Serviceföretagen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Serviceföre

tagen

till

vägar

-

IV k/

Betänkande av serviceföreta sutrednin en

SE M]

e t

% @ Statens offentlnga utredningar

ww

1/

ä 1979:74 @

Handelsdepaffementet

Serviceföretagen

-

vägar till

utveckling

sggiceföretagsutredningen

Betänkande av

Stockholm 1979

Omslag Johan Hillbom ISBN 91-38-04948-1 lSSN 0775-250X Gotab, Kungälv 1979

Till statsrådet och chefen för

handelsdepartementet

Den 3 november 1977 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda verksamhetsförhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 5 november 1977 f. d. generaldirektören Olle Karleby som utredare. Som sakkunniga förordnades den 6 februari 1978 direktören Iwan Ahlström, utredningschefen Börje Andersson, direktören Knut-Elis Bergström, direktören Gustav Persson, utredningssekreteraren Lars-Olof Pettersson och möbelhandlaren Sture Thuresson. Till experter förordnades samma dag byrådirektören Gunilla Almqvist, avdelningsdirektören Sven Sahlström och numera direktören Bo K.G. Söderberg. Kommittén har antagit namnet serviceforetagsutredningen. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 6 februari 1978 numera avdelningsdirektören Sven Sjögren. Biträdande sekreterare har fr. o. m. den 1 augusti 1978 varit numera departementssekreteraren Tomas Tetzell. Kommittén har nu avslutat sitt arbete och får härmed överlämna sitt betänkande - till Serviceföretagen vägar utveckling. De sakkunniga och experterna biträder utredarens förslag utom i de delar som behandlas i särskilda yttranden. Sådana yttranden har avgivits av Gunilla Almqvist, Börje Andersson, Lars-Olof Pettersson och Sture Thuresson.

Stockholm i november 1979.

Olle Karleby

Iwan Ahlström Börje Andersson Knut-Elis Bergström

Gustav Persson Lars-Olof Pettersson Sture Thuresson

/Sven Sjögren Tomas Tetzell

Innehåll

Sammanfattning .

I Bakgrund

1 Inledning . . . . . 19 1.1 Utredningens direktiv . . . . . . . . . . . 19 1.2 Riksdagsmotioner och utredningar m. m. rörande serviceföretag 1975-1979 . 21 1.3 Utred ningsarbetet 27

2 Nordiska förhållanden . 31

3 Servicenäringarnas struktur . . . . . 35 3.1 Servicenäringarna i samhällsekonomin 35 3.2 Varuhandel 41 3.2.1 Partihandel 41 3.2.2 Detaljhandel 43 3.3 Samfárdsel 48 3.4 Privata tjänster 49 3.5 Bostadsförvaltning . . . . . . 52 3.6 Servicenäringarnas framtida utveckling 52

4 Kreditmarknaden och serviceföretagen 57 4.1 Kreditmarknaden . 57 4.2 Kapitalmarknaden . . . . . . . . 60 4.3 Mellanhandsinstituten inom näringslivssektom 60 4.3.1 AB Industrikredit och AB Företagskredit . 61 4.3.2 Företagskapital AB . . . . 63 4.3.3 Sveriges Investeringsbank AB 63 4.3.4 Lantbrukskredit . 65 4.3.5 AB Svensk Exportkredit 66 4.4 Finansieringsföretag . 67

4.5 Övrigt 68

6 Innehåll

De regionala urvecklingsfonderna 69 Historik . . . . . 69 5.1.1 Företagareforeningarna 69 5.1.2 Småföretagspropositionen 70 5.2 Organisation, mål och ekonomi 71 5.3 Kreditstöd 74 5.4 Företagsservice 76 5.5 Sammanfattning 77

AB Handelskredit och dess sysrerinstirur . 81 AB Handelskredit 81 6.1.1 Ändamål . . . . . . 81

6.1.2 Ägarforhållanden och organisation . 82

6.1.3 Upplåning . . . . . . . . . . . . . 83 6.1.4 Utlåningsvolym, lånevillkor och kostnader 85 6.2 AB Handelskredits systerinstitut . . . . . . . . . 88 6.3 Den tidigare behandlingen av frågan om statligt engagemang i AB Handelskredit . . . . . . . . . . . . . 94 6.4 Problem för AB Handelskredit och dess systerföretag i deras nuvarande verksamhet 95 6.5 Sammanfattning 99

Finansieringssituarionen för förelag inom servicenäringarna 103 7.1 Finansieringssituationen i detaljhandeln 104 7.2 HU1:s utredning . . . . . . . . . . . . . . . 109 7.3 Finansieringssituationen i nâgra andra servicenäringar 113 7.4 Leverantörsberoende 1 15 7.4.1 Bakgrund . . . . . . . . . 115 7.4.2 Orsaker till leverantörsberoende . 115 7.4.3 Leverantörsberoende i olika avtal 117 7.4.4 Uppgifter vid hearings . . . . . . . 122 7.4.5 NO-ingripanden mot leverantörsberoende 123 7.5 Statligt stöd till servicenäringarna 125

hiretagsservice . . . . . . . . . . . 129 8.1 Företagsservice med samhällets medverkan 129 8.2 Företagsservice inom organisationer 133 8.3 Företagsservice inom samverkande företag . 137 8.4 Utredningar om foretagsservice 139

II överväganden och forslag 143

Allmänna överväganden . . . . . . . . . 145 9.1 Behovet av samhälleliga insatser för serviceföretagen . 145 9.2 Leverantörsberoende 147 9.3 Principiella utgångspunkter . 151

Innehåll 7

9.4 överväganden om alternativa stödåtgärder . 153

9.4.1 Inledning . . . . . . . . . 153 9.4.2 De regionala utvecklingsfonderna . . . . 153 9.4.3 AB Handelskredit och dess systerinstitut . . . . 154 9.4.4 Statens industriverk (SIND) och dess enhet SIFU 155 9.4.5 Sveriges Köpmannaförbund, handelskamrarna och AB

10.2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . 174 10.2.2 Utvecklingsfondernas nuvarande resurser 174 10.2.3 Faktorer av betydelse för det framtida resursbehovet 175 10.2.4 Beräkning av det framtida resursbehovet 175

11 Färs/ag angáende AB Handelskredit och dess systerinstitut . 179 11.1 Skäl för stöd åt AB Handelskredit och dess systerinstrtut 179 11.2 Utformningen av det statliga stödet 182 11.2.1 Alternativa överväganden 182 11.2.2Utf0rmningen av statsgarantierna 183 11.3 Samhällets insyn i institutens verksamhet 187

Särskilda yttranden . 189

Bilaga

Bilaga Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa service-

1.2 Källmaterial . . . . . . 194 1.3 Avgränsningen av servicenäringarna 195 1.4 Servicenäringarnas omfattning 1976 . 196 1.5 strukturella förskjutningar 1972-1976 197 1.6 Antal arbetsställen 200 1.7 Företagens storlek . . . . . . . . 200 1.8 Servicenäringarna i samhällsekonomin 202 1.9 Detaljhandelns företagsformer . . . . . . . . . . 204 Några företagsekonomiska uppgifter om detaljhandeln och and»

ra servicenäringar 1205

8 Innehåll sou 1979274

2.1 Resultaten i sammandrag . . . . . . 205 2.2 Undersökningens syfte och uppläggning . 206 2.3 Bruttovinsten . 207 2.4 Kostnaderna 210 2.5 Nettoresultatet . 211 2.6 Effektiviteten 212 2.7 Soliditeten . . 214

2.8 Övriga servicenäringar . 214

3 Kapitalförsörjningen m. m. inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag . . . . . . 216 3.1 Resultaten i sammandrag 216 3.2 Undersökningens syfte 221 3.3 omfattning 221 Undersökningens 3.4 Urval av företag . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 3.5 Undersökningens genomförande, svarsresultat och bortfall . 222 3.6 Företagsstrukturen . . . . 223 3.7 Medlemskap i frivillig kedja . . . . . . . . . 227 3.8 Kontrakts- och ägandeförhállanden avseende företagets lokaler 228 3.9 Kapitalets användning . 229 3.10 Kapitalets anskaffning . . . . . . 232

Det främmande kapitalets sammansättning . 232

3.12 Lånefinansieringens omfattning 234 3.13 Långivarekategorier . . . . . . 235 3.14 Olika former av säkerhet för lån . . . . . . . 236 3.15 Omfattningen av checkräkningskrediter samt lån med fastighet som säkerhet eller leverantör som borgensman 238 3.16 Finansiering genom leasing . . . . . . . . . . . . . 240 3.17 Planerade men ej genomförda investeringar åren 1973-1977 241 3.18 Konsultations- och informationsservice 243

4 Det framtida kapitalbehovet inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag . . . . . . 245 4.1 Resultaten i sammandrag 245 4.2 Undersökningens syfte . . . . . . . . . . 249

4.3 Undersökningens omfattning och genomförande . 249

4.4 Urval av företag samt svarsresultat 249 4.5 Prognosmetodik . . . . . . . . 250 4.6 Planundersökningens (enkätens) genomförande 252 4.7 Det framtida kapitalbehovet 253

1 . 262 Appendix Uppgifter frán 1972 års företagsräkning 2 265 Appendix Under/ag och beräkningsmetoder . . . . . 265 2.1 Räkenskapsmaterialet 2.2 Konvertering till . . . . . . . 265

sysselsättningsnivâer

3 Kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora detalj-

Appendix (frågeformulär) 267 handelsföretag . . . . . . 271

Appendix 4 v, i Frivilliga kedjor 1977/1978

5 Prognos över kapitalbehovet i mindre och medelstora de- Appendix frågeformulär) 272 taljhandelsföretag

Sammanfattning

Utredningens uppdrag och genomförande

Utredningen har enligt direktiven haft i uppdrag att förutsättningslöst undersöka behovet av finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringarna samt överväga om det finns behov av särskilda utbildningsinsatser för dessa företag. Härvid skulle studeras de små serviceforetagens fmansieringsmöjligheter samt omfattningen av den finansiering som på något sätt härrör från leverantörsföretag. Det beroende av leverantörer som i sådana fall kan uppkomma skulle särskilt belysas. Vidare angavs att den rådgivningsverksamhet som for närvarande tillhandahålls företag inom servicenäringarna skulle utvärderas. Arbetet har huvudsakligen bedrivits genom bearbetning och analys av dels befintligt material som berör verksamhetsförhållandena samt finansierings- och rådgivningssituationen inom servicenäringarna, dels material som utredningen själv insamlat eller låtit insamla. På uppdrag av utredningen har sålunda Handelns Utredningsinstitut (HUI) genomfört utredningen Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar. Utredningen har vidare inhämtat faktauppgifter och synpunkter vid hearings med företrädare för företag och organisationer. Utredningens betänkande är uppdelat i tre avdelningar, nämligen avdel-

ningI Bakgrund (kapitel 1-8), avdelning II överväganden och förslag (kapitel

9-11) samt avdelning lIl Bilaga. I kapitel 1 redovisas utredningens direktiv och visst bakgrundsmaterial samt hur utredningsarbetet bedrivits. Därefter följer en översiktlig redogörelse för stödformer till serviceföretag i de nordiska grannländerna i kapitel 2. l kapitel 3 beskrivs servicenäringarnas struktur och i kapitel 4 kreditmarknaden och de kreditinstitut som är av särskilt intresse for serviceföretagen. De regionala utvecklingsfondernas verksamhet behandlas i kapitel 5 och i kapitel 6 ges en belysning av AB Handelskredit och dess systerinstitut. Finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna beskrivs i kapitel 7 och i kapitel 8 lämnas en redogörelse för företagsservicen till mindre serviceföretag. Betänkandets tre sista kapitel ägnas åt utredningens överväganden och förslag. Utredningens allmänna överväganden och principiella utgångspunkter redovisas i kapitel 9 medan överväganden och förslag rörande de regionala utvecklingsfonderna och AB Handelskredit behandlas i kapitel 10 respektive ll. I bilaga redovisas i sin helhet utredningen Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar som HUI utfört på uppdrag av serviceföretagsutredningen.

10 Sammanfattning

Servicenäringamas struktur

I servicenäringama ingår ett stort antal näringsgrenar och branscher. Gemensamt för Företagen inom servicenäringama är att de tillhandahåller service av olika slag, utför tjänster, distribuerar varor till andra företag eller till enskilda personer. Med utgångspunkt i detta kan servicenäringama myoket grovt indelas i varuhandel, samfärdsel, privata tjänster och bostadsförvaltning. Det stora utbudet av offentliga tjänster räknas sålunda i detta sammanhang inte till servicenäringama. Även inom de varuproducerande sektorerna finns det inslag av serviceproduktion. Viss reparationsverksamhet inom industrin samt byggnadshantverk kan föras hit. Servicenäringarna spelar en mycket viktig roll i samhällsekonomin. Av näringslivets samlade bidrag till bruttonationalprodukten (BNP) och sysselsättningen svarar servicenäringama sålunda for drygt 45 procent. Servicenäringarnas andel av antalet sysselsatta i näringslivet har ökat under perioden 1965-1977 och beräknas enligt långtidsutredningen 1978 (SOU 1978:78) ytterligare komma att öka. Antalet sysselsatta inom servicenäringama uppgår till ca 1,3 miljoner. Detta utgör omkring en tredjedel av det totala antalet sysselsatta i landet, dvs. inklusive den offentliga sektorn. Servicenäringarna hade 1976 knappt 180 000 företag. Detta utgjorde 70 % av det totala antalet företag i landet samma år. Medelantalet anställda per företag i servicenäringama var knappt sex. Motsvarande siffra inom industrin var 38. Antalet anställda beräknas som antalet av avlönad personal under året utförda årsverken. Det är alltså här inte fråga om antalet sysselsatta. Inom servicenäringama finns ett stort antal mycket små företag. Över hälften av antalet företag hade 1976 högst en anställd (omräknat till årsverken). Denna grupp av företag svarade för endast 3,5 96 av det totala antalet anställda inom servicenäringama. Företag med över 50 anställda utgjorde endast 1 96 av totalantalet men svarade för hälften av arbetsstyrkan. Varuhandeln — dvs. partihandel och detaljhandel - svarade under 1977 för ca 10 % av den totala produktionen av varor och tjänster i landet. 501 000 personer var detta år sysselsatta inom varuhandeln, vilket motsvarar drygt 12 % av det totala antalet sysselsatta. I varuhandeln fanns 1976 omkring 70000 företag, vilket motsvarar ca 40 % av antalet företag inom servicenäringarna. Inom partihandeln fanns år 1976 drygt 20000 företag av vilka en stor del var enpersonsföretag, t. ex. agentrörelser. Inom parrihandeln med dagligvaror utförs drygt 70 % av varuleveranserna av de tre stora grupperna KF, ICA och DAGAB. Partihandeln med dagligvaror har genomgått stora strukturella förändringar under de senaste åren. KF och ICA har genomfört betydande strukturrationaliseringar. Härtill kommer bildandet av företaget DAGAB. Drygt 50 000 företag fanns 1976 inom den totala detaljhandeln, dvs. dagligvaruhandel, fackhandel, bil- och drivmedelshandel samt apoteks- och systemvaruhandel. Det totala antalet verksamma företag inom dagligvaruhandeln uppgår för närvarande till 17 000-18 000. Av företagen är drygt 9 000 s. k. allivsbutiker. Återstoden består av kiosker, tobaks-, frukt-, konfektyr-, blomsteraffárer etc.

Sammanfattning 11

Förändringarna i butiksbeståndet har inneburit en stark koncentration till större butiker och en mycket betydande nedläggning av mindre butiker. Fortfarande finns det dock ett stort antal småföretag inom dagligvaruhandeln. Företag med färre än fem anställda (årsverken) utgör ungefär 80 % av det totala antalet företag. Av det totala antalet allivsbutiker utgörs ca 10 % av servicebutiker. Tillkomsten av dessa butiker har i viss mån motverkat inriktningen mot stordrift i handeln. Butiker knutna till ICA, KF och DAGAB har ökat sin sammanlagda andel av dagligvaruförsäljningen i livsmedelsbutiker från 82,7 % 1970 till 90 96 1978. Inom fackhandeln fanns år 1976 drygt 23000 företag. Jämfört med utvecklingen inom dagligvaruhandeln har strukturförändringarna inom fackhandeln i allmänhet varit små. Ett viktigt drag i utvecklingen inom fackhandeln är den ökande betydelsen av de frivilliga fackkedjorna. År 1977 fanns det 44 kedjor. Kedjorna fullgör en rad funktioner gentemot sina medlemmar såsom inköp, marknadsföring, konsultverksamhet och utbildning. Till samfärdselsektom räknas transporter samt post och tele. År 1977 svarade samfárdseln för 5,3 % av BNP. Samtidigt var 272 000 eller 6,7 % av antalet sysselsatta verksamma inom sektorn. Transporterna svarade år 1977 för drygt 70 % av produktionen respektive sysselsättningen inom sektorn och post och tele således för återstoden.

År 1976 fanns drygt 25 000 företag inom transportsektorn. Enligt en be-

räkning avseende år 1978 utfördes 85 % av lastbilamas transportarbete av den yrkesmässiga lastbilstrafiken, dvs. åkerierna, vars antal vid utgången av 1978 uppgick till 19 800. Till privata tjänster hänförs restaurang- och hotellrörelse, bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet, reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet samt övriga privata tjänster såsom fastighetsförvaltning (exklusive bostadsförvaltning), städningsrörelse, hushållstjänster etc. Privata tjänster svarade år 1977 för 13,2 % av BNP och för samma andel av antalet sysselsatta, eller 538 000. Bostadsförvalmingens andel av BNP uppgick 1977 till 7,2 % och andelen av antalet sysselsatta till ca 1 %. Det totala antalet företag inom privata tjänster och bostadslörvaltning uppgick 1976 till ca 62 000, vilket utgjorde drygt en tredjedel av alla företag inom servicenäringarna samma år.

Finansieringssituationen

De mindre och medelstora företagen skiljer sig i finansiellt hänseende avsevärt från andra grupper av företag. En av de främsta orsakerna till detta är den speciella ägar- och kapitalstruktur som kännetecknar dessa företag. En stark bundenhet till ett fåtal enskilda personers ekonomiska förhållanden medverkar till att företagen många gånger har svårigheter att få tillgång till långfristiga krediter och riskvilligt kapital. Serviceföretagen har dessutom endast i begränsad utsträckning anläggningstillgångar vilket gör att företagen ofta saknar bankmässiga säkerheter. Samtidigt gäller att de mindre och medelstora företagen genom sin ringa storlek sällan utgör några attraktiva pla-

12 Sammanfattning

ceringsobjekt på vare sig aktie- eller obligationsmarknaden. Serviceforetagen har därför för sin finansiering, utöver banker och kreditinstitut, utnyttjat leverantörer, vilket i vissa fall lett till ett beroendeforhållande. Partihandelsföretagen på dagligvarumarknaden, ICA, KF, DAGAB, har ett betydande engagemang i detaljhandelns finansiering. Inom konsumentkooperationen sker en viss självfinansiering genom de anslutna medlemmarnas insatskapital och icke uttagna återbäring. De olika konsumentföreningarnas finansiering i övrigt sker i huvudsak genom lån från KF. Inom ICA-rörelsen förekommer olika fmansieringsformer mellan regionföretagen och ICA-köpmannen. Utöver reverslån och borgensförbindelser tillämpas två andra former, nämligen butiksavtal och samägda bolag. De båda största regionföretagen har bildat särskilda frnansieringsinstitut. Vid etablering av i första hand större ICA-butiker tillämpas vanligen ett s. k. ICA-avtal mellan köpmannen och något av ICA:s regionföretag. Avtalet innebär bl. a. att ICA-köpmannen vid starten äger 9 % och ICA 91 % av aktiekapitalet. DAGAB:s utlåning till detaljhandelsföretag inom DAGAB-gruppen består dels av lån genom AB ASK-Kredit, dels genom direktutlåning. Vid nyetableringar tillämpar DAGAB bl. a. s. k. bolagsavtal där köpmannen och DAGAB gemensamt äger ett butiksbolag. Inom fackhandeln förekommer inte det omfattande direkta engagemang i butikerna från leverantörernas sida som finns i dagligvaruhandeln. Samverkan mellan fackhandelsföretag sker genom de frivilliga fackkedjorna. Av de 44 frivilliga fackkedjorna hade 14 finansieringsverksamhet vid årsskiftet 1977-1978. Denna verksamhet innebär vanligen att kedjan går i borgen for lån som medlemmarna tar i bank. Denna typ av borgensverksamhet utövas även av vissa tinansieringsinstitut i fackhandeln. Enligt Hults utredning om ñnansieringssituationen inom detaljhandeln utgörs de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar på 12,3 miljarder kr 1978 till över hälften av varulager. Inom dagligvaruhandeln utgör andelen 36 % och i fackhandeln 62 96. Andelen främmande kapital är något högre (83 %) inom dagligvaruhandeln än i fackhandeln (77 96). Leverantörsskulder främst i form av varukrediter utgör i genomsnitt närmare 40 % av det främmande kapitalet. Lån svarar för 25 % av det främmande kapitalet. Tre fjärdedelar av lånen utgörs av banklån. Lån med leverantör som borgensman svarar for ca 16 % av detaljhandelsforetagens utestående lånesumma. Ibland måste förfoganderätten över hyreskontraktet överlåtas till långivaren som säkerhet. Ca 10 % av företagen uppger att de under perioden 1973-1977 planerat investeringar som inte blivit genomförda på grund av svårighet att anskaffa kapital. Leverantörsberoende, innebärande att detaljistens självbestämmande och ägande i viss mån inskränks, är i vissa fall ett villkor för att leverantören skall tillhandahålla olika tjänster. Vanligen är det fråga om att leverantören går i borgen, lånar ut kapital eller hyr ut lokaler eller utrustning. Självbestämmandet begränsas vanligen i fråga om val av inköpskälla. Avtal som medför leverantörsberoende förekommer särskilt inom dagligvaruhandeln och på kiosk- och gatuköksmarknaden. I kapitel 7 lämnas en redogörelse för avtal av denna typ inom bl. a. ICA och DAGAB och hur avtalen be-

_Sammanfattning

handlats av de konkurrensvårdande myndigheterna. Det statliga stödet till företag inom servicenäringarna utgörs huvudsakligen av stöd till kommersiell service i glesbygd. Detta stöd utgår för att upprätthålla en tillfredsställande försörjning med dagligvaror eller drivmedel i glesbygd. Serviceföretag inom kategorierna produktionsvaruinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med direkt anknytning till de tillverkande företagen kan erhålla kreditstöd från de regionala utvecklingsfonderna. Huvuddelen av servicenäringarna står däremot utanför utveck- Iingsfondernas målgrupp.

Företagsservice

Med företagsservice avses här utbildning och rådgivning. I samhällets regi och genom medverkan från samhället i form av bidrag och förmedling bedrivs, främst inom skolväsendet, en omfattande utbildningsverksamhet riktad mot bl. a. serviceföretagen. Den statliga och statsunderstödda rådgivning som riktas mot mindre och medelstora företag lämnas främst av de regionala utvecklingsfonderna, vilket innebär att den är inriktad på tillverkande företag och endast kommer sådana serviceföretag till del som har direkt anknytning till tillverkande företag. Den företagsserviceverksamhet som utvecklingsfonderna bedriver omfattar olika delaktiviteter, främst informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice och konsultverksamhet. Insatsema inriktas främst mot sådana områden där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat. En redogörelse för denna verksamhet ges i kapitel 5. Statens industriverk (SIND) har det övergripande ansvaret på myndighetsplanet för småföretagsinriktade fortbildningsinsatser. l denna uppgift ingår bl. a. att främja tillkomst och utveckling av företagsanpassade kurser och att samordna olika utbildningsaktiviteter. För att fullgöra uppgiften har verket till sitt förfogande bl. a. ett särskilt anslag - B 16 Bidrag till företagsinriktad fortbildning. SIND är i sin verksamhet inriktad på samma målgrupp som utvecklingsfonderna. Även det nämnda anslaget används för denna målgrupp och kommer således inte huvuddelen av servicenäringarna till del. SIF U (statens industriverks enhet för företagsutveckling) bedriver en omfattande kursverksamhet med inriktning främst på mindre och medelstora företag. Utbildningen är huvudsakligen av fortbildningskaraktär med praktiska och laborativa inslag och omfattar främst tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioner i företagen. En omfattande företagsservice lämnas av organisationerna på arbetsmarknaden och branschorganisationerna samt av vissa institut som dessa är intressenter i. Möjligheten att få tillgång till företagsservice är en bidragande orsak till att företag inom servicenäringarna samverkar i olika former eftersom företagsservicen har betydande stordriftsfördelar. Utbildning och rådgivning ses dessutom ofta som väsentliga faktorer för att förbättra konkurrenskraften

14 Sammanfattning

inom t. ex. kedjor och koncerner inom detaljhandeln. Blocken pa daglig-

varumarknaden, dvs. KF, ICA och DAGAB, har en omfattande företagsservice till butikerna. De frivilliga fackkedjorna utför också åtskilliga servicefunktioner för sina medlemmar.

»Ett omfattande utbud av företagsrådgivning kommer vidare från konsult-

och uppdragsföretag, som kan erbjuda tjänster inom en rad områden. Utbildning bedrivs också av franchisegivare, mångfilialföretag och företag som har försäljning genom kommissionärer. Av väsentlig betydelse är vidare den utbildning, framför allt i varukännedom, som leverantörsföretagen bedriver. HUI har undersökt i vilken omfattning de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen under det senaste bokföringsåret (1977/ 78) dels anlitat konsult för t. ex. marknadsföring, administration, etablering och ombyggnader, dels utnyttjat någon form av utbildnings- eller kursverksamhet. Undersökningens resultat kan sammanfattas i följande punkter.

D Omkring en fjärdedel av företagen har fått konsulthjälp. Andelen är betydligt högre för dagligvaruhandeln är för fackhandeln. Förklaringen till den höga andelen inom dagligvaruhandeln är att samtliga företag som är anslutna till de frivilliga kedjorna inom dagligvaruhandeln får hjälp med sin marknadsföring. D Andelen som anlitat konsult är betydligt högre for de medelstora än för de små företagen, vilket sammanhänger med anslutningen till frivillig kedja. D Inget företag har angivit att det sökt konsulthjälp men inte lyckats få någon sådan hjälp. Tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen har emellertid inte sökt någon konsulthjälp vad avser marknadsföring, administration, etablering m. m. under det senaste räkenskapsåret. D Omkring 11 % av samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag har under det senaste bokföringsåret utnyttjat någon form av kurs eller annan utbildning. Detta gäller främst de medelstora företagen. D Kurser arrangerade av branschorganisationer har utnyttjats mest men även leverantörskurser och kurser hos frivilliga kedjor redovisar högt deltagande.

överväganden och förslag

Utredningen har funnit att det föreligger behov av samhälleliga insatser för att förbättra finansierings-, rådgivnings- och utbildningssituationen för de mindre företagen inom servicenäringarna. När det gäller finansiering finns behov av sådana insatser dels för företag som på grund av brist på bankmässiga säkerheter över huvud taget inte lyckas ordna sin finansiering på annat sätt, dels för företag som önskar ordna sin finansiering utan att bli beroende av leverantörsföretag. De mindre företagens behov av rådgivning och utbildning måste till stor del tillgodoses genom utomstående organ eftersom dessa företag som regel är för små för att kunna anställa specialister på olika områden. Det bör

Sammanfattning 15

i första hand vara en uppgift för privata företag och organisationer att tillhandahålla företagsinriktad utbildning och rådgivning. Eftersom det för samhällets vidkommande finns väsentliga positiva effekter av ett allsidigt och bra utbud av service till företagen finns det emellertid också ett klart uttalat behov av att samhället aktivt medverkar till att bygga ut och förbättra denna service. Det är från konkurrenssynpunkt särskilt angeläget att samhälleliga insatser görs för de små och medelstora företag som står utanför de frivilliga sammanslutningar av företag som finns inom flera delar av servicenäringarna. På ett flertal områden har samhället redan vidtagit åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som möter småföretagen. Det gäller främst på kredit- och kapitalförsörjningsområdet och på företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrättats på både central och regional nivå. Flera av dessa organ, bl. a. de regionala utvecklingsfonderna, är i sin verksamhet främst inriktade på de tillverkande företagen. Det är otillfredsställande att förutsättningarna för att få hjälp i form av rådgivning eller kreditstöd är olika för industri å ena sidan och servicenäringar å den andra. Företag bör oberoende av branschtillhörighet ha möjlighet att få del av sådana stödåtgärder som här avses. Det bör vara en strävan från samhällets sida att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga utvecklingsbara företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form oberoende av företagets branschtillhörighet. Utredningen vill i detta sammanhang understryka servicenäringarnas stora betydelse för konsumenterna och deras viktiga funktion i samhällsekonomin - inte minst från sysselsättningssynpunkt. Det föreligger också ett starkt ömsesidigt beroendeförhållande mellan serviceföretagen och de tillverkande företagen. För sin fortsatta utveckling är industriföretagen beroende av bl. a. möjligheter att anlita serviceföretag av olika slag. Genom servicenäringarna avsätts sålunda de tillverkande företagens produkter. Önskar man en gynnsam utveckling bland industriföretagen krävs att också gynnsamma utvecklingsbetingelser finns för de tjänsteproducerande företagen. Nya affärsidéer hos serviceföretagen som ökar effektiviteten kan bidraga till att hela näringslivets konkurrenskraft ökar liksom den ekonomiska tillväxten och välfärden. Utredningen föreslår att samhällets insatser för att förbättra finansieringsoch rådgivningssituationen hos företag inom servicenäringarna i forsta hand bör ske genom att målgruppen för de regionala utvecklingsføndernas verksamhet utvidgas. Fonderna finns i alla län och blir därför lätt tillgängliga för serviceföretagen. Det är också, såsom framhållits i regeringens s. k. småföretagsproposition, angeläget att på regional nivå samordna samhällets näringspolitiska insatser. Utredningens överväganden och förslag angående de regionala utvecklingsfonderna kan sammanfattas i följande punkter.

El Utvecklingsfondernas målgrupp bör successivt byggas ut till att omfatta i princip samtliga näringar. D Riktlinjerna för utvecklingsfonderna bör ändras på så sätt att samtliga företag inom den utvidgade målgruppen oavsett branschtillhörighet be-

16 Sammanfattning

reds samma möjligheter att kommai åtnjutande av utvecklingsfondernas kreditstöd och företagsservice. D Det är främst serviceföretag med färre än 50 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 50 arbetstagare som bör komma i åtnjutande av utvecklingsfondernas kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet. Den storleksmässiga avgränsningen får dock bedömas från fall till fall. D En första utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp bör omfatta följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar, enligt SNI:

- Byggnadshantverk (SNI 502) - dvs. inte enbart företag inom näringen som är inriktade på tillverkande företag - Konsumtionsvaruinriktad partihandel (SNI 612) - Partihandel med bränsle och drivmedel (SNI 613) transportmedel, - av konsumtionsvaror (SNI 6142) Handelsförmedling — Handelsförmedling av transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 6143) - (SNI 622) Dagligvaruhandel - Sällanköpsvaruhandel (SNI 623) - Bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) - och hotellrörelse (SNI 63) Restaurang- - (SNI 832)- dvs. inte enbart företag inom gruppen Uppdragsverksamhet som är inriktade på tillverkande företag - dvs. inte Renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92)enbart företag inom gruppen som är inriktade på tillverkande företag - tvätteri- och annan serviceverksamhet (SNI 95) - dvs. Reparati0ns-, samtliga inom gruppen utöver den nu gällande målgruppen (SNI 9513 och 952 med inriktning på tillverkningsindustrin).

innebär att målgruppen utvidgas till att i runda tal omfatta 170 000 Förslaget företag vad gäller kreditstöd och drygt 190 000 företag vad gäller företagsservice, dvs. i stort sett en fördubbling av antalet företag jämfört med den nuvarande målgruppen.

D Inom ett par år efter det att denna första utvidgning genomförts bör vissa av de resterande delarna av servicenäringarna inrymmas i mål- Utanför målgruppen bör även fortsättningsvis vara företagsgruppen. grupper vars verksamhet har karaktär av offentliga tjänster samt företag som ligger långt ifrån den för utvecklingsfonderna avsedda verksamhetsoch kompetensinriktningen, såsom bank- och försäkringsverksamhet. D Utvecklingsfondernas resurser i form av personal, tillgång till central service och lånemedel behöver förstärkas under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är dels att utvecklingsfonderna redan vid nuvarande verksamhet inte har fullt tillräckliga resurser, dels den föreslagna utvidgningen av utvecklingsfondernas målgrupp.

D för en utvidgning av utvecklingsfondernas personella re-

Målsättningen surser bör i första hand inriktas på att den av foretagareföreningsutredningen föreslagna fördubblingen genomförs fram till början av 1980talet. På sikt blir det sannolikt erforderligt med ytterligare resursförstärkningar. D Industriverkets resurser för central service åt utvecklingsfonderna bör utökas i lägst samma takt som utvidgningen av utvecklingsfonderna.

Sammanfattning 17

D Den successiva utbyggnaden av utvecklingsfonderna och industriverkets centrala service bör ske med beaktande av de behov av rådgivning och kreditstöd som finns inom servicenäringarna. D Mycket grovt räknar utredningen med att den föreslagna utvidgningen av målgruppen i ett initialskede ger behov av ett tillskott av lånemedel på ca 300 milj. kr. En sådan ökning möjliggör - med de amorteringstider som normalt tillämpas —- att utlåningskapaciteten ökar med 50-60 milj. kr per år. D Vad gäller finansieringen har utredningen utgått ifrån att såväl staten som respektive landsting kommer att medverka för att möta det ökade resursbehovet. - Utredningen föreslår vidare att statens industriverks anslag Bidrag till företagsinriktadfortbildning — räknas upp så att utbildningsgivare med inriktning på servicenäringarna har samma bidragsmöjligheter som andra utbildningsgivare. l konsekvens med utredningens förslag om en utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp föreslår utredningen också att SIFU:s resurser förstärks så att kurser kan utvecklas och genomföras i större utsträckning än hittills för serviceföretagen. Utredningen föreslår att statliga garantier gesför AB Handelskredit: och dess systerinstituts upp/aning. Dessa kreditinstitut utgör i sin utlåningsverksamhet värdefulla alternativ för köpmän som vill agera självständigt på marknaden och minska sitt beroende till leverantörer. lnstitutens upplåningsräntor är förhållandevis höga vilket i sin tur påverkar deras utlåningsräntor. Genom att förbilliga lnstitutens upplåning kan utlåningsräntorna sänkas varigenom serviceföretag som anlitar dessa kreditinstitut ges möjligheter att uppta lån på förmånligare villkor än vad som gäller för närvarande. Därmed kan finansieringsmöjligheterna förbättras för företag inom servicenäringarna utan några större kostnader eller något avsevärt risktagande från samhällets sida. Utredningens förslag angående Handelskredit och dess systerinstitut kan i huvudsak sammanfattas i följande punkter. D De statliga garantierna föreslås under en forsta treårsperiod uppgå till 25 % av respektive instituts utestående lån vilket motsvarar drygt 50 milj. kr. D Garantierna föreslås falla ut först sedan respektive bolags förlustreserver. förlagslån och garantiförbindelser från intressenter samt eget kapital intill högst två tredjedelar av aktiekapitalet förbrukats. D Garantierna bör ges utan kostnad för instituten men staten bör, som normalt är, ha regressrätt mot Handelskredit respektive systerinstituten om garantierna har lösts ut. D Samhällets insyn i lnstitutens verksamhet bör utövas genom dels en av regeringen utsedd representant i respektive instituts styrelse. dels av regeringen utsedda revisorer.

Frågan om statliga insatser för den kooperativa verksamheten har inte behandlats av serviceföretagsuttedningen. De nu framlagda förslagen kommer i enlighet med KFs önskemål att beaktas av kooperationsutredningen (I 1977:01) i dess arbete.

I Bakgrund

l

Inledning

1.1 Utredningens direktiv

Utredningens direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet den 3 november 1977 av chefen för handelsdepartementet, statsrådet Burenstam

_Linder. Direktiven återges här i sin helhet.

l propositionen 1977/ 78:8 om åtgärder på distributionsområdet behandlas bl. a. frågor om förbättrade förutsättningar för mindre handelsenheter (s. 80 ff). Jag anförde då att finansieringssituationen inom detaljhandeln och andra näraliggande spörsmål borde tas upp till behandling i ett vidare perspektiv än det då behandlade. Bland de näraliggande spörsmålen nämnde jag frågan om att förbättra finansieringsmöjligheterna för företag som önskar stå särskilt obundna gentemot leverantörsintressen. Vidare tog jag upp behovet av råd och hjälp till de mindre företagen inom servicenäringarna i frågor rörande marknadsforutsättningar, utbildningsmöjligheter, företagsadministration m. m., som särskilt i ett inledningsskede kan vara påtagligt. Mot denna bakgrund uttalade jag att en särskild kommitté borde tillkallas för att pröva Verksamhetsförhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna. Jag har i min anmälan till propositionen om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40, bil. 4) närmare utvecklat min syn på frågor om finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringarna och därvid anfört följande. När det gäller finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna är det främst två i och för sig sammanhängande problem som enligt min mening särskilt bör belysas. Det ena är den i bankmässig mening lägre kreditvärdighet som dessa företag ofta har. Det andra är det beroende av exempelvis leverantörer som kan följa av att företagen på grund av den bristande kreditvärdigheten ofta måste ordna stora delar av sin finansiering genom leverantörskrediter. Företag inom servicenäringarna äger sålunda sällan anläggningstillgångar till mera betydande värden, varför möjligheterna att anskaffa främmande kapital genom inteckningar i fast egendom är begränsade. Även lån mot säkerhet i företagsinteckningar kan vara svåra att erhålla. Särskilt besvärlig blir avsaknaden av reella belåningsbara tillgångar vid nyetablering av företag av oprövad typ. Det kan därför vara svårt att lånefmansiera nya affärsidéer. Även vid utvidgningar eller ombyggnader uppstår särskilda problem för företag inom servicenäringarna. Som jag nyss har anfört ordnar många företag inom servicenäringarna stora delar av sin finansiering genom leverantörskrediter eller genom andra utfástelser från leverantörshåll. En sådan finansiering kan föra med sig ett beroende gentemot leverantörsföretagen. Särskilt från konkurrenssynpunkt kan en sådan ordning synas betänklig.

20 Inledning

Särskilda finansieringsinstitut har bildats inom vissa branscher för att motverka de bindningar som leverantörsbunden finansiering för med sig. Inom främst dag» ligvarusektorn verkar sålunda AB Handelskredit med en utlåning som riktar sig till företag som önskar vara mindre knutna till grossistintressen. Förslag har förts fram om statliga insatser för att förstärka denna verksamhet. Mot bakgrund av det anförda bör den av mig förordade kommittén få i uppdrag att närmare undersöka finansieringsmöjligheterna för småföretag inom servicenäringarna. Härvid bör uppmärksammas i vad mån brist på lämpliga krediter begränsar innovationsmöjligheterna eller i övrigt förhindrar en från allmän synpunkt önskvärd utveckling av dessa företag samt hur sådana effekter i så fall kan motverkas. Kommittén bör också särskilt undersöka omfattningen av den finansiering som på något sätt härrör från leverantörsforetag samt överväga frågan om förbättrade finansieringsmöjligheter för företag som önskar stå särskilt obundna gentemot leverantörsintressen. Vad beträffar övervägandena i denna del vill jag även peka på de lånemöjligheter som de båda halvstatliga företagen AB lndustrikredit och AB Företagskredit erbjuder eller kan erbjuda. När det gäller rådgivning och annan företagsservice finnerjag att det finns påtagliga behov av sådan service inom såväl tillverkningsnäringarna som servicenäringarna. Behovet av råd och hjälp i frågor rörande marknadsförutsättningar, utbildning, företagsadministration m. m. torde sålunda vara likartade inom olika delar av näringslivet. Det kan diskuteras hur en sådan rådgivning bör vara organiserad för olika branscher och vilket behov som kan finnas av särskilda statliga insatser. Köpmannaförbundet har sålunda i skrivelse den l september 1977 pekat på att förbundet - genom bl. a. sina länsorgan - redan fullgör funktioner som rådgivare till butiksdetaljhandeln. Detaljhandeln får ocksåi vissa fall företagsservice av leverantörsföretag. Särskilt utvecklad är denna på dagligvarusidan, men exempel finns också inom bensinhandeln, järnoch färghandeln och blomsterhandeln. En viktig uppgift för kommittén blir därför att utvärdera den rådgivningsverksamhet som f. n. tillhandahålls företag inom servicenäringarna. Om denna behöver förstärkas i något hänseende bör det vara naturligt för kommittén att i första hand pröva om detta kan ske inom befintliga organisationer och hur förstärkningen skall finansieras. En fråga som givetvis hänger nära samman med rådgivningsverksamheten är utbildningsmöjligheterna för företagare. Med förbättrad utbildning kan behovet av rådgivning minskas. Chefen för industridepartementet kommer i dag efter samråd med mig att förorda att de förstärkta utbildningsmöjligheter för företagare som han då ämnar föreslå även skall avse företagare inom delar av servicenäringarna. Kommittén bör dock kunna överväga om särskilda utbildningsinsatser kan behövas för sistnämnda kategori. Av vad jag nu har anfört framgår att kommittén tämligen förutsättningslöst bör

undersöka behovet av finansieringsstöd och rådgivning for företag inom servicenä-

ringarna. Även olika lösningar i organisatoriskt hänseende m. m. avses kunna prövas. Det finns dock skäl att redan nu förstärka möjligheterna till sådant stöd för vissa avgränsade företagsgrupper. Chefen för industridepartementet kommer i dag att föreslå att målgruppen för företagareföreningarnas verksamhet vidgas. Efter samråd med mig kommer han därvid att föreslå att även tjänsteproducerande företag, som har direkt anknytning till de tillverkande företagen, skall kunna anlita företagareföreningarna. Även produktionsvaruinriktade partihandelsföretag avses t. v. ingåi målgruppen. Frågan får sedan närmare prövas i den utredning jag kommer att ta initiativ till. Jag har vid mina närmare överväganden funnit att utredningsuppdraget bör anförtros en särskild utredare. Denne bör nu tillkallas. Beträffande utredningsarbetet vill jag ytterligare anföra följande. Regeringen har i propositionen om åtgärder på distributionsområdet lämnat förslag om särskilda ekonomiska stödåtgärder till dagligvarubutiker m. m. inom glesbygder,

In/edning 21

skärgårdar och andra områden där servicesituationen är eller kan bli otillfredsställande. Frågor om omfattningen av sådana särskilda åtgärder och tillämpningsområdet för dem bör i princip inte prövas av utredaren. Denne bör heller inte pröva sådana frågor som hotell- och restaurangutredningen (H 1974:01) har övervägt och som väntas bli redovisade kring årsskiftet 1977-1978.‘ Jag vill påminna om det nyss nämnda förslaget att också produktionsvaruinriktade partihandelsforetag t. v. skall ingå i målgruppen för den verksamhet som företagareföreningarna i dag svarar for. Utredaren bör mot bakgrund av sina övriga överväganden pröva hur den stödjande verksamheten gentemot partihandeln på sikt bör vara beskaffad. - Om utredaren vid sina överväganden skulle finna att ett stöd från det allmännas sida till finansierings- och rådgivningsverksamheten för mindre och medelstora företag inom servicenäringarna behövs, bör förslag lämnas även om hur det allmännas inflytande över verksamhetens utformning bör vara beskaffad. Det är självfallet angeläget att utredaren bedriver sitt arbete i nära samråd med företrädare för bl. a. berörda näringslivsorganisationer. Jag har funnit att några av de närmast berörda större organisationerna bör beredas möjlighet att direkt delta i utredningsarbetet genom representation i en grupp sakkunniga som kontinuerligt bör följa arbetet. Samråd bör vidare ske med statens industriverk och de utvecklingsfonder. som regeringen har föreslagit skall inrättas länsvis, samt med de ñnansieringsinstitut. som kan beröras av utredningsarbetet. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen bemyndigar chefen för handelsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda verksamhetsforhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom servicenäringarna, att besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Den 20 april 1978 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (dir. 1978:40) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansieringen av reformer. I direktiven framhöll budgetministern att. om balans i samhällsekonomin skulle skapas, inget nämnvärt utrymme fanns för kostnadskrävande åtaganden inom den offentliga sektorn under de närmaste åren. Kommittéerna borde därför noga överväga hur eventuella kostnadskrävande for slag skulle kunna finansieras genom t. ex. omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resurser. Det framhölls vidare att ett förverkligande av nya förslag underlättas om det kan ske successivt. Om möjligt borde förslagen inte medföra några tillkommande kostnader.

1.2 Riksdagsmotioner och utredningar m. m. rörande

serviceföretag 1975-1979

De mindre och medelstora serviceföretagens finansieringsförhållanden och möjligheter att erhålla rådgivning och utbildning har under perioden 1975-1979 behandlats vid ett flertal tillfällen i riksdagen. Därvid har särskilt frågan om utvidgning av företagareföreningarnas (nuvarande regionala ut- 1Hotell- och restaurangvarit föremål för debatt. utredningen framlade sitt vecklingsfonderna) målgrupp betänkande (SOU 1 flera motioner vid 1975 års riksmöte framhölls att servicenäringarna 1978:37) Hotell- och får en allt större betydelse både i sysselsättningshänseende och när det gäller restaurangbranschen i att tillhandahålla tjänster och service åt såväl enskilda som företag. 1 mo- april 1978.

22 Inledning

tionen 1975:899 av Sven G Andersson i Örebro m. fl. (fp), som särskilt behandlade dagligvaruhandeln, betonades att koncentrationen inom denna sektor gör fmansieringsfrågan synnerligen aktuell. Detaljhandelns problem från kapitalförsörjningssynpunkt sades vara att handeln för att kunna hävda sig i konkurrensen och vid nyetableringar måste göra betydande investeringar men att brist på kapital och säkerheter föreligger. Detaljhandeln måste därvid i allt större utsträckning anlita grossistföretagen som finansieringskällor. Detta leder till ett alltmer tilltagande beroende. Från konkurrenssynpunkt är det betänkligt, framhölls det i motionen, om blocken i framtiden får denna dominans över detaljhandeln. Motionärerna menade därför att det var angeläget att detaljhandelns finansierings- och etableringsmöjligheter förbättrades så att detta beroende av grossistföretagen kunde minskas. I motionen anfördes att handelns möjlighet att få del av AP-fondens medel borde förbättras. En annan väg angavs vara att företagareföreningarnas låneverksamhet också kom till användning inom varudistributionen. En utredning om detaljhandelns kapitalförsörjning och relationerna mellan detaljhandel och grossistföretagen begärdes. 1 motion 1975:1682 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m) framhölls att det är ett viktigt konsument- och samhällsintresse att fria Företagare fortsätter att verka inom dagligvaruhandeln. Dessa företagare måste få stöd såväl i fråga om finansiering som i etableringssammanhang. I motionen noterades att AB Handelskredit är ett institut som arbetar för de enskilda köpmännen i syfte att stärka konkurrensen. Det föreslogs att Handelskredit skulle tillföras ökade resurser för kreditgivning exempelvis via AP-fonderna. Motionerna 1975:288 av Gunnar Helén m. fl. (fp), 1975:1600 av Sven G Andersson i Örebro (fp) och Bengt Sjönell (c). 1975: 1654 av Hans Nordgren m. fl. (m) och 1975:1661 av Johan A Olsson i Järvsö m. fl. (c) framhöll att företagareföreningarnas verksamhet borde utvidgas till att omfatta serviceföretag och tjänsteproducerande företag. Det angavs vara angeläget att föreningarnas resurser omfattar hela näringslivet. Vidare påpekades att dessa företag har samma svårigheter som mindre industriföretag att få sina kapitalbehov tillgodosedda på den ordinarie kreditmarknaden. I motion 1975:1600 föreslogs att SIFU:s (statens industriverks enhet för foretagsutveckling) fortbildningsverksamhet även skall inriktas på serviceföretagen. Näringsutskottet avstyrkte de nämnda motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets ställningstagande. I fråga om utvidgning av företagareföreningarnas målgrupp hänvisades till en av statens industriverk gjord framställan med förslag att föreningarna skulle vidgas till att omfatta serviceföretag, vars verksamhet huvudsakligen var inriktad. på att utföra tjänster åt industrin. Vidare ansågs att distributionsutredningens betänkande borde avvaktas eftersom frågor rörande varudistributionen och koncentrationen inom dagligvaruhandeln skulle tas upp där. Utskottet ansåg att skäl saknades för riksdagen att föreslå ökat stöd till Handelskredit, bl. a. med hänsyn till att företaget självt inte gjort någon sådan framställan till regeringen. Vid det efterföljande riksmötet återkom i motion 1975/762434 av Sven G Andersson i Örebro m. fl. (fp) det i motion 1975:899 framställda yrkandet att riksdagen hos regeringen skulle begära en utredning om detaljhandelns kapitalförsörjning och relationerna mellan detaljhandeln och grossistföre-

Inledning 23

tagen. I motion 1975/7621812 av Sven G Andersson i Örebro (fp) och Bengt Sjönell (c) hemställdes liksom i motion 1975:1600 att statens industriverk i ökad utsträckning skall uppmärksamma arbetsvillkoren för de mindre serviceföretagen samt att företagareföreningarnas låne- och rådgivningsverksamhet skall omfatta även dessa företag. l motion 1975/7612113 av Per Ahlmark m. fl. (fp) begärdes en samordning av kreditstödet till mindre och medelstora företag. I motionerna 1975/762375 och 1805 av Olle Westberg i Ljusdal (fp) respektive Hans Nordgren m. fi. (m) och (c) anfördes att kraven på säkerhet och borgen vid statliga lån borde lindras. Motionerna avslogs av riksdagen. Genom lottning beslöt riksdagen våren 1976 att reglerna för företagareföreningarnas kreditstödsverksamhet skulle ändras så att även tjänsteproducerande företag skulle kunna komma i åtnjutande av kreditstöd. I tilläggsdirektiv till företagareföreningsutredningen i juni 1976 anfördes att utvidgningen skulle begränsas till att omfatta tjänsteproducerande företag. som har direkt anknytning till hantverk och industri. Detaljhandeln och restaurangrörelsen ansågs ej böra omfattas av det utvidgade kreditstödet. Nils Erik Wååg m. il. (s) hemställde i motion 1976/77:885 att det skulle anslås ytterligare medel till statens industriverk utöver vad regeringen föreslagit. I motionen hänvisades till att behovet av utbildning för Företagare ökat bl. a. genom flödet av nya lagar och förordningar. Filip Fridolfsson (m) begärde i motion 1976/ 771863 en utredning av möjligheterna att begränsa kravet på egenföretagarens borgen i lånesammanhang till att gälla endast företagsinteckningar och ime den egna företagarens personliga egendom. 1 motion 1976/772866 föreslog Erik Hovhammar (m) bl.a. att Företagens konsolideringsmöjligheter skulle ökas genom att företag som inte har rätt till eller inte har gjort avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning skall få avsätta 20 % av årsvinsten till en sådan fond till dess att fonden uppgår till ett visst maximalt belopp. Motionerna avslogs av riksdagen. Kraven i de två sistnämnda motionerna återkom vid 1977/78 års riksmöte (motion 1977/ 78:344 resp. 1977/78: 1634) varvid de åter avslogs. Utbildning med inriktning på småföretagssektorn togs upp i två motioner (1978/79:2013 och 2018) vid 1978/79 års riksmöte av Johan A Olsson och Ingegärd Oskarsson (c). I den förstnämnda motionen framhölls att utbildningen är ett av de viktigaste medlen för att uppnå den önskade utvecklingen av småföretagssektorn. Statens industriverks (SIND) anslag till kursverksamhet borde därför höjas så att man kunde svara upp mot förväntningarna som följt av småföretagspropositionen. Motionärerna hävdade vidare att SIFU bör utvecklas till ett än effektivare och allsidigare serviceorgan för företag inom utbildningsområdet. I motion 2018 hävdades att huvuddelen av den företagsinriktade utbildningen är anpassad till de större företagens behov. Utbudet bör gås igenom av SIND och SIFU för att få en anpassning till mindre företag. Motionärerna framhöll att de mindre företagen behöver tidsmässigt korta kurser med konkret innehåll. Kurserna bör vara förlagda till orter där företagen finns. Motion 2013 bifölls medan motion 2018 avslogs av riksdagen. Bo Forslund m. fl. (s) hemställde i motion 1978/79:474 att regler för fördelningen av statliga medel till de regionala utvecklingsfonderna bör fastställas och utformas med hänsynstagande till både industri- och regional-

24 Inledning

politiska aspekter. Låneforlusterna är störst i de sysselsättningssvaga Norrlandslänen. varför fonderna där bör kompenseras för det ökade risktagandet. I motion 1978/79:1617 av Georg Danell m. fl. (m) hemställdes att vid fördelning av medel till utvecklingsfonderna även skall tas hänsyn till det antal företag som begär service hos respektive utvecklingsfond. Riksdagen avslog båda de nämnda motionerna. Sven-Olof Träff (m) samt Johan A Olsson och Olle Eriksson (c) hemställde i motion 1978/7921522 att instruktionen för Industri- och Företagskredit skall ändras så att de får möjlighet att bevilja lån med löptider upp till 30 år. Motionärerna hävdade att med gällande löptider uppkommer vid lånefinansiering av kontors- och fabriksbyggnader en amorteringsbörda som på intet sätt motsvarar vare sig byggnadernas ekonomiska livslängd eller den skattemässiga avskrivningstiden. En rimlig löptid för lån till fastigheter vore 30 år. Det är olyckligt att institutens löptider tenderar minska på grund av upplåningsmöjligheterna, framhölls det i motionen. Liknande yrkande framfördes av Eric Hägelmark m. fl. (fp, c, m) i motion 1978/7911494. Yrkandet avslogs av riksdagen med hänvisning till att det bör behandlas i samband med att riksdagen tar ställning till proposition 1978/792165 om den svenska kapitalmarknaden där det föreslagits vissa ändringar beträffande de berörda ñnansieringsinstitutens verksamhet. DistribuIionsutredningen (DU) som avgav sitt betänkande (SOU 1975:69-70) Samhället och distributionen, i augusti 1975, hade till uppgift att utreda varudistributionen och därmed förknippade problem. Tyngdpunkten i arbetet skulle enligt direktiven läggas på de konsumentekonomiska och samhällsekonomiska följderna av strukturomvandlingen inom detaljhandeln, i första hand dagligvaruhandeln. I det följande skall beröras några av de frågor i DU som har särskilt intresse för serviceföretagsutredningens arbete. DU framhöll att koncentrationen inom dagligvaruhandeln successivt förstärkts och att handeln domineras av tre block. De största företagen och blocken har av olika skäl lättare att få nya butikslägen än mindre grupper av företag och fristående företag. De har bl. a. större resurser för inköp av butiksfastigheter och möjligheter att presentera detaljhandelsutredningar för planeringsmyndigheterna. De största blocken kan komma att växa automatiskt, medan mindre grupper och fristående företag får begränsade möjligheter att visa sin förmåga. För att undvika detta ansåg DU bl. a. att man vid fördelning av butikslägen kan se till att block och grupper, som är underrepresenterade på en ort och i förhållande till rådande marknadsandelar totalt, kommer i fråga i forsta hand. I detta sammanhang borde också övervägas att ge utrymme för etablering av butiker som står utanför blocken. DU noterade vidare att inom de privatägda blocken finns i viss utsträckning begränsning av de samverkande detaljisternas självbestämmande och ägande som bl.a. gör att de inte kan utträda ur samverkansgruppen och fortsätta att driva butiken som fristående företagare. Från blockens sida kan dylika bestämmelser vara motiverade dels för att blocken bidragit till rörelsens finansiering, dels för att de vill behålla butikslägen och marknadsandelar. Från allmän konkurrenssynpunkt kan emellertid en bundenhet av detta slag vara mindre lämplig. DU angav, som ett komplement till investeringsstöd, att det borde över-

Inledning 25

vägas att förstärka utlåningskapaciteten hos AB Handelskredit genom en statlig kreditgaranti till Handelskredit eller genom statligt delägarskap i bolaget. Flera remissinstanser tillstyrkte ett statlig engagemang, medan några var kritiska. I regeringens proposition 1977/ 78:8 om åtgärder på distriburionsomrâdet förklarade departementschefen sig inte vara beredd att föreslå något statligt engagemang i en sådan finansieringsverksamhet. Frågan borde dock prövas ytterligare i samband med att finansieringssituationen i detaljhandein och andra delar av servicenäringarna behandlas i ett vidare perspektiv, anförde departementschefen. De mindre och medelstora företagens situation har under senare år tilldragit sig ett allt större intresse. Ett tecken på den betydelse som statsmakterna tillmätt denna företagsgrupp är de åtgärder, som beslutats som en följd av den s. k. smâföretagsproposiriønen, proposition 1977/ 78:40, om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. l denna proposition berördes områden som i stor utsträckning sammanfaller med serviceföretagsutredningens inriktning. Här skall helt kort redogöras för speciella småföretagsproblem som behandlades i propositionen. Kapitalforsörjningen angavs vara en för flertalet småföretag strategisk faktor. Dessa företag saknar tillgång till aktie- och obligationsmarknaderna, genom vilka näringslivet i övrigt erhåller inemot 20 % av sin årliga kapitaltillförsel. Småföretagen har oftast en avsevärt sämre Soliditet än större företag och är i högre grad hänvisade till upplåning för finansiering av sina investeringar. Flertalet småföretag präglas emellertid av svårigheter att pres-

tera tillräckliga och fullgoda säkerheter för sin upplåning. I en rapport från

Industriförbundet år 1972 rörande företagsetableringar konstaterades att en tredjedel av företagarna vid etableringstillfállet saknade tillräckliga säkerheter. Detta Förhållande sammanhänger främst med företagets starka bindning till ett fåtal personers ekonomi och dessas begränsade möjligheter att satsa eget kapital i företaget. Kapitalanskaffningsproblemens omfattning hänger emellertid i hög grad samman med sådana faktorer som företagsstartarens utbildningsnivå liksom motiven bakom företagsstarten. En från kapitalanskaffningssynpunkt mycket väsentlig åtskillnad mellan etableringen av ett företag och finansieringen av en existerande verksamhet gäller riskaspekten. Många gånger är det lättare att uppbringa kapital i det senare fallet. Men även redan etablerade företag har ibland behov av betydande riskkapital, t. ex. i samband med immateriella investeringar. Kapitalbeskattningen har stor betydelse för många småföretags fortlevnad. Förmögenhetsskatten utgör ett problem för framför allt de medelstora fa-

miljeföretagen. Ägaren tvingas ta ur en årlig överlön”, som för famil-

jeföretag kan utgöra en broms för dessas vidare utveckling. I samband med företagsöverlåtelser t. ex. till följd av generationsskifte utgör arvs- och gåvobeskattningen ett problem. En följd av den betydande finansiella belastning som denna beskattning givit upphov till har blivit att företag i stället för att överlåtas inom familjen försäljs till utomstående. De medelstora familjeföretagen har mot denna bakgrund en i förvärvshänseende särskilt utsatt position. Andelen försäljningar bland medelstora företag är mer än dubbelt så hög som för de mindre företagen. Beträffande Företagsservice dvs. information, rådgivning och utbildning noterades i småföretagspropositionen vissa brister när det gäller småföretag.

26 Inledning

Delar av den information som t. ex. kanaliseras från olika samhällsorgan till företagssektorn når de mindre företagen i begränsad omfattning och inte sällan först efter längre tid. Småföretag har också många gånger sämre möjligheter att sända sina anställda på kurser och vidareutbildning. Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen konstaterade 1974 att av företag med under 100 anställda hade endast 3 % heltidsanställd personal för utbildningsfrågor, medan motsvarande tal för företag med 100-500 anställda samt med över 500 anställda uppgick till 14 % respektive 73 %. Samhällets ökade krav på företagen i olika avseenden kan verka försvårande såväl för nyetableringar som för redan verksamma företag. Ökade krav på bokföring och annan redovisning liksom ett växande uppgiftslämnande till olika myndigheter inverkar enligt småföretagspropositionen i högre grad på små företag. Dessa har också svårare att hålla sig informerade om all den nya lagstiftning som berör Företagens verksamhetsförhållanden. Som ett resultat av småföretagspropositionen ombildades den 1 juli 1978 de tidigare företagareföreningarna till regionala utvecklingsfonder. Målgruppen utvidgades till att, förutom tillverkande företag, omfatta även de tjäns-

teproducerande företag som har direkt anknytning till de tillverkande fö-

retagen. Föreragareföreningsutredningens betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik, som föregick småföretagspropositionen, angav som sin principiella utgångspunkt att samhället bör söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. I ett första steg borde dock utvidgningen begränsas till den ovan nämnda. I många remissyttranden föreslogs en ytterligare utvidgning av målgruppen till att omfatta t. ex. hotell- och restaurangbranschen, turistnäringen, olika delar av byggnadsindustrin och handeln. I en skrivelse till handelsdepartementet i september 1977 föreslog Sveriges Köpmannaförbund, med anledning av att statsmakterna inte avsåg att utvidga företagareforeningarnas verksamhet till handelns område, att en av statsmedel bekostad organisation med småföretagarekonsulenter för detaljhandeln skulle byggas upp. Konsulenterna föreslogs bli knutna till förbundets regionala kanslier. Arbetsuppgifterna skulle främst koncentreras till uppgifter som åläggs företagarna genom gällande och ny lagstiftning. I skrivelsen framförde förbundet vidare idén om att ett allmänt finansieringsinstitut för mindre och medelstora företag skulle inrättas. Detta institut skulle stå öppet för detaljistforetag inom alla branscher. Förbundet framhöll att det väsentligaste i finansieringssammanhang är att villkoren i samband med lån blir fördelaktiga. Särskilt pekades på betydelsen av att kapitalanskaffningen för ombyggnad och utvidgning av befintliga enheter underlättas och prioriteras. Hotell- och restaurangutredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1978:37) Hotell- och restaurangbranschen beträffande de regionala utvecklingsfonderna att det är otillfredsställande att förutsättningarna för att få hjälp i form av rådgivning eller kreditstöd är olika för industri å ena sidan och servicenäringar å den andra. Företag bör oberoende av branschtillhörighet ha möjlighet att få del av sådana stödåtgärder som lämnas av utvecklingsfonderna. Det gäller inte bara hotell- och restaurangbranschen utan all kommersiell service. Servicesektorn har stor betydelse för konsumenterna och är väsentlig från sysselsättningssynpunkt. Utredningen förordade därför att

Inledning

servicenäringarna ges samma villkor som industri- och industriliknande verksamhet har, när det gäller utvecklingsfondernas rådgivning och kreditstöd.

1.3 Utredningsarbetet

Utredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att förutsättningslöst undersöka behovet av finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringarna och överväga om det finns behov av särskilda utbildningsinsatser för dessa företag. Härvid skulle studeras de små serviceföretagens fmansieringsmöjligheter och omfattningen av den finansiering som på något sätt härrör från leverantörsföretag. Det beroende av leverantörer som i sådana fall kan uppkomma skulle särskilt belysas. Vidare angavs att den rådgivningsverksamhet som för närvarande tillhandahålls företag inom servicenäringarna skulle utvärderas. Utredningsarbetet skulle däremot inte omfatta frågor om omfattningen och tillämpligheten av stödåtgärder till dagligvarubutiker m. m. inom glesbygder, skärgårdar och andra områden där servicesituationen är eller kan bli otillfredsställande. Frågor som övervägts av hotell- och restaurangutredningen skulle heller inte prövas. Arbetet har huvudsakligen bedrivits genom bearbetning och analys av dels befintligt material som berör verksamhetsförhållandena samt finansierings- och rådgivningssituationen inom servicenäringarna, dels material som utredningen själv insamlat eller låtit insamla. På uppdrag av utredningen har sålunda Handelns Utredningsinstitut (HUI) genomfört utredningen Struktur, kapitalförsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar. Den uppgiftsinsamling som därvid har genomförts bland ett statistiskt urval av detaljhandelsföretag har föregåtts av överläggningar mellan delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU), HUI och sekretariatet. HUI:s utredning färdigställdes under våren 1979. Vidare har SHIO-Familjeföretagen under hösten 1978 bland sina branschförbund insamlat vissa uppgifter som delgetts utredningen. Utredningen har dessutom inhämtat faktauppgifter och synpunkter vid hearings med företrädare för företag och organisationer. Vid fem av utredningens totalt 19 sammanträden har sålunda hearings genomförts med företrädare för följande företag och organisationer: AB Handelskredit med systerinstitut AB lndustrikredit AB Företagskredit Företagskapital AB Bokbranschens Finansieringsinstitut AB Radio & TV Finans AB Distributions AB DAGAB ICA AB Kooperativa förbundet Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund

28 Inledning

Sveriges Bageriförbund Sveriges Skomakarmästareförbund Svenska Frisörföreningen

sekretariatet har dessutom haft överläggningar med bl. a.: Statens industriverk Svenska landstingsförbundet Svenska Åkeriförbundet Sveriges Handelsagenters förbund Fackhandelns Utvecklings AB (FUAB) Jämtland-Härjedalens Turistförening Utvecklingsfonden i Uppsala län Svenska Bankföreningen

Utöver de uppgifter som insamlats och bearbetats för utredningens räkning av HUI och de uppgifter som lämnats till utredningen i samband med hearings och överläggningar har större insamling av primärmaterial inte gjorts. Bakgrunden till denna uppläggning av utredningsarbetet har varit utredningens strävan att relativt snabbt komma fram till konkreta förslag om åtgärder för att lösa serviceföretagens problem och att undvika ett tidsödande och djuplodande utredningsarbete som inte skulle leda till några ytterligare praktiskt betydelsefulla resultat. I utredningen har som sakkunniga ingått företrädare för Sveriges Grossistförbund. Sveriges Köpmannaförbund, SHIO, Kooperativa förbundet, TCO och LO. Som experter har ingått företrädare för konsumentverket, näringsfrihetsombudsmannen och industridepartementet. Serviceföretag är inte något enhetligt begrepp. Det finns t. ex. ingen officiellt vedertagen definition, vilket medfört att det källmaterial som utnyttjats i betänkandet i viss utsträckning har olika indelningsgrunder. Detta innebär och serviceföretag inte har exakt samma inatt begreppen servicenäringar nebörd på alla ställen i betänkandet. I betänkandet anges dock vad som avses med servicenäringar i olika avsnitt. Utredningen har inte funnit det meningsfullt att definiera begreppen stora, medelstora, mindre och små företag då förhållandena varierar avsevärt mellan olika servicenäringar och då begreppet stort respektive litet företag kan ha helt olika betydelse i olika branscher. Det skall dock framhållas att företag med upp till 200 anställda i andra sammanhang brukar betraktas som småföretag men att gränsen för småföretag måste sättas betydligt lägre för serviceföretagen. Endast 1 % av dessa företag har sålunda mer än 50 anställda räknat i antal årsverken. Utredningens betänkande är uppdelat i tre avdelningar, nämligen avdel-

ning I Bakgrund (kapitel 1-8), avdelning II överväganden och förslag (kapitel

9-11) samt avdelning III Bilaga. Efter detta inledande kapitel följer en översiktlig redogörelse för stödformer till serviceföretag i de nordiska grannländerna i kapitel 2. l kapitel 3 beskrivs servicenäringamas struktur och i kapitel 4 kreditmarknaden och de kreditinstitut som är av särskilt intresse för serviceforetagen. De regionala utvecklingsfondernas verksamhet behandlas i kapitel 5 och i kapitel 6 ges en redogörelse för AB Handelskredit och dess systerinstitut. Finansierings-

Inledning

situationen för företag inom servicenäringarna beskrivs i kapitel 7 och i kapitel 8 lämnas en redogörelse för företagsservicen till mindre serviceföretag. Betänkandets tre sista kapitel, som utgör avdelning II, ägnas åt utredningens överväganden och förslag. Utredningens allmänna överväganden och principiella utgångspunkter redovisas i kapitel 9 medan överväganden och förslag rörande de regionala utvecklingsfonderna och AB Handelskredit behandlas i kapitel 10 respektive 11. l bilaga redovisas i sin helhet utredningen Struktur, kapitalforsörjning och kapitalbehov inom vissa servicenäringar som Handelns Utredningsinstitut (HUI) utfört på uppdrag av servicetöretagsutredningen.

2 Nordiska förhållanden

I detta kapitel lämnas en redogörelse för olika former av stöd till servicenäringarna i de nordiska grannländerna. Uppgifterna har inhämtats via de svenska ambassaderna i respektive land. I Danmark existerar en lång rad olika statliga stödformer för industri, handel och hantverk. Nedan följer en kortfattad av de speciella redovisning stödformer som småföretagen kan utnyttja. För renodlade serviceföretag som i huvudsak är verksamma på den inhemska marknaden finns endast ytterst begränsade möjligheter till statligt stöd. Huvudparten av statens hjälpprogram har som ett mycket väsentligt syfte att underlätta berörda företags exponansträngningar. Finansieringsinstitut för rikstäckande organisationer inom handel och hantverk kan få statliga lånegarantier. Garantierna avser således inte enskilda näringsidkare. De linansieringsinstitut som erhåller statsgarantier skall lämna säkerhet för lån till hantverkare, affärer och serviceföretag inom sina respektive branscher. Sådana garantier kan lämnas for effektivitetsbefrämjande investeringar, etableringar, sammanslagningar. ombyggnader och m0derniseringar. _Garantiramen är totalt 60 milj. Dkr. Från det europeiska återuppbyggnadsprogrammet återstår fortfarande en produktivitetsfond från vilken handelsministern har bemyndigande att utlåna 4 milj. Dkr till detaljhandeln inom livsmedelssektorn för moderniseringar. Statliga lån kan ges för etablering, utbyggnad och modernisering till småindustrier och hantverk som har svårigheter att få motsvarande lån för nödvändiga strukturanpassningar från annat håll. Lån kan ges med 20-40 % av byggnadskostnaderna och 80 % av maskinkostnaderna. Under 1978 var låneramen 40 milj. Dkr och det högsta lån som kan utgå till ett enskilt företag är 350000 Dkr. Sammanlagt 200 milj. Dkr kan av banker och penninginstitut utlånas med statliga garantier till småföretag som är i behov av driftslån för att kunna klara en nödvändig marknadsanpassning och produktutveckling. Rikstäckande hantverksnäringslivs-, och detaljhandelsorganisationer kan få bidrag från staten för att täcka 60 % av lönekostnader för rådgivare. Dessa rådgivare skall ge organisationens medlemmar rådgivning om exportoch utbildningsverksamhet. I Finland utgörs stödet till servicenäringarna av finansiehuvudsakligen ringsstöd för detaljhandeln i glesbygder. Syftet med stödet är att trygga och förbättra tillgången till detaljhandelns service i glesbygder samt att höja

sou 1979;74

32 Nordiska förhållanden

i form av investeringsbidrag och rändess servicenivå. Finansieringsstöd och industriministeriet beviljas för anskaffning av testöd kan av handelsför utförande av nybyggnads-, reparations- och ändanläggningstillgångar, i livsmedels- eller dagligvarubutik och för anskaffning av buringsarbeten tiksbil eller -båt, som huvudsakligen betjänar glesbygden. Investeringsbikostnadsförslaget. Om draget kan uppgå till högst 30 % av det godtagbara inte räntestöd beviljas för samma projekt kan bidraget dock uppgå till högst 50 %. Räntestöd betalas till den som beviljat krediten. Denna får uppgå Räntestödskrediter hade 1977 beviljats till högst 60 % av kostnadsförslaget. till ett sammanlagt kapitalvärde på 8,5 milj. mark och investeringsbidrag till ett belopp av 730000 mark. l statförslaget för 1979 har upptagits 1,1

Beviljandet milj. mark for räntestöd och 700 000 mark for investeringsbidrag. av finansieringsstöd förutsätter bl. a. att stödet krävs för att trygga och förtill detaljhandelns service i glesbygden, att verksamheten bättra tillgången att bedrivas under minst den tid för vilken finansiehar förutsättningar ringsstöd beviljas och att stödet inte har menlig inverkan på konkurrerande Inom influensområdet för de fasta butiker och butiksbilar som har butiker. fått finansieringsstöd bor över 100000 konsumenter. stöd utgår vidare till produktionsverksamhet inom utvecklings- Statligt motsvarande stödområdena i Sverige. Understöd kan beviljas områdena, sin verksamhet inom industri-, arbetsföretag som påbörjar eller utvidgar och turiströrelse, pälsdjursuppfödning, fiske, fiskodling, handelsträdgårds, Då fråga är om utvidning av föplantskole- och torvproduktionsrörelse. av dess anläggningstillgångar förretagets verksamhet eller om förnyande

utsättes att detta bedöms medföra en väsentlig ökning av antalet arbetsplatser eller av servicen. Föreinom företaget, av produktionens förädlingsvärde tagen skall bedömas ha förutsättningar för fortgående lönsam verksamhet. Stödet kan utgå i form av investeringsbidrag, som kan beviljas till mellan Startbidrag beviljas på grundval av 5 och 30 % av investeringskostnaden. löner och lagstadgade socialavgifter och kan uppgå till mellan 5 och 40 %, beroende på stödområde. Slutligen finns möjlighet att erhålla utbildnings-

bidrag. . Jämfört med stödet till tillverkningsindustrin är stödet till serviceföretag och industriministeriet mycket begränsat. Av det totala stöd som handelstill företag inom utvecklingsområdena i form av start-, in- 1978 beviljade vesterings- eller utbildningsbidrag, det senare i mycket begränsad omfattning För eller ca 150 milj. mark, avsåg endast ca 8,6 milj. mark serviceföretag. 1978 var fördelningen av summan följande: turistföretag - 6,2 milj. mark,

reparationsföretag - 2,0 milj. mark och tvätterier - 0,4 milj. mark. För 1977 var motsvarande uppdelning: turistföretag - 5,0 milj. mark och reparations-

inte. Stöd företag - 0,4 milj. mark. Stöd till andra serviceföretag utgick

till reparationsföretag kan utgå endast till företag som reparerar vad som betecknas som marknadsföringsprodukter, som bilar, kylskåp etc. Företag eller liknande kan således inte erhålla stöd. som exempelvis frisörsföretag I dessa fall Stöd till turistföretag kan gälla hotell och i vissa fall stugbyar. från Centralen for turistfrämjande för att efterhöra om inhämtas utlåtande tuden planerade anläggningen är angelägen och i linje med den officiella ristpolitiken. Också stöd till restauranger kan utgå, dock endast till restaurang ansluten till hotell. Utvecklingsområdesfonden (med finsk förkortning

Nordiska _lörhällanden 33

KERA) kan bevilja lån på normala villkor också till serviceföretag inom utvecklingsområdena. I Norge förekommer investerings- och driftsbidrag som utgår till dagligvarubutiker samt bidrag till konsulenthjälp som omfattar all detaljhandel. kan ges till modernisering, ny- och ombyggnad av bu- Investeringsbidrag tikslokaler och lager, till anläggning av parkeringsplats och till inventarier. Handelsdepartementet kan bidra med upp till 35 % av investeringsbeloppet, i undantagsfall 50 %. För att få stöd måste butiken bl. a. ha betydelse för att upprätthålla bosättningen på orten. Driftstöd kan ges till mindre dagligvarubutiker som ersättning för viktiga tjänster som de tillhandahåller konsumenter och samhällen med svagt kundunderlag. Butiker som erhållit driftstöd kan vidare få investeringsbidrag till mindre investeringar i butiksinredning. Alla detaljhandelsföretag som ligger i glest bebyggda områden eller i tätorter med mindre än 500 invånare kan få bidrag till konsulenthjälp. Rådgivningen skall omfatta frågor som angår butikernas drift t. ex. marknadsoch sortimentsanalyser. Konsulenterna som deltari verksamheten skall godkännas av handelsdepartementet. Butikens omsättning får inte överstiga l,5 milj. norska kr exklusive mervärdeskatt. Bidraget varierar efter hur stor omsättningen är. Maximalt bidrag är 15 000 norska kr. Konsulenthjälp kan också ges till de företag som erhåller investeringsbidrag. Uppsökande konsulentverksamhet administreras av Norges Kolonial- og Landhandelförbund och Norges Kooperativa Landsforening. Bidraget täcker 90 % av utgifterna vid konsulentbesök. I de fyra nordligaste länen har inrättats en statlig rådgivningstjänst. Målsättningen är att varuhandelskonsulenter skall åka runt och ge råd till samtliga försäljningsställen. I Norge finns vidare olika former av stödåtgärder till småindustri och hantverk, nämligen rådgivning, utbildning, krediter och uthyrning av lokaler. Under 1978 inrättades informations- och kontaktformedlingstjänster på regional nivå. De regionala s. k. rådgivningskontoren har som huvuduppgift att bedriva uppsökande verksamhet. Konsulenterna skall förmedla kontakt med den institution som är bäst lämpad att lösa företagets problem och endast i speciella fall själva göra rådgivningsinsatser. Hantverks- och Småindustrifonden ger huvudsakligen investeringskrediter i form av toppfmansiering. Vanligtvis är löptiden 15 år och räntan 7 9x). Fonden ger lån till mindre industri- och hantverksföretag, däribland även servicehantverk. Efter en kraftig utökning av låneramen 1978 uppgår den till 55 milj. norska kr. Lånen får uppgå till högst 500000 norska kr per låntagare och år. Fonden ger lån till företag med högst 50 anställda. Flera landsting och kommuner bygger lokaler för uthyrning till framförallt industriverksamhet. I Nordnorge och vissa andra regioner ges även stöd till lokaler för handel och privata tjänster. I fråga om utbildningsinsatser kan nämnas att det finns en särskild företagsledarskola för hantverk och industri. Dessutom har ett projekt satts igång för att ytterligare utveckla utbudet av utbildning för ledare av små företag. På Island förekommer för närvarande praktiskt taget inget statligt eller kommunalt stöd till mindre serviceföretag. För att möjliggöra rationaliseringar inom hantverkssektorn har dock visst begränsat stöd lämnats dit.

3 Servicenäringarnas struktur

Den ekonomiska verksamheten i vårt samhälle kan delas i två huvudområden, varu- och kraftproduktion samt tjänsteproduktion. Dessa områden består i sin tur av olika sektorer. I detta betänkande behandlas servicenäringarna som tillsammans med offentliga tjänster utgör tjänstesektorn. I servicenäringarna ingår en rad näringsgrenar och branscher. Gemensamt för Företagen inom servicenäringarna är att de tillhandahåller service av olika slag, utför tjänster, distribuerar varor till andra företag eller till enskilda personer. Till servicenäringarna hänförs sålunda varuhandel, samfárdsel, bostadsförvaltning och privata tjänster. Även inom de varuproducerande sektorerna finns det emellertid inslag av serviceproduktion. Viss reparationsverksamhet inom industrin samt byggnadshantverk kan föras hit. (Se vidare bilaga.) Det bör här framhållas att servicenäringar inte är något enhetligt begrepp. De källor som utredningen utnyttjat, särskilt långtidsutredningen (SOU 1978:78) och HUI, har sålunda delvis olika definitioner av servicenäringarnas omfattning. Vid jämförelse mellan uppgifterna, t. ex. beträffande antal företag, från de olika källorna bör också uppmärksammas att uppgifterna i vissa fall avser olika år. 1 Till privata tjänster hänförs i denna framställ- 3.1 i samhällsekonomin ning restaurang- och

Servicenäringarna

hotellrörelse (SNI 63), bank, försäkrings- och Av det föregående stycket framgår att till servicenäringarna hör flera vä- uppdragsverksamhet (SNI sentliga sektorer i samhällsekonomin. I samband med behandling av frågor 81, 82, 832), reparations-, som t. ex. ekonomisk tvätteri och annan servitillväxt, investeringar och sysselsättning brukar dock ceverksamhet (SNI 95) uppmärksamheten från såväl statsmakternas som organisationernas och samt övriga privata massmedias sida koncentreras till den varuproducerande sektorn. Utredtjänster såsom fastighetsningen ser det därför som väsentligt att ge en belysning av servicenäringarnas förvaltning (SNI 83102, roll i samhällsekonomin. 83103, dvs. exkl. bostadsförvaltning), renings- Av tabell 3.1 framgår att servicenäringarna svarar för en tredjedel av och renhållningsverk, den samlade produktionen. Störst bland servicenäringarna är privata tjänsten städningsrörelse (SNI 92). Andelen av BNP har sjunkit något under perioden 1965-1977 för såväl undervisning, forskning, samfárdsel och bostadsförvaltning som privata tjänster. Det är endast va- sjukvård (SNI 93) och ruhandeln rekreationsverksamhet som ökat sin andel av BNP bland servicenäringarna. Inom sam- (SNI 94). Observera dock hällsekonomin som helhet märks förskjutningen mot en ökad offentlig sekatt i vissa tabeller ingår tor, vilket innebär att näringslivets andel av BNP minskat i motsvarande bostadsförvaltning i grad. Räknar man bort den offentliga sektorn framgår att servicenäringarna privata tjänster.

36 Sezvicenäringarnas struktur

år 1977 svarade för drygt 45 % av näringslivets BNP-andel, medan år 1965 motsvarande tal var knappt 45 %. Servicenäringarna har alltså ökat, om än litet, sin andel av näringslivets samlade produktion.

Tabell 3.1 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1965-1977. Procent av BNP till faktorpris 1965 1970 1974 1977

Källa: SOU 1978:78. Tabell 3.2 Årlig förändring av BNP (till faktorpris) inom olika näringsgrenar 1965-1977. (%) 1965-1970 1970-1974 1974-1977

Källa: SOU 1978:78.

Tillväxten av BNP har avtagit från mitten av 1960-talet, vilket framgår av tabell 3.2. En liknande nedgång i ökningstakten kan noteras for varuhandel och privata tjänster, medan samfárdsel och bostadsforvaltning visar en oregelbunden utveckling under de olika perioderna. Mellan åren 1974 och 1977 hade samfárdseln en negativ utveckling medan bostadsforvaltningen visade den näst offentliga tjänster snabbaste utvecklingen. Av tabell 3.3 framgår att omkring en tredjedel, dvs. drygt 1,3 miljoner av alla sysselsatta, är verksamma inom servicenäringarna. Den största andelen av det totala antalet sysselsatta under perioden 1965-1977 hade servicenäringarna år 1970 med 34,4 %. Därefter har en viss nedgång skett. Minskningen är något större for varuhandeln än for övriga servicenäringar. Varuhandeln har dock tillsammans med privata tjänster de största andelarna inom servicenäringarna. Medan denna sektor under perioden haft endast mindre förändringar, har varu- och kraftproduktionen fått vidkännas en andel av antalet sysselsatta, från drygt 50 % år 1965 till l l detta fall ingår bo- stadigt sjunkande innebär att servicenäringarna har statsforvaltning i privata knappt 40 % år 1977. Denna utveckling tjänster. ökat sin andel av näringslivets sysselsättning från 39,5 % år 1965 till 45,5 %

S ervicenäringarnas struktur 37

år 1977. Servicenäringarna spelar sålunda i detta avseende en allt större roll från sysselsättningssynpunkt.

Tabell 3.3 Näringsgrenarnas andelar av antalet sysselsatta 1965-1977 samt antalet sysselsatta år 1977 1965 1970 1974 1977 1977 (1000-tal) Varu- och kraftproduktion 51,9 46,0 42,7 39,8 1616 Servicenäringar 33,9 34,4 33,3 33,2 l 344 därav: Varuhandel 12,9 13,1 12,5 12,3 501 Samfárdsel 6,8 6,8 6,8 6,7 272 Privata tjänster” 14,2 14,5 14,0 14,2 571 Offentliga tjänster 14,2 19,6 24,0 27,0 l 100 Totalt 100 100 100 100 4 060 “ Privata tjänster inkluderar bostadsförvaltning. År 1977 sysselsatte bostadsförvaltningen 33 000 personer, vilket motsvarade en andel på ca l % av det totala antalet sysselsatta. Källa: SOU 1978:78.

Tabell 3.4 Produktiviteten inom olika näringsgrenar 1965-1977. Förädlingsvärde per arbetstimme. Årlig procentuell förändring 1965-1970 1970-1974 1974-1977

Källa: SOU 1978:78.

Produktiviteten har,som framgår av tabell 3.4,fortlöpande ökat inom sersenaste - vicenäringarna. För den perioden i redovisningen 1974-1977 noteras en högre produktivitetsökning för samtliga servicenäringar bortsett från samfárdsel än för industrin. Investeringstakten for ekonomin som helhet har varit avtagande och under Senaste perioden t. o. m. minskande. Detta framgår av tabell 3.5. Varuhandel visar dock en utveckling som är helt motsatt med en kraftig ökning under åren 1974-1977. Detta beror på en ökning av investeringarna i maskiner och inventarier på 14,5 96 under de nämnda åren. Av tabell 3.6 framgår att servicenäringarna svarar för omkring 45 % av bruttoinvesteringarna. Denna andel har minskat under den redovisade perioden, mest beroende på de sjunkande bostadsinvesteringarna. Ser man till servicenäringarna i övrigt har de ökat sin andel av investeringarna mellan 1965 och 1977. Samfardsel minskade dock sin investeringsandel mellan 1974 och 1977.

38 Servicenäringarnas struktur sou 1979;74

Tabell 3.5 Bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1965-1977, årlig procentuell förändring Milj. kr 1965- 1970- 1974- 1977 1970 1974 1977

Källa: SOU 1978:78.

Tabell 3.6 Bruttoinvesteringarnas fördelning 1965-1977. Procent av totala bruttoinvesteringar 1965 1970 1974 1977

Källa: SOU 1978:78. Tabell 3.7 Olika näringsgrenars andelar av BNP, antal sysselsatta och bruttoinvesteringarna 1977, (96)

Källa: SOU 1978:78.

Tabell 3.7 ger en sammanfattande översikt över olika näringsgrenars betydelse i samhällsekonomin. Servicenäringarna svarar för 33,2 % av antalet sysselsatta, 35,5 % av BNP och 43,8 % av bruttoinvesteringarna. Skillnaden

struktur

Servicenäringamas 39

mellan dessa andelar förklaras till största delen av de olika andelarna för bostadsförvaltningen som är mycket kapitalintensiv men har ett litet antal sysselsatta. Beträffande vissa variabler kan en ytterligare uppdelning på servicenäringar göras. Detta material, som främst avser antal och antal anställda,

foretag

har sammanställts åt utredningen av Handelns Utredningsinstitut (HUI) och grundar sig på uppgifter från Centrala Företagsregistret (CFR). Uppgifterna avser förhållandena år 1976. Offentliga tjänster ingår inte i denna redovisning. Hela rapporten finns i bilaga. Servicenäringarna hade år 1976 knappt 180 000 företag vilket framgår av tabell 3.8. Detta utgjorde 70 % av det totala antalet företag i landet. Medelantalet anställda per företag i servicenäringarna var knappt sex. Motsvarande siffra inom industrin var 38. Antalet anställda beräknas som antalet av avlönad personal under året utförda årsverken. Det är alltså inte en redovisning av antalet sysselsatta. Antalet anställda inom servicenäringarna enligt denna beräkningsmetod uppgick 1976 till något under 1 miljon. Den procentuella fördelningen av antalet företag och anställda på olika servicenäringar framgår av diagram 3.1. Detalj handeln svarade för den största andelen av såväl anställda som företag, 24,5 respektive 28,7 %. I båda fallen

Tabell 3.8 Antal företag och summa anställda inom olika servicenäringar 1976

Näringsgrupp Antal Summa antal Medelantalet (SNI-Kod) företag anställda anställda per (årsverken) företag servicenäringar inom industrin (35512. 38292, 38394, 38422) 1 981 14 961 7,6 Byggnadsservice-

Hotell- och restaurangrörelse (63) 7 355 49 077 6,7 Samfárdsel (7l) 25 235 177 341 7,0 Bank- och försäkringsinstitut, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet (81-83) 35 356 189 623 5,4 Renhållning, städning (92) 2 146 23 564 11,0 Reparations-, tvätterioch annan serviceverksamhet (95) 17 044 42 261 2,5

Summa 179 301 993 312 5,5

“ 1 samfardsel ingår här inte post och tele (SNI 72) vilket var fallet i de tidigare tabellerna. Källa: HUI.

40 Se/vicenäringamas struktur

var gruppen bank, Försäkring, fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet näst störst med knappt 20 %. ServiceFöretagens Fördelning på storleksklasser framgår av tabell 3.9. Över hälften av antalet Företag hade år 1976 högst en anställd (omräknat till årsverken). Här kan även Företagets innehavare och eventuella familjemedlemmar vara verksamma: Denna grupp av Företag svarade För endast 3,5 96 av det totala antalet anställda. Företag med över 50 anställda utgjorde 1976 endast 1 % av totalantalet men svarade För hälften av arbetsstyrkan.

Tabell 3.9 Serviceföretagens fördelning på storleksklasser 1976”

Tabellen baserar sig på uppgifter från näringsgrenarna med SNI-kod 502, 61, 62,

63, 711, 832, 92 och 95. Källa: HU1.

Antal företag Bvasservioe Partihandel Service i industrin Renhålln., städning etc

Reparationer mm

Detaljhandel

Bank, försäkring, fasti hetsförvaltnmg, upp ragsverksamhet

Hotell och restaurang Samfärdsel

Antal anställda Byggservice ____ Service i industrin Renhålln., städning etc Partihandel Reparationer mm

Bank, f6rs§_§kring,_ Demjhandel

fastighetsforvaltmng. UPP ragsverksamhet

Diagram 3.1 Antal företag och antal anställda med procemuell fördelning pa olika servicenäringar 1976. Hotell och restaurang Källa: HUI. Samfärdsel

S erviceniiringarnas struktur 41

3.2 Varuhandel

I varuhandel innefattas alla åtgärder som sammanhänger med överförandet av varor från framställning till slutlig konsument. Varudistributionen brukar, då det gäller konsumtionsvaror, normalt försiggå i två led: från fabrikant till grossist och från grossist till detaljist, varefter konsumenterna svarar for distributionen från butikerna. Vissa typer av varor - mejeri- och bryggerivaror, möbler, radio och TV etc. - levereras emellertid vanligen direkt från fabrikant till detaljist, utan grossistens förmedling. Vissa andra slag av leveranser, som t. ex. till storhushåll, sker däremot normalt enbart via - dvs. insatsvaror i produktionen - fögrossist. Vad gäller producentvaror rekommer heller ingen detaljhandel. Även partihandelsledet kan i många fall överhoppas, genom att producentvaror levereras direkt från fabrikant till förbrukare. Varuhandeln svarade under 1977 för ca 10 % av den totala produktionen av varor och tjänster i landet. 501 000 personer var detta år sysselsatta inom varuhandeln, vilket motsvarar drygt 12 % av det totala antalet sysselsatta i ekonomin. Sektorns andel av den totala arbetsvolymen mätt i arbetstimmar var ungefär lika stor, ca 13 %. Av de totala bmttoinvesteringarna svarade varuhandeln för 7 %. I varuhandeln fanns 1976 omkring 70000 företag, vilket motsvarar drygt en fjärdedel av samtliga företag. Medelantalet anställda (årsarbetare) per företag uppgick till något över fem personer. Av tabell 3.10 framgår att två tredjedelar av de sysselsatta i varuhandeln är verksamma i detaljhandeln.

Tabell 3.10 Olika varuhandelsbranschers andelar av antalet sysselsatta inom varuhandeln 1977, (96)

Pani- Detalj- Därav Totalt handel handel Daglig- Varu- Fack- Övrigt” varu- hus- handel handel handel 35,6 64,4 17,0 10,8 18,7 17,8 100 ” Bil- och bensinhandel, apotek, systembolag m. m. Källa: SOU 1978:78.

3.2.1 Partihandel Partihandeln kan definieras som all försäljning som inte sker till privatpersoner och privathushåll. Man bör göra en åtskillnad mellan partihandel i funktionellt och institutionellt hänseende. Funktionen partihandel utförs till stor del av företag med annan huvudsaklig verksamhet, t. ex. tillverkning. Också detaljhandelsföretag eller sammanslutningar inom detaljhandeln kan bedriva partihandel. Till institutionen partihandel räknas först och främst fristående grossistföretag och därtill sådana partihandelsenheter som bedrivs ekonomiskt skilda från huvudverksamheten, t. ex. industrins försäljningsbolag. Hit räknas

42 Servicenäringarnas struktur

vidare partihandel ägd av detaljhandelsföretag som drivs som en särskild juridisk person, t. ex. lCA:s inköpscentraler, samt flertalet generalagenter, handelsagenter m. fl. Utvecklingen går på flera områden mot en ökad integration av partihandelsledet, i Förhållande till dels detaljhandeln (mångfilialföretag och frivilliga kedjor), dels industriföretag. Många detaljhandelsföretag inom branscher med traditionell grossistdistribution har nått en sådan storlek att de funnit det rationellt att göra inköpen direkt från fabrikant. Trots denna begränsning av grossistföretagens marknadsförutsättningar synes grosshandelns roll i distributionsarbetet öka. Det beror bl. a. på att de funktioner som erbjuds kunderna ständigt utvecklas. Inom t. ex. livsmedelspartihandeln sker en ökad andel av det arbete med styckning och paketering som förut huvudsakligen utfördes i butikerna nu i lagercentralerna. I ökad utsträckning har också grossisten fått engagera sig i särskilt de mindre kundföretagens marknadsföring genom utarbetande av säljprogram, medverkan i annonsering etc. lnom partihandeln fanns 1976 drygt 20000 företag med omkring 180000 anställda (årsverken). Förekomsten av deltid gör att antalet faktiskt sysselsatta var högre. Medelantalet anställda per företag uppgick till 6,8 personer. Tre fjärdedelar av företagen hade fyra eller färre anställda. Därav var ett stort antal enpersonsföretag, t. ex. agentrörelser. Inom dagligvaruhandeln, dvs. handeln med livsmedel, tobak, tidningar, papper, kemisk-tekniska förbrukningsartiklar samt blommor, utförs drygt 70 % av varuleveranserna av de tre stora grupperna KF, ICA och DAGAB. Dessa är fullsortimentsgrossister och omsatte tillsammans nästan 20 miljarder kr (exklusive moms) år 1978. Återstoden av den totala partihandelsomsättningen inom dagligvaruområdet på drygt 27 miljarder kr fördelades mellan ytterligare nära 90 grossister. Huvuddelen av dessa är specialiserade livsmedelsgrossister. Till dagligvarugrossisterna räknas även kioskhandelsoch tidningsgrossister. Leveranserna av varorna skedde från 270 lagerenheter. Partihandeln med dagligvaror har genomgått stora strukturella förändringar under de senaste åren. KF och ICA har genomfört betydande strukturrationaliseringar. Härtill kommer bildandet av företaget DAGAB. Konsumentkooperationen är uppbyggd av 165 konsumentföreningar. Dessa äger den centrala organisationen Kooperativa förbundet (KF), som ombesörjer partihandelsfunktionen genom 17 lagerenheter. KF:s partihandelsomsättning för dagligvaror uppgick 1978 till nära 6,5 miljarder kr, dvs. nära 25 % av den totala partihandelsomsättningen. ICA är en sammanslutning av detaljister som är organiserade i ICAförbundet. Antalet medlemmar uppgår till ca 4 200. Förbundet är genom ICA AB huvudaktieägare i tre regionföretag - ICA Hakon AB, ICA Essve AB och ICA Eol AB. Varje regionföretag driver ett antal distributionscentraler som i första hand fullgör grossistfunktionen inom ICA. År 1978 omsatte ICA:s 21 distributionscentraler drygt 9 miljarder kr, vilket utgör en tredjedel av den totala partihandelsomsättningen med dagligvaror. DAGAB bildades år 1972 av partihandelsföretag inom ASK-bolagens ekonomiska förening. De stora kundgrupperna har sedan trätt in som intressenter i företaget. DAGAB ägs nu till drygt 90 96 av JS Saba AB. Mi-

Servicenäringamas struktur 43

Diagram 3.2 DetaIjhande/n . per företags/orm 1977. Summa egentlig detaljhandel 100.0% 47100 Källa: HUI.

noritetsposter innehas av Vivo ekonomisk förening och Favörkedjan AB. Aktierna i J S Saba ägs av Salén-, Johnson- och NK-Åhléns-koncernerna med respektive 40, 40 och 20 %. DAGAB:s grossistfunktion utförs av tre helägda dotterbolag, DAGAB Syd-, Väst- och Mellansverige AB. DAGAB har tolv distributionscentraler som 1978 omsatte 4,2 miljarder kr, vilket ger drygt 15 % av omsättningen med dagligvaror i partihandelsledet. Utöver de nämnda partihandelsföretagen svarar lantbrukskooperationens företag för en betydande försäljning till detaljister inom dagligvaruhandeln. Huvuddelen av denna försäljning utgörs av mejeri- och slakterivaror samt ägg. År 1977 omsatte dessa produkter 13 miljarder kr.

3.2.2 Detaljhandel

Detaljhandel innebär försäljning till privatpersoner och privathushâll. Drygt 50000 företag fanns 1976 inom den totala detaljhandeln. Dessa företag hade något över 240 000 årsarbetare. Med hänsyn till det stora antalet deltidsanställda var antalet faktiskt sysselsatta betydligt högre. I genomsnitt hade företagen endast 4,7 årsarbetare. Drygt 55 % av antalet företag inom detaljhandeln hade år 1976 bara en årsarbetare anställd. I dessa fåmansföretag utförs emellertid arbetsuppgifter därutöver även av innehavaren och even-

44 S ervicenäringarnas struktur

tuella familjemedlemmar. Omkring 80 % av Företagen hade fyra eller Färre årsarbetare, medan endast knappt l 96 av Företagen hade mer än 50 anställda. Det förekommer såväl statlig som privat detaljhandel. Den statliga utgörs av apoteks- och systemvaruhandeln. Den privata detaljhandeln brukar indelas i egentlig detaljhandel och kategorierna bilhandel samt bränsle- och drivmedelshandel. Inom bilhandeln samt bränsle- och drivmedelshandeln fanns år 1976 drygt 5500 Företag. 1 det följande kommer den egentliga detaljhandeln att behandlas. Inom denna omsattes år 1978 totalt 91,2 miljarder kr. Därav svarade dagligvaror För 54,2 miljarder kr och specialvaror För 37 miljarder kr. Inom den egentliga detaljhandeln Förekommer flera olika Företagskategorier. Andelarna av omsättningen år 1977 För de olika kategorierna framgår av diagram 3.2. Butiker som samverkar med andra detaljister eller med leverantörer svarade För tre fjärdedelar av omsättningen. Andelen För de fristående Företagen uppgick 1975 till 30,2 %, 1976 till 26,5 % och 1977 till 24,4 %, alltså en kontinuerlig minskning under denna period. 31 250 butiker eller omkring två tredjedelar av samtliga butiker tillhörde emellertid denna Företagskategori år 1977. Försäljningen inom den egentliga detaljhandeln kan också delas upp på olika butikstyper. De rena dagligvarubutikerna svarade 1977 För 37 % av Försäljningen, fackhandeln För 32 %, stormarknaderna För 4 96 och kedjevaruhusen För 15 %. Återstoden 12 % utgjordes av Försäljning från kiosker, trafikbutiker, postorderhandel, speciallivsbutiker, torghandel, hemförsäljning m. m.

Dagligvaruhandeln Av den totala dagligvarukonsumtionen år 1978 på drygt 54 miljarder kr utgjorde renodlad livsmedelsförsäljning 40 miljarder kr. År 1976 var antalet Företag drygt 22 000. Det totala antalet verksamma Företag inom dagligvaruhandeln uppgår För närvarande till 17 000-18 000. Den övervägande delen av dessa, 15 500, har mindre än 50 anställda. Av Företagen är drygt 9 000 s. k. allivsbutiker. Återstoden består av kiosker, tobaks-, frukt-, konfektyr-, blomsteraffárer etc. År 1977 svarade Företagen med mindre än 50 anställda För ca 60 % av den totala dagligvaruomsättningen. 1 genomsnitt omsatte dessa Företag 1,5 milj. kr. Dagligvaruhandeln har liksom panihandeln genomgått en omfattande strukturförändring, främst genom övergången till Självbetjäning och butikskoncentrationen. Den s. k. yttre rationaliseringen, dvs. Förändringarna i butiksbeståndet, har inneburit en stark koncentration till större butiker - i vissa fall s. k. stormarknader - och en mycket betydande nedläggning av mindre butiker. Antalet allivsbutiker minskade under perioden 1960-1977 från ca 25000 till 9 800, dvs. med över 60 96. Antalet nedläggningar uppgick under 1960talet till i genomsnitt 1 330 butiker per år, men har under perioden 1970-1977 dämpats till i genomsnitt 760 per år. Relativt sett är minskningen dock fortfarande stor. Ca 6 % av det totala butiksbeståndet Försvinner varje år genom nedläggningar. Samtidigt sker en viss nyetablering av butiker i nybyggda bostadsområden och köpcentra. Antalet nyetablerade allivsbutiker

Servicenäringarnas struktur 45

har i genomsnitt uppgått till inemot 200 per år under 1960-talet och ca 170 per år under 1970-talet. De nya butikerna har på grund av stordriftsfördelarna planerats för en omsättning som i genomsnitt är ca 10 gånger så stor som omsättningen i de nedlagda enheterna. Fortfarande finns det dock ett stort antal småföretag inom dagligvaruhandeln. Företag med färre än fem anställda utgör ungefär 80 96 av det totala antalet företag. Ett betydelsefullt inslag i strukturutvecklingen inom dagligvaruhandeln är framväxten av s. k. servicebutiker. Dessa etableras dels av särskilda servicebutikskedjor, dels av blocken. Av det totala antalet allivsbutiker utgörs ca 10 % av servicebutiker. Tillkomsten av dessa butiker har i viss mån motverkat inriktningen mot stordrift i handeln. Vid sidan av förändringarna i butiksantalet är ett utmärkande drag i utvecklingen inom dagligvaruhandeln den ökande andel av försäljningen som går via butiker knutna till något av de s. k. blocken, lCA, KF och DAGAB. Av tabell 3.11 framgår att blocken ökat sin andel av dagligvaruförsäljningen i livsmedelsbutiker från 82,7 % 1970 till 90 % 1978. Framför allt är det

ICA som bidragit till ökningen. ICA svarade 1970 för 33 % men 1978 för

38 % av försäljningen. KF:s andel hari stort varit oförändrad, medan NK- Åhléns och Vivo-Favör ökat något.

andelar av den totala dagligvaruförsäljningen i Tabell 3.11 Dagligvarublockens allivsbutiker och varuhusens livsmedelsavdelningar 1970-1978, (%)

1970 1975 1976 1978

Källa: HU1, Fri Köpenskap.

DAGAB levererar till NK-Åhléns och Vivo-Favör men även till flera inom kategorin övrig dagligvaruhandel och svarar därför for en större del av marknaden än de 23 % som utgör summan för Vivo-Favör och NK- Åhléns. I gruppen övrig dagligvaruhandel ingår bl. a. lokala kedjor och servicebutikskedjor, med 6 % av försäljningen för 1978, samt fristående alllivsbutiker. Dagligvarublocken har, vilket framgår av tabell 3.12, ökat sin andel av antalet butiker mellan åren 1970 och 1978 från 75,3 % till 79,1 %. Andelen är inte lika hög som beträffande försäljningen, vilket innebär att blockens butiker i genomsnitt är större än de fristående. Det förekommer emellertid stora variationer mellan blocken. Sätts blockens andelar av försäljningen respektive av antalet butiker i relation till varandra framgår att ICA har genomsnittligt lägst omsättning per försäljningsställe, medan NK-Åhléns har störst. Vivo-Favör ligger nära det totala genomsnittet. För KF ger en

46 Servicenäringamas struktur Tabell 3.12 Dagllgvarublockens andelar av antalet livsmedelsbutiker 1970-1978, (antal och %) 1970 1975 1976 1978

9 614 75,3 8 032 78,0 7 894 78,7 7 517 79,1 _ Blockens andel Övrig dagligvaruhandel 3 161 24,7 2 268 22,0 2 136 21,3 1 982 20,9 Totalt 12 775 100 10 300 100 10 030 100 9 500 100 Källa: HUl, Fri Köpenskap.

motsvarande beräkning inte en rättvisande bild av försäljningsställenas storlek, beroende på betydande variationer i butikernas storlek. Franchising är en i Sverige relativt ny distributionsform. Franchising innebär att ett företag (franchisegivaren) genom kontrakt knyter till sig flera enskilt ägda företag (franchisetagare) som uppträder enhetligt utåt. Franchisegivaren tillhandahåller ett paket av tjänster med inköp, marknadsföring, bokföringsrutiner, administrativa system etc. Ofta hyr franchisegivaren ut både lokal och den utrustning som krävs. Endast ett tiotal franchiseföretag finns i Sverige. Franchising är vanligast inom detaljhandeln och den övriga servicesektorn. Antalet franchisetagare uppgår till drygt 200. Dessa beräknas omsätta ca 500 milj. kr 1979. De omsättningsmässigt största företagen finns inom dagligvaruhandeln, t. ex. AB Hemglass, Canteen AB och Näröppet AB. Franchiseforetag finns även i fackhandeln och inom sektorn privata tjänster.

F ackhandel Fackhandeln är den del av detaljhandeln som huvudsakligen säljer specialvaror. År 1978 utgjorde försäljningen av specialvaror 40 % eller 37 miljarder kr av den totala detaljhandelsförsäljningen. l fackhandelsbutikernas sortiment kan ingå även vissa varor av dagligvarukaraktär, t. ex. kemisktekniska artiklar. Pâ motsvarande sätt säljs specialvaror av andra butikstyper.

Försäljningen år 1977 inom egentlig detaljhandel fördelad på branschgrupper

redovisas i tabell 3.13. De tre sista grupperna utgör fackhandeln och av tabellen framgår att den svarar för drygt en tredjedel av försäljningen enligt denna beräkning. De i tabell 3.13 redovisade branschgrupperna innehåller flera enskilda branscher. Vid en ytterligare nedbrytning av försäljningen framgår att konfektions- och ekiperingshandeln är den största enskilda fackhandelsbranschen med 9 % av den egentliga detaljhandelns omsättning 1977. Därefter följer möbel- och hemtextilhandeln med 5 % samt radio-TV-handeln med drygt 3 %.

struktur 47

Servicenäringarnas

Tabell 3.13 Försäljningen 1977 inom egentlig detaljhandel fördelad på branschgrupper. (%) Branschgrupp Detaljhandel med blandat sortiment 22,1

Källa: SCB:s omsättningsstatistik 1977.

Sortimentssammansättningen inom de olika branschgrupperna framgår av följande uppställning. Detaljhandel med Försäljningsställen där ingen varugrupp svarar för mer blandat sortiment än hälften av omsättningen Försäljningsställen med försäljning till mer än 50 96 av: Livsmedelshandel - livsmedel Övriga dagligvaru- - tobak, tidningar, blommor branscher Beklädnadshandel - konfektion, ekipering, skor, handskar, läderartiklar Hemutrustningshandel - möbler, järnvaror, färger och tapeter. radio och TV, hemtextilier, glas och porslin, hushållsapparater, el och belysning Övriga fackhandels- - ur, optik- och guldsmedsvaror. fotoartiklar, cykel- och branscher Sportartiklar, böcker, papper. konst, musikinstrument, leksaker m. m.

Inom fackhandeln (sällanköpsvaruhandeln) fanns år 1976 drygt 23 000 företag med knappt 27 000 försäljningsställen. Något över 57 % av Företagen hade endast en anställd årsarbetare, drygt 9xl % fyra eller färre anställda och endast 0,5 % av företagen hade mer än 50 anställda. Enligt HUl:s utredning (se bilaga) fanns år 1978 i fackhandeln 17 400 företag med mindre än 50 anställda. Dessa företag hade en genomsnittlig omsättning på 1,1 milj. kr år 1977 och svarade för ca 70 % av den totala fackhandelsomsättningen. Företagen sysselsatte 76 600 personer varav 44 500 på heltid. Två tredjedelar av de sysselsatta var anställda och återstoden familjemedlemmar. Jämfört med utvecklingen inom dagligvaruhandeln har strukturförändringarna inom fackhandeln i allmänhet varit små. Detta beror bl. a. på att stordriftsfördelarna med undantag för vissa delbranscher inte varit särskilt påtagliga inom fackhandeln. Vidare är fackhandeln mer tätortskoncentrerad än dagligvaruhandeln, vilket medfört att den varit mindre utsatt för inverkan av befolkningsomllyttningarna. Inom vissa delar av fackhandeln, speciellt då beklädnadshandeln, har emellertid omfattande butiksnedläggningar skett som en följd av konkurrensen från varuhusen i förening med en långsam efterfrågeutveckling. Under de allra senaste åren har fackhandeln tenderat vinna marknadsandelar på varuhusens bekostnad. Ett viktigt drag i utvecklingen inom fackhandeln är den ökande betydelsen för de frivilliga fackkedjorna. Dessa är fasta sammanslutningar av detaljister

struktur 48 Servicenäringarnas

som utan primärt leverantörsinflytande driver fackhandel med varor och som utvidgat sin samverkan till andra funktioner än inköp. Före 1960 hade År 1977 fanns det 44 kedjor. Etableringstakten är ett sju kedjor startats. fullgör en rad funktioner gentemot sina medpar kedjor per år. Kedjorna lemmar såsom inköp, marknadsföring, konsultverksamhet och utbildning. De frivilliga fackkedjorna svarade 1977 för 39 % av specialvaruförsäljhälften av den totala omsättningen inom fackkedjorna föll ningen. Knappt inom branschgrupperna järn-, farg- och byggvaror. Drygt en fjärdedel svarade hemutrustningsbranscherna för. Av enskilda branscher hade järnhandeln den största omsättningen. lnom textilhandeln fanns det högsta antalet kedjor, nämligen sex. Inom möbelhandeln var antalet fyra. Drygt 4 600 butiker var anslutna till någon kedja år 1977. Det största antalet, 770, fanns inom beräkningar gjorda 1975 svarade de frivilliga fackkedfárghandeln. Enligt jorna detta år för 65 96 av försäljningen inom branscherna järn-, fárg- och byggvaror. Andelen i fråga om hemutrustning var 35 % medan den inom sport- och fritidsvarubranschen var 24 %. Varuhusen ökade sin andel av omsättningen inom den egentliga detaljhandeln från 10 % 1960 till ca 20 % 1970, en andel som gällde även för 1977. Stormarknadernas försäljning utgjorde 20 % av varuhusomsättningen år 1977.Ca 90 % av omsättningen svarar NK-Åhléns och KF för. Vid utgången av 1977 fanns det 392 varuhus. 361 av dessa var s. k. kedjevaruhus, dvs. tillhörde NK-Åhléns eller KF. Därutöver fanns 27 köpmannavaruhus och fyra enskilda stormarknader.

3.3 Samfärdsel

Till samfárdselsektorn räknas transporter samt post och tele. År 1977 svarade samfárdseln för 5,3 % av BNP. Samtidigt var 272 000 eller 6,7 % av antalet inom sektorn. Av bruttoinvesteringarna år 1977 gjorsysselsatta verksamma des 9,6 % inom samfärdseln. Transporterna svarade år 1977 för drygt 70 % av produktionen respektive sysselsättningen inom sektorn och post och tele således för återstoden. Redogörelsen kommer i det följande främst att avse transportsektorn. Uppgifterna avseende antalet företag är inte helt jämförbara på grund av olika källor och då de avser olika år. År 1976 fanns enligt Centrala Företagsregistret (CFR) drygt 25 000 företag Dessa hade knappt 180000 årsarbetare, vilket gav inom transportsektorn. Transportsektorn svarade år ett genomsnitt per företag av ca sju personer. 1976 for 14,1 96 av antalet företag inom servicenäringarna och för 17,9 % av antalet årsarbetare. kan delas in i person- och godstransporter. Personbi- Transportarbetet lismen svarade år 1976 för drygt 80 % av den totala persontransportvolymen. Andelarna för buss och järnväg var 8,5 respektive 7 96. Av godstransporterna år 1977 utfördes 46 96 på lastbil och 31 96 på järnväg. Enligt en beräkning avseende år 1978 utfördes 85 % av lastbilarnas transportarbete av den yr-

lastbilstrafiken, dvs. åkerierna. Ãkerinäringen omsatte under

kesmässiga kr i transportverksamhet. Räknas även 1978, enligt SCB, drygt 6 miljarder grustag och krossanläggningar uppgick omsättningen till drygt 7 miljarder

Servicenäringarnas struktur 49

kr. Åkeriföretagen sysselsatte 1978 ca 70000 personer. Vid utgången av

år 1978 fanns det enligt Svenska Åkeriförbundet omkring 19 800 åkerier. Knappt hälften av dessa, 9 450, var organiserade i 260 lastbilscentraler. Den genomsnittliga lastbilscentralen ägs av 35 medlemsföretag och säljer transporter för 63 lastbilar och traktorer. Lastbilscentralen fungerar som ett försäljnings- och inköpsföretag i transporter. Centralen träffar avtal och anvisar sedan uppdragen till medlemsföretagen. Dessutom sköts transportledning och marknadsföring av centralen, som även lämnar service i t. ex. ekonomiska frågor till medlemsföretagen. Transportförsäljning sker förutom av lastbilscentraler även av enskilt ägda medelstora och större åkeriföretag, transportförmedlingsföretag och företag för speciella transportåtaganden. Drygt 50 % av den yrkesmässiga trafikens totala transporterade godskvan-

titet förmedlades år 1977 av lastbilscentraler. Åkerinäringen är en utpräglad

småföretagsbransch. Vid årsskiftet 1978-1979 hade drygt 70 % av åkerierna endast en lastbil. Dessa svarade för knappt en tredjedel av det totala antalet bilar. Endast drygt 1 96 hade mer än 16 lastbilar. Dessa åkerier hade emellertid en femtedel av lastbilsparken. Taxinii/ingen domineras helt av enbilsåkerier, dvs. taxiägaren innehar ett enda ordinarie tillstånd för taxitrafik. Av de drygt 9 000 taxitrafiktillstånd som fanns utfärdade vid slutet av år 1977 var ca 7 800, enligt taxiutredningens betänkande (Ds K 1979:4) Taxi - krav och utvecklingsmöjligheter, fördelade på olika tillståndshavare. Endast mellan 400 och 500 taxiföretag hade mer än ett ordinarie tillstånd. De enskilda taxiföretagen samarbetar ofta inom ekonomiska eller ideella föreningar. Dessa är oftast lokala sammanslutningar och samarbetet koncentreras i regel till en gemensam beställningscentral.

3.4 Privata tjänster

Till privata tjänster hänförs i denna framställning restaurang- och hotellrörelse, bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet, reparations-, tvätteri och annan serviceverksamhet samt övriga privata tjänster, såsom fastighetsförvaltning (exklusive bostadsförvaltning), städningsrörelse, hushållstjänster etc.‘ Ide1sektorn övriga Privata tjänster svarade år 1977 för 13,2 % av BNP och för samma andel Privata tjänster ingår

eller 538000 av antalet sysselsatta. Andelen av bruttoinvesteringarna var fa5i_l3h°5r°”a“l“g*

renmgs-, renhållnings- 6 5 % _ _ _ _ _ verk, städningsrörelse, Produktionen i privata tjanstesektorn har utgjort en i stort sett konstant Viss undemsningforskandel av BNP under perioden 1965-1977. Inom gruppen privata tjänster ning, sjukvård och kultu-

har delsektorerna emellertid utvecklats olika. Produktionen inom hotell- rellserYkeVerk-Samheb

har exempelvis medan försäk-

ifi:‘:::;;g?g5;’E:::t?2I;:“

och restaurangbranschen stagnerat banker, ringsbolag och uppdragsverksamhet visat en relativt snabb produktionstillhushånsljänster samt växt. Detta framgår av tabell 3.14. annan personlig service. Att produktionsutvecklingen i sektorn visar ett så nära samband med (Endast den Privata Nä

BNP-utvecklingen har flera orsaker. En orsak kan vara att en relativt stor V°k5amhee'.' a..Ses‘

.. . .. . . .. . . det exempelvis galler och okande andel av sektorns produktion anvands som insatsen naringslivet undervisning och sjuk_ (inklusive den egna sektorn). 1975 var andelen drygt 60 96. För vissa del- Vård ärden privata ande. sektorer såsom uppdragsverksamhet, maskinuthyrning och fastighetsförvalt- len mycket liten.)

50 Se/viceniiringarnas struktur

Tabell 3.14 Förädlingsvärdet inom privatatjänster 1965-1977, 1975 års priser

Milj. kr Andel Årlig procentuell förändring 1977 96 1965- 1970- 1974- 1970 1974 1977

Restaurang och hotell 2095 7,1 2,5 -1,0 -3,5 Bank, försäkring, uppdragsverksamhet 10163 34,7 5,7 0,3 2,7 Reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet 4432 15,1 -l,7 -1,4 -0,l Övriga privata tjänster 12615 43,1 2,2 3,9 3,5

Summa privata tjänster 29 305 100 2,2 1,3 1,9

Anm.: Uppgifterna avser förädlingsvärde till producentpris på grund av att uppgifter om förädlingsvärde till faktorpris 1977 inte funnits tillgängliga för delsektorerna. Andra principer vad gäller beräkning av bankernas tjänster innebär dels att nivån för hela sektorns produktion skiljer sig från uppgiften i tabell 3.2, dels att utvecklingstakterna blir något annorlunda. Källa: SOU 1978:78.

ning är leveranser till näringslivet helt dominerande. Efterfrågan kommer således inte främst från privat konsumtion. Den privata konsumtionsandelen har för övrigt sjunkit och utgjorde 1975 ca 1/ 3 av produktionen inom sektorn. Även beträffande sysselsättningen mätt i antal arbetade timmar visar delsektorerna en olikartad utveckling. Detta framgår av tabell 3.15. Bank, försäkring och uppdragsverksamhet visar en ökning liksom övriga privata tjänster medan hotell- och restauranger liksom reparationer, tvätteri och annan serviceverksamhet minskat antalet arbetade timmar.

Till hotell- och resraurangbranschen räknas förutom hotell och restauranger

även kaféer, konditorier, motell, pensionat och campingplatser. År 1977

var 71 000 personer sysselsatta i branschen. Detta innebar en ökning från

Tabell 3.15 sysselsättningen inom privatatjänster 1965-1977

Milj. Årlig procentuell förändring arbetade timmar 1965- 1970- 1974- 1977 1970 1974 1977

Restaurang och hotell 113,14 -1,6 -2,5 -0,4 Bank, försäkring, uppdragsverksamhet 242,29 3,9 0,0 1,5 Reparation, tvätteri och

Källa: SOU 1978:78.

Setvicenäringarnas struktur 51

65 000 år 1973. Från 1960 hade emellertid sysselsättningen minskat från 84 000. Antalet företag uppgick 1976 till drygt 7 300. Branschen är en utpräglad småföretagsnäring. Hälften av företagen hade högst en anställd årsarbetskraft och nära 75 % hade fyra eller färre anställda. Endast knappt 2 % av företagen hade mer än 50 anställda. En femtedel av enheterna ingick i någon form av kedjeföretag. Ändrade konsumtionsvanor inom inkvarterings- och serveringssektorn har lett till etablerandet av nya serveringsanläggningar i anslutning till bensinstationer, varuhusbarer och personalmatsalar samt utbyggnader av semesterbyar, interna konferensanläggningar och kursgårdar. Detta har skärpt konkurrensen för de traditionella företagsformerna. Affársbankerna svarar for ca 40 % och sparbankerna för ca 15 96 av banksektorns produktion. I övrigt ingår i sektorn föreningsbanker, riksbanken, investeringsbanken, postgiro, hypoteksinstitut, kreditaktiebolag, investmentbolag m. ll. Under 1960-talet ökade antalet sysselsatta personer med drygt 6 % per år. Under 1970-talet har sysselsättningsökningen dämpats till omkring 2 % per år. Antalet sysselsatta uppgick därmed till ca 50000 personer 1977. sysselsättningen räknat i timmar har ökat något långsammare. En snabb omstrukturering av bankernas verksamhet har skett under 1960och 1970-talen. Nya tjänster har introducerats. Redovisning har helt lagts på data. Försäkringsverksamheten avser här endast privata försäkringar. Antalet sysselsatta personeri privata försäkringssektorn har ökat betydligt långsammare än i banksektorn, från 16000 år 1960 till 22 000 år 1977, vilket motsvarar 1,6 % per år. Mätt i timmar har sysselsättningen ökat med i genomsnitt 0,5 % per år under motsvarande period. En ökad produktionsvolym samtidigt med nâgra stora fusioner har gett produktivitetsvinster. Införandet av automatisk databearbetning torde också ha haft stor betydelse. All registrering och premieavisering är nu lagd på data liksom kapitalförvaltning i vissa bolag. I uppdragsverksamhet ingår flera skilda verksamhetsområden såsom teknisk uppdragsverksamhet (bl. a. byggkonsulter, arkitekter, ingenjörsbyråer) reklambyråer, juridisk uppdragsverksamhet, bevakningsverksamhet, maskinuthyrning (leasingverksamhet) m. m. Antalet sysselsatta personer växte snabbt under 1960-talet från 40000 år 1960 till 78000 år 1970. Därefter har sysselsättningsökningen varit långsammare. Den totala arbetsvolymen mätt i timmar har varit i stort sett oförändrad under 1970-talet. Den snabba tillväxten under 1960-talet sammanhängde med den allmänt sett högre produktionstillväxten under denna period. En helt övervägande del av sektorns produktion går nämligen som insatser i näringslivet och merparten till industri och byggnadsverksamhet. Eftersom så stor del av sektorns tjänster utgör insatser i näringslivet blir utvecklingen i hög grad beroende dels av den allmänna ekonomiska utvecklingen i näringslivet, dels av hur företagens val träffas mellan att producera tjänsterna själva och att köpa dem utifrân. Uppdragsverksamheten domineras av småföretag. År 1976 hade 56 % av företagen endast en årsarbetare. Drygt 80 % hade färre än fyra, medan endast något över 1 % hade mer än 50 anställda. Till reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet hör reparationsverkstäder for bilar och hushållsvaror, tvätterier, hårfriseringar, arbetshjälp i hem-

52 struktur Servicem‘1ringarnas

met m. m. För reparationsverksamheten har antalet sysselsatta personer varit oförändrat kring 60 000 alltsedan början av 1960-talet, därav drygt 50000 inom bilreparationer. Det är endast bilreparationer som kunnat notera en årlig produktionsökning (ca 2 %)under perioden. Där har också funnits bättre möjligheter att rationalisera än inom många andra tjänstesektorer. Produktivitetsökningen har varit omkring 4 % per år. För övriga delbranscher vars produktivitet antingen ökat svagt eller inte alls har produktionen stagnerat eller fallit. Antalet företag inom sektorn reparation, tvätteri och annan serviceverksamhet uppgick 1976 till drygt 17 000. Två tredjedelar av dessa hade endast en årsarbetare. Bara en halv procent av företagen hade mer än 50 anställda. Inom bilreparationsbranschen svarar verkstäder som är auktoriserade av någon billeverantör för den omsättningsmässigt största delen av reparationerna. Tvätteribranschen domineras antalsmässigt av lokalt verksamma tvätterier. Huvuddelen av omsättningen inom branschen tillfaller emellertid ett företagsom har verksamhetsställen på flera håll i landet. Till övriga privata tjänster hänförs fastighetsförvaltning (exklusive bostadsförvaltning), renings- och renhållningsverk, städningsrörelse, undervisning, forskning, sjukvård, intresseorganisationer, rekreationsverksamhet m. m. För några av de nämnda delområdena äger den huvudsakliga verksamheten rum i offentlig regi. Inom hela området har sysselsättningen ökat från ca 100 000 personer år 1960 till ca 170 000 år 1977. En fortsatt expansion av delsektorns sysselsättning kan enligt långtidsutredningen förväntas.

3.5 Bostadsförvaltning

Med bostadsförvaltning avses förvaltning och skötsel av bostadsfastighet bedriven av fastighetens ägare. Bostadsforvaltningens andel av BNP uppgick 1977 till 7,2 96. Andelen har under 1970-talet legat omkring 7 % men uppsysselsatta inom bostadsförvaltningen var 1977 gick 1965 till 7,7 96. Antalet omkring 33 000, vilket utgjorde knappt 1 % av det totala antalet sysselsatta Andelen personer. Sektorn svarade 1977 för 20,7 % av bruttoinvesteringarna. har dock minskat. 1965 uppgick den nämligen till 28,8 %. Nedgången speglar det lägre bostadsbyggandet. Det totala antalet företag inom sektorerna privata tjänster och bostadsförvaltning uppgick 1976 till 62 000, vilket utgjorde drygt en tredjedel av alla företag inom servicenäringarna.

3.6 Servicenäringarnas framtida utveckling

De i avsnitt 3.1 redovisade uppgifterna om servicenäringarna har främst avsett perioden 1965-1977. 1 det följande redovisas prognoser över utvecklingen inom servicenäringarna fram till 1983 och i ett par fall även till 1990. baseras på långtidsutredningen 1978 (SOU 1978:78). Redogörelsen att tjänstesektorns, dvs. service- Långtidsutredningens prognos innebär och offentliga andel av den totala produktionen mätt näringarnas tjänsters, dock noteras i fasta priser sjunker från 56,9 % 1977 till 52,3 96 1983. Det bör

sou 1979 74. Selvicenäringarnas struktur 53

att andeem 1977 var osedvanligt hög till följd bl. a. av den stagnation i

industrirrocduktionen som inträffade 1975-1977 samtidigt som främst den

offentlig: sektorn fortsatte att öka snabbt. Räknas endast servicenäringarna framgår att deras andel av BNP minskar från 35,5 % 1977 till 32,4 96 1983. När det gäller näringslivets sysselsättning beräknas servicenäringarnas andel öka under ifrågavarande period. Om man däremot ser till den totala sysselsättningen, sjunker servicenäringamas andel från 33,2 % 1977 till 31,5 % 1983. Räknat i sysselsatta personer innebär detta i ston sett oförändrat antal, drygt 1,3 milj. Andelen sysselsatta inom den offentliga sektorn beräknas öka mellan 1977 och 1983 med 4,8 procentenheter till 31 ,8 %. Dessa uppgifter redovisas i tabell 3.16.

Tabell 3.16 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen och sysselsätt-

ningen 1977-1983, (X) BNP Sysselsatta

1977 1983 1977 1983

“ Privata tjänster inkluderar bostadsforvaltning, som 1977 svarade för 7,2 % och 1983 beräknas svara för 6,2 % av BNP. År 1977 sysselsatte bostadsförvaltningen 33 000 personer, vilket motsvarade en andel på ca l % av det totala antalet sysselsatta. Källa: SOU 1978:78.

Den årliga procentuella förändringen beträffande BNP, sysselsatta, produktivitet och bruttoinvesteringar mellan 1974-1977 och 1977-1983 redovisas i tabellerna 3.17 och 3.18 för olika näringsgrenar.

Tabell 3.17 Årlig förändring av BNP och sysselsatta inom olika näringsgrenar 1974-1983, %

BNP sysselsatta

1974- 1977- 1974- 1977- 1977 1983 1977 1983

Källa: SOU 1978:78.

54 Servicenäringamas struktur

Den ökning av BNP som beräknas for perioden 1977-1983 svarar huvudsakligen varu- och kraftproduktionen for. Den negativa utveckling som fanns inom vissa sektorer under perioden 1974-1977 har brutits så att samti liga näringsgrenar nu beräknas öka sin produktion. Sysselsättningsökningen fram till 1983 kommer enligt prognosen att till största delen ske inom den offentliga sektorn. Även privata tjänster och bostadsforvaltning väntas öka sin sysselsättning medan en minskning sker inom övriga sektorer.

Tabell 3.18 Årlig förändring av produktivitet och bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1974-1983, (%)

Produktivitet Bruttoinvesteringar

1974- , 1977- 1974- 1977-

Källa: SOU 1978:78.

Produktivitetsutvecklingen beräknas enligt långtidsutredningen som helhet bli positiv. Det är endast offentliga tjänster som väntas få en sjunkande produktivitet. Bostadsförvaltningen beräknas få en lägre ökningstakt än under perioden 1974-1977. Produktiviteten inom servicenäringarna ökar något mindre än i ekonomin totalt. Investeringstakten avtar inom varuhandeln, medan den ökar inom övriga servicenäringar. Utvecklingen inom varuhandeln skall dock ses mot bakgrund av den höga investeringstakten 1974-1977. Långtidsutredningen presenterar även, dock med påpekande av den stora osäkerheten, prognoser över utvecklingen fram till 1990 bl. a. for produktion och sysselsättning. Dessa prognoser redovisas i tabell 3.19.

Tabell 3.19 Årlig förändring av BNP och sysselsättning 1977-1990 inom olika näringsgrenar (%)

BNP Sysselsättning 1977-1990 1977-1990

Handel, samfärdsel och

Källa: SOU 1978:78. Enligt långtidsutredningens beräkningar kommer servicenäringarna att ha i stort sett samma BNP-utveckling fram till 1990 som under perioden

Se/viceniiringarnas struktur 55

1977-1983. sysselsättningen beräknas däremot minska i något snabbare takt, nämligen med l % per år. Detta skall jämföras med en ökning under perioden 1977-1983 för privata tjänster med l % per år och årliga minskningar för varuhandeln och samfárdseln under denna period med 0,5 respektive 0,9 %.

4 Kreditmarknaden och serviceföretagen

4.1 Kreditmarknaden

Kreditmarknadens grundläggande uppgift är att samla upp sparande från hushåll, företag, stat och kommun samt slussa detta vidare i form av lån. Till denna marknad räknas bankers och forsäkringsinrättningars totala placeringar samt allmänhetens placeringar i statspapper, aktier och övriga obligationer. Den organiserade kreditmarknadens utestående direktutlåning uppgick den 31 december 1977 till ca 410 miljarder kr och det totala värdepappersinnehavet till ca 195 miljarder kr. Av den totala utlåningen gick 180 miljarder kr, dvs. 44 % till näringslivet. Av värdepappersinnehavet avsåg 14 % näringslivet. Bostadsmarknaden dominerade som låntagare med 13 % av bankernas utlåning, nära tre fjärdedelar av övriga kreditinstituts utlåning och drygt hälften av värdepappersplaceringarna. Som framgår av tabell 4.1 är mellanhandsinstituten och bankerna dominerande långivare till näringslivet.

Tabell 4.1 Kreditinstitutens utlåning 1977-12-31 (milj. kr)

Kreditinstitut Utlåning till Därav utléning“ 96 allmänheten till näringslivet

Statliga lånefonder och reg.

Med näringslivet avses s. k. icke-finansiella företag, statliga, kommunala och privata företag utom linansierings- och investmentföretag. Källa: SCB.

1 tabell 4.2 redovisas kreditinstitutens utestående krediter till näringslivet den 31 december 1977 fördelad på olika näringsgrenar. Som jämförelse anges näringsgrenarnas andel av BNP 1977.

58 Kreditmarknaden och service/öretagen sou 1979;74 Tabell 4.2 Kreditinstitutens utlåning till näringslivet fördelad på näringsgrenar 1977-12-31. Andel av BNP för olika näringsgrenar 1977 (milj. kr och %) Näringsgrenar Total utlåning Andel av

Källa: SCB. Av tabellen framgår att nära hälften av utlåningen går till fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet medan tillverkningsindustrin erhåller närmare en femtedel av utlâningen. Den stora utlâningen till näringsgrenen fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet förklaras av att där ingår de

fastighetsförvaltande företagen. Utlåningen till övriga servicenäringar uppgår

till relativt små andelar av de totalt utestående krediterna. BNP-andelarna har angivits som ett mått på respektive näringsgrens betydelse i ekonomin. Av tabell 4.3 framgår utlåningen fördelad servicenäringar den

på_0lika

31 december 1977. I tabellen redovisas inte utlåningen till näringsgrenen fastighetsförvaltning. Till följd av underlagsmaterialets beskaffenhet redovisas inte heller utlåningen till vissa privata tjänster såsom renhållning och städning. Bland de servicenäringar som redovisas i tabellen är varuhandel och restauranger den största låntagargruppen med 63 96 av utlåningen. Partihandeln och detaljhandeln är de enskilda branscher som har störst upplåning från kreditinstituten. Tabell 4.3 Kreditinstitutens utlåning fördelad på servicenärlngar 1977-12-31 (milj. kr och %)

därav:

Reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet 1 357 5 Summa 25 192 100 Källa: SCB.

K reditmarknaden och serviceföretagen 59

Utlåningen till parti- och detaljhandeln har i det följande delats upp ytterligare på olika delbranscher samt på Företag med olika antal anställda (tabell 4.4 och 4.5). Som jämförelse har angivits (tabell 4.6) utlåningen till tillverkningsindustrin fördelad på Företag med olika antal anställda. Härav framgår att de mindre Företagen har en betydligt större andel av utlåningen i parti- och detaljhandeln än i tillverkningsindustrin.

Tabell 4.4 Kreditinstitutens utlåning fördelad på partihandel och varuhandelsförmedling 1977-12-31 (milj. kr och %)

Milj. kr 96

varav utlåning till Företag med 0-19 anställda 2200 milj. kr 20-199 anställda 3658 milj. kr 200- anställda 3230 milj. kr

Källa: SCB.

Tabell 4.5 Kreditinstitutens utlåning fördelad på olika delar av detaljhandeln 1977-12-31 (milj. kr och %)

Milj. kr 96

Sällanköpsvaruhandel samt apotek och Systembolag 1 659 40 Summa detaljhandel 5 963 100 varav utlåning till Företag med 0-19 anställda 2278 milj. kr 20-199 anställda 1897 milj. kr 200- anställda 1788 milj. kr

Källa: SCB.

Tabell 4.6 Kreditinstitutens utlåning till tillverkningsindustrin fördelad på företag med olika antal anställda 1977-12-31 (milj. kr)

Milj. kr

Total utlåning 33 034 varav till Företag med 0- 19 anställda 2469 20-199 anställda 7 891 200- anställda 22 674

Källa: SCB.

60 Kreditmarknaden och servicefbretagen

4.2 Kapitalmarknaden

Kapitalmarknaden omfattar den del av den organiserade kreditmarknaden som utgörs av aktier, obligationer och förlagsbevis med en ursprunglig löptid sju år samt försäkringsinrättningarnas reverslån. på minst På den svenska obligationsmarknaden förekommer räntebärande obligationer, förlagsbevis, premieobligationer och sparobligationer. Sparobligationerna är trots sin benämning inte obligationer i egentlig mening eftersom de inte kan överlåtas. De räknas inte heller till obligationsmarknaden i kreditmarknadsstatistiken. Konvertibla skuldebrev har under senare år utnyttjats bl. a. som likvid för inlösta aktier vid företagsfusioner. Obligationer emitteras av staten, bostadsinstituten, vissa större kommuner, kommunkreditinstitut, större industri- och kraftverksföretag, Sveriges allmänna samt av skeppshypoteksinstitut. Förlagslån emithypoteksbank teras av banker, kreditaktiebolag och industriföretag. Obligationslånen utgör en mycket viktig form för långfristig kreditgivning. Näringslivets nettoupplåning i form av obligations- och förlagslån uppgick 1977 till 6,2 miljarder kr. Vid utgången av 1976 svarade näringslivet för 12 % av de utestående lånen på obligationsmarknaden. De fördelar som obligationslåneformen innebär liggeri första hand i att företaget har möjlighet att täcka ett kreditbehov för längre tid med bundet lån som löper med fast ränta. Företaget får dessutom tillgång till en marknad som har betydande till sitt förfogande - de större kapitalförvaltande institutionerkapitalresurser na placerar stora andelar i obligationer. Detta innebär också att lånebeloppen vanligen blir betydande, för det mesta överstigande 25 milj. kr. De mindre och medelstora företagen har i praktiken varit utestängda från obligationsmarknaden. Till kapitalmarknaden räknas aktiemarknaden, trots att aktier inte rekrediter utan tillskott av ägarkapital. Aktieemissionen är emelpresenterar lertid ett viktigt sätt för företagen att skaffa sig långfristigt kapital. kapitalanskaffning genom nyemissioner uppgick år 1977 Aktiebolagens till totalt 2,1 miljarder kr. att dra nytta av de fördelar ett kapitaltillskott via aktie- Möjligheterna marknaden kan innebära har i mycket ringa omfattning kunnat utnyttjas av de mindre företagen.

4.3 Mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn

Mellanhandsinstituten har som uppgift att förmedla krediter frin kapitalplacerande kreditinstitut- t. ex. AP-fonden - till låntagarna. Mellanhandsinstituten är i första hand hypoteksinstitut och kreditaktiebolzg. Av de tio mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn är :re av föreningskaraktär. De övriga sju institut som är inriktade på utlånzng till näär s. k. kreditaktiebolag, nämligen AB Industrikredit och .AB Föringslivet retagskredit, Lantbruksnäringarnas primärkredit AB och Lantbrlksmäringarnas sekundärkredit AB, Svensk Exportkredit AB, Sveriges In/esneringsbank AB samt Företagskapital AB.

Kreditmarknaden och servicejöretagen 61

För kreditaktiebolagen gäller förutom aktiebolagslagen en särskild lag, lagen om kreditaktiebolag (1963:76). Enligt den sistnämnda lagen avses med kreditaktiebolag ”aktiebolag som har till ändamål att bedriva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel men i vars verksamhet bankrörelse inte ingår”. Kapitalmarknadens mellanhandsinstitut med inriktning på företagsfmanen omfattande verksamhet. Institutens sammanlagda netsiering bedriver tokrediter år 1978 uppgick till ca 2,8 miljarder kr att jämföras med uppmot industriobligationer på ungefär 1,6 miljarder kr netto. Då låningen de i första hand är avsedda att förmedla långfristiga lån till sådana företag och för sådana ändamål där obligationslån inte kan komma i fråga, är mellanhandsinstitutens inriktning och utlåningsvillkor av central betydelse för en stor del av det svenska näringslivet och för kreditmarknadens funktionssätt över huvud taget.

4.3.1 AB lndustrikredit och AB Företagskredit AB Industrikredit och AB Företagskredit ägs till lika delar av staten och affársbankerna. Dessa institut har till uppgift att lämna krediter

långfristiga

och medelstora alla branscher. Andamålet med till mindre företag inom

Tabell 4.7 lndustrikredits och Företagskredits utlåning inkl. beviliade ej utlämnade krediter fördelade på branscher 1978-12-31 (mili. kr och %)

Milj. kr %

Industri

Handel och servicenäringat Partihandel 1 342,0 15 51 l ,0 6 Detaljhandel

Samjärdsel Byggnads- och anläggningsverksamhet, fastighetsförvaltning 894,1 10 8 698,3 100 Källa: lndustrikredit och Företagskredit.

62 Kreditmarknaden och serviceföreragen

krediterna skall vara att åstadkomma en långfristig finansiering av främst fastigheter och maskinell utrustning. Lån kan även beviljas för andra ändamål, t. ex. finansiering av fastigheter för uthyrning till rörelsedrivande företag, omläggning av befintliga lån eller långsiktig förstärkning av rörelsekapital. Aktiekapitalet uppgår sedan år 1976 till 32 milj. kr i lndustrikredit och 12 milj. kr i Företagskredit vilket tillskjutits till hälften av vardera staten och affársbankerna. Kapitalanskaffningen sker till största delen genom lån hos AP-fonden. Den totala upplåningen uppgick 1978 till 1 710 milj. kr. Därav svarade APfonden för 1675 milj. kr. Vid utgången av 1978 uppgick lndustrikredits och Företagskredits utestående lån till 6 747 respektive l 109 milj. kr. Skillnaden mellan summan av dessa siffror och de uppgifter som redovisas i tabell 4.7 beträffande Industrikredits och Företagskredits utlåning till olika näringsgrenar beror på att i tabellen har inräknats beviljade ännu ej utlämnade krediter. Indelningen i näringsgrenar i tabellen är gjord av företagen. Begreppet servicenäringar har här inte riktigt samma innebörd som i övrigt i betänkandet. Den renodlade industrin dominerar men dess relativa andel har avtagit under senare år till förmån för i första hand handeln och övriga servicenäringar. Mellan åren 1976 och 1977 ökade institutens utlåning med totalt 16 %. Motsvarande ökning av institutens utlåning till handeln och övriga servicenäringar var i genomsnitt 22 %. Mellan 1977 och 1978 var motsvarande ökning 13 respektive 14,5 96. Handeln och de övriga servicenäringarna svarade 1977 för 32 % och 1978 för 33 % av lånestocken. År 1967 var motsvarande andel 27 %. l denna andel ingår utlåning till AB Handelskredit, AB Järnhandelskredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB som 1978 uppgick till drygt 20 milj. kr. En särskilt kraftig expansion har ägt rum för produktionsvaruinriktade partihandelsföretag, som 1977 svarade för 67 % av den totala utlåningen till partihandeln. Av institutens utlåning till detaljhandeln svarade bilhandeln 1977 för 46 96. Av Industrikredits och Företagskredits lånestock vid utgången av 1977 utgjorde 37 % lån till företag med mindre än 20 anställda. År 1978 gick 40 % av nyutlåningen på 1 648 milj. kr till sådana företag. År 1977 utgjorde lån till företag med under 100 anställda 70 % av lånestocken. Av den under 1978 nybeviljade lånesumman gick 77 % till företag med mindre än 100 i anställda. Som säkerhet kräver lndustrikredit pantbrev (inteckningar) i fastighet eller tomträtt inom 60 % av beräknat värde på den fasta egendomen. Alternativ är borgen av staten, kommun eller bank. Företagskredit godtar säkerhet som bedöms betryggande. Ofta fungerar bolaget som komplement till lndustrikredit. Företagskredit kan också självständigt erbjuda lån mot säkerhet i form av företagsinteckningar m. m. Detta medför att även företag som är verksamma i förhyrda lokaler kan få hjälp med en långfristig finansiering. Lånen löper med bunden ränta som justeras efter 5 respektive 10 år med hänsyn till ränteutvecklingen. 1 regel är räntan 0,5 96 högre i Företagskredit än i lndustrikredit. Amortering sker halvårsvis med lika stora belopp enligt en fastställd plan på normalt 15 år.

K redirmarknaden och serviceföretagen 63

Någon differentiering av institutens utlåningsräntor förekommer inte med avseende på krediternas löptider eller med hänsyn till riskbedömningar. Utlåningsräntan kan dock i någon mån sägas vara riskanpassad då möjligheter föreligger att placera en varierande andel av ett lån i sekundärinstitutet Företagskredit. I regeringens proposition 1978/791165 om den svenska kapitalmarknaden som grundas på kapitalmarknadsutredningens betänkande (SOU 1978:11) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi föreslås en sammanslagning av instituten på det sättet att Industrikredit - med hänsyn till att dess namn är mer inarbetat än Företagskredits - övertar Företagskredits tillgångar och skulder. Aktiekapitalet föreslås höjt till 80 milj. kr och garantikapitalet till 400 milj. kr. Mot bakgrund av att lndustrikredit/Företagskredit hittills nästan inte haft några förluster anses att säkerheten vid utlåning från det sam-

manslagna institutet skall ligga inom 75 % av pantens värde, dvs. i stort

sett samma säkerhetskrav som för närvarande tillämpas av sekundärinstitutet Företagskredit. Upplåningsrätten är för närvarande maximerad beträffande Industrikredit till 20 och i fråga om Företagskredit till 10 gånger summan av eget kapital, garantifond och utestående förlagslån. Upplåningsmultipeln föreslås till 18, vilket skulle ge en upplåningsvolym på 17 miljarder kr.

4.3.2 Företagskapital AB

Företagskapital inledde sin verksamhet år 1973. Institutet är ett kreditaktiebolag. Aktiekapitalet uppgår till 20 milj. kr och reservfonden till 4 milj. kr av vilka staten och affärsbankerna vardera satsat hälften. Enligt bolagsordningen skall institutet medverka vid finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag inom landet. Verksamheten är således inte avgränsad till industriföretag. Kapitaltillskotten kan ske dels genom Förvärv av aktier, andelar eller liknande rättigheter, dels i form av kreditgivning eller genom att institutet utfärdar grantiförbindelser som sedan kan läggas till grund för upplåning hos andra finansiärer. Företagskapital har under 1978 fått möjlighet att förvärva konvertibla skuldebrev och redan befintliga aktier i samband med succession. Därmed har Verksamhetsförutsättningarna för företaget väsentligt förbättrats. År 1978 uppgick institutets engagemang till drygt 38 milj. kr. Av beloppet utgjorde ca 90 % rent riskkapital. Företagskapital har som riktlinje för sin verksamhet att endast engagera sig i företag som har en kontinuitet och inte är beroende av en enskild person för sin fortsatta drift. Utlåningen är bl. a. av detta skäl främst inriktad på industriföretag, medan utlåning till serviceföretag knappast förekommit. Lånebeloppen uppgår till mellan lmilj. kr och 10 milj. kr. En stor del av de mindre är därför serviceföretagen för små för Företagskapital.

4.3.3 Sveriges lnvesteringsbank AB

lnvesteringsbanken bildades 1967 som ett av staten helägt kreditaktiebolag. lnvesteringsbanken har till uppgift att åta sig sådan finansiering som inte kan komma till stånd genom andra kreditinstitut. I praktiken innebär detta

Kreditmarknaden 64 och serviceföretagen

att bankens i deras verksamhet även insatser kompletterar övriga institut vad gäller kreditgivning till enskilda projekt eller företag. I tabell 4.8 redovisas bankens utlåning till olika stora företag. Av den totala utlåningen på nära 6400 milj. kr gick vid utgången av 1978 knappt en femtedel än 50 anställda. Under 1978 var uttill företag med mindre till denna företagskategori endast 9 96. Storföretagen dominerade låningen starkt som låntagare detta år. 1978- Tabell 4.8 Investeringsbankens totala engagemang fördelat på företagsstorlek 12-31 (milj. kr och 96)

Källa: Sveriges lnvesteringsbank.

Även om bankens engagemang beloppsmässigt domineras av stora företag har verksamheten i växande omfattning, i vart fall fram till 1978, kommit att gälla mindre företag. Investeringsbanken tog år 1974 initiativ till samarbete med företagareför finansiering av föreningarna (numera regionala utvecklingsfonderna) som aktualiserats i deras rörelse. Samarbetet har utvecklats snabbt projekt sedan starten. Bankens insatser utgör en utbyggnad av fondernas rörelselån, som författningsenligt får uppgå till högst 500 000 kr. Banken har erbjudit krediter intill ett belopp på 1 milj. kr i varje sig att ge kompletterande enskilt till större delen av fonderna. lnfall. Kreditprövningen genomförs har i flera fall trätt in även när utvecklingsfonderna inte vesteringsbanken Detta har berott på kapitaltillgången i fonderna gått upp till sitt lånetak. i Investeringsbanken och på typen av projekt. Eventuella förluster respektive fördelas i proportion till bankens och fondens på dessa s. k. kombinationslån respektive lån. Vid utgången av 1978 hade banken beviljat 331 företag kom- 126 milj. kr. Utvecklingsfonderna svarade i sin binationslån på sammanlagt tur för 79 milj. kr i kombinationslån. Samtliga regionala utvecklingsfonder har deltagit i lånesamarbetet. Verksamheten är förenad med ganska stora risker eftersom det är fråga om renodlade toppkrediter. Branschfördelningen av den totala kreditgivningen från Investeringsbanken framgår av tabell 4.9. Verkstadsindustrin dominerar men den kapitalintensiva massa- och pappersindustrin intar en framträdande plats, inte minst därför att lånebeloppen ofta är betydande för denna låntagarkategori. till servicenäringarna, som huvudsakligen finns inom varuhandel Utlåningen och samfárdsel, till samfárdseln. uppgår till 11 %. Härav går huvuddelen Varuhandelns andel av utlåningen minskade under det senaste året medan en uppgång redovisas för samfárdseln.

Kreditmarknaden och service/iireragen 65

Tabell 4.9 lnvesteringsbankens beviljade och offererade lån och garantier fördelade på näringsgrenar 1978-12-31 (milj. kr och %) Totalt 1978-12-31 Därav under 1978

Källa: Sveriges lnvesteringsbank.

4.3.4 Lambrukskredit År 1964 inrättades Lantbruksnäringarnas primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas sekundärkredit AB, vilka gemensamt brukar benämnas Lantbrukskredit. Aktiekapitalet uppgår efter höjning år 1977 till 15 milj. kr i primärkreditinstitutet och 5 milj. kr i sekundärkreditinstitutet. Staten har satsat 50, Lantbrukarnas riksförbund 30, Kooperativa förbundet 10 och enskild handel och industri 10 % av aktiekapitalet i vartdera institutet. Delägama har utfärdat garantiförbindelser i samma proportioner som aktiekapitalet som säkerhet för institutens förpliktelser, avsedda att tagas i anspråk sedan det egna kapitalet förbrukats vid ett eventuellt fallissemang. Garantifonden uppgår till 60 milj. kr i primärkreditinstitutet efter höjning år 1977 och 15 milj. kr i sekundärkreditinstitutet. Enligt bolagsordningarna har instituten till uppgift att ge långfristiga lån till företrädesvis inhemska företag som sysslar med förädling eller distribution av produkter från jordbruket eller skogsbruket eller binäringar till dessa. Man är dock oförhindrad att ge lån även till andra företagskategorier. Av tabell 4.10 framgår att 23 % av Lantbrukskredits utlåning går till serviceföretag, dit utlåningen till distributionsanläggningar kan räknas. Häri ingår också utlåning till AB Handelskredit med systerföretag. Denna utlåning uppgick 1978 till knappt 60 milj. kr. Den totala nyutlåningen uppgick under 1978 till 311 milj. kr. De största individuella låntagarna är jordbrukskooperationen och konsumentkooperationen. Lantbrukskredits lån är relativt stora och uppgår till ca 7 milj. kr i genomsnitt. I regeringens proposition 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden föreslås en sammanslagning av Lantbruksnäringarnas primär- och sekundärkreditinstituts verksamhet på det sättet att primärinstitutet övertar se-

66 Kreditmarknaden och selviceföreragen

Tabell 4.10 Lantbrukskredlts utlåning fördelad på låntagarkattegorier 1978-12-31 (mili. kr och %)

Milj. kr %

Mejeriprodukter (mejerier, glassfabriker. torrmjölksproducenter) 122 6 Köttprodukter (slakterier, charkuteri- och konservfabriker) 173 9 Ägg- och fjäderfä (packerier, slakterier. konservfabriker) 28 1 Frukt, grönsaker, potatis, fisk (fruktindustrier, konservfabriker) 113 6 Oljeprodukter 49 3 Spannmål och förnödenheter m. m. (silor. lagerhus, foderfabriker, kvarnar, utsädesföretag, bagerier, bryggerier. byggnader för maskinlager och verkstäder) 603 32 Distribution (Iagercentraler, auktionshallar, fryshus

Källa: Lantbrukskredit.

kundärinstitutets rörelse. Lån i det sammanslagna institutet föreslås få ges inom 75 % av pamens uppskattade värde. Utlâningsmultipeln som nu är reglerad på samma sätt som för 1ndustrlkredit/Företagskredit föreslås bli bestämd till 18.

4.3.5 AB Svensk Exportkredi! Svensk Exportkredit (SEK) bildades 1962. Institutet ägs till hälften av staten och afTarsbankerna. Aktlekapitalet uppgår till 400 milj. kr. Bolaget har till uppgift att genom kreditgivning medverka vid finansiering av svensk export av varor och tjänster. Upplåningen sker genom reverslån i AP-fonden samt genom obligationslân på såväl den utländska som den inhemska marknaden. Krediterna som ofta har karaktär av avlyft av bankkrediter uppgår i regel till stora belopp och är relativt få till antalet. Bland låntagarna dominerar varven, som år 1978 svarade för knappt 50 % av SEK:s utestående kreditvolym på 3,7 miljarder kr. Återstoden av utlåningen går huvudsakligen till den övriga industrin. Utlåningen till mindre serviceföretag är obetydlig. Tabell 4.11 SEK:s utestående krediter fördelade efter kreditens storlek 1978-12-31 (milj. kr)

sou 1979;74 K reditmarknaden och service/bretagen 67

4.4 Finansieringsforetag

Sedan mitten av 1960-talet har en ny typ av kreditinstitut vuxit fram på den svenska kreditmarknaden - institut som med ett gemensamt namn kan kallas för finansieringsföretag. Betydelsefulla kreditformer för finansieringsforetagen är leasing, factoring och avbetalningskrediter. Bakom bildandet av många av dessa foretag har stått de svenska affarsbankerna. I dag är de flesta av de större finansieringsforetagen dotterbolag till banker. Vid sidan av de bankanknutna ñnansieringsforetagen finns dock flera företag av betydande omfattning av vilka de som är knutna till bilproducenter är de största. Vid slutet av 1976 ingick i den officiella statistiken över finansieringsforetag 76 företag. De 15 största företagen svarade för 75 % av samtliga finansieringsföretags balansomslutning. Under 1970-talet har kreditgivningen från de svenska finansieringsforetagen ökat i en mycket snabb takt. Under åren 1974-1976 har ökningstakten i genomsnitt uppgått till ca 30 % per år. År 1976 ökade de utestående krediterna från ñnansieringsföretagen med drygt 1 800 milj. kr. Den sammanlagda balansomslutningen uppgick vid utgången av 1976 till 10,7 miljarder kr.

Tabell 4.12 Finansieringsföretagens utestående krediter fördelade på kreditformer 1977-12-31 (milj. kr och %)

“Utestående leasingobjekt till anskaffningsvärde per den 31 december. bl övriga krediter innefattas huvudsakligen reverslån. lagerfinansiering och koncernfordringar. Källa: SCB.

Traditionellt har linansieringsforetagens företagskunder nästan helt utgjorts av mindre och medelstora företag. Förutom finansieringen har stordriftsfördelarna med ñnansieringsföretagens administrativa system för fakturahantering m. m. varit en värdefull hjälp för mindre företag med förhållandevis outvecklade administrativa rutiner på detta område. Dessa system kan ofta ge kunderna värdefulla rationaliseringsvinster och har säkert skapat ett ökat intresse för finansieringsföretagens tjänster, framför allt bland mindre och medelstora företag. 1 synnerhet på leasingsidan har det emellertid på senare år blivit allt vanligare att även större Företag uppträder som kunder till finansieringsforetagen. Finansieringsföretagen är För närvarande inte underkastade särskild lagstiftning eller insyn från samhällets sida. 1 regeringens proposition

68 Kreditmarknaden och service/bretagen

1978/791170 föreslås en lag om fmansbolag. Propositionen grundas på finansieringsbolagskommitténs betänkande (SOU 1977:97) Finansieringsbolag. Lagen föreslås omfatta företag som ägnar sig åt factoring, leasing och annan ñnansieringsverksamhet, om fmansforetaget är bankägt eller om nettovärdet av tillgångarna i verksamheten uppgår till minst lO milj. kr. Enligt propositionen skall lagen inte gälla bl. a. företag vars verksamhet avser finansiering i samband med avsättning av tjänster eller varor från företaget eller annat företag i samma koncern. Verksamhet som omfattas av lagen får drivas endast av aktiebolag. Bolag som driver sådan verksamhet kallas finansbolag. Finansbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Med det föreslagna tillämpningsområdet kommer ca 30 fmansföretag att omfattas av lagen.

4.5 Övrigt

Frågor med anknytning till kreditmarknaden tas upp även i några av de följande kapitlen. De regionala utvecklingsfonderna samt AB Handelskredit med systerföretag behandlas i särskilda kapitel, eftersom dessa institutioner är föremål för särskilda överväganden av utredningen. En redogörelse för ñnansieringssituationen i servicenäringarna, bl. a. med utgångspunkt i den undersökning som HUI gjort på uppdrag av utredningen, lämnas i ett annat kapitel.

5 De regionala

utvecklingsfonderna

5.1 Historik

5. 1 .1 F öretagareföreningarna Av främst social- och sysselsättningspolitiska skäl började löretagareforeningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en betydande arbetslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av decenniet. Föreningarna skulle genom rådgivning, och efter hand även genom kreditstöd, söka dels stimulera till ny företagsamhet, dels utveckla befintliga företag i ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första hand till att främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs ursprungligen med en klart regionalpolitisk inriktning. Företagareforeningarna var organiserade som ekonomiska föreningar. l styrelserna ingick representanter för stat, landsting och länets hantverksorganisation. Samhällets representanter utgjorde majoritet i styrelsen. Verksamheten bedrevs med hjälp av administrationsbidrag från staten och respektive landsting. Dessutom hade föreningarna möjlighet att ta upp lån från staten. Sedan år 1959 fanns en företagareforening i varje län. l och med inrättandet av statens industriverk (prop. 1973:41. NU 1973:54, rskr 1973:225) år 1973 fick föreningarna rollen som kontaktpunkter på länsplanet mellan bl. a. industriverket och de mindre och medelstora industriföretagen. Föreningarnas nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det gällde att på ett effektivt sätt nå ut med olika statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade statsbidrag och delvis nya uppgifter i samband med att statens insatser i fråga om företagsservice förstärktes. industriverket fungerade som service- och tillsynsorgan för föreningarna. Verket gav råd och anvisningar för föreningarnas samlade verksamhet, fördelade de statliga bidragen till föreningarna och utövade tillsyn över deras kreditstödjande verksamhet. Vidare påbörjades budgetåret 1974/75 en successiv uppbyggnad av en s. k. utbildningskonsulentfunktion inom varje företagareforening (prop. 1974:47, NU 1974:35, rskr 1974:227). Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter rörande de statliga bidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet. Föreningarna har vidare bemyndigats att fatta beslut om statlig lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar. De har även fått vissa beredande uppgifter i anslutning till ärenden om näringshjälp och om trafiktillstånd.

70 De regionala utvecklingsfonderna

Utvidgningen av FöretagareFöreningarnas arbetsuppgifter under senare år har motsvarats av en Förstärkning av deras resurser vad gäller såväl Iånemedel som personal. Den totala personalstyrkan hos Föreningarna har ökat från ca 170 tjänstemän år 1966 till ca 500 tjänstemän år 1979. För budgetåret 1977/78 beviljade staten föreningarna bidrag på totalt ca 40 milj. kr. Medlen avsåg att täcka föreningarnas administrationskostnader För kreditverksamhet och Företagsservice m. m. År 1977 beräknas bidragen från landstingen ha uppgått till ca 19 milj. kr. Samhället finansierade därigenom huvuddelen av föreningarnas verksamhet. FöretagareForeningarnas olika uppgifter kunde delas in i två huvudsakliga verksamhetsområden, nämligen Företagsservice och kreditverksamhet. Mål- För föreningarnas Företagsservice respektive kreditverksamhet var grupperna inte helt identiska. Ingendera verksamheten riktade sig mot Företag inom samtliga näringsgrenar. Den kreditstödjande verksamheten hade en mer än Företagsserviceverksamheten. I fokus För begränsad målgruppsinriktning båda verksamheterna stod mindre och medelstora industriFöretag. Som arbetsorganisation För Föreningarna med Främst service- och inforfungerade även FöretagareFöreningamas Förbund. mationsuppgifter

5. 1.2 S mâjöretagsproposirionen

I regeringens proposition (1977/ 78:40) om åtgärder För att Främja de mindre och medelstora utveckling Föreslogs vissa Förändringar av Fo- Företagens retagareFöreningarnas verksamhet. Propositionen bygger i denna del på FöretagareFöreningsutredningens betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik. Riksdagen har vid sin behandling av propositionen godkänt de Föreslagna Förändringarna (NU 1977/78:34, rskr 1977/782110). Förändsom gäller fr. 0. m. den 1 juli 1978, kan kortfattat beskrivas på ringarna, Följande sätt. På ett flertal områden finns i dag olika stöd till småFöretag. Det gäller t.ex. och kapitalFörsörjningsområdet och i fråga om Företagspå kreditservice. Emellertid är verksamheten splittrad på olika organ och aktiviteter och det har ansetts svårt För Företagarna att orientera sig bland de möjligheter som står till buds. En ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser har därFör ansetts behövlig. Utvecklingsfonderna skall ha detta samordnande ansvar, vilket innebär en delvis ny funktion. har ändrats så att de ombildats till stiftel- Föreningarnas organisation med staten och landstingen som huvudmän. ser/ regionala utvecklingsfonder I Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län delar Malmö respektive Gökommun huvudmannaskapet med berörda landsting. På Gotland teborgs är Gotlands kommun huvudman. behandlades även Frågan om utvecklingsfondernas mål- I propositionen Där framhölls att man inom ramen För utvecklingsfondernas verkgrupp. samhet borde sträva efter att nå de Företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Principiellt borde därFör inte målgruppen begränsas. Emellertid hade många Föreningar svårt att klara av den dittillsvarande målgruppen- DärFör Förslogs i propositionen att målgruppen av främst resursskäl endast skulle utvidgas till att omfatta sådana tjänsteproducerande Företag som har

De regionala urvecklingsfondema 71

direkt anknytning till den primära målgruppen - de tillverkande företagen. Det rekommenderades emellertid i propositionen att målgruppsavgränsningen skulle göras flexibel och att utvecklingsfonderna i vissa fall skulle kunna inräkna även andra företag i målgruppen. En sådan utvidgning fick dock inte ske om den primära målgruppen därigenom skulle komma i ett sämre läge i fråga om fondernas insatser.

5.2 Organisation, mål och ekonomi

De regionala utvecklingsfonderna är, som framgått tidigare, organiserade som stiftelser med staten och landstingen som huvudmän. Utvecklingsfonderna har inom de ramar som stiftarna fastställer stor självständighet. Samhällets ledning av verksamheten sker således genom utlagda program och fastställda normer, t. ex. i fråga om lånevillkor. Det ankommer på respektive utvecklingsfond att själv bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten. Som utgångspunkt för sin inriktning av verksamheten och för sina prioriteringar i övrigt har utvecklingsfonderna dock den övergripande planering som sker inom ramen för den av statsmakterna fastställda industri-, regional- och sysselsättningspolitiken. Ett stort antal frågor är gemensamma för utvecklingsfonderna och där finns behov av samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna. Ett särskilt organ har skapats för detta ändamål — samarbetsråd. I samarbetsrådet utvecklingsfondernas ingår företrädare för bl.a. industridepartementet, industriverket, landstingsförbundet, utvecklingsfonderna själva samt företagens och de anställdas organisationer. Även personalen vid stiftelserna är företrädd i organet. Organet har inte något eget kansli. Industriverket fick i samband med inrättandet av utvecklingsfonderna en något annan roll än tidigarel. Förutom att verket på samma sätt som gäller för andra centrala myndigheter och organ utnyttjar stiftelserna när det gäller att föra ut olika insatser och program faller verkets uppgifter gentemot stiftelserna inom i huvudsak två områden. För det första utövas statens huvudmannaansvar genom verket. På verket faller sålunda ansvaret för översiktlig planering. Vidare redovisar verket

årligen till regeringen det totala behovet av statliga tillskott till utveck-

lingsfonderna och fördelar med utgångspunkt i regeringens anvisningar de av riksdagen till stiftelserna anvisade medlen. Vid medelstilldelningen skall industriverket bl. a. beakta regionala olikheteri fråga om näringslivets struktur och sysselsättningsläget i allmänhet. Verkets uppgift är vidare att bl. a. medverka till att behovet av företagsservice och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i utvecklingsfondernas verksamhet och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme. För det andra ansvarar verket för den centrala servicen till stiftelserna. Denna service består av bl. a. utbildningsverksamhet som riktar sig till stiftelsens personal, rådgivning beträffande effektivisering av stiftelsens verksamhet, information om författningar m. m. Utvecklingsfondernas styrelser består av nio ledamöter i samtliga fonder SFS 1978:511.

De regionala utvecklingsfonderna

utom i Stockholm, Göteborg och Malmö där antalet ledamöter är elva. Utöver dessa ledamöter skall en företrädare för personalen vid utvecklingsfonderna knytas till styrelserna. Ledamöterna utses av landstingen efter fritt val. Riksdagen hari maj 1979 (NU: 1978/79:59 rskr 1978/792415) uttalat att regeringen bör vidtaga åtgärder i sådan riktning att styrelsesammansättningen i utvecklingsfonderna ändras så att de fackliga organisationerna och företagarorganisationerna får en vidgad representation i styrelserna. Målet för utvecklingsfondernas verksamhet är att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta skall ske med speciell inriktning på småföretagen. Den övergripande uppgiften blir därvid att medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och att i möjligaste mån bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika branscher. Tyngdpunkten i utvecklingsfondernas verksamhet ligger i att vidareutveckla det befintliga näringslivet. Det är emellertid även en viktig uppgift for dem att medverka till att nya företag etableras. Dessutom skall utvecklingsfonderna utgöra ett led i en aktiv regionalpolitik som innebär att den regionala utvecklingen kan påverkas från länsnivå. Utvecklingsfonderna bör, enligt regeringens proposition (1977/ 78:40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling, verka för att utveckla viljan och förmågan hos personer i länet att driva Utvecklingsfonderna bör inrikta sina stödföretag och starta nya företag. och utvecklingsinsatser inte bara på företag som redan är lönsamma utan också på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. lnsatserna från utvecklingsfondernas sida bör sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt för att förebygga att företag hamnar i akuta krissituationer. Detta innebär att fondernas verksamhet mer uttalat än tidigare kommer att vara av offensiv karaktär och bl. a. vara inriktad på att stabilisera och/ eller öka sysselsättningen i speciellt utsatta områden. Denna ambition framgår inte minst av de handlingsprogram som upprättats inom fonderna. Utvecklingsfondernas insatser har närmast karaktären av hjälp till självhjälp och skall inte ha till syfte att kortsiktigt rädda sysselsättningen i ett visst företag om detta inte bedöms ha några möjligheter att överleva på sikt. l sådana situationer bör - enligt propositionen - från samhällets sida i stället andra främst arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in. Utvecklingsfonderna har, liksom företagareföreningarna hade, två huvuduppgifter, dels kreditverksamhet, dels fliretagsserviceverksamher. Det är inte utvecklingsfondernas uppgift att konkurrera med redan befintliga privata kreditinstitut eller rådgivnings- och konsultorgan. Dessa privata organ svarar för den helt dominerande delen av service- och kreditutbudet till småföretagen. För att stiftelse i juridisk mening skall bildas fordras bl. a. en särskild för visst stadigvarande ändamål avskild förmögenhetsmassa, ett stiftelse- Därför har en sammanslagning ägt rum mellan hantverks- och inkapital. dustrilånefonden och statens utvecklingsfond. Dessa båda fonder har regionaliserats till länsnivå, vilket innebär att varje stiftelse fått en egen förmögenhet, dvs. en fond för kreditverksamheten. Detta innebär att stiftelserna/utvecklingsfonderna getts ett eget och självständigt ansvar för med-

De regionala utvecklingsfondema 73

lens användning liksom för risktagande och därmed också för förlusttäck- ° ning. Ansvaret för finansiering av utvecklingsfondernas verksamhet i stort åvilar huvudmännen, dvs. stat och landsting. Detta hindrar inte att utvecklingsfonderna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare, t. ex. kommuner, eller genom avgiftsbelagd konsultverksamhet. Huvudmännens finansieringsansvar avser finansiering av dels stiftelsernas företagsservice och låneadministration, varvid lönekostnaderna helt dominerar, dels kreditverksamheten. När det gäller finansiering av utvecklingsfondernas kreditverksamhet kan konstateras att staten till den helt övervägande delen svarar för försörjningen med Iånemedel. Den gemensamma finansieringen av utvecklingsfondernas verksamhet mellan staten och landstingen innebär att utvecklingsfonderna årligen kommer in med beräkningar av resursanspråk för det kommande verksamhetsåret till industriverket och respektive landsting. För budgetåret 1978/79 uppgick statens bidrag till utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet till drygt 58 milj. kr varav 50,2 milj. kr var direkta bidrag till utvecklingsfondernas administration och Företagsservice. Resterande del av anslaget avsåg bl. a. information, utbildning, verksamhetsrationalisering och annan central service vid industriverket med inriktning på utvecklingsfonderna. För kreditverksamhetenz tillfördes utvecklingsfonderna under budgetåret 1978/79 totalt 322 milj. kr, vilket innebar en ökning med 200 milj. kr i förhållande till de medel som har tillförts hantverksoch industrilånefonden och statens utvecklingsfond under närmast föregående budgetår. De medel som i början av budgetåret 1978/79 fanns i hantverks- och industrilånefonden samt statens utvecklingsfond uppgick till storleksordningen 700 milj. kr. Utvecklingsfonderna förfogade därigenom i början av budgetåret 1978/ 79 över tillgångar på sammanlagt ca 1 miljard kr. Räntor och amorteringar som flyter in på utestående lån kan av fonderna användas för ny utlåning och för förlusttäckning. För budgetåret 1978/ 79 beräknas utvecklingsfondernas totala nyutlåningskapacitet ha uppgått till ca 480 milj. kr. Regeringen har i proposition 1978/ 792123 föreslagit att de regionala utvecklingsfonderna skall tillföras ytterligare 300 milj. kr. Förslaget som antagits av riksdagen (NU 1978/ 79:59, rskr 1978/79:415) innebär att fondernas utlåningskapacitet - med de amorteringstider som normalt tillämpas - ökar till mellan 500 och 550 milj. kr budgetåret 1979/80. Därutöver har regeringen, enligt riksdagens beslut, fått möjlighet att mot låna upp 300 milj. kr att användas i utvecklingsfondernas l statlig garanti Anslaget B13 Bidrag till kreditverksamhet. regionala utvecklingsfonadministration der m. m. Landstingens bidrag till de regionala utvecklingsfondernas uppgick för kalenderåret 1978 till drygt 22 milj. kr. Landstingens admi- 2 Anslaget B14 Medelstillnistrationsbidrag varierade i hög grad mellan olika län. För kreditverksam- skott till regionala utveckheten tillfördes utvecklingsfonderna 1978 totalt 1,5 milj. kr av landstingen. lingsfonder.

74 De regionala utvecklingsfondema SOU l979:74

5.3 Kreditstöd

I utvecklingsfondernas kreditstödjande verksamhet ingår utlåning av rörelselån och produktutvecklingslån, förmedling av industrigarantilån och beredning av s. k. kombinationslån som lämnas av Investeringsbanken. Hit räknas även handläggning av ärenden om statsbidrag för energisparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpolitiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd. Utvecklingsfonderna skall inte konkurrera med befintligt kreditutbud. Kreditverksamheten vid stiftelserna utgör i stället ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Stöd bör således som regel lämnas endast till företag med otillräckliga lånesäkerheter för lån på den allmänna kreditmarknaden. Enligt smâföretagspropositionen medför fondernas inriktning på regional utveckling särskilda krav på risktagande i utlåningsverksamheten. Kreditstöd i form av rörelselån och produktutvecklingslån regleras i förordning om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond (SFS 1978:506).‘ Enligt förordningen lämnas kreditstöd i första hand till företag som har högst 200 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 200 arbetstagare. Kreditstöd utgår endast till verksamhet som har eller bedöms kunna få tillfredsställande lönsamhet och får inte utan synnerliga skäl ges, om finansieringen kan ske på den allmänna kreditmarknaden under normala marknadsmässiga villkor. Rörelselån lämnas för anskaffning av anläggnings- eller omsättningstillgångar eller för främjande av rörelsens utveckling på annat sätt. Rörelselån kan sålunda avse investeringar i fastigheter, maskiner, marknadsföring, produktutveckling eller rörelsekapital. Om synnerliga skäl finns, får rörelselån ges för aktieförvärv eller liknande ändamål, om detta väsentligen underlättar eller möjliggör för låntagaren att driva sin verksamhet. Högsta lånebelopp for rörelselån är 500000 kr. Om särskilda skäl finns, får efter samråd med statens industriverk lån beviljas även till högre belopp. För rörelselån skall ställas den säkerhet som kan fordras med hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet samt till övriga omständigheter. Kravet på säkerhet är lägre än bankernas krav. För rörelselån krävs personlig borgen av ägaren till företag som erhåller sådant lån. Rörelselån skall betalas inom viss tid enligt plan som fastställs när lånet

beviljas. Återbetalningsvillkoren skall bestämmas med hänsyn till syftet

med lånet, låntagarens ekonomiska ställning och övriga omständigheter.

Återbetalning skall påbörjas inom

dock högst tre eller, vid nyetablering,

fem år och avslutas inom högst 20 år från dagen för första utbetalningen. Räntan är marknadsmässig och bunden till riksbankens diskonto. Statens industriverk rekommenderar för närvarande att räntan skall överstiga diskontot med 4 procentenheter. kan kompletteras med lån från Investeringsbanken - s. k.

Rörelselånen

kombinationslân. Sådana kan lämnas med utvecklingsfondernas kreditut- 1 Jfr prop 1977/78240, bil. redningar som huvudsakligt beslutsunderlag. Med hjälp av kombinations- 1, NU 34, rskr 110 och prop. 1977/78:11], NU lånen kan utvecklingsfonderna och Investeringsbanken bidraga till finan- 75, rskr 361. sieringen av ett enskilt projekt med totalt 1,5 milj. kr.

De regionala utvecklingyonderna 75

Produktutvecklingsldn lämnas för att stödja utveckling och marknadsföring av nya produkter, processer eller system för industriell produktion eller marknadsföring av tidigare utvecklade produkter, processer eller system av sådant slag. Lånebeloppet är maximerat till 3 milj. kr. Innan lån överstigande 500 000 kr beviljas, skall samråd ske med styrelsen för teknisk utveckling (STU). Produktutvecklingslån får beviljas till högst 50 % av den beräknade kostnaden för det projekt som lånet avser. Om särskilda skäl finns, får lån beviljas till belopp motsvarande högst 65 % av den beräknade kostnaden. För produktutvecklingslån behöver inte ställas särskild säkerhet. Lånetid, återbetalningsvillkor och övriga villkor bestäms då lånet beviljas med hänsyn till projektets risk och beräknade ekonomiska utfall. För lånet utgår en efter samma grunder bestämd riskpremie om lägst 10 och högst 25 % av lånebeloppet, vilken läggs till detta vid uppläggningen av lånet. Anstånd med ränteinbetalning får lämnas, varvid upplupen ränta läggs till lånebeloppet. För produktutvecklingslån kan återbetalningsskyldigheten helt eller delvis efterges, om låntagaren visar att förutsättningar uppenbarligen saknas att utnyttja projektets resultat lönsamt. Industrigarantildn‘ beviljas av statens industriverk efter utredning av utvecklingsfonden och gäller normalt belopp över 500000 kr. Lånet placeras hos företagets egen bank. I övrigt är villkoren för industrigarantilånen i stort desamma som för rörelselånen. Till täckning av statens kostnader för administration och för förluster på grund av infriade garantiåtaganden skall långivare i efterskott till statsverket betala avgift om 1 % av utestående belopp. De totala ramarna för industrigarantilån uppgick budgetåret 1978/79 till 450 milj. kr. Förutom att utvecklingsfonderna har egen utlåning till småföretagen fungerar fondernas långivning i många fall som en katalysator på kreditmarknaden. Fondernas utlåning, som normalt ligger på en hög risknivå med sämre säkerheter än ordinarie bankkrediter, är ofta en förutsättning för att andra långivare skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget skall kunna realiseras. I många låneärenden visar det sig att utvecklingsfonderna av olika skäl inte bör eller kan medverka med egen långivning. I sådana fall har utvecklingsfonden en viktig uppgift i att medverka vid kreditformedling. Utvecklingsfonden hjälper därvid företaget att dels få kontakt med en lämplig bank eller annat ñnansieringsinstitut, dels få en tillfredsställande uppläggning på externftnansieringen. Utvecklingsfondernas målgrupp för kreditstödsverksamheten är relaterad till Svensk Näringsgrensindelning (SNI). Följande näringsgrenar ingår i denna målgrupp:

Cl jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske (SNI 1), såvitt avser verksamhet inom jordbrukets binäringar, som inte omfattas av särskilt stöd till jordbruk eller trädgårdsnäring, andra gruvor och mineralbrott (SNI 29),

DEIEI

tillverkningsindustri (SNI 3), byggnadshantverk (SNI 502), i den mån verksamheten är inriktad på 1SFS1978.507 prop

tillverkningsindustrin, 1977/7846, but 1_ NU 34,

El produktionsvaruinriktad partihandel (SNI 611), rskrllo.

76 De regionala utvecklingsfonderna

D handelsförmedling av produktionsvaror (SNI 6141), D uppdragsverksamhet (SNI 832), i den mån verksamheten är inriktad på tillverkningsindustrin, El på tillverkningsindustrin inriktad verksamhet inom renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92), reparation av motorfordon (SNI 9513) eller tvätteriverksamhet (SNI 952). Låneverksamheten bör enligt riktlinjerna för utvecklingsfonderna i första hand inriktas på tillverkande företag. Under perioden fr. 0. m. den 1 juli 1978 t. o. m. den 15 december 1978 beviljade utvecklingsfonderna, enligt statens industriverk, 981 lån på sammanlagt 205 milj. kr. Av dessa lån var 885 rörelselån till ett sammanlagt belopp av 190 milj. kr eller i genomsnitt 214000 kr per lån. Resterande antal lån, 96, var produktutvecklingslån. Det totala lånebeloppet för dessa lån var 15 milj. kr eller i genomsnitt 156000 kr per lån. Långivningen till de nya målgrupperna, dvs. produktionsvaruinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag som i sin verksamhet är inriktade på tillverkningsindustrin, var 193 i antal och 22 milj. kr i värde eller i genomsnitt 213 000 kr per lån. Av den totala utlåningen under perioden den 1 juli 1978-15 december 1978 gick sålunda drygt 10 % till den nya målgruppen räknat i såväl antal lån som i värde. I flera fall har utvecklingsfonderna tvingats avslå låneansökningar från serviceföretag inom målgruppen på grund av otillräckliga resurser.

5.4 Företagsservice

Den företagsserviceverksamhet som utvecklingsfonderna bedriver omfattar olika delaktiviteter, främst informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice och konsultverksamhet. Insatserna inriktas främst mot sådana områden där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder i de olika länen i fråga om näringslivsstruktur, allmänna sysselsättningsläget, företagstäthet m. m. skall utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet präglas av stor flexibilitet. Den måste ständigt anpassas till den fortlöpande utvecklingen i näringslivet och till de regionala förhållandena. Samarbete med andra service- eller utvecklingsorgan skall eftersträvas. Stor uppmärksamhet skall ägnas insatser inom områdena produktförnyelse, produktutveckling och marknadsföring samt exportfrämjande aktivitieter. En annan viktig uppgift för utvecklingsfonderna är att stimulera till samarbete mellan företagen och att finna lämpliga grupperingar mellan företag vad gäller produkt- och produktionsinriktning. Informations- och kontaktverksamheten tar sikte på att bl. a. underlätta för företagen att snabbt komma i kontkt med rätt instans då de behöver kreditstöd, råd eller annan service. Utvecklingsfondema utgör således en allmän kontaktförmedlare mellan olika serviceorgan —exempelvis STU, Exportrådet eller privata konsulter- och företagen. I många fall kan utvecklingsfonderna inom ramen för den egna organisationen lösa förekommande problem.

\ De regionala utvecklingsfonderna 77

En annan viktigt uppgift for utvecklingsfonderna är att allmänt informera företagen om nya lagar och förordningar eller om andra samhälleliga beslut som påverkar företagens verksamhetsbetingelser. Vad gäller râdgivningsverksamher vid utvecklingsfonderna begränsas denna ofta till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och eventuella problem. Genomförandet av djupgående analyser, liksom mer omfattande åtgärdsförslag, överlåtes i princip till utomstående konsulter. I viss utsträckning utför dock utvecklingsfonderna egna konsultinsatser. Dessa konsultinsatser är till skillnad mot den allmänna rådgivningen avgiftsbelagd. Rådgivningsverksamheten är till viss del av uppsökande natur. Utvecklingsfondernas insatser beträffande rådgivning varierar mellan olika län bl. a. beroende på regionala skillnader i utbudet från privata konsulter. I foretagsservicen ingår också utbildningsaktiviteter. Dessa avser främst analyser av utbildningsbehovet inom enskilda företag, information om värdet av fortbildning för såväl företagsledare som anställda, information om utbudet av kurser och insatser för att anpassa kursutbudet hos olika utbildningsorgan till de mindre och medelstora företagens behov. I målgruppen for utvecklingsfondernas foretagsservice ingår samtliga näringar som omfattas av utvecklingsfondernas kreditverksamhet. Dessutom ingår lastbilstransporter (SNI 7114) och maskinuthyrning (SNI 833).

5.5 Sammanfattning

De regionala utvecklingsfonderna är organiserade som stiftelser med staten och landstingen som huvudmän. Utvecklingsfonderna har inom de ramar som stiftarna fastställer, stor självständighet. Genom statens industriverk utövas statens huvudmannaansvar for utvecklingsfonderna. Verket redovisar årligen till regeringen det totala behovet av statliga tillskott till utvecklingsfonderna samt fördelar med utgångspunkt i regeringens anvisningar de av riksdagen till stiftelserna anvisade medlen. Verkets uppgift är vidare att bl. a. medverka till att behovet av företagsservice och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i utvecklingsfondernas verksamhet och att aktiviteter som är av riksintresse får tillräckligt utrymme. Dessutom ansvarar verket for den centrala servicen till stiftelserna. Utvecklingsfondernas styrelser består av nio ledamöter i samtliga fonder utom i Stockholm, Göteborg och Malmö där antalet ledamöter är elva. Utöver dessa ledamöter skall en företrädare för personalen vid utvecklingsfonderna knytas till styrelserna. Ledamöterna utses av landstingen efter fritt val. Riksdagen har i maj 1979 (NU 1978/ 79:59 rskr 1978/ 792415) uttalat att regeringen bör vidtaga åtgärder i sådan riktning att styrelsesammansättningen i utvecklingsfonderna ändras så att de fackliga organisationerna och företagarorganisationerna får en vidgad representation i styrelserna. Målet för utvecklingsfondernas verksamhet är att främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta skall ske med speciell inriktning på småföretagen. ‘Prop 1977/78:40 bilaga Utvecklingsfonderna bör inrikta sina stöd- och utvecklingsinsatser inte 1. sid. 148.

78 De regionala utvecklingsfonderna

bara på företag som redan är lönsamma utan också på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. Utvecklingsfondernas insatser har närmast karaktären av hjälp till självhjälp. Utvecklingsfonderna har två huvuduppgifter, dels kredirverksamhet, dels jöreragsserviceverksamher. Det är inte utvecklingsfondernas uppgift att konkurrera med redan befintliga privata kreditinstitut eller rådgivnings- och konsultorgan. Dessa privata organ svarar för den helt dominerande delen av service- och kreditutbudet till småföretagen. Ansvaret för finansiering av utvecklingsfondernas verksamhet i stort åvilar huvudmännen, dvs. stat och landsting. Detta hindrar inte att utvecklingsfonderna kan få vissa intäkter från andra bidragsgivare, t.ex. kommuner, eller genom avgiftsbelagd konsultverksamhet. Huvudmännens finansieringsansvar avser linansiering av dels stiftelsernas företagsservice och låneadministration, varvid lönekostnaderna helt dominerar, dels kreditverksamheten. När det gäller finansiering av utvecklingsfondernas kreditverksamhet kan konstateras att staten till den helt övervägande delen svarar för försörjningen med lånemedel. Utvecklingsfonderna förfogade i början av budgetåret 1978/79 över tillgångar på sammanlagt ca 1 miljard kr. För budgetåret 1978/79 beräknas utvecklingsfondernas totala nyutlåningskapacitet ha uppgått till ca 480 milj. kr. Riksdagen har för budgetåret 1979/80 beslutat att ytterligare 300 milj. kr skall tillföras utvecklingsfondernas lånemedel. Detta innebär att fondernas utlåningskapacitet ökar till mellan 500 och 550 milj. kr budgetåret 1979/ 80. Därutöver har regeringen fått möjlighet att mot statlig garanti låna upp 300 milj. kr att användas i utvecklingsfondernas kreditverksamhet. l utvecklingsfondernas kreditstödjande verksamhet ingår utlåning av rörelselån och produkmrvecklingslån, förmedling av industrigaranrilån och beredning av s. k. kombinationslån som lämnas av Investeringsbanken. Hit räknas även handläggning av ärenden om statsbidrag för energisparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpolitiska stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd. Kreditverksamheten vid stiftelserna utgör ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Stöd bör således som regel lämnas endast till företag med otillräckliga lånesäkerheter för lån på den allmänna kreditmarknaden. Rörelse/än lämnas för anskaffning av anläggnings- eller omsättningstillgångar eller för främjande av rörelsens utveckling på annat sätt. Kravet på säkerhet för rörelselån är lägre än bankernas krav. Räntan är marknadsmässig och bunden till riksbankens diskonto. Statens industriverk rekommenderar för närvarande att räntan skall överstiga diskontot med 4 procentenheter. Rörelselånen kan kompletteras med lån från lnvesteringsbanken - s. k. kombinalionslân. Sådana kan lämnas med utvecklingsfondernas kreditutredningar som huvudsakligt beslutsunderlag. Produklurvecklingslân lämnas för att stödja utveckling och marknadsföring av nya produkter, processer eller system för industriell produktion eller marknadsföring av tidigare utvecklade produkter, processer eller system av sådant slag. För produktutvecklingslån kan återbetalningsskyldigheten helt eller delvis efterges. om låntagaren visar att förutsättningar uppenbarligen saknas att utnyttja projektets resultat lönsamt.

De regionala 79 utvecklingsfonderna

Industrigaramildn beviljas av statens industriverk efter utredning av utvecklingsfonden. Länet placeras hos Företagets egen bank. I övrigt är villkoren för industrigarantilånen desamma som för rörelselånen. Till täckning av statens kostnader för administration och for förluster på grund av infriade garantiåtaganden skall långivare i efterskott till statsverket betala en avgift om 1 % av utestående belopp. De totala ramarna för industrigarantilån uppgick budgetåret 1978/79 till 450 milj. kr. Fondernas utlåning, som normalt ligger på en hög risknivå med sämre säkerheter än ordinarie bankkrediter, är ofta en förutsättning för att andra långivare skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget skall kunna realiseras. Utvecklingsfondernas målgrupp för kreditstödsverksamheten är relaterad till Svensk Näringsgrensindelning (SNI). Låneverksamheten bör enligt riktlinjerna för utvecklingsfonderna i första hand inriktas på tillverkande företag. Till målgruppen hör förutom de tillverkande företagen även produktionsvaruinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med direkt anknytning till de tillverkande företagen. Av den totala utlåningen från utvecklingsfonderna under perioden den 1 juli 1978 - den 15 december 1978 gick drygt 10 % till den nya målgruppen - dvs. produktionsvaruinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med anknytning till tillverkande företag - räknat såväl i antal lån som i värde. I flera fall har utvecklingsfonderna tvingats avslå låneansökningar från serviceföretag inom målgruppen på grund av otillräckliga resurser. Den företagsserviceverksamhet som utvecklingsfonderna bedriver omfattar olika delaktiviteter, främst informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning och översiktliga foretagsanalyser, utbildningsservice och konsultverksamhet. insatserna inriktas främst mot sådana områden där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat. I målgruppen för utvecklingsfondernas företagsservice ingår samtliga näringar som omfattas av utvecklingsfondernas kreditverksamhet. Dessutom ingår lastbilstransporter och maskinuthyrning.

6 AB Handelskredit och dess systerinstitut

6.1 AB Handelskredit

6.1.1 Ändamål

Handelskredit startade sin verksamhet år 1939. Institutet har enligt gällande

bolagsordning till ändamål att genom utlämnande av lån eller på annat sätt bidraga till effektiviseringen av svensk detaljhandel. Dess uppgift är i forsta hand att genom lån möjliggöra för enskilda självägande köpmän inom detaljhandeln med dagligvaror, färg och parfym att få tillgång till riskvilligt kapital för att nyetablera, förvärva, utvidga eller modernisera rörelser utan att tvingas in i beroendeställning till någon leverantör. Även om verksamheten främst är inriktad på stöd till enskilda fristående köpmän, kan Handelskredit också ge lån till företag, som erhåller lån från partihandeln. Handelskredit har under senare år medverkat i ca 25 % av nyetableringarna inom enskild dagligvaruhandel.

Handelskredits verksamhet är ett komplement till bankerna. Lånesökande

uppmanas därför att i första hand tillgodose sina kapitalbehov genom 0rdinarie bankförbindelser med utnyttjande av de bankmässiga säkerheter som kan stå till buds. Det kapitalbehov, som därutöver föreligger och för vilket bankerna - om lån över huvud taget lämnas - kräver särskilda säkerheter t. ex. i form av borgen från leverantör, bör enligt Handelskredit tillgodoses genom Handelskredit. Handelskredit står alltså till tjänst med “förtroendekrediter som grundar sig på en branschmässig bedömning av det lånesökande företagets utvecklingsmöjligheter och företagsledarens kompetens. l vissa fall övertar Handelskredit hyreskontrakt för affärslokaler för att underlätta etableringar. Detta kan aktualiseras när köpmannens hyresvärd kräver bättre garantier för hyreskontraktet än vad den enskilde köpmannen kan lämna. Handelskredit kan då teckna hyreskontraktet, med köpmannen som underhyresgäst, eller också går Handelskredit i borgen för hyreskontraktet. För att hindra spekulationer med ett butiksläge kräver Handelskredit i vissa fall optionsrätt på hyreskontraktet. Den sammanlagda hyressumman för de hyreskontrakt Handelskredit gått i borgen för uppgick i slutet av år 1978 till 4,4 milj kr. Handelskredit har tidigare haft en särskild etableringsavdelning som följt utvecklingen av nyetableringar av dagligvarubutiker. Avdelningen överfördes sedermera till Sveriges Livsmedelshandlareforbund (SSLF) där ett särskilt

82 AB Handelskredit och dess systerinstitut

bolag bildades - AB Butiksetablering (Beab). Beab medverkade vid etablering av enskilda butiker som i finansieringshänseende var fristående från de stora foretagsgrupperna. Handelskredit finansierade en stor del av de etableringar som Beab medverkat till. Beab lade efter beslut av SSLF:s styrelse ner sin verksamhet år 1976. Som skäl härför angavs bl. a. att antalet nyetableringar förväntades minska.

6.1.2 Ägarförhâllanden och organisation

Handelskredits intressenter utgörs av industriföretag inom Iivsmedelsbranschen och kemisk-tekniska branschen - såväl privata som producentkooperativa och statsägda. Sveriges Livsmedelshandlareforbund (SSLFI är också aktieägare och enligt bolagsordningen företrätt i bolagets styrelse. Totalt är drygt ett 60-tal företag och organisationer engagerade i Handeiskredit. Intressenternas engagemang utgörs av aktiekapital, förlagslån till 3 36 ränta samt garantiförbindelser som utgör säkerhet för Handelskredits åtaganden. De största intressenterna i Handelskredit är Kungsömen Slak- AB, Sverigs teriförbund Förening u. p. a., Margarinbolaget AB, AB Findus och Svenska Sockerfabriks AB. Bland intressenterna återfinns även företag med direkt anknytning till de s. k. blocken på dagligvarumarknaden nämligen J.S. Saba AB, ASK-bolagens Ekonomiska förening u. p. a. samt Inköpscentralernas Aktiebolag ICA. ASK-bolagen och ICA är dock inte aktieägare i Handelskredit. Enligt gällande bolagsordning kan av den vinst som enligt balansräkningen får begagnas for utdelning till aktieägarna upp till 4 96 av aktiebeloppet delas ut varje år. Utdelning på aktiekapitalet har dock inte forekammit. Aktiekapitalet uppgick den 31 december 1978 till 500 000 kr, förlagslånen till sammanlagt knappt 14 milj. kr och garantiforbindelsema till dygt 14 milj. kr. Intressenternas totala insats i Handelskredit uppgick sålunda vid denna tidpunkt till ca 29 milj. kr. Av tabell 6.1 framgår hur intressenternas engagemang utvecklats åren 1939-1978.

Tabell 6.1 Intressenternas engagemang l AB Handelskredit åren 1939-1578 (tkr)

Källa: AB Handelskredit.

Som framgår av tabellen har Handelskredits resurser fortlöpande itökats genom ökade insatser från intressenternas sida. Under perioden 1957-1967 ökade intressenternas engagemang från knappt 4 milj. kr till nära 17 milj. kr. Under den därpå följande tioårsperioden ökade engagemanget tll nära 29 milj. kr. Under år 1978 skedde en mindre ökning av det totala engagemanget genom att tvâ nya intressenter knöts till företaget.

AB Handelskredit och dess systerinstitut 83

Med hänsyn till de avsevärda höjningar av intressenternas insatser i Handelskredit, som ägt rum under de senaste åren, är det enligt Handelskredit inte möjligt att i någon avsevärd utsträckning påräkna ytterligare insatser från intressenternas sida. Företaget är organiserat enligt följande:

Utredningsavdelning 3 personer Låneavdelning 3 personer Kameralavdelning 3 personer samt därutöver skrivpersonal m. m.

Utredningsavdelningen Förbereder låneärenden och arbetar bl. a. med att hitta nya butikslägen. Låneavdelningen handlägger beviljade lån bl. a. beträffande säkerheter for utlåningen. Kameralavdelningen sköter utbetalningar och bevakar låntagarnas amoneringar och ränteinbetalningar m. m. Sammanlagt är inklusive verkställande direktören tolv personer anställda varav tre på deltid. Institutets styrelse består av 18 ledamöter och nio sup- pleanter samtliga med branschkunskap. En särskild lånekommitté bereder och yttrar sig över institutets låneärenden. Beslut om lån understigande 350000 kr fattas av verkställande

direktören. Övriga beslut i låneärenden fattas av styrelsen. För granskning

av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning utses årligen två revisorer och två revisorssuppleanter. Enligt bolagsordningen skall minst en av revisorerna och minst en av suppleanterna vara auktoriserade revisorer. Handelskredit har gemensam administration och personal med AB Järnhandelskredit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut har dessutom en egen utredare anställd. Instituten har separata styrelser. För utnyttjandet av Handelskredits organisation och utrustning debiteras systerinstituten dels 30000 kr per år i fast avgift, dels en avgift som motsvarar 1 % av respektive instituts genomsnittliga lånestock under året. Institutens kontor är förlagt till Stockholm.

6.1.3 Upplâning

Handelskredits upplåning sker främst genom medverkan från ett bankkonsortium, bestående av Skandinaviska Enskilda Banken, Svenska Handelsbanken och Götabanken. Konsortiets medverkan sker dels genom direkta låneengagemang såsom checkräkningskrediter, dels genom garantier för lån hos andra av institutets långivare. För en stor del av Handelskredits upplåning krävs sålunda bankgarantier enligt gällande bestämmelser. För garantierna debiteras en avgift som uppgår till 1,5 % av lånesumman för lån som upptagits efter den 1 oktober 1977 och till l % för tidigare erhållna lån. Enligt avtal mellan Handelskredit och bankkonsortiet får summan av Handelskredits totala krediter hos bankkonsortiet inklusive garantier inte överstiga 80 % av Handelskredits, enligt konsortiets bedömning, kreditvärdiga lånefordringar. Kreditrestriktioner har lagt hinder i vägen for en upplåning hos bankkonsortiet i den omfattning som stadgas i avtalet. Dessa restriktioner har

84 AB Handelskredit och dess syster-institut

enligt Handelskredit gjort det nödvändigt att dels uppta tillfälliga lån till relativt hög räntesats, dels utnyttja utlandsmarknaden vilket medfört kursförluster. Handelskredits upplåning har därför under senare år fördyrats. I tabell 6.2 redovisas Handelskredits upplåning den 31 december 1978 fördelad på långivare.

Tabell 6.2 AB Handelskredits upplåning per 1978-12-31 fördelad på långivare (milj. kr och %)

Milj. kr 96

1 Direkta engagemang med bankkonsortiet Checkräkningskredit 14,0 11 Utlandslån 5,0 19,0 4 15 11 Lån med bankkonsortiets garanti från Industrikredit 5,0 4 Lantbrukskredit -

111 Lån utan medverkan från bankkonsortiet Företagskredit 14,8 12 Lantbrukskredit -

Källa: AB Handelskredit.

Som framgárav tabellen uppgick Handelskredits totala upplåning, exklusive förlagslån från företagets intressenter, till drygt 122 milj. kr den 31 december 1978. Av den totala upplåningen gick knappt 60 % genom bankkonsortiet huvudsakligen i form av lån från andra långivare för vilka konsortiet gett garantier. Till direkta engagemang med bankkonsortiet har i tabellen räknats utlandslån som upptagits med bankkonsortiets medverkan. Handelskredits störste långivare var den 31 december 1978 Lantbruksnäringarnas primärkredit AB (Lantbrukskredit) med totalt tolv olika lån på sammanlagt 42 milj. kr. Låneräntorna varierade for dessa lån mellan 8,6 och 11,6 % inklusive avgifter for bankgarantier. För de lån Handelskredit upptagit utan medverkan från bankkonsortiet varierade låneräntorna den 31 december 1978 mellan 9 och 11,5 %. Som säkerhet for dessa lån gällde vissa särskilt avskilda lånereverser respektive intressenternas garantiförbindelser. För notariatlånen lämnas ingen säkerhet. Fr. o. m. februari 1979 har Handelskredit erhållit en checkräkningskredit i PK-Banken om 10 milj. kr.

AB Handelskredir och dess systerinstirut 85

6.1.4 Utldningsvolym, ldnevillkor och kostnader

Handelskredits lånestock uppgick den 1 januari 1979 till 135 milj. kr fördelad på 375 lån. Nyutlåningen uppgick år 1978 till ca 35 milj. kr. Företagets utlåning har expanderat relativt kraftigt, nämligen från i genomsnitt 13,8 milj. kr per år under perioden 1965-1972 till i genomsnitt 30 milj. kr per år under perioden 1973-1978. Enligt Handelskredit har expansionen möjliggjons genom de kraftigt ökade insatserna från intressenterna i form av förlagslån och garantiförbindelser. Det genomsnittliga lånebeloppets storlek för den totala lånestocken uppgick den 31 december 1978 till 490 000 kr räknat på ursprungliga lånebelopp. Av totala antalet lån var 60 % under 350000 kr, medan 14 % översteg 1 milj. kr. Lånestockens fördelning på olika beloppsgränser den 31 december 1978 redovisas i tabell 6.3. Lånestocken har därvid räknats på ursprungliga lånebelopp. Som framgår av tabellen svarade den 31 december 1978 lån på upp till 350000 kr för 20 % av lånestocken medan lån på över 1 milj. kr svarade för 48 96.

Tabell 6.3 Fördelning av Handelskredits lånestock 1978-12-31 (milj. kr och %)

Källa: AB Handelskredit.

Handelskredits låneverksamhet är, som tidigare nämnts, främst inriktad på enskilda fristående köpmän, men utlåning förekommer även till företag som har anknytning till dagligvarublocken. Enligt Handelskredit kan institutets engagemang i företag som är ekonomiskt beroende av blocken bero på flera olika omständigheter. 1 ett tidigare skede, innan DAGAB bildats, var de flesta lån till företag som senare skulle komma att knytas till DAGABblocket betingade av en önskan att underlätta for då fristående partihandelsföretag att bibehålla och eventuellt utöka sin kundkrets och därmed sin försäljningsvolym och konkurrensförmåga. I nuläget är enligt Handelskredit många av dessa engagemang betingade av att “block“-företaget, dvs. ett partihandelsföretag inom något av blocken, till följd av borgensengagemang eller leverantörskrediter velat överta “nödlidande” företag och därmed också deras lån hos Handelskredit. Det förekommer också att Handelskredit lämnar lån vid nyetableringar till blockbundna företag. Sådana engagemang har enligt Handelskredit låg prioritet och har endast förekommit när kapitaltillgângen varit sådan att andra låneobjekt inte i något hänseende blivit lidande. Hänsyn har därvid också tagits till angelägenheten av att stödja tillkomsten av en effektiv de-

86 AB Handelskredit och dess systerinstitut

taljhandelsenhet på orten ifråga. Därtill kommer enligt Handelskredit att även de blockberoende företagen på sikt kan uppnå en mycket självständig ställning gentemot blocket och att förutsättningarna för en sådan självständighet är större ju större del av det för rörelsen erforderliga kapitalet som kan erhållas från en neutral ñnansieringskälla. Under perioden 1975-1977 gick ca 25 % av de beviljade lånen till ICAoch DAGAB-anknutna företag med vilket menas företag, som antingen har butiks- eller arrendeavtal med respektive block eller företag med borgensåtaganden från blocken. Lånen till dessa Företag var under 1975-1977 i genomsnitt större än lånen till övriga företag, varför ICA- och DAGABanknutna företag svarade för drygt 40 % av utlåningen från Handelskredit under denna period. Av denna totala utlåning till ICA- och DAGAB-anknutna företag svarade företag med butiks- eller arrendeavtal med ICA respektive DAGAB för 26 procentenheter. Av tabell 6.4 framgår hur Handelskredits nyutlåning under perioden 1975-1977 fördelar sig på lån till ICA- och DAGAB-anknutna företag samt till övriga företag.

Tabell 6.4 AB Handelskredits nyutlåning 1975-1977 uppdelad på låntagarkategorier

Låntagare Milj. kr 96 Genomsnittligt beviljat lånebelopp, tkr

“ Lån till företag som har butiks- eller arrendeavtal med ICA respektive DAGAB. ” Borgensåtagandena från “blocken” avser till övervägande delen s. k. ”toppborgen”, vilket innebär att borgensansvaret bortfaller sedan lånet nedamorterats med aktuellt belopp. Borgensåtagandet innebär i förevarande fall inte att företagen är bundna till respektive block genom någon form av delägarskap. Källa: AB Handelskredit. Fr. o. m. den 1 augusti 1979 tillämpade Handelskredit en utlâningsränta

på 11,5 %. Diskontot var då 7 %. Räntesatsen är rörlig och ändras i regel

i samband med diskontoförändringar. Eftersom Handelskredits upplåning till övervägande del sker till fast ränta, har den principen tillämpats att diskontoförändringar normalt påverkat Handelskredits utlåningsränta med halva diskontoförändringen. I tabell 6.5 redovisas Handelskredits genomsnittliga intäkts- och kostnadsräntor, räntemarginal, administrationskostnader, realiserade kreditförluster samt ökning av reserver för kredit- och kursförluster åren 1974-1978. Räntemarginalen har beräknats som skillnaden mellan genomsnittlig intäkts- och kostnadsränta. Som framgår av tabellen ökade Handelskredits genomsnittliga räntemargina] mellan åren 1974 och 1978 från 2,7 till 4,3 %. Den relativt kraftiga

AB Handelskredit och dess systerinsritur 87

Tabell 6.5 AB Handelskredits genomsnittliga intäkter, kostnader m. m. 1974-1978 (% av genomsnittlig utláningY 1974 1975 1976 1977 1978

Ökning av reserv för kredit- och kursförluster ./. 0,2 1,8 1,9 2,9 2,4

“I de fall summan av de i tabellen redovisade kostnaderna och avsättningen till reserver skiljer sig från räntemarginalen förklaras detta dels av att företaget har vissa intäkter utöver ränteintäkter, dels av att kostnader för skatter inte medtagits i tabellen, dels också av att Handelskredit redovisar vinst år 1978. Källa: AB Handelskredit.

marginalökningen 1977 förklaras dels av diskontots höjning med 2 procentenheter i oktober 1976, dels av höjd utlåningsränta för att täcka kursförluster på utlandslån. Om marginalen år 1978 räknas enbart på det främmande kapitalet uppgår den till 2,4 %. Adminisrrationskostnadema uppgick 1974 till 1 % av genomsnittlig utlåning. År 1978 var denna andel 1,3 %. Den relativa av admiökningen nistrationskostnaderna förklaras av att Handelskredit under de senaste åren avsatt ökade resurser för uppföljning av låneärenden och uppföljning av avseende bl. a. nyetableringar utvecklingen av detaljhandelsföretag. Handelskredits realiserade kredit/Zirluster uppgick under perioden 1974-1978 som högst till drygt 1,5 milj. kr år 1974 vilket motsvarade 2 procentenheter av Handelskredits marginal. Under vart och ett av åren 1975-1978 var kreditförlusterna avsevärt lägre vilket framgår av tabellen. 1 genomsnitt lör perioden 1974-1978 uppgick de realiserade kreditförlusterna till ca 600000 kr. I och med att Handelskredits marginal för samtliga år under perioden 1974-1978 utom år 1974 överstigit summan av administrationskostnader och realiserade kreditförluster har institutet, som framgår av tabellen, kunnat öka sina reserver för kredit- och kursfo’r1uster. Den 31 december 1978 uppgick Handelskredits reserver för kreditförluster till 13,7 milj. kr eller 10 % av utlåningen vilket är den enligt skattepraxis maximalt tillåtna avsättningen till sådana reserver. Handelskredit redovisade 1978 lör första en gången vinst. Denna uppgick till 274000 kr efter skatt. Handelskredit tillämpar som regel en amorteringstid på 10 år. Vid lån avseende byggnader kan amorteringstiden utsträckas till 15 år. Möjligheter finns att medge amoneringsuppskov och att diskutera amorteringsplaner från fall till fall, beroende på den enskilde låntagarens situation. Vanligtvis krävs som säkerhet för lånen företagsinteckning med bästa möjliga ”inomläge”, vilket ofta innebär närmast efter den bank, som beviljat låntagaren checkräkningskredit. Därtill krävs personlig borgen då låntagaren är ett aktiebolag samt s. k. kreditliv. Detta är en grupplivförsäkring för alla Handelskredits låntagare, maximerad till 100000 kr.

88 AB Handelskredit och dess systerinstitut sou 1979;74

Beroende på förhållandena i det enskilda fallet kan därutöver krävas pantbrev i affársfastighet, pantbrev i privat fastighet eller borgen. Borgen från leverantör undvikes och har, när den Förekommer, oftast formen av s. k. toppborgen, dvs. borgensansvaret upphör då lånet nedamorterats med angivet belopp. Enligt Handelskredit är vid prövningen av låneärenden inom Handelskredit erbjudna säkerheter visserligen av stor betydelse för om lån skall lämnas eller inte men av avgörande betydelse endast om övriga bedömningskriterier är ovissa. Lån kan sålunda lämnas mot relativt svaga säkerheter om företaget bedöms ha goda utvecklingsmöjligheter och företagsledaren bedöms vara kompetent.

6.2 AB Handelskredits systerinstitut

Som framgått har AB Handelskredit gemensam organisation med tidigare AB Järnhandelskredit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restausamt Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. Intressenter rangkredit i dessa Handelskredits är - liksom i Handelskredit - levesysterinstitut rantörer till respektive bransch samt branschorganisationer. Intressenternas engagemang i samtliga institut utgörs av aktiekapital och garantiförbindelser samt for Hotell- och Restaurangkredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut dessutom av förlagslån till 3 96 ränta. AB Järnhandelskredit, som startade sin verksamhet år 1946, lämnar lån till etableringar, rationaliseringsåtgärder och överlåtelser inom järnhandeln. Institutets intressenter är ett drygt 20-tal leverantörer till järnhandeln samt Järnhandlareförbundet är den största intres- Sveriges Järnhandlareförbund. senten i Järnhandelskredit. Aktiekapitalet uppgår till 400000 kr och intressenternas garantiförbindelser till sammanlagt drygt 2 milj. kr. Vid Järnhandelskredits upplåning medverkar samma bankkonsortium som för I-Iandelskredit. består av tolv ledamöter och fyra suppleanter med Styrelsen branschkännedom. Som resultat av en aktion, som för närvarande pågår i samarbete mellan Järnhandelskredit och Sveriges Järnhandlareforbund, räknar institutet med att ytterligare något tiotal leverantörsföretag kommer att ansluta sig till Järnhandelskredit. Detta skulle tillföra Järnhandelskredit ca 1 milj. kr i nya garantiförbindelser. AB Textilkredit startade sin verksamhet år 1957. Institutet bedriver låntill den textila beklädnadsdetaljhandeln. Intressenterna består av givning ett drygt 20-;al leverantörsföretag och branschorganisationer. Aktiekapitalet uppgår till 240 000 kr och intressenternas garantiförbindelser till sammanlagt drygt 2 milj. kr. Den största intressenten i Textilkredit är Sveriges Textilhandlareförbund. Samma bankkonsortium som medverkar vid Handelskredits och Järnhandelskredits upplåning medverkar även vid Textilkredits består av nio ledamöter och två suppleanter med upplåning. Styrelsen branschkännedom. Styrelsen för Textilkredit har tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att försöka få nya företag att inträda som aktieägare. Troligen kan därigenom enligt Textilkredit nya garantiförbindelser på ca

500000 kr tillföras företaget.

AB Handelskredit och dess systerinstitut 89

AB Svensk Hotell- och Resraurangkredit lämnar lån till etableringar, rationaliseringsåtgärder och överlåtelser inom hotell-, restaurang- och konditoribranscherna. Verksamheten har bedrivits sedan år 1968. Institutets intressenter består av ett 30-tal leverantörer och branschorganisationer. Den största intressenten i institutet är Margarinbolaget AB. Aktiekapitalet uppgår till 125000 kr och intressenternas engagemang i form av förlagslån och garantiförbindelser till vartdera drygt 1 milj. kr. Vid institutets upplåning medverkar ett bankkonsortium som består av sju provinsbanker. Styrelsen består av elva ledamöter och tio suppleanter med branschkännedom. Styrelsen för institutet har fattat beslut om att vända sig till intressenterna med begäran om en fördubbling av förlagslån och garantiförbindelser, vilket skulle tillföra Företaget l 250 000 kr i såväl förlagslån som garantiförbindelser. Det största men också det yngsta av Handelskredits systerföretag är Kioskoch Servicehandelns Kredirinstitut AB. Verksamheten påbörjades år 1972. Företaget medverkar vid finansieringen av kiosker, gatukök samt tobaks- och servicebutiker. Finansieringen avser i de flesta fall Övertagande eller nyetablering av rörelser men finansieringsstöd lämnas även till ombyggnad eller annan rationalisering. De för institutets utlåningsverksamhet fastställda riktlinjerna anger att låntagare inte får vara ekonomiskt beroende av någon leverantör. Intressenter i institutet är leverantörer till institutets låntagare samt branschorganisationer. Totalt har institutet 37 intressenter. De största intressenterna är Sveriges Slakteriförbund Förening u. p. a., Glace-bolaget AB och Svenska Tobaks AB. Aktiekapitalet uppgår till 300000 kr samt förlagslån och garantiförbindelser från intressenterna till drygt 2,7 respektive drygt 4 milj. kr. Under år 1978 har genom ökade insatser från intressenterna det egna kapitalet ökat till drygt 7 milj. kr. Någon avsevärd ytterligare förstärkning av intressenternas insatser torde enligt institutet inte kunna påräknas inom de närmaste åren. Sparbankernas bank medverkar vid institutets inlåning. Styrelsen består av 14 ledamöter och åtta suppleanter med branschkunskap. Vid bolagets start 1972 uppgick det egna kapitalet till 3 966 300 kr varav 200300 kr i aktiekapital och 1883000 kr i vardera förlagslån respektive garantiförbindelser. Redan 1973 hade det egna kapitalet ökat till 4 984 000 kr främst genom tillkomsten av nya aktieägare. I tabell 6.6 redovisas systerinstitutens upplåning per den 31 december 1978. Den sammanlagda upplåningen for dessa institut uppgick den 31 december 1978 till 62 milj. kr, dvs. motsvarande omkring hälften av Handelskredits upplåning vid samma tidpunkt. Liksom för 1-landelskredit gick viss del av institutens upplåning genom ett till respektive institut knutet bankkonsortium. Som framgår av tabellen varierade denna andel dock avsevärt mellan instituten, nämligen från en tredjedel av den totala upplåningen för Textilkredit till drygt 90 96 för Hotelloch Restaurangkredit. Textilkredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut hade den 31 december 1978, till skillnad mot Handelskredit och de övriga systerinstituten, inga lån med bankgarantier. Till direkta engagemang med bankkonsortiet har räknats vissa utlandslån som upptagits av instituten under medverkan av respektive bankkonsortium.

90 AB Handelskredit och dess systerinstitut

Tabell 6.6 Uppláning per 1978-12-31 hos AB Handelskredits syster1nst1tut(mi1i. kr och %)

AB Järnhan- AB Textil- AB Svensk Kiosk- och delskredit kredit Hotell- och Servicehandelns Restaurang- Kreditinstitut AB kredit

Milj. kr 96 Milj. kr 96 Milj. kr 96 Milj. kr 96

1 Direkta engagemang med resp. bankkonsortium 5,7 35 2,6 33 11,3 83 19,5 80 Il Lån med resp. bankkonsortiums garanti 2,4 15 - — 10 — — 1,3 111 Lån utan medverkan från bankkonsortiet 8 ,1 50 5,4 67 1,0 7 4,9 20 Totalt 16,2 100 8,0 100 13,6 100 24,4 100

Källa: AB Handelskredit.

l tabell 6.7 redovisas uppgifter om systerinstitutens utlåningsverksamhet årsskiftet 1978-1979. Som jämförelse redovisas även motsvarande uppgifter för l-landelskredit.

Tabell 6.7 Utlåningen hos AB Handelskredit och systerinstituten årsskiftet 1978-1979

Låne- Årlig Antal Genomsnittligt Utlåstock utlå- ute- lånebelopp - ningsning ståen- ursprungliga ränta Milj. kr Milj. kr de lån lån tkr

AB Svensk Hotelloch Restaurangkredit 15 7 110 205 14,5 Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB 28 12 250 144 12,75“

11,25 % fr. o. m. den 1 april 1979 och 11,5 96 fr. o. m. den l augusti 1979. b 14% fr. 0. m. den 1 augusti 1979. ‘15 96 fr. o. m. den l augusti 1979. 13,25 % fr. o. m. den 1 augusti 1979 Källa: AB Handelskredit.

Som framgår av tabellen är verksamheten hos Handelskredits systerbolag

mindre omfattande än hos Handelskredit. Systerbolagens sammanlagda lå-

nestock uppgår sålunda till 69 milj. kr. Den årliga utlåningen uppgår till sammanlagt 29 milj. kr. Motsvarande värden för Handelskredit är 135 milj. —— kr respektive 35 milj. kr. Det genomsnittliga lånebeloppet som i tabellen avser ursprungliga lånebelopp - är likaså större hos Handelskredit än hos systerföretagen. Utlåningsräntan är högre än Handelskredits utlåningsränta hos samtliga systerföretag. Detta förklaras dels av att lånestocken är förhållandevis mycket mindre hos systerföretagen vilket medför att de fasta kostnaderna får slås

AB Handelskredit och dess systerinstitut 91

ut på en mindre volym, dels för Järnhandelskredits och Textilkredits del av att intressenterna inte lämnat förlagslån till låg ränta. Tabell 6.8 Genomsnittlig riintemarginal åren 1974-1978 hos AB Handelskredit och systerinstituten (% av genomsnittlig utlåning) 1974 1975 1976 1977 1978

AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit 3,0 4,1 4,4 4,7 5,8 Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB — 4,2 3,9 4,6 4,7 Källa: AB Handelskredit.

Som framgår av tabell 6.8 var räntemarginalen hos Handelskredits systerföretag i allmänhet större än hos Handelskredit åren 1974-1978. Skillnaderna i räntemarginal mellan systerföretagen återspeglar ganska väl skillnaderna i utlåningsvolym. De lägsta marginalerna hade sålunda Handelskredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut som hade de största utlåningsvolymerna.

Tabell 6.9 Administrationskostnader åren 1974-1978 hos AB Handelskredit och systerinstituten (% av genomsnittlig utlåning)

1974 1975 1976 1977 1978

AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit 1,5 1,6 1,6 1,5 1,5 Kiosk- och Servicehandelns kreditinstitut AB - 1,8 2,2 1,8 1,9 Källa: AB Handelskredit.

- Som framgår av tabell 6.9 var administrationskostnaderna uttryckt som andel av genomsnittlig utlåning - 1974-1978 genomgående lägre hos Handelskredit än hos systerföretagen. I genomsnitt för Handelskredit och dess systerföretag uppgick år 1978 administrationskostnaderna till omkring en tredjedel av marginalen. Som framgår av tabell 6.10 var de realiserade kreditförlusterna hos Handelskredit och dess systerföretag under perioden 1974-1978 i allmänhet små i förhållande till marginalen och till den genomsnittliga utlåningen. Den största kreditförlusten i relation till utlåningen hade Hotell- och Restaurangkredit år 1974 då densamma uppgick till 141 000 kr eller 2,2 procentenheter av marginalen på 3,0 %. Hotell- och Restaurangkredits realiserade kreditförluster var även år 1978 relativt stora jämfört med de övriga institutens kreditförluster. Handelskredits kreditförluster under perioden 1974-1978 var störst år 1974 då de uppgick till 2 %.

92 AB Handelskredit och dess systerinstitut

Tabell 6.10 Realiserade kreditförluster åren 1974-1978 hos AB 1-landelskredit och systerinstituten (% av genomsnittlig utlåning) 1974 1975 1976 1977 1978

AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit 2,2 0,5 0,5 0,9 2,1 Kiosk- och Servicehandelns kreditinstitut AB - 0,2 0,6 0,8 0,1 Källa: AB Handelskredit.

Med undantag för Handelskredit och Hotell- och Restaurangkredit år 1974 har Handelskredit och dess systerföretag under perioden 1974-1978 haft en marginal som överstigit summan av administrationskostnader och realiserade kreditförluster. Det har därför varit möjligt för instituten att under denna period öka reserverna för kredit- och kursförluster vilket framgår av tabell 6.11.

Tabell 6.11 Förändring av reserv för kredit- och kursförluster åren 1974-1978 hos AB Handelskredit och systerinstituten (% av genomsnittlig utlåning)

1974 1975 1976 1977 1978

AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit ./. 0,6 2,1 2,4 2,9 3,5 Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB - 1,8 1,7 3,1 3,1

Källa: AB Handelskredit.

1 Följande sammanställningar redovisas sammanfattningsvis intäkter och kostnader i procent av genomsnittlig utlåning för Handelskredits systerföretag åren 1974-1978. Motsvarande uppgifter för Handelskredit redovisas i tabell 6.5. 1 de fall summan av de i tabellen redovisade kostnaderna inklusive avsättning till reserver - skiljer sig från räntemarginalen förklaras detta dels av att respektive företag har vissa intäkter utöver ränteintäkter, dels av att kostnader För skatter inte medtagits i tabellen.

AB Handelskredit och dess sysrerinstitut 93 AB Jiirnhandelskredit 1974 1975 1976 1977 1978

Ökning av reserv för kreditoch kursförluster 1,3 1,1 0,6 1,3 3,8 Källa: AB Handelskredit.

AB Textilkredit

1974 1975 1976 1977 1978

Ökning av reserv för kreditoch kursförluster 1,1 1,5 1,9 3,2 4,3 Källa: AB Handelskredit.

AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit

1974 1975 1976 1977 1978

2,1 Ökning av reserv för kreditoch kursförluster ./. 0,6 2,1 2,4 2,9 3,5 Källa: AB Handelskredit.

Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB

1974 1975 1976 1977 1978

0,8 0,1 0,2 Ökning av reserv för kreditoch kursförluster - 1,8 1,7 3,1 3,1

Källa: AB Handelskredit.

94 AB Handelskredit och dess systerinstitut

6.3 Den tidigare behandlingen av frågan om statligt

engagemang i AB Handelskredit

Som framgår av serviceföretagsutredningens direktiv har förslag tidigare förts fram om statliga insatser för att förstärka verksamheten hos AB Handelskredit. Distributionsutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1975:69-70 s. 265) Samhället och distributionen, i augusti 1975, att en förstärkning av utlåningsverksamheten hos AB Handelskredit skulle möjliggöra finansiering av nyetableringar, tillbyggnader eller upprustning av butiker. Handelskredit utgör, menade distributionsutredningen, ett viktigt instrument för etablering av enskilda butiker som i finansieringshänseende är fristående från de stora Handelskredits verksamhet skulle kunna utvidgas till företagsgrupperna. att också omfatta stöd till investeringar i butiker, som vid normal företagsekonomisk bedömning inte skulle komma i fråga för konventionell finansiering. Detta skulle, enligt distributionsutredningen, kunna ske genom en statlig kreditgaranti till Handelskredit eller genom statligt delägarskap i bolaget. Denna möjlighet borde, ansåg distributionsutredningen, närmare övervägas i anslutning till behandlingen av förslagen i betänkandet. I remissyttranden över distributionsutredningens betänkande behandlades bl. a. konkurrenssituationen inom handeln, detaljistemas beroende av blocken inom dagligvaruhandeln och frågan om stöd till Handelskredit. (NO) pekade på olika negativa effekter som Näringsfrihetsømbudsmannen och anförde att-det är kan bli en följd av en hög företagskoncentration angeläget att såväl etableringskunskap som finansiella möjligheter för etablering fmns för sådana detaljister som önskar stå fria från blocken. Alternativa finansieringsformer medför att detaljisterna kan undgå att bli helt beroende av blocken. Mot den bakgrunden föreslog NO att staten t. ex. statlig kreditgaranti skulle öka Handelskredits resurser. En förutgenom sättning angavs dock vara att bolaget fick tillgång till etableringsexpertis. Sveriges Industriförbund ansåg i sitt yttrande att det från allmän konkurrenssynpunkt kan vara mindre lämpligt med den bundenhet till ett visst block som följer av att detaljisterna erhåller sitt butiksläge och finansieras av blocket. Det är av stor vikt, hävdade förbundet, att helt fristående företagsenheter bereds möjlighet att etablera butiker. Mot den bakgrunden ansåg förbundet det i hög grad önskvärt att Handelskredits utlåningskapacitet förstärktes. Sveriges Grøssistförbund tillstyrkte också ett statligt engagemang i Handelskredit liksom Sveriges Livsmedelshandlarejörbund (SSLF), Sveriges Käpmannaförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation (SHIO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ICA m. fl. AB I-Iandelskredir understödde i sitt yttrande kraftigt tanken på att staten i någon form skulle engagera sig i företaget. Handelskredit uppvaktade under år 1976 dåvarande handelsministern och framhöll den betydelse som ett statligt engagemang skulle ha för bibehållandet och utvecklandet av den fristående företagsamheten inom dagligvaruhandeln. Kooperariva förbundet (KF) hävdade i sitt yttrande över distributionsutredningens betänkande att om det från samhällets synpunkt bedöms vara angeläget med förbättrade finansieringsmöjligheter för dagligvaruhandeln,

AB Handelskredit och dess vsysterinstitut 95

så borde detta inte ske genom ett statligt engagemang i Handelskredit. KF förordade att det statliga investeringsstödet kompletterades. Konsumentverket delade KF:s inställning till engagemang i Handelskredit bl. a. med hänsyn till att samhällets stödåtgärder borde behandlas i ett sammanhang. Det vore lämpligare, ansåg verket, att vidga ramen för den statliga kreditgarantin vid investering i varulager. Med en relativt begränsad ökning skulle garantin kunna omfatta även finansieringen av andra slags investeringar, ansåg verket. I regeringens proposition (1 97 7 / 78:8) om åtgärder på disrributionsomrádet anförde departementschefen att den blockkoncentration som har skett inom dagligvaruhandeln obestridligen för med sig vissa risker. Förekomsten av en finansieringsverksamhet som riktar sig mot företag med ett fristående uppträdande på marknaden är därför av stort värde. Förutom Handelskredit finns emellertid också de båda halvstatliga AB och företagen Industrikredit Företagskredit AB, vilka medverkar vid etablering av detaljhandelsföretag. Mot den bakgrunden förklarade departementschefen sig inte vara beredd att föreslå något statligt engagemang i en sådan finansieringsverksamhet. Frågan borde dock prövas ytterligare i samband med att finansieringssituationen i detaljhandeln och andra delar av servicenäringarna behandlas i ett vidare perspektiv, anförde departementschefen. Frågan om statligt stöd till AB Handelskredit har som redovisats tidigare även varit föremål för annan behandling i riksdagen. I motion 1975:1682 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m) föreslogs sålunda att Handelskredit skulle tillföras ökade resurser för kreditgivning via AP-fonderna. exempelvis Näringsutskottet avstyrkte motionen. Utskottet ansåg att skäl saknades för riksdagen att föreslå ökat stöd till Handelskredit, bl. a. med hänsyn till att företaget självt inte gjort någon sådan framställan till regeringen.

6.4 Problem för AB Handelskredit och dess i

systerföretag

deras nuvarande verksamhet

Handelskredit och dess systerföretag har under tidigare skeden av sin verksamhet inte haft några påtagliga problem med kapitalförsörjningen. Dels var den årliga utlåningsvolymen då betydligt lägre och lånevillkoren på kreditmarknaden inte så restriktiva som under senare år, dels höjde intressenterna sina insatser i instituten i takt med verksamhetens expansion. Under senare år har svårigheterna att anskaffa erforderligt kapital enligt instituten varit betydande. Detta har medfört att instituten att dels tvingats ta upp kortfristiga lån till relativt hög räntesats, dels anlita utländska kreditmarknader. Utlandslånen har medfört vilket dock i viss kursförluster, mån kompenserats av förmånliga räntevillkor. Det är svårt att exakt beräkna hur mycket institutens upplåning fördyrats på grund av problemen att anskaffa erforderligt kapital. Enligt Handelskredits

beräkningar, som enligt

Handelskredit bör tolkas med försiktighet, skulle dock instituten kunnat arbeta med en utlåningsränta som för respektive institut skulle ligga i storleksordningen 0,5-1 procentenhet under nu gällande utlåningsräntor om inte dessa problem förelegat.

96 AB Handelskredit och dess systerinstitut

institut att man hittills endast undantagsvis på För samtliga gäller dock avvisa en lånesökande eller senarelägga ett grund av kapitalbrist tvingats Handelskredit varit möjligt tack vare redan beviljat lån. Detta har enligt de speciella åtgärder som vidtagits i form av utlandslån, kortfristig upplåning lån från intressenter. Även om sioch, som t. ex. för Järnhandelskredit, för närvarande av dessa åtgärder är tuationen enligt instituten på grund tillfredsställande beträffande tillgängliga medel, visar ett mer långsiktigt peratt täcka från spektiv att svårigheter kommer att föreligga kapitalbehovet Detta instituten i synnerhet om utnuvarande kreditgivare. gäller enligt ökar i den utsträckning som är erforderlig för att instituten låningsvolymen kunna tillfredsställande sätt. skall fylla sin uppgift på ett Handelskredit räknar med att institutets årliga utlåning inom en fematt öka till ca SO milj. kr - mot för närvarande ca 35 årsperiod kommer kr - om institutet kan anskaffa erforderligt kapital för en sådan exmilj. förväntas enligt Handelskredit under pansion. En motsvarande expansion ske för systerinstituten. Enligt Handelskredit är det, samma förutsättning som framgått tidigare, inte möjligt att i någon avsevärd utsträckning påräkna ytterligare insatser från intressenternas sida. särskilt vad gäller Handelskredit och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut. Handelskredit ser det därför av institutets och systerinstitutens fortsatta som angeläget för tryggandet att staten i första hand garantiförbindelser stöder instiexpansion genom tutens verksamhet. Ett annat problem for l-Iandelskredit och i än högre grad för dess syssom instituten tillämpar. Det terinstitut är de relativt höga utlåningsräntor, har både från låntagarhåll och från intressenthåll framhållits för utredningen att man ser det som en betydande nackdel att Handelskredit och dess sys- Enligt instituten förklaras terinstitut tillämpar så pass höga utlåningsräntor. av att de har förhållandevis höga kostnader för det höga ränteläget framhåller att kreditkostnaderna för Handelskredit och krediterna. lnstituten skulle kunna reduceras statliga garantier. Sådana dess systerföretag genom skulle kunna ersätta de bankgarantier som ges för en varierande garantier del av de olika institutens inlåning. Därmed skulle avgifterna för bankkostnader sjunka vilket skulle garantierna inte längre utgå och institutens medföra att utláningsräntorna kan sänkas.

Tabell 6.12 Kostnader för bankgarantier hos AB Handelskredlt och dess systerinstitut åren 1976-1978 (tkr och % av totala kreditkostnader)

1976 1977 1978

Tkr 96 Tkr 96 Tkr 96

496 6,1 774 8,2 729 7.0 AB Handelskredit AB Järnhandelskredit 21 2,8 76 6,0 78 6,0 0 - 15 2.6 19 2,7 AB Textilkredit 0 - 20 1,5 47 3,6 AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit Kiosk- och Servicehandelns Kredit- 0 - 21 1.1 37 1,7 institut AB

Källa: AB Handelskredit.

AB Handelskredit och dess sysrerinstitut 97

Som redovisats tidigare har instituten en varierande del av sin upplåning ordnad genom ett till respektive institut knutet bankkonsortium. Av tabell 6.12 framgår för van och ett av instituten hur stora kostnaderna åren 1976-1978 varit för bankgarantier uttryckt dels i 1000-tal kronor (tkr), dels som andel av respektive instituts totala kreditkostnader. Kostnaderna för bankgarantier inkluderar avgifter till respektive bankkonsortium för de utlandslån som upptagits under medverkan av konsortierna. Handelskredits kostnader för bankgarantier uppgick år 1978 till 729 000 kr vilket utgjorde 7 % av de totala kreditkostnaderna. Järnhandelskredits motsvarande kostnader uppgick till 78 000 kr eller nära 6 % av de totala kreditkostnaderna. För de övriga systerinstituten, som under år 1978 hade en mindre del av sin upplåning ordnad med hjälp av bankgarantier, var dessa kostnader betydligt lägre. Ungefär motsvarande förhållanden mellan de olika instituten gällde åren 1976 och 1977. Som framgår av tabellen hade emellertid endast Handelskredit och J ärnhandelskredit några kostnader för bankgarantier 1976. Enligt Handelskredits beräkningar skulle Handelskredits utlåningsränta kunna sänkas med omkring en halv procentenhet om institutets kostnader för bankgarantier inte längre skulle utgå. Räntesänkningen skulle bli något mindre i de övriga instituten. Handelskredit har framhållit för utredningen att statliga garantier förutom att underlätta institutens upplåning och ge instituten även lägre kostnader skulle ge dem betydande goodwill. Samhällets ”sanktion” av verksamheten skulle sålunda, enligt Handelskredit, vara av stor vikt för Handelskredits förhållande till detaljhandelsföretagen och vid institutets kontakter med kommuner och myndigheter samt organisationer, som kan påverka detaljhandelns utveckling. Ett statligt stöd till Handelskredit och dess systerföretag i form av garantiförbindelser innebär enligt Handelskredit att staten, utan några direkta kostnader, avsevärt skulle underlätta för detaljhandeln inom berörda branscher att utan ekonomiska bindningar till leverantörer på ett smidigt sätt få tillgång till riskvilligt kapital. Handelskredit har för utredningen även pekat på uttalanden som i oktober 1978 gjorts av Sveriges Färghandlares Riksförbund, Sveriges Textilhandlareförbund och Tobaks- och Servicehandelns Riksförbund. Vidare har Sveriges Järnhandlareförbund i skrivelse till serviceföretagsutredningen i februari 1979 gett synpunkter på statliga garantier åt Järnhandelskredit. I ett uttalande säger sålunda Sveriges Färghandlares Riksförbund bl. a. följande beträffande fárg- och tapethandeln: Många av de nya etableringarna sker utanför stadskärnans köpstråk. Det betyder att färghandlaren måste investera i tomt, byggnad med lokaler i storleksordningen 400-2000 kvm., lager och hanteringsutrustning. De traditionella kreditinstituten visar tyvärr ett begränsat intresse för finansiering av sådana detaljhandelsföretag, delvis beroende på att säkerheten anses delvis otillfredsställande. Det är därför utomordenligt värdefullt för färg- och tapethandeln att kunna påräkna stöd från AB Handelskredit. Detta stöd är dock begränsat av hänsyn till institutets resurser. l-landelskredits krav på säkerhet medför också att det ibland blir nödvändigt med ett borgensåtagande av en huvudleverantör till den etablerande färghandeln. Ett sådant borgensåtagande kan innebära bindningar till leverantören i fråga som hämmar verkningsförmågan och konkurrenskraften för fárghandeln i fråga.

.98 AB Handelskredir och dess systerinstitut

— Det vore för fárg- och tapethandeln — och även för den lilla parfymhancTeln ytterst värdefullt om Handelskredit kunde tillföras ytterligare kapital och om fabrikantinllytande kunde helt avlägsnas genom garantiåtaganden från exempelvis staten eller staten närstående organ. Sveriges Textilhandlareförbund säger i ett uttalande bl. a. Följande beträffande små och medelstora företag inom textildetaljhandeln:

“För att komma ur detta svåra läge föreligger stort behov hos många företag att låna pengar. En utväg i en tid med kreditrestriktioner i bankerna är då att hänvända sig till AB Textilkredit. Sveriges Textilhandlareförbund anser det därför vara av största betydelse att kapitalförsörjningen underlättas för textildetaljhandeln och att detta sker på sådant sätt att de enskilda företagens oberoende av leverantörsintressen säkerställs. AB Textilkredits verkamhet har sedan tillkomsten år 1957 varit av stort värde för textildetaljhandeln men omfattningen av utlåningen borde vara väsentligt större. Textilhandlareforbundet anser det därför vara av största vikt att Textilkredits resurser förstärkes genom en statlig garanti, vilket skulle medföra bättre möjligheter att få tillgång till erforderligt kapital till fördelaktiga ränte- och amorteringsvillkor. AB Textilkredit kompletterar andra kreditgivare genom att stå till tjänst med riskvilligt kapital i form av förtroendekredit med lägre krav på säkerhet. Institutets nära anknytning till branschen möjliggör den fackmannamässiga bedömning som kan ligga till grund for kredit grundad på förtroende för den enskilda företagarens kvalifikationer och förutsättningar.

Tobaks- och Servicehandelns Riksförbund framhåller följande i ett uttalande beträffande kapitalforsörjningen for småföretag:

Det är med oro som vi inom tobaks- och servicehandeln ser på framtiden vad gäller kapitalförsörjningen. Omstrukturering pågår innebärande krav på större lokalytor, ökade investeringar i varulager och butiksutrustning. Vid nyetablering är det också vanligt att butiksinnehavaren får stå för kostnader av golv, innertak, köksutrustning och belysning. l konkurrens om nya lokaler med kapitalstarka kedjeföretag har då den enskilde butiksägaren svån att hävda sig främst beroende av bristen på kapital. Det ligger i den köpande allmänhetens intresse att de mindre, självägande butikerna finns kvar. därför är det nödvändigt att kapitalfrågan för dessa företag blir löst. De kreditinstitut som för vår bransch är aktuella ärju AB Handelskredit och KSK. Det är nödvändigt att dessa institut kräver statlig Iånegaranti för att säkra förmånliga lånevillkor för den självägande fristående detaljhandeln.”

l skrivelse till serviceföretagsutredningen i oktober 1978 framhåller Riksförbundet Kiosk & Gatukök bl. a. följande:

Den bransch förbundet representerar befinner sig i en snabb strukturomvandling till större enheter med ett omfattande serviceutbud med utpräglad närhet till konsumenterna, vilket överensstämmer med önskemålen och uttalandena i nämnda propositioner. Dagens etableringar omfattar anläggningar med kombinationerna gatukök, servering och kioskbutik med ytor mellan 100-200 m2 och etableringskostnader mellan 500 000-›00000 kr. Men även den traditionella konfektyrkiosken är inne i en strukturomvaiüwng som är helt nödvändig om densamma skall finnas kvar i fnmtidens serviceutbut.. Dessa kiosker förvandlas nu till kioskbutiker med ett något utbyggt sortiment samt Självbetjäning. Förbundet för en omfattande information i dessafrågor och önskvärt vore att omkring tvåtusen enheter snarast omstrukturerade sig enligt våra riktlinjer.

sou 1979:74 AB Handelskredit och dess systerinstitut 99

Det inledningsvis nämnda kreditinstitutet - KSK - närmar sig snabbt en utlåning på 30 milj. kr. Vi vet att lånebehovet därutöver är stort samt att institutet redan har svårigheter att tillgodose de närmaste låneansökningarna och befarar att den ovan nämnda angelägna utvecklingen därmed kan äventyras. Det är därför väsentligt att statliga garantier snarast ställs till institutets förfogande inte minst med tanke på svårigheter att få önskvärt kapital på annat håll. Vi hemställer därför att utredningen snarast lägger fram förslag om statligt engagemang i denna för både företagare. konsument och samhälle viktiga fråga. I skrivelse till serviceföretagsutredningen i februari 1979 framhåller Sveriges Järnhandlareförbund bl. a. följande: “I anslutning till Er utredning beträffande serviceföretagens förhållanden och ekonomiska situation vill vi framhålla det värde förjärnhandelsbranschen som AB Järnhandelskredit innebär. Vi vill också understryka behovet av ökade resurser för detta bolag. Den form av statsgarantier för Handelskredits och dess systerföretags upplåning som föreslagits vill vi förorda. AB Järnhandelskredit ägs och stöds av ett tjugotal av järnhandelns leverantörer samt av Sveriges Järnhandlareförbund. l dess styrelse finns kvalificerad branschkunskap representerad vilket krävs för att ta ställning i låneärenden av den här karaktären. Inom järnhandelsbranschen pågår f. n. en snabb utveckling där ett flertal företag under senare år omlokaliserats i nya lokaler i mera externt läge. Ett IOO-tal företag har under senaste l0-årsperioden på detta sätt förnyat sin verksamhet och flera är under arbete. Detta är givetvis kapitalkrävande och utvidgning av AB Järnhandelskredits resurser är då av stort behov. Vi tror också att vi genom dessa rationaliseringar på ett allt bättre sätt skall kunna fylla vår funktion när det gäller att distribuera järnvaror.

6.5 Sammanfattning

Handelskredit har enligt gällande bolagsordning till ändamål att genom utlämnande av lån eller på annat sätt bidra till effektiviseringen av svensk detaljhandel. Dess uppgift är i första hand att genom lån möjliggöra för enskilda självägande köpmän inom detaljhandeln med dagligvaror. färg och parfym, att få tillgång till riskvilligt kapital för att nyetablera, förvärva, utvidga eller modernisera rörelser utan att tvingas in i beroendeställning till någon leverantör. Handelskredit arbetar med s. k. “förtroendekrediter” som grundar sig på en branschmässig bedömning av det lånesökande företagets utvecklingsmöjligheter och företagsledarens kompetens. Lån kan lämnas mot relativt svaga säkerheter om det låneansökande företaget bedöms ha goda utvecklingsmöjligheter och företagsledaren bedöms vara kompetent. Handelskredits intressenter utgörs av industriföretag inom livsmedelsbranschen och kemisk-tekniska branschen. Bland intressenterna återñnns även företag med direkt anknytning till de s. k. blocken på dagligvarumarknaden. Dessa är dock inte aktieägare i Handelskredit. Intressenternas engagemang utgörs av aktiekapital, förlagslån till 3 % ränta samt garantiförbindelser som utgör säkerhet för Handelskredits åtaganden. Aktiekapitalet uppgick den 31 december 1978 till 500000 kr, förlagslånen

100 AB Handelskredit och dess systerinstirur

14 milj. kr och garantiförbindelserna till drygt 14 till sammanlagt knappt milj. kr. Handelskredits sker främst genom medverkan från ett bankupplåning bestående av Skandinaviska Enskilda Banken, Svenska Hankonsortium, delsbanken och Götabanken. Konsortiets medverkan sker dels genom direkta låneengagemang såsom checkräkningskrediter, dels genom garantier för lån hos andra av institutets långivare. Handelskredits lånestock uppgick den 1 januari 1979 till 135 mi j. kr förår 1978 till ca 35 milj kr. delat på 375 lån. Nyutlåningen uppgick Fr. 0. m. den l augusti 1979 tillämpade Handelskredit en utlânngsränta på 11,5 %. Diskontot var då 7 96. Räntesatsen är rörlig och ändras i allmänhet i samband med diskontoforändringar. Handelskredit tillämpar s›m regel en amorteringstid på 10 år. Vid lån avseende byggnader kan amortenngstiden utsträckas till 15 år. Handelskredit har gemensam administration med AB Järnhandalskredit, AB Textilkredit, AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit samt Kosk- och Servicehandelns Kreditinstitut AB. intressenter i dessa Handelskredits är - liksom i Handelskredit - leverantörer till raspektive systerinstitut bransch samt branschorganisationer. Intressenternas engagemang samtliga och garantiförbindelser samt for Hotellsysterinstitut utgörs av aktiekapital

och Kiosk- och Servicehandelns Kreditinsttut dess-

och Restaurangkredit utom av förlagslån till 3 % ränta. Liksom for Handelskredit går viss del institut knttet bankav systerinstitutens upplåning genom ett till respektive konsortium. Verksamheten hos Handelskredits systerbolag är mindre omfatande än hos Handelskredit. Systerbolagens sammanlagda lånestock uppgå sålunda till 69 milj. kr. Den årliga utlåningen uppgår till sammanlagt 29 milj. kr. är högre än Handelskredits utlåningsränta hos santliga sys- Utlåningsräntan terföretag. Med undantag för Handelskredit och Hotell- och Restaurangkrecit år 1974 har Handelskredit och dess systerföretag under perioden 1974-.978 haft summan av administrationskostnadei och reaen marginal som överstigit liserade kreditförluster. Det har därför varit möjligt för instituten att under denna period öka reserverna för kredit- och kursförluster. Under senare år har svårigheterna att anskaffa erforderligt kaptal enligt varit Detta har medfört att instituten tvngats att instituten betydande. dels ta upp kortfristiga lån till relativt hög räntesats, dels anlita itländska kreditmarknader. Utlandslånen har medfört kursförluster, vilket (ock i viss räntevillkor. Handelskedits bemån kompenserats av förmånliga Enligt skall tolkas med försiktiglet, skulle räkningar, som enligt Handelskredit instituten kunnat arbeta med en utlåningsränta som för respektixe institut skulle ligga i storleksordningen 0,5-l,0 procentenhet under nu gälande utlâningsräntor om inte dessa problem förelegat. Enligt Handelskredit är det inte möjligt att i någon avsevärd utsräckning påräkna ytterligare insatser från intressenternas sida särskilt vad gäller Hanoch Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut. Handelácredit ser delskredit det därför som angeläget for tryggandet av institutets och systeriistitutens stöder fortsatta expansion att staten genom i första hand garantiförbindelser institutens verksamhet.

AB Handelskredir och dess systerinstitut 101

Ett annat problem for Handelskredit och i än högre grad for dess systerinstitut är de relativt höga utlåningsräntor, som instituten tillämpar. Det har både från låntagarhåll och från intressenthåll framhållits for utredningen att man ser det som en betydande nackdel att Handelskredit och dess systerinstitut tillämpar så pass höga utlåningsräntor. Enligt instituten förklaras det höga ränteläget av att instituten har förhållandevis höga kostnader for krediterna. Instituten framhåller att kreditkostnaderna for Handelskredit och dess systerföretag skulle kunna reduceras genom statliga garantier. Sådana garantier skulle kunna ersätta de bankgarantier som ges för en varierande del av de olika institutens inlåning. Därmed skulle avgifterna för bankgarantierna inte längre utgå och institutens kostnader sjunka vilket skulle medföra att utlåningsräntorna kan sänkas. Enligt Handelskredits beräkningar skulle Handelskredits utlåningsränta kunna sänkas med omkring en halv procentenhet om institutets kostnader

for bankgarantier inte längre skulle utgå. Räntesänkningen skulle bli något

mindre i de övriga instituten.

sou 1979:74

7 Finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna

Ett viktigt motiv for att statliga krediter, bl. a. genom förmedling, ställts till småföretagsamhetens förfogande har varit de svårigheter som mindre företag ofta möter att hos de gängse kreditinstituten låna erforderliga medel till investeringar och anskaffning av omsättningstillgångar. De mindre och medelstora företagen skiljer sig i finansiellt hänseende avsevärt från andra grupper av företag. En av de främsta orsakerna till detta är den speciella ägar- och kapitalstruktur som kännetecknar dessa företag. En stark bundenhet till ett fåtal enskilda personers ekonomiska förhållanden medverkar till att företagen många gånger har svårigheter att få tillgång till långfristiga krediter och riskvilligt kapital. Samtidigt gäller att de mindre och medelstora företagen genom sin ringa storlek sällan utgör några attraktiva placeringsobjekt på vare sig aktie- eller obligationsmarknaden. För att tillgodose behoven av främmande kapital har för i första hand de tillverkande mindre och medelstora företagen skapats upplåningsntöjligheter inte enbart på den ordinarie kreditmarknaden. En rad speciella kreditinstitut och stödformer har tillkommit under det senaste decenniet för att förse dessa mindre och medelstora företag med krediter i sådana situationer där det för dessa företag inte är möjligt eller är särskilt kostsamt att låna upp pengar i bank. Bilden av de mindre och medelstora företagens försörjning med och behov av externt långfristigt kapital är emellertid långt ifrån entydig. Av skäl som sammanhänger med dessa företags individualitet och de i olika avseenden betydande variationerna inom denna företagsgrupp är det här svårare än för andra och större företag att dra några generella slutsatser om den linansiella situationen och behovet av främmande Mot denna vakapital. riationsrikedom på efterfrågesidan står i dag ett starkt differentierat utbud av kapital och långfristiga krediter. Kapitalanskaffningssituationen hos de mindre och medelstora tillverkande företagen har belysts bl. a. i statens industriverks utredning Kreditförsörjning i mindre och medelstora företag (SIND 1976:5). l syfte att erhålla en mer ingående kännedom om de mindre och medelstora kaserviceföretagens pitalanskaffningssituation i dagsläget uppdrog serviceföretagsutredningen under sommaren 1978 åt Handelns Utredningsinstitut (HUI) att göra en kartläggning av kreditutbudet till företagen ifråga samt dessa företags efterfrågan på olika typer av krediter. HUl:s utredning begränsades i denna del till att omfatta mindre och medelstora företag i detaljhandeln. Utredningen redovisas i sin helhet i bilaga. l avsnitt 7.2 refereras i korthet resultaten

104 Finansieringssituatiønen. . .

av denna del av HUI:s utredning liksom vissa ekonomiska nyckeltal om detaljhandeln som likaså sammanställts av HUI (se även bilagza). Vidare i detta kapitel för utredningens övriga kartläggning aw finansieredogörs ri ngssituationen inom detaljhandeln och övriga servicenäri ngar. Denna övriga kartläggning har främst ägt rum genom hearings med Företrädare för olika företagssammanslutningar och kreditinstitut. branschorganisationer,

7.1 Finansieringssituationen i detaljhandeln

Blocken på dagligvarumarknaden

kännetecknas av stark koncentration till de tre s. k. Dagligvaruhandeln blocken ICA, DAGAB och KF. Partihandeln har inom dessa block ett omfattande engagemang i detaljhandelns finansiering. Partihandelns intresse av att trygga avsättningen för sina varor har sålunda bl. a. lett till ett omfattande engagemang vad gäller omstruktureringen inom detaljhandelsledet. Det omfattar bl. a. bevakning av butikslägen och finansiering av nyetableringar. Inom sker en viss självfinansiering genom de konsumentkøoperarionen anslutna medlemmarnas insatskapital och icke uttagna återbäring. KF:s sparkassa uppgår till ca 500 milj. kr. De olika konsumentföreningarnas finansiering i övrigt sker i huvudsak genom lån från KF. En betydande långivning förekommer sålunda från Kooperationens Pensionsanstalt. KF och konsumentföreningarna har sedan 1918 tillämpat ett avräknings- I denna kontokurant samlas alla likvida system med en s. k. kontokurant. medel inom konsumentkooperationen. Varje butik inom KF levererar så-

lunda kassan via bank eller postgiro till kontokuranten varje dag. Föreningar_-

na kan pengar ur kontokuranten till ett belopp som motsvarar

disponera

30 dagars inköp. Även dispositioner utöver denna ram kan göras genom kontokuranten. För skuld som ligger inom 30-dagarsregeln tillämpas en ränta som överstiger diskontot med 4 procentenheter. För större skulder tillämpas en ränta som ligger 6 procentenheter över diskontot. Föreningar som har tillgodohavanden i kontokuranten uppbär ränta för dessa tillgodohavanden. För att hålla likviditetsreserverna lånar KF hos banker och hos Kooperationens Pensionsanstalt. När föreningarna skall genomföra byggprojekt används kontokuranten som byggnadskreditiv. Vidare görs upplåning för större investeringar hos Kooperationens Penav konsumentföreningarna sionsanstalt. Den totala bruttoutlåningen från Kooperationens Pensionsanför KF:s detaljhandelssektor och stalt är 450 milj. kr per år sammantaget övriga verksamhet. Beträffande finansieringen har KF vissa fördelar framför enskild handel nämligen dels genom de kapitalinsatser som medlemmarna gör, dels genom att KF i större utsträckning än enskild handel har egna fastigheter som lokan utgöra säkerhet för lån. Inom enskild handel hyr ofta köpmannen kalerna vilket kan medföra finansieringsproblem. KF framhöll vid den hearmed KF att det i framtiden kan bli svårare ing som utredningen genomfört att erhålla kapital genom medlemmarna, bl. a. beroende på konkurrensen från det s. k. skattesparandet.

Finansieringssituationen. . . 105

På fråga från utredningen uppgav KF vidare att man inte har något att erinra mot att linansieringssituationen förbättras för enskild handel genom statliga insatser men betonade samtidigt att tinansieringssituationen även bör ordnas för kooperativ verksamhet. Enligt KF hör dock den senare frågan närmast hemma hos kooperationsutredningen (1 1977:01) som tillsatts av chefen för industridepartementet år 1977. Inom ICA-rörelsen förekommer olika linansieringsformer mellan regionföretagen och ICA-köpmännen. Utöver reverslån och borgensförbindelser tillämpas två andra former, nämligen butiksavtal och samägda bolag. De båda största regionföretagen har bildat särskilda fmansieringsinstitut, Hakonköpmännens Garantiinstitut AB och AB Eols Kreditinstitut. Genom s. k. ICA-avtal träffas överenskommelse mellan ICA-köpmannen och något av de tre regionföretagen, bl. a. om gemensamt ägande av aktiekapitalet. Till avtalet hör vidare bolagsordningen for det butiksbolag som bildas och hyreskontraktet för butikslokalen. Dessutom ingår ICA-stadgan i avtalet. ICA-köpmannen och ICA skall enligt ICA-avtalet gemensamt äga aktiekapitalet i butiksbolaget varvid ICA-köpmannen vid starten äger 9 % och ICA 91 %. Aktiekapitalet i butiksbolaget uppgår normalt till 50 000 kr och är ofta lågt i förhållande till den totala investeringen vid nyetableringarna. Vid eventuella förluster för butiken under de första åren tillskjuter rekoncernbidrag. När butiken går med vinst återbetalas detta. gionforetaget Så snart som koncernbidragen i sin helhet återbetalats skall ICA-köpmannen överta ICA:s aktieinnehav så när som på en aktie vilken skall ägas av ICA för all framtid. Butiksbolagets ledare får en fast marknadsmässig årslön. ICA-köpmannen (ledaren för butiksbolaget) måste vara medlem i ICA-förbundet och butiksbolaget vara anslutet till ICA:s bokforingscentral. Överlåtelse av rörelsen skall ske genom ICA:s medverkan. Så länge köpmannen äger mindre än 10 % av aktierna i butiksbolaget gäller hans befattning i bolaget med tre månaders uppsägning från egen eller ICA:s sida. Aktierna i butiksbolaget skall överlåtas till ICA när befattningen upphör vare sig det sker efter egen eller bolagets uppsägning. Hyra skall av butiksbolaget erläggas direkt till ICA som kan häva hyresavtalet om butiksbolaget åsidosätter sina förpliktelser och t. ex. inte följer ICA-förbundets stadgar. Enligt ICA-avtalet skall butiksbolaget under sex ä sju år avskriva etablerings- och inventariekostnaderna. När köpmannen blir självägande erlägger butiksbolaget en ersättning till ICA på 0,6 % av omsättningen som ersättning för administrativt och tekniskt bistånd. ICA-avtalet tillkom år 1972 och reviderades i vissa detaljer under medverkan av ICA-köpmän år 1977. Bakgrunden till ICA-avtalets tillkomst var enligt ICA att det under 1960-talet byggdes allt större butiksenheter som ofta gick med förlust de första 2-3 åren. Detta utgjorde ofta en betydande ekonomisk press på köpmannen. Genom ICA-avtalet erhålls en utjämning i tiden av etableringskostnaderna. Avtalet tillämpas som finansieringsavtal vid nyetableringar och Övertagande av butiker med en kalkylerad årsomsättning på minst 6 milj. kr under det tredje verksamhetsåret men kan även användas for mindre butiker, då en etablering förväntas innebära att butiksbolaget under en längre tid går med förlust. Antalet butiker med

106 Finansieringssituarionen. . .

nya ICA-avtal (91-9) var 270 i början av år 1978. Dessa butiker svarade för omkring en fjärdedel av samtliga ICA-butikers omsättning 1977. ICA-avtalen kombineras ofta med butiksavral vilket innebär att kostnader för lokaler, investeringar och räntor slås samman och tas ut med en procentsats på butikens omsättning under en sjuårsperiod. Uttaget anpassas

därvid till butikens betalningsförmåga och kan sålunda vara lägre under

de första åren och högre under de sista åren av sjuårsperioden. För de reverslån som lCA-köpmännen kan erhålla från regionföretagen tillämpas en amorteringstid av sju år. Totalt uppgick reverslånen till ICAbutikerna från regionföretagen till 89 milj. kr år 1977. Räntorna för reverslånen överensstämmer i stort sett med räntorna för närmast jämförbara banklån. Regionföretagens borgensförbindelser gentemot ICA-köpmännen uppgick år 1977 till totalt 455 milj. kr. Av följande sammanställning framgår hur ICA finansierat nyetablerade butiker samt moderniseringar och ombyggnader åren 1975-1977 (milj. kr).

Finansieringssätt 1975 1976 1977

Lån från regionföretagen 67 120 127 Företagskredit/Handelskredit genom - 1 9

_regionföretagen

Ovriga kreditinstitut genom regionföretagen l 3 5 ICA-handlarnas egna insatser och egna bankkontakter 39 60 68

Totalt 107 184 209

Knappt två tredjedelar av ICA-butikernas finansiering sker - som framgår - medan omkring av sammanställningen genom lån från regionföretagen en tredjedel av finansieringen ordnas genom lCA-handlarnas egna insatser och egna bankkontakter. Resterande del av finansieringen sker från Företagskredit, Handelskredit och övriga kreditinstitut genom regionföretagen. Den totala upplåningen år 1977 från Handelskredit var enligt ICA 7,4 milj. kr. ICA uppgav vid den hearing som utredningen ordnat med ICA att man inom ICA inte anser sig ha några större problem med finansieringen. Den kortfristiga upplåningen utgör sålunda inga problem för ICA medan de längre krediterna for finansieringen av fastigheter och butiker i vissa fall kan utgöra problem. 1CA:s företrädare sade sig vara positiva till alla åtgärder som kan underlätta kapitaltillförseln och skulle välkomna en utvidgning av de regionala utvecklingsfondernas verksamhetsområde till att även gälla varuhandeln. Beträffande 1CA:s upplåning hos Handelskredit sade sig ICA vara negativt inställd till de höga kostnaderna. På fråga från utredningen svarade 1CA:s företrädare att en statlig garanti borde vara en möjlig utväg för att sänka Handelskredits kostnader. DAG/1B:s utlåning till detaljhandelsföretag inom DAGAB-gruppen består dels av lån genom ASK-Kredit AB, dels av direktutlåning. Lânestocken for dessa lån uppgick 1977 tillsammans till 40 milj. kr. Direktutlåningen avser rörelsekrediter. Räntan for dessa lån överstiger diskontot med 5,5 procentenheter. Som säkerhet ställs främst företagsinteckningar.

F inansieringssituationen . . . 107

DAGAB går dessutom i borgen för delar av detaljhandelsforetagens upplåning. Totalt uppgick DAGAB:s borgensforbindelser till 170 milj. kr år 1978. DAGABzs reskontra for dessa kunder uppgick till omkring 75 milj. kr. Vid nyetableringar använder DAGAB ofta ett hyressystem, s. k. leasing, for butikslokaler och inventarier men är som regel inte delägare i rörelsen. En sådan konstruktion anses nödvändig med hänsyn till enskilda köpmäns linansieringssvårigheter och betydelsen av att få behålla butiksläget. Vid detta forfarande tillämpas s. k. arrendeavtal. I arrendeavtalen regleras dels de ekonomiska villkoren för arrendet, dels förhållandet mellan leverantören och kunden. Antalet arrendeavtal uppgår till ca 200. DAGAB tillämpar även s. k. bolagsavtal. Enligt dessa avtal skall köpmannen äga ett aktiebolag, i vilket DAGAB skall vara minoritetsaktieägare med en aktie. Antalet bolagsavtal, som uppgår till omkring 100, har ökat relativt kraftigt de senaste åren. Enligt DAGAB eftersträvar man att slussa över arrendeavtal till bolagsavtal. En tredje avtalstyp som DAGAB tillämpar är s. k. samarbetsavtal. I avtalet-har köpmannen och DAGAB förklarat sig medvetna om att syftet med avtalet är att dels garantera att köpmannens rörelse tillhör viss i avtalet angiven detaljistkedja, dels trygga att berört butiksläge behålls inom DA- GAB:s intressesfár. Antalet samarbetsavtal är ca 200. Till de tre nämnda typerna av avtal kan även fogas s. k. engagemangsavtal i vilka köpmännen tecknar engagemang från DAGAB beträffande exempelvis bokföring, ekonomiska rapporter, budgetar, lagerinventering m. m. Avtal med köpmän inom DAGAB-blocket föreligger till övervägande delen mellan DAGAB och köpmän anslutna till VIVO- eller Favör-kedjorna. Till dessa kedjor är totalt ca 1000 köpmän anslutna. Omkring hälften av dessa köpmän har arrende-, butiks- eller samarbetsavtal med DAGAB. Utöver ovan angivna tre huvudtyper av avtal har omkring 800 av de 1000 köpmännen hyresavtal och/eller engagemangsavtal. Vid den hearing som utredningen ordnat med DAGAB framhöll DAGAB att det inom DAGAB-blocket normalt inte föreligger några större svårigheter att anskaffa kapital for investeringar i inventarier. Sådant kapital kan erhållas dels genom egen finansiering, dels genom Handelskredit. Även leasing tilllämpas som framgått tidigare. Det är enligt DAGAB betydligt svårare att erhålla fastighetskrediter for exempelvis separata varuhallar. De största problemen föreligger att erhålla bottenlån. DAGAB uppgav vidare att det är svårt att få tillräckligt med riskkapital, dvs. topplån for fastigheter samt rörelsekrediter.

F ackhandeln lnom dagligvaruhandeln har de tre s.k. blocken omfattande engagemang vid finansiering av etableringar, ombyggnader, överlåtelser etc. av butiker. De frivilliga kedjorna kan i viss utsträckning sägas vara fackhandelns motsvarighet till blocken. Fackkedjorna bedriver viss finansieringsverksamhet men har inte det omfattande direkta engagemang i butikerna som finns i dagligvaruhandeln.

. . . SOU 1979274 108 Finansieringssituationen

HUI gör sedan 1972 rapporter om de frivilliga fackkedjornas verksamhet.

Av den senaste rapporten avseende förhållandena vid årsskiftet 1977-1978

framgår att av 43 frivilliga fackkedjor har 14 linansieringsverksamhet gent-

emot sina medlemmar. Dessutom har 30 kedjor iklätt sig ett betalnings-

ansvar mot leverantörerna (del credere). Kedjan betalar därvid leverantörerna

och fakturerar i sin tur medlemmarna. Dessa kan utnyttja kedjans betal-

till att få kortfristiga krediter. Denna typ av kreditgivning vaningsansvar rierar starkt över tiden och mellan olika branscher. Den kan under vissa

tider vara betydande. Den tidigare nämnda finansieringsverksamheten innebär vanligen att ked-

tar i bank.‘ Kedjan och medjan går i borgen for lån som medlemmarna lemmarna sätter in kapital på ett spärrat konto i en bank eller lämnar garantireverser till banken. Kapitalet och reverserna utgör säkerheter. Banken

lånar ut kapital upp till en viss multipel, normalt 4 eller 6, av det insatta

kapitalet. Kedjan yttrar sig till banken över låneansökan. Nio av de frivilliga

fackkedjorna går i borgen på här angivet sätt. Vid utgången av 1978 uppgick fackkedjornas sammanlagda borgensåtagande till ca 27 milj. kr. Storleken

på borgensåtagandena varierar mellan kedjorna från 0,1 till 11 milj. kr. Drygt hälften av borgensåtagandet gäller handel med hemutrustning, dvs. möbler,

radio/TV, foto o. d. Kedjor inom kategorierna järn-, fárg- och byggvaror

svarar för knappt 25 96. Kedjornas finansieringsverksamhet sker förutom genom borgensåtagande 1 För två av kedjorna Dessa finanäven genom direkt kortfristig utlåning samt genom factoring. utgörs fmansieringsverksieringsformer har dock en mycket liten omfattning. I vissa kedjor inom samheten endast av branschgrupperna textil och beklädnad, hemutrustning samt sport och fritid betalningsansvar. har man vid etableringar och överlåtelser tillämpat en finansiering enligt 2De frivilliga fackkedjormodell av det s. k. ICA-avtalet (91-9-avtal). Vid starten äger kedjan 91 % na som bedriver finansieoch köpmannen 9 % av aktierna i ett butiksbolag. Köpmannen kan efter ringsverksamhet genom borgensåtagande, direkt hand överta kedjans aktieinnehav så när som på en aktie, vilken kedjan utlåning eller factoring är: behåller för all framtid. Ekonomiskt engagemang enligt denna modell är A-handlarnas Radio TV ännu begränsat inom fackhandeln. Enligt de uppgifter utredningen inhämtat AB, Detex AB, Dimbo rör det sig om mellan fem och tio butiker. Flera kedjor förväntar sig stora Interiör AB (f. d. Golvfinansiella i samband med generationsväxlingar, som beräknas få kedjan), Duka-Butikerna problem AB, Europa Möbler i under den närmaste femårsperioden. 1 detta sambetydande omfattning Sverige AB, Färgsam AB, och använda manhang överväger flera kedjor att starta finansieringsbolag Guldsmeders lnköps AB, sig av 91-9-avtal? Intersport Sverige AB, som de frivilliga fackkedjorna bedriver Junior Center Inköps AB, Den typ av borgensverksamhet Järnia AB, Linkopia/ Ex- utövas även av vissa linansieringsinstitut knutna till eller bildade på initiativ

pert, Svebink AB (Sveri- av branschorganisationer. Det kapital som härvid utgör säkerhet har tillges Byggmaterialhandla- Denna verkskjutits av organisationen och i några fall även av leverantörer. res lnköpsförening). samhet är emellertid av ringa omfattning. 3De fmansieringsinstitut Det sammanlagda borgensåtagandet från dessa fmansieringsinstitut upp-

som här avses är: Blomñ- Av denna summa svarade nans AB, Cykel- och gick till drygt 7,5 milj. kr vid utgången av 1978.3

emellertid ett företag - Radio & TV Finans AB - för 7 milj. kr. Ägare

Sporthandelns F inansie-

ringsinstitut AB, Leksaks- till institutet är Sveriges Radiohandlares Riksförbund och elva leverantörs-

handelns Finansieringsin- till bildandet av institutet var att leverantörerna företag. En av anledningarna stitut AB, Pappershan- Institutets existens har inneburit att försökte binda upp sina återförsäljare. delns Finansieringsinstisom så önskat kunnat arbeta mer obundet gentemot levetut AB och Radio & TV detaljhandlare instituten ändrade former för Finans AB. rantörer. I ett par av de aktuella övervägs

Finansieringssituationen . . .. 109

den framtida finansieringsverksamheten. Exempelvis har Cykel- och Sporthandelns Finansieringsinstitut AB övervägt ett närmare samarbete med AB Handelskredit. 1 detta sammanhang bör även nämnas Bokbranschens finansieringsinstitut AB (BFI), som ägs av Svenska Bokförläggareföreningen. Institutets uppgift är att medverka till långfristiga krediter till bokhandeln. Medverkan sker genom dels borgensåtaganden, dels direkta lån. I maj 1978 uppgick den direkta utlåningen till 1,4 milj. kr och borgensåtagandet till 257 000 kr. BFI administrerar även det statliga kreditstödet till bokhandeln. Intill utgången av 1977 har kreditgaranti beviljats med 85000 kr, avskrivningslån med 241000 kr och investeringslån med 145000 kr.

7.2 HUI:s utredning

1 föreliggande avsnitt ges ett kortfattat referat av HU1:s utredning om finansieringsforhållandena i detaljhandeln (se bilaga).

Företagsekonomiska uppgifter om detaljhandeln 1 HUI:s studie redovisas vissa ekonomiska nyckeltal för detaljhandeln och andra servicenäringar. l korthet kan denna studie sammanfattas i följande punkter: D Bruttovinsten (marginalen) i detaljhandeln varierar från mindre än 20 % (bl. a. i livsmedelshandeln) till över 40 % av omsättningen inom de mera specialiserade delarna av fackhandeln. Inom mera hantverksbetonade servicenäringar (t. ex. frisörer) kan bruttovinsten uppgå till ca 90 %. D Mellan åren 1971 och 1976 har bruttovinstprocenten ökat i flertalet branscher beroende på kostnadsstegringarna under samma tid. Det finns dock branscher (t. ex. ur och optik) där genomsnittsmarginalen sjunkit under perioden bl. a. på grund av ändrad sortimentssammansättning och minskad omfattning av reparationsarbeten.

D Personalkostnaderna i branscher med förhållandevis hög självbetjänings-

eller självvalsandel (t. ex. livsmedel och möbler) ligger genomsnittligt lägre än inom mera betjäningsbetonade delar av detaljhandeln. 1 självbetjäningsbutikerna har de större enheterna haft förhållandevis lättare att dämpa effekten av kostnadshöjningarna än de mindre affärerna. D Nettointäkten, vari inbegripes ersättningen för innehavarens butiksarbete och företagsledning samt räntan på det egna kapitalet, varierar i de flesta branscher_mellan 50 000 och 75 000 kr per år vid företag med ca 3 sysselsatta (årsverken). På nivån 5 sysselsatta når företagen i allmänhet upp till en nettointäkt av ca 100000 kr/år. D Omsättningen per arbetstimme varierar från ca 250 kr per arbetstimme i bl. a. större livsmedelsbutiker och möbelaffárer till under 100 kr/tim i branscher med starkt inslag av manuell betjäning (t. ex. blommor). Också ytproduktiviteten och lageromsättningshastigheten visar stora branschmässiga skillnader.

110 Finansieringssituationen. . .

El Andelen eget kapital i företagen (soliditeten) varierar mellan 13 och 33 % i olika branscher och storleksgrupper. Oftast är Soliditeten högst lhos de mindre företagen. El Materialet för serviceföretag utanför detaljhandeln är i HUlzs studie: starkt begränsat och därför inte möjligt att storleksgruppera. Företag i dessa näringar är (med undantag för bensinhandeln) som regel mera :arbetsintensiva än detaljhandelsföretagen, vilket tar sig uttryck i lägre ;arbetsproduktivitet. Lönsamheten och Soliditeten torde genomsnittligtt ligga på samma nivå som för företag av motsvarande storlek i detaljha.ndeln.

Kapitalfdrsörjningen m. m. inom mindre och medelstora serviceföretag Undersökningen om de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens kapitalförsörjning samt konsultations- och informationsservice genomfördes hösten och vintern 1978/1979 i form av en postal enkät bland ett urval av ca 500 detaljhandelsföretag varav ca 200 inom dagligvarubranscherna och ca 300 inom fackhandelsbranscherna. Urvalet har skett från Centrala företagsregistret (CFR) hösten 1978 och bcgränsats till företag med mindre än 50 anställda. Dessutom har följande kategorier av företag undantagits från urvalet: kooperativa företag anslutna till KF, företag ingående i koncern med 50 anställda och mer samt företag utanför den s. k. egentliga detaljhandeln, dvs. apotek, systemvaruföretag samt bil- och drivmedelsföretag. På grund av att CFR hösten 1978 endast omfattade företag etablerade senast 1976 ingår ej företag etablerade 1977 och 1978. De redovisade uppgifterna avser företagens senast avslutade bokföringsår vilket i allmänhet innebär kalenderåret 1977. Samtliga årsuppgifter avser en tolvmånadersperiod oavsett bokföringsårets längd. Resultaten redovisas uppräknade till totalnivå. Eftersom ungefär en tredjedel av företagen inte lämnat uppgifter kan det föreligga vissa avvikelser mellan de verkliga och de redovisade resultaten beroende på om förhållandena är olika inom företag som inte lämnat uppgifter jämfört med dem som lämnat uppgifter. Dessutom innebär ett urvalsförfarande att undersökningsresultatet sällan exakt överensstämmer med det verkliga resultatet. De viktigaste resultaten presenteras i det följande i sammandrag med fördelning på dagligvaruhandel, respektive fackhandel. Omsättningen inklusive moms hos de företag som omfattades av undersökningen utgjorde ca 42 miljarder kr, vilket motsvarar två tredjedelar av hela den egentliga detaljhandelns omsättning exklusive varuhushandel och kooperativ detaljhandel. Av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar på sammanlagt l2,3 miljarder kr avser över hälften varulager. Inom dagligvaruhandeln utgör andelen varulager ca 36 % men inom fackhandeln ca 62 %. Den fasta egendomen (mark och fastigheter) utgör en mycket liten andel av företagens tillgångar - endast 5 % i genomsnitt. För dagligvaruhandeln är andelen något högre(10 %)än för fackhandeln(5 %). Enligt publikationen Företagen 1976 (SCB 1978) utgjorde i företag med 20 anställda och fler andelen fast egendom ca 3 % inom dagligvaruhandeln och ca ll % inom fackhandeln. Inom dagligvaruhandeln har alltså de små företagen relativt

. . 111

Finansieringssituationen.

sett större fast egendom än de stora medan förhållandet är det motsatta inom fackhandeln. De mindre och medelstora detaljhandelsföretagens tillgångar uppgår för dagligvaruhandeln till ungefär 20 % av omsättningen men för fackhandeln till drygt 40 96. Andelen tillgångar i relation till omsättningen är dock oberoende av företagens storlek. Andelen främmande kapital är något högre (ca 83 %) inom de mindre och medelstora företagen i dagligvaruhandeln än i fackhandeln (ca 77 %). Relationen eget kapital - främmande kapital är dock tämligen konstant oavsett företagens storlek. Det främmande kapitalets sammansättning inom respektive branschgrupp och inom respektive foretagsstorlek framgår av tabell 7.1.

Tabell 7.1 Det främmande kapitalet fördelat på olika typer av kapital 1977/1978 (95)

Lånen, dvs. de reglerade långfristiga skulderna, utgör i genomsnitt en fjärdedel av det främmande kapitalet i de undersökta företagen. Dagligvaruhandelns företag har en större låneandel än fackhandelsföretagen. Andelen lån inom de mindre företagen (ca 23 %) är lägre än inom de medelstora företagen (ca 28 %). Leverantörsskulder, främst i form av varukrediter, utgör en betydande del av de mindre och medelstora företagens främmande kapital - närmare 40 % i genomsnitt. Andelen är några procentenheter högre i fackhandeln än i dagligvaruhandeln. Ju större företagen är, desto lägre andel leverantörsskulder redovisas. För företag med mindre än 10 anställda utgör leverantörsskulderna ca 40 % av det främmande kapitalet medan motsvarande andel för företag med 10-49 anställda utgör ca en tredjedel. Enligt SCB:s rapport Företagen 1976 svarade leverantörsskulderna i större företag (20 anställda och mer) för endast ca 27 % av det främmande kapitalet. Resterande främmande kapital uppgår till ca 37 % och omfattar främst diverse kortfristiga skulder samt skatteskuld omfattande hälften av de bokförda obeskattade reserverna. Ungefär tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen redovisar utestående Ián vid bokforingsårets slut. Andelen är densamma inom dagligvaru- och fackhandel men skiljer sig vad gäller olika stora företag, Ca 73 % av de mindre företagen (0-9 anställda) redovisar lån medan andelen uppgår till ca 90 % för de medelstora företagen (l0-49 anställda).

112 . . Finansieringssituationen.

Av tabell 7.2 framgår hur stor andel av de utestående lånebeloppen som olika långivare svarar för. Tabell 7.2 De utestående lånebeloppens fördelning på olika typer av långivare 1977/1978 (96)

heverantör . ll 7 4 17 9 Ovriga Summa 100 100 100 100 100

Banklånen svarar för ca 81 % av de mindre och för ca 63 96 av de medelstora detaljhandelsföretagens utestående lånebelopp. Privatlån, som ofta utgörs av delägarlån, är av större betydelse för de mindre företagen än för de medelstora, som i stället i relativt stor utsträckning erhåller lån från leverantörer (ca ll %) och andra kreditinstitut (ca 17 96). De största långivarna av övriga kreditinstitut är Handelskredit, Industrikredit och Före- Lån från leverantörer utgör i dagligvaruhandeln omkring en tiontagskredit. del av den totala utestående lånesumman men är av obetydlig omfattning i fackhandeln, där i stället privatlånen omfattar ca 18 % jämfört med endast ca 5 % i dagligvaruhandeln. I allmänhet erhåller en låntagare inget lån utan att ställa någon form av säkerhet. Privatlånen utgör dock ett undantag. Enbart borgen som säkerhet förekommer för drygt en fjärdedel av de utestående lånebeloppen inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. lnoch är något vanligare teckningslån med eller utan borgen svarar för hela 70 96 av dagligvaruhandelns utestående lånesumma, medan fackhandeln redovisar en andel på ca 50 96 för denna typ av lån. Inteckningslån med fastighet som säkerhet uppgår till ca 14 % av den totala utestående lånesumman och är något vanligare inom dagligvaruhandeln än inom fackhandeln. Mot bakgrund av den stora betydelse som leverantörerna visat sig ha och i viss mån långivning till detaljhandeln har ifråga om kreditgivning även undersökts omfattningen av deras borgensâraganden. Omfattningen av lån med leverantör som borgensman är drygt dubbelt så stor som direkta lån från leverantör. Tillsammans svarar dessa båda leverantörslån” for ca 16 % av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens utestående lånesumma. Av de undersökta företagen har dock inget angivit leverantör som borgensman. Det kan dock företag inom fackhandeln inte uteslutas att leverantör har ställt borgen men att detta forbisetts vid uppgiftslämnandet om det även finns annan säkerhet för lånet, anser HUI. Av den utestående lånesumman inom dagligvaruföretagen svarar lån från leverantör eller med leverantör som borgensman för ungefär en tredjedel. ”Leverantörslånen” är dock av betydligt större omfattning relativt sett i de medelstora företagen än i de mindre.

Finansieringssituationen. . . 113

HUl konstaterar vidare att företag som hyr sina lokaler ibland måste överlåta förfoganderätten över hyreskontraktet till långivaren som säkerhet. Det händer också att hyreskontraktet utställs direkt på långivaren. Bland de undersökta Företagen förekommer detta endast inom dagligvaruhandeln, där ca 6 % av Företagen inte själva förfogar över hyreskontraktet. I så gott som samtliga fall är långivaren även leverantör och tillhör ICA eller DAGAB. Ca 15 % av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen anger att de planerat investeringar som inte blivit genomförda. Inom dagligvaruhandeln är andelen högre (ca 19 %) än inom fackhandeln (ca ll %). Det viktigaste skälet till att man inte investerat påstår de mindre företagen vara svårighet med kapitalanskaffning. Endast en tiondel av de mindre företagen som angivit att de inte investerat på grund av kapitalbrist hade dock sökt lån medan så gott som samtliga medelstora företag som angivit detta skäl även sökt lån men inte fått något. Ca 40 % av de planerade investeringarna avsåg etablering av nytt verksamhetsställe och lika stor del avsåg ersättning av gammal inredning och utrustning. Omkring en tiondel anger att investeringen avsåg ombyggnad av Iokalerna. De medelstora företagen planerade ombyggnad av lokaler i större utsträckning än de mindre.

7.3 Finansieringssituationen i några andra servicenäringar

I utredningens kartläggningsarbete har tyngdpunkten lagts på detaljhandeln. HUl:s undersökning om finansieringsförhållandena var således koncentrerad till dagligvaru- och fackhandeln. I det följande berörs översiktligt finansieringssituationen inom några av de övriga servicenäringarna.

Åker/näringen

Åkerinäringen har behov av kapital för finansiering av rörelsekapital samt

för investeringar i bl. a. fordon och terminalanläggningar. Finansiering genom kapital genererat i rörelsen är av liten omfattning på grund av låg lönsamhet. Möjligheterna till finansiering genom utnyttjande av skattekrediter i form av lagernedskrivningar och investeringsfonder är begränsade för åkeriföretagen. Obligations- och aktiemarknaderna utgör heller inte något alternativ. Finansieringen. sker därför i stor utsträckning genom lån - checkräkningskredit, avbetalningsköp, reverslån. För den del av verksamheten som avser grustag och krossanläggningar kan lån erhållas från utvecklingsfonderna.

Åkeriägarnas fordonsköp sker till 75-80 % på avbetalning genom bilhan-

deln. Endast undantagsvis löser de finansieringen på annat sätt. Det årliga reinvesteringsbehovet för fordon uppgår till 600 milj. kr. Vid bilhandelns kreditförsäljning av fordon uppgår kontantinsatsen till 25 % av försäljningspriset och kredittiden är som regel 36-48 månader. Värdet av det inbytta fordonet kan ersätta kontantinsatsen. Vid betalningssvårigheter förlängs ofta kredittiden. Detta innebär enligt Svenska Åkeriförbundet för åkeriföretagen och särskilt för enbilsföretagen en stark bindning till bilhandeln, vilket bl. a. gör det svårt för en åkeriägare att byta lastbilsmärke. Det kan också leda

114 . . Finansieringssituarionen.

till att investeringen görs vid fel tidpunkt eller med oförmånlig finansiering. Räntekostnaderna vid avbetalningsköp varierar för olika köpare. Detta beror dels på köparens finansiella ställning, dels på säljarens möjlighet att diskontera avbetalningskontraktet. Den direkta räntekostnaden för bilhandelns diskonterade avbetalningskontrakt ligger mellan 12 och l5 % (dec. 1978). Härtill kommer vanligtvis avbetalningstillägg och aviseringskostnader. _ Även för entreprenadmaskinsföretagen utgör avbetalningsköp via fordonsleverantörer den huvudsakliga finansieringskällan vid fordonsköp. Många lastbilscentraler har i sin verksamhet tagit upp fordonsñnansiering. Lastbilscentralen överlåter då köpekontraktet som säkerhet till en bank och erhåller en kreditlimit för fordonsfinansiering. Vanligtvis ligger limiten mellan 3 och 5 milj. kr. Systemet fungerar så att lastbilscentralen köper fordonet kontant och säljer det sedan till åkeriföretaget på avbetalning. Fordonet som säkerhet för beviljad kredit. Några lastbilscentraler sampantförskrivs verkar och har då kunnat höja kreditlimiten avsevärt. Lastbilscentralerna sköter även medlemsföretagens fakturering. Inom branschen pågår arbete med centralisering av faktureringsrutinerna och man strävar efter att bilda regionala fraktkreditinstitut anknutna till åkeriföreningarna. Detta beräknas på några års sikt kunna underlätta finansieringen av rörelsekapital.

Vissa hantverksbranscher m. m.

Inom optikerbranschen löses finansieringsproblemen för den enskilde företagaren enligt Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund vanligen med hjälp av traditionella banklån mot pantsättning av egen eller makes egendom, personlig borgen av släkt, vänner och bekanta samt i viss mån av erhållen checkkredit. En icke oväsentlig del av finansieringen torde enligt förbundet ske genom leverantörskrediter, varigenom en viss icke önskvärd bundenhet till en leverantör uppstår. Etablerade företag inom guldsmedsbranschen har lättare att erhålla bankkrediter än nystartade företag enligt Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsjörbund. De etablerade företagen har nämligen i regel fullgoda säkerheter. I den mån bankkrediter inte kan utnyttjas måste finansieringen ordnas på privat väg hos släktingar och bekanta mot inteckningssäkerhet. beverantörsfinansiering i traditionell bemärkelse förekommer i dag i ytterst ringa omfattning i guldsmedsbranschen. Maximalt 1 96 av de enskilda leverantörernas kunder beräknas av förbundet finansiera sin verksamhet genom leverantörslån. Dylika lån beviljas i första hand vid företagsstarter. En annan typ av leverantörsfinansiering förekommer emellertid i dag, nämligen förmånliga betalningsvillkor vid varuleveranser. Finansieringsproblem förekommer vid nyetableringar samt vid köp av företag och generationsväxlingar. Sveriges Skorsrensfejaremiistares Riksförbund, Sveriges Srädenrreprenörers Förbund och Sveriges Tvärrerifdrbund har uppgivit för utredningen att finansieringen inom deras respektive branscher huvudsakligen sker genom normala bankkrediter. Inom tvätteribranschen har angivits att även leverantörskrediter förekommer.

Finansieringssituarionen. . . 115

Rörfirmorna finansierar sin verksamhet då det gäller investeringar i byggnader med normala bankkrediter och då det gäller rörelsekapital med leverantörskrediter enligt uppgift från Rör/irmomas Riksförbund. Finansieringen inom motorbranschen har enligt Motorbranschens Riksförbund lösts på flera olika sätt. Speciellt stora investeringar har finansierats med lån från Industrikredit AB och försäkringsbolagen. Vidare utnyttjas normala bankkrediter. Branschleverantörer lämnar krediter speciellt vid finansiering av lager. Lån från regionala utvecklingsfonderna används av bilreparationsforetag särskilt vid inköp av utrustning. Vidare utnyttjas i viss utsträckning lån från privata långivare. Butiks- och serveringsforetagen inom bageribranschen anlitar enligt Sveriges Bagerijbrbund, förutom bankkrediter, även AB Handelskredit och AB Svensk Hotell- och Restaurangkredit. Dessa instituts utlåning till bageribranschen har en relativt betydande omfattning.

7.4 Leverantörsberoende .

7.4.1 Bakgrund

l direktiven till serviceforetagsutredningen framhålls att en belysning bör ske av det beroende av leverantörer som kan följa av att företagen på grund av sin bristande kreditvärdighet ofta måste ordna stora delar av sin ñnansiering genom leverantörskrediter. Det sägs vidare att särskilt från konkurrenssynpunkt kan en sådan ordning synas betänklig. Leverantörsberoende har behandlats i mycket liten utsträckning i tidigare

utredningar. Överhuvudtaget är materialet om denna fråga ytterst begränsat.

Distributionsutredningen har dock i sitt betänkande (SOU 1975269-70) Samhället och distributionen något berört leverantörsberoendet. I anslutning till redogörelserna for samverkansformer inom dagligvaru- och fackhandeln konstateras att vissa avtal innehåller begränsningar av de samverkande detaljisternas självbestämmande och ägande. Från blockens sida kan bestämmelser med denna innebörd vara motiverade, men från allmän konkurrenssynpunkt kan en bundenhet av detta slag vara mindre lämplig framhöll distributionsutredningen. I sammanhanget kan även omnämnas en riksdagsmotion 1975:899 av Sven G. Andersson i Örebro m. fl. (fp) där det bl. a. hävdas att det är en uppenbar risk att den enskilda detaljhandeln blir helt beroende av partihandeln om inte tinansieringsfrågorna får en snar lösning. Motionärerna framhåller att man bör undersöka möjligheterna och följderna av ett förbud for partihandeln att äga detaljhandelsföretag.

7.4.2 Orsaker till leverantörsberoende

Leverantörsberoende innebär att detaljistens självbestämmande och ägande inskränks. Denna begränsning i detaljistens inflytande över sin rörelse är i vissa fall ett villkor for att leverantören skall tillhandahålla olika tjänster. Vanligen är det fråga om att leverantören går i borgen, lånar ut kapital

116 . . Finansieringssiruarionen.

eller hyr ut lokal eller utrustning. Självbestämmandet inskränkes vanligen i viss mån i fråga om val av inköpskälla. Det föreskrivs i avtal av denna typ normalt att detaljisten skall göra sina inköp av långivaren (borgenären etc.) eller av den leverantör som långivaren anvisar. Leverantörens inflytande över valet av inköpskälla kompletteras ibland med inflytande även över marknadsföring, övrigt sortiment, butiksutformning, prissättning eller val av bokföringsbyrå. Vid en analys av orsakerna till leverantörsberoende bör man klarlägga varför ett samarbete mellan tillverkare eller grossist och detaljist utvidgas till andra områden än köp och försäljning av varor. Från leverantörens sida står flera fördelar att vinna med att engagera sig ekonomiskt i sina kunders verksamhet. Leverantören kan genom åtbindningar säkra avsättningen av sina produkter vilket kan ge en följande jämn produktionsvolym och tryggad sysselsättning. En viss produktionsnivå eller försäljningsvolym kan vara nödvändig för att anläggningarna skall utrationellt. l övrigt underlättas företagets planering. Vidare kan fönyttjas retaget befästa sin ställning på marknaden, vilket kan vara av stor betydelse och möjligheterna att möta sina konkurrenter. En för företagets framtid viss avtalsbindning kan också försäkra företaget om återförsäljare som är verkligt intresserade av leverantörens produkter och anstränger sig för att gör det dessutom lättare för leverantören sälja dem. En stabil kundkrets att introducera nya produkter. Genom att knyta vissa återförsäljare till sig minskar möjligheterna for konkurrenter att flytta fram sina positioner eller att överhuvudtaget etablera sig på en viss marknad. På dagligvarumarknaden kan bindningarna mellan leverantörsledet och detaljisterna ses som ett utmellan blocken. Dessa strävar efter att befästa eller tryck för konkurrensen öka sina marknadsandelar bl. a. genom att avtalsvägen knyta butikslägen till blocket. De beskrivna förhållandena för leverantören att gör det alltså motiverat Att denna hjälp kompletteras med bl. a. ge sina kunder finansieringshjälp. en förpliktelse för kunden i inköpshänseende ses som en naturlig motprestation. För leverantörens del utgör inflytandet över kundkretsen ett led i den långsiktiga strategin och ett konkurrensmedel. Från återförsäljarens eller detaljistens sida kan en viss grad av beroende vara motiverat av att man därigenom samtidigt försäkrar sig om tillgång till service i olika avseenden från leverantörens sida. Det kan här vara fråga om hjälp med finansiering, marknadsföring, anskaffande av nytt butiksläge av butikslokalen. Vidare kan det innebära rådgivning i ekooch utrustning nomiska frågor och möjlighet att delta i leverantörens utbildningsverksamhet. Detta betyder att detaljisten kan utnyttja stordriftsfördelar som han uppnå. Det innebär dessutom att han kan själv är för liten för att kunna och utrustning som de egna ekonomiska resurserna få tillgång till butikslägen inte skulle räckt till för. Leverantören kan träda in med kapital när de vanliga kreditinstituten på grund av att företaget saknat fullavslagit låneansökan 1 många fall är det svårigheter att få fram riskvilligt kapital goda säkerheter. söker ftnansieringshjälp hos en leverantör. Desom leder till att detaljisten kan också tillförsäkras ensamrätt till leverantörens produkter inom taljisten ett visst område och på så sätt få bättre förutsättningar att uppnå en högre volym och lönsamhet.

sou 1979_-74 Finansieringssituationen. . . 117

Leverantörsberoende kan förekomma dels i avtal i samband med en normal affärsförbindelse mellan leverantör och återförsäljare, dels mellan företag som breddat samarbetet till att omfatta en mängd funktioner. I det senare fallet avses bl. a. franchisekedjor och kommissionärsrörelser. Dessa kan startas på initiativ av leverantöreller detaljist antingen genom att samarbete etableras med fristående detaljister eller genom att existerande filialer ombildas till juridiskt självständiga företag. En sådan ombildning kan ske för att åstadkomma en decentralisering av beslutsfattandet och ett ökat personligt engagemang i driften av de olika försäljningsställena. En ombildning av filialer till juridiskt fristående företag kan emellertid också ske för att avyttra olönsamma enheter. I dessa fall kan det förekomma att anställda, t. ex. butiksföreståndare, ställs inför alternativen nedläggning eller eget övertagande av en rörelse med osäker framtid.

7.4.3 Leverantörsberoende i olika avtal

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för olika avtal som medför någon form av leverantörsberoende. Översikten är gjord företagsvis och begränsad till avtal där ena parten är detaljist. Särskild vikt läggs vid ICA:s och DAGAB:s avtal. Redogörelsen grundar sig utom vad gäller ICA-stadgan och ICA-avtalet på det kartellregister som förs av statens pris- och kartellnämnd (SPK).

ICA

För att få göra inköp hos ICA måste en köpman vara medlem i ICA-förbundet och som sådan följa förbundets stadgar och äga aktier i det regionföretag inom vars verksamhetsområde han driver sin rörelse. Beträffande ICA-medlemskapets innehåll gäller följande enligt ICA-stadgans 5 §. Alla medlemmar i ICA-förbundet har lika rätt och skyldighet att använda sig av ICA-rörelsens samtliga förmåner och resurser. För medlem gäller att det företag han företräder l. i största möjliga utsträckning täcker sitt varubehov från den distributionscentral inom vars område hans rörelse är belägen. Detta gäller både de varor som ingår i centralens ordinarie sortiment och de som transporteras direkt till ICA-butik av leverantörer med vilka ICA-förbundet slutit samarbetsavtal; 2. ger ICA-märkesvaror en framskjuten plats i marknadsföringen och butiken; 3. använder ICA-märket med iakttagande av de regler som ICA-styrelsen fastställer. Med detta följer skyldighet för ICA-köpmannen att driva sin butik på ett sådant sätt att ICA-märket för konsumenten framstår som en kvalitetsstämpel och en Vägvisare till goda inköp; 4. genomför det gemensamma säljprogrammet på ett sätt som stärker såväl den egna butikens som övriga ICA-butikers konkurrenskraft och allmänhetens förtroende for ICA-butikernas marknadsföring; 5. låter sina anställda deltaga i ICA:s utbildningsprogram och ger dem sådan insyn i verksamheten att de på bästa möjliga sätt kan stå till konsumenternas tjänst; 6. årligen betalar till ICA-förbundet den avgift som förbundsstämman beslutar; 7. äger aktier i och har bonusmedel innestående hos sitt regionföretag enligt av ICAstyrelsen fastställda regler.”

118 Finansieringssiruationen. . .

Vid utgången av 1978 hade ICA-förbundet ca 4200 medlemmar. ICA-avtalet är, som tidigare nämnts, ett linansieringsavtal för i första hand nya ICA-butiker med en årsomsättning över 6 milj. kr. I början av 1978 fanns 270 sådana avtal. Köpmannen förbinder sig enligt ICA-avtalet att inte sätta någon annan i sitt ställe som verkställande direktör eller som ansvarig ledare för det s. k. butiksbolaget. Det är vidare en förutsättning att butiken förblir en ICA-butik. Köpmannen förbinder sig därför att inte överlåta aktie i butiksbolaget eller dess rörelse till annan än regionföretaget. Iakttar köpmannen inte dessa bestämmelser är regionföretaget berättigat att inlösa köpmannens aktier. Butiksbolaget skall, sedan köpmannen övertagit samtliga aktier i butiksbolaget utom en, under tio år erlägga en ersättning till regionföretaget uppgående till 0,6 % av bolagets omsättning. Butiksbolaget skall vara anslutet till regionföretagets bokföringscentral eller annan av företaget anvisad bokföringsbyrå. Regionföretaget äger rätt att ta del av butiksbolagets bokföring. Skulle ICA-köpmannen eller dennes make avlida äger regionföretaget lösningsrätt till dennes aktieinnehav i bolaget. Om köpmannen önskar sälja sina aktier är han skyldig att erbjuda dem till regionföretaget. I hyreskontraktet mellan regionföretaget och butiksbolaget, som hyr i andra hand, stadgas bl. a. att om butiksbolaget inte följer ICA-förbundets stadgar äger regionföretaget rätt att säga upp kontraktet till omedelbart upphörande. I kartellregistret finns införda några avtal mellan ett par företag inom ICA och vissa köpmän. ICA E01 AB:s dotterbolag AB Eols Kreditinstitut har genom avtal med enskilda köpmän förvärvat ett antal detaljhandelsrörelser inom dagligvaruhandeln. I ett tiotal av dessa köpeavtal förekommer konkurrensklausuler, enligt vilka säljarna förbinder sig att inte under tio år genom egen verksamhet, anställning eller på annat sätt utöva eller deltaga i med köparen konkurrerande verksamhet inom ett visst geografiskt område. ICA Hakon AB har i de fall bolaget förvärvat eller förmedlat köp av företag intagit en klausul i köpekontrakten enligt vilken säljaren förbundit sig att inte framdeles för egen eller annans räkning driva med bolaget konkurrerande handelsrörelse inom ett visst område och inte heller ta anställning i eller inträda som delägare i sådan rörelse.

DA GAB Inom DAGAB-koncernen förekommer huvudsakligen tre slags avtal, som reglerar relationerna mellan DAGAB och köpmännen, nämligen arrende-, och samarbetsavtal. Dessa avtal är träffade mellan något av bolags- DAGAB:s detaljinvestbolag och köpmän inom dagligvarudetaljhandeln. Enligt arrendeavtaler har DAGAB till köpmannen upplåtit butikslokaler jämte butiks- och kontorsinventarier. Köpmannen skall i de arrenderade lokalerna bedriva detaljhandelsrörelse inom dagligvarubranschen. Om DAGAB så fordrar är köpmannen skyldig att vara ansluten till detaljistkedja. I den mån DAGAB begär att köpmannen är ansluten till kedja (Vivo eller Favör) har båda parter förpliktat sig att efterfölja de för kedjan gällande föreskrifterna om samarbete. Detta innebär bl. a. att den av köpmannen bedrivna detaljhandelsrörelsen skall ha samma profil, som övriga företag inom kedjan.

Finansieringssiruationen. . . 119

Köpmannen har i detta avtal förbundit sig att anlita DAGAB som huvudleverantör inom samtliga de varugrupper, som ingår i DAGAB:s sortiment och som säljs i den av köpmannen bedrivna detaljhandelsrörelsen. Parterna har i avtalet förklarat sig ense om att denna bestämmelse om leveranser är av synnerlig vikt för DAGAB och har varit en absolut förutsättning för avtalets ingående. I den mån köpmannen. trots denna bestämmelse om att DAGAB skall vara köpmannens huvudleverantör, skulle önska inköpa merparten av varor gällande viss varugrupp från annan leverantör, åligger det köpmannen att styrka att DAGAB:s priser och kvaliteter inte är konkurrenskraftiga och att därigenom butikens konkurrensförmåga äventyras. Sedan avtalet varit i kraft under tio års tid kan köpmannen, om DAGAB så medger, få köpa inventarierna. En förutsättning härför är att i samband med överlåtelsen ingås ett särskilt avtal mellan DAGAB och köpmannen om att DAGAB även fortsättningsvis så länge som rörelsen bedrivs i lokalerna skall vara huvudleverantör och att DAGAB även framdeles kvarstår som primärhyresgäst till lokalerna. Avtalet gäller efter i avtalet angiven första avtalsperiod ett år i taget med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader. DAGAB har rätt att omedelbart häva avtalet om köpmannen bryter mot bestämmelsen att DAGAB skall vara huvudleverantör av varor till butiken. Omedelbar hävningsrätt från köpmannens sida föreligger om DAGAB:s varusortiment påtagligt försämras med hänsyn till bredd, djup, kvalitet och inköpsvillkor eller om bolagets leveransservice påtagligt försämras. Antalet arrendeavtal uppgår till ca 200. Enligt bolagsavtaler, även benämnt butiksetablerings- och samarbetsavtal, skall köpmannen äga ett aktiebolag, i vilket DAGAB skall vara minoritetsaktieägare med en aktie. Som förutsättningar för avtalet anges att bolaget skall tillhöra någon med DAGAB frivilligt samarbetande kedja och ha skyldighet att från DAGAB inköpa varor ingående i DAGAB:s sortiment så länge som DAGAB:s priser inte visas sakna konkurrenskraft. Köpmannen har förbundit sig att inte överlåta sina aktier i bolaget utan att dessförinnan ha erbjudit dessa till inlösen av DAGAB. Avtalet gäller så länge som köpmannen och DAGAB äger aktier i bolaget. Antalet bolagsavtal uppgår till omkring 100. I samarbersavta/et har köpmannen och DAGAB förklarat sig medvetna om att syftet med avtalet är_ att dels garantera att köpmannens rörelse tillhör viss i avtalet angiven detaljistkedja, dels trygga att berörda butiksläge(-n) behålls inom DAGAB:s och grossistens (DAGAB Syd AB, DAGAB Väst AB eller DAGAB Mellansverige AB) instressesfár. Vid eventuell överlåtelse av delar eller hela rörelsen åligger det köpmannen att tillse att dessa eller denna därvid kommer att tillhöra viss i avtalet angiven detaljistkedja eller annan med DAGAB samarbetande detaljistkedja. Skulle köpmannen bilda aktiebolag, skall DAGAB i detta erhålla en aktie med till denna i bolagsordningen knuten hembudsskyldighet. _ Vid överlåtelse skall köpmannen till DAGAB hembjuda den del av eller hela rörelsen och/eller de aktier han ämnar överlåta. Om DAGAB inte önskar använda sig av hembudet och begärd köpeskilling är i enlighet med

120 . . Finansieringssituationen.

avtalets normer, äger köpmannen överlåta till vem han vill med beaktande av bestämmelsen att rörelsen skall tillhöra viss detaljistkedja och att bubehålls inom DAGAB:s intressesfär. Antalet samarbetsavtal är ca tiksläget 200. I hyreskontraktet mellan något av DAGAB:s detaljinvestbolag och köpman, föreskrivs att bolaget äger rätt att omedelbart häva kontraktet bl. a. om köpmannen bryter leverantörsavtal med DAGAB, medlemskapet i Vivo/Favör upphör eller köpmannen inte rätteligen uppfyller villkoren för sådant medlemskap. AB Ce-Jis Kolonial, som ingår i Sam Hedenius-koncernen, svarar för DAGAB:s grossistfunktion i Norrland. Ce-Jis har i avtal om överlåtelse eller arrende av dagligvarubutik samt i avtal om bolagsbildning med vederbörande köpman överenskommit att det åligger köpmannen att köpa alla de varor som erfordras för rörelsen från Ce-Jis i den mån de förmåner Ce-Jis kan erbjuda inte avviker väsentligt från dem som köpmannen kan erhålla från annan leverantör. Skulle köpmannen vilja överlåta rörelsen är han skyldig hembjuda den till Ce-Jis. I vissa avtal förekommer en bestämmelse enligt vilken köpmannen förbundit sig att ingå i Vivo-kedjan som träffas mellan Vivo och dess och lojalt följa de överenskommelser medlemmar. Det totala antalet avtal uppgår till 30.

N äröppet AB

Näröppet AB är ett franchisingbolag inom dagligvarudetaljhandeln. Näröppet levererar inte självt varor till butikerna, utan träffar avtal med vissa leverantörer. Även om Näröppet sålunda inte är leverantör i vanlig bemärkelse har det ansetts att avtalet bör redovisas här. l avtalet mellan Näröppet och butiksägarna föreskrivs att de senare skall såsom egna företagare driva en s. k. Näröppetbutik i för verksamheten iordningställda butikslokaler, som hyrs ut till butiksägarna av Näröppet. Enligt riktlinjerna för verksamheten skall butiksägaren föra ett bestämt bassortiment. Varorna skall inköpas från leverantörer anvisade av Näröppet. Butiksägarna får inte överskrida av Närpriser. Förändringar i sortiment, inköpskällor och öppet rekommenderade skall beslutas av Näröppet tillsammans med butiksägarna inom prissättning ett län. Butiksägaren får inte medverka till någon rabattförsälgning eller göra priserbjudanden och inte heller tillåta fabrikantreklam i bunågra tillfälliga tiken.

Gatuköks- och kioskmarknaden Inom gatuköks- och kioskmarknaden förekommer ett stort antal avtal som innebär någon form av beroendeförhållande. Scan Väst ek. för. har avtal med drygt 160 gatuköks- och kioskägare. Företaget har fyra avtalstyper nämligen borgensavtal i de fall Scan Väst åtagit sig borgen för kundens lån i bank, hyreskontrakt då företaget hyrt ut gatukök när kunden erhållit med inventarier, köpekontrakt genom avbetalningsköp kiosk och slutligen förbindelse i samband med att företaget lämnat pen- Som motprestation i dessa fall har kunden förbundit sig att av ninglån.

sou 1979;74 Finansieringssituationen. . . 121

leverantören inköpa hela sitt behov av korv och andra produkter som saluförs av Scan Väst eller av Scan Väst anvisad leverantör. Denna förbindelse gäller till dess att prestationerna enligt avtalet fullgiorts. Farmek ek. för. har i samband med borgensåtaganden, penningförsträckning eller försäljning av kiosker och inventarier med ägarförbehåll träffat avtal där kioskägaren förbundit sig att av Farmek eller av annan anvisad leverantör inköpa hela sitt behov av korv och andra produkter, som Farmek saluför till försäljning i kiosker. Farmek har haft ett drygt hundratal avtal av dessa typer. Avtalen håller emellertid på att avvecklas. AB Sohlberg & Lithell har omkring 120 avtal med gatuköksinnehavare. Avtalen har slutits i samband med att företaget försålt byggnad och utrustning till kunden på avbetalning eller medverkat med borgen vid gatuköksinnehavarens köp av utrustning. Gatuköksinnehavaren har förbundit sig att inte sälja med Sohlberg & Lithell konkurrerande produkter och att

inte upphöra med försäljning av företagets produkter.

Skånska Andelsslakrerier ek. för. (Skanek) har ett tiotal avtal avseende bor-

gensåtaganden och hyresupplåtelser till gatuköksinnehavare. Åtagandet för

de senares del överensstämmer i princip med det som redovisats beträffande Sohlberg & Lithell. Glace-Bolaget AB har till omkring 25 000 av sina kunder, bl. a. kiosker, livsmedelsbutiker, bensinstationer och fruktaffárer, lånat ut frysboxar eller frysdiskar. I lånevillkoren ingår bl. a. att låntagaren förbinder sig att övervaka att inga andra varor än GB:s produkter förvaras i de utlånade boxarna eller diskarna. Utöver de nämnda avtalen finns ytterligare avtal av samma innebörd på gatuköksmarknaden. Dessa avtal berör dock vart för sig endast ett fåtal gatukök eller kiosker.

Bryggerinäringen Flera bryggerier har slutit avtal med en del av sina kunder, företrädesvis restauranger och andra näringsställen, samt kiosker och gatukök om uthyrning av fatölsanläggningar och/eller läskedrycksanläggningar. I avtalen har kunden förbundit sig att använda det förhyrda objektet uteslutande for försäljning av drycker tillverkade av respektive bryggeri. De bryggerier

som slutit denna typ av avtal är: AB Pripps Bryggerier, AB Risingsbo Ång-

bryggeri, Bockens Bryggerier AB, Grängesberg Bryggeri AB, AB Sandwalls Å ngbryggeri och Östersunds Bryggeri AB. Sammanlagt berörs drygt 4 600 kunder av dessa avtal. Banco-Bryggerier i Skruv AB har i ett trettiotal fall gått i borgen för kunder. Som motprestation har kunden förbundit sig att under lånetiden endast saluföra av Banco levererade bryggerivaror, att inte upphöra med denna försäljning och att inte göra reklam för andra bryggerivaror.

Oljemarknaden

Oljebolagen har i stort sett likartade kontrakt med de återförsäljare till vilka man upplåtit bensinstationsanläggning. Bensinstationsinnehavarna förbinder sig att dels idka handel med petroleumprodukter, dels saluföra för bil-

122 Finansieringssituationen. . .

ägare lämpliga varor som normalt bör ifrågakomma för försäljning vid ser-

vicestationer, dels utföra erforderliga servicearbeten. Återförsäljaren förbin-

der sig vidare att inköpa hela årsbehovet av petroleumprodukter hos ett visst bolag samt att tillhandahålla det övriga sortiment som bolaget lanserat på riksplanet.

Texril- och beklädnadsmarknaden

Skölds Damkläder AB driver vissa av sina butiker på franchisebasis. Skölds bildar i dessa fall tillsammans med en köpman ett affärsbolag, där bolagets ledare skall äga samtliga aktier som inte ägs av Skölds. Skölds skall alltid äga minst en aktie. Vid försäljning av övriga aktier skall Skölds först erbjudas köpa dessa. Affársbolaget har förbundit sig att låta Skölds förmedla varor motsvarande 80 % av försäljningen. Även övrigt sortiment skall ingå i Skölds profil. Affársbolaget får ta in sidovaror med Skölds skriftliga tillstånd i varje särskilt fall. Affársbolaget skall använda Skölds namn, butiksdesign, färger m. m. Marknadsföringen skall vara enhetlig. Skölds tillhandahåller de lokaler i vilka affarsbolagets verksamhet skall drivas. Inom beklädnadssektom finns vissa detaljhandlare som säljer varor i kommission. De leverantörer som har sådana kommissionsavtal är Hagenfeldt-

Afliirerna AB, Malungsbutikema AB och Skofabriks AB Oscaria. Kommissio-

närerna har förbundit sig att endast sälja varor som tillhandahålls av leverantören/kommittenten. Butikslokalen förhyrs av leverantören. Vissa av avtalen stadgar vidare att endast de priser som leverantören bestämmer gäller vid försäljning.

7.4.4 Uppgifter vid hearings Vid utredningens hearings med företrädare för DAGAB, ICA och branschorganisationer inom SHIO-Familjeföretagen har frågor ställts om leverantörsberoendet. DAGAB uppgav att idealet är enskilda obundna företag. ICA:s och KF:s slutna system medför emellertid att DAGAB inte kan leverera till butiker tillhörande dessa sektorer. DAGAB tvingas av detta skäl att binda upp sina kunder hårdare. Man kan inte tillåta att ett butiksläge inom DAGABsektorn övergår till de andra sektorerna. ICA ansåg att frågan om bundenhet mellan leverantörer och detaljister inte gäller ICA-rörelsen eftersom det är ICA-köpmännen själva som äger ICA-företagen vilka i sin tur levererar till butikerna. Sveriges Legitimerade Optikers Riksförbund anförde att en icke oväsentlig del av finansieringen torde ske genom leverantörskrediter, varigenom en viss icke önskvärd bundenhet till en leverantör uppstår, vilken det blir svårt att lösgöra sig från. Framförallt gäller detta dem som kommer direkt från optikerskolor och ofta saknar kreditvärdighet. De utnyttjar leverantörer som finansiärer och får då åta sig att göra inköpen hos dessa. Inom optikerbranschen finns det relativt få leverantörer varför deras ställning är stark. Det är dock osäkert om skriftliga avtal förekommer. Utvecklingen bedömdes gå i riktning mot en ökad leverantörsfinansiering.

Finansieringssituationen. . . 123

Inom skomakarbranschen förekommer enligt Sveriges Skomakarmästarförbund att leverantörer sätter upp en hel maskinpark hos en skomakare. Denne känner sig därvid förpliktigad att göra sina inköp hos leverantören. l vad mån avtal med denna innebörd träffas kunde inte uppges. Enligt Svenska Frisör/öreningen utgör leverantörerna också inom frisörbranchen en av de få kreditkällorna. Det kunde dock inte sägas om detta medför någon formell bundenhet eller ej.

Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsfdrbund uppgav att maximalt l % av

de enskilda leverantörernas kunder i guldsmedsbranschen finansierar sin verksamhet genom leverantörslån. Även om något formellt krav på köptrohet inte uppställs förväntar sig leverantören ändå en viss grad av köptrohet* enligt förbundet.

7.4.5 NO-ingripanden mot leverantörsberoende

Avtal som medför att en detaljist binds till en leverantör kan prövas av näringsfrihetsombudsmannen (NO) och i sista hand av marknadsdomstolen enligt konkurrensbegränsningslagen.l Bedömning görs av om avtalet utgör en konkurrensbegränsning med skadlig verkan, dvs. om den på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. NO har i flera fall ingripit mot leverantörsberoende och efter överläggningar åstadkommit ändringar i avtalsförhållanden. Prövning sker oberoende av vilka förmåner som detaljisten kan ha erhållit och kan avse avtal såväl mellan leverantör och återförsäljare som inom samverkande grupper inom handeln. Prövningen har främst avsett sortimentsbestämmelser vilka är förhållandevis vanliga. Det finns således i kartellregistret ca 150 avtal med exklusivbestämmelser avseende inköp och sortimentsbestämmelser i frivilliga kedjor m. m. Av de avtal som NO funnit anledning att pröva och som innefattar att leverantören tillhandahåller lokaler, inventarier etc. eller ger annan form av stöd kan följande nämnas som exempel. Exemplen avser ärenden som behandlats under tidsperioden från 1972 och framåt. Avtal om enmärkesförsäljning har prövats i bilhandeln, där återförsäljaravtal tidigare tillämpades som på väsentliga punkter var identiska hos de olika leverantörerna. Enligt dessa avtal erhöll återförsäljaren ensamrätt till försäljning av leverantörens produkter inom ett visst angivet distrikt. Som motprestation fick återförsäljaren åta sig att inte bedriva aktiv försäljning av leverantörens produkter utanför sitt distrikt och att varken direkt eller indirekt sälja produkter som konkurrerade med leverantörens. NO nådde år 1972 en överenskommelse om leveranser av fabriksnya bilar avmärkena SAAB, Volkswagen och Volvo till Stockholms Bilvaruhus (BIVA), som önskat saluhålla även nya bilar av flera märken i samma försäljningsställe. I samband därmed åtog sig leverantörerna av dessa märken att ändra sina kontrakt så, att återförsäljarna fick rätt att representera även andra bilmärken. Motsvarande åtaganden gjordes sedermera även av övriga billeverantörer på den svenska marknaden. Resultatet härav har blivit att återförsäljarna l i växande omfattning tagit upp ytterligare i sitt Lagen (l953:603, omnågot eller några märken tryckt 1970:418) om sortiment. Liknande dubbelsidiga exklusivavtal inom rraktor- och snöskomotverkande i vissa fall av Ierbranscherna I har också upphävts efter NOs ingripande och prövning av konkurrensbegränsningar enmärkesförsäljning beträffande symaskiner pågår. inom näringslivet.

124 Finansieringssituationen. . .

Den utpräglade enmärkesförsäljningen i bensinhandeln var föremål för särskild utredning i slutet av 1960-talet (SOU 1970:24). Utredningen föreslog inte någon förändring av enmärkessystemet. Ett resultat blev dock att vissa krav på återförsäljarna ifråga om köp av tillbehör m. m. mjukats upp. NO har konstaterat att dylika bestämmelser antingen tagits bort ur återförsäljarkontrakten eller inte längre tillämpas och har inte funnit anledning vidta ytterligare årgärder. I avtal som GIace-Bolager (GB) träffat med kiosker och gatukök om finansieringshjälp ingick ett särskilt s. k. leveransavtal, enligt vilket låntagaren förband sig att, till dess samtliga förpliktelser gentemot GB var till fullo produkter och att inte heller reglerade, inte sälja med GB konkurrerande under samma med försäljning av GBs produkter. Vid över-

tid upphöra

mellan NO och GB träffades överenskommelse om att GB skulle läggningar upphöra att teckna nya sådana avtal. GB utfáste sig vidare att avveckla samtliga gällande exklusivbestämmelser i anslutning till kreditgarantiavtal. Marknadsdomstolen prövade år 1977 verkningarna av de exklusivbestämav GB i samband med utlåning av frysboxar och melser som tillämpas frysgondoler till kiosker och butiker (se 7.4.3). I sitt beslut i ärendet konstaterade marknadsdomstolen att exklusivbestämmelser av aktuellt slag som konkurrensen på ett från allmän synpunkt inte regel måste anses motverka önskvärt sätt. Enligt domstolen utgjorde exklusivbestämmelserna en konkurrensbegränsning som försvårade för andra faktiska och potentiella glassleverantörer att konkurrera med GB. Exklusivbestämmelserna ansågs också av domstolen försvåra återförsäljarnas/ låntagarnas näringsutövning genom att deras möjligheter att komplettera sortiment med glassprodukter från andra leverantörer Däremot fann domstolen det inte utrett begränsades. att GBs exklusivbestämmelser i sig hade sådan påtaglig effekt på prisbildning och verkningsförmåga som förutsätts för ingripande enligt konkurrensbegränsningslagen. Ett annat exempel på exklusivbestämmelser i avtal mellan leverantör och återförsäljare som NO ansett medföra skadlig verkan är följande. I arrendeavtal mellan grossistföretaget Bengt Heidenborg AB, Karlstad, och vissa av bolagets återförsäljare inom kiosk- och gatuköksbranschen förband sig återförsäljarna att inköpa samtliga för rörelsen erforderliga varor som ingick i Heidenborgs sortiment från bolaget samt att beträffande varor som inte ingick i Heidenborgs sortiment anlita leverantör som bolaget godkände. var dessutom skyldiga att i rörelsen saluföra det varusor-

Återförsäljarna

timent och de kvaliteter som framgick av en särskilt »upprättad förteckning

eller sådana varor som Heidenborgs i övrigt föreskrev. överläggningar mellan

NO och Heidenborgs ledde till att inköpsplikten väsentligt reducerades och att återförsäljarna fick möjlighet att anlita annan leverantör än Heidenborgs även för det fall den lägre, i det ändrade avtalet angivna kvantiteten inte uppnåtts. Kalmar Läns Slakrerier ek. för. och Kristianstad-Blekinge Slakteri/Zirening och långivning samt ek. för. har i samband med bl. a. borgensåtaganden inom kiosk- och gatukökssektorn fövid uthyrning av lokaler till kunder reskrivit skyldighet för kunderna att till dess lånet är till fullo betalt respektive så länge hyresförhållandet är gällande inköpa hela sitt behov av gatuköksprodukter från föreningen eller av denna anvisat företag. Kalmar Läns Slak-

Finansieringssituationen. . . 125

terier och Kristianstad-Blekinge Slakteriförening förklarade efter skriftväxling med NO att föreningarna var beredda att upphäva de aktuella exklusivbestämmelserna. Ytterligare avtal inom kiosk- och gatukökssektorn prövas för närvarande. De tidigare nämnda avtalen med motsvarande bestämmelser hos Scan Väst, & Lithell samt Skanek prövas av NO. Scan Västs avtal anses som det mest betydande och kommer att underställas marknadsdomstolens prövning om någon uppmjukning inte kommer till stånd. Beträffande franchisekedjan Skölds Damkläder (se 7.4.3) fann NO anledning pröva såväl sortiments- som prisbestämmelserna. Sedan Skölds förklarat att de i sin prisinformation skulle ange att priserna endast utgör rekommendationer fann NO mot bakgrund av att konkurrensen är hård inom beklädnadshandeln inte anledning vidta ytterligare åtgärder. En annan typ av bindning finns inom ICA Hakon AB (se 7.4.3) och avser en klausul i överlåtelseavtal enligt vilken säljaren förbundit sig att icke framdeles bedriva konkurrerande handelsrörelse inom visst angivet område och att inte heller taga anställning i eller inträda som delägare i sådan rörelse. Sedan NO upptagit denna konkurrensklausul till granskning åtog ICA Hakon sig dels att, om införande av konkurrensklausul kan anses rimligt, giltighetstiden normalt inte skall överstiga tre år, dels att det geografiska område för vilket konkurrensförbud gäller avgränsas på ett lämpligt sätt så att det inte anges större än som kan anses rimligt. Vidare har förbudet for säljaren att taga anställning i en med köparen konkurrerande handelsrörelse slopats. I vissa fall har NO granskat avtal med sortimentsbestämmelser och andra bindningar men inte funnit att konkurrensbegränsning med skadlig verkan förelegat. Det gäller bl. a. de i avsnitt 7.4.3 nämnda kommissionsavtalen hos Skofabriks AB Oscaria, Malungsbutikerna AB samt Hagenfeldr-Ajfiirerna AB. NO fann vid sin prövning av dessa avtal att konkurrensen påtagligt skärpts i berörda branscher och vidtog därför inte några åtgärder. Det kan nämnas att leverantörer vid kommissionsförsäljning kan fastställa återförsäljarens försäljningspriser utan att bryta mot bruttoprisförbudet i konkurrensbegränsningslagen.

7.5 Statligt stöd till

servicenäringarna

Det statliga stödet till företag inom servicenäringarna utgörs huvudsakligen av stöd till kommersiell service i glesbygd. Denna stödform infördes den

1 juli 1973. Beslutanderätten i stödärendena låg hos konsumentverket fram?

till den l juli 1979, då den överfördes till länsstyrelserna (SFS 1979:638). Dessa skall samråda med berörd kommun samt med berörd köpmannaorganisation och konsumentförening. Stöd till kommersiell service i glesbygd kan lämnas för att upprätthålla en med hänsyn till geografiska och befolkningsmässiga förhållanden tillfredsställande försörjning med dagligvaror eller drivmedel i glesbygd. En förutsättning för att stöd skall kunna utgå är att berörd kommun har planerat Varuförsörjningen på ett sådant sätt att behovet av stöd kan

bedömas. Stöd kan utgå till näringsidkare i form

av avskrivningslån, investeringslån, kreditgaranti eller driftstöd. Kommu-

126 Finansieringssituationen . . .

ner som helt eller delvis bekostat hemsändning till hushåll av varor kan erhålla hemsändningsbidrag uppgående till 35 % av kommunens nettoutgift för hemsändningen. Avskrivnings- och investeringslân kan lämnas för anskaffning av eller för ny-, till- eller ombyggnader eller större reparationer av lokaler som behövs för verksamheten samt för inredning eller utrustning av sådana lokaler. För samma ändamål kan lånen lämnas till vambuss som används för kringföring av dagligvaror till försäljning. Ett avskrivningslån får motsvara högst 35 % eller, om särskilda skäl Föreligger, 50 % av den godkända kostnaden för investeringen. Tillsammans får avskrivningslån och investeringslån motsvara högst två tredjedelar av kostnaden. För budgetåret 1979/ 80 har 10 milj. kr anslagits för investeringsstödet. Huvuddelen, 8 milj. kr, har fördelats på olika län, medan återstoden disponeras av regeringen. Kreditgaranti kan om särskilda skäl föreligger lämnas för lån eller annan kredit för anskaffning av varulager av näringsidkare som fått avskrivningseller investeringslån. Ramen för beviljande av kreditgaranti uppgick budgetåret 1978/79 till 2 milj. kr. Från den 1 juli 1979 ingår kreditgarantin för varulager i ett större anslag på totalt 26 milj. kr från vilket stöd kan utgå även till sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder.

Driftstäd kan utgå till näringsidkare om detta stöd utgör den mest ända-

målsenliga stödformen under en begränsad övergångstid och i avvaktan

på andra åtgärder. Driftstöd infördes fr. o. m. budgetåret 1978/ 79 och uppgick då till 0,5 milj. kr. I samband med den tidigare nämnda omläggningen av stödet till kommersiell service har driftstödet, liksom för övrigt även hemsändningsbidraget, sammanföns till ett anslag gemensamt med andra former av statligt stöd till glesbygden. Detta anslag uppgår till 74 milj. kr för budgetåret 1979/80. Från anslaget kan stöd utgå även till sysselsättningsfrämjande åtgärder vid företag i glesbygder, till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser samt till samhällelig service i glesbygd och slutligen till regionala utvecklingsfonder för speciella projekt som främjar företagsamhet i glesbygder och skärgårdar. I driftstödsärenden skall länsstyrelsen samråda med konsumentverket. Enligt uppgift från konsumentverket har 160 dagligvarubutiker och fyra bensinstationer beviljats sammanlagt 18 milj. kr i investeringsstöd under perioden den 1 juli 1973 - den 30 juni 1979. Av dessa är 69 butiker belägna utanför det inre stödområdet. I 14 fall har stöd utgått för nybyggnad av butik. På tolv orter, som varit utan butik under en kortare eller längre period, har med hjälp av glesbygdsstödet dagligvaruförsäljning åter kunnat etableras. I 24 fall har stöd utgått till bensinanläggning i anslutning till dagligvarubutik och i fyra fall till bensinstationer. I tre fall har varubussverksamhet fått stöd. Stöd har i åtta fall utgått för Övertagande av dagligvarubutik. Kreditgaranti har i elva fall tecknats för anskaffning av varulager. En översiktlig beräkning av effekterna av investeringsstödet visar per den 30 juni 1979 att ca El 15 000 hushåll innefattande ca 40 000 konsumenter regelbundet gör sina inköp i de butiker som beviljats stöd El 50000 bor stadigvarande inombutikernas omland personer

I . . 127

Finansieringssituationen.

D 8000 fasta fritidsboende har tilllörsäkrats närservice D 370 personer arbetar i de butiker vars existens tryggats D 65 nya arbetstillfällen i butikerna beräknas ha tillkommit som en följd av stödet. Under budgetåret 1978/79 har tolv dagligvarubutiker och en drivmedelsanläggning beviljats sammanlagt 411 000 kr i driftstöd. Under samma period beviljades statligt hemsändningsbidrag till 41 kommuner.

sou 1979:74 129

8 Företagsservice

Med Företagsservice avses här utbildning och rådgivning. l rådgivning innefattas: El information till Företagen i olika frågor t. ex. om former För Finansiering, beskattningsregler, lagstiftning, regler För handel på olika utlandsmarknader eller olika standardiserings-, säkerhets- och miljövårdskrav. D konsulttjänster i tekniska, ekonomiska, administrativa frågor och marknadsföringsfrågor samt beträffande etableringar. Tillgång till Företagsservice är av stor betydelse framför allt För de mindre Företagen, eftersom dessa i begränsad utsträckning kan anställa specialister på olika områden. En väl utbyggd Företagsservice anpassad till småFöretagens behov bidrar till att Förbättra näringslivets verksamhetsförhållanden.

8.1 Företagsservice med samhällets medverkan

I samhällets regi och genom medverkan från samhället i form av bidrag och Förmedling bedrivs en omfattande urbildningsverksamhet. Den statliga och statsunderstödda rådgivning som riktas mot mindre och medelstora Företag lämnas främst av de regionala utvecklingsfonderna, vilket innebär att den är inriktad på tillverkande Företag och endast kommer sådana serviceFöretag till del som har direkt anknytning till tillverkande Företag. En redogörelse För denna verksamhet ges i kapitel 5. Av intresse i detta sammanhang är de utbildningsuppgifter som ankommer på statens industriverk (SIND). Verket skall enligt riktlinjer i regeringens proposition 1977/ 78:40 om åtgärder För att främja de mindre och medelstora Företagens utveckling ha det övergripande ansvaret på myndighetsplanet for småföretagsinriktade fortbildningsinsatser. I denna uppgift ingår att främja tillkomst och utveckling av Företagsanpassade kurser och att samordna olika utbildningsaktiviteter. Verket skall också hålla sig underrättat om utbud och efterfrågan vad gäller kursverksamhet av intresse För småföretagen.

För att fullgöraguppgiften har verket till sitt förfogande bl. a. ett särskilt

anslag - B 16 Bidrag till företagsinriktad fortbildning. Anslaget, som tillkom den 1 juli 1978, uppgår till nära 9,2 milj. kr För budgetåret 1979/80. SIND är i sin verksamhet inriktad på samma målgrupp som utvecklingsfonderna. Även det nämnda anslaget användes För denna målgrupp och kommer således inte huvuddelen av servicenäringarna till del.

Företagsservice

De övergripande Förutsättningarna för att bidraget skall utgå är följande:

D Kurserna skall vara speciellt inriktade på de mindre och medelstora företagen. D Kurserna skall göras lättillgängliga för målgruppen, dels genom en större dels genom en nedsättning av kursavgifterna. Kurgeografisk spridning, serna skall dock huvudsakligen finansieras av arrangören, som regel genom deltagareavgifter. D För att få del av bidraget måste kursarrangören uppfylla vissa krav, nämhar en viss varaktighet, dels hålla kurligen dels garantera att kurserna serna öppna för alla inom målgruppen utan krav t. ex. på medlemskap i branschorganisationer.

Anslaget delas upp i två olika bidragstyper:

D Bidrag till genomförande av befintliga kurser. D Bidrag till utveckling av nya kurser.

Genomförandestöd kan utgå till utbildningsgivare som idag tillhandahåller kurser vilka helt eller delvis uppfyller de kriterier som uppställts ovan. Ututvecklingsfond, som också bildningsbehoven kartläggs lokalt av respektive Föreslår tänkbara kurser och utbildningsgivare. Efter en regional samordning av utvecklingsfondernas programförslag bedömer verket förslagen och fastkurställer anslagstilldelning. Bidrag kan också utgå till centralt arrangerade kursavgiften. Utser. Bidraget utgår med viss procent av den ursprungliga att aktiviteterna har bildningsenheten vid de regionala fonderna kontrollerar och att kriterierna i övrigt uppfyllts. Indugenomförts enligt programmet striverket utbetalar därefter fastställt bidragsbelopp. Vid regionala utbildningsträffar där fonderna och verket deltar, utvärderas sedan programmen. För följande typer av projekt kan utvecklingsstöd utgå:

D Utveckling av nya kurser och konferenser (inkl. självstudiematerial). D Aktualisering av äldre kurser och bearbetning av befintligt kursmaterial så att det passar specifika branscher och företagsgrupper.

inom anslagsramen för budgetåret 1978/79 på totalt 8 milj. kr beräknades, av tidigare års utbildningsprogram, att ca 400450 kurser kunde på grundval och ett 80-tal projekt utvecklingsstöd. Detta innebar få genomförandestöd att i genomsnitt 70-75 bidragsberättigade kurser och 12 á 13 utvecklingsprojekt beräknades kunna bli genomförda i varje region. Genom att kännedom om stödet ökar bland utbildningsgivare kommer dessa enligt industriverket sannolikt att ansöka om medel för allt fier bidragsberättigade kurser. Med tanke på att de regionala utbildningsenhetema befinner förväntar sig verket att såväl antalet sig i ett uppbyggnadsskede som antalet utvecklingsprojekt kommer att öka. induutbildningstillfállen striverket framhöll i utredningen ”Kursverksamhet vid statens industriverk” (SIND 1975:6) att det är angeläget att anslaget får en successiv utbyggnad så att möjligheter skapas för bredare, mera systematiska och långsiktiga initiativ till samordnings- och utvecklingsinsatser inom utbildningsområdet. Inom den företagsinriktade verksamheten bör enligt SIND:s anvisningar ämnesområdena marknadsföring, exför 1979-1980 i första hand prioriteras portkunskap, produktförnyelse, produktionsteknik och användarfrämjande

Företagsservice

åtgärder på dataområdet. Utbildningsaktiviteter kombinerade med uppföljande konsultinsatser kommer att prioriteras. SIF U (statens industriverks enhet för företagsutveckling) bedriver en omfattande kursverksamhet med inriktning främst på mindre och medelstora företag. Dessa företag svarade budgetåret 1977/78 för drygt 60 % av antalet kursdeltagare. Återstoden kommer främst från de affärsdrivande verken och storföretag. Utbildningen är huvudsakligen av fortbildningskaraktär med praktiska och laborativa inslag och omfattar främst tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioneri företagen. Antalet kursdeltagare är i genomsnitt 20 per kurstillfálle. Under budgetåret 1977/ 78 genomfördes totalt 1 034 kurser varav 767 öppna och 267 företagsbeställda. Kurslängden var i regel 2-5 dagar. Deltagarantalet uppgick till 21500. Det åligger SIFU enligt SIND:s instruktion att bl. a. insamla och bearbeta kunskaper och erfarenheter i tekniska, administrativa, kommersiella och ekonomiska frågor av betydelse för utvecklingen inom näringslivet samt att genom kursverksamhet, rådgivande verksamhet, information eller på annat sätt främja utbildning av företagare och anställda inom näringslivet. Målet är att genom fortbildning ge kunskaper som direkt leder till förbättrade arbetsprestationer. SIFU är uppdelad på sex operativa sektioner nämligen för verkstadsteknik, byggnads- och VVS-teknik, el-teknik, processteknik, kemisk teknik samt företagsekonomi. Dessutom finns stabsorgan för marknads- och planeringsfrågor och en servicesektion. Den företagsekonomiska sektionens verksamhet syftar till att genom information och utbildning skapa ökade förutsättningar för utveckling inom små och medelstora industri- och hantverksföretag. omfattar Utbildningen ämnesområdena ekonomi, administration, personalutveckling, marknadsföring, juridik samt vissa specialkurser. Efterfrågan är störst på kurser i kalkylering, beskattningsfrågor, marknadsföring och avtalsfrågor. Sektionens kursutbud riktar sig främst till personal i företagens Iedningsfunktioner. Sektionen utvecklar kurser på eget initiativ eller efter beställning från företag eller branschorganisationer. En stor del av de kurser som sektionen nu har är generella och lämpade för företagare inom alla branscher. Huvuddelen av undervisningen, närmare 80 %, sköts av utomstående experter och konsulter. SIFU:s verksamhet finansieras dels genom kursavgifter och andra ersättningar för tjänster, provningar, undersökningar m. m., dels genom statsanslag. För budgetåret 1979/80 har SIFU erhållit 9,4 milj. kr. Enskilda yrkesskolor erhåller statsbidrag, som utgår till lärarlöner på grundval av beräknad normallönekostnad. I vissa fall utgår ett tillägg avsett for driftskostnader. För budgetåret 1979/80 utgår bidrag bl. a. till Köpmannainstitutet, Berghs reklam/marknadsskola AB, Kooperativa förbundets utbildningssektion Vår gård, Svenska Åkeriförbundets yrkesskola, Svenska Frisörsföreningens yrkesstudio samt SHIO-Familjeföretagen (föreläsningsverksamhet). Av det totala bidraget på 28 milj. kr erhåller dessa drygt 2,2 milj. kr, varav Köpmannainstitutet svarar för nära hälften. Inom gymnasieskolan finns förutom de vanliga utbildningslinjema även olika typer av specialkurser. inom den ekonomiska sektorn finns kurser bl. a. för blivande butiksledare inom detaljhandeln, ett- och tvååriga de-

Företagsservice

taljhandelskurser samt introduktionskurs för handeln. Högre specialkurser förekommer för detaljhandelns marknadsföring och vidare med benämningen ekonomisk specialkurs där bl. a. en distributiv gren ingår. Den kommunala vuxenutbildningen (KOMVUX) är organisatoriskt knuten KOMVUX-kurser skall vara kompetensinriktade eller till gymnasieskolan. arbetsmarknadsinriktade och följa centralt utfärdade läroplaner. Flertalet kommuner i landet anordnar för närvarande kurser för vuxna i ämnen som finns högstadium och i gymnasieskolan. Dessutom anpå grundskolans ordnas direkt yrkesinriktade kurser enligt läroplaner som gäller enbart för KOMVUX —särskild yrkesinriktad utbildning. Även landstingskommuner anordnar viss gymnasieskolutbildning och särskild yrkesinriktad utbildning. Kursutbudet varierar mycket från kommun till kommun. Mest mångsidig i de största kommunerna. Olika åtgärder prövas är givetvis utbildningen emellertid för att ge KOMVUX en större bredd även i mindre kommuner. Under ett läsår deltar ungefär 160 000 personer i KOMVUX-kurser, varav ca 60000 i yrkesinriktade kurser. Under budgetåret 1978/79 anslogs 364,5 kr för KOMVUX:s verksamhet. Fr. o. m. den 1 juli 1978 anordnas milj. - efter försöksverksamhet 1975-1978 - kurser i ämnen på yrkesinriktade bl. a. två-årig distributions- och kontorslinje, konsumtionslinje, livsmedelsteknisk linje och vårdlinje samt i ämnen i specialkurser i gymnasieskolan. Kurserna, som i stor utsträckning ersätter äldre utbildning, är samtliga arbetsmarknadsinriktade och behörighetsgivande. Regeringen beslutade 1976 att samråd med arbetsmarknadens parter skall äga rum rörande utformning av läroplaner för yrkesinriktad utbildning. Detta sker inom en central samrådsgrupp med representanter för kommunförbundet, landstingsförbundet, SAF, PUN och SÖ. När så behövs, förbereds lä- LO, SACO/SR, TCO, roplanerna i arbetsgrupper. Parternas inflytande skapar garantier för att kurserna blir arbetsmarknadsinriktade. Försöksverksamhet med yrkesinriktad högskoleutbildning (YTH) inleddes 1975. Verksamheten var från början enbart inriktad på industrin. Sedan 1977 finns även YTH för handel och distribution. Denna vänder sig främst

till dem som arbetar i varuhandeln inom detaljhandelns säljfunktion eller

partihandelns lagerfunktion. Utbildningen ger kunskaper och färdigheter och arbetsledande befattningar. Utsom krävs för ett vidgat ansvarsområde bildningen är upplagd kring aktuella problem och tendenser inom handelns gymnasieskolan eller viss område. Behörig för YTH är den som genomgått eller har yrkeserfarenhet. Till utbildningen, som omfattar yrkesutbildning tre terminer, antas 30 studerande. Handelns organisationer på arbetsgivarav utbildnings- och kursplaner. Hanoch löntagarsidan deltog i utformandet en betydelsefull roll. delns yrkesnämnd spelade i detta sammanhang de vanliga utbildningarna, små- Inom högskolans ram bedrivs, förutom företagsinriktad utbildning i Jönköping och Växjö. I Västerås finns en särskild marknadsföringslinje. En ny allmän utbildningslinje, linjen för handel och distribution på 60 poäng, inrättas under 1979. De enskilda högskolestyrelsema har rätt att självständigt inrätta lokala linjer och enstaka kurser. I såväl högskolestyrelserna som i linjenämndema ingår företrädare för yrkeslivet, som därigenom kan påverka kursutbudet. Arbetsmarknadsutbildning (AMU) har expanderat kraftigt under senare år. Deltagarna fördelas mellan kurser anordnade av SÖ eller företag - bl. a.

Företagsservice 133

med hjälp av den s. k. 25-kronan - samt mellan utbildning i det reguljära utbildningsväsendet och kurser anordnade av organisationer. Ansvaret för AMU delas av AMS och SÖ. För att ge dessa råd vid planläggningen av kursverksamheten, dess yrkesinriktning och omfattning, finns en rådgivande delegation med representanter för bl. a. arbetsmarknadens parter samt kommun- och landstingsförbunden. Vid utarbetandet av läroplanen för AMU samarbetar SÖ med olika branschorgan och institutioner inom aktuella yrkesområden. AMU beviljas på arbetsmarknadspolitiska grunder och är öppen för den som är arbetslös eller riskerar att bli det, är anmäld på arbetsförmedlingen och har fyllt 20 år. Kravet på arbetslöshet gäller inte utbildning till yrken med stor brist på utbildad arbetskraft. Läroplaner för AMU finns for ett stort antal ämnesområden. Bland dessa kan nämnas läroplaner med följande benämningar: redovisning för småföretagare, administration i mindre och medelstora företag, högre företagsekonomisk kurs, allmän detaljhandel och säljkonsulenter.

8.2 inom

Företagsservice organisationer

En omfattande Företagsservice lämnas av organisationerna på arbetsmarknaden och branschorganisationerna samt av vissa institut som dessa är intressenter i. Arbetsgivarorganisationerna lämnar främst information och råd om förhållandena på arbetsmarknaden samt svarar för avtalsförhandlingarna, dvs. i huvudsak frågor som rör medlemmarna i deras funktion som arbetsgivare. Nya lagar som medbestämmandelagen och semesterlagen kräver omfattande information till medlemsföretagen. Likaså fordrar avtal om t. ex. löner, arbetsmiljö och företagshälsovård upplysnings- och utbildningsverksamhet från organisationernas sida. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) är det svenska näringslivets största organisation. I SAF ingår (i maj 1979) över 35 800 företag, sammanslutna i 37 förbund och med drygt 1,3 miljoner arbetstagare. Omkring 35 % av alla anställda i Sverige arbetar i företag anslutna till SAF . De flesta av dessa är småföretag. Något över 50 % av företagen har högst fem anställda och drygt 80 % högst 25 anställda. SAF representerar större delen av industrin samt stora grupper av företag inom jord- och skogsbruk, gross- och detaljhandel, hantverk, hotell och restauranger, byggnads- och anläggningsverksamhet, väg-, sjö- och lufttransport, försäkringsväsen, läkar- och tandvård, biografer och teatrar m. m. SAF:s främsta uppgift är att förhandla om löner och andra anställnings-

villkor. Vidare

ger SAF service och råd i olika frågor t. ex. lönestatistik, produktionsteknik, arbetsorganisation, medbestämmande och arbetsmiljö. Resurserna for detta har ökat genom den regionala verksamhet som byggts upp med kontor på nio olika platser i landet, nämligen: Falun, Göteborg, Jönköping, Linköping, Malmö, Skellefteå, Sundsvall, Växjö och Örebro. Omkring 11 000 av företagen i SAF finns inom Handels Arbetsgivareorganisation (HAO). Centrala Gruppen inom HAO, som repre-

1 34 Företagsservice

senterar företagen inom handeln samt inom ett stort antal servicebranscher, omfattar ca 8000 företag med drygt 185000 anställda.

För att hjälpa företag på handelns område med t. ex. personalplanering, och andra rationaliseringsåtgärder har HAO bildat ett

rationella lönesystem

särskilt bolag, HAO-konsult. Företagen på HAO-området kan även utnyttja HAO anordnar seminarier for företagsledare och HAO:s datalönesystem. personalchefer inom arbetsrättens område samt kurser om olika lagar och avtal på arbetsmarknaden. Vidare genomförs bransch- och Företagsanpassad

ekonomiutbildning. ALI-RATI, SAF:s utbildningscentrum, bedriver en omfattande utbildbl. a. inom områdena ledarskapsutveckling, produktionsningsverksamhet ekonomi och lönesättning. Vissa kurser är speciellt inriktade på en särskild bransch. ALI-RATI har 16 000-17 000 deltagare per år och genomför både

öppen och foretagsintern utbildning. ALI-RATI lämnar också konsultinsatser. Medelstora och större företag inom industrin har hittills dominerat bland institutets kunder. För att möta från mindre företag har man utformat en särskild Småföretagsefterfrågan I samarbete med SIND har man utvecklat kurspaket för mindre utbildning. har även inlett samarbete med HAO och Handelns yrföretag. ALI-RATI inom detalj- och parkesnämnd i syfte att planera för en ny utbildning tihandeln. Sveriges Köpmannaförbund är den enskilda detaljhandelns organisation. Medlemmarna utgörs av 16 500 köpmän. Dessa är organiserade i 400 lokalföreningar, vilka i sin tur ingår i 19 distriktsorganisationer. Föreningar bevakar medlemmarnas intressen på lokal och regional nivå. och distrikt bevakas av 22 riksbranschorganisationer. Förbundet repre- Branschfrågorna i olika statliga organ. Köpmannaförbundet bedriver senterar detaljhandeln en omfattande serviceverksamhet bl. a. beträffande ekonomisk rådgivning. Medlemmarna har 25 redovisningsbyråer över hela landet till sitt förfogande. som är specialiserade juridik. Den hu- Förbundet har jurister på handelns verksamheten är inom hyres- och fastighetsrätten. Förbundet vudsakliga har en stadsplanebyrâ som gör utredningar, ger råd och hjälp när det gäller m. m. Riks-

planeringen av nya centra, saneringar, trafikomläggningar

länsförbund och lokalforeningar lämnar service till branschorganisationer, sina respektive medlemmar. Viktiga informationskanaler är de olika organens

tidningar. Köpmannainsritutet är Sveriges Köpmannaforbunds institut for yrkesut- Institutet dels fort- och vidabildning. genomför dels rekryteringsutbildning, for den enskilda handeln. Den senare utbildningen drivs hureutbildning i samarbete med enskilda foretag, ekonomiska grupperingar vudsakligen Dessa svarar för omkring 40 % av det eller med handelns organisationer. totala antalet kursdeltagare, som uppgår till ca 2 500 per år. Bland kurserna kan nämnas butiksledarutbildning och eftergymnasial foretags- och distri- Den senare med praktikavsnitt. Institutet butionsekonomisk utbildning. medverkar vid utbildning även på lokal och regional nivå. Institutet omsätter nära 3 milj. kr och finansierar verksamheten med kursavgifter, anslag från samt ett statsbidrag och Köpmannaforbundet på ca l milj. kr. Distriktsinom Köpmannaförbundet bedriver i stor utriksbranschorganisationerna sträckning egen utbildning.

Företagsservice

SHIO-FamiIje/öretagen är en näringspolitisk riksorganisation för familjeforetag och andra huvudsakligen mindre och medelstora företag inom enskilt näringsliv. I organisationen ingår drygt 35 000 företag. Dessa är organiserade i något över 400 lokalforeningar och i nio regioner, som består av ett eller flera länsdistrikt. Till organisationen är dessutom omkring 45 branschförbund anslutna. SHIO-Familjeforetagen erbjuder sina medlemmar service i form av rådgivning i bl. a. skattetekniska, arbetsrättsliga och andra juridiska frågor. Information om väsentliga lagändringar och händelser som berör företagen lämnas via den egna tidningen eller speciella broschyrer. SHIO-Familjeföretagens ekonomitjänst samarbetar med ett 40-tal skatteoch bokföringsbyråer runt om i landet. Dessa är specialiserade på de mindre företagens problem. SHIO-Familjeforetagen och Köpmannaforbundet har inlett ett samarbete för att förstärka den juridiska rådgivningen till medlemmarna. SHIO-Familjeföretagen driver Hanrverkets folkhögskola. Huvudkurserna utgörs av en allmän, en företagsekonomisk och en konsthantverklig-estetisk linje. Dessutom har man ett utbud av kona ämneskurser somanordnasi samarbete med branschförbunden eller SHIO-Familjeforetagen centralt. Skolan har också en omfattande kurs- och föreläsningsverksamhet inom bl. a. juridiska och ekonomiska ämnen med särskild inriktning på allmänna företagsproblem. Organisationen genomför nu en kartläggning av utbildningsbehovet. Syftet är att skapa en utbildningsstege för medlemmarna. Utbildning bedrivs också regionalt inom SHIO-Familjeforetagen samt av flera av branschforbunden. Dessa bedriver såväl yrkesutbildning som utbildning i mer allmänna ämnen. Sveriges grossistförbund (SGF) är riksorganisation för partihandels- och imponföretag och har drygt 1000 medlemmar. Förbundet har ett femtiotal branschförenjngar samt ett antal direktanslutna företag. SGF företräder medlemmarna i olika sammanhang och ger dem service i varierande former. Regional organisation saknas. Grossistförbundets rådgivning omfattar främst skattefrågor och juridik. Man hjälper bl. a. medlemmarna i marknadsrättsliga frågor infor NO och KO. Grossistforbundet bedriver också viss utbildningsverksamhet. Främst har man kurser för säljare, inköpare och lagerchefer. Svenska åkeriförbunder (SÅ) är riksorganisation för åkeriföretag. SÅ har 14 000 medlemmar och är uppbyggt av 24 regionala åkeriföreningar. Förbundet är intresseorganisation för sina medlemmar och företräder dem inför bl. a. myndigheter. Medlemmarna kan vidare erhålla hjälp i bl. a. marknadsföringsfrågor. Förbundet utför företagsanalyser åt medlemsforetagen och bedriver utvecklingsarbete i fråga om t. ex. transportlösningar. Medlemsforetagen äger gemensamt ett servicebolag som har hand om redovisnings- och revisionsverksamhet och tar fram ekonomiska nyckeltal. SÅ har också en egen yrkesskola som finansieras genom kursavgifter , anslag från förbundet och statsbidrag. Uppskattningsvis deltar 10 % av medlemmarna i utbildningen varje år. Antalet elevtimmar har nästan femdubblats från 1973/74 till 1978/79, då det uppgick till 58 100. Skolan ger utbildning såväl i branschspecifika ämnen som i mer allmänna ekonomiska och juridiska frågor. Viss utbildning anordnas i samarbete med respektive åkeriförening. Handelns yrkesnämnd är ett samarbetsorgan med syfte att främja utbildning

136 Företagsservice

för inom och rekrytering till handeln. I yrkesnämnden ingår företrädare Handelsanställdas förbund HAO, Kooperationens förhandlingsorganisation, Yrkesnämnden försöker påverka utoch Handelstjänstemannaförbundet. bildningsverksamheten så att den anpassas efter handelns krav. Man medverkar i olika utredningar och arbetsgrupper, t. ex. gymnasieutredningen, YTH handel och distribution, handelsutbildning inom KOMVUX och AMU. Yrkesnämnden har en rad projekt i gång varav ett syftar till att ta fram utbildningsmaterial för mindre företag. IFL, är en fristående, riksomfattande stiftelse. Institutet/ör Företagsledning, Huvudmän SAF, Svenska Civilekonomär Handelshögskoleföreningen, föreningen, Sveriges Civilingenjörsförbund och Sveriges Industriförbund. bedriver av personal för ledaruppgifter och stöder ve- Stiftelsen utbildning tenskaplig forskning som främjar sådan utbildning. IFL vänder sig till privata, Kurserna omfattar bl. a. kooperativa och offentliga företag och förvaltningar. företagsledning, ekonomisk analys, planering och styrning, marknadsföring, för styrelseledamöter samt redovisning och finansiering, utbildningsprogram chefs- och organisationsutveckling. Kurserna varar 4-6 veckor med uppföljningsseminarier på tre dagar. Under år 1978 deltog ca 1200 personer i kurser och seminarier. Antalet representerade företag eller organisationer bland deltagarna var ca 640. IFL används även för företagsintern utbildning. är att ta tillvara medlemmarnas De fackliga organisationerna.: huvuduppgift intressen. Den verksamhet som bedrivs inom och av de fackliga organisationerna är till sin natur sådan att den direkt påverkar och avser att påverka förhållandena inom företagen. Den svenska modellen bygger i hög grad att det existerar starka fackliga organisationer. l den arpå förutsättningen betsmarknadslagstiftning, som byggts upp under senare år, spelar de fackliga organisationerna en central roll. (HTF) organiserar tjänstemän vid företag HandelsUänstemanna/örbundet del faller inom handeln, transport- och vilkas verksamhet till övervägande övriga servicenäringars områden. Förbundet, som ingår i Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), organiserade 93000 medlemmar i april 1979. Medlemmarna arbetade i ca 10000 företag. Inom Privattjänstemannakarram svarar HTF för avtalsförhandlingarna avseende servitellens (PTK) Det lönestatistiska underlaget inför förhandlingceföretagens tjänstemän. arna framställs till stor del gemensamt av HTF och arbetsgivareorganisationerna. av de privata tjänstemännens fackliga or- Trygghetsrâdet som inrättats och Svenska (SAF) bedriver en omganisationer Arbetsgivareföreningen fattande verksamhet som syftar till goda och trygga anställningsförhållanden förmedlas tjänstemän i företagen. I enlighet med SAF/ PTK:s Trygghetsavtal mellan företag med övertalig personal och företag med personalbehov. Trygghetsrådets verksamhet innefattar även stödjande av företagens insatser för att möta övertalighetsproblem och förebygga uppsägning. (LO) finns ett flertal förbund som organiserar Inom Landsorganisationen De största är Handelsanställdas fiirbund med personal i serviceföretagen. T med 57000 medlemmar

152000 medlemmar, ransportarbetareförbundet

med ca 30000 medlemmar. och Hotell- och Restauranganställdas förbund löner och allmänna anställningsvillkor sker dels Förhandlingar angående LO och SAF, dels mellan förbunden och motsvarande arcentralt mellan

Företagsservice 137

betsgivarorganisation. Samtliga förbund och även LO bedriver en omfattande utbildningsverksamhet. Medlemmarna utbildas i fackliga ämnen som avtalskännedom, arbetsmiljöfrågor och arbetsrätt men också i mer allmänna ämnen.

8.3 Företagsservice inom samverkande företag

Möjligheten att få tillgång till Företagsservice är en bidragande orsak till att företag inom servicenäringarna samverkar i olika former eftersom företagsservicen har betydande stordriftsfördelar. Utbildning och rådgivning ses dessutom ofta som väsentliga faktorer for att förbättra konkurrenskraften inom t. ex. kedjor och koncerner inom detaljhandeln. Inom ICA utförs en rad arbetsuppgifter i form av rådgivning och service till butikerna av regionföretagen ICA E01, ICA Essve och ICA Hakon. Det gäller olika former av säljstödjande aktiviteter, exempelvis veckoannonser, vidare bevakning ‘av nya butikslägen, hjälp med förnyelse av butiker, butiksprofilering och med finansiering. Handlarna kan vidare få hjälp med administrativa rutiner som redovisning, intemrevision och personalplanering samt dessutom = styrelsearbete. Genom ICA AB:s dotterbolag AB Köpmannatjänst får ICA-butikerna råd och hjälp vid nyetablering och förnyelse av butikerna. Sådan rådgivning omfattar byggnation, butiksplanering, butiksmiljö samt butiksutrustning. Servicen omfattar hela planeringsskedet från lägesbevakning till färdigutrustad butik. På riksplanet biträder även ICA AB:s centrala etableringsavdelning vid lägesbevakning samt diskussioner och förhandlingar med myndigheter. Inom ICA AB finns också en särskild funktion för samhällskontakt och samhällsekonomi för att bistå och bevaka lCA-köpmännens intressen, exempelvis när det gäller prisförhandlingar. ICA-rörelsen har en egen skola, ICA-skolan, som anordnar kurser och seminarier över hela landet. Man genomför 600-700 kursdagar per år med 8 000-10 000 deltagare, i huvudsak butiksmedarbetare. ICA-skolan har ett kursprogram med fasta utbildningsgrenar med grund-, vidare- och ledarutbildningar samt en köttutbildning. Dessa kompletteras med kortare kurser som tar upp aktuella frågor. Utbildningen ses som ett väsentligt konkurrensmedel, därför är det i stort sett endast ICA-medlemmar som är med på kurserna. Huvuddelen av ICA-butikerna täcks genom ICA-skolans nuvarande verksamhet. Hälften av alla ICA-köpmän har deltagit i kurser i ICA-skolan. I butiker med över 6 milj. kr i omsättning har 90 96 deltagit. DAGAB:s detaljhandelsdivision har till uppgift att planera, etablera och utforma butiker, att rekrytera och utbilda köpmän och personal och att hjälpa köpmän med finansiering och ekonomisk rådgivning. DAGAB har konsulenter för rådgivning till butikerna i varukunskap, marknadsföring, ekonomi, administration, teknisk planering och bokföring. Vissa av dessa funktioner utförs också av kedjorna Vivo och Favör som dessutom har program för profilskapande åtgärder och konsumentnära marknadsföring. DAGAB har vidare utvecklat dels ett system för elektronisk ordertagning, dels ett för dagligvaruhandeln specialanpassat redovisningssystem.

138 Företagsservice

För DAGAB är utbildning en relativt ny uppgift. Man bygger nu upp såväl yrkes- som butiksledarutbildning. Målet är att utbilda 125-150 nya livsmedelshandlare per år. Utbildning för Säljledare och inköpare bedrivs också, liksom kurser i budget- och redovisningssystem samt projektarbete. I fråga om yrkesutbildning utnyttjas också de kurser som anordnas av Sveriges Livsmedelshandlareförbund (SSLF). ICA, DAGAB och SSLF har en gemensam treårig aspirantutbildning. Aspiranten är anställd av respektive företag och garanteras praktik inom olika områden i parti- och detaljhandeln. Aspirantutbildningens mål är att utbilda köpmän. KF :s detaljhandelssektor ger konsumentföreningama en heltäckande service. Sektorn arbetar bl. a. med detaljhandelsetablering, service i driftsfrågor, utveckling av datasystem och sortimentsfrågor. KF har ett eget arkitektkontor som medverkar vid ritnings- och projekteringsarbeten. Annonsbyrån Svea lämnar service i fråga om marknadsföring och reklam. KF anordnar utbildning för anställda inom kooperationens butiker, varuhus, industriföretag, lagercentraler, kontor, restauranger etc. Utbildning bedrivs dels av förbundets skola Vår Gård, dels av konsumentföreningama på regional nivå. Strävan är att en allt större del av utbildningen skall ske regionalt. I varje region har den dominerande föreningen ett utbildningsansvar för regionen. På Vår Gård finns en särskild avdelning för lokalprogram. Kursprogrammet är i stor utsträckning befattningsinriktat med utbildning för t. ex. föreningsledare, butikschefer, konsulenter och inköpare samt branschinriktade kurser. KF har en treårig aspirantutbildning för dem som vill nå högre befattningar. Vår Gård har ungefär 3000 kursdeltagare per år. En betydande del av utbildningsvolymen ligger på lokal nivå. Möjlighet till utbildning finns också genom Brevskolans kurser som utformas i nära samarbete med Vår Gård och föreningarna. De frivilliga fackkedjorna utför en rad servicefunktioner för sina medlemmar. De vanligast förekommande servicefunktionerna bland de totalt 43 kedjor som omfattas av HUI:s rapport Frivilliga fackkedjor 1977/78, är: Inköp 40 kedjor Annan reklam än annonsering 38

Utbildning förekom inom 33 av 43 kedjor vid utgången av 1977. Denna utbildning avser såväl bransch- och varukännedom som butiks- och foretagsledning. Sju frivilliga fackkedjor samverkar i det gemensamt ägda Fackhandelsutveckling AB (FUAB). FUAB har utvecklat ett för de sju kedjorna delvis gemensamt utbildningsprogram bl. a. i syfte att erhålla nya butiksägare. I utbildningspaketet ingår introduktionskurs, kurs i säljteknik, butikschefs- År 1977 fanns 44 kedjor. kurs och företagsledarkurs. Totalt har 400 detaljister gått på företagsle- I HUl:s rapport ingår emellertid endast uppgif- darkurserna sedan starten 1974. Utvecklingen på utbildningsområdet går ter från 43 kedjor. från centrala kurser mot regionala/ lokala arrangemang allt eftersom kedjorna

Företagsservice 139

bygger upp intern kapacitet. FUAB förmedlar också etableringskontakter för delägarnas räkning. Under 1978 har ett nytt butiksdatasystem börjat utvecklas. Ett omfattande utbud av företagsrådgivning, med den innebörd som använts här, kommer vidare från konsult- och uppdragsföretag, som kan erbjuda tjänster inom en rad områden. Som exempel kan här nämnas företagslednings-, etablerings- och organisationskonsulter, bokförings- och reklambyråer, konsulter i ekonomiska och juridiska frågor. Branschorganisationerna har, som tidigare framgått, ofta samarbete med konsulter inom vissa områden dit medlemmar kan hänvisas för att få råd och service i olika frågor. Utbildning bedrivs också av franchisegivare, mångfilialföretag och företag som har försäljning genom komissionärer. Av väsentlig betydelse är vidare den utbildning, framför allt i varukännedom, som leverantörsföretagen bedriver.

8.4 Utredningar om företagsservice

HUI har på uppdrag av serviceföretagsutredningen undersökt i vilken omfattning de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen under det senaste bokföringsåret (1977/ 78) dels anlitat konsult för t. ex. marknadsföring, administration, etablering och ombyggnader, dels utnyttjat någon form av utbildnings- eller kursverksamhet (se bilaga). Undersökningen visar att omkring en fjärdedel av företagen fått konsulthjälp. Andelen är betydligt högre för dagligvaruhandeln (ca 37 %) än för fackhandeln (13 %). Förklaringen till den höga andelen inom dagligvaruhandeln är att samtliga företag som är anslutna till de frivilliga kedjorna inom dagligvaruhandeln får hjälp med sin marknadsföring. Visserligen utövar vissa av fackhandelns kedjor marknadsföringsfunktion för sina medlemmar, men anslutning till frivillig kedja inom denna branschgrupp är betydligt lägre än inom dagligvaruhandeln. Andelen som anlitat konsult är betydligt högre för de medelstora än for de små företagen, vilket sammanhänger med anslutningen till frivillig kedja. HUI konstaterar i sin utredning att inget företag har angivit att de sökt konsultationshjälp men inte lyckats få någon sådan hjälp. Tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen har emellertid inte sökt någon konsulthjälp vad avser marknadsföring, administration, etablering m. m. under det senaste räkenskapsåret. Omkring 11 % av samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag har under det senaste bokföringsåret utnyttjat någon fonn av kurs eller utbildning. Andelen är några procentenheter lägre i dagligvaruhandeln än i fackhandeln. Det är främst de medelstora företagen som utnyttjat kurser och utbildning. Dessa redovisar ca 50 % deltagande, medan deltagandet för de mindre företagen endast uppgår till ca 8 %. Kurser arrangerade av branschorganisationer har utnyttjats mest men även leverantörskurser och kurser hos frivilliga kedjor redovisar högt deltagande.

140 Företagsservice

De frivilliga kedjornas kurser dominerar inom dagligvaruhandeln men branschorganisationernas kurser inom fackhandeln sett till andelen bevistade kurser. Fackhandelns företag har i relativt stor utsträckning även utnyttjat kurser arrangerade av leverantörer. Endast 2 % av de mindre och medelstora företagen har angivit att de saknat någon form av utbildning eller kurs. I några fall har det gällt inställd kurs och kurs som varit fullbelagd. De kurser och den utbildning som erbjuds detaljhandelsföretagen får därför anses i huvudsak motsvara deras efterfrågan, anser HUI. Utredningen om föreragsurbildning (UFU) gjorde i sitt betänkande (SOU 1977:92) Utbildning i företag, kommuner och landsting, en kartläggning bl. a. av utbildningens omfattning inom olika näringsgrenar och i företag av olika storlek. UFU:s undersökningar visade att större företag i högre grad än mindre bedriver personalutbildning i systematiserade former. Under år 1975 hade 15 % av företag med 2-19 anställda personalutbildning. Av företag med 20-99 anställda hade 41 % utbildning och motsvarande tal för företag med 100-499 samt med över 500 anställda var 76 % respektive 85 %. Undersökningarna tydde vidare på att relativt många av de mindre och medelstora företagen hellre anlitar externa kursarrangörer än anordnar egen utbildning. Andelen företag som hade personal anställd för utbildningsfrågor ökade också markant med stigande företagsstorlek. När det gäller utbildning inom olika näringsgrenar konstaterade UFU inom varuhan-

att

deln bedrev närmare 20 % av företagen personalutbildning, vilket motsvarade ungefár genomsnittet för hela företagssektorn. Inom hotell- och restaurangbranschen var utbildningens omfattning mindre än inom andra sektorer av näringslivet. Andelen som där bedrev utbildning var 8 % medan motsvarande andel för banker och försäkringsbolag var 71 % och för fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet och viss annan serviceverksamhet 24 %. UFU konstaterade att samhället successivt övertagit en allt större del av den grundläggande yrkesutbildningen. Detta har främst skett genom utbyggnaden av gymnasieskolan och arbetsmarknadsutbildningen. Utbildningsbehoven i de mindre företagen samt foretagareutbildningens inriktning och omfattning har studerats av rådet för mindre och medelstora företag. I rådets betänkande (SIND 1:1974) Företagareutbildning i mindre och medelstora företag, framhölls att de större företagen i högre grad än de mindre har uppmärksammat utbildningens betydelse som ett verksamt medel att effektivisera företaget. De mindre företagen hade enligt rådet inte i samma utsträckning utnyttjat det ökade utbildningsutbud som utvecklats. En studie genomförd vid Umeå universitet- på uppdrag av delegationen för de mindre och medelstora företagen, som var föregångare till rådet - visade att ungefär var femte företagare deltog regelbundet i vida-

reutbildning. Det allvarligaste hindret för deltagande var tidsbrist. Andra

faktorer av central betydelse för en ökad och förbättrad småföretagarutbildning angavs vara utbildningens kvalitet och relevans sett ur företagets synvinkel, kurskostnaden och företagarnas attityder. Rådet anförde som 1Med personalutbildning sin uppfattning att samhället inte bör ersätta andra utbildningsorgan, utan avses av företaget bekoshuvuduppgiften bör vara att garantera att erforderlig samordning av knappa tad utbildning av den egna resurser sker, att viss utvecklingsverksamhet kommer till stånd, att vissa personalen i egen eller annans regi. typer av försöks- och utvecklingsinsatser genomförs samt att utbildnings-

Företagsservice 141

alternativ erbjuds inom nya eller specialiserade sektorer där sådana möjligheter annars inte skulle föreligga. Horell- och resraurangutredningen ägnade i sitt betänkande (SOU 1978:37) Hotell- och restaurangbranschen betydande uppmärksamhet åt branschens utbildningsfrågor. Utredningen såg utbildningen som ett effektivt medel att förbättra branschens situation bl. a. när det gäller att utveckla nya produkter och service som svarar mot konsumenternas önskemål. Utredningens förslag omfattade gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen och högskolan. I den s. k. smafiretagsproposirionen (l977/ 78:40) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling behandlades såväl rådgivnings- som utbildningsfrågorna varvid särskilt de regionala utvecklingsfon-

dernas roll i detta sammanhang belystes. En närmareredogörelse för detta

lämnas i kapitel 5. I nämnda proposition konstaterades att studier genomförda av SIND och 1ngenjörsvetenskapsakademien visade att huvuddelen av småforetagen upplevde en brist på information främst vad gäller tekniska frågor och marknadsförhållanden. 1 vissa sammanhang har konstaterats att den information som t. ex. kanaliseras via olika samhällsorgan till foretagssektorn når de mindre företagen i begränsad omfattning och inte sällan först efter en längre tid. I propositionen uppgavs vidare att små företag ofta har sämre möjligheter än större företag att ta i anspråk högskoleutbildad och annan kvalificerad arbetskraft. Småföretag har också många gånger sämre möjligheter att sända sina anställda på kurser och vidareutbildning. l juni 1978 uppdrogs åt en särskild utredare att utreda frågan om framtida organisationsformer för verksamheten inom statens industriverks enhet för foretagsutveckling (SIFU). I sitt betänkande (Ds I 1978:38) SIFU:s organisationsform, gjorde utredaren (SIFU-kommittén) vissa allmänna överväganden om utbildningens betydelse for småföretagen. En väsentlig utgångspunkt för kommittén var att småforetagen - dvs. företag med upp till 200 anställda - har behov av särskilda utbildnings- och andra företagsserviceinsatser från samhällets sida. SIFU-kommittén anför i sitt betänkande (sid 41f) bl. a.: ”Kommittén ser det som ett rättvisekrav att samhället ställer särskilda resurser på företagsserviceområdet till småföretagens förfogande. Förutom de rådgivnings-, konsult- och utbildningsinsatser för smâforetagen som samhället stöder via de regionala utvecklingsfonderna behövs enligt kommitténs mening stöd till utveckling och genomförande av kursverksamhet med inriktning på småföretagens speciella behov. På detta område har sedan länge SIFU spelat en central roll. Vid de överläggningar som kommittén fortlöpande haft med företagens och de anställdas organisationer under utredningsarbetet har organisationerna betonat värdet av ett organ med SIFU:s uppgifter. SIFU:s direktkontakter med företagen och deras anställda via kursverksamheten bekräftar denna uppfattning. Det är också kommitténs mening att SIFU:s utbildningsverksamhet fyller en viktig funktion när det gäller att främja utvecklingen av småföretagen. De samlade utbildningsbehoven inom småföretagssektorn gör det vidare naturligt att betrakta SIFU som ett utbildningsorgan i utveckling. SIFU torde få vidgade uppgifter och ökad betydelse i takt med utbyggnaden av de regionala utvecklingsfondernas kontaktförmedling och annan service på bl. a. utbildningsområdet.

142 Företagsservice

Vidare anför SIFU-kommittén (sid. 77):

Kommittén finner anledning att betona att man i den fortsatta handläggningen av SIFU-frågorna bör utgå från att ge SIFU möjlighet att utvecklas till ett ännu mer effektivt och allsidigare serviceorgan för företagen inom sitt område. Det finns flera luckor att fylla och att utveckla områden där man redan är verksam. Inte minst riksdagens satsning på utvecklingsfonderna innebär ökade uppgifter och möjligheter för SlFU. Ökat direkt engagemang från näringslivet kommer att verka i samma riktning. Kommittén föreslår därför att staten, vid en omorganisation av SIFU till stiftelse, tillskjuter fem milj. kr som stiftelsekapital. Vidare anser kommittén att det, mot den bakgrund som här anförts, bör övervägas att tillföra SIFU ökade driftsbidrag i framtiden. Detta får ses som en åtgärd för att öka produktiviteten i näringslivet vilket kommer hela samhällsekonomin till godo.

I fråga om samspelet mellan SIFU och de regionala utvecklingsfonderna framhåller kommittén vidare (sid. 81 i):

“Samhället har i ökad omfattning satsat på utvecklingsfonderna bl. a. som kontaktorganisation mellan småföretagen och samhället. Det är därför följdriktigt att SlFU:s verksamhet anpassas till de utbildningsbehov som fonderna finner ute hos företagen. Kommittén vill härvid påminna om den speciella kompetens som finns hos fonderna på detta område och den utbildningsservice som de förmedlar. Som tidigare har beskrivits finns en särskild utbildningskonsultfunktion vid varje fond samt länsövergripande utbildningsenheter. Samspelet mellan SIFU och fonderna kan i princip beskrivas på det sättet att fonderna slussar utbildningsbehovet till SIFU som antingen genomför - centralt eller lokalt- befintliga kurser i samverkan med fonderna eller också utvecklar nya kurser för genomförande. Vidare framhålls möjligheten för SIFU att ta på sig uppdragsprojekt från bl. a. intresseorganisationerna.”

I december 1978 uppdrog regeringen åt industriverket att utreda vissa frågor om hantverkets situation och framtidsutsikrer. Utredningen skall enligt sina riktlinjer med utgångspunkt i en översiktlig genomgång av hantverksyrkenas omfattning och betydelse i den svenska ekonomin kartlägga vilka hantverk som är på väg att försvinna samt lämna konkreta förslag till åtgärder i

syfte att bevara berörda hantverk. Vad gäller utbildning i hantverksyrkena

bör samråd ske med skolöverstyrelsen (SÖ). l maj 1978 fick SÖ i uppdrag av regeringen att utreda i vilka former staten kan stödja s. k. färdigurbildning ismåföretag inom yrkeskategorier där lärlingsutbildning traditionellt förekommer och där fárdigutbildning i gymnasieskolan saknas. SÖ erhöll vidare i juni 1978 i uppdrag att redovisa behovet av lärlingsutbildning i nuvarande form och möjligheterna att täcka detta. Gymnasieskolan är föremål för en översyn i gymnasieutredningen (U 1976:10).

H och

överväganden förslag

Efter att ha skapat sig en bild av strukturförhållandena, finansierings-, rådgivnings- och utbildningssituationen inom servicenäringarna har utredningen, i enlighet med sina direktiv, diskuterat i vilka hänseenden företagens situation behöver förbättras. Företagen inom servicenäringarna utgör en mycket heterogen grupp av företag inom ett stort antal branscher. Gemensamt för de olika delarna av servicenäringarna är att de antalsmässigt domineras av småföretag. Många av de problem som företagen inom servicenäringarna har hänger samman med detta förhållande. Utredningens detaljerade kartläggningsarbete av tinansieringsförhållanden och Förekomst av Företagsservice har, som framgått tidigare, begränsats till att gälla främst handeln och de hantverksbetonade servicenäringarna. För övriga servicenäringar har en mer översiktlig kartläggning genomförts. Utredningens överväganden och förslag utgår dels från en analys av det material som sammanställts vid kartläggningsarbetet, dels utifrân vissa principiella överväganden. I flera fall har utredningens principiella ställningstaganden kunnat grundas på regeringens s. k. småföretagsproposition som behandlar många generella problem för småföretag och som antagits av riksdagen. I de följande kapitlen redovisar utredningen sina överväganden och förslag angående finansiering, rådgivning och utbildning inom servicenäringama.

sou 1979:74 145

9 Allmänna

överväganden

9.1 Behovet av samhälleliga insatser för serviceföretagen

Finansiering Av HUIs översikt av strukturförhållandena inom servicenäringarna (se bilaga) framgår att omkring 80 96 av företagen inom servicenäringarna har mindre än fem anställda. Företag inom servicenäringarna är sålunda till stor del småföretag. Ett flertal av de problem som servicenäringarna har är förknippade med detta förhållande. Problem med systematisk planering i fråga om marknadsföring, personal och ekonomi är sålunda kännetecknande för många småföretag. Kapitalbrist är ett problem i många mindre och medelstora serviceföretag. Dessa företag har normalt inte tillgång till aktie- och obligationsmarknaderna. De har därför ofta problem med den mer långsiktiga kapitalförsörjningen. Vidare saknar de mindre och medelstora serviceföretagen speciellt i ett etablerings- och utvecklingsskede - i stor utsträckning bankmässiga säkerheter. Problemen att klara toppfinansieringen är av detta skäl i många fall betydande. Det finns därför behov av finansiellt företagsstöd till de mindre och medelstora serviceföretagen för att förbättra dessa företagskategoriers situation så att de skall kunna hävda sig bättre i konkurrensen med de stora finansiellt starka företagen eller konglomeraten. Av HUls utredning om kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag (se bilaga) framgår att vart tionde av dessa företag inte kunnat genomföra planerade investeringar under perioden 1973-1977 på grund av svårigheter med kapitalanskaffningen. Utredningen ger klan vid handen att det föreligger behov av samhälleliga stödåtgärder för att förbättra ñnansieringssituationen för dessa företag. Många investeringar i exempelvis inredningar och utrustning, som från effektivitetssynpunkt borde ha genomförts, har sålunda hindrats på grund av problem med kapitalanskaffningen. Av samma skäl har investeringar i nya verksamhetsställen i flera fall inte kunna genomföras. Detta kan ha hämmat utvecklingen av nya affärsidéer. Många företag inom servicenäringarna löser sina fmansieringsproblem genom att ordna delar av sin finansiering genom leverantörskrediter eller genom andra utfästelser från leverantörshåll. En sådan finansiering medför ibland ett beroende gentemot leverantörsföretagen vilket kan få konkurrensbegränsande effekter.

146 Allmänna överväganden

lett Följande avsnitt analyserar utredningen leverantörsberoendet sett från konkurrenssynpunkt. I detta sammanhang skall dock framhållas att de företagare som önskar ordna sin finansiering oberoende av leverantörsföretagen bör beredas sådana möjligheter. För serviceföretagen föreligger sålunda behov av samhälleliga insatser vad gäller finansiering dels för de företag som på grund av brist på bankmässiga säkerheter över huvud taget inte lyckas ordna sin finansiering på annat sätt, dels för de företag som önskar ordna sin finansiering utan att bli beroende av leverantörsföretag, samverkansgrupper eller branschorganisationer.

F öreragsservice Hos mindre och medelstora serviceföretag föreligger ofta ett stort behov av information, rådgivning och utbildning i olika typer av frågor såsom exempelvis beträffande finansiering, beskattningsregler, ekonomiska och administrativa marknadsföring, arbetsrättslagstiftning m. m. frågor. Den ökande komplexiteten i samhället och de i olika avseenden växande kraven från såväl myndigheternas som de anställdas sida har gjort behovet av kunniga företagsledare alltmer påtagligt. En väl fungerande företagsservice är därför av stor betydelse när det gäller att skapa konkurrenskraftiga och framgångsrika företag. De mindre företagens behov av företagsservice måste till stor del tillgodoses genom utomstående organ eftersom dessa företag som regel är för små för att kunna anställa specialister på olika områden. Utbudet av utbildning och rådgivning för olika företag är redan idag av betydande omfattning. Service tillhandahålls av såväl samhälleliga organ som näringslivsorganisationer, frivilliga kedjor, leverantörer och olika konsultföretag. HUI-utredningen visar den betydelse som olika samverkansgrupper såsom frivilliga kedjor och branschorganisationer har när det gäller företagsservice. Andelen företag som fått konsulthjälp är sålunda betydligt större i dagligvaruhandeln med en stor andel av företagen anslutna till frivilliga kedjor än i fackhandeln som har en mindre del av företagen anslutna till sådana kedjor. Till en betydande del täcker utbudet av företagsservice den efterfrågan som finns hos serviceföretagen. HUI konstaterar sålunda i sin utredning att de konsultinsater och den utbildning som erbjuds detaljhandelsföretagen i ston sett motsvarar deras efterfrågan. Av HUIs utredning framgår emellertid att tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen inte sökt någon konsulthjälp vad avser marknadsföring, administration, etablering m. m. under det senaste räkenskapsåret. Det är i detta sammanhang angeläget att göra en distinktion mellan företagens behov och efterfrågan. Det behov av företagsservice som finns hos de små och medelstora serviceföretagen resulterar sålunda inte i motsvarande efterfrågan på sådan service. Till detta förhållande bidrar, såsom hävdats i den allmänna debatten, att småföretagaren har en konstant tidsbrist och därför många gånger inte anser sig ha tid att deltaga i kurser och seminarier.

Allmänna 147 överväganden

Svårigheter att delegera och omfördela arbetsuppgifterna på företaget under utbildningstiden åberopas också som orsak till detta. Under utredningsarbetet har också som förklarande faktorer anförts att många småföretagare är tillfreds med den nuvarande situationen och inte har några avsikter att expandera verksamheten samt att det bland denna grupp av företagare i viss utsträckning finns en passiv inställning till utbildning. Vissa utbildningsgivare har framfört till utredningen att de utvecklat nya kurser särskilt inriktade på småföretagare. Trots en omfattande reklam direkt till företagen har utbildningen inte väckt nämnvärt intresse. För viss del av utbudet av Företagsservice på den privata marknaden kan också gälla, såsom framförts i den allmänna debatten, att detta utbud inte är anpassat_till småföretagens karaktär eller behov och att de kommersiella utbildningsföretagen och konsultema hellre vänder sig till utbildningsmedvetna grupper från större företag än till småföretagare. En av förutsättningarna för att bättre kunna utnyttja tillgängliga resurser och utvecklingsmöjligheter hos småföretagen inom servicenäringarna är att det finns en god tillgång på företagsservice och att denna är anpassad efter småföretagens behov. Den allt snabbare samhällsutvecklingen och den likaledes allt mer komplicerade miljö som företagen lever i kan otvivelaktigt väntas Öka såväl behovet av som efterfrågan på utbildning och övrig företagsservice. Denna tendens väntas bli förstärkt genom en tilltagande medvetenhet om de fördelar som står att vinna genom en ökad om

kunskap

hur företag skall skötas effektivt. För att kunna tillgodose dessa växande behov bör en förstärkning av företagsservicen för företag inom servicenäringarna genomföras. I detta sammanhang skall framhållas att det i första hand bör vara en uppgift för privata företag och organisationer att tillhandahålla företagsinriktad utbildning och rådgivning. Eftersom det för samhällets vidkommande finns väsentliga positiva effekter av ett allsidigt och bra utbud av service till företagen finns det emellertid också ett klart uttalat behov av att samhället aktivt medverkar till att bygga ut och förbättra denna service. samhälleliga insatser i form av företagsservice för de mindre och medelstora serviceföretagen verkar sålunda konkurrensbefrämjande eftersom de större företagens relativa fördelar av att kunna hålla sig med egen expertis för ekonomiska och administrativa problem därigenom kan minskas. Det är från konkurrenssynpunkt särskilt angeläget att samhälleliga insatser görs för de små och medelstora företag som står utanför de frivilliga sammanslutningar av företag som finns inom flera delar av servicenäringarna.

9.2 Leverantörsberoende

Samverkan mellan leverantör och detaljist, som är utgångspunkten för ett beroendeförhållande, kan leda till en rationell drift som ger effektiv resursanvändning och låga priser och därigenom medföra positiva samhällsekonomiska effekter. Sådan samverkan kan t. ex. ske inom ramen för en frivillig kedja. Leverantörsberoende har i många fall väsentliga fördelar för

148 Allmänna överväganden

de inblandade vilket framgått av avsnitt 7.4.2. Leverantören kan parterna, bl. a. trygga avsättningen av sina produkter och befästa sin ställning på marknaden. Detaljisten kan genom att binda sig till en leverantör utnyttja stordriftsfördelar och få tillgång till riskvilligt kapital som han inte lyckats erhålla kreditmarknaden. I ett vidare perspektiv är det på den allmänna dock tveksamt om leverantörsberoende allmänt sett medför fördelar för andra företag, samhället eller konsumenterna. Nackdelarna med leverantörsberoendet är framför allt av konkurrenspolitisk art. Genom att detaljisten förbinder sig att göra alla sina inköp av ett visst sortiment hos en leverantör, sker en begränsning av konkurrensen. Utgångspunkten för det marknadsekonomiska systemet är att det skall råda en så långt möjligt fri och obunden konkurrens. Företagen skall ha möjlighet att fritt välja den leverantör som vid varje tillfälle tillämpar de, enligt kundens förmånligaste villkoren med hänsyn till pris, kvalitet och service. mening, Genom en inköpsbindning reduceras denna valmöjlighet helt eller delvis. hamnar vidare i ett visst beroendeförhållande till leve-

Återförsäljaren rantören vilket försämrar hans förhandlingsposition. Återförsäljaren torde

vidare anpassa sitt val av konkurrensmedel efter leverantörens önskemål, vilket t. ex. kan innebära minskad priskonkurrens. Leverantören erhåller å sin sida ett skydd mot konkurrens, vilket minskar trycket att vidta kostrationaliseringar och att bedriva sin verksamhet i så effektiva nadsbesparande former som möjligt. Om ett stort antal återförsäljare är bundna till en viss leverantör försämras avsättnings- och utvecklingsmöjligheterna för andra företag i leverantörsledet. Det kan också bli svårare att genomföra nyetableringar i leverantörsledet. De bedömningar som nu gjorts är av principiell natur och betyder inte att leverantörsberoende generellt sett utgör en konkurrensbegränsning med skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens mening. I enskilda fall kan emellertid en prövning ge vid handen att från allmän synpunkt skadlig verkan av konkurrensbegränsning föreüggen Av redogörelsen i avsnitt 7.4.3 har framgått att det finns ett stort antal avtal med bestämmelser som leder till någon form av leverantörsberoende. Flera tusen näringsidkare är genom sådana avtal beroende av någon leverantör eller kedja i ett eller annat avseende. Denna typ av avtal är vanligast inom dagligvaruhandeln. Denna marknads storlek och betydelse för konsumenterna bör beaktas vid en samlad bedömning av leverantörsberoendet. Det förhållandet att leverantörerna inom dagligvaruhandeln har större engaän leverantörerna i fackhandeln bekräftas av HUI:s gemang i detaljistledet om leverantörskrediter. Som nämnts föranleds inte beroende av utredning varför HUI:s om leverantörskrediterra inom endast kreditgivning, uppgift fackhandeln inte ger hela bilden av leverantörsberoendets omfattnirg inom denna sektor. HUI har självt framhållit att det inte kan uteslutas att leverantörerna har gått i borgen men att detta förbisetts vid uppgiftslämnandet. Det kan noteras att vissa leverantörer har fristående linansieringsbolag. En annan förklaring till uppgifterna har i HUI:s utredning angetts vara att långivningen från leverantörerna inom fackhandeln tar sig uttryck i förlängda varukrediter. Förekomsten av och tendenseri riktning mot ett ökat leverantörsberoende med åtföljande avtalsenliga eller förutsatta bindningar innebär risker för

Allmänna överväganden 149

en från konkurrenssynpunkt icke önskvärd utveckling. Det får därför bedömas som angeläget att överväga olika vägar att minska leverantörsberoendets omfattning. Beaktandet av konkurrensaspekter innebär att småföretagandet förstärks och att ett decentraliserat ekonomiskt system bevaras. För det första kan man söka undvika att leverantörsberoende uppkommer. Ett sätt att förhindra uppkomsten av en bundenhet är att förbjuda denna typ av avtal eller ange vissa restriktioner för vilka villkor de får innehålla. Ett sådant förslag är emellertid alltför långtgående och skulle innebära att avtalsfriheten inskränkes. Det skulle vidare betyda att man betraktar alla avtal med leverantörsberoende som otillbörliga från allmän synpunkt, vilket som nyss sagts knappast är fallet. Ett ingripande av denna typ torde vidare leda till att vissa leverantörer inskränker eller inte längre tillhandahåller service till återförsäljarna. Ett annat sätt att undvika leverantörsberoende är att försöka skapa ett alternativt utbud av den service som detaljisten vänder sig till leverantören för att få, dvs. ñnansieringshjälp, utbildning, råd ifråga om marknadsföring, sortimentsplanering, kalkylering, etablering o. d. Framför allt är det betydelsefullt att skapa alternativa fmansieringskällor, eftersom det främst är svårigheten att få fram riskvilligt kapital som leder till leverantörsberoende. Utredningens förslag beträffande de regionala utvecklingsfonderna och Handelskredit är en väg att ge detaljisterna ökade valmöjligheter i dessa avseenden. Utredningen vill dock understryka att insatser från utvecklingsfonderna och Handelskredit inte kan utgöra ett fullständigt alternativ till den service en leverantör kan tillhandahålla. Framför allt gäller detta rådgivning som kräver långvariga insatser och hjälp med etablering av t. ex. en butik, innefattande bevakning av affárslägen. För de! andra kan man söka minska ett redan uppkommet beroende. Ingripanden mot olika former av beroende är en uppgift för de konkurrensvårdande myndigheterna, som kan förhandla fram ett upphävande eller en uppmjukning av vissa avtalskonstruktioner. Av den tidigare redogörelsen framgår att så har skett i en del fall. I fråga om myndigheternas befogenheter kan konstateras att konkurrensutredningen i sitt betänkande (SOU 1978:9) Ny konkurrensbegränsningslag bl. a. föreslagit att marknadsdomstolen (MD) skall kunna förbjuda näringsidkare att tillämpa visst avtal eller avtalsvillkor, att MD skall kunna utfärda interimistiska beslut samt att NO skall kunna meddela förelägganden och förbud i ärenden som inte är av större vikt. Konkurrensutredningen ansåg förslaget medföra en effektivisering av förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden. Det saknas mot denna bakgrund anledning för utredningen att föreslå förändringar i nämnda forfarande. När det gäller de konkurrensvårdande myndigheternas arbete med frågor av detta slag synes det angeläget att man som nu sker undanröjer krav på att inköp helt eller delvis skall göras hos en viss leverantör när dylika krav bedöms medföra skadliga verkningar. I de i avsnitt 7.4.3 redovisade avtalen föreskrivs vanligen att alla inköp av ett visst sortiment skall göras hos den aktuella leverantören eller genom en kedjas centrala enhet. Det synes rimligt att man strävar efter att reducera dylika krav på inköp i sådan utsträckning att detaljisten får större möjlighet att välja inköpskälla och föra det sortiment som är lämpligast i det enskilda fallet. Det skulle skärpa konkurrenssituationen mellan olika leverantörer, vilket skulle leda till en

150 Allmänna överväganden

starkare strävan efter effektivitet. Leverantören skulle ändå få en bezydande andel av köpen. Samtidigt erhåller han hyra för lokal eller ränta på kapital som ställts till förfogande. Leverantören kan härigenom sägas få ersättning för sina prestationer på flera sätt. Uppmärksamhet bör i konkurrensmyndigheternas arbete riktas mot detta förhållande. En bedömning bör i varje enskilt som leverantören utför. Bara det förfall göras av de prestationer hållandet att en detaljist får tillgång till en leverantörs produkter kan inte anses motivera krav på en fullständig inköpsbindning. Eventuella avgifter för utförda bör knytas till tjänsternas kvalitet och omfattning och tjänster inte vara beroende av omsättningen hos detaljisten. För det tredje bör diskuteras om möjligheter bör skapas för en detaljist att bli fri från beroendet av en leverantör eller kedja. I de fall detaljisten när lånet återbetahts. Om lånat kapital upphör vanligen inköpsbindningen lokal eller utrustning som ställts till förfogande av leverantören Ltnyttjas under avtalstiden. Detta innebär att beroerdet kan gäller inköpsbindningen upphöra men samtidigt upphör tillgången till lokalen eller utrustningen. I vissa fall tillämpas avtalskonstruktioner enligt vilka detaljisten inte kan frigöra sig från beroendet och driva butiken vidare helt i egen regi eller Tidigare har framhållits riskerna för skadliga övergå till annan leverantör. som en följd av leverantörsberoende. Dessa risker konkurrensbegränsningar är särskilt påtagliga om beroendeförhållandet gäller under lång tid eller rentav pennanentas. En begränsning av den tid under vilken en leverantörstindning får förekomma skulle emellertid innebära att delägande i butik från en leverantörs sida i princip gjordes ointressant då man räknar med att ett sådant skall gälla för lång tid. Konsekvenserna av en sådan engagemang vanligen Det föåtgärd är svåra att bedöma, bl. a. vad gäller de frivilliga kedjorna. refaller därför mindre lämpligt att införa generella föreskrifter av detta slag. är av särskilt intresse på varuomréden där De frågor som nu diskuteras enmärkessystem dominerar samt i dagligvaruhandeln med sin utaräglade blockbildning. len av de mest betydande branscherna med enmärkessystem, bilhandeln, har såsom framgått av avsnitt 7.4.3 genom konkurrensmyningripande en uppmjukning av exklusivbestämmelscrna ägt digheternas del av återförsäljarna siluhåller rum, vilket fått till följd att en inte obetydlig mer än ett märke. l t. ex. bensinhandeln kan det dock vara svårare att få till stånd en uppmjukning av enmärkesförsäljningen bl. a. på grund av oljeföretagens önskan att skapa en profil för sitt märke. Beträffande kan hävdas att det förhållandet att föredagligvaruhandeln tagskoncentrationen i partihandelsledet är stark och att en mycket stor del av detaljisterna är knutna till något av blocken skapar risker för ogymsamma effekter på sikt. För att minska dessa risker skulle bundenheten i inköpsskulle hänseende till respektive block behöva mjukas upp så att detaljistena mellan de olika leverantörerna. Härvid kunna utnyttja effektivitetsskillnader bl. a. beroende på skillmderna i skulle dock vissa problem uppkomma och företagsstrategier mellan blocken. Det kooperativa ägandeforhållandena blocket är helintegrerat och arbetar i stor utsträckning med egna produkter och märken. Någon försäljning till den privata handeln förekommer knapän lCA-landlare. past. Inte heller ICA torde vara benäget att sälja till andra från KF och ICA till andra detaljistgrupper inte Så länge leveransvägran bedömts vara skadlig skulle det endast bli aktuellt för kooperativ: butiker

Allmänna överväganden 151

och ICA-handlare att anlita DAGAB. Om en leveransvägran från t. ex. ICA till en DAGAB-anknuten butik skulle bedömas som skadlig skulle det kunna tänkas att man inom ICA i större utsträckning än nu skulle satsa på egna märken. En sådan utveckling skulle kunna motverka syftet med uppmjukningen av inköpsbindningen. [fråga om tidsgränser för bundenhet inom dagligvaruhandeln gäller som nyss anförts en osäkerhet om konsekvenserna. Samarbetet inom de privata blocken bygger på långvarig förbindelse mellan leverantör och detaljist. Från blockens sida är det av betydelse att kunna behålla de butikslokaler man skaffat och hyrt ut eftersom butiksläget är en viktig faktor i konkurrensen mellan blocken. Skulle en detaljist efter t. ex. tio års samarbete vilja bryta sig ut och därvid med stöd av generella bestämmelser få överta butiksläget så skulle blocken i viss mån kunna komma att ändra sin policy och driva butiker i attraktiva lägen med anställda föreståndare. I annat fall skulle man tappa konkurrenskraft gentemot kooperationen som inte riskerar att förlora butikslägen på samma sätt. Så länge den rådande blockbildningen som sådan kan accepteras från konkurrenssynpunkt bör därför enligt utredningens inmening några generella skränkningari avtalsfriheten inte införas. Det bör vara tillräckligt att konkurrensmyndigheterna kan ingripa mot bindningar som i särskilda fall bedöms medföra skadliga verkningar. I samband med leverantörers Övertagande av butiker föreskrivs ofta i överlåtelseavtalet att säljaren inte får bedriva konkurrerande verksamhet med köparen. Förekomsten av dessa konkurrensklausuler stärker ytterligare det inflytande som leverantören har på en viss marknad att han genom dels övertar en butik, dels skyddar sig från konkurrens. En minskad användning av konkurrensklausuler skulle bidra till ökad konkurrens. Denna översiktliga genomgång av olika vägar att reducera leverantörsberoendet har visat att det särskilt är två vägar som är aktuella. För det första bör möjligheter skapas för detaljisten att få tillgång främst till linansieringshjälp, men även till utbildning och övrig service. från annan än leverantören, så att detaljisten inte tvingas in i ett beroendeförhållande. För det andra bör förekommande bindningar ägnas fortsatt uppmärksamhet av de konkurrensvårdande med myndigheterna utgångspunkt i gällande bestämmelser. Utredningen har för sin del särskilt framhållit den risk från konkurrenssynpunkt och därmed for effektiviteten inom distributionen som

följer av krav på en hög inköpsgrad och långsiktiga bindningar. Denna risk

är särskilt påtaglig på marknader med stark koncentration i leverantörsledet, t. ex. dagligvaruhandeln.

9.3 Principiella utgångspunkter

På ett flertal områden har samhället redan vidtagit åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som möter småforetagen. Det gäller främst på kreditoch kapitalforsörjningsområdet samt på företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrättats på både central och regional nivå. Deras stödoch utvecklingsprogram varierar vad avser ändamål, omfattning och inriktning.

152 Allmänna överväganden

Bland de kreditinstitut och andra organ som genom statens medverkan har tillkommit för att främja utvecklingen bland småföretagen bör nämnas AB Industrikredit, AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank AB, Fö- SVETAB, statens industriverk, inkluretagskapital AB, Norrlandsfonden, sive dess enhet för företagsutveckling (SIFU), Sveriges exportråd och Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC). Vidare bör speciellt de regionala utvecklingsfonderna nämnas. Flera av de nämnda organen är i sin verksamhet främst inriktade på de tillverkande De regionala utvecklingsfonderna har sålunda företagen. små och medelstora industriföretag som sin primära målgrupp även om i målgruppen också inryms vissa servicenäringar, nämligen produktionsoch tjänsteproducerande företag med direkt anvaruinriktad partihandel knytning till tillverkande företag. Utanför utvecklingsfondernas målgrupp står sålunda merparten av Företagen inom servicenäringarna. Det är otillfredsställande att förutsättningarna för att få hjälp i form av eller kreditstöd är olika för industri å ena sidan och servicerådgivning näringar å den andra. Företag bör oberoende av branschtillhörighet ha möjsom här avses. Utredningen anser lighet att få del av sådana stödåtgärder att samhällets stödåtgärder, såväl från statens som kommunernas sida, hittills alltför ensidigt inriktats på de tillverkande företagen. Det bör vara en strävan från samhällets sida att inom ramen för olika näringspolitiska insatser söka nå samtliga utvecklingsbara företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form, oberoende av företagets branschtillhörighet. vill i detta sammanhang understryka servicenäringarnas stora Utredningen och deras viktiga funktion i samhällsekonomin betydelse för konsumenterna också ett starkt - inte minst från sysselsättningssynpunkt. Det föreligger mellan serviceföretagen och de tillverkande ömsesidigt beroendeförhållande För sin fortsatta utveckling är industriföretagen beroende av bl. a. företagen. möjligheter att anlita serviceföretag av olika slag. Genom servicenäringarna avsätts sålunda de tillverkande företagens produkter. En väl fungerande distributionsapparat är därvid av mycket stor betydelse såväl vad gäller den som försäljningen av produkterna. Varudistributionen fysiska distributionen är därmed den sista viktiga länken i produktionskedjan. Önskar man en gynnsam utveckling bland industriföretagen krävs att också gynnsamma utvecklingsbetingelser finns för de tjänsteproducerande företagen. Nya affärsidéer hos serviceföretagen som ökar effektiviteten kan bidraga till att konkurrenskraft ökar liksom den ekonomiska tillväxten hela näringslivets och välfärden. Behovet insatser för att förbättra och råd-

av samhälleliga linansierings-

givningssituationen för företag inom servicenäringarna bör tillgodoses inom ramen för befintliga organisationer. Det är inte rationellt att bygga upp nya institutioner speciellt för servicenäringarna, som skall utföra ungefär samma uppgifter som redan befintliga organisationer gör för andra näringar.

Allmänna överväganden 153

9.4 överväganden om alternativa stödåtgärder

9.4.1 Inledning Utredningen har övervägt följande alternativ för att tillgodose det behov av samhälleliga insatser beträffande kreditstöd och företagsservice som föreligger hos de små och medelstora företagen inom servicenäringarna D kreditstöd och företagsservice genom de regionala utvecklingsfonderna El kreditstöd genom AB Handelskredit och dess systerinstitut D ökade utbildningsmöjligheter genom statens industriverk och dess enhet SIFU D kreditstöd och Företagsservice genom näringslivsorganisationer såsom Sveriges Köpmannaförbund och handelskammarväsendet D ändrade riktlinjer för AB Industrikredit och AB Företagskredit Utredningens överväganden har resulterat i förslag om D en utvidgning av de regionala utvecklingsfondemas målgrupp D förstärkning av statens industriverks och SIFU:s resurser D statliga garantier åt AB Handelskredit och dess systerinstitut. I det följande redovisas i detta kapitel utredningens allmänna överväganden och förslag. I kapitel 10 och ll redogörs för utredningens mer detaljerade överväganden och förslag beträffande de regionala utvecklingsfonderna respektive AB Handelskredit och dess systerföretag.

9.4.2 De regionala utvecklingsfonderna Mot bakgrund av utredningens uppfattning att samhälleliga stödåtgärder för serviceföretagen bör ske inom befintliga organisationer har det varit naturligt för utredningen att närmare överväga en utvidgning av de regionala utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta även de servicenäringar som, enligt de nuvarande riktlinjerna för utvecklingsfonderna, ligger utanför målgruppen. Detta har även tett sig befogat mot bakgrund av bl. a. de uttalanden som gjorts i den s. k. småföretagspropositionen, dvs. regeringens proposition (1977/ 78:40) om åtgärder for att främja de mindre och medelstora företagens utveckling. I propositionen framhåller sålunda statsministern beträffande samhällets insatser för småföretagen (s. 8): Samhällets insatser för småföretagen har hittills varit splittrade och svåröverskådliga. De är inriktade främst på att underlätta företagens kapitalförsörjning och på att tillgodose deras behov av extern information och rådgivning, utbildning och annan service- - - Denna splittring har lett till alltför många program och alltför många dörrar att knacka på för företagen. Därför är det angeläget att försöka förbättra samordningen och minska avstånden mellan myndigheter och företag.” I propositionens bilaga 1 framhåller föredragande departementschefen - chefen för industridepartementet - bl. a. följande (s. 135 f.):

154 Allmänna överväganden

“Företagareföreningsutredningen framhåller i sitt betänkande, med utgångspunkt i den splittrade bild som det statliga stödet till småföretagen uppvisar, att en ökad samordning på regional och lokal nivå av olika näringpolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala näringspolitiska organens, landstingens och kommunernas kontakter med företagen utan också av själva genomförandet av stöd- och utvecklingsprogrammen. Hittillsvarande erfarenheter visar att företagen skulle finna det värdefullt att kunna repliera på en organisation, som kan arbeta i nära kontakt med företagen. De har redan ofta svårigheter att överblicka alla de organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem. De har sällan tid eller resurser att söka lösningar och organ- - på problemen genom att kontakta alla olika myndigheter Utredningen har i sin genomgång och analys av företagareföreningarnas nuvarande verksamhet funnit föreningarna i stort väl lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation. Föreningarna börjar enligt utredningen få väl utvecklade kontakt- och informationsvägar inte bara till de mindre och medelstora företagen utan också till de olika centrala och regionala myndigheterna samt till andra organ, som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har enligt utredningen inneburit att förutsättningarna för olika insatser i företagen har förbättrats. Genom nära kontakter har föreningarna fått förtroende hos företagen och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa- - - Utredningens förslag i stort får ett mycket positivt mottagande av det helt övervägande antalet remissinstanser. Dessa är genomgående positiva till förslaget att de näringspolitiska insatserna byggs ut på regional nivå och att företagareföreningarna får utgöra basen för uppbyggnad av en regional näringspolitisk organisation. För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till företagareföreningsutredningens slutsatser och förslag. Behovet av att åstadkomma en ökad samordning på regional nivå av samhällets näringspolitiska insatser anser jag vara uppenbart. Det är vidare angeläget att minska avstånden mellan olika näringspolitiska organ och företagen. Företagareföreningarna spelar i detta avseende enligt min uppfattning en central roll. Föreningarna har verksamt bidragit till att främja utvecklingen inom länens näringsliv och till en bättre regional balans. Den verksamhet som föreningarna bedriver bör enligt min mening utgöra en bas för en förstärkt samhällelig näringspolitik i länen.

Från principiella utgångspunkter och i överensstämmelse med de synpunkter som framförts i småforetagspropositionen beträffande samordning av samhällets insatser har serviceföretagsutredningen funnit att näringspolitiska samhällets insatser for att förbättra fmansierings- och rådgivningssituationen hos företag inom servicenäringarna i första hand bör ske genom att målför utvecklingsfondernas verksamhet utvidgas. Ytterligare ett skäl gruppen till att utvecklingsfonderna är väl lämpade för serviceföretagen är att fonderna finns i alla län och därför blir lätt tillgängliga för företagen. Utredningens mer detaljerade överväganden och förslag angående de regionala utvecklingsfonderna redovisas som nämnts i kapitel 10.

9.4.3 AB Handelskredit och dess systerinstitut

föreslår att statliga garantier ges för AB Handelskredits och Utredningen dess systerinstituts upplåning. Handelskredit och dess systerinstitut utgör i sin utlåningsverksamhet värdefulla alternativ för köpmän som vill agera självständigt på marknaden och minska sitt beroende till leverantörer. Insti-

Allmänna överväganden 155

tutens upplåningsräntor är förhållandevis höga vilket i sin tur påverkar deras utlåningsräntor. Genom att förbilliga institutens upplåning ges serviceföretag som anlitar dessa kreditinstitut möjligheter att uppta lån på förmånligare villkor än vad som gäller för närvarande. Därmed kan fmansieringsmöjligheterna förbättras för företag inom servicenäringarna utan några större kostnader eller något avsevärt risktagande från samhällets sida. Utredningens övriga överväganden och förslag angående Handelskredit och dess systerinstitut redovisas i kapitel 11. I detta sammanhang skall dock ges några synpunkter på hur utlåningen från de regionala utvecklingsfonderna och Handelskredit bör fördelas mellan fonderna och Handelskredit om företag inom servicenäringarna ingår i båda dessa institutioners målgrupper. Både de regionala utvecklingsfonderna och Handelskredit med systerinstitut utgör komplement till den allmänna kreditmarknaden. I Förordning om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond (SFS 1978:506) anges sålunda (5 §) att kreditstöd inte utan synnerliga skäl får ges om finansieringen kan ske på den allmänna kreditmarknaden under normala marknadsmässiga villkor. I den mån företag ingår i såväl utvecklingsfondernas som i någon av Handelskredits eller dess systerföretags målgrupper uppstår frågan om utvecklingsfonden enligt författningen kan ge kreditstöd utan att företaget i fråga först vänt sig till Handelskredit respektive något av systerinstituten och där fått avslag på sin låneansökan. Utredningen anser inte att en statlig garanti till Handelskredit och dess systerinstitut medför att långivningen från dessa institut är att räkna till den allmänna kreditmarknaden. Långivningen från instituten skulle sålunda med statlig garanti bli förmånligare än lån på marknadsmässiga villkor eftersom en sådan garanti sänker kostnaderna för instituten och därmed möjliggör för dem att tillämpa en lägre utlåningsränta än vad som skulle vara möjligt utan statliga garantier. Man kan i och för sig överväga att uppställa regler för i vilka fall ett företag skall vända sig till utvecklingsfonden respektive till Handelskredit eller dess systerföretag. Serviceföretagen bör emellertid allt efter sina egna behov och önskemål själva kunna välja vilken av dessa kreditgivare de skall vända sig till. Det kan i vissa fall vara fördelaktigast att vända sig

till utvecklingsfonden, exempelvis i sådana fall där en låneansökan kom-

bineras med företagsservice. I andra fall kan det vara mer naturligt för ett företag att vända sig till Handelskredit eller något av dess systerinstitut, exempelvis när företaget ifråga vill utnyttja den speciella branschkunskap som finns inom dessa institut. En viktig uppgift för utvecklingsfonderna är att medverka vid kreditförmedling. Det bör ligga nära till hands för utvecklingsfonderna att i flera av de fall där de inte själva bör eller kan medverka med egen utlåning förmedla kontakter med Handelskredit respektive något av systerföretagen.

9.4.4 Statens industriverk (SIND) och dess enhet SIF U

Tidigare har framhållits att företagsservice huvudsakligen bör lämnas av privata företag och organisationer. Samhället bör stimulera till detta. Så sker

156 Allmänna överväganden

nu beträffande utbildning genom anslaget Bidrag till företagsinriktad fortbildning som SIND förfogar över. Från anslaget lämnas enligt vissa regler bidrag bl. a. till organisationer för utveckling eller genomförande av olika kurser. Anslaget används för företag inom de regionala utvecklingsfondernas målgrupp och kommer således inte huvuddelen av servicenäringarna till del. Genom en utvidgning av denna målgrupp ökas användningsområdet for nämnda anslag. Utredningen föreslår att anslaget Bidrag till företagsinriktad fortbildning räknas upp så att utbildningsgivare med inriktning på servicenäringarna ges samma bidragsmöjligheter som andra utbildningsgivare. SIF U (statens industriverks enhet för företagsutveckling) spelar en central roll när det gäller utveckling av kursverksamhet med inriktning på småföretagens speciella behov. SIFU är i sin nuvarande verksamhet endast till mindre del inriktad på företag inom servicenäringarna och är därför i stort sett inriktad på samma företag som ingår i de regionala utvecklingsfondernas målgrupp. SIFU samarbetar med de regionala utvecklingsfonderna på det sättet att fonderna slussar utbildningsbehovet till SIFU som antingen genomför - centralt eller lokalt - kurser i samverkan befintliga med fonderna eller också utvecklar nya kurser för genomförande. Utredningen vill i detta sammanhang understryka två förhållanden som SIFU-kommittén framhåller i sitt betänkande (Ds l 1978:38) SIFU:s organisationsform. För det forsta SIFU:s betydelse för den småforetagsinriktade kursverksamheten. För det andra att SIFU torde få vidgade uppgifter och ökad betydelse i takt med utbyggnaden av de regionala utvecklingsfondernas kontaktförmedling och annan service på bl. a. utbildningsområdet. l konsekvens med utredningens förslag om en utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp föreslår utredningen att SIFU:s resurser förstärks så att kurser kan utvecklas och genomföras i större utsträckning än hittills for serviceföretagen. Fem av SIFU:s sex operativa sektioner är idag inriktade på tekniska områden. Det synes rimligt att särskilda sektioner tillskapas inom SIFU för olika delar av servicenäringarna. Det torde dock ankomma på SIFU självt att närmare precisera de ökade krav på resurser som uppstår för att serviceföretagen i målgruppen skall kunna erhålla samma service som de tillverkande företagen. De allmänna riktlinjer som idag gäller för SIND inklusive SIFU och anslaget för företagsinriktad fortbildning kan enligt utredningens mening kvarstå i huvudsak oförändrade med undantag av den utökning av målgruppen som utredningen föreslår.

9.4.5 Sveriges Köpmannaförbund, handelskamrarna och

AB Industrikredit Utredningen har övervägt möjligheterna att kanalisera samhälleliga stödåtgärder åt företag inom servicenäringama genom Sveriges Köpmtnnaforbund, handelskamrarna samt AB Industrikredit och AB Företagskredit.

Sveriges Köpmannajörbund föreslog i skrivelse till handelsdepartementet

i september 1977, att en av statsmedel bekostad organisation med småföretagarkonsulenter för detaljhandeln skulle byggas upp. Konsulenterna

sou 1979;74 Allmänna överväganden 157

föreslogs bli knutna till förbundets regionala kanslier som finns på 19 orter. Arbetsuppgifterna för konsulenterna skulle enligt köpmannaförbundets förslag främst koncentreras till uppgifter som åläggs företagarna genom gällande och ny lagstiftning. Köpmannaförbundets Företagsservice till sina medlemsföretag utgör en viktig funktion för dessa företag. Ökade resurser för denna företagsservice genom tillskjutande av statliga medel skulle naturligtvis ytterligare förbättra rådgivningssituationen inom detaljhandeln. Utredningen Föreslår emellertid inte att de resurser som kan avsättas för att förbättra företagsservicen för serviceföretagen kanaliseras genom köpmannaförbundet. Ett skäl för detta ställningstagande är att köpmannaförbundets målgrupp är begränsad till enskild detaljhandel exklusive bil- och drivmedelsdetaljhandeln. Ett statligt stöd åt köpmannaförbundets rådgivningsverksamhet skulle visserligen kunna lösa många problem för företagen inom köpmannaförbundets målgrupp men ytterligare åtgärder skulle då krävas för företagen inom alla de övriga servicenäringarna. Dessutom är köpmannaförbundet, liksom övriga näringslivsorganisationer, en intresseorganisation. Det är att föredra att statliga stödåtgärder kanaliseras utanför intresseorganisationerna. De resurser som kan avsättas för en förbättrad företagsservice för företagen inom servicenäringarna bör därför i stället samordnas inom ramen för de regionala utvecklingsfondernas verksamhet. Eftersom även handelskamrarna är intresseorganisationer bör inte heller dessa anlitas för att kanalisera statligt kreditstöd och företagsservice till servicenäringarna. Handelskamrarnas nuvarande arbetsuppgifter skiljer sig dessutom alltför mycket från de uppgifter med kreditstöd och företagsservice som är aktuella i detta sammanhang. Om det samhälleliga stödet i form av kreditgivning och företagsservice skulle kanaliseras genom handelskamrarna vore det nödvändigt att tillföra dessa kompetens såväl vad gäller de problem som finns i servicenäringarna och kännedom om servicenäringamas funktionssätt som ny kunskap om kreditgivning och företagsservice. Stora organisatoriska förändringar skulle krävas. Det är mer rationellt att tillföra de regionala utvecklingsfonderna ytterligare resurser för servicenäringarna än att bygga upp en ny administration inom handelskammarväsendet. Utredningen har övervägt möjligheterna att förbättra finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna genom ändrade riktlinjer för de halvstatliga kreditaktiebolagen AB Industrikredit och AB F öretagskredir vilkas verksamhet har redovisats i kapitel 4. Industrikredit och Företagskredit har till uppgift att lämna långfristiga krediter till mindre och medelstora företag inom alla branscher. Ändamålet med krediterna skall vara att åstadkomma en långfristig finansiering av främst fastigheter och maskinell utrustning. Lån kan även beviljas för andra ändamål, t. ex. finansiering av fastigheter för uthyrning till rörelsedrivande företag, omläggning av befintliga lån eller långsiktig förstärkning av rörelsekapital. Fullgoda säkerheter krävs för utlåningen. Den renodlade industrin dominerar bland Industrikredits och Företagskredits låntagare men servicenäringarnas andel av utlåningen har ökat under den senaste tioårsperioden. Handeln och övriga servicenäringar svarade år 1978 för en tredjedel av Industrikredits och Företagskredits lånestock. Vid den hearing som utredningen hade den 23 maj 1978 med verkställande

158 Allmänna överväganden

direktören för Industrikredit och Företagskredit angav denne bl. a. att serviceföretagens ökade andel av Industrikredits och Företagskredits utlåning under senare år blivit alltmer kända hos serberor på att dessa institut i ökad utsträckning hänv sats viceföretagen bl. a. genom att serviceföretagen till Industrikredit och Företagskredit vid kontakter med banker och företagareföreningarna. Enligt Industrikredit/Företagskredit innebar kapitalmarknadsutredningens förslag om viss långivning utan krav på säkerheter - s. k. blancokrediter - att utlåningen till servicenäringarna ytterligare skulle komma att ökas. Som har redovisats tidigare föreslås i regeringens proposition 1978/79165 om den svenska kapitalmarknaden, som grundas på kapitalmarknadsutredningens betänkande (SOU 1978: l 1) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi, att Industrikredit och Företagskredit slås samman till ett institut benämnt Industrikredit. l propositionen föreslås vidare att kravet på säkerheter för det sammanslagna institutets utlåning ställs något lägre än för det nuvarande Industrikredits utlåning och ungefär oförändrat jämfört med Företagskredits utlåning. Beträffande s. k. blancokrediter anför emellertid föredragande departementschefen följande i propositionen: “När det gäller förslaget om blancokreditgivning vill jag erinra om vad 1960 års företagskreditutredning uttalade i sitt förslag till inrättande av Företagskredit. Utredningen anförde bl. a. följande: Att utesluta kravet på säkerhet och ge utlåningen karaktären av förtroendekrediter är enligt utredningen inte möjligt, bl. a. med hänsyn till att det här är fråga om ett speciellt risktagande på grund av lånens långfristighet och till att krediter av sådan art skulle kräva en alltför omfattande, lokalt uppbyggd organisation för att tillräcklig bevakning av de utestående lånen skulle kunna erhållas. Det nya institutet är närmast avsett för långivning mot annan säkerhet än botten- -- - Dåvarande deinteckning. Säkerheten bör enligt utredningen vara betryggande partementschefen anslöt sig i prop 1962: 124 om inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora företag, m. m. helt till utredningens förslag rörande utformningen av säkerhetskravet vid utlåning från Företagskredit. Jag delar denna uppfattning. Att generellt medge mellanhandsinstituten rätt att lämna blancokrediter är ägnat att utsudda den skiljelinje som enligt vad jag tidigare har nämnt bör finnas mellan dem och bankerna. Jag kan därför inte biträda utredningens förslag i denna del.” De i regeringens proposition föreslagna förändringarna medför att möjligheterna för serviceföretag att upptaga lån hos Industrikredit ökar något. Några avsevärda förbättringar för de serviceföretag som saknar tillräckliga säkerheter för sin upplåning innebär emellertid inte förslaget. Industrikredits utlåning är inte heller åtkomlig för många av de allra minsta serviceföretagen. Dessa företag har, enligt Industrikredit, ofta bristfällig redovisning vilket kan medföra problem att erhålla lån. Det skulle krävas betydande förändringar av Industrikredits verksamhetsformer om finansieringsproblemen för de mindre och medelstora serviceföretagen skulle lösas genom Industrikredit. Kravet på säkerheter skulle därvid behöva sänkas avsevärt i linje med kapitalmarknadsutredningens förslag. Eftersom frågan om Industrikredits säkerhetskrav nyligen varit föremål för regeringens prövning och då frågan ännu inte behandlats av riksdagen anser sig utredningen inte böra närmare pröva frågan om ändrade riktlinjer för Industrikredit.

Allmänna överväganden 159

Utredningen ser dock med tillfredsställelse att serviceföretagen i allt större utsträckning uppmärksammat de utlåningsmöjligheter som lndustrikredit har att erbjuda och utgår ifrån att av Industrikredits utlåning även i fortsättningen en betydande del går till servicenäringarna. För de serviceföretag som inte kan erbjuda tillfredsställande säkerheter för sin upplåning och inte lyckats ordna sin finansiering pâ den allmänna kreditmarknaden bör emellertid finansieringsproblemen lösas genom institutioner som redan nu i sin normala verksamhet arbetar med lägre krav de på säkerheter, nämligen regionala utvecklingsfondema och AB l-landelskredit med systerföretag.

sou 1979:74 161

10 Förslag angående de regionala

utvecklingsfonderna

10.1 Målgrupp för den framtida verksamheten

lO.l.1 Principer för mälgruppsavgränsning m. m.

Enligt servicejöretagsutredningen är det från principiella utgångspunkter tveksamt att avgränsa utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta företag i endast vissa storleksgrupper eller branscher. I princip borde sålunda samtliga såväl tillverkande som tjänsteproducerande företag inrymmas i målgmppen. De regionala utvecklingsfonderna är i sin verksamhet framförallt inriktade på de tillverkande företagen. l och med att utvecklingsfonderna bildades den l juli 1978 utvidgades dock målgruppen jämfört med företagareföreningarnas målgrupp till att omfatta även vissa tjänsteproducerande företag. Produktionsvaruinriktad partihandel och tjänsteproducerande företag med direkt anknytning till de tillverkande företagen ingår sålunda - förutom de tillverkande företagen - i utvecklingsfondernas målgrupp. En utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta samtliga tjänsteproducerande företag har diskuterats i flera sammanhang. Företagareföreningsutredningen, som i sitt betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik föreslog ovan angivna utvidgning av målgruppen, uttryckte en positiv grundinställning till att företagareforeningarnas/utvecklingsfondernas målgrupp skulle utvidgas till att omfatta i princip hela näringslivet men uttryckte samtidigt den bestämda uppfattningen att en sådan utvidgning inte kunde ske omedelbart och i ett steg. I regeringens proposition (197 7 / 78:40) om åtgärder fiir att främja de mindre och medelstora företagens utveckling (bilaga 1) anförde föredragande departementschefen att han från principiella utgångspunkter anslöt sig till de remissinstanser som förordade en utökning av målgruppen i förhållande till företagareföreningsutredningens förslag. Samtidigt delade departementschefen utredningens uppfattning att det inte var möjligt att då utvidga stiftelsernas målgrupp i en sådan omfattning. Hotell- och restaurangutredningen förordade i sitt betänkande (SOU 1978:37) Hotell- och restaurangbranschen att servicenäringar ges samma villkor som industri- och industriliknande verksamhet när det gäller utvecklingsfondernas rådgivning och kreditstöd och föreslog att hotell och restauranger inryms i en första utvidgning av utvecklingsfondernas mål- STUPP- Som har framgått av kapitel 9 finns det starka såväl sakliga som principiella

162 Förslag angående utvecklingsfonderna

skäl som talar för att utvecklingsfondernas målgrupp utvidgas till att omfatta även Företag inom servicenäringarna som idag står utanför målgruppen. Uppfattningen att företag inom servicenäringarna bör ingå i målgruppen har, som tidigare framgått, även deklarerats av andra utredningar och i andra sammanhang. De invändningar som gällt en utvidgning av målgruppen till att omfatta även servicenäringarna har främst avsett resursfrågan. En omedelbar utvidgning av målgruppen till att omfatta samtliga servicenäringar har sålunda bedömts vara omöjlig av resursskäl. Serviceföretagsutredningen förordar en successiv utbyggnad av utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta i princip samtliga näringar En sådan utbyggnad bör dock inte medföra att utvecklingsfondernas insatser försämras när det gäller den nuvarande målgruppen. Samtidigt vill utredningen understryka att de tjänsteproducerande företagen inte bör komma i andra hand när utvecklingsfonderna fördelar sina insatser på företag från olika näringar. Riktlinjerna för utvecklingsfonderna bör därför ändras på så sätt att samtliga företag inom den av utredningen föreslagna utvidgade målgruppen bereds samma möjligheter att komma i åtnjutande av utvecklingsfondernas kreditstöd och företagsservice. Utvecklingsfondernas prioriteringar bör sålunda styras av det behov av stöd som bedöms föreligga i respektive fall oberoende av vilken näring inom målgruppen som företaget i fråga tillhör. För att dessa principer skall kunna tillämpas bör utvecklingsfonderna på sikt tillföras utökade resurser i sådan omfattning att de tillverkande företagen - utan att få försämrade möjligheter — ime längre ges prioritet före servicenäringarna. Den utvidgning av målgruppen som ägde rum den l juli 1978 i och med att företagareföreningarna ombildades till regionala utvecklingsfonder innebar att antalet företag i målgruppen utökades avsevärt. Samtidigt ställdes ökade resurser till utvecklingsfondernas förfogande. Vid remissbehandlingen av företagareföreningsutredningens betänkande uttryckte flera remissinstanser, däribland ett flertal företagareföreningar, industriverket, Företagareföreningarnas förbund och Norrlandsfonden tveksamhet inför den föreslagna utökningen av målgruppen. Dessa instanser förordade en mer successiv utökningstakt så att stödet till den primära målgruppen inte skulle minskas. Därvid framhölls att föreningarna redan hade svårigheter att tillgodose behovet hos den dåvarande målgruppen. Som redovisats i kapitel 5 gick under perioden fr. o. m. den 1 juli 1978 t. o. m. den 15 december 1978 endast drygt 10 % av utvecklingsfondernas totala nyutlåning till företag inom den nya målgruppen. I flera fall tvingades utvecklingsfonderna under denna period avslå låneansökningar från serviceföretag inom målgruppen på grund av otillräckliga resurser. 1 Utanför målgruppen bör Serviceföretagsutredningen anser att, mot bakgrund av den relativt korta även fortsättningsvis vara haft att arbeta med den väsentligt utvidgade tid som utvecklingsfonderna företagsgrupper vars målgruppen, en omedelbar utvidgning av målgruppen till att omfatta samtverksamhet har karaktär liga servicenäringar inte kan genomföras. Även om resurserna skulle flerav offentliga tjänster samt företag som ligger långt dubblas kan inte utvecklingsfondernas organisation växa hur snabbt som ifrån den för utvecklings- helst utan att det går ut över kvaliteten på arbetet. Det är dock angeläget fonderna avsedda verkatt en sådan utvidgning till i princip alla företag genomförs successivt. samhets- och kompetens- Även av resursskäl torde det vara svårt att i ett steg utvidga målgruppen inriktningen, såsom bank- och försäkrings- till i princip samtliga företag. Regeringen har sålunda i tilläggsdirektiv verksamhet. till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av

Förslag angáende 163

utvecklingsfonderna

reformer (dir. 1978:40) antagna vid regeringssammanträde 1978-04-20 angett att det mot bakgrund av den statsñnansiella situationen inte kommer att föreligga något nämnvärt utrymme för genomförande av kostnadskrävande kommittéförslag under de närmaste åren. I tilläggsdirektiven sägs vidare att ett förverkligande av nya förslag underlättas om det kan ske successivt. l fråga om den storleksmässiga avgränsningen av målgruppen bör, i likhet med vad som gäller for den nuvarande målgruppen, utvecklingsfondernas verksamhet i första hand inriktas på små och medelstora företag. Enligt förordning om statligt kreditstöd genom regional utvecklingsfond (SFS 1978:506) skall kreditstöd sålunda lämnas i första hand till företag som har högst 200 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 200 arbetstagare. Utredningen har inte funnit det ändamålsenligt att närmare precisera vilka företag inom servicenäringarna som omfattas av kategorin små och medelstora företag eftersom detta varierar mellan olika näringsgrenar. Bland serviceföretagen som helhet gäller dock - enligt den sammanställning som HUI gjort för utredningens räkning - att endast 1% av företagen har mer än 50 anställda räknat i antal årsverken. Dessa företag svarar för hälften av sysselsättningen inom servicenäringarna. Det bör uppmärksammas att antalet företag med mer än 50 arbetstagare är något större än antalet företag med mer än 50 årsverken. Det är främst serviceföretag med färre än 50 arbetstagare och som inte ingår i koncern med mer än 50 arbetstagare som bör komma i åtnjutande av utvecklingsfondernas kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet. Den storleksmässiga avgränsningen får dock bedömas från fall till fall. Även om utvecklingsfonderna inte lämnar direkta stöd och utvecklingsinsatser till större serviceföretag är det betydelsefullt att utvecklingsfonderna har visst kontakt- och informationsutbyte med de större företagen. Utvecklingsfonderna kan därigenom exempelvis kanalisera nya idéer till småföretagen som de större företagen haft resurser att utveckla och ta fram. Utvidgningen av utvecklingsfondernas målgrupp den l juli 1978 begränsades till att omfatta tjänsteproducerande företag med direkt anknytning till foretagareföreningarnas målgrupp, dvs. främst de tillverkande företagen. Vissa tjänsteproducerande företag vänder sig till både tillverkande företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter. Om sådana företag skall betraktas som stödberättigade eller inte, bedöms från fall till fall av utvecklingsfonderna. En huvudförutsättning för stöd är dock, enligt de nuvarande riktlinjerna för utvecklingsfonderna, att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag. Det är från principiella utgångspunkter mycket tveksamt att företagets huvudsakliga kundkategori är kriteriet för om ett företag skall vara stödberättigat eller inte. Detta kriterium medför i vissa fall svåra avgränsningsproblem. Samtliga små och medelstora företag inom de näringsgrenar som ingår i målgruppen bör omfattas av utvecklingsfondernas stöd, oberoende av kundkategori. Det är vidare principiellt tveksamt att såsom nu gäller beträffande partihandeln avgränsa målgruppen till vissa bestämda varuområden. Serviceföretagsutredningen vill sålunda förorda en successiv utbyggnad . av utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta i princip samtliga företag. Det förslag till utökad målgrupp som redovisas i följande avsnitt är ett

Förslag angående utvecklingsfonderna

del av serviceföretagen. Inom ett första steg som omfattar en betydande genomförts bör vissa av de par år efter det att denna första utvidgning resterande delarna av servicenäringarna inrymmas i målgruppen. Utredningen har i detta sammanhang även diskuterat lrágan om det skall vara ett villkor för insatser från utvecklingsfonderna att anställningsförhållandena med för företagets personal är reglerade genom kollektivavtal av riksdagen vid behörig facklig organisation. Denna fråga har behandlats Senast skedde det i samband med behandling av småett par tillfällen.

foretagspropositionen. något absolut krav Av riksdagens beslut framgår att det inte föreligger som villkor för en stöd- och utvecklingsinsats från utpå kollektivavtal Däremot skall frånvaro av avtal beaktas vid bedömning vecklingsfonderna. av företagens kreditvärdighet och utvecklingsmöjligheter. Det ar därför na-

turligt, anser utredningen, att det bör ingå som rutin för utvecklingsfondernas konsulter vid kreditutredningar och företagsserviceinsatser att konför företaget oavsett om kollektivavtal fötakt tas med personalföreträdare religger eller inte.

10.1.2 Förslag till mâlgruppsavgränsning

redovisas strukturforhållandena i stort för I följande sammanställning svenskt näringsliv enligt 1972 års Företagsräkning. Såväl servicenäringar omfattas sålunda av sammanställningen. I bilaga som övriga näringar - 1 - redovisas dessa förhållanden mer detaljerat, dock med den appendix skillnaden att antalet anställda avser årsverken i bilagan och sysselsatta per-

soner i sammanställningen.

Antal före- Antal syssel- Näringsgren enligt SNI” tagsenheterb satta”

375 17000 l. Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske” 2. Gruvor och mineralbrott 750 14000 3. 35900 1010000

Tillverkningsindustri”

600 20000 4. E1-, gas-, värme- och vattenverk 36 600 259 000 5. Byggnadsindustri 6. Varuhandel, restaurang- och 78 700 562 000 hotellrörelse 29 750 287000 7. Samfärdsel, post- och televerk 8. Banker och försäkringsinstitut, fastighetsförvaltning, uppdrags- 29 500 205 000 verksamhet 9. Offentlig förvaltning och andra 35 850 172 000 tjänster

Totalt ca 249 000 ca 2 552 000

SNI:s uppbyggnad framgår av Sveriges officiella statistik: Företagsräkningen 1972. b Avser endast affärsdrivande sektor - offentlig förvaltningssektor ingår således ej.

Uppgifterna är avrundade. ”Exkl jordbruk; dessa redovisas separat i den särskilda jordbruksstatistiken. i Häri ingår också sådana företag som bedriver industriliknande verksamhet och som tillhandahåller industriell service t. ex. reparation av maskiner.

Förslag angående urvecklingsfonderna 165

Av det totala antalet - ca 249 000 - har endast företag i näringslivet ca 1 000 företag mer än 200 sysselsatta. Det helt övervägande antalet företag återfinns sålunda i kategorin “mindre och medelstora företag”. Däremot återfinns så mycket som en tredjedel av de sysselsatta i företag med mer än 200 anställda. Som framgår av HUlzs utredning om strukturförhållandena inom servicenäringarna är andelen småföretag betydligt större inom servicenäringarna än inom näringslivet som helhet. Det är förenat med betydande problem att mer exakt ange hur stor utvecklingsfondernas nuvarande målgrupp är mätt i antal företag. l grova tal kan utvecklingsfondernas målgrupp sägas bestå av ca 100000 företag vad gäller Företagsservice och ca 75000 företag vad gäller kreditgivning. Företagareföreningarnas målgrupp uppgick till ca 35000 företag.

Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske (SNI Näringsgren 1)

Näringsgren l består av ett relativt begränsat antal företag - ca 375 - medan däremot antalet sysselsatta är stort - närmare 17 000. Denna sysselsättning återfinns främst inom skogsbruket. Viss begränsad del av ifrågavarande näringsgren ingår redan i utvecklingsfondernas målgrupp. Enligt gällande regler kan stöd sålunda utgå till sådana företag inom jordbrukets näringar. som inte omfattas av det särskilda stöd som finns till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering. Utredningens uppfattning är att utvecklingsfonderna även fortsättningsvis bör ha möjlighet att stödja jordbrukets binäringar enligt samma regler som gäller för närvarande. Någon utvidgning av målgruppen därutöver är dock för närvarande inte motiverad.

Gruvor och mineralbrott (SNI Näringsgren 2) Näringsgren 2. som omfattar ca 750 företag. kan indelas i dels malmgruvor (SNI 23), dels andra gruvor och mineralbrott (SNI 29). Sistnämnda grupp omfattar bl. a. stenbrott, grus- och sandtag. Det helt övervägande antalet företag inom näringen återfinns inom denna grupp men däremot endast ca 40 % av totala sysselsättningen. Gruppen domineras av småföretag. För närvarande kan utvecklingsfonderna lämna stöd till gruppen SNI 29. Eftersom företagen inom näringsgren 2 inte är hänförliga till servicenäringarna har utredningen inte övervägt någon utvidgning av målgruppen inom denna näringsgren.

Ti/lverkningsindusrri (SNI Näringsgren 3) Näringsgren 3, som omfattar ca 35 900 företag och sysselsätter drygt en miljon personer, består främst av tillverkningsindustri, industriliknande verksamhet och s. k. industriserviceverksamhet. Många företag är av hantverkskaraktär. Hela näringsgren 3 utgör målgrupp för utvecklingsfondernas verksamhet. Denna näringsgren är enligt de nuvarande riktlinjerna utvecklingsfondernas primära målgrupp.

166 Förslag angáende utvecklingsfonderna sow 1979:74

E1-, gas-, värme- och vattenverk (SNI Näringsgren 4) Näringsgren 4 omfattar ca 600 företag och sysselsätter ca 20 000 poersoner. Tre företag sysselsätter sammanlagt närmare 13 000 personer. Näringçsgrenen kännetecknas av bl. a. hög kapitalintensitet. Den ligger vidare utanför utvecklingsfondernas nuvarande målgrupp. Även om de tjänster som näringsgrenen tillhandahåller är av utomordentligt stor vikt anser utredningen ändock att den inte bör utgöra målgrupp för utvecklingsfondernas ordinarie verksamhet. Dels skulle utveckliingsfondernas kreditstöd ha mycket marginella effekter med hänsyn till matingsgrenens höga kapitalkostnader, dels bör strukturen och utvecklingen i näringsgrenen styras utifrån av statsmakterna fastställda riktlinjer och program för hela energipolitiken.

Byggnadsindustri (SNI Näringsgren 5) Näringsgren 5 omfattar närmare 37 000 företag och sysselsätter ca 260000 personer. Den kan i stort indelas i byggande av hus och anläggningar, grundarbeten (SNI 501) samt byggnadshantverk (SNI 502), t. ex. plåtslageriarbeten, VVS-arbeten, elektriska installationer och måleriarbeten. Förstnämnda grupp omfattar närmare 19 000 företag och sysselsätter ca 165 000 personer medan motsvarande siffror för byggnadshantverket är 17000 företag och 94000 personer. Näringsgrenen har en mycket hög andel småföretag. Inom näringsgren 5 ingår byggnadshantverk (SNI 502) i utvecklingsfondernas målgrupp i den mån verksamheten är inriktad på tillverkningsindustrin. Företag inom byggnadshantverket som huvudsakligen vänder sig till andra företag än de tillverkande företagen eller till enskilda konsumenter står sålunda utanför målgruppen. Det finns hos dessa företag likväl som hos de företag som vänder sig till de tillverkande företagen behov av finansiellt stöd och företagsservice. Det är från principiell utgångspunkt tveksamt att avgränsa målgruppen till att endast omfatta företag med en viss kundkategori, nämligen de tillverkande företagen. Utredningen föreslår därför att hela gruppen SNI 502 omfattas av utvecklingsfondernas målgrupp. Denna utvidgning av målgruppen medför, enligt utredningens bedömning, endast begränsade krav på ökade resurser eftersom en stor andel av företagen i denna grupp redan omfattas av målgruppen.

r Varuhandel, restaurang- och hotel/rörelse (SNI Näringsgren 6) Näringsgren 6, som omfattar närmare 79 000 företag och sysselsätter mer än en halv miljon personer, kan i stort indelas i partihandel och varuhandelsförmedling (SNI 61), detaljhandel (SNI 62) samt restaurang- och hotellrörelse (SNI 63). Partihandel och varuhandelsförmedling kan i sin tur brytas ned på produktionsvaruinriktad partihandel (SNI 61 l), konsumtionsvaruinriktad partihandel (SNI 612), partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 613) samt varuhandelsförmedling (SNI 614). Partihandel och varuhandelsförmedling (SNI 61) omfattar totalt drygt

Förslag angáende urvecklingsfonderna 167

17 OOO företag. Inom denna grupp ingår produktionsvaruinriktad partihandel (SNI 611) och handelsförmedling av produktionsvaror (SNI 6141) i utvecklingsfondernas målgrupp. Partihandeln spelar en viktig roll för de små och medelstora företagen. Dels är partihandelsföretagen leverantörer av varor till de mindre företagen, dels fungerar partihandeln som säljkanal för de mindre företagen. 1 funktionen som säljkanal kan partihandelsföretagen tillföra industrilöretagen det marknadskunnande som dessa i vissa fall saknar. Från principiella utgångspunkter anser serviceföretagsutredningen att målgruppsavgränsningen inte bör bestämmas av vilka produkter partihandelsföretagen baserar sin verksamhet på. Behov av finansiellt stöd och företagsservice föreligger sålunda bland såväl företag som är inriktade på konsumtionsvaror som bland dem som är inriktade på produktionsvaror. Samtliga företag inom gruppen partihandel och varuhandelsförmedling bör sålunda ingå i målgruppen. En sådan utvidgning innebär att ytterligare mellan 8 000 och 9 000 företag ingår i målgruppen. Enligt utredningens bedömning är endast en mindre del av dessa företag i behov av de tjänster och de krediter som utvecklingsfonderna har att erbjuda. Det är inte desto mindre angeläget att de små och medelstora företagen inom partihandeln och varuhandelsförmedlingen som är i behov av att anlita utvecklingsfonderna ges sådana möjligheter. Detaljhandeln (SNI 62). som består av 54000 företag, kan brytas ned på varuhushandel (SNI 621), dagligvaruhandel (SNI 622), sällanköpsvaruhandel (SNI 623), bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) samt apoteksoch systemvaruhandel (SNI 625). Varuhushandel (SNI 621) med totalt knappt ett hundratal företag består jämfört med andra servicenäringar av relativt stora företag och bör inte omfattas av en första utvidgning av målgruppen. Inte heller bör apoteks- och systemvaruhandel ingå i målgruppen. I dessa företag har staten genom ägarinflytande möjlighet att påverka finansierings- och rådgivningssituationen i den mån det Föreligger behov av detta. Företagen i dessa branscher är vidare på grund av sin storlek inte aktuella för målgruppen. Utredningens överväganden beträffande detaljhandeln begränsas sålunda till att gälla dagligvaruhandel, sällanköpsvaruhandel samt bil- och drivmedelsdetaljhandel. Dagligvaruhandeln (SNI 622) består av 25 OOO företag. Marknaden präglas av stark koncentration till de tre s. k. blocken konsumentkooperationen, ICA och DAGAB. Utredningens analys av finansieringssituationen i detaljhandeln, som bl. a. utgått från I-IUI:s utredning om kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag, visar klart att det föreligger behov av samhälleliga stödåtgärder för att förbättra finansieringssituationen för företag inom dagligvaruhandeln. Det torde främst vara företag utanför blocken som har problem med kapitalanskaffningen. Vid de hearings som utredningen ordnat med företrädare för de tre blocken har deras företrädare sålunda uppgett att det i allmänhet inte föreligger några påtagliga svårigheter för detaljhandelsföretagen inom blocken att skaffa erforderligt kapital. De svårigheter som i vissa fall föreligger gäller främst anskaffning av långfristigt kapital. Partihandeln har inom dagligvaruområdet ett betydande engagemang i detaljhandelns finansiering och bedriver även rådgivnings- och utbildningsverksamhet. Ibland medför partihandelns engage-

168 Förslag

angående urveck/ingsfonderna

mang i finansieringen att köpmännens handlingsfrihet gentemot partihandeln begränsas. Serviceföretagsutredningen anser att företag inom dagligvaruområdet som önskar ordna sin finansiering på annat sätt än genom de s. k. blocken för att därigenom kunna agera mer självständigt på marknaden bör beredas sådana möjligheter. Detta bör gälla både företag som är helt fristående från blockbildningen och företag inom blocken som önskar vara finansiellt mindre bundna till blocken. bör ingå i utvecklingsfondernas målgrupp både vad Dagligvaruföretagen gäller kreditverksamhet och företagsservice. Möjligheterna att utnyttja utvecklingsfondernas rådgivnings- och utbildningsservice kan för många företag, som står utanför blockbildningen, vara väl så betydelsefulla som att få hjälp med finansieringen. Företagen inom blocken får i allmänhet sina behov av utbildning och rådgivning väl tillgodosedda genom det utbud som partihandelsföretagen erbjuder. Det är därför inte sannolikt att detaljhandelsföretag med anknytning till något av blocken i någon större omfattning kommer att anlita utvecklingsfonderna även om det för dessa företag i vissa fall kan vara värdefullt att som komplement eller alternativ till partihandelsföretagens Företagsservice kunna vända sig till utvecklingsfonden. Som framgått tidigare anser KF att frågan om de konsumentkooperativa detaljhandelsföretagen skall ingå i utvecklingsfondernas målgrupp bör behandlas av kooperationsutredningen och inte av serviceföretagsutredningen. Utredningen lämnar därför inget förslag i denna fråga men vill i detta sammanhang framföra synpunkten att de statliga stödåtgärder som vidtages inte bör ändra konkurrensförhållandena mellan enskild och kooperativ handel. Visst statligt stöd åt enskild handel bör sålunda motsvaras av statligt stöd även åt kooperativ handel. Sällanköpsvaruhandel (SNI 623) med ca 22 000 företag omfattar ett flertal olika fackhandelsbranscher såsom exempelvis beklädnadsdetaljhandel, möradio- och tv-handel samt cykel- och sporthandel. Av belhandeLjärnhandel, HUI-utredningen framgår att företag inom sällanköpsvaruhandeln (fackhandeln) många gånger har påtagliga problem med kapitalanskaffningen. Det föreligger behov av samhälleliga insatser för att förbättra deras situation. Liksom inom dagligvaruhandeln förekommer i varierande utsträckning inom sällanköpsvaruhandeln att detaljhandelsföretagen ordnar sin finansiering genom leverantörsföretagen. Detta förhållande har inte direkt kunnat beläggas i l-IUI-utredningen. Utredningen har emellertid i sitt övriga kartläggningsarbete, som bedrivits genom kontakter med bl. a. SPK, NO och branschföreträdare kommit till uppfattningen att sådan finansiering förekommer i viss utsträckning. Omfattningen av denna finansiering har emellertid inte närmare kunnat fastställas. Finansiering genom leverantörsföretag förklaras ofta av svårigheter att skaffa kapital på den allmänna kreditmarknaden. I vissa fall kombineras leverantörernas finansiering med åtaganden från detaljhandlaren om att endast saluföra leverantörens produkter eller att anlita leverantören i fråga som huvudleverantör. Detta kan medföra effekter från konkurrenssynpunkt. Företag som önskar vara negativa obundna mot leverantörerna bör beredas möjligheter att ordna sin finansiering på annat sätt än genom leverantörerna. Det är också viktigt för företag inom denna grupp att få rådgivning och utbildning. Inom många fackhandelsbranscher erhåller detaljhandelsföretagen värdefull företagsservice

Förslag angáende utvecklingsfonderna 169

genom branschföreningar och frivilliga fackkedjor. För många små och medelstora företag inom denna näringsgren skulle emellertid utvecklingsfondens utbud av Företagsservice utgöra ett betydelsefullt komplement. Utredningen föreslår därför att sällanköpsvaruhandeln omfattas av utvecklingsfondernas målgrupp beträffande såväl kreditgivning som företagsservice. Bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) omfattar 6 600 företag och kännetecknas av utpräglat selektiv försäljning, dvs. försäljningsställena saluhåller normalt endast märken från en leverantör. Utvecklingen på bilområdet går dock i riktning mot fler återförsäljare med mer än ett bilmärke. Beträffande drivmedelsåterförsäljarna finns det många variationer i fråga om ägandeförhållanden, arrende och beträffande hyresförhållanden mellan återförsäljarna och bensinbolagen. En växande andel av återförsäljarna äger dock själva sin anläggning. De tillämpade försäljningssystemen inom dessa områden medför i sig ett starkt beroendeförhållande mellan leverantörer och detaljhandlare. Till detta beroendeförhållande bidrar även att leverantörerna medverkar vid finansieringen av detaljhandelns verksamhet. Med de bindningar som finns mellan leverantörer och detaljhandlare inom bil- och drivmedelshandeln är det värdefullt om detaljhandlare som önskar minska dessa bindningar och därmed minska beroendet av leverantörerna bereds möjligheter att ordna delar av sin finansiering genom utvecklingsfonderna. Även utvecklingsfondernas företagsservice skulle vara av stort värde för företagen inom bil- och drivmedelsdetaljhandeln. Utredningen föreslår att dessa företag omfattas av målgruppen. Ytterligare skäl för detta är att många företag inom dessa näringar parallellt med bil- respektive drivmedelsforsäljning bedriver reparationsverksamhet av motorfordon. Företag med reparationer av motorfordon som i sin verksamhet är inriktade på tillverkningsindustrin ingår i den nuvarande målgruppen. Som framgår av det följande föreslår utredningen att företag med reparationer av motorfordon skall ingå i målgruppen oberoende av vilka huvudsakliga kundkategorier de har. Svåra avgränsningsproblem kan undvikas om såväl bil- och drivmedelsåterförsäljare som samtliga företag med reparationer av motorfordon omfattas av målgruppen. Utredningen anser inte att en sådan utvidgning av målgruppen är speciellt resurskrävande. Restaurang- och hotellrörelse (SNI 63) omfattar 7 000 företag. Gruppen föreslås av hotell- och restaurangutredningen ingå i utvecklingsfondernas målgrupp. Serviceföretagsutredningen finner att detta förslag är välmotiverat och tillstyrker en sådan utvidgning av målgruppen. Därmed skulle också en betydande del av turistforetagen såsom turisthotell, stugbyar, campingrörelser och restaurangidkare i turistorter m. fl., komma att ingå i målgruppen. Turistnäringen i Sverige består till övervägande del av små företag som ofta står utanför kedjegrupperingar och samordnande branschorganisationer. Detta gör att det för många turistföretag skulle vara av mycket stor betydelse att kunna utnyttja utvecklingsfondernas Företagsservice och kreditutbud. Från sysselsättnings- och näringssynpunkt spelar turistforetagen lokalt en mycket stor roll. Mot bakgrund av turistnäringens stora betydelse for sysselsättningen i Jämtlands län har regeringen i juni 1979 beslutat om en försöksverksamhet under 18 månader i länet som bl. a. innefattar rådgivningsverksamhet till turistföretag genom utvecklingsfonden i Jämtlands län. Det

Förslag angående utvecklingsfonderna

bör också framhållas att turistföretagen har en väsentlig betydelse för betalningsbalansen.

Samflirdsel, posI- och releverk (SNI Näringsgren 7)

7 omfattar ca 30 000 företag och sysselsätter närmare 290 000 Näringsgren personer. Näringsgrenen kan indelas i landtransporter (SNI 711), sjötransporter (SNI 712), lufttransporter (SNI 713), transportförmedling och lagringsverksamhet (SNI 719) samt post- och telekommunikationer (SNI 72). till vad som anförts i avsnittet om principerna för mål- Med hänvisning gruppsavgränsningen är det inte möjligt att nu låta hela transportsektorn målgrupp. Sjö- och lufttransporter samt transingå i utvecklingsfondernas bör därför på kort sikt inte ingå i målgruppen. Det kan i portförmedling detta sammanhang erinras om att särskilt kreditstöd kan utgå till den mindre skeppsfarten genom bl. a. skeppshypotekskassorna. Vad gäller landtransporter kan dessa nedbrytas på järnvägstratik (SNI 7111). buss- och spårvägstrafik (SNI 7112), personbilstrafik (SNI 7113), lastbils- och annan vägtransport (SNI 7114), transport i rörsystem (SNI 7115) samt stödtjänster inom landtransport (SNI 7116). Lastbils- och annan vägvad gäller företagsservice men därtransport (SNI 7114) ingår i målgruppen emot inte vad gäller kreditstöd. Enligt utredningens uppfattning finns när det gäller en forsta utvidgning av målgruppen anledning att överväga att gruppen lastbils- och annan

låta

(SNI 7114) ingå i utvecklingsfondens målgrupp förutom bevägtransport träffande företagsservice även beträffande kreditstöd. Vad beträffar personbilstrafik kan noteras att taxiutredningen i juni 1979 presenterade sitt betänkande (Ds K 1979:4) Taxi - krav och utvecklingsmöjligheter. Med hänsyn till att branschen så nyligen utretts och då förslag framlagts som torde ge att rationalisera verksamheten och ta tillvara möjligheter för taxinäringen stordriftsfördelar finner utredningen inte anledning till några särskilda överväganden rörande taxi. Den helt övervägande delen, nära 80%, av lastbilarnas transportarbete faller på den yrkesmässiga trafiken (åkeribranschen), dvs. trañk sorr. bedrivs med stöd av trafiktillstånd. Serviceföretagsutredningen vill här erinra om som görs av länsstyrelsen föregås - sedan år 1972 att tillståndsprövningen - av en av utvecklingsfonderna utförd ekonomisk lämplighetsprövring som är ägnad att fungera som ett slags etableringskontroll. Mot denna bakgrund finner utredningen det lämpligt att begränsa sina överväganden til endast åkeribranschen. Vid årsskiftet 1978-1979 fanns det nära 20000 åkerier. Dessa ägde tillsammans ca 44 400 lastbilar inklusive traktorer m. m. Ca 70% av åkerierna över endast en bil. Knappt 94 % hade färre än sex blar. Det förfogade bransch. rör sig således om en starkt småföretagsdominerad Om man ser till branschens kapitalbehov kan detta indelas iföljande områden:

D rörelsekapital för finansiering av kundkrediter D kapital för finansiering av fordonsköp D kapital för finansiering av grustag, krossanläggningar, terminilbyggen m. m.

Förslag

angående utvecklingsfonderna 171

I en av Svenska Åkeriförbundet publicerad utredning Kapitalförsörjningsutredningen 1976 behandlas branschens finansieringssituation. Av denna utredning framgår bl. a. att âkeriföretagen relativt lätt kan finansiera sina fordonsköp via bank eller bilförsäljningsföretag. Däremot föreligger betydande problem vad gäller finansiering av rörelsekapital. Av denna anledning överväger branschen att etablera regionala fraktkreditinstitut i egen regi. Förbundet har utarbetat ett förslag till hur ett sådant kreditinstitut skall byggas upp och fungera. Efter remiss inom organisationen pågår nu det fortsatta arbetet på att förverkliga förslaget. Det finns i och för sig skäl som talar för att åkerinäringen inryms i målgruppen även vad gäller kreditstöd. Förutom att det finns vissa behov av kreditstöd bland dessa företag är det principiellt att föredra att målgruppen är densamma för företagsserviceverksamheten och kreditstödverksamheten. Med hänvisning till det utomordentligt stora årliga reinvesteringsbehovet i fordon - uppskattningsvis omkring 600 milj. kr - anser utredningen det dock uteslutet att nu låta åkeribranschen ingå i målgruppen för kreditstödsverksamheten. Dessutom bör understrykas att åkeriföretagen idag, som nämnts, relativt lätt klarar sin finansiering av fordonsköp - låt vara till en högre ränta än vad utvecklingsfonderna tillämpar - samt att branschen har planer på att bilda egna regionala finansieringsinstitut som bör kunna bidraga till en förbättrad finansieringssituation för åkeriföretagen. Vidare vill utredningen erinra om att gruppen Andra gruvor och mineralbrott (SNI 29) ingår i utvecklingsfondernas målgrupp. Härigenom bör åkeribranschen kunna finansiera vissa investeringar i grustag, krossanläggningar m. m.

Bank- och försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet (SNI Näringsgren 8)

Näringsgren 8, som består av ca 29 500 företag och sysselsätter drygt 200 000 personer, kan i stort indelas i bank- och annan finansieringsverksamhet (SNI 81), försäkringsverksamhet (SNI 82) samt fastighetsförvaltning och förmedling, uppdragsverksamhet (SNI 83). Sistnämnda grupp kan brytas ned på fastighetsförvaltning och förmedling (SNI 831), uppdragsverksamhet (SNI 832) samt maskinuthyrning (SNI 833). Uppdragsverksamhet ingår i målgruppen i den mån verksamheten är inriktad på tillverkningsindustrin och maskinuthyrning ingår vad gäller Företagsservice. Enligt utredningens uppfattning faller vissa delar av näringsgrenen direkt bort vad gäller stödberättigad verksamhet. Detta gäller i första hand bankoch försäkringsverksamhet. Företag inom denna sektor torde knappast ha några behov av externa tjänster som utvecklingsfonderna är lämpade att tillgodose. Inte heller bör fastighetsförvaltning och förmedling räknas in i målgruppen. Företag inom denna sektor ligger för långt ifrån den för utvecklingsfonderna avsedda verksamhets- och kompetensinriktningen. Vad som återstår att diskutera inom näringsgrenen är sålunda företag med uppdragsverksamhet som är inriktade på andra än tillverkande företag och maskinuthyrningsrörelse vad gäller utvecklingsfondernas kreditstöd. Med hänvisning till vad utredningen tidigare anfört i samband med målgruppsavgränsningen för transportsektorn bör inte de ca 400 företag som

172 urvecklingsfonderna

Förslag angående

finns inom gruppen maskinuthyrningsrörelse, ingå i utvecklingsfondernas målgrupp vad gäller kreditstöd. Finansiering av köp av entreprenadmaskiner m. m. sker normalt via leverantörerna (avbetalningsköp m. m. ). I enlighet med utredningens förslag beträffande åkeribranschen bör maskinuthyrningsföretag även fortsättningsvis ingå i fondernas målgrupp för företagsserviceverksamheten. Vad slutligen gäller uppdragsverksamheten så omfattar denna bl. a. jukameral och teknisk uppdragsverksamhet. Den omfattar ridisk, ekonomisk, ca 14000 företag och sysselsätter ca 85 000 personer. Liksom tidigare anförts beträffande byggnadshantverk anser utredningen att företagen inom gruppen uppdragsverksamhet - SNI 832 - bör ingå

i målgruppen oberoende av vilka kundkategorier företagen har. Hela gruppen bör sålunda för utvecklingsfondernas verksamhet. ingå som målgrupp Att låta hela uppdragsverksamheten ingå i målgruppen behöver inte heller stor resurspåfrestning på utvecklingsfonderna. Företag inom betyda alltför vara i behov den ifrågavarande gruppen torde i endast begränsad utsträckning av företagsserviceinsatser eller kreditstöd för investeringar i fast egendom. Vad det kommer att röra sig om är närmast kreditstöd med inriktning på att tillhandahålla rörelsekapital.

Offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI Näringsgren 9)

Näringsgren 9 som omfattar knappt 36000 företag och sysselsätter drygt förvaltning, försvars-, och 170000 personer kan i stort indelas i offentlig brandskyddsverksamhet (SNI 91), renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92), undervisning, forskning, sjukvård m. m. (SNI 93), rekreationsverksamhet, kulturell serviceverksamhet (SNI 94), reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet (SNI 95) samt verksamhet vid internationella organisationer m. m. (SNI 96). I den nuvarande målgruppen inriktad verksamhet inom grupperna renings-, ingår på tillverkningsindustrin och rengöringsverksamhet (SNI 92), reparationer av motorrenhållningsfordon (SNI 9513) och tvätteriverksamhet (SNI 952). Med hänvisning till karaktären av offentliga tjänster bör vissa företagsinom ifrågavarande näringsgren inte komma ifråga som stödbegrupper rättigad verksamhet. Detta gäller grupperna SNI 91, SNI 93, SNI 94 och SNI 96. Däremot bör företag inom gruppen renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92) i enlighet med vad som tidigare anförts ingå i måloavsett om dessa i sitt tjänsteutbud huvudsakligen är inriktade gruppen på tillverkningsindustrin eller på andra kundkategorier. Enligt samma grunder bör grupperna reparationer av motorfordon (SNI 9513) och tvätteriverksamhet (SNI 952) i sin helhet ingå i målgruppen. totalt omfattar 22000 företag,

Övriga delar av gruppen SNI 95, vilken

av hushållsvaror, radio- och tv-artiklar utgörs av företag medreparationer m. m. (SNI 951), hushållsarbete (SNI 953) och annan personlig serviceverksamhet såsom frisering, fotografverksamhet m. m. (SNI 959). Gruppen består till stor del av små företag. Många av företagen har problem med finansieringen och är i behov av rådgivning. Till viss del löses dessa problem men - i första hand beträffande rådgivning - genom branschorganisationer,

Förslag angående utvecklingsfonderna 173

för många företag skulle utvecklingsfondernas kreditstöd och Företagsservice vara av utomordentligt stort värde. Serviceföretagsutredningen anser att hela gruppen SNI 95 bör ingå i målgruppen. Sammanfattningsvis föreslår serviceföretagsutredningen att en första utvidgning av utvecklingsfondernas målgrupp skall omfatta följande näringsgrenar eller delar av näringsgrenar, enligt SNI: D Byggnadshantverk (SNI S02) - dvs. inte enbart företag inom näringen som är inriktade på tillverkande företag Konsumtionsvaruinriktad partihandel (SNI 612) Partihandel med transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 613) Handelsförmedling av konsumtionsvaror (SNI 6142) Handelsförmedling av transportmedel, bränsle och drivmedel (SNI 6143) Dagligvaruhandel (SNI 622)

EIEIEIEIEICIEIEIL]

Sällanköpsvaruhandel (SNI 623) Bil- och drivmedelsdetaljhandel (SNI 624) Restaurang- och hotellrörelse (SNI 63) Uppdragsverksamhet (SNI 832)- dvs. inte enbart företag inom gruppen som är inriktade på tillverkande företag EI Renings-, renhållnings- och rengöringsverksamhet (SNI 92) - dvs. inte enbart företag inom gruppen som är inriktade på tillverkande företag D Reparati0ns-, tvätteri- och annan serviceverksamhet (SNI 95)- dvs. samtliga inom gruppen utöver den nu gällande målgruppen (SNI 9513 och 952 med inriktning på tillverkningsindustrin). Förslaget innebär att målgruppen utvidgas till att i runda tal omfatta 170 000 företag vad gäller kreditstöd och drygt 190 000 företag vad gäller företagsservice. dvs. i stort sett en fördubbling av antalet företag jämfört med den nuvarande målgruppen. Utanför utvecklingsfondernas målgrupp skulle därmed följande näringsgrenar med tjänsteproducerande företag ligga: El-, gas-, värme- och vattenverk (SNI 4) Varuhushandel (SNI 621)

DUDE]

Apoteks- och systemvaruhandel (SNI 625) Samfárdsel, post och televerk (SNI 7) förutom lastbils- och annan vägtransport (SNI 7114) som redan ingår i målgruppen vad gäller företagsservice Bank- och annan fmansieringsverksamhet (SNI 81) Försäkringsverksamhet (SNI 82) Fastighetsförvaltning och -förmedling (SNI 831) Maskinuthyrning (SNI 833) vad gäller kreditstöd

EIDDDEIEIEIU

Offentlig förvaltning, försvars- och brandskyddsverksamhet (SNI 91) Undervisning, forskning, sjukvård m. m. (SNI 93) Rekreationsverksamhet, kulturell serviceverksamhet (SNI 94) Verksamhet vid internationella organisationer m. m. (SNI 96) Som nämnts bör även vissa av dessa näringsgrenar inrymmas i målgruppen inom ett par år efter den första utvidgningen. Utanför målgruppen bör även fortsättningsvis vara företagsgrupper vars verksamhet har karaktär av offentliga tjänster samt företag som ligger långt ifrån den för utvecklings-

174 Förslag angående utvecklingsfonderna

fonderna avsedda verksamhets- och kompetensinriktningen, såsom bankoch forsäkringsverksamhet.

10.2 Resursfrågor

10.2.1 Inledning

I detta avsnitt redogörs dels for vilka faktorer som enligt utredningens mening fir av betydelse då det gäller att bedöma utvecklingsfondernas framtida resursbehov, dels görs ett försök att ange hur stora resurser som torde erfordras mot bakgrund av utredningens förslag i tidigare avsnitt rörande en utvidgad målgrupp for fonderna. Utvecklingsfonderna behöver tre olika slag av resurser for att verksamt kunna stödja småforetagsamheten. För det första krävs att utvecklingsfonderna själva i tillräcklig omfattning har personal och resurser i övrigt. För det andra måste utvecklingsfonderna kunna disponera lånemedel i tillräcklig omfattning. För det tredje fordras centrala serviceinsatser som hjälp åt utvecklingsfonderna.

Urvecklingsfondernas nuvarande resurser

10.2_.2

Utvecklingsfondernas ekonomiska resurser har redovisats i kapitel 5.2. Därvid framgick att staten till den helt övervägande delen svarar för försörj- Även vad gäller bidrag till utvecklingsfondernas föningen av lånemedel. retagsservice svarar staten for merparten. I genomsnitt uppgår landstingens administrationsbidrag till knappt hälften av statsbidragen for dessa ändamål. Av utvecklingsfondernas totala kostnader utgörs den helt övervägande delen av personalkostnader. 1978/79 för Staten lämnade for budgetåret utvecklingsfonderna bidrag administrationsbidrag for ka- Företagsservice på 50,2 milj. kr. Landstingens lenderåret 1978 uppgick till totalt ca 22 milj. kr. Antalet anställda vid utvecklingsfonderna uppgick vid halvårsskiftet 1979 till ca 500 personer. Utöver även sägas disponera vissa centrala egna resurser kan fonderna resurser som stöd for sina egna insatser i främst foretagsserviceverksamheten och for att underlätta fortlöpande effektivisering av organisationen, inbördes samråd m. m. Det är svårt att kvantifiera dessa centrala serviceinsatser. Vid industriverket har sektionerna for foretagsservice, utbildning och finansiellt företagsstöd bl. a. till uppgift att ge olika former av service till fonderna. Bl. a. tillhandahåller sektionerna kansliresurser åt utvecklingsfondernas samarbetsråd. Sektionerna rymmer for närvarande tillsammans drygt ett tiotal handläggartjänster. Vad gäller lånemedel har dessa successivt utökats genom anslag över statsbudgeten. I början av budgetåret 1978/ 79 forfogade fonderna över tillgångar på sammanlagt ca 1 miljard kr. För budgetåret 1979/80 har ytterligare 300 milj. kr tillförts utvecklingsfondernas lånernedel. Utlåningskapaciteten uppgår därmed till mellan 500 och 550 milj. kr for budgetåret 1979/ 80. Därutöver har regeringen fått möjlighet att mot statlig garanti låna upp 300 milj. kr att användas i utvecklingsfondernas kreditverksamhet.

Förslag angáende utvecklingsfonderna 175

lO.2.3 Faktorer av betydelse för det framtida resursbehovet

Det finns i huvudsak två omständigheter som tillsammans talar för att fondernas resurser nu behöver utökas. För det första erfordras en allmän förstärkning för att utvecklingsfonderna på ett tillfredsställande sätt skall kunna utföra nuvarande arbetsuppgifter och i övrigt svara mot de krav som ställs på dem från samhället och den mindre företagsamheten. Som framgått tidigare har sålunda i flera fall kreditansökningar från serviceföretag i den nuvarande målgruppen avslagits på grund av bristande resurser. Den av utredningen föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp innebär för det andra att resurserna på sikt måste utökas betydligt. Utredningen vill samtidigt när det gäller en bedömning av det framtida resursbehovet erinra om vad som anlörs i kapitel 9, nämligen att de tillverkande företagen fortsättningsvis inte bör prioriteras i utvecklingsfondernas verksamhet.

lO.2.4 Beräkning av det framtida resursbehovet

Utredningens ambition i detta avsnitt är att i grova termer söka ange i vilken omfattning fonderna behöver och kan utvecklas med tanke på de förslag utredningen lämnar. Det är således inte utredningens avsikt att mer i detalj precisera resursbehovet i pengar, något som för övrigt inte låter sig göra innan utvecklingsfonderna själva, i sedvanliga anslagsäskanden till industriverket och landstingen, närmare har angett sin syn på programutformning och medelsbehov.

Resurser för jöretagsserviceinsatser Den av utredningen föreslagna utvidgningen av utvecklingsfondernas målgrupp innebär att resurserna på sikt måste utökas betydligt. Företagareföreningsutredningen föreslog i sitt betänkande - delvis mot bakgrund av den utvidgning av målgruppen som utredningen föreslog att utvecklingsfondernas personella och övriga resurser grovt räknat skulle fördubblas under perioden fram till början av 1980-talet, jämfört med situationen år 1976. Räknat i antal anställda på utvecklingsfonderna skulle en sådan utveckling komma att innebära en ökning med i runt tal ca 400 personer fram till l980-talets början. Målsättningen för en utvidning av utvecklingsfondernas resurser bör i första hand inriktas på att den av företagareföreningsutredningen föreslagna fördubblingen genomförs fram till början av 1980-talet. Den successiva utbyggnaden av utvecklingsfonderna bör därvid ske med beaktande av de behov av rådgivning och kreditstöd som finns inom servicenäringarna. Den av serviceföretagsutredningen föreslagna utvidgningen av målgruppen innebär att antalet företag i målgruppen utvidgas väsentligt. Som framgått tidigare anser emellertid utredningen att det vad beträffar flera av de näringsgrenar som omfattas av en sådan utvidgning inte krävs mer än ganska begränsade resursförstärkningar för att tillgodose dessa näringsgrenars behov av utvecklingsfondernas företagsservice. inom exempelvis detaljhandeln er-

176 utvecklingsfonderna sou 1979:74

Förslag angáende

håller en stor del av företagen god service genom de samverkansformer som där föreligger. Sammantaget innebär dock förslaget att det på sikt sannolikt blir erforderligt med ytterligare resursförstärkningar utöver den ovan angivna fördubblingen. Att exakt beräkna de extra behov av personella och andra administrativa resurser som den föreslagna utvidgningen av målgruppen för med sig låter sig inte göra. Det är utomordentligt viktigt att utvecklingsfonderna tillförs kunskaper om servicenäringarnas funktionssätt och problem, om en utvidgad målgrupp enligt utredningens förslag skall kunna betjänas på ett tillfredsställande sätt. Detta bör beaktas vid de personalförstärkningar som görs vid utvecklingsfonderna under de närmaste åren. Det bör vidare vara naturligt för fonderna att etablera kontakter med de branschorganisationer som finns inom servicenäringarna liksom med de fackliga organisationerna. Inom dessa organisationer finns värdefull kunskap som bör kunna utnyttjas av fonderna. Utredningen har diskuterat frågan om utvecklingsfonderna bör ändras på så sätt att en särskild avdelning inom fonderna bildas organisatoriskt med inriktning på servicenäringarna. En sådan organisationsförändring skulle i och för sig innebära att servicenäringarna inom respektive fond tillförsäkras en klart avgränsad mängd administrativa resurser. Utredningen anser emellertid att fonderna själva, med beaktande av principen att företagen i en utvidgad målgrupp skall behandlas lika oberoende av näringsgrenstillhörighet, får avgöra vilka eventuella organisatoriska förändringar liksom för som i respektive fall kan anses motiverade lämplig tidpunkt sådana förändringar. av utvecklingsfondernas framtida resurser har Vad gäller finansieringen utredningen utgått ifrån att inte bara staten utan även landstingen är positiva till en ökad satsning på servicenäringarna genom att utvidga målgruppen för fonderna och därmed är beredda att bidraga till finansieringen av en sådan ökning av fondernas arbetsuppgifter. Det vore i och för sig önskvärt att precisera behoven av statsfinansiering av fonderna under de närmast följande åren. Med hänsyn till osäkerheten om de enskilda landstingens

framtida anslag fill verksamheten finner utredningen det dock ogörligt att

storleken av de statliga anslagsökningar som blir erforderliga för uppskatta att möta kraven på utvidgning av fondernas administration. När det gäller av utvecklingsfondernas Företagsservice vill utredningen även finansieringen understryka att denna service är att betrakta som komplement till de serviceinsatser som kan erbjudas av enskilda konsultföretag och branschorganisationer m. fl. I ett initialskede kan företagsservice som finansieras med allmänna medel vara av utomordentligt stor betydelse för företaget i fråga därmed elimineras. Det är också av stor genom att vissa tröskelkostnader betydelse från konkurrenssynpunkt att småföretag erbjuds sådan service. Mer omfattande och djuplodande insatser från fonderna bör dock vara avgiftsbelagda och debiteras kunden till självkostnadspris.

Resurser för zn/âning

En närmare av de utökade behoven av /dnemedel kan endast precisering av utvecklingsfondernas egna bedömningar rörande göras mot bakgrund effekterna av den föreslagna utvidgningen av målgruppen. Stora variationer

Förslag

angående utvecklingsfonderna 177

kan därvid förväntas föreligga mellan olika utvecklingsfonder. Utredningen anser, som tidigare nämnts, att det vad beträffar flera av de näringsgrenar som omfattas av utredningens förslag om en utvidgad målgrupp i förhållande till det totala antalet företag i respektive näringsgren inte erfordras några avsevärda resurser för att kunna förse de behövande företagen med lånemedel från utvecklingsfonderna. Utredningen vill - liksom vad gäller utvecklingsfondernas företagsservice - betona att utvecklingsfondernas kreditgivning skall ses som ett komplement till den allmänna kreditmarknaden. I den prognos över det framtida kapitalbehovet inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag som HUI gjort för utredningens räkning (se bilaga) beräknas det totala kapitalbehovet för dessa företag under perioden 1979-1985 komma att uppgå till mellan 4.1 och 4.6 miljarder kr, räknat i 1977 års prisnivå. Ca 50 % av detta kapitalbehov beräknas av HUI tillgodoses genom insats av eget kapital. Behovet av främmande kapital hos de mindre och medelstora beräknas sålunda uppgå

detaljhandelsföretagen

till drygt 2 miljarder kr under perioden 1979-1985 eller i genomsnitt omkring 300 milj. kr per år, räknat i 1977 års prisnivå. Med utgångspunkt i HU1:s utredning om kapitalförsörjningen inom mindre och medelstora företag i detaljhandeln samt utredningens övriga kartläggning av finansieringsförhållandena inom detaljhandeln anser utredningen att endast en begränsad del av de nämnda 300 milj. kr kommer att behöva tillhandahållas detaljhandelsföretagen genom lån från de regionala utvecklingsfonderna. Långivningen till dessa företag kommer liksom förhållandena är i dag att domineras av banklån. Vidare utgör AB Handelskredit och dess systerinstitut ett alternativ, inte minst for detaljhandelsföretag med brist på fullgoda säkerheter som önskar agera självständigt gentemot sina leverantörer. Även om efterfrågan på utvecklingsfondernas krediter beräknas bli ganska liten i förhållande till det totala antalet företag inom flera av de näringsgrenar som omfattas av utredningens förslag om utvidgad målgrupp, innebär förslaget som helhet att resurserna för långivning avsevärt måste förstärkas. Mycket grovt räknar utredningen med att den föreslagna utvidgningen av målgruppen i ett initialskede ger behov av ett tillskott av lånemedel på ca 300 milj. kr. En sådan ökning möjliggör - med de amorteringstider som normalt tillämpas - att utlåningskapaciteten ökar med i 5060 milj. kr per år.

Resurser för central service âr fonderna

Den förordade utvidgningen av målgruppen kommer att medföra behov av ökade insatser av central service. Utredningen finner det angeläget att industriverkets resurser för ändamålet utökas i lägst samma takt som utvidgningen av utvecklingsfonderna. Det är väsentligt att en god handlingsberedskap på detta område redan finns när utbyggnaden av fondernas 0rganisation börjar medföra krav på, ökade insatser av central service. Det torde närmast ankomma på huvudmännen, dvs. staten och landstingenjatt närmare bestämma om den centrala servicens inriktning och omfattning. Därvid bör det dock - med en utökad målgrupp enligt utredningens förslag -— vara en given utgångspunkt att servicen även inriktas

178 Förslag utvecklingsfonderna

angående

på de behov som föreligger hos de nämnda företagen inom servicenäringarna. För att så skall kunna ske, krävs det att industriverket tillförs sakkunskap om servicenäringarnas verksamhetsförhållanden och problem.

Fördelningen av resurserna pâ olika län och näringsgrenar

av de statliga bidragen på olika utvecklingsfonder bör liksom Fördelningen hittills åvila industriverket. Verket förutsätts som hittills fördela medlen alltefter behov för att kunna ge adekvat service åt utvecklingsfondernas län med beaktande av realismen och kvaliteten hos Företagen i respektive som de olika fonderna inlämnat som underlag de program för verksamheten för sina medelsäskanden. Utredningen har övervägt en öronmärkning av pengar till servicenäringarna, dvs. att särskilda anslag tillskapas för serviceföretagen. Utvecklingsfonderna skulle därvid slippa prioritera mellan den gamla och nya målgruppen. Det finns emellertid starka skäl som talar emot en sådan öronmärkning. Redan i det nuvarande systemet med medelstilldelningen till de olika utvecklingsfonderna har industriverket att beakta en rad olika faktorer som gör att detta arbete blir förhållandevis invecklat. Ytterligare regler för industriverkets medelstilldelning skulle göra detta arbete än mer komplicerat. Förhållandena varierar starkt mellan de olika länen vilket gör det svårt att centralt göra en fördelning av anslaget, såväl på län som på olika näringar inom länen. Det är därför att föredra att fördelningen av medel på olika själva. Hänsyn bör därvid tas till den företag görs av utvecklingsfonderna efterfrågan på utvecklingsfondernas utbud i form av företagsservice och krediter som finns hos företagen inom målgruppen i respektive län.

11 AB Handelskredit

Förslag angående

och dess systerinstitut

11.1 Skäl för stöd åt AB Handelskredit och dess systerinstitut

Tidigare har diskuterats de svårigheter som föreligger för mindre företag inom servicenäringarna att anskaffa erforderligt kapital. Dessa svårigheter medför problem vid nyetablering av företag av oprövad typ samt vid utvidgningar och ombyggnader och kan sålunda hämma utvecklingen av nya affärsidéer. Många serviceföretag löser sina finansieringsproblem genom att ordna sin finansiering genom leverantörskrediter eller genom andra utfästelser från leverantörshåll. En sådan finansiering kan föra med sig ett beroende gentemot leverantörsföretagen, vilket kan leda till en begränsning av konkurrensen. Enligt serviceforetagsutredningen bör samhället vidtaga åtgärder för att underlätta kapitalanskafTningen för serviceforetagen. Företag som önskar ordna sin finansiering på annat sätt än genom leverantörer och på så sätt kunna agera mer självständigt på marknaden, bör beredas sådana möjligheter. Handelskredits uppgift är att genom lån möjliggöra for fristående självägande köpmän inom dagligvaruhandeln samt farg- och parfymhandeln att få tillgång till riskvilligt kapital for nyetableringar, förvärv, utvidgningar och moderniseringar av rörelser utan att tvingas in i beroendeställning till någon leverantör. Handelskredits betydelse därvidlag har vitsordats av bl. a. distributionsutredningen och ett flertal instanser, som yttrat sig i frågan vid remissbehandlingen av distributionsutredningen - bl.a. NO och näringslivsorganisationerna. Handelskredit medverkar även vid genomförandet av nya affärsidéer. Som ett exempel på Handelskredits medverkan i sådana fall kan nämnas uppbyggnaden av Näröppet AB, som tillämpar s. k. franchising. Handelskredit har sålunda medverkat vid finansieringen av 16 Näröppet-butiker. Vidare har Handelskredit finansierat ett tiotal hälsokostbutiker och ett antal trafikorienterade butiker med anknytning till gatukök och/ eller serviceanläggningar. Handelskredit har också stött etablerandet av externanläggningar av stormarknadstyp såväl beträffande dagligvaror som fárghandel. Det bör också nämnas att Handelskredit medverkade vid etablerandet av de allra första självbetjäningsbutikerna på 1950-talet. Handelskredits verksamhet försvåras av de problem företaget under senare år haft med inlåningen. Dessa problem har bidragit till att inlåningen blivit

180 AB Handelskredit . . .

Förslag angående

utlåningsränta. Handelskredit onödigt dyr vilket i sin tur påverkat institutets som alternativ till andra finansieringskällor - t.ex. leverantörskrediter blir naturligtvis mindre attraktivt om utlåningsräntan är högre än vadl andra långivare kan erbjuda. Handelskredit utgör ett viktigt alternativ för köpmän som vill agera självoch minska sitt beroende till leverantörer. Mot bakständigt på marknaden av Handelskredits betydelse som alternativ för fristående köpmän grund och de problem företaget har med kapitalanskaffningen har serviceföretagsutredningen övervägt möjligheterna att lösa dessa problem genom ett statligt engagemang i Handelskredit. Handelskredits målgrupp är detaljhandelsföretag inom dagligvaru-, färg- Institutet i sin verksamhet köpmän som önsoch parfymhandeln. prioriterar kar vara helt ekonomiskt oberoende av de stora blocken på dagligvarumarknaden. Det finns på dagligvarumarknaden omkring 1 200 livsmedelsbutiker som står utanför de stora blocken. Dessa butiker svarar för ca 6 % av dagligvarumarknaden. Bland Handelskredits låntagare finns även företag som ingår i blocken men som vill vara fristående i finansiellt hänseende. Handelskredit är det svårt att konkret belägga att låntagare inom Enligt blocken efter att ha erhållit lån av Hanverkligen agerar mer självständigt delskredit. Det finns emellertid upprepade uttalanden enligt Handelskredit från enskilda köpmän som understryker det värde de sätter på att kunna gentemot en leverantör. Handelskredit pekar vidare uppträda självständigt 1976 av dåvarande ordföranden i SSLF vid en offentlig dispå ett yttrande kussion där denne framhöll att det är av stor betydelse även för dem som har butiks- och arrendeavtal att Handelskredit finns samt att den fria sektorn Han sade vidare att Handelskredits existens påverkar även deras situation. och förekomsten av en fri sektor har stor betydelse för sortimentet i de-

taljhandeln. Det är från konkurrenssynpunkt värdefullt om företag inom blocken som önskar agera mer självständigt och som kan göra detta genom att erhålla lån från Handelskredit, ges sådana möjligheter. Det bör dock även fortsättningsvis vara Handelskredits huvuduppgift att genom långivning hjälpa detaljhandelsföretag som står helt utanför blockbildningarna. Förutom problem vid kapitalanskaffningen har företagen utanför blockbildningarna - bl. a. av resursskäl - ett underläge gentemot de större grupav företag vid anskaffningen av nya butikslägen. Handelskredit peringarna lämnar numera - sedan Beab lagts ned - viss information om nya butikslägen

till presumtiva låntagare. för de personer inom Handelskredit som Det ingår sålunda i uppgifterna arbetar med låneärenden att så långt som möjligt försöka bevaka och skaffa information om nya affárslägen. Handelskredit har avsatt ökade resurser och planerar en ytterligare ökning av för bevakning av nya butikslägen är det svårt for Handelskredit att effektivt täcka dessa resurser. Självfallet in hela landet och samverkan sker därför mellan Handelskredit och köpoch i viss utsträckning med intressenternas fáltormannaorganisationerna ganisationer. Många låntagare har också enligt Handelskredit genom egna kanaler fått kännedom om butiksläget i fråga eller har själva aktivt medverkat vid dess tillkomst. Serviceföretagsutredningen anser att det är värdefullt om information om nya affárslägen kan kanaliseras genom Handelskredits

Förslag angáende AB Handelskredir. . . 181

organisation för att på så sätt underlätta för de fristående köpmännen att hitta nya butikslägen. Det är viktigt att uppmärksamma huruvida ett statligt engagemang i Handelskredit påverkar konkurrenssituationen mellan enskild och kooperativ handel. Eftersom den kooperativa handeln ligger utanför Handelskredits verksamhetsfált kan ett stöd till Handelskredit medföra en konkurrensfördel för enskild handel jämfört med den kooperativa handeln. Kooperativa förbundet (KF) har framfört till utredningen att KF inte har något att erinra mot att finansieringssituationen förbättras för enskild handel genom statliga insatser men har samtidigt påpekat att finansieringssituationen även bör ordnas för kooperativ verksamhet. KF bör dock Enligt frågan om insatser för den kooperativa verksamheten behandlas av kooperationsutredningen (l 1977:01). Serviceföretagsutredningen har samrâtt med kooperationsutredningen i denna fråga. Kooperationsutredningen har därvid uppgett att serviceföretagsutredningens förslag kommer att beaktas i dess fortsatta arbete. Handelskredits systerföretag har för utredningen redovisat problem liknande dem som gäller för Handelskredit. Svårigheter att skaffa erforderligt kapital har sålunda fördyrat inlåningen vilket medfört att utlåningsräntorna blivit relativt höga. Inom kiosk- och servicehandeln föreligger liksom inom dagligvaruhandeln bindningar till leverantörer. Inom textil- och järnhandeln är leverantörsberoendet inte lika påtagligt men köpmännen har liksom småföretagare inom hotell- och restaurangbranschen många gånger betydande svårigheter med kapitalanskaffningen. Liksom Handelskredit medverkar systerinstituten vid utvecklingen av nya affärsidéer. Järnhandelskredir har aktivt medverkat vid etablerandet av ett avsevärt antal nya externanläggningar där de traditionella, ofta trånga och tungarbetade, butikerna ersatts av större, rationellare och kundvänligare anläggningar med ett avsevärt bredare sortiment. Inom Texri/kredirs verksamhetsområde varierande verkryms mycket samheter allt ifrån stora och exklusiva konfektions- och modebutiker till små jeans-shopar och sybehörsaffárer. Textilkredit kan sägas aktivt ha bidragit till mångfalden av olika butiksformer var och en skötta enligt innehavarens individuella intentioner. Även Hotell- och Restaurangkredirs utlåning riktar sig till mycket olikartade typer av företag som t.ex. stadshotell, lunchrestauranger, motell, turistoch Konferenshotell, barserveringar och konditorier. Institutet har stött företag med nya idéer, s. k. ”fast-food-serveringar av olika typer, smörgåsbarer med specialsortiment liksom även restauranger där man Önskat pröva nya kombinationer av service och utbud av rätter. Vad angår Kiosk- och Servicehandelns K reditinstitut har detta institut sedan sin tillkomst 1972 stött den utveckling inom gatuköksbranschen som under 1970-talet lett fram till moderna, rationella och hygieniska rörelser. Institutet har därvid i samverkan med branschorganisationen kunnat påverka utvecklingen såväl beträffande utformningen av anläggningarna som kostnaderna för dessa. Utredningen anser att ett statligt engagemang i Handelskredit och dess systerorganisationer utgör ett värdefullt komplement till utredningens förslag om en utbyggnad av de regionala utvecklingsfonderna och föreslår ett

182 AB Handelskredit. . .

Förslag angående

sådant statligt engagemang. Det bör, särskilt under utvecklingsfondernas fortsatta vara värdefullt för serviceföretagen om fonuppbyggnadsperiod, derna kan avlastas en del låneärenden, vilka i stället kan behandlas av Handelskredit och dess systerorganisationer. Inom dessa institut finns branschkunskap, som gör det möjligt för instituten att effektivt och omedelbart kanalisera det statliga stödet till målgruppen för stödåtgärderna. Handelskredit och dess systerföretag täcker omkring tre fjärdedelar av detaljhandeln. Inom övriga delar av detaljhandeln finns inte samma typ av finansieringsinstitut. De institut som finns inom exempelvis fotodetaljhandeln ägs av sammanslutningar av detaljhandlare. Det torde främst vara köpmän utanför dessa samverkansformer som har finansieringssvårigheter. förslag bör dessa köpmän beredas möjligheter att få Enligt utredningens lån av de regionala utvecklingsfonderna. I den mån nya institut av samma bildas inom resterande delar av detaljhandeln bör typ som Handelskredit statligt engagemang övervägas även i dessa institut.

11.2 Utformningen av det statliga stödet

1 1.2.1 Alternativa överväganden Det statliga stödet till Handelskredit och dess systerföretag bör utformas på sådant sätt att institutens kapitalförsörjning kan tryggas på längre sikt. Institutens upplåning bör ske på gynnsammare villkor än hittills, vilket medför att utlåningsräntorna kan sättas lägre och serviceföretagen därmed Instituten bör även fortsättningsvis kunna få en bättre linansieringssituation. arbeta med s. k. förtroendekrediter. Utredningen har övervägt tre alternativ för att trygga institutens kapitalförsörjning, nämligen El lån ur AP-fonden EI statligt delägarskap El statliga garantier har funnit att den enklaste och smidigaste formen för att lösa Utredningen Handelskredits och systerinstitutens problem är genom statliga garantier. Aktiebolag som faller under 1963 års lag om kreditaktiebolag (SFS 1963:76) kan låna i AP-fonden. För att ett bolag skall hänföras till lagen om krekrävs att det har till ändamål att driva lånerörelse och att ditaktiebolag rörelsen avgenom utgivning av obligationer (eller andra för den allmänna sedda förskrivningar) låna upp erforderliga medel. En förutsättning är också att bankrörelse inte ingår i verksamheten. För sådana bolag skall bolagsl ordningen underställas regeringens prövning. Enligt lagen om kreditaktiestå under bankinspektionens tillsyn. Det enda bolag skall dessa kreditinstitut undantag som regeringen av särskilda skäl har lämnat, avser Sveriges lnvesteringsbank AB. Om Handelskredit skulle omvandlas till ett kreditaktiebolag blir det bankinspektionens uppgift att följa bolagets verksamhet och hålla sig underrättad om de förhållanden som kan inverka på bolagets säkerhet. Detta är inte förenligt med den ordningen att Handelskredit har en fri kreditprövning och full frihet att ge förtroendekrediter.

Förslag angående AB Handelskredit . . . 183

Det är av stor betydelse för serviceföretagen inom Handelskredits och systerinstitutens målgrupp att instituten även fortsättningsvis kan arbeta med förtroendekrediter. institutens framtida kapitalförsörjning bör därför inte ordnas genom lån ur AP-fonden. Utredningen förordar inte heller att staten engagerar sig som delägare i instituten eftersom ett delägarskap innebär större risker för att staten skall åsamkas kostnader på grund av fallisemang for sitt engagemang än vad statliga garantier skulle innebära. Utredningen föreslår sålunda att statliga garantier ges för Handelskredits och dess systerföretags upplåning.

11.2.2 Utformningen av statsgarantierna

Utredningen föreslår att en statsgaranti utställes for institutens upplåning intill ett fastställt rambelopp. Särskild garanti utgår för vart och ett av instituten. Med stöd av garantin kan instituten låna från olika kreditgivare såsom banker, Industrikredit, Lantbrukskredit, försäkringsbolag m. fl. Sedan instituten fått löfte om krediter anmäler Handelskredit och respektive systerföretag till vederbörlig myndighet att lån beviljats under förutsättning av statsgaranti och hemställer att garantin får tas i anspråk inom den tilldelade ramen. Statens industriverk bör vara den myndighet till vilken instituten gör sådana anmälningar. Industriverket bedriver foretagsinriktad verksamhet och föreslås av utredningen i ökad omfattning ägna sig åt servicenäringarna. Vid en bedömning av statsgarantins storlek bör olika faktorer beaktas såsom institutens totala nyupplåningsbehov, andelen av det totala upplåningsbehovet som bör täckas av statliga garantier, för hur lång tid garantibeloppet skall gälla samt statens risktagande vid ett engagemang. Nyupplåningsbehovet för de olika instituten är givetvis beroende av den utlåningsvolym som kan påräknas. För en femårsperiod har med utgångspunkt i nuvarande årliga utlåning förhöjd med 10% per år och med nu konstaterad amorteringstakt det årliga nyupplåningsbehovet av instituten beräknats till följande ungefärliga belopp:

Milj. kr/år

Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut 5

Totalt 40,5—50,5

Totalt beräknas sålunda nyupplåningsbehovet hos instituten uppgå till mellan drygt 40 och drygt 50 milj. kr per år under den närmaste femårsperioden. En statlig garanti för Handelskredit och dess systerinstitut bör utformas för en längre period än ett år för att möjliggöra en mer långsiktig planering inom instituten. En lämplig avgränsning bör vara att garantibeloppet fastställs för tre år i taget. För den närmaste treårsperioden kommer

184 AB Handelskredir. . . sou 1979;74

Förslag angående

sålunda enligt institutens beräkningar nyupplåningsbehovtet att i runda tal uppgå till mellan 120 och 150 milj. kr. Storleken av statsgarantin kan lämpligen anpassas till attt utgöra en viss andel av respektive instituts utestående lånefordringar vilka utgör säkerhet för institutens vid sidan av det egna kapitalet och förlustreserupplåning verna. Av följande sammanställning framgår garantiernas storlek (milj. kr) vid en andel av 15, 20, 25 respektive 30 % av utestående lånefordringar i oktober 1978.

Kiosk- och Servicehandelns kreditinstitut 5 6 8 10

Totalt 31 42 53 64

Även fortsättningsvis bör merparten av institutens nyupplåningsbehov kunna tillgodoses genom anlitande av ordinarie fmansieringskällor. Enligt utredningens bedömning är en lämplig avgränsning av det statliga engagemanget att garantierna för den första treårsperioden uppgår till 25 % av lån. Detta motsvarade i oktober 1978 ca 53 respektive bolags utestående milj. kr. Med ett totalt upplåningsbehov på mellan 120 och 150 milj. kr kommer de statliga garantierna därigenom att täcka under denna treårsperiod mellan 35 och 43 % av respektive instituts totala upplåningsbehov. Vid utgången av den första treårsperioden bör storleken på garantin tas upp till förnyad prövning. Statens risktagande vid ett engagemang i form av kreditgarantier bedöms vara synnerligen litet. De statliga garantierna föreslås nämligen falla ut först sedan respektive bolags förlustreserver, förlagslån och garantiförbindelser från intressenter samt eget kapital intill högst två tredjedelar av aktiekapitalet förbrukats. (Enligt aktiebolagslagen måste bolaget gå i likvidation om två av det inregistrerade aktiekapitalet har gått förlorat.) För Hantredjedelar delskredit uppgick denna buffert under hösten 1978 till nära 43 milj. kr medan företagets kreditförluster på grund av fallissemang under perioden 1974-1978 uppgick till i genomsnitt 600000 kr per år. För Handelskredits systerföretag bedöms likaså - mot bakgrund av relationen mellan realiserade kreditförluster och de säkerheter som kan erbjudas - statens risktagande vara mycket litet. Av tabell 11.1 framgår för vart och ett av instituten den säkerhetsbuffert som enligt utredningens förslag måste tas i anspråk innan den statliga garantin faller ut. Vidare redovisas de årliga genomsnittliga kreditforlusterna i den följande sammanställningen för instituten under perioden 1974-1978. Som framgår av tabellen uppgick institutens buffert den 31 december nära 61 milj. kr. lnstitutens lånestock uppgick vid 1978 till sammanlagt samma tidpunkt till totalt 204 milj. kr. Uttryckt som andel av lånestocken varierade bufferten mellan 19 och 32 % för de olika instituten.

Förslag angáende AB Handelskredit . . . 185

Tabell 11.1 Säkerhetsbuffert och lånestock hos AB Handelskredit och dess systerföretag 1978-12-31 (milj. kr) Förlagslån Reserv lör Garanti- Total” Lånestock kreditför- kapital buffert

Hotell- och Restaurangkredit 1,3 0,6 1,4 3,3 15 Kiosk- och Servicehan-

delns kreditinstitut 2,7 1,5 4,3 8,4 28

Totalt 17,9 16,6 26,7 60,7 204

”Bufferten har beräknats som summan av lörlagslån, reserver, intressenternas garantikapital och eget kapital exkl. 1/ 3 av aktiekapitalet. Källa: AB Handelskredit.

Genomsnittliga kreditförluster per år 1974-1978 (tkr)

l-landels- Järnhandels- Textil- Hotell- och Kiosk- och Totalt kredit kredit kredit Restaurang- servicekredit handelns kreditinstitut

600 33 13 126 54 826

Kreditförlusterna var som framgår av sammanställningen små i förhållande till bufferten. Instituten har över huvud taget inte redovisat några negativa rörelseresultat under sin verksamhetstid. Intressenternas kreditgarantier har sålunda inte i något fall behövt tas i anspråk. Utredningen utgår i sin bedömning av risken for att de statliga kreditgarantierna skall falla ut ifrån att Handelskredit och dess systerinstitut bedriver sin utlåningsverksamhet ungefär enligt samma kriterier som idag och sålunda inte påtagligt ökar sitt risktagande. Likaså bör Handelskredits långivare även med statliga garantier för Handelskredits upplåning göra en ordentlig kreditprövning av Handelskredit innan några lån beviljas. För att ytterligare minska riskerna för att de statliga garantierna skall utlösas kan övervägas att genom särskilda bestämmelser reglera institutens upplåningsrätt. Som villkor för att de statliga garantierna skall gälla kan sålunda antingen i avtal mellan staten och instituten eller i bestämmelser i institutens bolagsordningar föreskrivas, att upplåningsrätten för instituten skall begränsas till viss angiven multipel av särskilt definierat låneunderlag. Detta låneunderlag kan utgöras av respektive instituts egna kapital inklusive garantiförbindelser samt viss andel av lånestocken. Utredningen har inte funnit anledning att lägga fram förslag om storleken på en sådan multipel men

186 Förslag angående AB Handelskredit . . .

vill i detta sammanhang erinra om att liknande konstruktioner tillämpas för de halvstatliga kreditinstituten lndustrikredit och Företagskredit. I regeringens proposition 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden föreslås Industrikredit, som för övrigt arbetar med större krav på säkerheter i sin utlåningsverksamhet än Handelskredit, få sin upplåningsrätt maximerad till 18 gånger summan av eget kapital, garantifond och utestående förlagslån. - - mot Han- Staten bör, som normalt är, ha rätt till återkrav regressrätt delskredit om garantin har lösts ut. Det skulle annars rent teoretiskt vara möjligt för Handelskredit att försätta sig i en likvidationssituation, utlösa garantin, få sina skulder betalda och därmed inte längre vara likvidationsmässigt, därefter fonsätta verksamheten och samma år t. o. m. redovisa en vinst. Utredningen har även övervägt en alternativ konstruktion av de statliga garantierna. Enligt detta alternativ skulle den statliga garantin utlösas innan det egna kapitalet i instituten tas i anspråk. Staten skulle därvid få en regressfordran på Handelskredit och få betalt ur institutens reserver och intakta aktiekapital. Detta alternativ skulle jämfört med det första alternativet innebära att riskerna för att garantierna skulle falla ut blir större. Samtidigt skulle dock även sannolikheten för att staten skall kunna utöva sin regressrätt vara större. Utredningen anser att båda dessa alternativ i och för sig är tänkbara. Det först nämnda alternativet utgör dock utredningens huvudalternativ eftersom riskerna för att garantierna över huvud taget skall behöva lösas ut, med där angivna förutsättningar, bedöms vara utomordentligt små. Det är vidare, enligt utredningens uppfattning, principiellt riktigt att intressenternas kapital tas i anspråk före den statliga garantin. Utredningen föreslår att den statliga garantin skall ges utan kostnad för instituten. I vissa andra sammanhang utgår en särskild ersättning till staten för kreditgarantier. Industrikredit och Företagskredit erlägger t. ex. särskild ersättning i den mån staten har ställt ut garantier åt dem. Ersättningen utgör 1 % av garantibeloppet. När det gäller industrigarantier enligt förordningen om industrigarantilån (SFS 1978:507) betalas en avgift till staten om 1 % av utestående lånebelopp. Eftersom ett av huvudskälen för statliga garantier åt Handelskredit och dess systerinstitut är att institutens kreditkostnader skall minskas och därigenom linansieringssituationen förbättras för serviceföretagen är det inte lämpligt att upptaga ersättning från instituten för denna garanti. En sådan avgift skulle vara i strid mot intentionerna med den statliga garantin. Utredningens förslag innebär sålunda -jämfört med de nämnda formerna av andra statliga garantier - ett visst inslag av subvention från statens sida. Det skall i detta sammanhang uppmärksammas att när staten i motsvarande fall har ställt garantier för ett bolags upplåning har det varit fråga om kreditaktiebolag, dvs. bolag som faller under 1963 års lag om kreditaktiebolag. I dessa fall är staten också aktieägare i bolagen. Om staten ställer garantier för Handelskredits upplåning utan att ha del i bolaget så innebär det en avvikelse från vad som gäller i jämförliga fall. Som har framgått tidigare är detta motiverat av att Handelskredit även fortsättningsvis bör arbeta med s. k. förtroendekreditegvilket omöjliggörs om institutet omvandlas till kreditaktiebolag.

Förslag . . 187 angående AB Handelskredit.

På speciella områden Förekommer det att staten ställer garantier utan att vara direkt engagerad som ägare i verksamheten. För hypotekskassan och hypoteksbanken har staten t. ex. ställt grundfonder till förfogande trots att staten inte är delägare i kassan. Dessa institutioner har en offentligrättslig prägel och verksamheten är i detalj statligt reglerad genom särskild lagstiftning. Eftersom inte Handelskredit enligt utredningens förslag skall omvandlas till ett delvis statligt kreditaktiebolag, torde det krävas något slags författningsreglering av den form av garanti som staten avses ställa för Handelskredits upplåning. Utredningen har inte ansett sig böra utarbeta något detaljerat författningsförslag utan utgår ifrån att - om utredningens förslag accepteras av statsmakterna - det inom regeringskansliet verkställs den författningsreglering som erfordras. Myndighetsutövning handhas normalt av statliga eller kommunala myndigheter. Det förekommer dock inte så sällan att privaträttsliga rättssubjekt av typen bolag eller förening, om särskilda skäl finns, får överta verksamhet som innefattar myndighetsutövning. En bestämmelse i regeringsf0rmen(11 kap. 6 §) tillåter detta under förutsättning att överlämnandet sker genom lag. Myndighetsutövning kan röra sig om att såväl bestämma om förmåner till företag som att bestämma om skyldighet eller straff för företag liksom att utöva tillsyn. Utredningen anser inte att det föreligger några särskilda skäl som motiverar att Handelskredit åläggs myndighetsutövande uppgifter.

11.3 Samhällets insyn i institutens verksamhet

Vid ett statligt engagemang i Handelskredit och dess systerföretag bör samhället tillförsäkras viss insyn i företagens verksamhet. Serviceföretagsutredningen har, beträffande sådan insyn, övervägt fyra alternativ, nämligen D regeringen utser en representant i institutens styrelser D regeringen utser en revisor för instituten D staten är representerad i de lånekommittéer som bereder låneärendena D en myndighet granskar i efterhand de lån som utbetalats av institutet. Formerna för samhällets insyn i bolagen hänger delvis samman med på vilket sätt staten engagerar sig i bolagen. Vid statligt delägarskap är det naturligt att staten är representerad i institutens styrelser. Även annan insyn i den löpande verksamheten kan då övervägas. Vid andra former av engagemang kan styrelserepresentation likaså vara lämplig men även mindre långtgående insyn i institutens verksamhet kan då övervägas. Som framgått tidigare förordar utredningen att statens engagemang i bolagen tar formen av garantier för institutens upplåning. Handelskredit har framhållit för utredningen att statlig styrelserepresentation ibland kan medföra att företagens

arbetssätt med förtroendekrediter försvåras.

Institutet har även pekat på förhållandena hos institutets motsvarighet i Danmark - Institutt før købmandsetablering. Det danska institutet, som ägs av industrin, partihandeln och detaljhandeln gemensamt, har till uppgift att främja fri och privat dagligvaruhandel samt undvika beroendeförhållanden genom att möjliggöra finansiering av rörelserna med neutralt kapital.

188 Förslag angående AB Handelskredit. . .

Det avgörande inflytandet över institutet utövas av DSK “De Samvirkende Købmandsføreningar i Danmark. Institutet har en statsgaranti på 10 milj. danska kr och åtnjuter dessutom skattefrihet. Staten har insyn i verksamheten genom ett tillsynsråd. Serviceföretagsutredningen förordar alternativet med statlig representation i institutens styrelser även om samhället inte engagerar sig som delägare i instituten. Det är en självklar utgångspunkt för ett statligt engagemang i instituten att den verksamhet instituten bedriver är förenlig med de övergripande samhälleliga målsättningarna. Det bör därför inte verka försvarande för Handelskredit i dess verksamhet om en styrelserepresentant, som utsetts av regeringen, medverkar i styrelsearbetet. Den statlige styrelserepresentanten bör ha god insikt i förhållandena på kreditmarknaden och erfarenhet av kreditbedömningar. Utredningen föreslår dessutom att staten utser en revisor för kreditinstituten. Samhällets insyn i verksamheten bör inte utövas genom insyn i lånekommittéernas löpande arbete med kreditprövning. Som Handelskredit påpekat för utredningen finns det risk for att en sådan löpande kontroll av verksamheten försvårar institutens arbete. Det fjärde och sista alternativet som övervägts beträffande insyn i verksamheten innebär att respektive institut halvårsvis till statens industriverk ålägges att lämna en förteckning över beviljade lån med uppgifter om de företag som erhållit lån. På grundval av en sådan förteckning kan, om myndigheten så önskar, ytterligare information om långivningen infordras. Samhällets insyn i institutens verksamhet tillgodoses ungefär lika väl som i detta alternativ av att staten, såsom utredningen föreslår, utser en revisor för respektive institut. Ett sådant förfarande kräver dessutom avsevärt mindre administrativa resurser. Utredningen förordar därför inte alternativet om myndighetsgranskning av institutens utlåningsverksamhet. Samhällets insyn i instituten bör bedrivas på sådant sätt att någon inskränkning inte görs av respektive instituts sätt att - inom ramen för i bolagsordningen angivet ändamål med verksamheten - fritt pröva låneansökningarna med obeskurna möjligheter att bevilja fortroendekrediter.

Särskilda yttranden

Av den sakkunnige Sture Thuresson

I skrivelse till handelsdepartementet i september 1977 har Sveriges Köpmannaförbund föreslagit att en offentligt bekostad regional rådgivningsverksamhet skulle byggas upp samordnad med förbundets länsorganisationer. Utredningen Föreslår emellertid icke att detta förslag genomförs. I anledning härav och efter att ha tagit del av utredningens ställningstaganden i denna del önskar jag anföra följande. Förslaget baserar sig på det förhållandet att det inom detaljhandeln finns en regional organisation med kvalificerade kanslifunktioner som har stor erfarenhet och god kännedom om handelns problem både i regionalt hänseende och på ett övergripande plan. Det kommer enligt min mening att ta ej obetydlig tid i anspråk att bygga upp en effektiv rådgivningsfunktion hos de regionala utvecklingsfonderna avseende handelns företag. Under tiden kommer en dylik verksamhet anknuten till köpmannaförbundets länsorganisation att få en stor positiv betydelse. De kommande åren kan innebära betydande påfrestningar på detaljhandelns struktur. Det kan ligga

en allvarlig fara i att låta de offentliga stödinsatserna bli fördröjda. Självfallet

skall en serviceverksamhet knuten till detaljhandelsorganisationerna stå öppen även för icke medlemmar och även för detaljhandelsbranscher som ej återfinns inom Sveriges Köpmannaförbund. Det finns - som utredningen anfört - åtskilliga servicebranscher som även med en sådan lösning skulle kräva särskilda insatser. Emellertid är detaljhandeln en, inte minst från samhällets synpunkt, så viktig del av näringslivet att speciella lösningar är erforderliga även i ett kortare perspektiv. Detta får självfallet inte utesluta åtgärder riktade till andra sektorer med servicebehov. Jag anser mot bakgrund av det ovan anförda, att offentligt stöd till foretagsservice på detaljhandelsområdet - till dess de regionala utvecklingsfondernas kapacitet blivit utbyggd - bör komma till stånd genom en anknytning av expertis till länens köpmannaförbund.

Av de sakkunniga Börje Andersson och Lars-Olof Pettersson samt

experten Gunilla Almqvist

Serviceföretagsutredningen har enligt sina direktiv haft att utreda linansieringssituationen och verksamhetsforhållandena samt behovet av råd och

190 Särskilda yttranden SOU,l979:74

hjälp inom servicenäringarna. Utredningen har därvid begränsats till att behandla företagens behov av samhälleligt stöd i form av kapital och resurser för rådgivning. Vi menar att servicenäringarna måste studeras ur ett vidare perspektiv där också de anställdas krav på ökat inflytande, konsumenternas situation och förhållande till servicenäringarna samt inte minst samhällets behov av ökade möjligheter att påverka servicenäringarnas utveckling beaktas. Bland de åtgärder, som vi finner angelägna att vidtaga för att uppnå ur alla parters synvinkel bättre fungerande servicenäringar, är förstärkande av kommunal kontroll över etableringar och nedläggningar, vidgade möjligheter för samhället att lämna stöd till service i glesbygd samt inrättande av en nämnd för övervakning av varudistributionens utveckling i enlighet med distributionsutredningens förslag. Trots sina begränsade direktiv, har serviceföretagsutredningen på ett förtjänstfullt sätt analyserat serviceföretagens betydelse för samhällsekonomin i dess helhet. Av denna analys framgår tydligt vilken betydelse servicenäringarna har för bl. a. sysselsättning och ekonomisk utveckling. Utredningsmaterialet tyder på att kreditmarknaden inte fungerar på ett tillfredsställande sätt för många mindre och medelstora företag. Detta föranleder utredningen att föreslå samhälleliga insatser för serviceföretagen. En av de former som utredningen i sitt förslag valt att använda som stöd till serviceföretagen består huvudsakligen i att de regionala utvecklingsfondernas målgrupp successivt utvidgas till att omfatta även serviceföretagen. Förslaget kan i denna del hälsas med tillfredsställelse då det innebär att den nuvarande diskrimineringen av serviceföretagen upphävs. Samtidigt anser vi att det hade varit naturligt och önskvärt att utredningen ingående hade diskuterat och om möjligt föreslagit reformer syftande till att effektivisera den allmänna kreditmarknadens utlåning till serviceföretagen. Det andra huvudförslaget som utredningen framför är statliga kreditgarantier till AB Handelskredit och dess systerinstitut. Vi har i denna del en skiljaktig mening mot utredningens förslag. För det första menar vi att förslaget strider mot samhällets uttalade ambitioner att samordna sina insatser till mindre och medelstora företag. Statliga garantier till AB Handelskredit och dess systerföretag skulle vara ett bidrag till den alltmer svåröverskådliga och växande floran av samhällsstöd till företagen. För det andra anser vi det principiellt olämpligt att låta det allmänna ge garantier för en verksamhet utan att det samtidigt säkerställs att fördelarna tillfaller konsumenterna och/eller det allmänna. För det tredje har vi inte funnit det klarlagt att företag som fått krediter genom AB Handelskredit på ett avgörande sätt frigjort sig från sitt beroende. För det fjärde anser vi det inte klarlagt att AB Handelskredit är i behov av statliga kreditgarantier för att fortsättningsvis fullgöra sin uppgift. Om utredningens förslag beträffande ökade resurser och arbetsuppgifter för de regionala utvecklingsfonderna bedöms som otillräckligt är det enligt vår mening lämpligare att i stället for stöd till AB Handelskredit och dess systerföretag satsa på en förstärkning av de regionala utvecklingsfonderna.

Särskilda yttranden 191

Av de sakkunniga Börje Andersson och Lars-Olof Pettersson

Vi instämmer i utredningens forslag beträffande utvidgningen av de regionala utvecklingsfondernas målgrupp. Vi anser dock att beslut om samhällsstöd (t. ex. stöd från de regionala utvecklingsfonderna) bör kopplas till och förutsätta ett starkt inflytande från de anställdas sida. Ett sådant inflytande kräver att de fackliga organisationerna finns företrädda i de regionala utvecklingsfondernas styrelse. Den enda garantin for att avtalsenliga löneoch anställningsvillkor skall utgå är att det finns kollektivavtal som omfattar arbetsplatsen och fackliga organisationer som bevakar att dessa följs. För beslut om samhällsstöd bör det därför enligt vår mening vara ett krav att företaget skall ha tecknat avtal. Med avtalen förpliktigas arbetsgivaren bland annat att teckna flera avtalsforsäkringar. Dessa försäkringar är så konstruerade att kollektivavtalet är en garanti för att de anställda hålls skadeslösa även om arbetsgivaren skulle försumma att betala premien. Det måste anses svårförenligt med gängse uppfattning om arbetsgivarens ansvar att företag som riskerar de anställdas försäkringstrygghet skall få del av samhällsstöd. Vidare kan de företag som undvikit att sluta kollektivavtal därigenom otillbörligt ha skaffat sig konkurrensfördelar. Det kan gälla tillfälliga fördelar som exempelvis undvikande av kostnader för att förbättra arbetsmiljön i företaget. Dessutom utgör dessa företag en betydande kreditrisk genom de skadeståndsanspråk som kan ställas mot dem. Vi menar att stöd till företag som saknar kollektivavtal snedvrider konkurrensförhållanden och kan betyda att välskötta företag inte utvecklas i möjlig och önskvärd utsträckning. För att stöd skall utgå bör vidare enligt vår mening både arbetsgivare och de fackliga organisationerna ha tillstyrkt ansökan. Vid ett sådant forfarande tar man tillvara båda parters engagemang och vilja att stödja livskraften i företagen. Det innebär också en uppfordran till både arbetsgivare och anställda att ta initiativ till olika åtgärder. Regeln underbygger också den demokratiseringsprocess som pågår i arbetslivet. Utredningen skulle enligt direktiven särskilt belysa leverantörsberoendet inom främst detaljhandeln. Bland de beroendeförhållanden som förekommer inom handeln kan nämnas kommission och de under senare tid utvecklade systemen för ”franchising”. Mycket kortfattat kan franchising sägas innebära ett system för marknadsföring av varor och tjänster i vilket ett företag (franchisegivare) i bakre marknadsled genom kontrakt till sig knyter återförsäljare (franchisetagare), utan ägarintressen i det franchisegivande foretaget, som förbinder sig att följa det av franchisegivaren fastställda marknadsföringsprogrammet, förhyra butikslokal och mot särskild avgift utnyttja de administrativa tjänster franchisegivaren tillhandahåller. Vi anser att utredningen icke belyst de beroendeförhållanden som kan förknippas med begreppen kommission och franchising på ett tillfredsställande sätt. En utredning som belyser dessa företagsformer ur flera aspekter bör därför tillsättas. Bland de frågor som härvid bör uppmärksammas speciellt kan nämnas effekterna på förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare samt hur konkurrensförhållandena mellan olika företagsformer påverkas.

IH Bilaga

Struktur, kapitalförsörjning

och kapitalbehov inom vissa

servicenäringar

av Handelns Utredningsinstitut (HUI)

Inledning

För att erhålla ett faktamaterial som underlag för sina ställningstaganden har serviceföretagsutredningen vänt sig till Handelns Utredningsinstitut (HUI). Genom institutets försorg har tre olika specialundersökningar utförts. Resultaten av dessa redovisas i denna bilaga i fyra separata avsnitt. Genom Handelns Forskningsinstitut (HFI) har uppgifter om servicenäringarnas struktur och ekonomi sammanställs. I avsnitt l redovisas bl. a. uppgifter om antalet företag och antalet anställda inom olika servicenäringar. Vidare anges antalet arbetsställen samt företagens storleksfördelning. Till grund för denna statistik ligger uppgifter från Centrala Företagsregistret (CFR). Något material som närmare belyser serviceföretagens roll i samhällsekonomin föreligger inte, men en ungefärlig beräkning av denna sektors bidrag till bruttonationalprodukten har genomförts. Avsnitt 2 innehåller olika ekonomiska nyckeltal för i första hand detaljhandeln. Bl. a. anges uppgifter om bruttovinst, kostnader och nettoresultat samt olika mått på effektivitet och soliditet. Skillnaden mellan olika storleksgrupper av företag belyses. i avsnitt Uppgifterna l och 2 bygger på tillgängligt statistiskt material. Redovisningen har därför fått anpassas till förefmtliga definitioner och grupperingar. Syftet med uppgiftssammanställningen i dessa båda delar har varit att ge en allmän översikt över de strukturella och ekonomiska förhållandena inom servicenäringarna. I avsnitt 3 framläggs resultaten av en särskild om enkätundersökning kapitalförsörjningen inom detaljhandeln utförd inom HUI. Från ett representativt urval av ca 500 företag har inhämtats om utestående uppgifter lån. bl. a. vad avser låneform, långivarekategori, säkerhet, kapitalanvändning och olika lånevillkor. har åstadkommits Härigenom en kartläggning av den aktuella kreditsituationen inom detaljhandeln, som också belyser skillnaderna mellan företag av olika storlek. Undersökningen har kompletterats med frågor till detaljisterna om behovet och utnyttjandet av konsulthjälp i företagen. Syftet med den undersökning vars resultat redovisas i avsnitt 4 har varit att beräkna det nuvarande respektive framtida behovet av kapital inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag. Uppdraget har också gällt att bestämma hur stor del av det totala kapitalbehovet som beräknas kräva insatser av främmande kapital.

194 Bilaga

ligger bearbetningar av den omsätt- I botten på kapitalbehovsprognosen som HUI utfört för den statliga långtidsutredningens räkning. ningsprognos har investeringskvoter. uttryckande re- Genom en särskild s. k. planenkät lationen mellan årlig investering och omsättning bestämts för olika detaljhandelskategorier. Dessa kvoter har applicerats på omsättningsprcgnoserna. har framkommit det beräknade årliga kapitalbehovet fram Som slutprodukt till 1985, fördelat på investeringar i byggnader och anläggningar respektive maskiner och inventarier samt tillskott till rörelsekapitalet.

1 omfattning och struktur Servicenäringarnas

1.1 Resultaten i sammandrag

D Servicenäringarna (partihandel, detaljhandel, hotell- och restaurangrörelse, samfárdsel, uppdragsverksamet etc.) omfattar 70 96 av alla företag närmare hälften av alla anställda i näringslivet. och sysselsätter sett har antalet servicenäringarna minskat någon D Totalt företag inom 1972-1976 men tendensen är inte enhetlig för procent under perioden olika sektorer. D Det finns ca 12 % fler arbetsställen än företag, dvs. vissa företag driver mer än ett arbetsställe (butiker, serveringsställen etc.). rubriceras som ”fåmansföretag” D Ca 85 000 företag, eller drygt hälften, De svarar dock för mindre än 5 96 dvs. de har högst en heltidsanställd. av det totala antalet anställda i Servicenäringarna. D S. k. ”mindre med 2-4 anställda utgör närmare en fjärdedel företag” av samtliga serviceföretag. och ”större” företag med minst 5 anställda D Till gruppen “medelstora” hör endast 18 % av samtliga företag men de sysselsätter 85 % av alla anställda. D Servicenäringarna svarar för drygt en fjärdedel av samtliga näringsgrenars sammanlagda förädlingsvärde.

D Av den egentliga detaljhandelns samlade omsättning går 16 % genom

filialföretag, 39 % genom frivilliga kedjor och 25 % genom fristående

företag.

1.2 K ällmaterial

om strukturförhållandena inom näringslivet lämnas i Företags- Uppgifter Dessa omfattar i princip alla företagsenheter (med undantag räkningarna. för lantbruksnäringar som kartläggs separat) och bygger på en totalunder- Allmänna företagsräkningar sökning av företagen i respektive näringsgrenar. har avhållits företagsräkning för handeln 1931, 1951 och 1972. En särskild genomfördes 1963. att belysa strukturutvecklingen genom att sammanställa Möjligheterna uppgifter från företagsräkningarna är dock begränsade. Under de senaste 20 åren har så stora förändringar inträffat i fråga om och försäljningsställen att de strukturella begreppen vid olika Företagsformer tidpunkter oftast inte är jämförbara.

Bilaga 195

I stället har analysen av strukturförhållandena inom servicenäringarna primärt baserats på bearbetningar av Centrala Företagsregistrer (CFR). Vid Statistiska Centralbyrån (SCB) förs sedan 1963 ett register över landets samtliga företag som antingen redovisar anställd personal till riksförsäkringsverket eller redovisar mervärdeskattepliktig finns i omsättning. Uppgifter registret om bl. a.: D företagets namn och adress D bransch D antal anställda D ägarekategori D juridisk form.

I den mån samma företag driver flera arbetsställen (butiker, serveringar etc.) redovisas uppgifter för varje arbetsställe separat. Registret uppdateras i princip varje år, varvid bl. a. tillkomst och avgång av företag och arbetsställen registreras. Antalet anställda beräknas som antalet av avlönad personal under året utförda årsverken. Det är alltså inte fråga om en redovisning av antalet faktiskt sysselsatta personer vid företagen. Vid undersökningens början förelåg uppgifter om strukturen 1976. Dessa har hämtats från särskilda erhållna ur CFR. Jämförelsen tabellunderlag 1972-1976 bygger på sammanställningar ur Statistiska Meddelanden 1977: 13. Innehållet i denna publikation har också hämtats från CFR men ett antal justeringar har efter kontroller vidtagits varför resultaten från tidsjämförelsen inte helt överensstämmer med övriga redovisade uppgifter. torde särskilt under de senare åren relativt väl spegla föränd- Registret ringarna i företagsbeståndet. Vissa svårigheter torde dock föreligga vad gäller kontrollen av förändringar i branschtillhörigheten.

1.3 Avgränsningen av servicenäringarna

Begreppet servicenäringar har ingen entydig definition. I denna rapport har medtagits näringsgrupper som omfattar företag vilkas verksamhet enligt utredarens bedömning innehåller en relativt hög andel serviceprestationer. I appendix 1 lämnas ett utdrag ur den senaste företagsräkningen (1972) med uppgifter om antal företag, summa omsättning etc., dels totalt för var och en av de nio näringshuvudgruppernadels specificerat för olika delgrupper enligt den ofliciella SNI-grupperingen vilka kan antas tillhandahålla olika slag av serviceprestationer. Denna tabell har utgjort underlaget för den branschindelning som används i rapporten. Härvid har några numerärt betydelselösa grupper borttagits ävensom viss offentlig verksamhet (post, tele, undervisning, sjukvård m. m.). Vidare har i en del fall redovisningen brutits ned på SNI 5-nivå för att möjliggöra en uppdelning mellan tillverknings- och tjänsteverksamhet. En ytterligare begränsning av undersökningspopulationen redovisas i avsnitt 1.7 där servicenäringar av utpräglad luftstorföretagskaraktär (t.ex. transponer, banker, försäkringsbolag etc.) uteslutits ur redovisningen.

Bilaga

1.4 Servicenäringarnas omfattning 1976

tabell visar antalet företag och summa anställda inom olika nä- Följande till servicesektorn enligt bearbetning av Centrala ringsgrupper hänforliga

Företagsregistret. Tabell 1 Antal företag och summa anställda inom olika servlceniringar 1976

Antal Summa antal Medelantalet Närlngsgrupp företag anställda anställda per (SNI-kod) (årsverken) företag

Servicenäringar inom industrin 1 981 14961 7,6 (35512, 38292, 38394, 38422) (502) 18 435 74 017 4,0 Byggnadsserviceverksamhel Partihandel (61) 20 328 179 149 6,8 51 421 243 319 4,7 Detaljhandel (62)

fastighetsförvalning, uppdragsverksamhet (81-83) Renhållning, städning (92) 2 146 23 564 11,0 17 044 42 261 2,5 Reparations-, tvätteri och annan serviceverksamhet (95)

Summa 179 301 993 312 5,5

Till servicenäringarna har hänforts ca 180000 företag dvs. drygt 70 % Sammanlagt används i serav samtliga redovisade företag (exkl. lantbruk). närmare hälften av vicenäringarna 1 miljon årsverken vilket representerar den enligt företagsräkningen beräknade totala arbetskraftsinsatsen i närings-

livet (2,2 miljoner).‘.

Medelantal anställda i servicenäringarna utgör knappt sex per företag. Motsvarande siffra inom industrin är 38. Den procentuella fördelningen av antalet företag och anställda på olika serviceområden enligt näringsgruppsindelningen framgår av diagram l. Varuhandeln”, dvs. parti- och detaljhandeln, svarar for 40 procent av samtliga Andra numerärt betydelsefulla serviceomföretag med serviceverksamhet. råden är ”Samfárdsel” samt ”Bank och försäkring m. m. Inom näringsgrenen ”Industri” redovisas viss verksamhet av servicekaraktär bl. a. reparation av gummidäck, maskiner och elektriska produkter. Till byggnadsservice hänförs diverse hantverkaryrken såsom plåtslagare, rörentreprenörer, elinstallatörer, glasmästare och målare. ”Reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet” har 17 000 företag 1 Genom att en del anställ- är: bilreparationer, tvätterier, och 40 000 anställda där de största delgrupperna da arbetar deltid är det frisörer, fotografer och annan personlig serviceverksamhet. faktiska antalet sysselsatta Medelantalet anställda i de olika servicenäringarna varierar något men större än antalet årsverken. ligger i samtliga grupper avsevärt lägre än inom industrin.

sou 1979:74

Bilaga 197

1.5 Strukturella fbrs/xjutningar 1972-1976

Sett över en längre period har tillverkningsindustrin minskat sitt arbetskraftsbehov medan en viss ökning i antalet sysselsatta redovisas inom servicenäringarna. Någon mera ingående analys av förskjutningarna i företagsstrukturen är dock inte möjlig att genomföra främst beroende på föri definitionerna mellan ändringar de olika foretagsräkningarna. Av större intresse torde emellertid vara de aktuella tendenserna. av Bearbetningarna Centrala Företagsregistret (CFR) erbjuder ett, med hänsyn till osäkerheten i branschklassificeringen och vissa ofullständigheter, inte helt invändningsfritt, men dock användbart material för perioden 1972-1976. Som nämnts i avsnitt 1.2 överensstämmer totalantalet företag i den följande redovisningen av förändringarna i företagsantalet inte helt med det i tabell 1 angivna. I tabell 2 redovisas förändringarna i företagsantalet mellan åren 1972 och 1976, dels i absoluta tal, dels procentuellt. (Materialet möjliggör inte någon

Antal företag 3Y995 € V‘°9 Partihandel Service i industrin Renhålln., städning etc

Reparationer mm

Detaljhandel Bank, försäkring, fasti hetsförvaltning, upp ragsverksamhet

samfârdse Hotell och restaurang

Antal anställda Byggservice Service i industrin Renhålln., städning etc Partihandel Reparationer mm

Bank, försäkring, fasti hetsförvaltning, upp ragsverksamhet Detaljhandel

Diagram 1 Antal företag och antal anställda med Hotell och restaurang Samfärdsel procentuell fördelning pa olika servicenäringar.

198 Bilaga Tabell 2 Förändringar l företagsantalet inom servlcenârlngarna 1972-1976 Näringsgrupp Ökning (+) resp minskning (-)

därav

bränsle och drivmedel

- 827 - 62 Detaljhandel 2,5

därav 622 -1 551 - 9.3 Dagligvaruhandel

därav

därav 711 Landtransport -1048 - 6,7

80 Bank, försäkring m. m. - 446 - 1,4

därav 832 Uppdragsverksamhet +1 142 +10,4

92 + 352 +20,7 Renhållning och städning 95 -l 696 -14.0 Reparationer, tvätterier

Summa -2 857 — 1,6

På grund av Förändringar i begreppsdeñnitionerna kan delgrupp 621 Varuhushandel

ej särredovisas.

varfor serviceverksamhet i redovisning av näringsgrupper på 4-siffernivå, industrin uteslutits.) (samtliga näringsgrenar) har under den studerade Det totala foretagsantalet minskat med 10000 vilket motsvarar ungefär 5 %. perioden knappt under senare år är inte Tendensen vad gäller företagsantalets förändringar inom de olika branscherna kommenteras i det fölenhetlig. Utvecklingen jande. inom har gått något tillbaka. Partihan- Antalet serviceföretag byggsektorn

deln visar tabellen ökat foretagsbestånd under perioden. Ökningen,

enligt som helt faller under åren 1973 och 1974, är dock skenbar beroende på mellan dessa år. Beträffande grupperna 611 och 612 vissa omdefmitioner en viss minskning mot slutet är således tendensen oklar (snarast föreligger För bransch 613 (bränsle och drivmedel etc.) registreras emelav perioden). lertid en klar nedgång. är utvecklingsbilden splittrad. En nedgång redovisas Inom detaljhandeln medan företagsantalet ökat i sällanköpsvasåledes for dagligvaruhandeln

Bilaga 199

ruhandeln. Dagligvaruhandeln domineras av livsmedelshandeln vars butiksantal sedan början av 1960-talet successivt minskat. Även andra branscher såsom tobaks-, tidnings- och blomsterhandel ingår i dagligvaruhandeln. Sällanköpshandeln som omfattar ett flertal olika fackhandelsbranscher redovisar som nämnts ökat företagsantal under perioden. Hela ökningen faller dock på perioden 1972-1974 medan en nedgång med ca 400 enheter förekommit såväl 1975 som 1976. Det kan nämnas att 1974 var det år som fackhandeln hade de största försäljningsframgångarna under 1970-talet. Inom hotell- och restaurangsektorn har delbransch 631 (restaurang och kafé) obetydliga Förändringar i företagsantalet medan delbransch 632 (hotell och pensionat) visar en nedåtgående trend. Antalet företag inom samfärdselsektorn som till övervägande del består av landtransporter har varierat uppåt och nedåt under perioden och någon bestämd trend kan inte utläsas. Vad slutligen SNI-grupperna 8 och 9 beträffar, redovisas en svag nedgång för bankerna och ungefär oförändrat för försäkringsinstituten. Vidare föreligger en nedgång i antalet företag inom fastighetsförvaltning och fastighetsförmedling men en ökning i fråga om uppdragsverksamhet. En markant ökning har skett beträffande antalet städfirmor o. d. medan serviceställen för tvätt och reparationer minskat i antal.

Tabell 3 Antal arbetsställen inom servicenâringama_ jämfört med antalet företag 1976

18,1 därav

bränsle och drivmedel

62 Detaljhandel 61 533 51 421 19,7 därav

därav

18,6 uppdragsverksamhet

12,4

200 Bilaga

1.6 Antal arbetsställen Med arbetsställe förstås en från arbetsorganisatorisk synpunkt sammanhållen verksamhetsenhet t. ex. en butik. en servering etc. Ett Företag kan således driva ett flertal lokalt avskilda arbetsställen (filialer) men samma verksamhetsställe kan också innehålla olika arbetsställen t. ex. butik och reparationsverkstad i samma hus. På basis av en särskild bearbetning i CFR har antalet arbetsställen i olika servicenäringar framtagits (tabell 3). Totalt i de undersökta servicenäringarna finns det drygt 20000 fler arbetsställen än företag, vilket motsvarar en filialandel av ca 12 %. Relativ hög filialandel finns inom partihandeln med produktionsvaror och transportmedel m. m. medan ñlialbildning är ovanlig inom samfárdselsektorn.

1.7 Företagens storlek Något ekonomiskt mått på företagsstorleken förekommer inte i CFR. Som mått på storleken används antalet anställda. Med hänsyn till att arbetstidens längd kan variera mellan olika anställda har en omräkning skett till firsverken”. Följande tablå visar hur serviceföretagen (SNI-grupperna 502, 61, 62, 63, 711, 832, 92, 95)‘ totalt fördelar sig på storleksklasser.

Storleksgrupperingen visar en stark snedfördelning. Över hälften av företagen ligger i den minsta storleksklassen men denna har endast några få procent av samtliga anställda. Företag med över 50 anställda utgör endast en procent av totalantalet men svarar för hälften av arbetsstyrkan. För att framställningen skall bli mera överskådlig har följande gruppering av företagsenheterna genomförts. Det bör observeras att den här använda grupperingen är anpassad till de förhållande som råder inom servicesektom och alltså inte kan jämföras med motsvarande indelning i industrin.

1 avsikt att homogenise- 1. Fåmansforetag 0-1 anställda ra materialet ingår här och 2. Mindre 2-4 anställda företag ifortsättningen av huvud- 3. Medelstora företag 5-50 anställda gruppema 71 och 80 4. Större företag över 50 anställda endast undergrupperna 711 (landtransport) resp. 1 “fämansföretagen” svarar innehavaren och ev. familjemedlemmar för 832 (uppdragsverksamhet). större delen av arbetsinsatsen. I nästa grupp mindre företag” medverkar

Bilaga 201

innehavaren vanligen i det praktiska arbetet. Arbetsuppgifterna för de anställda är dock som regel inte specialiserade. Grupp 3 medelstora företag” har definitionsmässigt stor variationsbredd. I dessa företag förekommer oftast specialiserade funktioner och särskild personal handhar de administrativa uppgifterna. Verksamheten är inte sällan organiserad på avdelningar och filialbildning förekommer. Gruppen ”större företag” slutligen har många gemensamma organisatoriska drag med större industriföretag.

I tabell 4 redovisas företagsantalet i respektive servicenäringar fördelat

procentuellt på storlekskategorier. Hälften av partihandelsföretagen kan alltså rubriceras som fåmansföretag (fåmansbolag etc.), vilket kan synas anmärkningsvärt. Man bör emellertid observera att till gruppen Partihandel hänförs all slags försäljningsverksamhet som inte riktar sig till allmänheten, bl. a. import- och agentverksamhet, Försäljning till hantverk och småindustri etc. En andel på 3 % av företagen sysselsätter mer än 50 personer. lnom Detaljhandel dominerar småföretagen ytterligare. Endast ca 400 företag totalt har mer än 50 anställda. Andelen små Företagsenheter är något större i dagligvaruhandeln än i fackhandeln. En jämnare storleksfördelning visar bil- och drivmedelshandeln. Storleksmässigt skiljer sig inte hotell- och restaurangnäringen nämnvärt från varuhandeln. Däremot har åkerinäringen (landtransporter) en markant tyngdpunkt på fåmansföretagen. Också inom övriga servicenäringar (byggnadsservice, uppdragsverksamhet, reparations- och tvätteriverksamhet) har mer än vartannat företag högst en anställd.

Tabell 4 Antal företag inom servicenäringarna fördelat på storlekskategorler 1976, %

därav

bränsle och drivmedel 62 Detaljhandel 56,5 25,6 17,1 0,8 100,0 därav

därav

202 Bilaga Jämför man företagsantalet 1972 och 1976 per storlekskategori erhålles följande differenstal

På grund av de omläggningar i statistiken som ägt rum bör resultaten användas med försiktighet. Beträffande såväl fåmansföretagen som de mindre företagen har en nettominskning i företagsbeståndet ägt rum. Relativt sett är den dock begränsad. Tendenserna är olika i skilda branscher. Nedgången i de minsta foretagsgrupperna faller huvudsakligen på detaljhandel, åkerier och byggservice medan partihandel och uppdragsverksamhet ökat i samtliga storlekskategorier. En översiktlig bild av storleksfördelningen erhålles genom att beräkna s. k. percentilvärden för olika servicenäringar. Exempelvis anger den 25:e

percentilen (P25) den storleksgräns (mätt i antal anställda) som 25 96 av

företagen underskrider. En sammanställning av percentilvärden avseende antal företag lämnas nedan. I tabellen redovisas fyra olika percentiler nämligen medianen och de båda kvartilerna samt den 90:e percentilen.

Näringsgrupp Percentilvärden

P25 P50 P75 P90 (undre (media- (övre kvartilen) nen) kvartilen)

Medianvärdet varierar mellan 1,1 och 2,3 i de olika branscherna. Utgår man från övre kvartilen, dvs. den storleksgräns som en fjärdedel av företagen kommer över, ser man att transport- och reparationssektorema ligger lägst med ca 2,5 sysselsatta medan partihandel samt hotell- och restaurangbranschen ligger på drygt 5 sysselsatta. Motsvarande värde för renhållning och städning var 6,4 sysselsatta.

1.8 Servicenäringarna i samhällsekonomin Ett sätt att mäta en närings ekonomiska betydelse är att beräkna dess förädlingsvärde, dvs. i princip summan av löner och vinster. Senast tillgängliga uppgifter om förädlingsvärdet inom olika näringsgrenar hänför sig till Fö-

Bilaga 203

retagsräkningen 1972. Redovisning av förädlingsvärdet har dock endast skett vid företag med antal anställda motsvarande minst 10 årsverken. Dessa uppgifter redovisas i tabell 5 för de viktigaste servicenäringama. Ett försök att räkna upp talen att avse samtliga företag har gjorts i sista kolumnen. Som uppräkningsfaktor har använts kvoten mellan total omsättning inom näringsgrenen och omsättningen vid Företag med minst 10 årsverken. Beräkningssättet implicerar antagandet att förädlingsvärdets andel av omsättningen är ungefär densamma i mindre och större företag vilket i stort sett gäller inom t. ex. detaljhandeln.

Tabell 5 Beräknat förâdlingsvårde inom servicenäringama 1972

Näringsgrupp Redovisat vid Uppräknat att företag med avse samtliga minst 10 års- företag verken

systembutiker) Hotell och restaurangrörelse 1 237 l 653 Landtransporter (exkl. järnväg, l 868 4 327 spårväg, bussar) Fastighetsförvaltning och 1 550 3 097 uppdragsverksamhet Renhållning och städning 519 706 Reparationer, tvätterier och 1 321 l 799 annan serviceverksamhet

Summa 20 625 32 280

Sammanlagt kan forädlingsvärdet inom de servicesektorer som redovisats i tabellen beräknas till 32 miljarder kr. Jämför man den siffran med summa förädlingsvärde för samtliga affärsdrivande sektorer erhålles en andel av 27 %. Nationalräkenskaperna ger möjlighet att följa olika näringsgrenars bidrag till BNP, dock inte på lägre branschnivå. Följande tablå visar den genomsnittliga produktionsökningen per år inom några näringsgrenar med huvudsakligen innehåll av serviceverksamhet under perioden 1970-1977.

Procentuell årlig ökning (1975 års priser)

bank- och försäkringsverksamhet Servicenäringar totalt 2,0 Näringslivet totalt 1,5

204 Bilaga

Utvecklingstakten för de olika servicenäringarna varierar en del, men genomsnittet ligger vid en ökning på 2 % årligen, vilket är något högre än för näringslivet i dess helhet. Det bör observeras att avgränsningen av servicenäringarna i denna tabell inte helt överensstämmer med den tidigare redovisade.

1.9 Detaljhandelns företagsformer Inom servicenäringarna föreligger mera utförlig statistik om Företagsformer etc. endast för detaljhandeln. Några uppgifter som belyser utvecklingen på detta område under senare år återges i det följande. Detaljhandel bedrivs i såväl offentlig som privat (icke offentlig) regi. Inom den privata sektorn brukar man skilja mellan försäljningsställen för bilar, bränsle och drivmedel samt s. k. ”egentlig detaljhandel som omfattar alla övriga försäljningsformer och branscher. Omsättningsfördelningen 1977 var följande.

Miljarder kr. 96

Oflentlig detaljhandel

Privat detaljhandel

Den egentliga detaljhandeln svarar således för nära tre fjärdedelar av all detaljhandelsförsäljning. Den kan i sin tur fördelas på ett tjugotal olika branschgrupper, t.ex. livsmedels-, textil-, möbelhandel etc. En annan indelning av den egentliga detaljhandeln ligger till grund för diagram 2. Konsumentkooperationen svarar för ca 18 96 av den egentliga detaljhandelns omsättning, men har en större andel (ca 25 %) av den totala dagligvaruförsäljningen. Ett par procent av detaljhandelsomsättningen går genom butiker som ägs av industri- eller partihandelsföretag. Till gruppen ñlialföretag räknas enheter som driver minst fem butiker under central ledning. Marknadsandelen för ñlialföretag är 16 % men mer än hälften härav faller på varuhusföretaget NK-Åhlens (9 %). Av övriga enskilda detaljhandelsföretag samverkar en stor del i olika former av s. k. frivilliga kedjebildningar. Det övervägande flertalet ingår i av detaljisterna själva bildade inköps- och marknadsorganisationer. Störst är ICA inom dagligvarusektorn men därtill förekommer ett 40-tal frivilliga kedjor i fackhandeln. Inom dagligvarusektorn finns två till grosshandelsföretaget DAGAB knutna kedjor Vivo och Favör. Sammanfattningsvis kan konstateras att de stora, helintegrerade företags-

formerna har drygt en tredjedel av marknaden men endast ca 10 % av butiksantalet. Detaljhandelsforetag i ekonomisk samverkan (frivilliga kedjor) svarar för ungefär lika stor andel av totalforsäljningen. Det rör sig här om delvis små företag som dock gemensamt via kedjan kan disponera över betydande kapitalresurser. Den återstående fjärdedelen av omsättningen går genom företag som står utanför block- eller kedjebildningen. Två tredjedelar av alla butiker faller i denna kategori som följaktligen till övervägande delen består av mindre enheter med starkt begränsade ekonomiska resurser.

2 Några Företagsekonomiska uppgifter om detaljhandeln och

andra servicenäringar

2.1 Resultaten i sammandrag El Bruttovinsten (marginalen) i detaljhandeln varierar från mindre än 20 96 (bl. a. i livsmedelshandeln) till över 40 % av omsättningen inom de mera specialiserade delarna av fackhandeln. Inom mera hantverksbetonade servicenäringar (t. ex. frisörer) kan bruttovinsten uppgå till ca 90 %.

206 Bilaga

D Mellan åren 1971 och 1976 har bruttovinstprocenten ökat i flertalet branscher beroende på kostnadsstegringarna under samma tid. Det finns dock branscher (t. ex. ur och optik) där genomsnittsmarginalen sjunkit under och minsperioden beroende bl. a. på ändrad sortimentssammansättning kad omfattning av reparationsarbeten. D Personalkostnaderna i branscher med förhållandevis hög självbetjäningseller självvalsandel (t. ex. livsmedel och möbler) ligger genomsnittligt lägre än inom mera betjäningsbetonade delar av detaljhandeln. I självhar de större enheterna haft förhållandevis lättare betjäningsbutikerna av kostnadshöjningarna än de mindre affärerna. att dämpa effekten D Nettointäkten, vari inbegripes ersättningen för innehavarens butiksarbete och företagsledning samt räntan på det egna kapitalet, varierar i de flesta branscher mellan 50000 och 75000 kr per år vid företag med ca tre sysselsatta (årsverken). På nivån fem sysselsatta når företagen i allmänhet upp till en nettointäkt av ca 100000 kr per år. D Omsättningen per arbetstimme varierar från ca 250 kr per arbetstimme i bl. a. större livsmedelsbutiker och möbelaffárer till under 100 kr/tim i branscher med starkt inslag av manuell betjäning (t. ex. blommor). Också och lageromsättningshastigheten visar stora branschytproduktiviteten mässiga skillnader. D Andelen eget kapital i företagen (Soliditeten) varierar mellan 13 och 33 % i olika branscher och storleksgrupper. Oftast är Soliditeten bäst bland de mindre företagen. D Materialet för serviceföretag utanför detaljhandeln är starkt begränsat och därför inte möjligt att storleksgruppera. De är (med undantag för bensinhandeln) som regel mera arbetsintensiva än detaljhandelsföretagen, vilket tar sig uttryck i lägre arbetsproduktivitet. Lönsamheten och soliditeten torde genomsnittligt ligga på samma nivå som för företag av motsvarande storlek i detaljhandeln.

2.2 Undersökningens syfte och uppläggning

I avsnitt 1 har servicenäringarnas omfattning och struktur belysts. Det framgår därav att tjänster till privatpersoner och hushåll lämnas av företag inom ett flertal olika näringsgrenar. Som regel överväger de små företagen i servicebranscherna, men det finns också näringsgrupper där storföretagen roll, t. ex. inom bank- och försäkringsväsendet samt spelar en betydande delar av samfárdseln. Undersökningens syfte är att ge en allmän beskrivning av den nuvarande ekonomiska situationen för de mindre och medelstora företagen inom detaljhandeln och vissa andra servicenäringar. Några tendenser i den ekonomiska utvecklingen för dessa företag skall också belysas. Servicenäringarnas heterogena natur gör det inte meningsfullt att analysera den ekonomiska situationen för gruppen som helhet. Föreliggande rapport begränsas till mindre och medelstora företag inom detaljhandelsbranscher där ett tillfredsställande räkenskapsunderlag från Köpmannabyråernas redovisningsbyråer föreligger. Därtill lämnas några översiktliga uppgifter för vissa andra servicenäringar.

Bilaga 207

Det bör nämnas att den av SCB årligen utarbetade ekonomiska redovisningen för företag endast täcker enheter med minst 20 anställda. Dessa uppgifter har inte utnyttjats då de ansetts ha mindre relevans för utredningens syfte. Det statistiska underlaget utgöres av bokslutsdata för företag ingående i Köpmannabyråernas redovisningssystem. I detta system tillämpar Företagen en enhetlig kontoplan. Därigenom möjliggöres bearbetning av bokslutsuppgifter för företag i form av genomsnittstal for olika branscher och storleksgrupper av företag. Räkenskapsmaterialet omfattar detaljhandelsföretag tillhörande ett trettiotal branscher. Antalet företag med bearbetningsbara uppgifter de senaste sju åren fördelat på branschgrupper som närmare redovisas i bilagan har ökat fram t. o. m. räkenskapsåret 1976/77.1 Det senaste året (1977/78) har antalet företag som ingår i den statistiska redovisningen gått ned inte oväsentligt, vilket beror på att många företag ändrat räkenskapsår med anledning av bestämmelserna i den nya bokforingslagen. En del av branscherna innehåller för få företag för att säkra genomsnitt skall kunna kalkyleras. Det har inte ansetts lämpligt att slå samman mindre branscher till större aggregat eftersom de ekonomiska variablerna uppvisar många branschspecifika särdrag. I stället har redovisningen begränsats till ett urval bestående av tolv branscher som representerar de olika branschinriktningarna som förekommer i detaljhandeln. I vissa tabellsammanställningar redovisas resultaten endast för fyra typbranscher. De Företag som är klienter hos Köpmannabyråerna har inte utvalts efter en statistisk urvalsmetod. De representerar emellertid detaljhandelsföretag av olika typ och storlek, spridda över hela landet. De största och de minsta företagen är i allmänhet inte klienter hos Köpmannabyråerna. Resultaten bör i stort sett spegla förhållandena inom den självägande, privata detaljhandeln. För beskrivning av nuläget har valts uppgifter avseende räkenskapsåret 1976, eftersom 1977 års material av tekniska skäl är mindre omfattande och även av orsaken att 1977 är ett från konjunktursynpunkt mindre normalt år. För bedömning av utvecklingstendenserna har vissa jämförelser gjorts med material avseende räkenskapsåret 1971. I appendix 2 ges en närmare beskrivning av underlaget och beräkningsmetoden.

2.3 Bruttovinsten

Begreppet 1 Många företag har bruttovinst är skillnaden mellan de försålda varornas för- räkenskapsår som avviker Detaljhandelns från kalenderåret. Till säljnings- och inköpspris. l princip är bruttovinsten summan av handelns räkenskapsåret 1976/ 77 marginaler på alla de varor som säljs i butikerna. l realiteten stämmer detta hänförs vid bearbetningen inte riktigt eftersom de marginaler som åsätts varorna ofta reduceras något företag vars räkenskapsår och lämnade kundrabatter. Också från le- slutar under tiden 31/12 genom tillfälliga prissänkningar 1976 till 30/6 1977 och verantörerna kan erhållas extra rabatter samt årsbonus, som i så fall tenderar analogt för tidigare år. För att öka den ursprungliga marginalen. Bruttovinsten som den framkommer enkelhetens skull anges i i bokslutet ger dock som regel en god bild av marginalläget i respektive fortsättningen l976i branscher. stället för 1976/ 77 etc.

208 Bilaga sou 1979:74

Vanligen uttrycker man bruttovinsten i procent av försäljningen (omsättningen) exklusive utgående moms, vilket också skett i föreliggande rapport. I stället för bruttovinst används ibland begreppet pålägg. 1 relativ betydelse uttrycks dock pålägget i förhållande till detaljhandelns inköpsvärde.

Omsättningsklasser

Den gängse storleksgrupperingen av den ekonomiska detaljhandelsstatistiken är baserad på indelning efter företagens årsomsättning. Denna klassificeringsprincip är dock, som närmare utvecklas i appendix 2, mindre lämpad vid jämförelse över tiden och mellan branscher av olika karaktär.

Eftersom det underliggande statistiska materialet, hämtat från bokfö-

ringsbyråernas redovisning, är grupperat efter omsättning anges i tabell 6 ekonomiska uppgifter för räkenskapsåret 1976/77 för tre omsättningsklasser per bransch. Härvid har en klass hämtats från den lägre delen på omsättningsskalan (L), en från mitten på skalan (M) och en från den övre delen (H). Det behöver alltså inte vara fråga om samma omsättningsklass i olika branscher. (I de följande tabellerna används en annan teknik för storleksnormalisering, nämligen transformering till sysselsättningsnivåer.) Bruttovinstandelen anges i de tre forsta kolumnerna i tabellen. Följande slutsatser kan dras ur denna redovisning. l. Bruttovinsten varierar mellan olika branscher. I branscher med starkt inslag av Självbetjäning, främst livsmedelshandeln, kan bruttovinsten hållas låg. Branscher som kräver relativt stora personella insatser, t. ex. skobutiker och blomsterhandel, behöver högre marginaler för att kunna täcka sina kostnader.

Tabell 6 Detalihandelns bruttovinst, personalkostnader och lokalkostnaderl 96 av omsättningen 1976 per bransch

och owttningsklass

Bransch Bruttovinst Personalkostnader Lokalkostnader

L M 1-1 L M H L M H

Livsmedel (Sb)° 16,5 18,1 19,6 4,3 8,3 10,0 2,6 2,2 3,2 Herrkläder 35,5 33,4 36,0 9,9 12,4 14,9 4,8 3,8 5,4 Damkläder 37,2 38,1 37,9 11,7 18,4 17,2 4,4 5,6 7,5 Manufaktur 35,4 39,4 41,8 8,5 20,3 22,1 6,1 5,5 5,3

Elprodukter 42,5 41,6 37,2 17,4 21,0 21,7 1,9 1,9 2,2

Självbetjäning.

Anm. Vissa branscher är mera arbetsintensiva än andra. Omsättningen ger därför inte direkt besked om rörelsens omfattning. I tabellen lämnas för varje bransch uppgifter om en grupp med låg (L) omsättning, en med medelhög (M) och en med hög (H) omsättning, men omsättningsklasserna behöver inte vara desamma i olika branscher.

SOU l979:74 Bilaga 209

od

.ED 06+ 8+ ~,o+ 3+ 3+ å: QT En f: 2: n?

._0255

.En

E nm å Z m... ow å m... Nm 2 E. m,... 3

._uu«Sm8__S.ox_

:u:

_S_ S. 0._ _.m 2 o... 3 ow S. 3 3 3 3 å

v.

=a.._._:.,a=_..

_ o.o

:5 o.m+ 3+ 3+ + 3+ 3+ _.m+ 3+ E: ä- m.o+

ä

x 3 3 vd m..

E i: m.: od_ _ m.: m.: o.: »om ...ä

_.o_===m8=.a_£

Q.» 3 3

of

...a

& S. m.: ...n m.: md_ S: mdm ax

e.

:oo _

EH_ 3+ 2+ 2+ 3+ 31 3+ + 8+ 06+ ...nu ...T E:

E _K_ ä_ 3: m.: ...ä 0.2.. ...om SN QR 3:. Q2. mi.

.mEo:Em

_azøâøømâ

Z. 0.3 m.: ä_ ...än m.: än ...mm nä QR mom o.: Em

..m:_3.:.=_

_äns_

;Siw .czmm mi: m m m m m m m m m m m w

2._%...=55on

a_=mu£::mm_omn.G

Em_ 2%

N.

;E8

:saa cumcfim _oUoEmPJ _oumzeao ._0302

._00 .5

210 Bilaga

2. l vissa branscher spelar speciella förhållanden in. Större järnhandelsaffárer har ofta mer än hälften av sin omsättning i form av partihandel. Det är då fråga om leveranser i väsentligt större skala än försäljningen till hushållen, med relativt sett lägre kostnader och marginaler. Radio- och TV-handeln säljer produkter med genomsnittligt högt styckvärde. De fasta kostnaderna per försäljningskrona blir därmed låga, vilket minskar marginalbehovet.

Utvecklingen 1 971-1 976

I tabell 7 studeras bruttovinstens förändringar under en S-årsperiod. Eftersom under denna tid förändrats har det varit nödomsättningsklassgränserna vändigt att, som tidigare nämnts, räkna om resultaten att avse företag på olika sysselsättningsnivåer. (Eftersom konverteringen gjorts med hjälp av att betrakta en grafisk metod som närmare framgår av appendix är resultaten Den tidsmässiga jämförelsen har insom utjämnade och approximativa.) skränkts till fyra branscher med tämligen olika inriktning och organisation. I Iivsmedelshandeln har procentmarginalen i samtliga storleksgrupper stigit med ca 0,5 96-enheter per år. Prisstopp har förekommit, men årliga dispenser mellan SPK och handelns organisationer. De har getts efter förhandlingar Härtill största marginalhöjningarna har ägt rum i dambeklädnadsbranschen. vissa år relativt i letorde ha bidragit en åtminstone lugn prisutveckling verantörsledet. Priskonkurrensen i dessa ofta starkt specialiserade och individualistiska affärer är också mindre påtaglig. Möbelhandelns förhållandevis förklaras bl a av svaga marginalutveckling hårdnande konkurrens. Tendensen att etablera s k möbelmarknader utanför med lägre kostnadsnivå torde ha medverkat den egentliga tätortsbebyggelsen till att pressa marginalerna i de högre storleksklasserna. i ur- och optikhandeln är anmärk- Den nedåtgående marginaltendensen ningsvärd. Personalkostnaderna har dock inte ökat lika mycket som i andra branscher, troligen därför att reparationsarbetets andel av omsättningen minskat. Därtill förklaras sannolikt marginalutvecklingen av förändringar i sortimentets sammansättning (mera ur i högre prislägen som har lägre marginaler).

2.4 Kostnaderna viktigaste kost- I denna rapport begränsar vi oss till de för detaljhandeln som tillsammans svarar nadsslagen, nämligen personal- och lokalkostnader för ca 80 % av samtliga kostnader. Uppgifter baserade på räkenskapsmaterialet redovisas i tabell 6 och 7. Beträffande personalkostnaderna ingår endast anställd personal eftersom det är svårt att finna någon tillfredsställande metod att beräkna chefslönen. och eventuella medhjälpande fal de mindre företagen svarar innehavaren oftast för en betydande del av den totala arbetsinsatsen miljemedlemmar för anställd arbetskraft blir därför förhållandevis i företagen. Kostnaderna låga i de mindre företagen. Jämförelser utifrån tabellerna bör alltså inte ske mellan företag av olika storlek utan endast mellan branscher respektive år inom storleksklasserna.

Bilaga 211

Som tidigare berörts i avsnittet om bruttovinsten reflekterar skillnaderna i marginaler mellan olika branscher ofta skillnader i kostnadsnivån främst i fråga om personalkostnaderna. Dessa differenser beror bl. a. på att skilda butiksgrupper har olika produktivitet. Men också skillnader i faktorkostnad, dvs. i detta fall lönenivån för anställda inkl. sociala förmåner, spelar in.

I de mindre butikerna svarar ofta innehavaren för de mera kvalificerade

uppgifterna medan man i större detaljhandelsföretag måste anställa viss personal på högre Iönenivå. Från tabell 7 kan man dra den slutsatsen att i branscher med förhållandevis hög självbetjänings- eller självvalsandel (livsmedel och möbler) har de större företagen haft bättre möjligheter att rationalisera bort lönestegringar än småaffärerna. Loka/kostnaderna har ökat i livsmedels- och dambeklädnadsaffárerna som en konsekvens av hyresstegringarna. I möbelbranschen har kostnadsnivån kunnat minska som inneburit något tack vare strukturomvandlingen övergång till externa, billigare lokaler. Mest påtagliga är besparingarna inom ur- och optikbranschen. Här är det dock sannolikt samma faktorer som gör sig gällande som i fråga om personalkostnaderna. Försäljning av mera avancerade och därmed dyrare produkter som inte drar med sig ökade faktorinsatser tenderar att minska de relativa kostnadsandelarna.

2.5 Nettoresultatet

Nettointäkten i kronor

Nettovinsten definieras som bruttovinsten minus bokförda kostnader. Vissa detaljhandelsföretag kan ha andra inkomster än från varuförsäljningen, t. ex. provisioner från tips och lotteri. Nettovinsten ökad med dylika speciella intäkter kallas nettointäkt. l tabell 8 redovisas den genomsnittliga nettointäkten/ företag i kronor räkenskapsåret 1976/77. Det bör uppmärksammas att nettointäkten skall täcka dels ersättningen för innehavarens och eventuella oavlönade familjemedlemmars direkta arbete i butiken samt ersättningen för företagsledningen, dels den beräknade räntan på eget kapital i rörelsen. Helst skall utrymme också finnas för egenfinansiering av utvecklings- och förbättringsarbeten. l I den lägsta storleksklassen motsvarande Begreppet produktivitet tre sysselsatta ligger nettoinsom teoretiskt bör baseras täkten i de flesta branscher mellan 50000 och 75000 kr per år, medan på ett förädlingsvärdekonmellangruppen kommer upp till över 100000 kr i flertalet fall. De större cept, erbjuder inom enheterna redovisar nettointäkter på i många fall 200000 kr. servicenäringama bety- Även om variationerna mellan branscher och mellan dande svårigheter att företag i samma definiera och mäta. Här bransch är betydande torde man kunna hävda att detaljhandelsföretag med används istället i följande totalt upp till tre sysselsatta knappast kommer upp till en totalinkomst som avsnitt begreppet teknisk motsvarar den genomsnittliga lönenivån inom industrin. effektivitet. exempelvis

2 l 2 Bilaga

Räntabiliteten För att kunna renodla företagens lönsamhet bör man sätta rörelsens överskott i relation till det egna kapitalet. Av olika skäl är kalkyler av detta slag inom detaljhandeln. Istället redovisas nedan avkastsvåra att genomföra för några branscher, varvid också räntan på ningen på det totala kapitalet det främmande kapitalet inräknats.

Tabell 8 Detalihandelns nettolntäkter, genomsnitt per företag 1976 per bransch och sysselsättningsnlvå (antal sysselsatta), tusental kr

Elprodukter 67 110 120 Färg och parfym

Avkastning på totalkapltalet 1976 96

har nettointäkten minskats med ett scha- Vid bestämning av avkastningen motsvarande den avtalsenliga lönen för blonbelopp avseende företagarlönen butiksföreståndare i filialföretag. Med detta beräkningssätt blir räntabiliteten inte betalning av marknadsi vissa klasser negativ, dvs. rörelsen möjliggör mässiga löner. Också i övriga butiksgrupper är kapitalavkastningen genom-

snittligt låg.

2.6 Effektiviteten

används här i teknisk mening, t. ex. hanterad va- Begreppet effektivitet etc. Tre olika effektivitetsmått har framruvolym per insatt arbetstimme räknats och redovisas i tabell 9. (livs- Arbetse/]ektiviteten är högst i branscher med utpräglad Självbetjäning (möbel och radio/TV). En tendens medel) eller med högt transaktionsvärde i de flesta branscher är att arbetseffektiviteten stiger med ökande företags-

Bilaga 213

Tabell 9 Detaljhandelns arbets-, yt- och lagerproduktlvitet 1976 per bransch och sysselsättningsnivå (antal sysselsatta)

Bransch Omsättning per Omsättning per m2 Lageromshastighet ggr/år arbetstimme, kr försäljningsyta, tkr

3 5 8 3 5 8 3 5 8 Livsmedel (Sb) 182 225 255 13,0 17,0 19,0 11,8 13 8 16,2

Elprodukter 112 141 150 19,5 20,8

15,6 19,5 14,8 22,4 41,4

storlek. Det beror dels på att bland de större butikerna ingår förhållandevis många moderna enheter med arbetsbesparande inredning och utrustning. dels på att de större Företagen har lättare att anpassa personalinsatsen efter variationerna i kundbelastningen. 1 den lilla affären blir det oftast mer outnyttjad tid, medan de större butikerna kan hålla en begränsad, fast bemanning under lågbelastning och sätta in deltidsarbetande personal i övrigt. Som berörts ovan, kompenserar dock de mindre butikerna ibland den lägre effektiviteten att tillämpa genom en genomsnittligt lägre Iönenivå. Också yteflektiviteren är i de flesta fall högst i de större butikerna. Bakom skillnaderna kan dock också ligga olikheter i andra t. ex. beavseenden, träffande sortimentets etc. sammansättning, betjäningsform En del nyetablerade butiker särskilt i externa lägen arbetar medvetet med ”för stora ytor” (låg ytproduktivitet) i avsikt att underlätta varuhanteringsarbetet (höja arbetsproduktiviteten) och därigenom spara på den dyrare produktionsfaktorn arbete. Det tredje effektivitetsmåttet är lageromsärtningshastigheten. Naturligtvis har branscher med mycket fárskvaror som livsmedelshandel och blomsterhandel relativt sett små lager dvs. hög lageromsättningshastighet. Också här ser man emellertid i flera branscher hur de mindre affärerna har sämre

lagereffektivitet, vilket visar sig i högre räntekostnader och högre inkurans. Sammanfattningsvis kan konstateras att de mindre detaljhandelsföretagen oftast ligger på en lägre effektivitetsnivå än de större forsäljningsställena. Iden mån småföretagen inte kan få ut högre priser genom att tillhandahålla särskilda servicefunktioner, löper de risken att bli utkonkurrerade av storföretagen. För att förhindra en sådan utveckling kan det finnas anledning vidta åtgärder i effektivitetshöjande syfte i dessa mindre företag.

214 Bilaga

2.7 Soliditeten

Med ett företags Soliditet menas andelen eget kapital av det totala kapitalet i företaget. I det egna kapitalet inräknas halva varulagerreserven. Detaljoch Soliditet 1976 redovisas i tabell handelns kapitalomsättningshastighet 10. Genomsnittligt är Soliditeten i detaljhandeln låg. Andelen eget kapital varierar mellan ca 13 och 33 %, dvs. skulderna är två till sju gånger så Skillnaderna i soliditet mellan företag av stora som de egna tillgångarna. olika storlek är inte enhetliga. Tendensen är dock snarast den att de mindre har bättre Soliditet än de större. Särskilt markant är detta förföretagen hållande i livsmedelshandeln där nyetableringar, företrädesvis av större butiker, ofta har mycket begränsat eget kapital. Tabell 10 Kapitalomsättningshastighet och Soliditet 1976 per bransch och sysselsättnlngsnivå (antal sysselsatta)

Manufaktur

Radio/TV

Tabell 10 innehåller också uppgifter om den s. k. kapitalomsättningshasmellan omsättning och omslutning). Detta tal anger tigheten (förhållandet utnyttjandegrad. Skillnaderna mellan företag av olika storlek är, kapitalets som framgår av tabell 10, små.

2.8 Övriga servicenäringar

innehåller också uppgifter om servicenäringar utanför Bokföringsmaterialet Materialet är emellertid mycket begränsat och det är inte detaljhandeln. att redovisa på storleksgrupper på samma sätt som bemöjligt uppgifter I tabell 11 redovisas de viktigaste ekonomiska inträffande detaljhandeln. dikatorerna för servicenäringar med mer än 25 företag ingående i materialet.

2 1 5

Bilaga

§_E_om

mm R mm 2 E mm 2

..mEo._ow3 _onmsman

3 E S.

.mm S: o.: 0.2

_a_

näven

mE::mmEO

oEE:

mo om

mmm

m... G E ä_

wmêê

c_mE_o:oZ

.8 b: ä mm E mm u. R

os_

48.3 ..ouaEm8_

mm E 3 2 E 3 E

.535: -_a:om._um ._uumSm8_

å 0.2 2 ma ...om mä

_mEo:Em

=u=_..,.=8_:3

å ä_ 3. n: o.$ mdm då.

«mm?

$320,.

-E2032 »Ezzmm

.FG

o: om.. os so Sm o:

.ä b: m _

§=u.=_..

3_n_Eo=3_H mcünåmø.

:ams

.Eo_.§=_2am .o.5:oEo.:=o.5M

= o

sR.e_.o__m ._.2§_3. .Mamman

:så somcüm :Se:

216 Bilaga

3 m. m. inom mindre och

Kapitalförsörjningen medelstora detaljhandelsföretag

3.1 Resultaten i sammandrag

detaljhandelsföretagens ka- Undersökningen om de mindre och medelstora samt konsultations- och informationsservice genomfördes pitalförsörjning hösten och vintern 1978/1979 i form av en postal enkät bland ett urval av ca 500 detaljhandelsföretag varav ca 200 inom dagligvarubranscherna fackhandelsbranscherna. Urvalet har skett från Cenoch ca 300 inom trala företagsregistret (CFR) hösten 1978 och begränsats till företag med mindre än 50 anställda. Dessutom har följande kategorier av företag undankooperativa företag anslutna till KF, företag ingående tagits från urvalet: i koncern med 50 anställda och mer samt företag utanför den s. k. egentliga dvs. apotek, systemvaruföretag samt bil- och drivmedelsdetaljhandeln, omfattade företag etablerade företag. På grund av att CFR hösten 1978 endast De redovisade uppsenast 1976 ingår ej företag etablerade 1977 och 1978. senast avslutade bokföringsår vilket i allmänhet gifterna avser företagens innebär kalenderåret 1977. Samtliga årsuppgifter avser en tolvmånaderspe-

riod oavsett bokföringsårets längd. Resultaten redovisas uppräknade till totalnivå. Eftersom ungefär en tredinte lämnat uppgifter kan det föreligga vissa avvikelser jedel av företagen mellan de verkliga och de redovisade resultaten beroende på om förhåluppgifter jämfört med dem landena är olika inom företag som inte lämnat Dessutom innebär ett urvalsförfarande att undersom lämnat uppgifter. sökningsresultatet sällan exakt överensstämmer med det verkliga resultatet. resultaten i det följande i sammandrag med De viktigaste presenteras respektive fackhandel. I de fall resultaten fördelning på dagligvaruhandel, redovisas även en fördelning på företag skiljer sig vad gäller företagsstorlek med 0-9 anställda respektive 10-49 anställda.

Antal företag, antal sysselsatta och omsättning

inklusive familjemedlemmar) på Antal företag, antal sysselsatta (anställda 1977 för detaljhandelsföretag med mindre hel- eller deltid samt omsättning än 50 anställda och med de begränsningar som angivits tidigare framgår

av tabell 12.

1977 Tabell 12 Antal företag, antal sysselsatta och omsättning

Grupp Antal Antal Omsättning företag syssel- (inkl moms satta milj kr)

15 550 64 350 23 600 Dagligvaruhandel

Bilaga 2 l 7

De mindre och medelstora detaljhandelsforetagen etablerade fore 1977 uppgick vid årsskiftet 1978/1979 till ca 33000 och sysselsatte 1977 totalt ca 141 000 personer. Företagens omsättning inkl. moms utgjorde ca 42 miljarder kr, vilket motsvarar två tredjedelar av hela den egentliga detaljhandelns omsättning exklusive varuhushandel och kooperativ detaljhandel.

Kapitalets användning De mindre och medelstora detaljhandelsforetagens tillgångar vid bokföringsårets utgång redovisas i tabell 13 på olika typer av tillgångar.

Tabell 13 Tillgångar 1977/1978 fördelade på olika typer, mili. kr

Grupp Varu- Övr. oms.- Fast Övr. anl. Summa 96 lager tillgångar egendom tillgångar av milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr oms

Andel av summa 53 30 5 12 100 tillgångar %

Av de mindre och medelstora detaljhandelsforetagens tillgångar på sammanlagt 12,3 miljarder kr avser över hälften varulager. lnom dagligvaruhandeln utgör andelen varulager ca 36 % men inom fackhandeln ca 62 %. Den fasta egendomen (mark och fastigheter) utgör en mycket liten andel av företagens tillgångar - endast 5 % i genomsnitt. För dagligvaruhandeln är andelen något högre(l0 %)än for fackhandeln (3 96). Enligt publikationen Företagen 1976 (SCB 1978) utgjorde i företag med 20 anställda och fler andelen fast egendom ca 3 % inom dagligvaruhandeln och ca 11 % inom fackhandeln. lnom dagligvaruhandeln har alltså de små företagen relativt sett större fast egendom än de stora medan förhållandet är det motsatta inom fackhandeln. De mindre och medelstora detaljhandelsforetagens tillgångar uppgår for dagligvaruhandeln till ungefär 20 % av omsättningen men för fackhandeln till drygt 40 96. Andelen tillgångar i relation till omsättningen är dock oberoende av företagens storlek.

2 l 8 Bilaga

K apitalets anskaffning Fördelningen av eget och främmande kapital inom dagligvaruhandel och fackhandel redovisas i tabell 14. Tabell 14 Eget och främmande kapital 1977/1978 Grupp Eget kapital Främmande kapital Summa Milj. kr 96 av Milj. kr % av Milj. kr % av

Andelen främmande kapital är något högre (ca 83 96) inom de mindre och medelstora företagen i dagligvaruhandeln än i fackhandeln (ca 77 %). Relationen - främmande eget kapital kapital är dock tämligen konstant oavsett företagens storlek.

Det främmande kapitalets sammansättning Det främmande kapitalets sammansättning inom respektive branschgrupp och inom respektive företagsstorlek framgår av tabell 15. Tabell 15 Det främmande kapitalet fördelat på olika typer av kapital 1977/1978

Lånen dvs. de reglerade långfristiga skulderna utgör i genomsnitt en fjärdedel av det främmande kapitalet i de undersökta företagen. Dagligvaruhandelns företag har en halv gång till så stor läneandel som fackhandelsföretagen. Andelen lån inom de mindre företagen (ca 23 %) är lägre än inom de medelstora företagen (28 %). Leverantörsskulder främst i form av varukrediter utgör en betydande del av de mindre och medelstora företagens främmande kapital - närmare 40 % i genomsnitt. Andelen är några procentenheter högre i fackhandeln än i dagligvaruhandeln. Ju större företagen är desto lägre andel leverantörsskulder redovisas. För företag med mindre än 10 anställda utgör leverantörsskulderna ca 40 % av det främmande kapitalet medan motsvarande andel för företag med 10-49 anställda utgör ca en tredjedel. Enligt Företagen 1976 svarade leverantörsskulderna i större företag (20 anställda och mer) för endast ca 27 % av det främmande kapitalet.

Bilaga 2 1 9

Resterande främmande kapital uppgår till ca 37 96 och omfattar främst diverse kortfristiga skulder samt skatteskuld omfattande hälften av de bokförda obeskattade reserverna.

Urestáende [än Ungefar tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen redovisar utestående lån vid bokföringsårets slut. Andelen är densamma inom dagligvaru- och fackhandeln men skiljer sig vad gäller olika stora företag. Ca 73 % av de mindre företagen (0-9 anställda) redovisar lån medan andelen uppgår till ca 90 % för de medelstora företagen (10-49 anställda). Av tabell 16 framgår hur stor andel av de utestående lånebeloppen som olika långivare svarar för. Tabell 16 De utestående lånebeloppens fördelning på typ av långivare 1977/1978 långivare Andel utestående lånebelopp av totalt, 96 0-9 10-49 Summa Dagligva- Fackru- handel anst. anst. handel

Leverantör 11 7 4 17 9 Övriga Summa 100 100 100 100 100

Banklånen svarar for ca 81 % av de mindre och ca 63 % av de medelstora detaljhandelsföretagens utestående lånebelopp. Privatlån, som ofta utgörs av delägarlån, är av större betydelse för de mindre företagen än för de medelstora, som i stället i relativt stor utsträckning erhåller lån från leverantörer (ca 11 %) och andra kreditinstitut (17 %). De största långivama av övriga kreditinstitut är Handelskredit, Industrikredit och Företagskredit. Lån från leverantörer utgör i dagligvaruhandeln omkring en tiondel av den totala utestående lånesumman men är av obetydlig omfattning i fackhandeln, där i stället privatlånen omfattar ca 18 % jämfört med endast ca 5 % i dagligvaruhandeln.

Lån med leverantör som långivare eller borgensman

I allmänhet erhåller en låntagare inget lån utan att ställa någon form av säkerhet. Privatlånen utgör dock ett undantag. Enbart borgen som säkerhet förekommer for drygt en fjärdedel av de utestående lånebeloppen och är något vanligare inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. Inteckningslån med eller utan borgen svarar for hela 70 % av dagligvaruhandelns utestående Lånesumma, medan fackhandeln redovisar en andel på ca 50 % för denna typ av lån. Inteckningslån med fastighet som säkerhet uppgår till ca 14% av den totala utestående lånesumman och är något vanligare inom dagligvaruhandeln än inom fackhandeln.

220 Bilaga

Mot bakgrund av den stora betydelsen som leverantörerna visat sig ha ifråga om kreditgivning och i viss mån långivning till detaljhandeln, har även undersökts omfattningen av deras borgensåtaganden. I tabell 17 redovisas andelen lån från leverantörer och andelen lån med leverantör som borgensman.

Tabell 17 Andelen lån med leverantör som långivare eller borgensman 1977/1978

Lånetyp Andel av totalt utestående lånebelopp. 96

Daglig- Fack- 0-9 10-49 Totalt varu- handel anst. anst. handel Lån från leverantör 10 l ll, 5 Lån med leverantör som borgensman 24 7 17 l1

Summa 34 8 28 16

Omfattningen av lån med leverantör som borgensman är drygt dubbelt så stor jämfört med direkta lån från leverantör. Tillsammans svarar dessa båda ”leverantörslån för ca 16 % av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens utestående lånesumma. Av de undersökta företagen har dock inget företag inom fackhandeln angivit leverantör som borgensman. Det kan dock inte uteslutas att leverantör har ställt borgen men att detta förbisetts vid uppgiftslämnandet om det även finns annan säkerhet för lånet. Av den utestående Iånesumman inom dagligvaruforetagen svarar lån från leverantör eller med leverantör som borgensman for ungefär en tredjedel. “Leverantörslånen” är dock av betydligt större omfattning relativt sett i de medelstora företagen än i de mindre.

Planerade men ej genomförda investeringar 1973-1977 De undersökta företagen har tillfrågats om de planerat men ej genomfört investeringar åren 1973-1977 samt vilka skälen varit till att investeringarna ej kommit till stånd. l tabell 18 redovisas andel företag som angivit att de planerat investeringar samt de huvudsakliga skälen till att investeringarna ej genomförts. Ca 15 % av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen anger att de planerat investeringar som ej blivit genomförda. Inom dagligvaruhandeln är andelen högre (ca 19 %) än inom fackhandeln (ca 11 %). Det viktigaste skälet till att man ej investerat påstår de mindre företagen vara svårighet med kapitalanskaffning. Endast en tiondel av de mindre företagen som angivit att de ej investerat på grund av kapitalbrist har dock sökt lån medan så gott som samtliga medelstora företag som angivit detta skäl även sökt lån men ej fått något.

Bilaga 221

Tabell 18 Andel företag som planerat men_ej genomfört investeringar åren 1973-1977 samt skälen därtill

Andel av totala antalet företag 96

Daglig- Fack- 0-9 10-49 Totalt varu- handel anst. anst. handel

Företag som planerat men ej genomfört investeringar 19 ll 15 15 _15 Skäl till att investeringar ejgenomfärts Svårighet att anskaffa kapital 12 9 ll 4 10 Ej byggnadslov och dylikt 4 ll 2 Annat skäl 3 2 ° 3

3.2 Undersökningens syfte

För de mindre företagen inom servicenäringarna föreligger enligt tidigare gjorda undersökningar sämre möjligheter jämfört med de större företagen att anskaffa kapital för etablering, utvidgning av rörelsen, ombyggnader och dylikt. Belåningsbara objekt såsom mark, fastigheter och maskiner är av relativt liten betydelse inom denna typ av företag. En stor del av de mindre företagens främmande kapital utgörs av leverantörskrediter, vilket kan medföra ett beroende av leverantörer som gör företagen mindre fria. Syftet med denna undersökning är att kartlägga de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens nuvarande kapitalförsörjning samt i vilken utsträckning företagen under de senaste åren haft svårighet att anskaffa kapital. Undersökningen avser också att belysa i vilken omfattning företagen under det senaste året utnyttjat någon form av företagsservice såsom råd och hjälp ifråga om marknadsföring, administration och dylikt samt utbildning. Dessutom kartläggs om företagen haft behov av dylik företagsservice som de ej kunnat få tlllgodosedd.

3.3 Undersökningens omfattning

Av företagen inom servicenäringarna har detaljhandelsföretagen utvalts för undersökningen om kapitalförsörjningen. Orsaken härtill är att dessa företag kräver relativt hög kapitalinsats för etablering och drift av sin verksamhet. Undersökningen har begränsats till att omfatta endast den s. k. egentliga detaljhandeln, vilket innebär företag där större delen av verksamheten kan hänföras till detaljhandel dvs. även företag inom branscherna ur, optik och guld. Företag inom bil- och drivmedelshandel samt apoteks- och systemvaruhandel räknas dock ej till egentlig detaljhandel och ingår alltså ej i undersökningen. Företagen inom apoteksvaruhandel och handel med drivmedel ägs till större delen av storföretag och är för den skull inte aktuella. Vad gäller bilhandeln skiljer sig denna bransch både ur lokal- och utrust-

222 Bilaga

ningshänseende avsevärt från andra detaljhandelsbranscher varför det är naturligt att dessa företag inte medtagits i undersökningen. Eftersom undersökningen enligt serviceföretagsutredningens direktiv skall omfatta endast mindre och medelstora företag har frågan uppstått vilka företag som skall räknas till denna grupp. Det enda kompletta företagsregister som finns att tillgå är Centrala företagsregistret (CFR), vilket innehåller storleksdata i form av antal anställda omräknat till årsverken. Med utgångspunkt i detta storleksmått har till mindre och medelstora företag hänförts företag med mindre än 50 anställda. Därmed bortfaller av detaljhandeln större delen av varuhushandeln som NK-Åhléns svarar för. Dessutom har samtliga kooperativa föreningar anslutna till KF undantagits på grund av deras speciella finansieringsförhållande. I CFR fanns hösten 1978 endast företag etablerade senast 1976, vilket innebär att företag etablerade 1977 och 1978 ej ingår i undersökningen.

3.4 Urval av företag i CFR med mindre än 50 anställda och med Av detaljhandelsföretagen de begränsningar som angivits ovan drogs i september 1978 ett slumpmässigt urval. För att få en större säkerhet i resultaten tillämpades variabla urvalkvoter, t. ex. uttogs ungefär vart. 250:e av företag med 0 anställda och vart 7:e av företag med 20-49 anställda. Antalet företag i urvalet begränsades av tids- och kostnadsskäl till 500 varav 200 inom dagligvaruhandeln och 300 inom fackhandeln (sällanköpsvaruhandeln). Fördelningen av antalet företag totalt i registret respektive slutgiltigt utvalda företag på branschgrupp och storlek framgår nedan. På grund av den urvalsmetodik som tillämpats kom antalet utvalda företag att uppgå till 506.

Branschgrupp Antal företag

0-9 10-49 Summa anställda anställda

Totalt Urval Totalt Urval Totalt Urval Dagligvaruhandel 20 964 120 1 144 83 22 108 203 Fackhandel 21 869 181 l 126 122 22 995 303

Summa 42 833 301 2 270 205 45 103 506

3.5 Undersökningens genomförande, svarsresultat och bortfall

Samtliga 506 utvalda företag tillställdes ett frågeformulär (se appendix 3) för besvärande samt ombads sända in en kopia av räkenskapsutdraget för det senaste bokföringsåret. De företag som ej besvarat enkäten efter tre veckor erhöll en postal påminnelse. Trots en påminnelse inkom uppgifter från knappt 40 96 av företagen varfor samtliga utvalda företag ned minst l0 anställda kontaktades per telefon. Av de resterande mindre företagen uttogs i genomsnitt vart fjärde för intervju per telefon. Den egentliga svars-

Bilaga 223

procenten kom därigenom att ligga på cirka 65 % motsvarande 105 företag inom dagligvaruhandeln och 150 företag inom fackhandeln. Genom tilllämpningen av variabla urvalskvoter kan en exakt svarsprocent beräknas endast inom respektive urvalsgrupp t. ex. företag inom dagligvaruhandeln med en till fyra anställda. Svarsprocenten varierar mellan 60 och 70 % for de olika urvalsgrupperna. Skillnaderna i svarsprocent är oberoende av storlek och branschgrupp. Svarsprocenten har beräknats på antal företag som lämnat bearbetningsbara uppgifter jämfört med antal företag som resterar i urvalet efter reducering för bortfall. Med bortfall avses här upphörda företag, företag vars huvudsakliga verksamhet ej är detaljhandel, s. k. vilande företag samt företag ingående i större koncern. Det totala bortfallet uppgår till 109 företag.

3.6 F öretagsstrukturen Redovisningen av undersökningsresultaten sker dels fördelad på branschgrupp (dagligvaruhandel respektive fackhandel), dels fördelad på företagsstorlek (under 10 anställda respektive 10-49 anställda). Dessutom anges resultat för hela detaljhandeln. De antal och värden som redovisas avser uppräkningar till totalnivå om inte annat anges. Med hänsyn till dels att undersökningen baseras på ett urval av företag, dels att en tredjedel av företagen inte lämnat uppgifter kan det finnas en viss avvikelse mellan de redovisade och de verkliga resultaten. Dessutom innebär bortfallet av nyetablerade företag 1977 och 1978 att de redovisade totalnivåsiffrorna är underskattade.

Antal fiiretag och försäljningsställen

1 tabell 19 redovisas antal företag och antal försäljningsställen fördelade på branschgrupp.

Tabell 19 Antal företag och antal försäljningsställen fördelade på branschgrupp 1978

Av de 45103 detaljhandelsföretagen med mindre än 50 anställda som fanns registrerade 1976 enligt CFR kvarstår alltså ca 33 000 företag 1978/ 79 när följande kategorier borttagits: Företag upphörda 1977-1978 (ev. tidigare), företag tillhörande koncern med 50 anställda och mer, kooperativa företag samt felklassade företag (ej detaljhandel). Antal företag inom dagligvaruhandeln utgör ca 15 600 mot ca 17 400 inom fackhandeln. För dagligvaruhandeln redovisas i genomsnitt 1,04 försäljningsställen per företag medan motsvarande antal för fackhandeln ligger på 1,21. Det bör observeras att företag som registrerats under 1977 och

224 Bilaga

1978 inte ingår i undersökningen, eftersom man endast haft tillgång till registerdata från 1976 (CFR). Fördelningen av antal företag och försäljningsställen på företagsstorlek redovisas i tabell 20. Tabell 20 Antal företag och antal försäljningsställen fördelade på företagsstorlek 1978

Av samtliga ca 33000 företag utgör andelen företag med mindre än 10 anställda hela 94 %. Antalet försäljningsställen per företag är lägre inom de mindre företagen (1,09) än inom de medelstora (l,73).

Företagens årsomsättning

De omsättningsuppgifter som företagen lämnat avser deras senast avslutade räkenskapsår, vilket i allmänhet innebär kalenderåret 1977. I de fall räkenskapsår över- eller understigit 12 månader har omsättningen korrigerats på så sätt att exempelvis beloppet för ett bokföringsår på åtta månader höjts med 50 % medan beloppet för ett bokföringsår på sexton månader sänkts med en fjärdedel. De här redovisade omsättningsuppgifterna avser alltså en verklig eller beräknad 12-månadersperiod. l de omsättningsuppgifter som redovisas nedan ingår mervärdeskatt. I tabell 21 redovisas företagens omsättning uppräknad till totalnivå med fördelning på branschgrupper.

Tabell 21 Total omsättning samt genomsnlttsomsättning per företag (milj. kr) 1977

De mindre och medelstora företagen inom dagligvarubranscherna som redovisas i denna rapport omsatte 23,6 miljarder kr år 1977, vilket motsvarar ca 60 96 av den totala omsättningen inom hela dagligvaruhandeln. De fackhandelsföretag som redovisas här beräknas 1977 ha omsatt 18,4 miljarder kr. Av den totala fackhandelsomsättningen svarar de mindre och medelstora företagen för ca 70 96. Den genomsnittliga omsättningen för samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag är beräknad till 1,3 milj. kr. Företagen inom daglig-

Bilaga 225

varubranscherna är genomsnittligt större omsättningsmässigt sett än företagen inom fackhandeln - 1,5 milj. kr mot 1,1 milj. kr. Omsättningen totalt och per företag fördelad efter foretagsstorlek anges i tabell 22. Tabell 22 Total omsättning samt genomsnittsomsättning per företag (milj. kr.) 1977

Omsättningen inom de mindre företagen dvs. de med under tio anställda, uppgick for 1977 till 26,4 miljarder kr medan omsättningen inom de medelstora företagen dvs. de med 10-49 anställda utgjorde 15,6 miljarder kr. Genomsnittsomsättningen för de mindre Företagen ligger på 0,8 milj. kr eller ungefär en tiondel av de medelstora företagens genomsnittsomsättning (8,2 milj. kr).

Antal sysselsatta Vid gruppering av företagen efter storlek används i utredningen liksom i CFR antal anställda (årsverken), vilket framräknats genom att antalet totalt utförda arbetstimmar för anställd personal dividerats med normalarbetstiden för en heltidsanställd person. Företag, i vilka endast familjemedlemmar är sysselsatta, har hänförts till företag med 0 anställda. De uppgifter som företagen lämnat till denna undersökning omfattar samtliga sysselsatta dvs. både anställd personal och familjemedlemmar sysselsatta i rörelsen. Antalet sysselsatta har fordelats dels på dessa båda kategorier, dels på heltids- respektive deltidssyssatta utan angivande av antalet arbetstimmar. I tabell 23 redovisas antal anställda och antal familjemedlemmar uppdelade på heltids- och deltidssysselsatta inom branschgrupperna. Tabell 23 Antal anställda och antal familjemedlemmar sysselsatta på heltid respektive deltid fördelade pi branschgrupp 1977

Branschgrupp Antal anställda Antal familje- Summa medlemmar

Heltid Deltid Heltid Deltid Heltid Deltid Dagligvaruhandel 18 650 24 900 15 900 4 900 34 550 29 800 Fackhandel 27 400 24 100 17 100 8 000 44 500 32 100

Summa 46 050 49 000 33 000 12 900 79 050 61 900

Totalt ca 140 000 personer beräknas enligt undersökningen vara sysselsatta inom de mindre och medelstora detaljhandelsforetagen, varav ca 95000 eller två tredjedelar består av anställd personal. Andelen heltidssysselsatta utgör drygt hälften av samtliga sysselsatta. Antalet sysselsatta per företag

226 Bilaga

uppgår till 2,4 på heltid och 1,9 på deltid. Av familjemedlemmarna arbetar dock drygt 70 % på heltid medan andelen heltidsarbetande bland de anställda ligger på knappt 50 %. Det bör observeras att företag som etablerats efter 1976 ej ingår i undersökningen, vilket innebär att antal sysselsatta 1977 inom samtliga mindre och medelstora detaljhandelsföretag ligger något högre än de här redovisade uppgifterna. De här redovisade företagen inom dagligvaruhandeln sysselsätter färre personer både totalt och per företagjämfört med fackhandelsföretagen. Vad beträffar andelen heltidssysselsatta av samtliga sysselsatta ligger den något lägre för dagligvaruhandeln än för fackhandeln. Ingen skillnad föreligger dock mellan branschgruppema avseende de anställdas andel av samtliga sysselsatta. Tabell 24 visar de sysselsattas fördelning för de olika storleksgrupperna. Tabell 24 Antal anställda och antal familjemedlemmar sysselsatta på heltid respektive deltid fördelade på företagsstorlek 1977

Företagsstorlek Antal anställda Antal familje- Summa medlemmar

Heltid Deltid Heltid Deltid Heltid Deltid 0-9 anställda 30 100 32 150 30 450 12 300 60 550 44 450 10-49 anställda 15 950 16 850 2 550 600 18 500 l7 450

Summa 46 050 49 000 33 000 12 900 79 050 61 900

Av samtliga här redovisade företag svarar de mindre företagen (0-9 anställda) för ungefär tre tjärdedelar av antalet sysselsatta både vad gäller heltid och deltid. Andelen anställda är dock betydligt högre i de medelstora företagen (ca 90 %) än i de mindre företagen (ca 60 %). Gencmsnittet sysselsatta per företag utgör 2,0 på heltid och 1,4 på deltid inom de mindre och 9,7 respektive 9,1 inom de medelstora företagen. Om man ser på den genomsnittliga omsättningen inom ie båda storleksgrupperna finner man att effektiviteten uttryckt i omsättning per sysselsatt är närmare dubbelt så stor bland de medelstora företagen jämfört med de mindre.

Företagens etableringsâr

För att fastställa nyetableringens omfattning inom de mindre o:h medelstora har med ledning av uppgifterna om etzbleringsår födetaljhandelsföretagen retagen indelats i ”nya” och bestående företag. De nya företagen skall ha etablerats 1972 och senare, dvs. 1972-1976, medan alla företag etablerade före 1972 räknas som bestående. Av tabell 25 framgår andelen nya respektive bestående företag inom de båda branschgruppema samt totalt. Av de ca 33 000 mindre och medelstora detaljhandelsföretigen är ungefár 16 % etablerade under femårsperioden 1972-1976. Andelen”nya” företag är några procentenheter högre inom fackhandeln är inom dagligvaruhandeln.

Bilaga 227 Tabell 25 Antal företag etablerade före 1972 och 1972-1976 fördelat på branschgrupp 1978

Andel nya och bestående företag for olika löretagsstorlekar redovisas i tabell 26.

Tabell 26 Antal företag etablerade före 1972 och 1972-1976 fördelat på företagsstorlek 1978

Ungefär en femtedel av de medelstora företagen kan räknas till gruppen nya företag, medan denna andel är lägre lör de mindre företagen - ca 16 96.

3.7 Medlemskap i frivillig kedja

Någon allmänt vedertagen definition av begreppet ”frivillig kedja” existerar inte. Det som främst kännetecknar en frivillig kedja är att samarbetsavtal upprättats mellan detaljister inom samma bransch och att en central administration handlägger vissa gemensamma funktioner sâsom inköp, mark-

Tabell 27 Antal företag anslutna till frivillig kedja fördelat på branschgrupp 1978 t

228 Bilaga

nadsföring, utbildning m. m. Med frivillig kedja avses i denna undersökning

Vivo och Favör inom dels de dels kedjorna ICA, livsmedelsdetaljhandeln, frivilliga fackkedjorna (se appendix 4). Tabell 27 visar antalet företag anslutna till frivillig kedja och fördelat på branschgrupp. Anslutningen till frivillig kedja är betydligt högre inom dagligvaruhandeln där 37 % av företagen är medlemmar jämfört med fackhandeln där endast 10 96 av företagen redovisar medlemskap. Hur stor anslutningen är till frivillig kedja inom olika företagsstorlekar framgår av tabell 28. Tabell 28 Antal företag anslutna till frivillig kedja fördelat på företagsstorlek 1978

Anslutningen till frivillig kedja är tre ä fyra gånger vanligare bland de medelstora företagen än bland de mindre. Antalet medelstora företag inom är visserligen något högre än antalet medelstora fackdagligvaruhandeln handelsföretag men skillnaden är så obetydlig att man kan bortse från eventuell inverkan härav vad gäller kedjeanslutning.

3.8 Kontrakts- och ägandeförhâllanden avseende företagets lokaler

1 likhet med företagens bokförda tillgångar som behandlas i följande avsnitt kan hyreskontraktet på lokaler utgöra en form av säkerhet för långivare. Denna säkerhet kan ibland anses så betydelsefull för långivaren att denne kräver att få förfoganderätt över hyreskontraktet för att lånet skall beviljas. I tabell 29 redovisas fördelat på branschgrupp vem som har förfoganderätten till kontraktet på lokalerna eller om lokalerna inryms i egen fastighet.

Tabell 29 Antal företag med lokaler i egen fastighet samt antal företag som hyr lokalerna med respektive utan förfoganderätt över hyreskontraktet fördelade på branschgrupp 1978

Branschgrupp Företag med lokaler Företag i egen fastighet företag Med förfoganderätt Utan förfoganderätt över hyreskontraktet över hyreskontraktet

Antal 96 av Antal 96 av Antal 96 av företag totalt företag totalt företag totalt

15 550 5 700 37 950 6 8 900 57 Dagligvaruhandel 17 400 2 350 14 - - 15 050 86 Fackhandel Summa 32 950 8 050 25 950 3 23 950 72

sou 1979:74 Bilaga 229

Tabell 30 Antal företag med lokaler i egen fastighet samt antal företag som hyr lokalerna med respektive utan förfoganderätt över hyreskontraktet fördelade på företagsstorlek 1978 Branschgrupp Totalt Företag med lokaler Företag antal i egen fastighet .

Tre fjärdedelar av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen hyr sina lokaler medan en fjärdedel har lokaler i egen fastighet. Jämför man förhållandena i de båda branschgrupperna finner man att lokaler i egen

fastighet är två å tre gånger vanligare i dagligvaruhandeln än i fackhandeln.

Företag som hyr sina lokaler måste ibland överlåta förfoganderätten över hyreskontraktet till långivaren som säkerhet. Det händer också att hyreskontraktet utställs direkt på långivaren. Bland de undersökta företagen förekommer detta endast inom dagligvaruhandeln, där ca 6 96 av företagen inte själva förfogar över hyreskontraktet. l så gott som samtliga fall är långivaren även leverantör och tillhör ICA eller DAGAB. Lokalförhållandena för företagen inom olika företagsstorlekar framgår av tabell 30. En fjärdedel av de mindre företagen har lokaler i egen fastighet men endast ca 7 % av de medelstora företagen äger fastigheten där verksamheten bedrivs. De mindre företag som hyr sina lokaler har mestadels förfoganderätten över kontraktet själva. Endast ca 2 % av de mindre företagen har det inte, medan motsvarande andel för de medelstora företagen utgör ca 24 %.

3.9 Kapitalets användning

Med ledning av företagens balansräkningar vid senaste bokföringsårs utgång har en beräkning skett av storleken på de olika tillgångsposterna. För de allra minsta företagen inom dagligvaruhandeln utan några anställda har det varit svårt att erhålla uppgifter om tillgångar, skulder och eget kapital. Dessa små företag inom dagligvaruhandeln utgör visserligen omkring en femtedel av antalet mindre och medelstora företag men för cirka 3 % sv_arar blott av både deras totala omsättning och totala tillgångar. skulder Tillgångar, och eget kapital har uppskattats på basis av omsättningen för de företag som ej lämnat dessa uppgifter. Av tabell 31 framgår tillgångarnas storlek totalt och inom branschgrupperna. Av de totala tillgångarna på 12,3 miljarder kr faller 4,4 miljarder kr eller drygt en tredjedel på dagligvaruhandeln och 7,9 miljarder kr eller knappt två tredjedelar på fackhandeln. För samtliga mindre och medelstora företag uppgår tillgångarna till 375 000 kr per företag i genomsnitt. Motsvarande

Bilaga Tabell 31 Företagens tillgångar fördelade på branschgrupp 1977/78 Tillgångstyp Dagligvaruhandel Fackhandel Summa Milj. 96 av Milj. % av Milj. 96 av kr totalt kr totalt kr totalt Omsättningstillgângar

Varulager Övriga kortfristiga fordringar och omsättningstillgångar 570 13 460 6 1030 8

Summa 3 140 71 7 060 90 10 200 83

AnIäggningsri/Igângar Inventarier, maskiner, bilar 0. d. 550 12 400 5 950 8 Fast egendom, (byggnader och mark) 450 10 210 3 660 5 Värdepapper och lång- 300 7 180 2 480 4 fristiga fordringar Summa 1 300 29 790 10 2 090 17

Summa tillgångar 4440 100 7 850 100 12 290 100

värde for dagligvaruhandeln ligger på 285 000 kr och för fackhandeln på 450000 vilket innebär att tillgångarna inom ett fackhandelsföretag är kr, en och en halv gång så stora som inom ett företag i dagligvaungefär ruhandeln. De olika typerna av tillgångar fördelar sig i allmänhet annorlunda inom än inom fackhandeln. Endast andelen likvida medel (kasdagligvaruhandeln sa, bank, postgiro) och kundfordringar är lika och ligger kring 11 % var inom båda branschgrupperna. Varulagret är den största tillgångsposten och svarar for över hälften av samtliga företags tillgångar. Dagligvaruhandeln redovisar en betydligt lägre andel varulager - 36 % - än fackhandelns 62 %. i genomsnitt ca 8 % av de totala till-

Övriga omsättningstillgångar utgör gångarna för båda branschgrupperna totalt, men är relativt sett dubbelt så

stora inom dagligvaruhandeln som inom fackhandeln. som utgör ca 17 % av de mindre och me-

Anläggningstillgångarna,

delstora foretagens tillgångar, svarar för tre gånger så hög andel (29 %) av dagligvaruforetagens tillgångar som av fackhandelns (10 %). Knappt hälften av anläggningstillgångarna utgörs av inventarier, bilar, maskiner 0. d. medan värdepapper och långfristiga fordringar utgör något mindre än en Fast dvs. byggnader och mark omfattar for båda fjärdedel. egendom ungefär en tredjedel av anläggningstillgångarna vilketi branschgrupperna procent av totala tillgångarna motsvarar cirka 10 % for dagligvaruhandeln och ca 3 96 for fackhandeln.

sou 1979:74 231

Bilaga

I tabell 32 redovisas tillgångarnas fördelning vid olika företagsstorlek. Tabell 32 Företagens tillgångar fördelade på företagsstorlek 1977/78

Tillgångstyp Företag med Summa

0-9 anställda 10-49 anställda

Milj. 96 av Milj. 96 av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt

Omsättningsti/Igângar Likvida medel 840 10 510 14 1 350 ll Kundfordringar 980 12 340 9 1 320 ll Varulager 4 860 57 l 640 43 6 500 53 Övriga kortfristiga fordringar och omsättningstillgångar 640 7 390 10 l 030 8

Summa 7 320 86 2 880 76 10 200 83

AnIäggningsri/Igângar Inventarier, maskiner, bilar 0. d. 640 8 310 8 950 8 Fast egendom (byggnader och mark) 330 4 330 9 660 5 Värdepapper och långfristiga fordringar 200 2 280 7 480 4

Summa 1 170 14 920 24 2 090 17

Summa tillgångar 8490 100 3 800 100 12 290 100

De totala tillgångarna fördelar sig med ca 70 % på de mindre och med ca 30 % på de medelstora företagen. Per företag ligger genomsnittet totalt på 375 000 kr. De medelstora företagen redovisar ett genomsnitt på ca 2 milj. kr, medan de mindre företagen endast når upp till ca 275 000 kr. Som tidigare nämnts är uppgifterna för de allra minsta företagen delvis uppskattade, vilket innebär att de redovisade totala tillgångarna för gruppen 0-9 anställda kan ligga ett par procent högre eller lägre. Skillnaden mellan de mindre och medelstora Företagens fördelning av tillgångarna är inte lika markant som mellan de båda branschgruppernas. De mindre företagen redovisar en tredjedel högre andel av totala tillgångarna vad gäller kundfordringar och varulager, men en tredjedel lägre andel avseende likvida medel och övriga omsättningstillgångar. Anläggningstillgångarna inom de mindre företagen är relativt små. Endast ca 4 % av tillgångarna består av fast egendom och ca 2 % av värdepapper 0. d., medan motsvarande andelar för de medelstora företagen ligger på 9 respektive 7 %. Det kan noteras att antal företag som redovisat fast egendom utgör ca 300 av de 1920 medelstora företagen. För de mindre företagen finns ej tillräckligt material för att kunna beräkna hur många som har fast egendom. Visserligen anser ca 8000 av de 31000 att de har lokaler i egen fastighet, men fastigheterna ägs ofta privat, dvs. de redovisas inte i rörelsen.

232 Bilaga

3.10 Kapitalets anskaflning ka- Finansieringen av företagens tillgångar med eget respektive främmande framgår av tabell 33. pital med redovisning på branschgrupp

Tabell 33 Eget och främmande kapital fördelat på branschgrupp 1977/78

Branschgrupp Eget kapital Främmande kapital Summa

Totalt Per fore- Totalt Per fore- Totalt Per foremilj. tag 1000 milj. tag 1000 milj. tag 1000 kr kr kr kr kr kr

740 45 3 700 240 4 440 285 Dagligvaruhandel Fackhandel l 800 100 6 050 350 7 850 450

Summa 2 540 80 9 750 295 12 290 375

80 % av i de mindre och medelstora detaljhandels-

Ungefär kapitalet

företagen utgörs av främmande kapital. Företagen inom dagligvaruhandeln kapital (ca 83 %) jämfört med företagen redovisar en högre andel främmande reserverna har fordelats med inom fackhandeln (ca 77 96). De obeskattade hälften var på eget respektive främmande kapital. I tabell 34 redovisas kapitalets fördelning på företagsstorlek. 1977/78 Tabell 34 Eget och främmande kapital fördelat på företagsstorlek

Eget kapital Främmande kapital Summa Företagsstorlek Totalt Per före- Totalt Per före- Totalt Per foremilj. tag 1000 milj. tag 1000 milj. tag 1000

Det främmande kapitalet inom de mindre företagen uppgår till ca 6,7 ca 80 96 av det totala kapitalet. Andelen främmiljarder kr, vilket motsvarar mande kapital av totalt kapital är densamma for de medelstora företagen och utgör ca 3 miljarder kr. Enligt publikationen Företagen 1976 (SCB 1978) svarar det främmande i större detaljhandelsföretag (20 anställda och mer) for ca 80 % kapitalet Andelen främmande kapital inom detaljhandelsav det totala kapitalet. företagen är alltså oberoende av foretagsstorlek.

3.11 Det främmande kapitalets sammansättning

främmande kapital består av långfristiga skulder (lån och pen- Företagens leverantörsskulder samt andra kortfristiga skulder såsom sionsavsättningar), kostnader och forutbetalda intäkter, skulder avskatteskulder, upplupna seende semesterersättningar och arbetsgivaravgifter.

Bilaga 233

l tabell 35 redovisas hur det främmande kapitalet är sammansatt totalt samt inom branschgrupperna. Skulderna har sammanförts till fyra huvudgrupper: lån, leverantörsskulder, skatteskuld för reserver samt övriga skulder inklusive pensionsavsättningar.

Tabell 35 Det främmande kapitalets sammansättning fördelat på branschgrupp 1977/78

Typ av främmande Daglig- Fackhandel Summa kapital varuhandel

Milj. % av Milj. % av Milj. % av kr totalt kr totalt kr totalt

Lån 1 085 30 1 290 21 2 375 25 Leverantörsskulder 1 305 35 2 445 40 3 750 38 Skatteskulder på reserver 265 7 805 13 1 070 1 1 Övriga skulder 1 045 28 l 510 25 2 555 26

Summa 3 700 100 6 050 100 9 750 100

Av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens skulder dominerar leverantörsskulderna med ca 3,8 miljarder kr, vilka så gott som uteslutande består av varuskulder. Leverantörsskulderna utgör i genomsnitt ca 38 % av det totala främmande kapitalet. Dagligvaruhandeln redovisar några procentenheter lägre och fackhandeln några procentenheter högre andel än genomsnittet. Det lånade kapitalet uppgick för samtliga företag till ca 2,4 miljarder kr, vilket är lika med en fjärdedel av det totala främmande kapitalet. Andelen lånat kapital är en och en halv gång så hög i dagligvaruhandeln (ca 30 %) som i fackhandeln (ca 20 %). Det absoluta värdet ligger på ca 1,1 miljard kr för dagligvaruhandeln och på ca 1,3 miljarder för fackhandeln. Beräknade skatteskulder på reserver utgör drygt en miljard kr eller ca 11 % för företagen sammanlagt. Därav svarar fackhandeln för hela 0,8 milkr. Resterande fjärdedel av de totala skulderna består nästan helt jarder av kortfristiga skulder. De långfristiga skulder som ingår avser avsättningar till pensioner som förekommer i ytterst få företag. Hur det främmande kapitalet är sammansatt i mindre respektive medelstora företag framgår av tabell 36. Andelen skatteskulder på reserver och övriga skulder är ungefär lika stora i mindre och i medelstora företag. Låneandelen är däremot ca fem procentenheter större i de medelstora företagen än i de mindre, som i stället har större andel leverantörsskulder - ca 41 96 mot ca 33 % i de medelstora företagen. För samtliga större detaljhandelsföretag (20 anställda och mer) uppgår enligt publikationen Företagen 1976 leverantörsskulderna till 21 ä 22 % av det totala främmande kapitalet. Andelen sjunker alltså relativt kraftigt med stigande företagsstorlek.

234 Bilaga

Tabell 36 Det främmande kapltalets sammansättning fördelad på företagsstorlek 1977/78 Typ av främmande Företag med Summa kapital 0-9 anställda 10-49 anställda Milj. % av Milj. % av Milj. 96 av kr totalt kr totalt kr totalt Lan 1 535 23 840 28 2 375 25 Leverantörsskulder 2 745 41 1 005 33 3 750 38 Skatteskulder på reserver 700 10 370 12 l 070 ll Övriga skulder l 720 26 835 27 2 555 26 Summa 6 700 100 3 050 100 9 750 100

3.12 Lånefinansieringens omfattning

Drygt 24 000 av de 33 000 mindre och medelstora företagen redovisar lån vid bokslutstillfállet. Antal företag med respektive utan lån fördelat på branschgrupp redovisas i tabell 37. Tabell 37 Antal företag med och utan lån fördelade på branschgrupp 1978 Branschgrupp Företag med lån Företag utan lån Summa Antal % av Antal % av Antal % av

Det föreligger som framgår av tabell 37 inga nämnvärda skillnader mellan företag inom dagligvaruhandel och fackhandel vad gäller andel med respektive utan lån. I tabell 38 redovisas antal företag med och utan lån fördelat på företagsstorlek. Tabell 38 Antal företag med och utan lån fördelat på företagsstorlek 1978

Relativt fler av de medelstora företagen än av de mindre redovisar lån. Av de medelstora företagen är det endast en tiondel som saknar lån mot drygt en fjärdedel av de mindre.

Bilaga 235

Tabell 39 Utestående lånebelopp samt antal lån hos olika långivare fördelade på branschgrupp 1977/78

Dagligvaruhandel Fackhandel Summa Långivare Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal j? lån i? lån e? lån % av Milj. % av Milj. % av Milj. kr totalt kr totalt kr totalt

Bank 800 74 13 280 965 75 13 940 1 765 74 27 220 60 5 2 070 235 18 5 630 295 12 7 700 Privatperson 10 1 015 . . . . - 110 5 l 030 Leverantör 105 120 1 1 500 85 7 350 205 9 850 Övriga Summa 1 085 100 16 865 1 290 100 19 940 2 375 100 36 800

3. 13 Lângivarekategorier

Detaljhandelsforetagens långivare kan indelas i fyra kategorier: banker, prileverantörer och övriga kreditinstitut. 1 tabell 39 redovisas de vatpersoner, sammanlagda lånesummorna samt antal lån för respektive kategori fördelade på branschgrupp. Bankernas långivning till de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen omfattar drygt 27 000 lån och uppgår till ca 1,8 miljarder kr, vilket motsvarar ungefär tre fjärdedelar av företagens totala lånesumma. Genomsnittslånet hos bankerna ligger kring 65 000 kr. Därnäst i betydelse kommer privata långivare, som till större delen utgörs av delägare. Den totala lånesumman från denna kategori uppgår till 0,3 miljarder kr. Lånen är i allmänhet relativt små med ett genomsnittligt värde på knappt 40000 kr. Privatlânens andel är betydligt större i fackhandeln (ca 18 %) än i dag- (ca 5 %). Motsatsen kan konstateras för leverantörslånen. ligvaruhandeln kr eller 10 % av dagligvaruhandelns ute- Dessa uppgår till 0,1 miljarder stående lån. De långivande leverantörerna inom dagligvaruhandeln består till allra största delen av ICA och DAGAB. Av den utestående lånesumman för leverantörslånen på ca 100 milj. kr kommer endast ca en femtedel från andra leverantörer. Inom fackhandeln är direkta lån från leverantörer av obetydlig omfattning. Den mera kortfristiga kreditgivningen från leverantörer i form av varukrediter är dock som tidigare nämnts relativt större i fackhandeln än i dagligvaruhandeln.

Övriga långivare svarar for en sammanlagd lånesumma på 0,2 miljarder

kr. Det utestående beloppet per lån är relativt stort - ca 240000 kr. De största långivarna inom kategorin övriga är Industrikredit och Företagskredit med ca hälften av det utestående beloppet. Därnäst i storsammanlagt leksordning kommer l-landelskredit, Bofab och Spintab som är ungefär lika stora långivare och tillsammans svarar för en tredjedel eller ca 70 milj. kr. Av övriga långivare kan nämnas Köpmännens Pensionskassa (KPK) och Hypotekskassan.

236 Bilaga Tabell 40 Utestående lånebelopp samt antal lån hos olika långivare fördelade på företagsstorlek 1977/78 långivare 0-9 anställda 10-49 anställda Summa Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal

Tabell 40 visar utestående lånebelopp och antal lån för respektive kategori av långivare fördelade på företagsstorlek. De utestående lånesummornas Fördelning på långivare skiljer sig åt för olika företagsstorlekar. De mindre företagen använder sig i större utsträckning av banker och privatpersoner som långivare än de medelstora företagen. Motsatsen gäller lån från leverantörer och övriga kreditinstitut, som svarar för närmare 30 % av de medelstora företagens sammanlagda Iånesumma men för endast ca 5 96 av de mindre företagens.

3.14 Olika former av säkerhet för län

De säkerheter som ofta måste ställas i samband med att företaget erhåller lån, kan antingen bestå av företags- och fastighetsinteckningar, borgen eller av kombination av inteckning och borgen. I tabell 41 redovisas de utestående lånen efter typ av säkerhet samt med fördelning på branschgrupp. Av de mindre och medelstora företagens utestående lån på ca 2,4 miljarder kr utgörs ca en trejdedel av lån mot enbart inteckning. Andelen är ungefär lika stor i dagligvaruhandeln som fackhandeln. Säkerhet i form

Tabell 41 Utestáende lånebelopp samt antal lån med olika säkerheter fördelade på branschgrupp 1977/78

Säkerhet Dagligvaruhandel Fackhandel Summa Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal ___..——__ lån T————-—- lån ——..:_— lån Milj. 96 av Milj. 96 av Milj. 96 av kr totalt kr totalt kr totalt

lnteckning 365 34 7 000 445 35 4 360 810 34 ll 360 Borgen 265 24 4 900 400 31 8 400 665 28 13 300 lnteckning

Bilaga 237

av enbart borgen har lämnats För ca 28 % av lånen motsvarande 0,7 miljarder kr. De rena borgenslånen har större betydelse inom fackhandeln (ca 31 96) än inom dagligvaruhandeln (ca 24 %). Lån med både inteckning och borgen som säkerhet uppgår till 0,6 miljarder kr eller en fjärdedel För samtliga Företag. Andelen För företagen inom dagligvaruhandeln är dock dubbelt så hög (ca 35 %) som inom fackhandeln (ca 17 %). Lån utan någon säkerhet Förekommer i relativt liten omfattning. Endast ca 12 96 av de utestående lånen hos samtliga mindre och medelstora Företag saknar säkerhet. Företagen inom fackhandeln redovisar dock högre andel (ca 17 96) än företagen inom dagligvaruhandeln (ca 7 96). Lån utan säkerhet Förekommer så gott som uteslutande med privatpersoner som långivare. Det utestående beloppet per lån ökar med ökad säkerhet. Genomsnittsbeloppet per lån ligger kring 35 000 kr om säkerhet saknas, 50000 kr För rena borgenslån, 70000 kr För inteckningslån och 170000 kr För lån mot både inteckning och borgen. Genomsnittsbeloppet per lån är högre inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln vad gäller rena inteckningslån 100 000 respektive 50 000 kr. Motsatt Förhållande råder beträffande de kombinerade intecknings- och borgenslånen. För dessa redovisar fackhandeln 130000 kr per lån mot 210000 kr på lån För dagligvaruhandeln. Lånebelopp och antal lån med olika säkerheter För olika storlekar av Företag redovisas i tabell 42. Skillnaden mellan Företag av olika storlek vad gäller lånens Fördelning efter säkerhet är stor ifråga om lån mot enbart borgen och lån mot en kombination av borgen och inteckning. De utestående beloppen För borgenslånen utgör drygt en tredjedel av de mindre Företagens utestående lånesumma men endast ca 16 % av de medelstora Företagens. Lån mot både inteckning och borgen är tre gånger så betydande inom de medelstora Företagen som inom de mindre.

Tabell 42 Utestående lånebelopp samt antal lån med olika säkerheter fördelade på företagsstorlek 1977/78

Säkerhet 0-9 anställda 10-49 anställda Summa

Utestående lån Antal Utestående lån Antal Utestående lån Antal ——-:——— lån —————- lån ._:__ lån Milj. 96 av Milj. % av Milj. 96 av kr totalt kr totalt kr totalt

Inteckning 570 37 10 340 240 29 1 020 810 34 11 360 Borgen 535 35 12 560 130 16 740 665 28 13 300 Inteckning

Bilaga

samt vid bokslutatillfiillet utnyttjad kredit och kreditgräns Tabell 43 Antal företag med checkriikningskredit 1977/78 Antal 96 av Utnyttjad Totalt bevil- Utnyttjad antotala kredit, jad kredit, del antalet milj. kr milj. kr av beviljad kredit, 96

Branschgrupp 7 465 48 345 635 54 Dagligvaruhandel Fackhandel 9 275 53 635 785 81

Summa 16 740 51 980 l 420 69

Föreragssrørlek 0-9 anställda 15 325 49 710 1 0l0 70 1415 74 270 410 66 10-49 anställda Summa 16 740 51 980 l 420 69

3.15 Omfattningen av checkräkningskrediter samt lån med fastighet

som säkerhet eller leverantör som borgensman I de utestående beloppen enligt förra avsnittet ingår den vid bokslutstillfállet utnyttjade checkräkningskrediten. Då det kan vara av intresse att känna till den beviljade kreditens storlek redovisas i tabell 43 dels antal företag som vid bokslutstillfállet redovisat utnyttjad checkräkningskredit, dels de utnyttjade beloppen och kreditgränsen. Hälften av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen har checkräkningskredit. Andelen är något högre inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. Den utnyttjade krediten vid bokslutstillfállet uppgick till närmare 1 miljard kr men den beviljade krediten för samma lån översteg 1,4 miljarder kr, vilket innebär ca 70 % utnyttjande. Fackhandeln redovisar vid bokslutstillfállet högre utnyttjande (ca 80 %) än dagligvaruhandeln (54 %). Checkräkningskredit förekommer i tre av fyra medelstora detaljhandelsföretag men i blott vartannat av de mindre. Vad beträffar andelen utnyttjad kredit av total kredit är denna relativt likartad för de båda företagsstorlekarna. Vissa former av säkerhet har befunnits vara av särskilt intresse vid undersökning av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagens låneförhållanden såsom fastighetsinteckningar och borgen från leverantörer. I tabell 44 anges dels andelen företag med sådana säkerheter, dels lånebeloppen fördelade på branschgrupp och företagsstorlek. Lån där fastighet ingår som säkerhet, förekommer bland ca 14 % av de mindre och medelstora företagen. Andelen är ungefär 3 procentenheter högre inom dagligvaruhandeln och lika många procentenheter lägre inom fackhandeln jämfört med genomsnittet för samtliga företag. Antalet medelstora foretag med fastighetslån är relativt sett något mindre än antalet mindre företag med sådana lån. Beträffande fastighetslånens storlek kan konstateras att de svarar för omkring en femtedel av samtliga utestående

Bilaga

aEE=mo:«_

å

:S9

mm N.

vm .. Z E Z

b_

:aEm:um.on

..._23

m

.EE mmm u mmm : o: mmm

Eom

,.55 å

:§9

m v m v

.§:Eoo_

mm .. mm

:...§o›o_

v08

å

9320,.

Sm Sn å omv Sm

:3 _£: _ | _ _

aEE=mo:a_

å :å:

mm §9 om o_ cm z .m om

2_.._o.__..2

_a_

.E03 .EE o: m: S.. o: mmm m9.

.o € 9_mm

.arean

E8 E3 å

:S9

Bnmzme

mm Z : z z 2 E

aqua.

sig..

BE

m

9220,.

om. 3 mom :N Sm

C3 _S: m _ v omm.. v

.2.

_i_

02.028.:

8522:*

_%=E.§m__m8

a.

§Ewc...u=EQ _%§ «mtc:.aME.8.e..~

asså

€ _o£

«seam

%__§§

:så .Å $19

Bilaga

lån, dvs. närmare 0,5 miljarder kr. För företagen inom dagligvaruhandeln ligger andelen kring hela 30 96 men inom fackhandeln på endast 10 96. Eftersom de utestående beloppen per företag avseende fastighetslån ligger på endast ca 50 000 kr för de mindre företagen, men så högt som 1,2 miljoner kr för de medelstora företagen, innebär det att fastighetslånens andel av totala lånesumman blir högre i de medelstora företagen (ca 31 %) än i de mindre (ca 14 96). Av tabell 39 har framgått att lån från leverantörer uppgick till ca 100 milj. kr vilka nästan uteslutande avsåg dagligvaruhandelns företag. Det förekommer även att leverantörer är borgensmän för lån till dagligvaruhandeln. Inget av de undersökta fackhandelsföretagen har uppgivit leverantör som

borgensman. Det kan dock inte ufeslutas att leverantör har ställt borgen

men att detta förbisetts vid uppgiftslämnandet om det även finns annan säkerhet. Utöver de ca 100 milj. kr som leverantörerna direkt lånat ut, redovisas en utestående lånesumma på ca 250 milj. kr för lån med leverantör som borgensman. För omkring 90 % av denna lånesumma är leverantör lika med ICA och DAGAB. Totalt svarar de s. k. leverantörslånen på ca 350 milj. kr för ca 34 % av den totala utestående lånesumman inom de här redovisade företagen tillhörande dagligvaruhandeln.

3.16 Finansiering genom Ieasing I stället för att köpa t. ex. bilar och viss utrustning till butikerna, såsom TV-övervakning, kassaregister och vågar, kan företagen numera leasa (hyra) dessa inventarier för viss tid. Företagen kan därefter köpa in utrustningen till ett reducerat värde. Omfattning av leasing i de mindre och medelstora företagen framgår av tabell 45 där det också anges vilken typ av inventarier som leasats.

Tabell 45 Antal företag med Ieasingkontrakt samt typ av leasat objekt fördelade på branschgrupp och företagsstorlek 1978

Företag med leasing- Frekvens för olika typer av leasade objekt, 96 kontrakt

Antal % av totala Bilar TV-bevak- Övrigt Summa antalet ning Kassaregister Vågar

Branschgrupp

Företagsstorlek

Bilaga 241

Endast ca 1900 eller 6 % av de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen leasar bilar och inventarier. Andelen är lika för båda branschgrupperna, men bland de medelstora företagen är leasing omkring fyra gånger vanligare än bland de mindre företagen. De leasade objekten består till ca 60 % av bilar. Dagligvaruhandeln och särskilt då de större företagen leasar i större utsträckning TV-bevakning, kassaregister, vågar 0. d. På grund av att relativt få företag utnyttjar leasing och att typ av leasade inventarier varierar från företag till företag måste de angivna frekvenstalen användas med stor försiktighet.

3.17 Planerade men ej genomförda investeringar åren 1973-1977

Eftersom denna undersökning inte bara syftar till att kartlägga företagens erhållna lån utan även det eventuella behov av lån som funnits men ej kunnat tillgodoses, tillfrågades företagen om huruvida de under den senaste femårsperioden planerat investeringar som ej kommit till stånd. Även skälen härtill fick anges liksom typ av investering. l tabell 46 redovisas för de båda branschgrupperna antal företag som planerat investeringar men ej genomfört dessa samt orsakerna härtill. Ca 15 96 eller närmare 5000 av de mindre och medelstora företagen har angivit att de haft planer på investeringar åren 1973-1977, men att dessa inte blivit av. Frekvensen är nästan dubbelt så hög inom dagligvaruhandeln som inom fackhandeln. För två tredjedelar av företagen berodde de uteblivna investeringarna på att man inte kunnat skaffa kapital. Andra skäl till att investeringsplanerna inte genomförts var att man ej fått byggnadslov eller lämplig mark, försämrat konjunkturläge o. d. Omfattningen av planerade men ej genomförda investeringar för olika företagsstorlekar framgår av tabell 47. Relativt sett lika många mindre som medelstora företag anger att de planerat men ej genomfört investeringar 1973-1977. Medan ungefär 10 96 av samtliga mindre företag redovisar svårigheter med kapitalanskaffning som skäl till utebliven investering, anger endast ca 4 % av de medelstora företagen

Tabell 46 Antal företag som planerat men ej genomfört investeringar åren 1973-1977 samt skälen därtill fördelade på branschgrupp

Branschgrupp Företag som planerat Skäl till att investeringar men ej genomfört in- ej kommit till stånd i 96 av vesteringar 1973-1977 totala antalet företag

Antal 96 av totala Svårigheter Ej erhållit Andra antalet med kapital- byggnads- skäl företag anskaffning lov, lämplig mark o. d.

242 Bilaga

Tabell 47 Antal företag som planerat men_ej genomfört investeringar åren 1973-1977 samt skälen därtill fördelade på företagsstorlek

Företagsstorlek Företag som planerat Skäl till att investeringar ej kommit till stånd men ej genomför: in- i 96 av totala antalet företag vesteringar 1973-1977

Antal 96 av tota1a Svårigheter Ej erhållit Andra

antalet med kapital- byggnads- skäl företag anskaffning lov, lämplig mark o. d.

detta skäl. De medelstora företagens främsta skäl till att man ej investerat har varit svårigheter att få byggnadslov, mark o. d. Det viktigaste skälet till att de mindre företagen inte genomfört sina planerade investeringar uppges av företagen själva vara svårighet att skaffa behövligt kapital. Endast vart tionde av dessa företag har dock sökt lån men ej fått något. Flertalet av de mindre företagen som angivit att de ej investerat på grund av att de ej kunnat skaffa kapital grundar alltså sina påståenden på egna bedömningar av ñnansieringsläget. Vad gäller de medelstora företagen har samtliga företag som angivit svårigheter med kapitalanskaffning även sökt lån men ej fått något. Vilka typer av investeringar som planerats men ej genomförts framgår av tabell 48. Ca 40 96 av de planerade investeringarna avsåg etablering av nytt verksamhetsställe och lika stor del avsåg ersättning av gammal inredning och utrustning. Omkring en tiondel anger att investeringen avsåg ombyggnad av lokalerna. De medelstora företagen planerade ombyggnad av lokaler i större utsträckning än de mindre.

Tabell 48 Frekvensen av olika typer av investeringar som planerats men ej genomförts åren 1973-1977 inom hranschgrupper och företagsstorlekar

Övrigt Summa 100 100 100 100 100

sou 1979:74 Bilaga 243

3.18 Konsultations- och informationsservice

De områden som tidigare redovisats i undersökningen har avsett Företagens struktur, ñnansieringsförhållanden och planerade investeringar. Därutöver har man undersökt i vilken omfattning de mindre och medelstora detaljhandelsföretagen under det senaste bokforingsâret anlitat konsult för t. ex. marknadsföring, administration, etablering och ombyggnader samt vem som anlitats. Även ej tillgodosedda behov av sådan service har kartlagts. I tabell 49 redovisas andel företag som anlitat konsult samt vilken kategori dessa konsulter tillhör. Tabell 49 Antal företag som anlitat konsult med angivande av konsultkategorl 1977/78

Företag 50m anlitat Konsultkategori, frekvens i % konsult

Antal % av Frivillig Övriga Summa totalt kejda

Branschgrupp

Företagsstorlek

Omkring en fjärdedel av företagen har fått konsulthjälp vad gäller marknadsföring, administration, etablering o. d. Andelen är dock betydligt högre för dagligvaruhandeln (ca 37 %) än för fackhandeln (13 %). Förklaringen till den höga andelen inom dagligvaruhandeln är att samtliga Företag som är anslutna till de frivilliga kedjorna inom dagligvaruhandeln (37 96) får hjälp med sin marknadsföring. Visserligen utövar vissa av fackhandelns kedjor (se appendix 4) marknadsföringsfunktion för sina medlemmar, men anslutning till frivillig kedja inom denna branschgrupp är betydligt lägre (10 %). Av de ca 2 300 företagen inom fackhandeln, som erhållit hjälp med marknadsföring o. d., har ca l 300 fått den genom kedjan medan ca 1 000 fått den genom att anlita privat konsult. Andelen som anlitat konsult är betydligt högre för de medelstora än för de små företagen, vilket sammanhänger med anslutning till frivillig kedja. Merparten av de medelstora företag som anlitat privat konsult utgörs av fackhandelsföretag, medan samtliga mindre företag som anlitat privat konsult tillhör fackhandeln. Det kan noteras att inget företag har angivit att de sökt konsultationshjälp men ej lyckats få någon. Andel företag som under det senaste bokföringsåret 1977 eller 1978 utnyttjat någon form av utbildning eller kursverksamhet samt arrangör redovisas i tabell 50.

244 Bilaga

mesa

8_ 8_ 8_ 8_ 8_ 8_

:oo

_Eoocüoam

»EFS .§30

_ _.u E _ E 2 2 z

_.=.uo=a_Emu:u=u

.5EEo3

om m n 2 R 8 mm 8

m:oxo.c

.Eau

.E55

.E3 & E w m m

3=»

.2_Eu9_._om.=:_

w=_=2_e=

masa. anka_ a. nu 2 S. ä

..o=o å

.6u=S._

nån...

;såå -Ewmö cots»

2 3. 2 m.. 2 2

.i

Eh:

._om.:d_

å

.season

:S3

om o z w Z om S

:ewa: :oo

E8

.awiåø

»Sean w=_=23.=

En o: omm com o: om

_S: _ ~ m m m

E8

aaah.:

3:4.

_2EEe§w__m8

om

§Em:.:.=Em «mtSnuwEm.$..~

§_§§

_%§§o£

«seam asså

:aaah oo al:

Bilaga 245

Ungefär 3500 företag motsvarande ca ll % av samtliga mindre och medelstora företag har under det senaste bokföringsåret utnyttjat någon form av kurs eller utbildning. Andelen är några procentenheter lägre i dagligvaruhandeln än i fackhandeln. Det är främst de medelstora företagen som kurser och utbildning. Dessa redovisar ca 50 % deltagande. medan utnyttjat deltagandet för de mindre företagen endast uppgår till ca 8 96. Kurser arrangerade av branschorganisationer har utnyttjats mest (ca 29 96) men även leverantörskurser (ca 26 96) och kurser hos frivilliga kedjor (ca 22 96) redovisar högt deltagande. De frivilliga kedjornas kurser dominerar inom dagligvaruhandeln men branschorganisationernas kurser inom fackhandeln sett till andelen bevistade kurser. Fackhandelns företag har i relativt stor utsträckning även utnyttjat kurser arrangerade av leverantörer. Kurser som de mindre företagen deltagit i har till största delen arrangerats av branschorganisationer och leverantörer (ca 35 96 var). medan kurser som utnyttjats av de medelstora företagen till stor del (ca 44 96) anordnats av de frivilliga kedjorna. Utbildningsinstitut som Köpmannainstitutet och Mercuriinstitutet svarar för en femtedel av de medelstora företagens kurser. medan branschorganisationerna och särskilt leverantörerna inte alls betytt så mycket för de medelstora företagens utbildning som för de mindre företagens. Kurserna och utbildningen har varit av mycket varierande slag t. ex. företagsledarutbildning, säljarkurser, inköpskurser, ekonomi. varukunskap. lagerstyrning, personalutbildning, kurs för butiksbiträden, textningskurser. kurs för köpmannabrevet, blandade kurser på ICA-skolan. En frekvensfördelning av svaren vad avser olika typer av kurser har därför ej kunnat ske, särskilt som utnyttjandegraden för de olika kurserna är relativt låg. Endast knappt 2 % av de mindre och medelstora företagen har angivit att de saknat någon form av utbildning eller kurs. l några fall har det gällt inställd kurs och kurs som varit fullbelagd. Försäljar- och personalutbildning har också angivits. De kurser och den utbildning som erbjuds detaljhandelstöretagen får därför anses i huvudsak motsvara deras efterfrågan.

4 Det framtida kapitalbehovet inom mindre och medelstora

detaljhandelsföretag

4.1 Resultaten i sammandrag

Ett företags kapitalinsatser kan fördelas på tre grupper med hänsyn till användningssättet D byggnader och anläggningar D maskiner, inventarier och transportmedel D rörelsekapital lnvesteringar av exempelvis bostadsföretag som hyrs eller kommer att hyras av de undersökta företagen har ej medtagits. Uttryckt i bokslutstermer definieras det tillgängliga rörelsekapitalet som

246 Bilaga

varulager + likvida medel + kundfordringar ./. kortfristiga skulder

Behovet av kapital for insatser i rörelsen har här defmierats som det årliga tillskottet till det befintliga rörelsekapitalet. Beträffande bestående företag behövs årligen kapitalinsatser för upprustning av lokaler, anskaffning av tidsenlig utrustning samt utökning av rörelsekapitalet. Etablering av nya butiker innebär investering av byggnader och utrustning. Dessutom krävs ett visst rörelsekapital. Genom det sätt på vilket planmaterialet insamlats har kapitalbehovet i såväl bestående som nyetablerade företag fångats upp. Prognoser är självfallet alltid osäkra. Ju fler antaganden som måste göras desto osäkrare blir prognoserna. Ett sätt att minska graden av osäkerhet i en prognos är att ange ett intervall inom vilket det faktiska utfallet kommer att hamna. I föreliggande kapitalbehovsprognos har denna teknik använts. Prognosalternativen 1 och 2 bildar det intervall inom vilket författaren menar att det faktiska kapitalbehovet med stor sannolikhet kommer att hamna. I avsnitt 4.7 beskrivs dessa alternativ ingående.

Det totala kapitalbehovet* för åren 1979-1985 (7 år) har beräknats ligga

i intervallet 4,1—4,6 miljarder kr i 1977 års prisnivå. Av detta behov antas 2,1-2,3 miljarder kr eller 50 % tillgodoses genom insats av eget kapital. Behovet av främmande kapital uppgår således till drygt 2 miljarder kr. Tabell 51 Det totala kapitalbehovet 1979-1985 enligt prognosaltemativ l

Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr

1979 1982 1985

Totalt 591 588 565 därav främmande kapital 295 290 269

Tabell 52 Det totala kapitalbehovet 1979-1985 enligt prognosaltemativ 2

Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr

1979 1982 1985

Totalt 617 654 676 därav främmande kapital 311 324 334

Av tabellerna 53 och 54 framgår hur behovet av främmande l Behovet av kapital för kapital fördelar sig på olika användningsområden. Andelen främmande kainvesteringar i byggnader skall användas for investeringar i byggnader och anläggningar pital som och anläggningar, maskiär i stort sett densamma for de två alternativen, 48 %. Behovet av främner, inventarier och mande kapital för maskininvesteringar m. m. ökar kraftigt i alternativ 2 transportmedel samt för tillskott till rörelsen. - 1985 antas behovet vara 36 % större än 1979. Andelen främmande kapital

Bilaga 247

som skall användas som tillskott till befintligt rörelsekapital minskar från drygt 20 % till omkring 15 % i såväl alternativ 1 som 2. Tabell 53 Behovet av främmande kapital 1979-1985 med fördelning på användningssitt (prognosaltemativ 1)

Användningssätt Främmande kapital i 1977 års prisnivå

1979 1982 1985

Milj.kr 96 Milj.kr 96 Milj.kr %

Byggnader och anläggningar 138 47 139 48 130 48 Maskiner, inventarier och transportmedel 87 29 93 32 96 36 Tillskott till befintligt rörelsekapital 70 24 58 20 43 16

Summa främmande kapital 295 100 290 100 269 100

Tabell 54 Behovet av främmande kapital 1979-1985 med fördelning på användningssätt (prognosalternativ 2)

Användningssätt Främmande kapital i 1977 års prisnivå

1979 1982 1985

Milj.kr 96 Milj. kr 96 Milj. kr %

Byggnader och anläggningar 145 47 154 48 160 48 Maskiner, inventarier och transportmedel 96 31 112 34 131 39 Tillskott till befintligt rörelsekapital 70 22 58 18 43 13

Summa främmande kapital 311 100 324 100 334 100

Av tabellerna 55 och 56 framgår att kapitalbehovet är avsevärt större - mellan 60 och 70 % - inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. Dagligvaruhandeln uppger sig täcka sitt kapitalbehov till 25 % genom insats av eget kapital. Inom fackhandeln uppges andelen eget kapital ligga på ca 65 %. I tabellerna 57 och 58 har det totala kapitalbehovet samt den del därav som uppges bli finansierad genom lån fordelats efter löretagsstorlek företag med färre än respektive minst tio anställda. Det totala kapitalbehovet är ca 70 96 större i gruppen med mindre företag vilket förklaras av att denna kategori av företag omsättningsmässigt också är betydligt större.

Bilaga

Tabell 55 Kapitalbehovet 1979-1985 fördelat på branschgrupper (prognosalternativ 1) Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr Dagligvaruhandel Fackhandel 1979 1982 1985 1979 1982 1985 Totalt kapitalbehov 224 219 209 367 369 356 därav främmande kapital 165 164 154 130 126 115

Tabell 56 Kapitalbehovet fördelat på branschgrupper, (prognosalternativ 2) Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr Dagligvaruhandel Fackhandel 1979 1982 1985 1979 1982 1985 Totalt kapitalbehov 236 248 258 381 406 418 därav främmande kapital 175 187 197 136 137 137

Tabell 57 Kapitalbehovet fördelat efter företagsstorlek, (prognosalternativ l) Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr 0-9 anställda 10-49 anställda 1979 1982 1985 1979 1982 1985 Totalt kapitalbehov 371 366 351 220 222 214 därav främmande kapital 155 150 136 140 140 133

Tabell 58 Kapltalbehovet fördelat efter företagsstorlek, (prognosalternativ 2) Kapitalbehovet i 1977 års prisnivå, milj. kr 0-9 anställda 10-49 anställda 1979 1982 1985 1979 1982 1985 Totalt kapitalbehov 387 407 420 230 247 257 därav främmande kapital 163 164 167 148 160 167

Bilaga 249

4.2 Undersökningens syfte Syftet med detta avsnitt är att kvantitativt beräkna det nuvarande respektive framtida behovet av kapital inom mindre och medelstora detaljhandelsföretag. l uppdraget ligger också att ange hur stor del av det totala kapitalbehovet inom den undersökta företagspopulationen som förväntas att bli tillgodosett via insats av främmande kapital. Kapitalbehovsprognosen avser perioden 1977-1985. I utredningens avsnitt 4.7 har behovet av kapital med fördelning på användningssätt redovisats för samtliga år t. 0. m. 1985. Att årsvis ange kapitalbehovet är naturligtvis vanskligt. Försiktighet är därför påkallad vid användandet av prognosdata för enskilda år.

4.3 Undersökningens omfattning och genomförande Kapitalbehovsprognosen omfattar de företag inom den s. k. egentliga detaljhandeln vilka har högst 49 anställda (årsverken).

SNI Branschgrupp Ingår i undersökningen 621 Varuhushandel 622 Dagligvaruhandel X 623 Fackhandel X

SNI = Svensk näringsgrensindelning.

Som beskrivits i avsnittet ”Kapitalförsörjningen m. m. inom mindre och medelstora företag i detaljhandeln” drogs där ett urval av 506 företag med - nio anställda 10-49 uppdelning på två storleksgrupper högst respektive anställda. Den teknik som användes vid urvalsförfarandet går under benämningen systematiskt urval med slumpmässig start. Arbetet med kapitalbehovsprognosen är enkelt uttryckt uppdelat i två moment; D planundersökning EI bearbetning av sekundärdata Planundersökningen, vars syfte har varit att från ett urval av företag ta in uppgifter dels om gjorda respektive planerade investeringar, dels om omsättningsutvecklingen för de sju senaste åren respektive den framtida omsättningsutvecklingen, beskrivs närmare i avsnitt 4.6. Det sätt på vilket syntesen av planundersökningen och sekundärdatastudien har genomförts återges i avsnitt 4.5 - prognosmetodik.

4.4 Urval av företag samt svarsresultat I kapitalförsörjningsundersökningen ingick 506 detaljhandelsföretag (brutto) slumpmässigt dragna från Centrala företagsregistret (CFR). Av dessa drygt 500 företag har ca 255 inkommit med bearbetningsbara uppgifter. 108 av dessa 255 företag uttogs att ingå i kapitalbehovsundersökningen. 85,2 %

250 Bilaga

eller 92 företag besvarade den blankett som tillsammans med annat material ligger till grund för de prognosdata som redovisas i denna rapport. (Frågeforrnuläret återfinns som appendix 5.) För att tillförsäkra att såväl bestående som nyetablerade företag skulle komma med i urvalet stratifierades de 255 företagen inte bara efter bransch och storlek utan även efter etableringsár. Med bestående företag har här menats de företag som etablerats före 1972. Företag etablerade under perioden 1972-1976 har betraktats som nyetablerade företag. Tabell 59 Antal företag som deltagit l planundersékningen

4.5 Prognosmetodik Ett företags kapitalinsatser kan som påpekats tidigare fördelas på tre grupper med hänsyn till användningssättet: D investeringar i byggnader och anläggningar D investeringar i maskiner, inventarier och transportmedel D tillskott till befintligt rörelsekapital Investeringar av exempelvis bostadsföretag i byggnader som hyrs eller kommer att hyras av de undersökta företagen har ej medtagits. Ombyggnader gjorda av detaljhandelsföretagen i hyrda lokaler har dock ingått i beräkningarna. Tabell 60 Omsittningsprognoser för dagligvaru- och fackhandel 1977-1985 1 milj. kr l 1977 års prisnivå

Bilaga

I bokslutstermer definieras det tillgängliga rörelsekapitalet som

varulager + likvida medel + kundfordringar ./. kortfristiga skulder I botten på de kapitalbehovsprognoser som redovisas i tabellerna 65-69 och 71-75 ligger omsättningsprognoser for de fyra redovisningsgrupperna D dagligvaruhandel, högst 49 anställda (årsverken) D fackhandel, högst 49 anställda (årsverken) Cl dagligvaru- och fackhandel, högst nio anställda (ârsverken) E] dagligvaru- och fackhandel, 10-49 anställda (årsverken) Den metod som använts för att göra omsättningsprognoser för perioden 1977-1985 bygger på det samband som råder å ena sidan mellan variablerna A DHK och A TPK och å andra sidan mellan A FHK och A TPK A DHK = årlig volymförändring av dagligvaruhandelns försäljning A FHK = årlig volymforändring av fackhandelns försäljning A TPK = årlig volymförändring av total privat konsumtion Sambandet mellan A DHK och A TPK resp A FHK och A TPK under perioden 1970-1978 kan beskrivas genom uttrycken A DHK = — 0.79 + 0,75 A TPK A FHK = — 0.33 + 2,02 A TPK Den årliga volymforändringen i dagligvaruhandelns och fackhandelns försäljning ses således som beroende av den årliga volymförändringen i total konsumtion, ett naturligt antagande med tanke på att cirka 50 % privat av den totala privata konsumtionen passerar detaljhandeln. De antaganden som gjorts beträffande den totala privata konsumtionens (TPK) utveckling under prognosperioden bygger på 1978 års långtidsutredning (SOU 1978:78) i vilken TPK antas öka med i genomsnitt 1,8 % per år under perioden 1977-1983. För perioden 1977-1990 antas årsgenomsnittet ligga på 1,5 %. Syftet med den planundersökning som beskrivs i nästa avsnitt har varit att från ett urval av företag samla in uppgifter om dels den totala kapitalinsatsen i byggnader och anläggningar respektive maskiner, inventarier och transportmedel per omsättningskrona for åren 1972-1978 respektive 1979-1985, dels att få ett grepp om hur stor andel av den totala kapitalinsatsen som hade blivit respektive planerades bli finansierad via främmande kapital. Genom att applicera de på detta sätt framräknade investeringskvoterna (investering/omsättning) på omsättningsprognosema kan kapitalbehovsprognosen fram t. o. m. 1985 beräknas. Då planmaterialet för åren 1979-1985 uppvisade dålig kvalitet (många företag har inte kunnat precisera sina investeringsplaner for prognosperioden) har annat material måst användas for att estimera investeringskvoternas utveckling. Hur det årliga tillskottet av rörelsekapital har beräknats framgår av avsnitt 4.6. Med vetskap om svårigheten att göra prognoser har i denna utredning

252 Bilaga

två prognosalternativ presenterats vilka tillsammans anger ett intervall inom vilket det faktiska utfallet med stor sannolikhet bör hamna. I avsnitt 4.7 beskrivs dessa alternativ ingående.

4.6 Planundersökningens (enkätens) genomförande

Planundersökningen genomfördes som en postal enkät bland 108 slumpvis utvalda företag. På grund av en inte obetydlig ovilja att inkomma med uppgifter har ett flertal såväl postala påminnelser som påminnelser per telefon måst göras. Ca en fjärdedel av materialet har till sin helhet tagits in via telefonintervjuer. Det inkomna materialet har bearbetats på sådant sätt att genomsnittliga investeringskvoter for åren 1972-1978 respektive 1979-1985 har kunnat beräknas. En jämförelse av investeringskvoterna för de två perioderna har

Tabell 61 Investeringar i byggnader och anläggningar åren 1972-1978

Genomsnittlig investering per omsättningskrona under åren 1972-78 (öre/omsättningskrona)

Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,48 Fackhandel högst 49 anställda 0,49 Dagligvaruhandel och fackhandel 0-9 anställda 0,40 10-49 anställda 0,67 Dagligvaruhandel och fackhandel högst 49 anställda - 0,42 företag etablerade 1972 företag etablerade - 1971 0,51 Dagligvaruhandel och fackhandel 0,49

Tabell 62 Investeringar i maskiner, inventarier och transportmedel åren 1972-1978

Genomsnittlig investering per omsättningskrona under åren 1972-78 (öre/omsättningskrona)

Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,46 Fackhandel högst 49 anställda 0,74 Dagligvaruhandel och fackhandel 0-9 anställda 0,62 10-49 anställda 0,51 Dagligvaruhandel och fackhandel högst 49 anställda - 0,76 företag etablerade 1972 företag etablerade - 1971 0,55 Dagligvaruhandel och fackhandel 0,58

Bilaga 253

föranlett författaren att ej använda investeringskvoterna for åren 1979-1985 statistiska centralbyråns ñnansstatistik utan i stället utnyttja annat materialfram - som en vägledning for att skatta investeringskvoternas utveckling t. 0. m. 1985.

Rörelsekapital 1 planundersökningen togs inga uppgifter in om rörelsekapitalet och dess förändringar över tiden. Kapitalförsörjningsutredningen gav läget 1977 beträffande relationen rörelsekapital/omsättning för var och en av de fyra redovisningsgruppema. Tabell 63 Rörelsekapital i relation till omsättningen 1977

Rörelsekapital per omsättningskrona (öre/omsättningskrona)

Dagligvaruhandel högst 49 anställda 3.8 Fackhandel högst 49 anställda 18,0 Dagligvaru- och fackhandel 0-9 anställda 11,3 10-49 anställda 7,3

Statistiska Centralbyråns fmansstatistik redovisar for perioden 1970-1977 en successiv minskning av investeringar i byggnader och anläggningar (investering/omsättning) inom varuhandeln. Minskningen uppgick till ca 4 % per år. investeringarna i maskiner, inventarier och transportmedel har däremot ökat med i genomsnitt 7 96 per år. Av avsnitt 4.7 framgår vilka slutsatser som dragits av denna utveckling när det gällt att prognostisera de mindre och medelstora detaljhandelsforetagens investeringskvoter under perioden 1977-1985. Beträffande relationen rörelsekapital i procent av omsättningen pekar SCB:s nyckeltalsuppgifter for företag med minst 20 anställda under åren 1973-1976 inte på att denna relation förändrats systematiskt. Mot denna bakgrund har de från ”Kapitalforsörjningsutredningen beräknade relationstalen for de fyra redovisningsgrupperna antagits gälla for hela prognosperioden.

4.7 Det framtida kapitalbehovet

Det som skiljer de båda prognosalternativen åt är kapitalbehovskvoternas (kapitalbehov/omsättning) tänkta utveckling. 1 minimiprognosen” (alternativ 1) har investeringskvoten for byggnader och anläggningar antagits minska med ca 2,5 % per år fram t. o. m. 1985. investeringskvoten for maskiner m. m. samt rörelsekapitalet i procent av omsättningen antas förbli oförändrad. För såväl byggnader/anläggningar, maskiner/inventarier och transportmedel som rörelsekapital antas andelen främmande kapital 1985 vara densamma som 1977.

Bilaga

I ”maximiprognosen” (alternativ 2), har investeringskvoten för byggnader och anläggningar fått vara densamma 1977 och 1985. Likaså rörelsekapitalet i procent av omsättningen har antagits förbli oförändrat. Investeringskvoten for maskiner m. m. har i detta prognosalternativ antagits öka med i genomsnitt knappt 3 % om året. För byggnader/ anläggningar och rörelsekapital antas andelen främmande oförändrad. Andelen främmande kapital för investeringar i kapital förbli maskiner m. m. har i detta ”maximialtemativ” antagits öka något fram till 1985. statistik saknas om hur stor andel av det Då det i tillgänglig uppgifter årliga tillskottet till befintligt rörelsekapital som utgörs av främmande kapital har denna satts till 50 96. Skälet till detta har varit en önskan att minimera mellan faktisk och antagen andel främmande kapital. diskrepansen

Prognosalternativ 1

Tabell 64 Kapitalbehovskvoten (öre/ams. krona) och resultat

Redovisningsgrupper 1977 1982 1985

Totalt Främ- Totalt Främ- Totalt Främkapital mande kapital mande kapital mande kapital kapital kapital

Byggnader och anläggningar Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,48 0,44 0,43 0,40 0,39 0,35 Fackhandel högst 49 anställda 0,49 0,20 0,44 0,18 0,40 0,16 Dagligvaruhandel och fackhandel 0-9 anställda 0,40 0,24 0,36 0,22 0,33 0,20 10-49 anställda 0,67 0,51 0,61 0,46 0,55 0,42

Maskiner, inventarier och transportmedel Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,46 0,26 0,46 0,26 0,46 0,26 Fackhandel högst 49 anställda 0,74 0,13 0,74 0,13 0,74 0,13 Dagligvaruhandel och fackhandel 0-9 anställda 0,62 0,16 0,62 0,16 0,62 0,16 10-49 anställda 0,51 0,28 0,51 0,28 0,51 0,28

Rörelsekapital Dagligvaruhandel högst 49 anställda 3,8 1,9 3,8 1,9 3,8 1,9 Fackhandel högst 49 anställda 18,0 9,0 18,0 9,0 18,0 9,0 Dagligvamhandel och fackhandel 0-9 anställda 11,7 5,85 11,7 5,85 11,7 5,85 10-49 anställda 7,3 3,65 7,3 3,65 7,3 3,65

Bilaga

Tabell 65 Det årliga kapltalbehovet inom detaljhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)

Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Investeringar i TK 207 202 202 204 205 204 202 199 195 byggnader och därav FK 141 139 138 139 139 139 138 133 130 anläggningar

Investeringar i maskiner/inven- TK 234 243 250 257 264 270 275 279 284 tarier och trans- därav FK 86 85 87 89 92 93 94 96 96 portmedel

Summa investeringar i byggnader/anläggningar och maski- TK 450 445 452 461 469 474 477 478 479 ner/inventarier/ därav FK 227 224 225 228 231 232 232 229 226 transportmedel

Årligt tillskott till det belint- TK 0 139 138 142 114 118 86 86 liga rörelsekapi- därav FK - 0 70 70 72 58 60 43 43 talet Totalt TK - 445 591 599 61 1 588 595 564 565 därav FK - 224 295 298 303 kapitalbehov 290 292 272 269

TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.

Tabell 66 Det årliga kapitalbehovet inom dagligvaruhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå m_llj. kr)

Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Investeringar i TK 115 113 111 110 109 107 104 100 98 byggnader och därav FK 104 102 101 100 101 99 97 92 89 anläggningar

investeringar i maskiner /inven- TK 108 108 109 110 111 111 111 111 111 tarier och trans- därav FK 62 61 62 63 64 64 65 65 65 ponmedel

Summa investeringar i byggnader/anläggningar och maski- TK 223 221 220 220 220 218 215 211 209 ner/inventarier/ därav DK 166 163 163 163 165 163 162 157 154 transportmedel

Årligt tillskott till det befmt- TK - 0 4 3 3 1 1 0 0 liga rörelsekapi- därav FK - 0 2 2 2 1 l 0 0 talet

Totalt TK - 221 224 223 223 219 216 211 209 därav FK - 163 165 165 176 164 kapitalbehov 163 157 154

TK = Totalt kapital FK = Främmande kapital.

2 56 Bilaga

Tabell 67 Det årliga kapitalbehovet inom fackhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)

1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Kapitalbehov

Investeringar i TK 92 89 91 94 96 97 98 99 97 därav FK 37 37 37 39 38 40 41 41 41 byggnader och anläggningar

Investeringar i maskiner/inven- TK 135 135 141 147 153 159 164 168 173 tarier och trans- därav FK 24 24 25 26 28 29 29 31 31 portmedel

Summa investeringar _ibyggnader/anlägg- TK 227 224 232 241 249 256 262 267 270 ningar och maskidärav FK 61 61 62 65 66 69 70 72 72 ner/inventarier/ transportmedel

Årligt tillskott till det belint- TK - 0 135 135 139 113 117 86 86 därav FK - 0 68 68 70 57 59 43 43 liga rörelsekapitalet

TK - 224 367 376 388 369 379 353 356 Totalt därav FK - 61 130 133 136 126 129 115 115 kapitalbehov

TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.

Tabell 68 Det årliga kapltalbehovet inom detaljhandelsföretag med 0-9 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå mill. kr)

1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Kapitalbehov

Investeringar i TK 104 101 101 103 103 102 101 100 98 därav FK 62 62 61 62 61 62 61 58 58 byggnader och anläggningar

Investeringar i maskiner/inven- TK 163 163 168 173 177 181 185 187 190 tarier och trans- därav FK 42 42 43 44 45 46 46 47 47 portmedel

Summa investeringar i byggnader/anlägg- _ TK 267 264 269 276 280 283 286 287 288 ningar och maskiner/inventarier/ därav FK 104 104 104 106 106 108 107 105 105 transportmedel

Ärligt tillskott TK - 0 102 101 104 83 86 63 63 till det belintdärav FK - 0 51 51 52 42 44 31 31 liga rörelsekapitalet

TK - 264 371 377 384 366 372 350 351 Totalt därav FK - 104 155 157 158 150 151 136 136 kapitalbehov

TK = Totalt kapital. = Främmande kapital.

Bilaga 257

Tabell 69 Det årliga kapltalbehovet inom detaljhandelsföretag med 10-49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)

Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

lnvesteringar i TK 103 101 101 101 102 102 101 99 97 byggnader och därav FK 79 77 77 77 78 77 77 75 72 anläggningar

lnvesteringar i maskiner/inven- TK 80 80 82 84 87 89 90 92 94 tarier och trans- därav FK 44 43 44 45 47 47 48 49 49 portmedel

Summa investeringar i byggnader/anläggningar och maski- TK 183 181 183 185 189 191 191 191 191 ner/inventarier/ därav FK 123 120 121 122 125 124 125 124 121 transportmedel

Årligt tillskott till det beñnt- TK - 0 37 37 38 31 32 23 23 därav FK - 0 19 19 20 16 16 12 12 liga rörelsekapi-

Totalt TK - 181 220 222 227 222 223 224 214 därav FK - 120 140 141 145 140 141 136 133 kapitalbehov

TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.

258 Bilaga

Prognosalternativ 2

Tabell 70 Kapitalbehovskvoten (öre/ams. krona) och resultat

Redovisningsgrupper 1977 1982 1985

Totalt Främ- Totalt Främ- Totalt Främkapital mande kapital mande kapital mande kapital kapital kapital

Byggnader och anläggningar Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,48 0,44 0,48 0,44 0,48 0,44 Fackhandel högst 49 anställda 0,49 0,20 0,49 0,20 0,49 0,20 Dagligvaruhandel och fackhandel 0-9 anställda 0,40 0,24 0,40 0,24 0,40 0,24 10-49 anställda 0,67 0,51 0,67 0,51 0,67 0,51

Maskiner, inventarier och transportmedel Dagligvaruhandel högst 49 anställda 0,46 0,26 0,53 0,31 0,57 0,34 Fackhandel högst 49 anställda 0,74 0,13 0,86 0,16 0,92 0,18 Dagligvaruhandel och fackhandel 0-9 anställda 0,62 0,16 0,72 0,19 0,77 0,22 10-49 anställda 0,51 0,28 0,59 0,34 0,63 0,38

Rörelsekapital Dagligvaruhandel högst 49 anställda 3,8 1,9 3,8 1,9 3,8 1,9 Fackhandel högst 49 anställda 18,0 9,0 18,0 9,0 18,0 9,0 Dagligvaruhandel och fackhandel 0-9 anställda 11,7 5,85 11,7 5,85 11,7 5,85 10-49 anställda 7,3 3,65 7,3 3,65 7,3 3,65

sou 1979:74

Bilaga 259

Tabell 71 Det årliga kapitalbehovet inom detaljhandelsföretag med 10-49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå rnllj. kr)

Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Investeringar i TK 207 206 212 217 222 227 232 235 237 byggnader och därav FK 142 142 145 148 151 154 156 158 160 anläggningar

Investeringar i maskiner/inven- TK 244 250 266 281 297 313 329 339 353 tarier och trans- därav FK 86 90 96 101 109 112 122 127 131 portmedel

Summa investeringar i byggnader/anläggningar och maski- TK 451 456 478 498 519 540 561 574 590 ner/inventarier/ därav FK 228 232 241 249 260 266 278 285 291 transportmedel

Årligt tillskott till det beñnt- TK - 0 139 138 142 114 118 86 86 liga rörelsekapi- därav FK - 0 70 70 72 58 60 43 43 talet

Totalt TK - 456 617 636 661 654 679 660 676 kapitalbehov därav FK - 232 311 319 332 324 338 328 334

TK Totalt kapital. FK = Främmande kapital.

Tabell 72 Det årliga kapitalbehovet inom dagligvaruhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)

Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Investeringar i TK 115 115 116 117 118 119 120 120 120 byggnader och därav FK 105 105 106 107 108 109 110 110 111 anläggningar g

Investeringar i maskiner/inven- TK 108 111 116 120 125 128 133 135 138 tarier och trans- därav FK 62 64 67 71 75 77 80 85 86 portmedel

Summa investeringar i byggnader/anläggningar och maski- TK 223 226 232 237 243 247 253 255 258 ner/inventarier/ därav FK 167 169 173 178 183 186 190 195 197 transportmedel

Årligt tillskott till det beñnt- TK - 0 4 3 3 1 l 0 0 liga rörelsekapi- därav FK - 0 2 2 2 l 1 0 0 talet

Totalt TK - 226 236 240 246 248 254 255 258 kapitalbehov därav FK - 169 175 180 185 187 191 195 197

TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.

260 sou 1979:74 Bilaga

Tabell 73 Det årliga kapitalbehovet inom fackhandelsföretag med högst 49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)

1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Kapitalbehov Investeringar i TK 92 91 96 100 104 108 112 115 117 därav FK 37 37 39 41 43 45 46 48 49 byggnader och anläggningar Investeringar i maskiner/inven- TK 136 139 150 161 172 185 196 204 215 tarier och trans- därav FK 24 26 29 30 34 35 42 42 45 portmedel

Summa investeringar i byggnader/anläggningar och maski- TK 228 230 246 261 276 293 308 319 332 ner/inventarier/ därav FK 61 63 68 71 77 80 88 90 94 transportmedel

Årligt tillskott till det beñnt- TK - O 135 135 139 113 117 86 86 därav FK - 0 68 68 70 57 S9 43 43 liga rörelsekapitalet

TK - 230 381 396 415 406 425 405 418 Totalt därav FK - 63 136 139 147 137 147 133 137 kapitalbehov

TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.

Tabell 74 Det årliga kapitalbehovet inom detaljhandelsföretag med 0-9 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)

Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 .1981 1982 1983 1984 1985

Investeringar i TK 104 103 106 109 111 114 116 118 119

därav FK 63 63 64 65 67 68 69 70 71 byggnader och anläggningar

Investeringar i maskiner/inven- TK 164 168 179 189 200 210 220 227 237 tarier och trans- därav FK 42 44 48 49 54 54 60 62 65 portmedel

Summa investeringar i bvssnader/ 3111588- TK 268 271 285 298 311 324 336 345 356 ningar och maski- därav FK10S 107 112 114 121 122 129 132 136 ner/ inventarier/ transportmedel

Årligt tillskott till det befmt- TK - 0 102 101 104 Ch

liga rörelsekapi- därav FK - 0 51 51 52 «B00 IOK» t% UJON -*l›) bJO\ I-‘ta!

talet

Totalt TK - 271 387 399 415 407 422 408 419 därav FK - 107 163 165 173 164 173 163 167 kapitajbehov

TK Totalt kapital. FK Främmande kapital.

sou 1979:74 Bilaga 261

Tabell 75 Det årliga kapltalbehovet inom detaljhandelsföretag med 10-49 anställda (årsverken) under perioden 1977-1985 (1977 års prisnivå milj. kr)

Kapitalbehov 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Investeringar i TK 103 103 106 108 111 113 116 117 118 byggnader och därav FK 79 79 81 83 84 86 87 88 89 anläggningar

Investeringar i maskiner/inven- TK 80 82 97 103 109 112 116

tarier och trans- därav FK 44 46 J?-00 IM UI\D KJINJ 55

portmedel

Summa investeringar i byggnader/anläggningar och maski- TK 183 185 193 200 208 216 225 229 234 ner/inventarier/ därav FK 123 125 129 135 139 144 149 153 155 transportmedel

Årligt tillskott till det beñnt- TK - 0 37 37 38 31 32 23 23 därav FK - 0 19 19 20 16 16 12 12 liga rörelsekapitalet

Totalt TK - 185 230 237 246 247 257 252 257 därav FK - 125 148 154 159 160 165 165 167 kapitalbehov

TK = Totalt kapital. FK = Främmande kapital.

mm. S 0 W W .N 4

Anna. m. .._...w.. X U D. % mm .d fl .a ..Iu. 9 n .m NW m .mmm ü .m m..

»Eczmwso

m m

.i mv m om

vmm mmm mmm vvo mmm mom vmm mom

X.

m: v vä m: âm mm m m: mä vä Se omm m mmv vmm mmm omm mvm

m m v _ _ m m m v v v m

mm : m_ o_

.E5

mm mm vm mm :

mm vmm v:

mmm

mm om

RV mmm mmm mom as m: _ N8 mmm mmm mmm Rd sm mmm m: mmm m mmm v: m: omm mm_ mmm omm mmm vs

:så mossa;

m m v _ m

m mm m_ 2 mm om vv : mm mm v_ ov :

as

mmm

mm S. E

Rm R» m:

=2§§Bs

m m

mm

mmm

_m

mmm

m

vmv

mv mm

m mä mmm mmm v mm_ mmm mmm omm mmm mmm mmm om_ m mom :a mmv om... mmm ovm m8

%E

m m m m _ m m m m m

s. mm m_ å om mm om mm

m m m m 2

mmm

mm

mmm

m mm

am mmm mmm

m

Sm sm omm mmm an mvm mmm oz mmm

wSo._E

SK o m m: mt. S_ vm_ :m

.så

m m m _ m m m m _

mm mm m_ mm m_ mm mm a

.o_m:m.5

om_o5.m=EE8

_%.§._:a

-mco:a._8o..

83m

w=__B=:am_%§_a§

-_EE:w

.m:o:~.an2

.=_v_muE .8823

fie

._ocoE:oamS:.

&

.to

8_2e=2o__ 3_eees_

«§.§=§

_%s=:_s§_oBeE.

så :oo .to

manus..

:oo

.m=E=SaE

smsseeam

:E£Em=..E

fie

._:S_2__m=%

.:.m=u=_=u_mas

...Ea§..

.Em=uEo. € _o_o

_.§Es=§m=o_.ea=3.

v05 .to :oo

u§__E_a§m=o_c_._8a

-maceâa

:oo

§5.:

sR§_sm=o_.eg_2 _8._Ea§8E=2__mm

fie

.%_2aEEo: mesmsmsm _%=E2:__§

:oo

.~mn:§E§ _2=§_.._§o

.-.dm

_8.§_E£ _ouømssám -m=e=s§_ -møeøsmum

...oo

& & 9.50 :i & .5

anowcüm

mvm

.m m: .m .m _mmm awn ammm m mvmm .v .m som .m s :m NS .Em vs mm ä. mmm mmm .å ms 8 :m mmm

Appendix 1 263

Sw mmm s: m: en mm »mm mom se mom so mom omm o: om Sm mmm m_ vom

E .å _mm 5 m_m _m_ om... NS S_

__m_ så

.§2

m _ o m _ N m m m _. m _ .

om om __ 2 m_ m_ m m

k» m__ m_o mmm Mam mmm vom sm mmm an

mmmov

:m om_ So Xv

ovm

ä_ o: 03 m8 Sw

å Z. ä.. m__ so

§3.

N...»

_ å..

E5:

m_ N N m v o

om z _m 8 2 3 R S _m m_ 2 m_

?m S_ ä_ ä_ mm mm

E. ma vm_ E... ms 2... mmm com _v_ am 3._ vm_ s.. as mmm mmm an omm

mmm as

å a.. a...

:I Rf. :E o_mm

§2

_ N .å

om o_ N . m m N m o m

»m _m mm m_ m_ ä mm

one

m_

m: om» mmm :o a: mvm o! o; mmm Sv m? emo 2.0 omm omm Pa mom ms 2

n å _ :m _ å. å.. m3 E.. _mø mmm

om om mm o_ m m m N N m m

å. _.m m_ z mm mm

.E

.E

.m=__B_Ea

§u=.§

.mw.Em~_

w:__uoE.o,.

§.EuUtmmmEn§:

SE5

_§._=.w

-muaêzaE

.o:::uma- ._o.:.:.3.

.-m5mB..

coamcfificm. :::mEm:_2.:..

EES

fmâñ_

_~._.:8c§maESmv

:oo :oo

So coo

x.omw:.:..a_..:2

zoo

.o...Ea$.._ommS.xE:

zoo

_o..Em$.._omwm.6nE: §.Em9..omwn.__uaq:

.to .E

.w:.S.m._o.

E2mm._.E

.to

§.Ea8:ommE?E:

-tuzmå

om.u5._mm=n

.E

:omm.Ea.5

Evan

,w=_5_§._o..

Eos_

x5u_2

-mm:._noE.o,.:oam:SH

28.

-Em.x2

.2.Em8.._omwE.xED om_u5.am:.:._5:=_xma2 ..o_.Ea$..5m:o..ao._xo~.

.

.m:..S.uE.a.\nm_.w.=wu\ .o_..Eamx._omwE_uaa: m:.::n._o,.m.o_.m..ma... _o«:3mw=_:xom.ou::

å ;oo .to :oo

om_o._ .m_._.:m.Zo_u:D € mm:_:.um_m

:o%§:u:~.. s:..uam__e...3

:oo

:o%:SE=..

._00

om.o:.:..aH .§m:m.:.x.8m :on_m:n.:o..m

.-m=o_§83.

& &

_m __n ___m m__› m__n v__› m..N 0... N.» m_› o.» S _m mm mm _mm mmm _mmm mmmm mmmm äs as «NS ommm 8 mo mm ä 3

264 Appendix 1

mcEzmmEo so os mmm Rm vom

mama

...R SN

m o _

...um .§2

m8

8_ mom mmm ...a Na

mi.. s.:

mu__m.m:m

m m

.._...E

mm om 2

_Zm

=o__m.m$B._~

å .å m8 m2 mom 5

.._nE »så

ä: m m a _ I

.A:u__w.mm.o:E«mx.uv

S

mmm m å å.. gm a.” as 2_

mango;

o__flmm.3.a

o e _ m. _ :

oz

_§:

:o

:oEo._

.Eoiuw

Eon

.to

833 mmcxm.

_Eeâzäogzow .u:E...8_._o8_>.om

+

.o=..m_afi2_ ou:m_._um._mcm

mmeua

5m_.o_3..._2..§_m

ångan:

moomo

+

«SE3

.8_ce_.om=o_§a2__m

Enema

å. :ou :8

w==om._oa

an

.to

a_o§__...a2£

Eos_

E..:: -_.3_..._ m:O

:o_=...am_B._a

2280,. .=8=owa

an_

:Sch

..:um:a._m

m

E. .ä Na ao Ema än. ä: .o_=...O_. Soi.. ._8»

Appendix 2 Underlag och

beräkningsmetoder

2.1 Räkenskapsmaterialet

l anslutning till de lokala köpmannaförbunden finns ett tjugotal redovisningsbyráer, som bl. a. handhar affársbokföring för företag inom detaljhandel och andra näringar. Period- och årsbokslut framställs genom ett centraliserat datasystem. Samtliga byråer tillämpar en gemensam kontoplan, numera anpassad till den s. k. baskontoplanen. Detta har varit en förutsättning för att medeltalsberäkningar etc. för grupper av företag skall kunna genomföras. En gång om året (vanligen på sommaren) görs en s. k. snittkörning“ på det bokslutsmaterial som då föreligger. Endast bearbetningsbara bokslut medtas dock, vilket bl. a. innebär att blott företag med 12 månaders räkenskapsår ingår. Härvid grupperas materialet på ett 40-tal branscher och inom varje bransch på storleksgrupper efter omsättningen. På följande sida anges det antal bokslut som bearbetats statistiskt åren 1971/ 72-1977/ 78. Antalet har successivt ökat utom sista året då en kraftig minskning noterades. Denna sammanhängde dock med att en stor del av företagen fick lägga om sina räkenskapsperioder med anledning av tillämpningen av den nya bokföringslagen. Tabellen lämnar också uppgifter om hur många företag som 1976/77 kunnat bearbetas inom olika branscher. Det begränsade underlaget i vissa branscher innebär att de framtagna genomsnittstalen i dessa fall blir relativt osäkra.

2.2 Konvertering till sysselsättningsnivâer

Grupperingen av detaljhandelsföretagen på omsättningsklasser har vissa betydande nackdelar, framför allt följande 1. På grund av inflationen motsvarar samma omsättningsklass olika år inte samma ”fysiska” storlek. 2. Bakom samma företagsomsättning i olika branscher kan ligga stora skillnader i aktivitet. En livsmedelsbutik som omsätter l milj. kr per år kan inte betraktas som särskilt stor medan en urmakeriaffár med denna omsättning hör till de större i branschen.

För den föreliggande undersökningen bedömdes det fördelaktigt om resultaten redovisades på storleksgrupper efter antal sysselsatta. Någon sådan uppdelning förekommer dock inte i räkenskapsmaterialet. En särskild konvertering från omsättnings- till sysselsättningsklassiñcering har därför företagits. Förfarandet beskrives i det följande. Per bransch har bestämts det antal sysselsatta (omräknat i årsverken) som svarar mot mittomsättningen i varje klass. I ett antal diagram har syssel-

sättningsvärden inprickats på x-axeln och motsvarande ekonomiska nyckel-

tal (t. ex. bruttovinstprocent, omsättningshastighet etc.) angetts utefter yaxeln. Värdena har sammanbundits med en kurva som följaktligen anger sambandet mellan storlek mätt i antal sysselsatta och respektive variabel.

266 2 Appendix

Man kan alltså for varje bransch med hjälp av respektive kurva läsa av vilket variabelvärde som svarar mot en given storlek mätt i antal sysselsatta. Resultaten redovisas (med undantag lör tabell l) på följande sysselsättningsnivåer Nivå 1 3 sysselsatta Nivå Il 5 sysselsatta Nivå III 8 sysselsatta De allra minsta enheterna ”fåmansföretagen” är alltså inte representerade ej heller filialföretag och andra mycket stora detaljhandelsenheter. Ovanstående tre sysselsättningsnivåer täcker dock ett relativt brett spektrum på storleksskalan.

Antal företag med bearbetningsbara uppgifter ingående i Köpmannabyråernas redovisningssystem

Räkenskapsår 71/72 72/73 73/74 74/75 75/76 76/77 77/78

1 593 2 225 2 557 2 654 2 877 2 922 1 932 Detaljhandel 133 169 283 318 367 392 302 Övriga servicenäringar Totalt l 726 2 394 2 840 2 972 3 244 3 314 2 234

Detaljhandel 1976/77 Övriga servicenäringar 1976/77

Antal Branscher Antal Branscher företag per företag per bransch bransch

1014 Livsmedel 50-99 Konditori o bageri, hotell 389 Beklädnad o restaurang, 241 Frukt+tobak+kiosk bensinstationer, 100-199 Övr. textil, järn, bilverkstäder 25-49 Rörentreprenörer, frisörer färg 0 parfym, skor + accessoarer, ur och Under 25 Bl. a. byggmästare optik elinstallatörer, 30-99 Blommor, radio, foto, glasmästare, konsulter, möbler, fritid, tryckerier, åkerier, böcker tvätterier 25-49 El. produkter, glas och porslin, hemslöjd Under 25 (Ytterligare ett l0-tal branscher)

268 Appendix 3

C. NUVARANDE FINANSIERINGSFORMER

8. Hadeföretaget vid senastebokföringsårs utgångnågot eller någralån? Ja Cl Nej C] Om Nej fortsätt medfråga 10 9. Ange nedan långivare,belopp, borgensmanmm för lånat kapital.

LÅNGiVARE OCH BELOPP Namn Belopp, kronor

eller den institution som lämnat lånet; vid privatlån anges»privat»)

BORGENSMAN

ANNAN FORM AV SÄKERHET (Angefastighetsinteckning.företagsinteckning eller dylikt)

LÅNEFORM (Reverslän,inteckningslån, checkräkningskredit,byggnadskreditiv eller dylikt)

LÅNETS TECKNiNGSÅR, Tecknat Räntesats Amon. tid RÄNTESATS, år 96 år

Lån 2:..

KVARSTÅENDE SKULD kronor vid senastebokföringsårsutgång . kronor . kronor kronor

Frågorna10 och 11 behöverej besvarasom svarenframgår av bifogaderäkenskapsutdrag 10. Förekommerskulder i form av varukrediter? Ja Cl Nej U Om Ja Hur mycket uppgick varukrediterna tiil vid senastebokföringsårsutgång?

270 Appendix 3 sou 1976:74

KONSULTATIONS- OCH INFORMATIONSSERVICE

17. Har konsult- eller konsulent host ex branschorganisation, frivillig kedja, leverantör anlitats under senaste bokföringsår för hiälp i sambandmed nyetablering, ombyggnad,administration (ej bokföring), marknadsföring eller annat somgällt företagetsverksamhet? Om Ja Vilken organisationeller vilket företag anlitades?

18. Har företaget under senastebokföringsâr sökt konsultationshjälp enligt ovan men ej lyckats få någon? Om Ja Vilken tvp av konsultation har detta gällt?

Har företaget under senastebokföringsår utnyttjat någonform av utbildning eller kursverksamhet? Om Ja Vilken typ av utbildning eller kurs var detta?

Av vemanordnadesden?

20. Har företaget under senastebokföringsår haft något utbildningsbehov vilket inte har kunnat tillgodosesgenom befintliga utbildningsorgan? Om Ja Preciseravilket eller vilka utbildningsbehov det varit frågaom.

Blanketten har ifyllts av

OBS! GLÖM EJ ATT BIFOGA RÄKENSKAPSUTDRAG FOR SENASTE BOKFÖRINGSÅR.

Appendix 4 Frivilliga kedjor 1977/1978

Dagligvaruhandel ICA Gröna Plantringen Vivo Blomsterförmedlingen lnterllora Favör AB Factum-butiker Färgsam Färgtema Spektrum

F ackhandel Barnia Inköps AB Hemtex AB Barntex AB A-Handlarna Radio TV AB Detex AB AB Resurs Radio TV Textil AB Fri Rino Radiohandlarnas Inköpsorganisation Junior Center Inköps AB Mister AB Linkopia/ Expert De samverkande Modehusen Duka-Butikerna AB Önskebutikerna AB Fem Fackmän AB Nord-West-Ring (Svenska filialen) Comfort Garnklanen Aktiebolag Fri Team Fritidsfackkedja AB Dala-Järn AB Intersport-Sverige AB Hardman Handels AB Watski Järnia AB AB Käpphästen Golvkedjan AB Synsam Svenska Watch-Market AB Matthandlareforeningen Centex Inköps AB Parelle AB Svenska Elkedjan GIA Erfa 3 Europa Möbler i Sverige AB (EM) AB Mio Sambo AB

Appendix 5

PROGNOS ÖVER KAPITALBEHOVET l MlNDRE OCH MEDELSTORA DETALJHANDELSFÖRETAG

AB HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT (HUI) PostadressBox l720, 111 87 STOCKHOLM Telefon Växel 08/24 12 70

Påuppdragav äaur departementet genomför Handelns Utredningsinstitut en undersökningför att bl a kartläggakapitalförsöriningen inom mindre och medelstoradetaljhandelsföretag, För drygt tre månadersedanerhöll Ni en blankett där vi bad om olika data om företaget, om ägareförhållanden, om nuvarandefinansie ingsformeretc. I vårt uppdrag ingår ävenatt göra en prognosöver det framtida L L av främmande kapital. För att kunna göra en sidan prognostar vi in uppgifter om bl a gjorda och planeradeinvesteringarfrån samtligaav de företag sometableratsunder perioden 1972-1976 samt från vissaav de företag som etableratstidigare. Uppgiftsblanketten ifylls och insändstill HUI senast torsdagenden 18 januari 1979. Era uppgifter kommer att behandlasstrikt konfidentiellt. Vi tackar på förhand för Er medverkan. AB HANDELNS UTREDNlNGSlNSTITUT (HUI) PerNellevad

A. INVESTERINGAR l BYGGNADER OCH ANLÄGGNINGAR n

1. Ny- och ombyggnaderi företaget åren 1972-1978 Typ av åtgärd- År lnvesteringsbelopp Däravfinansierat genom lån (1 OOO-talkronor) (‘I 000-tal kronor)

lll. lV. V.

2. Planeradeny- och ombyggnaderi företaget åren 1979-1985 (nuvarandepenningvärdel Typ av åtgärd År lnvesteringsbelopp Däravfinansierat genom lån (1 OQO-talkronor) (1 OOO-talkronor)

l. II. Ill. IV.

ll Investeringar avr ex bostadsföretag i byggnader somhyrsellerkommeratt hyrasavErt företagskallei ingå. Ombyggnader gjordaavErt företagi hyrdalokalerskalldockingå.

OBS!GLÖMEJATT FYLLA l BLANKETTENSBAKSlDA

274 SOU 1979;

Statens offentliga utredningar 1979

Kronologisk förteckning

. Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader. S. 54. Hushallning med mark och vatten 2. Del l. Överväganden. Naturmedel för injektion. S. Bo. . Regional laboratorieverksamhet. Jo. 55. Hushållning med mark och vatten 2. Del Il. Bakgrundsbeskrivinom kriminalvården. Ju. ning. Bo.

mvøøeww-

Avskildhet och gemenskap 56. Steg på väg... A. Konsumentinflytande genom insyn? H. Polisen, Ju. 57. Barnomsorg - behov, efterfrågan, planeringsunderlag. S. . Tandvården i början av 80-talet. S. 58. Barnomsorg. Redovisning av särskilda undersökningar. S. . Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder - bakgrund 59. l livets slutskede. S. och problemanalys. E. 60. Bidrag till folkrörelser. Kn. w . Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets- 61. Förnyelse genom omprövning. B. och aktiemarknaden- 62. Kooperationen i Sverige. l. fördelningens utveckling. Löntagarfonder en introduktion. Internationella koncerner och Iöntagarfonder. 63. Barnets rätt 2. Om föräldraansvar rn. m. Ju. E. 64. Ny utlånningslag A 10. 65. Ny plan- och bygglag. Del l. Bo. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och Soliditet i svenska Vinstbegreppet. Den lokala 66. Ny plan- och bygglag. Del ll. Bo. industriföretag. och företagets vinster - en preliminär analys 67. Svensk sjöfartspolitik. K Iönebildningen E. 68. De allmänna advokatbyráerna. Ju. - 69. Nya vyer. Datorer och nya massmedier - hot eller löften. U. . Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen E. 70. Tandvård i fred för värnpliktiga. Fö. ideologi och verklighet. . Svenska kyrkans Band 4. Evangelieboken. Kn. 71. Handläggningen av anmälningar mot polispersonal. Ju. gudstjänst. . Konkurs och rätten att idka näring. Ju. 72. Rationalisering och ADB i statsförvaltningen. B. . Naturvård och täktverksamhet. Jo. 73. Krigets lagar. Fö. . Naturvård och täktverksamhat. 74. Serviceföretagen-vägar till utveckling. H. Bilagor. Jo. . Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn.

. Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda. U. . Museijärnvägar. U. . Jaktvårdsområden. Jo. . Anhöriga. S. . Plötslig och oväntad död - anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. S. . Barn och döden. S. . Avgifter i staten - nuläge och utvecklingsmöjligheter. B. . Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. A. . Nya namnregler. Ju. . Sjukvårdens inre organisation - en idépromemoria. S. . Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. A. . Barnolycksfall. S. . Lotterier och spel. H. . Lotterier och spel. Bilagor. H. . Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. Kn. . Fastighetstaxering 81. B. . Fastighetstaxering 81. Bilagor. B. . Bilarna och Iuftföroreningarna. Jo. . Rationellare girohantering. E. . Konsumenttjänstlag. Ju. . Aktivt boende. Bo. . Lagerstöd. A. . Vattenkraft och miliö 4. Bo. . Malmer och metaller. I. . Barnen i framtiden. S. . Vår säkerhetspolitik. Fö. . Flen tur. Program för mili säkra siötransporter. Jo. . Ren tur. Program för miljösäkra siötransporter. Bilagor 1-8. Jo. 45. Ren tur. Program för miljösäkra siötransporter. Bilagor 9-13. Jo. 46. Koncernbegreppet m. m. Ju. 47. Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. U. 48. Arbetstiderna inför 80-talet. A 49. Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Ju. 50. Huvudmannaskapet för specialskolan. U. 51. os: Ekonomiska Byrán. H. 52. Viltskador. Jo. 53. Nytt skördeskadeskydd. Jo.

V hu.. .«... ... L...

1979 M12- l I.

C‘ f\ ti: TO VK Hf“ M

Statens offentliga utredningar 1979

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Jordbruksdepartementet Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. [4] Regional laboratorieverksamhet. [3] Polisen. [G] Naturvårdskommittén. 1. Naturvård och täktverksamhet. [14] Konkurs och rätten att idka näring. [13] 2. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor, [15] Nya nemnregler. [25] Jakt- och viltvårdsberedningen. 1.Jaktvárdsomráden. [19] 2. Vilt- Konsumenttjänstlag. [36] skador. [52] Koncernbegreppet m. m. [46] Bilarna och luftföroreningarna. [34] Grundlagsskyddad yttrandefrihet. [49] Miljörisker vid sjötransporter. 1. Ren tur. Program för miljösäkra Barnets rätt 2. Om föräldraansvar m. m. [63] sjötransporter. [43] 2. Ren tur. Program för miljösäkra siötranspor- De allmänna advokatbyråerna. [68] ter. Bilagor 1-8. [44] 3. Ren tur. Program för miljösäkra sjötrans- Handläggningen av anmälningar mot polispersonal. [71] porter. Bilagor 9-13. [45] Nytt skördeskadeskydd. [53]

Försvarsdepartementet Vår säkerhetspolitik. [42] Handelsdepartementet Tandvård i fred för värnpliktiga. [70] Konsumentinflytande genom insyn7 [5] Krigets lagar. [73] Lotteriutredningen. 1.Lotterier och spel. [29] 2. Lotterier och spel. Bilagor. [30] Öst Ekonomiska Byrån. [51] Socialdepartementet Serviceföretagen-vägar till utveckling. [74] Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader. [1] Naturmedel för injektion. [2] Tandvården i början av 80-talet. [7] Arbetsmarknadsdepartementet Utredningen rörande vissa frågor beträffande sjukvård i livets Svsselsättningsutredningen. 1. Ökad sysselsättning. Finansiella slutskede. 1.Anhöriga. [20] 2. Plötslig och oväntad död - anhörigas effekter i offentliga sektorn. [ 16] 2. Sysselsättningspolitik för arbete sjuklighet och psykiska reaktioner. [21] 3. Barn och döden. [22] åt alla. [24] 3. Sysselsättningspolitik för arbete åt elle. Bilagedel. 4. l livets slutskede. [59] [27] Sjukvårdens inre organisation - en idépromemoria. [26] Lagerstöd. [38] Barnolycksfall. [28] Arbetstiderna inför 80-talet. [48] Barnen i framtiden. [41] Steg på väg.. . [56] Planeringsgruppen för barnomsorg. 1.Barnomsorg - behov. efter- Ny utlänningslag. [64] frågan. planeringsunderlag. [57] 2. Barnomsorg. Redovisning av särskilda undersökningar. [58] Bostadsdepartementet Aktivt boende. [37] Kommunikationsdepartementet Vattenkraft och miljö 4. [39] Svensk sjöfartspolitik [67] Hushållning med mark och vatten 2. De] l. överväganden. [54] Hushållning med mark och vatten 2. Del ll. Bakgrundsbeskrivning. [55] Ekonomidepartementet PBL-utredningen. 1.Ny plan- och bygglag. Del l. [65]2. Ny plan- och Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och bygglag. De] ll. [86] kapitaltillväxten 1.Löntagarfonder-bakgrund och problemanalys. [8] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhetsfördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en Industridepartementet introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. [9] 3. Malmer och metaller. [40] Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i Kooperationen i Sverige. [62] svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster - en preliminär analys] 10] 4. Löntagarna och Kommundepartementet kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen - ideologi och verklig- Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. [12] het. ll 1] Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter, [31] Rationellare girohantering. [35] [60] Bidrag till folkrörelser.

Budgetdepartementet Avgifter i staten - nuläge och utvecklingsmöjligheter. [23] 1976 års fastighetstaxeringskommitté. 1. Fastighetstaxering 81. [32] 2. Fastighetstaxering 81, Bilagor. [33] Förnyelse genom omprövning. [61] Rationaliseringar och ADB i statsförvaltningen. [72]

Utbildningsdepartementet Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda. [ 171 Museijärnvägar. [ 18] Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. [47] Huvudmannaskapet för specialskolan. [50] Nya vyer. Datorer och nya massmedier - hot eller löfte. [69]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

-

;in ISBN 91—38—04948

Llberförmg

Allmänna Förlaget |$ 3 N 0375-250X