('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963 l

Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274 ) om rätt till jakt; given Stockholms slott den 17 maj 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att jämlikt § 87 regerinsformen an­ taga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I fråga om bildande av jaktvårdsområde föreslås lättnader beträffande kraven på områdets omfattning och på kvalificerad majoritet bland fastig­ hetsägarna. Ett enklare förfarande tillskapas för ändringar av jaktvårdsområdes omfattning och av grunderna för jaktvården. Länsstyrelserna får be­ fogenhet att ur jaktvårdsområde utesluta fastigheter som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området. Den s. k. förföljningsrätten, d. v. s. en rätt att i vissa fall tillägna sig villebråd på annans jaktområde, avskaffas. Däremot kvarstår skyldigheten för den, som sårat villebråd, att av djurskyddsskäl vidta erforderliga åtgär­ der för djurets uppspårande och dödande oavsett jakträtten till marken. Jakträttsinnehavares rätt att i vissa fall döda annans katt görs beroende av polisens tillstånd, såvitt rör områden med stadsplan eller byggnadsplan. För att söka utrota vildkaninen skall länsstyrelse kunna förordna om jakt genom särskilt utsedda jägare. Kungl. Maj:t föreslås få befogenhet att beträffande visst område tillåta envar att fånga vildkanin. De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1964. Härjämte berörs frågor rörande ansvarighetsförsäkring för jägare eller annat jaktskadeskydd samt rörande utplantering av vilt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 136

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas dels att 7 §, 10 § 1, 3, 4 och 5 mom., 11 §, 12 § 1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16, 18 och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 § 2 mom., 29 § 1 mom., 30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att till 10 § samma lag skall fogas ett sjätte moment och till 24 § ett tredje moment av nedan angiven lydelse.

Boställshavare, kronohemmans — ■ ----- - — —- -—- -— efter älg. Är eljest------------ -—-------------------- — -—• — till marken. Innehavare eller brukare av fastig­ Innehavare eller brukare av fastig­ het varom är fråga i denna paragraf het varom är fråga i denna paragraf må icke utan särskilt bemyndigande må icke utan särskilt bemyndigande av ägaren tala för fastigheten i frå­ av ägaren tala för fastigheten i frå­ gor rörande bildande av jaktvårds- gor som avses i 10 § och 11 § 2 mom. område eller förlängning av den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda tiden.

10 §•

1 mom. Ägare av särskilda fastig­ / mom. Ägare av särskilda fastig­ heter, vilkas ägor bilda ett samman­ heter må, i ändamål att befrämja hängande område, må i ändamål att jaktvården på fastigheterna, besluta befrämja jaktvården å området beslu­ att dessa helt eller delvis skola till­ ta, att ägorna skola utgöra jakt- sammans utgöra jaktvårdsområde. vårdsområde. För beslutets giltighet fordras fastställelse av länsstyrelsen. Jaktvårdsområde skall —--------— — jaktvårdens tillgodoseende. 3 mom. Beslut om bildande av jakt­ 3 mom. Beslut om bildande av vårdsområde vare ej giltigt med jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre de vilka biträda beslutet ut­ mindre de vilka biträda beslutet ut­ göra minst fyra femtedelar av anta­ göra minst tre fjärdedelar av anta­ let fastighetsägare och tillika äga let fastighetsägare och tillika äga minst fyra femtedelar av den mark minst tre fjärdedelar av den mark varom fråga är. Härvid må ägare av varom fråga är. Mark, som i avseen­ mark, som i avseende å läge, form de å läge, form och övrig beskaffen­ och övrig beskaffenhet finnes lämp- 1 2 het finnes lämpligen böra beslå så-

1 Senaste lydelse, se beträffande 7 §, 10 § 4 och 5 mom., 11 § 1 mom., 12 § 1 mom., 26 §

2 mom. och 34 § SFS 1951:290 samt beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955:43.

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 3

ligen böra bestå såsom eget jakt- som eget jaktvårdsområde, må icke vårdsområde, icke mot sitt bestri­ mot ägarens bestridande anslutas till dande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde. jaktvårdsområde varom nu är fråga. 4 mom. I skärgård må jaktvårds­ 4 mom. I skärgård må jaktvårds­ område bildas utan hinder av att det område bildas även av allenast en icke kommer att bestå av särskilda fastighet. Beslut om bildande av så­ fastigheter eller utgöra ett samman­ dant jaktvårdsområde vare ej giltigt hängande område. med mindre de vilka biträda beslutet Beslut om bildande av jaktvårds­ utgöra minst tre fjärdedelar av anta­ område, som består av allenast en let delägare i fastigheten och tillika fastighet, vare ej giltigt med mindre äga minst tre fjärdedelar av densam­ de vilka biträda beslutet utgöra minst ma. fyra femtedelar av antalet delägare i fastigheten och tillika äga minst fyra femtedelar av densamma. 5 mom. Fastighetsägarna äga före 5 mom. Fastighetsägarna äga inom utgången av den tid, för vilken jakt­ ett år före utgången av den tid, för vårdsområde bildats, vid samman­ vilken jaktvårdsområde bildats, vid träde besluta, att området skall fort- sammanträde besluta, att området bestå under ytterligare visst antal skall fortbestå under ytterligare visst år, lägst tio år och högst tjugufem. antal år, lägst tio år och högst tju­ Sådant beslut vare dock ej giltigt om gufem. För beslutets giltighet fordras nej röster avgivits av mera än en fem­ att det biträtts av flertalet bland de tedel av antalet fastighetsägare eller röstande samt vidare, att icke nejav fastighetsägare som äga mer än röster avgivits av mer än en fjärde­ en femtedel av den i området ingå­ del av hela antalet fastighetsägare el­ ende marken eller, i fall som avses i ler av fastighetsägare som äga mer 4 mom. andra stycket, en femtedel av än en fjärdedel av den i området in­ vederbörande fastighet. För beslutets gående marken eller, i fall som av­ giltighet fordras dessutom faststäl- ses i 4 mom., en fjärdedel av fastig­ lelse av länsstyrelsen. heten. Föreskrifter om kallelse till sammanträde som här avses utfär­ das av Konungen. (Jfr 11 § 3 mom.) 6 mom. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i fråga, beträffande vilken jämlikt 1 mom. andra stycket bestämmelser skola meddelas i beslutet om områ­ dets bildande, skall vad ovan stad­ gats om bildande av jaktvårdsområ­ de äga motsvarande tillämpning. Fat­ tas sådant beslut i samband med be­ slut som avses i 5 mom., skall dock i stället tillämpas vad där är stad­ gat. Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur eller anslu­ tas till jaktvårdsområdet, erfordras samtycke av ägaren till den marken.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

1 mom. Beslut om bildande av jakt- 1 mom. För giltigheten av beslut vårdsområde eller om förlängning av enligt 10 § fordras fastställelse av tiden för sådant områdes bestånd länsstyrelsen, vilken skall tillse, att skall underställas länsstyrelsen, som beslutet tillkommit i laga ordning har att tillse huruvida beslutet till­ samt överensstämmer med lag och kommit i laga ordning. Avser beslutet författning, så ock att det är tjän­ bildande av jaktvårdsområde, skall ligt för jaktvårdens främjande och länsstyrelsen därjämte tillse, att be­ icke kränker enskild rätt. slutet överensstämmer med lag och författning, så ock att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt. Beslutet skall 2 3 därför uppgivas. 2 mom. Ingår i jaktvårdsområde fastighet som huvudsakligen utgör gård eller trädgård eller eljest väsent­ ligen saknar betydelse för jaktvården på området, äger länsstyrelsen för­ ordna att fastigheten ej längre skall tillhöra jaktvårdsområdet. Ansökan om sådant förordnande må göras av envar som äger del i området. De övriga delägarna skola erhålla tillfäl­ le att yttra sig över ansökningen. 2 mom. Beslut som länsstyrelsen 3 mom. Meddelande om beslut, som meddelar jämlikt denna paragraf länsstyrelse fattar enligt denna para­ skall införas i länskungörelserna och graf, skall införas i tidning inom or­ tidning inom orten samt uppläsas i ten. Mot beslutet må talan föras hos kyrkan i den eller de socknar, där Konungen genom besvär, vilka skola jaktvårdsområdet är beläget. hava inkommit till jordbruksdepar­ Mot länsstyrelsens beslut må talan tementet inom två månader från den föras hos Konungen genom besvär, dag då meddelandet infördes i tid­ som skola ingivas till jordbruksde­ ningen. partementet före klockan tolv å sextionde dagen från den dag då beslu­ tet upplästes i kyrkan eller, där be­ slutet upplästs å olika dagar i sär­ skilda socknars kyrkor, från den dag då det sist blev uppläst. 3 mom. För beslut om ändring av (Jfr 10 § 6 mom.) jaktvårdsområdes omfattning eller i annan fråga, beträffande vilken jäm­ likt 10 § 1 mom. andra stycket be­ stämmelser skola meddelas i beslutet om områdets bildande, skall vad ovan stadgats om bildande av jaktvårds­ område samt om länsstyrelsens pröv­ ning av dylikt beslut äga motsvaran­ de tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 5

1 mom. Sedan beslut om bildande 1 mom. Beslut enligt 10 § skall av jaktvårdsområde eller om förläng­ gälla även mot ny fastighetsägare. ning av tiden för sådant områdes be­ stånd blivit fastställt, gälle det mot ny fastighetsägare.

14 §• 2 mom. Påträffar någon tillfälligt­ 2 mom. Påträffar någon tillfälligt­ vis säl, evar det vara må, då må han vis säl, evar det vara må, då må han döda och behålla djuret. Enahanda döda och behålla djuret. Enahanda rätt ha ve ock den som påträffar djur, rätt have ock den som påträffar djur, tillhörande någon av följande arter, tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, flad­ nämligen mullvadar, näbbmöss, flad­ dermöss, hasselmöss, sorkdjur (sor- dermöss, sorkdjur (sorkar och läm­ kor och lämlar), råttor och möss. lar), råttor, skog smöss och husmöss.

15 §• 1 mom. Inkommer räv, grävling, 1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, vildkanin, igelkott, duvhök, sparv­ duvhök, sparvhök, korp, kråka, rå­ hök, kråka, råka, kaja, skata, björkka, kaja, skata, nötskrika, pilfink el­ trast (snöskata), nötskrika, pilfink ler gråsparv i gård eller trädgård, eller gråsparv i gård eller trädgård, have den som där bor eller innehar have den som där bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla djuret, ändock att döda och behålla djuret, ändock att jakträtten där tillkommer annan. att jakträtten där tillkommer annan. Likaledes må------------------------------- -------personer dödas.

16 §.

1 mom. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den jagandes jaktområde, må tillva­ rataga och behålla villebrådet. Är det älg, hjort eller rådjur, må den jagan­ de dock ej från stället bortföra dju­ ret utan i närvaro av två o jäviga vitt­ nen och vare han dessutom pliktig att sist å andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å annans jaktområde.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. Har någon vid lovlig jakt sårat älg, avses älg, hjort eller rådjur, som så­ hjort eller rådjur och har djuret ta­ rats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt git sin tillflykt till annans jaktom­ till annans jaktområde, vare den ja­ råde, vare den jagande pliktig att där­ gande pliktig att därom skyndsamt om skyndsamt underrätta jakträtts­ underrätta jakträttsinnehavaren eller innehavaren eller den som innehar den som innehar marken eller någon marken eller någon av deras folk. av deras folk.

18 §• 1 mom. Dödar eller fångar man 1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man björn, lo, stork, örn, glada, brun gla­ sådant djur såsom fallvilt, tillfälle da, pilgrimsfalk, jaktfalk eller berg­ djuret kronan, oberoende av vem uv eller anträffar man sådant djur jakträtten tillkommer, där ej Konung­ såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, en annorledes förordnar. oberoende av vem jakträtten tillkom­ mer, där ej Konungen annorledes förordnar. 2 mom. Beträffande rätten till fall­ 2 mom. Beträffande rätten till fall­ vilt av annat djur än björn, lo och vilt av annat djur än i 1 mom. sågs örn gälle följande: gälle följande: Älg, hjort---------------------------------- ---------- tillfälle kronan. I övrigt------------------- - — — —-___ —- fallvilt jakträttsinnehavaren.

23 §• Katt som anträffas utanför gård Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinne­ eller trädgård där den hör hemma, havaren eller hans folk saklöst dö­ må av jakträttsinnehavaren eller hans das. folk saklöst dödas. Inom område med stadsplan eller byggnadsplan erford­ ras dock tillstånd av polismyndighe­ ten.

24 $. 2 mom. Orsakas å gröda avsevärd 2 mom. Markinnehavare äger, ändå skada av vildkaniner, må markinne­ att jakträtten å marken tillkommer havaren, ändå att jakträtten å mar­ annan, låta där anställa fångst av ken tillkommer annan, så ock hans vildkanin. Vid sådan fångst må icke folk där anställa fångst av vildkanin. medföras skjutvapen eller hund. Vid sådan fångst må icke medföras Fångad vildkanin tillfälle markinne­ skjutvapen eller hund. Fångad vild­ havaren. kanin tillfälle markinnehavaren. Orsakas avsevärd skada av vildka­ niner, må Konungen beträffande visst område förordna att det står envar fritt att dår fånga vildkanin och be­ hålla fångat djur. Vad i 17 och 25 §§ är stadgat om jakträttsinnehavare skall i tillämpliga delar gälla den som idkar sådan fångst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 ar 1963 7

3 mom. Beträffande område, där

stam av vildkaniner finnes, må läns­

styrelsen förordna att jakt efter vild­

kanin skall genom därtill av länssty­

relsen särskilt utsedda jägare bedri­

vas för att söka utrota stammen. För­

ordnas om dylik jakt, äger länssty­

relsen tillika föreskriva de undantag

från bestämmelserna i denna lag som

kunna finnas nödiga för jaktens än­

damålsenliga bedrivande. Länsstyrel­

sen bestämmer ock huru skall förfa­

ras med djur som dödas eller fångas

vid jakten.

2 mom. Från skyldighet---------------- ------- ---------------av riket. Bestämmelserna om jaktvårdsav- Bestämmelserna om jaktvårdsavgift äga icke tillämplighet i fråga om gift äga icke tillämplighet i fråga om rätten att under omständigheter, som rätten att under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, dö­ i nämnda lagrum omförmälda djur. da i nämnda lagrum omförmälda djur och ej heller i fråga om fångst av vildkanin enligt 24 § 2 mom.

29 §• 1 mom. Såsom olovlig------------ - — --------------------- i 7 §. Har någon å annans jaktområde Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fall- eller eljest olovligt tillvaratagit fall­ vilt eller, där björn, lo eller örn dö­ vilt eller, där djur som avses i 18 § 1 dats eller fångats, olovligt tillägnat mom. dödats eller fångats, olovligt sig djuret, straffes såsom för olovlig tillägnat sig djuret, straffes såsom jakt enligt vad i 28 § första stycket för olovlig jakt enligt vad i 28 § första sägs. stycket sägs.

30 §. Fälles någon------------------------------- ------- — värde förverkat. Var det annat villebråd än björn, Var det annat villebråd än som lo eller örn och skedde jakten å an­ avses i 18 § 1 mom. och skedde jak­ nat område än i 5 § 2 mom. sägs ten å annat område än i 5 § 2 mom. samt med användande av tillåtet jakt- sägs samt med användande av tilleller fångstredskap och under tid, låtet jakt- eller fångstredskap och då jakt efter sådant villebråd är till­ under tid, då jakt efter sådant ville­ låten, eller var fallviltet sådant som bråd är tillåten, eller var fallviltet enligt bestämmelserna i 18 § tillkom- sådant som enligt bestämmelserna i kommer jakträttsinnehavaren, tillfäl­ 18 § 2 mom. tillkommer jakträtts­ le det förverkade denne eller, i fall innehavaren, tillfälle det förverkade varom förmäles i 29 § 2 mom. första denne eller, i fall varom förmäles i stycket, övriga delägare i allmänning- 29 § 2 mom. första stycket, övriga en eller samfälligheten och, i fall delägare i allmänningen eller sam­

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

varom sägs i samma moments andra fälligheten och, i fall varom sägs i stycke, övriga å jaktvårdsområdet samma moments andra stycke, öv­ jaktberättigade personer. riga å jaktvårdsområdet jaktberätti­ gade personer. Med björn, lo eller örn, som är för­ Med förverkat villebråd, som avses verkad, så ock med annat förverkat 1 18 § 1 mom. eller som dödats eller villebråd, som dödats eller fångats fångats medelst annat jakt- eller medelst annat jakt- eller fångstred­ fångstredskap eller under annan tid skap eller under annan tid än i and­ än i andra stycket sägs, ävensom ra stycket sägs, ävensom med annat med annat än där omförmält förver­ än där omförmält förverkat fallvilt kat fallvilt förfares på sätt stadgas i förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag 36 §. Lag samma vare beträffande samma vare beträffande förverkat förverkat villebråd, som dödats eller villebråd, som dödats eller fångats å fångats å område som sägs i 5 § område som sägs i 5 § 2 mom. 2 mom.

31 §. 1 mom. Anträffas å - —--------för sig. Å område vid lappväsendet. Har den i 36 §. Vad i detta moment är stadgat om Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jakt­ den som olovligt jagar å annans jakt­ område gälle ock i fråga om den som område gälle ock i fråga om den å bar gärning beträdes med sådant som å bar gärning beträdes med jakt, jagande, tillvaratagande, bortförande som enligt 29 § 1 mom. första styc­ eller tillägnande, som enligt 16 § 1 ket är att anse såsom olovlig, eller mom. eller 29 § i mom. första styc­ med sådant tillvaratagande eller till­ ket är att anse såsom olovlig jakt ägnande, för vilket han enligt 29 § eller för vilket åtgörande han enligt 1 mom. andra stycket skall straffas 29 § 1 mom. andra stycket skall straf­ såsom för olovlig jakt; och skola, där fas såsom för olovlig jakt; och skola, fråga är om djur som jämlikt be­ där fråga är om olovligt tillvarata­ stämmelserna i 18 § tillkommer kro­ gande av sådant fallvilt som jämlikt nan, de i andra stycket här ovan bestämmelserna i 18 § tillkommer omförmälda personerna äga att ut­ kronan eller olovligt tillägnande av öva där avsedd rätt jämväl å om­ björn, lo eller örn, de i andra stycket råde, där jakträtten tillkommer an­ här ovan omförmälda personerna äga nan än kronan. att utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer annan än kronan.

33 §• Uraktlåter någon i fall som avses Uraktlåter någon i fall som avses i 16 § 2 mom. att fullgöra där stad­ i 16 § att fullgöra där stadgad un­ gad underrättelseplikt, straffes med derrättelseplikt, dömes till dagsböter. dagsböter, där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen. Bryter någon----------- -------------------- tre hundra kronor. överträder någon----------- ---------— — femtio kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 9

Bryter någon mot föreskrift som

meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,

dömes till böter från och med tio till

och med trehundra kronor.

Allmän åklagare äge föra talan i Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område som fråga om olovlig jakt å område som avses i 5 § 2 mom. så ock å förbry­ avses i 5 § 2 mom. så ock å förbry­ telser om vilka förmäles i 31 § 2 telser om vilka förmäles i 31 § 2 mom. mom. samt 33 § första stycket den­ samt 33 § fjärde stycket denna lag. na lag. Sker intrång------- —-------------------- -----------detta verk. I övrigt-------- — ------------ —----------- - —-------------- sådant åtal. Såsom målsägande------------------------ -----jaktberättigad person. Innefatta föreskrifter —------------- ------- bestämmelse gällande.

37 s-

Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, Vad enligt bestämmelserna i 18, 30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om fågel i tillämpliga delar avse jämväl olov­ som sägs i 18 § 1 mom. skall i till­ lig tillägnelse eller förstörelse av örns lämpliga delar avse jämväl olovlig ägg eller bo. tillägnelse eller förstörelse av sådan fågels ägg eller bo.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Bestämmelserna i 7 § tredje stycket, 10 § 5 och 6 mom., 11 § samt 12 § 1 mom. skola gälla jämväl i fråga om jaktvårdsområde som bildats dessförinnan.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist , A spling .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändringar i jaktlagstiftningen och anför följande. Vår nuvarande jaktlagstiftning tillkom år 1938. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t lät år 1949 dåvarande chefen för jordbruksdepartementet till­ kalla en utredningsman jämte sakkunniga för utredning rörande särskilt angivna jaktlagstiftningsfrågor, däribland vissa frågor angående jaktvårdsområden. Utredningen skulle även äga uppta andra spörsmål rörande jakt­ rätt och jaktvård, som kunde uppkomma under utredningsarbetet och som inte berörde grunderna för jaktlagstiftningen. Sedan 1957 har till fullgörande av utredningsuppdraget varit kallade, så­ som utredningsman överdirektören G. A. Bouveng samt såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren N. A. Andersson, godsägaren, friherre O. Bennet, ledamoten av riksdagens andra kammare, skogsinspektoren H. Larsson, häradsdomaren P. J. Näslund, ledamoten av riksdagens andra kammare, förbundsordföranden P. A. Sköldin, byråchefen J. T. D. Wennmark och direktören C. Wikström. Efter förslag av utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktut­ redning, vidtogs 1951 vissa ändringar i jaktlagstiftningen. Utredningen har därefter fortsatt sitt arbete samt under årens lopp avgivit flera utlåtanden och förslag, som resulterat i olika författningsändringar. Till behandling föreligger nu följande av utredningen avgivna betänkanden, nämligen ett av den 30 september 1960 med förslag till bestämmelser rörande planmässigt bekämpande av vildkaninen på Gotland (stencilerat), ett av den 30 septem­ ber 1961 med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961: 67), ett av den 10 juli 1962 med förslag till bestämmelser om jaktskadeskydd m. m. (stenc. 1962: 7), samt ett av den 25 oktober 1962 med förslag till ändring av 23 § lagen om rätt till jakt m. m. (stenc. 1962: 9). Vid betänkandet om jaktskadeskydd är fogat särskilt yttrande av herrar Sköldin och Wennmark. I övriga betänkanden framlagda förslag har biträtts av samtliga sakkunniga i utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 11

Efter remiss har utlåtanden över betänkandet med förslag rörande änd­ ringar i jaktlagstiftningen avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogs­ styrelsen, veterinärstyrelsen, flygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, kommerskollegium, riksskattenämn­ den, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbö­ rande länsjaktvårdsorgan, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksför­ bund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svens­ ka landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges industri­ förbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges pomologiska förening, Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Yttranden har vidare inkommit från Föreningarna Djurens vänners riksorganisation samt Stockholms läns och stads jägargille. Vissa remissinstanser har till sina yttranden fogat ut­ låtanden från andra håll. För remissbehandlingen av de övriga betänkandena torde jag få redogöra i det följande. De förslag jaktutredningen framlagt i sina betänkanden berör från var­ andra vitt skilda delar av jaktlagstiftningen. Det torde därför vara lämpligt att behandla de olika frågorna var för sig. Därvid inleder jag med redogö­ relser för de ur jaktsynpunkt mest centrala förslagen, nämligen de som framlagts i 1961 års betänkande. Häri föreslås, med hänsyn särskilt till för­ hållandena inom jaktvårdsområdena, dels inskränkande bestämmelser rö­ rande rätten till jaktutövning på vissa fastigheter, dels lättnader i vissa pro­ cedurregler för dylika områden. Vidare föreslås upphävande av den s. k. förföljningsrätten samt skärpta bestämmelser rörande jakt efter vissa säll­ synta djurarter. Jag avser nu att uppta dessa förslag i nämnd ordning. Det till betänkandet fogade förslaget till lag angående ändring i lagen om rätt till jakt torde som bilaga (Bilaga A) få läggas till statsrådsprotokollet i det­ ta ärende.

Jakträtt och jaktvårdsområden

Gällande bestämmelser

Huvudregeln om rätt till jakt återfinns i 2 § jaktlagen. Enligt denna pa­ ragraf tillkommer jakträtt envar jordägare å honom tillhörigt område, om ej annat stadgas i jaktlagen. I 5 § 1 mom. stadgas att den som äger väg inte har jakträtt på vägen med mindre han äger mark därintill. Den som äger marken på bägge sidor om väg har jakträtt på vägen fastän han inte äger vägmärken. På det område, som sålunda omfattas av jakträtten, äger enligt 1 § jakt­ lagen jakträttsinnehavaren jaga utan intrång av annan. Från denna regel

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

stadgas dock undantag i jaktlagen och andra författningar, främst jaktstad­ gan. Sålunda ger t. ex. 14 § jaktlagen envar rätt att i särskilda fall jaga eller döda djur av vissa arter. Enligt 16 § får en jagande i vissa fall ta villebråd på annans jaktområde, den s. k. förföljningsrätten. Jaktstadgan innehåller förbud mot vissa fångstsätt eller påbud om viss fridlysning. Dessa undan­ tagsbestämmelser har tillkommit bl. a. av djurskydds- eller naturvårdsskäl eller i annat skyddssyfte eller med tanke på vilttillgången. De är i allmänhet utformade utan särskild hänsyn till beskaffenheten av de marker där jak­ ten utövas. Andra inskränkande bestämmelser åter tar direkt hänsyn härtill. Så stadgas i 5 § 2 mom. jaktlagen att på område tillhörande järnväg, spårväg eller kanal verk inte får idkas annan jakt än som fordras för att skydda tra­ fikanläggningen mot skada av villebråd. Jakten där må dock upplåtas till den som har jakträtt på angränsande mark. Ett annat stadgande som rör jaktutövningsrätten på visst slag av mark är 15 § jaktlagen. Enligt detta lag­ rum får djur tillhörande vissa arter, s. k. skadevilt, som inkommer i gård eller trädgård dödas av den som där bor eller innehar trädgården, även om jakträtten tillkommer annan. I gård eller trädgård får vidare jakträttsinne­ havaren enligt 17 § inte söka efter vilt eller eljest idka jakt, om marken innehas av annan och denne inte givit särskilt tillstånd till jakten. Motsva­ rande gäller under vissa villkor för åker som är besådd med säd eller gräs. Den rätt att jaga, som tillkommer fastighetsägare på honom tillhörig mark, kan få annat innehåll om fastigheten ingår i jaktvårdsområde. Enligt 10 § jaktlagen kan ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor utgör ett sam­ manhängande område, i syfte att befrämja jaktvården på området besluta att ägorna skall utgöra jaktvårdsområde. Fattar de enhälligt sådant beslut och får länsstyrelsens fastställelse därå, blir beslutet bindande för fastighe­ ternas ägare under den tid, lägst 10 högst 25 år, som bestämts för jaktvårdsområdets bestånd. Beslutet om områdets bildande skall innehålla de huvud­ sakliga grunderna för såväl hur jakten inom området får utövas som hur viltvården där skall skötas, inbegripet fastighetsägarens skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för tillgodoseende av jakt­ vården. Dessa huvudgrunder för jakt och viltvård inom området fastställs av länsstyrelsen och intas regelmässigt i stadgarna för den särskilda för­ ening som fastighetsägarna brukar bilda samtidigt med områdets tillkomst. I grunderna kan föreskrivas att för jaktutövning inom området fordras in­ nehav av särskilt jakträttsbevis, att all jakt eller jakt efter djur av vissa arter, t. ex. älg, skall vara gemensam, d. v. s. att varje fastighetsägare får jaga inom hela jaktvårdsområdet. Även under den löpande beståndstiden kan åtgärder för viltvården föranleda ändringar i jaktutövningsrätten. Så­ lunda kan fastighetsägarna vid sammanträde inom föreningen, s. k. jakt­ stämma, ålägga sig inskränkningar i jaktutövningsrätten, t. ex. avstå från viss jakt eller besluta att inom någon del av området inte jaga viss villebrådsart. Jaktvårdsområde kan komma till stånd också i fall där en minoritet väg­ rar medverka därtill. Härför krävs att frågan handläggs vid förrättning på

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 13

stället under ledning av förrättningsman som utses av länsstyrelsen. Till förrättningen skall samtliga berörda fastighetsägare kallas genom förrättningsmannens försorg. Förrättningsmannen skall före sammanträdet upp­ göra förslag beträffande jaktvårdsområdets gränser samt grunderna för jaktutövningen och viltvården inom området. Detta förslag skall vid sam­ manträdet framläggas för omröstning. För att förslaget skall anses antaget fordras att vid sammanträdet ja-röster avgetts av minst fyra femtedelar av — oavsett närvaro — hela antalet fastighetsägare och att de ja-röstande äger minst fyra femtedelar av den mark varom är fråga. Uppnås denna ma­ joritet, har förrättningsmannen att insända beslutet till länsstyrelsen för fastställelse. Vare sig jaktvårdsområde bildats genom enhälligt beslut eller vid förrätt­ ning, skall enligt 11 § länsstyrelsen vid sin fastställelseprövning tillse att beslutet tillkommit i laga ordning och överensstämmer med lag och författ­ ning samt att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Sedan beslutet blivit fastställt, gäller det enligt 12 § även mot ny ägare av mark som ingår i området. Före utgången av jaktvårdsområdes beståndstid äger enligt 10 § 5 mom. fastighetsägarna vid sammanträde besluta om förlängning av beståndstiden med lägst 10 och högst 25 år. Dylikt beslut må fattas med enkel majoritet bland de röstande men är ogiltigt, om nej-röster avgetts av mer än 1/5 av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som äger mer än 1/5 av den i området ingående marken. För ändringar i jaktvårdsområdes omfattning eller i grunderna för jakten och viltvården inom området ställs enligt 11 § 3 mom. jaktlagen samma krav som på förfarandet vid områdets bildande. Föreligger inte enhälligt beslut, måste således förrättning hållas. Ersättning till förrättningsman vid förrättning för bildande av jaktvårds­ område eller för ändringar av nyssnämnt slag samt kostnader för föreskriv­ na kungörelser gäldas ur jaktvårdsfonden.

Fastighetsbildningens inverkan

Utredningens förslag

Jaktutredningen erinrar till en början om att de undersökningar, som fö­ regick 1951 års ändringar i jaktlagstiftningen, utvisade att jaktvårdsområdena i stort sett väl fyllt sin uppgift. Under de mer än tio år, som därefter för­ flutit, har enligt utredningens uppfattning inte förekommit något väsentligt, som motsäger jaktvårdsområdenas stora betydelse för uppbyggandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd och för skapandet av god jaktkul­ tur. De förhållanden på den egentliga landsbygden, efter vilka det gällde att anpassa jaktlagstiftningen vid dess tillkomst 1938, erbjöd inte på långt när

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

problem av samma komplicerade natur som nu är fallet, framhåller utred­ ningen vidare. Vad det då främst gällde att komma till rätta med var de ogynnsamma verkningar, som en långt driven parcellering av den i jord- och skogsbruket hävdade marken för med sig i fråga om villebrådets livsbeting­ elser överhuvudtaget och beträffande möjligheterna för dem, som hade jakt­ rätt på dessa parceller, att erhålla något utbyte av sin jakträtt utan att kom­ ma i konflikt med rågrannarnas jakträtt. Genom lagstiftningen om jaktvårdsområden sökte man finna lösningen på dessa problem. Under det senaste kvartsseklet har emellertid, fortsätter utredningen, sto­ ra förändringar skett i de marker som bildar det biologiska underlaget för jakträtten och viltvården. Av särskilt genomgripande natur, när det gäller följdverkningarna för jaktvårdsarbetel som helhet betraktat, är den föränd­ ring av den egentliga landsbygdens struktur, som kännetecknas av starkt ökad samhällesbildning och tomtavstyckning för fritidsändamål eller indu­ striella och därmed jämförliga ändamål. Belysande exempel på de svårighe­ ter för jaktvården som lätt uppstår genom den ökade tillkomsten av små fastigheter, oftast för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, har läm­ nats utredningen från jaktvårdshåll. Svårigheterna kan bestå i att få ägare av villatomter och dylika fastigheter att intressera sig för bildande av jaktvårdsområde i fall då deras medverkan skulle bidraga till att ge området en inte alltför sönderstyckad struktur. Följden blir lätt att det dyrbarare alter­ nativet med förrättning måste tillgripas för att få jaktvårdsområdet till stånd. Uteblir då alltför många av de positivt inställda från förrättningssammanträdet, uppnås ej den erforderliga majoriteten, och frågan förfaller. Andra gånger yppar sig problemen sedan ett jaktvårdsområde bildats. Om från fas­ tigheter, som ingår i området, avstyckas ett större antal sportstugetomter, blir varje ägare av dylik tomt delägare i området, och han kan t. ex. fordra att få delta i jakt som enligt grunderna för jaktutövningen inom området skall vara gemensam. Tillåts alla tomtägare detta, kan de för jaktvården verksamma ägarna av jaktbara marker tappa intresset för områdets fort­ satta bestånd. Då man sökt vägra tomtägare delaktighet, har åter inträffat att tomtägaren på sin mark fällt villebråd tillhörande art som av jaktstäm­ ma förklarats fridlyst inom området. En onormal ökning av antalet del­ ägare i ett jaktvårdsområde medför även att det oftast är omöjligt att vinna enhällighet för att t. ex. genom ändring i områdets omfattning utesluta småfastigheter och annan för jaktvården intresselös mark. Endast förrättningsvägen står då till buds. Detsamma gäller när det ändrade läget kräver modi­ fiering av grunderna för jaktutövningen eller viltvården. Utifrån grundsatsen, att jakträtten är en beståndsdel i jordäganderätten och att jakträtt därför tillkommer varje jordägare på honom tillhörig mark, undersöker så utredningen om gällande inskränkningar i jakträtten måhän­ da uppbärs av motiv vilka i dagens läge bör föranleda ytterligare inskränk­ ningar. Utredningen erinrar därvid om bestämmelserna rörande jakträtten beträffande vägmark och om inskränkningarna i jaktutövningsrätten på område som hör till järnväg, spårväg eller kanalverk. I båda fallen finner

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963 15

utredningen bestämmelserna bygga på åsikten att mark för väg och järnväg etc. är föga värd som ensamt jaktområde samt att förbud mot jakt därstä­ des alltså inte behöver betraktas som märkbart intrång i markägarens jord­ äganderätt. Utredningen uttalar därefter den uppfattningen att det i stort sett allenast är den av jordbruket och skogsbruket omfattade marken —■ åker, äng, skog och vattendrag — som bildar lämpliga biotoper för det spe­ cifikt jaktbara villebrådet och som regel även för den övervägande delen av övriga vilda däggdjurs- och fågelarter. Nämnda uppfattning ligger enligt ut­ redningen även bakom lagstiftningen om jaktvård och jaktvårdsområden, men vid dennas tillkomst drog man inte ut konsekvenserna därav. 1 prakti­ ken har man sedan nödgats införa ett begrepp »fastighet som saknar jaktlig betydelse» och tillåta, att sådana fastigheter undantas vid bildande av jaktvårdsområde även om de därigenom kommer att ligga som enklaver inne i området. Mot bakgrunden av det anförda tar utredningen upp frågan om vil­ ken rätt till jakt som principiellt bör tillhöra tomter och liknande fastighe­ ter inom jaktvårdsområden. Utredningen finner därvid att innehavarna av dylika fastigheter inte kan göra anspråk på någon i sakens natur liggande rätt att tillgodogöra sig villebråd som — merendels tillfälligt — passerar över eller uppehåller sig på deras mark. Lika litet som vid förvärv av mark, av­ sedd för järnväg, spårväg eller kanalverk, lärer man nämligen vid förvärv av mark, avsedd för exempelvis bostad, sportstuga, grustag, industriell eller kommersiell anläggning eller tillgodogörande av vatten, i allmänhet fästa vikt vid den omständigheten att med markinnehavet följer jakträtt. Med ett eller annat undantag av speciell natur torde det tvärtom förhålla sig så, att varken köpare eller säljare räknar med att jakträtt skall utövas på marken. Detta finner utredningen närmast peka hän mot att jakträtt i princip bör frånkännas innehavare av mark som används för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Med hänvisning till behovet av rätt att döda vissa skadedjur och till utformningen av denna rätt i 14 och 15 §§ jaktlagen finner dock ut­ redningen att sådan skyddsjakt bör tillåtas även på mark som eljest inte lämpar sig för jakt. I stället för att frånkänna ifrågavarande fastighetsägare själva jakträtten bör man därför enligt utredningen, i likhet med vad som skett beträffande järnvägs- m. fl. anläggningar, inskränka jaktutövningsrätten till att avse allenast jakt som erfordras till skydd mot skada eller olä­ genhet av däggdjur eller fåglar. Härtill föreslår utredningen ett komplette­ rande stadgande av innehåll att, om det inom ett jaktvårdsområde finns mark beträffande vilken jaktutövningen är begränsad på föreslaget sätt, denna mark inte skall anses ingå i området och ej heller beaktas vid omröst­ ning rörande området. De skäl, som funnits motivera den förordade begränsningen av jaktutövningsrätten, är enligt utredningen lika bärande i fråga om mark som inte di­ rekt berörs av något befintligt eller planerat jaktvårdsområde. Utredningen erinrar om att enligt 10 § 3 mom. jaktlagen mark, vars läge, form och övri­ ga beskaffenhet medför att marken kan bestå såsom eget jaktvårdsområde, inte kan mot ägarens bestridande intvingas i jaktvårdsområde. Vidare finns

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

jaktvårds sammanslutningar som utan att formligen bilda jaktvårdsområde bedriver jakt och viltvård efter i huvudsak samma linjer som jaktvårdsområdena. Vare sig det gäller ett vanligt jaktvårdsområde, ett eget jaktvårdsom­ råde eller en sammanslutning av förenämnt slag kan f. n. frukterna av jakt­ rättsinnehavarnas jaktvårdsarbete otillbörligt utnyttjas av dem som innehar i jaktvårdshänseende impedimentartad mark. Villebrådets rörlighet skapar goda möjligheter för en rågranne att, utan motprestation till villebrådsstammarnas förkovran, tillgodogöra sig resultaten av det jaktvårdsarbete som bedrivs på en eller flera angränsande fastigheter. Utredningen finner därför att jaktutövningsrätten bör inskränkas inte bara för sådana fastigheter av ifrågavarande slag, som bildats innanför gränserna av ett jaktvårdsområde. utan överhuvudtaget för mark som nyttjas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Till närmare belysning av sitt förslag härutinnan ger utredningen följande redogörelse för de typer av fastigheter där jaktutövningsrät­ ten skulle inskränkas. Som en första kategori har utredningen åsyftat mark som används för bostadsändamål. Under samma kategori förs även all mark för fritidsbe­ byggelse samt mark som utnyttjas för anläggningar i annat syfte än ett omedelbart ekonomiskt, såsom olika slag av skolor, sjukhus och andra vårdanstalter, vilo- och semesterhem, fångvårdsanstalter, militära etablissement, idrottsplatser etc., m. a. o. över huvud inrättningar som tillgodoser intressen av mer eller mindre samhällelig natur. Till en andra kategori hänför utredningen mark varå nyttiggöres annan där befintlig naturtillgång än den som skogen eller jorden regelmässigt utgör. Här rör det sig alltså om mark för ler-, grus- eller stentäkt ävensom mark, upptagen av anläggning för gruvdrift eller för tillgodogörande av vatten i kraft- eller vattenförsörjningssyfte. Däremot åsyftas inte mark för torvtäkt, enär sådan mark ofta omsluter betydande arealer och kan vara allt annat än improduktiv ur jaktlig synpunkt. Den tredje kategorin omfattar mark som används för kommersiella och industriella anläggningar i övrigt. Dit kan alltså hänföras — förutom mark med byggnader för handelsrörelse, för varulager eller för hantverksmässig eller industriell tillverkning med allt vad därtill hör — även obebyggd mark vilken utnyttjas exempelvis som upplagsplats för råvaror eller hel- och halvfabrikat. För att vinna eu enkel och lättfattlig indelningsgrund föreslår utred­ ningen att förbudet mot att idka annan jakt än viss skyddsjakt skall för­ klaras gälla beträffande mark som enligt reglerna i kommunalskattelagen är taxerad såsom annan fastighet än jordbruksfastighet. En dylik gräns­ dragning anses bli av värde även vid övervakning av att förbudet iakttas. För att undvika obilliga resultat i enskilda fall förordar dock utredningen att Kungl. Maj:t skall äga beträffande visst slag av mark eller villebråd medge undantag från förbudet. Härvid åsyftas dels fall där viss kronomark överhuvudtaget inte är taxerad eller där såsom »annan fastighet» taxerad mark undantagsvis lämpar sig för jakt, t. ex. torvmosse, dels sjö­ fågeljakten. Vidare föreslår utredningen generellt undantag för bl. a. det fal­ let att varandra angränsande fastigheter är i samma ägares hand men taxe­ rats olika. I dylika fall behöver man enligt utredningen inte räkna med att

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 17

utövande av jakträtten på den ena fastigheten är till förfång för jaktvården på den andra.

Yttrandena

Den positiva syn på jaktvårdsområdenas betydelse för landets jaktkultur, som kommer till uttryck i betänkandet, delas av fler­ talet remissinstanser. Sålunda uttalar lantmäteristyrelsen att det numera står klart att bildande av jaktvårdsområden är till gagn sett såväl från enskild som allmän synpunkt. Utredningens strävanden att skapa gynn­ samma förutsättningar för bildande av nya och bibehållande av befintliga jaktvårdsområden kan styrelsen därför i princip understödja. Sveriges skogs­ ägareförbund finner det glädjande att man kunnat i den omfattning som skett sammanföra jakträttsinnehavarna till gemensamma aktioner för vilt­ vård och jaktutövning. Liknande uppfattningar uttalas av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län samt av Svenska jägareförbundet. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att betänkandet bygger på en principiellt riktig och tilltalande inställning till lagstiftningens syfte, näm­ ligen att befordra ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd samt främja dettas tillgodogörande genom en biologiskt riktig och av humanitära hän­ syn präglad jakt. Omdaningen av samhället har emellertid, fortsätter hov­ rätten, medfört att jakt inte har den betydelse för folkförsörjningen som den haft i gångna tider. Härav följer att, då det gäller att ta ställning till jakträttens utformning de ideella och naturvårdande synpunkterna bör trä­ da i förgrunden framför de ekonomiska. Det finns således inte längre några skäl att ängsligt bevaka jakträtten såsom ett privaträttsligt tillbehör till fast egendom utan det framstår som fullt berättigat att göra alla de in­ skränkningar däri som kan vara betingade av en allmän viltvård och na­ turvård. Hovrätten anser därför att man skulle kunna gå betydligt längre än utredningen föreslagit, då det gäller att främja tillkomsten och vid­ makthållandet av lämpliga jaktvårdsområden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är kritisk mot jaktvårdsområdena. På få områden har länsstyrelsen nämligen kunnat iakttaga sådant split och kiv, som när det gäller dessa områden och arbetet inom dem. Under tiden om­ kring älgjakten inkommer ständiga klagomål och förfrågningar från miss­ belåtna jägare och markägare. Länsstyrelsen har därför inte kunnat arkivlägga handlingarna i ärenden rörande jaktvårdsområden på sedvanligt sätt utan måste ha dem till hands i expeditionslokalerna. Detta ger, slutar läns­ styrelsen, en god bild av hur oron kring jaktvårdsområdena verkar för länsstyrelsens del. Även Riksförbundet Landsbygdens folk är betänksamt och framhåller att det praktiska behovet av jaktvårdsområden är olika inom olika delar av landet. Utredningen borde även ha redovisat alla misslyc­ kade försök alt bilda jaktvårdsområde och anledningarna härtill. Det kan enligt förbundets mening inte vara en tillfällighet att förutsättningar för

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13G

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

bildande av jaktvårdsområde i stor utsträckning tycks saknas inom landets viltrikaste delar. Jägarnas riksförbund vill underkänna såväl de nu gällande som de av utredningen föreslagna reglerna beträffande jaktvårdsområde. Utredningens förslag om inskränkt jaktutövningsrätt på alla fastigheter, som taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet, lämnas utan erinran av bl. a. fortifikationsförvaltningen, vattenfallssty­ relsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län liksom Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt Föreningen Sve­ riges landsfiskaler. Flertalet remissinstanser vänder sig dock helt eller del­ vis emot förslaget. Från flera håll uttalas starka betänkligheter mot att låta en i jordäganderätten av ålder ingående rätt påverkas av det ändamål för vilket fastigheten bildats eller nyttjas. Sådana betänkligheter anförs främst av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Krono­ bergs, Gotlands, Hallands och Jämtlands län samt av Jägarnas riksförbund. Kammarkollegiet anmärker att de föreställningar varifrån utredningen utgått är oklara och främmande för svensk fastighetsrätt. Länsstyrelsen i Gotlands län efterlyser en undersökning av bl. a. vilket avbräck för jakt­ vården, som faktiskt vållas av att ägare till »annan fastighet» bedriver jakt på sin fastighet, och vilka värdeöverflyttningar som förslaget om jaktprivi­ legium för ägare av jordbruksfastighet innebär. Länsstyrelsen framhåller också att ställningstagandet kan komma att återverka på bedömandet av rätten till fiske såsom utflöde av jordäganderätten. De av utredningen redovisade svårigheter för jaktvårdsområdena, som ansetts följa av den ökade tillkomsten av tätorter och småfastigheter, utgör enligt flera remissyttranden inte tillräckliga skäl för en så genomgripande inskränkningsregel som den utredningen föreslagit. Denna ståndpunkt in­ tar kammarkollegiet, länsstyrelserna i Södermanlands, Västernorrlands och Västerbottens län. Lantmäteristyrelsen finner inskränkningen desto mera be­ tänklig som ett genomförande av utredningsförslaget i en annan del, nämli­ gen i fråga om den s. k. förföljningsrättens avskaffande, torde leda till att man på mindre enklaver svårligen kan utöva jakt i syfte att tillgodogöra sig villebrådet. Styrelsen ifrågasätter därför om man inte bör pröva det korrek­ tiv mot »rovjakt» på enklaver som ligger i förfölj ningsrättens avskaffande, innan ställning tas till frågan om begränsning av jaktutövningsrätten på vissa slag av fastigheter. Några remissinstanser har ställt frågan, om ersättning bör tillkom­ ma ägare av »annan fastighet» som genom den föreslagna lagändringen skul­ le berövas jaktutövningsrätt. Kammarkollegiet anser, att utredningen bör kompletteras på denna punkt, och understryker att dylika ersättningar inte får belasta samhället i dess helhet utan bör läggas endast på de jagande el­ ler jakträttshavare. Riksskattenämnden framhåller att, om rätt till ersätt­ ning inte införs, detta förhållande bör påverka de principer efter vilka dis­ pens skall ges. Bedöms vid bildande av jaktvårdsområde mindre markområ­

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963 19

den sakna jaktlig betydelse och måste någon avstå sin jakträtt, bör han en­ ligt Jägarnas riksförbund erhålla ersättning av jaktvårdsmedel för den tid jaktvårdsområdet består. Valet av fastighetstaxeringen som indelningsgrund för jaktbegränsningen har mött starka gensagor. Även remissin­ stanser, som förklarat sig i princip dela utredningens åsikt att endast viss skyddsjakt bör få bedrivas på fastigheter vilka används för ändamål som gör marken olämplig för jakt och viltvård, har ansett det inte kunna komma i fråga att grunda en sådan inskränkning i den enskilda äganderätten på ut­ fallet av fastighetstaxeringen, vilken verkställs från helt andra utgångspunk­ ter. Hit hör bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland. Kammarkollegiet ifrågasätter om inte förslagets genomföran­ de skulle tillföra fastighetstaxeringsarbetet ett tämligen störande moment. Även länsstgrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län finner det oriktigt att låta fastighetstaxeringen vara avgörande för den jaktutövning som må äga rum på olika slag av fastigheter. Svenska jägareförbundet an­ ser det olämpligt att förutom jordabalkens även kommunalskattelagens fastighetsbegrepp införes i jaktlagstiftningen. En inte helt avvisande inställning hyser dock riksskattenämnden, som säger sig sakna anledning anta att förslaget i någon nämnvärd omfattning skulle medföra ogynnsamma verkningar ur fastighetstaxeringssynpunkt. Om förslaget i denna del ur jaktlig synpunkt anses böra genomföras, vill nämnden därför inte av taxeringsmässiga skäl motsätta sig att så sker. Det stora flertalet av invändningarna mot förslaget avser inte bara valet av indelningsgrund utan även verkningarna av begränsningsregelns tillämpning i praktiken. I åtskilliga yttranden har därvid den till förslaget knutna dispensmöjligheten för Kungl. Maj:t anförts som skäl för att förslaget ändock inte avstyrkts. Hovrätten över Skåne och Ble­ kinge anser däremot att svagheten i utredningens förslag belyses av att ut­ redningen nödgats föreslå denna dispensmöjlighet, och hovrätten för Övre Norrland finner det otillfredställande att en jordägare skall nödgas utverka dispens för att få åtnjuta en i jordäganderätten av ålder liggande befogen­ het. Kammarkollegiet finner utredningens uttalanden om viss mark eller vis­ sa fastigheter såsom jaktligt impediment tämligen godtyckliga och anför. Utredningen synes under denna beteckning föra in åtskillig mark som i förhållande till sin areal torde föda flera djur av vissa djurslag — såsom räv, hare, grävling och fasaner — än genomsnittlig skogsmark. I fråga om sjö­ fåglar som söker sin föda i vatten torde utredningens impedimentresonemang vara särskilt ofruktbara. I motsats till vad utredningen synes förut­ sätta lär få ägare av bostadsfastigheter inom eller intill jaktvårdsområde finna naturligt »att profitera av det inom området bedrivna jaktvårdsarbetet». Ägare av dylika fastigheter torde vanligen uppskatta inom fastigheten förekommande djurliv ur helt andra synpunkter än som föremål för jakt. Förslaget att lägga fastighetstaxeringen till grund för indelningen av fas­

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

tigheter i sådana med normal jakträtt och sådana, varå jakt skall vara prak­ tiskt taget förbjuden, synes inte ha föregåtts av någon undersökning av tilllämpningen vid fastighetstaxeringsarbetet av distinktionen jordbruksfastig­ het — annan fastighet. Eljest skulle utredningen ha uppmärksammat att det finns sommarnöjesfastigheter eller andra bostadsfastigheter, taxerade såsom »annan fastighet», med så stor areal som tjugu hektar och att utskär­ gårdarna i Stockholms län eller åtminstone vissa av dem likaså är taxerade som »annan fastighet». Berörda brist i utredningen täckes enligt kollegiets mening inte av dispensregeln i det föreslagna stadgandet.

Liknande synpunkter anförs av lantmäteristyrelsen, som även påpekar att en och samma fastighet kan vid skilda taxeringstillfällen taxeras olika. Vi­ dare skall fastighet ibland taxeras delvis som jordbruksfastighet och delvis som »annan fastighet». Gräns på marken mellan sådana delar torde enligt lantmäteristyrelsen i regel saknas. Anknytningen till fastighetstaxeringen vållar tveksamhet även hos länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Väst­ manlands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig endast under förutsättning, att dispensrätten tillämpas mera vidhjärtat än utredningen antytt, kunna tillstyrka begränsningsregelns anknytning till mark som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet. Beträf­ fande de följder, som eljest skulle uppstå inom länet, hänvisar länsstyrelsen till ett yttrande från Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och län, som anför. I Stockholms skärgård finns ett flertal fastigheter, vilka till sin storlek är fullt acceptabla ur jaktsynpunkt ■— naturligtvis i första hand vad beträffar sjöfågeljakt — och är taxerade som annan fastighet. Som exempel kan näm­ nas öar inom Djurö kommun på upp till 150 tunnland med en fast och av jakträttsinnehavaren väl vårdad harstam. Vidare är bl. a. Fredlarna samt Kallskär, Björkskär och Gillöga skärgårdar taxerade som »annan fastighet». Att medelst lagändring fråntaga den bofasta skärgårdsbefolkningen jaktutövningsrätten inom sådana områden synes avdelningen orimligt.

Liknande erinringar beträffande skärgården göres av länsstyrelsen i Gö­ teborgs och Bohus län. Farhågor av annat slag gäller speciella fastighetstyper som berörs av för­ slaget. Sålunda anför flygförvaltningen. Under ämbetsverkets förvaltning står ett femtiotal flottilj- och övningsflygfält om 100—500 ha, ytterligare ett antal krigsflygfält samt ett trettio­ tal bombfällnings- och skjutplatser, däribland ett i Halland beläget kärrmarksområde om cirka 1 500 ha. I flygfälten ingå skogsbestånd, som bl. a. har till uppgift att försvåra upptäckt av fälten från luften. Nyplantering av skog äger i betydande utsträckning rum i dylikt syfte. De unga skogsplantorna utsätts ofta, särskilt i landets södra delar, för angrepp av vildkaniner. Vidare måste ur flygsäkerhetssynpunkt flygfälten ofta rensas från måsfåg­ lar och änder, som i stora flockar belägrar startbanor och andra delar av fälten. Då nämnda djurarter enligt förslaget inte är föremål för oinskränkt jakt, skulle ett strikt genomförande av förslaget försvåra nödvändig av­ skjutning av de för fältunderhåll och flygsäkerhet skadliga djuren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963 21

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund vänder sig mot att utredning­ ens förslag blivit så utformat, att det berövar de flesta trädgårdsodlare möj­ lighet att i hittillsvarande ordning jaga vissa djur som gör skada på od­ lingarna. Förbundet gör gällande att taxering såsom »annan fastighet» sker i ökad utsträckning. I en del fall har t. ex. fastigheter, som används för fältmässig grönsaksodling och tidigare varit taxerade som jordbruksfas­ tighet, genom den ändrade odlingsinriktningen fått beteckningen »annan fastighet». Förbundet erinrar om att trädgårds- och fruktodlare enligt 19 § jaktstadgan har rätt att även under fridlysningstid döda skadehare. Det finns emellertid flera djur än harar som kan vålla skada på trädgårdsod­ lingar. Enligt förbundet kommer därför skaderisken att ytterligare öka, om inte jakträtt i vanlig ordning får utövas på trädgårds- och fruktodlingar. Invändningar mot förslagets följder för fastigheter avsedda för fruktodling och trädgårdsnäring görs också av överståthållarämbctet, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska jägareförbundet. Rättvisesynpunkter anförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Med den ägo­ splittring, som råder på många håll i vårt land, förekommer även bland jordbruksfastigheter ägolotter vilka med hänsyn till ringa omfattning och övrig beskaffenhet inte utgör lämplig biotop för jaktbart villebråd. Det finns, enligt länsstyrelsen förmenande, lika litet anledning, att tillåta full jakt­ utövning på dessa ägolotter som beträffande många av de fastigheter vilka taxerats såsom »annan fastighet». Synpunkter av liknande slag anförs av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Skaraborgs län samt av Riks­ förbundet Landsbygdens folk. Bland de remissinstanser, som gillar utredningens tanke att begränsa rätten till jaktutövning på fastigheter av visst slag men inte godtar en upp­ delning enbart efter taxeringen, har flera föreslagit komplettering med en arealbestämmelse, som skulle eliminera olägenheterna av taxe­ ringsregeln. Emellertid går meningarna starkt i sär beträffande lämplig arealgräns. Några förordar att begränsningsregeln skall gälla fastigheter un­ der fem ha, nämligen domänstyrelsen, skogsstyrelsen samt vetenskapsaka­ demiens naturskyddkommitté och Svenska naturskyddsföreningen. Riksför­ bundet Landsbygdens folk föreslår att arealgränsen sättes vid två ha, vari­ genom skulle undantas tomtområden avsedda för enbart bebyggelse. Även i remissvar, där fastighetstaxeringen som skiljelinje ogillas, förekommer varierande förslag om minsta areal för full jaktutövningsrätt. Länsstyrel­ sen i Göteborgs och Bohus län föreslår fem ha och länsstyrelsen i Gävle­ borgs län endast e n ha. På andra håll åter tas uttryckligt avstånd från tanken på en arealbestäm­ melse. Så gör t. ex. lantmäteristyrelsen, Svenska jägareförbundet samt Sve­ riges handelsträdgårdsmästareförbund. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter såsom ett alternativ till ut­ redningens förslag att begränsningen av jaktutövningsrätten får gälla fas­ tigheter som används för eller är avsedda för bebyggelse för annat än jordbruks- eller skogsbruksändamål.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Svenska jägareförbundet, som anser en begränsningsregel nödvändig, fö­ reslår att åt denna ges sådant innehåll, att på avstyckning för bo­ stadsändamål eller uppförande av industriell byggnad må idkas allenast skyddsjakt. Förbundet påpekar emellertid att även en sådan regel är för­ enad med olägenheter. Dels kommer regeln inte att gälla fastigheter, som bildats på annat sätt än genom avstyckning, dels avstyckas även för de i regeln angivna ändamålen fastigheter som är lämpliga för jakt, t. ex. i skärgårdarna. Av de remissinstanser, vilka riktat kritik mot utredningens förslag om begränsad jaktutövningsrätt på mark som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet, har några länsstyrelser dock förklarat att de inte vill motsätta sig förslaget, nämligen länsstgrelserna i Kronobergs, Malmö­ hus, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län. Ett genomgående önskemål i remissyttrandena är att den av utredningen löreslagna dispensbefogenheten överflyttas till länsstyrelsen. Flera remissinstanser — bland dem några som helt avstyrker utredning­ ens förslag om begränsad jaktutövningsrätt — vitsordar behovet av e n f ö r jaktvårdsområdena verkande regel med motsvarande syfte. Sålunda ställer sig kammarkollegiet förstående till önskemålet om ökade möjligheter att från jaktvårdsområde avskilja nybildade smärre fastigheter, vilka genom sin mängd kan snedvrida de personliga delaktighetsförhållandena i området. Kollegiet kritiserar emellertid utredningens mening att även åtskilliga större fastigheter, såsom undervisnings-, sjukvårds- och fångvårdsanläggningar, militära anläggningar, idrottsplatser samt kommersiella och industriella anläggningar, utgör störande företeelser. Det är inte sanno­ likt att ägarna av dylika fastigheter — i stor utsträckning publika rätts­ subjekt — där bedriver eller tillåter jakt i den utsträckning och på sådant sätt, att därmed uppstår jaktvårds- eller viltvårdsproblem. Kollegiet menar att övergång från en fastighets nyttjande för skogsbruk till något av nyss­ nämnda användningssätt regelmässigt inte får sådan inverkan på verksam­ heten inom jaktvårdsområdet, att fastigheten måste kunna uteslutas ur den jaktliga samfälligheten redan under löpande heståndstid för jaktvårdsom­ rådet. Liknande uppfattning har lantmäteristgrelsen, som framhåller att fastigheter, hänförliga till de av utredningen beskrivna andra och tredje kategorierna, väl kan utgöra normal uppehållsplats för villebråd. Dylika fastigheter torde vidare mera sällan förekomma i något större antal inom ett begränsat område. Det avsedda syftet kan därför enligt lanlmäteristyrelsens mening i huvudsak uppnås genom en regel att fastighet, som huvud­ sakligen utgör tomt till bostadshus eller likartad anläggning, inte skall ingå i jaktvårdsområde. — Behovet av möjlighet att ur jaktvårdsområde ut­ mönstra fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, vitsordas även av läns­ styrelserna i Södermanlands län och Jämtlands län. Riksförbundet Landsbygdens folk finner det naturligt och riktigt att hind­ ra annan fastighet än jordbruksfastighet att ingå i jaktvårdsområde. Detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963 23

syfte med utredningsförslaget godkänns principiellt även av vissa andra re­ missinstanser som avstyrkt förslaget i dess helhet, nämligen hovrätten för Övre Norrland, domänstijrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms län och Älvsborgs län.

Jaktvårdsområdena

Utredningens förslag

En fråga, som enligt utredningen vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet, är hur man i praktiken bör tillämpa bestämmelsen i 10 § 1 mom. jaktlagen att jaktvårdsområde skall bestå av särskilda fas­ tigheter vilkas ägor bildar ett sammanhängande om­ råde. Kravet att jaktvårdsområdet skall utgöras av fastigheter har ansetts vara uppfyllt även om man underlåtit att i området ta med samtliga till en fastighet hörande ägoområden. Det har sålunda inte mött hinder att bilda jaktvårdsområde enbart av de till flera fastigheter hörande lotterna i en fäbodskog eller utskog. Även i många andra fall har, när det varit lämp­ ligt med hänsyn till områdets form, fastighet intagits blott till en del. Stöd för denna praxis har ansetts kunna hämtas ur en bestämmelse i 39 § 3 mom. jaktstadgan enligt vilken förrättningsman för bildande av jaktvårdsområde har att föreslå vilka fastigheter eller delar av sådana som lämpligen bör ingå i området. Om kravet att ägorna skall bilda ett sammanhängande område säger ut­ redningen att praktiska skäl ofta hindrar att det bokstavligen uppfylls. En följd härav har blivit att man stundom underlåtit att i jaktvårdsområde medtaga vissa mindre, inom områdets gränser belägna fastigheter. Det har då gällt fastigheter utan jaktlig betydelse, vilkas intagande inte ansetts er­ forderligt för främjande av jaktvården på områdena. Även i ett annat avseende har man enligt utredningen i praxis gjort av­ steg från bestämmelsen om sammanhängande område. Det gäller sådana fall då man t. ex. fått bilda ett jaktvårdsområde av ett helt skifteslag oak­ tat detta har sina ägoområden utlagda på skilda platser. Utredningen fin­ ner en sådan praxis välgrundad men tillägger, att de skilda delarna av dy­ likt jaktvårdsområde dock i princip bör var för sig vara av den storlek och form att de kan utgöra underlag för jaktvårdsområde. För att bringa lagtexten i bättre överensstämmelse med nu angivna praxis föreslår utredningen att i 10 § 1 mom. första stycket jaktlagen orden »ett sammanhängande område» utbyts mot orden »ett eller flera sammanhäng­ ande områden». I betänkandet tar utredningen även upp frågan om majoritetsbes tämmelserna för bildande av jaktvårdsområde och för förlängning av sådant områdes beståndstid. Utredningen erinrar inledningsvis om till­ komsten år 1938 av den nu gällande regeln om bildande av jaktvårdsom­ råde, enligt vilken fordras att ja-röster avgetts av minst 4/5 av antalet fas­

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

tighetsägare och att de ja-röstande äger minst 4/5 av marken ifråga. Vid riksdagsbehandlingen betonades inte bara att möjligheten att bilda jaktvårdsområde mot vissa jordägares vilja borde tillgripas endast i ytterlig­ hetsfall. Som skäl för att sätta majoritetstalet till 4/5, i stället för 2/3 eller 3/4 vilket föreslagits från olika håll, anfördes även att det finge anses väl­ betänkt att framgå med viss försiktighet tills erfarenhet vunnits rörande verkningarna av de nya reglerna. Jaktutredningen ansluter sig till uppfattningen att ett jaktvårdsområde bör komma till stånd endast då det uppbärs av en övervägande majoritet bland de berörda jordägarna. Erfarenheterna visar, säger utredningen vi­ dare, att regeln om majoritetsbeslut tillämpats mer än man vid stadgan­ dets tillkomst föreställde sig. Av hela antalet intill den 1 juli 1961 fast­ ställda jaktvårdsområden har nämligen 737 bildats frivilligt genom enhäl­ liga beslut och inte mindre än 651 vid förrättning genom majoritetsbeslut Utredningen anser att majoritetstalet 4/5 i praktiken inte är nödvändigt som ett minoritetsskydd. Det förhåller sig enligt utredningen nämligen så, att antalet verkliga motståndare till bildande av ett jaktvårdsområde mer­ endels inte överstiger fem procent av antalet delägare och troligen ett ännu lägre procenttal beträffande arealen samt att de delägare, som kan bli tungan på vågen, är sådana som saknar intresse för jakt och viltvård. An­ tingen dessa delägare uteblir från förrättningssammanträdet, med påföljd att de automatiskt hänförs till motståndarna, eller låter sig påverkas av de aktiva motståndarna att göra gemensam sak med dessa, kan resultatet bli att en från början betryggande majoritet kommer att vid förrättningen un­ derskrida det kritiska strecket. Utredningen gör även jämförelser med lagen om fiskevårdsområden, där det för bildande av sådant område räcker med en på visst sätt förstärkt enkel majoritet. När man kan åtnöjas med dvlik majoritet för fiskevårdsomradena, vilka i flera fall berör ekonomiska intres­ sen i betydligt högre grad än jaktvårdsområdena, bör det enligt utredningen inte väcka betänkligheter att modifiera den kvalificerade majoritet som fordras för bildande av jaktvårdsområde. En dylik modifiering finner utred­ ningen även kunna avhjälpa en del av de särskilda svårigheter att bilda jakt­ vårdsområde, som yppat sig i landsdelar med svår ägosplittring, t. ex. den s. k. storskiftesbygden i Dalarna. På nu anförda skäl föreslår utredningen att gällande majoritetstal om 4/5 ändras till 2/3. Som följd härav bör den för förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid gällande regeln ändras i motsvarande mån. Den mi­ noritet - mer än 1/5 av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än 1/5 av den i området ingående marken — som nu kan hindra förlängning, föreslås sålunda skola överstiga 1/3 i ettdera avseendet. Jaktutredningen granskar också de särskilda bestämmelser som reglerar möjligheterna att ändra jakt vårdsområdes omfattning el­ ler de för jakten och viltvården inom området fastställda huvudsakliga grunderna. Som redan nämnts krävs för dylik ändring detsamma som för nybildning, d. v. s. antingen enhälligt beslut eller beslut vid särskild för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963 25

förrättning, fattat med 4/5 majoritet. Ett genomförande av utredningens förslag om ändring av majoritetstalet från 4/5 till 2/3 skulle visserligen medföra motsvarande lättnad i nu angivna fall. Dock kvarstår kravet på hållande av förrättning då enhälligt beslut inte kan åstadkommas, något som enligt utredningen ofta beror på att delägare, som inte intresserar sig för frågan, ej låter sig avhöra. Utredningen föreslår nu att, där beslut av ifrågavarande slag fattas i samband med beslut om förlängning av beståndstiden för jaktvårdsområdet, beslutet skall anses giltigt om det fattas i sam­ ma ordning som förlängningsbeslutet. Ändringsbeslutet bör följaktligen en­ ligt utredningens förslag kunna fattas med enkel majoritet, om inte nej­ röster avgetts av mer än 1/3 av antalet fastighetsägare eller av fastighets­ ägare som äger mer än 1/3 av marken. Till utveckling av förslaget anför utredningen vidare. När det gäller såda­ na ändringar i ett jaktvårdsområdes status, som avgörs samtidigt med frå­ gan om förlängning av områdets beståndstid, har området arbetat åtminsto­ ne nära tio år. Förhållandena har stabiliserats, samarbetet har funnit sina former och erfarenheter har samlats. I de flesta fallen torde en kanske i början förefintlig opposition ha ebbat ut. I betraktande av det omvittnade stora intresse, som delägarna i ett jaktvårdsområde lägger i dagen när det gäller områdets angelägenheter, finner utredningen det osannolikt, att ett förslag om ändring i grunderna inte skulle uppkalla dem, som har en avvi­ kande mening, till aktivitet vid det sammanträde som skall besluta i ären­ det. Detta torde gälla även då fråga uppkommer om ändring av jaktvårds­ områdes omfattning. I likhet med förlängningsbeslut skall enligt förslaget även samtidigt fattat ändringsbeslut fastställas av länsstyrelsen. Härvid bör prövas inte bara, att beslutet överensstämmer med lag och författning och är tjänligt för jaktvår­ den, utan även att det ej kränker enskild rätt. Ägare till fastighet, som man vill ansluta till eller utbryta ur ett jaktvårdsområde, skall alltså samtycka till åtgärden. Vägras samtycke, måste förrättning ske, varvid den vid bil­ dande av jaktvårdsområde gällande majoritetsregeln blir tillämplig. Den i 11 § 3 mom. jaktlagen intagna huvudregeln, att för beslut om änd­ ring i jaktvårdsområdes omfattning eller grunder bestämmelserna om bil­ dande av jaktvårdsområde äger motsvarande tillämpning, skall enligt utred­ ningens förslag alltjämt gälla då beslutet fattas annorledes än i samband med förlängningsbeslut. En modifiering häri föreslås dock beträffande ut­ vidgning av området. Det uppges inte sällan inträffa att ägare av fastighet, vars ägor gränsar till ett jaktvårdsområde, söker få fastigheten ansluten till området. Med avseende å sådana fall plägar i stadgarna för de föreningar, som brukar bildas i anslutning till jaktvårdsområde, intas bemyndigande för föreningens styrelse att å delägarnas vägnar dels träffa överenskommelse med ägare av intill området belägen mark om att denna skall intas i jakt­ vårdsområdet, dels söka länsstyrelsens fastställelse å överenskommelsen. Ut­ redningen föreslår nu att till 11 § 3 mom. jaktlagen fogas en uttrycklig för­ klaring att dylikt bemyndigande må intas i stadgarna.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Yttrandena

Utredningens strävanden att genom lättnader i vissa bestämmelser främja nybildning av jaktvårdsområden och underlätta en anpassning av redan bil­ dade områden till ändrade förhållanden har överlag mötts av förståelse hos remissinstanserna. Förslaget att jaktvårdsområde skall få bildas av såväl ett som flera sammanhängande ägoområden avstyrks endast av Jägarnas riksförbund. Lantmäteristgrelsen uttalar att det väsentliga torde va­ ra att ett jaktvårdsområde får lämplig omfattning och klar avgränsning, vil­ ket givetvis kan ske jämväl i fall då endast viss del av fastighet ingår i om­ rådet. Om ett jaktvårdsområde skall omfatta flera från varandra skilda om­ råden, bör vart och ett av dessa avgränsas så att det för sig och med hänsyn tagen även till angränsande marker utgör lämpligt objekt för jaktens bedri­ vande. Samtliga inom ett jaktvårdsområde belägna fastigheter behöver inte alltid ingå i området. Fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, torde sålun­ da böra lämnas utanför, framhåller styrelsen. Svenska jägareförbundet delar utredningens uppfattning att, eftersom man i praxis i viss mån uppgivit kraven att jaktvårdsområde skall beslå av sär­ skilda fastigheter och utgöra sammanhängande område, 10 § 1 mom. första stycket jaktlagen bör omredigeras. Genom att länsstyrelsen skall pröva, att beslut om bildande av jaktvårdsområde är tjänligt för jaktvårdens främjan­ de, är det sörjt för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas bl. a. områdets stor­ lek, arrondering och markbestånd. Begreppet »sammanhängande område» kan därför utmönstras ur bestämmelsen i nämnda lagrum. Förbundet före­ slår att genom den nya avfattningen utsägs att ägare av särskilda fastighe­ ter må i ändamål att befrämja jaktvården besluta, att till fastigheterna hö­ rande ägor skola utgöra jaktvårdsområde. Även kammarkollegiet, som anser att praxis är ändamålsenlig och bör legaliseras, finner kravet på samman­ hängande område böra ersättas med fordran på att ägorna gemensamt kan utgöra lämpligt område för jaktvård. Sveriges skogsägareförbund anser den föreslagna möjligheten att bilda jaktvårdsområde av flera sammanhängande områden böra öppnas endast för undantagsfall. Förslaget att ändra majoritetstalet för bildande av jaktvårdsom­ råde från 4/5 till 2/3 och minoritetskvoten för hindrande av tidsförlängning från 1/5 till 1/3 tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammar­ kollegiet, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelser­ na i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar. Blekinge, Kristianstads, Mal­ möhus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län samt Svenska jägareförbundet. Lantmäteristyrelsen betonar dock vikten av att markägar­ na i gemen inom ett jaktvårdsområde intar en positiv hållning till dess verk­ samhet. Ehuru fastighetsägare, som saknar intresse för jakt och viltvård, ge­ nom stränga krav på anslutning vid bildande av jaktvårdsområde kan få ett avgörande inflytande, finner styrelsen det riktigt att kräva att en betryggan­ de majoritet av samtliga berörda fastighetsägare tillkännager en klar inställ­ ning för bildande av jaktvårdsområdet. Jaktutredningens förslag om sänk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 27

ning av majoritetstalet äventyrar dock inte den nödvändiga förankringen hos fastighetsägarna. För förslaget talar enligt styrelsen även de svårigheter, som nn uppkommer vid bildande av jaktvårdsområde i trakter där dödsboägda fastigheter förekommer i större antal, speciellt i Kopparbergs län. Svå­ righeterna i Kopparbergs län berörs även av länsstyrelsen i länet, som utta­ lar att de nuvarande majoritetsbestämmelserna i själva verket förhindrar bildande av jaktvårdsområde inom vissa delar av länet. Då utredningens för­ slag är ägnat att underlätta tillkomsten av jaktvårdsområden i Dalarna, har länsstyrelsen i och för sig intet att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen anser det emellertid tveksamt om förslaget går tillräckligt långt för att innebära några påtagliga fördelar såvitt gäller de delar av länet som är särskilt be­ svärade av invecklade fastighetsförhållanden. Framförallt den inom vissa områden stora förekomsten av oskiftade dödsbon liksom den långt drivna sämjedelningen kan enligt länsstyrelsens mening motivera en ytterligare uppmjukning av nu gällande majoritetsregler. Med hänsyn till risken av alltför stora intressemotsättningar inom jaktvårdsområdena uttalar länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Jämtlands samt Västernorrlands län tveksamhet inför förslaget om ändring i majoritetsreglerna. De tre sista länsstyrelserna anser det tillräckligt med en ändring till 3/4 majoritet för bildande och 1/4 minoritet mot förlängning. Förslaget avstyrks av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Got­ lands, Älvsborgs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Riksförbun­ det Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Jägarnas riksförbund. Till belysning av de skäl, som åbe­ ropats mot förslaget, må återges följande yttrande från Västerbottens läns jaktvårdsförening. En tvångsanslutning till jaktvårdsområde innebär för markägaren ofta ett avsevärt ingrepp i den personliga friheten. Till en viss gräns är dylika in­ grepp såväl berättigade som nödvändiga, ty det är ej så ovanligt att en mark­ ägare så till den grad sätter egennyttan eller ogrundade fördomar i förgrun­ den, att allmännyttan alls inte blir beaktad. Man måste dock utgå från att, därest inom ett tillämnat jaktvårdsområde upp till 33 % av markägarna mot­ sätter sig anslutning, andra och mera berättigade skäl än de nämnda kan åberopas. Under alla förhållanden kan med fog sägas alt den idé, som ligger bakom bildandet av ett jaktvårdsområde, bör omfattas av en mycket stor majoritet av markägarna för alt praktiskt tillämpad kunna fungera utan större motsättningar. Det är nödvändigt att detta system för jakt och jakt­ vård bärs upp av en väl dokumenterad tilltro till systemets riktighet. En lag­ stiftning i frågan, grundad på en annan uppfattning, kan lätt leda till att bildandet och bibehållandet av jaktvårdsområden impopulariseras i sådan grad att den goda tanke, som ligger bakom de aktuella åtgärderna, inte kan förverkligas i önskvärd omfattning. Man kan kanske till och med nå ett re­ sultat helt motsatt det man strävar efter. Och det vore en ren chimär att tro att de, som en gång motsatt sig bildande av jaktvårdsområde, snabbt skulle ändra inställning. Ett långt gående tvång föder lätt ett varaktigt missnöje. Den hittills tillämpade gränsen för tvångsanslutning bör av dessa skäl inte överskridas.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 är 1963

Förslaget om ett förenklat förfarande vid ändring i jaktvårdsområdes omfattning eller grunder, om ändringen sker i samband med förlängningsbeslut, tillstyrks av bl. a. kammarkollegiet, do­ mänstyrelsen, skogsstyrelsen, de flesta länsstyrelserna samt Svenska jägare­ förbundet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar därvid att syftet med ett jaktvårdsområde lätt kan förfelas, om inte området förvaltas på sådant sätt och ges en sådan omfattning, som svarar mot rådande yttre förhållanden. Inga onödiga hinder bör få motverka en sådan anpassning. Samtidigt är det angeläget att jaktvårdsarbetet bedrivs med kontinuitet och stabilitet. Läns­ styrelsen anser att utredningens förslag är en rimlig avvägning mellan dessa intressen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att såsom förutsättning för det förenk­ lade förfarandet bör gälla att samtliga fastighetsägare skriftligen kallats till det sammanträde, som skall besluta om jaktvårdsområdets fortbestånd och de ändrade grunderna, samt att kallelsen innehåller uppgift om de ärenden som skall förekomma vid sammanträdet. Länsstyrelsen i Gotlands län till­ styrker reformen under förutsättning att majoritetsreglerna blir oföränd­ rade och att den minoritet, som kan hindra ändring av jaktvårdsområdets omfattning eller grunder, sålunda blir densamma som f. n. kan hindra för­ längning av beståndstiden. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till de synpunkter, som motiverat utredningens förslag, men ställer sig kritisk till den tänkta räck­ vidden av bestämmelserna. I den mån dessa endast skulle äga tillämpning på anslutandet av mindre områden till jaktvårdsområde eller på smärre jämk­ ningar i jaktvårdsområdets omfattning eller i grunderna för jaktvården, vore ej något att invända mot förslaget. Detta innehåller emellertid inte någon sådan begränsning. Vidare bygger förslaget på antagandet att, sedan ett jakt­ vårdsområde tillkommit i laga ordning, endast de, som aktivt motsätter sig dess fortbestånd, behöver tas i beräkning som motståndare. Ett sådant an­ tagande kan enligt hovrätten inte göras beträffande ändringar av större be­ tydelse. Jägarnas riksförbund befarar, att lättnaderna skall ge möjlighet att till­ skapa olämpligt stora jaktvårdsområden, och avstyrker förslaget. En särskild situation har uppmärksammats av Sveriges skogsägareför­ bund, som anför. Vid ett jaktvårdsområdes bildande kan i många fall en större jordägares fastigheter ha varit så splittrade, att de inte kunnat bilda ett särskilt jakt­ vårdsområde, trots att den sammanlagda arealen varit tillräcklig härför. Ef­ ter verkställd omarrondering kan emellertid fastigheterna ifråga ha sam­ manförts till en eller ett par enheter av sådan storlek och form, att de fyller villkoren för bildande av eget jaktvårdsområde. I dylika fall bör ägaren med­ ges ovillkorlig rätt till utbrytning av ifrågavarande marker ur jaktvårdsområdet, antingen omedelbart efter det omarronderingen ägt rum eller senast i samband med att frågan om förlängning av giltighetstiden för jaktvårdsområdet blir aktuell. Frågan bör därför inte avgöras enligt nuvarande be­ stämmelser om förlängning av giltighetstiden utan den måste omprövas såsom vid nybildning av jaktvårdsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 29

Förslaget om bemyndigande för jaktvårdsområdesförenings styrelse att genom avtal till området ansluta intilliggande mark tillstyrks i ett flertal yttranden. Mot förslaget vänder sig emellertid bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs län som anför. Den föreslagna bestämmelsen står i strid mot nuvarande stadganden i 10 § 1 mom. och 11 § 3 mom. första stycket jaktlagen och deras motiv. Dessa be­ stämmelser måste anses ha tillkommit såsom ett skydd för enskild rätt i syfte att i görligaste mån förhindra, att jakträttsinnehavare mot sin vilja berövas rätten att med andras uteslutande tillgodogöra sig å hans markom­ råde befintligt villebråd. Fastställelsen av ett jaktvårdsområde medför vitt­ gående rättsverkningar för markägarna — även framtida sådana — under avsevärd tid. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning uppenbart, att till­ komsten och fastställelsen av beslut om bildande eller ändring av jaktvårds­ område måste ske under strikt beaktande av jaktlagens nämnda grundläg­ gande bestämmelser. Ett bemyndigande för jaktvårdsområdes styrelse att såsom ombud för fastighetsägarna bevilja anslutning av nya fastigheter till jaktvårdsområdet innebär ett klart kringgående av föreskrifterna i 10 § jakt­ lagen, enligt vilken enighet eller kvalificerad majoritet skall föreligga bland fastighetsägarna beträffande jaktvårdsområdets omfattning. Genom ett så­ dant bemyndigande kan berörda fastighetsägare sättas helt ur spel, och sty­ relsen har möjlighet att utan fastighetsägarnas hörande och kanske t. o. m. stick i stäv mot deras önskningar fatta beslut med bindande verkan för fas­ tighetsägarna under lång tid. En enskild markägares möjlighet att gardera sig mot överraskningar av detta slag är mycket begränsad. Även om jaktvårdsföreningens stadgar vid tiden för områdets tillkomst inte innehåller ifrågavarande bemyndigande för styrelsen, kan denna, enligt vad utredning­ en i övrigt föreslagit, när som helst erhålla bemyndigande genom stadge­ ändring som kan beslutas av jaktstämma till och med om endast en mino­ ritet av medlemmarna skulle vara representerad. En fullmakt, vilken är bindande inte bara för de jakträttsinnehavare, som lämnat bemyndigande genom att godkänna stadgarna, utan jämväl för framtida fastighetsägare och vilken tillika är oåterkallelig, har hittills varit främmande för vår rätt. Tanken på en oåterkallelig fullmakt i stadgarna betecknas även av hov­ rätten över Skåne och Blekinge såsom principiellt oriktig. Ej heller länssty­ relsen i Gävleborgs län finner det framlagda förslaget lämpligt. Möjligheten att under ett jaktvårdsområdes beståndstid genom förenklat förfarande till området ansluta ytterligare mark bör inte vara beroende av om stadgarna innehåller något bemyndigande. Möjlighet till sådan anslutning bör stå öp­ pen direkt på grund av stadgande i lag, och befogenhet att träffa överens­ kommelse hör enligt länsstyrelsen endast tillkomma delägarna på jaktstäm­ ma.

Departementschefen

Sedan mer än ett halvt sekel har i vårt land lagen erbjudit särskild möj­ lighet för ägare av olika fastigheter att genom samverkan åstadkomma bin­ dande regler för jaktutövning och viltvård på fastigheterna. Föreskrifter rö­ rande sådan samverkan upptogs i 1912 års jaktlag och utvecklades vidare genom bestämmelserna om jaktvårdsområde i 1938 års lag. Det är framför­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

allt genom de senare bestämmelserna som jaktvårdsområdena fått den be­ tydelse de idag har för jakt- och viltvården i landet. Den realsammanslutning, som ett jaktvårdsområde ntgör, medför stärkta möjligheter att över­ blicka viltbeståndets storlek och sammansättning, ökad kontroll över avjagningen samt vidgade förutsättningar för aktiv viltvård. Denna form för utövning av jakt och jaktvård har också alltmer vunnit jordägarnas och jä­ garnas förtroende. Drygt en femtedel av landets hela areal av skog, åker och äng ingår f. n. i jaktvårdsområden. Den hushållning med landets vilttill­ gångar, som sker inom dessa områden, är av stor betydelse från såväl allmän som enskild synpunkt. Den på sina håll allt intensivare fastighetsbildningen har med tiden visat sig innebära vissa olägenheter för jaktvårdsområdena. Ägare av fastigheter, som nybildas inom jaktvårdsområde, har nämligen samma ömse­ sidiga plikter och rättigheter som de ursprungliga ägarna. I fall, då sådan fastighet bildats huvudsakligen för bostadsbebyggelse eller för annat med jaktvård oförenligt ändamål, har det väckt anstöt att ägaren kunnat göra anspråk på likställdhet med övriga delägare i fråga om rätt till jakt på an­ nans fastighet inom området. Ibland har nybildningen av fastigheter medfört att hundratals, för jaktvårdsområdets verksamhet ointresserade delägare tillkommit. Enär för avgörande av vissa frågor krävs kvalificerad majoritet bland delägarna, händer i dylika fall att till följd av de ointresserades utevaro sådan fråga faller, ehuru alla aktivt jaktvårdsintresserade är närva­ rande och röstar för positivt beslut. Likartade olägenheter möter stundom redan vid jaktvårdsområdes bildande. I syfte att avhjälpa nu antydda svå­ righeter har jaktutredningen föreslagit att på fastigheter, som till följd av användningssättet kan antas sakna värde i jaktavseende, skall -—- oavsett om jaktvårdsområde har bildats — få bedrivas endast jakt efter skadevilt av vissa angivna arter, s. k. skyddsjakt. För att vinna en enkel regel har utredningen föreslagit att inskränkningen skall gälla alla fastigheter som taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet. Dylika fastigheter skall enligt förslaget ej heller anses ingå i jaktvårdsområde. Såsom remissbehandlingen visat är utredningens förslag i denna del inte invändningsfritt. Den föreslagna inskränkningen i jaktutövningsrätten kan knappast anses tillräckligt underbyggd, och ej heller ges godtagbara håll­ punkter för bedömande av reformens verkningar i olika hänseenden. I likhet med flera remissinstanser finner jag ifrågavarande olägenheter för jakt­ vårdsområdena kunna i huvudsak bemästras med betydligt mindre långtgå­ ende åtgärder. I överensstämmelse med de uppgifter i övrigt, som anförtrott» länsstyrelserna med avseende å jaktvårdsområdena, bör enligt min mening länsstyrelserna få befogenhet att ur befintligt jaktvårdsområde utesluta fas­ tighet som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området. Härvid avses främst nybildade fastigheter vilka huvudsakligen utgör vad som på olika håll i jaktlagen benämns gård eller trädgård. Men även äldre sådana fastigheter åsyftas, liksom fastigheter som nyttjas till upplagsplats e. d. Ansökan om uteslutning bör få göras såväl av ägaren till fastigheten i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 31

som av annan delägare i jaktvårdsområdet. Samtliga delägare bör få till­ fälle att yttra sig i ärendet. Det får ankomma på länsstyrelsen att med hän­ syn till omständigheterna bedöma om delägarna skall underrättas person­ ligen eller på annat sätt. Har delägarna, såsom är regel, sammanslutit sig till en förening, kan yttrande lämpligen avges genom föreningens styrelse. Vid prövningen av ärendet har länsstyrelsen givetvis att, liksom vid bildande av jaktvårdsområde, handla efter vad som finns tjänligt för jaktvårdens främjande. De nya regler, som jag sålunda föreslår, torde få upptas i 11 § 2 mom. jaktlagen, sedan — på sätt jag i det följande kommer att förorda — det nuvarande innehållet i detta moment flyttats till annat lagrum. Samtidigt bör 7 § tredje stycket undergå en följdändring. Det i 10 § 1 mom. jaktlagen stadgade kravet att jaktvårdsområde skall bestå av fastigheter, vilkas ägor bildar ett samman­ hängande område, har inte kunnat helt efterlevas i praktiken. I en­ skilda fall har man för att kunna få jaktvårdsområde till stånd nödgats låta i området ingå delar av fastighet. Behov har också uppstått att kunna skapa ett jaktvårdsområde av två eller flera från varandra friliggande större revir. Liksom utredningen och remissorganen anser jag att lagtexten bör anpassas till de yppade behoven. Detta kan enligt min mening lämpligen ske därige­ nom, att åt 10 § 1 mom. ges det innehållet, att ägare av särskilda fastighe­ ter må, i ändamål att befrämja jaktvården på fastigheterna, besluta att dessa helt eller delvis skall tillsammans utgöra jaktvårdsområde. Vid sin fastställelseprövning av sådant beslut skall länsstyrelsen alltjämt tillse att be­ slutet är tjänligt för jaktvårdens främjande. Detta torde innebära att man i flertalet fall även i fortsättningen upprätthåller kravet på att jaktvårdsom­ råde, så långt det är möjligt och lämpligt, utgör ett sammanhängande om­ råde. Tillåts någon gång ett jaktvårdsområde bestå av skilda delar, torde i regel böra tillses att varje del utgör tillräckligt underlag för rationell jaktvård. Den majoritet om fyra femtedelar, som enligt 10 § 3 och 4 mom. jaktlagen krävs för att bilda jaktvårdsområde, kan ha varit motiverad så länge områdesinstitutet var jämförelsevis oprövat. Liksom flertalet remiss­ instanser biträder jag utredningens uppfattning att tiden nu är mogen att mildra majoritetskravet. Såsom från några håll anförts skulle dock en änd­ ring enligt utredningens förslag till två tredjedels majoritet innebära ett alltför långt avsteg från grundtanken att en ldart övervägande majoritet bör vara positivt inställd. Enligt min mening bör majoritetstalet i stället sättas till tre fjärdedelar, såsom också föreslogs av utskottet vid lagens tillkomst. 1 konsekvens härmed bör den i 10 § 5 mom. stadgade minoritet, mot vars nejröster jaktvårdsområdes beståndstid ej må förlängas, höjas från en femtedel till en fjärdedel. Samtidigt med nu föreslagna ändringar bör i 10 § 3 mom. andra punkten göras en mindre jämkning i förtydligande syfte. Då jaktvårdsområde bildas, bestäms inte bara områdets omfattn i n g på marken och tiden för dess bestånd utan även de huvudsak­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

liga grunderna i fråga om jaktutövningen och viltvården inom området samt fastighetsägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller under­ hålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende. I vad sålunda bestämts får enligt 11 § 3 mom. jaktlagen inte göras ändring i annan ordning än som gäl­ ler för bildande av jaktvårdsområde. Enda lättnaden häri utgör den nyss berörda möjligheten att enligt 10 § 5 mom. förlänga tiden för områdets be­ stånd. Beslut härom må fastighetsägarna på sammanträde fatta med enkel majoritet under förutsättning att inte nej röster avges av vare sig mera än en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än en femtedel av marken. Dessa kvoter har nyss av mig föreslagits höjda till en fjärdedel. För att trygga fasthet och reda inom jaktvårdsarbetet är det, som även ut­ redningen betonat, angeläget att behålla den nuvarande ordningen beträffan­ de ändringar som fastighetsägarna önskar genomföra under den löpande beståndstiden. Det kan emellertid antas att man mot slutet av beståndstiden, vilken skall utgöra minst tio år, uppnått sådan stabilitet i verksamheten och vunnit sådana erfarenheter, att ändringar i områdets status bör kunna ske med mindre omgång. Jag biträder därför utredningens förslag att dylik änd­ ring, om den vidtas på sammanträde för förlängning av beståndstiden, skall få beslutas i den förenklade ordning som är medgiven för förlängningsbeslutet. Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur eller anslu­ tas till jaktvårdsområdet, bör dock krävas samtycke av ägaren till den mar­ ken. Dessa nya bestämmelser torde jämte den nuvarande bestämmelsen i 11 § 3 mom. lämpligen böra sammanföras till ett nytt 6 mom. i 10 § jakt­ lagen. I anslutning härtill bör 7 § tredje stycket och 12 § 1 mom. undergå redaktionella jämkningar. Med hänsyn till den vidgade betydelse, som beslutsförfarandet enligt 10 § 5 mom. får genom vad jag nu förordat, synes bestämmelserna i detta moment böra preciseras och kompletteras i vissa avseenden. För att förebygga miss­ bruk bör till en början stadgas att förfarandet står till buds endast under det sista året av jaktvårdsområdets beståndstid. Vidare bör i lagtexten in­ skrivas att för giltigheten av beslut erfordras — förutom att inte nejröster avgetts av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fas­ tighetsägare som äger mer än en fjärdedel av marken — att beslutet biträtts av flertalet bland de röstande. Slutligen bör, såsom en länsstyrelse framhål­ lit, utfärdas föreskrifter om kallelse till sammanträde av ifrågavarande slag. Detta synes kunna få ankomma på Kungl. Maj :t. Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall enligt 10 § 1 mom. första stycket jaktlagen för att bli giltigt fastställas av länsstyrelsen. Härvid skall länsstyrelsen enligt 11 § 1 mom. första stycket tillse att beslutet tillkommit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning ävensom att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Vad nu sagts gäller enligt 11 § 3 mom. också beträffande beslut om ändring av jaktvårdsområdes status. Även för giltigheten av beslut om förlängning av beståndstiden fordras, enligt 10 § 5 mom. jaktlagen, fastställelse av läns-

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963 33

styrelsen. Vid prövning av sådant beslut skall dock enligt It § 1 mom. första stycket endast tillses att beslutet tillkommit i laga ordning. Denna åtskillnad synes böra upphävas i och med att förlängningsbesluten skall kunna förknippas med beslut om statusändring. Genom att underkasta även förlängningsbesluten den mera omfattande granskningen tillgodoser man också i viss mån önskemålet att delägare, vars markinnehav tidigare varit splittrat men sammanförts genom fastighetsreglering under jaktvårdsområdets beståndstid, skall kunna få sin mark utbruten till sådant eget jaktvårdsområde som avses i 10 § 3 mom., ifall detta finns tjänligare för jakt­ vården. —- Vad jag nu anfört föranleder ändring i 11 § 1 mom. första styc­ ket jaktlagen. Till detta lagrum bör samtidigt av redaktionella skäl flyttas vad i 10 § 1 mom. första stycket och 5 mom. är stadgat om krav på läns­ styrelsens fastställelse. Utöver den nu behandlade möjligheten till utvidgning av jaktvårdsområde har utredningen föreslagit en regel för utvidgning via generell full­ makt i stadgarna för jaktvårdsområdesförening. Med hänsyn till de prin­ cipiella erinringar, som i flera remissyttranden riktats mot att tillämpa en sådan metod, kan jag inte biträda förslaget i denna del. I 11 § 2 mom. jaktlagen ges bestämmelser om kungörande av beslut, som länsstyrelse meddelar enligt 11 §, samt om besvär över sådant beslut. BI. a. föreskrivs att dylikt beslut skall införas i länskungörelserna och i tid­ ning inom orten samt kungöras i kyrka. Enligt min mening bör det i fort­ sättningen räcka med att införa meddelande i ortstidning. Jämte det lag­ rummet ändras i överensstämmelse härmed bör bestämmelserna av redak­ tionella skäl flyttas till 3 mom., sedan — på sätt jag tidigare förordat — det nuvarande innehållet däri överförts till 10 §.

Förföljningsrätten

Gällande rätt

Den ensamrätt till jakt på eget område, som följer äganderätten, är in­ skränkt genom bl. a. den s. k. förföljningsrätten, som regleras i 16 § 1 mom. jaktlagen. Enligt detta lagrum är den, som under lovlig jakt sårar ville­ bråd så att det faller på annans jaktområde, berättigad att tillvarata och behålla villebrådet under förutsättning att det fallit inom 100 meter från gränsen av den jagandes eget jaktområde. Om det fallna djuret är älg, hjort eller rådjur, gäller vidare dels att den jagande inte får föra bort dju­ ret annat än i närvaro av två ojäviga vittnen, dels att han är pliktig att se­ nast på andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakt­ rättsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar den jagande att iakttaga något av detta, anses det som om han gjort sig skyldig till olovlig jakt.

3 liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 136

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

I 16 § 2 mom. behandlas det fall att älg, hjort eller rådjur, som sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde utan att den jagan­ de får tillägna sig villebrådet. Djuret har då antingen gått bortom 100-metersgränsen eller stannat inom denna utan att falla. I detta fall måste den jagande skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Uraktlåtenhet härutinnan bestraffas jäm­ likt 33 § första stycket med dagsböter, såvida inte å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen. Med nu nämnda föreskrifter om underrättelseplikt korresponderar de för jagande i allmänhet gällande reglerna i 1 § jaktstadgan. Första stycket i sagda paragraf föreskriver att jakt ej må bedrivas så, att villebrådet till­ fogas onödigt lidande. I andra stycket åläggs den, som sårat villebråd, skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och döda djuret. Bryter någon häremot, straffas han enligt 29 § 1 mom. med dagsböter, där inte å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.

Utredningens förslag

Jaktutredningen föreslår i sitt betänkande att den enligt 16 § 1 mom. jakt­ lagen medgivna rätten att tillägna sig villebråd på annans jaktområde skall helt upphävas. Beträffande motiveringen hänvisas i huvudsak till ett ytt­ rande som utredningen den 30 november 1954 avgett över ett förslag från Svenska jägareförbundet om upphävande av förföljningsrätten. I yttrandet återgavs bl. a. följande synpunkter som kommit till uttryck från jaktvårdshåll. Ehuru syftemålet med berörda lagrum måste anses behjärtansvärt, är det alltmer uppenbart att de praktiska verkningarna av bestämmelsen bli­ vit olyckliga för jakt och jaktvård. Det förhållandet, att respekten för and­ ras jakträtt under senare år påtagligt förbättrats, hindrar inte att vissa jä­ gare med förkärlek opererar längs jaktgränserna och därvid ofta själva över­ skrider rågången om detta synes dem lägligt. Ertappas de undantagsvis, hänvisar de alltid till ifrågavarande paragraf och säger sig söka efter fallet villebråd. Att det under älgjaktsdagarna råder särskilt stor aktivitet kring jaktgränserna är allmänt känt, så ock att lagens bestämmelser om ojäviga vittnen grovt missbrukas. Uppenbara risker är för närvarande förenade med älgjakten därigenom att olika jaktlag på många håll intar pass i de upp­ kvistade rågångarna, längs vilka skotten sedan lossas. Konkurrerande jakt­ lag söker ofta att till varje pris få in skott i förbipasserande älgar, innan dessa definitivt överskridit gränsen. Det är vanligt att ägare av små ägo­ skiften, där någon fast villebrådsstam inte finns, på ett otillbörligt sätt ut­ nyttjat 100-metersregeln för att åtkomma vilt från angränsande marker. Utredningen tilläde i yttrandet för egen del bl. a. följande. Skäl kan åberopas såväl för som mot stadgandet i 16 § 1 mom. Till en början må framhållas, att upphävandet av 100-metersregeln otvivelaktigt skulle medföra, att ägarna av fastigheter med smala skiften i stor utsträck­ ning inte skulle kunna dra nytta av jakträtten på sin mark. Med rätt till jaktutövning följer emellertid skyldighet att utöva jaktvård. Det är uppen­ bart att någon egentlig jaktvård inte kan bedrivas på de små områden varom

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963 35

här är fråga, medan å andra sidan ägarna av dessa kan utnyttja det förhål­ landet, att tillgången på vilt blivit god på angränsande marker tack vare åt­ gärder av dessas ägare. Det är helt i linje med moderna jaktpolitiska tanke­ gångar att förhindra en dylik jaktutövning. Det bör dock framhållas, att ägarna till här avsedda små områden ingalunda behöver gå miste om möj­ ligheten att utöva sin jakträtt genom att förföljningsrätten avskaffas. Möj­ lighet föreligger nämligen för dem att ansluta sig till jaktvårdsområden, varigenom jaktutövningen blir tryggad under iakttagande av jaktvårdens behöriga intressen. — Otvivelaktigt innebär ett borttagande av rätten att förtÖlja och tillvarata villebråd att risken ökas för att skadskjutet djur, som passerar rågången, lämnas åt sitt öde. Härigenom kan villebråd komma att tillfogas större lidande än nödvändigt och även komma att förfaras i större utsträckning än för närvarande.

I sitt nu aktuella betänkande förklarar jaktutredningen att efter avgivan­ det av 1954 års yttrande intet inträffat som föranleder utredningen till ett annat betraktelsesätt. Med avseende å djurskyddssynpunkterna förklarar sig utredningen erkänna en ur allmänna rättsgrundsatser härledd rättighet att i vissa fall döda sårat villebråd på annans jaktområde. Beträf­ fande förpliktelsen enligt 1 § andra stycket jaktstadgan att vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och döda sårat djur utgår emellertid utredningen från föreställningen att denna gäller allenast på mark där den jagande har jakträtt. Mot bakgrund härav tillmäter utredningen ökad betydelse åt un­ derrättelseskyldigheten enligt 16 § 2 mom. jaktlagen. Beträf­ fande denna föreslår utredningen att en jagande, som inte lyckas anträffa någon av dem till vilka underrättelse regelmässigt skall lämnas, skall vara skyldig att i stället underrätta polisman i orten eller närmaste befattnings­ havare vid domänverket. En sådan lösning skulle enligt utredningen ligga väl i linje med den skyldighet som enligt särskilda bestämmelser1 åvilar des­ sa tjänstemän att i vissa fall för kronans räkning omhänderta djur som un­ der fridlysningstid anträffas sårat eller skadat. Utgående från sin uppfattning om innebörden av gällande rätt efter av­ skaffande av förföljningsrätten, uppställer utredningen följande normer för en jagandes handlande i skilda praktiska lägen. Är djuret så svårt sårat, att det utan svårighet kan upphinnas, lärer den jagande vara pliktig att avliva det och detta oavsett att djuret tillhör art som faller under underrättelseplikten. Endast i det fall att förhållandena på plat­ sen är sådana, att någon nämnvärd förlängning av djurets lidande inte vål­ las av att den jagande om saken tillsäger jakträttsinnehavaren eller någon av de övriga personer till vilka underrättelse må lämnas, bör han välja det sistnämnda. Avlivar han djuret, bör han i eget intresse laga att småvilt blir överlämnat till någon av de nyss nämnda eller, om det gäller högvilt, under­ rätta dem om det inträffade. — Om det skadskjutna djuret inte är så svårt sårat som nyss antogs, träder den i fråga om älg, hjort och rådjur stadgade underrättelseplikten i tillämpning. När ett till synes endast lätt sårat mindre villebråd försvinner in på annans mark, har den jagande inte rätt att fort­ sätta sökandet på andra sidan rågången. En motsatt tolkning skulle medföra eu allvarlig uppluckring av det jakträttsliga systemet. Om så är praktiskt möjligt, bör han däremot hos jakträtts- eller markinnehavaren utverka med-

1 SFS 1938:2.81, ändr. 1947:837.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

givande att få söka efter villebrådet. Påträffar han därvid detsamma och fäl­ ler det, skall han genast lämna det ifrån sig. Bryr han sig inte om att utver­ ka medgivande och alltså lämnar villebrådet åt sitt öde, drabbas han inte av någon rättslig påföljd lika litet som den jakträtts- eller markinnehavare, som vägrar lämna begärt medgivande. Utredningen finner det inte erforderligt eller möjligt att i vidare mån än som skett förankra dessa normer i lagstiftningen. Emellertid anser utred­ ningen att en jagande, som lämnat föreskriven underrättelse och därvid fått tillåtelse att på det främmande jaktområdet söka spåra och avliva det sårade villebrådet, också bör vara skyldig härtill. För den, som utan giltigt skäl un­ dandrar sig denna skyldighet, föreslår utredningen därför en särskild straffbestämmelse. Beträffande underrättelseplikten föreslår utredningen slutligen att björn skall likställas med älg, hjort och rådjur. Härför talar enligt utredningen inte blott djurskyddsskäl utan även den fara för människor som en sårad björn kan utgöra.

Yttrandena

Förslaget att slopa förföljningsrätten tillstyrks eller lämnas utan erinran av nära nog samtliga remissinstanser, däribland domänstyrelsen, vetenskaps­ akademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska jägareförbundet. Länssty­ relserna i Uppsala, Hallands och Örebro län uttalar dock viss tveksamhet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Jägarnas riksförbund avstyrker förslaget, vilket enligt länsstyrelsen skjuter djurskyddssynpunkterna alltför mycket i bakgrunden. Även i andra remissyttranden uttalas att utredningen eftersatt djur­ skyddssynpunkten till förmån för speciella jägarintressen. Veteri­ närstyrelsen in. fl. beklagar vad utredningen anfört beträffande sin uppfatt­ ning om räckvidden av 1 § andra stycket jaktstadgan. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför följande. Hovrätten kan inte ansluta sig till utredningens ställningstagande i fråga om den i 1 § jaktstadgan angivna skyldigheten att uppspåra och döda sårat villebråd. Bestämmelsen i jaktstadgan kan visserligen inte inskränka lagstadgad ensamrätt till jakt som tillkommer jordägare, men det är önskvärt att den i jaktstadgan angivna skyldigheten att förfölja ett sårat villebråd även på annat jaktområde såsom ett nödvändigt komplement närmare reg­ leras i jaktlagen. Att en sådan skyldighet kan ha praktiska begränsningar ligger i sakens natur. Det är också uppenbart att intresset att förhindra att bestämmelsen utnyttjas på ett otillbörligt sätt för att bedriva jakt på an­ nans område kan föranleda modifikationer i stadgandet. Det är likväl en­ ligt hovrättens mening angeläget att det kommer till uttryck i lag. Även lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om inte en dylik lagregel behövs. Kammarkollegiet yttrar följande. Intet får underlåtas som kan göras för att förhindra att reformen med­ för ökat lidande för skadskjutet högvilt. Vid prövning av berörda djur-

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 ur 1963 37

skyddsspörsmål synes det kollegiet önskvärt med en klarare utgångspunkt än utredningens. I stället för utredningens överslätande betraktelsesätt bör man enligt kollegiets mening vid bestämmandet av den jagandes skyldig­ heter utgå från att skadskj litande av högvilt undantagslöst beror av oskick­ lighet hos den jagande — oskicklighet vid val av vapen eller ammunition eller vid avlossande av skott. Det av utredningen föreslagna åliggandet för den, som skadskjutit hjortdjur eller björn, bör därför skärpas. Kollegiet an­ ser en i princip ovillkorlig skyldighet höra föreligga för den jagande att efter bestämmande av jakträttsinnehavaren eller den myndighetsperson, hos vil­ ken skadskjutandet anmälts, antingen ensam spåra djuret eller åtfölja markägaren eller tjänstemannen, därest denne föredrager att själv gå ut.

Att tjänsteman, som mottagit anmälan om att sårat villebråd flytt till annans jaktområde, bör kunna ålägga den, som orsakat skadskjutningen, att spåra och avliva djuret, föreslås även av Föreningen Sveriges landsfiska­ ler och Västerbottens läns jaktvårdsförening. Omfattningen av den särskilda underrättelseplikten anses av flera remissinstanser otillräcklig såvitt avser de angivna djurarterna. Så­ lunda yrkar veterinärstgrelsen att med älg, hjort, rådjur och björn likställs lo, grävling och räv. Att lodjuret medtas, förordas även av länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, Västerbottens läns jaktvårdsförening, Svenska jägareförbundet och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Enligt För­ eningarna Djurens vänners riksorganisation bör underrättelseplikten om­ fatta alla slag av villebråd. Förslaget om skyldighet att, då det inte låter sig göra att underrätta jakt­ rätts- eller markinnehavaren eller deras folk, i stället underrätta polisman i orten eller befattningshavare vid domänverket tillstyrks av nära nog samt­ liga remissinstanser, bl.a. domänstyrelsen och länsstyrelserna. Länsstyrel­ sen i Kopparbergs län ifrågasätter dock om man inte bör få underrätta nämnda befattningshavare direkt och ej blott i andra hand. Föreningarna Djurens vänners riksorganisation anser att ifrågavarande tjänstemän skall underrättas även då den jagande av någon anledning ser sig ur stånd att spåra och döda djuret eller jakträtts- eller markinnehavaren icke ger den jagande tillstånd därtill. Att de av utredningen angivna n o r m e r n a fö r jägarnas ha n d- 1 an de tillämpas är enligt länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län samt Svenska jägareförbundet en förutsättning för att förföljningsrätten skall kunna slopas. Veterinärstyrelsen finner däremot normerna inte godtagbara som skydd för småviltarterna. Liknande uppfattning har Riks­ förbundet Landsbygdens folk, som föreslår att förföljningsrätten bibehålls beträffande de inte särskilt uppräknade arterna. Förslaget om en .särskild straffbestämmelse för jagande, som undandrar sig att enligt givet tillstånd spåra och döda ett sårat ville­ bråd, tillstyrks i de flesta remissvaren. Veterinärstyrelsen anser att bestäm­ melserna bör kompletteras med föreskrift om skyldighet för underrättad jakträttshavare att ge besked huruvida den jagande tillåts spåra och döda viltet.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Några remissinstanser — bland dem flera som tillstyrkt att förföljningsrätten slopas — har emellertid avstyrkt förslaget om den särskilda straff­ bestämmelsen eller ifrågasatt lämpligheten av denna. Sålunda finner hov­ rätten för Nedre Norrland bärande skäl saknas för bestämmelsen, och läns­ styrelserna i Kristianstads, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län anför likaledes betänkligheter. Särskilt framhålls svårigheten att av be­ stämmelsen eller dess bakgrund utläsa, när giltigt skäl för overksamhet från den jagandes sida skall anses föreligga. Även Svenska jägareförbundet invän­ der att det torde möta svårigheter att i praktiken tillämpa straffbestämmel­ sen.

Departementschefen

Den s. k. förföljningsrätten, vilken regleras i 16 § 1 mom. jaktlagen, inne­ bär att den som på eget jaktområde sårat villebråd så, att det faller på annans jaktområde inom 100 meter från gränsen av det förra området, får tillvarata och behålla villebrådet. Är det fråga om älg, hjort eller rådjur, gäller dock att den jagande inte får bortföra djuret utan ojäviga vittnen och att han inom viss tid måste underrätta jakträtts- eller markinnehava­ ren eller någon av deras folk. Förföljningsrätten har under årens lopp befunnits medföra olägenheter i olika hänseenden. Den har visat sig uppamma s. k. rågångsskytte, en jakt­ form som innebär stora risker för såväl vådaskott mot människor som skadskjutning av villebråd. Svårigheter att uppfylla de föreskrivna formali­ teterna har vidare givit upphov till onödiga stridigheter rågrannar emel­ lan. I skydd av förföljningsrätten torde även ha idkats eu hel del i realiteten olovlig jakt. Förföljningsrätten är också ägnad att uppmuntra till jakt på fastighet som till följd av ringa areal är olämplig som jaktområde. På grund av de yppade olägenheterna har jaktutredningen föreslagit att förföljnings­ rätten avskaffas. Med få undantag har remissorganen tillstyrkt förslaget. Även jag anser mig böra biträda detta; jag förordar således att 16 § 1 mom. jaktlagen upphävs. Detta påkallar en redaktionell jämkning i 31 § 1 mom. samma lag. Det har ifrågasatts huruvida rättsordningen efter slopande av förfölj­ ningsrätten ger tillräckligt skydd mot att skadskjutet vilt åsamkas lidande. Härvidlag må först erinras om att förföljningsrätten är en rätt att tillägna sig villebråd i vissa fall. Oberoende av denna rätt torde av allmänna rätts­ grundsatser följa att envar, som råkat skada vilt djur, har rätt att uppspåra och döda djuret, om så erfordras för att bespara detta oskäligt lidande. Den, som sårat djur vid jakt, har enligt 1 § andra stycket jaktstadgan t. o. m. skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för djurets uppspårande och dö­ dande. Jaktutredningen hävdar att denna i jaktstadgan föreskrivna skyl­ dighet inte skulle sträcka sig utöver vederbörandes eget jaktområde. Enligt min mening finns dock inte anledning anta annat än att skyldigheten gäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 39

ler oberoende av jakträtten till marken. En annan sak är att det dödade ville­ brådet givetvis tillfaller jakträttsinnehavaren. Till stöd för min mening må även få åberopas ett uttalande i prop. 1950: 216 angående ändrad lydelse av 2 § jaktlagen. Som motiv för sitt ställningstagande i viss del av den lagstift­ ningsfrågan yttrade föredragande statsrådet att av föreskrifterna i 1 § jakt­ stadgan framgår att den, som skadskjutit ett djur, har både rätt och plikt att följa och döda djuret även längre bort från jaktområdets gräns än 100 meter. Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Efter­ som bestämmelsen i jaktstadgan är straffsanktionerad, är det överflödigt att, på sätt jaktutredningen förordat, i jaktlagen införa en bestämmelse om straff för jagande som undandrar sig att begagna medgivande att spåra och döda av honom sårat djur på annans jaktområde. I 16 § jaktlagen behandlas också det fall att älg, hjort eller rådjur, som sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt utanför den jagandes jaktområde men inte fallit inom 100 meter från gränsen. Den jagande har då inte förföljningsrätt, men enligt 2 mom. är han likväl pliktig att skyndsamt un­ derrätta jakträtts- eller markinnehavaren eller någon av deras folk om det inträffade. Med hänsyn till räckvidden av 1 § jaktstadgan torde man inte be­ höva av djurskyddsskäl bibehålla och än mindre, såsom utredningen föresla­ git, utbygga detta stadgande. Däremot finns andra skäl för att bibehålla be­ stämmelsen. För jakträttsinnehavaren är det nämligen ett påtagligt intresse att bli varskodd om att värdefullt högvilt fallit eller efter skadskjutning av­ livats på hans jaktområde eller där löper omkring skadskjutet. Han får på så sätt tillfälle att nyttiggöra villebrådet, vilket kanske eljest skulle gå till spillo. Hans folk samt markinnehavaren och dennes folk kan antas vara beredda att i detta hänseende tillvarata jakträttsinnehavarens intresse. Jag anser därför att underrättelseplikten enligt 16 § 2 mom. bör bibehållas och att bestämmelsen bör undergå endast redaktionella jämkningar. För att fylla sitt ändamål bör underrättelsen givetvis komma skyndsamt och även innefatta så noggrann upplysning som möjligt om var villebrådet är att finna. Uraktlåtenhet att fullgöra underrättelseplikt enligt 16 § 2 mom. jakt­ lagen bestraffas jämlikt 33 § med dagsböter där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen. Med hänvisningen till strafflagen åsyftas enligt lagmotiven straffbestämmelsen för djurplågeri. Det vill därför synas som om hänvisningen inte är väl förenlig med de skäl som, enligt vad jag nyss anfört, motiverar underrättelsepliktens bibehållande. Jag förordar därför att hänvisningen får utgå ur lagtexten. Av enahanda orsak bör förseelsen inte längre ligga under allmänt åtal på sätt stadgas i 34 § första stycket jakt­ lagen.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Särskilda bestämmelser för vissa djurarter

Gällande rätt

Som tidigare antytts är jordägarens ensamrätt till jakt och fallvilt under­ kastad särskilda inskränkningar beträffande vissa djurarter. Sålunda stad­ gas i 14 och 15 §§ jaktlagen om rätt även för den som inte är jakträttsinne­ havare att i vissa fall döda s. k. skadevilt, och i 18 § ges regler om att visst villebråd alltid skall tillfalla kronan. Bestämmelserna beträffande skade­ vilt innebär, såvitt nu är av intresse, följande. Enligt 14 § 2 mom. har envar rätt att var som helst döda och behålla säl som han tillfälligtvis påträffar, liksom också påträffade mullvadar, näbb­ möss, fladdermöss, hasselmöss, sorkar, lämlar, råttor och möss. Om en räv kommer in i gård eller trädgård, har enligt 15 § 1 mom. första stycket den som bor där eller innehar trädgården och hans folk rätt att döda och behålla djuret även om jakträtten tillhör någon annan. Detsamma gäller beträffande grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja, skata, nöt­ skrika, pilfink och gråsparv. Bestämmelserna om kronans rätt till vissa djur har tillkom­ mit i syfte bl. a. att avhålla från onödigt dödande av sällsynta eller värdetulla djur. Därför stadgas i 18 § 1 mom. jaktlagen att björn, lo eller örn, som fångas eller dödas eller anträffas som fallvilt, skall tillfalla kronan, oavsett vem som har jakträtten. Från denna regel äger dock Kungl. Maj :t lörordna om undantag. Bestämmelser om straff, förverkande och fråntagningsrätt finns i 29, 30, 31 och 36 §§. Vad enligt nu nämnda bestämmelser gäller om örn skall enligt 37 § i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns ägg eller bo.

Utredningens förslag

Jaktutredningens förslag bygger på en framställning till Kungl. Maj :t av Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening rörande fridlysningsbestämmelser och jakttider. I framställningen, som Kungl. Maj :t överlämnat till utredningen, anförde föreningarna beträffande visst skade­ vilt bl. a. följande. Det har befunnits synnerligen angeläget att snarast möjligt söka få till stånd ändringar i jaktlagstiftningen i syfte att åstadkomma ökat skydd åt vissa inhemska fåglar och däggdjur. Föreningarna hemställer därför att den i 15 § 1 mom. jaktlagen medgivna rätten att döda och behålla djur av vissa arter, som inkommer i gård eller trädgård, upphävs beträffande berguv, korp och mård. Berguven är till följd av sin stora sällsynthet numera frid­ lyst under hela året. Då en berguv kommer in i gård eller trädgård, sker detta praktiskt taget uteslutande nattetid i syfte att jaga bruna råttor och han gör på så sätt stor nytta. Det allvarliga ur naturskyddssynpunkt är, att stadgandet lämnar utrymme för vem som helst att döda eller fånga berguv under påstående, att den inkommit i gård eller i trädgård. Svårigheterna att

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963 41

bevisa motsatsen är uppenbara. Härigenom kommer den för berguven gäl­ lande totalfridlysningen att i många fall förfela sin verkan. Det synes vidare önskvärt att korpen undantas från att kunna dödas och behållas på sätt lag­ rummet förutsätter. Denna fågel är i södra och mellersta Sverige numera ytterst sällsynt. En dylik lagändring medför, att korpen kommer att åt­ njuta fullständigt skydd under den tid den är fridlyst. I Norrbottens, Väster­ bottens och Jämtlands län är jakt efter korp tillåten hela året, och där är för övrigt tillämpning av stadgandet i fråga knappast aktuellt. Likaså synes det önskvärt att mården utgår ur förevarande lagrum. Den inkommer endast i undantagsfall i trädgårdar, och det är angeläget att den svaga mårdstainmen heredes allt tänkbart skydd under den tid då jakt ej är tillåten. Jaktutredningen biträder föreningarnas önskemål om utmönstring ur 15 § 1 mom. jaktlagen av berguv, korp och mård. Under hänvisning till den starkt ökade förekomsten av björktrast (snöskata) i det syd- och mellan­ svenska odlingslandskapet under senare år och till därav följande skade­ görelse i bär- och fruktodlingar föreslår utredningen å andra sidan att den­ na fågelart tas upp i förevarande lagrum. Beträffande 14 § 2 mom. föreslår utredningen vidare att den ytterligt sällsynta och helt harmlösa hasselmusen inte längre inbegrips bland de djur som får dödas av envar. I förutnämnda framställning till Kungl. Maj:t erinrade föreningarna att grunden till stadgandet i 18 § 1 mom. jaktlagen, om kronans rätt till vissa djur bl. a. är en önskan att ytterligare befästa det skydd, som man genom fridlysning velat bereda några av våra sällsyntaste djurarter. I och för sig ansågs det önskvärt att bestämmelsen gjordes tillämplig på, bland andra, samtliga sällsynta rovfåglar. Enär detta av olika skäl inte syntes möjligt, måste man begränsa sig till i huvudsak sådana större, mycket säll­ synta fåglar, som de flesta människor har lätt att känna igen. Föreningarna hemställde därför att under stadgandet skulle hänföras glada, berguv, jakt­ falk, pilgrimsfalk och stork. Jaktutredningen ansluter sig även i denna del till föreningarnas förslag, samt förordar dessutom att även 37 § ändras så att ifrågavarande fåglars ägg och bon blir skyddade i likhet med örnens.

Yttrandena

Jaktutredningens förslag i förevarande hänseenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan. Några av dessa har ifrågasatt ytterli­ gare justeringar i de uppräkningar av djurslag, som förekommer i berörda paragrafer.

Departementschefen I likhet med remissinstanserna biträder jag jaktutredningens förslag om ändringar i 14 § 2 inom., 15 § 1 inom., 18 § 1 mom. och 37 § jaktlagen. Såsom anmärkts av bl. a. vetenskapsakademiens naturskyddskommitté bör härjämte i 14 § 2 inom. ordet »möss» utbytas mot »husmöss och skogsmöss».

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Den sällsynta djurarten buskmus får härigenom ökat skydd. Till de i 18 § 1 mom. uppräknade djurslagen torde även böra fogas brun glada. De yt­ terligare justeringar, som ifrågasatts först under remissbehandlingen, är jag inte beredd att tillstyrka. Ändringen i 18 § 1 mom. påkallar följdändringar i 18 § 2 inom., 29 § 1 inom., 30 § och 31 § 1 mom.

Rätten att döda annans katt

Inledning

Rätten till jakt avser enligt 1 § jaktlagen endast vilda djur. Till skydd för viltet har emellertid jakträttsinnehavaren fått rätt att under vissa be­ tingelser döda även hund och katt. Beträffande rätten att ingripa mot an­ nans katt är i 23 § jaktlagen föreskrivet att katt, som anträffas utanför gård eller trädgård, må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas. Med uttrycket gård eller trädgård torde förstås endast kattinnehavarens gård eller trädgård. I rättspraxis har nämligen jakträttsinnehavaren ansetts oför­ hindrad att på sin egen gård eller trädgård döda annans katt som anträffas där (Svensk juristtidning 1958 rf s. 85). Vid 1961 års riksdag föreslogs i motion (11:21) att den i 23 § jaktlagen medgivna rätten att döda katt skulle väsentligt inskränkas. I utlåtande (L3U 1961: 9) häröver anförde tredje lagutskottet bl. a. följande. Ett utnyttjande av den rätt stadgandet i 23 § jaktlagen medger kan säker­ ligen många gånger förefalla opåkallat ur jaktvårdssynpunkt och upprö­ rande för den enskilde kattägaren. Det förfarande som i viss utsträckning synes förekomma att allenast för ekonomisk vinning locka tamkatter i fälla för försäljning till vetenskapliga institutioner eller eljest vill utskottet all­ varligt fördöma. Det kan här anmärkas att numera relativt talrikt förekom­ mer innehav av s. k. raskatter, vilka ej sällan betingar avsevärda priser. En viss garanti mot ett handlingssätt sådant som det angivna ligger givetvis i att rätten att döda katt tillkommer endast jakträttsinnehavaren och hans folk. Av stor betydelse ur kattägarens synpunkt är emellertid härvid, huru­ vida uttrycket »utanför gård eller trädgård» avser gård eller trädgård över huvud eller om därmed menas endast kattägarens gård eller trädgård. Det kan enligt utskottets mening med visst fog hävdas att dödande av annan katt än egen borde i princip vara otillåtet inom bebodda områden. De viltvårdssynpunkter, som ligger till grund för stadgandet, har här inte samma berättigande som eljest och kan svårligen motivera ett sådant angrepp på enskilda intressen som ett avlivande av katt kan innebära.

Utskottet fann att man borde närmare utreda frågan huruvida det är möj­ ligt att genom en lagändring undanröja föreliggande oklarhet samt huruvida — utan att nödig hänsyn till viltvården eftersättes — den enskilde kattäga­ rens intressen skulle kunna tillgodoses i ökad utsträckning. På hemställan av riksdagen (rskr. 136) överlämnades frågan sedermera till jaktutredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 43

Utredningens förslag Jaktutredningen erinrar att man genom 23 § jaktlagen velat skapa ett medel att skydda i första hand det jaktbara fältviltet. Enligt jaktlagen om­ fattar emellertid jakträtten i princip alla vilda däggdjurs- och fågelarter. Härav följer i sin tur bl. a. att det med paragrafen åsyftade skyddet inte är inskränkt till det specifikt jaktbara vilda. Paragrafen äger således en­ ligt utredningen numera betydelse även ur allmän naturvårdssynpunkt. Utredningen framhåller vidare att katten visserligen är ett tamdjur men att den lämnad åt sig själv snabbt övergår att bli ett skadegörande rovdjur. Även en katt, som står under sin ägares vård och tillsyn, innebär för det smärre viltet — det må vara jaktbart eller ej — en fara som endast till graden är skild från den som en förvildad katt utgör. Utredningen finner att man varken från jaktvårds- eller allmän natur­ vårdssynpunkt kan avvara den rättighet att ingripa mot katter som para­ grafen medger. Svårigheten att i praktiken avgöra, huruvida en anträffad katt är förvildad eller är en kringströvande tamkatt, medför vidare, att pa­ ragrafen inte kan begränsas till att avse förvildade katter. Utredningen påvisar även de menliga konsekvenser för jaktvården och naturskyddet, som skulle följa om uttrycket »gård eller trädgård» skulle anses åsyfta gård eller trädgård i allmänhet. Utredningen vitsordar de olägenheter, som tredje lagutskottet framhållit, men finner det nödvändigt att stadgandet i sin hit­ tillsvarande tolkning får gälla även inom tätorter. I sak bör således enligt utredningen 23 § jaktlagen i princip bibehållas oförändrad. Utredningen an­ för vidare. Enligt utredningens åsikt måste en person, som begagnar sig av 23 § jakt­ lagen, anses idka jakt. Katten är därvid att betrakta som villebråd i jakt­ lagens mening. Härav följer — förutom att vederbörande är skyldig att ha erlagt jaktvårdsavgift — bland annat att förbudet i 19 § samma lag mot att locka villebråd från annans jaktområde blir principiellt tillämpligt vid fångst av katt med fälla, överträdelse av detta förbud kan medföra att den skyldige blir dömd för olovlig jakt. Lagändring för att man skall kunna in­ gripa mot dylikt missbruk är således i och för sig inte erforderlig. För att man emellertid skall undgå vissa inte önskvärda konsekvenser av nu nämn­ da tolkning av 23 §, föreslår utredningen viss precisering av förutsättning­ arna för att en jakträttsinnehavare skall få använda lockmedel då han ut­ nyttjar rätten att döda kringströvande katt.

På grund av det anförda föreslår utredningen att nyssnämnda förbud i 19 § jaktlagen kompletteras med ett stadgande att förbudet ej utgör bin­ der för jakträttsinnehavaren eller dennes folk att locka katt i den mån så krävs för att förebygga skada på det vilda djurlivet. Å andra sidan bör en­ ligt utredningen kattägaren hålla tillsyn över sin katt. Utredningen föreslår därför att i 23 § jaktlagen även stadgas, att katt skall ägnas den vård och tillsyn som krävs för att i möjlig mån förebygga att den gör skada på det vilda djurlivet.

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963

Yttrandena Över jaktutredningens betänkande i kattfrågan har efter remiss avgetts yttranden av Svea hovrätt, domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, Svenska na­ turskyddsföreningen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska jägareför­ bundet, Jägarnas riksförbund, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund samt Föreningarna Djurens vänners riks­ organisation. Remissinstanserna är överlag ense med utredningen om att jakträttsinne­ havare även i fortsättningen måste ha rätt att döda katt utanför kattinne­ havarens gård eller trädgård. Föreningarna Djurens vänners riksorganisa­ tion anser dock att rätten bör gälla endast förvildade katter. Utredningens förslag till lagändringar tillstyrks av Riksförbundet Landsbygdens folk, Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges djurskyddsföreningars riks­ förbund. I de flesta övriga remissvaren avstyrks lagstiftning av det innehåll utred­ ningen föreslagit. Svea hovrätt, domänstyrelsen och Svenska jägareförbun­ det förordar ytterligare utredning. Hovrätten framhåller särskilt att den inte kan ansluta sig till utredningens ståndpunkt att det i 23 § jaktlagen medgivna dödandet av katt är att anse som jakt i jaktlagens mening. Med hänsyn härtill finner hovrätten det av utredningen föreslagna tillägget till 19 § jaktlagen inte vara påkallat. Vidare anser hovrätten det mindre lämp­ ligt att i jaktlagen inta bestämmelser om tillsyn av katt. Mot uppfattningen att dödande av katt enligt 23 § är att anse som jakt vänder sig även domän­ styrelsen, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Föreningarna Djurens vänners riksorganisation. Samtidigt understryks i remissvaren behovet av särskilda åtgärder mot illo­ jal kattfångst i t. ex. förvärvssyfte. I en till hovrättens yttrande fogad föredragningspromemoria påpekas att, eftersom dylik kattfångst torde vara van­ ligast inom tätbebyggda områden, nödiga bestämmelser bör utformas med hänsyn härtill. Domänstyrelsen framhåller vikten av att mera allmänt ge den enskilde kattägaren ett bättre och av tidsutvecklingen motiverat skydd Iräinst inom tätbebyggda samhällen. Styrelsen anser att lokala problem bör kunna lösas genom att bevilja särskilda tillstånd för kattfångst. Veterinärstyrelsen anser att utredningen alltför ensidigt betraktat föreliggande för­ hållanden ur den jaktintresserades synvinkel, medan kattägarintresset ytter­ ligare åsidosatts. Styrelsen anser att man bör överväga en inskränkning i rätten att saklöst döda katt inom tätort.

Departementschefen

Enligt äldre jaktlagstiftning hade var och en, som i skog eller hage an­ träffade katt, rätt att döda djuret. För att hindra förföljelse av okynne in­ skränkte 1912 års jaktlag rätten att döda katt så att den tillkom endast jakträttsinnehavaren och hans folk. Samtidigt blev av viltvårdsskäl rättig­

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963 45

heten territoriellt utvidgad till att gälla så snart katt anträffas utanför gård eller trädgård. Bestämmelsen har utan ändring upptagits i nu gällande jaktlag i 23 §, den s. k. kattparagrafen. Såsom kattparagrafen tolkas av rättspraxis har jakträttsinnehavaren rätt att på sin egen gård eller trädgård fånga och sedermera låta avliva annans katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. I skydd av denna rätt har man på sina håll i förvärvssyfte systematiskt lockat till sig andras katter för avyttring. Detta är ett uppenbart missbruk som givetvis bör stävjas. Jaktutredningen har ansett sig kunna komma till rätta med problemet genom att betrakta dödande av katt enligt 23 § såsom jakt i jaktlagens be­ märkelse. Härigenom skulle enligt utredningen bl. a. vinnas att det i 19 § stadgade förbudet mot att locka villebråd från annans jaktområde bleve tillämpligt beträffande katt. Emellertid står remissorganen i stor utsträck­ ning främmande för ett sådant betraktelsesätt. Ej heller jag finner det na­ turligt att i katten se ett villebråd. Problemet måste därför lösas på annan väg. Olägenheterna av kattparagrafen tycks i huvudsak vara begränsade till tätbebyggda områden. Det kunde därför övervägas att upphäva paragrafen såvitt rör tomter inom dylika områden. Ett så radikalt steg skulle emeller­ tid kunna alltför mycket inkräkta på tomtägarnas möjligheter att värna fågellivet. Jag förordar i stället att till paragrafen fogas ett tillägg var­ igenom rätten att döda annan tillhörig katt inom områden med stadsplan el­ ler byggnadsplan görs beroende av tillstånd av polismyndigheten. En sådan lösning medger hänsynstagande till skiftande förhållanden och behov. I en del fall torde polisen finna att tillstånd kan utan olägenhet medges gene­ rellt. I andra fall åter kan det finnas påkallat att fordra individuella tillstånd. Tillstånden kan också begränsas till viss årstid eller på annat sätt. Om kattparagrafen förses med det nu förordade tillägget, torde samtidigt dess nuvarande innehåll böra anpassas till praxis så, att bestämmelsen ut­ tryckligen kommer att avse katt som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. V

V ildkaninfr ågan

Inledning I början av seklet infördes till Sverige den för rikets fauna främmande vildkaninen. Avsikten var att berika markerna med ett jaktbart villebråd. Inplanteringen skedde i Skåne och på Gotland. Till följd av de gynnsamma livsbetingelserna i dessa trakter och djurartens stora fortplantningsför­ måga har vildkaninerna snabbt ökat i antal. Vildkaninen bildar sedan länge fasta villebrådsstammar på Gotland, där ingen socken med undantag av Fårö är helt fri från kaniner, samt i södra Sverige, där kaninerna före­ kommer främst i Kristianstads och Malmöhus län men även i Blekinge län

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

samt södra delarna av Kalmar, Kronobergs och Hallands län. Att antalet vildkaniner i landet måste vara synnerligen stort framgår av att på Got­ land under det senaste årtiondet skjutits mellan 125 000 och 200 000 vild­ kaniner årligen. Inom nyssnämnda områden på fastlandet har på senare tid årligen avlivats mellan 40 000 och 60 000 kaniner. Vildkaninerna åstad­ kommer svåra skador på gröda och skog. Enligt en nyligen företagen be­ räkning åsamkas det gotländska näringslivet av vildkaninens skadegörelse en årlig förlust på fem å sex milj. kr., varav hälften faller på skogsbruket.

Lagbestämmelser och andra vidtagna åtgärder

Redan i 1912 års jaktlag räknades vildkaninen till de s. k. skadliga djuren. Genom lagen den 15 juni 1935 (nr 324) om rätt i vissa fall till jakt å vild­ kanin erhöll Kungl. Maj :t bemyndigande att förordna om rätt för envar som ägde eller brukade jord att på vissa villkor med iller och nät fånga vildkanin inom annans jaktområde. Lagen upphävdes redan 1938 i sam­ band med att den nu gällande jaktlagen trädde i kraft. Jaktlagen innehåller följande regler av intresse i förevarande sammanhang. Om avsevärd skada på gröda, skog eller plantering orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling och skadan inte kan förebyggas genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida, skall länsstyrelsen enligt 24 § 1 mom. förelägga jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder som kan be­ finnas erforderliga i sådant avseende. Dylikt föreläggande får dock inte meddelas, om det finns anledning anta att skadan kommer att i huvudsak gottgöras markinnehavaren. Om inte jakträttsinnehavaren åtlyder medde­ lat föreläggande, skall länsstyrelsen förordna att jakt på området skall ge­ nom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i syfte att åstadkomma erfor­ derlig minskning av villebrådsstammen. Orsakas på gröda avsevärd skada av vildkaniner, får enligt 24 § 2 mom. markinnehavaren — även om jakträtten på marken tillkommer annan — så ock hans folk där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst får inte skjutvapen eller hund medföras. Fångad vildkanin tillfaller markinneha­ varen. Om vildkanin inkommer i gård eller trädgård, har, enligt 15 § 1 inom., den som bor där eller innehar trädgården liksom hans folk rätt att döda och behålla djuret även om jakträtten där tillkommer annan. I 26 § 1 mom. stadgas skyldighet för den som vill utöva jakt att erlägga jaktvårdsavgift, men enligt 2 mom. gäller detta inte den som dödar vildkanin med stöd av 15 § 1 mom. Under senare år har statsmakterna vidtagit olika åtgärder i avsikt främja bekämpandet av vildkanin på Gotland. Sålunda har beviljats anslag till upp­ sättning av särskilda stängsel. Undantag har meddelats från eljest gällande bestämmelser om jakt med gift m. m. Vissa rovfåglar har fridlysts. Ur jaktvårdsfonden har anslagits medel till särskild forskning beträffande vild­ kaninen. Vidare har kommuner och landsting bidragit med stora penning­

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963 47

belopp till skottpengar för vildkanin och till andra bekämpningsåtgärder. Några på längre sikt verkande resultat av de olika ingripandena från stat, kommuner och enskilda har dock inte kunnat uppnås. Genom beslut den 27 november 1959 överlämnade Kungl. Maj:t frågan om vildkaninernas bekämpande till 1949 års jaktutredning för att övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande.

Utredningens förslag

Jaktutredningen — som begränsar sina förslag till att avse Gotland — uttalar till en början, att hittills vunna erfarenheter från såväl Sverige som utlandet tyder på att total utrotning av en vildkaninstam inte är ge­ nomförbar. Målet måste därför bli regler som gör det möjligt att hålla stam­ men på tolerabel nivå. Utredningen framhåller vidare att ingen av de hittills praktiserade bekämpningsmetoderna ensam kan ge resultat som nämnvärt påverkar kaninstammens storlek. Detta gäller såväl de konventionella jakt­ metoderna, d. v. s. drevjakt, jakt med hund och gevär samt jakt med iller och nät eller gevär, som de mera speciella formerna av jakt med sax, fälla eller gift. En samverkan mellan olika metoder är därför erforderlig. Utred­ ningen finner att en hittills försöksvis använd stridsgas — klorpikrin —- visat sig synnerligen effektiv. Vid kaninbekämpningen bör därför enligt utredningen användning av klorpikrin bli huvudmetoden. För att kunna effektivt utnyttja denna bör kampanjen mot vildkaninen organiseras på annat sätt än tidigare varit möjligt till följd av bl. a. vissa markägares mot­ stånd mot försök att utrota detta av dem uppskattade objekt för sport- och nöjesjakt. Utredningen föreslår sålunda att man inom ramen för ett nöd­ vändigt intrång i den enskilda jakträtten och med åsidosättande av princi­ perna i jaktstadgan om eljest tillåtna jakt- och fångstmedel skall med klorpikringas kunna förgöra kaninerna i deras gryt. Arbetet föreslås utfört om­ rådesus av särskilda patruller, utsedda av länsstyrelsen och utbildade i gas­ bekämpning av länsjaktvårdaren i Gotlands län. För att så stora arealer som möjligt skall kunna befrias från kaniner föreslår utredningen vidare att läns­ styrelsen skall få bestämma områden inom vilka patrullerna skall äga be­ kämpa kaninerna på all mark, oavsett vem marken tillhör och utan tillstånd av jakträttsinnehavare. Under bekämpningstiden skall, efter länsstyrelsens bestämmande, all annan jakt efter vildkanin på området vara förbjuden. Utanför området skall viss jakt efter vildkanin vara tillåten för envar som länsstyrelsen ger tillstånd därtill. För sådan jakt föreslås jaktvårdsavgiften slopad. Enligt särskilda bestämmelser, som föreslås gälla för markägare och jakträttsinnehavare, åläggs dessa skyldighet att bestå med handräckning vid bekämpandet samt att själva verka för att utrota efter bekämpningen eventuellt kvarvarande kaniner. Underlåtenhet skall medföra straffansvar. Beträffande organisationen av kaninbekämpningen anser utredningen att länsstyrelsen skall kunna överlämna den direkta ledningen och övervak­ ningen av bekämpandet till eu särskild kanin skadenämnd med fö­

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

reträdare för bl. a. hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och länsjaktvårdsföreningen samt — om länsstyrelsen anser det önskvärt — även för jordägarintressena. I fråga om övriga delar av riket anser utredningen att de redan befintliga möjligheterna bör i full utsträckning prövas, innan man tillgriper lagstiftningsåtgärder som rubbar gällande ordning på jakträttens område. Utredningen anmärker särskilt att förhållandevis få markinnehavare utnytt­ jat sin rätt enligt stadgandet i 24 § 2 mom. att idka vildkaninjakt med iller och nät.

Yttrandena

över jaktutredningens förslag rörande bekämpande av vildkaninen på Got­ land har, efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, viltforskningsrådet, länsstyrelsen i Got­ lands län, Gotlands läns hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelsen i Got­ lands län, länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, Svenska jägareförbundet, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbyg­ dens folk. Yttrande har även inkommit från Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Vidare har statens veterinärmedicinska anstalt och försvarets forskningsanstalt avgivit utlåtande om den av utredningen förordade gasbekämpningsmetoden.

Om behovet av särskilda åtgärder mot vildkaninplågan på Gotland råder allmän enighet bland remissinstanserna. Enligt skogsstyrelsen finns risk för omfattande skador också inom trakter som tidigare ansetts relativt skyddade. Eftersom återväxtåtgärder efter avverkning i många fall omöj­ liggörs genom kaninernas skadegörelse, måste skogsvårdslagens krav på markägaren i form av reproduktionsskyldighet ofta eftersättas. Sker detta i större omfattning, kan, framhåller styrelsen, de framtida verkningarna bli katastrofala för Gotlands skogsbruk. Länsstyrelsen och hushållningssällska­ pet i Gotlands län bekräftar att även för jordbruket i egentlig mening och alldeles särskilt för de ekonomiskt värdefulla specialodlingarna vildkaninens talrika förekomst är en hård belastning. Detsamma gäller trädgårdsodling­ en, där särskilt de unga fruktträden är utsatta för svåra kaninskador.

De av utredningen föreslagna åtgärderna tillstyrks — i ett par fall med reservationer på vissa punkter — av bl. a. domänstyrelsen, skogssty­ relsen, viltforskningsrådet, länsstyrelsen i Gotlands län, Svenska jägareför­ bundet, Sveriges lantbruksförbund och Gotlands länsförbund av Riksförbun­ det Landsbygdens folk. Från några håll uttalas att förslaget gärna kunnat gå något längre i fråga om inskränkningar i den enskilda jakträtten. Skogs­ styrelsen framhåller härutinnan att man med hänsyn till kaninernas för­ ödande skadegörelse på skogskulturer och till skogsbrukets betydelse för det gotländska näringslivet inte bör tillmäta de jaktliga synpunkterna på frågan någon avgörande betydelse. Vägledande för lagstiftningen på området och för ianspråktagande av de fullmakter, som kan tilldelas skilda myndighe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 49

ter, bör enligt skogsstyrelsens åsikt vara, att behövliga åtgärder vidtas utan alltför ängsligt aktgivande på reaktionerna hos vissa jakträttsinnehavare. Samma inställning har Gotlands länsförbund au Riksförbundet Landsbyg­ dens folk. Rörande de föreslagna förpliktelserna för enskilda anser domänstyrelsen och viltforskningsrådet att de bör åvila markinnehavarna, medan nyssnämn­ da länsförbund förklarar sig inte kunna dela förslagets stränga syn på mark­ ägarnas skyldigheter. Så bör t. ex. den föreslagna förpliktelsen att bistå med viss handräckning enligt förbundet inte vara ovillkorlig utan bedömas från fall till fall. Förslaget om straffansvar för markägare eller jakträttsinne­ havare, som underlåter att vidta egna bekämpningsåtgärder eller att bistå med handräckning, avstyrks från flera håll, bl. a. av Svenska jägareförbun­ det. Veterinärstyrelsen och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har gjort allvarliga erinringar mot att klorpikrin metoden skulle kom­ ma till användning utan föregående vetenskaplig undersökning. Med anled­ ning härav har statens veterinärmedicinska anstalt och försvarets forsk­ ningsanstalt efter medelsanslag från viltforskningsrådet utfört särskilda prov för att utröna verkan av klorpikrin på vildkanin. Proven har ägt rum vid varierande gaskoncentrationer i gaskammare samt i konstgryt. Gaskoncentrationsmätningar har även utförts i naturgryt på Gotland. Några kaniner fanns då inte i gryten. I en särskild rapport i oktober 1962 över dessa under­ sökningar uttalas sammanfattningsvis följande. I utlandet används klorpikrin i viss utsträckning för kaninbekämpning utan betänkligheter ur djur skyddssynpunkt. När det gäller att bedöma klorpikrinmetoden, torde man dock ej kunna bortse från att djuren tillfogas ett visst mått av lidande och att metoden som sådan knappast kan beteck­ nas som särskilt tilltalande. Vid höga eller medelhöga gaskoncentrationer inträffar emellertid döden snabbt efter ett kortvarigt initialt irritationsstadium. Gasen nedsätter också djurens sensorium. Med hänsyn till gasens be­ dövande och snabba effekt vid höga eller medelhöga koncentrationer torde man ur djurskyddssynpunkt kunna acceptera klorpikrinets användning vid dessa koncentrationer. Vid lägre gaskoncentrationer inträffar dödsfall först efter längre tid, och inandning av mycket låga gaskoncentrationer kan resul­ tera i sjukdomstillstånd som leder till döden först efter åtskilliga dagar. Det­ ta kan inte bedömas som acceptabelt ur djurskyddssynpunkt. De i natur- och konstgryten företagna mätningarna av gaskoncentratio­ nerna efter gasning med nuvarande metodik har inte givit sådana värden i grytens inre att gaskoncentrationerna där kan anses helt tillfredsställande. Resultaten av det praktiska gasningsarbetet antyder emellertid att effekten på kaninerna är större än som kunde vara att vänta vid de uppmätta gas­ koncentrationerna. Förklaringarna härtill är flera och innebär att gasens spridning inom gryten otvivelaktigt är starkt beroende av där befintliga ka­ niners rörelser. Efter detta uttalande konstateras i rapporten att den kanske väsentli­ gaste spridningsfaktorn för gasen, nämligen kaninerna, sålunda har saknats vid försöken i naturgryt.

4 llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 136

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Den av jaktutredningen föreslagna organisationen av kampen mot vild­ kaninplågan på Gotland tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta re­ missinstanserna. Vid sammansättningen av kaninskadenämnden bör man dock enligt veterinärstyrelsen inte förbigå länsveterinären. Gotlands länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk anser att en representant för jordbruket bör ingå i nämnden.

Oaktat behovet av särskilda åtgärder mot vildkanin inte är lika påtagligt i övriga delar av riket framgår av remissyttrandena från länssty­ relserna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län att man där har intres­ se av att få möjlighet till åtgärder av liknande art. Samtidigt vitsordas emel­ lertid att alltför få ingripanden görs med stöd av de möjligheter som redan gällande bestämmelser erbjuder.

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

I skrivelse (rskr. 363) till Kungl. Maj :t har 1962 års riksdag såsom sin me­ ning givit tillkänna vad tredje lagutskottet i avgivet utlåtande (L3U 1962: 41) anfört i anledning av två motioner rörande vildkanin. I den ena motionen (II: 59) begärdes sådan ändring i jaktlagen att på område, där Kungl. Maj:t så beslutar, fångst av vildkanin med iller och nät under viss tid av året skall vara fri för envar. För dylik fångst borde enligt motionen jaktkort inte er­ fordras. I den andra motionen (II: 613) begärdes åtgärder i syfte att befordra ett intensifierat bekämpande av vildkaninen jämväl i Skåne och angrän­ sande landskap. I sitt utlåtande understryker lagutskottet att kaninplågan är omfattande inte bara på Gotland utan även i de södra delarna av landet. Enligt utskot­ tets mening bör de bestämmelser, som kan föranledas av jaktutredningens förslag om särskilda åtgärder på Gotland, få sådan utformning att de i till­ lämpliga delar kan utsträckas att gälla även i andra delar av riket. Utskot­ tet ifrågasätter emellertid samtidigt om inte förslagets syfte skulle kunna nås med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel. Härjämte ifrågasätter utskottet om inte det i 24 § 1 mom. jaktlagen regle­ rade institutet skulle kunna förenklas. I utlåtandet anförs vidare följande. Utskottet anser att vildkaninen kan betecknas som ett skadedjur, vilket enligt utskottets mening såvitt möjligt borde utrotas. Från den synpunkten synes det naturligt att innehav av jaktkort inte skall erfordras vid fångst av vildkanin. En utrotning lär emellertid inte vara möjlig. Däremot torde det ligga inom möjligheternas gräns att hålla vildkaninstammen på en tolerabel nivå. Förslag har väckts att återinföra bestämmelser motsvarande 1935 års vild­ kaninlag. Härigenom skulle enligt utskottets mening möjligheterna för jord­ ägare och markinnehavare att skydda sig mot kaninplågan otvivelaktigt ökas i avsevärd mån. Motionen II: 59 anvisar en mera radikal utväg än ett återinförande av vild­ kaninlagen erbjuder. Mot förslaget har dock invändningar gjorts på flera håll. Härvid har bl. a. åberopats att respekten för jakträtten skulle äventy­ ras. Vidare har anförts att annan jakt skulle försvåras och att viltet i mar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 51

kerna skulle störas. Det har även framhållits att risk förefunnes för att kaninjägarna skulle tillägna sig också annat villebråd. Utskottet erinrar i denna del till en början om att det enligt motionen skall ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut om att jakt, varom här är fråga, skall få förekomma inom visst område. Ett beslut av förevarande art skall självfallet förutsätta att ett verkligt behov av jakten i fråga förefinns. Kaninstammen skall alltså ha blivit otillbörligt stor, något som i sin tur tor­ de förutsätta att jaktvården någonstädes eftersatts. Det skulle alltså i avse­ värd mån bli beroende av jakträttshavarna själva, om bestämmelserna skul­ le komma att sättas i kraft eller ej. Ett stadgande i enlighet med vad som föreslagits i motionen torde över huvud taget få sin största effekt just ge­ nom den preventiva verkan. Risken av att förordnande om fri jakt på vild­ kanin med iller och nät annars kunde komma att meddelas, torde nämligen ofta få den, som eljest skulle vara benägen att bevara kaninstammen på sitt område, att i erforderlig mån hålla nere beståndet. Vad angår risken för att annan jakt kunde störas och övrigt vilt oroas i alltför stor utsträckning, därest vildkaninjakt med iller och nät släpptes fri för envar, synes dessa olägenheter i väsentlig mån bli undanröjda, om jak­ ten i fråga inskränktes till förslagsvis månaderna januari och februari. Den tiden torde för övrigt i allmänhet också vara den lämpligaste för dylik jakt. Det bör självfallet åligga också utövarna av kaninfångsten att bedriva den­ na under hänsyn till annan jakt och med aktgivande på att viltet i marker­ na inte störs i vidare mån än vad som är oundgängligen nödvändigt. Därest vid jakt, varom nu är fråga, varken skjutvapen eller hund får medföras, un­ derlättas i avsevärd mån kontrollen av att inte olovlig jakt samtidigt före­ kommer. För utövarna av jakt av här förevarande art bör vidare gälla de inskränkningar i fråga om rätten att beträda annans mark liksom den skadeståndsskyldighet som jakträttsinnehavare är underkastade enligt jaktla­ gen.

Utskottet har även uppmärksammat förslaget att med klor pikringas förgöra kaninerna i deras gryt. Den förut nämnda rapporten om de veten­ skapliga försök, som företagits med gasen, synes emellertid utskottet ägnad att inge avsevärda betänkligheter från djurskyddssynpunkt mot en allmän användning därav. Mot bakgrunden av vad som i rapporten framhållits om klorpikrinets verkningar i lägre koncentrationer, förutsätter utskottet att, innan vidare användning av gasen beslutas, frågan ytterligare övervägs från dj ur skyddssynpunkt.

Departementschefen De i 24 § jaktlagen givna bestämmelserna till skydd mot viltskador på gröda, skog och plantering har visat sig otillräckliga såvitt rör vildkaninens härjningar. Jaktutredningen har föreslagit aktiva åtgärder reglerade genom en särskild lag om bekämpande av vildkaninen inom Gotlands län. Förslaget har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Tredje lagutskottet, som med anledning av motioner sedermera behandlat vildkaninfrågan, har i sitt av riksdagen godkända utlåtande ifrågasatt om inte syftet skulle kunna nås med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel än ut­ redningen avsett. Å andra sidan har utskottet förordat i visst hänseende

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

mera radikala åtgärder samt hemställt att de nya bestämmelserna görs tilllämpbara även annorstädes än på Gotland. Vad i ärendet förekommit föran­ leder mig till följande ställningstagande. Bestämmelserna i 24 § 1 mom. jaktlagen, vilka avser skador av allt slags vilt, är, som också lagutskottet framhållit, tämligen omständliga och mindre väl lämpade för kaninbekämpandet. Enligt min mening bör dock inte nu övervägas att reformera dessa bestämmelser. Bekämpandet av vildkaninen bör i stället huvudsakligen baseras på regler som är direkt inriktade på detta skadedjur. Sådana regler finns redan nu i 24 § 2 mom., som ger markinne­ havare och hans folk rätt att fånga vildkanin även om jakträtten tillkommer annan. Denna rätt gäller dock endast om kaninerna skadar gröda och ska­ dan är avsevärd. Enligt min mening bör även annan växtlighet, t. ex. skogs­ planteringar, få samma skydd, och markinnehavaren bör få rätt att i före­ byggande syfte ingripa redan innan skada ens kan påvisas. Jag förordar så­ ledes att nämnda begränsningar får utgå ur lagtexten. Denna bör samtidigt på förekommen anledning jämkas så, att därav tydligare framgår att mark­ innehavaren får för fångsten anlita även medhjälpare som eljest inte tillhör hans folk. De nuvarande bestämmelserna i 24 § jaktlagen reglerar endast förhållan­ det mellan innehavare av mark och innehavare av rätten till jakt på samma område. För det fall att inom större område avsevärd skada orsakas av vild­ kaniner bör, i anslutning till vad som föreslagits i en av förenämnda riks­ dagsmotioner, i lagen öppnas möjlighet för Kungl. Maj :t att ge fritt för en­ var att där fånga vildkaniner och behålla fångade djur. Såsom utskottet antytt torde redan förefintligheten av en dylik möjlighet vara ägnad att upp­ fordra jakträttsinnehavare att beflita sig om att avjaga kaninbeståndet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i förekommande fall meddela när­ mare föreskrifter rörande villkoren för fångsten. I allmänhet lärer därvid inte böra tillåtas att andra hjälpmedel medförs än iller och nät. Vad i 17 och 25 §§ jaktlagen är stadgat om förbud i vissa fall för jakträttsinnehavare att jaga på gård, trädgård eller åker samt om skadeståndsskyldighet för jakt­ rättsinnehavare bör i lagen förklaras skola i tillämpliga delar gälla för den som idkar fångst av förevarande slag. De nu föreslagna lagbestämmelserna kan lämpligen upptas som ett nytt stycke i 24 § 2 mom. jaktlagen. Såsom lagutskottet anmärkt bör inte krävas jaktvårdsavgift för fångst som bedrivs enligt de nu avhandlade särskilda reglerna rörande vildkaniner. Bestämmelse härom bör inflyta i 26 § jaktlagen. Utöver de lagändringar, som jag hittills förordat, erfordras emellertid regler som möjliggör ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av vild­ kaniner. På sätt jaktutredningen föreslagit bör därför länsstyrelsen kunna beträffande visst område förordna om planmässig jakt på vildkanin genom därtill särskilt utsedda jägare. Ändamålet med sådan jakt bör vara att så långt möjligt utrota kaninstammen inom området. För att trygga jaktens ostörda gång kan det finnas behövligt att förbjuda annan än de särskilda jägarna att jaga, döda eller fånga vildkaniner inom området, oaktat jakt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 53

lagen ger honom rätt därtill. Även en del mera speciella bestämmelser i jaktlagen kan visa sig hinderliga för ett effektivt kaninbekämpande. Läns­ styrelsen bör därför äga föreskriva de undantag från bestämmelserna i jakt­ lagen, som kan finnas nödiga för den särskilda jaktens ändamålsenliga be­ drivande. Det bör också få ankomma på länsstyrelsen att bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten, varvid även livsmedelshygieniska synpunkter skall beaktas. Förseelser mot länsstyrelsens föreskrifter bör i 33 § beläggas med bötesstraff och i 34 § läggas under all­ mänt åtal. För fall, då länsstyrelse förordnar om jakt på vildkanin genom särskilt ut­ sedda jägare, bör länsstyrelsen få befogenhet att medge erforderliga undan­ tag också från bestämmelserna i jaktstadgan. Vad beträffar det i 3 § jakt­ stadgan upptagna förbudet mot jaktutövning med gift bör det därvid åligga länsstyrelsen att handla i samråd med veterinärstyrelsen. Den för kaninbekämpandet rekommenderade giftgasen klorpikrin har visserligen vid företagna prov visat sig kunna i lägre koncentrationer vara mindre lämplig från djurskyddssynpunkt. Såsom gasen används i praktiken riskeras emel­ lertid knappast olägenheter av detta slag. Givetvis bör dock gasen främst nyttjas där kaningrytens beskaffenhet och förhållandena i övrigt är ägnade att befordra en snabb effekt. I fråga om behovet och sammansättningen av särskilda kaninskadenämnder samt övriga organisatoriska spörsmål torde länsstyrelserna böra få fria händer att laga efter lägligheten. Beträffande finansieringen av kaninbekämpandet torde jag senare få åter­ komma till Kungl. Maj :t.

Frågan om jaktskadeskydd

Inledning Den 28 februari 1953 avgav 1949 års jaktutredning betänkande med för­ slag angående ansvarighetsförsäkring för jägare (stencilerat). Betänkandet remissbehandlades men föranledde därefter inte någon åtgärd. Den 30 juni 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt jaktutredningen att verkställa översyn av be­ tänkandet. Med anledning härav utarbetades inom utredningen en den 19 april 1962 dagtecknad promemoria med förslag beträffande det allmännas medverkan för tillkomsten av ett allmänt skadeskydd vid jakt (stenc. 1962: 7), vilken promemoria med skrivelse den 10 juli 1962 av utredningen över­ lämnades till Kungl. Maj:t. Även det senare förslaget har remissbehandlats.

Departementschefen De förenämnda förslagen avser båda ett obligatorium, ehuru utformat på olika sätt. Redan i 1953 års betänkande uttalades att frekvensen av skador i samband med jakt är jämförelsevis ringa och att det därför kunde ifråga­

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

sättas om någon obligatorisk ansvarighetsförsäkring behövde införas. Den sedermei-a verkställda utredningen ger närmast vid handen att skadefre­ kvensen på de senare åren snarast sjunkit något. I promemorian framhålls att ersättning för jaktskada kan utgå även på grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och den allmänna tilläggspensionsförsäkringen. Den kraftiga utbyggnad av socialför­ säkringarna, som nyligen ägt rum, har uppenbarligen i motsvarande mån minskat behovet av ett speciellt skydd för jaktskadornas offer. Dessutom blir enskilda och kollektiva liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar allt van­ ligare. Här må även erinras om det efterlevandeskydd som praktiskt taget alla anställda erhållit genom de avtalsenliga grupplivförsäkringarna. Utredningen framhåller vidare att jägarna utan svårighet och på goda vill­ kor kan få kollektiva ansvarighetsförsäkringar samt att de gängse hemför­ säkringarna inbegriper ansvarighetsförsäkring för bl. a. skador i samband med jakt. Sistnämnda förhållande — som har sin motsvarighet i fråga om lantbruksförsäkringarna — utgör en väsentlig nyhet i jämförelse med lä­ get år 1953. Med hänsyn till hem- och lantbruksförsäkringarnas snabba ut­ bredning skulle en obligatorisk jägar för säkring komma att leda till omfat­ tande dubbelförsäkring med därav följande onödiga premieutgifter för den enskilde jägaren. De nu ur promemorian och vissa remissyttranden återgivna synpunkterna har kommit det övervägande antalet remissorgan att ställa sig mer eller mindre avvisande till obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare. Även jag finner att tanken på att i en eller annan form åstadkomma ett speciellt jaktskadeskydd nu kan avföras från dagordningen.

Utplantering av vilt in. m.

Med skrivelse den 17 maj 1960 har 1949 års jaktutredning avgett förslag till kungörelse angående förbud mot utplantering av vissa djurarter, m. m. Förslaget har remissbehandlats och därefter i viss del omarbetats av utred­ ningen. Huvudbestämmelsen i förslaget avser att hindra okontrollerad ut­ plantering av vissa djur, som kan skada vildnad eller växtlighet eller är främmande för vår fauna. Förslaget innehåller också en kompletterande be­ stämmelse om skyldighet för den, som innehar djur av ifrågavarande slag, att hålla djuret instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret inte kan vinna frihet. En med den senare bestämmelsen likartad bestämmelse finns i 22 kap. 8 § byggningabalken, där straff är stadgat för den som innehar vilda djur »och ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada». Här må också erinras om strafflagens bestämmelser i 19 kap. 7—11 §§ rörande förgöring, vilka stadgar straff för bl. a. den som framkallar allmän fara för djur eller växter genom att sprida skadedjur. Byggningabalkens ålderdom­ liga bestämmelser avser emellertid blott att skydda hemdjur, och ej heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 55

strafflagens bestämmelser är tillräckligt omfattande för att tillgodose det med förslaget avsedda ändamålet. Det torde, om riksdagen inte uttalar annan mening i samband med be­ handlingen av de i det föregående framlagda lagförslagen, ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i nu berörda fråga.

Ikraftträdandet m. m.

På grund av vad i det föregående anförts har inom jordbruksdeparte­ mentet utarbetats förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, vilket förslag torde få såsom Bilaga B1 fogas till detta protokoll. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1964 samt i vad de gäller jaktvårdsområde äga tillämpning jämväl å jaktvårdsområde som bildats före ikraftträdandet.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den lydelse Bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet: G. Luzell

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande mod det vid proposi­ tionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Bilaga A

(Utredningens förslag)

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, dels att till vardera av 5 och 11 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall fogas ett nytt moment, betecknat i förra fallet 3 mom. och i det senare 4 mom. samt av följande lydelse, dels att 16 § I mom. i lagen skall upphöra att gälla, dels att 10 § 1, 3, 4 och 5 mom., II § 3 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16 § i övrigt, 18 §, 29 § 1 mom., 30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §. 3 mom. Å mark, som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfas­ tighet, må allenast idkas sådan jakt, som jämlikt 14 § samt 15 § 1 mom. och 2 mom. första stycket är medgiven under i dessa lagrum angivna om­ ständigheter, såframt ej annat följer av bestämmelserna i 7 § första styc­ ket eller marken tillhör den, vilken äger angränsande såsom jordbruks­ fastighet taxerad mark och därå innehar jakträtten, eller Konungen i fråga om visst slag av mark eller villebråd annorlunda förordnat.

10 §.

1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett eller flera sammanhängande områden, må i ändamål att befrämja jaktvården å om­ rådena besluta, att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets gil­ tighet fordras fastställelse av länsstyrelsen. Finnes inom gränserna för fastighet som nyss sagts mark, beträffande vilken jaktutövningen är begränsad på sätt stadgas i 5 § 3 mom., skall denna mark ej anses ingå i jaktvårdsområdet och förty ej heller tagas i betraktande vid prövning, huruvida ägorna till de fastigheter varav detta skall bestå bilda sammanhängande områden, eller vid tillämpning av omröstningsbestämmelserna i 3, 4 och 5 mom. Jaktvårdsområde skall —-------- jaktvårdens tillgodoseende. 3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och tillika äga minst två tredjedelar av den mark varom fråga är. Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke mot sitt bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom nu är fråga. 4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde bildas utan hinder av att det icke kommer att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra sammanhängan­ de områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 57

Beslut om bildande av jaktvårdsområde, som består av allenast en fastig­ het, vare ej giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst två tredjedelar av antalet delägare i fastigheten och tillika äga minst två tredje­ delar av densamma. 5 mom. Fastighetsägarna äga före utgången av den tid, för vilken jakt­ vårdsområde bildats, vid sammanträde besluta, att området skall fortbestå under ytterligare visst antal år, lägst tio år och högst tjugufem. Sådant be­ slut vare dock ej giltigt, om nejröster avgivits av mera än en tredjedel av antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare, som äga mer än eu tredjedel av den i området ingående marken, eller, i fall som avses i 4 mom. andra stycket, en tredjedel av vederbörande fastighet. För beslutets giltighet ford­ ras dessutom fastställelse av länsstyrelsen.

11 §•

3 mom. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. tredje stycket bestäm­ melser skola meddelas i beslutet om områdets bildande, skall, där ej annat följer av vad nedan eller i 4 mom. i denna paragraf sägs, vad ovan stadgats om bildande av jaktvårdsområde samt om länsstyrelsens prövning av dylikt beslut äga motsvarande tillämpning. Utan hinder av bestämmelserna i första stycket må i stadgarna för jakt­ vårdsområde intagas bemyndigande för områdets styrelse att såsom ombud för fastighetsägarna träffa sådan överenskommelse som i 10 § 1 mom. första stycket sägs med ägare av intill belägen mark, vilken lämpligen bör anslutas till området, samt att söka länsstyrelsens fastställelse å överens­ kommelsen. 4 mom. 1 samband med beslut om förlängning av tiden för jaktvårds­ områdes bestånd och i den ordning, som jämlikt 10 § 5 mom. tillämpas vid fattande av dylikt beslut, må fastighetsägarna jämväl besluta rörande fråga, som avses i 3 mom. första stycket denna paragraf. Vid länsstyrelsens pröv­ ning av sist omförmält beslut skall åven vad i 1 mom. första stycket andra punkten denna paragraf är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

14 §. 2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han döda och behålla djuret. Enahanda rätt have ock den som påträffar djur, tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, flad­ dermöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss. 15 §. 1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika, björktrast (snöskata), pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, have den som där bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla djuret, ändock att jakträtten där tillkommer annan. Likaledes må------------- personer dödas.

16 §. Ilar älg, hjort, rådjur eller björn, som sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, åligger det den jagande att därom under­ rätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk eller, där detta ej låter sig göra, polisman i orten eller närmaste befattningshavare vid domänverket.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

18 §. 1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo, berguv, glada, jaktfalk, pilgrimsfalk, svart stork, vit stork eller örn, eller anträffar man sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan oberoende av vem jakträtten tillkom­ mer, där ej Konungen annorledes förordnar. 2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och i 1 mom. avsedd fågel gälle följande: Älg, hjort------------- fallvilt jakträttsinnehavaren.

29 §. 1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om någon överträder i 5 § 2 eller 3 mom. stadgat förbud, så ock om någon olovligt utövar jakt efter älg, varom sägs i 7 §. Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt eller, där björn, lo eller i 18 § 1 mom. avsedd fågel dödats eller fångats, olovligt tillägnat sig djuret, straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 § första stycket sägs.

30 S- Fälles någon------- - — värde förverkat. Förverkat villebråd eller fallvilt varom nyss sagts tillkommer, där ej annat bestämmes i nästa stycke, jakträttsinnehavaren eller i de fall, varom förmälas i 29 § 2 mom., övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten eller, beträffande jaktvårdsområde, övriga där jaktberättigade personer. Med förverkad björn, lo eller i 18 § 1 mom. avsedd fågel, så ock med annat förverkat villebråd, vilket dödats eller fångats med otillåtet jakt- eller fångstredskap eller under f ridlysning stid eller å område, varom sägs i 5 § 2 mom., eller å mark, som avses i 5 § 3 mom., förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare beträffande förverkat fallvilt, som enligt 18 § icke tillkommer jakträttsinnehavaren.

31 §. 1 mom. Anträffas å------------ i 36 §. Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jakt­ område gälle ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant jagande, tillvaratagande eller tillägnande som enligt 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom olovlig jakt eller för vilket åtgörande han enligt 29 § 1 mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt. Är därvid fråga om olovligt tillvaratagande av sådant fallvilt, som jämlikt bestäm­ melserna i 18 § tillkommer kronan, eller olovligt tillägnande av björn, lo eller i 1 mom. sistnämnda paragraf avsedd fågel, skola de i andra stycket här ovan omförmälda personerna äga att utöva där berörd rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer annan än kronan.

33 §. Uraktlåter i fall som avses i 16 § den jagande att fullgöra där stadgad underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen. Lag samma vare beträffande jagande, som i nämnt fall utan giltigt skäl undandrar sig att begagna medgivande av jakt­ rättsinnehavaren eller den som innehar marken att där söka spåra och avliva det sårade djuret. Bryter någon------------ femtio kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963 59

34 §. Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område, varom sägs i 5 § 2 mom., samt mark, som avses i 5 § 3 mom., så ock å förbrytel­ ser, om vilka förmäles i 31 § 2 mom. samt 33 § första stycket. Sker intrång------------ bestämmelse gällande.

37 §. Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om berguv, glada, jaktfalk, pilgrimsfalk, svart stork, vit stork och örn skall i tillämp­ liga delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av sådan fågels ägg eller bo.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 maj 1963.

Närvarande: justitieråden R omanus , D igman , N ordström , regeringsrådet H olmgren .

Enligt lagrådet den 6 maj 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 5 april 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lag­ rådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamå­ let inhämtas över förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274-) om rätt till jakt. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn Per Hildebrand.

Lagrådet uttalade: Enligt förslaget skall den nu i 16 § 1 mom. jaktlagen stadgade förföljningsrätten upphävas. Departementschefen har i detta sammanhang anfört, att av allmänna rättsgrundsatser torde följa att envar, som råkat skada vilt djur, har rätt att uppspåra och döda djuret, om så erfordras för att bespara detta oskäligt lidande. Det är uppenbart att den som påträffar sårat villebråd äger döda djuret, om detta erfordras för att bespara djuret oskäligt lidande. Det måste också anses föreligga en befogenhet att i sådant syfte förfölja eller uppspåra ett sårat djur. Befogenheten i dessa hänseenden vilar på allmänna rättsgrund­ satser. Hur långt befogenheten i det särskilda fallet sträcker sig blir be­ roende av en avvägning av de skilda intressen -—- djurskyddsintresset och andra — som kunna föreligga. Det hade givetvis varit önskvärt, om den nu åsyftade, på allmänna rättsgrundsatser byggda befogenheten — vilken kom­ mer att aktualiseras vid förföljningsrättens upphävande — kunnat närmare regleras i jaktlagen. Med hänsyn till den avgörande betydelse som måste tillmätas omständigheterna i det enskilda fallet får dock frågan överlämnas till rättstillämpningen. I sakens natur ligger att därvid särskilt avseende kommer att fästas vid en sådan omständighet som att vederbörande an­ mält förhållandet till markägaren eller myndighet, även om någon skyldig­ het att göra sådan anmälan i och för sig icke förelegat. Ej heller i övrigt föranleder lagförslaget någon erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet: Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 61

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 maj 1963.

Närvarande:

Statsministern E rlander , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist , A spling .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 9 maj 1963 avgivna utlåtande över det den 5 april 1963 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt. Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande hemställer föredra­ ganden att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, efter vissa re­ daktionella jämkningar måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom propo­ sition föreläggas riksdagen till antagande. Föredraganden förmäler att intet är att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt för­ ordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta prokoll utvisar.

Ur protokollet: G. Liizell