Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Hållbar

utveckling i Sveriges skärgårdsområden

"Utan att beundra landskapets skönheter, syntes

Carlsson dock angenämt tilltalad af det hela. Den fiskrika

viken, de släta ängarne, de lutande åkrarne skyddade för oindarne och med godt fall, den täta timmerskogen, de sköna virkesträden z hagarne, allt

lofoade goda afkastningar; om

blott en kraftig hand satte magterna i rörelse och finge de nedgrafda skatterna upp z dagsljuset.

August Strindberg: Hemsöborna 1887

SIDM

1996:153

Betänkande av

MlLJOVÅRDSBEREDNINGEN

CZ fill mc u w Statens offentliga utredningar 1996: 153 Miljödepartementet

Hållbar i utveckling

Sveriges skärgårdsområden

Betänkande av Miljövårdsberedningen Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskanslietsförvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 91 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrádsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. — Broschyren kan beställashos: Regeringskanslietsförvaltningskontor Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

REGERIGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-20398-7 Stockholm 1996 ISSN 0375-250X

TILL REGERINGEN

Genom beslut den 12 oktober 1995 gav regeringen Miljövårdsberedningen Jo 1968:A genom tilläggsdirektiv 1995:127 i uppdrag att göra en samlad analys av rniljösituationen i Sveriges skärgårdsområden och lämna förslag till åtgärder för en hållbar utveckling i dessa områden. Miljövårdsberedningens ledamöter har utgjorts av riksdagsman Björn von Sydow, ordförande t.o.m. 1996-03-21, riksdagsman Jan Bergqvist, ordförande fr.o.m. 1996-04-16, generaldirektör Rolf Annerberg, statskonsulent Åsa Domeij, biolog Stefan Edman, museichef Désirée Edmar fi.o.m. 1996-07-01, vice riksbankschef Lars Heikensten, generaldirektör Maria Norrfalk, universitetsrektor Thomas Rosswall, kommunalråd Elvy Söderström, högskolerektor Christina Ullenius t.o.m. 1996-06-30 och miljörevisor Marja Widell. Från Miljövårdsberedningens kansli har deltagit kanslichefen Lars-Erik Liljelund, biträdande sekreteraren Eila Larsson och experten Johanna Pivén t.o.m. 1996-06-17. Vidare förordnades avdelningsdirektören vid Sveriges geologiska undersökning Gunnar Häggmark som expert för perioden 1996-02-29 1996-10-06. Bertil Hägerhäll, Ardea Konsult AB, har arbetat -som konsult i uppdraget. Miljövårdsberedningen får härmed överlänma sitt betänkande. Detta är resultatet av uppdraget som därmed är fullgjort. Vi skulle dock vilja återkomma med en uppföljning av hur förslagen har genomförts. Skälen för detta är att de flesta av de förslag för fram innebär ett regionalt och lokalt ansvarstagande inom ramen för befintlig lagstiftning. Vi föreslår därför att regeringen ger Miljövârdsberedningen i uppdrag att redovisa resultatet av det samlade arbetet för skyddet av Skärgårdarnas miljö och, om det visar sig nödvändigt, föreslår ytterligare åtgärder.

Stockholm i oktober 1996

Jan Bergqvist

/Lars-Erik Lilj elund

HÅLLBAR UTVECKLING I SVERIGES SKÄRGÅRDAR - Betänkande av Miljövårdsberedningen

1 SAMMANFATTNING 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 UPPDRAGET OCH DESS GENOMFÖRANDE 7 . . . . . . . . . . . . . .

3 HÅLLBAR UTVECKLING 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 SVERIGES SKÄRGÅRDSOMRÅDEN 12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Allmänt 12 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.2 Norrbottens län 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Västerbottens län 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Västernorrlands län 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Gävleborgs län 20 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Uppsala län 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7 Stockholms län 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.8 Södermanlands län 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.9 Östergötlands län 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.10 Kalmar län 32 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.11 Blekinge län 34 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . A . . . . . . . . . 4.12 Malmöhus län 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.13 Hallands län 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.14 Göteborgs och Bohus län 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.15 Vänerskärgårdar 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.16 Jönköpings län 42 . . . . . . . . . . . . . A. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.17 Örebro län 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.18 Västmanlands län 44 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 VATTENMILJÖN 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Sveriges internationella åtaganden 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2 Övergödning 55

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Miljögifter 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Naturvård och biologisk mångfald 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Inledning 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Marina reservat 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Skydd för enskilda arter 76 . . . . . . A. . . . . . . . . . . . 5.4.4 Grunda bottnar 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

FARTYGSTRAFH 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Utsläpp till lufi av svavel och kväve 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Utsläpp av olja 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Bottenfárger 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Farleder 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

FRITIDSBÅTAR 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Inledning 101 . . . . A. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.2 Utsläpp av motoravgaser 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Båtbottenfarger 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Orenat toalettavfall 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Buller 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

FISKE OCH VATTENBRUK 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Skärgårdsñske 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Vattenbruk 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

AREELLA NÄRINGAR 120 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Jordbruk 120 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Skogsbruk 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

FÖRSVARET 129 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ll STRANDSKYDD OCH BEBYGGELSE 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 strandskydd 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11.2 Vatten och avlopp 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

NATURVÅRD 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

PLANERING 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Planering av kust och skärgård 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Regionala miljöprogram 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

KONSEKVENSREDOVISNING 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

BILAGOR:

Bilaga Kommittédirektiven Dir 1995:127

Bilaga Ordförklaringar

l SAMMANFATTNING

Sveriges skärgårdar De svenska havs- och insjöskärgårdama är unika. Bara på några få andra ställen på jorden, t.ex. i Finland och utanför Skottland, firms det skärgård. Det slipade urberget och den stora mängden öar, vikar, sund och fjärdar bildar storartade landskap med stor variationsrikedom i sina detaljer. Ytterskärgårdamas karga miljö med kobbar och skär förbyts närmare fastlandet av öar med frodig växtlighet. En stor spärmvidd av ekosystem samt växt- och djurbiotoper ger förutsättningar för en artrikedom på land och i vatten som få andra landskap kan uppvisa. Skärgårdslandskapens naturskönhet och variation ger dem ett mycket stor värde för friluftsliv och rekreation. De flesta av Sveriges skärgårdar har hyst bofast befolkning sedan många hundra år tillbaka och gör så fortfarande, vilket är en förutsättning för att hålla skärgården levande.

Utredningsuppdraget Vårt uppdrag är att göra en samlad analys av miljösituationen och lämna förslag till åtgärder för en hållbar utveckling i Sveriges skärgârdsområden. Vi har tolkat vårt uppdrag så att vår huvuduppgift har varit att överväga åtgärder som är nödvändiga for att minska miljöproblemen i de svenska skärgårdsområdena som geografiskt avgränsade områden men att där finner nödvändigt även kan föreslå åtgärder i Skärgårdarnas omland. Vi har koncentrerat utredningsarbetet på vattenmiljön, yrkessjöfart, fritidsbåtar, fiske, areella näringar, naturvård, försvaret, bebyggelse och planering. Vi har inte gjort några egna inventeringar eller kartläggningar utan bedömningama har gjorts utifrån befintliga utredningar, olika publicerade vetenskapliga artiklar, skrivelser från myndigheter och organisationer iaktagelser och intryck i samband samt egna med besök. Många av våra förslag innebär ett för lokala och regionala ansvar myndigheter att vidta åtgärder inom för befintlig lagstiftning. Vi har ramen därför föreslagit att regeringen ger Miljövårdsberedningen i uppdrag att senast 1999 göra en utvärdering av det samlade miljöarbetet och om behov föreligger föreslå ytterligare åtgärder.

Hållbar utveckling Hållbar utveckling är en process mot ett mål, det hållbara samhället. Denna process berör långt mycket mer än miljön, t.ex. sociala och ekonomiska förhållanden. Detta innebär att de miljöåtgärder behandlar i detta som betänkande endast kan ses som bidrag till de är långt ifrån processen men tillräckliga for att nå målet. Samtidigt menar att miljöperspektivet är centralt för den hållbara utvecklingen. Det är i högsta grad angeläget att tidigt i processen fokusera på miljöfrågoma och konkretisera problembild och behov

åtgärder, så att miljöpolitiken får avsedd styreffekt och kan integreras i den av bredare diskussionen om ekonomisk och social utveckling. Begreppet hållbar utveckling i Sveriges skärgårdområden måste inbegripa förutsättningarna för de bofasta att leva kvar och arbeta i skärgården. Det innebär också att miljösituationen måste förändras till det bättre när det gäller t.ex. vattenrniljön. Vidare innebär det att den konkurrens som idag finns om mark och vattenresurser måste avvägas på ett sådant sätt att möjligheterna till utkomst för de bofasta inte försvåras samtidigt som det inte får leda till att naturresurser och naturvärden, vilka i sig bidrar till försörjningen, spolieras. Detta ställer i sin tur krav på de beslutande myndigheternas förmåga till en dialog med den lokala befolkningen, något som är ett grundläggande element i Agenda 2 l -processen,

Bedömningar och förslag Vattenmiljän Övergödningen är det allvarligaste hotet mot Skärgårdarnas miljö. Åtgärder för att minska belastningen måste därför ges högsta prioritet och vidtas såväl nationellt som regionalt och lokalt. Endast genom en kombination av informations- och lrivilliginsatser samt ett aktivare nyttjande av gällande regelverk kan den halvering av närsaltutsläpp som riksdagen beslutade om 1991 nås. Halveringsmålet bör ses som ett delmål på vägen mot att nå de miljökvalitetsnormer som föreslås införas genom miljöbalken. Där förutsättningar finns för kostnadseffektiv teknik, t.ex. genom anlagda eller restaurerade våtmarker, bör kvävereningskrav även ställas på mindre avloppsreningsverk. Med tanke på en möjlig EU-anslutning av Baltstatema är det av största betydelse att Sverige agerar kraftfullt vid förhandlingarna om en omstrukturering av EU:s jordbrukspolitik så att den gynnar utvecklingen av ett hållbart jordbruk. Sverige måste fortsätta i internationella fora för att minska - att agera belastningen eller hotet från miljögifter t.ex. metaller och stabila av organiska ämnen. Det är nödvändigt att skärpa kraven, inte minst regionalt, vid t.ex. omprövning av miljöfarlig verksamhet, avfallshantering och efterbehandling av förorenad mark. Förorenade sediment utanför kustnära industrilägen bör särskilt uppmärksammas vid muddring och liknande åtgärder. Forsknings- och utvecklingsarbetet bör intensifieras för efterbehandling av sådana områden. 0 När det gäller skyddet av värdefulla marina miljöer måste ett första mål vara att Sverige vid Helsingforskommissionens HELCOM miljöministennöte skall kunna redovisa att de områden som anmälts som Baltic Sea Protected Areas har getts ett tillfredsställande skydd, t.ex genom marina reservat. l takt med förbättrat kunskapsläge bör även enskilda hänsynskrävande och/eller sårbara arter lyftas fram i skyddsarbetet.

Skärgårdarnas men även kustens grundområdens skydd bör stärkas, då de - representerar en av de viktigaste marina biotopema. Många av dessa är idag kraftigt påverkade eller förstörda genom olika ingrepp. Vi föreslår att Naturvårdsverket får i uppdrag att arbeta fram förslag om hur det kan ske på ett ändamålsenligt sätt, t.ex. genom ett generellt biotopskydd enligt 21§ naturvårdslagen NVL eller inom ramen för strandskyddslagstifiningen.

Y rkessjofart Yrkessjöfartens utsläpp till luft betydande belastning på miljön. utgör en Trots att åtgärder för att begränsa utsläppen från fartygstrafiken bedöms vara betydligt kostnadseifektivare än från många andra källor har nationella krav inte ställts beroende på sjöfartens internationella karaktär. Det är därför mycket positivt att åtgärder nu förbereds inom Sjöfartsverket med differentierade sjöfaitsavgiñer for att stimulera investeringar i reningsteknik.

Genomförandet av HELCOMzs Östersjöstrategi är den viktigaste

förebyggande insatsen för att minska hotet oljeutsläpp. av Miljövårdsberedningen ställer sig bakom Naturvårdsverkets förslag de om att dels Kustbevakningen själv skall göra brottsutredningen vid fönnodade oljeutsläpp. Dessutom anser att några tingsrätter bör utses som specialdomstolar för dessa frågor. Sverige bör agera internationellt för att få generellt förbud mot användning av båtbottenfarger som innehåller tennorganiska föreningar. Sjöfartsverket bör ges i uppdrag att tillsammans med Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser se över farledssystemen i skärgårdama i syfte att göra dem mer miljöanpassade. Det är angeläget att konsekvenserna för miljön trafik med av höghastighetsfartyg skyndsamt analyseras innan denna typ av trafik har nått större omfattning. Vid upphandling av transporttjänster inom skärgårdar bör krav ställas på miljöanpassning avseende såväl båtkonstruktion för att minimera svallet, som utsläpp till luft av motoravgaser.

F ritidsbåtstrafiken Utsläpp av oförbrända kolväten i vattnet från tvåtaktsmotorer utgör ett allvarligt problem för vattenmiljön. Lagförslaget om införande av avgas- och bullerkrav på utombordsmotorer 1998 är ett avgörande steg i arbetet med att minska ñitidsbåtstrafikens miljöpåverkan arbetet med att utforma ett men nästa kravsteg måste inledas. Gamla motorer som inte uppfyller de nya kraven bör fasas ut så snart möjligt. Går det inte att finna effektiva som ekonomiska styrmedel föreslår att motorer som inte klarar de kraven nya inte får användas efter en viss tidpunkt. Båtägare bör informeras åtgärder om för att minska båtmotoms miljöbelastning kan vidtas frivilligt. som

Användning av bottenfärger för fritidsbåtar som innehåller giftiga ämnen bör upphöra 1999. Utsläppen orenat toalettavfall bör minimeras. Det är därför nödvändigt 0 av med regional/lokal samverkan för att få till stånd ett nätverk av en mottagningsanläggningar. Åtgärder måste vidtas i större utsträckning än idag för att begränsa bullerstömingar från motorbåtstrafik i eller delar av skärgårdar och insjöar som är särskilt värdefulla från natur- och rekreationssynpunktDet är viktigt att arbetet redovisas. Det bör följas fortlöpande, genom bl.a. enkäter och hearingar, och vi föreslår därför att regeringen ger Miljövårdsberedningen detta uppdrag. Dessutom anser att det är angeläget att regeringen tydliggör sin inställning angående behovet att begränsa bullerstömingama i av skärgårdsområden och inlandsvatten, for centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner. l detta sammanhang är det viktigt att ny tidsgräns sätts då man förväntar sig att genomförandet skall vara klart. Med beaktande av den tid kan krävas när det gäller att ta fram underlag för beslut samt som samrådstörfaranden anser att denna redovisning skall ske senast 1999. Om det då skulle visa sig att åtgärder för att minska bullerstömingama i skärgårdsområdena inte har genomförts avser Miljövårdsberedningen att återkomma med förslag på generellt verkande åtgärder.

Fiske och vattenbruk Ur hushållningssynpunkt är det angeläget att inomskärsfisket bibehåller sin 0 småskaliga karaktär. Det största hotet mot skärgårdsfisket utgörs av den dåliga vattemniljön. Det föreligger ingen risk för överexploatering i ostkustens skärgårdar. På västkusten är det angeläget att i samverkan mellan fiskare, myndigheter och forskare följa utvecklingen av konsekvenserna av olika fiskemetoder. Det fria fisket i kust och skärgård kan utvecklas till en viktig del av turistnäringen. Det åvilar såväl kommuner som intresseorganisationer ett infonnationsansvar för att undanröja de problem ger upphov till som konflikter. Det behövs tas fram underlag för att kvantifiera såväl fångster beståndstorlekar samt för att identifiera viktiga livsmiljöer för fisk. som Nya former för en miljöanpassad utveckling av vattenbruk bör utvecklas. För 0 att förebygga intressekonflikter är det angeläget att såväl vattenbrukets anspråk miljöpåverkan behandlas i kommunala Översiktsplaner. som Kunskapsläget rörande ñskodlingamas miljöeffekter är inte tillfredställande. Fiskeriverket och Naturvårdsverket bör med berörda parter ta fram ett uppdaterat underlag. I detta arbete är behovet av ytterligare forskning stort.

Areella näringar Det är vikt att ett levande jordbruk fortsätter att existera i skärgården dels 0 av

för landskaps- och kultunniljövården, dels för att bevara den biologiska mångfalden. Det är angeläget att bistå den jordbrukande befolkningen i skärgårdama, bl.a. med de möjligheter som EU-stödet kan ge. Skärgårdsskogsbruket ger ett för Sveriges skogsproduktion marginellt tillskott och antalet sysselsatta är få. Som kompletteringssysselsättning har dock skogsbruket betydelse för den bofasta befolkningen vilken därigenom kan ges möjlighet att bo kvar i skärgården.

Försvaret Förändringarna av såväl försvarets markanvändning som markanspråk bör förberedas och genomföras på ett sådant sätt att inte viktiga natur- och kulturvärden påverkas negativt. Avtal om infonnations- och förhandlingsplikt bör upprättas mellan berörda myndigheter vid förändring av markanvändning eller skyddsbestärnmelser som är av intresse för natur- och kulturvärden samt friluftslivet. Länsstyrelserna bör ges i uppdrag att undersöka möjligheten att med hjälp av NVL skydda områden som har höga natur- och friluftsvärden och som disponeras av Försvarsmakten. Syñet är att kunna bevara såväl frilufis- och naturvärden samtidigt som militären disponerar marken. Områden av intresse för naturvärden och som inte längre utnyttjas - av försvaret bör utan ersättning överföras till naturvårdsfonden. - Försvarets verksamheter bör ingå i de regionala miljöprogrammen.

Strandskydd och bebyggelse Stränderna bör inte bebyggas i nuvarande takt. Det står strid i mot principen hållbar utveckling och kommande generationers behov genom att det successivt begränsar framtida möjligheter att besluta om bevarande eller byggnation. Områden som är känsliga ur naturvårds- eller kulturmiljösynpunkt bör därför ges starkare skydd. Synnerliga skäl bör krävas för att upphäva eller ge dispens från strandskyddet inom dessa områden. För att bebyggelseutvecklingen vid stränderna skall kunna följas noggrant bör samtliga dispensärenden årligen redovisas till länsstyrelserna. Stor uppmärksamhet bör ges vatten- och avloppsfrågoma vid nybebyggelse. För att åtgärda problem som rör redan befintlig bebyggelse bör kommunerna använda sig de medel står till deras förfogande och av som alternativa VA-lösningar prövas i väsentligt högre grad. Miljövårdsberedningen bedömer att grundvattenutredningens förslag till ändrad lagstiftning till skydd för och hushållning med dricksvatten kommer att ge bra förutsättningar för att förhindra saltvatteninträngning i brunnar.

Naturvård Det största hotet mot skärgårdsområdenas landcmråden är att skärgårdsjordbruken läggs ner. Det är därför en viktig uppgift för naturvärden att tillsammans med myndigheter och organisationer arbeta för att kunna bevara värdefulla miljöer. Naturvårdsmyndighetema bör, i samband med naturvårdsplanering, använda sig av samma samråd som i dag krävs enligt plan- och bygglagen PBL för den kommunala planeringen. Inom viktiga lokaler för fågelhäckning är det befogat att hålla undan mink med jakt. Skärpt uppmärksamhet bör ägnas utvecklingen av antalet skarvkolonier inom skärgårdama.

Planering Skärgårdsområdena bör i det kommunala planeringsarbetet behandlas väsentligt mer djupgående än vad som varit vanligt. Regeringen bör överväga att ge kommunerna i uppdrag att till länsstyrelsen redovisa hur de avser att hushålla med naturesursema i skärgårdsområdena. Vi anser att begreppet riksintresse bör klargöras, vilket skydd det ger samt tillämpningen och betydelsen av NRL:s avvägningsregler, och förutsätter att detta sker vid den fortsatta beredningen av miljöbalken. De arbeten som har orts och görs för att ta fram handlingsprogram för de svenska skärgårdama är av avgörande betydelse för att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling. Behov finns av ett systematiskt och fördjupat programarbete rörande Skärgårdarnas miljö. Berörda länsstyrelser bör därför ges i uppdrag att utarbeta skärgårdsmiljöprogram med de länsvisa strategiprogrammen för regional miljö STRAM som utgångspunkt.

2 UPPDRAGET

OCH DESS GENOMFÖRANDE

Genom beslut den 12 oktober 1995 regeringen lvliljövårdsberedningen gav

Jo 1968:A tilläggsdirektiv 1995:127 i uppdrag att göra en samlad

genom skärgårdsornråden och länma förslag till analys av miljösituationen i Sveriges områden bilaga åtgärder för en hållbar utveckling i dessa Vi har tolkat vårt uppdrag så att vår huvuduppgift har varit att överväga åtgärder är nödvändiga för att minska miljöproblem i de svenska som skärgårdsområdena geografiskt avgränsade områden. Vi konstaterade som emellertid på ett tidigt stadium att skärgårdarna, speciellt vad gäller frågan om Vattenkvalitet, inte kan isolerade områden. Vi har därför ibland även ses som föreslagit åtgärder i Skärgårdarnas omland. Under utredningsarbetet har kommit i kontakt med utrednings- och forskningsverksamhet pågår inom olika delområden för som utredningsuppdraget. Inom flera de områden som behandlar bedriver även av andra kommittéer utredningsarbeten. Vi har haft kontakt och underhandsdiskussioner med bl.a. Miljöbalksutredningen M 1993:04, Planoch byggutredningen M 1992:03 samt Utredningen fritidsbåtstrafkens om kostnadsansvar K 1995:07. Därutöver har regeringen under sommaren 1996 tillsatt Utredningen system för avrinningsområdesvis vattenadministration om M 1996:03. När det gäller myndighetsutredningar har bl.a. hafi underhandsdiskussioner med Glesbygdsverket om dess arbete rörande handlingsprogram för den svenska skärgården. Att söka utföra parallellt arbete med pågående utredningar med den korta tid stått utredningen till buds har synts mindre ändamålsenligt, i all som synnerhet resultaten nämnda arbeten i många fall kommer att föreligga som av under det närmaste året. Vi har därför koncentrerat vårt arbete på att utifrån en miljötillståndet och överväganden lägesbeskrivning avge bedömningar rörande angående åtgärdsbehov. Eftersom Miljöbalksutredningen nyligen avlärnnat sitt betänkande med förslag till lagtexter inom miljölagstiñningsområdet har avstått från att lämna förslag på författningstexter. Vi har inte gjort några egna täckande inventerings- och kartläggningsinsatser utan våra bedömningar har gjorts utifrån befintliga utredningar och betänkanden, olika publicerade vetenskapliga artiklar, skrivelser från myndigheter och organisationer samt egna iakttagelser i samband med besök. Vi har i olika fonner sarnrått med många parter som har varit berörda av vårt arbete. Vi har under utredningstiden haft löpande samråd med en central samrådsgrupp bestående representanter från Boverket, Fiskeriverket, av Försvarsmakten, Glesbygdsverket, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen,

Riksantikvarieämbetet, Turistdelegationen, Naturskyddsföreningen, Skogsägamas Riksförbund, Skärgårdarnas Riksförbund, Svenska Båtunionen, Svenska Jägareförbundet, Svenska Kryssarklubben samt Sveriges Jordägareförbund. Likaså har hafi överläggningar med representanter från flera av de berörda länsstyrelserna. Vidare har deltagit i konferenser och möten samt haft enskilda överläggningar med myndigheter, organisationer och enskilda personer. Från myndigheter och organisationer har hämtat eller fått oss tillsänt skriftliga synpunkter i olika frågor. Vi har arrangerat seminarier om vattenkvalitetsfrågor och om sjöfart och farleder där representanter för myndigheter, näringsliv och organisationer deltagit. Hållbar utveckling i skärgårdsområdena kräver många aktörers engagemang, inte minst viktigt är det lokala engagemanget. Beredningen har därför tagit del av lokala uppfattningar om såväl rniljösituationen som möjliga åtgärder. Vi har vid tre tillfällen arrangerat lokala hearingar Uddevalla, Söderköping och Stockholm dit företrädare för skärgårdsbefolkningen inbjudits.

3 HÅLLBAR UTVECKLING

Med begreppet hållbar utveckling menas en utveckling som medger att dagens behov kan tillgodoses utan att kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov minskar Kommissionen för miljö och utveckling 1987. Detta innebär att utvecklingsfrågor måste behandlas i ett helhetsperspektiv där olika intressen awägs, så att naturen långsiktigt kan brukas eller nyttjas, inte förbrukas eller överutnyttjas. Begreppet hållbar utveckling är utgångspunkten för den s.k. Agenda 21-processen, vilken i Sverige bl.a. bedrivs i nästan alla svenska kommuner i form av lokalt Agenda 21-arbete. Hållbar utveckling är en process mot ett mål, det hållbara samhället. Denna process berör långt mer än miljön, t.ex. sociala och ekonomiska förhållanden. Detta innebär att de miljöåtgärder som vi behandlar i detta betänkande endast kan ses som bidrag till processen, men de är långt ifrån tillräckliga för att nå målet. Samtidigt menar vi att miljöperspektivet är centralt för den hållbara utvecklingen. Genom miljöanalyser, identifiering av problem samt fonnulering av miljömål, sätts ramar för utvecklingssatsningar och grunden läggs för effektiva åtgärdsstrategier, vars genomförande kan utgöra en del av själva utvecklingsarbetet. Det är därför i högsta grad angeläget att tidigt i processen fokusera på miljöfrågoma och konkretisera problembild och åtgärdsbehov, så att miljöpolitiken får avsedd styreffekt och kan beaktas i den bredare diskussionen om ekonomisk och social utveckling. De svenska skärgårdama har under de senaste 10-20 åren varit föremål för olika utredningar. Den senaste statliga utredningen med en övergripande ansats var det betänkande som länmades av utredningen om förutsättningar för en levande skärgård Levande skärgård SOU 1994:93. I denna länmas ett antal förslag rörande förutsättningar för boende och näringsverksamhet i skärgården. Betänkandet har remissbehandlats och har legat till grund för arbetet med Sveriges skärgårdsarbete inom EU:s program för olika stöd. Levande skärgård innehåller ett antal viktiga frågor som måste fogas i processen för hållbar utveckling för skärgårdama, t.ex. förutsättningar för näringar och infrastruktur. Glesbygdsverket arbetar för närvarande med ett handlingsprogram för de svenska skärgårdama. Styrande för detta program är en övergripande och långsiktig vision för Skärgårdarnas framtid som utarbetats Glebygdsverket av i nära samverkan med de bofasta. Vi har tagit del av visionen som arbetsmaterial från Glesbygdsverket och vår uppfattning är att detta arbete förefaller ha den inriktning, bredd och metodologiska ansats som krävs för att driva processen för hållbar utveckling i de svenska skärgårdama. Vårt eget utredningsarbete vill se som en fördjupning av den miljörelaterade delen i det fortsatta arbetet med ett handlingsprogram.

De svenska skärgårdama som tidigare var landsbygd är numera också glesbygd. Dess befolkning delar mycket av de problem som finns i glesbefolkade områden i Sverige, t.ex. Norrlands inland. Som exempel kan närrmas skärgårdsjordbrukens möjligheter, transporter mellan öar och fastland, tillgång på service i form av post, tele, skola, bam- och äldreomsorg samt frågor om regionalpolitiskt stöd. Begreppet levande skärgård bör enligt vår uppfattning vara förenligt med hållbar skärgård. De viktigaste miljöhoten mot skärgårdama, t.ex. övergödning, är då också ett hot mot en levande skärgård. Ett av de viktigaste intema miljöhoten, igenväxning och kulturlandskapets omvandling, är direkt kopplat till förutsättningarna för de bofasta att leva kvar och verka inom sina näringar. Miljö, sociala och ekonomiska förhållanden i skärgården förhåller sig alltså till varandra som kommunicerande kärl. Den ekonomiska basen för de flesta bofasta i skärgården är ett utpräglat mångsyssleri, dvs. aktivitet inom flera olika näringar och ofta med ett visst säsongsberoende. För att hålla skärgården levande är det därför viktigt att i första hand se på de olika näringarnas betydelse ur ett lokalt perspektiv och inte vad de innebär i regionalt eller nationellt hänseende. Som exempel kan nämnas skärgårdsskogsbruket, i ett nationellt perspektiv torde ha bergänsad som betydelse, men som kan vara ekonomiskt avgörande för skärgårdsboma. Det påtagligt skiljer skärgårdar från många glesbygder i inlandet är det som omfattande ñitidsboendet och friluftslivet. De största skärgårdarna är tätortsnära, vilket innebär att de är tillgängliga för storstadens innevånare under helger och semesterperioder. Detta har inneburit att skärgårdsfastighetema är mycket attraktiva som ñitidsbostäder, vilket ger en press på fastighetsprisema i sin tur återspeglas taxeringsvärden för alla i skärgårdssfastigheter, oavsett som om de är permanent- eller fritidsboställen. Det ligger utanför vårt uppdrag att utreda frågorna kring fastighetstaxeringen levande skärgård. Vi har dock konstaterat, inte och dess konsekvenser för en minst vid våra lokala hearingar, att fastighetsbeskattningen för närvarande upplevs som avgörande av den bofasta befolkningen. Stadsbomas intresse för skärgården är naturligtvis de tillfällen till naturupplevelser och rekreation som den erbjuder. Forskare har liknat stadsbomas syn på skärgården vid en park och härav följer ett antal uppfattningar om vad som är rimligt eller inte när det gäller ingrepp, aktiviteter etc. Sett från de bofastas utgångspunkt ifrågasätts naturligtvis denna uppfattning, eftersom det rör sig om den hembygd där man verkar och livnär sig. Samtidigt kan ñitidsboende och turism utgöra en vikti g inkomstkälla för de fastboende. Det finns med andra ord en konflikt vid avvägningen mellan olika intressen och det är viktigt att denna awägning sker med stor hänsyn till de bofastas förutsättningar och levnadsvillkor. Vi vill i detta sammanhang peka på de fiitidsboende som en potentiell resurs

ll

i det fortsatta Agenda 21-arbetet. Vi har erfarit att den lokala dialogen i huvudsak förs mellan pennanentboende och lokala-regionala-centrala myndigheter. Detta menar också är den naturliga starten för denna process. Samtidigt utgör de fritidsboende i många skärgårdsonrråden en mycket stor andel av de boende och borde kunna engageras i väsentligt högre grad. Det kan t.ex. avse såväl direkta naturvårdsåtgärder som aktivt stöd till de lokala näringama. Sammantaget anser att hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsonlråden måste inbegripa förutsättningarna för de bofasta att leva kvar och arbeta i skärgården. Det innebär också att miljösituationen måste förändras till det bättre när det gäller t.ex. vattemniljön. Vidare innebär det att den konkurrens som idag finns om mark- och vattenresurser måste awägas på ett sådant sätt att möjligheterna till utkomst för de bofasta inte försvåras samtidigt det som inte får leda till att naturresurser och naturvärden, vilka i sig bidrar till försörjningen, spolieras. Detta ställer i sin tur krav på de beslutande myndighetemas förmåga till dialog med den lokala befolkningen, något som är ett grundläggande element i Agenda 2l-processen.

4 SVERIGES SKÄRGÅRDSOMRÅDEN

4.1 Alhnänt

I Nationalencyklopedin 1995 definieras skärgård på följande sätt: kustområde med talrika öar, holmar, skär, kobbar och grynnor. En skärgård är vanligen bildad i hårda bergarter som gnejser och graniter. Skärgårdskusten är primär kust, inte nämnvärt påverkats av vågor och strömmar. en som Undantag finns dock -t.ex. tombolon på Bohus Mahnön och öarna av sand och klappersten i Luleås skärgård. skärgårdar är främst begränsade till områden varit täckta inlandsisar och som nu har landhöjning. De har relativt liten som av utbredning, koncentrerad till Skandinaviska halvön och Finland, Skottland, nordöstra Kanada och södra Chile. Bland berömda skärgårdar i Norden märks Stockholms, Åbolands och Ålands skärgårdar samt skärgårdama i Östergötland, Blekinge och Bohuslän. Enligt Svenska Akademiens Ordlista l 1 :e uppl. 1986 är skärgård detsamma som samling av öar o. skär vid kust. Iregeringens proposition 1975/76:88 om åtgärder inom skärgårdsområdena avsågs med skärgård ö eller öar som har fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. I skärgårdsbegreppet inkluderades även friliggande öar utom Gotlands län. Under riksdagsbehandlingen riktades kritik mot denna avgränsning i flera motioner. Man ville bl.a. att vissa öar med fast landförbindelse och delar fastlandet ligger i 11ära anslutning till öar och som av som har liknande problem skulle inkluderas i begreppet skärgård. Riksdagsbehandlingen medförde därför att skärgård fick en vidare iimebörd än den regeringen avsett. Som jämförelse kan nämnas att den finska lagen om främjande av skärgårdens utveckling i den lydelse som gäller från årsskiftet 993/94 definierar skärgård enligt följande Till skärgård anses höra sådana öar i havsområdet och i insjövattendragen som saknar fast vägforbindelse samt andra öar och områden på fastlandet vilka i övrigt i fråga om sina förhållanden kan jämföras med skärgården. I det följande kommer skärgården i likhet med i propositionen år 1975 och i utredningen Levande skärgårdar SOU 1994:93 att huvudsakligen behandlas med utgångspunkt från förhållandena på öar utan fast landförbindelse. Någon absolut avgränsning mot fastlandskusten är inte möjlig när det bl.a. gäller att beskriva naturförhållanden och miljöpåverkan etc. Gotlands län har nu liksom 197 5 och år 1994 utelämnats. Skärgårdsnaturen är stadd i ständig förändring. Inte minst landhöjningen bidrar till detta. Landhöjningen är fyra år i Stockholmstrakten och nu ca mm per

13 tio i Ångermanlands skärgård, Men även människan har sedan lång tid ca mm tillbaka påverkat skärgårdens natur. Skärgården är därför till stora delar starkt kulturpåverkad.

4.2 Norrbottens län

4.2.1 Naturforhållanden Den 15 mil långa Norrbottenskusten sträcker sig ñån gränsen mot Västerbotten i söder upp till Tomeälvens mynning vid finska gränsen. Skärgården omfattar ca. 1 500 öar med en sammanlagd strandlängd av 200 mil. Norrbottens skärgård är känd för sina låga skogklädda öar. Endast de allra största, såsom Bergön och Rånön, har höjdforrnationer som överstiger 30-metersnivån. Detta och det faktum att vi har en landhöjning på nära en meter på 100 år säger oss att Norrbottens nuvarande skärgård inte är äldre än 3 000 år, och att huvuddelen inte är äldre än l 000 år. Skärgården är alltså ung och därför relativt lite kulturpåverkad. Det finns fast bebyggelse med åretruntboende på Hindersön, Junkön, Långön och Sandön. De flesta öar är helt obebodda. Till Norrbottens skärgård bör även kustens vikar och halvöar räknas. Dessa rymmer ca 130 mil strand. I denna skärgård tillskapas årligen ca 400 hektar fastland. Som ett resultat den snabba och pågående landhöjningen, på nio av ca mm per år, flyttar hela tiden kustlinjen längre söder- och österut varigenom man kan säga att havet krymper. Nya stränder skapas succesivt, som växter och djur tar i besittning. Till skillnad från andra skärgårdsområden är det relativt ont om öar med klipphällar. Berggrunden, speciellt i den östliga delen, regel är som täckt av morän. De grunda delarna av skärgården fyller en viktig ekologisk funktion. Grunda vikar i skyddade lägen blir snabbt uppvärmda efter islossningen på våren. De utgör viktiga rastplatser för sjöfåglar under vårsträcket. Eftersom de dessutom ofta har hög produktion av växter och smådjur utnyttjas de som lek- och tillväxtornråden för en rad olika ñskarter. Vikar som tidigare hañ kontakt med havet avsnörs och utvecklas till sjöar och våtrnarksområden, vilka fungerar som viktiga livsnriljöer för många växter och djur, inte minst på fâgelsidan. De avsnörda vikama utgör unika element i den pågående omdaningen av den norrbottniska kusten. Den varierande salthalten med växlingar mellan sött och salt vatten skapar förutsättningar för en speciell sammansättning av flora och fauna. En effekt av havets långsamma tillbakadragande är de återkommande flyttningama av hamnar ut mot havet. Luleås mahrrhanm är ett aktuellt nya exempel. Om inte verksamheten kan flyttas måste kommunerna, precis som i fallet med Karlsborgs hamn i Kalix, genomföra omfattande muddringsarbeten. Genom landhöjningen bildas succesivt nya öar längs kusten. Ett exempel är det flacka sandlandskapet med vandrande dynfalt på ön Skvalpen-

A. u .-4 .u;Q 1 d L. .

gdflsgn

erson

. 9 . fly;

Sh aparandg

REE m

Nçstorrebben Sâmdskä"

/ / ‘MW ...m. .

/

,~-..u... grund / / Fulkrn- grund

sampgrunn

""9Y'"'. B-UTTIN FK / .wav-ml §2, SKl2l.l.l1l‘T£AO A

:;§%,_‘1.‘wa:r:1...u.:. v". .

@ Iâaunxln. fw: ull-orm

uunouuaa RC

Aullw’ken

fx t

5 Vnnlnr v . V .

KARLEBY 8 Hløoraw ,nu KnKKuLA " s: W llulruüuruu ä Mmm:

JAKOnsTAD

g HOVPU - . PIETARSAARI 2 a , h . ;w

Sjökort nr l Sjofansverkels publiceringstillstánd 290549650282 2 200 ex

Sandgrönnoma i Lule skärgård. Hela Norrbottenskusten är av riksintresse för sina rika kultur-, natur- och rekreationsvärdens skull. På exempelvis Norr-Äspen och Lappön i öar som Lule skärgård och Seskar-Furö och Haparanda Sandskär i Haparanda skärgård finns många exempel på första generationens naturskogar, det vill säga opåverkade skogar som inte förlorat sin urskogskaraktär. Haparanda skärgårds nationalpark invigdes så sent som sommaren 1995. Där utgör Haparanda Sandskär en pärla med sin märkliga natur som har formats av samspelet mellan landhöjning, vind och vågor. I kustlandet visar många naturreservat hur landhöjningen format naturen. Exempelvis är de kalspolade hällama och klapperstensfälten på Bälingeberget spår av havsvågomas krafi vid e11 i dag försvunnen strand. Den berömda fågelsjön Gammelstadsviken är ett annat exempel som visar hur landhöjningen skapat avsnörda havsvikar. Ute i skärgården finns flera reservat med höga natur- och kulturvärden. Storrebben och Likskär med sina gamla ñskelägen är exempel på detta. Med den växande fritidsbebyggelsen i kust- och skärgårdsområdet följer olika typer av ingrepp, som exempelvis pirbyggen och muddringar farleder, av vilka kan sätta naturliga strandprocesser spel. Ingreppen fungerar ofta ur som sedimentfallor och förhindrar den naturliga transporten av bottenmaterial. Intensiva muddringsarbeten kan även leda till att det skapas nya strömbanor.

4.2.2 Övrigt

Endast fem öar utan fast landförbindelse är bebodda året och de har om sammalagt cirka 60 boende. Någon minskning av antalet bofasta har märkts de senaste åren. Fritidsbebyggelsen utmed länets kust utgör i allmänhet inte något stort problem för kommunerna. Vissa öar i innerskärgården har dock så många fritidshus att allmänhetens möjlighet att nyttja stränderna är starkt begränsad. Det är långt till landets storstadsregioner och iritidshusen tillhör ofiast de egna kommuninvånama, därigenom får sina behov rekreation vid havet som av tillgodosedda. Antalet förvärvsarbetande bland Luleås skärgårdsbefolkning uppgick till 28 personer 1990 inklusive pendling. Av dessa arbetade 2/3 inom jord- och skogsbruk samt fiske. Övriga verksamma inom bland annat offentlig var verksamhet och tjänstenäringar.

Areella näringar Antalet jordbruk kombinerat med fiske ute på öama har aldrig varit stort. De flesta lantbrukare har upphört med djurhållning och i dag finns endast två aktiva kvar. I djurbesättningarna ingår bland annat tjällkor som är en hotad ras. Länsstyrelsen hoppas att med EU:s miljöstöd kunna stimulera fortsatt

djurhållning. odlingslandskapet på Hindersön utanför Luleå kommer att föreslås som ett prioriterat område i den nationella bevarandeplanen för odlingslandskap. Yrkesñsket står för merparten av fisket, dvs. 2 600 ton per år. Fritidsfisket har uppskattats till 600 ton per år. Fiskets totala årsvårde uppskattas till 39 miljoner honor, varav fritidsfisket står för nio miljoner kronor. Viktigaste ñskartema är lax, öring, sik, Siklöja, gädda, abborre och strömming.

Fiskodling Det finns tio matfiskodlingsforetag längs kusten med en sammanlagd årlig produktion av 250 ton fisk. Antalet ñskodlare har varit stabilt de senaste åren. Yrkesfiskama ser laxñskestoppet och sälamas härjningar som ett hot mot näringen. Det varnas även för att trålningen innebär en stor risk för överñskning av sildöjebestånden. Ett problem är överetableringen av yrkesfiskare som använder trålare.

Exploatering Möjligheten att skaffa fritidsbostad i skärgården kan vara ett argument för bosättning i någon av länets kustkommuner och här finns, än så länge, utrymme för enskild fritidsbebyggelse utan att konflikt uppstår mellan turism/ friluftsliv å ena sidan och naturvård/kulturmiljövård å den andra. Iytterskärgården är andelen fiitidshus betydligt lägre. Även helt obebyggda öar finns i stor utsträclming. Fritidsboendet sker i hög grad i gamla fiskelägen eller på gamla lots- och fyrplatser. Hårdast exploaterad är fastlandskusten. År 1975 beräknades antalet fritidshus vid kusten till 6 600, varav 4 100 på fastlandet och 2 500 på öarna. Av länets totala strandlängd var då 16 procent tagen i anspråk. 1 ytterskärgården var exploateringsgraden ca fem procent och på fastlandet ca 25 procent av strandlängden. Aktuellare uppgifter finns inte tillgängliga, men länsstyrelsen anser att värdena ändå är relevanta, eftersom nytillkommen bebyggelse har skett som förtätning av äldre bebyggelse eller planmässig exploatering. Skärgården i Norrbotten är jämfört med andra skärgårdar förhållandevis oexploaterad vad gäller permanentbebyggelse eller industri. Ett flertal hamnanläggningar finns på öar med åretnmtboende eller halvårsboende. Även vid de lotsplatser och gamla fiskelägen som nyttjas av fritidsboende har gemensamma hamnar skapats. Vägar finns i mycket liten utsträckning och då främst på öar med bofast befolkning. Service är nästan helt kopplad till den landfasta kusten. Öarna i Norrbottens skärgård har totalt areal på ungefär 30 000 ha, en varav 28 000 räknas som skogsmark. 70 procent ägs av enskilda, bolagen äger 18 procent och resterande 12 procent av kommuner, kyrkan eller staten. Länsstyrelsen bedömer att avverkningama i skärgårdsskogama har varit

större från slutet av 1960-talet än tidigare under 1900-talet. Den stora avverkningsökningen har skett efter 1983, och sedan dess har 15 procent av skogsmarksarealen awerkats. Den största markanvändningskonflikten i skärgården är mellan skogsbruksintressen och naturskyddsintressen. Rådande skogskonjunktur påverkar avverkningstakten, men svåra isvintrar kan ibland fördröja planerade awerkningar. Skogsvårdsstyrelsen har prioriterat nyckelbiotopsinventeringar i skärgården och försöker motverka skogsbruk på öar som ännu inte påverkats av trakthyggesbruk. Brist på medel for inköp mark eller intrångsersättningar av försvårar emellertid arbetet.

4.3 Västerbottens län

4.3.1 Naturforhållanden Västerbottens kust omfattar södra delen av Bottenviken, hela Norra Kvarken och norra delen av Bottenhavet. Söder om Skellefteå sker en abrupt förskjutning kustlinjen mot sydöst med nära 50 km. Kuststräckan ñån av Piteälvens mynningsñärd förbi Skellefteå ned till Bjuröklubb kan ses som en övergångszon från den breda norrbottniska skärgårdskusten till den öppna låga kusten längs Norra Kvarken. Här är havsbottnen inte nedböjd utan bildar en grund landtunga till Finland med en tröskel på 30 meters djup. Med ca nuvarande landhöjningstakt kommer denna tröskel att ligga torrlagd 3 500 om ar. Den norra delen av kusten mot Kvarken kännetecknas av en låg bergkullsterräng med en relief på 20-50 meter. En serie västvända förkastningar har tippat upp den gamla, plana berggrundsytan och skurit dräneringen ñân av landets inre delar. I skärningen med havsytan bildar kustlinjen ett systern av öppna vikar med bredder från 100 meter till 1 km. På den sju mil långa kuststräckan från Bjuröklubb till söder Ratan ñnns ett sjuttiotal vikar, om många dem med liten åmynning. Åarna följer berggrundsstrukturens av en linearitet i nordväst-sydostlig riktning, mot söder allt vrider över i som mer nord-sydlig i den extremt flacka västerbottniska kustslätten. Detta återspeglas i den parallella, djupa flikigheten i kustkonturen och öamas långsträckta former, påbyggd av morän till dnrmliner. Utmed Västerbottenskusten är förhållandevis mycket natur skyddad som Kronören, Snöanskärgârden och Bjuröklubb. Holrnöama är till stora delar naturreservat. Landarealen på Holrnöreservatet är 2 800 ha. Till detta kommer omkring 30 000 ha havsområden främst öster om öarna. Det är ett av landets största naturreservat i skärgårdsmiljö. Reservatet har bestämmelser för både land- och havsmiljön. Det är för övrigt det första naturreservatet i landet med reservatsbestämmelser till skydd för den marina miljön.

my;

.Vunbnullny "°"°I

Snöanskärgårdexn

i Kv/u1-k e syøouquoiun Namn. x

Imunmn-u-

1.,.ø.litengrund BOTTENimmun

Ev-:tnualthau Ill is-M - § 0%. Greger klackm-

s62;I.x,,H.AnN syn... HAVET

r‘lIl|A1lt .g

, Ill 1 Sjöfartsverkets publiceringstillstánd 2905-9650282 2 200ex

Ett samarbete sker inom Kvarkenområdet i ett särskilt projekt, Grön Bro, finansieras medel från Nordiska ministerrådet, Länsstyrelsen i som av Västerbottens län, Miljöministeriet i Finland, Kommunförbundet i Vasa län och från EU. Syflet är att samordna naturskyddade områden i Kvarken samt att höja områdets status.

4.3.2 Övrigt

Åretruntboende finns på fyra öar utan fast landförbindelse. Vid utgången av år 1993 var 130 personer folkbokförda på länets öar, vilket innebär en liten minskning sedan år 1990. Den största bebodda ön är Hohnön inom Umeå kommun, där 83 personer var folkbokförda år 1993. Medelåldern var 47 år och andelen bam var 18 procent, trots den höga medelåldem. Ett 50-tal öbor förvärvsarbetade år 1990, varav endast ett fåtal var verksamma i areella näringar. Knappt 20 personer arbetade inom tillverkning och drygt 25 personer inom tjänstenäringar. Förvän/sfrekevensen var något högre bland männen jämfört med hela riket, medan däremot kvinnorna förvärvsarbetade i betydligt mindre utsträckning än i riket som helhet, 60 procent.

4.4 Västernorrlands län

4.4.1 Naturförhållanden

Ångennanlands fjordkust eller Höga Kusten är Sveriges högsta kust. Det

storkuperade landskapet går här ut i havet med 200-300 meter höga kustberg. Landhöjningen när här nära en meter per århundrade. Mjältön är med 236 meter den ö i Sverige som når den högsta nivån. Medeldjupet i sunden och fjärdarna är 30 meter och maxirnidjupet 154 meter. Mest dramatiskt är landskapet i Nordingrå, där diabasväggama stupar brant ner i havet. Stränderna utgörs av klipp- och moränkust med block- och klapperstensstränder. Sand- och lerstränder har bildats kring älvmynningama och inne fjärdama. Sveriges enda i väl utbildade, större kustdelta ligger i Indalsälvens mynning i Klingerljärden. Kuststräckan är tämligen öfattig. Floran längs Höga Kusten är variationsrik. Många växter har sin nordliga utbredningsgräns här. Det gäller bl.a. vitsippa, hassel och lind. Fågellivet är rikt. Bland sjöfåglar märks tordmule och sillgrissla i övrigt är sällsynta häckfåglar i Östersjön. som

4.4.2 Övrigt

I Västernorrlands län finns två öar med ett större antal invånare: Hemsö i Härnösands kommun, som vid årsskiftet 1993/94 hade 150 invånare och Ulvön i Örnsköldsviks kommun med cirka 60 invånare. Totalt uppgick Öbefolkningen i länet vid årsskiftet 1993/94 till 230 personer. En tendens till minskning kan

märkas. Medelåldern är i nivå med riksgenomsnittet, 43 är. Knappt 100 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade åtta procent inom areella näringar. Inom tillverkning arbetade 16 procent vilket var betydligt lägre än för öbefolkningen i sin helhet. Inom tjänstenäringar förvän/sarbetade 70 procent, vilket var högre än för riket i genomsnitt och för öbefolkningen totalt. Förvärvsfrekvensen var hög för märmen och låg för kvinnorna, 87 respektive 60 procent.

4.5 län

Gävleborgs

4.5. 1 Naturförhållanden Söder om Höga Kusten lämnar Norrlandsterrängens gräns kustlinjen och ersätts av ett kulligt, mot söder allt flackare och bredare, subkambriskt peneplan. Reliefen är i den sydligaste tredjedelen mindre än 20 meter, i den mellersta 20- 50 meter och i den nordligaste 50-100 meter. Från det allmänna mönstret avviker det 100 meter höga Hornslandet med vattendjup på 50-60 meter strax intill. Ett särdrag är rikedomen på kustnära, stora insjöar söder om Söderhamn. Då landet for 7 000 8 000 år sedan låg 50-60 meter lägre än nu, farms här en flera mil bred skärgård med stora fjärdar. Den nutida största skärgården ligger innanför Hornslandet och Agön. Längs dess nordöstra gräns finns en kraftig nordväst-sydöstlig spricktektonik, medan öarna och uddama söder därom helt domineras av en öst-västlig berggmndsstruktur. Längs den i övrigt mycket oregelbundna kusten i Gästrikland finns en rad smärre skärgårdsområden, dominerade av en mängd av holmar och skär. Ett för stränderna speciellt särdrag härrör från den storblockiga och blockrika moränen. Sten- och blockstränder är helt dominerande och bildar mycket svårnavigerade grundområden.

4.5.2 Övrigt

Endast ett tjugotal personer är bofasta på länets skärgårdsöar medan antalet liitidsboende är högt, även om ökningen under senare år har minskat jämfört med 70- och 80-talen. I dag finns fortfarande ca 700 st obebyggda fritidstomter vid kusten. I rådande ekonomiska läge säljer en del sina villor i tätortema för att istället bo permanent i sitt fritidshus. Detta har inte än så länge skett i den omfattningen att det ställts krav på samhällsservice i form av exempelvis Skolskjutsar och daghemsutbyggnad.

Areella näringar Stora delar skogen i kustområden är redan awerkad. Mindre orörda av områden finns framför allt på öarna och Homslandet. Enligt översiktsplanen

. ..

: :

..

. . n / . . . V . .. . m .. . ø . V .. .. . . u . . M ... . m s I m . . xx ,. ... o .., .. .W

+ . x s .

., n x . @ J . . .

.. a.. .

.. .

u‘ x K w y

J

. .n. ,

O

. E ,

rekommenderas att avverkning inte sker på öarna. Ett visst intresse från skogsägarhåll för avverkningar i dessa områden finns, bland annat har Våtnäs och Mössön avverkats till stora delar under de senaste åren, trots översiktsplanens rekommendationer naturvårdsinriktad skogsbruksplan att en bör upprättas. Jordbruksnäringen inom kustområdet är mycket liten. Yrkesñsket i regionen bedrivs i dag i huvudsak som småskaligt kustfrske, medan ñitidsfrsket är av stor betydelse. Fiskesektom i regionen håller på att rationaliseras och utvecklas. Två ñskodlingar finns i länets kustvatten. Totalt produceras 35 ton ñsk i dessa år. Lokal påverkan från ñskodlingama har kunnat konstateras. En per viss utbyggnad ñskodlingsverksamheten kan komma att aktualiseras. av

4.6 Uppsala län

4.6.1 Naturförhållanden Det uppländska Hacka, horisontella peneplanet bildar Bottenhavets södra kust. Öster Dalälvens mynning skjuter Billudden, Uppsalaåsens nordligaste om landdel, ut i havet, ständigt omformad av landhöjning och vågor. I den grunda Lövstabukten bildar låga moränkullar svärmar av öar. Den östligaste kusten i

Öregrundsgrepen har en låg, taggig kontur, hårt exponerad för nordliga

vinterstormar.

Gräsö-Singö-Väddö-Björkö-Arholma med mellanliggande smärre öar och

skär bildar nordnordväst-sydsydostlig barriär mellan Södra Kvarken och inre en Roslagen, där ett på samma vis orienterat spricksystem övertväras av ostvästliga öppna dalstrålc, gång viktiga vattenleder till det inre av Uppland. en Gräsö skärgård i Östhammars kommun har endast i obetydlig omfattning exploaterats för fast och rörligt ñiluñsliv. Härigenom har den blivit utomordentligt värdefull refugium och reproduktionsomrâde för alla de som djurarter längs kusten, framförallt fågel, på andra håll trängts tillbaka av som den ökande stömingen. mycket god kvalitet och endast under Vattnet är av vintern i någon utsträckning påverkat av utsläppen från Gävleområdet. Allt detta tillsammans med Gräsöskärgårdens mångfacettering ger den ett mycket stort vetenskapligt värde. Den är också upptagen på Internationella biologiska

programmets lBP lista över internationellt betydelsefulla referensområden i

akvatiska miljöer projekt AQUA. Här finns skärgårdens olika biotoper så opåverkade som de kan fås i landet.

4.6.2 Övrigt

Öbefollmingen i Uppsala län uppgick vid årsskiftet 1993/94 till 900 personer,

30 bodde på öar i Mälaren och övriga längs kusten. Den allra största varav

koncentrationen med öbor finns Gräsö som har nästan 700 pennanentboende. Under sommaren tiodubblas dessutom befolkningen genom sommargästemas ankomst. Öbefolkningen ökade med 19 procent under 1991- 93 och år 1990 var medelåldern 41 år, vilket var två år högre än i riket. 400 personer förvärvsarbetade, varav 19 procent inom areella näringar, 38 procent inom tillverkning och 36 inom tjänstenäringar. Öbefolkningen i detta län var i större utsträckning sysselsatt inom areella näringar och tillverkningsnäringar än öbefolkningen totalt.

4.7 Stockholms län

4.7.1 Naturförhållanden Stockholms skärgård är den geografiskt mest omfattande skärgården i landet. Den ingår i ett större sammanhängande område, sträcker sig via Åland till som Åbolands skärgård i Finland. Detta örika område är utan jämförelse världens största skärgård. Stockholms skärgård brukar anses begränsas av Arholrna i norr och Landsort i söder, en sträcka på ca 150 km. Bredast är skärgården i dess Upplandsdel där den uppnår en maxbredd av ungefär 80 km, i jämnhöjd med Yxlan/Blidö och där de yttersta utpostema är Svenska Högama och Svenska Björn. Skärgården består till större delen av vattenområden. Inom detta vattenområde återfinns ca 30 000 öar, kobbar och skär. Antalet öar som är större än 0,2 ha är 6 267. Antalet kobbar och skär med en areal mindre än 0,2 ha uppgår till inte mindre än 24 542. Väster om Landsort ansluter den sörmländska skärgården med ytterligare några tusen öar. Skärgården med alla sina öar, kobbar och skär ger upphov till en mångfonnad och särpräglad natur. I planeringssamrnanhang har skärgårdens naturkvaliteter uppmärksammats på olika sätt. I samband med den fysiska riksplaneringen har större delen av skärgården klassats som riksintresse för naturvård och friluftsliv. I länets naturvårdsprogram har stora delar av skärgården fått högsta naturvärde. De stora värdena har också inneburit att drygt hälften av länets närmare 150 naturreservat återfinns i Stockholms skärgård. I dagligt tal brukar skärgården delas in i en inner-, mellan- och ytterskärgård. Zonema har olika karaktärer även om några skarpa gränser inte kan dras. Innerskärgården kan i mångt och mycket jämföras med ett insjölandskap med sina långgrunda lervikar, jordbruk och skogar. Längre ut i mellanskärgården minskar arealen odlingsmark, de långgrunda vikarna blir färre och arealen produktiv skogsmark i skogsvårdslagens mening minskar. Istället ökar andelen barspolade hällar och fjärdarna blir större. Ju längre ut man kommer desto mer lågväxande och förkrympt blir vegetationen.

Från växtgeograñsk synpunkt kan en annan indelning göras. I väster finns en barrskogszon och i öster en kalskärzon. Mellan dessa zoner, främst utanför Upplandskusten, finns en lövskogszon, den s.k. maritima lövskogszonen, och motsvarighet endast finns i Ålands skärgård. vars Växtligheten i barrskogszonen är i stort sett densamma som på fastlandet innanför. På de markerna växer hällrnarkstallskog. I sprickoma mellan magra bergknallama återfinns rikare flora. Bland träden finns, förutom gran, ädla en lövträd eller mera vanliga lövträdsarter. Inom de strandnära områdena finns växter som är speciellt salttåliga. I de södra delarna skärgården finns stråk av urbergskalk, t.ex. vid Runnmarö, av med en for länet unik flora. I norra delen av länet är det moränen som är kalkpåverkad. Det finns även arter som inte är särskilt salttåliga men ändock kustbundna t.ex. klibbglim, strandarv och havtom. Även idegran kan nänmas. skärgårdens omväxlande natur skapar också goda förutsättningar för ett rikt och särpräglat djurliv. I Stockholms skärgård uppskattas antalet häckande kustfåglar till 170 000 180 000 par. Med kustfåglar avses i detta ca sammanhang doppingar, andfäglar, sothöns, vadare, måsfåglar och alkfåglar. Många arterna finns spridda i hela skärgården. Vissa arter föredrar dock av innerskärgården t.ex. sothöna och skäggdopping medan andra arter, som som hämtar föda från det öppna havet föredrar ytterskärgârden. Antalet vadare är förhållandevis lågt på grund av bristen på lämpliga biotoper. Som reproduktionsområde har skärgården stor betydelse ur såväl nationell internationell synvinkel. Hälften av landets bestånd av ejder, svärta och som labb häcka i Stockholms skärgård. Här bedöms ca en femtedel av hela anses Västeuropas bestånd ejder och svärta finnas. Ungefär en fjärdedel av landets av bestånd tordmular, storskrakar och knölsvanar återfinns också i Stockholms av skärgård. Skärgården är dessutom inte bara ett viktigt reproduktionsområde, utan även rastplats för alla de 10 000-tals flyttfåglar som passerar förbi. Naturen är aldrig statisk utan förändringar sker hela tiden såväl i fåglarnas numerär spridningsmönster. Även arter tillkommer. Skarven har under som nya de senaste åren blivit allt vanligare och häckar numera även i Stockholms skärgård. De senaste åren har stammarna av såväl havsöm som säl åter ökat. Undervattensvärlden i skärgården är omväxlande med allt från planktoniska organismer till stora algskogar, från grunda mjukbottnar till exponerade klipphällar och djupa sedimentbottnar. Den är till stora delar okänd för flertalet ändå aktivt utnyttjad, t.ex. av ett i dag relativt begränsat antal yrkesfiskare men men ett desto större antal fritidsñskare. Trots de mycket varierande förhållandena i bl.a. salthalt mängden salt i

vattnet uttryckt i procent och salthaltsnivåer varierande mängd salt på olika

djupnivåer är artantalet lågt. Antalet individer av vissa arter är däremot högt. Förhållandena medför dessutom att det råder en internationellt sett märklig blandning linmiska och marina arter. Många dessa lever under fysiologisk av av

stress på grund av dålig anpassning till rådande salthaltsnivåer och är därför extra stömingskänsliga. Skärgårdens brutenhet medför att de produktiva grundomrädena får en stor sammanlagd yta. Gnmdområden är vegetationstäckta områden på 0-6 meters djup som svarar för den största biologiska produktionen. Stockholms skärgård

rymmer ca 1/4 svenska Östersjökustens grundområden och har därför även

av i ett internationellt perspektiv stor betydelse som uppväxt- och uppehållsområde för ett flertal östersjöarter. Undervattensvärlden utgör t.ex. en viktig förutsättning för stora delar av sjöfågelbestånden.

4.7.2 Övrigt

Flera av Stockhohns läns kustkommuner har under de senaste åren hafi en stark befolkningstillväxt. De fastboende på de större öarna har ökat i antal de senaste 20 åren, medan de små öarnas invånarantal har varit tämligen konstant. Vaxholm och Värmdö hör till de kommuner har ökat mest i landet som procentuellt sett. Av den fasta skärgårdsbefolkningen bor 50 procent i Nontälje kommun och 18 procent i Österåkers kommun. Länsstyrelsen angav år 1993 en befolkningsökning med 1 000 personer som riktpunkt for år 2000 i sitt 7-punktsprogram for skärgården, Antalet fast boende i Stockholms skärgård beräknas i dag vara drygt 10 000, vilket innebär en ökning med nästan 4 000 jämfört med år 1971 Ännu har befolkningen personer . inte nått upp till 12 000 invånare, vilket var det antal som bodde i skärgården vid krigsslutet. Det är de stora skärgårdsöama med tillgång på viss service och öar med goda förbindelser med fastlandet för folkökningen. Småöarna som svarar däremot har i regel en stagnerande utveckling. Skärgården har svårt att behålla de äldre ungdomarna, som söker sig till fastlandet för utbildning och arbete. Pensionärer utgör drygt 20 procent av den fasta befolkningen, vilket skall jämföras med 16 procent för länet helhet. Även bam och som gruppen skolungdom upp till 18 år är överrepresenterad: 24 procent den fasta av skärgårdsbefolkningen mot 22 procent för länet helhet. som

Fritidsboende Anspråken på ny fritidsbebyggelse i attraktiva lägen är fortfarande starka, även om nuvarande regelsystem och medveten kommunal praxis har hållit utvecklingen tillbaka. Skärgårdsbefollcningen har, för att klara tillfälliga ekonomiska problem, sålt tomtmark för att kunna finansiera investeringar eller för att klara generationsskiften. Det finns nu över 50 000 fritidshus i området. Stora samlade fritidshusområden av den typ kom till på 1960-70-talen är som idag knappast längre aktuella. Efterfrågan gäller istället enstaka ny fritidsbebyggelse, ofta i attraktiva lägen, vilket skapar problem. Någon bra helhetsbild av bebyggelseutvecklingen finns inte för närvarande. Viss

bebyggelse tillkommer ständigt, även om takten numera är långsam och bl.a. nya bryggor anläggs för att täcka de fritidsboendes behov. Vidare diskuteras lägen för båthanmar längs fastlandskusten. Sett över en längre tidsperiod blir sammanlagd inverkan påtaglig och tillkommande bebyggelse och anläggningar riskerar att minska tillgängligheten, främst i inner- och mellanskärgården. Några studier över begränsade områden har gjorts och visar att cirka 1-2 procent av stränderna har tagits i anspråk under en tioårsperiod.

Sysselsättning Den bofasta skärgårdsbefollcningen har under efterkrigstiden till stor del sökt sig annan försörjning än de tidigare dominerande areella näringama. Alltfler besökare i skärgården ger möjligheter för fler skärgårdsbor att finna nya inkomstkällor. Höga markpriser och fastighetsskatter ökar samtidigt kravet på avkastningen från skärgårdsfastighetema och det blir då än mer nödvändigt att söka nya utkomstmöjligheter. Av den fasta befolkningen i skärgården arbetar åtta procent inom jord-, skogsbruk och fiske 1 procent av den totala befolkningen i länet, 37 procent inom offentliga tjänster länet totalt 37 procent samt 55 procent inom övriga näringar länet 62 procent. Jämfört med år 1975 har antalet sysselsatta inom offentliga tjänster ökat markant medan såväl antalet inom jord-, skogsbruk och fiske som övriga näringar har gått tillbaka. Samtidigt har pendlingen till fastlandet ökat. Andelen av den fasta befolkningen som forvärvsarbetar är lägre i skärgården än i länet. Skillnaden beror framför allt på att kvinnornas yrkesverksamhetsgrad är lägre.

Fiske och fiskodlingar I länet fanns vid den senaste ñskeriräkningen 88 yrkesverksamma fiskare i skärgården. Dessa finns i huvudsak i Norrtälje, Värmdö och Haninge kommuner. Vattenbruket hade en stor uppgång under andra hälften av 80-talet. Därefter har utvecklingen stått stilla när det gäller kapaciteten. Milj har fått allt större betydelse i samband med prövning av nya fiskodlingar och idag finns nio tillståndsspliktiga fiskodlingar i länet. Därtill kommer ett antal mindre fiskodlingar som endast är anmälningspliktiga. Det rörliga friluñslivet ökar hela tiden och börjar ta stora vatten- och landarealer i anspråk. Inom vissa områden har det orsakat problem. Kunskapsunderlaget är dock bristfälligt när det gäller skärgården. Ca 40 procent av Sveriges befolkning fiskar någon gång per år och detta fiske sker till stor del i skärgårdsornråden. Det fria handredskapsfisket gör att det är svårt att få fram någon tillförlitlig statistik.

Exploateringar, mark-och vattenanvändning Bebyggelseutveckling, exploatering och den allt starkare påverkan som människan åstadkommer är på lång sikt ett av de största hoten mot viktiga värden i skärgården. Stockholms skärgård är till stora delar bebyggd och påverkad anläggningar olika slag. F större å opåverkade områden finns av av kvar. Kustens och irmerskärgårdens lättillgängliga stränder är av naturliga skäl mer bebyggda än stränder längre ut. Många av de större obebyggda strandområden bevarats är kommunala frilufisomrfaden, statens eller som kyrkans ägor eller större privata markinnehav som ofta har varit tidigare frdeikommiss. Av fastlandskustens och öamas stränder var 26 respektive 19 procent helt spärrade av bebyggelse kring år 1970. Bryggor och båttrafik har påverkat många skärgårdens vikar. Av 88 trösklade havsvikar längs fastlandskusten av och på de närmaste större öarna var bara sex helt eller nästan helt oexploaterade. Tre av dem låg inom naturreservat. Storstadens inflytande sträcker sig allt längre ut. I de inre lättillgängliga delarna sker det främst genom delårsbosättning och pennanentbosättning i tidigare fritidshus Detta medför ofta efterhand belagda vägar, belysning, annan karaktär på bebyggelse och tomter Längre ut tillkommer master, tom och m.m. andra anläggningar. Rätten att besluta om undantag från strandskydd är till största delen delegerad till kommunerna i länet. En allmän översyn av delegationsbesluten gjordes den 31 oktober 1995. Kommunerna fick dänned rätt att själva utfärda förelägganden mot dem som överträtt strandskyddsreglema. Länsstyrelsen beslutade vidare den 28 november 1995 att komplementbyggnader som ligger längre från vattnet än tomtens huvudbyggnad i vissa fall är dispensfria. Ett arbete kring tillämpningen av strandskydd i samband med detaljplanering för tätortsutbyggnad pågår. Innan en rapport färdigställs kommer arbetet att diskuteras med företrädare för länets kommuner. De nänmda besluten och utredningarna är ett led i att fullfölja ett arbetsprogram avseende strandskyddsfrågor som antogs av Länsstyrelsens styrelse hösten 1992.

Tillgänglighet Det tlikiga kust- och Mälarlandskapet och skärgårdens många öar gör Stockholms län rikt på stränder. Sammanlagt blir det ungefär 1300 mil stränder på skärgårdsöama, vid kusten och vid insjöarna, vilket blir åtta meter strand per länsinvånare. Endast 2-3 meter strand återstår för var och en av länets 1,7 miljoner invånare, om stränder på skärgårdsöar utan fast förbindelse och stränder spärrade av bebyggelse räknas bort. I länet finns större stränder som är naturligt lämpade och tillgängliga för bad. Fria, obebyggda sandstränder upptar mindre än en halv procent av fastlandskusten. Längs kusten finns närmare 1 000 attraktiva små sand- och

klippartier och på skärgårdens öar över 3 000 sådana partier. Endast 16 procent av fastlandskusten i Stockholms län är tillgänglig och lämplig för bad och friluftsliv, jämfört med 40 procent av kusten i Göteborgsregionen. Stockholmsregionen har en längre kuststräcka, men en påfallande stor del av stränderna i länet är spärrade på grund av bebyggelse. Andelen bebyggda stränder är högre vid lättillgängliga stränder i storstadens närhet och avtar med stigande avstånd från Stockhohn. Bara 55 procent av kustens stränder var år 1969 helt fria från spärrande bebyggelse. Sanka, vassbevuxna och branta stränder är vanliga, medan badvänliga klipp- och sandstränder är mer sällsynta. Andelen fria stränder minskar långsamt genom den sammanlagda effekten av människors verksamheter. I praktiken är alltså bara en mindre del av länets många stränder tillgängliga och åtkomliga för bredare allmänhet. En orsak är att ungefär hälften av en stränderna ligger på skärgårdsöar som kan nås bara med båt. En aiman orsak är att många kust- och Mälarstränder nära Stockholm är bebyggda eller svåråtkomliga av andra skäl. Vid kusten ñnns få stora och tillgängliga strandområden och bara några är åtkomliga med allmänna kommunikationer. Variationema inom länet är stora och markägoförhållandena har haft stor betydelse. Någon helhetsbild av vilken bebyggelse som kommit till sedan strandinventeiingama ordes på 1970-talet finns inte. Förändringstakten är låg: l 2 procent av de undersökta strandavsnitten hade tagits i anspråk per tioårsperiod. Sett över en längre tidsperiod kan det emellertid innebära att betydande strandområden omvandlas.

Upphävt strandskydd Länsstyrelsen beslutar utvidgningar av strandskydd i länet och kan även om besluta att strandskyddet ska upphävas där det saknar betydelse för friluftslivet eller för att bevara goda livsvillkor för växter och djur. Strandskyddet kan också upphävas i samband med detaljplaneläggning. Det är helt eller delvis upphävt vid en femtedel av länets stränder. Ungefär en tredjedel stränderna omfattas av generellt strandskydd om 100 meter, medan av det är utvidgat till 300 meter vid ungefär hälften av stränderna. Många länets stränder har stora natur-, kultur- och friluftsvärden och av nästan samtliga stränder är därför utpekade som riksintressen enligt NRL. Behovet av ñiluftsområden är stort i den tätbefolkade storstadsregionen, samtidigt som anspråken på strandnära mark för olika ändamål är många. Länets vattendrag är genomgående små och korta i jämförelse med andra delar av landet. Tillgången till strandmiljöer vid vattendrag med vattenföring året runt är därför liten och behöver särskilt uppmärksammas.

4.8 Södermanlands län

4.8.1 Naturforhållanden Den sörmländska skärgården omfattar några tusen öar, kobbar och skär, dels längs kusten, dels i Mälaren och Hjälmaren. De topografiska förhållandena har stor betydelse for vegetationstypemas utbildning. Barrskogen når normalt ända ut till de kala skären och endast längst i nordost och inom Hartsöarkipelagen utgör lövträden björk, asp och ett så markant inslag att man får ett intryck av maritim lövskog. En följd av skärgårdens ringa djup är att ädellövskogen når ända ut till havsbandet. På Askö och Hartsö med intilliggande öar firms ekdungar nära öppna havet. Trots den ofta yppiga undervegetationen, där natt och dag är en karaktärsart, ger dessa ekdungar ett kargare intryck än innerskärgårdens ekdungar såsom de framträder vid Nynäs, Trosa och Tullgam. Kalksten förekommer endast i liten omfattning i skärgården. Kalkstenssträken går här i ett band utmed kusten. Kalksträken i Stockholms skärgård går längre ut i övärlden. Bland kalköar märks speciellt Persö och Trädgårdsskär samt några mindre trådlösa skär. Dessa hårdvittrade kalkstenar har en stor men endast lokal inverkan på floran. Gnejsen är den förhärskande bergarten i sömrlandsskärgården och den utgör en mager grogrund för växtligheten jämfört med kalken. På de yttersta skären kan det hända att floran är lika frodig den på kalkstensgrunden, beroende som på den kraftiga fågelgödslingen. Ur floristisk synvinkel kan några rikare områden utmed Sönnlandskusten urskiljas. I norr ligger området Vagnhärad-Tullgam-Stensund där kalk förekommer rikligt liksom i Nynäsområdet. Det tredje rika området ligger öster om Nyköping, mot Hom, utmed Sjösafjärden. Rikare områden förekommer också spritt utmed Bråviken och även innanför själva kustlinjen på några håll. Skärgårdens högsta naturvärden är till stor del koncentrerade mot norr och omfattar bl.a. Hartsö, Rågö-, Lacka- och Asköarkipelagema samt ytterskärgårdsornrådena inom Oxelösundsskärgården.

4.8.2 Övrigt

Länets skärgårdsbefolkning har minskat betydligt sedan 1920-talet då den uppgick till 300-400 personer. Endast ett trettiotal invånare bor på öar i Östersjön. Därtill kommer ett 20-tal i Mälaren och några i Hjälmaren. Öamas befolkningsutveckling var negativ under perioden 1991-1993 och motsvarade en minskning med 14 procent. Dagens skärgårdsbor arbetar främst inom de traditionella näringsgrenama jordbruk, skogsbruk, boskapsskötsel och fiske. Näringsverksamheten inom kust- och skärgårdsturism är svagt utvecklad, varför turismen idag leder till relativt få arbetstillfällen.

Östergötlands

4.9 län

4.9.1 Naturforhållanden

Östergötlands skärgård är utbildad i ett svagt lutande peneplan, bestående av

kvadratkilometerstora höjda eller sänkta bergblock, vissa tydligt tippade. Kustens grovflikiga landkontur domineras lângsmala vikar och sund, vars av strukturella orientering skapat förutsättningar för nordväst-sydostliga inomskärsleder, exempelvis i Arkösund, Valdemarsviken, Tjusts innerskärgård och Gunneboviken. Den vidaste skärgården finns i Sankt Anna och i Gryt, som präglas stor rikedom på holrnar, kobbar och skär och utgör skydd för de av en innanför. Skärgården tillhör de bredaste skärgårdsavsnitten i större öarna

Östersjön och berggrunden domineras av olika gnejser.

Innerskärgården karktäriseras ett omväxlande odlingslandskap med stort av inslag ädla lövträd. Mellanskärgårdens öar är mindre och vanligtvis bevuxna av med hällmarkstallskog. I övergången till ytterskärgården påträffas en smal zon björkskär. Ytterskärgården med sina kalskär saknar så gott som helt av jordtäcke och kännetecknas en speciell fâgelgödslad flora. av Skärgården är rik på öar och fjärdar. Flera av vikarna och fjärdarna har trösklar vilket kraftigt försämrar vattenutbytet med det öppna havet. Det finns också ett flertal djuphålor med stagnerande vatten. Kuststräckan 6,5 mil lång och skärgården är på sitt bredaste ställe i är ca Sankt 2,5 mil bred. Med hänsyn till den ringa exploateringsgraden har Anna ca

Östgötaskärgården tillsammans med skärgården i norra Kalmar län angivits som

obruten kust. Hela området är av riksintresse för frilufislivet och är ett av landets 25 primära rekreationsomrâden. Stora delar är också av riksintresse för den vetenskapliga naturvärden.

4.9.2 Övrigt

Av länets öar utan fast landförbindelse är det 38 som har bofast befolkning, även få stadigvarande bor på öarna. Totalt är drygt 300 personer om personer året-nmt-boende på öar utan broförbindelse, av vilken den största är Aspöja invånare. 145 bor i St Anna församling och knappt 100 i Gryts

med 55 personer

församling. En tendens till befolkningsminskning har noterats de senaste åren för skärgårdsöar utan landförbindelse. 155 öbor förvärvsarbetade år 1990. 40 procent sysselsatta inom areella var näringar, främst inom fiske och jordbruk, vilket var mycket högt i jämförelse med riket och den övriga öbefolkningen. Endast tio procent arbetade inom tillverkningsnäringar och inom tjänstenäringar var 45 procent sysselsatta. Såväl männens kvinnornas förvärvsfrekvens var låg i jämförelse med riket, dvs. som 74 procent.

xnuuxiivlguçy 2. ,wÅ g - - +Gum,o,,_ l‘..‘‘; ‘.523-. { ’.-7:... s"m:kKiirm- .

INKÖPING ":.§. v- 4‘ St Anna skg.

Wo oSlnlnlnlnn vmunguna

rin Mm, ‘

mntmamnlw§f:,;

.f G S . lag: ‘ nun-uu: / L ,Iounjixm ,

. Tjusts smzxnxA skg mmimm .. :än SIIDII . yKungsgvundel

Knolls annu

o manus v. ma.

I 1 Iummvol ussmusruuso" k :m:nuwn-.ø . , ‘ ‘z i

Ernân /-‘nun;

, få D:mmnn/ I M‘-an avstå g . . f

,o‘nuRc.Hm.M

I

// f I.A.D

I lluburgn |.:uIl rarl-uu’.m.

Elflirbyldltgnx

Bagfrulivl

Rasmus xgåggçunuvxgxlf 3,0/ymswm

B .mgslnxzâigvro ‘ V g .hrlsjolnIuken 4

J. o s av-Asnu. q

Listerlandet ° TJUTKÖ

I

uhuwd P

.

/ $§S£5::" ’ / anamma 321 295.5 6

‘Q‘Illl)|III Q RÖNNE x xmtso

Sjökort nr 1 Sjöfartsverkets publiceringstillstánd 2905-9650282 2200 ex

Exploatering Erfarenheterna visar att det finns ett samband mellan ökat utboägande och avfolkning. De som vill bo och bedriva verksamhet i skärgården har oña svårt att konkurrera med kapitalstarka utbor om skärgårdsfastigheter som kommer ut på marknaden. Konkurrensen mark och vatten har skärpts och kommer att bli än mer om uttalad. Den successivt ökande exploateringen, främst av fritidsbebyggelse, ses ett hot mot riksintressena i skärgården. Exploateringen används ofta som som ett instrument för att finansiera andra investeringar eller för att stärka fastighetemas ekonomi.

Fiske och fiskodling Det kustnära fisket och jordbruk med inriktning på landskapsvård utgör en viktig försörjningsbas i skärgården. Det fria handredskapsfrsket anses här av fastighetsägare, har sin försörjning från fisket, som en hård konkurrent. som Fiskberedningsindustrin har aldrig varit särskilt omfattande i länet och den fisk landas för närvarande säljs till största delen utanför länet, framför allt till som Örebro och Stockholm. Ål levereras huvudsakligen till skånska uppköpare. Kassodlingar med aktivt tillstånd för sammanlagd produktion på 786 ton per år finns på nio fastigheter i inom länet. Samtliga odlar endast regnbåge.

4.10 Kalmar län

10. l Naturförhållanden De nordiska skärgårdarna bildar med tanke på landskapsfonnen två grupper: urbergsskärgård och moränskärgård. I den förra består berggrunden av urberg i regel går i dagen. De ofla höga och branta kobbama har i regel torftig som vegetation eller är helt kala. Urbergsskärgården är den typiskt nordiska. Den finns utmed mellersta och stora delar södra Skandinavien. norra, av Moränskärgårdens berggrund å andra sidan är flack och låglänt, dess berggrund går i allmänhet inte i dagen utan är täckt av kvartära bildningar morän, sand, lera. I moränskärgården finns riklig vegetation av gräs, örter, en buskar och träd, går ända ned till vattenlinjen. Den nordiska som kvartärskärgården firms i Danmark, Skåne, östra Blekinge, sydöstra Småland, Öland och Gotland. Gränslinjen mellan det sydskandinaviska kvartära landskapet och det mellan- och nordskandinaviska urbergsområdet går tvärs Stranda härad vid Emåns utlopp. Den tvära övergången är lätt att avläsa genom inte bara på geologisk karta utan också i ortnamnen. I urbergsskärgården en finner efter holmarnas form och färg, särskilt vid farledema. Typiska man nanm efierled i på hohnar och grund är -berg, -både, -gryt, -häll, -klabbe, -klint, nanm -knalle. Motsvarande i moränskärgården är -rev, -sand, och -ör.

10.2 Övrigt

Drygt 300 åretmntboende bor på skärgårdsöar utan fast landförbindelse. Antalet fastboende har varit tämligen konstant de senaste åren. Uppgifter om antalet fiitidsboende saknas. Endast ett mindre antal öar har fritidsboende, men antalet bedöms inte ha ökat de senaste åren. Av de fastboende är 50 60 procent fortfarande sysselsatta inom jordbruk, skogsbruk och fiske. Verksamheten kompletteras i stor utsträckning med annan, exempelvis tillsyn av reservat, transporter, byggverksamhet eller

kommunal service. Övriga är sysselsatta främst inom tjänstesektom,

exempelvis Sjöfartsverket och kommunal verksamhet.

Exploatering Det enskilda vägnätet ute på öarna har i de flesta fall mycket enkel standard. Stöd till upprustning har lämnats till vägar och nyanlagda landningsplatser och bryggor för pråmtransporter av lastbilar och tyngre gods. Investeringar görs i bryggor, kajer och pråmlandningsplatser, liksom för passagerartrafik och

transport av tyngre gods.Vintertid upprätthålls persontrafik, postservice och

transporter av lättare gods genom att snöskoter och hydrokopter används, tidvis har även mindre svävare använts. Samtliga anläggningar för fiilultsliv i Kalmar län är lokaliserade till fastlandet. Länsstyrelsen bedömer att de framtida anspråken för nya friluftsanläggningar inte kommer att bli särskilt stora. Ökad tillgänglighet till reservaten diskuteras och i vissa fall kan behov av mindre bryggor för gästande båtar finnas.

Areella näringar Flertalet skärgårdsfastigheter ägs fortfarande aktiva brukare bor på av som fastigheten eller av släktingar till den siste brukaren, vilket har medfört att en genuin gammaldags skärgårdsmiljö har bibehållits. Den sammanlagda skogsmarksarealen uppskattas till ca 9 000 hektar, men arealen ökar att genom gamla odlingsmarker växer igen. Länets skärgård har en relativt omfattande ñskodling. Toppåret 1989 stod

länet för 25 procent av nettoproduktionen vid Sveriges egentliga Östersjökust.

Det farms 22 verksamma företag och nettoproduktionen 920 ton matñsk. var Antalet anläggningar har därefter minskat och produktionen ligger idag på uppskattningsvis 600 ton per år.

Vatten och avlopp Samtliga boende på öarna har egna anläggningar för vatten och avlopp; Dricksvattentillgången är begränsad och på del öar finns problem med en saltvatteninträngning. Anläggningar för avsaltning havsvatten används, av men större anläggningar med anspråk på vattentillgång eller avlopp saknas i

skärgården.

4.11 län

Blekinge

4.11.1 Naturförhållanden Den blekingska skärgården är Sveriges sydligaste större skärgård och är av flack och grund urbergskaraktär. Den är i stora delar av betydande värde för såväl naturvärden som kulturmiljövården. Blekinge skärgård omfattar området från Listerlandet och Hanö i väster till Utlängan och Utklippoma i öster. Karlskrona skärgård har en skarp front med de stora öarna Hasslö, Aspö, Tjurkö, Sturkö och längre västerut Tärnö och Stämö. Mellan öarna finns smala sund och innanför finns ett öppet fjärdområde. Öarna i Blekinge skärgård är i allmänhet sällan än 15 meter höga. Sunden mer och fjärdarna mellan öarna är grunda, oftast med ett djup på högst 10-20 meter. Bottnarna domineras postglaciala sediment närmast fastlandet, ett bälte av av sand och grovrno något längre ut och glaciala leror i större delen av Hanöbukten. Blekingekusten är lummig, på öarna växer ek, bok och andra ädla trädslag. I skärgården finns 14 länets 57 naturreservat. År 1993 startade av Naturvårdsverket ett projekt, Marina reservat i Sverige 1993, med syfie att bistå länsstyrelserna i arbetet med att ta fram underlagsmaterial avseende skyddsvärda marina områden. Torhanms skärgård 16 områden i är ett av Sverige har högsta prioritet. Länsstyrelsen arbetar med planer på ett marint som reservat för Torhanms skärgård och målet är att ett Skyddsområde skall kunna bildas före utgången år 1996. Syftet med det marina reservatet är att skydda av de grunda bottnarna, att bibehålla den höga biologiska produktionen, att skydda reproduktions- och födoornråden för olika fiskarter, att värna om det rika fågellivet samt att bevara landskapstypen i dess helhet.

4.1 l.2 Övrigt

Blekinge läns skärgård ligger nära länets tätorter. Totalt bor det ca 750 på öar utan fast landförbindelse. Merparten av befolkningen finns på personer Aspö utanför Karlskrona, där öbefolknigen uppgick till 535 personer vid slutet år 1993. Under de senaste åren har det funnits en tendens till minskning av av befolkningen. förvärvsarbetade år 1990. Näringsstrulcturen sammanfaller i 350 personer stort med den för riket, dvs. få inom areella näringar, en fjärdedel inom tillverkning och två tredjedelar inom tjänstenäringama. Förvärvsintensiteten var 80 procent för män och 72 procent för kvinnor, vilket var något lägre än i riket som helhet.

4.12 Malmöhus län

4.12. l Naturforhållanden Skärgården i Malmöhus län omfattar en nämligen Ven. Den är belägen i delen Öresunds mellersta parti, mellan Sverige och Danmark. Ven norra av ligger 4,5 km från den svenska och 7,5 km från den danska kusten. Ven omfattar en total yta av ca 7,5 kmz, vilket ungefär motsvarar ytutsträckningen av Landskrona tätort på fastlandet. Dess största längd är ca 4,5 km och bredden ca 2,7 km. Omkretsen uppgår till en dryg mil. Ön sig brant Öresund, där ovanytan bildar mjukt storvågig reser upp ur en platå ñån ca 40 meters höjd i söder till sex meter i norr. Platån avbryts runt hela ön, med få undantag, av lodräta eroderande stup eller starkt lutande, tidigare eroderade branter de s.k. Backafallen. Den ständigt pågående erosionen är ett av Vens särdrag och de utbildade klintema dess främsta karaktärsdrag men också öns största problem. På Ven ligger oftast platåns ytterkanter högre än närmast innanför liggande partier vilket ger ön en säregen silhuett. Ven utsätts årligen för starka vindar, främst från väster. I stonnbyamas spår följer ofia jordflykt och markuttorkning samt, tidigare nämnts, erosion som en i strandbrantema. Denna erosion förstärks då stormama uppträder i kombination med högt vattenstånd.

4.12.2 Övrigt

På Ven, som tillhör Landskrona kommun, bor drygt 360 Antalet personer. fiitidsboende uppgår på sommaren till 1 000 å 1 200. Befolkningen ökade med åtta procent under åren 1991 1993. Medelåldern år 1990 relativt hög, 44 - var ar. 158 personer var förvärvsarbetande år 1992. Av dessa arbetade 13 procent inom areella näringar främst jordbruk, 13 procent i tillverkning och 65 procent i offentlig förvaltning mfl. tjänstenäringar. Andelen i areella näringar hög var i jämförelse med riket medan andelen i tillverkningsnäringar betydligt lägre. var Förvärvsintensiteten var 84 procent för män och 75 procent för kvinnor, vilket var högre än riksgenomsnittet för männen och något lägre för kvinnoma. För natur- och kulturmiljövården är Ven landets värdefullaste ett av områden. Jordbruket på Ven har dålig lönsamhet beroende på problem med avsättningen av produktema, trots att åkermarken håller klass 10. Detta beror dels på kostnadema att få jordbrukets produkter till fastlandet, dels på den försämrade lönsamheten inom jordbrukets traditionella produktionsinriktning. Den försämrade lönsamheten bör kunna mötas med nischprodukter. Ett exempel på detta är dururnvete. Ven de områden i landet där odling är ett av av dummvete för pastatillverkning lämpar sig. Andra exempel kan vara nypotatis, jordgubbar och spanis.

4.13 Hallands län

4.13.1 Naturförhållanden Den halländska kusten präglas från Varberg och ned mot Falkenberg av flacka strandängar och morän- och sandstränder. Därefter vidtar mot söder sandstränder i allt större bågar mellan urbergsåsarnas klippuddar. Skärgård finns endast norr om Varberg.

4.13.2 Övrigt

Stadigvarande bofast befolkning finns i dag endast på Nidingens naturreservat med två vuxna personer samt ersättare under ledigheter. På Vendelsöama som förvaltas naturvårdsfonden är kontrakt under upprättande med en så gott av året runt boende familj bestående av två vuxna och två bam. Endast ett som fåtal fritidshus och lägenheter för koittidsuthyming finns. De bofasta på ön Nidingen sysslar med fiske, byggnadsunderhåll och turistverksamhet. För Vendelsöama planeras djurhållning, därutöver tillsyn av blivande naturreservat, byggnadsunderhåll, korttidsuthyming av rum och eventuell kursverksamhet. Jordbrukets areal kan uppskattas till 20 hektar, företrädesvis betesmark. Tendensen är ett fortsatt bruk som betesmark, även av tidigare åkerområden. En licensierad fiskare finns på Nidingen, som fiskar runt ön med ålryssjor, krabb- och hummertinor. Därutöver bedrivs nätfiske efter flatfisk, men några ñskodlingar i havet finns inte i Hallands län.

4.14 Göteborgs och Bohus län

14.1 Naturforhållanden Bohusläns skogfattiga hälhnarker med undantag för den yttersta skärgården, ett resultat människans skogsskövling. Artrikedomen är stor, vilket också av gäller lägre växter som mossor och lavar. Det rikaste djurlivet finns i eller i anslutning till havet. På grund av att salthalten här är nästan lika hög i oceanema är Bohusläns kustvatten de som artrikaste i sitt slag i landet. Det gäller i synnerhet Gullmarsfjorden och Kosterrännan. Det finns ett flertal ryggradslösa djur, bl.a. blötdjur, nässeldjur och havsborstrnaskar överhuvudtaget inte finns i något annat svenskt som landskap. Samma gäller den marina fiskfaunan. Många arter leker och genomgår sin tidiga utveckling i de grunda, näringsrika innerskärgårdarna. Bohusläns kust har längs hela sin längd frans av starkt exponerad en ytterskärgård från Onsala i söder till norska gränsen i norr. Skärgården, som omfattar 7 500 öar och skär, blir i den centrala delen bredare genom ca

KARLSTADp

IPZQSARIWÄBORC; V7. KRIS

AU 3999751305 SKQ-3 Hammarö

’{i‘“" skg.

.

2 x

Wai

i

j K mä ä Värmlandssjöfm

Smü.|sr.n -1 , Eskilssäters skg. vi Urnholmon " % ‘EN .. k A av K . Å

Dalbosjörâg

-~ k

:jigfåljuttnup/a. ,

v.a..a...e E

JJ SIFnxiir-lxu i man

A/V Bohus Malmon.. má-ásuoun

00 TROLLHÄTTAN

K

A

u Visingsö z

z

/ ‘ mmirmtu x nmewgex" Qxl.'u.'i1.v 4 f bill A I .JÖNKÖPING

";©.;r,I,~:no1u; V:ubaduen;’;n9‘;

HAVE éusvvmw

EDERIKSNAVN NC .. ,/.y. H," 8lJ /, 7

vx la-snfienxie / ,

‘NALC BANK‘ KC mo: ;u

. nngøtmmma

å .Hllldndgy und Mor p. Qmurssnnnu q L

X

7 .W

,2, . a "AI-Am / I Åuanym 1 0 I su .xnaadgnmu "‘ I 4 ‘ f LAHOLM °v~--3 . , ...numm V, y u.L~rLc ‘ "h" GREXAA J 5 . . 294 o lvn-V1:/ul - Sjökort nr l Sjöfansverkets publiceringstillstánd 29058650282 2.200ex

ijordama omsluter Orust och Tjöm Gullmarn och Åbyfjorden som samt genom vilka skjuter långt in i landet. Det är bergkullskust, som med sina skarpa en branter och sina högsta höjder, väl över 150 meter, ger ett mäktigt intryck. Djupförhâllandena är, bortsett från Höga Kusten, även ovanliga för våra skärgårdar. Det är ofia djupt ända in till land även i smala sund, och de största djupen är exceptionella for svenska förhållanden: 142 meter i Gullmarn och 247 meter i Kosterrärman innanför öarna. Idefjorden, Bullarsjöama och dalgången ned till Gullmam skär rakt genom landskapet i nord-syd. Väster härom dominerar den rödaktiga bohusgraniten med huvudsakligen sydväst-nordostliga och vinkelrätt däremot löpande sprickdalar. Blocktektoniken, den vertikala förklyftningen och horisontella bankningen, granitens täthet och inlandsisens skulptering skapar ett ned till detaljer mjukt hällandskap på isens stötsidor. Det tektoniska mönstret fortsätter i gnejskusten söder Gulhnam, gnejsbergen är stråklinjigt ojämna ända om men ned till badhällamas skarpvittrade ytor. Från Tjörn söderut tillkommer östvästliga sprickdalar, ett mönster som fortsätter även i den starkt tektoniserade graniten söder om Göteborg. Kusten framstår utsatt för havets destruktiva krafter än den som mer verkligen hällmarkemas omfattning. Det nakna berget är dock mindre är genom betingat av klimatet än urspnmglig brist på jord. Ett av de främsta morfologiska särdragen är också kontrasten mellan de nakna klipporna och lersedimenten i sprickdalama. Bebyggelsen är ett annat särdrag av sådan dignitet att den verkligen är landskapspräglande. Ingen annanstans frnners skärgårdsklippor så dominerade fiskelägen. Spåren av gamla stenhuggerier, modern av industrietablering och exploatering för rekreation vittnar också om människans inverkan på landskapsutvecklingen.

4.l4.2 Övrigt

Av Göteborgs och Bohus läns femton kommuner är tolv kustkommuner. Bebyggelsen är till stor del koncentrerad till kustzonen.Det ñnns bofast befolkning på 66 öar. Länet har den överlägset största Öbefolkningen i landet med 19 500 helårsboende 1993/1994 enbart Öckerö kommun har varav 11 -500 invånare unik i landet vad gäller antalet boende utan fast landförbindelse bortsett från Gotland. Församlingar med mer än l 000 öbor är Styrsö i Göteborgs stad med 4 270 invånare och Marstrands församling i Kungälvs kommun med 1 360 invånare. Antalet bebodda öar har minskat från ett nittiotal år 1975 till ett sextiotal i början 1990-talet. I slutet av 1990 bodde 89 procent av länets öbefolkning av itätort och 11 i glesbygd. Medelåldern var något lägre än för riket som helhet. Öbefolkningen i länet ökade med procent under treårsperioden 1991-93, vilket var en lägre sex ökningstakt än Öbefolkningen totalt, betydligt högre än för riket som men

helhet.

Sysselsättning Fisket har traditionellt varit viktig näring i Göteborgs och Bohus län. År en 1990 var 230 personer på öarna sysselsatta med fiske, vilket motsvarar tre procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Fördelningen av förvärvsarbetande inom tjänstenäringar respektive tillverkningsnäringar stämmer med fördelningen i riket. Förvärvsfrekvensen bland männen 85 procent och bland kvinnorna 77 var procent, vilket är högre för männen och lägre för kvinnorna, jämfört med riket som helhet.

Areella näringar Jordbruket bedrivs inte i någon större skala i länets skärgård. För öar med ett värdefullt kulturlandskap bidrar länsstyrelsen med medel för fortsatt drift. Skogsbruket har inte någon större omfattning. Havsområdena i regionen, Kattegatt och Skagerrak, tillhör de mest produktiva havsområdena i världen. De vegetationstâckta grundområdena producerar mer biomassa kvadratmeter än välgödslad åker. Antalet per en arter av marina djur och växter är här mångdubbelt större i jämförelse med Sveriges övriga havsornråden. Västkustñsket inklusive det halländska fisket svarar för drygt hälñen det totala fångstvärdet för fisk i Sverige. De värdemässigt av viktigaste ñskslagen som landades på västkusten år 1992 var:

Torsk 82,6 mkr Sill 54,3 mkr Foderfisk 28,4 Ål 11,4 Räkor 60,2 Havskräfta 41,7 Skarpsill 14,4 Rödtunga 11,0

Därutöver är hummerfisket stor betydelse. av

Totalt landades 121 149 ton fisk 1992. Till detta kommer de 128 000 ton fisk som landades av västkustñskare i danska hamnar år. Fisket har samma en stor betydelse för det kulturella mönstret i kust- och skärgårdsamhällena och för syselsättningen. Den ger, i sin tur, näring viktig beredningsindustri och annan fiskeanknuten verksamhet, vilket innebär att varje yrkesfiskare upphov till ger sysselsättning för ytterligare 1 3 personer. - Ett viktigt miljöproblem, också ett kulturellt sådant är utfiskningen men av ñskbestånden. På grund att den rörliga trålflottan på Västkusten inte längre av kan fiska i Nordsjön på samma sätt tidigare har detta fiske under vissa som perioder flyttat i länets skärgård. Bland annat på grund alltför effektiva av fiskeredskap räcker fiskeresursema inte till alla och detta orsakar konflikt en

mellan småskaligt kustnära ñske och storskaligt mer rörligt fiske. Diskussioner har förts införande regionala kustfiskekvoter för att trygga om av ñsketillgången för skärgårdsbefollcningen i Bohuslän. samarbetsprojekt norra mellan Fiskeriverkets Havsñskelaboratorium med flera forskningsstationer och yrkesfiskare i länet har också inletts när det gäller utvecklingen av selektiva fångstredskap.

Fiskodling

I länets skärgård finns för närvarande två ñskodlingar en i den södra delen och

vid Björkö i Öckerö kommun. Odlingama har tillstånd för upp till 10 ton en respektive 30 ton. Lågt pris på lax och problem med underkylt vatten vintertid har medfört att ett stort antal tillstånd för ñskodling inte har använts. Länsstyrelsen bedömer därför att ñskodling i nätkassar i havet inte kommer att aktuell i länet under överskådlig framtid, men däremot kan odling i vara dammar på land t.ex. ostron vara en framtidsnäring för skärgården. av Fortfarande återstår dock mycket utvecklingsarbete. Musselodlingen i länet har återhämtat sig något efter de många bakslag med algblomning och dålig ekonomi under 1980-talet. Verksamheten har nu koncentrerats till två större företag. Ett 50-tal tillstånd för odling beviljades under 1980-talet endast hälften av dessa har utnyttjts. Totalt finns ett men tjugotal musselodlingar i länet i dag. Miljöeñektema av odlingar-na kan undvikas om odlingarna placeras rätt. Det största problemet har varit att få uppstädning odlingar som upphört. Vid av konkurser har det varit oklart vem som skall finansiera städning av områdena och det har i regel varit den berörda kustkommunen som fått bekosta arbetet.

Exploateringar I länet diskuteras ett antal broprojekt för att binda samman fler öar med fastlandet, Öckerö-Hönö med Göteborgs kommun och Svanesund t ex. Orust med Stenungsunds kommun. Även tunnelprojekt diskuteras för att underlätta kommunikationema för de åretruntboende på Åstol-Dyrön och Tjörn. Ökad negativ påverkan på skärgårdens natur och djurliv under sommarsäsongen gör att skärgården under sommarmånadema på flera håll börjar närma sig gränsen för vad de kan klara.

Vatten och avlopp Ytvattentillgångama är begränsade i länets skärgård. Många öar försörjs med ledning från fastlandet exempel kan nämnas Göteborgs södra skärgård - som med 4 200 invånare och Öckerö kommun med l2 000 invånare som försörjs ca från Göteborgs vattentäkt Göta älv. Marstrand-Koön i Kungälvs kommun har knappa ännu så länge tillräckliga vattentillgångar. men

En planerad större utbyggnad med bostäder och verksamheter gör det nödvändigt att antingen minska vattenförbrukningen i området eller satsa på en överföringsledning från fastlandet. Även andra öar är helt beroende sådan av en lösning. Strömstads södra skärgård försörjs också med överföringsledning sedan mer än ett år. Kosteröarna har problem med både kvantitet och kvalitet vattentäkter påverkas av dåliga avlopp här försöker hitta lokal men man en lösning. Något som är värt att notera är att många öar med dålig vattentillgång importerar vatten från fastlandet och exporterar det i form avloppsvatten. av Generellt är avloppsutbyggnad i länet ett problem på grund Bohusläns av geologi. Markkvaliteten är huvudsakligen fast berg eller lera. Detta det gör svårt att hitta fungerande lokala lösningar.

Vänerskärgårdar

15.1 Naturförhållanden

Vänerns stora vattenvidder och skärgårdar med skogklädda öar och kalspolade kobbar och skär utgör en intressant och värdefull naturrniljö intryck som ger av kust och hav. Totalt finns omkring 22 000 öar, holmar och skär, tämligen jämnt fördelade mellan Dalbosjön och Värmlandssjön. De största sammanhängande skärgårdama finns i Vänerns centrala del med bl.a. Eskilssäters och Lurö skärgårdar. I de norra delarna finns bl.a. Segerstads och Hammarö skärgårdar. Skärgårdarna är genomgående mycket karga även undantag finns. På om mindre öar och holmar finns hällmarkstallskogar. Klippor och berghällar ofta är beväxta med ömtålig vegetation av lavar och mossor. Många de mindre och av medelstora öarna i Vänem har naturskogar med stora botaniska och Zoologiska värden. Djurlivet i Vänern och dess skärgårdar karaktäriseras främst sjöfåglar. av Den häckande fågelfaunan är knuten till vattenmiljön omfattar omkring 50 som arter med några marina inslag som strandskata, roskarl och silvertärna. Särskilt stömingskänsliga och skyddsvärda arter i Vänern är grågås de två samt karaktärsfåglarna storlom och frskgjuse.

4. 15.2 Övrigt

Öbefolkningen i Skaraborgs län bor på öar i Vänern uppgick i slutet

som av är 1993 till 590 personer, vilket innebar ökning med 40 eller en personer 7 procent under åren 1991 1993. Huvuddelen öboma bor på Torsö. - av Medelåldern var år 1990 42 år. 268 personer var registrerade förvärvsarbetande år 1990. Av dessa frck som 19 procent sin försörjning från areella näringar främst från jordbruk, 26 procent från tillverkning och 53 procent från tjänstenäringar. Fördelningen skiljer sig

från den totala öbefolkningen genom att andelen sysselsatta inom tillverkningsnäringama var betydligt högre än för öbefolkningen totalt. Förvärvsfrekvensen var 81 procent för män och 77 procent för kvinnor. Öbefolkningen i Värmlands län är liten till antalet och firms på öar i Vänern, bland annat inom Lurö skärgård. Vid årsskiftet 1993/94 uppgick länets folkbokförda öbefolkning till 35 personer. På tre år hade då befolkningen ökat marginellt. Medelåldern var relativt hög, 45 år. Huvuddelen av de knappt tjugo förvärvsarbetande år 1990 arbetade med jordbruk.

4.16 län

Jönköpings

16.1 Naturforhållanden I Jönköpings län omfattas Visingsö av skärgårdsbegreppet. Ön ligger mitt i Vätterns södra del, drygt två mil norr om JönköpingVisingsö utgörs till de övre delarna den s.k. Visingsöforrnationen som består av sandsten, arkoser och av lerskiñrar. Den lättvittrade berggrunden har gett upphov till bra odlingsjordar och Visingsö är till allra största delen ett öppet jordbrukslandskap. På öns mellersta del finns Sveriges största ekskog, planterad mellan åren 1800 och 1850. Visingsö har i övrigt en för länet rik flora, främst beroende på viktig rastplats för flyttande fåglar. berggrunden. Visingsö är en Visingsö är i sin helhet utpekat som riksintresse för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård. Ön ingår även i riksintresset Vättern med öar och stränder. För en stor del av ön gäller förordnande till skydd för landskapsbilden. För ekskogen gäller ädellövskogslagen. Fågelonrrådet Erstakärr är avsatt som fágelskyddsonrråde och har föreslagits som naturreservat. För ön gäller utvidgat strandskydd till 300 meter. Några direkta problem med omfattande slitage eller nedskräpning finns inte, enligt Länsstyrelsen, beträffande Visingsö. Likaså är de miljöproblem som finns beträffande vattenkvaliteten i Vättem i ringa omfattning kopplade till Visingsö och de verksamheter som bedrivs där.

4.16.2 Övrigt

Visingsö har en relativt stor befolkning, knappt 800 personer. Befolkningen Ökade något under 80-talet och början av 90-talet. Sedan 1994 har befolkningen åter minskat något. Om detta är en ny negativ trend är svårt att avgöra. En faktor kan vara de höjda kostnaderna för pendling. Exakta uppgifter beträffande fritidsboendet har inte kunnat tas fram, men uppskattningsvis rör det sig om 300-400 personer. I de beräkningar som gjordes i 1990 års folk- och bostadsräkning gäller följande befolkningen var då 761 personer:

Sysselsättning Bofasta med arbete på ön uppgick till 235 personer, medan 155 pendlade till fastlandet och 66 personer pendlade till Visingsö. Av de 303 verksamma på Visingsö arbetade 182 inom offentlig förvaltning, 45 inom de areella näringama och 76 personer med övrig verksamhet. På Visingsö finns idag 22 öppet arbetslösa, 8 i arbetsmarknadsåtgärder samt 17 deltidsarbetslösa.

Areella näringar Av öns totalt 2 670 ha utgörs l 662 ha åkermark, 50 ha för bärodling och av resten for spannmålsproduktion. Någon nämnvärd förändring har inte skett de senaste åren. I dag finns 514 ha skog, 361 ha utgörs den på 1800-talet varav av planterade ekskogen. Övrig skogsmark är blandskog. Nästan all skogsmark ägs och förvaltas av Assi Domän/Fastighetsverket. Ekskogen brukas i enlighet med ädellövskogslagen. Årligen tas 300 stammar ut . Fiske ochfiskodling

Två-tre yrkesverksamma fiskare finns idag på Visingsö. Årsproduktionen är ett

norrnalår ca fyra ton, i huvudsak röding och sik. Fiskeriverket och länsstyrelser har gjort bedömningen att det inte finns biologiska förutsättningar för ytterligare uttag av ñsk i Vättem. Vid Visingsö finns en fiskodling med en årlig produktion på tre ton regnbågslax tillstånd till tio ton. Ytterligare ñskodling är inte upp aktuell, på grund att det är svårt att få lönsamhet, på grund det kalla av av vattnet och utsatta lägen.

4.17 Örebro län

17.1 Naturförhållanden Örebro län är beläget på vattendelaren mellan Öster- och Västerhavet. Till Österhavet leder bl.a. Eskilstunaåns avrinningsornråde via Hjähnaren som inrymmer flera öar. Till länet hör även skärgården i Vättem. norra

4.17.2 Övrigt

Öbefolkningen i Örebro län bor till allra största delen på Vinön i Hjälmaren.

Enligt folkboldöringsuppgiñer finns det även några få är bosatta personer som på öar i Vättern inom Askersunds kommun. På Vinön bodde knappt 140 personer i slutet av år 1993. Befolkningsantalet har förändrats obetydligt under perioden 1991-1993. Medelåldem för befolkningen var år 1990 mycket hög, 48 år. Andelen personer från 65 år och äldre var bland öboma högst i landet, 37 procent. Trots denna höga medelålder var andelen barn något högre än i riket, 20 procent jämfört med rikets 19 procent.

Knappt 60 förvärvsarbetande år 1990. Av dessa arbetade ett personer var tjugotal inom jordbruk och fiske samt ett tiotal vardera inom tillverkningsnäringar och inom tjänstenäringar. Förvärvsfrekvensen var år 1990 bland männen 82 procent och bland kvinnorna 71 procent.

4.18 Västmanlands län

4.18.1 Naturförhållanden Mälaren är Sveriges till ytan tredje sjö i storlek och dess avrinningsområde är 226 kvadratrnil. Mälaren kan indelas i fem bassänger av vilka den som ligger mest centralt i sjön och omfattar Grönsöfjärden, Prästfjärden och örkfjärden är störst och djupast. Minst och grundast är den bassäng som ligger längst i väster med Galten. Bassängema skiljer sig alltså avseende sjöyta, djup och volymsförhållanden. Dessa skillnader har avgörande betydelse för vattenomsättningen och de biologiska förhållandena. De påverkar fororeningssituationen och självreningen liksom tillväxten av växter och djur.

Mälaren avrinner Norrström i Stockholm till Saltsjön och Östersjön. I

genom Mälaren finns ett stort antal öar.

4.18.2 Övrigt

Cirka 40 åretruntboende bor på fem öar i Mälaren utan broförbindelse på en yta 300 ha. Fler vill bosätta sig på öama detta försvåras på grund av om ca men begränsade möjligheter att ta sig till öarna. Medelåldern var år 1991 41 år. Almö-Lindö är helt bebyggd med ñitidshus. På övriga Mälaröar finns mellan 10 och 20 bostadshus varje varav en del av dem är fritidshus. Efterfrågan på permanent bosättning i fritidshus ute på öarna ökar. Förvärvsñekvensen är relativt hög. Ett tjugotal personer i åldern 16-64 var förvärvsarbetande år. Traditionella näringar är jordbruk med samma fiske med direktförsäljning. Naturvårdande uppdrag och rökeri kombination av kompletterar. Det finns 27 yrkesverksamma fiskare inom länet, vilka har en sammanlagd årsproduktion om 500 ton.

Övrig yrkesverksamhet varierar och det finns till exempel mindre

forlags- och musikverksamhet, turridning med islandshästar, verksamheter som skolskjutsverksarnhet, båtharnnsservice med drivmedelsförsäljning, kiosk, taxibåt, kaféverksamhet, sophämtning och turistverksamhet som sightseeing och layssningar. Jordbruket på öarna sköts på reservatens villkor och avfolkning och minskad hävd innebär ett hot mot öarnas naturvärden. Årsproduktion fisk är 231 ton; av därutöver finns 14 yrkesverksamma fiskare i Hjälmaren med en årsproduktion 231 ton. Öarna är till stor del naturreservat och på ön Valen är ett sådant under

bildande. Långholmen ägs av en stiflelse, förvaltas länsstyrelsen. Ridön men av ägs av AssiDomän, Aggarön ägs Naturvårdsverket- båda öarna förvaltas av av AssiDomän.

5 VATTENMILJÖN

Sammanfattning av bedömningar och förslag Övergödningen är det allvarligaste hotet mot Skärgårdarnas miljö. Åtgärder för att minska belastningen måste därför ges högsta prioritet och vidtas såväl nationellt regionalt och lokalt. Endast genom en kombination av som infonnations- och frivilliginsatser samt ett aktivare nyttjande av gällande regelverk kan den halvering av närsaltutsläpp som riksdagen beslutade om 1991 nås. Halveringsmålet bör ses som ett delmål på vägen mot att nå de miljökvalitetsnormer som införs genom miljöbalken. Där förutsättningar finns för kostnadseffektiv teknik, t.ex. genom anlagda eller restaurerade våtmarker, bör kvävereningskrav även ställas på mindre avloppsreningsverk. Med tanke på en möjlig EU-anslutning av Baltstatema är det av största betydelse att Sverige agerar krafifullt vid förhandlingarna om en omstrukturering av EU:s jordbrukspolitik så att den gynnar utvecklingen av ett hållbart jordbruk. Sverige måste fortsätta att agera i internationella fora för att minska belastningen eller hotet från miljögifter t.ex. metaller och stabila av organiska ämnen. Det är nödvändigt att skärpa kraven, inte minst regionalt, vid t.ex. omprövning miljöfarlig verksamhet, avfallshantering och av efterbehandling förorenad mark. Förorenade sediment utanför kustnära av industrilägen bör särskilt uppmärksammas vid muddring och liknande åtgärder. F orsknings- och utvecklingsarbetet bör intensiñeras för efterbehandling av sådana områden. När det gäller skyddet värdefulla marina miljöer måste ett första mål vara av att Sverige vid Helsingforskommissionens HELCOM miljöministermöte skall kunna redovisa att de områden som anmälts som Baltic Sea Protected Areas har getts ett tillfredsställande skydd, t.ex genom marina reservat. I takt med förbättrat kunskapsläge bör även enskilda hänsynskrävande och/eller sårbara arter lyftas fram i skyddsarbetet. Skärgårdarnas men även kustens grundområdens skydd bör stärkas, då de - representerar de viktigaste marina biotopema. Många av dessa är idag en av krafiigt påverkade eller förstörda genom olika ingrepp. Vi föreslår att Naturvårdsverket får i uppdrag att arbeta fram förslag om hur det kan ske på ett ändamålsenligt sätt, t.ex. ett generellt biotopskydd enligt 21§ genom naturvårdslagen NVL eller inom ramen för strandskyddslagstifiningen.

5.1 Sveriges internationella åtaganden

Sverige är fördragslutande part till ett antal internationella avtal och konventioner syflar till att skydda den marina miljön mot olika typer som av föroreningar och/eller från utsläpp av förorenande ämnen från olika verksamheter.

De viktigaste konventionema som berör svenska havsområden är:

Helsingforskonventionen skydd för Östersjöområdets inkl. Kattegatt

- om marina miljö, undertecknad 1974. En ny omarbetad och modemiserad konvention undertecknades i april 1992 men har ännu inte trätt i kraft,

eftersom samtliga Östersjöländer ännu inte ratificerat konventionen;

Pariskonventionen om skydd för den marina miljön i Nordostatlanten inkl. - Nordsjön, Skagerack och Kattegatt mot föroreningar från landbaserade källor, undertecknad 1974; Konventionen om skydd för den marina miljön mot föroreningar från fartyg, undertecknad 1973 och reviderad 1978 MARPOL 1973/78.

En stor del av det kväve samt del de organiska miljögifter och metaller en av som tillförs Östersjön och Västerhavet sker via atmosfäriskt nedfall. Därför är också arbetet inom för ECE-konventionen långväga ramen om gränsöverskridande luftföroreningar undertecknad 1979 med tillhörande protokoll om begränsningar av utsläppen av svavel- och kvävoxider stor av betydelse för den framtida utvecklingen miljötillståndet i de svenska av havsområdena. När internationella konventioner har trätt ikraft efter det att ett tillräckligt antal länder ratiñcerat dem blir de regler och åtaganden finns fastlagda i som konventionema inkl. eventuella annex och protokoll rättsligt bindande för de fördragslutande parterna länderna. Detta kan gälla t.ex. allmänna förpliktelser att med olika medel motverka föroreningsutsläpp eller mera specifika regler om procentuella utsläppsminskningar vissa ämnen eller totalförbud mot av tillverkning, användning och utsläpp andra ämnen. av Parallellt med arbetet inom konventionema eller inom för dessa har ramen under de senaste tio åren hållits ett antal miljöministermöten och i

Östersjöområdet även två regeringschefskonferenser, där miljöfrågorna har haft

en huvudroll. Dessa konferenser har utmynnat i deklarationer ofta har som innehållit längre gående åtaganden beträffande utsläppsminskningar mm. än vad som stipuleras i respektive konvention. Dessa politiska deklarationer är formellt inte internationellt juridiskt bindande för respektive land, utan är att betrakta politiska viljeyttringar som från regeringarna om de framtida målen för samarbetet.

För att bli rättsligt bindande måste besluten tas i konventionema i form av tillägg eller protokol1,vilka i sin tur måste ratificeras av länderna för att träda ikraft och därmed binda länderna vid att vidta nödvändiga åtgärder. Förutom ovanstående internationella konventioner är Sverige numera som EU-medlem bundet vid EU:s olika direktiv på miljöområdet. Det är värt att understryka att EU-direktiven inklusive det som rör skyddet av den marina miljön är direkt bindande för medlemsländerna. Till skillnad från de internationella havskonventionema innehåller EU-rätten också sanktionsmöjligheter mot länder som inte uppfyller gällande EUlagstiftning. För svenskt vidkommande gäller att de mål som lagts fram internationellt oftast avspeglas i de mål och förslag som ingått i olika propositioner och därpå följande riksdagsbeslut om inriktningen av arbetet med att skydda den marina miljön. Sveriges internationella åtaganden i fråga om utsläpp av närsalter, miljögifter, olja och andra miljöfarliga ämnen från sjöfarten samt beträffande naturvård och biologisk mångfald sammanfattas nedan. Kattegatt och Skagerrack omfattas av Nordsjösamarbetet inkl. OSPAR,

medan egentliga Östersjön, Bottniska viken och Kattegatt omfattas av Östersjösamarbetet. Det föreligger således en geografisk överlappning

beträffande Kattegatt. Det är viktigt att påpeka att konventionema numera omfattar ländernas totala vattenområden, dvs. även så kallat inre vatten som tidigare inte ingick i Helsingforskonventionen. I 1992 års Helsingforskonvention, som ännu inte trätt i kraft, betonas beträffande utsläpp från landbaserade källor att länderna måste vidta åtgärder inom sina respektive delar Östersjöns hela tillrinningsområde. av

Närsalter fosfor och kväve Såväl inom Östersjösamarbetet inom Nordsjökonferensema har Sverige som åtagit sig att minska de totala närsaltutsläppen med 50 procent fram till år 1995. De internationella sammanställningar som redovisats under 1995/96 dels i

samband med Nordsjökonferensen Esbjerg juni 1995 och HELCOM mars

1996 visar att inga av de berörda länderna lyckats uppnå de fastställda reduktionsmålen beträffande kväve. Bäst har det gått i de baltiska länderna där utsläppen minskat kraftigt främst på grund av de ekonomiska problemen och omstruktureringen inom jordbrukssektom i dessa länder. Nordsjöstatema redovisar att man kommer att uppnå minskningar på mellan 20 och 30 procent. För svenskt vidkommande visar en sammanställning som nyligen lagts fram av Naturvårdsverket rapport 4561 att minskningen av kväveutsläppen från mänskliga aktiviteter till Östersjön och Västerhavet beräknas bli 25-30 procent från 1985 fram till 1997.

Situationen ser betydligt ljusare ut när det gäller fosfor. Nordsjöstatema

beräknas ha uppnått den eftersträvade minskningen på 50 procent till 1995.

Frankrike är enda undantaget. Motsvarande minskning fosforutsläppen kan av

också noteras i Östersjöregionen.

Helsingforskonventionen och tillhörande ministerdeklarationer

Vid HELCOM:s möte i 1996 noterades omfattande insatser mars att trots kommer målet om en halvering närsaltutsläppen inte att uppnås något av av

enda land kring Östersjön. Länderna uppmanades därför att utveckla eller

förbättra sina nationella åtgärdsprogram för att det fastställda målet skall kunna

uppnås så snart som möjligt.

I HELCOM:s bakgnmdsrapport till regeringschefskonferensen i Visby

betonas att i det fortsatta arbetet inom för HELCOMzs åtgärdsprogram ramen

för Östersjön större vikt måste läggas vid åtgärder för

att minska närsaltutsläppen från jordbruket samt att också måste på bygga man satsa att ut avloppsrening i mindre tätorter och på landsbygden

Kommunalt avloppsvatten Enligt 1992 års konvention Annex III skall allt avloppsvatten genomgå biologisk behandling eller motsvarande. Betydande begränsningar av närsaltutsläppen skall införas. Arbetet inom HELCOM har i första hand inriktats på att utfärda rekommendationer beträffande närsaltutsläppen från större tätorter. Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland får längre tid på

sig än de övriga länderna runt Östersjön för genomföra kvävereglema.

att

Jordbnik

HELCOM har under de gångna åren antagit rad rekommendationer en beträffande närsaltläckage till mark, vatten och luft ammoniakavgång från jordbruket. Rekommendationema omfattar bland annat åtgärder som gödselhantering, odling av fånggrödor, växtanpassade gödselgivor, hälften att av all jordbruksmark bör bevuxen, samt åtgärder för förbättra vara att vattendragens och sjöamas förmåga till självrening av närsalter.

Enligt beslut vid HELCOM:s miljöministermöte 1994 skau Östersjöländema

till år 2000 ha uppnått en balanserad gödselanvändning beträffande kväve och

fosfor i jordbruksproduktionen.

Arbetet med att förhandla fram ett protokoll eller miljöanpassat armex om jordbruk till Helsingforskonventionen med ovarmämnda rekommendationer som grund, kommer enligt planerna att inledas under delen 1996 eller i senare av början av 1997. Målsättningen är att ett sådant skall kunna vid annex antas HELCOM:s miljöministermöre i 1998. mars

Fiskodling Enligt HELCOM:s rekommendation 15/3 från 1994 får inte närsaltutsläppen ñân fiskodlingar överstiga 10 g fosfor och 80 gram kväve per år och kilo odlad ñsk.

OSPAR och tillhörande Nordsjödeklarationer Vid Nordsjökonferensen 1995 upprepade ministrarna sitt tidigare åtagande. Nordsjödeklarationen pekar främst på EU:s båda direktiv beträffande

behandling av kommunalt avloppsvatten Direktiv 91/271/EEC och

beträffande skydd för vattenområden mot nitratförorening från jordbruket

Direktiv 91//676/EEC som viktiga element for att uppnå de uppställda målen.

Också for Nordsjöländema gäller målsättningen att till år 2000 eller senast år 2002 skall en balanserad gödselanvändning ha uppnåtts beträffande kväve och fosfor i jordbmksproduktionen.

EU De två EU direktiv som är direkt kopplade till vattenkvaliteten är kommunalt

avloppsvatten 91/271/EEC samt nitratdirektivet 91/676/EEC. Dessutom

finns det ett antal direktiv som har mer eller mindre betydelse för att främja en god vattenmiljö, t.ex. badvattendirektivet. Därutöver arbetas för närvarande med ett förslag till ramdirektiv om hur vattenfrågoma skall hanteras. Avsikten är att detta direktiv skall föreläggas EU:s miljöministrar under hösten/vintem 1996/97. EU:s framtida jordbrukspolitik kommer att få mycket stor betydelse för läckaget av närsalter till de olika havsområdena. Detta gäller inte minst i Östersjöregionen de baltiska länderna och Polen skulle bli medlemmar i om EU. Samtliga dessa länder har ansökt om medlemskap.

långväga gränsöverskridande luftföroreningar 1979 ECE Konventionen om Convention on Long-range Transboundary Air Pollution För såväl Östersjön Nordsjön gäller att en stor del av kvävetillförseln som kommer via atmosfariskt nedfall. I de öppna delarna Östersjön rör det sig av stor andel som 50 procent. För att minska den luñbuma kvävetillförseln om till Östersjön och Nordsjön behövs således åtgärder i princip i alla länder norr om Alperna.

Inom ECE-konventionen som omfattar alla Europas länder har ett protokoll

antagits innebär frysning kväveoxidutsläppen vid 1987 års nivå. som en av Vissa länder, däribland Sverige, har gjort längre gående utfastelser och åtagit sig att minska kväveoxidutsläppen med 30 procent till år 1998.

Miljögifter Arbetet med att förhindra utsläpp förorening av miljögifter till den marina

miljön utgår inom såväl Nordsjö- Östersjösamarbetet från som försiktighetsprincipen precautionaiy principle.

Helsingorskonventionen och tillhörande ministerdeklarationer Helsingforskonventionen av 1992 innehåller ett Annex I angående annex miljöfarliga ämnen. Enligt detta annex förbjuds all användning DDT, PCBs av och PCT. I detta annex finns lista Over 27 ämnen inte får användas en som som bekämpningsmedel. Vidare förbjuds användningen av tennorganiska föreningar som antifoulingmedel på nöjesbåtar under 25 meters längd. Enligt Ministerdeklarationen från 1988 bekräftat i Ronnebydeklarationen 1990 och i miljöministerbeslutet 1994 skall utsläppen giltiga och/eller av persistenta och bioackumulerande ämnen minskas med 50 procent till 1995. I Ministerbeslutet från 1994 länderna att vidta åtgärder för att uppmanas minska användningen och utsläppen sådana ämnen så att graden av av förorening minskar till nivåer inte är skadliga för människors hälsa eller som miljön och med målsättningen att eliminera dessa ämnen att ersätta dem genom med mindre skadliga ämnen och/eller tekniska installationer. Inom HELCOM arbetar man för närvarande med att utvärdera hur länderna uppfyllt dessa rekommendationer och beslut.

OSPAR och tillhörande Nordsjödeklarationer Den tredje Nordsjökonferensen 1990 antog deklaration bl.a. 50en om procentiga minskningar av utsläppen av ett 40-tal miljöfarliga ämnen fram till 1995. För bl.a. klorerade dioxiner och några metaller beslöts minskning om en med 70 procent. Vid den fjärde Nordsjökonferensen i juni 1995 enades ministrarna att om för att nå målet med ett friskt ekosystem i Nordsjön ska tillförseln av miljöfarliga ämnen till havet ha upphört inom generation 25 år. en Vid 1992 års ministermöte inom OSPARCOM fastslogs ett miljömål som liknar det svenska dvs. utsläppen av stabila organiska ämnen skall begränsas, så att de till sekelskiftet nått en sådan nivå att miljön inte tar skada. Stabila organiska och miljöskadliga ämnen skall på sikt inte få förekomma i miljön. Detta mål bekräftades av Nordsjökonferensen 1995.

Utsläpp från sjöfarten inkl. fritidsbåtar Helsingforskonventionen och tillhörande ministerdeklarationer Reglerna i Helsingforskonventionema överensstämmer i stort med reglerna i den globala havsföroreningskonventionen MARPOL73/78

se nedan.

Arbetet inom HELCOM har till stor del gått ut på att harmonisera

genomförandet av reglerna i MARPOL 73/78 i Östersjöområdet. Arbetet har

koncentrerats till följande områden:

mottagningsanläggningar för oljeavfall och annat avfall i hanmama och insatser för att se till att dessa används; övervakning havsområden för att upptäcka olagliga utsläpp inkl. - av samarbete för att identifiera skyldiga fartyg; övningar för att bekämpa miljöfarliga utsläpp - gemensamma

MARPOL 73/78 Östersjön benämns som Special Area i MARPOL-konventionen. Detta innebär särskilt strikta regler för utsläpp av olje- och kemikalierester, toalettavfall samt hushållsavfall. Dessa regler innebär bland annat att tankfartyg inte får släppa ut ballastvatten varit i kontakt med olja. Dessutom får inte oljehaltigt avfall och spolvatten som från maskinrum, det släpps ut i havet, innehålla mer än 15 ppm olja. om Samtliga länder är också skyldiga att tillhandahålla mottagningsanläggningar för oljehaltigt avfall i sina hamnar. Trots dessa regler och omfattande övervakningsystem inkl. avancerad flygspaning har antalet registrerade oljeutsläpp ökat kraftigt under senare år

med 50 procent i den svenska i Östersjön.

mer än ansvarszonen För att ytterligare intensifiera arbetet inom detta område antog HELCOM i 1996 strategi för mottagningsanläggningar för oljeavfall och annat mars en avfall från fartyg inkl. ñskefartyg, arbetsbåtar och ñitidsbåtar. Målsättningen med strategin är att avsevärt minska utsläppen under drift och att eliminera

oljehaltigt och annat från fartyg i Östersjöområdet.

olagliga utsläpp av avfall Strategin omfattar en rad insatser:

utbyggnad och drift av mottagningsanläggningar; åtgärder för att minska mängdema avfall uppstår ombord i fartygen; - som infonnationsystem för utbyte av information mellan olika hamnar om mängdema avfall som finns ombord på fartyg; utarbetande ett harmoniserat avgiftssystem för utnyttjande av - av mottagningsanläggningama innebär att inte någon särskild avgift tas ut som utan att denna skall ingå i den allmänna hamnavgiften; åtgärder för att till att det avfall länmas i hanmama tas om hand - se som miljösynpunkt acceptabelt sätt. ett ur

Strategin omfattar också ett antal projekt rörande investeringar i mottagningsanläggningar i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland. Kostnaderna för dessa uppskattas till cirka 37 miljoner USD.

F iskefartyg och fritidsbåtar I rekommendationen från 1996 uttalar Östersjöländema att mars Östersjöområdet ska skyddas från föroreningar från fartyg inklusive fritidsbåtar.

I rekommendationens operationella del sägs att inom HELCOM:s skall ram utarbetas och tillämpas bindande regler beträffande omhändertagande av toalettavfall och förvaringstankar för avloppsvatten för ñskefartyg, nya arbetsbåtar och ñitidsbåtar. Ombord på dessa fartyg skall också finnas tillräckliga förvaringsmöjligheter för andra avfall. typer av Existerande frskefartyg, arbetsbåtar och fritidsbåtar skall så långt det är möjligt utrustas på motsvarande sätt, eller detta inte är möjligt, skall de om utrustas med portabla toaletter underlättar mottagning avloppsvattnet som av för kommunal behandling. I rekommendationen sägs vidare att marinor, marina tankstationer, frskharrmar etc. som används fiitidsbåtar och mindre fartyg skall utrustats av med anläggningar som gör att det på ett enkelt sätt skall kunna gå att ta emot toalettavfall och annat avfall som en del den nonnala servicen. av Uppbyggandet av ett nätverk sådana anläggningar skall stimuleras av genom t.ex. en nationell plan, med syfte att säkra en omfattande täckning med sådana mottagningsmöjligheter. Sjöfartsverket planerar omfattande arbete i Sverige för att genomföra strategins olika delar. Samtliga berörda myndigheter och intresseorganisationer kommer att inbjudas att delta i arbetet på olika sätt. Ett första möte med de inblandade parterna hölls den 28 maj 1996. Vid regeringschefskonferensen i Visby i början maj 1996 beslöts bland av annat att en utvärdering skall ske av miljöriskema i samband med transporter och hantering olja i Östersjöområdet. Utvärderingen skall klar arman av vara till HELCOMzs miljöministennöte i mars 1998.

Naturvård och skydd för biologisk mångfald Helsingforskonventionerna och tillhörande ministerdeklarationer

Östersjöns kustområden och marina miljöer hotas rad verksamheter och

av en aktiviteter. Kustängar, våtmarker, laguner, flodmynningar och skärgårdsområden tillhör de områden som drabbats och fortfarande riskerar att drabbas hårdast av olika exploateringsintressen.

De politiska förändringarna i Östersjöregionen har under

senare år på ett avgörande sätt förändrat förutsättningarna för att få till stånd ett konkret internationellt naturvårdssamarbete i regionen. Grunden till ett sådant samarbete lades vid regeringschefskonferensen i Ronneby i september 1990. I deklarationen från konferensen sägs att länderna skall inleda ett samarbete på naturvårdsområdet. Det första internationella seminariet om naturvård och biologisk mångfald

i Östersjöregionen hölls i maj 1991 i Sverige. Det organiserades WWF i

av samarbete med Helsingforskommissionen. Experter från samtliga

Östersjöländer deltog och betonade bland annat vikten att skydda marina

av områden, skärgårdar och andra viktiga och unika kustområden.

Iden Helsingforskonvention 1992 fmns en särskild artikel som binder nya länderna att vidta åtgärder, enskilt och gemensamt, för att skydda Östersjöregionens biologiska mångfald och värdefulla natur. En särskild arbetsgrupp HELCOM EC- Nature inom HELCOM har tillsätts för att arbeta med genomförandet av naturvårdsartikeln i konventionen. Vid HELCOM:s miljöministennöte i april 1994 antogs dels ett beslut om att etablera ett nätverk skyddade områden kustnära områden såväl som ute till av

havs och rekommendation i vilken 62 områden, i ett första steg bör

en som ingå i nätverket, pekas ut. Miljöministrarna antog också ett beslut om strandskydd. l nätverket skyddade områden Baltic Sea Protected Areas, av BSPAs ingår sex svenska skärgårdsornråden. Dessa är:

Holmöama; - Gräsö/Singö-arkipelagen; - Storö/Bockö/St. Nassa/Sv. Högama/Sv. Björn; - Landsort/Hartsö/Askö/Landsortsdjupet; - St. Anna/Missjö-arkipelagen; - Torhamnsområdet. -

I Naturvårdsverkets förslag till aktionsplan för marin biologisk mångfald tas dessutom områdena Kalmar skärgård och Väderöama/Tjämöarkipelagen/ norra Kosterområdet/Kosterrärman bland skärgårdsområden som ingår i upp planeringsarbetet för marina reservat. För varje område skall en skötselplan upprättas. HELCOMzs miljökommitté antog oktober 1995 riktlinjer för hur sådana skötselplaner bör utfonnas. Östersjöländema skall vart tredje år rapportera till HELCOM hur besluten genomförs. En första sådan redovisning gjordes till HELCOM-mötet i mars 1996. Denna visar att arbetet med att inrätta de marina skyddade områden som , dessvärre går långsamt i samtliga Östersjöländer inklusive Sverige. pekats ut

OSPAR och tillhörande Nordsjödeklarationer Arbetet rörande skyddade områden och arter har gått långsammare inom OSPAR och Nordsjökonferensema jämfört med motsvarande arbete i Östersjöområdet. Vid Nordsjökonferensen i juni 1995 pekade ministrarna på olika insatsnivåer där åtgärderna behöver samordnas:

marina områden inom ländernas territorialvatten. En viktig del av artskyddet är genomförandet EU:s Habitatdirektiv och nätverket av skyddade av området inom NATURA 2000 systemet; insatser inom resten Nordsjöområdet där nya samarbetsformer kan - av behövas.

EU-kommissionen och EU:s miljöbyrå EEA ombeds att utarbeta ett klassificeringssystem för marina biotoper i Nordsjön kan användas som som grund för att identifiera marina biotoper och arter som kräver särskilt skydd.

EU- direktiv Sverige är bundet av Fågelskyddsdirektivet och Habitatdirektivet också som innefattar skydd för marina arter och biotoper.

Ramsarkonventionen om skydd för våtmarker internationell betydelse. av Sverige har nominerat Stigfjorden i Bohuslän och Stockholms yttre skärgård att ingå på listan över internationellt värdefulla våtmarksområden s.k. CW-områden. Konventionen kan omfatta våtmarker ut till sex meters djup vid lågvatten. Enligt konventionen är Sverige förpliktigat att utarbeta och genomföra sin planering så att det främjar bevarandet av de våtmarker som införts på CW-listan.

Övergödning

Utsläpp av närsalter Utsläpp av närsalter fosfor och kväve från kommunala reningsverk, industrier, trafik, energiproduktion, samt läckage från jordbruks- och skogsmark och utsläpp från enskild bebyggelse bidrar till övergödningen av sjöar, vattendrag, skärgårdsvatten och öppet hav. Tillförseln av fosfor och kväve till Östersjön har ökat åtta respektive fyra gånger under 1900-talet. Också i Skagerrak har fosfor- och kvävehaltema ökat krafiigt under motsvarande tidsperiod. I de flesta kustområden i Västerhavet och egentliga Östersjön är det kvävet som är det tillväxtbegränsande näringsämnet. Det är därför i första hand tillförseln av detta ämne som måste begränsas för att minska övergödningen.

I Östersjön måste emellertid också tillförseln fosfor begränsas, finns

av armars det risk för omfattande blomningar av giftiga blågrönalger cyanobakterier. Algsammansättningen påverkas kvoten mellan kväve och fosfor av

N/P kvoten och de blågröna algema har fönnåga kväve direkt från

att ta upp luften, varför deras utbredning och tillväxt inte begränsas enbart genom minskad tillförsel av vattenburet kväve. Den omfattande reningsverksutbyggnaden i Sverige har hittills främst varit inriktad på att minska utsläppen fosfor, det tillväxtbegränsande ämnet i sjöar av och vattendrag. Den effektiva fosforreningen - i allmänhet 80-90 procents reduktion eller i kombination med fortsatt ökad kvävetillförsel har dock mer lett till att det i vissa kustområden idag är fosfor begränsar som algproduktionen. I dessa fall transporteras det icke utnyttjade kvävet ut från

kusten och kan ge gödningseffekter längre ut i ytterskärgårdama eller i öppna havet.

Havsområdena nmt Sverige tillförs också mycket stora mängder kväve via

nedfall från luften. För Östersjön som helhet utgör det atmosfäriska nedfallet kväve 30 procent den totala belastningen. I öppna Östersjön är andelen av av ännu större, ca 50 procent.

Övergödningens eflekter Övergödning ett havsområde är serie effekter, inleds med tillförseln av en som av alltför stora mängder närsalter och därmed höga koncentrationer av närsalter i vattnet. Till de vanligaste marina eutrofieringseffektema i skärgårdar hör följande:

Ökad produktion planktonalger i den fria vattenmassan och fastsittandc - av av trådfonniga grön- och brunalger på hårda bottnar. Ökande tillväxt vassbälten och ökad produktion flytbladsväxter - av av som t.ex. nate i de sötvattendominerade och inre skyddade delarna av skärgårdama. Uppkomst av syrebrist eller helt syrefna bottnar då alger och annat organiskt material bryts ner. Syrebristen leder till att bottenfaunan slås ut. En annan viktig effekt är att de syresatta bottnamas funktion som naturliga kvävefilter upphör. Under normala förhållanden, då bottnama har syresatta sediment, sker en omvandling av kvävet till nitrat, vilket i djupare, anacroba sediment kan omvandlas till kvävgas. Denna försvinner ur systemet. Vattnet blir grumligare av ökad pattikelhalt i vattnet. Detta gör att ljuset inte kan tränga lika långt ner i vattenmassan, vilket i sin tur har lett till att den undre gränsen för vattenlevande vegetation, t.ex. blåstång och ålgräs, i många områden har flyttats uppåt flera meter. Närmare vattenytan konkurreras blåstången ut av snabbväxande ettåriga trådforrniga alger. I vissa områden har massutveckling av trådfonniga alger lett till att dessa nu täcker en stor del av de viktiga grunda bottnama.

Sammanfattningsvis leder eutroñeringen till omfattande förändringar av de marina och brackvattensystemen längs Sveriges kuster. Antalet arter minskar, bottenområden med syrgasbrist ökar och produktiva grundområden förstörs.

Övergödning i olika skärgårdsomráden Når vi diskuterar vad som behöver göras för att komma till rätta med övergödningen i de svenska skärgârdsomrâdena, är det viktigt att betona att det i skärgårdar och kustnära områden är tillförseln från innanförliggande landområden som är den dominerande källan. Trots utbyggnaden av

fosforreningen är det i stora delar av de svenska kustområdena fortfarande kvävetillförseln från land som orsakar övergödningseffektema. Halterna av såväl fosfor som kväve är ofta högre vid kusten än öppna i havet. Detta beror bland annat på att vattenomsättningen ofta är betydligt långsammare i skärgårdarna än vid en öppen kust. Näringsämnena stannar under längre tid i skärgårdama och kan därmed påverka miljön i större utsträckning innan de transporteras ut till havs. I vissa fall har vattenomsättningen ytterligare försämrats på grund av olika typer ingrepp, av såsom byggande av vägbankar för att förbinda öar med fastlandet. Naturvårdsverket föreslår i rapporten Kampen mot alger och miljögifter 4561,1996 att särskilda rniljösamverkansgrupper bildas inom de olika avrinningsområdena. Dessa grupper skulle bestå ett antal jordbnrkare, av som gemensamt utformar åtgärder för att på ett kostnadseffektivt sätt minska kväveläckaget från sina marker inom ett avrirmingsområde. Berörda länsstyrelser och kommuner föreslås få i uppgift målen och fungera att ange som tillsynsmyndigheter. Verket att detta arbetssätt är det bästa för anser att tillvarata de olika behov och möjligheter finns i olika regioner. Miljösom samverkangruppema föreslås bland annat kunna utarbeta regionalt anpassade föreskrifter, skulle kunna fastställas regeringen. som av Vidare föreslår Naturvårdsverket att allmän utbildning hur en om växtnäringsläckage uppkommer skall vara ett krav för den som gör anspråk på att få något av de miljöstöd som finns inom jordbruksområdet. Naturvårdsverket vill också att förbudet mot spridning stallgödsel skall av utvidgas till att gälla hela vintern. Dessutom föreslås att EU:s miljöstöd och stödfonner kan bra nya vara ett sätt att styra åtgärderna för att minska kväveutsläppen från jordbruket. Verket föreslår en rad åtgärder beträffande odling fånggrödor, stöd till höst- och av vinterbevuxen mark utöver minimikraven på 60 respektive 50 på procent föroreningskänsliga marker, regionalisering stödet till skyddszoner, av samt regionalisering till föroreningskänsliga områden stödet till odling av av energigrödor. Samtidigt tillbakavisar Naturvårdsverket tanken på att uppnå den internationellt överenskomna halveringen av utsläppen av kväve från jordbruket genom regleringar. För att klara ett sådant mål skulle det krävas mycket detaljerade regler, skulle bli svårhanterliga för såväl den enskilde bonden som som för tillsynsmyndighetema. Naturvårdsverket pekar på att EU:s framtida jordbrukspolitik kan komma att få stor inverkan på den framtida kvävetillförseln till haven från jordbrukssektom. Minskat trädesbidrag och större efterfrågan på spanmnål skulle sannolikt leda till ökad och intensivare produktion och därmed till ökade risker för större närsaltutsläpp. Naturvårdsverket har emellertid inte gjort någon närmare analys av arbetet inom EU.

INaturvårdsverkets rapport framhålls också att det är en komplicerad fråga huruvida det är kväve eller fosfor som är den begränsande faktorn för primärproduktionen i de svenska havsområdena och att denna fråga har debatterats under många år. Verkets slutsats är att avgörande faktorer är geografiskt läge, avstånd från kust, om det finns någon skärgård, unde vilken årstid tillförseln sker etc. Detta medför att olika kustavsnitt och olika havsbassänger är olika känsliga för kväve. En annan faktor av betydelse vid beräkningar av tillförseln av fosfor och kväve från landbaserade utsläpp via åar och vattendrag inom ett avrinningsområde, är den naturliga retenüonen i dessa vattensystem. Med retention menas att ämnena hålls kvar i systemet, vilket utgör en av de naturliga processer som sker i mark och vattendrag på väg till havet. För kväve gäller dessutom att den största naturliga reningen sker genom gasformig avgång. I rapporten framhåller Naturvårdsverket att det idag inte finns tillräckliga kunskaper naturlig kväverening i olika mark- och vattentyper. Inte heller om går det att idag närmare precisera utefter vilka kuststräckor en minskning av utsläppen skulle ha störst effekt. Vidare går det inte att beräkna hur stor effekt en minskning av utsläppen av kväveutsläppen i respektive havsområde/skärgårdsområde skulle ge. Naturvårdsverket driver för närvarande ett forskningsprojekt - Bedömningsgrunder för milj ökvalitet där bedömningsgrunder för kust och hav ingår som ett delprojekt. Inom detta delprojekt görs uppskattningar av vattenutbytet inom olika områden till referensnivåer av näringsämnen, miljögiñer och olika biologiska parametrar. Bedörrmingsgrundema skall bli ett redskap bland annat i det regionala miljöarbetet. En slutrapport planeras till sommaren 1997. För kostnads- och miljösynpunkt effektivisera arbetet med att minska att ur kvävetillförseln till havet och skärgårdama, kommer arbetet i ökande utsträckning att behöva anpassas till de lokala förhållandena, dvs. att regionaliseras. Naturvårdsverket har inlett ett sådant arbete och håller nu på att bygga upp ett system baserat på ett nationellt geografiskt infonnationssystem GIS. Arbetet utgår ifrån SMHlzs avrirmingsområdesregister där Östersjön och Västerhavets avrinningsomrde har delats i 5000 delområden. Med hjälp av systemet kommer beräkningar att kunna göras av bruttobelastningar, naturlig rening och därefter av nettobelastningen på havet och skärgården från varje avrinningsornråde. På så sätt blir det möjligt att på ett bättre sätt kunna beräkna olika källors betydelse för kvävetransporten till den marina miljön. GIS-systemet beräknas vara färdigutvecklat i slutet av 1996. Om detta kombineras med kunskaper om olika kustavsnitts känslighet för tillförsel av närsalter, kommer åtgärdsstrategiema att kunna optimeras,.dvs. utfonnas så att reningen ger störst miljövinst till lägsta kostnad.

B h k.. Vattenkvaliteten i Bohusläns skärgårdsornråden påverkas tillförsel av av närsalter från många olika källor, däribland angränsande havsområden, atmosfären, floder, diffus avrinning från land från jordbruk och enskilda fastigheter samt utsläpp från punktkällor såsom reningsverk och industrier. Tillförseln till Västerhavet av fosfor beräknas ha ökat fyra gånger och för kväve tre till sju gånger sedan 1950-talet. Tillförseln från landbaserade källor från Göteborgs och Bohus län var 1992 ca 500 ton fosfor och närmare 19 000 ton kväve. Av dessa mängder beräknas 240 ton fosfor och 6 000 ton kväve ca ha antropogent ursprung. Göta älv är Sveriges vattenrikaste flod med ett mycket stort

avrinningsområde mer än 50 000 krnz dvs, än tio procent hela Sveriges

mer av yta. Under perioden 1985-1994 uppgick tillförseln till havet av fosfor och kväve till i genomsnitt 340 respektive 16 500 ton per år. Detta innebär att Göta älv har mycket stor betydelse för eutrofreringsförhållandena i kustvattnen. Periodvis påverkas förhållandena i norra Bohuslän av vattnet från Glomma på den norska sidan. Stora mängder närsalter förs dessutom till Västkusten med det vatten som

lämnar Östersjön via Öresund och med Baltiska strömmen transporteras

som längs Västkusten, innan strömmen viker av västerut längs norska kusten och ut i Skagerrak och Nordsjön. Näringsämnen tillförs också Västkusten med vatten som kommer i Skagerrak från Atlanten eller från de centrala och södra delarna av Nordsjön. Vattnet från södra Nordsjön innehåller stora mängder närsalter, som tillförts via stora floder som Rehn och Elbe. Effekterna detta av flodvatten manifesterades särskilt tydligt under början av 1995 som ett resultat av de stora översvämningama. Under mars månad strömmade stora mängder flodvatten in i östra Skagerrak och Kattegatt. En del vattnet letade sig in i av fiordomrédena i Bohuslän, där i vissa områden uppmättes dubbelt så höga närsalthalter som nonnalt. Dessutom sjönk syrehaltema ovanligt snabbt. Bohusläns skärgård uppvisar ett antal generella eutrofreringseffekter, t.ex. syrebrist i fjordar och grunda vikar med dålig vattenomsättning, ökad planktonproduktion och förändrad artsarnrnansättning bland Växtplankton

bland annat ökad förekomst av gruppen dinoflagellater, inklusive ett antal

potentiellt giftiga arter, förändringar i grunda områden, förändringar på

mjukbottnar på större djup samt förändringar i hårdbottemniljöema minskad

vertikal utbredning av vissa arter samt ökad utbredning ñntrådiga alger. av Bohusläns skärgård noteras syrebrist, dels i fjordamas djupornråden, dels i grunda vikar vid en kombination dåligt vattenutbyte och stor biomassa hög av produktion, mycket organiskt material som skall brytas ner. Under den senaste tioårsperioden har primärproduldionen ökat, och detta överenstämmer med den ökande utbredningen bottenvatten med låg syrgashalt och bottendöd av som noterats på många håll i Bohusläns kustområden under denna period.

Undersökningar under 1994 visade på dåliga syreförhållanden bland annat i Havstensljord, Byfjorden, Koljöfjord, Gullmaren, Brofjorden och Stigfiorden. Även situationen i de olika tjordama kan variera betydligt från år till år, har om syrehaltema hafi en nedåtgående trend sedan 1950-talet. För Bohusläns norra skärgård gäller på motsvarande sätt att vattenkvaliteten påverkas av förhållandena i ett stort avrirmingsoniråde. Det sträcker sig långt i Dalsland och upp mot den norska gränsen. De största jordbruksområdena firms i kusttraktema, samt i floddalama och kring de större sjöarna i inlandet. Förhöjda kvävehalter har uppmätts i de inre delarna av detta område. Förekomsten av många mer eller mindre instängda vattenområden/fjordar och betydande arealer grunda bottnar i denna del av skärgården gör att den är särskilt känslig for hög närsaltbelastning. Även datarnaterialet de fören om om höjda kvävehaltema är ofullständigt, syns det i dessa områden klara övergödningseffekter såsom massutveckling av fintrådiga alger och ökande arealer syrefria bottnar. Problemen i samband med förändringar i grundområdena bl.a. massutvecklingen av trådforrniga alger, vilken bedöms vara särskilt allvarlig i Bohusläns skärgård tas upp på annat ställe i betänkandet. - Ett problem som hör samman med den förändrade sammansättningen bland Växtplankton är förekomsten av potentiellt giftiga dinotlagellater. De giftiga ärrmen som produceras av dessa alger tas upp av blåmusslor som lever av plankton, varigenom musselköttet blir giftigt och otjänligt som föda. Olika arter av plankton producerar olika gifter. Den vanligaste gruppen av gifter i svenska vatten är diarréframkallande skaldjursgifter DSP. En annan grupp är paralytiska skaldjursgiñer PSP, nervgiñer med förlamande verkan. Dessbättre är PSP mera ovanlig och haltema har aldrig varit nära gränsvärdena i musslor ñån den svenska västkusten. Riskerna för förgiftning vid konsumtion av musslor har uppmärksarmnats mycket under senare år. Musslor från odlingar testas därför numera kontinuerligt i laboratorier. På grundval av dessa tester har under vissa tider saluförbud utfärdats för kommersiellt producerade musslor, vilket förorsakat betydande ekonomiska förluster för musselodlama. Mussloma påverkas inte själva speciellt mycket av gifiema och musselköttet kan åter bli giflfiitt om mussloma under en tid inte längre får i sig giftiga alger. Alggiñsförorening som livsmedelsproblem är aktuellt enbart längs Västkusten, eftersom blåmusslor i Östersjön på grund den låga salthalten av aldrig blir så stora att de är av intresse för kommersiell produktion.

r"l nrr ln k"r°r

I Östergötlands inre skärgårdsområden är fosfor vanligen den begränsande

tillväxtfaktom, medan det i de yttre delarna kan vara antingen fosfor eller kväve. Liksom i andra skärgårdsområden manifesteras övergödningseffektema

i form av tillväxtökning av olika grönalger på bland annat blåstång. Ökad planktonförekomst leder till försämrat siktdjup och sämre ljusförhållanden, vilket minskar blåstångens möjligheter att växa på större djup. I de yttre delarna av skärgårdarna har massutveckling giltiga blågröna alger varit vanliga av under senare år. Närsaltförhållandena i skärgårdsområdena påverkas såväl tillförseln via av vattendrag framför allt Motala ström och Söderköpingsån de som av bakgrundshalter av närsalter som finns i det vatten från öppna havet via som strömmarna fors mot kusten. Effektema tydligast i Brävikenområdet och syns Sankt Anna skärgård samt i de djupa tröskelfjärdama. I Gryts skärgård är

halterna lägre och jämförbara med dem i öppna Östersjön.

Förekomsten av ett antal tröskelbassänger är stor betydelse för av vattenkvaliteten. Vattenutbytet är långsamt i dessa bassänger, förekommer som i alla de stora vikarna i området Slätbaken, Gropviken, Valdemarsviken och Edsviken, och detta kan periodvis leda till stagnation. Från Motala ström får Bråviken varje år ta emot drygt 2 000 ton kväve och cirka 90 ton fosfor. Bråviken är dessutom recipient för Norrköpings tätort

kommunalt avlopp och diverse industrier samt för större delen

av

Östergötlands inland, inklusive avrinningen från det relativt omfattande

jordbruket på Vikbolandet. Belastning i särskilt de inre delarna av viken är stor. Låga syrevärden har uppmätts i Bråvikens bottenvatten vid ett flertal tillfällen. De analyser av djursamhällena på bottnarna genomförts sedan 1992 visar som på försämrade bottenförhållanden. Avrinnmgen från Söderköpingsån påverkar Slätbaken, är utpräglad som en tröskelfjärd med bara fem meters djup vid mynningen och därtill antal ett trösklar på ca tio meters djup i skärgårdsonrrådena utanför. Vattenutbytet vid botten är därför mycket dåligt, vilket leder till kraftig stagnation. Området påverkas av utsläppen från Söderköping och ett antal mindre tätorter, liksom från omkringliggande jordbrukslandskap. I Slätbaken finns bottnar med omfattande syrebrist och därav följande bildning av svavelväte i ytsedimenten. Området utmärks av kraftigt förhöjda fosfor- och kvävehalter, vilket i sin tur leder till en mycket kraftig ökning av primärproduktionen. Analyser av bottenfaunan visar på mycket dåliga förhållanden. Inre delen av Valdemarsviken är också utpräglad tröskelfjärd med av en mycket litet vattenutbyte. Fosforhaltema är höga och syrebrist förekommer i bottensedimenten. Djursarnhällena i de inre delarna är påverkade av föroreningarna och består endast av föroreningståliga arter. I de yttre delarna av viken är förhållandena bättre även det även här finns om en avgränsad sänka där djupvattnet kan bli stagnant.

Även i andra fjärdområden i Östergötlands skärgård,

t.ex. i Bosötjärden, Trärmöijärden, Hafjärden och Gropviken, förekommer också till synes livlösa bottnar med syrefria och svavelvätehaltiga sediment.

Vattenkvaliteten i skärgårdama påverkas av de lokala utsläppen och av tillförseln via sjöar och vattendrag från de innanförliggande avrinningsområdena. För Stockholms skärgård innebär detta att utsläppen inom stora delar av Mälardalen förs till kusten via Norrström. År 1993 tog kustvattnen i Stockholm län emot 250 ton fosfor och 9 800 ton kväve. Ungefär en tredjedel av fosfom och en något mindre andel av kvävet kom från områden utanför länet, d v s med vattendrag som mynnar i Mälaren. Norrtälje kommun genomförde för några år sedan en kartläggning av närsaltstillforseln till kommunens kustvatten. Denna undersökning visade att kommunens lcustområden ñck ta emot cirka 660 ton kväve och 25 ton fosfor per år från avrirming, avloppsvatten och industriutsläpp. Huvuddelen av tillförseln drabbade Norrtäljeviken och Edeboviken, vilka tillsammans fick ta emot 81 procent av kvävet och 84 procent av fosfom. Dessutom tillfördes kustvattnen ytterligare ungefär 100 ton kväve och tre ton fosfor per år via diffus tillrinning, som inte inräknats i de sju avrinningsområden som ingår i kommunens område. I detta är inte avrinningen från de många öarna inom kommunen inräknade. Av redovisningen från Länsstyrelsen i Stockholms län framgår bland annat att den effektiva fosforreningen i reningsverken leder till att stora överskott av kväve transporteras ut från de inre delarna av skärgårdama till de yttre. Kvävet möter sedan relativt fosforrikt havsvatten längre ut i skärgårdama. Denna blandning ger upphov till hög biologisk produktion i exempelvis Trälhavet och söder om Hirmnerfjärden. Den höga produktionen förorsakar en rad negativa effekter minskat siktdjup, kraftig påväxt av fintrådiga alger, stora områden med syrefria bottnar, minskad utbredning i djupled av blåstång, samt förändringar av förekomst och artsammansättning bland de bottenlevande djuren. Länsstyrelsen pekar också på de förändringar som skett under de gångna 30 åren. Under 1960-talet var övergödningsproblemen allvarligast närmast samhällena och i Mälaren. Samtidigt var vattenkvaliteten i mellan- och ytterskärgårdama fortfarande relativt bra. Idag är situationen delvis den omvända. Förhållandena har i vissa avseenden blivit bättre nära punktkälloma, främst tack vare utbyggnaden av reningsverken, samtidigt som klara försämringar kan noteras i mellan- och ytterskärgården. l vissa områden, som t.ex. söder om Rådmansö i Norrtälje kommun, påverkas havet också betydligt av den diffusa belastningen från det stora antalet fritidshus som ofta har dåliga VA-lösningar. Vad gäller utbredningen av bottnar med syrebrist framhåller länsstyrelsen att under senare âr har kunnat konstateras en minskning av arealen av sådana bottnar under någon del av året, speciellt i Stockholms innerskärgård. Samtidigt betonas att det fortfarande finns 60-70 km’ sådana bottnar kvar. I genomsnitt

64 procent av alla bottnar under fem meters djup innanför Oxdjupet drabbades av syrebrist någon gång under 1991. I flera andra områden med tydliga trösklar eller markanta djuphålor förekommer syrebrist temporärt, exempelvis i Bergsharnraviken, Vadviken samt även i Kanholmsfjärdens djuphåla. Som nämnts ovan har eutroñeringen lett till försämrat siktdjup i skärgårdsvattnen på grund av ökad partikelmängd. De försämrade ljusförhållandena har medfört att den nedre utbredningsgränsen för fleråriga makroalger större fastsittande alger har flyttats uppåt, närmare vattenytan. Ett flertal undersökningar av den fastsittande vegetationen stora alger och av blomväxter fanerogamer har genomförts i Stockholms skärgård under gångna årtionden. Vissa undersökningar har varit så detaljerade att de medger att vissa slutsatser dras om förändringar i utbredningen olika arter under längre av en tidsperiod. För att jämföra utvecklingen i olika delar Stockholms skärgård kan av resultaten från flera olika undersökningar användas, däribland de som utfördes av Mats Waern under 1940-talet i Gräsö-Singöområdet, de gjordes som av Inge Lennmark i de centrala delarna av skärgården 1968, samt de mångåriga undersökningarna i Askö-Hartsöområdet. Resultaten från undersökningari Gräsö-Singöområdet 1984 och 1992 visar på tydliga föroreningsrelaterade förändringar, främst vad gäller blåstångens utbredning. I undersökningarna konstateras att den nedre utbredningsgränsen för blåstången flyttat upp från drygt elva meters djup på 1940-talet till ungefär åtta meters djup på 1980-talet. Liknande förändringar har konstaterats vid senare dykundersökningar i de mellersta delarna skärgården, där av man jämfört förhållandena mellan 1960- och 1990-talen. Där blåstången finns kvar utsätts den också för ökande mängder fintrådlga och snabbväxande grön- och brunalger. De ñntrådiga algema förekommer som påväxt på de större fleråriga algema och konkurrerar mycket effektivt ljus om och näring. På flera håll har detta lett till att blåstången slagits ut. Krympande algbälten minskar det tillgängliga och lämpliga livs- och fortplantningsutrymmet för många arter är helt beroende tångbältena. som av Detta gäller bland annat flera både kommersiellt värdefulla och ickekommersiella fiskarter. De fintrådiga algema erbjuder helt andra kortvariga miljöer än de fleråriga algema för lek och uppväxt av fisk. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar slutligen på att det krävs Ökad kväverening, insatser för att åtgärda lokala punktkällor och diffusa källor, samt

internationellt samarbete utsläppen till såväl luft situationen

vatten som om på sikt skall kunna förbättras i skärgårdsregionen helhet. som

Skargårdama i Bonniska viken Bottniska vikens havsmiljö karaktäriseras av det stora tillflödet av sötvatten via älvarna. I kustonrrådena i hela Bottniska viken råder fosforbegränsning för pri-

märproduktionen. Eutroñering har hittills inte varit något större regionalt problem i de svenska delarna Bottniska viken. I närheten vissa större tätorter och av av industriutsläpp finns dock tydliga tecken på eutrofering. Belastningen av syreförbrukande ämnen, främst frän skogsindustrin, i kombination med orsakat syrebrist på bottnarna i några områden belastningen av närsalter, har bland annat i Repskärsfjärden utanför Kalix. Vissa problem har under senare år förekommit i skärgårdsområden i södra Bottenhavet, där man hafi lokala algblomningar. Betydligt större problem har emellertid förekommit i de finska skärgårdama, bl.a. i Skärgårdshavet och Ålands hav. Som framgår nedan utgör kommunala och industriella vattenburna utsläpp kväve och fosfor bara liten del den totala belastningen på Bottniska av en av viken. Att ta bort kväve, och/eller fosfor och syretörbrukande ämnen har emellertid betydelse för eutroñeringssituationen i skärgårdsområdena och i grunda stor områden utanför tätorter och industrier. Detta gäller naturligtvis särskilt i områden både har dålig vattenomsättning och samtidigt drabbas av hög som belastning från mänskliga aktiviteter, inklusive avrirming från jordbruksmark. Däremot har lokala reningsåtgärder längs Bottniska vikens kust en begränsad effekt den storskaliga tillförseln fosfor och kväve till området som helhet. av Tillrinningen via älvar, tillförsel med havsströmmar samt luflznedfall av kväve från utsläppskällor i huvudsak finns utanför regionen står för mer än 90 som procent den totala tillförseln av näringsänmen. av

NÄRSALTBELASTNINGEN PÅ BOTTNISKA VIKEN ton/år

En viss andel kväve och fosfor binds i bottensedimenten. Det ñnns stora fömåd fosfor lagrade i bottnarna i Östersjöområdet, inklusive Bottniska viken. Om av dessa bottnar drabbas syrebrist, omvandlas de bundna fosforföreningama av och frigörs igen. Den pågående landhöjningen i Bottniska viken gör att havsbottnama förändras, att djupt liggande ackumulationsbotmar efler hand lyfts upp och åter påverkas strömmar och omlagringsprocesser. Detta kan ge upphov till ny av

spridning av både näringsämnen och miljögifter. I många älvmymringar längs Bottniska vikens kuster finns dessutom betydande fiberbankar, som är minnen från den tid då utsläppen från pappersoch massaindustriema innehöll stora mängder fiber syreförbrukande ämnen och närsalter som ofta bemängda med kvicksilver eller andra var bekämpningsmedel. Såväl länsstyrelserna längs Bottniska viken som marina forskare har pekat på faran med framtida läckage av hårt belastade sediment. Förslag har också framförts om eventuella saneringar områden med starkt förorenade sediment. av Sådana saneringar har förekommit tidigare på vissa ställen. Försök har bland annat gjorts med att täcka närsaltrika sediment med aluminiumfosfat

en

allmänt använd fällningskemikalie i kommunala reningsverk för att förhindra läckage. Ingjutning av fiberbankar i betong har provats i mindre skala.

Våra bedömningar och förslag Vi delar länsstyrelsemas och de marina experternas uppfattning att övergödning/eutroñering idag framstår som det allvarligaste hotet mot den marina miljön i de svenska skärgårdarna. Eutroñeringen har redan i många områden lett till långtgående förändringar växt- och djurlivet samt till syrebrist av under kortare och längre perioder i många skärgårdsvikar, fjordar, tröskelfjärdar och andra djupare bottenområden. Vi anser därför att fortsatta och intensifierade åtgärder för att komma till rätta med eutrofieringen är det viktigaste för att skapa framtida ekologiskt en

hållbar utveckling i de svenska skärgårdarna. Åtgärder mot eutrofieringen är

enligt vår uppfattning också en förutsättning för att målen för bevarande den av marina biologiska mångfalden skall kunna uppfyllas. För skärgårdarna gäller i detta avseende speciellt följande:

Artrikedomen växter och djur lever i tångbältet skall inte förändras - av som negativt som en följd av mänsklig påverkan. Tångbältenas djuputbredning i skärgårdarna skall fram till år 2000 vara oförändrad eller ha ökat. Utbredningen av ålgräsängar skall fram till år 2000 oförändrad eller ha - vara ökat, jämfört med dagsläget. Zoneringen av växter och djur på grunda och djupa hårda bottensamhällen såväl utbredning som artantal skall inte förändras negativt på grund - - av mänsklig påverkan. Förekomsten av ñntrådiga alger skall fram till år 2000 ha minskat på grunda mjukbottnar, jämfört med förhållandena år 1990.

Av de regionala översiktema framgår tydligt att det är utsläppen främst av kväve från landbaserade källor inom de olika skärgårdsområdenas hela tillrinningsområden som tillsammans med det luflbuma kvävenedfallet svarar

för den allra största delen kvävetillförseln till de svenska skärgårdama. l av vissa områden, t.ex. i närheten större punktkällor eller i områden med av mycket dålig vattenomsättning, kan de lokala utsläppkälloma vara av stor betydelse för övergödningssituationen. Beredningen delar därför uppfattningen att det krävs åtgärder både lokalt och regionalt inom hela tillrinningsområdet för att minska övergödningen i skärgårdsområdena. Åtgärder måste vidtas vid alla de olika typer av källor som påverkar skärgårdsmiljön. Skillnaderna mellan de olika skärgårdsområdena hydrografrska förhållanden, växt- och djurliv, kväve och/eller fosfor som tillväxtbegrånsande ämne medför att skärgårdama är olika känsliga för utsläpp av närsalter och på olika sätt vid överbelastning. Detta medför i sin tur att de reagerar nödvändiga åtgärdsstrategiema för att långsiktigt komma tillrätta med eutroñeringen måste utarbetas och anpassas regionalt. Naturvårdsverkets utveckling ett GIS-system med vars hjälp man skall av kurma beräkna brutto- respektive nettobelastning på havet från enskilda flodområden bör kunna bli ett viktigt instrument vid utarbetandet av de erforderliga regionala åtgärdsstrategiema. I detta arbete kan de redan existerande regionala åtgärdsgnippema kunna spela en viktig roll och ta ett huvudansvar. De framtida förhållandena i de svenska skärgårdarna kommer i hög grad att beroende den storskaliga utvecklingen i Europa. Detta gäller framför vara av allt framtida internationella ansträngningar för att minska utsläppen av kväveföreningar till lufi, mark och vatten i Europa inom EU och inom ramen for ECE-konventionen långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Om om inte kvävenedfallet över mark och vatten minskar, kommer kvävetillförseln till de svenska havsområdena även fortsättningsvis att vara mycket stor och driva på eutroñeringen. Kvävetillförseln kan också komma att öka om ett fortsatt stort kvävenedfall leder till att kvävemättnad uppnås över stora markområden, som då börjar läcka kväve. För att motverka den negativa miljöutvecklingen av vattenkvaliteten i såväl skärgårdar kustvatten utsjön föreslår följande enskilda som som avloppsanläggningar behandlas i kap 1

Luftburet kvävenedfall

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att Sverige tillsammans med övriga berörda länder med krafi fortsätter att driva det internationella arbetet inom såväl ECE-konventionen inom EU för att få till stånd erforderliga som minskningar kväveutsläppen i Europa. Det luflbuma kvävenedfallets stora av betydelse för övergödningen de europeiska havsområdena bör i framtiden av större tyngd i de internationella förhandlingarna. ges

Kväverening i avloppreningsverk Utbyggnaden av kvävereningen i de kommunala reningsverken bör påskyndas. Kraven på kväverening gäller idag enbart större reningsverk. Beredningen anser att kraven på kväverening behöver utvidgas så att de också gäller för mindre reningsverk med utsläpp i skärgârdsområden. Det finns idag kostnadseffektiv teknik, såsom t.ex. att anlägga eller restaurera våtmarker, för att ta bort kväve i mindre anläggningar jfr. Oxelösund.

Åtgärder för att förbättra vattenomsättningen i vissa områden

Beredningen anser att ingrepp som kan försämra vattenomsättningen i känsliga eller redan instängda områden så långt möjligt bör undvikas. I många skärgårdsområden har vattenomsättningen försämrats genom olika ingrepp t.ex. anläggning av vägbankar. I andra områden försämras vattenomsättningen successivt genom naturliga processer, såsom uppgrundning till följd av landhöjningen. I mer eller mindre helt instängda områden kan de lokala källorna vara tillräckliga för att upphov till tydliga eutrofieringseffekter utbredning ge av Vassar, ökad grumlighet i vattnet, syrebrist på bottnama. I många områden ställs Ökande krav på att omfattande muddringar skall tillåtas för att hålla seglingsleder och andra passager öppna. I vissa fall, däribland grunda bottenområden som bedöms tidigare ha varit särskilt värdefulla, bör aktiva restaureringsinsatser för att förbättra vattenutbytet övervägas. Ett exempel på sådana åtgärder är att med hjälp vågtungor öppna av passagen genom vägbankar.

Läckage från jordbruksmark Det har visat sig svårt att komma till rätta med läckaget kväve från av jordbruket. Enligt Naturvårdsverkets beräkningar har de åtgärder hittills som vidtagits lett till att kväveutsläppen minskat med mellan 30-35 procent under perioden 1985-1995/97. Samtidigt anser verket att den största potentialen för ytterligare minskning kväveutsläppen finns just inom jordbrukssektom. av Det är av största betydelse att Sverige är pådrivande i det internationella samarbetet för att få till stånd bindande regler för att minska jordbrukets belast-

ning på den marina miljön. Vi välkomnar därför att Östersjöländema i samband

med regeringschefskonferensen i Visby i maj 1996 enades att utarbeta ett om särskilt Annex om jordbruk till 1992 års Helsingforskonvention. Beredningen delar uppfattningen att detta Annex bör fardigförhandlat och klart för vara underskrift senast vid HELCOMzs miljöministerrnöte 1998. Det är viktigt att jordbruksarmexet utfonnas på ett sådant sätt att det

stimulerar övergången till ett miljöanpassat jordbruk i hela Östersjöregionen.

Annexet bör därför kompletteras med strategi och ett konkret arbetsprogram en

för hållbart jordbruk i Östersjöregionen. För att främja denna utveckling bör

Sverige stödja det av Världsbanken föreslagna regionala programmet för att

begränsa läckaget från jordbruksmark. Kostnaderna för detta pilotprogram beräknas uppgå till ca 130 miljoner kronor under en femårsperiod. Vi delar uppfattningen att en östutvidgning av EU och den framtida jordbmkspolitiken i de baltiska länderna och Polen kommer att ha mycket stor, för att inte säga avgörande betydelse för utvecklingen av den storskaliga eutroñeringssituationen i Östersjön. Om omstruktureringen inom jordbrukssektom och den ekonomiska återhämtningen i dessa länder leder till kraftigt ökad jordbruksproduktion, med tillhörande intensiv användning av handelsgödsel och stallgödsel, kan kvävetillförseln till Östersjön komma att öka kraftigt med förvärrade eutroñeringseffekter som följd. I förhandlingarna en omstrukturering av EU:s jordbrukspolitik måste om Sverige därför med all kraft för att den framtida jordbrukspolitiken agera utformas så att den utvecklingen av ett miljöanpassat jordbruk i Europa. gynnar Vi delar Naturvårdsverkets att ökad kompetens hos den enskilde syn jordbrukaren ger ökad motivation till fiivilliginsatser att åtgärda problemen. För att uppnå den nödvändiga halveringen av kväveläckaget från jordbruksmarkema behöver dessa åtgärder kompletteras. Det viktigaste är införandet miljökvalitetsnormer i miljöbalken. Den nyligen tillsatta av utredningen System för avrimiingsområdesvis vattenadministration Dir 1996:57 arbetar med hur miljökvalitetsnomier skall tillämpas och dessa kommer förhoppningsvis att ge förutsättningar för att långsiktigt nå en acceptabel Vattenkvalitet. Vi vill understryka betydelsen av att normerna i detta fall är regionalt anpassade, har rättsverkan samt att myndigheterna har nödvändiga styrmedel till sitt förfogande som fungerar inom samtliga berörda samhällsektorer. Dessutom måste ansvaret för genomförandet vara tydligt. Miljöbalken är tänkt att träda i kraft från och med 1998. Det kan säkert ta viss tid innan är definierade och kan utgöra en grund för upprättande normerna åtgärdsprogrammen. Med hänsyn till det allvarliga läget när det gäller av vattenrniljön därför måste anstränga sig att skyndsamt halvera anser att man närsaltbelastningen, ett mål som riksdagen 1991 fattade beslut om skulle nås 1995 och Sverige förbundit sig internationellt att följa. Vår uppfattning är som att halveringen närsaltutsläppen inom många skärgårdsområden är ett delmål av

på vägen mot de kommande miljökvalitetsnormema. Åtgärder inom

jordbrukssektom bör högsta prioritet. Endast genom informations- och ges frivilliginsatser samt styrning genom EU-stöden kompletterat med att berörda myndigheter aktivt utnyttjar de gällande regelverken kan halveringen nås. nu De särskilda skärgårdsmiljöprogram föreslår i detta betänkande bör som även omfatta de i detta sammanhang väsentligaste delarna av hela avrirmingsornrâdet. Härigenom blir det möjligt att på ett kostnadseffektivt sätt optimera insatserna när det gäller jordbruk, avlopp, industri, trafik och skogsbruk. Hur stora utsläpp det egentliga skärgårdsjordbruket verkligen står för som

är oklart. Antalet brukningsenheter är begränsat, liksom de brukade arealema. I jämförelse med de irmanförliggande avrinningsområdena, i vissa fall som omfattar betydande jordbruksområden exempelvis Vikbolandet och Mälardalen är den totala kvävetillförseln till skärgårdsvattnen från jordbruket i skärgårdarna av begränsad betydelse. Samtidigt är det givetvis angeläget att skärgårdsjordbruket vidtar de åtgärder som är möjliga för att förhindra läckage från gödselbrunnar och gödselupplag, hålla den odlade marken grön under höst och vinter, se till att det finns bevuxna zoner längs vattendrag och stränder etc. Detta kan bidra till att begränsa olika lokala effekter, som t.ex. expanderande vassbälten, lokala algblomningar och syrebrist på grunda bottnar.

Miljögifter

I miljöpropositionen 1990/91:90 framgår att utsläppen stabila organiska av

ämnen "skall begränsas så att de till sekelskiftet nått sådan nivå att miljön

en inte tar skada. Åtgärder för att minska utsläppen klorerade organiska av ämnen från skogsindustrin prioriteras. Stabila organiska och miljöskadliga ämnen skall på sikt inte få förekomma i miljOn.

Östersjöns

sälar och havsömar drabbades under 1970- och 1980-talen hårt av utsläppen av miljögifter, främst DDT och PCB. Genom de förbud införts som

i alla länder kring Östersjön mot tillverkning och/eller användning dessa

av ämnen har situationen under senare år avsevärt förbättrats. Nyligen framlagda utvärderingar visar att det sker återhämtning i en havsömspopulationen i Östersjöområdet mot vad bedöms som vara förindustriella nivåer. I vissa områden, t.ex. i Tyskland, håller ömama på att återerövra områden där de inte funnits under det senaste seklet. Också för sälama håller situationen på att förbättras, men i långsammare

takt. Norra Östersjöns och Bottniska vikens populationer gråsälar ökade

av under perioden 1982-94 med 12-14 procent per år. Oron kvarstår dock för

gråsälbeståndet i mellersta och södra Östersjön, som fortfarande är mycket litet.

Detsamma gäller för vikaresälama i Finska viken. Även alger och fiskar har drabbats utsläppen miljögiñer. av av Undersökningar i havsområdena kring massafabriker, exempelvis Iggesund och Mönsterås, har visat på förändringar av växt- och djursamhällena artsammansätming, utbredning och biomassa. Ökad frekvens krökt ryggrad av hos homsimpa har också kunnat konstateras i närornrådena kring utsläppkälloma. Trots den minskade tillförseln av DDT och PCB innehåller torsklever från

Östersjön och Göteborgs skärgård samt lever från lake i Bottniska viken och

Stockholms skärgård så höga halter att de inte får säljas som människoföda. I Västerhavet är halterna av dessa ämnen i torsklever genomgående lägre än i

Östersjön.

Utsläppen klorerat organiskt material från pappers- och av massaindustriemas blekerier har minskat radikalt. Också utsläppen av PCDD/F polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensoñiraner från skogsindustriema har minskat drastiskt, från nästan 30 år 1987 till mellan två och fem ton ton per år 1993. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar i sin redovisning till Miljövårdsberedningen att höga halter av miljögifter uppmäts i Göta älvs mynning och i Stenungsund. Det rör sig om såväl tungmetaller, stabila organiska ämnen som polyaromatiska kolväten i sedimentet. I områden med omfattande fartygstrañk har också höga tennhalter uppmätts. Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar på utsläppen av persistenta organiska ärrmen, huvudsakligen från stål- och massaindustrin, medan gruv- och metallindustrin svarar för de största metallutsläppen. Läckage från gruvavfall betecknas i Norrbotten som ett av de allvarligaste långsiktiga miljöproblemen. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att länet hyser landets största utsläppskälla för tungmetaller, Rönnskärsverket, samtidigt som det i länet inte finns några utsläpp av klororganiska föreningar. Man har emellertid kustområden med hårt belastade sediment. Här förekommer lokal utamming av flora och fauna. Trots att betydande minskningar av utsläppen av miljögifter skett under senare år kvarstår problemen. Det finns bl.a. stora mängder miljögifter lagrade i naturen, dels i olika fonner av deponier på land, dels i sedimentet på bottnama i de svenska havsornrådena, inklusive skärgårdama. Tillgänglig information visar att betydande mängder miljögifter finns lagrade i egentliga Östersjöns sediment. Eftersom de finns i de översta centimetrarna sedimentlagren Ökad i av kan de inte betraktas som ofarliga. omrörning

sedimentet bioturbation av bottendjur, som återkoloniserar de syreñia

bottnamai samband med större intlöden av syrerikt vatten, kan leda till att en del av de lagrade miljögiñema kan återcirkulera till vattenmassan. Med nuvarande sedirnentationshastighet kan det ta upp till 30 år i egentliga

Östersjön och mellan 50 och 100 år i Bottniska viken innan halterna i

ytsedimenten närmar sig förindustriella bakgrundsnivåer. Frågan om hur förorenade sediment skall hanteras blir också aktuell i samband med muddring i farleder och hanmar. I områden med stor landhöjning utmed Norrlandskusten är detta aktuellt på flera ställen. I landhöjningsområden kan det inträffa att omvandling till erosionsbottnar sker när tidigare sedimentationsbottnar höjs. Bundna milj gifter kan då frigöras ö i samband med att sedimentet resuspenderas. Naturvårdsverket har tagit fram ett handlingsprogram för behandling av

förorenade områden. Det långsiktiga målet är att alla förorenade områden skall vara på något sätt åtgärdade inom en 40-årsperiod. Stabila halogenerade ämnen tillhör de änmesgrupper som skall prioriteras.

Våra bedömningar och förslag Förekomsten av stabila organiska ämnen och förhöjda halter av tungmetaller ivatten, sediment och organismer inger stor oro. Den problematik som tidigare var förknippad med stora enskilda utsläppskällor har tonats ned i förhållande till diffus spridning från många små källor eller utsläpp som sker utanför

Sveriges gränser. Åtgärder för att komma tillrätta med dessa källor är till största

delen kopplad till internationella överenskommelser där Sverige även fortsättningsvis måste vara pådrivande. Det är dock viktigt att nationella åtgärder vidtas. Naturvårdsverkets arbete med att ta fram och genomföra åtgärdsprogram, t.ex. omprövningsplanen för miljöstörande anläggningar, aktionsplan för avfall samt handlingsprogram för efterbehandling är exempel på angelägna nationella insatser. Miljögifter bör också behandlas i de regionala miljöprogram som föreslår ska upprättas. Beroende på miljösituationen kan det i dessa program vara befogat att även inkludera andra metaller än bly, kadmium och kvicksilver. Vi vill också nämna att i annat sammanhang i detta betänkande föreslår att endast gifrfiia bottenfärger ska få användas efter 1999. Ett särskilt problem utgör de förorenade bottensedirnent finns t.ex. som utanför industrilägen vid kusten och som måste uppmärksammas vid muddring och på lång sikt även vid landhöjning. Vi har förstått att kunskapsläget rörande hur dessa starkt förorenade sediment ska hanteras är dåligt. Olika idéer om övertäckning, ingjutning etc. finns men vad förstår är kunskapsläget svagt. Vi anser att detta måste ges högre prioritet vad gäller FoU och att t.ex. muddring endast får ske om miljögifter antingen omhändertas eller det på om annat sätt kan garanteras att de inte kommer ut i vattenmiljön.

5.4 Naturvård och

biologisk mångfald

5.4.1 Inledning

Enligt En god livsmiljö prop. 1990/91 :90 är målet med miljöpolitiken bland annat att bevara biologisk mångfald, att hushålla med uttaget av naturresurser så att dessa kan utnyttjas långsiktigt, att skydda natur- och kulturlandskap. -

Som riktlinjer för naturvårdsarbetet, generellt liksom med inriktning på vatten-

miljön, anges följande:

Den biologiska mångfalden och den genetiska variationen ska säkerställas. - Livsmiljöer ska bevaras så att i landet förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Förekommande arter i havs- och vattenområden ska kunna bevaras i livskraftiga, balanserade populationer. Nyttjandet av vattnet ska ske ett sätt som möjliggör att en rik variation av naturtyper, biotoper och arter kan bibehållas och att naturligt förekommande arter bevaras i livskraftiga populationer.

Enligt Strategi för biologisk mångfald prop. 1993/94:30 är en av de grundläggande principerna för bevarandet av den biologiska mångfalden att miljömålen inom alla samhällssektorer ges samma vikt och betydelse som olika ekonomiska överväganden. En helhetssyn ska tillämpas vad gäller åtgärder för att upprätthålla ekologiska processer och för att säkra alters långsiktiga överlevnad. I underlagsrappotten till Naturvårdsverkets Aktionsplan för biologisk månyald: Mål och åtgärder för svenska havsområden betonas att de främsta hoten mot den biologiska mångfalden i svenska marina miljöer idag utgörs av eutrofiering övergödning, miljögifter och olika slags nyttjanden, t.ex. fiske, anläggningsverksamhet och utvinning av produkter. Förutom de åtgärder som föreslagits ovan för att minska belastningen av närsalter övergödningen och miljögifter i syfte att bevara biotoper och arter i skärgårdama, anser att särskilda riktade åtgärder också måste vidtas som direkt syftar till att bevara den biologiska mångfalden i dessa områden. Insatser inom följande områden är aktuella: skapandet av marina reservat samt direkta åtgärder för artskydd respektive biotopskydd i skärgårdsmiljön.

5.4.2 Marina reservat Kustområdena omfattar världens rikaste marina ekosystem sedda ur ett biologisk mångfaldsperspektiv. Detta gäller i såväl kalla som varma havsområden. Samtidigt tillhör kustområdena sannolikt de områden på jorden är mest hotade. Trycket från en ständigt ökande befolkning leder till en som ständigt ökande belastning på de känsliga ekosystemen, såväl de marina som de terrestra. Trots detta har arbetet med att skydda marina miljöer och ekosystem ute till havs och längs kusterna gått betydligt långsammare än motsvarande arbete på land. De första nationalparkema och naturreservaten inrättades i Sverige under delen 1800-talet, men ñck vårt första marina reservat Gullmaren senare av så sent som 1980. - Under 1990-talet har behovet av att skydda havsmiljöer och den marina

biologiska mångfalden uppmärksammats i internationella miljöoch naturvårdssammanhang, däribland Världskonferensen nationalparker och om skyddade områden Caracas, 1992, FN-konferensen om miljö och utveckling, och den då undertecknade konventionen om biologisk mångfald Rio de Janeiro 1992, samt rapporten Omsorg Jorden 1991. om Enligt Internationella naturvårdsunionen, IUCN, är den vanligaste definitionen av marina reservat any of intertidal subtidal area or terrain, together with its overlying water and associated flora, fauna, historical and cultural features, which has been reserved bylaw or other eflective means to protect part or all of the enclosed environment". Syftet med att skydda marina områden är enligt IUCN to provide for the protection, restoration, wide use, understanding and enjoyment of the marine heritage of the world in the perpetuity through the of creation a global, representative system of marine protected and through the areas management in accordance with the principles of the World Conservation Strategi of

human activities that use or affect the marine environment. "

Östersjön och Västerhavet

Sett i ett global perspektiv hotas kustornråden och marina miljöer av en rad verksamheter. Kustängar, våtmarker, laguner, flodmyrmingar och skärgårdsonrråden tillhör de områden som drabbats och fortfarande riskerar att drabbas hårt av olika ingrepp. Även svenska kust- och havsornråden beñnner sig i en utsatt position. Hittills har mycket få marina bildats med det specifika reservat syftet att skydda den marina miljön och dess mångfald. Naturvårdsverket har emellertid vid flera tillfällen redovisat skyddsvärda kust- och havsonrråden längs de svenska kusterna. Den första svenska kartläggningen av skyddsvärda marina områden gjordes 1980 och denna redovisning omfattade förslag på ca 100 värdefulla kust- och havsområden. Av dessa prioriterades 40 områden. Gullmaren och Holmöama år de hittills enda svenska marina med reservaten skärgårdsanlcnyming. Därutöver har Kopparstenama/Gotska Sandön/Salvorev och Falsterbohalvön/Måkläppen avsatts marina som reservat.

Vid urvalet av skyddsvärda områden brukar följande kriterier användas:

Ursprunglighet/naturlighet försumbar eller ingen verksamhet i eller i anslutning till området med negativa effekter på de marinbiologiska värdena. Ekologiskt/biogeografiskt värde stor variationsrikedom biotoper - av arter, och ekosystem.

Forsknings-/undersäkningsvärde dokumentation resultat från tidigare

- av undersökningar, återkommande undersökningar, referensområde.

Intemationell/nationell betydelse området medtaget på internationell lista över skyddsvärda områden. Ekonomiskt värde reproduktions-/lekomréde, uppväxtornråde, området betydelsefullt för del av en arts livscykel; en Socialt värde lättillgängligt, möjlighet till infonnations- - /utbildningsaktiviteter, kulturlärnningar.

Samtidigt bör betonas att bildandet av marina reservat bara är ett instrument bland flera for att bevara den marina biologiska mångfalden. Reservat har inbyggda begränsningar bevarandeåtgärd. Dels rör sig vattemnassoma och som med dem föroreningama mellan olika områden, dels har många marina organislarvstadier driver plankton med vattenmassoma från ett område mer som som till ett annat. I Naturvårdsverkets projekt Marina reservat i Sverige 1993 förs i första hand nio områden fram. Av dessa är tre områden skärgårdsområden: Haparanda skärgård, Landsort/Askö/Hartsö/Landsortsdjupet samt Torhanms skärgård med Utldippan. INaturvårdsverkets aktionsplan för biologisk mångfald redovisas också att ett antal områden ingår i planeringsarbetet för marina reservat. Dessa områden är Norrbyskär/Snöan/Bonden/ Jämäs udde, Gräsö/Singö skärgård, Storö/Bockö/St. Nassa/ Svenska Högama/ Svenska Bjöm, St. Annas/Missjo skärgård, Norra Kalmar skärgård samt Väderöama/Tjämöarkipelagen/Kosterområdet/Kosterrärman. Som tidsplan for arbetet att fem marina reservat bör bildas under anges nya perioden 1996-98 och att arbetet med Kosterrärman kan genomföras i etapper under treårsperiod. Behovet ett program för insatser och skydd av floran en av och faunan i Kosterijorden nämns speciellt. Området innehåller en för Sverige unik fauna och de rikaste områdena för bl.a. koralldjur. är ett av Ansvaret för att driva arbetet med att bilda de utpekade marina reservaten vilar enligt NVL i forsta hand på respektive länsstyrelse. Det underlagsmaterial berörda skärgårdslänsstyrelser redovisat till Miljövårdsberedningen pekar som emellertid på att arbetet med att bilda marina reservat inte prioriteras särskilt högt. .Endast Länsstyrelsen i Stockholms län nämner i allmänna termer att ett NVL förstärkt skydd för ytterskärgården bör övervägas. genom

Våra bedömningar och förslag Beredningen delar uppfattningen att bildandet marina reservat bör ses som av bland flera instrument för att skydda marina biotoper och arter. De marina ett reservaten kan bland annat fungera som viktiga referens- och kontrollornråden. Vi delar vidare uppfattningen att det är viktigt att utveckla kriterier för urval, avsättning och skötsel de områden etableras som marina reservat. Mot av som bakgrund vad de marina reservatens begränsningar är det av som ovan sagts om

också viktigt att fastställa vad som är de viktigaste hoten mot ett utpekat värdefullt område, och om dessa hot går att avvärja att området görs till genom reservat. Mot bakgrund av skärgårdsområdenas rikedom på marina biotoper och arter finner det otillfredsställande att så få prioriterade skärgårdsområden finns med i Naturvårdsverkets projekt Marina Reservat i Sverige 1993. Vi föreslår därför att Naturvårdsverket så möjligt reviderar projektet med syfte snart som att komplettera detta med de uppräknade skärgårdsanknutna områdena dvs. Norrbyskär/Snöan/Bonden/ Jämäs udde, Gräsö/Singö skärgård, Storö/Bockö/Stora Nassa/ Svenska Högama/ Svenska Bjöm, St. Armas/Missjö skärgård, Norra Kalmar läns skärgård samt Väderöama/Tjämöarkipelagen/ Kosterområdet/Kosterrärman. Beredningen anser att länsstyrelserna bör intensifiera arbetet med att etablera marina reservat för de utpekade skärgårdsornrådena, inklusive Kosterfjorden. Arbetet med att inrätta de föreslagna marina reservaten och med hjälp analys befintlig information, av av och eventuellt nya inventeringar identifiera ytterligare områden bör som skyddas, måste ges högre prioritet. Arbetet med att utarbeta ett program for att skydda Kosterfjordens stora marina värden bör ges högsta prioritet. Området omfattar rad för Sverige en unika marina biotoper med likaledes unik artsammansättning. Beredningen är medveten om yrkesfiskets invändningar mot ett sådant skydd eftersom det uppleves som ett hot mot det pågående fisket. Samtidigt vi att menar yrkesfiskets, naturvårdens och forskningens långsiktiga behov i huvudsak sammanfaller. Skyddet ska syfta till att långsiktigt säkra yrkesfiskets behov av beskattningsbara bestånd. Vi har erfarit att en diskussion mellan yrkesfiskare, forskare och myndigheter kring just Kosterfjorden har inletts och vi hoppas att denna kan utgöra en grund för konstruktiva diskussioner hur skyddet kan om utformas på ett ändamålsenligt sätt. I de fall länsstyrelsema anser sig sakna tillräcklig marin kompetens för att på ett snabbt och effektivt sätt kunna driva arbetet med att bilda de föreslagna marina reservaten, bör Naturvårdsverket överväga att under begränsad en period ställa sådan expertis till länsstyrelsemas förfogande. Sådan expertis finns att tillgå via t.ex. de olika marina forskningscentra under år som senare etablerats vid universiteten i Göteborg, Stockholm och Umeå. Beträffande de ekonomiska aspekterna i samband med inrättandet av marina reservat, t.ex. utbetalning av eventuella intrångsersätmingar, bedömer vi att sådana ersättningar enbart skulle kunna bli aktuella i ett fåtal fall. De områden som hittills föreslagits som marina reservat omfattar i huvudsak områden på allmänt vatten. I de fall regleringar/inskränkningar fisket t.ex. efter skaldjur av framför allt hummer på västkusten kan bli aktuella bör dessa kunna genomföras med hjälp av gällande regler inom fisket och därmed leda till krav på ersättningar. Eventuella intrång måste också vägas mot de sannolika

positiva effekter skyddet av viktiga lek- och uppväxtområden kan ha för som fisket i andra områden. Vad gäller det internationella arbetet noterar att Sverige som största stmndstat for cirka 40 procent Östersjöns areal. Detta Sverige ansvarar av ger ett särskilt internationellt for Östersjöområdets inkl. Kattegatts marina ansvar miljö och biologiska mångfald. Detta ansvar förstärks av att Sverige inom

HELCOM tagit på sig att vara samordnare Lead Party för genomförandet av

HELCOM-rekommendationen 15/5 om inrättandet av ett nätverk av Baltic Sea Protected Areas. Detta åtagande bör innebära att Sverige internationellt ska vara pådrivande vad gäller skyddet for den marina biologiska mångfalden och i arbetet med att avsätta de marina områden som intemationellt identifierats som varande representativa och av särskild betydelse for hela Östersjöornrådets ekologi. För att det svenska agerandet ska vara trovärdigt anser vi att det nationella arbetet med att skydda samtliga de svenska områden som utpekats inom HELCOM måste mycket hög prioritet. Ett första mål bör vara att Sverige vid ges HELCOMzs miljöministennöte i 1998 kan Visa att de områden som mars Sverige anmält som BSPA-områden har fått ett tillfredsställande skydd och att skötselplaner utarbetats för dem.

5.4.3 Skydd for enskilda arter Kunskapen förekomst och utbredning av marina organismer särskilt ryggom radslösa djur och alger samt kunskapen om hotbilden mot dessa arter är — bristfällig. Ett exempel på kunskapsbristen är att det i Fiskeriverkets aktionsplan för biologisk mångfald bara finns fyra fiskarter från svenska kustvatten listats som sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande. som Vad gäller bevarandet marin biologisk mångfald är det viktigt att av uppmärksamma de speciella förhållanden råder i Östersjöområdet, bl.a. som resultat den salthaltsgradient med successivt minskande salthalt från som av söder mot Djur och växter i svenska havsområden utgör en blandning av norr.

marina arter och sötvattensarter. Östersjön är mycket artfattigt i förhållande till

andra havsområden har en unik artsammansättning där marina arter och men sötvattensarter t.ex. abborre, gädda och torsk lever sida vid sida. Utbredningsgränsen för många marina arter, däribland vissa makroalger, bestäms främst salthalten i olika delar Östersjön. av av Östersjöpopulationema ett flertal organismer uppvisar en unik genetisk av sammansättning jämfört med till exempel populationer längs Västkusten.

Östersjölaxen är genetiskt skild från övriga populationer av atlantlax i Europa.

Östersjötorsken är anpassad till att leka i den låga salthalten i södra delen av

egentliga Östersjön, och tycks vara genetiskt skild från torskbestånden i

Nordsjön och Atlanten. Kunskapen den genetiska variationen hos lägre om marina organismer är fortfarande mycket liten. Vissa marina alger är sannolikt

på väg att bli genetiskt skilda arter. För hotade marina arter är det i många fall biotopen och inte bara den enskilda arten som är hotad. Detta gäller speciellt för de flesta ryggradslösa djur och för växterna i havet. Med insikten att detaljerad kunskap hotbilden om ide flesta fall saknas, har utgångspunkten i bevarandearbetet inom exempelvis HELCOM hittills varit att genom skydd ett antal representativa ekosystem av och/eller nyckelbiotoper också det stora flertalet arterna i dessa ekosystem av eller biotoper ska kunna skyddas. I Sverige har artskyddet marina arter emellertid i huvudsak omfattat skydd av av marina däggdjur och fåglar. I skärgårdarna finns ett stort antal fågel- och sälskyddsområden, där syftet är att tillförsäkra vissa stömingskänsliga arter skydd under speciella perioder hackning, kutning året. av I Naturvårdsverkets aktionsplan för biologisk mångfald föreslås listor att över hotade arter, s.k. rödlistor, ska utarbetas och fastställas för marina växter och djur, inklusive vissa ryggradslösa djur. Vidare föreslås grupper av att checklistor över makroalger ska tas fiam. De marina arter som är mest hotade och därför bör tas med på dessa rödlistor förekommer ofla i skärgårdsområdena. Skärgårdarna på både och västostkusten omfattar ekosystem t.ex. hårdbottnamas algsamhållen, respektive grunda mjuka bottnar som tillhör de allra rikaste och produktivaste. De storskaliga förändringar som kunnat konstateras i dessa ekosystem, däribland den stora utbredningen trådforrniga alger på grunda bottnar på Västkusten av liksom den minskade djuputbredningen av blåstång i Stockholms skärgård, kan få stora konsekvenser för artsammansättningen i systemen.

Östersjöländema samarbetar sedan 1986 information,

om forskning och bevarandeåtgärder för hotade arter. En expertgrupp med från representanter samtliga länder sammanställer information om hotade arter. En första Red Data

Book med listor över hotade kärlväxter och ryggradsdjur utom fiskar

publicerades 1993. Gråsäl, vikare, knubbsäl och utter alla - arter som förekommer i svenska skärgårdar finns med på listan över hotade däggdjur. -

Våra bedömningar och förslag Vi anser att efter hand kunskapema förbättras olika marina som om arters utbredning och känslighet, bör enskilda hänsynskrävande och/eller sårbara alters krav lyftas fram. Att slå vakt om levnadsvillkoren för sådana arter bör då väga allt tyngre, t.ex. vid utpekandet framtida marina och vid av reservat utarbetande av områdesspecifika skötselplaner för dessa reservat.

5.4.4 Grunda bottnar

Flertalet länsstyrelser har i sina underlagsrapporter pekat ut grunda bottnar som särskilt värdefulla men samtidigt allvarligt hotade i flertalet områden. Detta understryks också i Naturvårdsverkets aktionsplan för biologisk mångfald. l

underlagsrapporten om mål och åtgärder för svenska havsområden omnämns grunda mjukbottnar, tångbälten grunda hârdbottrrar, ålgräsängar och kransalgsängar som biotoper av särskild betydelse. Dessa grundornråden år av utomordentlig stor betydelse bland annat som yngel- och uppväxtplatser för många arter, däribland ett flertal kommersiellt viktiga ñsk och skaldjur. Undersökningar har visat att dessa grunda arter av havsvikar utgör mycket viktig del av det svenska kustekosystemet och en fungerar som en viktig länk mellan kust och öppet hav. Områdenas betydelse för de marina ekosystemen kan illustreras med några exempel från skärgården i Bohuslän. Vattnet i de grunda vikama värms snabbt tidigt på våren. Näring kommer dels via avrinningen från land, dels från upp havet, då näringsrikt vatten transporteras in till vikama med strömmama. Produktionen i de grunda vikama kan vara tio gånger större än på tio meters djup och hundra gånger större än på 100 meters djup. Inte minst på grund deras kommersiella betydelse har rödspätta och torsk av utnyttjats för forskningen de grunda bottnarnas roll i de marina om ekosystemen. För rödspättan gäller att dess larver i april kommer drivande från lekplatsema i Kattegatt och Nordsjön. De är då ca 15 mm långa och söker efter lämplig skyddad livsmiljö. De söker efter grunda öppna sand- och/eller en mjukbotmar med ett djup på en halv till en meter. Larvema omvandlas snabbt till bottenlevande rödspättor, stannar i denna barnkamrnare under ca ett års som tid, väl kamouflerade och med god tillgång till föda. När de vuxit till ungefär en decimeters storlek och vattentemperaturen sjunker mot ca fem grader rör de sig ut mot successivt djupare vattenområden. Torsklarvema förs i skärgården huvudsakligen under maj månad. Även de växer till och lever som bottenlevande fiskar i grunda vikar där de starmar under två års tid. De tillbringar den ljusa delen av dagarna i vikarnas djupare delar i skydd bottenvegetationen. Under nätterna rör de sig upp och in över av de grundare delarna och äter då exempelvis räkor och krabbor. De ñämsta hoten mot de grunda bottnama är övergödning och exploatering. De grunda kustområden har under gångna årtionden exploaterats mycket hårt. Fiske, vattenbruk, anläggningsverksarnhet småbåtshanmar, vägbyggen, broar, båtleder och muddring, fiitidsaktiviteter turistanläggningar, ñitidsbebyggelse och utvinning sand och har sammantaget inneburit en mycket betydande av grus påverkan på dessa områden. inventeringar visar att det inom vissa områden som t.ex. i Bohusläns skärgård i stort sett inte finns några opåverkade områden kvar. En undersökning 1991 i Stockholms skärgård visade att av 88 undersökta vikar och ljärdar längs länets kust farms endast sex kvar där höga naturvärden kombineras med ingen eller nästan ingen exploatering. Längs Västkusten har under senare år en storskalig förändring av kustnära grundonrråden kunnat konstateras. Övergödningen har lett till att snabbväxande, ñntrådiga alger, främst grönslick, brunslick och tarmtång som

effektivt kan tillgodogöra sig den ökande mängden näringsämnen har brett ut sig kraftigt under de senaste 20 åren. Det sker på bekostnad av större, fleråriga alger som exempelvis blåstång. De frntrådiga algema har kommit att dominera i många grunda havsvikar, där de samlas till lösdrivande tjocka mattor. De frntrådiga grön- och brunalgema utgör också ett hot mot ålgräsängama, genom att de växer ovanpå och dämred mer eller mindre kväver ålgräset. De ñntrådiga algema växer mycket snabbt. En undersökning från Göteborgs och Bohus län genomförd under sommaren visade att från att ha varit helt tomma i mitten av maj så var 36 procent av alla grunda bottnar i Göteborgs och Bohus län täckta av alger i början av juni. Samma undersökning visade att det förekom ñntrådiga alger i 75 procent av de grunda vikama. Mellan 30-40

procent av den totala ytan av grunda bottnar ner till en meters djup var helt

täckta av ettåriga grönalger från juni till augusti. Dessa alger påverkar förhållandena på flera sätt. De tjocka algmattoma hindrar vågrörelsema som normalt ökar syresättningen/omblandningen i vattnet, och de hindrar också ljus från att tränga ner till botten. Underdelen av algmassan börjar snabbt brytas ner. I denna process förbrukas stora mängder syre, vilket i sin tur kan leda till syrebrist i områdena. När algema slutligen sjunker till botten förbrukas ytterligare syre i samband med nedbrytningen. I grunda havsområden med begränsad vattenomsättning förs algrnassoma inte ut till djupare bottnar. Därigenom kan organiskt material ansamlas och på längre sikt kan sådant material och näringsämnen ackumuleras i sedimentet, vilka då utgör basen för ny primärproduktion av alger. Algproduktionen skulle på så sätt kunna bli allt mer självgenererande. Algerna ställer till problem for såväl rödspätta som torsk. Rödspättans larver klarar inte en algrik miljö, eftersom deras kamouflage bara fungerar mot en ren botten utan alger. Rödspättan undviker därför områden med fmtrådiga alger. Ungtorsk får i sådana algrika områden problem med att hitta och fånga sin föda. Försök visar att bytesjakten försämras betydligt redan vid 30 procents täckningsgrad av alger. Även förekomsten algmattor det här slaget huvudsakligen om av av ännu tycks vara ett problem i skärgårdama på Västkusten, påpekar Länsstyrelsen i Stockholms län i det material de har lämnat till Miljövårdsberedningen, att akuta problem det här slaget förekommer i Ålands skärgård och att av problemen ännu inte ägnats tillräckligt mycket intresse i motsvarande svenska områden för att man ska kunna bedöma hur allvarliga de Vidare påpekar länsstyrelsen att det är känt att riklig förekomst av ñntrådiga brunalger har negativ inverkan på överlevnaden hos strömmingsrommen. Också Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller de grunda bottnarnas betydelse och pekar på att som en första åtgärd planeras en inventering av grunda bottnar i länets kustornråden senast 1997. De grunda vegetationsklädda fjärdama tillhör Bottniska vikens

nyckelbiotoper. Liksom i andra delar av den svenska kusten är de artrika och högproduktiva områden. I Bottniska viken, en artfattig och relativt näringsfattig miljö, utgör de vegetationsklädda havsfjärdama en ovanligt rik miljö såväl vad gäller mångfald produktion. Där förutsättningarna är de rätta, dvs. i som skyddade lägen med relativt grunt vatten, finns oña en intressant och väl utvecklad bottenvegetation. Eftersom dessa förutsättningar endast finns på ett fåtal ställen förekommer denna typ av biologiskt mycket värdefulla fjärdar endast inom mycket begränsade områden längs kusten. Fjärdama är bland annat livsmiljö för kransalger. Av totalt sju brackvattenlevande arter av kransalger firms sex upptagna på Artdatabankens

lista över hotade arter i Sverige. Övergödningen drabbar särskilt kransalgema

är anpassade till en näringsfattig miljö. De konkurreras ut av t.ex. som grönslick. Även längs Norrlandskusten har de grunda havsornrådena drabbats hårt av människans fysiska ingrepp och föroreningsutsläpp. En undersökning från Gävleborgs län visade att av 35 grundområden bedömdes endast åtta ha mycket

höga naturvärden Klass-I och ytterligare fyra ha höga naturvärden Klass-II.

Endast fem fjärdar bedömdes vara orörda till stora delar eller delvis orörda. Några helt jungñuliga fjärdar finns alltså knappast längre kvar. Undersökningarna visade också att kransalgema drabbats av samma effekter blåstången längre söderut, dvs. mindre utbredning i djupled på grund av som ökad grumlighet och därmed sämre ljusförhållanden i vattnet. Där kransalgen Chara tomentosa tidigare har växt på 2 2,5 meters djup växte den nu inte på någon plats under 1,5 meter. Puck Bay, belägen i den nordvästra delen av Gdanskbukten i Polen, är ett drastiskt.empel på de genomgripande förändringar som kan inträffa på grund övergödningen i ett grunt kustområde. Området var tidigare mycket rikt och av mångforrnigt med bottnar dominerades av blåstång, gaffeltång samt på som mjuka bottnar omfattande ålgräsängar. Riklig förekomst av diverse av ekonomiskt viktiga fiskarter flundra, rödspätta, torsk, sill och gädda gjorde som området till de rikaste kustñskeområdena i hela Östersjön. ett av Övergödningen har totalt förändrat området som idag helt domineras av nu lösdrivande mattor av främst brunslick. Blåstången har helt försvunnit och ålgräsängar finns kvar endast inom några mycket små områden. Fiskfaunan domineras av spigg. Även hårdbottnama i grunda vatten påverkas vad gäller både fauna och flora. Hårdbotmamas växt- och djursarnhällen är emellertid inte lika väl kända som mjukbottnama, till stor del beroende på att de inte varit lika lätta att undersöka. Organismsamhällena består makroalger och olika djurgrupper, däribland av musslor, sjöborrar, sjöstjämor, sjöpungar och olika fiskarter. Förändringar av makroalgemas vertikala utbredning på grund av eutrofiering/grumling har berörts under vattenkvalitetsavsnittet. Man har dessutom kunnat ovan

konstatera samma förändringar som på mjuka grundområden, nämligen att de fintrådiga algema brett ut sig på bekostnad av de större kraftigare algartema som blåstång. Vid HELCOM:s miljöministennöte i 1994 beslöts att utvärdering mars en skulle göras av hoten mot olika kustanknutna och marina biotoper. Syflet är att sammanställa en bok, Red Data Book on T hreatened Biotopes of the Baltic Sea Region. Två expertgruppsmöten har hittills hållits inom för projektet, ramen som ska vara slutfört med publiceringen boken år 1998. Grunda bottnar har av redan identifierats som en kategori av akut hotade biotoper vilka behöver ökat

skydd i hela Östersjöornrådet.

Våra bedömningar och förslag Vi delar länsstyrelsemas och de marina experternas uppfattning att de grunda bottnama i skärgårdarna representerar de allra viktigaste marina en av biotopema. Särskilt värdefulla är grundornråden i vilka vattendrag mynnar beroende på fiskamas vandring till och från sötvattensmiljöer. Detta gäller inte bara för skärgårdama, utan också i ett vidare marint perspektiv genom gmndbottnamas roll som barnkamrnare och skafferi for många arter inklusive ekonomiskt viktiga fiskarter som under andra delar av sina livscykler lever ~ i öppna havet eller på djupare områden. Vi anser därför att skyddet grunda bottnar bör stärkas och högsta av ges prioritet i det fortsatta arbetet med att skydda såväl Skärgårdarnas de som skårgårdsfria kustemas marina miljöer. Detta gäller i samtliga svenska skärgårdsonrråden, även om hotbilden varierar. Bedömningen görs bland annat utifrån det faktum att stora arealer grunda bottnar redan har exploaterats för olika ändamål, att de få återstående oexploaterade områdena har stora ekologiska värden lokalt och regionalt och att allvarliga hot exploateringstryck och fortsatt övergödning fortfarande föreligger mot dessa områden. Mot bakgrund av att de grunda bottnarna sannolikt har avgörande betydelse för skärgårdsekosystemens funktion bedömer vi det som väsentligt att skyddet av grunda bottnar inte bara ska gälla särskilt viktiga grundonrråden utpekade på basis av områdesvisa inventeringar. Vi därför att grunda bottnar anser däribland grunda mjukbottnar, tångbälten grunda hårda bottnar, ålgräsängar och kransalgsängar på djup från vattenytan till meter bör ett - ner sex ges mera allmänt förstärkt skydd. Djupintervallet till meter har valts för att ner sex sammanfalla med definitionen på våtmark enligt Ramsarkonventionen om skydd för våtmarker av internationell betydelse. Vi föreslår att Naturvårdsverket ges i uppdrag att utreda och lägga förslag hur detta kan om ske på ett ändamålsenligt sätt, t.ex. ett generellt biotopskydd enligt 2l§ NVL eller inom ramen för strandskyddslagstifiningen i kombination med ornrådesskydd för särskilt värdefulla miljöer. I uppdraget bör ingå att utarbeta

skyddsvärda bottentypema ska deñnieras. förslag om hur de Vi stödjer också den uppfattning framförts från forskarhåll att insatser, som inledningsvis i forskningssyfie, bör göras för att försöka restaurera/återställa miljön i några typiska grunda områden genom att helt enkelt samla och forsla bort algmassoma. Syfiet skulle bland annat vara att avlägsna den näring som är bunden i själva algen, vilken finns kvar i systemet och föder nya annars populationer även nytillförslen av närsalter avtar. Vi utgår från att om Naturvårdsverket inom för sitt marina forskningsprogram har möjlighet ramen avsätta för några sådana projekt. Frågorna kring ansvar och att resurser kostnadsfördelning för framtida storskaliga åtgärder av det här slaget får avgöras efter utvärdering av erfarenheterna från de föreslagna en noggrann restaureringsförsöken.

6 FARTYGSTRAFIK

Sammanfattning av bedömningar och förslag 0 Yrkessjöfartens utsläpp till luft utgör en betydande belastning på

miljönTrots att åtgärder för att begränsa utsläppen från fartygstrañken

bedöms vara betydligt kostnadseffektivare än från många andra källor har nationella krav inte ställts beroende på sjöfartens internationella karaktär. Det är därför mycket positivt att åtgärder nu förbereds inom Sjöfartsverket med differentierade sjöfartsavgifter för att stimulera investeringar i reningsteknik. Genomförandet HELCOM:s Östersjöstrategi är den viktigaste v av förebyggande insatsen för att minska hotet av oljeutsläpp. - Miljövårdsberedningen ställer sig bakom Naturvårdsverkets förslag om att dels Kustbevakningen själv ska få göra brottsutredningen vid förrnodade oljeutsläpp. Dessutom anser att några tingsrätter utses som specialdomstolar för dessa frågor. - Sverige bör agera internationellt för att få generellt förbud mot användning av båtbottenfärger som innehåller tennorganiska föreningar. - Sjöfartsverket bör ges i uppdrag att tillsammans med Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser se över farledssysternen i skärgårdama i syfte att göra dem mer miljöanpassade.

Utsläpp till luft av svavel och kväve

Yrkessjöfarten orsakar stora utsläpp av luftföroreningar påverkar de som marina ekosystemen i skärgårdsornråden är det främst de stora passagerarfärjoma. Omfattande åtgärder har vidtagits i Sverige under de senaste ca 15 åren för att minska svavel- och kväveoxidutsläppen från förbränning fossila bränslen från landbaserade källor krañverk, av fjärrvärmeverk, industrier och trafik. De svenska svavelutsläppen minskade med 80 procent mellan 1980 och 1993, medan däremot utsläppen av kväveoxider enbart har minskat med tio procent under samman period. Betydligt blygsammare insatser har hittills gjorts för att minska motsvarande luftföroreningsutsläpp från fartygstrafilc. En sammanställning som gjorts av

Sjöfartsverket visar att sjöfarten i Östersjöområdet inklusive Skagerrak år

1991 släppte ut ungefär 180 000 ton kväveoxider och 85 000 svaveldioxid. För svenskt vidkommande visade motsvarande sammanställning att sjöfarten år 1994 svarade för 18 procent av de totala kväveoxidutsläppen och för 21 procent av de totala svaveldioxidutsläppen. Man konstaterade också att

sjöfartens andel de totala utsläppen av kväveoxider från transportsektom kan av förväntas öka till 40 procent och svaveldioxidutsläppen till 70 procent fram av till år 2000 inga ytterligare åtgärder vidtas. om Det är också viktigt att notera att kostnaderna för att minska luftföroreningsutsläppen från fartygstrafiken beräknas vara betydligt lägre än motsvarande kostnader för att minska utsläppen ytterligare från stationära källor eller från vägtrafiken. I tex. Stockholms skärgård är farjetrañken den dominerande källan till utsläpp luftföroreningar. Enligt länsstyrelsens beräkningar svarar av färjetrafiken för kväveoxidutsläppen i Stockholms län. Detta 20 procent av motsvarar 8 500 ton år, eller än dubbelt så mycket som de totala per mer kväveoxidutsläppen från samtliga energianläggningar i länet.

Genom frivillig övergång till lågsvavlig bunkerolja ca 0,4 procents

svavelhalt har utsläppen svaveldioxid från de färjor som trafikerar av Stockholms skärgård minskat med cirka 80 procent sedan 1991. Inget eller mycket lite har däremot gjorts för att minska utsläppen av kväveoxider. Eftersom kvävetillförseln till Östersjön är huvudorsaken till den omfattande eutroñeringen, är det angeläget att långtgående åtgärder vidtas för att minska kväveutsläppen från alla källor kan påverka den marina miljön. Detta som gäller inte minst de fartyg släpper ut stora mängder kväveoxider mitt i som eutrofieringskänsliga skärgårdsområden. Sjöfartsverkets utredningar och praktiska försök ombord i verkets fartyg Scandica har visat att det ñnns kostnadseffektiva metoder att minska kväveoxidutsläppen. Skandica är det första fartyg utrustats med katalytisk som rening så kallad Selective Catalytic Reduction på samtliga sex dieselmotorer ombord, med totalt 5 000 hästkrafter. Kostnaden för att ta bort ett kilo kväveoxid med denna teknik beräknas till 5-10 kronor. Detta ska jämföras kostnad på 40 kronor för att ta bort ett kilo en kväveoxid i kraftverk och större processindustiier. Räknat på bilj ettpriset skulle införandet katalytisk kväverening på stor färja i trafik mellan Stockholm av en och Helsingfors innebära en ökning på ca 20 kronor. I betänkandet från Sjöfartspolitiska utredningen Svensk sjöfart näring för framtiden SOU 1995 12 föreslogs bl.a. miljöpolitisk inriktad satsning i en syfte att minska utsläppen till luft från sjöfarten. Förslaget omfattade installation katalysatorer samt användning av lågsvavligt bränsle. Genom att av fartygstrañken är internationell till sin karaktär krävs det också internationell samordning inom IMO FN International Maritime Organisation för lagkrav. :s Utredningen uttryckte pessimism om möjligheterna att snabbt komma fram denna väg. Utredningen föreslog i istället en användning av ekonomiska styrmedel utformade på ett sådant sätt att installation av katalysator stimuleras på fartyg frekvent anlöper svensk hanm. Sjöfartsverket har uppskattat att som 250 fartyg för över 80 procent luñutsläppen runt de svenska ca svarar av

kusterna, i våra farleder och hamnar. Genomförande sjöfartspolitiska av utredningens förslag skulle sålunda ge en betydande miljöeffekt utan att komma i konflikt med de internationella reglerna. Miljövårdsberedningen har tagit del ett förslag från Sjöfartsverket, av inlämnat till regeringen i maj 1996, redovisar principerna för som en miljödifferentiering av sjöfartsavgiftema i syfte att premiera och därmed stimulera till åtgärder som minskar utsläppen. Som utgångspunkt för förslaget finns en trepartsöverrenskommelse mellan Sjöfartsverket, Sveriges Redarförening och Sveriges Harrm- och Stuveriförbund om kraftfulla åtgärder for att minska utsläppen med målet 75 procents reduktion till i början 2000av talet. Den föreslagna principen innebär miljörelaterad differentiering en av sjöfartens avgifter för att skapa ekonomiska motiv för utsläppsbegränsande åtgärder, dvs. det är inte en rniljöavgift eller miljöskatt relaterad till miljöskador. Statens del av avgifterna, farledsavgifiema och fyravgifiema, inte anses vara tillräckliga för att nå önskat resultat. Genom trepartsöverrenskommelsen finns dock en differentiering hamnavgifiema med, något staten inte har av som inflytande viktig del i paketet. över, som en Förslaget innebär också en återbetalning farledsavgiftens fartygsdel av

nuvarande fyravgiften för ett eller två år etter det att katalysator installerats och godkänts för att på så sätt påskynda investeringarna. Återbetalningen kan

liknas vid ett investeringsstöd från statens sida återvinning kan spridas ut vars på en längre tidsperiod och fördelas på de fartyg inte vidtar några åtgärder. som

Våra bedömningar och förslag Yrkessjöfartens utsläpp av kväveoxider och svaveldioxid utgör betydande en källa till nedfall av luftföroreningar inte bara i skärgårdama utan till den marina miljön i stort. Även del rederier vidtagit vissa åtgärder t.ex. om en genom att använda lågsvavliga bunkeroljor så har hitintills i stort sett ingenting gjorts för att minska utsläppen av kväveoxider som bidrar till bl.a. övergödningen. Beredningen ser därför mycket positivt på den trepartsöverrenskommelse som träffats mellan staten, rederierna och hamnama om att vidta kraftfulla nu åtgärder och stödjer det förslag till genomförande som Sjöfartsverket lämnat till regeringen. Vi vill samtidigt understryka vikten av att få till stånd internationella krav och harmoniseringar. Ett första naturligt steg bör vara att driva detta inom EU där den föreslagna svenska modellen till avgifisdifferentiering kan vara en förebild.

6.2 Utsläpp av olja

HELCOM:s samlade rapportering av oljeutsläpp i hela Östersjöregionen

inklusive Kattegatt visar på 600-700 fall år. Utsläppen är koncentrerade per längs de svenska, danska och tyska kusterna. Detta kan förklaras av att de viktigaste fartygsledema sträcker sig utmed dessa kustoniråden, liksom att den intensiva flygspaningen efter oljeutsläpp utförs dessa tre länder. mest av Antalet oupptäckta utsläpp är dock med all sannolikhet stort. I svenska havsområden har antalet verifierade utsläpp som rapporterats av Kustbevakningen ökat kraftigt under år; från något över 200 utsläpp senare under 1991 till 482 registrerade utsläpp under 1995. Samtidigt kan konstateras att antalet större utsläpp större än tio ton minskat betydligt under de tjugo år under vilka regelbundna observationer gjorts. Ökningen antalet observerade utsläpp bedöms dels bero på av Kustbevakningens ökade närvaro till sjöss, dels på förändringar av fartygstrañken i Östersjön. Orsakerna till utsläppen är flera, t.ex. dåligt miljömedvetande ombord, svårigheter att lämna olja och oljeavfall i land otillräcklig tillgång till mottagningsanläggningar i vissa länder, liten risk för

upptäckt, samt liten risk för straffpåföljd. Följande utvecklingstrender pekar på att oljehanteringen i Östersjöområdet

kan komma att öka kraftigt under kommande år:

Polen beräknar tredubbla sin oljeimport för att minska användningen av kol. - Estland, Lettland och Litauen kommer att öka importen av olja med fartyg för att minska sitt beroende rysk olja. Planer ett antal nya, eller av utbyggnad befintliga, oljetenninaler har presenterats. Dessa terminaler av planeras användas för import även för transitexport av rysk olja via men befintliga oljepipelines. Ryssland ersätter förlorad marknad i Baltikum med export över köl. Det finns planer på att bygga ett nya oljeterrninaler i de inre delarna av par Finska viken. Finland importerar större delen av den olja man behöver från Nordsjön mot att tidigare huvudsakligen ha importerat från Sovjetunionen.

Riskerna för oljeutsläpp, såväl Operationella utsläpp utsläpp i samband som med olyckor, ökar också i Östersjöoinrådet. Skälet är att fartyg främst öststatsfartyg avsedda för trafik på flod- och kanalsystemen i gamla östblocket, och i vissa fall med betydligt sämre standard än fartyg avsedda för havstrafik i ökande utsträckning börjat trafikera Östersjön. - Ökad oljeutvinning till havs i de polska, ryska Kaliningrad, litauiska och lettiska sektorerna Östersjön innebär också större miljörisker. Två av produktionsplattformar finns redan i den polska sektorn och utvinning beräknas starta redan år 1996 utanför Kaliniiigrad. Operationella utsläpp olja från rengöring fartygens maskinrum och av av liknande rutiner ombord är enligt svensk lag förbjudna i skärgårdsorrirådena.

Trots detta rapporterade Kustbevakningen och kommunerna 75 utsläpp i skärgårdsområden under 1994. De oljeutsläpp som Kustbevakningen upptäcker, rapporterar och bekämpar förekommer således till största delen ute till havs. Olja från sådana utsläpp kan emellertid driva i mot kusten och förorsaka omfattande oljepåslag i skärgårdarna. Saneringskostnadema blir i flertalet fall mycket stora. Hotet mot skärgårdsmiljön är i stället huvudsakligen riskerna för utsläpp i samband med olyckor, kollisioner eller grundstötningar. Oljeutsläppet på ca 1 000 ton i samband med att det ryska tankfartyget Tsesis gick på grund i Stockholms södra skärgård 1977 är ett exempel på vad som kan drabba ett känsligt skärgårdsområde. Långtidsundersökningar av bottenförhållandena kring utsläppet visade på förhöjda halter kolväten i såväl sediment som organismer under flera år efter olyckan. Det är också värt att understryka att även mycket små oljeutsläpp kan ställa till stor skada om de sker vid olämplig tid och i känsliga områden. En de av hittills värsta olyckorna ägde rum under vintern 1976, då över 60 000 alfåglar dog i vattnen söder Öland på grund ett oljeutsläpp beräknas ha varit om av som på ungefär tio ton. Riskbilden skiljer sig också mellan de olika skärgårdsområdena. De stora oljehamnarna i Brofjorden och Göteborg anlöps regelbundet av mycket stora tankfartyg större än 200 000 ton, medan trösklarna i Öresund och Stora Bält gör det omöjligt för så stora fartyg att med full last ta sig in i Östersjön. Oljetankfartyg konstrueras enligt internationella överenskommelser i olika säkerhetsnivåer. Den lägsta säkerhetsnivån innebär enkelskrov. Säkerheten kan sedan ökas genom dubbelbotten eller dubbelskrov. Idag trafikeras svenska farvatten och hamnar av fartyg med både enkelskrov och dubbelskrov. Trots att nya och skärpta regler beträffande fartygens konstruktion införts i MARPOL-konventionen är det viktigt att understryka att nybyggda tankfartyg över 20 000 ton dödvikt som levereras före den 1 juli 1996 kommer att kunna segla under så lång tid som till år 2025 med endast en plåt mellan oljan och omgivande vatten. För redan existerande tankfartyg under 20 000 ton dödvikt gäller att dessa kommer att kunna frakta olja under hela sin livstid utan krav på dubbel botten/dubbel sida. Det är emellertid viktigt att påpeka att det inte uteslutande är olyckor med tankfartyg som kan leda till utsläpp med allvarliga oljeskador i den marina miljön. Även andra stora lastfartyg, liksom de stora färjor trafikerar som Stockholms skärgård, har betydande mängder olja och oljeprodukter ombord i bunkertankar som bränsle och Smörjmedel. Det kan röra sig om flera tiotal till hundratal ton olja per fartyg. Om ett sådant fartyg vid en olycka i ett känsligt skärgårdsområde får bunkertankarna skadade, med åtföljande betydande oljeutsläpp, kan miljöskadoma bli omfattande. Kostnaderna för att bekämpa olja till havs respektive sanera olja i

strandzonen är betydande, och generellt sett är det avsevärt mycket dyrare att tvingas sanera stränder från ilandfluten olja än att bekämpa oljan medan den fortfarande finns kvar i vattnet ute till havs. Som exempel kan nämnas att saneringskostnadema för oljepåslaget vid Tjörn 1987 uppgick till nästan 100 miljoner kronor, en kostnad som fick fördelas på fem drabbade kommuner. Kommunerna behöver emellertid inte ensamma bära hela kostnaden för oljesanering. Enligt räddningstjänstlagen har kommunerna rätt till viss ersättning staten vid utflöde olja eller andra skadliga ämnen i vissa vatten. av av Räddningsverket prövar frågor om sådan ersättning. Saneringskostnaden ska jämföras med att Kustbevakningens kostnader för att ta upp motsvarande mängd olja till havs vid samma incident uppgick till 1,5 miljon kronor. Trots successivt förbättrade tekniska navigationshjälpmedel, lotsning, förbättrade farleder m.m., har flera incidenter med fartyg inträffat under senare år i skärgårdsfarledema. Detta har gjort att debatten tagit ny fart om det lämpliga i att tillåta stora fartyg med stora mängder miljöfarliga produkter ombord att trafikera de trånga farlederna i exempelvis Stockholms skärgård. Naturvårdsverket publicerade i maj 1996 rapporten Oljeutsläpp i Östersjön: Miljöspaning. Rapporten är resultatet av ett regeringsuppdrag enligt vilket

inventering hotbilden för oljeutsläpp i Östersjön, bedömt den

verket utfört en av framtida utvecklingen av utsläpp och föreslagit åtgärder för att minska dessa. I rapporten konstaterar verket att sett i ett internationellt perspektiv är de flesta oljeutsläppen i Östersjöområdet små förorsakar trots detta stora men negativa miljöeffekter och betydande kostnader för bekämpning och sanering. Vidare konstateras att arbete pågår såväl nationellt som internationellt för att öka säkerheten till havs. Detta arbete går emellertid långsamt beroende på av sjöfartens internationella natur och den internationella tankerflottans relativt långa omsättningstid. En ökad sjöfart med fartyg från de östliga Östersjöländema, tillsammans med ett ökat nyttjande frakttonange sämre av av kvalitet och med besättningar med lägre kompetens, ger ökad risk för olyckor med åtföljande oljeutsläpp. Sammantaget den ökande oljehanteringen i Östersjöregionen ger oljelransporter, utbyggnad av oljeterrrrinaler och oljeutvinning till havs ökade risker för oljespill, såväl illegala oavsiktliga, i Östersjöområdet. som Naturvårdsverket delar också de bedömningar och stödjer de förslag som nyligen lagts fram i rapporten från Kustbevakningen och Räddningsverket om Inriktningen av det svenska oljeskyddet inför 2000-ta1et. I denna redovisas de övergripande målen for det svenska marina oljeskadeskyddet inför ZOOO-talet. Det nationella målet för oljeskadeskyddet till sjöss är att bekämpningsresurser ska kunna vara på plats inom fyra timmar efter larm och att oljeupptagning ska kunna påbörjas efter åtta timmar. Målet för oljeskadeskyddet i strandzonen är på samma sätt att kommunala räddningsinsatser ska kunna påbörjas fyra timmar efter larm. Detta kräver att

Kustbevakningen, kommuner, och länsstyrelser ständigt har hög beredskap för att kunna upptäcka, bekämpa och sanera olja i vatten och på stränder. En lång forvamingstid ger krañigt ökade möjligheter att hinna samla resurser och att begränsa skadorna av oljan såväl till havs som längs stränderna. I rapporten föreslår Naturvårdsverket att ett övervakningssystem kan som utgöra ett effektivt beslutsstöd och ett instrument för dokumentation och bevissälcring i samband med oljeutsläpp utvecklas. Systemet skulle i praktiken innebära att försvarets landbaserade tomradarstationer skulle utrustas med så kallade oljeextraktorer. Dessa utgörs av ett antal kretskort i radam, kan som

analysera sjöekot det misstänkta oljeutsläppet.

Fördelen med radarspaning från land är att den kan utföras kontinuerligt till en låg kostnad. Med modern teknik kan data från radarstationer länkas till sjöbevakningscentraler och andra spaningsorgan. Detta tillåter i sin tur central hantering av infonnationen samt dokumentation lägen och tidsförlopp. Ett av sådant system bör, enligt Naturvårdsverket, göra det möjligt att bättre än idag binda utsläppet till källan samt öka förvarningsstiden för dem som ska bekämpa oljan till havs eller längs strändema. För Nliljövârdsberedningen är det av intresse att notera att tomradarstationer av det här slaget idag finns i Blekinge, Östergötlands/ Smålands och i Stockholms södra och norra skärgårdar. Räckvidden för upptäckt olja av bedöms i nonnalfallet ligga runt 30-40 kilometer, men kan vara betydligt större under sommaren. Naturvårdsverket föreslår också åtgärder för att förbättra samordningen mellan berörda myndigheter. I första hand föreslås att händelsekedjan från det att Kustbevakningen rapporterat ett oljeutsläpp till dess att åtal väcks av åklagare ska ses över och effektiviseras. En åtgärd i denna riktning skulle, enligt verket, vara att Kustbevakningen får fullfölja utredningarna utan att som nu en rapport först ska till polisen som i sin tur efter utredning kontaktar åklagare. Jämförelse görs med Tullkrirninalen, som har ett fullständigt utredningsansvar inom sitt område.

Dessutom bör noteras att Östersjöornrådets regeringschefer vid konferensen i Visby i början av maj 1996 beslöt att en utvärdering ska göras miljöriskema av i samband med transporter och hantering olja i Östersjöområdet. arman av Utvärderingen ska vara klar till HELCOM:s miljöministermöte i mars 1998.

Våra bedömningar och förslag Olja och oljeavfall utgör ett allvarligt hot mot den marina miljön i havet och på strändema. Skärgårdarna är särskilt känsliga för påverkan av olja och oljeprodukter lång strandlinje, grundbottnar etc.. I den marina miljön kan oljeutsläpp förorsaka allvarliga skador på viktiga ekosystem, t ex algbälten, grunda mjukbottnar och på bottenlivet på större djup. Det rika fågellivet i

skärgårdarna skulle kunna drabbas hårt ett oljeutsläpp med påföljande av oljepåslag på strändema. Beredningen det är oacceptabelt att antalet utsläpp i Östersjön ökar anser och att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att minska riskerna för menar negativa miljöeffekter den förväntade kraftigt ökade hanteringen olja och av av oljeprodukter förutses i Östersjöregionen. som

Åtgärder krävs både nationellt och internationellt för att minska

oljeutsläppen till havs. Det fordras såväl förebyggande insatser som förbättrade för att upptäcka och bekämpa oljeutsläpp samt för att kunna åtala dem resurser som begår brott. Som viktigaste förebyggande insats anser att det arbete som under ledning Sjöfartsverket ska göras för att i Sverige genomföra HELCOM:s av Östersjöstrategi senast till år 1998 bör största möjliga stöd av berörda ges myndigheter och organisationer. I detta sammanhang vill betona vikten av att oljefrågoma beaktas i det mer generella stödet till Baltstatema. Det behövs såväl hjälp vid investeringar i mottagningsanläggningar som utveckling av förvaltningskompetens. Det är vidare angeläget att såväl systemet för att kunna binda utsläpp till fartyg förbättras att utsläpp leder till fällande dom. Det som övervakningssystem med hjälp av att utnyttja försvarets tonradar som föreslagits Naturvårdsverket är ett intressant uppslag som bör utredas av närmare berörda parter. Vi har förstått att Kustbevakningen vid flera av tillfällen lyckats binda utsläpp till fartyg att detta ändå inte lett till åtal. men Detta indikerar att linjen från Kustbevakning polis åklagare behöver ses - över. Eftersom denna typ brott relativt sett inte dominerar vare sig hos av polismyndighet eller tingsrätt kan det röra sig om en kompetensfråga. Naturvårdsverkets förslag om att Kustbevakningen själv skulle göra brottsutredningen tycker därför är ett bra förslag. Vi anser också att några tingsrätter borde utses att specialisera sig på denna typ av åtal för att på sätt kunna utveckla nödvändig kompetens. När det gäller beredskapen för att bekämpa oljeutsläpp anser beredningen att lokaliseringen utpekade särskilt känsliga skärgårdsområden däribland av v marina reservat, fågel- och sälskyddsområden särskilt bör beaktas i detta arbete. Berörda skärgårdskommrmer respektive Kustbevakningen bör överväga att lokalisera tillgängliga båtar, utrustning, personal på ett sådant sätt resurser att tiden mellan larm och insats kan minska ytterligare i förhållande till vad som gäller idag fyra/åtta timmar.

6.3 Bottenfarger

Färger som innehåller eller avger ämnen som ska förhindra påväxt av växter

och djur, s.k. antifouling-fárger, används på båtskrov, plattformar, olje- och gasledningar, nätodlingskassar, kylsystem m.m. För att vara effektiva läcker ämnena successivt ut i vattnet. Tidigare innehöll dessa färger organiska tennföreningar tributyltenn, TBT. TBT har konstaterats vara giftigt i så låga halter som 1-10 nanogram per liter. Högre halter 10-100 ng/l, som uppmätts i skärgårdar och flodmynningar, har bl.a. förorsakat sterilitet hos snäckor, hög dödlighet hos ostronlarver, minskad tillväxt hos alger samt minskad äggproduktion hos kräftdjur. I hamnar och marmor har så höga halter som 1 000 ng/l uppmätts. Bottenfarger innehållande TBT är numera förbjudna för användning på ñitidsbåtar upp till en längd av 25 meter, men är fortfarande tillåtna för större fartyg i oceangående trafik. Vissa länder, t.ex. Japan, har infört generellt förbud mot användningen av TBT. I Sverige har man valt av främst arbetsmiljöskäl tillåta användningen av TBT på större oceangående fartyg, dvs. fartyg som anlöper hamnar i andra länder där arbetsrniljöförhållandena är undermåliga ska inte behöva måla sin botten där. Det finns alternativ till TBT, t.ex. ökad avgivning koppar. Även när det en av gäller bottenfárger för större fartyg pågår en intensiv utveckling. De större rederiema som trafikerar Stockholm Helsingfors har valt en mekanisk rengöring av botten.

Våra bedömningar och förslag TBT utgör ett globalt nriljöhot på samma sätt som många andra miljögifter, t.ex. har effekter konstaterats i den arktiska marina miljön. Det är därför mycket angeläget att all användning av TBT upphör inte bara i Sverige utan i alla länder. Det svenska beslutet har lett till en dramatisk minskning halterna i av svenska vatten, även om det fortfarande sker en belastning från de oceangående och utländska fartygen. Eftersom några länder infört totalförbud, vilket indikerar stark vilja att en komma tillrätta med problemet, föreslår att Sverige tillsammans med dessa agerar krafififllt för ett internationellt förbud, i första hand inom för IMO. ramen Ett steg kan vara att driva frågan inom EU vilket skulle ha en stor effekt på vår marina närmiljö.

6.4 Farleder

På ett tidigt stadium i sjöfartens historia började anlägga fyrar och sätta man upp andra märken för att underlätta för sjöfarande, speciellt i svårnavigerade vatten. Skårgårdsområden var för många sjöfarare mycket svåmavigerade och så småningom utkristalliserade sig vissa vägar, farleder, som fartygen kunde

och ñia från och skär. Det är givet att större de fartyg är som var grynnor ska ta sig igenom en farled, som går med skarpa kurvor och trånga som desto större är riskerna för bottenkänning och kanske allvarliga passager, olyckor. Utvecklingen på framförallt farjesidan har gått därhän att fartygen nu är så stora att farleder for inte så många år sedan kunde passeras med god som marginal i dag är så tränga att de medför svårigheter och därmed risker för grundstötning. Att detta, bortsett från faran för personskador, också skulle kunna innebära ett miljöhot i en känslig natur ligger i öppen dag. Farleder finns flera skärgårdar i Sverige men problemen vid infarten genom till Stockholm har under flera år varit föremål för utredande och debatt, varför gör en utförligare presentation av de leder som leder in till Stockholms innerstad. Både färjomas antal och storlek samt ledemas utseende och längd motiverar detta. Det är också obestridligt att fartygstrañk påverkar stränderna att skapa vattenrörelser olika slag. Under 1900-talets första hälft var genom av t.ex. trafiken med passagerarbåtar ut till skärgården betydligt mer omfattande än i dag. Redan då observerades inte oväsentlig påverkan på strändema. en Genom Stockholms skärgård går i dag världens största passagerarfärjor. Både denna och trafik belastar strandpartier som tidigare varit ostörda. annan

Farleder i Stockholms skärgård Till Stockholm leder två huvudfarleder genom skärgården, Furusundsleden och Sandhamnsleden. Furusundsleden tillåter ett djupgående om ca nio meter, medan Sandhamnsleden är det djupaste inloppet till Stockholm med tillräckligt djup för elva meters djupgående fartyg. Furusundsleden utnyttjas i huvudsak för ñnlandstrañken, medan Sandhanmsleden förutom för finlandstrafik också är huvudfarled för konventionella handelsfartyg. Mindre handelsfartyg kan dessutom röra sig i en innerskärgårdsled från Landsort över Dalarö och därefter angöra Sandhanmsleden. Trafiken i denna inre led är förhållandevis ringa och leden går huvudsakligen över öppna tjärdar. Några erosionsskador av betydelse har ännu inte rapporterats längs denna led. Det är till Sandhanms- och Fumsundsledema som intresset knyts vad beträffar skador på stränder. Med tanke på de skador som förorsakas efter Furusundsleden har Sjöfartsverket ställt sig bakom tanken att denna skulle avlastas och trafiken styras över till Sandharrmsleden men med en ny pz°1fart, den s.k. Rödkobbsleden. Sjöfart över Ålands hav har i alla tider varit betydelsefull länk förenat en som Sverige och Finland. Kulturella och sociala kontakter mellan de båda länderna upprätthålls i stor utsträckning tack vare lättillgängliga transporter mellan Stockholm och Åbo respektive Helsingfors. Under de senaste decennierna har också en intensiv färjetrafik utvecklats i området. I samband med frigörelsen från dåvarande Sovjetunionen markerade de baltiska staterna att goda förbindelser med omvärlden var en av de viktigaste

förutsättningarna for framtiden. För Estland, Lettland och Litauen är farjetrafrk till grannländer vid Östersjön huvudfråga när det gäller att knyta kulturella, en sociala och ekonomiska band utanför den egna nationsgränsen. Denna kraftigt ökade trafik med både gods och passagerare har naturligtvis ökat miljöbelastningen inte bara på skärgården som genomgångsområde utan även på vägnätet i Stockholm. Man har därför börjat undersöka hur stor procentandel av framförallt det ankommande godset som stannar i Stockholm och hur stor del som omedelbart eller efter viss omlastning går vidare i första hand med långtradare men även med tåg till regioner utanför Stockholms omland. Det har visat sig svårt att få entydiga och klara besked vissa källor men uppger att endast så litet som 5-6 procent, andra källor att 30 procent anger ca av godsmängden stannar i Stockholmsregionen. Även begreppet Stockhohnsregionen är diñirst. Ibland tycks denna sträcka sig från Norrköping i söder, till Västerås i väster och Gävle i norr.

Rödkobbsleden De två fárjerederiema Silja Line och Viking Line begärde i januari 1990 att Sjöfartsverket skulle inrätta en allmän farled över Björkskärs- och Rödkobbstjärdama den s.k. Rödkobbsleden. Rederiemas avsikt med sin framställning var att till stånd en ny farledssträckning från utsjön till Kanholmsfjärden i stället för sträckan Revengegrundet-Västerhålet-Smörasken- Kanhohnsfjärden, en sträcka som vid vissa väderförhållanden är svåmavigerad för frnlandsfarj oma. Sedan Sjöfartsverket remissbehandlat rederiemas ansökan, som var åtföljd av en miljökonsekvensbeskrivning MKB, beslutade Regeringen den 21 juni 1990 att den skulle pröva frågan om den tänkta farledens förenlighet med lagen 1987:12 om hushållning med naturresurser NRL. Regeringen förelade Sjöfartsverket att ge en ansökan i ärendet. Sedan denna kompletterats av Sjöfartsverket remissbehandlades denna. Under remissbehandlingen förklarade sig kommunfullmäktige i Värmdö kommun inte tillstyrka den tänkta ledsträckningen. Remissopinionen i övrigt med någon övervikt negativ. var Eftersom Värmdö kommun inte tillstyrkt den nya ledsträckningen ärendet var i sak avgjort; Värmdö kommuns ställningstagande var ett s.k. kommunalt veto enligt NRL. Med hänsyn till detta återkallade Sjöfartsverket sin ansökan hos Regeringen, som den 25 april 1991 avskrev ärendet. Den i ärendet tänkta ledsträckningen avsåg farled med ett vattendjup en om minst tio meter, dvs. avpassad för det djupgående, 6 7 meter, som passagerar- fartygen mellan Sverige och Finland/Baltikum har.

Betänkandet Färjor och farleder SOU 1992:56 Som en följd av bl.a. den debatt som frågan om inrättandet av Rödkobbsleden föranledde, beslutade Regeringen i maj 1991 att låta genomföra en utredning

hur de land- och sjöbaserade gods- och persontransportema till och från om Stockholmsregionen skulle kunna samordnas. I direktiven till utredningsmannen sades bl.a. att denne borde klarlägga omfattningen och inriktningen av de nuvarande sjöbaserade gods- och persontransportema till och från harrmama i östra Svealand med onmejd, från Norrköping till Hargshamn. Alternativa utvecklingsförlopp för trafiken borde belysas både på kort och lång sikt. Utredaren borde också redovisa eventuella förslag i avsikt att uppnå mer effektiva och miljövänliga transporter i regionen. Utredarens betänkande, Färjor och farleder SOU 1992:56, överlämnades till regeringen i juni 1992. Utredaren föreslog bl.a.:

länsstyrelsen i Stockholms län skulle få i uppdrag att i samråd med - att Sjöfartsverket pröva behovet av ändringar i föreskrifterna om fartbegränsning för fartygstrañken i Stockholms skärgård att farjomas storlek borde begränsas samt att sträckning den yttre delen av Sandhamnsleden via - en ny av Rödkobbsfjärden borde öppnas. Utredaren betonade i anslutning till det sista förslaget att det grundade sig på analys av färjetrafikens betydelse och en påverkan på skärgården; någon avvägning mellan farjetrafiken och andra intressen skulle ingå i prövning enligt NRL hade han inte gjort. som en

I budgetpropositionen 1992/93 prop 1992/93:l00, bilaga 7 sid 63fl redovisade kommunikationsministem betänkandets innehåll och det som framförts vid remissbehandlingen det. Under rubriken Föredragandens av överväganden konstaterades därefter att det såväl den i allmänna debatten som i riksdagen aktualiserats att staten borde ingripa mot fårj etrafiken och styra den till andra hanmar i regionen än Stockholm. Det konstaterades vidare att ingrepp mot redarens val farled och hamn skulle innebära en dramatiskt ändrad av politik. Såväl redare hamnar är affärsdrivande enheter med långfristiga som ekonomiska åtaganden bör ha fasta spelregler för sin verksamhet. En som grundläggande tanke med den genomförda utredningen var, sades det i propositionen, att ett underlag för diskussion mellan hamnar, kommuner och regioner framtida trafrklösningar. Statsrådet förklarade slutligen att han om ansåg att Länsstyrelsen i Stockholms län borde få i uppdrag att tillsammans med Sjöfartsverket ta initiativ till dialog om effektiva och miljövänliga en transportlösningar fårjetrafiken i Stockholmsregionen, varvid vad avser föreslagna förändringar genom miljökonsekvensbeskrivningar borde jämföras med dagens trafik- och farledssystem för att uppnå en för regionen minst rniljöbelastande lösning. Sedan riksdagen godkänt det berörda avsnittet av budgetpropositionen uppdrog regeringen beslut 1993-02-11 K93/322/2 till länsstyrelsen i genom

Stockholms län och Sjöfartsverket att arbeta vidare med frågan om transportlösningar för färjetrañken i Stockholmsregionen i enlighet med de riktlinjer som angivits i budgetpropositionen och mot bakgrund av utredningsbetänkandet. Sjöfartsverket ansåg, vid sin avrapportering i augusti 1993, fortfarande att Rödkobbsleden borde inrättas. När det ovan beskrivna ärendet om Rödkobbsleden handlades, var det tal om att inrätta farled, i allt en som väsentligt var avsedd för färjetrañken till och från Stockholm. Avsikten med leden var att få en kortare, rakare och i alla väderförhållanden användbar led från sjön till Kanholrnsfjärden för dessa fartyg. Leden tänkt att på var Björkskärs- och Rödkobbsfjärdama rakt österifrån. Under arbetet med utredningen väcktes tanken att inrätta en ny sträckning av huvudfarleden förbi Sandön över de nämnda fjärdarna, dvs. sträckning en som höll 14 meters vattendjup för att tillåta passage av fartyg med ett djupgående om elva meter. Sjöfartsverket ansåg att denna tanke bra och var utgick ifrån att det för framtiden bör finnas farled for elva meters djupgående en till Stockholm. Den nuvarande sträckningen förbi Sandön genom Västerhålet och förträngningen vid Smörasken till Kanholmsfjärden är krokig och under vissa förhållanden svåmavigerad. En sträckning över fjärdama skulle enligt Sjöfartsverket för i stort sett alla fartyg innebära förbättring. Denna - - en förbättring kan åstadkommas utan direkta kostnader för skattebetalarna eftersom nödvändiga investeringar skulle bekostas Sjöfartsverket, dvs. av ytterst av sjöfarten. När tanken på en ny sträckning huvudfarleden fördes fram, anfördes av betänkligheter av Sjöfartsverkets personal. Bordningar lots till sjöss egen av nordost om Horsten skulle bli svåra under vissa förhållanden och kraven på fyrbelysning och utrnärkning skulle bli omfattande. Tanken fördes då annan fram från lots- och båtmanspersonalen att ledsträckningen skulle ändras till att gå sydväst om Horsten. De nämnda olägenhetema skulle då undvikas samtidigt som den från början tänkta ledsträckningens fördelar i praktiken skulle behållas. Det nya förslaget skulle heller inte medföra något större behov av sprängning och muddring än det ursprungliga förslaget. Det förslaget har nya dessutom, enligt Sjöfartsverket, den fördelen att fartygstrafrken kommer längre från de från naturvårdssynpunkt känsliga områdena vid Nassa skärgård. Om Rödkobbsleden inrättas som en del huvudfarleden till Stockholm av erhålles, enligt Sjöfartsverket, en huvudfarled är möjlig att gå i under i som stort sett alla väderförhållanden. Något skäl att på grund av väderförhållandena välja Furusundsleden kommer därför inte att finnas. Dessutom finns det med hänsyn till önskan att så mycket möjligt begränsa erosionen som av Furusundsledens stränder anledning att styra över så mycket som möjligt den av tidtabellsbundna trafiken därifrån till Rödkobbsleden. Enligt Sjöfartsverket uppfattning bör alla fartyg i tidtabellsbunden trafik direkt mellan Stockholm och

finska fastlandet, Baltikum och Ryssland Sandhanms/Rödkobbsleden.

Kryssningstrañken de s.k. 24-tirnmarskryssningarna utgör inte samma

erosionsproblem, eftersom de kan följa fartbegränsningar som all annan samma trafik. Den kan därför tills vidare fortsätta att gå Furusundsleden enligt Sjöfartsverket. Om huvudfarled till Kanholmsfjärden öppnas kan den s.k. en ny Björköleden avlysas för trafik med handelsfartyg. Ca 35 40 fartyg går för närvarande genom leden varje år. Sjöfartsverkets åsikt att Rödkobbsleden bör inrättas har sin grund i bl.a. uppfattningen att statsmaktema inte bör styra fartygstrafiken till andra hamnar i regionen än dem till vilka fartygen själva väljer att gå. I Sverige har man från politiskt ansvarigt håll sedan länge haft uppfattningen att staten inte ska styra hamnamas verksamhet. Hamnama har lämnats att konkurrera på sina egna villkor och godsflödena har fått välja de vägar som passar bäst. Detta har kunnat ske dels därför att det finns en etablerad hamn- och farledsstruktur längs våra kuster och i Mälaren och i Vänern, dels därför att fartygstrafiken inte ansetts utgöra något sådant hot mot miljön eller i övrigt skapa sådana olägenheter att den måste styras. Enligt Sjöfartsverkets uppfattning utgör inte den fartygstrafik, som idag går i och i framtiden kan förväntas komma att genom Stockholms skärgård, någon olägenhet sådan dignitet att statsmakterna måste och med av maktmedel styra den till andra hanmar än Stockholm.

Fartbegränsningar Grunden till de fartbegränsningar, som gäller for handelssjöfarten i Stockholms skärgård, lades i ett beslut av regeringen för nästan 20 år sedan. Beslutet var ett avgörande ett antal besvärsärenden. I regeringens beslut gjordes en av awågning fartygstrañkens behov att komma fram och de hänsyn man då av av ansåg att miljön krävde. I november 1993 presenterade Lars Granath vid naturgeograñska institutionen vid Stockholms universitet PM "Översyn fartgränser i en : av finlandstrafikens farleder med hänsyn till strändernas erosionskänslighet. Förslag till förändringar. " Granath konstaterade därvid bl.a. att erosionsskadorna i skärgården endast delvis kan bemästras genom restriktioner för finlandstrañken. Annan trafik, t.ex. Waxholmsbolagets båtar och andra mindre fartyg för person- och godstransporter inom skärgården, svarar för en väsentlig del av skadoma.

Storleksbegränsningar Sjöfartsverket anförde i sin skrivelse till regeringen, Miljödepartementet, den 12 december 1991 bl.a. följande: Den fartygstekniska utvecklingen och

efterfrågan på transporter har lett till att färjorna mellan Sverige och Finland

mycket snabbt har vuxit i storlek. Storleken har kompenserats av bättre

manöverförmåga och hjälpmedel för säkrare handhavande av fartygen. På detta sätt har säkerheten för fartygen inte försämrats förbättrats. utan snarare Fartygens storlek är emellertid en av de parametrar som bestämmer deras utrymmesbehov. Det torde inte råda något tvivel om att färjorna, sett den ur enskilda färjans synvinkel, kan förflyttas säkert skärgården med genom undantag för passagen förbi Sandön och genom Västerhålet i hårt väder, men färjomas storlek kan skapa problem för trafik. Till detta kommer att annan färjorna går på tidtabell och måste fram. Enligt Sjöfartsverkets uppfattning bör införas en begränsning av storleken på fartyg, går i tidtabellsbunden som trafik mellan Sverige och Finland. Senare har Sjöfartsverket preciserat vad man anser om fartygens storlek. Fartyg i tidtabellsbunden trafik bör överstiga en längd på 200 meter, bredd en på 33 meter och en bruttodräktighet på 65 000 ton. Sjöfartsverket har också lämnat förslag till hur en sådan begränsning föreskriftmässigt skulle genomföras. De existerande fartygen överskrider någon dessa gränser som av bör ges dispens under den tid de är i trafik.

Länsstyrelsens i Stockholms län synpunkter Länsstyrelsen ansåg att de ändrade förutsättningarna jämfört med förhållandena år 1990 var så betydande att det farms skäl för länsstyrelsen att utan bindning till tidigare ställningstagande bedöma Sjöfartsverkets förslag. Den viktigaste förändringen var att det inte längre gällde ett förslag att nu ytterligare en farled genom skärgården utan att flytta den yttre delen av Sandhanmsleden från ett läge söder om Sandön till ett läge norr om Sandön. Det hade också skett en viktig lagtekrnsk förändring sedan år 1990. Farledslagen är numera NRL-anknuten vilket betyder att när fråga prövas en enligt farledslagen tillämpas NRL:s grundläggande hushållningsbestämmelser i kapitel 2 bl.a. stora opåverkade mark- och vattenområden samt de om särskilda hushållningsbestämmelsema i kapitel som avser vissa utpekade områden bl.a. skärgården. Denna prövning kunde inte göras år 1990 när farledslagen inte var kopplad till NRL. Det var bl.a. därför länsstyrelsen som då begärde en NRL-prövning Rödkobbsleden. av Den formella prövningen av ett förslag till ny farledssträckning görs när Sjöfartsverket avser inrätta en ny led i enlighet med farledslagen. Då remitteras förslaget till länsstyrelsen.

Länsstyrelsens bedömning Länsstyrelsens bedömning på tjänstemannanivå visade Rödkobbsled att en sarmolikt skulle få vissa positiva och vissa negativa miljöeffekter. De negativa effektema vägde inte så tungt att de enligt länsstyrelsen uppvägde de positiva elfektema av den ökade sjösäkerheten. Det miljöskäl som härmed återstod och som talade mot att leden skulle inrättas att den skulle innebära ett ingrepp var

i orörd del skärgården med ett högt bevarandevärde för turism och en av friluftsliv. I den allmänna debatten kring Rödkobbsleden och andra miljöfrågor finns - det ibland enligt Nliljövårdsberedningen tendens att enbart argumentera i en riksintresse, orördhet eller klassificeringar som område av högsta termer av bevarandeklass, frågan därmed vore avgjord. Men det räcker som om naturligtvis inte i komplicerade avvägningssituationer. För det första står sjöfartens riksintresse mot riksintresset skärgård. För det andra definieras hela skärgården riksintresse. I NRL 3 kap anges som Kustområdena och skärgårdama i Södermanland och Uppland från Oxelösund till Herräng och Singö. Såväl Furusundsleden som den nuvarande Sandhamnsleden går således igenom detta område. Eftersom det här handlar flytta del farled går ett område som utpekas som om att en av en som genom riksintresse till del samma riksintresseområde ger inte heller en annan av begreppet riksintresse någon vägledning för valet. Att den tänkta leden farleden skulle passera genom ett område av högsta bevarandeklass enligt länsstyrelsens naturvårdsprogram har också framförts ett argument mot leden. Detta är sakligt korrekt, men ger inte heller någon som vägledning för beslut, eftersom den nuvarande yttre sträckningen av Sandhamnsleden också går ett sådant område. Det är faktiskt t.o.m. så genom att leden den föreslagna sträckningen skulle längre från vissa områden med den högsta bevarandeklassen och närmare områden med något lägre bevarandevärde. När frågan togs till beslut år 1994 motsatte sig länsstyrelsen förslaget att öppna Rödkobbsleden. Beslutet var inte enhälligt.

Våra bedömningar och förslag Vår uppfattning är att miljöfrågor kring farleders dragning har mycket olika dignitet i olika skärgårdsområden. Under utredningstidens gång har endast stött på påtagliga konflikter rörande farledema i Stockholms skärgård. Miljövårdsberedningen anordnade därför en hearing i februari 1996 med berörda myndigheter, hanmoperatörer och intresseorganisationer. Hearingen visade klart på de olika intressekonflikter som föreligger. Många de frågor rör farleder ligger utanför vårt mandat att behandla, av som t.ex. näringspolitik i allmänhet och sjöfarts- och hamnpolitik i synnerhet. Utgångspunkten för våra bedömningar ska dessutom enligt vårt direktiv vara den gällande hanmpolitiken, dvs. att staten inte direkt styr hamnlägena men att det sker prövning hamnen mot relevant lagstiftning PBL, NRL. en av Härigenom blir också farledspolitiken sådan att farleder finns utefter de vägar gods- och persontransporter behöver för att med höga krav på Sjösäkerhet som nå hamnlägena. Det är emellertid oomtvistligt att det finns miljöaspekter som bör beaktas vid utläggning av farleder. De flesta farleder som finns i våra

skärgårdar har dock etablerats för länge sedan och utgör ofta lättare modifieringar av månghundraåriga sjöleder. Modiñeringama har ofta gjorts av säkerhetsskäl i takt med att fartygsstorlekama ökat. Samtidigt har detta inneburit en större påverkan på miljön genom framförallt erosion på stränderna av svall- och sugvågor. Mot denna bakgrund anser vi att det befogat att vore farledssystemet ses över ur miljösynpunkt i syfte att miljöanpassa dessa. Detta kan leda till modifierade dragningar genom skärgårdama, nedläggning vissa av leder, direkta åtgärder på stränderna för att minska erosion, riskbedömning vad

gäller typ av transporter vad skulle hända vid olycka, översyn högsta

en av tillåtna fartygsstorlek samt hastigheten utefter olika ledavsnitt. Sjöfartsverket, Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser bör ges detta uppdrag. Vi har inte uppfattningen att detta behöver göras för alla skärgårdar utan föreslår att uppdragets omfattning blir föremål för ställningstagande efter inhämtande av synpunkter från ett antal relevanta och viktiga remissinstanser. Leddragningen genom Stockholms skärgård och de synpunkter finns som kring denna, från olika intressen, är ett bra exempel på behovet sådan av en översyn. Frågan om Rödkobbsleden måste enligt vår uppfattning sättas ett större perspektiv, dvs. en systemsyn som inkluderar andra leder genom skärgården, fartygens storlek och fart, samt godsflödena från och till Stockholm. Vi menar tex. att fortsatta skador på stränder och grunda bottnar utefier Furusundsleden måste motverkas. Vi har också den uppfattningen att det vore en stor miljövinst om det gods som inte har slutdestination i Stockholm, istället hanterades i hamnar vars farleder inte går Stockholms skärgård. genom Samtidigt vill understryka vår grunduppfattning att sjötransporter ofta år ett ur miljösynpunkt bra alternativ till landsvägstransporter blir väsentligt som bättre då de i avsnitt 6.1 föreslagna åtgärderna genomförts. Mycket av den oro och de invändningar som riktas mot Rödkobbsleden rör ofta inte den nya dragningen norr om Sandhamn utan istället färjomas storlek, utsläpp, utseende och mer generellt det trañkarbete på som genereras skärgårdens vattenvägar och i Stockholms innerstad från farjelägena. Vi kan se att en systemöversyn kan leda till en påtaglig avlastning på skärgårdens miljö totalt sett. I detta sammanhang vill också påpeka betydelsen av att den person- och godstransport som sker mellan öarna och mellan dessa och fastlandet sker med miljöanpassade fartyg. Detta gäller inte minst skrovkonstruktionen och därmed svallet som enligt forskare ger upphov till de största erosionsskadoma i Stockholms skärgård. Det är viktigt rniljöaspektema beaktas dem av som upphandlar transporttjänstema inom regionen. Höghastighetsfartygens eventuella miljökonsekvenser har först nyligen börjat diskuteras. Dessa fartyg drivs med s.k. vattenjet vilket innebär att vatten tas in, komprimeras och blåses ut. Kunskapen om vad som händer med de organismer växt- och djurplankton som passerar igenom vattenjetaggregatet är i stort sett

obeñntlig. Eftersom det rör sig mycket stora mängder vatten per tidsenhet om finns det kring att trañk med denna typ fartyg skulle kunna få en en oro av betydande miljöpåverkan. Vid sidan av eventuella miljöeffekter finns det också för de sjösäkerhetsmässiga konsekvenserna. Mot denna bakgrund anser en oro det nödvändigt att miljökonsekvensema skyndsamt utreds och bedöms innan trafiken nått större omfattning.

lOl

7 F RITIDSBÅTAR

Sammanfattning bedömningar och förslag av Utsläpp av oförbrända kolväten i vattnet från tvåtaktsmotorer utgör ett allvarligt problem for vatteruniljön. Lagforslaget om införande av avgas- och bullerkrav på utombordsmotorer 1998 är ett avgörande steg i arbetet med att minska ñitidsbåtstrañkens miljöpåverkan arbetet med att utforma men ett nästa kravsteg måste inledas. Gamla motorer som inte uppfyller de nya kraven bör fasas ut så snart som möjligt. Går det inte att finna effektiva ekonomiska styrmedel föreslår att motorer som inte klarar de kraven nya inte får användas efter en viss tidpunkt. Båtägare bör informeras åtgärder om för att minska båtmotoms miljöbelastning kan vidtas frivilligt. som Användning av bottenfårger för fritidsbåtar innehåller giltiga ämnen bör som upphöra 1999.

Utsläppen av orenat toalettavfall bör minimeras. Det är därför nödvändigt med en regional/lokal samverkan för att få till stånd ett nätverk av mottagningsanläggningar.

Åtgärder måste vidtas i större utsträckning än idag för att begränsa

bullerstömingar från motorbåtstrañk i eller delar skärgårdar och insjöar av

som är särskilt värdefulla från natur- och rekreationssynpunktDet är viktigt

att arbetet redovisas. Det bör följas fortlöpande, bl.a. enkäter och genom hearingar, och föreslår därför att regeringen Miljövårdsberedningen ger detta uppdrag. Dessutom anser att det är angeläget att regeringen tydliggör sin inställning angående behovet att begränsa bullerstömingama i av skärgårdsomrâden och inlandsvatten för centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner. I detta sammanhang år det viktigt att tidsgräns sätts då ny man förväntar sig att genomförandet ska klart. Med beaktande den vara av tid som kan krävas när det gäller att ta fram underlag för beslut samt samrådsförfaranden, anser att denna redovisning ska ske senast 1999. Om det då skulle visa sig att åtgärder för att minska bullerstömingama i skärgårdsområdena inte har genomförts Miljövårdsberedningen att avser återkomma med förslag på generellt verkande åtgärder.

Inledning

Fritidsbåtverksanrheten i Sverige är de största fritidsverksamhetema och en av det finns totalt över en miljon båtar. Omkring 800 000 dessa är försedda av med motor varav ca 600 000 med utombordsmotor. Rätten att färdas med båt, inklusive motorbåt, över såväl allmänt enskilt som

vattenområde stämmer med sedvanerätten. Det finns inte någon allmän bestämmelse motsvarande bestämmelsen i brottsbalken om tagande av olovlig Däremot finns inte någon oinskränkt rätt att färdas så att omgivning eller väg. djurliv Länsstyrelsen kan med stöd NVL fågel- och störs. av sälskyddsområden eller föreskrifter till naturreservat/nationalparker/ naturvårdsornråden och sjötrañkförordningen begränsa eller förbjuda båttrafik. Även båtlivet är spritt över hela Sverige finns det en tydlig koncentration om i tid och dvs. tidsmässigt till sommarperioden och geografiskt till rum, skärgårdsområden och de stora sjöarna. Detta kan innebära en påtaglig påverkan på miljön, t.ex. utsläpp av motoravgaser, buller, utsläpp av genom orenat toalettavfall och läckage giftiga ämnen från bottenfarger. av

7.2 Utsläpp av motoravgaser

Miljöeffekter avgasutsläpp från båtrnotorer har uppmärksammats först under av år. Det är framförallt utsläppen kolväten från i första hand senare av tvåtaktsmotorer inger De totala utsläppen till Östersjön kolväten som oro. av från fiitidsbåtarnas motorer beräknas uppgå till mellan 30 000 och 40 000 ton år. Av denna totala utsläppsmängd beräknas de svenska fritidsbåtamas stå per för 14 000 ton år. l Stockholms skärgård fritidsbåtama för 80 ca per svarar kolväteutsläppen. procent av Utsläppen kolväten från fritidsbåtar ska jämföras med motsvarande av utsläpp från större fartyg, ñskefartyg och arbetsbåtar. Dessa större fartyg svarar för sammanlagt årligt utsläpp l 800 ton kolväten i Östersjöområdet ett av ca som helhet. Utsläpp kolväten till luft kan reaktion med kvävoxider under av genom solljusets inverkan upphov till bildning av marknära ozon. Problemet med ge tvåtakts utombordsmotorer direkt i utsläpp av oförbrända kolväten från vattnet dock väsentligt allvarligare eftersom kolvätena har en direkt giftverkan anses på levande organismer. Från miljösynpunkt är det också viktigt att notera att utsläpp oförbrända kolväten direkt i vattnet sker koncentrerat under de tre, av fyra sonnnannånader då den biologiska aktiviteten i havet är som störst i skärgårdsområdena. Genom att utsläppen sker direkt under vattenytan kommer ämnena också att blandas ner effektivt i vattenmassan. Svenska forskare har visat att oförbrända kolväten kan störa normala biologiska funktioner hos fiskar och allvarligt påverka deras fortplantning. Negativa effekter kan förekomma på tillväxt, beteenden, andning, cirkulation, ärrmesomsättning, lionnonreglering, fortplantning, immunsystem samt muskel-

och nervfunktioner. En fyrtaktsmotor är inte i behov oljeblandning i bränslet och ger därför av betydligt lägre utsläpp oförbrända kolväten. Under senare år har fyrtakts av

utombordsmotorer börjat marknadsföras i Sverige, är fortfarande dyrare men i inköp än motsvarande tvåtaktsmotorer. Det finns nriljöklassade numera Svanenmärkta fyrtaktsmotorer. Problemen med ñitidsbåtarnas utsläpp av kolväten skulle således i huvudsak kunna lösas genom en allmän övergång till fyrtakts utombordsmotorer. Samtidigt pågår en teknisk utveckling av tvåtaktsmotorema. Inom bilindustrin har man t.ex. i en modifierad tvåtaktsmotor uppnått 30 procent lägre bensinförbmlming och lägre utsläpp av kolväten och kvävoxider jämfört med dagens fyrtaktsmotorer. Det finns idag också biologiskt nedbrytbara tvåtaktsoljor men dessa är något dyrare än vanliga oljor. I departementspromemorian från Miljödepartementet Förslag till och avgas

bullerkrav på båtmotorer Ds 1995:59 förslag till införande

gavs av avgasoch bullerkrav på bensin- och dieselmotorer till fartyg med skrovlängd om högst 24 meter. Kraven föreslogs träda i kraft 1998-01-01 och har under våren 1996 lämnats över till riksdagen. Gränsvärdena för utsläppen i förslaget är satta på en sådan nivå att de ska kunna klaras av vissa motorer redan idag, moderna fyrtaktsmotorer och dieselmotorer. Utsläppen av kolväten kommer totalt sett bli 75 procent lägre. Bränsleförbrukningen uppskattas reduceras med 30 procent och utsläppen av kolmonoxid med 80 procent. Genom de tekniska modifieringar på tvätaktsmotorema som blir nödvändiga för att klara utsläppskraven för kolväten kommer dock kväveoxidutsläppen att öka. Fritidsbåtama beräknas i dag stå för

ett sammanlagt utsläpp på omkring l 000 ton käveoxider år. Övergång till

per fyrtaktsmotorer och tvåtaktsmotorer som klarar kraven beräknas ge ett årligt utsläpp om ca 5 000 ton. Nyttan med minskade kolväteutsläpp har bedömts överväga den nackdel som de ökade kväveoxidutsläppen ger. Det kan i detta sammanhang vara värt att notera att de totala utsläppen kväveoxid från av sjötrañken, såväl fartyg som fritidsbåtar, beräknades 1992 vara ca 70 000 ton per år. Problemet med liitidsbâtsmotorema påverkan på miljön har även behandlats internationellt. Schweiz, Österrike och tvâ tyska delstater har sedan 1993 särskilda regler för Bodensjön, de s.k. Bodensee reglerna. Tyskland har utarbetat ett förslag till federala krav rörande avgaser och buller stämmer som väl överens med det svenska förslaget. Ett samarbete kring buller och avgaser från båtmotorer har bedrivits mellan Sverige och Tyskland. Miljömyndigheten i USA, Environmental Protection Agency, har föreslagit stegvis skärpta krav för båtmotorer som ska genomföras under perioden 1998 till 2006 med en inriktning som stämmer överens med det svenska. EU kommissionen har inte prioriterat arbetet med avgas- och bullerkrav för båtmotorer beroende på att det inom unionen finns utsläppskällor där åtgärder är angelägnare. Den internationella båtbranchens samarbetsorgan ICOM1A:s miljöorgan IMEC har arbetat fram regler i sitt steg 2 som till delar sammanfaller med arbetet i såväl

Sverige som Tyskland och USA. Ett problem uppstår vid införandet av utsläppskraven är den långa som livslängden på båtmotorer for fiitidsbmlc, dvs. gamla motorer med höga utsläpp kommer att användas under flera decennier framöver. Sjöfartsverket har i olika sammanhang fört fram förslag om att införa ekonomiska styrmedel för att stimulera till skrotning gamla tvåtaktsmotorer. Verket har också fört fram av tankar miljöavgiñ för att stimulera utfasningen av de tvåtaktsmotorer om en är i driñ. Avgiften skulle effektbaserad och utgå med förslagsvis en som vara årlig avgift på fem kronor/kW.

Våra överväganden och förslag Det lagförslag införande av avgas- och bullerkrav på utombordsmotorer om från och med 1998 ligger hos riksdagen är ett första mycket viktigt steg som mot att begränsa fritidsbåtstrañken miljöpåverkan. Vi vill dock understryka angelägenheten av att arbetet fortsätter med utformning av ett nästa kravsteg, något som också framhålls i Miljödepartementets förslag. Erfarenheten från många andra områden visar att kravregler inom miljöområdet som kan uppfattas som svåra att uppfylla har ofta i efterhand visat sig ha en stor verkan när det gäller att driva den på tekniska utvecklingen. Vi tycker att det är mycket angeläget att finna system som medför snabbare utfasning gamla motorer. Beräkningar säger att det tar upp till 40 år innan av hela motorparken är utbytt vilket anser är en oacceptabel lång tid. Vi är därför positiva till det förslag som Sjöfartsverket presenterat om skrotningspremie, men har erfarit från den pågående utredningen om fritidsbåtstrafikens kostnadsansvar K 1995:07 att det är svårt att utforma ett acceptabelt samtidigt lättadministrerat avgiftssystem som kan generera men medel till skrotningsfond. Vi har underhand tagit del av ett förslag från en utredning om direkt förbud om användande av båtmotorer som inte samma klarar de kraven efter viss tidpunkt. Går det inte att finna ett effektivt nya en ekonomiskt incitament för att skrota gamla motorer anser att ett sådant förbud är nödvändigt. Utöver lagkraven tycker att det är viktigt att utnyttja möjligheterna till samverkan mellan ansvariga myndigheter, bâtorganisationer, båtmotorleverantörer, bensinbolag och båtmotorverkstäder för att uppmana båtägaren till frivilliga viktiga motoråtgärder för att minska belastningen men på miljön. Det kan t.ex. avse möjligheterna till lägre oljeinblandning i bränslet och trimning av såväl utom- som inombordsmotorer. Vår uppfattning är att fritidsbåtägaren är beredd till sådana insatser och det finns väletablerade infonnationskanaler som går att utnyttja. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att initiera en sådan samverkan.

Båtbottenfarger

Sedan 1992 är det, enligt föreskrifter från Kemikalieinspektionen, förbjudet att använda båtbottenfärger med giñverkan, sk. antifoulingfárger, på fritidsbåtar med förtöjningsplats i sötvatten eller i Bottniska viken. Färgerna f°ar ha viss giñverkan i övrigt på Ostkusten och störst gifiverkan på Västkusten. Färger som innehållet tennorganiska föreningar TBTtnbutyltenn är helt förbjudna på fritidsbåtar. De flesta färger finns på marknaden idag innehåller istället som

koppar och något organiskt bekämpningsmedel vanligen triaziner

som påväxtshämmande medel. Ett sådant ämne är växtgiñet Irgarol, verkar som tillväxthämmande på alger. På Västkusten har i närheten av småbâtshanmar uppmätts halter Irgarol av på mellan 30 och 400 ng/l. Studier visar att Irgarol vid dessa halter hämmar fotosyntesen hos alger. Långtidsstudier av fastsittande mikroalgsamhällen visar att vissa arter inte tål sådana giflhalter utan försvinner från algsamhällena. Slutsatsen är att Irgarol är lika skadligt för alger TBT. Det finns dessutom som forskare som hävdar att Irgarol har en bredare verkan än TBT, dvs. påverkar fler organismgmpper.

Årligen kommer 100 ton koppar ut i svenska vatten utsläpp från

ca genom industrier, kommunala avlopp och läckande bottenfarger. Läckaget från ñitidsbâtama svarar för 30 ton, alltså knappt tredjedel dessa utsläpp. ca en av Det är viktigt att påpeka rättvis jämförelse olika färgers miljöfarlighet att en av bara kan göras hänsyn tas hänsyn till samtliga effekter, dvs. de om sammanlagda effektema av Irgarol och koppar. Utsläppen av gifter i form metalljoner eller organiska ämnen från av fritidsbåtar tidigare närrmts, särskild betydelse i skärgårdsområdena. som av Utsläppen sker under sommarmånadema, då den biologiska aktiviteten är hög, och dessutom till största delen i vattenområden med dålig vattenomsättning och där småbåtama ofta ligger stilla under längre tid. Detta ökar risken för att ämnen tas upp och lagras i organismema med skadliga effekter som följd på fisk och fiskyngel, kräñdjur och alger. Kemikalieinspektionen har gjort framgångsrika försök i Stockholm skärgård med mekaniska båtbottentvättar. 32 båtägare ñck fritt använda tvätt under en båtsäsongen 1995. Av dessa angav 25 att de redan kunde tänka sig att nu använda tvätten som ett alternativ till giñfarg och ytterligare fem ägare om giftfårger förbjöds. Den första privata tvättstationen etablerades i Stockholm under 1996. Resultaten visar att båtar som inte målas med giftiga färger, utan i stället befrias från påväxt genom den mekaniska bearbetningen i en bottentvätt, inte får lägre prestanda fart eller högre bränsleförbrukning. Försöken visar att två eller tre rengöringar per säsong räcker. Visst fortsatt utvecklingsarbete krävs emellertid för att tvättama ska klara t.ex. båtar med djup köl. Gnmdförutsättningen för allmän användning bottentvätt en mera av

är att de finns på många ställen strategiska platser, t.ex. vid marinor, båtklubbar och tankställen.

Våra bedömningar och förslag Vi att användningen botteniärger för fritidsbåtar som innehåller giltiga anser av ämnen bör upphöra senast 1999. Skälet för detta är riskerna för allvarliga negativa miljöeffekter i skärgårdama som menar att giftiga bottenfarger utgör. Vi har också uppfattat att det system med differentierade regler vad gäller giñinnehåll har visat sig svårt att efterleva i praktiken eftersom det går att t.ex. köpa färg västkustkvalitet på ostkusten, att båtar som har av hemmahamn i de större insjöama ofta går ut i den marina miljön etc. Som alternativ till färger med giftverkan ser i första hand båtbottentvätt. Den viktigaste förutsättningen för att båttvättama ska komma till användning i stor skala är att de är allmänt tillgängliga på många ställen och ett giñfärgförbud skulle skapa förutsättningar för sådan marknad. Detta bör enligt vår mening också driva på viljan till ett utvecklingsarbete av tvättar som klarar alla typer av båtar, inklusive segelbåtar. Vi har också förstått att färgfabrikantema bedriver forskning och utveckling av giftfria färger. Ett totalförbud kommer att intensifiera detta arbete.

7.4 Orenat toalettavfall

I fritidsbåtar förekommer i huvudsak två toalettsystem, ett portabelt och ett pemianent. Det portabla systemet har en underdel där avfallet samlas. Denna del tas bort och töms med jämna mellanrum. Vanligen används också någon form saneringsvätska bakteriedödande medel. Utslagsvaskar för av som toalettavfall förekommer relativt sparsamt i mottagningsanläggningama på land, är vanligare i anläggningarna längs Östersjöns kust än på Västkusten. men Toalettema får inte tömmas i de s.k. sopmajor som finns utplacerade i skärgårdsområden med mycket fritidsbåttrafik. Följaktligen sköter båtägama därför vanligtvis tömningen i havet eller i båthamnamas toaletter. Båtar med permanenta system har antingen fast uppsamlingstank för en avfallet eller leder det rätt ut i havet. Systemet med fast uppsamlingtank är idag ofta standard i nybyggda båtar med pennanent toalett. Anordningar för att tömma fasta tankar existerar bara vid några enstaka harrmanläggningar på ostkusten och studie 1992 visade att det i Göteborgsområdet inte farms en en enda sådan anläggning. Till stor del beror detta på att de allra flesta båtar saknar anslutningsmöjligheter för ilandpumpning av uppsamlat toalettavfall. Avloppen mynnar i allmänhet under vattenytan. Utsläppen toalettavfall har minskat i båthanmama sedan båtarna i allt av högre utsträckning började utrustas med septiktank. De båtar som har tank

tömmer vanligen denna under gång. De pumpar som används för tömning mal oftast sönder avfallet, vilket medför att de fasta partiklarna normalt sjunker till botten. Fritidsbåtama uppskattas producera nästan 18 000 m3 toalettavfall år. per Detta motsvarar de totala årliga utsläppen från 65 000 Räknat ca personer. som kväve och fosfor orsakar fritidsbåtama årliga utsläpp på 140 respektive 35 ton. I likhet med utsläppen av kolväten och läckaget bottenfärger, sker emellertid av utsläppen av toalettavfall från fritidsbåtar koncentrerat under några sommarmånader, och även om de görs under gång så sker det i områden som otta har dålig vattenomsättning. I HELCOM-rekommendationen Östersjöstrategin sägs i den om operationella delen att inom HELCOM:s ram ska utarbetas och tillämpas bindande regler beträffande omhändertagande av toalettavfall och förvaringstankar för avloppsvatten for nya ñskefartyg, arbetsbåtar och fritidsbåtar. Ombord på dessa fartyg ska också ñnnas tillräckliga förvaringsmöjligheter för andra typer av avfall. Existerande ñskefartyg, arbetsbåtar och fritidsbåtar ska så långt det är möjligt utrustas på motsvarande sätt eller, om detta inte är möjligt, utrustas med portabla toaletter som underlättar mottagning avloppsvattnet för kommunal av avloppsvattenbehandling. I rekommendationen sägs vidare att marinor, marina tankstationer, ñskharrmar etc. som används av fritidsbåtar och mindre fartyg ska utrustats med anläggningar som gör att man på ett enkelt sätt kan ta emot toalettavfall och annat avfall som en del av den nonnala servicen. Uppbyggnaden ett nätverk av av sådana anläggningar ska stimuleras genom att en nationell plan utarbetas i varje land med syfte att säkra omfattande täckning med en mottagningsmöjligheter. Sjöfartsverket kommer under hösten 1996 att starta ett omfattande arbete för

att i Sverige genomföra Östersjöstrategins olika delar. Samtliga berörda statliga

och kommunala myndigheter samt olika berörda intresseorganisationer kommer att inbjudas att delta i arbetet arbetsgrupper och nätverk. genom

Våra bedömningar och förslag Enligt vår uppfattning är det vikti att åtgärder vidtas för att minska tillförseln av närsalter, och särskilt då av kväve, till skärgårdsområdena från alla befintliga utsläppskällor. Det är därför angeläget att också ñitidsbåtssektom minskar sina utsläpp, speciellt som dessa i hög utsträckning är koncentrerade till de biologiskt mest aktiva sommarmånaderna och ofta sker direkt i känsliga områden. Utsläppen av toalettavfall kan dessutom utgöra ett estetiskt/sanitärt problem om utsläppen sker t.ex. i livligt frekventerade naturhamnar. Alla berörda parter kommuner, båtorganisationer, privata marinor, båttillverkare m.fl. bör samverka för att tillsammans skapa det system för

mottagningsanläggningar för toalettavfall från fritidsbåtar, mindre arbetsbåtar och fiskefartyg beskrivs i den HELCOM antagna Östersjöstrategin. På som av det nationella planet kommer arbetet att samordnas av Sjöfartsverket inom ramen for den nationella plan som ska utarbetas. För skärgårdsområdena är det enligt vår uppfattning nödvändigt med en regional/lokal samverkan och planering för att få till stånd heltäckande nätverk av mottagningsanläggningar där fritidsbåtar och andra mindre fartyg kan lämna sitt avfall till en rimlig

kostnad eventuellt integrerad som en del av den allmänna hamnavgiñen i likhet

med vad som gäller i de större hamnarna.

7.5 Buller

Den svenska skärgården och många inlandsvatten är unika, även internationellt sett, och möjliggör boende, fiiluftsliv och rekreation av mycket hög kvalitet. Upplevelsen är i hög grad förknippad med en miljö där buller, nedskräpning m.m. kan påverka värden och kvalitén for såväl bofasta som ñiluñsliv negativt. Båtar hör dock till skärgården som något naturligt för både nytta och rekreation. Det är därför angeläget att säkerställa eller få ner bullerstömingama i sådana områden där en låg bullemivå eftersträvas. Områden där en låg bullemivå är önskvärd har ofta särskilda naturkvalitéer som kan motivera att restriktioner införs för båttrafiken. Det kan vara grunda och mjuka bottnar, ömtåligt djur- och växtliv eller stränder som är känsliga för erosion. I betänkandet Naturupplevelser utan buller SOU 1993:51 föreslogs ett antal åtgärder för att minska bullerstömingar från motorbåtar. Utredningen förespråkade bullerbegränsande åtgärder vid källan, dvs. tekniska åtgärder på motorn. Förslaget om avgas- och bullerkrav på båtmotorer som berörts i avsnitt 7.2 innehåller detta. Beroende på den minskning av högfrekvent ljud som redan idag skett på nyare motorer anses nästa steg vara att även inkludera själva båtkonstruktionen. Det ljud som uppstår av skrovets fart genom vatten kan spridas längre än motorljudet. Ett särskilt problem när det gäller högt motorljud utgör båtar med inombordare ärnnade för mycket höga farter Utredningen genomförde en försöksplanering i Norrtälje och drog med erfarenhet från denna slutsatsen att närmare överväganden och beslut om åtgärder sker bäst på lokal och regional nivå. Utredningen pekade därför på behovet av att minska bullerstömingar i högre grad beaktades i den kommunala översiktsplaneringen. Som vägledning för detta föreslog utredningen en indelning av kust- och inlandsvatten i tre olika typer för fortsatta överväganden

regionalt och lokalt. Åtgärder i form av fartbegränsning eller förbud mot

motorbåtstrafrk kan genomföras med stöd av gällande lagstiñning sjötrañkförordningen och NVL . Avslutningsvis föreslog utredningen en generell hastighetsgräns på 18 knop för motordrivna ñitidsbåtar i skärgårdar

och inlandsvatten. Utredningens förslag remissbehandlades och stor enighet bland remissinstansema förelåg när det gällde planering och beslut åtgärder regionalt om och lokalt. Däremot var en stor majoritet av remissinstansema starkt kritiska mot förslaget om generell hastighetsgräns. I regeringens skrivelse till riksdagen l993:94/ 175 redogör regeringen för sina överväganden med anledningen det remissbehandlade betänkandet. Regeringen anger att det finns skäl för begränsning bullerstömingar från av motorbåtstrafik i skärgårdsområden och inlandsvatten i större utsträckning än idag. I skrivelsen utgår regeringen från att berörda länsstyrelser, efter samråd med bl.a. berörda kommuner, Sjöfartsverket, Naturvårdsverket och Försvarsmakten inom ramen för sin ordinarie verksamhet över inom vilka ser vattenområden det från bullersynpunkt kan behöva införa låga fartgränser eller förbud mot motorbåtstrañk. Betydelsen den kommunala översiktsav planeringens roll som underlag betonades och Boverket fick i uppdrag utarbeta råd och goda exempel för en fortsatt sådan planering. Boverket har under 1996 givit ut en handbok för översiktsplanering där detta behandlas ingående. Regeringen var däremot inte beredd att införa generell hastighetsgräns främst med hänvisning till att de mycket olika förhållandena innebär varierande förutsättningar och behov att begränsa hastigheten. av Naturvårdsverket fick uppdraget att senast den l november 1995 utvärdera och redovisa de bullerbegränsande åtgärder som har vidtagits för att minska bullerstömingar från motorbåtstrafiken. Av denna framgår de 1 400 att av områden med sjötrañkregleringar finns med stöd sjötrafikförordningen som av och NVL, fartbegränsningar och motorbåtsforbud är beslutade under senare år och i mindre än fem procent av områdena har buller åberopats. Det vanligaste skälet för trañkregleringar är säkerhet. Natuvårdsverkets bedömning är att regeringens uppmaning inte hunnit slå igenom hos länsstyrelsema. Ett systematiskt arbete med införande av fartbegränsningar ur bullersynpunkt förutsätter enligt Naturvårdsverket ett omfattande kartläggningsarbete som bedöms ta upp till 2 år att genomföra. Naturvårdsverket och Sjöfartsverket har i december 1995 utarbetat en arbetsmall eller checklista för hur länsstyrelser och kommuner kan arbeta med åtgärder mot buller i skärgårdar och inlandsvatten. Sammanfattningsvis kan konstateras att något samlat underlag för att med generella metoder begränsa bullerstömingar i de svenska skärgårdama inte föreligger.

Våra bedömningar och förslag Vår principiella utgångspunkt är att skärgårdama på sätt t.ex. samma som fjällmiljön ska kunna erbjuda områden med ringa eller ingen stöming från motorljud. Beredningen har i ett tidigare betänkande Hållbar utveckling i

landets fjällområden SOU 1995:100 utvecklat principerna för ett sådant och föreslagit åtgärder för att minska bullerstömingama från resonemang och flyg inom avgränsade områden i fjällvärlden. Vi delar därför terrängfordon uppfattningen kommit till uttryck i såväl bullerutredningen, rernissvaren - som denna regeringsskrivelsen 1993 att det är angeläget att åtgärder vidtas på samt — utsträckning idag for begränsa störningar från motorbåtstrafik för i större än att begränsade områden i skärgårdar och insjöar är särskilt bofasta och för som Värdefulla från natur- och rekreationssynpurikt. utgångspunkt vid urvalet områden där låg bullemivå är önskvärd En av en respektive områdes speciella värden och kvaliteter avseende natur, kultur är friluñsliv och där låg bullemivå bidrar till att säkerställa värdet. I och en skärgårdsornråden där det ofta föreligger flera sammanfallande värden är det angeläget att säkerställa låg bullemivå. Vissa kan utgöra riksintressen, extra en behov låg bullemivå även finns inom områden av regionalt men anser att av eller lokalt intresse. Natur- och ñiluftsområden, är bullerstörda, bör bli som föremål för åtgärder i syfie åstadkomma låg bullemivå och därmed att en återställa speciella värden och kvaliteter. Många berörs, varför dialog och samspel mellan olika berörda samt god lokalkännedom erfordras i parter arbetet. Skydd buller för faunan, fågel och säl, finns idag instituten i mot genom det viktigt säkerställa låga bullemivå där konflikter NVL. Därutöver anser att föreligger med andra intressen. Det kan angeläget i naturreservat som ofta vara populära utflyktsmål. Det kan också finnas behov att minska bullerstömingar är kring enstaka öar, ögrupper eller begränsade strandområden som är av stor betydelse för rörligt friluftsliv. Naturhamnar och badplatser, såväl naturbadplatser kommunala badplatser är andra områden där liten som bullerstöming bidrar till positiv naturupplevelse. Naturupplevelser i en ytterskärgården sammanhänger med tystnad. Här kan det därför angeläget att att säkerställa låg bullemivå inom sammanhållna ögrupper. en Eftersom befintligt lagutrymme är tillräckligt för att fatta beslut om regleringar kan det tyckas anmärkningsvärt att regeringens uppmaning i skrivelsen 1993 så i liten grad har omsatts regionalt. En förklaring kan vara att informationen innehållet i regeringsskrivelsen blev allmänt känt först om mer 1994, dvs. ett år innan Naturvårdsverket skulle göra sin redovisning. Detta medförde bl.a. att planeringsunderlag saknades, vilket Naturvårdsverket också

framförde i sin skrivelse till regeringen. Vi har erfarit att ett systematiskt arbete bedrivs i flera regioner, t.ex. mer nu i Stockholms län. Vi förutsätter att arbetsmallen och Boverkets handbok för kommunal översiktsplanering har initierat ett arbete på kommunal och regional nivå hela landet. Det är viktigt att arbetet redovisas. Det bör följas över fortlöpande, bl.a. enkäter och hearingar, och vi föreslår därför att genom regeringen Miljövårdsberedningen detta uppdrag. Dessutom anser att det ger

lll

är angeläget att regeringen tydliggör sin inställning angående behovet att av begränsa bullerstömingama i skärgârdsområden och inlandsvatten, för centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner. I detta sammanhang är det viktigt att ny tidsgräns sätts då genomförandet förväntas klart. Med beaktande vara av den tid som kan krävas när det gäller att ta fram underlag för beslut samt samrådsförfaranden, anser att denna redovisning ska ske senast 1999. Vi bedömer att det är lämpligt att den föregås minst två hear-ingar. Om det då av skulle visa sig att åtgärder för att minska bullerstömingama i skärgårdsområdena inte har genomförts, Miljövårdsberedningen att avser återkomma med förslag på generellt verkande åtgärder.

8 FISKE OCH VATTENBRUK

Sammanfattning av bedömningar och förslag Ur hushållningssynpunkt är det angeläget att inomskärsfisket bibehåller sin 0 småskaliga karaktär. Det största hotet mot skärgårdsfisket utgörs av den dåliga vattemniljön. Det föreligger ingen risk för överexploatering i ostkustens skärgårdar. På västkusten är det angeläget att i samverkan mellan fiskare, myndigheter och forskare följa utvecklingen av konsekvenserna av olika fiskemetoder. Det fria fisket i kust och skärgård kan utvecklas till en viktig del av turistnäringen. Det åvilar såväl kommuner som intresseorganisationer ett informationsansvar för att undanröja de problem som ger upphov till konflikter. Det behövs tas fram underlag för att kvantifiera såväl fångster beståndstorlekar samt för att identifiera viktiga livsmiljöer för fisk. som Nya former för en miljöanpassad utveckling av vattenbruk bör utvecklas. För 0 att förebygga intressekonflikter är det angeläget att såväl vattenbrukets anspråk miljöpåverkan behandlas i kommunala Översiktsplaner. som Kunskapsläget rörande ñskodlingamas miljöeffekter är inte tillfredställande. Fiskeriverket och Naturvårdsverket bör med berörda parter ta fiam ett uppdaterat underlag. För detta arbete är behovet av ytterligare forskning stort.

8.1 Skärgårdsfiske

Fisket har varit, och är fortfarande i vissa områden, skärgårdsbomas viktigaste näring. Det har på ett påtagligt sätt präglat skärgårdsbomas liv och därmed hela skärgårdskulturen. I detta sammanhang bör också erinras om att den havsgående ñskeflottan till mycket stor del har sin hemvist i skärgårdsområden, framförallt i Bohuslän, Blekinge och på södra delen av ostkusten. Effektiviteten i fisket har ökat under 1900-talet så att varje fiskare i snitt fångar 15 gånger 1990, än man gjorde vid seklets början. Antalet mer yrkesfiskare i landet har minskat med 80 procent sedan 1945. Även fiskets om roll i dag inte är lika betydelsefull som tidigare är det dock fortfarande viktigt. Yrkesfiskare också sysselsättning personer i andra och kringliggande ger redskapstillverkning, fiskberedning, handel, näringar som varv, verkstäder, transporter och serviceverksamhet nmt omkring fisket. Varje arman yrkesfiskare försvinner från ort medverkar således till att även andra som en arbetstillfällen går förlorade och avfolkningen ökar. De bestånd står till det kustnära fiskets förfogande växlar kraftigt mellan som olika kuststräckor. Skillnaderna består främst salthalten och tillgången på av

skyddade områden med stabila hydrografiska förhållanden. De topografiska förhållandena har stor betydelse då dessa påverkar vattentemperaturen i högre grad än breddgraden. Den enda marina art av betydelse för det kustnära fisket, som lever utmed alla våra kuster, är sillen. Låg salthalt förhindrar de kommersiellt viktiga skaldjuren, blåmusslan undantagen, att fortplanta sig i

Östersjön. Bland plattfiskama

förökar sig skrubbskädda och piggvar i norra

Östersjön, i nästan hela Bottniska viken är salthalten för låg. Flera

men sötvattenarter, bl.a. aborre, gädda, gös och sik, leker i de salthalter råder som från Blekinge och norrut. Siklöjan fortplantar sig dock endast i Bottenviken och norra Bottenhavet. De kustlekande beståndens storlek bestäms främst lek- och av uppväxtområdenas storlek och kvalitet. Skyddade, stabila och grunda områden, lämpliga för rekrytering finns främst utmed kuststräckan Uppland Blekinge, i Norrbotten samt i Bohuslän. Det förstnämnda området är speciellt betydelsefullt för arter som abborre, gädda och gös. Många fiskarter, även sötvattensarter, är beroende kust och skärgård av någon gång under sin livscykel. Exempelvis leker torsk och plattfiskar till havs, men utnyttjar skärgården yngel. Ålen, har stor betydelse för det som som kustnära fisket i Sverige, leker i Sargassohavet, varifrån larvema efter några år i Atlanten driver till västkusten som glasål. När lämpliga uppväxtmiljöer vid västkusten fyllts, vandrar de ålar som ugör överskottet vidare till Östersjön eller upp i sötvatten. Efter ca 10-15 år i uppväxtområdena återvandrar ålen som blankål till Sargassohavet, Tillförsehi till västkusten av glasål har avtagit starkt sedan 1950-talet. Detta påverkar västkusten minst, medan Bottniska viken och inlandsvatten påverkas

mest. Åluppvandringen i svenska vattendrag har avtagit fortlöpande sedan

l950-talet och har nu i det närmaste upphört. Fritidsfiske bedrivs både som rekreation, sportfiske, och för att skaffa fisk till det egna hushållet. Husbehovsfrsket är uråldrigt och har utgjort ett komplement till självhushâllet. Det har omgärdats med restriktioner i varierande omfattning. Strandägarens rätt till fisket har, liksom i sötvatten, varit den

förhärskande principen utmed Östersjökusten. På västkusten har det sedan

länge funnits rätt för alla att fiska ostronñsket tillhör dock strandägaren. Sedan 1970 är det tillåtet att fiska med såväl handredskap rörligt redskap som Lex. nät utmed Norrlandskusten, dock lax. År 1985 blev handredskapsfisket på enskilt vatten fritt också utmed ostkusten. Sportfrsket är mycket utbrett i landet. En undersökning av SCB från 1990 visar att 2,2 miljoner svenskar mellan 18 och 74 är fiskat någon gång under den senaste tolvmånadersperioden. Antalet ñsketillfallen var 26 miljoner, dvs. i snitt tio gånger per person. Kusten och Skärgårdarnas betydelse för sportñsket visas av att ca 300 000 fiskare enbart hade tagit sin fångst i havet och att ca 600 000 någon gång hade gjort det. Resultatet av tmdersökningen indikerar att

fritidsfiskefångstens andel utgör runt 20 procent av yrkesfiskets fångster men andelen varierar stort från art till art. Sportfisket torde t.ex. stå för merparten att fångsten laxfiskar och sötvatten/brackvatten arter gädda och aborre. av av som Yrkesfisket dominerar helt när det gäller saltvattenfiskar som torsk och

plattfisk. En viktigt nriljöeffekt följer själva syftet med fisket, nämligen att beskatta av eller flera arter. Beskattningen kan leda till balansförskjutningar inom det en akvatiska ekosystemet. Både djurarter högre t.ex. fiskätande fåglar och upp längre ned i näringskedjan t.ex. bottenfaunan kan påverkas. För att förhindra överexploatering finns därför regler, t.ex. rörande minsta storlek, fångskvoter Många fiskarters vandring gör att det oftast inte räcker med nationella etc. regler utan internationella överrenskommelser måste till. Överexploatering Fiskbestånd leder normalt inte till risk för utrotning av av enskilda Även begränsningar fisket avtar i allmänhet fisketrycket arter. utan av praktiska och ekonomiska skäl innan denna nivå nås. Ett undantag är den av vilda laxen i Östersjön drabbas hårt ett fiske är dimensionerat efter som av som den rika förekomsten odlad lax. En liknande situation råder i Vänern. av Fiskevårdsåtgärder i olika former, t.ex. iordningställande av lekplatser, utsättning, undanröjande vandringshinder etc., är viktiga för att vidmakthålla av långsiktigt skattbara fiskebestånd. För att täcka kostnaderna för mer omfattande fiskevårdsâtgärder föreslog regeringen hösten 1995 införande av en allmän fiskevårdsavgiñ. Förslaget har dragits tillbaka men regeringen har förklarat att de återkomma i denna fråga. avser senare Bifångster dels andra fiskarter än målartema, dels ungfisk inom av målartema är ett stort generellt problem inom fisket. Stora bifângster av ungtorsk försvårar t.ex. rekryteringen till det sviktande fiskbara beståndet av torsk i Östersjön. Hittillsvarande resultat av undersökningar utförda av Fiskeriverket tyder på att bifångstema varierar kraftigt, bl.a. beroende på var och hur fisket bedrivs. Bifångster utgör ett problem även genom att de oftast slängs tillbaka i havet och därmed bidrar till övergödningen. Bifångstema fåglar och däggdjur är i svenska vatten sarmolikt begränsade. av Enda undantaget är möjligen tumlare fångas i och dnmknar. Enligt som garn preliminära bedömningar kan uppemot 100 tumlare drunkna på detta sätt runt våra kuster varje år, vilket är ett högt tal med tanke på stammens begränsade

storlek. 1993/94230 Strategi för biologisk mångfald är målen för natur- Enligt prop. och miljövården inom fiskets område att fisk och skaldjur och deras näringsorganismer ska bevaras i livskraftiga, naturligt reproducerande bestånd. I detta inkluderas bl.a. att slå vakt alla fiskarter i landet. Det är väsentligt om att bevara inomartsvariattionen eftersom den i många fall är betydande. I princip likalydande formuleringar finns i 1993/94:158, Fiskeripolitiska prop. propositionen, där särskilt bevarandet av lax, flodkräfta och mal pekas ut. Det

anfördes att nämnda arter bör bli föremål för åtgärder inom för ett ramen handlingsprogram för upprätthållande av bestånd av hotade, akvatiska arter. Som en följd av ovanstående gav regeringen sommaren 1994 Fiskeriverket i uppdrag att, med utgångspunkt i de av riksdagen godkända målen för fisket och miljön, utarbeta en aktionsplan för miljöfrågoma inom fisket. Planen skulle enligt beslutet ange åtgärder, syftar till att bevara biologisk mångfald och som att hållbart nyttja de biologiska fiskeresursema. Hösten 1995 presenterade Fiskeriverket en omfattande aktionsplan innehållande mängd förslag. Efter en remissomgång bearbetas den för närvarande inom regeringskansliet.

Våra bedömningar och förslag Fiske innebär utnyttjande ett i huvudsak naturligt system. Den av grundläggande principen för ett uthålligt fiske är därför att resursutnyttjandet inte överstiger ekosystemets produktionsförrnåga med hänsyn tagen till de naturliga fluktuationema i systemet. Det yrkesmässiga skärgårdsfisket bedrivs normalt mer småskaligt än det storskaliga och industriellt präglade mer utsjöfisket. Det är enligt vår uppfattning viktigt att så förblir både vad det gäller metoder och f°angstorlekar. När det gäller det egentliga skärgårdsfisket som bedrivs yrkesmässigt har den uppfattningen att det inte föreligger någon risk för överutnyttjande inom ostkustens skärgårdar. Huvudproblemet är istället den dåliga vattemniljön och stömingama i grundområden vilket inte bara hotar skärgårdsfisket utan även utsjöñsket. Detta är också huvudproblemet på västkusten det finns här men också anledning att följa utvecklingen när det gäller konsekvenserna fisket av inomskärs. Från forskarhåll har uttryckts oro för vissa fiskemetoder och fiskets omfattning, t.ex. i norra Bohuslän, och föreslagit begränsningar, bl.a. införande av lokala ñskekvoter. Yrkesfiskama anser däremot att regleringar utöver de som finns idag är obefogade. Det är naturligtvis största intresse för av yrkesfisket att inte bestånden av fisk och skaldjur överexploateras utan att fisket präglas långsiktig hushållning. Vi har i kapitel 5.4.2 hävdat behovet av marina reservat, bl.a. i Koster- och Väderöfjorden som har mycket höga marina naturvärden samtidigt det är som en viktig plats för yrkesfisket i Norra Bohuslän. Vi vill understryka att bildandet av ett marint reservat, vare sig i Kosterfjorden eller någon annanstans, inte ska innebära ett förbud mot fiske. När det gäller Koster- och Väderöfjorden anser att reservatet med sina föreskrifter bör god ge en möjlighet att reglera såväl fiskemetoder ñskekvoter till skydd för bl.a. det som småskaliga fisket som har hemmaharrmar i Norra Bohuslän. Hur föreskrifterna ska detaljutformas är en fråga för länsstyrelsen, Fiskeriverket, fiskarnas organisationer samt berörda yrkesfiskare. Bland de viktigaste förslagen som förts fram hör:

Trålgränsen bör flyttas ut till det läge den hade tidigare för att främja burñsket efter havskräfta vilket är väsentligt skonsammare för bottnarna. Möjligheterna att införa lokala frskekvoter inom området genom licensgivning bör utredas närmare av Fiskeriverket i samråd med berörda parter. Sådana lokala licenser finns i flera länder, t.ex. Skottland och Nya Zeeland, och har visat sig vara effektiva. För att gynna det lokala fisket kan t.ex. systemet utformas så att de ges till fiskelag som har 20 procent av sin fångst inom området. Licensema skulle kunna vara överlåtelsebara för att ge ett ekonomiskt incitament till god beståndsvård. Det bör inte tillåtet att tråla grundare än 50 meter för att skona 0 vara bottrrarna. Idag gäller 50 meters tråldjup för fartyget vilket innebär att trålen kan användas i grundare områden.

Vi att det år viktigt att kontakten och dialogen stärks mellan anser yrkesfisket och forskarna i syfte att gemensamt utveckla ñskemetodema. Ett viktigt område är utvecklingen av selektiva fångstrnetoder. Genom detta utvecklingsarbete kan en rätt avvägning åstadkommas mellan minskade bifångster och en alltför effektiv specialisering av målaiten. Försämrade möjligheter till avsättning av fångsterna till centrala eller större uppköpare har medfört att många av Skärgårdarnas yrkesfiskare, kanske framförallt på ostkusten och vid insjöarna, numera tar hand om och bereder rökning m.m. sin fångst. Även här borde olika åtgärder kunna vidtagas, egen t.ex. inom för EU:s olika stödfomrer, för att bibehålla och utöka sådan ramen verksamhet. När det fria handredskapsfrsket utefter Östersjökusten infördes 1985, trots yrkesfiskets mycket hårda protester, innebar detta en ökad konkurrens om ñskeresursen i ostkustens skärgårdar. Samtidigt är möjligheterna till fritt fiske av mycket stort värde för miljontals människor. Det är därför nödvändigt att stora ansträngningar görs för att undanröja de konflikter som fortfarande finns. fastnat i fasta redskap, trampskador, eldning, nedskräpning, Fiskedrag som störning av fågellivet under häckningsperioden, körning med båt i grundområden under vår och försommar är företeelser som måste undvikas. Här föreligger enligt vår uppfattning ett stort informationsansvar från såväl kommunerna till kommuninnevånama som från fritidsñskets intresseorganisationer. Kan problemen lösas kan också det fria fisket utvecklas till en tillgång även för de bofasta inom ramen för en allt viktigare skärgårdsturism och innebära en angelägen förlängning av säsongen till hösten. Vi har under vårt utredningsarbete stött på svårigheterna att skaffa sig en kvantitativ uppfattning om bestånd av olika arter, fångster inom såväl yreksñsket som fritidsfisket, förekomst av och hot mot värdefulla livsmiljöer. Fiskeriverket har bl.a. föreslagit insatser inom dessa områden i sin aktionsplan för biologisk mångfald. Vi vill understryka vikten av att detta arbete kan

komma tillstånd.

8.2 Vattenbruk

Vattenbruk, i första hand fiskodling, kan utgöra ett viktigt bidrag till den bofasta skärgårdsbefolkningens ekonomi. Särskilt under 1970-talet ansågs utvecklingen av vattenbruk som en intressant utkomstkälla för kustområdenas glesbygder och nya företag fick olika former etableringsstöd. Under 90-talet av har den optirnistiska synen dämpats beroende bl.a. på lönsamhetsproblem och miljökonflikter. Förbättrad produktionskontroll och miljömässigt bättre foder har dock medfört att de relativa utsläppen från fiskodlingar minskat betydligt främst vad gäller fosfor. Av ca 200 ñskodlingar i Sverige är ett 60-tal kustbaserade. Dessa producerade 1994 ca 2 400 ton ñsk färskvikt vilket utgör ca 40 procent av den totala mängden odlad ñsk i Sverige. Totalutsläppen av denna produktion enligt inlämnade miljörapporter för 1994 har av Naturvårdsverket beräknats till ca 17 ton fosfor och ca 135 ton kväve. Utsläppen sker framförallt genom exkretion från fiskama samt foderrester. Musselodling endast möjlig på västkusten kan ge effekter på botten under odlingen genom ansamling av fekalier och skalrester. I musselodlingar sker ingen utfodring utan musslorna tar sin föda genom att frltera ut naturliga organismer från vattnet. Sett i relation till de totala utsläppen av närsalter till våra kustvatten spelar utsläppen från vattenbruket i nuvarande omfattning en marginell roll. På sikt kan oönskade regionala effekter inte uteslutas från stora anläggningar som lokaliserats till lägen med god vattenomsättning dvs. en utspädning kan fördröja registrerbara miljöeffekter. Lokalt kan emellertid miljöpåverkan bli betydande om anläggningen lokaliseras till områden med dålig vattenomsättning eller med sedimentationsbottnar. På sådana platser kan restproduktema ge gödningseffekt samt att det blir syrefria förhållanden under odlingskassama och i närbelägna djuphålor. Detta påverkar såväl fiskodlingen övrigt växt- och djurliv som negativt. Vid sidan utsläppen närsalter kan spridning sjukdomar och av av av

genetisk smitta odlad fisk som kommer fii till vilda fiskstammar utgöra ett

hot. Sverige kan sägas ha en restriktiv hållning när det gäller tillståndsgivning för ñskodling jämfört med andra länder. Motiven för detta är främst rniljöskäl men konflikter kan filmas även gentemot andra intressen, t.ex. sjöfart, landskapsbild, rörligt ñiluftsliv etc. Det sistnänmda gäller även andra former av vattenbruk, t.ex. musselodling. Prövning av ansökan om tillstånd för etablera anläggning för kassodling av fisk sker mot fiskelagen och miljöskyddslagen. Någon förprövning enligt miljöskyddslagen krävs dock inte för musselodling. Under det senaste året har ñskodlingens miljöeffekter diskuterats allt

intensivare i forskarsamhället. I första hand har det rört odling i insjöar. Många tillgängligt bedömningsunderlag inte är tillfyllest och att mycket hävdar att bättre underlag skulle kunna medge ökad odlingsvolym på tyder på att ett lämpliga lokaliteter, åtminstone néirsaltbelastningssynpunkt. Denna sett ur debatt skapar osäkerhet bland såväl myndigheter som aktiva vattenbrukare.

Våra bedömningar och förslag Samtidigt vattenbruk/ñskodling kan viktig möjlighet att bredda den som vara en ekonomiska basen for fastboende utefier kusten och i skärgårdar är det viktigt effekterna i miljön vattenbruket inte motverkar insatser som görs vid att av andra källor till närsaltläckage. Vi därför att det är angeläget att finna anser former för miljöanpassad utveckling vattenbruket. EU anslutningen har en av inneburit möjligheter till stöd för etablering fiskodling. Med miljöanpassad av

utveckling såväl val art för odling, själva odlingstekniken foder

avser av etc. samt odlingamas storlek, dvs. själva företagsstrukturen på fiskodlingsverksamheten. För att förebygga intressekonflikter är det angeläget att såväl fiskodlingens anspråk påverkan på miljön behandlas i den kommunala som översiktsplaneringen. Det kan befogat med fördjupad översiktsplan för vara en särskilt känsliga områden eller där motstående intressen är särskilt tydliga. Naturvårdsverket har i samverkan med Boverket inom ramen för vattenplaneringsarbetet utarbetat rapport 1996, Rapport 4496 som kan en tjäna som vägledning för detta arbete. Enligt vår uppfattning är rådande kunskapsläge rörande fiskodlingamas effekter på miljön inte tillfredsställande. Det är därför viktigt att de initiativ som nyligen har tagits till diskussion mellan forskare, myndigheter och odlare en fortsätter. Fiskeriverket, ansvarig sektorsmyndighet, tillsammans med som Naturvårdsverket och berörda parter bör ta fram ett uppdaterat bedömningsunderlag. Det är angeläget att det görs en samlad miljöanalys av fiskodlingens miljöeffekter. Vattenbrukets betydelse för den marina miljön utefter olika kustavsnitt och betydelsen för miljötillståndet i Östersjön bör analyseras. En jämförelse med effekterna av närsaltutsläpp från andra avloppsverk bör också FoU insatser bör verksamheter som jordbruk och göras. intensifieras och fördjupas för att ett förbättrat underlag som tillåter mer preciserade bedömningar och eventuella ställningstaganden till huruvida ñskodling miljömässigt ska kunna särbehandlas i relation till andra närsaltlcällor och i så fall pâ vilka grunder. Tills vidare bör försiktighetsprincipen tillämpas i samband med tillståndsprövning fiskodlingar enligt miljöskyddslagen. av För att nå de miljökvalitetsnormer kan införas genom miljöbalken vore som det stor fördel arbetet med ett uppdaterat bedörrmingsunderlag kunde en om samordnas med pågående arbete inom Naturvårdsverket, rörande bedömningsgrunder för Vattenkvalitet samt med pågående utredning om

119 avrinningsormådesvisa genomförandeplaner.

9 AREELLA NÄRINGAR

Sammanfattning av bedömningar och förslag Det är vikt att ett levande jordbruk fortsätter att existera i skärgården o av dels för landskaps- och kulturmiljövården, dels för att bevara den

biologiska mångfalden. Det är angeläget att bistå den jordbrukande befolkningen i skärgårdama, o bl.a. med de möjligheter som EU-stödet kan ge. Skärgårdsskogsbruket ett för Sveriges skogsproduktion marginellt 0 ger tillskott och antalet sysselsatta är få. Som kompletteringssysselsättning har dock skogsbruket betydelse för den bofasta befolkningen vilken därigenom kan möjlighet att bo kvar i skärgården. ges

9.1 Jordbruk

Bakgrund Stora delar marken i skärgårdarna är kulturpåverkad. Odlingslandskapet i av skärgården nådde sin höjdpunkt sin största kulturpåverkan och sin största utbredning vid sekelskiftet och framemot det andra världskriget. Därefter har det på några decennier krympt kraftigt och till stora delar försvunnit. Odlingslandskapet i skärgårdama är viktig del av vårt kulturarv som inte får en förlorat utan det måste i rimlig utsträckning bevaras för framtiden. De riktlinjer för jordbruket som lades fast år 1967 syftade bl.a. till att rationalisera jordbruket och till att bygga upp effektiva jordbruksföretag. I propositionen 1975/76:88 åtgärder inom skärgårdsornrådena beskrivs om jordbruket i skärgården ett traditionellt väsentligt försörjningsunderlag för som ostkustskärgårdarnas befolkning. Dess omfattning hade emellertid minskat väsentligt under de senaste årtiondena. Arealunderlaget i skärgården var litet och arronderingen ofta dålig. Enheterna hade inte kunnat bli tillräckligt stora innehavare full sysselsättning och tillräcklig utkomst. Jordbruket för att ge sina bedrevs därför på deltid kombinerat med verksamhet, främst fiske och arman skogsbruk, och på år sysselsättning i anslutning till senare som iiitidsbebyggelse och turism. Antalet har jordbruk och trädgårdsskötsel som huvudsaklig personer som inkomsstkälla inte stort på öar utan fast landförbindelse. År 1990 är numera rörde det sig 350 personer eller drygt 2 procent av de yrkesverksamma om ca i skärgården. Andelen är densamma som för landet i dess helhet. Om jämförelsen görs enbart mellan dem som bor i glesbygd på öar resp. i landet helhet andelen jordbrukare i skärgården år 1990 hälften så hög. som var Det förekommer dock betydande regionala variationer. I många skärgårdar med

relativt liten befolkning har jordbruket mycket stor betydelse. l Stockholms skärgård är andelen liten men det rör sig ändå över hundra i om personer som huvudsak försörjer sig inom jordbruket på öarna

Den aktuella situationen. Skärgårdsjordbnücet ses av många mycket ett arbete i numera som landskapsvårdande syfie. Stöd till jordbruket för sådana uppgifter är ofta en förutsättning för fortsatt djurhållning eftersom lönsamheten för är svag köttproduktion i skärgården. På detta sätt bevaras också värdefull natur- och kulturmiljö. 1990 års livsmedelspolitiska beslut förutsågs kunna medföra stora förändringar i odlingslandskapet. Medel anslogs därför till landskapsvård för att bevara vissa nationellt värdefulla miljöer. Medlen för landskapsvård är avsedda för hävd av odlingslandskap där det finns natur-och kulturmilj övärden av nationellt intresse. Ersättningen ska i första hand utgå för områden som har helhetsvärden och då till aktiva jordbrukare med djurhållning och betesdrift och förutsättningar för fortsatt jordbruksdrifi samtidigt det finns risk för att som värdefulla delar tas produktion. Skärgårdsjordbruken torde i många fall inte ur uppfylla förutsättningarna för att erhålla detta stöd. Särskild ersättning kan även länmas för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet NOLA. Syftet med dessa medel är att vidta åtgärder i det traditionella odlingslandskapet för att bevara dess mest värdefulla hävdberoende miljöer, främst betesmarker. NOLA-medel kan också användas i områden där den långsiktiga ekonomiska bärkrañen i jordbruket inte är tryggad. Ersättning kan utgå för relativt små och isolerade objekt medan landskapsvårdsersättningen ska användas för hela gårdar eller byar. NOLA är bl.a. aktuellt för skärgårdsjordbruk.

Bevarande av den biologiska mångfalden Sverige har anslutit sig till FN:s konvention om biologisk mångfald. På uppdrag av regeringen utarbetade Jordbruksverket en Aktionsplan för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden publicerades i oktober som 1995. Även andra sektorsmyndigheter med anknytning till biologiska resurser hade samtidigt regeringens uppdrag att ta fram motsvarande aktionsplaner inom sina speciella områden. Jordbruksverket anförde bl.a. i sin plan att jordbrukets markanvändning, hävd och brukningsmetoder berör olika markslag, åker, äng, betesmark etc. Varje sådant markslag innehåller oftast flera ekosystem och biotoper. Hävdens mycket stora betydelse for den biologiska mångfaldens artsamrnansättning och mängdförhållanden hos de enskilda arterna är vetenskapligt belagd. Likaså att håvdslag och hävdkontinuitet har betydelse för variationen inom arterna. Odlingslandskapets biologiska mångfald är resultatet av samspelet natur-kultur

inom hela gården, byn, bygden och de natur- och kulturgeografiska regionema. Åtgärder för den biologiska mångfaldens bevarande borde alltså helst ha sin utgångspunkt i dessa helheter. Vår kunskap om de komplexa orsakssammanhang styr förutsättningarna för den biologiska mångfalden som inom hela byar eller ännu större landskapsavsnitt är emellertid begränsad. Däremot är vår kunskap både större och lättare gripbar då det gäller markslags/biotopnivån. De olika markslagen är lätta att identifiera och Deras brukning och hävd är väl dokumenterad även beträffande äldre avgränsa. tider. Hävden är dessutom specifik för varje enskilt markslag.

E U:s strukturfonder och E Urs miljöstöd till biologisk mångfald mm Syftet med EU:s strukturfonder är att öka den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan medlemsländerna och undvika ett Europa med stora regionala skillnader. Totalt handlar det för Sveriges del om cirka 13 miljarder 1999 ska användas för främja utveckling och kronor som under åren 1995 - att tillväxt samt skapa fler arbetstillfällen. Stmkturfondsmedlen fördelas mellan olika mål. Tre av målen är geografiska och berör glesbygd mål 6, landsbygd mål 5b och industnregioner som drabbats industriell tillbakagång med stor arbetslöshet mål 2.Till mål 5bav områdena hör skärgården d.v.s. alla öar i Sverige utan fast landförbindelse och med fast boende befolkning. Förutom dessa geografiska mål finns tre horisontella mål 4 och 5a berör hela landet. Dessutom finansierar - - som strukturfondema de så kallade gemenskapsinitiativen. EU:s strukturfonder kan bl.a. användas till infrastrukturprojekt, utveckling små och medelstora företag, stöd till lokala initiativ t.ex. inom kultur och av turism satsningar på produktutveckling, kompetensutveckling, effektivisering jord- och skogsbruk samt fiske, miljösatsningar, internationalisering och av gränsregionalt samarbete. EU:s strukturfonder ska i huvudsak komplement till de nationella ses som satsningar görs inom regionalpolitiken. EU-medlen ska därför som kompletteras med minst lika stor andel svenska offentliga medel samt till viss del privata medel. De kan få del EU:s strukturfonder är t.ex. företag, kommuner, som av lantbrukare, organisationer, föreningar och privatpersoner med utvecklingsbara idéer och projekt. En viktig förutsättning är att projekten har kvalitet och att insatserna syftar till utveckling och tillväxt som kan ge ökad sysselsättning. Besluten fattas utifrån de regionala utvecklingsplaner som upprättats. I planerna har strategi formulerats. Utifrån den har sedan olika program och en delprogram/åtgärder formulerats. Det är alltså detta som utgör beslutsunderlag vid fördelning av medel från strukturfonden. Syftet med miljöstöd är att uppmuntra jordbrukare till en produktion som leder till att biologisk mångfald och kulturmiljövärden bevaras och förstärks

och att miljövänliga produktionsforrner i jordbruket ökar i omfattning. Syfiet är alltså att med stöden ge slåtterängar, betesmarker och värdefulla natur- och kulturmiljöer rätt skötsel sett från naturvårds- och kulturmiljösynpunkt. Med rätt skötsel menas i detta fall en sådan skötsel som bevarar och förstärker markemas höga hävdgynnade biologiska mångfald samtidigt som markemas kulturmiljövärden bevaras och tydliggörs. Stöden kan länmas i hela Sverige. Stöd länmas endast för sådana åtgärder som utförs inom jordbruksskiñen. Med jordbruksskifte i detta fall ett avses sammanhängande område av åker- ängs- eller betesmark där en jordbrukare , odlar en enda gröda. Grässvål inom en ängs- eller betesmark räknas i detta sammanhang som gröda. Ett beslut om stöd gäller for en period om fem år. Ansökningar stöd om som gjordes våren 1996 gäller perioden 1996 2000. Miljöstöd kan inte lämnas för uttagen areal i EU:s arealersättningsprogram. Miljöstöd länmas heller inte för mark som omfattas av omställnings- och anläggningsstöd enligt det svenska omställningsprogrammet. Detta program pågick till den 30 juni 1996. För en jordbrukare som har avtal om NOLA och landskapsvård ska kunna få miljöstöd måste brukaren från och med 1996 avstå från varje anspråk på att få NOLA- eller landskapsvårdsersättning. Riksantikvarieämbetet RAÄ har framhållit möjligheten för jordbrukare att erhålla EU- stöd for vård av värdefulla natur- och kultunniljöer. RAÄ påpekar att kulturmiljön måste ses som en helhet där byggnader, anläggningar, markanvändning och vegetation ingår. Markanvändningen innefattar åker, slåtter- och betesmark skilda landskapselement inklusive fornlämningar, som har betydelse for odlingslandskapets innehåll och karaktärMotiv för att stödja skötsel av värdefulla kulturmiljöer är att man:

0 hejdar igenväxning av fornlämningar 0 bevarar traditionell, kulturhistorisk jordbruksbebyggelse - bevarar lokala och regionala särdrag - skyddar och bevarar spåren efter viktiga äldre skeden i jordbrukets historia.

Lokal produktion av lantbruksprodukter I en rapport Skärgårdshandlama och den lokala produktionen från projektet Dagligvarufärsörjning i Stockholms skärgård vid Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet har Magnus Sarmebro sammanställt 37 intervjuer med skärgårdshandlare. Sannebro har sökt utröna handlarnas inställning till att sälja lokalt producerade varor. Drygt hälften handlama av uppgav att det finns ett stort intresse från i första hand fntidsboende, båtfolk och båtluffare att handla lokalt. Undersökningen visar att det i första hand är de åretruntöppna affärema som säljer lokala skärgårdsprodukter. Den volymmässigt största delen utgörs av grönsaker, potatis och ägg.

Beträffande leveranser är förutsättningarna bäst på sommaren, då det finns ftmgerande tvärförbindelser i skärgården vilket möjliggör att exempelvis affären Svartsö kan köpa grönsaker och ägg från en odlare på Nämdö. I några fall har butiksinnehavaren eller någon de anställda egen produktion i liten skala av säljs i butiken t.ex. grönsaker, ägg och jordgubbar. Ett problem i detta som sammanhang är enligt en handlare att frukt och grönsaker ska skördas för högtryck. En handlare skulle vilja samtidigt som försäljningen i butiken går ökad satsning på växthusodling, vilket skulle ge tidigare skördar, för att se bättre fånga turistinvasionen. Sannebro berör vidare bl.a. problemen för upp kötthanteringen och bristen på slaktmöjligheter i skärgården. Andra svårigheter framkommit är att leveranserna uppfattas oregelbundna och osäkra, för som höga inköpspriser samt att skärgårdsproducentemas egen direktförsäljning till kunderna. Många bönder har i dag gårdsförsäljning och kan på så sätt få egen ut ett högre pris än vad de skulle få om de sålde via en handlare. Sarmebros rapport visar att det sannolikt, åtminstone i Stockholms skärgård, skulle finnas möjligheter att förbättra avsättningen för lokalt framställda lantbruksprodukter och därmed skapa en förbättrad grund för jordbruket.

Våra bedömningar och förslag Även skärgårdsjordbruket i dag har en for Sverige totalt sett ringa betydelse om bör på intet sätt undervärdera det värde ett fortsatt levande jordbruk har man för att på ett naturligt sätt bevara odlingslandskapet och därmed öppenheten i landskapsbilden. Miljövårdsberedningen vill betona vikten av att det skapas sådana förutsättningar att jordbruk med djurhållning allt framgent ska kunna existera inom skärgårdsområdena. Det är uppenbart att det EU-stöd som hittills betalats ut till jordbruket i skärgårdama i flera fall kanske inte hañ den effekt som urspnmgligen avsågs. Så har t.ex. oproportionerligt mycket betalats ut till byggande av stängsel. Miljövårdsberedningen anser att det kan finnas andra områden som kan vara väl så och kanske angelägna att stödja inom skärgårdsjordbruket, t.ex. i mer ekonomibyggnader eller transporter mellan öar.

9.2 Skogsbruk

Allmänt om skärgårdsskog Med skärgårdens skogar avses skogsmark dels på öar i havet och i de stora insjöama Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren och dels strandskog längs kusterna och vid de stora insjöarna. Skärgårdens skogar är inte stora och för Sverige som helhet är den avkastning de marginell betydelse. För de fastboende kan det emellertid ger av skogen avgör möjligheten att bo kvar i skärgården eller inte. vara som

Skogstillståndet i skärgårdarna har genom tiderna varierat med det eller mer mindre intensiva markutnyttjandet som bedrivits av skärgårdsbefolkningen. Vid sekelskifiet var t.ex. många skärgårdsomräden hårt huggna eller nästan trådlösa. Då var transportsituationen och avsättningsläget för skogsproduktema till skillnad från i dag avsevärt bättre för skärgârdsskogen jämfört med många fastlandsskogar. I dag är skärgårdsskogama betydligt välbestockade och kan mer vara en bidragande försörjningskälla i en levande landsbygd samtidigt det ofta som finns höga naturvärden och områden har stor betydelse för ñitidsboende som och det rörliga friluttslivet. På grund av att virkeskvaliteten i allmänhet är något sämre än i normala fastlandsskogar samt att awerknings- och transportkostnadema blir höga är skogsskötselaktivitetema normalt relativt låga. För att stimulera sysselsättningen lämnade landstinget i AB-län under 1980-talet transportstöd för virke som avverkades i skärgården. I mitten av 1980-talet var det högkonjunktur i skogen och awerkningsaktivitetema ökade även inom skärgårdsomrâdena. Speciella färjor för transport av större avverkningsmaskiner och det awerkade virket utvecklades. En opposition uppstod vid denna tid mot det sätt på vilket skogsbruket bedrevs. Skogsstyrelsen tog därför initiativ till åtgärder för att få till stånd ett återhållsamt och skonsamt skogsbruk, anpassat både med hänsyn till lokala naturvärden, landskapsbild och rekreation samt till ägamas möjligheter att utnyttja skogen för virkesproduktion.

Projektet "Skärgårdsskog ekologi och skötsel" - Detta projekt bedrevs av Skogsstyrelsen i slutet 1980- och början 1990av av talen och finansierades med särskilt avsatta medel. Där ingick bl.a. :

- Speciella naturvårdsinriktade skogsbruksplaner s.k. SkärgårdsNisp. - Kostnadsfri detaljplanering från skogsvårdsstyrelserna till objekt i skärgårdsskog som anmäldes till slutawerkning. Även gratis rådgivning i samband med gallring har kunnat länmas. 0 Särskild policy för skogsbruk i skärgård togs fram i samråd med länsstyrelserna och skogsbruket i skärgårdslänen. År 1991 utgavs boken Skärgårdsskog Ekologi och skötsel o - av Skogsstyrelsen. Den framställdes i samarbete med Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Nordiska ministerrådets skärgårdsprojekt och behandlar av den anledningen även finska förhållanden. - Kurser för bofast skärgårdsbefolkning om alternativa skötsel- och drivningsmetoder, småskaligt skogsbruk m m. o Till ledning för skogvårdsstyrelsemas fältpersonal sammanställdes ett särskilt häfte Skärgårdsskog med allmärma riktlinjer för skogsskötsel i skärgårdama.

Vid sidan projektet har stöd utbetalats till olika natur- och kultur- 0 av miljövårdsåtgärder i skärgården.

Skärgårdsskogsbruket i dag År 1990 hade endast 40 bosatta på öar utan fast landförbindelse personer försörjningskälla. Endast i Stockholms, Uppsala skogsbruk som huvudsaklig och Skaraborgs län Vänem förekom skogsbruket som huvudsaklig förvärvskälla för än någon enstaka person. På 1990-talet är således mer skogsbruket i skärgårdsområdena i de flesta fall enbart en kompletterande inkomstkälla. Som jämförelse kan nämnas att för närvarande är ca 140 000 svenskar verksammai skogsnäringen, 33 000 arbetar inom skogsbruket. varav

Naturhänsyn i skärgårdsskøg Skogsstyrelsen ñck år 1994 regeringens uppdrag att utarbeta en aktionsplan för biologisk mångfald och uthålligt skogsbruk. Enligt aktionsplanen ska Skogsvårdsstyrelsen i varje län dela in länet i lämpliga naturgeografiska regioner. Det kan förutsättas att skärgårdsområdena i respektive län kommer att vara en sådan region. För regionerna ska identifieras naturtyper m.m. som det råder brist på och bör bevaras eller förstärkas. Mål ska formuleras för som riktning och takt för önskade förändringar. Förslag till åtgärder föreslås att ange för att nå de uppsatta målen. Rikare landskap" Skogsstyrelsen planerad informations- och är en av utbildningskampanj som bedöms nödvändig för genomförande av Aktionsplanen for biologisk mångfald och syftar till att öka kunskapsnivån både hos skogsägare och skogliga tjänstemän. Inriktningen är lämplig avvägning av skogsskötsel mellan virkesproduktion och miljöhänsyn med hänsyn till de lokala förhållandena i landskapet. Kampanjen kommer även att omfatta behovet samverkan mellan skogsägare och mångbruk av skogen. av Det bör noteras att skärgårdsskogen tidigare i vissa län utgjorde s.k. tvåmånaders områden enligt skogsvårdslagen, vilket innebar att anmälan om awerkning till Skogsvårdsstyrelsen skulle lämnas 2 månader i förväg och vidarebefordras till länsstyrelsen. Enligt 1993 års skogspolitik har Skogsvårdsstyrelsen hela ansvaret för att undersöka behovet av anpassning awerkningarna med hänsyn till olika av omständigheter på enskilda objekt och alla avverkningsanmälningar ska lämnas till Skogsvårdsstyrelsen senast sex veckor före start awerkning. I samband av med avverkningsanmälan ska skogsägaren också redovisa vilken hänsyn han avser att ta till natur- och kulturmiljön vid avverkningen.

Mål för skogssektorn Den skogspolitik som riksdagen fattade beslut om år 1993 har sina nya utgångspunkter i bland annat Skogsprincipema och Konventionen om biologisk

mångfald. Två jämnställda mål ställdes då upp för skogsbruket, ett miljömål och ett produktionsmål.

Miljömålet Skogsmarkens naturgivna produktionsfcinnåga ska bevaras. En biologisk mångfald och genetisk variation i skogen ska säkras. Skogen ska brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och livskrafiiga i bestånd. Hotade arter och naturtyper ska skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden ska vämas.

Produktionsmålet Skogen och skogsmarken ska utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens inriktning ska ge handlingsfrihet i fråga om användning av vad skogen producerar.

Båda dessa mål utgör utgångspunkter vid arbetet med att bevara den biologiska mångfalden i skogen och att säkra ett uthålligt skogsbruk. Miljömålet tar sin utgångspunkt i behovet av ett långsiktigt bevarande av skogsmarkens naturgivna produktionsfönnåga och skogens ekosystem. Detta faller sig naturligt, eftersom ett långsiktigt skogsbruk inte kan bedrivas om man bortser från de naturgivna förutsättningarna eller motverkar dessa. Samtidigt är det med utgångspunkt i produktionsmålet angeläget att skogsbruket bedrivs så att den långsiktiga hushållningen och produktionen inte äventyras. Detta innebär bland annat att awerkningar inte sker på sådant sätt att föryngringen försvåras eller virkestörråden utarmas.

Våra bedömningar och förslag Något storskaligt skogsbruk kommer av miljömässiga eller ekonomiska skäl aldrig att kunna bedrivas i skärgårdama. Det är dock viktigt att inte förringa skogsbrukets betydelse som del av en kombinationssysselsättning. Med rätt metoder anpassade till vad den känsliga miljön kräver finns sannolikt utrymme för ökat uttag av virke. Tillväxten i skärgårdsskogarna är idag betydligt större än awerkningen. Det finns många problem med att bedriva skogsbruk på öar. Storskaliga fastlandsmetoder passar inte utan det handlar om att utveckla, informera om och tillämpa lämpliga och skonsamma metoder. Kunskaperna om praktiskt skogsbruk måste överlag ökas för att stimulera själwerksamheten på öarna. Till bilden hör att en stor del av skärgårdsskogama ägs av sommargäster och andra som inte bor där året om. Många av dessa har vare sig intresse eller möjlighet att själva sköta sina skogar. För de fastboende kan betydelsefulla inkomstmöjligheter skapas om även dessa skogar brukas. Vi anser den nya skogspolitiken ger goda förutsättningar för att skogen inte

128 bara kan bibehålla utan också utveckla sin betydelse för skärgårdsbefolkningens försörjning och dänned bidra till en hållbar utveckling. Det är dock ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser om skogspolitikens effekter i skärgårdsnaturen.

10 FÖRSVARET

Sammanfattning av bedömningar och förslag 0 Förändringarna av såväl försvarets markanvändning markanspråk bör som förberedas och genomföras på ett sådant sätt att inte viktiga och naturkulturvärden påverkas negativt. 0 Avtal om informations- och förhandlingsplikt bör upprättas mellan berörda myndigheter vid förändring av markanvändning eller skyddsbestämrnelser som är av intresse för natur- och kulturvärden samt friluftslivet. 0 Länsstyrelserna bör ges i uppdrag att undersöka möjligheten att med hjälp av NVL skydda områden som har höga natur- och friluftsvärden och som disponeras av Försvarsmakten. Syfiet är att kunna bevara såväl friluftsoch naturvärden samtidigt som militären disponerar marken. 0 Områden av intresse för naturvärden och inte längre utnyttjas - som av försvaret bör utan ersättning överföras till naturvårdsfonden. - 0 Försvarets verksamheter bör ingå i de regionala miljöprogramrnen.

Försvarsmakten disponerar över 410 000 ha mark vilket motsvarar ca en procent av Sveriges yta. Merparten av arealen, 365 000 ha, är övnings- och skjutfalt. 235 000 ha ägs av Fortifikationsverket och övrig mark brukas med nyttjanderättsupplåtelser från andra statliga, kommunala och privata markägare. Försvarsmakten har i enlighet med sektorsprincipen påbörjat ett strukturerat miljöarbete och har tagit fram miljöpolicy, miljömål och handlingsprogram. Försvaret har en omfattande verksamhet med betydande miljöpåverkan. En beskrivning av påverkan finns bl.a. i Miljöstrategi för Försvarsmakten som tagits fram av Försvarets forskningsanstalt samt i Det militära försvaret och miljön från Försvarsmakten och Naturvårdsverket. De marina områdena behandlas endast översiktligt. Det marina försvaret är naturligtvis av särskilt intresse utifrån Skärgårdarnas miljö. Marinen har t.ex. fått dispens för att använda de Kemikalieinspektionen förbjudna av båtbottenfargema till sina aluminiumfartyg och -båtar Vid en kartläggning 1990 av det militära försvarets användning av kemiska produkter med metallinnehåll framkom att marinen årligen använder l 790 liter kemikalieprodukter med metallinnehåll. Marinens fartyg i synnerhet ubåtarna kräver stora mängder - batterier som totalt innehåller 2 240 ton bly. Det militära försvaret står för ca ca en procent av landets totala utsläpp av NO, 4 100 ton NO, per år. Försvarets fartyg släpper ut 905 ton NO,‘ vid förbränning diesel, vilket knapp av är en fjärdedel av försvarets totala utsläpp i samband med förbrämiing. I fredstid gäller miljölagstiñningen även det militära försvaret. Undantag finns i naturresurslagen, terrängkörningslagen, bilavgaslagen och förordningen

CFC och haloner m.m. naturresurslagens NRL 2 kap. 10§ har satt om försvaret i särställning framför alla andra intressen: Om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, ska företräde ges till det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller en del av detta för en anläggning för totalförsvaret ska försvarsintresset ges företräde. Detta är betydelsefullt när NRL:s hushållningsbestämmelser ska tillämpas vid prövning frågor och tillstånd enligt t.ex. vattenlagen, NVL eller väglagen. av På grund verksamhetens karaktär disponerar försvaret områden som på av grund verksamhetens karaktär inte är lika exploaterade som omgivande av marker. Det gäller i synnerhet övnings- och skjutfält. En översiktlig naturvårdsbedönming militära övnings- och skjutfalt större än 500 hektar av gjordes Naturvårdsverket 1989. Enligt denna bedömning är fälten rikare i av fauna och flora än omgivande marker och att skjutfalten genom sin fördelning över hela riket ger en bild av tillståndet i naturen. För att förebygga skador har Försvarsmakten upprättat individuella markvårds- och skötselplaner för de enskilda övnings- och skjutfalten. Försvarsmaktens verksamhet är till stor del av sådan karaktär att den utöver markanspråk medför betydande miljöpåverkan. Förutom buller och utsläpp förorsakas skador på natur- och kulturvärden; särskilt gäller detta målområden på skjutfált, som ofia har betydande och bestående skador. Friluftslivets intressen står ofta i konflikt med försvarets intressen och gäller både marktillgång och buller. Samtidigt har dessa fält naturvärden bevarade jämfört med omgivande exploaterade områden. Enligt Programplanen för det militära försvarets utveckling 1997-2001 etapp 2 Försvarsmaktsplan 97 kommer utvecklingen av krigsorganisationen att medföra nya krav på övnings- och skjutfälten. Förändringarna innebär bl.a. vapensystem och stridsfordon, ökade krav på rörlighet samt verksamhet i nya mörker. I vissa fall kommer det att innebära större och för ändamålet mer anpassade fält. Det finns alltså en risk att verksamheten koncentreras bl.a. till skjut- och övningsfált i skärgårdama. Fortifikationsverket har för sina områden ansvar för att söka tillstånd enligt miljöskyddslagen för verksamheten på övnings- och skjutfält. För tillfället awaktas vidare koncessionsförhandlingar tills dess att försvarsbeslut och utredningen om avyttring av mark är färdig. Enligt försvarsmaktsplanen ska Försvarsmakten beakta miljömässiga förutsättningar samt natur- och kultur-intressen för en god hushållning med naturrresursema samtidigt som Försvarsmaktens verksamhet kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Alla möjligheter till samutnyttjande av fält ska tillvaratas. Frågan om avveckling av större markområden kommer att utredas ytterligare efter att riksdagen tagit ställning till 1996 års totalförsvarsbeslut. Anledningen är osäkerhet vad gäller dels behovet av övnings- och skjutfalt, dels miljö- och

återställandekostnader. Aweckling och sanering av militära områden är för flera länder aktuella och omfattande uppgifter. Försvarsmakten och Fortifikationsverket håller på att utarbeta arbetsformer för detta för att undanröja risk för människor och miljö. Myndigheterna har t.ex. under den senaste tiden arbetat med ett pilotprojekt rörande avvecklingen av kustartilleribefastningen SLl utanför Sundsvall. Försvarsmakten och Naturvårdsverket har sedan 1992 ett projekt som syftar till att kartlägga och bedöma riskerna vad gäller miljöskadliga lämningar. Ca 2 200 lämningar har registrerats varav den större delen är armnunitionsrester på existerande eller övergivna skjutplatser. Dessutom finns kemikalierester från drivmedel, sprängämnestillverkning och dumpad ammunition. Även vrak efter fartyg och flygplan har lämnats kvar. Hur många lämningar finns i som skärgårdarna och vilka risker dessa bedöms innebära finns inte särskilt redovisat.

Våra bedömningar och förslag Indikationen i Försvarsmaktsplan 97 om att övnings- och skjutfált kommer att behöva utökas och utnyttjas mer är oroande sett ett skärgårdsperspektiv. Det ur är därför mycket angeläget att förändringarna såväl försvarets av markanvändning som markanspråk genomförs på ett sådant sätt att inte viktiga natur- och kulturvärden påverkas negativt. Försvarsmakten har i planen uttryckt att den ska tillvarata alla möjligheter till samutnyttjande. Vi föreslår därför att länsstyrelserna i uppdrag att ges undersöka möjligheten att skydd med hjälp av NVL i områden med höga natur- eller fiiluftsvärden som disponeras av Försvarsmakten. Syftet skulle vara att finna de bästa formerna för att bevara fiiluñs- och naturvärden, samtidigt som militären disponerar marken. Ett sarrmyttjande gör det också möjligt att förhandla om skötsel- och markföreslcrifter och hur tillsynen ska ske. Dessutom kommer skyddet för naturvårdens och fiilufislivets intressen att bibehållas och stärkas om försvaret inte längre att nyttja områdena. Vi vill i detta avser sammanhang understryka det självklara i att skogen inte brukas för avkastning utan för största möjliga naturvårdsnytta med hänsyn till försvarets aktiviteter inom övningsområdet. Många övningsfält har stora naturvärden, inte minst genom att de brunnit, och kan därför utgöra viktiga spridningsrefugier. Områden som avyttras eller där skyddsbestärnmelser tas bort kan utsättas för exploateringstryck. Risken är stor att anläggningar och byggnader använts som för militärt ändamål säljs, för att sedan användas ñitidsboställen eller som dylikt. Medlen som står till förfogande för uppköp och förvaltning för naturvård är hårt begränsade. Därför det nödvändigt att områden med värden anser vara för naturvård och fiiluftliv som staten redan äger överförs till naturvårdsfonden utan ersättning. Vi föreslår att regeringen fattar principbeslut angående detta i samband med det försvarspolitiska beslutet. För att skapa förutsättningar för att

så sker, bör Försvarsmakten och Fortifikationsverket inrätta avtal med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet om en informations- och forhandlingsplikt till länsstyrelserna om planer finns att ändra markanspråken. Infomiations- och förhandlingsplikten bör även gälla förändrade skyddsbestämrnelser och annat, som kan vara av intresse för natur-, kultur- och miljövård samt friluftsliv. Vi har under utredningstiden flera gånger fått ta del av kritik mot att försvarets områden ofta är nedskräpade med kvarlämnat förbrukat material etc. Vi förutsätter att militärområdesbefalhavarna skyndsamt vidtar nödvändiga . åtgärder både vad gäller att skaffa sig en uppfattning om läget som att vidta nödvändiga åtgärder som t.ex. städning, instruktioner till övningsledare samt effektiv tillsyn. Det är också viktigt att områden och anläggningar som lämnas av försvaret återställs och att ansvaret för detta åvilar Fortifikationsverket, inte dem som övertar. Byggnader med kulturhistoriskt värde ska bevaras. Vi anser det också angeläget att miljöhänsyn tas i samband med upphandling av fartyg och fordon m.m. Hänsyn ska tas till deras påverkan på vatten och mark i känsliga miljöer. Regeringen bör ge Försvarets materielverk i uppdrag att redovisa hur miljöhänsyn har tagits vid upphandling. Vidare bör försvarets miljöpåverkan och åtgärder för att minska denna ingå i de regionala miljöprogrammen. Den marina miljön måste beaktas i högre utsträckning. Kunskapen om försvarets påverkan på marina bottnar och exploatering av grunda vattenområden är bristfällig.

1 l STRANDSKYDD OCH BEBYGGELSE

Sammanfattning av våra bedömningar och förslag - Stränderna bör inte bebyggas i nuvarande takt. Det står i strid mot principen hållbar utveckling och kommande generationers behov att det genom successivt begränsar framtida möjligheter att besluta om bevarande eller byggnation. Områden är känsliga naturvårds- eller som ur ku1tum1ilj6synpunkt bör därför starkare skydd ges genom strandskyddsbestämmelsema i NVL. Synnerliga skäl ska krävas för att upphäva eller ge dispens från strandskyddet inom dessa områden. 0 För att bebyggelseutvecklingen vid strändema ska kunna följas noggrant bör samtliga dispensärenden årligen redovisas till länsstyrelserna. - Stor uppmärksamhet bör vatten- och avloppsfrågoma vid ges nybebyggelse. 0 För att åtgärda problem som rör redan befintlig bebyggelse bör kommunerna använda sig av de medel som står till deras förfogande och alternativa VAlösningar prövas i väsentligt högre grad. - Miljövårdsberedningen bedömer att grundvattenutredningens förslag till ändrad lagstiftning till skydd för och hushållning med dricksvatten kommer att ge bra förutsättningar för att förhindra saltvatteninträngnjng i brunnar.

1 1.1

strandskydd

Stranden attraherar människor med de möjligheter som den erbjuder vad gäller fritidsaktiviteter. Tillgång till stränder uppfattas viktig del som en av allemansrätten och det finns inte anledning att tro att kommande generationer skulle vara mindre benägna än nuvarande att söka sig till orörda stränder. Det finns många intressen konkurrerar strandmiljön: restauranger som om och kaféer, småbåtshamnar och marinor finns ofla i det mest eftersökta läget vid stranden. Fritidshus- och småhusområden breder ut sig vid vattnet och på bekvämt avstånd från bebyggelsen finns parkeringsplatser. Strändemas ekologiska betydelse ligger främst i att de är viktig en spridningslokal. För den biologiska mångfalden är vissa områden särskilt skyddsvärda. Exempel på detta är havsstrandängar med stor betydelse som häcknings- och rastplats för många fågelarter och med vegetation en av salttåliga arter som saknas i inlandet. Havsstrandängama hotas särskilt av minskat bete. De grunda bottnama viktig biotop i det strandnära är en annan området. De grunda bottnama har en hög biologisk produktion och fungerar som yngelkammare för fisk.

Anspråkens karaktär på det strandnära området varierar mellan landets skärgårdar. INorrbottens, Västerbottens och Gävleborgs län är landhöjningen betydande och följd detta vill ägare till stora och små hanmar, som en av bryggor, 0.dyl. muddra. Även vägar, broar 0.dyl. är aktuella exploateringar. Muddring har bl.a. dem effekten att miljögifter som varit sedimenterade i botten frigörs. I de sydligare skärgårdama är anspråken för fritidshusbebyggelse, båthamnar, bryggor, omfattande. Antalet fritidshus har sedan slutet av m.m. 1950-talet ökat och beräknas vara uppe i drygt 600 000, varav hälften av dessa ligger inom l 500 meter från havet. Denna stora expansion var en viktig orsak till att generellt strandskydd infördes i Sverige år 1975. Nära storstäderna ändras användningen fritidshus till att bli permanentbostad med ökade krav av på kommunikationer, service samt vatten och avlopp. Det är inte bara ianspråkstagandet mark måste beaktas vid ny av som bebyggelse eller ökad användning av befintlig bebyggelse. Miljöeffektema av följdexploateringar och användning av vägar, hamnar, bryggor, samt Vattenförbrukning, utsläpp avlopp, båttrafik etc. kan vara betydande. av Områden med särskilda kultur- och naturvärden har ett särskilt skydd enligt NRL, där områden är angivna direkt i lagen. Inom dessa områden gäller även strandskyddsbestämrnelsema på 100 300 m. - Boverket har i sin rapport Områden av riksintresse enligt 3 kap. NRL" särskilt uttryckt för den omfattande bebyggelse som tillkommit vid oro kusterna. Boverket har tillsammans med SCB tagit fram statistik om glesbygdsbebyggelse vid kuster av riksintresse enligt 3 kap. NRL. Den geografiska avgränsningen kap. 3-området på fastlandet slås fast i av kommunernas Översiktsplaner avståndet från stranden varierar uppskattningsvis från några hundra meter till ett par kilometer. Statistiken gäller bebyggelseutvecklingen under perioden 1970-1992.

Bebyggelseökning i NRL 3 kap-områden vid kusten per än 1970-1992, glesbygd SCB, Hans Ansén:

Statistiken visar att nybyggnationen har ökat med 21 till 62 procent länsvis.

Detta trots att såväl strandskydd som den fysiska riksplaneringen senare NRL

har varit i kraft under större delen perioden och syftat till att begränsa av bebyggelsen. Det faktiska antalet byggnader tillkommit är i Stockholms län som 22 357 av vilka 18 700 var fritidshus. I Göteborgs och Bohus län var motsvarande siffror l3 143 byggnader, av vilka 7 709 var fritidshus. Andelen nya permanenta småhus jämfört med fritidshus är betydligt större i Göteborg och Bohus län än i Stockholms län. Motsvarande statistik som för kustområdena som omfattas 3 kap. NRL av finns inte för strandskyddsomrâdena i landet. Sedan 1960-talet har ingen landsomfattande undersökning om bebyggelsen i det riktigt nära strandområdet genomförts. En indikation på omfattningen kan fås genom de beslut om dispenser som nått Naturvårdsverket. Det är dock ingen komplett bild. Den myndighet som har dispensbefogenheter har skyldighet att snarast möjligt skicka en avskrift av beslutet till Naturvårdsverket. Först därefter har det vunnit laga krañ. Naturvårdsverket sände med anledning av bristande

beslutsunderlag ut en skrivelse till landets samtliga länsstyrelser kommuner

och påtalade de brister som kunnat konstateras i många strandskyddsbeslut. Det gällde:

De särskilda skäl som har legat till grund för beslut om dispens - Kartor som tydligt visar projektets läge samt övriga befintliga och föreslagna byggnader/anordningar samt arman väsentlig information En tydlig tomtplatsbestämning som anger hur stor markyta som får tas i anspråk Om projektet är i överensstämmelse med gällande översiktsplan samt att det strider mot bestämmelserna i NRL . STRANDSKYDDSDISPENSER l99l 1995 - Årtal 1991 1992 1993 1994 1995

Antal 4 265 3 671 3 089 2 737 2 543

procent av antalet strandskyddsårenden under ett år, dvs. 503 ärenden 3 600. av

Bestämmelser strandskydd kom år 1952. Det generella Strandskyddet om infördes 1975 för att människor skulle få fortsatt tillgång till bad och friluftsliv vid sjöar, hav och vattendrag. Den 1 juli 1994 utökades strandskyddets syfte med att det ska bevara goda livsvillkor på land och i vatten för växt- och djurliv. Motivet till förändringen var strandområdets betydelse för den biologiska mångfalden och dess funktion som ett biologiskt filter for näringsämnen som annars bidragit till övergödning av hav och sjö. Enligt övergångsbestämmelsema ska det tillkomna syftet inte medföra att byggnader och anläggningar som kommit till med stöd av tidigare lagstiftning tas bort. Däremot ska områden där strandskyddet upphävts omprövas utifrån den nya lagstiftningen. Enligt 15 § NVL 1964:822 gäller Strandskyddet vid havet, insjöar och vattendrag och omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen. Regeringen eller länsstyrelsen får utvidga strandskyddsornrådet när så behövs för att tillgodose syftet med Strandskyddet, men till högst 300 meter från strandlinjen. Strandskyddet begränsar bebyggelse eller ändrad användning av existerande byggnader. Det är förbjudet att:

byggnad - Uppföra helt ny Ändra befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål - Att vidta förberedelsearbeten för ny bebyggelse samt att uppföra andra anläggningar eller anordningar varigenom allemansrätten inom strandområdet inskrånks.

Det sistnämnda gäller t.ex. vägar, bryggor, båtuppläggningsplatser, anläggningar för camping, sport eller klubbverksamhet. Förbuden gäller inte anläggningar eller åtgärder som behövs för jordbruk, fiske, skogsskötsel eller renskötsel. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer länsstyrelserna kan också förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften inte ska omfattas av Strandskyddet. Om det finns särskilda skäl kan också strandskyddet upphävas för ett strandornrâde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av områdesbestämmelser enligt PBL 1987:10. Länsstyrelserna har enligt 16 § NVL rätt att lämna dispens mot förbuden om särskilda skäl föreligger. Om dispens medges ska länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk. Länsstyrelserna har i hög utsträckning helt eller delvis delegerat dispensbefogenheten till kommunerna.

Våra bedömningar och förslag Att kusten är tätbebyggd är naturligt, men tycker det är oroande att

byggnadstätheten ökar mer här än i de övriga delarna kustkommunema. av Bebyggelse förändrar landskapet och kulturmiljön. Den begränsar allemansrättligt tillgänglig mark och gröna områden. En ökad beslastning på miljön är en följd, särskilt när vatten- och avloppsproblemen inte har lösts och när transporter och kommunikationer inte har miljöanpassats. Utformning och placering byggnader har naturligtvis betydelse för av stor kulturmiljön och landskapet. Skärgårdarnas karaktär består i hög grad av en miljö som påverkas människan. Det gäller byggnader för bostäder, jordbruk, av skogsbruk och ñske. Kulturmiljön har därför ett högt bevarandevärde. Byggnader måste med varsamhet till både landskap och miljö, anpassas samtidigt som varje generation ska kunna påverka kulturmiljön. Bebyggelse är i princip ett oåterkalleligt ingrepp och tillgången på strand är trots allt begränsad. Vår bedömning är att strandområdet inte kan bebyggas i nuvarande takt. Det strider mot principen hållbar utveckling och kommande generationers behov genom att det successivt beskär framtida möjligheter att fatta beslut om bevarande eller byggnation. Vi anser därför att områden är känsliga naturvårds- eller som ur kulturmiljösynpunkt ska ett skärpt skydd. Vi föreslår Länsstyrelserna ska att upprätta en förteckning över land- och vattenområden vid kuster och skärgårdar som:

Omfattas av NRL 3 kap. - Irmehåller känsliga biotoper, t.ex. stor andel grunda bottnar är viktiga - som för djur- och växtliv, trösklade vikar, å- och bäckmynningar. Viktiga korridorer -

I dessa områden skulle 300 meter generellt strandskydd gälla. Synnerliga skäl krävs för att upphäva strandskyddet enligt 15 § fjärde stycket dvs. i område med detaljplan eller områdesbesämmelser. Synnerliga skäl ska också krävas för dispens från 16 § första stycket. Synnerliga skäl för dispens är anläggningar bidrar till minska som att miljöbelasmingen i omrâdet. Det kan t.ex. vara en gemensamhetsanläggning för bättre avloppshantering och bör enbart gälla grupper av existerande byggnader som med nuvarande användning inte har fungerande avloppsrening. Anläggningar som är nödvändiga för den bofasta befolkningens näringsverksamhet ska tidigare kunna dispens. som ges Vårt förslag skulle begränsa det allmärma exploateringstrycket på både land och i vatten som omger ett område med exempelvis stor andel grunda bottnar. Denna ändring i strandskyddslagstifiningen är dock inte tillräckligt långtgående, t.ex. när det gäller muddring och exploatering i vatten. Därför har föreslagit att de grunda bottnama får ett mer generellt stärkt skydd, t.ex. generellt genom

biotopskydd se avsnitt 5.4.4.

Vi tycker det är otillfredställande att utvecklingen av bebyggelse och andra exploateringar i strandskyddsområdet och områden av riksintresse enligt 3 kap. NRL inte kan följas på ett tillfredställande sätt. För att de länsstyrelser som har delegerat dispensrätten för strandskyddsområden ska få en samlad bild av bebyggelseutvecklingen är det angeläget att kommunerna årligen skickar en till länsstyrelserna. Av redovisningen redovisning av samtliga dispensärendena bör framgå samlad bedömning vilka effekter dispensema har haft på en av tillgängligheten på strandskyddsområdet och då särskilt för det rörliga friluftslivet och livsvillkoren för växt- och djurliv. Enligt NRL-förordningens 5§ ska det även framgå hur det är förenligt med kommunens översiktsplan och hushållning med naturresurser. Vi vill i detta sammanhang uttrycka vår oro för konsekvenserna av regeringsrättens beslut i ett strandskyddsärende i juni 1996. Regeringsrätten bygger sitt på proportionalitetsprincipen och gav sökanden rätt att resonemang utföra byggenskap denne ville göra trots att det rörde om ett riksintresse som och trots att miljömyndighetema och regeringen ansåg att dispens skulle ges. Proportionalitetsprincipen inskränkning från det allmännas sida innebär att en den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det föreligger en av rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund inskränkningen, dvs. en myndighets ingripnade av mot enskild får inte gå utöver vad är erforderligt för ändamålets vinnande. som Att proportionalitetsprincipen har vunnit hävd i svensk rätt underströks i den proposition som låg till grund för inkorporeringen av Europakonventionen. I det aktuella fallet menar regeringsrätten att även om det i allmänhet kan gälla att stor restriktivitet i fråga om beviljande av dispenser är motiverad så måste alltid hänsyn tas till omständigheterna i det särskilda fallet. Det gäller enligt regeringsrätten även inom områden av riksintresse. Regeringsrätten konstaterar emellertid att det är i det närmaste ogörligt att med strandskyddslagen där lagreglema stadgar ett generellt förbud för vissa åtgärder som annars ligger inom ramen för en naturlig ägaranvändning ge täckande vägledning för hur dispensinstitutet generellt ska användas för att ge erforderligt utrymme proportionalitetsprincipen. l det särskilda fallet finner regeringsrätten att byggnadsåtgärdema inte i någon nämnvärd grad förhindrar allemansrättens utövande skyddsmotivet för biologisk mångfald fanns inte i strandskyddslagen då ärendet prövades av kommunen. Vi har erfarit att Miljöbalksutredningen granskar konsekvenserna av bl.a. denna dom och återkomma efter fortsatt beredningsarbete. Vi vill i detta avser sammanhang understryka risken på längre sikt för en betydande försvagning av naturvårdens intressen. Det är därför mycket angeläget att utvecklingen noga följs och att man därvid överväger behovet av förändrad lagstiftning för att bättre hävda miljöintresset.

11.2 Vatten och

avlopp

Vattenförsörjning Både grundvatten och ytvattentillgångarna är begränsade vid kusterna och på öar. Enligt Gnmdvattenutredningens delbetänkande SOU 1994:97 är det i områden med tät permanent- och ñitidsbebyggelse längs kusterna, på öar och i låglänta delar nära stora sjöar och vattendrag, löper störst risk i hela som landet för att saltvatten tränger i brunnar. Samma områden har också de största problemen med brist på grundvatten. Skärgårdsöar och kuster i

Upplands, Stockholms, Södennanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus

samt Blekinge län pekas särskilt ut som problemområden. Enskild Vattenförsörjning är vanlig. Vissa öar försörjs dock kommunalt av vatten via överledning. Enligt Grundvattenutredningen uppgår andelen fritidsfastigheter med enskild Vattenförsörjning till 60 i landet. ca procent Fritidsbebyggelsen vid glesbygdskust konkurrerar grundvattnet under om en kortare tidsperiod. Det är när konkurrensen om grundvattnet är hög risken som ökar för saltvatteninüängning i brunnar. Området inom några hundra meter från strandkanten är den känsligaste. Idag förbrukar svensken för hushållsändamål i genomsnitt 200 liter vatten, till stor del grundvatten, och dygn. 190 liter denna mängd per person av vatten används för bad, dusch, tvätt och för toaletter. Endast tio liter används som dryck eller i matlagningen. Ny bebyggelse bidrar naturligtvis till att anspråken på vattnet ökar. Pennanentningen av fritidsbebyggelse liksom krav på standard i nya fiitidshusen leder till ytterligare vattenanvändning. I fritidshus kan det så vara att ägarna installerar den äldre och mer vattenförbrukande modellen tvättav och diskmaskiner köpts till pennanentbostaden. när en ny De ibland akuta problemen med farskvattenförsörjningen i skärgårdama har medfört ett ökat intresse för att installera anläggningar höggradigt som renar och avsaltar havsvatten. På Utö i Stockholms skärgård har en sådan anläggning tagits i drifl. Grundvattenutredningen har i sitt slutbetänkande SOU 1995:45 utförligt beskrivit den gällande lagstiftningen och föreslagit ändringar i denna. Utredningen presenterar förslag till bättre skydd för landets grundvattenförekomster, bl.a. genom att grundvattnet får starkare ställning en gentemot andra intressen i NRL. Dessutom ska redovisningen av grundvattenfrågor i kommunemas översiktsplaner förbättras. Anmälnings- och tillståndsplikt med möjligheter till villkor för hur vattentäkten ska användas ska kunna införas i områden där brist på grundvatten kan uppstå. Utredningen visar att det är möjligt att begränsa hushållens vattenanvändning med hälñen. Det kan göras med medveten hushållning med redan tillgänglig teknik och inom ramen för existerande VA-system. De konstaterar att i

områden med vattenbrist eller risk för saltvatteninträngning är minskad Vattenförbrukning nödvändig, om försörjning ska ske genom enskilda brunnar. Vidare föreslås att Livsmedelsverket i samarbete med Sveriges geologiska undersökning och övriga myndigheter tar intitiativ till ett åtgärdsprogram för bättre vatten från enskilda bmnnar. Insatser inom ramen för programmet syftar bl.a. till att uppnå högre kompetens hos brunnsborrare och bättre kontroll av vattenfilter. lvliljöbalksutredningen har i sitt betänkande Miljöbalken SOU 1966:103 föreslagit en paragraf lO kap. 10§ som saknar motsvarighet i gällande rätt och som möter grundvattenutredningens förslag. Enligt förslaget får kommunerna rätt att föreskriva om dels tillstånd eller anmälan för att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet råder, dels anméilningplikt för befintliga anläggningar inom sådana områden samt med stöd av 23 kap. 8§ förskriva om skyddsåtgärder och försiktighetsmått enligt 3 kap. 3§ för att förhindra att olägenheter uppstår.

Enskilt avlopp Enskilda avlopp bidrar med en betydande del av de totala utsläppen. I både Göteborgs och Bohus län och Östergötlands län är den näst största källan till fosforutsläpp. Av de totala kväveutsläppen står de enskilda avloppen för ca fyra procent i såväl Östergötlands län i Göteborgs och Bohus län. som Skärgårdsvattnet är känsligt som mottagare av dessa utsläpp. Det har sämre vattengenomströmning och utsätts för hög total miljöbelastning. De grunda bottnama som bl.a. är uppväxtplats för fiskar påverkas genom sämre ljusförhållanden med förändrad växt- och djursammansättning som följd. Investering i enskild VA-anläggning eller anslutning till kommunal anläggning medför betydande kostnader för fastighetsägare. Det finns därför ett allt större intresse att införa alterantiva VA-lösningar. En separat hantering av toalettavfall i biologisk klosett alternativt i separeringstoalett, håller kväveutsläppen nere, oavsett vilken avloppslösning som installeras. Slamavskiljare med en rätt använd infiltrationsanläggning ger hög kväve- och fosforrening. Möjligheterna att installera denna anläggning och recipientens känslighet varierar från område till område. Anläggning av våtmarker som komplement till två- eller trekamrnarbrunn låter växter ta upp närsaltema i stället för att de släpps ut i havet. Detta bidrar också till den biologiska mångfalden. Våtrnarkema fungerar samtidigt bara under sommarhalvåret, vilket gör dem mest intressanta för områden med fritidsbebyggelse som inte tenderar att bli permanent. Våtmark kräver dock tillgång till lämplig mark. Enskilda fastighetsägare, kommun eller länsstyrelse kan ta initiativ till att inrätta en s.k. gemensamhetsanläggning. Tre grundläggande krav ska enligt anläggningslagen vara tillgodosedda om man ska kunna kräva att en

fastighetsägare ska ansluta sig till gemensamhetsanläggningen.

a Anslutningen ska vara av väsentlig betydelse för fastigheten, t.ex. kan

fastigheten inte tvångsanslutas den har godtagbar brunn och om avloppsanläggning.

b Fördelar av ekonomisk eller arman art ska överväga de kostnader och

olägenheter anläggningen kan medföra för fastigheten.

c En betydande del fastighetsägarna får inte emot anläggningen och

av vara ha god grund för sitt motstånd. Med detta avses inte en majoritet av fastighetsägarna utan att opinionen sätts i relation till behovet av anläggningen. Det finns fall där en majoritet emot anläggningen var men där de pennanentboendes röster vägde tyngre än de fritidsboendes.

Plan- och bygglagsutredningen kommer under hösten att lägga förslag till hur kommunerna lättare ska kunna åtgärda områden med bristande avloppsrening.

För närvarande förbereder Regeringskansliet ändringar i VA-lagen 1970:244 som ska ge kommunerna större möjligheter att differentiera anläggningsavgiften i samband med att en fastighet ska anslutas till allmän VA-anläggning. Dessutom ska kommunema rätt att införa en högre taxa under del året en av säsongstaxa. Säsongstaxan får användas det med hänsyn till om vattenförsörjningen, behovet tillfredsställande avloppsrening eller av en av andra skäl behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär. Ändringarna lär få betydelse för Skärgårdsområdena och kommunernas möjligheter att ansluta nya områden till kommunala VA-anläggningar.

Våra bedömningar och förslag Skärgårdsområdena har ett dåligt utgångsläge när det gäller vatten och avlopp. Det är ofta brist på fárskvatten, normalt stora geografiska avstånd till kommunalt VA samt omgivande vattenmiljö är känslig för belastning en som av närsalter. Samtidigt är tendensen ökad användning vatten och större en av behov av avloppsrening. Anledningen är alltmer omfattande fritidsboende, växande turism och ökade krav på sanitär standard. Vi anser att hållbar utveckling i skärgårdama är möjlig först existerande om problem med bristande Vattenkvalitet, tillgång på vatten samt avloppshantering åtgärdas. Vatten- och avloppshanteringen ska därför i högre grad än i dag vara vägledande för ny bebyggelse. Grundvattenutredningens förslag de ger juridiska stynnedel som behövs för god hushållning med grundvattnet. När det gäller avloppsfrågoma är det viktigt att kommunerna tar tillvara de medel som står till förfogande för att åtgärda problem i samband med redan existerande bebyggelse. Kostnaderna kan då bli mycket stora för den enskilde. Vi menar att det finns kostnadseffektiva alternativa lösningar måste prövas i som

väsentligt högre grad än idag. I avsnitt 13.2 beskrivs förslaget till regionala miljöprogram. Vatten- och avloppsñågoma måste ett viktigt element i dessa. I programmen bör en vara VA-policy utarbetas kan ligga till grund för myndigheternas planer och som beslut. Länsstyrelserna har ansvaret att förse kommunerna med underlag. Därför bör de i den mån detta inte är gjort bistå kommunerna med regionala planeringsunderlag innehåller geohydrologiska undersökningar i hela som tillrinningsområden, recipientförhållanden och miljöstörande verksamhet som gränsöverskridande. Programarbetet bör också leda till bättre möjligheter är att nyttja kompetens eller andra resurser över kommun- eller länsgränser. När skärgårdsmiljöprogranunen genomförs bör det ske tillsammans med infonnationsinsatser från länsstyrelse, kommuner, ideella organisationer mfl. för öka medvetandet hos fritidsboende och bofasta behovet minskad att om av vattenkonsumtion, vatten begränsad och gemensam tillgång samt om som en hur hushåll kan för att åstadkomma bättre vattenhushållning. om agera

12 NATURVÅRD

Sammanfattning av bedömningar och förslag - Det största hotet mot skärgårdsomrâdenas landområden är att skärgårdsjordbruken läggs ner. Det är därför en viktig uppgift för naturvärden att tillsammans med myndigheter och organisationer arbeta för att kunna bevara värdefulla miljöer. - Naturvårdsmyndighetema bör, i samband med naturvårdsplanexing, använda sig av samma samråd som i dag krävs enligt plan- och bygglagen PBL för den kommunala planeringen. 0 Inom viktiga lokaler för fågelhäckning är befogat att hålla undan mink med jakt. - Skärpt uppmärksamhet bör ägnas utvecklingen av antalet skan/kolonier inom skärgårdama.

I NVL 1964:822 finns bestämmelser om hänsyn till naturen. Naturen utgör en nationell tillgång som ska skyddas och vårdas. Den är enligt lagen tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet och det är länsstyrelsen som har att verka för naturvärden i länet medan Naturvårdsverket har överinseende över naturvärden i riket. När frågor som rör naturvård prövas ska tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen. Härvid ska NRL tillämpas. Även när det gäller den kulturpräglade naturmiljön är lagen tillämplig om inte skydd beslutas enligt lagen 1988:950 om kulturminnen m. m. Områden som det finns särskild anledning att skydda eller vårda på grund av dess betydelse för kännedomen om landets natur, dess skönhet eller i övrigt märkliga beskaffenhet eller som är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv får av länsstyrelsen förklaras som naturreservat. Länsstyrelsen kan även avsätta områden inom vilka särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön såsom naturvårdsområden. Är åtgärderna som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, ska området avsättas såsom naturreservat. Som följd av ovanstående har fastighetsägaren, om pågående markanvändning avsevärt försvåras, rätt till ersättning till följd ingripanden av avseende nationalpark, naturreservat eller förbud mot arbetsföretag. Om det finns syrmerliga skäl har ägaren rätt att begära att fastigheten inlöses. För att trygga allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv råder

strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag se vidare kap. ll.

Det finns också särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter. En växtart kan fridlysas om den riskerar att försvinna eller utsättas för plundring. Om det föreligger fara for att en djurart försvinner kan förbud meddelas om att

inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten. Likaså är det i sånt fall också förbjudet att borttaga eller skada sådant djurs eller bo. Behövs utöver fridlysningen särskilt skydd för djurlivet ägg, rom inom visst område kan djurskyddsområden inrättas. Inom dessa områden kan jakten eller allmänhetens och markägarens rätt att uppehålla sig inom området inskränkas. Två typer av djurskyddsområden brukar förekomma: fågel- resp. sälskyddsområden. De svenska skärgårdsområdena har traditionellt alltid ansetts ha stora naturvärden vilket inneburit att arbetet med att säkerställa skyddet pågått under många decennier, dvs. även innan NVL:s tillkomst. Naturvårdsverket har till Miljövårdsberedningen överlänmat nedanstående länsvisa sammanställning över skyddad areal i landets skärgårdsområden fördelad på naturreservat, naturvårdsområden och djurskyddsområden. De angivna arealema innefattar en zon på 300 meter av fastlandet.

NATURRESERVAT I SKÄRGÅRDSOMRÅDEN ha

145 NATURVÅRDSOMRÅDEN I SKÄRGÅRDSOMRÅDEN ha Län Skvddad areal Därav land

DJURSKYDDSOMRÅDEN I SKÄRGÅRDSOMRÅDEN ha Län Skvddad areal Därav land

Naturvårdsverket bedriver för närvarande ett arbete med en bevarandeplan för de svenska skärgårdarna i syfte att se över och ta fram en prioritering för det fortsatta säkerställandearbetet. I flera skärgårdsområden förekommer det näringsverksamhet och bofast befolkning inom naturskyddade områden. Ett exempel på detta är skärgården i Kalmar län där det år 1994 bodde och verkade ett åttiotal personer inom sådana områden. Ett annat exempel är den verksamhet som bedrivs av Skärgårdsstiñelsen i Stockholms skärgård. Stiftelsen bildades år 1959 och var ett försök från samhällets sida att agera för att bevara attraktiva skärgårdsornråden för naturvärden och frilufislivet. Enligt stadgarna var ändamålet: att bevara Stockholms skärgårds egenart, naturvärden och landskapsbild, främst i den yttre skärgården, samt att de stora möjligheter skärgården erbjuder för friluftsliv och rekreation tillvaratages på sådant sätt att den bofasta befolkningens intressen och behovet av natur- och landskapsskydd bliva beaktade. Stiftelsen äger ca 3 500 ha mark fördelat på ett 25-tal områden och förvaltar ytterligare ett tiotal områden om ca 4 800 ha mark. Samtliga områden är skyddade som nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde. Naturreservaten dominerar sett till arealen. Stiftelsen finansieras till hälften med bidrag från landstinget och resten egenfrnansiering. Stiftelsen anställer endast bofasta skärgårdsbor som tillsynsmän och naturvårdare i skärgården. Stiftelsen har gjort stora insatser genom att göra obebygda områden tillgängliga enligt allemansrätten. Den har samtidigt på ett föredömligt sätt gått i bräschen för ett miljötänkande genom att bl.a. placera ut torrklosetter och soptunnor. Någon direkt motsvarighet till Skärgårdsstiftelsen finns inte i landets övriga skärgårdsområden. Skärgårdens djurliv är dynamiskt och inte statiskt. Det sker ständigt naturliga eller av människan förorsakade förändringar. De mest uppmärksammade förändringarna rör i första hand skarv och mink beroende på deras snabba

spridning och ökande individantal i framför allt Östersjöns skärgårdar.

Minken härstammar ursprungligen från Nordamerika och infördes till Norden på 1920-talet som farmat pälsdjur. Senare och inte minst under det andra världskriget släpptes många djur ñia eller rymde. Minken har därefter spritt sig kraftigt och är i dag vanlig över stora delar av Sverige, främst vid sjöar, vattendrag och längs kusterna. De första rapporterna från Stockholms skärgård om enstaka mink korn under 1970-ta1et. Under 80- och 90-talen har den befäst sin ställning och spridit sig ut i skärgården. Orsakerna till detta kan vara flera. Dels passar skärgårdens natur minkens krav, dels saknar minken här helt naturliga fiender och det finns gott om föda. Dessutom har de milda vintrarna under slutet av 1980- och början av 1990-talen inte medfört någon naturlig utslagning.

147 Även minken inte är infödd djurart, har den i dag blivit så vanlig om en att den numera måste sägas tillhöra den svenska faunan. Detta faktum medför emellertid inte att minkens närvaro i skärgården är problemfri. En djurart som sommartid lever bl.a. häckande sjöfåglar, deras ägg och av ungar påverkar sjöfågelbestånden. De fågelinventeringar som görs varje år visar f n ingen minskning av fågelbestånden ur ett regionalt perspektiv. Lokalt påverkar dock minken fågelbestånden i många områden. Arter med specialiserade boplatskrav är mest utsatta. Detta gäller arter som till exempel tordmule och tobisgrissla, som häckar företrädesvis i stenskravel nära stranden. Vidare vet man att minkstöming leder till att fåglarna flyttar till minkfria områden. Alkfägelkolonin på Bullerö slogs ut i mitten på 1980-talet denna av anledning. Fåglarna flyttade då till Rörskären utanför Sandhanm. Nu finns mink även där varför många av fåglarna har flyttat till Norsten, norr om Huvudskär. , Men även här har mink nu etablerat sig. Under år 1993 slogs tordmulekolonien ut vid Viksharoma utanför Rödlöga. Trenden är alltså att framför allt stora kolonier försvinner. Kvar av de större är snart bara de längst ut belägna koloniema Abborren vid Understen, Svenska Högarna, Grän och Gurmarstenama. Minken kan förväntas öka under de närmaste åren. Endast några hårda vintrar lär ha någon större inverkan på beståndet. Att jakt få bort minken genom helt ur skärgården går knappast och är heller inte enmålsättning. Med anledning av det tilltagande problemet med minken i Stockholms skärgård utarbetade Skärgårdsstiñelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län en gemensam minkpolicy som antogs i november 1993. I detta dokument finns olika förslag i fråga om jakt, fångstmetoder m.m. som syfiar till att reducera antalet minkar i skärgården. Skarven har, från att ha varit nästan helt utrotad vid 1900-talets mitt, i dag ökat i antal till åtskilliga tusen exemplar. Skarven livnär sig fisk och under av 1800-talet blev konkurrensen med yrkesfisket för stor. Fågeln förföljdes och utrotades. Först i slutet av 1940-talet återkom den och då till södra Kalmarsund. Under 1950- och 1960-talen steg antalet fåglar långsamt. Men i mitten 1980av talet förändrades bilden. Sedan år 1985 har antalet mellanskarvar ökat med ungefär 26 procent per år. Utvecklingen är densamma i hela Nordeuropa. Arten har också spridit sig geografiskt från Kalmarsund längs hela svenska östkusten upp till Hälsingland. Det finns dessutom kolonier i västra Skåne och vid Vänern. Orsaken till den snabba ökningen är främst att fågeln varit fridlyst under

många år. Övergödningen av hav och sjöar kan också ha lett till att tillgången

på fisk ökat. I Kalmar län har det stora antalet mellanskarvar medfört konflikter med såväl yrkesfiske som turism. Fångstema minskar, ñskeredskapen förstörs och öarna i skärgården smutsas ned av fâgelspillning, som i sin tur tar död på växtligheten, menar skarvmotståndama. Att skarven tar död på växtligheten

beror på att dess träck har en mycket stark syra, betydligt starkare än den likaledes trädhäckande hägem. Naturvårdama anser å andra sidan att det inte finns några bevis for att de minskade ñskfángstema framför allt skulle bero på skarvens expansion. För att hålla nere antalet fåglar lokalt tillåter numera Länsstyrelsen i Kalmar län skyddsjakt i begränsad omfattning samt så kallad äggprickning, dvs. ett litet hål görs i ägget så att det inte kläcks. Mellanskarven håller nu också på att etablera sig i Stockholms skärgård och enligt uppgift finns från i år två kolonier. Den forsta uppstod på ön Grän nära Utö. År 1994 farms där 30 bon, i fjol 100 och i år nästan det dubbla. Den andra häckningen uppmärksammades i år på Tträdskär i Svartlögaskärgården norr om Möja. Där byggde skarvarna i våras 35 bon av vilka det blev ägg och två- tre ungar i 20. Enligt vissa forskare finns en fördel med skarven, nämligen dess funktion som skyddsfågel för andra arter. Minken ger sig inte på skarven, eventuellt beroende på dess lukt. Detta medför emellertid att andra fåglar som är utsatta for minken får en fristad bland skan/ama. En EU-bestämmelse förbjuder allmän jakt på skarv då den på sina håll i Europa är sällsynt därför att människan förföljt den för att den fångar fisk. Nära frskodlingar tillåts dock en viss skyddsjakt.

Våra bedömningar och förslag NVL:s olika institut har varit och kommer att förbli viktiga medel för att säkra skärgårdsomrâdenas skydd. Ett stort hot mot skärgårdsområdenas landområden anser är igenläggning av skårgårdsjordbnrken och det är en viktig uppgift för naturvärden att, tillsammans med andra myndigheter och organisationer, arbeta med olika medel för att kamma bevara värdefulla miljöer. Mot bakgrund av att relativt sett stora områden i vissa skärgårdar redan idag är skyddade har vi viss förståelse för att den bofasta befolkningen är orolig för ett fortsatt bevarandearbete genom de inskränkningar i nyttjandet som det kan innebära. Mot denna bakgrund är det angeläget att naturvårdsmyndighetema i samband med naturvårdsplaneringen använder sig av samma samrådsprincip som idag krävs enligt PBL for den kommunala planeringen. Vi tror att mycket av oro och ibland direkt avståndstagande till områdeskydd skulle kunna undanröjas genom en tidig lokal dialog samtidigt som skyddet skulle kunna bli ändamålsenligt genom att utnyttja den lokala kunskapen. När det gäller den kraftiga expansionen av mink på ostkusten delar forskarnas uppfattning att det inte går att helt eliminera arten genom jakt eller fällor. Vi anser dock att det kan vara befogat att inom viktiga lokaler för fågelhäckning hålla undan mink. Detta måste ske årligen för att ha någon verkan. När det gäller skarv är det uppenbart att arten av olika orsaker är under expansion. Det kan därför finnas skäl att hålla en viss kontroll på antalet kolonier inom skärgårdama, vilket också sker idag.

13 PLANERING

Sammanfattning av bedömningar och förslag - Skärgårdsområdena bör i det kommunala planeringsarbetet behandlas väsentligt mer djupgående än vad som varit vanligt. 0 Regeringen bör överväga att kommunerna i uppdrag att till länsstyrelsen ge redovisa hur de att hushålla med naturesursema i skärgårdsområdena. avser 0 Vi anser att begreppet riksintresse bör klargöras, vilket skydd det samt ger tillämpningen och betydelsen av NRL:s awägningsregler, och förutsätter att detta sker vid den fortsatta beredningen av miljöbalken. 0 De arbeten som har gjorts och görs för att ta fram handlingsprogram för de svenska skärgårdama är av avgörande betydelse för att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling. 0 Behov finns av ett systematiskt och fördjupat programarbete rörande skärgårdamas miljö. Berörda länsstyrelser bör därför ges i uppdrag att utarbeta skärgårdsmiljöprogram med de länsvisa strategiprogrammen för regional miljö STRAM som utgångspunkt.

13.1 Planering kust och av skärgård

Sammanfattning av gällande rätt Staten ville med den fysiska riksplaneringen skydda bl.a. skärgårdar och kuster från de hot som framstod som stora i början av 1970-talet, dvs. miljöstörande industrier och exploatering for fritidshus. Hotbilden har senare kompletterats med mer diffusa och gränsöverskridande problem. Vägtrañkens utsläpp, bristande säkerhet hos fartyg och fastlandsjordbxukets utsläpp närsalter är av några källor. Planering har därför blivit ett allt viktigare verktyg inte bara för hushållning med mark och vatten utan också åtgärdsunderlag för som att minska miljöbelastning. NRL 1987:12 är en paraplylag som syftar till att mark, vatten och den fysiska miljön ska användas så att långsiktigt god hushållning främjas. NRL är kopplad till och tillämpas genom bl.a. PBL, miljöskyddslagen, vattenlagen, NVL, farledslagen m.fl. Kommunerna har huvudansvaret för samhällsplaneringen och att ta tillvara de allmänna intressena samt vid behov awäga betydelsen dem emellan. NRL 2 och 3 kap och PBL 2 kap 1987: 10 anger vad är allmärma intressen. som Riksintressena beskrivs i NRL 2-3 kap. Kommunerna ska enligt PBL i sina Översiktsplaner visa hur de avser att tillgodose dessa. Länsstyrelsen ska enligt samma lag utöva den statliga kontrollen beträffande områden riksintresse. av

Enligt NRL 1 och 5§§ ska den myndighet som ska tillämpa bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL i ett ärende, i sitt beslut ange om den prövade anläggningen eller åtgärden går att förena med från allmän synpunkt lämplig användning en markä och vattenresursema enligt dessa bestämmelser samt med den för av området gällande regionplanen eller kommunala översiktsplanen. Planeringssystemet har lagt stor vikt vid översiktsplaneprocessen. Kommunerna ska samråda med länsstyrelserna när det föreligger ett förslag till översiktsplan. I ett senare skede ska länsstyrelserna avge ett granskningsyttrande. Översiktplanen redovisar dock bara vad som bör beaktas vid beslut om användning av mark- och vattenområden. Men det är i samband med prövning av kommunens beslut om att anta, upphäva eller ändra en detaljplan eller områdesbestämmelser som länsstyrelsen kan upphäva kommunens beslut. 2 kap NRL beskriver vilka områden som är av allmänt intresse och som ska skyddas så långt som möjligt:

Stora opåverkade områden 2 §. - Ekologiskt särskilt känsliga områden 3 § - Jord- och skogsbruk 4 § - Rennärings, fiske och vattenbruk 5 § - Naturvård- och kulturvärden 6 § - Utvinning av råvaror som mineral, malm, torv och sand 7 § - Industriell produktion 8 § - Mark- och vattenområden som nyttjas av totalförsvaret 9 § -

Kommunerna ska i sina Översiktsplaner ange var dessa områden ñnns. Det finns också områden i 5-8 som är av riksintresse och som ska skyddas. Enligt NRL:s förordning ska en förteckning av dessa riksintresseområden riksobjekt tas fram av angivna myndigheter. Beskrivningar av riksobjekten finns i NRL/PBL-underlag som publiceras av respektive myndighet och Boverket. I NRL 3 kap har riksdagen slagit fast att vissa större områden ska bevaras. Det gäller kust, fjäll och älvar som i sin helhet är av riksintresse eftersom de har särskilt stora värden för naturvård, kultumrirmesvård samt turism och friluftsliv. Detta kapitel ersatte de geografiska riktlinjerna i den s.k. fysiska riksplaneringen. Riksdagen såg under 1960 och 70-talet hotet mot kusterna av fritidsbebyggelse och storskaliga industrier och gav riktlinjer för att reglera utvecklingen prop. 1972:11 ang. Regionalutveckling och hushållning med mark och vatten. I dessa områden får ingrepp i miljön göras endast om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar ornrådenas natur- och kulturvärden. Detta ska dock inte hindra utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet.

I förarbetena prop. 1985/86:3 anges att med utveckling av befintliga tätorter avses förändringar som behövs med hänsyn till normal befolkningsutveckling, förändringar i bostadsstandarden, behovet av trañkleder, grönområden, service, sysselsättning, etc. Med utveckling av lokalt näringsliv menas en tillväxt i befintliga näringsgrenar eller tillkomst av nya verksamheter i omfattning en som innebär att det finns tillräckliga sysselsättningstillfällen för befolkningen. Till skillnad från tillämpningen av 2 kap riksobjekt ska när det gäller man 3 kap-områden anlägga ett helhetsperspektiv på vad är lämplig som en utveckling i hela det geografiska området som bestämmelsen omfattar. Kustema som i sin helhet är av riksintresse har delats i dels obrutna kustområden 3§, dvs. bl.a. norra Bohuslänskusten, Östergötlands kust och skärgård och delar av Västernorrland dels högexploaterade kuster 4§, dvs. bl.a. de södra delarna Göteborg och Bohus, Hallands, Blekinges, av Södennanlands, Stockholms samt Uppsalas kuster och skärgårdar. Delar av dessa områden skyddas även av bestämmelserna i 2§. I första paragrafen framgår att de är av riksintresse för sina höga natur- och kulturvärden och att exploateringsföretag och andra åtgärder får komma till stånd om de inte möter hinder enligt övriga paragrafer och om de inte påtagligt skadar riksintresset. De obrutna skärgårdskustema hade särskilt goda förutsättningar för bad eftersom de inte spärrades av med bebyggelse eller andra hinder. Exploateringen av fritidsbebyggelse relativt låg och det farms inte större var miljöstörande industrier eller tätorter. Riktlinjerna syftar till att rikta mark- och vattenanvändning så att områdenas nuvarande karaktär bevaras. Etablering av miljöstörande industri undvikes helt. Enligt förarbeten prop. 1985/86:3 ska vissa delar, bl.a. ytterskärgårdama, med hänsyn till flora och fauna helt undantas från bebyggelse och friluftsliv i intensiva fonner. Fritidsbebyggelse bör medges endast om den är förenlig med naturvårdens, kultunninnesvårdens och friluñlivets intressen och om större, sammanhängande områden kan bevaras i huvudsak opåverkade av bebyggelse. I de högexploaterade kusterna ville man bevara de kuster är som förhållandevis starkt påverkade tätorter, industrier och fritidsbebyggelse. av Därför får miljöstörande industrier bara förläggas i anslutning till redan existerande. Spridd fritidsbebyggelse får inte komma till stånd. I förslaget till Miljöbalk SOU 1996:103 föreslås att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL arbetas in i miljöbalken. Detta innebär starkare koppling en mellan markanvändnings- och rniljöfrågoma och stärker, enligt utredningen, möjligheterna att få till stånd samordnade och sektorsövergripnade bedömningar. Det kommer också att medverka till att kraven på redovisning av miljöhänsyn i översiktsplaneringen blir starkare.

K ustvattenplanering

Ett underlagsmaterial till den fysiska riksplaneringen pekade ut kustvattenområden där program borde upprättas för att förbättra nriljötillståndet och där lämpliga former för fysisk planering skulle prövas SOU 1979:74. Under 1980-talet var havsresursdelegationen ansvarig för utvecklingen av fysisk planering i kust- och havsområden. I början av 1980-talet genomfördes försöksplanering i fyra kustkommuner. Kommunöversikter för kustvattenområdet upprättades. Under andra delen av 80-talet genomfördes ytterligare omgång försöksplanering med Gävle, Örnsköldsvik och en av Lysekil kommun tillsammans med aktuella länsstyrelser. Havsresursdelegationen upphörde som myndighet 1990 och sedan dess är Boverket ansvarig myndighet. Boverket har i ÖP-analys kust och hav utvärdering - en av kustkommunemas Översiktsplaner presenterat en studie gjord 1991. Studien visar sammanfattningsvis att:

Kustvatten- och havsområdena uppfattas i flertalet av de studerade planerna inte som kommunalt planeringsomrâde. Kustvattenanvändningen behandlas inte alls i så hög grad som markanvändningen i kustkommunemas Översiktsplaner. Endast ett mindre antal kommuner har upprättat rekommendationer för kustvattenområdets användning. Kopplingen mellan föreslagen markanvändning och planerade vattenvårdsåtgärder är ofia otydlig. Att använda avrinningsornrådet som planeringsenhet vid kustvatten har inte slagit igenom.

En möjlig förklaring till detta är att kustvattnet inte betonades vid utbildningen av kommunema om PBL och NRL samt att tillgången på handböcker och underlag var otillräcklig.

Kuster av riksintresse Boverket har uppsiktsansvar över utvecklingen i de områden som riksdagen har pekat ut i 3 kap NRL. Boverket drar slutsatsen i rapporten Områden av riksintresse enligt 3 kap NRL att de ursprungliga värden som motiverade riksdagen att peka ut dessa områden har inte hållits aktuella genom planeringsåtgärder i kommunerna och planeringsunderlag från länsstyrelserna. Det behövs aktuell kunskap om områdenas karaktär när både anspråken på och värderingarna om områdena förändras. Därför föreslås en omfattande dialog om dessa områden som i sin tur bör leda fram till förtydliganden av NRL och till andra åtgärder som säkrar värdena. Kustområdena gavs särskild uppmärksamhet i Boverkets översyn. Boverket konstaterar att trycket är stort mot kusterna och befarar att rekreationsvärden för det rörliga friluftslivet och de stora natur- och kulturvärdena, som var

motivet till att skydda kusterna, påtagligt kan komma att skadas. Bebyggelsen måste ske på ett mer medvetet sätt och på vissa håll begränsas kraftigt. Boverket har i sin rapport föreslagit förändringar i 3 kapNRL:

Den spridda bebyggelsen i de obrutna kustområdena §3 bör regleras. - Alla former av spridd bebyggelse, inte enbart fritidshus, bör regleras i de högexploaterade områdena §4. Fördjupade studier i kustområdet behöver komma tillstånd genom främst forskarinsatser. Kustlänsstyrelsema bör belysa den faktiska bebyggelseutvecklingen inom de områden som omfattas av 3 kap. NRL och vilka konsekvenser den har fått på de värden som NRL syfiar till att skydda. Länsstyrelsemas studier kan sedan ligga som underlag för eventuell översyn 3 kap. NRL. en av

I Östergötlands län har länsstyrelsen och de tre kustkommunema, Norrköping,

Söderköping och Valdemarsvik, tillsammans utarbetat skärgårdspolicy. en Policyn omfattar i stort sett samma områden som bestämmelserna i 3 kap. NRL. Länsstyrelsen har anordnat två seminarier kring temat Kust och hav i översiktsplaneringen tillsammans med kustkommunema. För närvarande håller de tillsammans på med att utarbeta ett planeringsunderlag för området är som av riksintresse enligt 3 kap. NRL. Avsikten är att:

beskriva de samlade värdena identifiera de olika anspråken analysera den eventuella påverkan anspråken har, - - bedöma skyddsbehovet samt föreslå åtgärder. -

Också länsstyrelserna i Stockholm respektive Göteborgs och Bohus län arbetar med värdebeskrivningari skärgården.

Boverket och Naturvårdsverket har inför kommande översiktsplaneprocess tagit fram aktuellt material, bl.a. rörande hur skärgårdama i högre grad bör uppmärksammas. Skärgårdsbefolkningens deltagande i denna process är viktigt. Det lokala Agenda 21-arbetet och fördjupade Översiktsplaner är ett instrument att ta tillvara för att involvera befolkningen. I Söderköpings kommun har en fördjupad översiktsplan tagits fram för Aspöja. På ön bor 50 av de 300

fastboende i på Östergötlands skärgårdsöar utan fast landförbindelse. Fisket är

den största näringen och marker hävdas genom bete och vallodling. En fördjupad översiktsplan är liksom översiktsplanen inte rättsligt bindande utan är vägledande för fortsatt planeringsarbete. Byalaget på Aspöja har genom enkäter, möten, kontakter med myndigheter och experter sökt kartlägga

markanvändningen, bebyggelse, näringsliv och skyddsvärd natur. Awägningar mellan olika frågor bebyggelse, vindkraftverk, stärkt skydd för grunda som bottnar, i planen. m.m. tas upp

Våra bedömningar och förslag Exploateringstrycket mot skärgårdama är fortsättningsvis stort. Vi vill därför betona betydelsen att skärgårdsområdena behandlas väsentligt mer av djupgående än hitintills i det kommunala planarbetet. Vi har erfarit att kommunerna i Göteborg och Bohus län har gjort det i betydligt större utsträckning än t.ex. i Stockholms län. Visar det sig att kommuema inte lägger tillräcklig vikt vid skärgårdarna ska regeringen överväga att med hjälp 6 kap NRL be de aktuella kommunerna av redovisa till länsstyrelserna hur naturresursema i skärgårdama ska hanteras. att Boverkt bör i uppgift att bedöma översiktplanema och samordna en samlad redovisning till regeringen. Syfiet med plan- och bygglagen är att ha ett decentraliserat planeringssystem med kommunen huvudansvarig. Den förändringarna i PBL syftar till som nya att bl.a. öka invånarnas delaktighet och miljöhänsynen. Brister i planeringsprocessen kan leda till att skärgårdsbefolkningen inte kan påverka den övergripande planeringen. l detta ingår att tillsammans med länsstyrelse och kommun aktivt delta i endiskussion om hur riksintressena ska tas tillvara uteblir. Vi delar Boverkets slutsatser angående behovet förtydliganden i NRL för av få bättre tillämpning. Vi har noterat att Miljöbalksutredningen dragit att en slutsats. Miljöbalksutredningen skriver i sitt betänkande att de delar samma uppfattningen att det framöver kan behövas ytterligare överväganden rörande bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. Vi vill, liksom Miljöbalksutredningen, särskilt understryka behovet att klara ut vad ett riksintresse är, vilket skydd av det samt tillämpningen och betydelsen NRL:s awägningsreglema. ger av

13.2 Regionala miljöprogram

Enligt direktiven ska redovisa förutsättningarna för att upprätta och genomföra miljöprogram för respektive skärgårdsområde samt överväga organisatoriska former för ett sådant arbete. Miljöprogrammen bör enligt direktivet omfatta bl.a. miljökvalitetsmål påverkan genom utsläpp av som avser föroreningar till lufi och vatten, säkerställande mark för naturvård, av kulturmiljövård och rekreation samt återställningsåtgärder. Vidare bör innehålla riktlinjer för planering baserade på miljökvalitetsmålen programmen för respektive område. Miljöprogram har fått allt framträdande roll som redskap för en mer

miljöpolitikens förverkligande. Begreppet miljöprogram har ingen fonnell status i miljölagstiñningen och irmebörden av vad som avses med ett miljöprogram kan därför skifta beroende på vem som upprättar eller lägger fram programmet. Representantema för de Nordiska länderna genomförde hösten 1995 ett expertseminarium, finansierat av Nordiska Ministerrådet, rörande

miljöprogrammens roll vid beredning av miljöpolitiken TemaNord 1996:536.

Vid detta seminarum angavs ett antal viktiga element i beredningsprocessen för miljöprogram. Något förenklat kan miljöprograrnarbetet beskrivas:

Identifiering och kartläggning av miljöproblem och källor till dessa - Formulering av miljömål -

Åtgärdsstrategier för att nå målen

- Uppföljning gentemot målen - Utvärdering av medel

Begreppet miljöprogram fokuserar på åtgärdsstrategier för miljön. Ett vidare begrepp som används alltmer såväl nationellt som internationellt är program för hållbar utveckling eller gröna planer. Dessa program tar ett bredare grepp och inkluderar även sociala och ekonomiska utvecklingsaspekter. Härigenom får programmen en närmare koppling till individen och lokala intressen medan miljöprogrannnen ofta är mer myndighetsanknutna. Som foreberedelse för EU inträdet har länsvisa skärgårdsutredningar gjorts eftersom skärgårdama i EU betraktas som ett regionalpolitiskt område som är föremål för olika stöd. Dessa program har fokus på utvecklingsfrågor men med miljöaspektema som en naturlig utgångspunkt. Glesbygdsverket arbetar för närvarande med ett nationellt handlingsprogram för de svenska skärgårdarna som behandlar de svenska skärgårdama som ett regionalpolitiskt sammanhållet område. Utgångspunkten för handlingsprogrammet är Agenda 21 med fokus på det lokala perspektivet, långsiktighet och kretsloppstänkande. Handlingsprogrammet bas kommer vara en övergripande och långsiktig vision för skärgårdens framtid som utarbetas i nära samverkan med bl.a. skärgårdsbefolkningen. De prioriterade insatsområden som- det nationella handlingsprogrammet vill omfatta är

- Mark och vatten Näringsliv och försörjning - Bostäder - Service och kommunikationer - Lokalt utvecklingsarbete och kommunikationer -

Länsstyrelserna har haft i uppdrag att ta fram strategier för regional miljö, STRAM. STRAM-arbetets innehåll varierar något mellan länen men innehåller

huvudsaldigen:

Regional miljöanalys Rangordning av problemen Lång- och kortsiktiga miljömål

Åtgärdsprogram.

Länen hari varierande grad beslutat om mål som specifikt gäller skärgårdarna.

Naturvårdsverket gör under 1996 utvärdering av länsstyrclsemas strategier en för att bedöma i vilken mån dessa bidrar till att förpliktelser enligt internationella konventioner och nationella miljömål nås. Dessutom studerar de hur STRAM-arbetet ska kunna användas av komuner och sektorer samt hur kopplingen till arbetet med lokala Agenda 21 ska kunna stärkas. Verket ska också klarlägga hur de ska hantera de förslag som riktas till de centrala myndigheterna och om STRAM-modellen behöver utvecklas. Vatten- och luftvårdsförbund etablerad regional sarnarbetsfonn utgör en mellan myndigheter på regional/lokal nivå samt företrädare för olika verksamheter som utgör en påverkan på vatten- och luftmiljön inom regionen. Förbunden har bl.a. en viktig roll när det gäller samordningen av rniljökvalitetskontrollen i recipienter. Vattenvårdsförbund saknas saknas dock fortfarande för viktiga kust- och skärgårdsornråden, t.ex. i Stockholm. Sedan flera år tillbaka finns en samverkan över länsgränsema genom de sk. regionala åtgärdsgruppema vars primära uppgift är samordning av insatser mot belastning på kustvattnen samt miljö- och utsläppskontroll. Dessa grupper har fomierats för kustavsnitten 1 Bottenhavet-Bottenviken åtgärdsgrupp nord,

2 Östersjön-Öresund åtgärdsgrupp syd, 3 Västkusten åtgärdsgrupp väst

samt 4 Vänern. Lokalt Agenda-21 arbete bedrivs idag i nästan samtliga av Sveriges kommuner, inklusive skärgårdskommunema, och utgör ett viktigt forum för lokal samverkan och åtgårdsarbete.

Våra bedömningar och förslag Vi anser att de arbeten som gjorts och görs for att ta fram handlingsprogram för de svenska skärgårdama är av avgörande betydelse för en långsiktig hållbar utveckling i dessa. Det är också uppenbart att det inte är någon brist på olika fonner av programarbete när det gäller Skärgårdarnas miljö. Däremot kan det vara mer eller mindre utvecklad samverkan mellan de olika programmen vilket, enligt vår uppfattning, kan riskera att prioritering av åtgärdsbehov och genomförande inte är optimal sett ur miljöeifekt- och kostnadssynpunkt. Vår uppfattning är därför att det föreligger ett behov av att utarbeta samlade skärgårdsrniljöprogram utifrån existerande programaktiviteter för några av de

större skärgårdsområdena. Vi anser att ett mer systematiskt och fördjupat programarbete kring miljöfrågoma kan stärka de mer utvecklingsinriktade på såväl programmen lokal som regional och centralnivå. Skälen för detta är flera:

Den mångfacetterade och komplicerade påverkansbilden omfattar i hög grad källor utanför själva skärgårdsområdet vilket t.ex. inte täcks i Glesbygdsverkets handlingsprogram för skärgårdama. Ett skärgårdsmiljöprogram måste därför även täcka relevanta delar av Skärgårdarnas ornland.

Flera av de åtgärder föreslår i detta betänkande vi har bäst - anser möjligheter att genomföras inom för ett skärgårdsmiljöprogram, t.ex. ramen åtgärder genom samverkan för att förbättra Vattenkvalitet, planering för bebyggelse och friluftsliv samt kartering och inventering ekologiskt av särskilt känsliga områden.

Viktiga utvecklingsinriktade program och projekt t.ex. inom för EU:s - ramen stöd till skärgårdama mål 5b, Interreg LEADER förutsätter regional - - en miljöanalys och konkretisering av regionala miljömål kan styra mot som miljöanpassning och ekologiskt hållbar riktning. Arbetet med de regionala miljöprogrammen kan också antas bidra till en samlad regional kompetens i miljöfrågor vilket kan vara ett mycket värdefullt stöd till utvecklingsprojekten.

Tillämpningen av existerande eller kommande lagstiftning kräver samlade insatser från flera myndigheter. Vi anser t.ex. att miljöprogrammen har en viktig roll i förhållande till såväl fortsatta åtgärder när det gäller att begränsa närsaltläckage med stöd av befintlig lagstiftning och kan utgöra naturlig en utgångspunkt för upprättande av de åtgärdsprogram föreslås införas i som miljöbalken för att nå miljökvalitetsnormer.

Miljöprogramrnen ger bättre utrymme för att koordinera breda tvärsektoriella insatser som inbegriper andra medel än lagstiftning, t.ex. informationsinsatser, samverkansprojekt mellan olika intressenter, frivilliga avtal etc. Miljöprogramrnen förutsätts därför i högre grad än STRAM inkorporera kommunala initiativ och ha en nära koppling till pågående lokala initiativ, t.ex. lokala Agenda 21.

Vi anser därför att regeringen bör ett antal länsstyrelser i uppdrag att i ge samverkan med kommuner och regionala/lokala intresseorganisationer utforma och genomföra skärgårdsmiljöprograrn. I första hand föreslår vi att uppdraget

till länstyrelsen i Stockholm, Linköping, Karlskrona samt Göteborg. ges Motivet för detta är, enligt vår uppfattning, att det inom dessa län finns de mest komplexa miljöfrågoma. Vårt förslag utesluter inte att fler länsstyrelser med skärgård kan ges motsvarande uppdrag. Programmen bör bygga på det länsvisa arbetet med strategi for regional miljö STRAM och relevanta delar aktuella utvecklingsprogram samt lokalt av Agenda 2l-arbete. Det är särskilt viktigt att kan utnyttja det programmen etablerade arbetet inom vatten- och eventuellt luñvårdsförbunden samt de regionala åtgärdsgruppema. Fördelen med att låta STRAM-arbetet utgångspunkt och arbetsmall vara en är flera. Den regionala miljöanalysen i STRAM kan lätt brytas ut och eventuellt kompletteras med skärgårdsspecifik analys inom vissa problemområden. en Förhoppningsvis innebär det att inledningfasen inte ska kräva så mycket tid och finns ska framför allt koncentreras till åtgärderna och resurser. De resurser som åtgärdsplanema. STRAM-ansatsen kommer också underlätta såväl arbetet med skärgårdsspeciñka miljömål samt system för miljöövervakning och måluppföljning. STRAM-arbetets fortskridande ska rapporteras kontinuerligt till Naturvårdsverket, bl.a. för att utröna om åtgärderna är tillräckliga för att internationella åtaganden och nationella mål ska nås. Vi föreslår att berörda länsstyrelser på motsvarande sätt rapporterar arbetet med miljöprogrammen. Miljöprogrammen ska inte enbart vara åtgärdsinriktade utan också framåtsyñande att dess målsättningar ska styrande för genom vara utvecklingsarbetet inom skärgårdama. Enligt vår mening kommer miljöprogrammen härigenom att stärka den inomregionala dialogen när det gäller skärgårdsfrågor. Vi vill i detta sammanhang understryka att visserligen skärgårdsmiljöprogrammen som en utveckling av STRAM-arbetet men att ser det ska väsentligt närmare koppling till lokala intressen när det gäller vara en åtgärdsdelen. Det endast under denna förutsättning som skärgårdsmiljöprogrammen kan tjäna som en fördjupning av utvecklingsprogrammens miljödelar. Vi föreslår inte bildandet något samlat formaliserat organ för av skärgårdsfrågor. Däremot vill vi framhålla vikten av ett mellanregionalt informationsutbyte under programarbetet och nära dialog med berörda en centrala myndigheter.

14 KONSEKVENSREDOVISNING

Enligt utredningsdirektivet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer om redovisning av regionalpoltiska konsekvenser, att pröva offentliga åtaganden och att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser. Avseende regional- och jämställdhetspolitiska konsekvenser menar att flera av de förslag framför syflar till att stärka lokal sysselsättning och ekonomiskt utveckling och därmed möjligheter till ökad jämställdhet. Avseende offentliga åtaganden anser att våra egna förslag imyms inom ramen för respektive myndighets normala arbetsuppgifter och åtaganden. I de fall stödjer andra utredningars förslag har dessa att redovisa konsekvenserna av sina förslag. Avseende konsekvenser för miljön anser att genomförande av våra förslag skulle innebära en väsentlig förbättring av Skärgårdarnas miljö och skapa förutsättningar för långsiktig hushållning med Skärgårdarnas naturresurser.

Kommittédirektiv x®

Tilläggsdirektiv till Miljövårdsberedningen

Dir.

Jo 1968:A, En hållbar utveckling i

1995: 127

landets skärgårdsområden

Beslut vid regeringssammanträde den 12 oktober 1995

Sammanfattning av uppdraget

Miljövårdsberedningen Jo 1968:A skall

analysera miljösituationen i landets skärgårdsområden, och

föreslå strategi och åtgärder för bättre miljö i - en en områdena.

Syftet med arbetet är att skapa förutsättningar för en

långsiktigt hållbar utveckling i skärgårdarna. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i behovet en levande skärgård av samt olika verksamheters och aktiviteters inverkan miljön. Tyngdpunkten i arbetet skall läggas de skärgárdsområden som bedöms som mest utsatta.

Bakgrund

Skärgårdarnas naturgivna förutsättningar är basen för lokal-

befolkningens traditionella näringar såsom fiske, småskaligt

jord- och skogsbruk, jakt samt service till fritidsboende och

turister. Möjligheten till fast bosättning och arbete är en nödvändig grund för en levande skärgård. Den hävdade marken är också ett viktigt inslag i skärgårdsmiljön. Vidare bör framhållas att försvaret bedriver viktig verksamhet även i

skärgårdarna. Skärgårdarna har samtidigt stora nationella värden för rekreation och friluftsliv i olika former. Skärgårdhar därigenom stor betydelse inte minst för människorna arna i närliggande tätorter. Skärgårdarna har också stora natur- och kulturmiljövärden. Stora delar skärgårdarna omfattas därför av de särskilda hushållningsbestämmelserna i 3 kap. lagen av 1987: 12 hushållning med naturresurser m.m. naturresursom

lagen. Särskilt i ytterskärgårdarna finns dessutom skydd enligt

naturvårdslagen 1964:822, t.ex. i form av naturreservat samt

säl- och fågelskyddsområden. Frågan skärgårdsområdenas utveckling har utretts i fiera

om

olika sammanhang. Den senaste mer övergripande utredningen

redovisas i betänkandet Levande skärgårdar SOU 1994:93. Skärgårdsförhållandena berörs också eller mindre direkt i mer

flera andra utredningar och regeringsinitiativ Det gäller

m.m. bl.a. miljöpolitikens inriktning, strategi för biologisk mångfald, uppföljning säkerställande riksintressen enligt naturav av

resurslagen, firjetrafik, buller- och avgasfrågor när det gäller fritidsbåtar och fartyg, trañk med vattenskotrar samt grundvattenfrågor. Vidare bedriver länsstyrelserna arbete med regionala miljöprogram och inom de s.k. regionala åtgärds- Skärgårdsfrågorna har även uppmärksammats i

grupperna.

internationella sammanhang. Stora delar av skärgården är också

föremål för stöd från EU genom strukturfonderna.

Skärgårdsmiljöns känslighet medför att vissa verksamheter

eller aktiviteter kan ha negativ inverkan på såväl skärgårds-

områdenas rekreations-, natur- och kulturmiljövärden som för

möjligheterna till varaktig bosättning, sysselsättning och

försörjning. Det gäller framför allt inverkan från fritids-

bebyggelse, fárje- och motorbåtstrafik och verksamheter som

i ett långsiktigt perspektiv medför övergödning av vattnen. Det

ökade och förändrade nyttjandet skärgårdarna har medfört

av bl.a. ökade störningar i form buller, skador, förslitning, av övergödning, vatten- och luftföroreningar samt försvårad

tillgänglighet till stränder och försämrade möjligheter att hålla

marken i hävd. Detta har lett till att konñikterna mellan olika intressen har skärpts.

I arbetsrapporten Områden av riksintresse enligt 3 kap.

NRL en redovisning av utvecklingen remissupplaga - m.m. augusti 1995 har Boverket bl.a. studerat kommunernas plane-

ring och länsstyrelsernas planeringsunderlag för de områden

som omfattas av bestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen.

Boverket anser att tillräckliga insatser inte har gjorts för att skydda bevarande- och rekreationsvärdena i dessa områden. I

rapporten framhålls att behovet av ett bättre skydd i vissa fall

är akut. Rekreationsu/ärdena för det rörliga friluftslivet kommer enligt verket att minska och stora natur- och kulturvärden

kommer att skadas påtagligt om bebyggelsen i kustområdena

inte utvecklas på ett sätt som är mer anpassat till områdenas värden och i vissa fall kraftigt begränsas. Bl.a. försvåras

tillgängligheten till stränderna och orörda delar av kustland-

skapet. Rapporten remissbehandlas för närvarande.

Den kraftigt ökade användningen motordrivna fritidsbåtar

av i skärgårdarna har medfört ökade störningar, bl.a. genom buller och avgaser. Den omfattande färjetrafiken med allt större

fartyg har också inneburit ökad inverkan på miljön. Problemen

är främst koncentrerade till storstädernas skärgårdsområden.

Övergödningen av sjöar och hav är ett stort miljöproblem,

inte minst i skärgårdsområden. Under den senaste tjugoårsperioden har halterna fosfor och kväve i haven fördubblats. av

Från den norska kusten i väst till Ålands hav i öst är ñera

områden kraftigt övergödda. Det mest bidrar till Över-

som gödningen är läckage från jordbruk, utsläpp avloppsvatten av och nedfall av luftburet kväve, främst från trafiken.

Vatten- och avloppsfrågorna, är avgörande betydelse

som av

för Skärgårdarnas utveckling, är i många fall svårlösta.

Problemen gäller såväl bristande tillgång på grundvatten som saltvatteninträngning och föroreningar.

Uppdraget

Miljövårdsberedningen skall analysera miljösituationen i landets

skärgårdsområden samt föreslå strategi och åtgärder för en en

bättre miljö i områdena. Syftet med arbetet är att skapa

förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling i skär-

gårdarna. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i behovet av levande skärgård samt olika verksamheters och aktiviteters en inverkan på miljön. Tyngdpunkten i arbetet skall läggas på de skärgårdsområden som bedöms som mest utsatta.

Miljövårdsberedningenskall i arbetet utgå från det om-

fattande utredningsmaterial kortfattat har redovisats i det som föregående. Därtill kommer underlag finns hos centrala som

och regionala myndigheter. Även pågående utrednings- och

utvecklingsarbete skall beaktas.

Miljövårdsberedningen skall i ett första steg översiktligt

kartlägga de anspråk från verksamheter och aktiviteter som

ställs på att nyttja skärgårdarna och som kan ha negativ

inverkan på Skärgårdarnas natur- och kulturmiljövärden eller särskilda värden för det rörliga friluftslivet. Det gäller t.ex.

exploatering för bebyggelse och infrastruktur, farleder, båt-

trafik, turism, fiskodlingar och försvaret. Härvid bör bl.a. behandlas frågor såsom olika typer störningar, skador, av förslitning, övergödning, vatten- och luftföroreningar samt

nedskräpning. Påverkan bör relateras till de naturgivna förutsättningarna i respektive skärgårdsområde.

I ett andra steg skall Miljövårdsberedningen med utgångs-

punkt i den samlade miljöanalysen koncentrera det mer in-

gående utredningsarbetet till de skärgårdsområden där inverkan är störst eller till sådana skärgårdsområden som beredningen finner särskilda skäl att utreda vidare. Skärgårdarna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands län, inklusive Mälaren,

samt i Göteborgs- och Bohus län, där trycket från stora

befolkningskoncentrationer är särskilt starkt, kan hänföras till förstnämnda kategori.

Miljövårdsberedningen skall studera hur de riksintressen

som avses i 3 kap. naturresurslagen har säkerställts i berörda skärgårdsområden. Beredningen skall överväga om det behövs

ytterligare åtgärder, i första hand i de områden där problemen

är mest akuta. Beredningen skall i detta sammanhang särskilt

studera bebyggelseutvecklingen i berörda skärgårdsområden.

Miljövårdsberedningen skall redovisa förutsättningarna för att upprätta och genomföra miljöprogram för respektive skärgårdsområde samt överväga organisatoriska former för ett sådant arbete. Miljöprogrammen bör omfatta bl.a. miljökvalitetsmål som avser påverkan utsläpp föroreningar till genom av luft och vatten, säkerställantle av mark för naturvård, kulturmiljövård och rekreation samt återställningsåtgärder. Vidare bör programmen innehålla riktlinjer för planering baserade miljökvalitetsmålen för respektive område. I arbetet bör beaktas pågående uppbyggnad av regional miljöövervakning och utveckling av kulturmiljöövervakning. Beredningen bör ta del av det arbete som pågår med att upprätta ett regionalt miljö-

program för Öresundsregionen.

Miljövårdsberedningen skall också överväga vilka åtgärder som, med stöd av t.ex. naturvårdslagen 1964:822 eller fiskelagen 1993:787, bör vidtas för att skydda betydelsefulla marina områden. Miljövårdsberedningen skall vidare överväga åtgärdsprogram för en mer miljöanpassad sjötrafik i berörda skärgårdsområden. Beredningen skall därvid, vad gäller färjetrañken, utgå från befintligt utredningsmaterial och den gällande sjöfarts- och hamnpolitiken. Miljövårdsberedningens förslag skall samordnas med insatser inom EU:s olika kommissionsinitiativ berör den som

svenska skärgården, såsom PESCA program för fiskeri-

näringen och INTERREG regionalt samarbete över nations-

gränser, strukturfondsprogrammet för skärgården mål 5 b

och de insatser som görs för miljöåtgärder i det svenska jordbruket.

Tidsplan och arbetsformer m.m.

Miljövårdsberedningen skall i sitt arbete samråda med centrala och regionala myndigheter samt med berörda kommuner och intresseorganisationer. Om Miljövårdsberedningen lägger förslag med kostnads-

effekter skall förslag till finansiering lämnas. För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23 och att redovisa jämställdhetspolitiska

konsekvenser dir. 1994:124.

Miljövårdsberedningen skall senast den 1 oktober 1996 redovisa resultatet av sitt arbete.

Miljödepartementet

Bilaga 2: Ordforklaringar

anaerob hörande till eller bildad i sedimentationsmiljö utan fritt syre

arkos grovkornig sandsten som innehåller minst 25 volymprocent fältspat och bergartsfragment, och där mängden faltspat är minst tre gånger så stor som mängden bergartsfragment

biotop område bebott av en enhetlig samling organismer och med enhetlig ekologisk struktur

diabas basisk gångbergan

drumlin i inlandsisens eller glaciärs rörelseriktning utsträckt elliptisk rygg, uppbyggd av glacialt material, huvudsakligen morän

ekologi läran om de levande varelsemas relationer till sin omvärld

erosion nedbrytning av berg och jord, samt borttransport av nedbrytningsmaterialet

eutrofiering utveckling mot mera näringsrika förhållanden, oavsett om detta beror på en naturlig utveckling eller om förhållandena orsakats av människan

fiirkastning spricka eller sprickzon längs vilken förskjutning skett i berggrunden

glacial hörande till eller bildad under istid

gnejs folierad omvandlad bergart, vanligen rik på kvarts och faltspat

kambrium/ kambrisk den äldsta av de sex paleozoiska perioderna och anses omfatta ca. 85 miljoner år. Perioden började för 590 miljoner år sedan och sträckte sig fram till 505 miljoner år före vår tid.

klint långsträckt brant vägg i berg eller jord, bildad genom vågerosion

kva rtär period omfattande de senaste ca. två årmiljonema och kärmetecknad av upprepade växlingar mellan kalltider och varmtider samt istider och mellanistider

limnisk hörande till sötvattensmiljö

marin hörande till saltvattensmiljö

morän jordart karaktäriserad av övervägande dåligt sorterat berg- och jordmaterial som transporterats och avlagrats av glaciär eller inlandsis

peneplan vidsträckt, nästan plan erosionsyta i fast berg, bildad genom långt gången erosion

postglacial hörande till eller bildad under tid efter istid

prekambrium jordens urtid, del av jordens historia som sträcker sig fram till kambriums början

refugium tillflyktsområde som ger en art möjlighet att fortleva. Refugier kan t.ex. utgöras av isfria partier inom ett nedisat område.

stötsida avrundad, mot isrörelsen riktad sida av rundhäll

subkambriska peneplanet Skandinaviskt urbergspeneplan på vilket de kambriska sedimenten avsattes

tektonik läran om berggrundens strukturella uppbyggnad, bildning och historiska utveckling

tombolon sand- eller gmsavlagring, hopförd genom vågors och strömmars verkan, vilken bildar en förbindelse mellan en ö och fastlandet eller mellan två öar

Statens offentliga utredningar 1996

Kronologisk förteckning

Den nya gymnasieskolanhurgårdet U. Nykursi trafikpolitiken Bilagor.K, + . - . Samverkansmönster i svensk forsknings- Enstrategiför kunskapslytft ochlivslangtlärande. . . finansiering. U. U

Fritid förändring. i Detforskningspoliliska landskapet i Norden . . Omkönochfördelning fritidsresurser. av C. 1990-talet. U.

Vembestämmer vad EU:s interna spelreglerinför Forskning ochPengar.U, . . regeringskonferensen 1996.UD. .Borgcnärsbrottcn en översyn ll av kap. — Politikontráden underlupp,Frågor om EU:sförsta brottsbalken. Fi. . pelareinför regeringskonferensen 1996.UD. .Attityderochlagstiftningisamverkan

Ettår medEU. Svenska statstjänstemäns + bilagedel.C. . erfarenheter arbeteti EU, UD. av .Mössochmanniskor.Exempel bra

Av vitaltintresse.EU:sutrikes-och lT-användning blandbarnochungdomar. SB. . säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD, .Banverkets myndiglietsroll m.m. K. , Batterierna en laddadfråga.M. .Aktiv arbetsmarknadspolitikexpertbilaga. + A, . - Omjärnvägens trafikledning m.m. K. 35.Kriminalunderrättelseregisler . .Forskningför vårvardag,C, DNA-register. Ju. .EU-mopeden, Ålders- ochbehörighetskrav för 36.Högskolai Malmö.U.

tvä-ochtrehjuligamotorfordon. K, 37.Sveriges medverkan i FN:sfamiljeår.

.Kommunerochlandstingmedbetalnings- 38.Nationalstadsparken M. svärigheter. Fi. 39.Rapportfrånklimatdelegationen 1995.

.Offentligdjurskyddstillsyn. Jo. Klimatrelaterad forskning.M.

.Budgetlag regeringens befogenheter 40.Elektronisk dokumenthantering. Ju. — finansmaktens omrâde,Fi, 41. Statens maritima verksamhet. Fö.

Unionför både öst och väst. Politiska, rättsliga 42.Demokrati och öppenhet. Omfolkvalda parlament . ochekonomiska aspekter EU:ssjätte av ochoffentlighetiEU, UD.

utvidgning.UD, 4 .jämställdheten L i EU. Spelregler och

Förankring ochrättigheter.Omfolkomröstningar verklighetsbilder. UD. . utträdesrätt, medborgarskap ochmänskliga 44. Översyn skatteflyktslagen. av rättigheter i EU. UD, Reformerat förhandsbesked. Fi.

17.Bättretrafik medvaginformatik.K. 45. Presumtionsregeln i expropriationslagen, Ju.

18.Totalförsvarspliktiga m95.Förslag om jobb/studier 46.Enskilda vägar. K. eftermuck,bostadsbidrag, dagpenning, 47.Cirkelsatr1hället. Studiecirklars betydelser för

försäkringar.Fö, individochlokalsamhälle. U.

.SverigeEUochframtiden.EU 96-kommitténs 48.Shaping Sustainable Homesin an Urbanizing

bedömningar inför regeringskonferensen 1996. World.Swedish NationalReportfor Habitatll. N. UD. 49.Reglerför handelmedel. N.

.Samordnad rollfördelninginomtekniskforskning. 50.Förbud motvapen allmänplats m.m, lu.

U. 5l. Grundläggande dragi enny arbetslöshetsförsäk-

2 ,Reformochförändring,Organisation och ring alternativochförslag,A. verksamhet vid universitet ochhögskolorefter 52.Precisering handelsändamálet av i detaljplan. M.

1993årsuniversitets- ochhögskolereform. U. Kalkning sjöarochvattendragM. av . 22.Inflytande riktigt Omelevers rätt till 54.Kooperativamöjligheteristorstadsomráden. S. inflytande,delaktighet och ansvar. U. 55.Sverige,framtiden och mångfalden. A.

23.Kartläggning ochanalys denoffentligasektorns 55.Pâ av väg mot egenföretagande, A.

upphandling avvaror ochtjänstermed 55.Vägar i SverigeA.

miljöpåverkan. N. 56,Hälften vorenog om kvinnorochmän — 24.FrånMaastrichttill Turin. Bakgrundochövriga 90-talets arbetsmarknad. A,

EU-länders förslag ochdebatt inför 57.Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst.Fi.

regeringskonferensen 1996.UD. 58,Finansieringen detcivilaförsvaret.Fö. av 25.Frånmassmedia till multimedia-

att digitaliserasvensktelevision.Ku.

1996 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

5C ,Europapolitiketts kunskapsgrund. 86.Utvecklad samordning inomdet civila försvaret

En principdiskussion utifrån och fredsräddningstjänsten, Kartläggning,

EU96-kommitténs erfarenheter. UD, överväganden ochförslag.Fö.

60.Miljö ochjordbruk.OmEU:s miljöregleroch 8 .Tredimensionell fastighetsindelning. Ju.

utvidgningens effekter pa den gemensamma 8 .Kameraövervakning Ju,

jordbrukspolitiken. UD. .Samverkan mellanhögskolan och desmåoch 6 .Olikaländer olika takt. Omflexibel integration medelstora företagen.N4 — och förhållandet mellan stora och sina stater i EU. 9. Sammanhallet studiestöd. U.

UD. 91.Denprivatavärdens omfattningoch framtida EU. konsumenterna mitten och ersättningsfortnerEn nationella . — översynav de Förväntningar ochverklighet.Jo. taxorna för läkareoch sjukgymnaster. S. ~ 63.Medicinska undersökningar i arbetslivet. A. 9 T i miljöarbetet. M. 64.Försäkringskassan Sverige Översyn . — av 93.Ny yrkestrafiklagstiftning. K. Socialförsäkringens administration. S. 94.Nationell tcleadrcsskzitzilog. K. 65.Administrationen EU:s av jordbrukspolitik 95.Botniabanan. K.

i Sverige. Jo. 96.Strukturförändring och besparing.

66.Utvärderat personval. Ju. En uppföljning genomförda av förändringar 6 Medborgerlig insyni kommunala entreprenader. inomförsvarsmaktens ledningsorganisation. Fö. . Fi, 97. Effektivareförsvarsfastigheter 68. Några folkbokföringsfrågor. Fi. Utvärdering reform.Fö. aven 69.Kompetens ochkapital bilaga,N. + 98.Vemstyr försvaretUtvärdering av 70.Samverkan mellanhögskolan och näringslivet. N. effekterna LEMOvreformen. Fö. av 71.Lokal demokratiochdelaktighet i Sveriges städer 99. Avvecklingmedinlärning.Erfarenheter från

ochlandsbygd, ln. LEMO-reforinens avveckling personal. Fö. av .Rättspsykiatriskt forskningsregister. S. 100, Ettnyttsystem för skattcbetalningar. A. Del

.Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Ettnyttsystem för skattebetalningar. DelB. , Volym l En granskning. M. Författningsförslag, författningskommentarer —— 73. SwedishNuclearRegulatory Activities. och bilagor.Fi.

Volume 1 An — Assessment. M. 101.Kärnavfall teknikoch platsval.KASAMs — 74.Svensk kåirnteknisk tillsynsverksamhet. yttrande över SKBsFUD-Program 95.M. Volym2 Faktaredogörelser. M. 102.TUFF Tcckcnsprziksulbildning för föräldrar,U. — — 74. SwedishNuclearRegulatory Activities, 103. Miljöbalken, skärptochsamordnad En

Volume2 Descriptions. M. miljölagstiftning för hållbarutveckling. - en 75.Värden i folkhögskolcvärldeit. U. Del l och M. 76.EU:s regeringskonferens procedurer, aktörer, 104. Konsumentskydd pá elniarknaden. C. formalia.Sammanfattning av ett seminarium i 105.Att främjadonationer till universitet

april I996.UD. ochhögskolor.U.

77. Utländska försakringsgivare medverksamhet i 106.EUochSverige— franKirunatill Malmö. Sverige,Fi. Sammanfattningfyra regionala möten av 7 .Elberedskapen Organisation, ansvarsfördelning 1995-96.UD,

och finansiering, N, lO7.Union utan gränser konsekvenser, möjligheter, Översyn — 79. av revisionsreglerna. Fi. problem. Sammanfattning ett seminarium i av 80.Viktigt meddelande, november1995.UD, Radiooch TV i KrisochKrig. Ku. 108. Konsumenterna och miljön.C,

81. Skyddför sparande i sparkasseverksamhet. Fi. 109.Frånåket-lotter till Paradis delbetänkande - ett 82. Enöversynav luft- sjö-ochspårtrafikens frånUtredningen universitetsfastigheter om m,m. tillsynsmyndigheten K, angáende överlátelser ochtomträttsupplátelser av 83,Allmäntpensionssparande, S, vissa högskolefastigheter. Fi.

84, Ekobrottsforskning, Ju, 110.Inför Svensktkultumät lT och framtiden ett - 85, Egon Jönsson — en kartläggning lokala av sam- inomkulturområdet, Ku.

verkansprojekt inomrehabiliteringsomrádet. S.

Statens offentliga utredningar 1996

Kronologisk förteckning

111.Bevakad övergång. Åldersgranser för 137.Kommunalförbund och nämnd ungaupp gemensam — till 30ár. C tvåformerförkommunal samverkan. ln. 11 Integrering av miljöhänsyn inomdenstatliga 138.Nybehörighetsreglering hälso-ochsjukvårdens . förvaltningen. M. område tn,m, S. 11 .En allmänoch aktiv försäkringvid sjukdomoch 139.Skatt avfall.Fi. rehabilitering. Del och S. l 140.K0:sbiträde enskilda. ln. 114.Enkörkortsreform. K. 141. Vårdavgifter vidrättspsykiatrisk vård,m.m. 115,Barnkonventionen ochutlänningslagen. S, 142.Länsstyrelsernas roll i infrastrukturplaneringen. K. 116.Artikel6 i Europakonventionen ochskatte- 143.Krockeller möte— Omdenmångkulturella utredningen. Fi, skolan.U. 117.Expertrapporter frånSkatteväxlingskommitten. Fi. 144, Ökad konkurrens i handeln nted livsmedel. N. 118.StationStockholm Nord.K. 145. Arbetstid längd förläggning inflytande. A. - 119.Lättnadi dubbelbeskattningen av mindreföretags 146. Att återerövra vardagen. S. inkomster.Fi, 147. Övergångsbestämmelser till miljöbalken. M. 120.Högskolan i Malmö slutbetänkande. U. 148. Översyn av förvärvslagen ochhyreslagen — 121.Spår,miljö och stadsbild i centralaStockholm. K. Borgenoch pant. Ju. 122.Kunskapssyn ochsamhällsnytta i hantverkscirklar 149.Elberedskapen, Författningsfrágor. N. ochhantverksutövande. U. 150.Enallmänochsammanhållen arbetslöshets- 12 .Iakttagelser förslagefter w och omstruktureringen av försäkring. A. försvarets ledningochstöd.Fö. 151.Bidrag genom arbete Enantologi.S. — 124.Miljö för en hållbarhälsoutveckling, 152. Gruvorna framtiden, och N, Betänkande. Förslag nationellt till handlingsprogram. S. 153.Hållbarutveckling i Sveriges skärgárdsomrádett. Bilaga Miljörelaterade ltälsorisker. S. M, Bilaga Aktöreroch verktyg miljöhälsoarbetet. i Environment forSustainable HealthDevelopment an ActionPlanforSweden. 125.Drogeri trafiken.Ju. 126.Dopingi folkhälsoperspektiv. Del och A DelB, S. 127.Folkbildningens institutioner. U. 128.Skyddet kulturmiljön.Enöversyn av av kulturminneslagens bestämmelser byggnader om ochkulturmiljöer, prâstgárdar, kyrkstäder och ortnamn. Ku. 129.Denkommunala självstyrelsen ochgrundlagen. ln. 130.Detvâkulturema, Rapporter KlausRichard av Böhme,BoHuldt,Carl-Einar Stálvant samt Kent Zetterberg. Bilagormedunderlagsmaterial till UTFÖR:sslutbetänkande SOU1996: 123.Fö. 13 Externvärdering hotochförmåga. av Bilagormed , underlagsmaterial till UTFÖRZS slutbetänkande SOU1996:123. Fö. 132.Det stora ochsnabba greppet. OmLEMO-reformens metoder ochresultat.Bilagormedunderlagsmaterial till UTFÖR:s slutbetänkande SOU1996: I23.Fö. 133.Jämstâlld vård.Olikavård likavillkor. 134.Jämställd vård.Möteni vården ett ur tvärvetenskapligt perspektiv. 135.Fibromyalgi ochDuchennes muskeldystrofi. Kunskapsläge behov framtida och av FoU.S. 136.Effekter EU:sjordbrukspolitik. av Jo.

Statens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen EU:sregeringskonferens procedurer, aktörer, formalia.Sammanfattning av ett seminarium i Möss ochmänniskor. Exempel bra april 1996.76 IT-användlling blandbarnochungdomar.32 EUochSverige från Kirunatill Malmö. - Justitiedepartementet Sammanfattningfyra regionala av möten

1995-96.106 Kriminalunderrättelseregister Union utan gränser konsekvenser, möjligheter, DNA-register.35 problem. Sammanfattning av ett seminarium i Elektroniskdokulnenthantering. 40 november 1995. 107 Presumtionsregeln i expropriationslagen.45

Förbud motvapen allmänplats m.m. 50 Försvarsdepartementet

Utvärderat personval. 66 Totalförsvarspliktiga m95.Förslagom jobb/studierr Ekobrottsforskning. 84 eftermuck,bostadsbidrag, dagpenning, Tredimensionell fastighetsindelning. 87 försäkringar.18 Kameraövervakning. 88 Statens maritimaverksamhet. 41 Drogeri trafiken.125 Översyn förvärvslagen Finansieringen av detcivila försvaret. 58 av ochhyreslagen Utveckladsamordning inomdetcivilaförsvaret Borgenoch pant. 148 ochfredsräddningstjänsten. Kartläggning,

Utrikesdepartementet överväganden ochförslag.86

Strukturförändring besparing. och Vembestämmer vad EU:sinternaspelregler inför En uppföljning genomförda av förändringar regeringskonferensen 1996.4 inomförsvarsmaktens ledningsorganisation. 96 Politikområden underlupp. Frågor om EU:s första Effektivareförsvarsfastigheterl pelare inför regeringskonferensen 1996.5 Utvärdering aven reform.97 Ettâr medEU. Svenska statstjänslemäns Vem styr försvaretUtvärdering av erfarenheter arbeteti EU. 6 av effekterna LEMO-reformen. av 98 Av vitaltintresse. EU:sutrikesoch Avveckling medinlärning. Erfarenheter frán säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. 7 LEMO-reformens avveckling personal.99 av Union för både öst och väst. Politiska,rättsliga iakttagelser ochförslagefteromstruktureringen av ochekonomiska aspekter EU:ssjätte av försvarets ledningochstöd.123 utvidgning.15 , Detvâkulturerna. Rapporter av KlausRichard Förankringochrättigheter.Omfolkomröstningar, Böhme, BoHuldt, Carl-EinarStálvant samt Kent utträdesrält, medborgarskap ochmänskliga Zetterberg. Bilagormedunderlagsmaterial till rättigheteriEU.16 UTFÖR:sslutbetänkande 1996:123. SOU 130 Sverige, EU ochframtiden.EU96-komminéns Externvärdering hotochförmåga. av Bilagormed bedömningar införregeringskonferensen 1996.19 underlagsmaterial till UTFÖR:s slutbetänkande FránMaastricht till Turin. Bakgrund ochövriga SOU1996:123. 131 EU-länders förslag ochdebatt inför Detstora ochsnabba greppet. OmLEMO-reformens regeringskonferensen 1996.24 metoder ochresultat. Bilagormedunderlagsmaterial Demokrati och öppenhet, Omfolkvalda parlament UTFÖR:s till slutbetänkande SOU1996:123. 132 ochoffentlighetiEU. 42

Jämställdheten i EU. Spelregler och Socialdepartementet

verklighetsbilder. 43 Sveriges medverkan i FN:sfamiljeår.37 Europapolitikens kunskapsgrund. Kooperativa möjligheteri storstadsomrâden. 54 Enprincipdiskussion utifrån Försäkringskassan Sverige Översyn av EU 96-kommitténs erfarenheter. 59 - Socialförsäkringens administration. 64 Miljö och jordbruk.Om EU:s miljöreglcr och Rättspsykiatriskt forskningsregister. 72 utvidgningens effekter dengemensamma Allmäntpensionssparande. 83 jordbrukspolitiken. 60 EgonJönsson en kartläggning av lokala Olika länder olikatakt. Omflexibelintegration ~ - samverkansprojekt inomrehabiliteringsområdet. 855 ochförhållandet mellan stora ochsmå stater i EU.

Statens offentliga utredningar 1996

Systematisk förteckning

Denprivatavårdens omfattning ochframtida Pensionssamordnittg för svenskar i EU-tjänst.57 ersättningsformerEn översynav denationella — Medborgerlig insyni kommunala entreprenader. 67 taxorna för läkareochsjukgymnaster. 91 Någrafolkbokföringsfragor. 68 Enallmänochaktivförsäkringvid sjukdomoch Lltläitdska försiikringsgivare medverksamhet i rehabilitering. Del 1och 113 Sverige.77 Barnkonventionen ochutlänningslagen. 115 Översyn revisionsreglerna. av 79 Miljö för en hållbarhälsoutveekling. Skyddför sparande i sparkasseverksamhet. 81 Betänkande. Förslag till nationellt ltandliitgsprogratn. 124 Ett nyttsystem lör skattebetalningar. DelA. Bilaga Miljörelaterade hälsorisker.124 Ett nyttsystem för skattebctalningar. DelB. Bilaga2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. 124 Författningsförslztg, förfanningskommentarer Environment forSustainable HealthDevelopmentan — ochbilagor.100 ActionPlanforSweden. 124 Frånákerlottcrtill Paradis ett delbetänkande Doping folkhälsoperspektiv. i DelA ochDelB. 126 — frånUtredningen universitetsfastigheter om m.m. Jämställd vård.Olikavård likavillkor. 133 angáende överlátelser ochtomträttsupplátelser av Jämställd vård.Möteni vården ett ur vissahögskolefastigheter. 109 tvärvetenskapligt perspektiv. 134 Artikel6 i Europakonventionen ochskatte- Fibromyalgi ochDuchennes muskeldystroft. utredningen. 116 Kunskapsläge ochbehov framtidaFoU.135 av Expertrapporter franSkatteväxlingskotnmittén, 117 Ny behörighetsreglering hälso-ochsjukvårdens Lättnadi dtibbelbeskaltnittgenmindreföretags av område m.m. 138 inkomster.119 Vårdavgifter vid rättspsykiatrisk vård, m.m. 141 Skatt avfall.139 Att återerövra vardagen. 146

Bidrag genom arbete Enantologi.151 Utbildningsdepartementet -

Kommunikationsdepartementet Den nya gymnasieskolan gar — hur det l

Samverkansmönster i svenskforskningsfinansiering. Omjärnvägens trafikledning m.m. 9 121 EU-mopeden. Älders- ochbehörighetskrav för Samordnad rollfördelninginomtekniskforskning. två-ochtrehjuligamotorfordon. ll 1201 Bättretrafikmedväginformatik. 17 Reformochförändring.Organisation ochverksamhet Ny kurs trañkpolitiken i + Bilagor.26 vid universitet ochhögskolor efter 1993års Banverkets myndighetsroll m.m. 33 universitets- ochliögskolereform. 21 Enskilda vägar. 46 Inflytande riktigt Omelevers - rätt till En översynav luft- sjö-ochspártrafikens inflytande,delaktighet och ansvar. 22 tillsynsmyndigheten 82 Enstrategiför kunskapslyft ochlivslångtlärandet27 Ny yrkestrañklagstiftnittg. 93 Det forskningspolitiska landskapet i Norden Nationellteleadresskatalog. 94 1990-talet. 28 Botniabanan. 95 ForskningochPengar.29 Enkörkortsreform 1 14 Högskola i Malmö.36 StationStockholm Nord,118 Cirkelsamhållet. Studieeirklars betydelser för Spår,miljöochstadsbild i centralaStockholm.121 individochlokalsamhåille, 47 Länsstyrelsernas roll i infrastrukturplaneringen. 142 Värdeni folkhögskolevärldcn. 75

Finansdepartementet Sammanhållet studiestöd. 90

TUFF Teckenspråksutbildning - för föräldrar.102 Kommuner ochlandsting med betalnings- Att främjadonationer till universitet svårigheter. 12 ochhögskolor.105 Budgetlag regeringens befogenheter - Högskolan i Malmö Slutbetänkande. - 120 finansmaktens omrâde.14 Kunskapssyn ochsamhällsnytta i hantverkscirklar Borgenärsbrotten en översyn av ll kap. - ochhantverksutövande. 122 brottsbalken. 30 Folkbildningens instinitioner. 127 Översyn skatteflyktslagen. av Krockeller möte Omdenmångkulturella skolan. 143 Reformerat förhandsbesked. 44 -

Statens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Jordbruksdepartementet Närings- och handelsdepartementet Offentlig djurskyddstillsyn. 13 Ökad konkurrens i handeln med livsmedel. 144 EU, konsumenterna maten och Elberedskapen. Författningsfrágor. 149 Förväntningar ochverklighet. 62 Gruvomaochframtiden. 152 - Administrationen EU:s av jordbrukspolitik i Sverige. 65 Civildepartementet Effekter EU:s av jordbrukspolitik. 136 Fritidi förändring. Omkön ochfördelning av fritidsresurser. 3 Arbetsmarknadsdepartementet Forskningför várvardag. 10 Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. 34 Attityderoch lagstiftningi samverkan Grundläggande drag i enny arbetslöshetsförsäkring + bilagedel.31 alternativ ochförslag.5l Konsumentskydd på elmarknaden. 104 Sverige,framtiden ochmångfalden. 55 Konsumenterna och miljön. 108 Pâväg egenföretagande. 55 Bevakad övergång. Åldersgränser för ungaupp till mot Vägar in i Sverige.55 30âr. 111 Hälften vore nog om kvinnoroch män - Inrikesdepartementet 90-talets arbetsmarknad. 56 Medicinska undersökningar i arbetslivet. 63 Lokaldemokratioch delaktighet i Sveriges städeroch Arbetstid längd förläggning inflytande.145 landsbygd. 71 - Enallmän ochsammanhållen arbetslöshets- Denkommunala självstyrelsen och grundlagen. 129 försäkring.150 Kommunalförbund ochgemensam nämnd tvâformerför kommunal samverkan. 137 Kulturdepartementet K015biträde enskilda. 140 Från massmedia till multimedia digitalisera svensktelevision.25 Miljödepartementet att Viktigt meddelande. Batteriernaen laddadfråga.8 - Radio ochTV i KrisochKrig. 80 Nationalstadsparker. 38 Inför ett Svenskt kulturnät lT ochframtiden Rapport frånklimatdelegationen 1995. inom kulturomrâdet. 110 Klimatrelaterad forskning.39 Skyddet av lmlmrmiljön.En översyn av Precisering av handelsändamálet i detaljplan. 52 kulturminneslagens bestämmelser om byggnader Kalkning sjöaroch av vattendrag 53 och kulturmiljöer,prästgårdar, kyrkstäder och Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. ortnamn. 128 Volym 1 Engranskning. 73 - Swedish Nuclear Regulatory Activities. Näringsdepartementet 73 Volume1 An Assessment. - Kartläggning och analys den av offentligasektorns Svenskkärnteknisk tillsynsverksamhet. upphandling avvaror och tjänstermed Volym2 Faktaredogörelser. 74 miljöpåverkan. 23 SwedishNuclearRegulatory Activities. ShapingSustainable Homesin an Urbanizing Volume2 Descriptions. 74 - World.Swedish National Report for Habitatll. 48 lT i miljöarbetet.92 Regler för handelmedel. 49 Kärnavfall teknik ochplatsval. KASAMs - Kompetens ochkapital bilaga.69 + yttrande över SKBsFUD-Program 95. 101 Samverkan mellanhögskolan och näringslivet. 70 Miljöbalken. En skärptoch samordnad Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och iniljölagstiftning för en hållbarutveckling. finansiering.78 Del och2. 103 1 Samverkan mellanhögskolan ochdesmåoch Integrering miljöhänsyn av inomden statliga medelstora företagen. 89 förvaltningen.112 Övergångsbestämmelser till miljöbalken. 147 Hållbarutveckling i Sveriges skärgárdsormâden. 153