Skada av vilt

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

... §

3.1.)

uv..V.,.u.\. .

..,

BETÄNKANDE AV UTREDNINGEN OM ERSÄTTNING VlD VISSA VILTSKADOR

3?

Statens

offentliga utredningar

aw 1990:60

Egg Jordbruksdepartementet

Skada av vilt

Betänkande av om vid

tgredningen ersättning

vissa viltskador Stockholm 1990

Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981-1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, där också fler exemplar av denna publikation kan köpas. 47 Stockholm. Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Tel 08/739 96 30 Telefax: 08/739 95 48

Omslagsbild: Kjell Walter ISBN 91-38-10605-1 ISSN 0375-25OX

Graphic Systems AB, Göteborg 1990

Till statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet

Utredningen om vissa viltskador tillkallades av chefen för jordbruksdepartementet i juni 1988 efter bemyndigande av regeringen i maj 1988. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande ( ) Skada av vilt. I arbetet med betänkandet har riksdagsledamoten Jan Fransson varit enmansutredare. Som experter har deltagit avdelningsdirektören Christer Borgh, lantmätaren Bo Eliason, förbundsordföranden Jan-Olof Pettersson och hovrättsassessorn Bjarne Örnstedt. Departementssekreteraren Ann Thomson har varit sekreterare. Utredningen har beslutat att särskilda yttranden inte får avges.

Stockholm i augusti 1990

Jan Fransson /Ann Thomson

Innehåll

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

1 Grundläggande principer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 1.1 Målen för viltvårdspolitiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 1.2 Fällavgifter och skadeersättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 1.3 Min bedömning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 1.3.1 Utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24

2 och hjortstammarnas och skadebild . . . . . . . . . . 26

Ålg- utveckling

2.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26

2.1.1 Älgstammen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26

2.1.2 Kronhjortstammen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 2.1.3 Dovhjortstammen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31

3 Bättre balans i älg- och hjortstammarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 3.1 Mina förslag i sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 3.2 Mina överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 3.2.1 Treårsprogram för ökad avskjutning av älg . . . . . . . . . . 33 3.2.2 Ökad avskjutning av dov- och kronhjort . . . . . . . . . . . . 34 3.2.3 Utbildning och information . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34

3.2.4 Älgvandringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 35

3.2.5 Uppföljning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36

4 Ersättning för skada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 4.1 Mina förslag i sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 4.2 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 4.3 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 4.3.1 Ersättning enligt viltskadeförordningen . . . . . . . . . . . . . 38 4.3.2 Försök med bidrag för omplantering av älgskadad skog

6 Innehåll

4.3.3 Ersättning för andra skador av vilt . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 4.4 Mina överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 4.4.1 Utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 4.4.2 Ersättning för skador av älg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 4.4.3 Ersättning för skador av kron- och dovhjort . . . . . . . . 42 4.4.4 Värdering av skadan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 4.4.5 Viltskadeersättning vid jordbruksarrende, då jakträtten har förbehållits jordägaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 4.4.6 Försäkring mot vissa skador av vilt . . . . . . . . . . . . . . . . 45

Åtgärder för att förebygga skador av vilt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46

5.1 Mina förslag i sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 5.2 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 5.2.1 Att förebygga skador av älg och hjort . . . . . . . . . . . . . . 47 5.2.2 Bidrag till skadeförebyggande åtgärder ur viltskadefonderna 48 5.2.3 Bidrag till skadeförebyggande åtgärder i övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 5.3 Mina överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 5.3.1 Skyddsjakt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 5.3.2 Markägarnas ansvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 5.3.3 Jägarnas ansvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 5.3.4 Länsviltnämndernas ansvar 51

Reglering av jakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 6.1 Mina förslag i sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 6.2 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 6.2.1 Samordnad älgjakt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 6.2.2 Jakt efter kronhjort . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 6.3 Mina överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 6.3.1 Längre jakttider m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57

Administration 59 7.1 Mitt förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 7.2 Mina överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 7.2.1 Administration av älgjakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59

Fondernas användning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 1 8.1 Mina förslag i sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 1 8.2 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 1 8.2.1 Viltskadefonderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 8.2.2 Viltskaderegleringsfonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 8.2.3 Jaktvårdsfonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 8.3 Mina överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 8.3.1 Viltskadefonderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 8.3.2 Viltskaderegleringsfonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68

sou 1990:60 Innehåll 7

Bilagor Kommittédirektiv, Jo 1988: 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 69 Bilaga l Bilaga 2 Skrivelse från Skogsstyrelsen och Svenska jägareför-

bundet med redovisning av rapporten Ӏlgen och

Skogen-Problemställningar och förslag till lösningar”, 1989 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73

Sammanfattning av förslagen i rapporten Älgen och

Bilaga 3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 skogen-u. Bilaga 4 Kronhjorten i Sverige, en rapport av Sten Lavsund. SLU, 1989 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 79 för Västernorrland, 1989 . . . . . . . . . . . 88

Bilaga 5 Älgskötselplan

Bilaga 6 Skrivelse från statens naturvårdsverk om ersättningar för viltskador, 1989 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 Bilaga 7 Skrivelse från Jan Fransson om en uppföljning av rap-

porten Ӏlgen och skogen-u. m. m., 1990 . . . . . . . . 112

Bilaga 8 Sammanfattning av statens naturvårdsverks promemoria ”Förenklad administration av älgjakten”, 1990 .. 114 Tabeller . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 Bilaga 9

Illustrationer Utbetalda ersättningar för viltskador och inbetalda Figurl fällavgifter åren 1980-1987 (1 000 kr.) . . . . . . . . . . . . . 22 Figur 2 Fällavgiftens utveckling för älg åren 1979-1988. Medeltal för hela landet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Figur 3 Antal fällda älgar och uppskattat antal älgar i vinterstam i Sverige åren 1950-1988. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Figur 4 Utbetalningar från viltskadefonderna till ersättning för viltskador åren 1980-1987. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 Antal fällda kronhjortar i Sverige åren 1980-1988. . . 30 Figur 5 Antal fällda dovhjortar i Sverige åren 1980-1988. . . . 32 Figur 6 Utbetalningar från viltskadefonderna till skadeföre- Figur 7 byggande åtgärder åren 1980-1987. . . . . . . . . . . . . . . . 48 Viltskadefondernas användning åren 1980-1987. . . . . 62 Figur 8 Figur 9 Fällda älgar i norra respektive södra Sverige under åren 1979-1987. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 Utbetalningar från viltskadefonderna åren 1980- Figur 10 1987. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 Figur 11 Utbetalningar enligt viltskadeförordningen i Malmö-

hus, Älvsborgs och Skaraborgs län åren 1980-1987. . 65

Figur 12 Viltskaderegleringsfondens användning budgetåren 1980/81-1987/88. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66 Figur 13 Jaktvårdsfondens användning budgetåren 1980/81- 1987/88. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67

Sammanfattning

Mina förslag i detta betänkande innebär att målsättningen från samhällets sida när det gäller vården av älg-, kron- och dovhjortstammarna under de närmaste åren bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbruksgröda. Detta bör ske genom en ökad avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvarstagande för skötseln av stammarna. Viltskadorna på skog och jordbruksgrödor har områdesvis ökat kraftigt på senare år. Detta beror särskilt på älgstammens utveckling. En rad ekologiska och biologiska faktorer är givetvis av vikt i denna utveckling. Men också den viltvård som bedrivs är av betydelse. Samhällets målsättning om balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra sidan markernas förmåga att föda viltet har i vissa områden inte uppfyllts. Detta konstaterade också riksdagens jordbruksutskott när förslaget till ny jaktlag behandlades i riksdagen

(JoU 1986/87: 15). Sedan riksdagen gjorde sitt

uttalande om målen för viltvårdspolitiken har, enligt min bedömning, framför allt älgskadorna på vissa håll snarare tenderat att öka än minska, trots en ökad avskjutning. Det krävs därför en kraftansträngning de närmaste åren för att nå den ovan nämnda balansen. Huvudsyftet bör vara att bringa ner älgstammen till en nivå som är förenlig med riksdagens målsättning för viltvården. Beskattningen av kron- och dovhjortsstammarna bör också skärpas i syfte att kraftigt minska skadorna. I denna process måste både markägare och jägare medverka. En målinriktad utbildning och information till markägare och jägare under en treårsperiod bör därför genomföras för att nå målsättningen. Även myndigheterna kan genom sina beslut medverka till att en bättre balans i viltstammarna kan uppnås. Både markägare och jägare skall ges bättre möjlighet än i dag att ta ett större ansvar för en ökad avskjutning de närmaste åren. Detta är enligt min mening särskilt motiverat av de stora lokala variationerna i viltstammarna inom landet. I norrlandslänen bör berörda länsstyrelser ta ansvar för att ett brett samarbete kommer till stånd i fråga om de problem som orsakas av älgens vandringsbeteende. I syfte att öka det lokala ansvaret för jakten föreslår jag att det fr. o. m. 1992 öppnas möjligheter att registrera områden av en viss minimistorlek som älgskötselområden där jägarna/markägarna själva får avgöra det antal älgar som får fällas. På sådant område bör finnas en enkel skötselplan för

Sammanfattning

älgstammen. I samma syfte föreslårjag en generell förlängning av jakttiden för älg, kron- och dovhjort samt rådjur och större möjligheter att bedriva skyddsjakt. Vid jakt på kronhjort bör en kombination av licensjakt inom särskilda kronhjortsområden och allmän jakt utanför dessa tillämpas. För jakt på dovhjort är mitt förslag att enbart allmän jakttid prövas. Jag föreslår också att möjligheterna att få ersättning för älgskador på trädgårdsodling upphör den l januari 1992. Ersättning för skada av älg på jordbruksgrödor och skog bör upphöra helt fr. 0. m. år 1995. Intill dess att ersättningssystemet avvecklas bör en större restriktivitet tillämpas vid ersättning av skada på jordbruksgröda. Under en övergångsperiod bör dock bidrag till omplantering av älgskadad skog kunna ges till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav. Ett villkor bör vara att detta är en följd av älgskador som inträffat under åren 1992-1994. Möjligheten att få ersättning av medel från fällavgifter vid skador av dovoch kronhjort på jordbruksgrödor eller på trädgårdsodlingar bör också upphöra från den l januari 1992. För att ge jordbruksarrendatorer utan jakträtt ökade möjligheter att skydda sig mot skador av jaktbart vilt föreslås en ändring i jaktlagen som stärker arrendatorernas ställning. För närvarande bedömer jag det inte vara möjligt att införa något försäkringssystem mot skador på jordbruksgrödor eller trädgårdsodlingar av älg, dov- eller kronhjort. Bidrag ur viltskadefonderna skall kunna lämnas även i fortsättningen till förebyggande åtgärder mot älgskador. Ett organiserat samråd bör ske lokalt i jaktvårdskretsarna mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbruket. Hur man ser på skadebilden bör framgå av den älgskötselplan som bör finnas hos varje jaktvårdskrets. Planen bör regelmässigt redovisas till länsviltnämnden. Naturvårdsverket har i juni 1990 lämnat förslag till regeringen om en förenklad administration av älgjakten. I likhet med naturvårdsverket tror jag att administrationen av älgjakten kan bantas avsevärt genom enklare rutiner. Däremot är jag inte beredd att ställa mig bakom verkets förslag om ändrade principer för övergången från generell tilldelning till licensjakt eller förslaget om fri kalvjakt. Mitt förslag är att övergångstiden för områden som är registrerade för generell tilldelning förlängs och att utvecklingen följs och utvärderas innan några ändringar sker av de principer som riksdagen tidigare lagt fast. Vissa beslut om ersättning av viltskador bör delegeras från naturvårdsverket till länsstyrelsen. Som en följd av mina tidigare förslag bör viltskaderegleringsfonden kunna avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1992. Fondens funktioner kan övertas av jaktvårdsfonden. En fällavgift skall enligt mina förslag även i fortsättningen betalas för varje älg som fälls. För dov- och kronhjort skall emellertid inte någon fällavgift betalas. Fällavgifterna skall, förutom den fasta avgiften som beslutas av regeringen, även täcka de utbetalningar från de länsvisa viltskadefonderna som skall göras enligt viltskadeförordningen. Som en följd av att ersättningen för viltskador i framtiden kommer att minska bedömer jag

Sammanfattning 11

att nivån på fällavgifterna också kan minska. En utvärdering av resultaten av de i utredningen sammantaget föreslagna åtgärderna bör göras senast 1994. Ansvariga för uppföljningen bör vara naturvårdsverket tillsammans med Skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen.

Författningsförslag

1. till

Förslag

om i

Lag ändring jaktlagen (1987: 259)

Härigenom föreskrivs att 23§ jaktlagen (1987: 259) och punkten 5 i övergångsbestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 § Under de tider som regeringen föreskriver får l. den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där döda eller fånga och behålla följande djur som kommer in på gården eller i trädgården: vildsvin, räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss, husmus, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), gråsparv eller pilfink, 2. den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fruktodling eller plantskola men saknar jakträtt där döda hare, om det behövs för att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats tillfalla jakträttshavaren, 3. den som innehar mark men saknar jakträtt där fånga vildkanin och behålla de fångade djuren. Om det på grund av ett viltbe-

stånds storlek finns risk för skador

på jordbruksgrödor, kan länsstyrel-

sen efter ansökan av jordbruksarrendator medge honom rått till jakt efter

sådant vilt för att förebygga eller minska sådan risk (skyddsjakt).

Djur som dödats tillfaller markäga-

ren eller jakträttshavaren, om inte annat har avtalats. Har älg orsakat skada på yrkesmässiga odlingar eller på skog inom särskilt av länsstyrelsen registrerade större licensområden (älgskötsel0m-

14 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

råden) får älg jagas i direkt anslutning till odlingen under tiden den 16 augusti-den 28 (29) februari. Regeringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs på annans jaktområde. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Övergångsbestämmelserna till jaktlagen (1987:259), punkten 5.

5. Inom område, som för 1987 års 5. Inom område som för 1987 års jakt har registrerats med stöd av jakt har registrerats med stöd av 13 § jaktstadgan (1938:279) som 13 § jaktstadgan (1938:279) som älgjaktsområde utan att vara licens- älgjaktsområde utan att vara licensområde, får älgjakt ske enligt äldre område, får älgjakt ske enligt äldre bestämmelser tills vidare, dock bestämmelser tills vidare, dock längst till utgången av år 1990. längst till utgången av år 1994.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Författningsförslag 15

2. Förslag till

om i

Förordning ändring jaktförordningen

(1987: 905).

Härigenom föreskrivs i fråga om jaktförordningen (1987: 905) dels att 7 och 29 §§ samt att bilaga 2 till förordningen skall ha följande lydelse och dels att det skall införas en ny paragraf, 29a §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Statens naturvårdsverk meddelar föreskrifter om 1. registrering av licensområde för älgjakt, 2. licens för jakt efter älg, kron- 2. licens för jakt efter älg, kronhjort, dovhjort och rådjur, hjort och rådjur, 3. länsstyrelsens prövning i ärenden som avses i l eller 2. 4. avgift för länsstyrelsens kostnader för I -3.

29§ Om det behövs för att hindra att Om det behövs för att hindra att andra djur än björn, järv, 10, säl el- andra djur än björn, järv, lo, säl, ler örn orsakar avsevärda skador el- eller örn orsakar avsevärda skador ler olägenheter på grund av bestån- eller olägenheter på grund av bedens storlek eller av andra skäl, får ståndens storlek eller av andra skäl, jakt ske efter tillstånd av länsstyrel- får jakt ske efter tillstånd av länssen. styrelsen. Vid tillståndsprövning skall särskilt beaktas möjligheterna att genom sådan jakt förebygga eller minska skada på jordbruk och skogsbruk samt viltolyckor i trafiken. Länsstyrelsen får med stöd av första stycket ge tillstånd till att bävers boplats eller dammbyggnad förstörs. Tillstånd till sådan förstörelse under tiden den 1 september- den 30 april får dock lämnas bara om det är absolut nödvändigt för att förhindra avsevärda skador. Utan sådant tillstånd som avses i andra stycket första meningen och utan hinder av att jakt med andra medel inte är tillåten får bävers dammbyggnad, men däremot inte boplats, förstöras under tiden den 1 maj- den 31 augusti inom område med allmän jakttid för bäver.

29a § Ansöker en jordbruksarrendator om skyddsjakt enligt 23 § andra stycket jaktlagen (1987:259) skall

16 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

markägaren och jakträttshavaren om möjligt beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bilaga 2 Tider för licensjakt Licensjakt efter älg: Den särskilda jakttiden skall. i fråga om licensområden som avses i 33 § andra stycket jaktlagen (1987: 259), bestämmas till en eller flera perioder som tillsammans omfattar minst 70 dagar. För sådana licensområden som är belägna i Jämtlands län på renbetesfjällen, i Västerbottens län ovanför odlingsgränsen och i Malå sameby samt i Norrbottens län ovanför lappmarksgränsen får länsstyrelsen i respektive län besluta om jakttid som understiger 70 dagar om det behövs med hänsyn till renskötseln eller snöförhållandena. Beträffande licensområden som avses i 33 § tredje stycket jaktlagen skall jakttiden vara 5 dagar eller den kortare tid som länsstyrelsen bestämmer. Område som allmänheten brukar använda för friluftsändamål kan undantas från jakt under sön- och helgdag samt dag före sön- och helgdag. Beslut om den särskilda jaktiden skall fattas efter hörande av länsviltnämnden. Jakttiden skall ta sin början:

1. Jämtlands län Licensjakt efter kronhjort och rådjur: Den särskilda jakttiden skall, efter hörande av länsviltnämnden, bestämmas till en eller flera perioder inom nedan angivna tidsramar: 1. Kronhjort den 1 okt.-den 28 (29) feb. 2. Rådjur Alla djur den 1 okt.-den 31 jan. Hornbärande djur den 16 aug.-den 30 sept.

Denna förordning träder i kraft den l januari 1992.

sou 1990:60 Författningsförslag 17

3. Förslag till Viltskadeförordning

Härigenom föreskrivs följande.

Ersättning för skador av älg på jordbruksgrödor l § Har älg orsakat skador på jordbruksgrödor får ersättning lämnas enligt 2-6 §§. 2 § Ersättning lämnas endast om skadan drabbar yrkesmässigt bedrivet jordbruksföretag.

Förutsättningar för ersättning 3 § Ersättning lämnas inte om grödan uppenbarligen är avsedd för utfodring av vilt eller om den inte skördats under för orten normal tid. 4 § Ersättning får lämnas under förutsättning att försök att förebygga skadan gjorts genom att 1. dels älgtilldelningen enligt meddelad licens skjutits, 2. dels möjligheterna till skyddsjakt efter särskilt tillstånd uttömts. Om det finns särskilda skäl, får ersättning lämnas även om förutsättningarna under l eller 2 inte är uppfyllda.

Ersättningens storlek 5 § Ersättning utgår med 70 procent av skadans värde eller det belopp som länsstyrelsen beslutar efter förslag av en enig länsviltnämnd.

Viltskadefonder m. m. 6 § För varje län finns en viltskadefond som bildas av de avgifter som skall erläggas enligt 8 §. 7 § Ur viltskadefonden lämnas 1. ersättning för skador enligt 1 §, 2. bidrag till förebyggande av sådana skador som avses i 1 §, 3. bidrag till viltvård, information och utbildning i jaktliga frågor, 4. bidrag till administrationen av älgjakten och för länsviltsnämndens verksamhet. 8 § För varje älg som fälls skall betalas en avgift som fastställs årligen av länsstyrelsen efter förslag av länsviltnämnden. 9 § Avgift behöver inte betalas 1. om det visas att djuret var otjänligt till människoföda,

18 Författningsförslag

2. för djur som fälls inom vilthägn, om hägnet är avsett för älg, 3. för djur som tillfaller staten. 10 § Utfallet av älgjakten inom licensområde skall anmälas till länsstyrelsen inom två veckor efter jakttidens utgång. Om djuret har fällts med stöd av särskilt tillstånd på annan tid, skall anmälan ha kommit in inom två veckor efter det att djuret fälldes. Avgiften för ett fällt djur skall betalas till länsstyrelsen i samband med anmälan, om inte frihet från avgift begärs. 11 § I anmälan skall anges 1. var och när djuret fälldes, 2. djurets kön, 3. om det fällda djuret var årskalv. Begärs frihet från avgift skall anmälan vara åtföljd av den utredning som åberopas till stöd för begäran.

Ersättning i vissa fall 12 § För andra viltskador än sådana som avses i 1 § får i särskilt fall lämnas ersättning om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan föranleder. Ersättning lämnas inte om 1. allmän eller särskild jakttid finns för den viltart som orsakat skadan, 2. skyddsjakt beviljats för att förebygga skadan, Bidrag till åtgärder för att förebygga skador som avses i första stycket får beviljas om skyddsjakt inte kan påräknas. 13 § Ersättning och bidrag enligt 12 § utgår av statsmedel.

Handlåggning 14 § Fråga om ersättning och bidrag enligt 1 och 12 §§ prövas av länsstyrelsen. Avser ansökningen skador på jordbruksgrödor skall till ansökningen fogas en av gode män utförd värdering av skadan. Kostnaden för värderingen skall betalas av sökanden. Beviljas ersättning skall sökanden dock erhålla ersättning även för värderingskostnaden.

Ansvar m. m. 15 § Den som i egenskap av jakträttshavare har fällt eller låtit fälla djur eller som annars i egenskap av jakträttshavare har tillgodogjort sig älg är ansvarig för att anmälningsskyldigheten och betalningsskyldigheten enligt denna förordning fullgörs. 16 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra anmälningsskyldigheten enligt 10§ eller lämnar oriktig uppgift i en sådan anmälan döms till böter.

sou 1990:60 19

Författningsförslag

17 § Den som fälls till ansvar för brott enligt 16 § skall åläggas att betala den avgift som avses i 8 §. Detsamma gäller om någon fälls till ansvar för jaktbrott, om älg har fällts.

18 § Försummas inbetalning av avgift enligt denna förordning, kan länsstyrelsen förordna att avgifterna tas ut på samma sätt som gäller för restförd skatt enligt uppbördslagen (1953: 272).

Överklagande m. m.

19 § Länsstyrelsens beslut enligt 5 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Länsstyrelsens beslut enligt 12 § får överklagas hos statens naturvårdsverk. Naturvårdsverkets beslut får inte överklagas. 20 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas av statens naturvårdsverk.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992. Genom förordningen upphävs förordningen (1980: 400) om ersättning vid vissa viltskador, m. m. och förordningen (1988: 406) om försöksverksamhet med bidrag till omplantering av skog som skadats av älg. I fråga om ersättning för skador som har inträffat före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter. Ansökan om ersättning på grundval av äldre föreskrifter skall ha kommit in till respektive myndighet senast den 30 september 1992.

1 Grundläggande principer

1.1 Målen för

viltvårdspolitiken

De mål som riksdagen har angivit för jakt- och viltvårdspolitiken innebär både en strävan efter vitala viltstammar och efter att hålla dessa på en nivå där risken för skador av vilt är liten.

Viltet skall vårdas i syfte att bevara de arter som tillhör landets viltbestånd och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren och jakträttshavaren. (4 § jaktlagen)

I förarbetena (Prop. 1986/89: 58 om jaktlag, m. m., JoU 15, rskr. 190) till den nya jaktlagen, som trädde i kraft de 1 januari 1988, fastlades några som beskriver samhällets syn på viltvården och grundläggande principer viltskadorna. Här anges bl. a. att viltvården bör inriktas mot att bevara livskraftiga viltstammar av hög kvalitet. Storleken på stammarna bör anpå föda, de areella näringarnas krav och behovet av passas efter tillgången säkerhet i trafiken. Det är av grundläggande betydelse för arternas bevarande att bestånden av varje art omfattar ett så stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. När arterna förekommer i tillräckligt starka stammar måste det bli fråga om en intresseavvägning. Skador av viltet skall i första hand motverkas genom begränsning av viltstammarna och andra förebyggande åtgärder. Frågan om ersättning för viltskador blir därmed aktuell endast i de fall åtgärderna för att begränsa eller motverka skador inte har haft tillräcklig effekt eller när det rör sig om arter som inte anses tåla beskattning. En grundläggande tanke bakom det nuvarande systemet för viltskadeersâttning är att var och en är skyldig att tåla ett visst intrång till följd av viltets förekomst (prop. 1979/80: 111, JoU 36, prop. 1986/87: 58, JoU 15). Samtidigt som det i Sverige bör finnas utrymme för en art- och individrik fauna, finns det en gräns för vad de som drabbas av skador av vilt rimligen kan tåla.

22 Grundläggande principer

Eftersom vilda djur är en värdefull resurs kan man alltså å ena sidan förvänta sig att jägare och naturintresserad allmänhet vill ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Å andra sidan måste man också ta hänsyn till de skador som kan drabba vissa näringar som jord- och skogsbruket och till risken för olyckor i trafiken. Varje enskild näring skall för sin del kunna tåla att viltet orsakar vissa skador genom betning m. m. Uppstår för näringen oacceptabla skador bör detta emellertid kunna åtgärdas. Jordägaren har enligt jaktlagen jakträtten på det markområde som tillhör honom. har markägaren också viss möjlighet Härigenom att reglera avskjutningen så att viltstammen anpassas till lämplig nivå.

1.2 och

Fällavgifter skadeersättningar

I det nu gällande systemet betalas en avgift (fällavgift) till länets viltskadefond för varje älg, kron- eller dovhjort som fälls. Ur fonden lämnas ersättning till skador på jordbruksgrödor eller trädgårdsodling som orsakats av älg, kron- eller dovhjort. Fonden lämnar också bidrag till förebyggande av sådana skador, till administration av jakten samt till viltvård, information och utbildning i jaktliga frågor enligt förordningen (1980: 400) om ersättning vid vissa viltskador, m. m. (viltskadeförordningen). Avgifterna för älg, kron- och dovhjort har under åren 1980-1987 inbringat ca 24 milj. kr. per år. Enligt olika regeringsbeslut skulle 40 % av de enskilda länsfondernas intäkter föras över till en central regleringsfond för viltskador. Härigenom kunde medel överföras till en viltskadefond som behöver tillskott för ersättningar och andra ändamål enligt 8 § viltskadeförordningen. I praktiken har ca 30 % förts över till den centrala regleringsfonden

Figur 1 Utbetalda ersättningar för viltskador och inbetalda fällavgifter åren 1980- 1987. 1000 kr.

30000] \.

9g./

25000 . \ J o

20000 \Z

9‘ lnbetalda fällavgifter 15900 O Ersättningar för viltskador o _._o? ‘°°°°

/3\.,

/° O

W

T111

. . . I | I | I I 1 I I 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 År Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabellerna 8 och 11, bilaga 9.

principer 23 Grundläggande

eftersom behovet av tillskott i vissa län varit större än i andra. I medeltal har över 50 % av viltskadefondernas medel betalats ut till skadeersättningar under åren 1980-1987. Länsfonderna har i övrigt använts till ersättning för ändamål samt viltskador, till skadeförebyggande åtgärder och jaktvårdande till till administration. Som framgår av figur 1 har efter 1983 ersättningarna allt jordbruksgrödor tenderat att öka. De från följd av viltskador på framför fonderna utbetalda andel av de inbetalda fällavgifterna har ersättningarnas också ökat. Variationerna är vanligtvis stora från län till län och mellan norra och södra Sverige. I de allra flesta fall rör det sig om ersättning för skador av älg I vissa län i södra Sverige är emellertid skadorna av på jordbruksgrödor. dov- och kronhjort betydligt mera kostsamma än älgskadorna. Under 1980-talet har nivån på fällavgiften på älg reglerats bl. a. av ett tak på 300 kr. fram till jaktåret 1981/82. Därefter höjdes taket till 400 kr. Beslut om fällavgifterna fattades av naturvårdsverket. Fällavgifterna har även påverkats av prisstopp på varor. Fr. o. m. budgetåret 1988/89 bestämmer varje länsstyrelse själv om fällavgifternas storlek för älg. Detta har medfört stora förändringar i de flesta län och fällavgifterna på älg ökade med i genomsnitt 50 %.

hela landet. Figur 2 Fiillavgiftens utveckling för älg åren 1979-1988. Medeltal för Fâllavgift (kr.) 500 4 50 -- 400 350 o——o 300- 9‘ älg

Yuxen

./

._/.\JO—*Os.

250 1 0- Algkalv 200 150 ~~ / ° 100 -?°“°—-°‘-0—o——-—o-2°

50 . n ._ 0 i : 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 År

Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabellerna 5 och 6, bilaga 9.

1.3 Min bedömning

Samhällets om balans mellan å ena sidan viltstammarnas stormålsättning lek och å andra sidan markernas förmåga att föda viltet har i vissa områden Detta konstaterade också riksdagens när inte uppfyllts. jordbruksutskott

förslaget till ny jaktlag behandlades i riksdagen (JoU 1986/87: 15). Som

framgår av följande kapitel har viltskadorna på skog och jordbruksgrödor områdesvis ökat kraftigt på senare år. Särskilt beror detta på älgstammens

24 Grundläggande principer

starka utveckling. En rad ekologiska och biologiska faktorer bidrar givetvis till viltstammarnas utveckling. Jag vill emellertid betona betydelsen av den viltvård som har bedrivits. Sedan riksdagen gjorde sitt uttalande om målen för viltvårdspolitiken har, enligt min bedömning, framför allt älgskadorna på vissa håll snarare tenderat att öka än minska, trots en ökad avskjutning. Det krävs därför en kraftansträngning de närmaste åren för att lokalt få en bättre balans av älgstammen.

Utgångspunkter

Skadorna på såväl skog som jordbruksgrödor måste minskas en genom bättre anpassning av älg- och hjortstammarna. I denna process måste både markägare och jägare medverka. Även myndigheterna kan genom sina beslut medverka till att en bättre balans i viltstammarna Både uppnås. markägare och jägare måste emellertid ges bättre möjlighet än i dag att ta ett större ansvar för en ökad avskjutning de närmaste åren. Det är enligt min mening särskilt motiverat av de stora lokala variationerna inom landet. Syftet bör vara att bringa ner älgstammen till en nivå som är förenlig med riksdagens målsättning. Samhället kan medverka till att få en bättre balans i älgstammen genom att lägga ett större ansvar på den lokala nivån, dvs. markägare och jägare och genom en minskad reglering av jakten. Myndigheternas administration kan förenklas bl. a. genom att onödig detaljreglering av jakten tas bort. Vidare måste villkoren för viltskadeersättning grundas incitapå starkare ment för markägare och jägare att vidta förebyggande åtgärder. Förutsättningar måste skapas för ett ökat lokalt ansvar och en utbyggd samverkan mellan markägare och jägare. Dessa utgångspunkter ligger till grund för mina förslag till åtgärder för att bryta utvecklingen av ökande skador som sedan får till följd kostnader som skall betalas genom höjda fällavgifter. Bl. a. föreslår jag ett treårsprogram för att uppnå en balanserad älgstam och ändrade principer för ersättningssystemet. Hur stor vinterstam av älg som kan accepteras i ett nationellt perspektiv, med hänsyn till risken för skador på framför allt skog, måste från samhällets sida anges som ett delmål för de närmaste åren. Målet bör i ett kort perspektiv vara en så kraftig avskjutning av vissa lokala älgstammar att man överskrider den avskjutning som är önskvärd i ett längre perspektiv. Mitt förslag är att älgstammen skall bringas ned till den täthet vi hade vid mitten av 1970-talet, då skadorna var betydligt lägre. Hur denna målsättning skall anges, vem som i praktiken skall ställa upp målen, hur eventuella förändringar skall mätas och utvärderas är frågor som bör utvecklas av den centrala jaktvårdsmyndigheten dvs. naturvårdsverket i samråd med övriga berörda myndigheter (jfr. 3.2.5 Uppföljning). Den framtida målsättningen är enligt min mening en sak för de regionala organisationerna att utforma med hänsyn till lokala målsättningar. Vid kontakter med företrädare för jägare samt jord- och skogsbruket har

Grundläggande principer

jag funnit att det finns både insikt om problemen och en vilja att lösa dem. Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet har i en framställning till regeringen också tagit upp frågan om skador av vilt på skog. Skrivelsen har överlämnats till utredningen. Jag har med anledning härav lämnat synpunkter och förslag i en särskild skrivelse till jordbruksministern, se bilaga 7.

2 och

Älg- hjortstammarnas utveckling

och skadebild

Bakgrund

2.1.1 Älgstammen

Vi har i Sverige i dag en mycket tät älgstam med en i ett internationellt perspektiv mycket hög avkastning. Historiskt sett har vi aldrig haft en så tät älgstam som under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet. har vi på grund av den höga tillväxten en så hög avskjutning att Samtidigt den motsvarar ungefär halva vinterstammen. Inom vissa områden finns det emellertid i dag mycket mer älg än markerna tål. Men vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att finna att älgstammen hade en helt annan storleksordning än dagens. Vill man söka finna vägar att komma till rätta med älgskadorna kan det vara motiverat att se bakåt och försöka analysera orsakerna till den snabba skadeutveck-

lingen. Älgstammens ökning i början på 1900-talet berodde bl. a. på en

begränsad jakttid och mindre avskjutning av älg. Varg och björn, som är älgens naturliga fiender har också minskat i antal. Skogsbetningen av tamalltmer och tidigare uppodlade marker fick växa igen, boskap upphörde vilket ökade tillgången på föda för älgen. Ändrad inriktning på skogsskötseln från början av 1950-talet har också ökat mängden tillgänglig föda i skogen betydligt. Plockhuggning fick ge vika andel av skogsmarken ökade och detta för kalhyggesbruket. Ungskogens gynnade älgpopulationen lokalt. Den gödslade arealen ökade liksom antalet lövträd per hektar inom föryngringarna. De täta älgstammarna orsakade i allt större utsträckning skador på skogen, främst på tallungskogen.

Avskjutning En tidpunkt av särskilt intresse är åren efter mitten på 1970-talet. Särskilt i södra Norrland och norra Svealand ökade då älgstammen utomordentligt kraftigt, framför allt som ett resultat av hur jakten bedrevs. Vid den tidpunkten frångick man den allmänna jakten på älg och införde den reglerade som andelen kalv i licenserna höjdes kraftigt. Ambiälgjakten samtidigt tionen att spara kor syftade till att höja tillväxttakten. Den ökade kalvavskjutningen bidrog också till att höja medelåldern i älgstammen och därmed också tillväxten. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet ofta på initiativ av jägarna själva, ansträngningar för att få ned gjordes,

Älg- och hjortstammarnas och skadebild 27

utveckling

älgstammen. Avskjutningen ökade och dess inriktning blev mindre tillväxtbefrämjande.

Figur 3 Antal fällda älgar och uppskattat antal älgar i vinterslam i Sverige åren 1950-1988.

0 Ungefärligt antal djur i vinlerslam 4 Antal fällda djur Antal 350000 325000- 300000-

//0

\° 275000- \° 250000-~

/° \o\°/o’°

225000- 200000- 175000-

/Ox.

150000-- /° \o

125000-

100000- /o /

75000-~ 50000-- 25000-- 0--1 l-i-H 1 i i a 1 2 . i 1960 1975 1977 1979 1901 1983 1905 1987 A1 Källa: Antalet fällda djur är hämtat ur rapporten Älgen och skogen och ur naturvårdsverkets avskjutningsstatistik. Vinterstammens storlek är uppskattad av Leif Mattsson vid institutionen för skogsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), skogsvetenskapliga fakulteten.

Denna populationsutveckling är beräknad på grundval av älgavskjutningens utveckling enligt offentlig statistik. På grund av den osäkerhet som finnsi en sådan beräkning, bl. a. som en följd av att avskjutningars storlek kan variera mellan åren, bör kurvan i figuren betraktas som en grov illustration till populationsutvecklingens dynamik. Den svenska jakten har av Leif Mattsson, SLU, uppskattats omsätta ca en och en halv miljard kr. om året. Den nuvarande älgstammen på ca 250 000- 300 000 djur i vinterstam ger, genom en årlig reproduktion på ca 130 000- 150 000 djur, underlag för en betydande årlig avskjutning. Jaktåret 1989/90 fälldes ca 136 000 älgar. Viltstammarna representerar såväl höga naturvärden som jaktvärden. Enbart värdet av köttet kan beräknas vara drygt 500 milj. kr. vid ett kilopris av ca 30 kr. Det motsvarar ca 5 % av värdet av den övriga produktionen av kött i landet. Utgifterna för jakten består bl. a. av kostnader för jaktarrende, resor, vapen och ammunition m. m. Trots de stora jakt- och rekreationsvärden som inte minst älgstammen utgör, orsakar viltet också mycket allvarliga problem som t. ex. skador på skog, jordbruksgröda och i trafiken. Som nämnts tidigare bör ett visst mått av skador kunna

28 och och skadebild SOU l990:60

Älg- hjortstammarnas utveckling

tolereras. Men då skadorna blir så allvarliga att de inte kan tålas har det uppstått en obalans i förhållandet mellan viltstammarnas storlek och acceptabla skador.

Skadegörelse Genom en reglerad avskjutning av älgstammen har man syftat till att anpassa den till en lämplig nivå. Områdesvis har också en ökad avskjutning och andra förebyggande åtgärder lett fram till en älgstam som kan sägas vara i balans med andra intressen. På andra håll har det under vissa perioder uppstått allvarliga skogsskador på grund av en alltför riklig älgstam. Särskilt koncentrerade skador på skog till följd av brist på bete har förekommit inom de områden i norra Sverige där älgar vintertid vandrar till mindre snörika betesmarker. I skogsstyrelsens anvisningar till skogsvårdslagen finns angivet som ett mål att högst 5 % av huvudstammarna i tallungskogarna får ha allvarliga betesskador. Möjligheterna att genom skogliga skötselåtgärder minska betesskadorna på ungskogen är emellertid begränsade. Enligt riksskogstaxeringen är i dag 7 °/o av plant- och ungskogen så svårt skadad att mer än 5 °/o av barrträdens huvudstammar har allvarliga betesskador. Detta berör mer än 400 000 hektar skog. Skadorna är mest omfattande i plant- och ungskog som domineras av tall. Skogarna i södra Norrland har varit värst utsatta. Skogsplanteringar betas av många djur, bl. a. hare, rådjur och älg. Man vet i dag inte tillräckligt om betningens omfattning och betydelse, vilka djur som betar och när de betar, osv. Delvis beror de ökade skadorna, särskilt på att viltstammarna ökat. Nya metoder i rådjurskadorna, naturligtvis skogsbruket t. ex. plantering av täckrotsplantor, som verkar vara särskilt utsatta för betning, kan emellertid också ha bidragit till skadebilden. Betydande skadegörelse på jordbruksgröda har också skett i vissa län, speciellt under år med sen skörd. Endast ett fåtal skador i yrkesmässiga trädgårdsodlingar orsakas av älg. De största ersättningarna för skador av

Älvsborgs och Malmö-

älg och hjort har under åren 1980-1987 betalats ut i

hus län. Men också i Västmanlands, Uppsala, Örebro, Östergötlands och

Södermanlands län har i genomsnitt över en halv milj. kr. per län årligen betalats ut i ersättning för sådana viltskador, se tabell 10, bilaga 9. Varje län betalade i medeltal ut ca 378 000 kr. per åri ersättning för viltskador under åren 1980-1987. Som framgår av figur 4 finns det betydande skillnader i utbetalningar till ersättning mellan norra och södra Sverige. Behovet av skadeersättning varierar också från år till år. Ca 98 °/o av ersättningarna avser skador av älg. Statistik visar också att skadorna under fuktiga och kalla somrar och höstar ökar, medan skadorna under torra somrar och goda skördeförhållanden minskar. De mest utsatta är havre, grönfoderväxter, fodermärgkål och vissa oljeväxter. Det grödorna är vanligt att älgar betar på höstsäd och raps tidigt på våren.

Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild 29

Figur 4 Utbetalningar från viltskadefonderna (ill ersättning för villskador åren 1980-1987. 1000 kk 12000 O

10000 oz

8000 0 SödraSverige 6000 o V -0- Norra Sverige

0 \.--+-?\o-«-°./T

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 År Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabell ll, bilaga 9.

Älgens vandringsbeteende

Älgstammarna är normalt relativt ortstrogna. Genom märkning av älg har

man emellertid visat att ca 75 °/o av vinterstammen i Värmland, Dalarna och Norrland kan vara vandrande. På sommaren är älgarna utsträckta över vida områden medan de på vintern samlas på kanske en tiondel så stor yta. Att älgar vandrar mellan olika vistelseområden och vintertid samlas i flockar i särskilda vinterområden medför en rad problem. För älgen kan en alltför stark koncentration vintertid innebära överbetning och brist på föda. Betydande skador på skog uppstår då ett stort antal älgar samlas i och betar tallungskogar. Vidare medför vandringsbeteendet större risk för trafik-

olyckor längs vissa vägar. Älgstammarnas rörlighet gör det också svårare att

uppskatta antalet djur och fastställa hur stor avskjutningen skall vara inom ett jaktområde. Kunskaper om såväl längre vandringar som mera lokala förflyttningar är viktiga för att jakt- och viltvården skall fungera. De senaste åren har flera undersökningar gjorts i syfte att belysa älgarnas vandringsmönster i olika regioner. Forskningsresultaten visar att orsaken till vissa av älgarnas vandringar är klimatiska. Det är framför allt områden med stora höjdområden, mycket snö och skillnader i snödjup mellan hög- och lågland som har omfattande älgvandringar. Genom att förflytta sig kan älgarna utnyttja födan inom ett större område på ett bättre sätt. Snödjupet är normalt mindre i vinterområdena vilket gör det lättare för djuren att komma åt vegetation som ljung och bärris. I områden med bättre snöförhållanden och lokalklimat har älgen lättare att hushålla med sin energi. Även tillgången på föda i ålvdalarna kan ha lockat dit ålgstammen.

30 Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild

2.1.2 Kronhjortstammen

Kronhjorten kan beskrivas som ett flocklevande djur, där handjuren emellertid är betydligt rörligare än hindarna. Kunskaperna om kronhjortsbeståndens storlek i olika delar av landet är ganska dåliga. Underlag saknas för att bestämma beståndens tillväxtpotential. Kronhjorten är en ursprunglig art i Sverige som i äldre tid reducerats hårt genom jakt. I slutet av 1950-talet frisläpptes kronhjortar från hägn och etablerade sig i södra Sverige upp till Mälardalen. I slutet av 1970-talet uppskattades stammen till ca 1 500 djur. En markant tillväxt tycks ha skett i kronhjortsbestånden under senare delen av 1970-talet och 1980-talet. Statistik över avskjutningen antyder också en sådan tillväxt i vissa län. Kronhjortsstammens storlek år 1989 har uppskattats till ca 2 700-3 400 djur av Sten Lavsund, Sveriges lantbruksuniversitet. Alla uppgifter om stammens storlek är dock mycket osäkra.

Avskjutning Jakten på kronhjort har de senaste 15 åren i huvudsak bedrivits på licens. Endast i vissa områden i anslutning till det tidigare skånska kronhjortsreservatet har allmän jakt förekommit. Det rör sig om ett lågt utnyttjande av licenserna. Endast i få fall, under vissa år och i vissa län, når man upp till avskjutning av hälften av tilldelat antal djur, se tabell 3, bilaga 4. År 1987 hade hälften av länen utnyttjat en tredjedel av licensen och medeltalet på utnyttjandegraden var 30 %. Det tyder på att licenserna inte varit anpassade till bestånden av vilt.

Figur 5 Antal fällda kronhjortar i Sverige åren 1980-1988. Antal 700

600 ‘T

/o

400 ~-

"° /0

°‘ Licensjakt 300 , -O- Allmän jakt

100 -- .

1L?_.._..Q——“.:{_“L._9’ L

09$ 0 i l a l å 1 2 4. 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 År Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabell 2, bilaga 9.

och skadebild 31

Älg- och hjortstammarnas utveckling

Avskjutningen av kronhjort i Sverige under jaktåren 1973/74-1987/88 redovisas i bilaga 4. Av figur 1, bilaga 4, framgår att avskjutningen i Skåne med vissa variationer har ökat från drygt 100 djur år 1973 till drygt 200 år 1986. I övriga delar av landet har det i många län rört sig om en långsam ökning från senare delen av 1970-talet då jakten började få någon omfattning att tala om. Stockholms, Uppsala och Västmanlands län har haft en avskjutning på sammanlagt drygt 100 djur per år under hela 1980-talet. En kraftig

ökning har skett i Södermanlands och Östergötlands län där det totalt sköts

130 kronhjortar år 1987. I Kalmar län ökade avskjutningen till drygt 100 djur samma år. l Blekinge län har en försiktig ökning skett under 1980-talet från mindre än 10 fällda kronhjortar per år till drygt 20 djur per år.

Skador på skog och jordbruksgröda De skador som kronhjort åsamkar jordbruket avser främst betes-, trampoch liggskador i sädesfält och på oljeväxter och vall samt skador på rotfrukter. Så t. ex. förekommer vid lagring av potatis i stukor på vintern att kronhjort skadar den lagrade potatisen. Det ingår i hjortarnas normala beteende att äta olika jordbruksgrödor. Man kan därför alltid räkna med sådana skador där kronhjort förekommer. Hur omfattande skadorna blir är beroende av antalet djur i den lokala stammen. I takt med att kronhjortarna blir allt fler i mellersta Sverige ökar skadegörelsen där. I det förutvarande kronhjortsreservatet i Skåne uppgick ersättningen för jordbruksgrödor under enskilda år vid mitten av 1980-talet till mellan 100 000-200 000 kr. Skador av kronhjort på trädgårdsodlingar är i likhet med skador av älg inte vanligt förekommande. Det ingår i kronhjortens naturliga födoval att förutom örter och ris äta skott, knoppar och bark av växande träd. Det gäller såväl lövträd som unga tallar och unga och medelgamla granar. Den landskapstyp som gynnar arten mest är troligen det sydsvenska landskapet. Detta beror delvis på snöbristen, delvis på att det omväxlande landskapet med både skogar och åkrar erbjuder bra biotoper. När det s. k. kronhjortsreservatet i Skåne awecklades år 1988 hade enligt beräkningar som gjordes då 4,5 milj. kr. betalats ut i ersättning för skador på skog under loppet av 17 år. Då hade man ändå inte tagit hänsyn till den minskade tillväxten hos träden på grund av skadan.

2.1.3 Dovhjortstammen

Dovhjorten är troligen införd i Sverige i modern tid. Arten förekommer främst i södra och mellersta Sverige och lever normalt i flock. Arten har spridit sig från hägn och bildar i dag åtskilliga täta lokala populationer, särskilt i anslutning till vissa större egendomar i Skåne. Det sker ingen snabb spridning men populationen ökar stadigt. Avskjutningen uppgick under 1980-talet till ca 2 300 djur per år. Merparten av dovhjortarna har fällts under Iicensjakten. Drygt hälften av antalet tilldelade djur i licensen

32 Älg- och hjortstammamas utveckling och skadebild

fälldes, se tabell 3, bilaga 9. Hur mycket dovhjort det egentligen finns i Sverige vet man inte eftersom antalet djur är mycket svårt att bestämma.

Figur 6 Antal fällda dovhjorlar i Sverige åren 1980-1988. Antal 2500 - _____øO 2250 -

/ \ ° /o

2000 - 1750 o 1500

7’

° Licensjakl 1250-‘ -°- Allmän jakt 1000 750 500 - Ö

. (oz-og. 0/

Jag ° 250 I . . . . . . . . O I I I I I I I 1980 I981 1982 1983 1984 1985 1966 1987 1988 Ål Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabell 3, bilaga 9.

Dovhjort äter främst örter, gräs och jordbruksgrödor. Skador på jordbruksgrödor av dovhjort kan t. ex. uppstå i form av trampskador och då en grupp hjortar lägger sig i ett sädesfält. Däremot är betesskadorna inte så omfattande men de förekommer, bl. a. på höstraps. De skador som orsakas av dovhjort på jordbruksgrödor i södra Sverige är sammantaget betydligt mer omfattande än kronhjortens. En uppskattning av förhållandena i Malmöhus län visar att ca 80 % av de utbetalda ersättningarna för hjortskador gäller dovhjort. Länsstyrelsen i Malmöhus län hemställde år 1985 hos regeringen om slopad fällavgift för dovhjort och därmed även slopad rätt till ersättning för skadegörelsen av dovhjort. Länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län krävde i maj 1987 åter att fällavgiften skulle avskaffas. Statens naturvårdsverk har i yttrande helt delat länsstyrelsernas uppfattning, och anför bl. a. följande. - - - De nuvarande fällavgifterna för dovhjort fungerar inte som avsett. Kontroll av att avgift inbetalas är omöjlig att genomföra och det är mycket tveksamt om avskjutningen överensstämmer med inbetalda fällavgifter - - -. Möjligheterna till ersättning för skada på gröda har också i många fall sänkt motivationen att genom jakt hålla dovhjortsstammarna på en från skadesynpunkt lämplig nivå.” Naturvårdsverket har vidare till rege-

ringen överlämnat en framställning av Östergötlands jaktvårdsförbund om

avskaffande av fällavgift på dovhjort. Verket har remissbehandlat fram-

ställningen. Samtliga berörda länsstyrelser utom de i Östergötlands, Älvs-

borgs och Västmanlands län har tillstyrkt framställningen. Även Svenska jägareförbundet har tillstyrkt framställningen.

3 Bättre balans i och

älghjortstammarna

3.1 Mina i

förslag sammanfattning

Jag föreslår att målsättningen från samhällets sida när det gäller vården av älg-, kron- och dovhjortstammarna under de närmaste tre åren bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans gentemot skador på skog och jordbruksgröda. Detta bör ske genom en ökad avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvar för skötseln av stammarna. En målinriktad och information till markägare utbildning och jägare under den närmaste treårsperioden bör genomföras för att nå målsättningen. I norrlandslänen bör berörda länsstyrelser ta ansvar för att ett brett samarbete sker för en bättre hantering av älgvandringsproblemen. En utvärdering av resultaten av de i utredningen sammantaget föreslagna åtgärderna bör göras senast 1994. Ansvariga för uppföljningen bör vara naturvårdsverket tillsammans med Skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen.

3.2 Mina

överväganden

3.2.1 Treårsprogram för ökad av avskjutning älg

Min slutsats mot den i föregående kapitel beskrivna bakgrunden är att de resultat som uppnåtts i förhållande till angivna mål inte har varit bra nog i alla delar av landet. Det är en kraftig obalans i älgstammen på många håll. Det är därför enligt min mening nödvändigt att lokalt reducera älgstammen

kraftigt under de närmaste åren. Åtgärder måste därför vidtas för att

minska skadorna på såväl skog som på jordbruksgrödor. Jag föreslår därför att under en treårsperiod, 1992-1994, huvudmålet bör vara att minska betestrycket på skog och gröda och reducera älgstammen till en balanserad nivå med avseende på viltskadorna. Det ligger inte i någons intresse att hålla en älgstam på dagens höga nivå. I dag finns det i hela landet ca 250 000-300 000 älgar i vinterstam. Antalet djur i vinterstam bör under denna period grovt sett kunna minskas med upp till en tredjedel av nuvarande numerär. Avskjutningen skulle behöva ligga runt 150 000- 200 0()0 älgar under tre år i följd för att få balans i älgstammen. Det är i

34 Bättre balans i och

älg- hjortstammarna

detta sammanhang viktigt att understryka de lokala förhållandenas betydelse. Vad det enligt min mening framför allt handlar om är att man inom vissa områden, med hänsyn till älgstammens täthet och skadeutvecklingen, måste göra en mycket hård beskattning. Samtidigt får man inte släppa greppet om övriga marker som för närvarande har en balanserad älgstam.

3.2.2 Ökad av dov- och kronhjort avskjutning

I vissa delar av landet utgör skadorna av dov- och kronhjort ett betydande problem. Jag anser att både skadeutvecklingen och den bristande anpasspå sina håll är mycket oroande. Skadorna bör ningen av hjortstammarna kunna begränsas genom att jaktmöjligheterna utökas. Mina förslag i denna fråga utvecklas i kapitel 6, Reglering av jakten. Även här bör en treårsför att skaffa underlag för att bättre kunna bedöma en period utnyttjas önskvärd utveckling av hjortdjuren på sikt med hänsyn till lämpliga biotoper och skador på skogsodlingar.

3.2.3 och information

Utbildning

Ansvaret för att en ökad avskjutning genomförs bör läggas ut på lokal nivå. Det är mot den bakgrunden mina förslag i kapitel 6, Reglering av jakten, skall ses. Förslagen innebär bl. a. att regleringen av älgtilldelningen inom större jaktområden, s. k. älgskötselområden slopas. Markägare och jägare att själva reglera avskjutningen så att stammen ges därmed ökad möjlighet anpassas till en rimlig nivå. Detta förutsätter en målmedveten satsning på utbildning och information. Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet

har i rapporten ”Älgen och Skogen presenterat ett förslag till vad en sådan

utbildning bör innehålla, se bilaga 2 och 3. Enligt min mening är det viktigt att utbildningen och informationen får ett konkret och målinriktat innehåll som snabbt kommer till praktisk nytta för jägarna lokalt. Den bör inriktas på att uppmuntra en frivillig samverkan över fastighets- och jaktlagsgränser vilket skapar förutsättningar för markoch älgstammen. Att öka ägare och jägare att själva svara för skötseln kunskapen om vilka metoder som är lämpliga för bedömning av älgstammens storlek och tillväxt, skador och betestillgången, etc. är ett viktigt mål. Dessa uppgifter kan sedan användas som underlag för älgskötselplaner i jaktvårdskretsar och lokala älgskötselområden. Att få igång ett organiserat lokalt samråd mellan markägare och jägare är en annan viktig uppgift. Även de marklösa jägarnas villkor och möjligheter till utvidgad jakt, t. ex. genom korttidsjakt i befintliga jaktlag, liksom prissättningen på arrenden bör ingå i ett utbildnings- och informationsprogram. Jag föreslår att mitt förslag sam-

ordnas med de insatser som jag har förstått att intressenterna bakom Älg/

skog-rapporten” är beredda att göra i samma syfte dvs. för att nå en bättre balans av älgstammen. För länsstyrelsernas del innebär mitt förslag bl. a. att man måste vara medveten om behovet av skadeförebyggande effekter i sin strategi för

Bättre balans i älg- och hjortstammama 35

älgvården. Det gäller bl. a. att på ett smidigt och snabbt sätt kunna hantera ärenden som har med förebyggande åtgärder och skyddsjakt att göra. Om möjligt skall t. ex. markägaren beredas tillfälle att yttra sig om en jordbruksarrendator ansöker om skyddsjakt. Detta får dock inte medföra att en skyndsam hantering av ärendet försvåras. Licensgivningen måste bygga på bättre kunskap om skador och tillgång på bete lokalt. I dag är det viktigare än någonsin att även sätta upp lokala mål för älgstammen. I de flesta län finns nu s. k. älgskötselplaner upprättade som bl. a. kan utgöra underlag för länsviltnämndens beslut. I bilaga 5 finns som exempel en älgskötselplan för Västernorrland.

Älgvandringar

Ökad samverkan

I rapporten Älgen och Skogen, se bilaga 2 och 3, föreslås bl..a. att

biologiskt baserade s. k. älgskötselområden skall bildas i syfte att bl. a. öka kontrollen över vandringsälgarna. Områdena bör, till skillnad från de länsvisa älgskötselplanerna, vara gränsöverskridande, dvs. kunna beröra flera jaktvårdskretsar och län. Jag anser att denna tanke är helt riktig. Genom att skapa tillräckligt stora älgskötselområden med en känd och tillräckligt stor älgstam där jägarna och markägarna sluter upp kring en gemensam avskjutningspolitik kan älgvården förbättras. Inventeringar av älgpopulationen inom ett sådant älgskötselområde skall jämföras med jägarnas egna observationer under jakttiden. För att få en fungerande viltvård i älgarnas vandringsområden bör hela det utnyttjade området beaktas vid inventeringar och avskjutning. Detta innebär med nödvändighet ett utökat samarbete över de traditionella gränserna mellan jaktvårdskretsar och olika län och även mellan markägare och jägare. Ansvaret vilar på både länsstyrelser och länsjaktvårdsföreningar i samförstånd med markägarna. Jag föreslår att berörda länsstyrelser initierar att ett sådant brett samarbete kommer igång. Pâ vissa håll sker detta redan. Även de jägare som inte är med i länsjaktvårdsföreningen har givetvis ett ansvar. Det är viktigt att i det sammanhanget slå fast att jakträtt också innebär skyldighet att eftersträva att de olika jaktpolitiska mål som ställts upp beträffande antalet djur, könsfördelning m. m. uppnås. I områdena ovanför odlingsgränsen förstärks svårigheterna att samordna jakten i linje med en gemensam målsättning av motsättningar mellan olika ägar- och bruksrättskategorier.

Ökat ansvarstagande Mitt förslag i kapitel 6, Reglering av jakten, om en förlängning av jakttiden på älg, möjliggör en ökad avskjutning av älg både före och efter det att de samlas i vinterbetesområden. Det är inte minst viktigt att det sker en ökad avskjutning av de älgar som vandrar ned från fjällregionen mot lägre belägna skogsområden. Staten har genom sitt markinnehav ett ansvar för att

36 Bättre balans i ålg- och hjortstammarna

jakten bedrivs på rätt sätt. Samernas renskötselrätt innebär att även de har ett ansvar för att jakten i dessa områden sköts på lämpligt sätt. Berörda myndigheter bör också vara generösa i sin licenstilldelning i syfte att få en fungerande viltvård i älgarnas vandringsområden. Såväl de privata skogsbolagen som lantbruksnämnden och domänverket, som förvaltar statens mark, måste låta viltvården väga tungt i bedömningen när man upplåter jakten. En svårighet är att tillgången på älg i olika fjällnära områden kan variera mycket från år till år genom älgar som utvandrar och inte återvänder. Å andra sidan kan man genom vandringsbeteendet få in nya älgar i områden som blivit för hårt beskattade.

3.2.5 Uppföljning

1994 får betraktas som en etapp mot det långsiktiga målet; lokalt balanserade viltstammar i balans med såväl de areella näringarna som med jägare, friluftsfolk, trafikanter och andra intressen. En utvärdering av resultaten av de förslagna åtgärderna för en balanserad älg och hjortstam måste göras senast 1994. Ansvariga för uppföljningen bör enligt min mening vara naturvårdsverket tillsammans med Skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. En redovisning av utvecklingen hos vinterstammen av älg och avskjutning, lokalt och i hela landet, bör sammanställas. Skadebilden bör kartläggas och effekten av vidtagna åtgärder belysas av berörda myndigheter såsom lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen. En utvärdering måste både ta sikte på om skadorna på skog, lokalt inom vissa problemområden, har minskat och på om de har ökat på andra håll. Vidare bör erfarenheterna av de ändrade villkor som jag föreslår för jakten utvärderas. Här bör särskilt uppmärksammas effekterna av en minskad detaljreglering från myndigheternas sida och ett ökat lokalt ansvar för jakten. Av speciellt intresse är att följa kron- och dovhjortsstammarnas utveckling under de närmaste åren. Även resultatet av den utbildning och information under de närmaste åren som jag föreslår bör redovisas senast under 1994 och ingå i utvärderingen. Om alla goda krafter drar åt samma håll” är jag övertygad om att utvecklingen kommer att gå mot en väl balanserad älgstam. För detta talar de många goda exempel som finns på ett lokalt ansvarstagande från jägare och markägare.

4 för skada

Ersättning

4.1 Mina i

förslag sammanfattning

Möjligheten att få ersättning av medel från fällavgifter vid skador av dovoch kronhjort på jordbruksgrödor eller på trädgårdsodlingar föreslås upphöra den 1 januari 1992. Ersättning för skada av älg på trädgårdsodling bör inte heller lämnas efter den 1 januari 1992. Möjligheterna att få ersättning för älgskador på jordbruksgrödor och skog föreslås upphöra fr. o. m. år 1995. Intill dess att ersättningssystemet avvecklas bör en större restriktivitet tillämpas vid ersättning av skada på jordbruksgröda. Under en övergångsperiod bör dock bidrag till omplantering av älgskadad skog kunna ges till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav. Den nuvarande försöksverksamheten avlöses således av ett temporärt systern under tre år. Ett villkor bör vara att detta är en följd av älgskada som inträffat under åren 1992-1994. För att ge jordbruksarrendatorer utan jakträtt ökade möjligheter att skydda sig mot skador av jaktbart vilt föreslås en ändring i jaktlagen som stärker arrendatorernas ställning. För närvarande bedömer jag det inte vara möjligt att införa något försäkringssystem mot skador på jordbruksgrödor eller trädgårdsodlingar av älg, dov- eller kronhjort.

Bakgrund

Jakt- och viltvårdsberedningen föreslog år 1979 nya grunder för ersättning av skada för älg, kronhjort och dovhjort i jordbruks- och trädgårdsföretag. Den helt övervägande delen av skadorna orsakades visserligen av älg, men kronhjort och dovhjort kunde lokalt orsaka omfattande skador. Beredningen föreslog samma ersättningsregler för de tre arterna. Motivet var främst att arterna på många platser förekommer samtidigt och att betningsskadorna från de olika arterna skulle vara svåra att särskilja. Ersättningen skulle finansieras genom att fällavgifter skulle betalas till älgskadefonden i respektive län. Om fonderna i några län inte skulle räcka till för att betala skadeersättningarna, borde bidrag kunna erhållas från viltskaderegleringsfonden. I prop. 1978/80: 111 om ersättning vid viltskador m. m., godtogs be-

38 Ersättning för skada

redningens förslag om enhetliga regler för de tre viltarterna. Man godtog också förslagen om förenklad prövning av vilken viltart som orsakat skadan. Vid behov borde medel ”tills vidare kunna tillskjutas via viltskaderegleringsfonden. I prop 1986/87: 58 om ny jaktlag, m. m. föreslogs inga ändringar i ersättningssystemet beträffande kron- och dovhjort. Enligt propositionen skulle beslutet om fällavgiftens storlek flyttas från statens naturvårdsverk till länsstyrelserna. Jaktlagen syftar bl. a. till att nå en balanserad viltstam genom avskjutning. I ett längre perspektiv borde därför skadorna i varje län kunna täckas med medel ur den egna viltskadefonden. En stor del av landets åkerareal brukas av jordbruksarrendatorer. Enligt jaktlagen har arrendatorerna jakträtten på den arrenderade jordbruksmarken, om inte annat avtalats. Från arrendatorshåll har framhållits att problem och konflikter lätt uppstår i de fall då jakten är skild från jordbruksupplåtelsen. Det förekommer enligt arrendatorerna, att jakträttshavare visar ett svagt intresse för att hälla efter det skadegörande viltet eller att de av andra skäl har svårt att fullgöra denna uppgift. Förslag har förts fram om att författningsreglerna bör ändras så att när arrendeupplåtaren skiljer ut rätten till jakt från jordbruksupplåtelsen bör denne svara för kostnaderna för skador av viltet. Andra förslag går ut på att länsstyrelsen skall kunna kräva markägaren på ersättning som lämnats till en arrendator, om inte markägaren sett till att en tillräcklig avskjutning sker. När det gäller skador av småvilt anser företrädare för arrendatorerna att all småviltsjakt borde tillhöra arrendatorn, eftersom skador av sådant vilt för närvarande inte ersätts. I annat fall bör man enligt arrendatorsföreträdarna se till att markägaren sköter jakten på ett sådant sätt att skador inte uppstår. Missköter markägaren jakten så att skador uppkommer bör enligt arrendatorernas mening markägaren vara skyldig att betala ersättning till arrendatorn för sådana skador. Markägarnas företrädare har framhållit att man anser principen om markägarnas exklusiva jakträtt som självklar och odiskutabel. Viltskador som drabbar jordbruksarrendatorer skall enligt markägarna i första hand regleras genom bestämmelser i parternas arrendeavtal.

4.3 Nuvarande ordning

4.3.1 Ersättning enligt viltskadeförordningen

Bestämmelser för ersättning för skadegörelse orsakad av vilt återfinns i förordningen (1980: 400) om ersättning vid vissa Viltskador, m. m., förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur och i förordningen (1988: 406) om försöksverksamhet med bidrag till omplantering av skog som skadats av älg. Gällande bestämmelser för ersättning av skada av älg, kronhjort och dovhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar beskrivs i direktiven till denna utredning, se bilaga 1.

sou 1990:60 Ersättning för skada 39

För skador på jordbruksgrödor eller trädgårdsodlingar av älg, kronhjort eller dovhjort kan ersättning lämnas enligt viltskadeförordningen till jordbruksföretag med minst två hektar odlad jord eller yrkesmässiga trädgårdsföretag omfattande minst 200 kvadratmeter under glas eller plast eller minst 2 500 kvadratmeter frilandsareal. En förutsättning är att den skadelidande vidtagit åtgärder för att motverka skadan. Olika skadeförebyggande åtgärder är t. ex. begränsning av skadegörande viltstammar genom jakt, anpassning av grödaval och arealdisposition, uppsättning av stängsel och skrämselåtgärder. Ersättning kan lämnas till den del av skadan som överstiger en självrisk som beräknas för varje företag. En enkät till länsstyrelserna visar att av de sammanlagt 22,5 milj. kr. som betalades ut i ersättningar enligt viltskadeförordningen åren 1986 och 1987 gällde 98 °/o av de beviljade ansökningarna skador på jordbruksgröda och 2 % skador på trädgårdsprodukter. Havre utgjorde den ojämförligt mest skadade grödan, därnäst kom skador på oljeväxter och vårvete. Av totalt 3 600 inkomna ansökningar under perioden beviljades 97 °/o. Troligen anmäls flera skador till värdering än vad som redovisas i viltskadestatistiken, men de avskrivs på grund av att de inte når upp till självrisken. Denna utgör 1,5 % av gårdens skördevärde för jordbruksfastigheter, dock lägst 1 000 kr. resp. för trädgårdsföretag 250 kr. per hektar, dock lägst 1 000 kr. Värderingen av skadan utförs i dag av gode män, som utses av länsstyrelsen. Kostnaden för besiktningen ersätts ur viltskadefonden i de fall ersättning för skada lämnas. Den genomsnittliga kostnaden för besiktningen under åren 1986 och 1987 uppgick till ca 300 kr. per tillfälle, se tabell 9, bilaga 9. Av de utbetalade ersättningarna om 22,5 milj. kr. för de åren utgjorde besiktningskostnader ca 5 % eller uppskattningsvis 1,1 milj. kr.

4.3.2 Försök med bidrag för omplantering av älgskadad

skog

Enligt förordningen (1988: 406) om försöksverksamhet med bidrag till omplantering av skog som skadats av älg pågår en försöksverksamhet i Ble-

kinge, Älvsborgs och Norrbottens län. Verksamheten påbörjades under år

1988 och pågår t. o. m. år 1990. En enskild skogsägare kan få bidrag med 25 °/o av omplanteringskostnaderna när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att en omplantering är nödvändig enligt skogsvårdslagens bestämmelser om skyldighet att anlägga ny skog. En förutsättning för att erhålla bidrag är att skogsägaren så långt möjligt försökt skydda planteringen från skador genom att skjuta älg. Först när skogsägaren skjutit de djur som tilldelats i licensen under den vanliga jakten och därefter utnyttjat särskilt tillstånd till skyddsjakt för att skydda skogen kan bidrag lämnas för skador som uppstått efter den 1 januari 1988. Bidraget till omplantering utgår ur viltskaderegleringsfonden.

40 Ersättning för skada

4.3.3 för andra skador av vilt

Ersättning

Ansökningar om ersättning för skadegörelse orsakad av andra viltarter än älg, hjort eller rovdjur, handläggs enligt 17 § viltskadeförordningen av statens naturvårdsverk. Naturvårdsverket har i skrivelse den 12 juni 1989 lämnat till handläggningen av dessa ärenden, förslag se bilaga 6. Härav framgår att under femårsperioden 1984-1988 har antalet sådana ansökningar stadigt ökat. Bl. a. har fredningen av sälarna inneburit att de yrkesverksamma kustfiskarna inte längre kan skydda sina redskap och detta har medfört krav på ersättning för sälarnas skadegörelse. Ökat intresse för ersättning och lägre tolerans mot skador kan enligt naturvårdsverket bl. a. sägas vara en följd av dålig ekonomi inom berörda näringar. En annan viktig orsak är en gynnsam utveckling för t. ex. gässen, som står för en stor del av dessa viltskador. Gäss kan orsaka skador på spannmål, betesmarker och på t. ex. ärtor och lucern. Skadegörelsen är koncentrerad till de stora jordbruksområdena i Syd- och Mellansverige. Grågås, kanadagås och sädgås i flock skadar höstsäden då de under hösten trampar och betar besådda fält. Då gässen samlas under hösten i flockar på sädesfält och betar kan skadegörelsen bli omfattande. Stora flockar av Vitkindad gås passerar under flyttningen Sverige vår och höst och rastar främst på Gotland och orsakar då skador på betesmark. Det är även vanligt att tranor skadar potatisodlingar och jordbruksgrödor. År 1988 beviljade statens naturvårdsverk ersättningar för viltskador orsakade av säl med 1,9 milj. kr. och för gås, ringduva och trana med sammanlagt 0,8 milj. kr. Rådjur kan orsaka omfattande skador på nyplanterad skog. Inga betydande skador på jordbruksgrödor av rådjur har rapporterats. Däremot kan rådjur orsaka allvarliga skador i fruktodlingar och handelsträdgårdar. Oftast rör det sig om övergående angrepp. Som regel lämnas ingen ersättning i dessa fall då möjligheterna att skydda sig är stora.

4.4 Mina

överväganden

4.4.1 Utgångspunkter

Min principiella utgångspunkt är att möjligheterna att få ersättning för älgskador på jordbruksgröda och skog skall upphöra fr. o. m. år 1995. Intill dess att ersättningssystemet avvecklas bör en större restriktivitet tillämpas vid ersättning av skada på jordbruksgröda. Det nuvarande systemet saknar tillräckliga incitament som motiverar till aktiva skadeförebyggande åtgärder bl. a. genom ökad avskjutning. För markägare som själva disponerar jakträtten kan mina förslag innebära ett ökat ansvarstagande. Om fällavgiften på älg skall kunna hållas på en rimlig nivå, krävs det också ett större ansvar av jägarna själva. Frågan om ersättning för skador då jakten är utarrenderad måste i högre grad bli en fråga mellan brukaren av marken och jakträtts-

Ersättning för skada 41

arrendatorerna. Betesskador av kron- och dovhjort bör i princip inte ersättas efter 1991.

4.4.2 Ersättning för skador av älg

Jordbruk Ersättning ur viltskadefonderna bör t. 0. m. år 1994 kunna ges för skador av älg på jordbruksgröda. Hur stort belopp som årligen kan avsättas till skadeersättning skall bestämmas av länsstyrelsen efter förslag från länsviltnämnden. Normalt skall högst 70 °/o av skadans värde ersättas. Bidragsprocenten kan bli lägre beroende bl. a. på det belopp som står till länsstyrelsens förfogande och skadornas omfattning. För att kunna få ersättning bör man ha uppfyllt vissa krav. Bl. a. bör man kunna kräva en rimlig avskjutning och att man ansökt om skyddsjakt m. m. Bidrag bör också tills vidare kunna lämnas till förebyggande av skada på gröda. Länsstyrelserna bör där det är uppenbart att markägaren eller jägaren underlåtit att vidta nödvändiga förebyggande åtgärder kunna avslå ansökningar om ersättning. Det bör enligt min mening även i vissa fall vara möjligt att anpassa ersättningens storlek efter markägarens förmåga att tåla skadorna.

Irädgårdsodling Jag anser att yrkesmässig trädgårdsodling inte längre skall kunna få ersättning för skador som orsakats av älg, dov- och kronhjort eller bidrag till förebyggande åtgärder mot sådana skador. Mina skäl härför är att det bör anses ingå i den normala riskbedömningen huruvida man t. ex. skall hägna in en fruktodling. Det handlar här om koncentrerade odlingar som på grund av den oftast begränsade arealen kan förutsättas skyddas genom stängsel till en rimlig kostnad. Av antalet ansökningar om ersättning för viltskador som beviljades åren 1986-1987 utgjorde ca 2 % skador på yrkesmässiga trädgårdsodlingar.

Skog Det är enligt min mening inte rimligt med ett generellt ersättningssystem för viltskador i skogsbruket. Däremot, vilket understryker behovet av omedelbara insatser för att minska skadorna, kan det vara motiverat att övergångsvis i vissa fall ge bidrag till omplantering av skadad skog. Mot bakgrund av dels den oro för skadeutvecklingen i skogen som jag erfarit och dels det föreslagna treårsprogrammet för att öka avskjutningen, är jag därför beredd att tillstyrka att ett visst bidrag ges till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav som drabbats så hårt av älgskador att skogen måste planteras om, dvs. reproduktionsplikt föreligger enligt 5 § skogsvårdslagen. Ett villkor bör vara att detta är en följd av älgskada som inträffat under åren 1992-1994. Ersättning för skogsskador skall dock betraktas som en tillfällig åtgärd under en period då skadorna skall minskas genom jakt och före-

42 Ersättning för skada sou 1990:60

byggande åtgärder. Den försöksverksamhet som t. 0. m. 1990 pågår i tre län med ersättning för skogsskador bör förlängas med ett år för att därefter avlösas av den temporära verksamhet som jag föreslår. Mitt förslag att kraftigt reducera älgstammen innebär att skadorna bör komma att minska. Enligt min mening bör därför de föreslagna tillfälliga bidragen vara obehövliga efter år 1994. Krav på omplantering av skog som skadats så svårt av älg att reproduktionsplikt enligt skogsvårdslagen inträder kan under perioden komma att beröra ca 30 000-45 000 hektar skogsmark per år i hela landet. Kostnaden härför skulle bli ca 33-49 milj. kr. vid 50 °/o bidrag till omplantering. Enbart i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skulle då, enligt samma beräkningar, bidragen uppgå till ca 17-26 milj. kr. Om detta skulle finaniseras via fällavgiften inom resp. län, skulle denna behöva höjas avsevärt. Beroende på hur de villkor som ställs på skogsägaren i fråga om licensuppfyllelse, förebyggande åtgärder, etc. uppfylls blir dock kostnaden för bidrag till omplantering i praktiken lägre. Jag bedömer att en rimlig nivå på ersättning för älgskadad skog är ett bidrag till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav på högst 50 % till en av skogsvårdsstyrelsen godkänd kostnad för lagpliktiga återväxtåtgärder. Dessa bidrag kan då komma att uppgå till högst 15 milj. kr. per år. Mitt förslag är att kostnaden för dessa bidrag får belasta statsbudgeten, nionde huvudtiteln, anslaget D 5. Bidrag till skogsvård m. m.

4.4.3 för skador av kron- och

Ersättning dovhjort

Drygt 99 % av de inbetalda fällavgifterna härrör från älg. Fällavgifterna från skjutna hjortdjur utgör knappt en procent av viltskadefondernas medel, men utbetalningarna på grund av hjortskador är betydligt större. Särskilt gäller detta dovhjort. Att höja fällavgiften mera för dovhjort är dock inte rimligt, se tabell 7, bilaga 9. De gångna årens erfarenheter visar att skador av hjort med god säkerhet går att särskilja från älgskador. Det finns således ingen anledning att behålla samma ersättningsregler för de tre arterna. Däremot kan det vara svårt i vissa fall att åtskilja skadorna av kron- och dovhjort. Enligt min mening bör betesskador på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar av kron- och dovhjort inte ersättas efter ljanuari 1992. Detta innebär att skador av hjort endast i undantagsfall kommer att ersättas och då enligt bestämmelser i viltskadeförordningen om ersättning i vissa fall. Att ingen generell ersättning ges motiveras bl. a. av att det skall finnas en lång allmän jakttid på hjortdjur och av att det är fullt möjligt att begära skyddsjakt. Länsstyrelsen måste emellertid i sin licensgivning beakta risken för svåra skador under en övergångsperiod och verka för att obalans i kronhjortsstammarna inte uppstår.

Ersättning för skada 43

4.4.4 Värdering av skadan

Från jordbrukarhåll har det framförts kritik mot nuvarande system för beräkning av självrisken vid värdering av skador. Man vill bl. a. att bättre hänsyn skall tas till att risken för ålgskador varierar mellan olika slags grödor. Därför bör träda, vall och övrig mark inte ingå i den areal som utgör basen för självrisken. Man vill också sänka den totala nivån på självrisken, som i dag utgör 1,5 °/o av fastighetens skördevärde. Genom mitt förslag att normalt 70 % av skadans värde skall ersättas ur viltskadefonden och resterande 30 °/o skall betraktas som markägarens självrisk utöver förebyggande åtgärder, tillgodoses markägarnas önskemål om att träda, vall och övrig mark inte längre ingår i basen för beräkning av självrisken. Däremot är jag inte beredd att föreslå en sänkt nivå på självrisken. Mitt förslag torde i stort sett motsvara dagens nivå.

4.4.5 Viltskadeersättning vid då

jordbruksarrende,

jakträtten har förbehållits jordägaren

Som jag tidigare har anfört tillkommer jakträtten på arrenderad mark arrendatorn, om inte annat har avtalats. I de fall markägaren har undantagit jakträtten från arrendet har alltså arrendatorn ingen rätt att genom jakt på den arrenderade marken förebygga skador av vilt. Vad kan då en arrendator göra i förebyggande syfte, om t. ex. markägaren eller någon annan som har jakten på arrendestället låter viltbestånden växa utöver vad som kan anses normalt med den ökade risk för skador som detta innebär? De vägar som i detta läge står arrendatorn till buds för att förebygga skador av viltet är att söka få jakträttshavaren att öka avskjut-

ningen eller, som utvecklats i kapitel 5, Åtgärder för att förebygga skador av

vilt, begära att länsstyrelsen förordnar om skyddsjakt beträffande det aktuella viltbeståndet. När det gäller skador som redan har inträffat kan arrendatorn få ersättning enligt viltskadeförordningen för sådana skador som anges där. För att få ersättning måste arrendatorn enligt huvudregeln ha vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skadan. Med förebyggande åtgärder avses enligt naturvårdsverkets föreskrifter begränsning av skadegörande viltstammar genom jakt, anpassning av grödval och arealdisposition, skrämselåtgärder m. m. Vid en för brukningsenheten normal brukningsinriktning och för arten normala grödor skall dock inte andra skadeförebyggande åtgärder än en normal jakt krävas. I de fall då skada uppstår men den skadelidande inte har jakträtten är det emellertid inte vanligt att länsstyrelserna utöver andra förebyggande åtgärder ställer krav på jakt. En arrendator har också möjligheten att kräva skadestånd av jakträttshavaren enligt allmänna skadeståndsregler. För att ha någon framgång med en skadeståndstalan måste han då bevisa att jakträttshavaren vållat skada,

44 Ersättning för skada sou 1990:60

m. a. 0. försummat sin jaktvård. Arrendatorn måste här bevisa att han själv vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skadan. Det är givet att det kan uppstå konflikter mellan å ena sidan arrendatorer och å andra sidan markägare eller andra jakträttshavare som har intresse av stora viltbestånd och att det kan vara svårt för en arrendator att förmå jakträttshavaren att decimera viltbeståndet. För att komma tillrätta med detta har företrädare för arrendatorerna varit inne på tanken, i vart fall när det gäller småvilt, att jakträtten på arrendestället alltid skulle tillkomma arrendatorn. En sådan ordning skulle innebära ett väsentligt ingrepp i den rådighet som en fastighetsägare enligt jaktlagen har över sin fastighet och bör enligt min mening genomföras endast om det finns tungt vägande skäl för det, såsom att jakträtt sällan upplåts till arrendatorer och att möjligheterna för arrendatorerna att minska sina förluster på grund av viltskador utan egen jakträtt är små. Det har inte varit möjligt att i denna utredning närmare undersöka i vilken utsträckning arrendatorer saknar jakträtt. Företrädare för vissa arrendatorer har uppgett att rätten till jakt i flertalet fall följer med när mark upplåts för jordbruksändamål medan andra har uppgett att arrendatorn oftast saknar jakträtt. Som jag nyss anförde kan en arrendator som inte har jakträtt på arrendestället göra länsstyrelsen uppmärksam på risken för viltskador och på så sätt få länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt. Av 7 § jaktlagen följer bl. a. att länsstyrelsen kan förordna att jakten skall ske genom arrendatorns försorg om inte jakträttshavaren åtar sig jakten. Ett sådant förfarande har emellertid aldrig tillämpats. Vid upplåtelse av jordbruksarrende råder avtalsfrihet. Parterna kan sålunda i arrendeavtalet reglera hur viltskadorna skall begränsas och vem som skall svara för eventuella skador. Jag delar uppfattningen att det i första hand är parterna själva som i arrendeavtalet skall reglera frågan om viltskador. De kontraktsformulär som nu används uppvisar dock brister när det gäller villkoren angående viltskador. Företrädare för jordägarnas resp. arrendatorernas centralorganisationer har inför utredningen förklarat sig villiga att i samråd utarbeta nya kontraktsformulär som på ett bättre sätt än de nuvarande reglerar frågan om viltskador i de fall då jakträtten undantas från jordbruksarrendet. Jag förutsätter att nya avtalsmodeller utarbetas och ges allmän spridning bland arrendatorer och jordägare inom den närmaste treårsperioden. Skulle så inte bli fallet återstår, såvitt jag kommit fram till, ingen annan lösning än att pröva en lagstiftning som innebär att markägaren gentemot jordbruksarrendatorn får svara för de kostnader som viltet åstadkommer. I syfte att göra det enklare för jordbruksarrendatorn utan jakträtt att skydda sig mot skador av jaktbart vilt föreslår jag en ändring av nuvarande ordning i jaktlagen.

sou 1990:60 Ersättning för skada 45

4.4.6 mot vissa skador av vilt

Försäkring

Som framgår av direktiven ingår det i utredningens uppdrag att titta på möjligheterna att inordna viltskador i ett försäkringssystem. En försäkring innebär vanligen ett skydd mot en skada man ej kunnat förutse. Några generella kriterier på en försäkringsbar skada har av företrädarna för försäkringsbranschen uppgetts gälla även skogs-, jorbruks- och trädgårdsnäringen. Det skall vara en plötslig, oförutsedd händelse. Risken skall kunna fördelas kollektivt eller delas av tillräckligt många. Det skall vara möjligt att motverka skada genom förebyggande åtgärder. Vidare måste man kunna utföra en snabb och rättvis skadereglering. Skador på plant- och ungskog som förorsaktats av älg ersätts enligt uppgift inte av något försäkringsbolag i dag. Skälen till att en skogsförsäkring inte täcker sådana skador är bl. a. förväntningar om avskräckande höga premier och svårigheter att tillskapa en rättvis premie med hänsyn till lokalt varierande risk. Skaderegleringen uppges också bli svår och dyr. På samma grunder kan möjligheten för jordbruks- och trädgårdsnäringen att försäkra sig mot skador av vilt granskas. Av allt att döma är de i dag ersättningsbara skadorna på gröda koncentrerade till bestämda områden i varje län. En enkät till länen hösten 1988 antyder att ett relativt fåtal gårdar lokaliserade i skogs- och mellanbygden drabbas, medan gårdar i slåttbygden som regel helt undgår viltskador. Det är vanligt att skadorna återkommer flera gånger på samma gård. I nuvarande situation med höga och ofta återkommande skador är skadeförebyggande åtgärder nödvändiga. En frivillig försäkring för lantbrukare mot sådana viltskador skulle vara av särskilt intresse främst för de hårdast skadedrabbade gårdarna. På grund av den stora risken skulle försäkringspremierna emellertid troligen bli mycket höga om inte risken delas av ett kollektiv. En kollektiv försäkring skulle å andra sidan kunna upplevas som orättvis belastning i delar av landet där viltskadorna är små. Under alla omständigheter måste enligt min mening jordbrukaren, oavsett om marken är arrenderad eller ej, ha möjlighet att förebygga skadorna på olika sätt. Särskilt viktigt är det att kunna påverka viltvården så att möjligheterna att reglera viltstammen genom jakt utnyttjas. De möjligheterna är i dag begränsade på en rad olika punkter. Brister i avtalet mellan jordägare och arrendatorer och i möjligheterna att få tillstånd till skyddsjakt, skevheter vid licenstilldelningen och andra intressen som talar för en hög tillväxt i viltstammarna, är några exempel. Kravet på skadeförebyggande åtgärder talar vidare för att det bör finnas ett tydligt samband mellan myndigheten som beslutar om licensgivningen och den instans som skall svara för ersättningen av skador. Möjligheten att försäkra sig mot vissa viltskador blir, enligt min mening, intressant först i det läge då viltstammarna är under kontroll. Ett sådant initiativ bör då tas från jägarna och markägarna själva. Jag är därför inte beredd att nu föreslå något system med försäkring för viltskador.

skador

Åtgärder

5 för att av

förebygga

vilt

5.1 Mina i sammanfattning förslag

ur viltskadefonderna skall kunna lämnas även i fortsättningen till Bidrag förebyggande åtgärder mot älgskador. Ett organiserat samråd skall lokalt ske i jaktvårdskretsar mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbruket. Hur man ser på skadebilden bör framgå av den älgskötselplan som bör finnas hos varje jaktvårdskrets. Planen bör regelmässigt redovisas till länsviltnämnden.

5.2 Nuvarande ordning

En grundläggande tanke bakom viltskadeförordningen är enligt regeringens 1979/80: 111 om ersättning vid viltskador m. m. att var och en proposition är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Respekten för naturen och dess givna regler bör enligt propositionen också prägla synen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet. Det nuvarande systemet för ersättning för skador av älg, kronhjort och dovhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar är utformat med tanke på att förebyggande åtgärder skall uppmuntras. l de fall sådana åtgärder inte är tillräckliga kan det enligt propositionen bli aktuellt att kompensera den skadelidande med ekonomisk ersättning för inträffade skador. Vid prövningen av ersättning för skadorna skall också beaktas om den skadelidande genom egna åtgärder har medverkat till skadans uppkomst. Med förebyggande åtgärder avses här, enligt statens naturvårdsverks föreskrifter till viltskadeförordningen, begränsning av skadegörande viltstammar genom jakt, anpassning av grödaval och arealdisposition, skrämm. m. Möjligheter att genom jakt begränsa skadegörande viltselåtgärder stammar skall i skälig utsträckning tillvaratas. En viss anpassning av grödval och arealdisposition skall också anses rimlig i synnerhet vid upprepad skadegörelse. Vid en för brukningsenheten normal brukningsinriktning och för arten normala grödor skall dock enligt föreskrifterna inte andra skadeföreur viltskadebyggande åtgärder än en normal jakt krävas för att ersättning fonderna skall kunna erhållas.

Åtgärder för att förebygga skador av vilt 47

5.2.1 Att förebygga skador av älg och

hjort

En alltför hög grad av tålighet kan emellertid inte krävas av dem som drabbas av skador. De olika näringarna har också vissa förutsättningar att i sin planering vidta åtgärder som minskar eller förhindrar viltskador. Såväl genom planering av produktion som genom andra åtgärder är det möjligt att ta större hänsyn till risken för viltskador. I områden med stora skador kan det vara nödvändigt att hägna in en odling. Att förebygga skadorna genom hägn är en effektiv men dyr och arbetskrävande metod. Man kan också minska risken genom valet av lokal för odlingen. Även andra mekaniska hinder, skrämselanordningar, m. m. kan komma till användning. Man har också med olika medel försökt styra viltet till vissa områden där de tolereras. Således finns det vissa möjligheter att redan i samhällsplaneringen söka förhindra viltskador. Jord- och skogsbrukets organisationer har inom sina respektive kompetensområden ett ansvar för att kunskaperna ökas genom en bättre information till näringsutövaren. Även jägarnas organisationer förutsätts i propositionen lämna råd och upplysningar till bl. a. jord- och skogsbrukare. En rad exempel på förebyggande åtgärder har redovisats jakt- och viltvårdsberedningens betänkande om viltskador (SOU 1979: 52). Som exempel kan nämnas anpassning inom olika verksamheter till djurens beteende. Det gäller inte minst trafiken där risken för personskador är påtaglig. Antalet anmälda trafikolyckor som orsakats av vilt och som medfört personskador har ökat mycket markant under 1980-talet. Detta trots att stora ansträngningar har gjorts både genom forskning, information och direkta skadeförebyggande åtgärder. Man kan även i viss mån begränsa viltskadorna inom jord- och skogsbruket genom att väga in risken för skador i produktionsplaneringen. Genom stängsel av olika slag kan djur utestängas från skadekänsliga områden. Metoderna har självklara praktiska begränsningar såsom t. ex. storleken på den yta som skall skyddas. Som lämpliga förebyggande åtgärder framhölls i propositionen 1979/ 80: 111 även de möjligheter som finns att begränsa skadegörelsens omfattning genom sedvanlig jakt i fråga om de arter som förekommer i jaktbara stammar. I särskilt besvärande situationer kan även tillstånd till särskild jakt, exempelvis efter älg, medges enligt bestämmelser i jaktlagstiftningen. Vid omfattande skadegörelse kan förebyggande åtgärder genom jakt utöver normal jakt bli aktuella. Särskilda bestämmelser i jaktlagstiftningen gör det vidare möjligt för jakträttsinnehavaren att bedriva s. k. skyddsjakt i syfte att minska eller förhindra skada. Jakträttsinnehavare är också enligt jaktlagen skyldig att vårda viltet med hänsyn till jordbrukets, skogsbrukets och andra näringars intressen. 8 § jaktlagen ger länsstyrelserna möjlighet att förordna om avskjutning i syfte att minska risken för skador. Detta innebär bl. a. att länsstyrelsen kan föranstalta om skyddsjakt och andra tvångsåtgärder om jakträttsinnehavaren försummar sina skyldigheter och då det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtaglig risk för trafikolyckor eller för allvarliga skador på trädgård, jordbruk eller skog. Myndigheten bestämmer

48 Åtgärder för att förebygga skador av vilt

då också närmare hur och av vem jakten skall bedrivas. Utgångspunkten är att en tvingande avskjutning vanligen bör genomföras inom större områden. Man kan inte heller räkna med att alla jakträttshavare inom området kan medverka till en sådan avskjutning. Hittills har denna möjlighet till jakt på myndigheternas initiativ aldrig utnyttjats.

5.2.2 Bidrag till skadeförebyggande åtgärder ur

viltskadefonderna

Enligt statens naturvårdsverks föreskrifter till viltskadeförordningen kan bidrag lämnas i syfte att förebygga skada av älg, kronhjort eller dovhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsprodukter för andra åtgärder än sådana som rimligen ankommer på brukaren. Ett villkor är att bidraget kan förväntas bli lägre än den ersättning som annars skulle utgå. Även försök med åtgärder som anses angelägna att utvärdera kan komma i fråga. Vid bedömningen skall såväl den aktuella situationen som mera långsiktiga förhållanden beaktas. Medlen tas ur viltskadefonderna som byggs upp av de fällavgifter som betalas in för varje fälld älg, kronhjort och dovhjort. Viltskadefondernas användning redovisas i kapitel 8, Fondernas användning. Här framgår att ca 2 °/o av de fällavgifter som betalats in under åren 1980-1987 använts som bidrag till skadeförebyggande åtgärder enligt 3 § punkt 2 viltskadeförordningen.

Figur 7 Utbetalningar från viltskadefonderna till skadeförebyggande åtgärder åren 1980-1987. 1000 kr. 300 -ö 250 l

zoo -- $9

Ö Norra Sverige 150 - ‘ 0 Södra Sverige O 100 0 \° 50 - O 04. 1950 1991 1992 1993 1994 was 1986 1937 År

Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabell 11, bilaga 9.

sou 1990:60 Åtgärder för att förebygga skador av vilt 49

5.2.3 Bidrag till skadeförebyggande åtgärder i övrigt

Enligt § 17 viltskadeförordningen kan idag bidrag lämnas till åtgärder för att förebygga andra viltskador än sådana av älg, kronhjort och dovhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsprodukter. Ett villkor är att det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan föranleder. Bidragen lämnas av statsmedel eller ur jaktvårdsfonden efter prövning av statens naturvårdsverk efter principer som närmare beskrivits i prop. 1979/80: 111. För skadeförebyggande åtgärder är dock anslaget begränsat till 200 000 kr. per år.

5.3 Mina

överväganden

En ökad avskjutning under den normala jakten är enligt min mening det viktigaste medlet att förebygga viltskador. Markägarens och jakträttshavarens möjligheter att ta ett större ansvar att förebygga skador måste förbättras. I kapitel 6, Reglering av jakten, har jag av det skälet föreslagit ett antal åtgärder som syftar till att göra jakten mindre reglerad av myndigheterna. Jag har vidare i en särskild skrivelse till regeringen föreslagit att överläggningar tas upp med företrädare för jägarna och markägarna om bl. a. villkoren för jaktarrenden, prisutvecklingen och möjligheterna att erbjuda fler jägare tillfälle att jaga, se bilaga 7. Dessa frågor anser jag har stor betydelse för möjligheterna att genom en bra jakt- och viltvård hålla viltstammarna i balans med hänsyn till risker för skador på skog och gröda.

5.3.1 Skyddsjakt

Jaktlagen ger länsstyrelsen möjlighet att besluta om skyddsjakt på bl. a. älg och hjort i syfte att förebygga viltskador. Denna möjlighet har hittills tillämpats restriktivt. Länsstyrelsen kan också tillåta skyddsjakt på jakträttshavarens initiativ om det behövs för att hindra att älg och hjort bl. a. åsamkar skador. Sådana tillstånd har enligt vad jag erfarit blivit vanligare under de senaste åren. Länsstyrelsen har här enligt min mening ett ansvar att i ökad utsträckning uppmärksamma om det behövs skyddsjakt och är skyldig att handlägga önskemål om skyddsjakt skyndsamt då det gäller att förebygga skador av vilt. Jordbruksarrendatorernas speciella ställning bör i det sammanhanget särskilt uppmärksammas.

5.3.2 ansvar

Markägarnas

Det går inte alltid att göra en strikt uppdelning mellan jägare å ena sidan och markägare å den andra sidan. Många enskilda markägare är också aktiva jägare. När rollerna på så sätt förenas är ansvaret för viltvården och jakten helt entydigt, men även om markägaren inte själv sköter jakten har han enligt jaktlagen ytterst ett ansvar för hur denna sköts. J akträtten ingår i

50 Åtgärder för att förebygga skador av vilt

äganderätten. Vid utarrenderad jakt har markägaren ett ansvar för utformningen av kontrakten. Genom en längre avtalsperiod kan trygghet skapas för både markägare och jägare. Något som förmodligen leder till bättre viltvård och att det blir lättare att nå de mål man satt upp för avskjutningen. Markägarna måste också medverka till att precisera vad man kan tolerera i fråga om skador inom jord- och skogsbruket. Genom olika anpassningar inom de areella näringarna kan man begränsa viltskador. Det handlar såväl om anpassad skogsskötsel som om val av gröda inom jordbruket. De insatser som måste vidtas kan ske på olika sätt, bl. a. genom att produktionen planeras så att risken för skador minskar. Man kan t. ex. inte räkna med ersättning för skadad jordbruksgröda om man på ett orationellt sätt varit försenad med skörden. Också det moderna skogsbruket har med sin daning av skogslandskapet bidragit till födotillgången. På föryngringsytorna växer ofta för viltet begärligt bete. För skogsbrukets del gäller det alltså att anpassa skogsskötseln efter viltstammarnas utveckling. Många av de åtgärder man vidtar vid normal skogsskötsel är inriktade på en lägre, balanserad viltstam. Det innebär bl. a. att man glesar ut plant- och ungskog genom röjning, man eftersträvar väl utvecklade huvudstammar, etc. Vid en anpassning till en alltför hög viltstam får man vid skogsskötseln överväga en rad olika åtgärder för att undvika viltskador, t. ex. vid valet av plantmaterial eller hur täta föryngringar som skall anläggas.

5.3.3 Jägarnas ansvar

Den svenska jägarkåren är enligt min mening välutbildad och kompetent att ta ett större ansvar lokalt. Det bör därför vara möjligt att nu lätta på detaljregleringen av bl. a. älgjakten. Mitt förslag i kapitel 6, Reglering av jakten, om att slopa länsstyrelsens reglering av älgtilldelningen inom stabila jaktområden av en viss minimistorlek (älgskötselområden) skall ses mot denna bakgrund. Förslaget innebär att det ligger på jägarnas eget ansvar att själva kontrollera älgavskjutningen så att jakten stämmer med en god älgvård och är anpassad till de areella näringarnas krav och trafiksäkerheten. Mitt förslag om att möjligheterna till ersättning ur viltskadefonden för skador skall helt upphöra fr. o. m. år 1995 innebär en skärpning av jakträttsinnehavarens skyldighet att se till att älg åtminstone inte orsakar skada under den tid som djuren inte är fridlysta. Vilka villkor som bör gälla för eventuell ersättning för uppkomna skador bör närmare utredas i särskild ordning. Min bedömning är att jägarna i samråd med markägarna har goda möjligheter att förebygga skador genom egna insatser i form av bl. a. uppsättning av tillfälliga stängsel och liknande. Genom att jag föreslår att bidrag ur viltskadefonden till förebyggande åtgärder även fortsättningsvis bör utgå kan också ekonomisk hjälp ges till exempelvis materialkostnader. Från många håll framförs nu klagomål på att ”jägarna” inte tar tillräcklig

Åtgärder för att förebygga skador av vilt 51

hänsyn till de olägenheter en alltför stor älgstam medför. Orsaken till detta skulle främst ligga i att de personer som är aktiva inom jaktkretsen har ett stort jaktintresse och därmed också en större tålighet mot förekommande olägenheter. Samma problem anses även finnas i vissa länsviltnämnder. Under alla omständigheter står det klart att den enskilde jakträttshavaren eller markägaren kan ha betydande svårigheter att vinna gehör för sina problem i det nuvarande systemet trots att man eftersträvat bästa möjliga lokala hänsynstagande. Enligt min mening behövs det därför ett obligatoriskt lokalt samråd i ordnade former mellan markägare och jägare. Jag har övervägt frågan om en särskild lokal viltnämnd, men funnit att Svenska jägareförbundet bör vara huvudansvarig för det lokala samrådet med jord- och skogsbrukets företrädare på kretsnivå. Svenska jägareförbundet har också rekommenderat länsförbunden att inbjuda skogsbrukets företrädare för att gemensamt finna arbetssätt och former som tillgodoser ett organiserat samråd mellan berörda parter i älgskötselfrågorna, se bilaga 2 och 3. Förbundet bör till regeringen redovisa på vilket sätt man tänker lösa det lokala samrådet. Svenska jägareförbundet och Lantbrukarnas riksförbund kan genom sin representation i länsviltnämnden också medverka till att det ordnas ett lokalt samråd, om detta av olika skäl annars inte skulle komma till stånd. De areella näringarnas lokalt synpunkter på skadebilden måste givetvis redovisas till länsviltnämnden och länsstyrelsen. Detta kan lämpligen ske inom ramen för den älgskötselplan som jag föreslår bör finnas i varje jaktvårdskrets. Såväl jägarnas som jord- och skogsbrukets företrädare i olika organisationer har ett ansvar för att informationen om effektivt motverkande åtgärder når markägarna och jägarna. Särskilt viktigt blir detta mot bakgrund av det ökande intresset för lövskogsskötsel och uppmuntran att genom bidrag plantera ädellövskog. Det finns i detta sammanhang också anledning att erinra om att det av riksdagen nyligen fattade beslutet om en ny livsmedelspolitik innehåller stöd för att anlägga viltmarker som alternativ till spannmålsproduktion. Jägarnas egna insatser kan här bli av stort värde bl. a. för att förebygga skador på skog och jordbruksgröda.

5.3.4 Länsviltnämndernas ansvar

Länsviltnämndema skall fungera som rådgivande organ för länsstyrelserna i jakt- och viltvårdsfrågor. Länsviltnämndens sammansättning beskrivs i 46 § jaktvårdsförordningen (1987: 905) så här: ”En länsviltnämnd består av nio ledamöter som länsstyrelsen utser för högst tre år. En ledamot utses efter förslag av lantbruksnämnden, en ledamot efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägarnas organisationer för länet. Av de övriga ledamöterna skall två representera frilufts- och naturvårdens intressen. En ledamot skall ha särskild

kunskapji fråga om trafiksäkerhet

och vilt. De återstående två ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark.”

52 att skador av vilt

Åtgärder för förebygga

Förutsättningen för att länsviltnämnderna skall leva upp till sin rådgivande uppgift är att de olika företrädarna spelar sina roller och talar för de intressen de företräder. Att så inte alltid är fallet alla gånger har påpekats från olika håll för utredningen. En påtaglig svårighet sägs vara att företrädarna för skogs- och jordbruket ofta också är jägare. Detta kan innebära att jägarintressena kommer att väga alltför tungt i nämndens bedömningar. Problemet har uppmärksammats av jord- och skogsbrukets egna intresseorganisationer. Enligt min mening bör det i första hand ankomma på dessa att beakta frågan vid nomineringen av ledamöter till nämnderna. att företrädarna för de areella i Det är naturligtvis viktigt näringarna länsviltnämnderna också har god kunskap om de problem med skador som Nämnden bör i fortsättningen ha som uppstår lokalt oavsett ägarkategori. från jaktvärdskretsarna. Av dessa bör regel att begära in älgskötselplaner bl. a. framgå att det skett ett lokalt samråd mellan markägare och jägare och vad detta samråd resulterat i. Jag förutsätter att länsviltnämndens ledamöter kommer att omfattas av den utbildning som jag tidigare förordat.

6 Regleringen

av

jakten

6.1 Mina i

förslag sammanfattning

l syfte att öka det lokala ansvaret för jakten föreslår jag att det fr. o. m. 1992 öppnas möjligheter att registrera områden av en viss minimistorlek som älgskötselområden där jägarna/markägarna själva får avgöra det antal älgar (vuxna och kalvar) som får fällas. På sådant område bör finnas en enkel skötselplan för älgstammen. Vidare föreslår jag en generell förlängning av jakttiden för älg, kron- och dovhjort samt rådjur och bättre möjligheter att bedriva skyddsjakt. Vid jakt på kronhjort bör en kombination av licensjakt inom särskilda kronhjortsområden och allmän jakt utanför dessa tillämpas. Beträffande jakt på dovhjort föreslår jag att enbart allmän jakttid prövas.

6.2 Nuvarande

ordning

Länsstyrelserna skall bl. a. fatta beslut om licensjakten efter älg, kronhjort och dovhjort. Länsstyrelserna handlägger också en mängd andra olika jaktoch viltvårdsärenden som bildande av jaktvårdsområden, tillstånd till skyddsjakt och frågor om ersättning för skador av älg, kron- och dovhjort på jordbruksgröda och trädgårdsodlingar.

6.2.1 Samordnad

älgjakt

Hur länsstyrelsernas tilldelningsbeslut beträffande älgjakten fattas varierar något från län till län. I samtliga län torde emellertid det tidigare obligatoriska ansökningsförfarandet nu vara avskaffat. Den jakträttshavare som anser sig behöva en tilldelning som avsevärt avviker från den nivå som under de närmast föregående åren tillämpats för hans jaktområde, uppmanas dock i vissa län att höra av sig före ett angivet datum. I övrigt sker all tilldelning utan ansökan därom. Grunderna för tilldelningen utgörs av älgräkning om sådan utförts, resultat av älg-obsinventering, inkomna uppgifter om skador av skilda slag samt de senaste årens avskjutning. För varje krets eller del av krets arbetas fram en ramtilldelning. Dessa ramtilldelningar granskas normalt av länsviltnämnden och de presenteras också vid särskilda kretsmöten till vilka berörda jakträttshavare kallats. Den beslutade ramtilldelningen fördelas sedan på enskilda jaktområden av kretsstyrelsen. Vid denna fördelning har styrelsen i vissa fall inbjudit en

54 Regleringen av jakten

skogligt sakkunnig person, t. ex. berörd skogsvårdskonsulent. Den av kretsen föreslagna tilldelningen granskas sedan av länsjaktvårdsföreningen och länsviltnämnden innan beslut tas av länsstyrelsen. Detta beslut kan meddelas på olika sätt. Tidigare utsändes vanligen ett definitivt beslut med mottagningsbevis. Den som inte var nöjd med beslutet hade således som enda utväg till ändring att överklaga. Under senare år har emellertid ett annat förfarande vunnit spridning. Länsstyrelsen sänder ut ett preliminärt beslut om tilldelning. Mottagaren får en viss tid till förfogande för att framföra erinran till länsstyrelsen. En sådan erinran kan medföra att jakträttshavaren erhåller ett nytt och definitivt beslut. Har ingen erinran inkommit finns det i det preliminära beslutet angivet ett visst datum fr. o. m. vilket det preliminära beslutet övergår till att bli definitivt. Eventuellt klagomål får därefter framföras i form av överklagande till naturvårdsverket.

6.2.2 Jakt efter

kronhjort

Beträffande målen för kronhjortsstammens utveckling gäller sedan 1960talet ett förbud mot utplantering av kronhjort. I övrigt gäller för såväl kronsom dovhjort de allmänna målen om att bevara en viltart som tillhör landets viltbestånd, att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen, att skapa så goda betingelser som möjligt för jakten och att främja en samverkan över fastighetsgränserna, att ta tillvara viltets ekonomiska och sociala värden samt att tillämpa en enkel administration, så långt som möjligt förlagd till lokal nivå. De länsvisa målsättningarna och skötselprogrammen för de bägge arterna av hjort varierar naturligt nog beroende på tradition, skadebild och intresse av att vårda stammen. I regeringens proposition 1986/87: 58 angavs vilka huvudsakliga regler som bör gälla för jakten på kronhjort i landet. Sedan kronhjortsreservatet i Skåne avvecklades 1988 har jakten på kronhjort i hela landet bedrivits som licensjakt under särskild jakttid som länsstyrelsen bestämt. I anslutning till remissbehandlingen av Jakt- och viltvårdsberedningens betänkande (SOU 1983: 21) diskuterades behovet av att avgränsa marker där kronhjortsbestånd är önskvärda resp. där markerna inte tål en fast stam. I vad mån det finns anledning att dela in länen i kronhjortsområden ankommer enligt propositionen på varje enskild länsstyrelse att avgöra.

6.3 Mina

överväganden

Normalt håller sig älgen ganska troget inom ett visst område. Med produktionsanpassning av jakten avses bl. a. att en älgstam måste ha tillräckligt stort betesområde. Dels med hänsyn till markernas bärkraft av älg, dels med tanke på vad markägarna själva kan tåla av skador. Därför kan man

av 55

Regleringen jakten

inte bedriva meningsfylld vård av älgstammen om den delas upp på små områden utan inbördes samverkan. Samhällets strävan har därför under de senaste tjugo åren varit att uppmuntra till samverkan över större områden med goda förutsättningar att sköta älgstammen på ett bra sätt. Jag vill erinra om vad Jakt- och viltvårdsberedningen uttalade i sitt betänkande (SOU 1983: 21):

”Beredningen anser det vara ett eftersträvansvärt mål att älgjakten i så stor utsträckning som möjligt bedrivs samordnat i stabila former inom större markområden. De områden som avses är jaktvårdsområden och motsvarande jaktliga sammanslutningar -lokala jaktklubbar och liknande - som bildats på helt frivillig väg. Dit hör också sådana marker som avses i 9 § andra stycket lagen (1980: 894) om jaktvårdsområden, dvs. mark som med hänsyn till läge och storlek, viltstammarna och andra förhållanden inte behöver anslutas till jaktvårdsområde utan kan bestå som en jaktlig enhet för sig. En sådan strävan ligger i linje med be-

redningens allmänna syn på viltvården. Älgjakt i samverkan över större

områden skapar också förutsättningar för en produktionsanpassad avskjutning. Inom dessa områden finns det också i många fall förutsättningar för att bereda flera jägare tillfälle att delta i jakten. Det är fråga om förhållandevis stabila jaktområden vilket bidrar till en enkel administration som dessutom kan förenklas ytterligare genom att jakträttsinnehavarna inom området kan ges relativt stor frihet att själva besluta om frågor som rör älgvården. l propositionen Om jaktlag m. m. (1986/87: 58) uttalade departementschefen:

”Jag delar beredningens uppfattning att det är bra om det bildas stora och stabila licensområden. Jag är också angelägen om jägarorganisationernas medverkan i ett system som är dynamiskt i den meningen att en förbättrad samordning hela tiden eftersträvas för bildande av licensområden som är tillräckligt stora för en produktionsanpassad jakt. Som beredningen har påpekat bör accepterandet av de minsta licensområdena närmast betraktas som ett steg på vägen mot den samordning som eftersträvas.” Inför riksdagsbehandlingen instämde jordbruksutskottet i regeringens bedömning att man bör eftersträva stora och stabila licensområden och anförde vidare:

”Utskottet instämmer i föredragandens bedömning att man bör eftersträva stora och stabila licensområden. Det är vidare att angeläget jägarorganisationerna medverkar i ett system som är dynamiskt i den meningen att en förbättrad samordning hela tiden eftersträvas för bildande av licensområden som är tillräckligt stora för en produktionsanpassad jakt. För områden som är så stora att man kan påverka den lokala älgstammens utveckling bör flerårslicenser kunna komma i fråga. Genom att området ges tillstånd att under visst antal per år skjuta ett givet antal djur får jakträttsinnehavarna själva avgöra hur stor del av den totala tilldelningen de vill fälla under resp. år. På längre sikt bör man enligt utskottets mening eftersträva ett system där jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning övertar ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågorna.”

56 Regleringen av jakten

Min bedömning är att utvecklingen under senare år i stort har gått mot en ökad samverkan i större älgjaktsområden. Alltfler jägare som disponerar mindre marker har funnit det gynnsamt att samverka med andra. Det har också blivit vanligare att ett antal mindre licensområden på frivillig basis har gått samman och erhållit en gemensam licens. I vissa fall har ett större eller mindre antal frivilligt anslutna jaktlag, som tidigare jagat var för sig med egen tilldelning direkt från länsstyrelsen, erhållit en gemensam licens, s. k. grupplicens. Varje grupplicens tilldelas av länsstyrelsen ett bestämt antal älgar vilka sedan fördelas mellan jaktlagen inom gruppen. I andra fall har hela eller delar av en jaktvårdskrets erhållit gemensam licens, s. k. kretslicens. Det har också blivit vanligare med flerårslicenser. I en flerårslicens beslutar länsstyrelsen det högsta antal älgar som får fällas under exempelvis en treårsperiod. Inom denna ram får jägarna själva avgöra den årliga avskjutningen. Många skäl talar enligt min mening för att det nu är dags att ta nästa steg i en utveckling som i enlighet med riksdagens intentioner syftar till ett system där jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning övertar ansvaret för de praktiska älgfrågorna. De senaste årens utveckling har visat att jägarna är beredda att ta ett större lokalt ansvar för de praktiska och administrativa frågorna kring älgvården. Det är på det lokala planet kunskapen skall finnas om viktig basinformation om älgvården. Lokala problem med en alltför stor älgstam som orsakar skador skall också lösas lokalt i samverkan. Genom ett ökat lokalt ansvar skapas också goda förutsättningar att minska myndigheternas nuvarande administration och därmed nivån på fällavgifterna. Mitt förslag är därför att länsstyrelsen inte i fortsättningen skall besluta om tilldelningen av det antal djur som får fällas på stabila jaktområden av en viss minimistorlek. Från forskarhåll har jag erfarit att dessa områden bör omfatta i storleksordningen minst 3 000-8 000 ha beroende på olika regionala förhållanden. För södra Sverige bör minimistorleken ligga inom ramen 3 000-5 000 ha och motsvarande för norra Sverige inom 5 000-8 000 ha. Det får ankomma på naturvårdsverket att utfärda föreskrifter härom. Inom dessa ramar bör länen själva fastställa en minsta storlek, lika för alla. Dessa områden bör benämnas älgskötselområden. Inom älgskötselområden bör jägarna/markägarna själva få avgöra om avskjutningen stämmer med en god älgvård och är anpassad till vad som krävs med hänsyn till de areella näringarnas krav och trafiksäkerheten. När jägarna själva får bedöma avskjutningen bör detta få positiva effekter på samarbetet inom de områden som redan från början kommer att beröras. Jag räknar med att det också kommer att stimulera en fortsatt samverkansbildning. Jag föreslår att det inför 1992 års älgjakt öppnas möjligheter att registrera älgskötselområden. Tillskapandet av älgskötselområden kommer att erbjuda en mycket intressant möjlighet till samverkan för de älgjaktsområden som för närvarande är registrerade för generell tilldelning. Denna form av registrering skall enligt riksdagsbeslut upphöra fr. o. m. 1990 års älgjakt. Jag föreslår att övergångstiden förlängs t. o. m. 1994 års älgjakt i avvaktan på resultatet av

Regleringen av jakten 57

anslutningen till älgskötselområden. Eftersom det rör sig om i storleksordningen 19 000 områden med för närvarande generell tilldelning som nu är aktuella för omregistrering skulle en omfattande administration kunna besparas om anslutningen till älgskötselområden blir den som jag tror. Jag delar således inte naturvårdsverkets förslag att nu införa nya principer för registrering och tilldelning av älg för B-licensområden. Detsamma gäller förslaget om fri kalvjakt. Dessa förslag kan eventuellt prövas efter en utvärdering av resultatet av anslutningen till älgskötselområden. Om resultatet inte är tillfredsställande ligger det enligt min mening närmast till hands att fullt ut genomföra de principer som riksdagen tidigare lagt fast för övergången från generell tilldelning till licensjakt. Jag har tidigare inom ramen för förslaget om ett treårsprogram för att åstadkomma en balans i älgstammen förutsatt att staten ger sitt stöd till en satsning på information och utbildning för en bättre älgvård. Denna satsning bör bl. a. inriktas på att uppmuntra till samverkan i älgskötselområden där jägarna/markägarna ges stor frihet att själva hantera älgfrågorna. Målsättningen måste vara att varje sådant område har en enkel plan för älgstammens skötsel. Även på kretsnivå bör finnas en skötselplan med bl. a. en principiell målsättning för älgvården som kan tjäna som ledning för de lokala områdena.

6.3.1 Längre jakttider m. m.

Jag föreslår en generell förlängning av jakttiderna för älg och hjort och rådjur med utgångspunkt i möjliga, biologiskt grundade ramar. Genom en lång jakttid underlättas möjligheterna att förebygga eventuella skador, när och där de inträffar. Ökad frihet skulle göra det lättare att jaga och ger större utrymme för andra jaktformer. J akttiden bör omfatta minst 70 dagar för älg. Under tiden den 16 augusti - den 28 (29) februari bör det i princip kunna vara möjligt att jaga såväl älg som kron- och dovhjort. I dag har i många fall jakttiden varit för knapp för att s. k. skyddsjakt skulle kunna bedrivas. Inom älgskötselområden bör det vara möjligt att bedriva skyddsjakt utan särskilt tillstånd från länsstyrelsen på älg fr. o. m. den 16 augusti t. o. m. den 28 (29) februari. Villkoret är att jakten bedrivsi direkt anslutning till det område där skadan inträffar. Inom s. k. A- och B-licensområden skall det vara möjligt att bedriva skyddsjakt på samma sätt som i dag, dvs. efter särskilt tillstånd. För skyddsjakt på kronhjort bör gälla liknande principer som föreslås för älgjakt med undantag av den restriktivare jakten på kapitaltjurar. Kronhjortsstammens utveckling är svårbestämd samtidigt som skadorna tenderar att öka i omfattning. Särskilt kontroversiell blir kronhjorten med hänsyn till de dyrbara skadorna på framför allt granskog. Mot bakgrund av utvecklingen av kronhjortsstammarna föreslår jag att inom de delar av länen där man anser att området tål ett bestånd av kronhjort skall licensjakt bedrivas inom särskilda kronhjortsområden och på övrig mark skall allmän jakt bedrivas. Varje berört län måste i princip ta ställning till inom vilka om-

58 Regleringen av jakten

råden man skall tillåta allmän resp. licensierad jakt på kronhjort. Den regionala målsättning man kommer fram till i samråd med olika intressenter måste sedan uppfyllas så snabbt som möjligt. Licensjakten på dovhjort har enligt min mening inte visat sig vara särskilt effektiv när det gäller att reglera tillväxten. Jag ser därför inga hinder att istället pröva en lång allmän jakttid. Mitt förslag är således att licensjakten på dovhjort upphör. Också skyddsjakt bör kunna bedrivas inom de begränsningar som de biologiska ramarna sätter. Också jakttiden på rådjur bör kunna förlängas med en månad t. 0. m. den 31 januari i syfte att bättre kunna reglera viltstammens utveckling. Länsviltnämnderna och länsstyrelserna bör givetvis även i fortsättningen ha möjligheten att, inom de ramar jag föreslagit, själva bestämma lämpliga jakttider. Detta ligger i linje med utredningens strävan att föra ut jaktfrågorna på lokal nivå.

7 Administration

7.1 Mitt

förslag

Rätten att besluta om ersättning i vissa fall, enligt mitt förslag till viltskadeförordning, bör delegeras till länsstyrelserna.

7.2 Mina

överväganden

Naturvårdsverket har i skrivelse till regeringen den 12 juni 1989 lämnat förslag till handläggning av beslut enligt nuvarande 17 § viltskadeförordningen, se bilaga 6. Skrivelsen har överlämnats till utredningen för yttrande. Paragrafen avser skador av annat vilt än älg, kron- och dovhjort. Jag föreslår att handläggningen till länsstyrelserna delegeras i enlighet med naturvårdsverkets förslag.

7.2.1 Administration av

älgjakten

Statens naturvårdsverk har vidare på regeringens utrett adminiuppdrag strationen av älgjakten. Verket har nyligen redovisat sitt uppdrag som i huvudsak gällt lämpliga rutiner för länsstyrelsernas av licensomregistrering råden och beslut om älgtilldelning. En sammanfattning av förslagen finns i bilaga 8. Eftersom en del av administrationen bekostas av medel ur viltskadefonderna och således därigenom kan påverka fällavgiftemas nivå har jag samrått med naturvårdsverket och underhand lämnat vissa synpunkter. Jag begränsar mig därför i den delen till vissa kompletterande synpunkter på verkets förslag. Liksom naturvårdsverket anser jag att administrationen av älgjakten kan bantas ned avsevärt genom enklare rutiner. Det gäller bl. a. förslagen om ett förenklat registreringsförfarande och att tilldelningsbesluten inte får överklagas. Förslagen om längre jakttider och ett system med älgskötselområden stämmer i huvudsak med mina. Minsta storlek på ett älgskötselområde bör enligt min mening vara större än vad verket föreslår. Jag delar förslaget att anmälan om jaktresultatet i fortsättningen bör vara obligatorisk med undantag för s. k. kalvjaktområden. Det torde vara ett mycket rimligt krav särskilt som jägarna själva har nytta av en trovärdig

60 Administration

statistik som underlag för avskjutningen. En enhetligare och i många fall enklare statistik som är väl anpassad till aktuella, väl definierade och realistiska allmänna krav är också önskemål som från olika håll framförts till utredningen. Jag tror emellertid inte att tilldelningen kan göras så schablonmässig och utan individuell anpassning som verket föreslår. Ett sådant förfarande riskerar att allvarligt motverka den rörelse mot en ökad frivillig samverkan som också verket förordar. Den reella prövningen av lämplig tilldelning görs av de lokala jaktvårdskretsarna och belastar inte administrationen i övrigt så hårt. Däremot innebär den årligen återkommande hanteringen av tilldelningsbesluten en stor administrativ belastning. Därför vore det mera att vinna på ett system där det inte behövs en årlig administration av samtliga tilldelningsbeslut. Detta kan till stor del uppnås om alla tilldelningsbeslut gäller tills vidare. På så vis skulle länsviltnämnden och länsstyrelsen få mera tid för sådana älgvårdsdistrikt där indikationer finns på att älgstammen inte är i balans med hänsyn till risken för skador. Frågan om en fri kalvjakt på A- och B-licensområden bör i enlighet med mina förslag i kap. 6, Reglering av jakten, prövas först sedan erfarenheter föreligger om bl. a. samverkan i älgskötselområden. På oregistrerade älgjaktsområden är kalvavskjutningen redan i dag fri.

8 Fondernas

användning

8.1 Mina i

förslag sammanfattning

Mina förslag medför att viltskaderegleringsfonden kan upphöra den 1 juli 1992. Fondens funktioner kan övertas av jaktvårdsfonden. En fällavgift skall även i fortsättningen betalas för varje älg som fälls. Däremot skall ingen fällavgift erläggas för kron- och dovhjort. Fällavgifterna skall, förutom den fasta avgiften som beslutas av regeringen, även täcka de utbetalningar från de länsvisa viltskadefonderna som skall göras enligt viltskadeförordningen.

8.2 Nuvarande

ordning

8.2.1 Viltskadefonderna - -till länets viltskade- I det nuvarande systemet betalas en avgift fällavgift fond för varje älg, kronhjort och dovhjort som fälls. Av de fällavgifter som betalas in går en del tillbaka på grund av att köttet varit otjänligt som föda. Avgiftens storlek varierar från län till län och har under åren 1980-1987 årligen fastställts av naturvårdsverket. Vissa år har kraven på ersättningar för skador blivit så stora att medlen i vissa läns viltskadefonder inte har räckt till. Regeringen har då kunnat fatta beslut om anslag ur den centrala viltskaderegleringsfonden för att täcka underskottet. Fr. 0. m. 1988 beslutar länsstyrelserna om avgiftens storlek. En viss andel av viltskadefondernas medel har av länsstyrelserna betalats in till en central fond, viltskaderegleringsfonden. Regeringen har på mitt förslag beslutat om en fast avgift om 100 kr. för vuxen älg och 50 kr. för älgkalv fr. o. m. den 1 juli 1989. Dessa avgifter skall ersätta den tidigare överföringen om 40 % till viltskaderegleringsfonden. De utbetalningar som går från länets viltskadefonder skall enligt nu gällande bestämmelser i princip endast reglera det egna länets viltskador. Under en övergångsperiod skall viss överföring mellan länen kunna ske. Under åren 1980-1987 betalades drygt 190,4 milj. kr. in i form av fällavgifter. 99 % av avgiftsmedlen korn från älg och 1 % kom från dov- och kronhjort. Härav fördes i genomsnitt 30 % över till viltskaderegleringsfonden, 68 % gick till utbetalningar i form av ersättningar, bidrag till skadeförebyggande åtgärder, ersättning för administration m. m. enligt vilt-

62 Fondernas användning

skadeförordningen och 2 °/o fördes över till nästa budgetår. Dvs. eventuellt överskott har balanserats i ny räkning.

Figur 8 Viltskadefondernas användning åren 1980-1987.

Andel av viltskadefonderna, %

I Nellobverlorlng till ‘ vlltskadereglerlngsfon E Ovamm nu nasta budgetår Utbetalningar enligt villskadelörordnlngen

Milj. kr., totalt belopp

I Nettoövertört till viltskaderegleringsfonden E Överför! uu nästa budgetår mbemunin_ till skadeförebyggande åtgärder Utbetalnln_ till ministrar . m. m. El Utbetalningar uu jakfvårdande ändamål E Utbetalningar till skadeersåttningar av vilt

Källa: Statens naturvârdsverk, se även tabell 8, bilaga 9.

Under åren 1980-1987 betalades drygt 129 milj. kr. ut från viltskadefonderna enligt viltskadeförordningen. Härav har sammanlagt 69,6 milj. kr. betalats ut i ersättningar för skador av älg, dov- och kronhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsprodukter. Bidrag till jaktvârdande ändamål såsom skjutbanor m. m. utgjorde 30 °/o eller 38,6 milj. kr., administrationskostnader 14 % eller 18,3 milj. kr. och skadeförebyggande åtgärder 2 °/o eller 2,6 milj. kr. av utbetalningarna under dessa år. Fördelade medel avser fondernas nettoinkomster. De belopp som överförts till viltskaderegleringsfonden

Fondernas 63

användning

har således inte medräknats. Om däremot överföring skett från viltskaderegleringsfonden till viltskadefond finns dessa medel med i sammanställningen.

Regionala skillnader Stora skillnader i fondernas inkomster kan förekomma från län till län och från år till år beroende på avskjutningen. Geografiskt har en uppdelning här gjorts på norra Sverige (Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) och södra Sverige (övriga län utom Gotlands län). Södra Sverige står för ca 60 % av de totala fällavgifterna för älg. Detta beror dels på att avgifterna generellt har varit lägre i norra Sverige, men också på att det har skjutits fler älgar i södra Sverige.

Figur 9 Fâllda älgar i norra respektive södra Sverige under åren 1979-1987. Antal djur/tool) ha 7 --

6.. 51 , Ä

° Övrigalån utom Gotlands lån /$° 4- Kopparbergs. Gävleborgs.. Västernorrlands_ Jämtlands. / Vista* och / Norrbottens lån 0 \.

0 i E S E 5 i 1979 1931 1983 1935 1997 A r Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabell 1, bilaga 9.

Mellan dessa geografiska områden föreligger också konstant en betydande skillnad i medlens användning. I norra Sverige gick huvuddelen eller 65 % av utbetalningarna enligt viltskadeförordningen till jaktvårdande ändamål medan merparten eller 76 °/o av utbetalningarna i södra Sverige avsåg ersättning för viltskador. Figur 10 bygger på tabell 11, bilaga 9. Punkterna 1-3 i tabell 11 fir desamma som återfinns under 9§ viltskadeförordningen. Punkt 1 och 2 upptar således vad som utbetalats till ersättning för skador på jordbruksgröda och trädgårdsodling och till förebyggande av sådana skador. Punkt 3 omfattar i södra Sverige huvudsakligen bidrag till skjutbanor och i norra Sverige därtill ofta betydande belopp till flyginventering av älg. Kolumnen ”övrigt” omfattar huvudsakligen vissa bidrag till länsstyrelsernas administration och verksamheten vid Svenska jägareförbundet och dess länsjakt-

64 Fondernas användning

vårdsföreningar. Beslut om dessa bidrag har fattats av regeringen. Härtill förekommer allehanda smärre kostnader som exempelvis utbildning av värderingsmän (s. k. gode män) och liknande.

Figur 10 Utbetalningar från viltskadefondema åren 1980-1987.

Norra Sverige (Kopparbergs. Gävleborgs, Västernorrlands. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län)

I Ersättningar (Or vlltskador E Skadel ,ggande åtgärder .laktvårdande ändamål, inventeringar. skjutban . m. m. El Administration vid länsstyrelsen och Svenska lägaretorbundet, ovrlgt enligt myndighetsbeslut

Södra Sverige (Övriga lån utom Gotlands län)

I Ersättningar lör viltskador E Skadelörebyggande åtgärder Jaktvárdande ändamål. inventeringar. skjutbanor. m. m. El Admlnlstr liva vid länsstyrelsen och Svenska Jägareförbundet. övrigt enligt myndighetsbeslut

Källa: Statens naturvårdsverk, se även tabell 11, bilaga 9.

Enligt en preliminär undersökning som utredningen gjort uppstod stora variationer i länsstyrelsens avsättningar till kostnader för administration efter år 1988. Kostnaderna kunde variera mellan 10 °/o och 50 % av läns-

Fondernas 65

användning

fondernas årliga nettotillskott. Statens naturvårdsverk har sedan dess beslutat att begränsa bidragen från fonderna till länsstyrelsens administration (viltskadekungörelsen SNFS 1989: 6). Även om det finns tydliga skillnader mellan olika delar av landet är utvecklingen i några av de värst skadedrabbade länen, som framgår av figur 11, oroväckande.

Figur I1 Utbetalningar enligt viltskadeförordningen i Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län åren 1980-1987. 1000 kr. 2000- 1800-* 1600-- 0 /° 1400 ‘Z00 4- Malmöhus lån 1000-- °- Årvsborqs lån 800- i Skaraborgs lån /

in;

/ I 200 P o j I I 1 1 J 19a0 1901 1932 19a: 1954 1905 1986 1937 År Källa: Statens naturvårdsverk.

Viltskaderegleringsfonden

Enligt ett regeringsbeslut från 1981 skulle 40 °/o av de erlagda fällavgifterna föras över till en central viltskaderegleringsfond, genom vilken medel kan föras över till en viltskadefond som behöver tillskott för ersättningar och andra ändamål enligt 8 § viltskadeförordningen. I praktiken har 35 °/o förts över men 5 °/o betalats tillbaka eller omfördelats varför nettoöverföringen till viltskaderegleringsfonden har varit 30 % eller ca 57 milj. kr. under åren 1980-1987, se tabell 12, bilaga 9. De medel som överförts via regleringsfonden till södra Sverige har främst använts för ersättningar av viltskador. Regeringen beslutar om ett fast belopp per fällt djur som skall överföras från viltskadefond till viltskaderegleringsfonden. för älg fast-

Överföringen

ställdes till 100 kr. för vuxet djur och 50 kr. för årskalv, för kronhjort till 75 kr. för vuxet djur och 30 kr. för årskalv, för dovhjort 50 kr. för vuxet djur och 25 kr. för årskalv från och med jaktåret 1989/90. Viltskaderegleringsfonden förvaltas av kammarkollegiet. Regleringsfondens medel användes tidigare till ersättning till länsälgsraämnder och länsstyrelsernas administration m. m. Enligt viltskadeförordningen skall viltskaderegleringsfonden - efter regeringens bestämmande — användas för överföring av medel till viltskadefond som behöver tillskott, samt för att

66 Fondernas

användning

skador av älg, kronhjort och dovhjort och för ”liknande ändaförebygga mål”. Fr. 0. m. år 1988 används regleringsfonden även till bidrag för skogsskador i den försöksverksamhet som för närvarande pågår i tre län. Figur 12 Viltskaderegleringsfondens användning budgetâren 1980/81 -1 987/88.

A B C D E F G H

A: Svenska jågarlörbundets verksamhet (33%) B: Försöksverksamhet med samordnad älgjakt (19%) C: Statens naturvárdsverk; vilt- och ålgforskning (18%) D: Överföring till linens viitskadefonder (16%) E: Ej använda fondmedel (7%) F: Försök med reglerad älgjakt. flyginventering av älg, forskning kring älg och âlgskador, anläggande av âlgskyttebanor. uppförande av ålgstångsel m.m. (4%) G: Ersättning till ledamöter i Iånsviltnåmnd (2%) H: Överföring till jaktvárdsfond (1 %) Källa: Kammarkollegiet. se även tabell 13, bilaga 9. Fondens användning budgetåren 1980/81-1987/88 redovisas i figur 12. Medlen har förutom till länsviltskadefonderna bl. a. använts till överföring bidrag till Svenska jägareförbundets verksamhet, försöksverksamhet med samordnad och reglerad älgjakt, viltforskning, uppdrag och undersökningar om älgskador på skog och ersättning till ledamöter i länsviltnämnd. Budgetåret 1987/88 disponerades summa 11 milj. kr. enligt följande: Svenska jägareförbundet 4 milj. kr., naturvårdsverket 2 milj. kr. för älgforskning och överföring till länsstyrelsen i Malmöhus län 2 milj. kr. Den försöksverksamhet med ersättning för skogsskador som pågår åren 1988- 1990 finansieras också ur fonden. Skadorna beräknas kosta ca 3 milj. kr.

Fondernas användning 67

8.2.3 Jaktvårdsfonden Enligt 41 § jaktlagen får, för att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med lagen, regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift). Avgiften erläggs genom att jaktkort köpes. Avgifterna går till en jaktvårdsfond som förvaltas av kammarkollegiet. Regeringen beslutar om utbetalningar ur fonden. Medlen används, som framgår av figur 13, bl. a. till Svenska Jägareförbundets verksamhet, viltforskning, m. m..

Figur 13 laktvårdsfondens användning budgetåren 1980/81-1987/88.

I Svenska jägarelörbundets verksamhet Statens naturvárdsverk, vilttorskning, m.m. Utbetalning genom länsstyrelser Myndigheters administration El Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare, Svenska naturskyddslöreningen E Bidrag till förebyggande åtgärder. omkostnader vid skyddsjakt. m.m. l]1l Länsstyrelsen i M-Iän (kronviltsreservat)

Milj. kr./ ár

Källa: Kammarkollegiet, se även tabell 14, bilaga 9.

68 Fondernas användning

8.3 Mina

överväganden

8.3.1 Viltskadefonderna En fällavgift skall även i fortsättningen betalas för varje älg som fälls. Däremot skall ingen fällavgift erläggas för kron- och dovhjort. Fällavgifterna skall användas till dels den fasta avgiften som beslutas av regeringen, dels täckta utbetalningar enligt viltskadeförordningen. Det innebär bl. a. ersättning för skador av älg på jordbruksgröda under en övergångsperiod på tre år. Bidrag till förebyggande av sådana skador skall även fortsättningsvis kunna ges. Likaså bidrag till lokal administration av älgjakten, utbildning och information i jaktliga frågor samt insamling av underlag för planering av älgskötseln lokalt och regionalt. Liksom tidigare bör viltskadefondernas medel även användas för bidrag till länsstyrelsens administration av älgjakten och för länsviltnämndens verksamhet. Den rörliga delen av fällavgiften bestäms av länsstyrelsen. Länsviltnämnden skall lämna förslag till avgift på punkterna 1—3, 7 § viltskadeförordningen. Av förslaget bör framgå hur nämnden fördelat avgiften. Är länsviltnämnden inte enig om den del av fällavgiftens storlek som avser ersättning för viltskador bör länsstyrelsen särskilt beakta de synpunkter som framförts av representanterna för jägarnas organisationer i nämnden. Jag stöder också principen att utbetalningar ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration i enlighet med naturvårdsverkets beslut bör begränsas. Som en följd av att ersättningen för viltskador i framtiden kommer att minska bedömer jag att nivån på fällavgifterna också kan minska.

8.3.2 Viltskaderegleringsfonden

Som framgått av mina förslag om ändrade principer för ersättning av skador skall varje län vara helt självförsörjande i fortsättningen. Någon överföring av medel till viltskadefond skall inte ske. Viltskaderegleringsfondens funktioner kan därför övertas av jaktvårdsfonden. Mitt förslag är att viltskaderegleringsfonden lämpligen upphör den 1 juli 1992.

Bilaga I

@

Kommittédirektiv

?Sååå E??

I)ir. I988: I9

Ersättning vid vissa viltskador

Dir. wxxw

Beslut vid regeringssammztnträde WSX-lM-Zl Statsradel Lonnqvist anför.

Mitt förslag

Jag föreslar att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att se över ersättningsbestêimmelserna vid vissa viltskador.

Nuvarande bestämmelser

Ersättning vid viltskador lämnas enligt grunder som har godkänts av riksdagen ár 1980 (prop. l979/8tlzlll. .loU 36. rskr. 302). Ersättningsreglerna finns i förordningen (1980: 400) om ersättning vid vissa viltskador. m.m. (viltskadeförordningen). som trädde i kraft den 1 juli 1980. Statens naturvärdsverk har i viltskadekungörelsen (SNFS 1982: 3) meddelat ytterligare föreskrifter för verkställigheten av förordningen. När det gäller ersättning av statsmedel för rovdjursrivna tamdjur finns särskilda bestämmelser i förordningen (l976:43()) om ersättning vid vissa skador av rovdjur.

Jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar Enligt viltskadeförordningen kan ersättning lämnas för skada som älg. kronhjort eller dovhjort orsakat pä jordbruksgrödor eller på trädgardsodlingar. Ersättning lämnas endast om skadan drabbar jordbruksföretag med minst tva hektar odlad jord eller företag för yrkesmässig odling av trädgårdsväxter som omfattar minst 200 kvadratmeter under glas eller plast eller minst 2 500 kvadratmeter frilandsareal. En förutsättning för att ersättning skall lämnas är bl.a. att den skadelidande vidtagit rimliga atgärder för att förebygga skadan. Ersättning lämnas till den del skadan överstiger en självrisk som beräknas

70 Bilaga 1

för varje företag. För _jördbruksförctaig utgör självrisken 1.5 /é av företagets beräknade skörda-värde. lagst l (KKJ kr. Skördevåirdet beräknas som produkten av företagets totala areal och medelvärdet av de normskördevärdcn för havre och korn som tillämpas inom lanthruksstatistiken för omradet. För trädgårdsföretag utgör självrisken 250 kr. för varje hektar som företaget omfattar. lägst l (KM kr. Värdering av skadan utförs av gode män. som utses av länsstyrelsen, Fragor om ersättning prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätten. Skadeersattningarna lämnas ur länens viltskadefönder. som bildas av de fallavgifter som betalas för varje fälld älg. kronhjort och dovhjort. Ur viltskadefonderna kan bidrag även lämnas till bl.a. åtgärder för att förebygga nu nämnda skador. Viltskadefonderna har tillförts ca 25 milj. kr. per år. Fällavgifterna har hittills fastställts av statens naturvardsverk. I fortsättningen skall länsstyrelserna själva bestämma fällavgifternas storlek. Den högsta fällavgiften för älg har hittills varit 400 kr. Detta belopp har gällt för flertalet län i södra Sverige på grund av omfattande viltskador på den stora åkerarealen där. Den sena skörden under hösten 1987 medförde stora skador av vilt. varför åtskilliga viltskadefönder drabbats av underskott.

Skog Regeringen har för riksdagen redovisat att bidrag i fortsättningen bör lämnas till skogsägare när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att föreskrifter en omplantering är nödvändig enligt skogsvårdslagstiftningens om skyldighet att anlägga ny skog (prop. 1986/87: 58. JOU 15. rskr. 190). l enlighet med vad jag anfört i årets budgetproposition bör bidragsgivning till omplantering av skadad skog föregås av en försöksverksamhet i några län. En tvåårig försöksperiod torde behövas. Sedan försöksverksamheten utvärderats bör ställning tas till utformningen av ett bidragssystem för hela landet (prop. 1987/88: 100. bil. 11 s. 131). Riksdagen har godtagit förslaget (JoU 17 s. 62. rskr. 184).

Övriga viltskador

För andra viltskador än de nu nämnda kan i det enskilda fallet lämnas ersättning av statsmedel eller ur jaktvårdsfonden om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan föranleder. På samma villkor kan bidrag lämnas till åtgärder för att förebygga sådana skador. Frågor om ersättning och bidrag för sådana skador prövas av naturvårdsverket. vars beslut kan överklagas till regeringen.

Bilaga I 71

överväganden

Det nuvarande ersättningssystemet för skador pä grödor och tradgardsodlingai har tilliimpztts i närmare åtta är. Det har under aren visat sig ha brister. Skadorna och ersättningarna tenderar att öka kraftigt. vilket medför att fallavgifterna måste höjas. Fällavgifterna kan inte tillatas öka så mycket att de blir oskäligt betungande för jägarna. Enligt min mening är det lämpligt att en översyn nu görs av ersättningssystemet. Jag föreslar därför att en särskild utredare tillkallas for att göra en sådan Översyn.

Riktlinjer för utredningsarbetet Utgångspunkten för Utredningsarbetet bör vara att viss ersättning för skada av vilt skall lämnas även i fortsättningen. Utredaren bör undersöka möjligheterna att finna ett system för ersättning och finansiering som inte leder till en sädan höjning av fällavgifterna att de blir oskäliga. Bl.a. bör fragan om ett försäkringssystem prövas. Möjligheterna att begränsa skadorna genom förebyggande åtgärder bör också övervägas. Den fastlagda viltvârdspolitiken innebär bl.a. att viltstammarnas storlek skall anpassas till födotillgângen. till de areella näringarna och till trafiksäkerheten. En stor del av landets âkerareal innehas av jordbruksarrendatorer. l många fall har markägaren behållit jakträtten för egen del. Arrendatorn har då inga möjligheter att genom jakt förebygga skador. Markägaren kan på grund av sitt jaktintresse vilja ha en betydligt större viltstam än vad den naturliga födotillgângen medger. Utredaren bör överväga åtgärder för att komma till rätta med detta problem. Inom vissa områden samlas vintertid

s.k. vandringsälgar. Ålgarna har vandrat från områden med en för omrâdet

produktionsanpassad jakt. De samlas inom begränsade områden där betestrycket och skadorna på framför allt tallungskog kan bli stora. Utredaren bör även studera de problem som uppstår då dessa älgar samlas i vinterbetesområdena. För utredarens arbete bör gälla kommittédirektiven (dir. 1984: 5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning. Det innebär bl.a. att samtliga förslag skall kostnadsberäknas och att utredaren skall redovisa hur alla förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar kan finansieras genom förslag till besparingar. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med berörda parter.

Tidsplan Utredningsarbetet bör vara avslutat senast den 31 december 1988.

i

l

i

72 Bilaga I

Hemställan Med hänvisning till vad jag nu hur ;infört hemställer jag ;in regeringen hcmyndigzir del slutsrud mun hur lill Lippgifl ;lll föredra iiremlcn om jz-.ki att lillkullzi en särskild utredare - mnfullud an kon1n1ittéf(»mrdningcn (I976: II9) — med uppdrag ;in .se (iver ersättningssystemet för viltskzidnr sann ;in láimmi forslag till hur en sudum system hör vara utformat. ;m heslulzi om sakkunniga. experter. sekreterare och ;innan hitriidc at ulrcduren. Vidare hemställer jag ;in regeringen beslutar ut! knstnudernzi .skull hclilslil nionde huvudtilelns ;inslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till foredrugundens överväganden och bifaller hans hemstiillzin. (Jordbruksdepartementet)

sou 1990:60 73

Bilaga 2

?I Jägarna

SVENSKAJÄGAREFÖRBUNDET

Skogsstyrelsen

- Regeringen Jordbruksdepartementet

Skogsstyrelsens och Svenska jägareförbundets gemen-

samma redovisning angående

Älg/Skog-rapporten samt

framställning om medel för att genomföra de älgför-

valtningsåtgärder som redovisas i rapporten.

sedan slutet av 1970-talet har älgskadorna på skog accelererat. Detta trots en ökande

älgavskjutning. Problemen att på ett riktigt sätt hantera

älgstammarna är avsevärda. Särskilt detta gäller inom områden där mera omfattande

vintervandringar förekommer.

Vid överläggningar 86.02.25 mellan

representanter för skogsstyrelsen, Svenska jägareförbundet och svensk

älgforskning beslöts tillsätta en för att

arbetsgrupp

belysa och så långt möjligt ge förslag till lösningar

av vissa

frågeställningar kring problemkomplexet äl-

gen och skogen.

Den vid överläggningarna tillsatta

arbetsgruppen utökades, redan före dess första sammanträde, vad

avsåg

skogsbrukets representation. I gruppen har således ingått representanter för nära nog hela det svenska

skogsbruket. Arbetsgruppen antog namnet Älg/Skog-grup-

pen. Gruppen har under 1988 redovisat sin slutrapport

Älgen och -

Skogen Problemställningar och förslag till lösningar. Slutrapporten är enhällig. Rapporten bifogas - 1. bilaga

Älg/Skog-gruppen avrapporterade sitt uppdrag vid sam-

manträde på skogsstyrelsen 88.09.20. Därvid beslots

bl a att göra erforderliga ekonomiska beräkningar avseende för att föra

kostnaderna ut gruppens olika for-

slag i praktiken. Vidare beslöts att skogsstyrelsen

74 Bilaga 2

skulle inhämta yttranden över rapporten från skogsvårdsstyrelserna, vissa länsstyrelser, skogsbruksintressenter, m fl, medan jägareförbundet skulle inhäm-

ta yttranden från sina länsjaktvårdsförbund. Remissam-

- 2 och 3. av manställningarna bifogas bilaga Kopior det totala remissunderlaget kan erhållas från skogsstyrelsen.

Av remissutfallet framgår bl a att merparten av de i rapporten föreslagna åtgärderna tagits emot positivt

såväl av skogsbruks- som jaktintressena. Särskilt skall nämnas utveckling av metoderna för såväl älgsom skadeinventeringar. Vad gäller älginventering skall i detta sammanhang särskilt understrykas det angelägna i en utveckling och metodförbättring vad gäller älgobsinventering. Vidare anses följande frågor ha utomordentligt stor praktisk betydelse och hög prioritet.

Utveckling av realistiska rullande länsvisa älgskötselplaner.

Indelningen av länen i nog stora älgskötselområden.

En ökad användning av systemet med stor- eller grupplicenser.

En kraftig satsning på utbildning såväl regionalt som lokalt.

Samverkan mellan jaktvårdskretsar inom vandringsom-

I raden.

För att skapa ett forum på kretsnivå där kunskapen så-

väl om älg som skog är hög föreslog Alg/Skog-gruppen inrättande av kretsviltgrupper, i vilka markägar- och skogsintressena skulle ha samma antalsmässiga representation som jägarintressena.

angående kretsviltgrupper fick ett överlag

Förslaget bemötande vid skogsstyrelsens remissbehandpositivt men avstyrktes närmast enhälligt av länsjaktling vårdsförbunden.

Svenska behandling av ärendet framjägareförbundets gar av

Skrivelse till samtliga länsjaktvårdsförbund

89.03.01 - 4. bilaga -

“Utlåtande över Älg/Skog-gruppens rapport

89.04.l2 - bilaga 5.

sou 1990:60 2 75

Bilaga

Skrivelse med bilaga till samtliga länsjaktvårdsförbund 89.04.21 - 6. bilaga

Av den sistnämnda skrivelsen bl a

framgår att jägare-

förbundet uppmanar länsförbunden att snarast ta kontakt med skogsbruksintressenterna inom länsförbundens verksamhetsområde för att få till stånd “gemensamma

överläggningar med målsättningen att få ett av samtliga parter accepterat arbetssätt i älgskötselfrågorna.

Vidare framhålles i skrivelsen det angelägna i omedelbara, direkta överläggningar mellan jaktvårdskret-

sarna och av älgvårdsfrågorna berörda intressen inom

respektive jaktvårdskrets verksamhetsområde”. I detta sammanhang redovisas även att kretsarna har möjligheter att låta skogsbruket få fast representation, på samma sätt som redan gäller för LRF. och Skogsbruks- LRF-representanten skulle tillsammans med två representanter för jägarna kunna utgöra ett arbetsutskott för beredning av älgskötselärendena. En sådan arbetsgrupp skulle i princip fylla samma funktion som kretsviltgruppen utan att administrationen ökade.

Den arbetsordning som föreslås för hanteälgärendenas ring innebär också garantier för att alla synpunkter

på älgtilldelning m m verkligen når länsviltnämnden.

Avsikten är således att när länsjaktvårdsförbundet inger det samlade förslaget till länsviltnämnden skall i obeskuret skick bifogas kretsarnas och arbetsutskottens originalförslag eventuella reservajämte

tioner på samtliga nivåer.

Skogsstyrelsens behandling av ärendet framgår av skri-

velse 89.04.27 till samtliga -

skogsvårdsstyrelser bi-

laga 7.

I skrivelsen redovisas dels jägareförbundets förslag till handläggning av älgskötselärendena dels under-

stryks vikten av att skogsvårdsstyrelserna, i huvudsak genom skogsvårdskonsulenterna, allt på sätt söker

föra ut skogsbrukets synpunkter i arbetet med älgsköt-

selfrågorna.

När Älg/Skog-rapporten redovisades för

skogsstyrelsen och jägareförbundet 88.09.20 var, som framgår ovan, inte de ekonomiska konsekvenserna av förslagen belysta -

något som även framfördes av tämligen många re-

missinstanser. Mot bakgrund härav gavs en mindre grupp i uppdrag att ta fram det ekonomiska bakgrundsunderlaget.

Gruppen, i vilken ingick en representant från skogsstyrelsen, en från älgforskningen och en från jägareförbundet, redovisade sina överväganden vid sammanträ-

de 89.04.l4 på skogsstyrelsen. Resursbehov för

genom-

76 Bilaga 2 sou 1990:60

förande av Älg/Skog-gruppens åtgärdskatalog bifogas - 8. bilaga

Totalt uppgår medelsbehovet för de tre närmaste budgetåren till 5.350.000:- kronor -89/90, 6.150.000:-

kronor - 90/91 och 4.650.000:- kronor - 91/92.

Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet får härmed framhålla de mycket stora, delvis dock svârberäknade värden, som den svenska älgstammen representerar i form av bl a kött, jakt, rekreation, turism och frisk-

vård. Å andra sidan uppgår älgarnas skadegörelse på

skog och gröda samt de kostnader som orsakas vid kollisioner mellan älg och motorfordon likaledes till svårberäknade, men mycket höga belopp.

Det skall också framhållas att Älg/Skog-rapporten är

ett unikt dokument inte minst så tillvida att skogsoch jaktintressena enhälligt ställt sig bakom ett stort antal rekommendationer och förslag till hur älgstammarna skall skötas samtidigt som deras skadegörelse hålls inom rimlig nivå.

För att genomföra gruppens förslag erfordras emellertid, som redovisats, en tämligen bred satsning inom olika områden, i flera fall innebärande en direkt samverkan mellan skogs- och jaktintressena.

De ifrågavarande åtgärderna drar inte obetydliga kost-

nader, vilka emellertid, i jämförelse med den totala omslutningen av nytto- och skadesidan av älgstammen måste anses som blygsamma.

Vidare skall framhållas att de föreliggande problemen i huvudsak berör skog och älg. Mot bakgrund härav bör kostnadssidan för genomförande av Alg/Skog-gruppens förslag bestridas dels med medel ur viltskaderegleringsfonden dels med specialdestinerade medel över skogsstyrelsens ordinarie stat.

Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet hemställer

härmed att för genomförande av redovisade åtgärder för budgetåret 1989/90 erhålla sammanlagt 5.350.000:-

kronor.

Jönköping och Stockholm den ll maj 1989

Svenska jägareförbundet

V_§kogsstyrelsen

s» _ n /-_-_-z , .\V_ x .. ‘ :N i v I K T. .. / ,ø- / *3 Qi k-I. 6- -.

qáorn

Hägglund

Pet ersson

J70

‘\\V

S()LJ1990:60 77

Bilaga 3

Sammanfattning av förslagen i rapporten ”Älgen och skogen-...”

15 ÅTGÄRDSKATALOG Ansvarig CENTRAL NIVÅ 1 Älgobsinventeringen utvecklas vidare SVJ 2 Ansvariga lärare för utbildning/information på länsnivå utses och utbildas 5VJ+SKS

3 SKS skadeinventeringsinstruktion ses över SKS+SLU

4 Program för skogliga, biotopförbättrande åtgärder tas fram SKS+SLU 5 Forskninqsprogram för ålgvandringsområden tas fram SVJ+SLU 6 Nya kretsstadgar tas fram SVJ 7 Utredning av behovet av ytterligare resurser, ekonomiska och personella avseende forskning, inventeringar och administration SVJ+SKS LÄNSNIVÅ 1 Älqobsinventeringarna utförs mer heltäckande SVJ

2 Älgskötselområden och deras kretstäckning

definieras, samarbete mellan kretsar initieras SVJ 3 Länsvisa älgskötselprogram upprättas SVJ+SVS+ Harkägare 4 Bättre avskjutninqsrapporterinq genomförs SVJ 5 Organ- och tandinsamling införs SVJ 6 Organisation för bearbetning av insamlat material inrättas SVJ 7 Lärare utses för att på länsnivå utbilda kretsviltgrupps- och länsviltnämndsledamöter svJ+svs 8 Älgskötselomrädesvisa skadeinventeringar utförs SVS 9 Utläggning av provytor för uppföljning av betesintensiteten SVS 10 Länsvisa biotopförbättrande skogsskötselprogram tas fram SVS

78 Bilaga 3 S()LJ1990:60

11 Program för kompletterande flyginventeringar tas fram SVJ 12 Försök läggs ut i vandringsområden (om aktuellt) SVS+SVJ LOKAL NIVÅ 1 Her heltäckande älgobsinventering genomförs SVJ 2 Bättre avskjutningsrapportering genomförs SVJ 3 Organ- och tandinsalling genomförs SVJ 4 Kretsviltgruppsledanöter utses SVJ+Harkägare 5 Kretsviltgruppsledanöter utbildas SVJ+SVS 6 skadeinventeringar genomförs SVS 7 Skadeprovytor utläggs SVS 8 Biotopförbättrande åtgärder utförs SVS+Markagar‘e 9 Skogsvårdskonsulenterna utbildas SVS+SVJ 10 Vandringsområdesförsök utförs (om aktuellt) SVS+SVJ

Bilaga 4

Sten Lavsund

Institutionen för viltekologi Sveriges lantbruksuniversitet

KRONHJORTEN I SVERIGE

Historik Kronhjorten är en ursprunglig art i Sverige vilket bl. a. finns belagt genom fossilfynd från sydvästra delarna av landet. Arten fanns vid 1600-talets början troligen inom många områden i Sydsverige, okänt med vilka tätheter, men började gå tillbaka i antal redan vid denna tid. Orsaken var sannolikt en omfattande, okontrollerad jakt och detta ledde till att kronhjorten efter omkring år 1850 endast fanns kvar med ett litet bestånd i centrala Sydskåne, ca 100-talet djur. När det gäller fasta förekomster förblev situationen sådan ända till slutet av 1950-talet. Under tidsperioden från år 1920 och framöver gjordes dock ganska många ströobservationer av kronhjort framför allt i den västra delen av Götaland och Svealand, men även bl. a. i Blekinge, på Öland och i Jämtland. Dessa djur kom i flertalet fall sannolikast från Norge där i de västra delarna av landet en god kronhjortsstam förekom under hela tidsperioden. Den stora förändringen skedde i slutet av 1950-talet då kronhjortar avsiktligt släpptes fria på ett antal platser i södra Sverige upp till Mälardalen. Efter år 1963 krävdes tillstånd för utsättning. Efter denna tidpunkt tillkom dock ytterligare frilevande djur genom rymningar från hägn. Detta gjorde att vid slutet av 1960-talet kronhjort fanns etablerad på drygt 10-talet platser i landet upp till Mälardalen. År 1973 gjordes en mera detaljerad översikt av förekomsten som visade att kronhjort fanns med reproducerande bestånd inom ett 15-tal områden och det totala antalet djur uppskattades till drygt 800. De största bestånden fanns i Skåne med uppemot 300 djur, Blekinge med ca 100 och Södermanland med ca 130. Dessa uppskattningar är dock mycket ungefärliga. Under hela tidsperioden fram till år 1973 fortsatte observationerna av strövande handjur som beskrevs ovan.

Utvecklingen under perioden 1973-1989 Ovan redovisade områden har under fortsättningen av 1970-talet och 1980talet utgjort centrum för en fortsatt spridning av kronhjorten i landet. I slutet av 1970-talet (SOU 1983:21, Vilt och Jakt) uppskattades antalet djur

80 Bilaga 4 sou 1990:60

till ca 1 500. Denna uppskattning torde dock grunda sig på ett ganska bristfälligt material. Vissa försök har under år 1989 gjorts att få ett visst grepp om kronhjortsstammens aktuella numerär. Uppskattningen har gjorts genom direktkontakter med de län där huvuddelen av kronhjortsstammen finns i dag. I flertalet fall är dock uppgifterna liksom tidigare mycket osäkra och dåligt dokumenterade. Enligt dessa uppgifter är kronhjortsbeståndet våren 1989 i storleksordningen 2 700-3 400 djur (tabell 1).

Tabell 1 Förekomst av kronhjort i Sverige våren 1989 enligt uppskattningar gjorda i de olika länen. Obs! 1 allmänhet mycket osäkra uppgifter som sällan bygger på regelrätta inventeringar.

Säkrare uppgifter föreligger vad gäller avskjutningen av kronhjort. Av tabell 2 och av figur 1 framgår att avskjutningen i Skåne med vissa variationer har ökat från drygt 100 fällda djur till en topp på drygt 200 fällda

Tabell 2 Avskjutning av kronhjort i Sverige under tidsperioden 1973/74- 1987/88, 73 avser jaktåret 1973/74, 74 avser 1974/75 etc.

L + M 113 113 118 159 156 147 123 112 116 131 138 145 184 206 171 2 132

Övriga 4 0 1 0 1 1 1 0 3 0 2 0 0 0 3 12 Hela landet 135 120 172 209 236 267 278 300 382 400 472 550 581 580 576 5258 Grundar sig på statistik från statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet. Viss osäkerhet gäller särskilt för 1970-talet eftersom de statistiska uppgifterna inte alltid stämt överens.

Bilaga 4 81

Figur 1 Avskjutning av kronhjort i Sverige fördelad på olika län åren 1978-1987. Antal 220--

200-- / 180-- \| 150-- 4AB+C+U 0- D+E

1405-\

/r

\ ° 120 .. / 0 |- H

g.

ae

/)

//o

80-- 4- L+ M

/â/ Å P+ R

A áA

\

40-1 /°/--/ A

Z: \A

I‘ I D1“

ZOT | . Ä

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987Ãr

djur jaktåret 1986/87. I övriga delen av landet har det i många län rört sig om en långsam ökning från senare delen av 1970-talet då jakten började få någon omfattning att tala om. Avskjutningen i Stockholms, Uppsala och Västmanlands (AB + C + U) län har legat på drygt 100 djur under hela

1980-talet, medan en kraftig ökning skett i Södermanlands och Östergöt-

lands (D + E) län till 130 djur och i Kalmar (H) län till drygt 100 djur jaktåret 1987/88. I Blekinge (K) län har en försiktig ökning av avskjutningen skett under 1980-talet från mindre än 10 till drygt 20 fällda djur per år. Av ovanstående redovisningar framgår klart att en tillväxt har skett i kronhjortsbestånden under senare delen av 1970-talet och 1980-talet. Tyvärr är dock de redovisade talen mycket osäkra. Om man ser till de uppskattade beståndsstorlekarna och den redovisade avskjutningens storlek talar en hel del för att en tillväxt sker av bestånden åtminstone i vissa län. Osäkerheten om hur denna fördelar sig är dock mycket stor varför jag här avstår från att spekulera i frågan mera i detalj. Jakt efter kronhjort har under den ovan redovisade tidsperioden huvudsakligen skett på licens. Endast i vissa områden i anknytning till det skånska kronhjortsreservatet har allmän jakttid förekommit. I tabell 3 har en sammanställning gjorts för länen med kronhjortsavskjutning över utnyttjandegraden av licenserna. Av tabellen framgår klart att det i allmänhet har rört sig om ett lågt utnyttjande. Endast i få fall når detta 50 %. Jaktåret 1987/88 ligger hälften av länen under 30 % utnyttjande av licensen och medeltalet för landet är 30 %.

82 Bilaga 4

Tabell 3 Utnyttjandegrad i % för kronhjortslicenser under tidsperioden 1981/ 82- 1987/88, där 81 = 1981/82, 82 = 1982/83 etc.

Hur kan vi reglera kronhjortsbestånden? Ovan har framgått att våra kunskaper om kronhjortsbeståndens numerär i olika områden oftast är ganska dåliga. För att på något förutsägbart sätt genomföra en reglering av bestånden torde sådana kunskaper utgöra den första och helt grundläggande förutsättningen. Även våra kunskaper om köns- och ålderssammansättningen i bestånden är mycket begränsade. Sådana kunskaper är viktiga om man har ett önskemål om att fördela jakten på olika köns/ålderskategorier. Den har vidare stor betydelse om man vill fastställa beståndens tillväxtpotential. Hinden hos kronhjorten föder normalt bara en kalv. Därför blir hos denna art åldern för könsmognad och dräktighetsfrekvensen väsentliga faktorer för reproduktionens storlek. Tillgängliga data från andra länder visar att dessa faktorer kan variera i avsevärd utsträckning mellan olika områden och olika betingelser. För att vara användbara måste således kunskaperna om dessa faktorer anknyta till det aktuella området eller åtminstone till förhållandena i Sverige. Mycket begränsade studier har gjorts på detta område i Sverige. De studier som gjorts antyder att könsmognaden kan vara tidig hos de svenska kronhindarna och att dräktighetsfrekvensen är hög. Men några säkra kunskaper om könsmognadens och dräktighetsfrekvensens relation till åldern finns inte från Sverige. Således saknar vi i stor utsträckning ett underlag för att fastställa beståndens tillväxtpotential. Mot bakgrunden av nyss redovisade stora brist på reella kunskaper om de faktorer som skulle ligga till grund för en reglering - en målinriktad skötsel - av kronhjortsbestånden i Sverige måste man ställa sig frågan om en reglering i dag egentligen är möjlig. Vi saknar i stort sett all den kunskap som måste ligga till grund för en sådan verksamhet. Det måste således vara mycket svårt att på rimligt sätt ge en tilldelning av licenser för avskjutning som innebär en reell reglering av bestånden. De data som redovisas i tabell 3 visar även att utnyttjandet av licenserna i dag är starkt varierande

4 83

Bilaga

mellan olika år. Detta visar att licenserna är föga anpassade till det bestånd vilka de är tänkta att reglera. Som redovisas nedan är kronhjorten socialt organiserad och brunstaktiviteterna där handjur och hondjur möts sker ofta på år från år återkommande platser. Som en del i detta brunstbeteende ingår en viss kamp mellan handjuren - direkt genom regelrätta kroppsliga kraftmätningar - men kanske huvudsakligen genom styrkemätningar såsom det karaktäristiska brölandet och genom exponering av kroppsliga karaktärer, t. ex. hornstorleken. Vissa dominerande hjortar blir fäder till flera kalvar än de ej dominanta. Eftersom det tar upp emot tio år för en hanhjort att uppnå maximal styrka och storlek och med det sociala system som nyss beskrivits torde det från biologisk synpunkt vara eftersträvansvärt att en population innehåller ett antal handjur som nått verkligt mogen ålder. Det jaktsystem som kommer att tillämpas för kronhjort i framtiden borde därför innehålla någon regel som gör att ett tillräckligt antal större handjur verkligen finns i beståndet. Man kan dock inte utan vidare påstå att en sådan regel/begränsning verkligen får någon avgörande betydelse för beståndets framtida utveckling från genetisk synpunkt. Men även från naturvårdssynpunkt torde det vara angeläget att ett kronhjortsbestånd innehåller dessa större/äldre handjur vilka är enstor upplevelse från natursynpunkt och lägger grunden för de spektakulära brunst/brölaktiviteterna under förhösten. En ökad andel handjur i ett bestånd innebär ju även en minskad potential för tillväxt i beståndet vilket kan vara en fördel i vissa avseenden.

Några drag ur kronhjortens ekologi

Födoval och biotoputnyttjande När det gäller födovalet är kronhjorten en art som i stor utsträckning hämtar sin föda från fältskiktet. Detta gäller särskilt under den snöfria delen av året, men ofta även så länge det går under vintern då den gräver fram olika växter under snön. Vid större snödjup eller skarsnöförhållanden övergår den alltmer till att beta skott från buskar och träd. Det torde dock vara så att ett inslag av vintergröna växter och/eller bärris och ljung är väsentliga för kronhjorten även under vintern. En total hänvisning till buskskiktsföda är troligen mindre gynnsam för arten. Detta beteende med betning i fältskiktet gör att kronhjorten i stor utsträckning uppsöker olika typer av fält under olika delar av året. Det gäller vallar av olika slag närhelst de är tillgängliga, oljeväxter under höst, vinter och vår, höst- och vårbrodd av olika sädesslag och på sensommaren betar kronhjorten, liksom älgen, med förkärlek de mognade havrefälten. Kronhjorten kan även ge sig på rotfrukter, t. ex. potatis och morötter, där den sparkar upp och äter av de underjordiska delarna. När det gäller betning i buskskiktet är artens vana att äta bark av olika slag väl dokumenterad. Bark av många olika arter ingår i kronhjortens diet. Det gäller här många olika lövträdsarter men kanske mest känt är bark från

84 4

Bilaga

10-30 år gamla granar och bark från ungtallar i åldern 7-12 år av en storlek om 1,5-3 meter. Utnyttjandet av såväl tall som gran kan ha stor omfattning om lämpliga bestånd finns tillgängliga. Skador uppkommer både under vintern som barkgnag och under sommaren som flängning av barken. Bark är ganska bra föda för kronhjorten, då den är likvärdig med annan tillgänglig föda och kan anses utgöra ett mer eller mindre naturligt inslag i artens näringsval. Artens bästa biotoper torde vara ett landskap med omväxlande skogar och åkrar och med en mosaik av olika typer och åldrar på skogsbestånden. Det landskap som vi har i Sydsverige torde i de flesta fall ge kronhjorten mycket goda levnadsbetingelser. Snön är en viktig faktor för arten vilket gör att de norra delarna av landet torde lämpa sig klart sämre för kronhjorten. Mycket talar för att ett varaktigt snötäcke på mer än 50 cm djup är en klar nackdel.

Social organisation, rörelser m. m. Kronhjorten brukar beskrivas som ett flocklevande djur. Detta gäller särskilt hindarna och ungdjuren. Äldre hanhjortar rör sig ofta över större områden än vad hindar och ungdjur gör och lever huvuddelen av året mer eller mindre solitärt eller i små grupper. Tillsammans med hindar/ungdjur uppträder de framför allt under brunsten i perioden augusti-september. Handjuren brukar ansluta sig till hindarna från mitten till slutet av augusti och de huvudsakligaste brunstaktiviteterna pågår sedan under september månad. Brunsten torde i viss utsträckning sträcka sig in i oktober, men det mesta är troligen avklarat under september månad. Ibland företar handjuren uppenbarligen mycket långa vandringar vilket framgår av det stora antal fynd av strövande hanhjortar som gjorts över stora delar av Sverige alltsedan 1920-talet. Normalt är dock handjurens förflyttningar av begränsad omfattning, men dock ofta klart utanför de områden som hindar/ungdjur rör sig inom. Förflyttningar för handjur på fyra-fem mil mellan årstiderna finns belagda. Grundenheten i en kronhjortsflock är den äldre hinden med kalv och fjolårskalv. Det s.k. smaldjuret, dvs. ett hondjur på 1-2 år, behåller oftast kontakten längre tid med modern än vad den s.k. spetshjorten, dvs. ett handjur på 1-2 år, gör. Till skillnad från älgen ansluter oftast smaldjuret till hinden under sommaren direkt efter det att denna fått årets kalv. Ibland kan flera generationer av hindar med kalvar bilda flockar där alltså framför allt hondjuren är nära släkt med varandra. Dessa mindre hindgrupper kan sedan allt efter omständigheterna sluta sig samman till större eller mindre flockar under kortare eller längre tid. Om någon gynnsam näringskälla finns att tillgå kan sådana flockar även i Sverige uppgå till mer än 50 djur. Vanligen är dock flockarna betydligt mindre, de flesta under 6-8 djur. Under en stor del av året lever handjur och hondjur åtskilda. De möts under brunstperioden då hanhjortarna infinner sig i de områden där hindarna finns sedan tidigare. De större handjuren strävar därefter att vinna

Bilaga 4 85

inflytande över ett antal hondjur och då oftast genom att med olika beteenden hålla rivaler borta från sina hindar. Den dominerande hanhjorten råder alltså vid ett visst tillfälle — en natt- över ”sina” hindar. Samtidigt har hindarna alla möjligheter att om de verkligen vill lämna en viss s. k. platshjorts område. Detaljerade studier av märkta djur har visat att en hind under en viss brunstperiod kan dyka upp hos olika handjur i ett område. Hanhjortens möjligheter att härska över sina hindar är således kanske något mera begränsad än som det ofta populärt framställs. Helt klart är dock att de största, dominerande handjuren blir fäder till flera kalvar än de yngre och/eller svagare handjuren. Men i viss utsträckning blir även dessa fäder till en del kalvar. Som beskrivits ovan är handjuren betydligt rörligare än vad hindarna är. Dessa anses ofta vara mycket lokaltrogna och år från år uppehålla sig inom ett visst område. Inom detta område etablerar sig även hindens honliga avkommor och en stabil population uppstår. De iakttagelser som gjorts angående kronhjortens spridning i landet talar dock för att en betydande spridning förekommer även bland hondjuren, annars skulle ju inte etableringar ske i nya områden. Närmare kunskaper om hur detta går till och vilka faktorer som är betydelsefulla är dock mycket sparsamma.

Skadegörelse

De olika skador som kronhjorten förorsakar inom jordbruk och skogsbruk kan i mångt och mycket tas som ett uttryck för artens normala utnyttjande av sina biotoper. Som framgått angående närings- och biotopval ingår bark från växande träd och olika jordbruksgrödor som en naturlig del i kronhjortens näringsval. Om kronhjort förekommer med stammar av någon större omfattning får vi alltid räkna med att olika typer av skador förekommer i större eller mindre omfattning. Skadornas omfattning kommer att vara relaterad till tätheten på kronhjortsbeståndet som finns i ett visst område. Nivån på skadorna kan dock variera från område till område. Vi saknar i dag kunskaper för att på något enkelt sätt relatera skadegörelsen till beståndstätheten. Några beräkningar eller sammanställningar av vad kronhjortsskadorna kostar finns inte sammanställda. Vissa data finns från det förutvarande reservatsområdet i Skåne. Där uppgick ersättningen för jordbruksskador enskilda år vid mitten av 1980-talet till mellan 100 000 och 200 000 kr. När det gäller skogsskadorna finns vissa värderingar som ligger till grund för ersättningar vid avvecklingen av kronhjortsreservatet. Här har skadorna värderats till storleksordningen 4 milj. kr. Inräknas tidigare erlagd ersättning uppgår kostnaderna till 4,5 milj. kr. Om även ersättning för en viss förmodad tillväxtminskning läggs till blir totalbeloppet nära 7 milj. kr. Om dessa båda belopp slås ut över den tidsperiod som reservatet var i funktion, 17 år, blir kostnaden per år 300 000 alternativt drygt 400 000 kr. Jämfört med skadorna på andra håll i landet kan nog skadorna i det skånska

86 Bilaga 4

området anses vara osedvanligt höga beroende på den stora tillgången på granbestånd lämpliga att skada för kronhjorten.

Målsättningar och skötselprogram I samband med kartläggningen av kronhjortsbeståndens storlek våren 1989 har även vissa synpunkter angående det aktuella läget vad avser målsättning och skötselprogram för kronhjort som föreligger i olika län tagits fram. I allmänhet är det representanter för respektive läns jaktvårdsförbund som står för uppgifterna. Eftersom dessa är svårgripbara och svåra att på rätt sätt återge och precisera återges nedan läget i ett antal län utan att det anges vilket län det gäller i varje enskilt fall. Därigenom fås en översikt av läget i landet utan att kanske vissa felaktiga uppgifter kommer att bindas till enskilda län. Län 1. Ingen politik finns men man vill ha ett begränsat antal djur i några områden där problem ej uppstår. Jakten har eventuellt minskat beståndet på senare år jordbruket är starkt negativt till kronhjort i länet. Län 2. Målsättning att bevara beståndet på nuvarande nivå. Restriktioner angående avskjutning av handjur över en viss storlek anses även vara viktigt för den framtida vården av stammen. Hyggliga kunskaper om beståndsstorleken vilket gör att licenstilldelning/fördelning anses vara något så när anpassad till målsättningen. Län 3. Målsättning saknas mer eller mindre. Eventuellt regleras beståndet i vissa delar av länet medan i andra en ökning sker på grund av begränsad jakt. Inget intresse för vård av stammen, t. ex. att bevara större hanhjortar. Län 4. Ingen direkt målsättning utöver att de skall få finnas men helst ej öka i antal. Avskjutningen tros ha hållit tillbaka beståndets utveckling. Län 5. En viss positiv inställning till att de skall få finnas. Beståndet regleras eller hålls åtminstone tillbaka i sin utveckling på något sätt. Inga restriktioner har tillämpats utöver fördelningen i licensen mellan vuxna djur och kalvar. Man anser inte att restriktioner vad avser handjuren vara nödvändiga. Län 6. En viss expansion skall tillåtas men om skador blir för besvärande sätts en ökad jakt in. Man anser att detta hjälpt till att lösa lokala problem. Jaktens omfattning styrs i stor utsträckning av jägare/markägare och samordas över större områden. Län 7. Ett glest bestånd skall tillåtas i områden med föga problem. I andra områden med besvärande problem skall beståndet ej få utvecklas. Län 8. Målet en måttlig stam av hög kvalitet med tolerabla skador. Begränsning av avskjutningen av större handjur anses mycket väsentlig. När det gäller den officiella kronhjortspolitiken för hela landet så finns knappast någon sådan formulerad utöver det förbud för utplantering som gäller sedan 1960-talet.

sou 1990:60 Bilaga 4 87

Litteratur

Ahlén, I. 1965: Studies on the red deer, Cervus elaphus L., in Scandinavia. Viltrevy 3: 1-376. Clutton-Broch, TH., Guinness, F.E. och Albon, S.D. 1982: Red deer. Behavior and Ecology of two sexes, 378 s. Chicago. r Lavsund, S. 1974: Skadegörelse på tall Pinus silvestris L., av kronhjort, Cervus elaphus L. Rapporter och uppsatser, Nr 15. Inst. för skogs- 1 zoologi, Skogshögskolan. Lavsund, S. 1975: Kronhjortens, Cervus elaphus L., utbredning i Sverige i 1900-1973. Rapporter och uppsatser, Nr 18. Inst. för skogszoologi, Skogshögskolan. Lavsund, S. 1976: Kronhjortens, Cervus elaphus L., ekologi i områden med nyetablerade populationer i Syd- och Mellansverige. Rapporter och uppsatser, Nr 25. Inst. för skogszoologi, Skogshögskolan.

88 SOL 1990:60

Länsstyrelsen BESLUT Västernorrlands län

Bilaga 5

1989-06-09

Långsiktigt program för älgstammens utveckling i Västernorrlands län

Ett långsiktigt program för älgstammens utveckling i länet har 1985-O6-14 antagits av länsstyrelsens styrelse. Förslag till ärliga förändringar och kompletteringar av programmet lämnas fr o m 1986 av länsälgnämnden, numera länsviltnämnden. Beslut i dessa frågor fattas av länsstyrelsen. Innehåll: 1. Programarbetets bakgrund och dess bedrivande t 0 m länsstyrelsens beslut 1985-06-14 (bil 1)

Deskriptiva avsnitt: 2 t 0 m 8

Älgstammens värde frán olika aspekter

3. Motstáende intressen

4. Nuvarande älgstams status

5. Vandringsälgarna 6. Situationen beträffande älgskador

7. Älgolyckor i trafiken

8. Friluftslivets intressen

Förslag: 9. och behovet

Älgstammens storlek, sammansättning av

inventeringar

Vandringsälgar

10. 11. Lämpliga metoder att minimera skogsskadorna 12. Lämpliga åtgärder för att minska älgolyckorna i trafiken 13. Jakttidens längd och förläggning

14. Älgvárdsdistrikten

15. Behov av ytterligare forskning

Bilaga

2. Älostammens värde frán olika aspekter

värden ur ett flertal

Älgstammen representerar betydande

aspekter. De väsentligaste kan anges enligt följande:

. som art har en given funktion i naturen.

Älgen ekologisk

. Allmänhetens upplevelser av älg i markerna, liksom älgjakten, utgör stora rekreativa värden.

. Stammen har ett högt samanlagt köttvärde. Ett ökande intresse finns även för användning av älghud som läderråvara.

. Älgens förekomst innebär för markägaren inkomster vid

jakträttsupplátelser.

. I ett vidare sammanhang utgör älgstammen en specifik genetisk resurs i jämförelse med andra länders älgstammar.

. I vissa lägen är älgens lövkonsumtion positiv för skogsföryngringarna.

3. Motstáende intressen

Betydande betesskador har konstaterats pá tallkulturer i länet. Pâ en del häll synes skadorna ha kulminerat, men skadebilden är inte entydig och fär fortfarande anses som allvarlig inom stora områden.

Antalen trafikolyckor mellan älg-bil och älg-tag ligger fortfarande pá en hög nivå, vilket medför mänskligt lidande, förlust av materiella värden och ökade várdkostnader för samhället.

Älgjakten upplevs psykologiskt av en del utövare av övrigt

rörligt friluftsliv som begränsande för vistelse i markerna

under särskilt den första jaktperioden. Aven utövare av annan jakt hävdar ej sällan att älgjakten medför svårigheter att effektivt nyttja smáviltsarrenden. Pá senare år

synes dock förhållandena ha förbättrats i dessa bada sist-

nämnda avseenden.

90 5

Bilaga

Nuvarande älastams status

tilldelning och med en normal Enligt länsstyrelsens i licensområdena planerades den åttioprocentig avskjutning beräknade av älgstammen under 1988 bli ca avskjutningen 9 000 - 9 400 älgar. Vid en sådan avskjutning skulle stammen efter ha varit ca 15 200 - 15 600 djur, vilket i jakten skulle ha inneburit ca 7,2 djur/1 000 ha. genomsnitt

Beroende minskat utfall av jakten med ca 700 älgar, på ett beräknas länets vinterstam 1988/89 uppgå till ca 16 000 Viss osäkerhet i finns beroende på att älgar. beräkningen vinterns planerade inventering tyvärr ej kunnat genomföras. har tagits till någon annan form av dödlighet Ingen hänsyn

iän jakt.

16 000 motsvarar ca 7,5 djur/1 000 hektar. Jämfört älgar med situationen förra vintern, har stammens numerär minsdock i den utsträckning som var planerad. Motsvakat, ej rande värde för vintern 87/88 var ca 7,9 djur/1 000 hek-

tar.

Generellt bedöms medelålder ha ökat något de älgstammens senaste åren. Andelen har dock minskat ytterligare och tjur anses vara för låg. Stammens nuvarande reproduktionsför- (ca 45 %) bedöms generellt vara något för låg, med måga tanke på den höga andelen hondjur.

innehåller en hög andel djur, som företar kor- Algstammen tare eller vandringar mellan säsongsmässiga ståndlängre har t ex konstaterats äga rum mellan platser. Vandringar inlandet och kustnära områden samt mellan höglänta områden och ådalarna. I vissa delar av länet sträcker sig vand-

ringarna över länsgränserna.

I förhållande till framtagna beräkningar beträffande lämptill är lig älgtäthet med hänsyn skogsbrukets intressen, nuvarande i fortfarande för stor. Tät-

älgstam genomsnitt

heten varierar dock inom länet.

Vandringsälgarna

I samband med älgstammens ökning har särskilt uppmärksammats hos stora delar av stammen att företa benägenheten vandringar mellan särskilda vinter- resp sommarområden. I kombination med även vanan att vintertid bilda flockar har

ett flertal problem accentuerats:

sou 1990:60 Bilaga 5 91

. Skogsbrukets tallföryngringar har vintertid inom mycket stora arealer av länets skogsmark utgjort foderplatser för vandringsälgar. Omfattande och ekonomiskt betydande skogsskador har därmed uppkommit.

. Vandringarna innebär att älgarna under sin väg korsar ett stort antal vägar med allvarliga följder för trafiksäkerheten. Koncentrationerna medför ytterligare trafikrisker.

. Ansamlingarna av älg kan inom områden med begränsad fodertillgäng resultera i dels att ett onormalt hart be-

testryck pa ungtallbestánd uppstår, dels att negativa följdeffekter pa djurens hälsotillstånd kan uppkomma.

. Möjligheterna att relatera beskattningsplaner till gjorda inventeringar begränsas genom stammens rörlighet.

Fran genetisk synpunkt torde älgvandringarna bidra till en för stammen hälsosam omsättning av arvsmassan.

6. Situationen beträffande äluskador

Inom länet har tidigare lokalt konstaterats mycket kraftiga

betningsskador pa tallungskog. Situationen har nu mildrats

något men bedöms fortfarande av skogssakkunniga som allvar-

lig även frán regional synpunkt.

SCA och Mo och Domsjö AB och Svanö AB har inventerat sina

marker. Skogsvárdsstyrelsen (SVS) har i ett dokument översiktligt beskrivit skogsskadeläget i länet efter att ha

sammanställt uppgifter fran samtliga större skogsbolag 0 dyl och fran den egna distriktspersonalen. Fa entydiga uppgifter föreligger beträffande skador inom privatskogsb-

ruket. Det kan dock befaras att skadorna pa det enskilda skogsbrukets vanligtvis arealmässigt mindre föryngringsytor

är betydande. Skadorna är här därför totalt sett troligen ännu större.

En utbredd uppfattning bland vara att

skogssakkunniga synes antalet nytillkomna skador i tallungskogarna har minskat.

Detta far tolkas som en effekt av att storlek

älgstammens

successivt minsbum genom en ökad avskjutning.

Som bedömningsgrund vid avgöranden om lämplig nivå pa älgstammen säväl regionalt som distriktsvis har framtagits riktvärden, som distriktsvis anger rekommenderad älgtathet, se vidare avsnitt 9.

92 5

Bilaga

Älgolyckor i trafiken

Antalet i trafiken har under de senare áren älgolyckor nivå. Under den senaste tioársperioden i legat pá en hög

länet nåddes en i antalet rapporterade kolli-

olyckstopp

sioner mellan under 1980 (444 olyckor). En avsevärd

älg-bil i har därefter skett. Orsaken härtill nedgång olycksantalet är en samverkan mellan flera faktorer, som bl a förmodligen ökad av älgstammen, viltstängsel och informaavskjutning tion.

ANTAL KOLLISIONER BIL/ÅLG, Y-LÄN 450

4005 3505

3005 2505 2005 1505

50-]

o...,...,.fi.1 1973 1977 1992 1999 1990

ÅR

Vad gäller kollisioner mellan älg-tag är någon trend i svår att påvisa. Olyckorna synes dock mera än utvecklingen i vägtrafiken inträffa på speciellt utsatta platser. Den ofta goda betestillgángen vid banvallarna nämns här som en bidragande olycksorsak i många fall.

Det bedöms att antalet olyckor i trafiken där älgar är

inblandade fortfarande är alltför stort.

sou 1990:60 Bilaga 5 93

8. Friluftslivets intressen

För att planerade avskjutningar skall ha kunnat ske i tillräcklig omfattning och under jaktligt sett lugna förhållanden, bar det ansetts nödvändigt med en lång jakttid. Från det övriga rörliga friluftslivet har dock ibland förmärkts vissa reaktioner mot älgjaktens omfattning i tid och rum, vilka främst septemberjakten. Pågående jakt synes

gällt

nämligen i en del fall innebära en psykologisk spärr mot vistelse i markerna för t ex bär- och svampplockning. En senareläggning av septemberjakten har bidragit till en förbättring av förhållandena. Länsstyrelsen och jägarorganisationerna har bedömt att problem beträffande konkurrens om tillgången till markerna under den första jaktperioden bör kunna minskas genom i första hand ökad lokal information om jaktens förläggning i tid och rum. Ett omfattande kontaktpersonsystem har därför utarbetats, med vars hjälp en friluftssökande allmänhet kan informera sig om var och när älgjakten sker. Systemet har givit gott resultat.

9. Ãlqstamens storlek. sammansättning och behovet av inventeringar

torlgk

Ãlgstammens storlek i länet skall baseras på en samanväg-

ning av de värden som stammen representerar samt de skador en alltför stor älgstam åstadkommer. Av avgörande betydelse för stammens nivå är den skadegörelse på skog som är en naturlig effekt av älgens betning, liksom frekvensen av antalet trafikolyckor med älg inblandad.

Beräkningarna om lämplig älgtäthet i länet totalt och i de olika âlgvårdsdistrikten skall utgöra riktmärken vid den fortsatta planeringen av stammens avskjutning. Utfallet av denna tillämpning bör noga följas.

Länets vinterstam av älg skall i genomsnitt uppgå till 7-8 älgar/1 000 ha. Som högsta rikttal inom enskilt älgvárdsdistrikt skall 10 älgar/1 000 ha tillämpas. Inom områden med sänkt fodertillgång p g a tidigare är det hög älgstam nödvändigt att temporärt underskrida normalvärdena. För varje distrikt anges sålunda ett intervall, vars nedre gräns bör medge återhämtning av betesförhållandena. Vid stark variation inom ett distrikt bör en differentiering kunna ske i olika delområden.

Riktvärdena förutsätter att älgstammen är någorlunda jämnt fördelad inom älgvårdsdistriktet under vintern. I fall där stammen uppvisar stora variationer skall mindre delområden betraktas. En strävan skall vara att stora av ansamlingar älg under vintern motverkas.

94 Bilaga 5

Högsta älgtäthet (vinterstam):

ÄLGVÅRDSDISTRIKT ALG PER 1 000 HA

Örnsköldsviks norra . . . . . . . . . . . .. 4-6

Qrnsköldsvik . . . . . . . . . . . .. 6-8 Örnsköldsviks västra . . . . . . . . . . . .. 4-6 Sollefteå norra . . . . . . . . . . . .. 4-6 Sollefteå västra . . . . . . . . . . . .. 5-7 Sollefteå mellersta . . . . . . . . . . . .. 5-7 Sollefteå södra . . . . . . . . . . . .. 5-7 Sollefteå . . . . . . . . . . . .. 6-8 Kramfors . . . . . . . . . . . . . .. 6-8 Kramfors östra . . . . . . . . . . . . . .. 6-8 Härnösand . . . . . . . . . . . . . .. 6-8 Timrå . . . . . . . . . . . . . .. 7-10 Sundsvalls norra . . . . . . . . . . . . . .. 5-7 Sundsvall . . . . . . . . . . . . . .. 7-10 Sundsvalls västra . . . . . . . . . . . . . .. 6-9

Ånge östra . . . . . . . . . . . . . .. 6-9 Ånge . . . . . . . . . . . . . .. 5-7 Ånge västra . . . . . . . . . . . . . .. 5-7

Sammansättning

Länets älgstam bör avkasta största möjliga mängd kött. Den genetiska kvaliteten bör upprätthållas genom att stammen fastslås innehålla lämplig andel tjurar. Stammen bör vidare erbjuda jägarna många tillfällen till jakt.

Målsättning (vinterstam):

. Länets älgstam skall innehålla största möjliga antal produktiva djur av båda könen.

. Av de vuxna djuren skall minst 40 % utgöras av tjurar, av vilka så många som möjligt skall vara av god kvalitet.

. Vinterstammen skall innehålla en liten andel kalvar.

Vid tilldelningen bör andelen kalv normalt vara SO % av totala andelen djur.

sou 1990:60 Bilaga 5 95

gehovet av inventeringar

Länsstyrelsen anser att ett sä fullgott underlagsmaterial som möjligt skall användas i värden av länets älgstam. Som en grund i detta arbete skall därför tillämpas ändamålsenliga metoder för beräkningar av älgstammens storlek och sammansättning.

Den flyginventering av älg som árligen utförs i länet bör fortsätta. Den tidigare tillämpade inventeringsmetoden, med omrädesvis heltäckande inventering från helikopter, har fr o m 1989 frängátts. Inventering bedrivs numera frán fastvingeplan över provytor. Nu tillämpad metod är 50-75 % ,billigare än inventering fran helikopter.

Den påbörjade älgobsinventeringen bör fortsätta som komplement till flyginventeringarna. I det totala inventeringsarbetet bör länsstyrelsen och jägarorganisationerna tillsammans organisera en ökad uppgiftsinsamling om älgstammens status baserad pá jägarnas lokalkunskap.

10. Vandringsälgar

Länsstyrelsen bedömer att trots viss kunskap om älgvandringarna i länet bör fortsatt insamling av fakta i ämnet bedrivas. Extra flyginventeringar inom begränsade områden och under lämplig tid kan komma till användning sä att älgstammens vandringsvanor i länets olika delar kartläggs. Kunskap härom utgör en viktig faktor vid bedömningar angáende stammens beskattning.

I älgvärdsdistrikt med extraordinära förhållanden med avseende pá vandrande älg kan länsstyrelsen, förutom beslut om förlängd jakttid, även besluta om en i tiden differentierad tilldelning sá att större delen av avskjutningen träffar invandrande älgar.

Länsstyrelsen anser att problemet med vandringsälgar bl a frán skadesynpunkt motiverar ett samrádsförfarande med länsstyrelsen och jägarorganisationerna i Västerbottens respektive Jämtlands län.

96 5

l3üaga

11. Lämpliga metoder att minimera skogsskador

tillåtna storlek bestäms i stor utsträckning av

Ãlgstammens

betningsskador på länets tallungskogar. Länsstyrelgraden sen anser det därför väsentligt att systematiska älgskadeutförs så att skadebildens utseende kan fölinventeringar i lika status beräknas. jas mån som älgstammens årligen Arbetet bör bedrivas av skogssakkunniga med specialkunska-

per i ämnet.

Huvudinstrumentet för att hålla skadornas omfattning på en nivå är en lämplig avskjutning av för näringen acceptabel Detta bedömer länsstyrelsen kan innebära en älgstammen. av den befintliga älgstammen inom vissa distrikt, minskning så att föreslagna normer om

på sikt skogsvårdsstyrelsens

kan nås. Av detta följer att många distlämplig älgtäthet rikt bör bli föremål för en differentierad tilldelning med

hänsyn till den befintliga skadebilden. En målsättning

beträffande skall även vara att den i första hand jakten utförs somar- och höstområden. Detta medför i älgarnas ökat samarbete i frågan mellan länen liksom krav på ett och deras å den ena sidan och mellan jägarna organisationer skogsnäringen å den andra sidan.

Med nuvarande om skadeläget anser länsstyrelsen att kunskap det i flera av länets är motiverat att

älgvårdsdistrikt

sänka storlek till en lägre nivå än vad den älgstammens långsiktigt kan vara.

etc ej sällan en

Älgskador på tallföryngringar utgör

Länsstyrelsen föranvisning om fodertillgången på marken. ordar att i ökad utsträckning beaktar innebörden markägarna om hänsyn till bl a faunan i

i 21 § skogsvárdslagen

skogsbruket så att tillgängligt älgfoder på impedimentmarker sparas vid skogliga åtgärder. genomgående

till den ordinarie jakten kan främst p g a Som komplement skogsskador och risker härför uppkomma behov av ytterligare

inom lokalt områden. Sådana avskjutning av djur begränsade s k extra tilldelningar prövas av länsstyrelsen med hänsyn

till risken för skador samt redan genomförd avskjutning i

omrâdet. Skaderisken skall vara relaterad till varje mar-

marker i området. Intyg om arealen tallplanterinkägares liksom om den översiktliga bilden av ev tidigare gar, skogsskador, skall lämnas av sakkunnig skogsvårdstjänsteman eller av två som är väl insatta i skogsbruks- och personer, skogsskadefrágor. Tidigare under jakten genomförd avskjutbör ha nått 80 % av tilldelningen för att ning i princip extra skall kunna erhållas. Bland tilldelade tilldelning av kalvar ha nått motsvarande nivå. djur bör avskjutningen Därutöver skall avskjutningen i princip ha skett i enlighet

med länsstyrelsens rekommendationer.

sou 1990:60 Bilaga 5 97

12. Lämpliga atgärder för att minska älaolvckorna i trafiken

Sambandet mellan älgstammens utveckling och antalet älgolyckor i trafiken har tydligt visat sig i länet. Olycksfrekvensen har även ökat genom bl a älgarnas vandringar vintertid. Under de senaste åren har antalet olyckor halverats.

Länsstyrelsen bedömer dock att antalet älgolyckor i länet fortfarande är alltför stort. Det är därför angeläget att atgärder vidtas för att öka trafiksäkerheten i detta avseende.

Lämpliga atgärder:

. Länets älgstam bör lokalt eller i delar av länet minskas ytterligare. Vid de distriktsvisa tilldelningarna bör hänsyn tas till kända lokala förhållanden vad gäller älgtillgáng, älgvandringar och trafiknätet. Koncentrationer eller grupper av älgar, som bedöms trafikfarliga längs vintervägarna, bör kunna bli föremål för riktad avskjutning eller skyddsjakt.

. Informationen om riskerna för älgolyckor bör ges ökad tyngd i bilskolorna och i förebyggande syfte även särskilt markeras i skolornas

trafikundervisning.

. Trafikanterna bör på olika sätt informeras om lokala riskförhállanden. Okad användning av flygspaning och av

meddelanden i lokalradion förordas.

. Uppsättning av viltstängsel, typ nätstängsel, i anslutning till länets vägar med kända olycksrisker bör fortsätta.

. Siktröjning utmed vägar med kända olycksrisker. Det är dock viktigt med en effektiv eftervård. En bedöm-

skoglig

ning av hur röjningen bäst bör utföras rekommenderas vid

planeringen av arbetet.

. Fortsatt användning av tillfälliga lokala varningsanordningar vid vägavsnitt där älg uppehåller sig.

. Befintliga varningsmärken vid vägarna bör fortlöpande ses över med hänsyn till trafikintensiteten och skadebilden.

Vad gäller älgolyckorna utmed järnväg anser länsstyrelsen att Statens Järnvägar bör studera de mest olycksdrabbade sträckorna med avseende pá troliga

olyçkgorgaker_ Åtgärder

bör därefter for att antalet kollisioner vidtagas pá sikt skall kunna minskas.

98 Bilaga 5

13. Jakttidens länqd och förlängning

En väl årlig beskattning av länets älgstam innegenomförd bär ett stort och tidskrävande arbete. Jakttiden skall därför längd att jägarnas möjligheter att genomges sådan föra den önskvärda avskjutningen inte begränsas.

Jakttidens i länet under september t 0 m 1991, som början av nedanstående tabredan bestämts av regeringen, framgår lå. Därav även vilket datum den senare licenspeframgår rioden bör börja i länet.

.1989 11 september 14 oktober

1990 10 september 13 oktober

1991 9 september 12 oktober

slutdatum för de båda jaktperioderna bestäms årli- Lämpliga beslut. En lämplig avvägning mel-

gen genom länsstyrelsens

lan friluftslivets behov av och önskejägarnas respektive mål om tillgång till markerna under september bör därmed komma till stånd.

Friluftslivets tillgång till exempelvis bär- och svampmarker under hösten bör enligt länsstyrelsens bedömning även till stor del kunna tillgodoses genom goda relationer mel-

lan jägarna och övriga friluftsintressen. Länsstyrelsen

förordar därför att det befintliga systemet med kontaktdet rörliga friluftslivet behålls personer gentemot bör även fortsättningsvis verka

Jägarorganisationerna

för ökad insikt bland jaktlagen om vikten av att kunna upplysa om var och när älgjakt sker.

I de fall man i utsatta älgvandringsdistrikt behöver ökad

jakttid för att genomföra extra stora avskjutningar ser under årets sista länsstyrelsen positivt på en lång jakttid månader.

5 99

Bilaga

14. Älgvårdsdistrikten

Väsentliga delar i vården av länets är dess älgstam till lokala variationer anpassning i fodertillgången,

uppmärksamhet kring reproduktionsförhållandena och kännedomen om ålgskador i de olika älgvårdsdistrikten. Förändringar av normalbilden bör ge upphov till åtgärder.

Efterföljande översiktliga redovisning ger en bild av hur stammen i de olika älgvårdsdistrikten kan te efter sig jakten 1988. Av tabellerna framgår även hur denna stam för de olika distrikten förhåller sig till önskad nivå enligt skogsvårdsstyrelsens normer. Beräknad vinterstam/1 000 ha bygger dock i flera fall på delvis inaktuella inventeringsuppgifter. Aven fenomenet med vandringsälgar inom vissa distrikt inverkar på siffrornas

tillförlitlighet.

Med ledning av de framtagna riktvärdena bör på sikt en

lämplig nivå på älgstammen i stort kunna

upprätthållas.

Detta kan ske genom tillräckligt stora kombitilldelningar

nerade med avskjutningar som anpassas efter jägarnas och markägarnas kunskap om markernas och den

förutsättningar

lokala stammens storlek och samansättning.

xwvunsoxs-ruxm D-vou mm xc. xx--:4-n 5:. D-vik n. Dinburd O-Von vu X2. ?url FU rum u. s-vun vrrn

jOII-løv-ø-uun

S11 vu It. Sax-divan SU ueuaun ls. Swan: vu SU år: )6. hu: e a sanezma n_ 5.4,. kat-tor: u. Am}. ‘-2.

_\,r-—~/

100 5

Bilaga

Beräknad stam Beräknad stam Rek högsta Inv.- Älgvárds- Areal 1000 ha efter efter jakten vinterstam/ är distrikt jakten ha 1989/1000 ha 1000 ha 1988/1000

160 5,1 4,4 4-6 84/85 Ö-vik norra

181 5.9 5,8 6-8 84/85 Örnsköldsvik

västra 301 7,6 7,8 4-5 84/85 Ö-vik

S1á norra 139 9.0 5-7 85/86 S1â västra 9,0 92 6,6 6,6 5-7 85/86 S13 södra

SundsvaH

Ange

Ånge

9,6 s 11,3

n = norr om ä1ven s = söder om ä1ven

Beräknad stam efter jakten 1989 utgår frán 1änsjaktvárdsförbundets förslag. De efterfö1jande distriktsvisa kommentarerna baserar sig på beräknad vinterstam 1988/89.

Bilaga 5 101

sou 1990:60

Qrnsköidsviks norra

Ett distrikt som varit utsatt av omfattande älgvandringar vintertid från Västerbottens 1än, vilket medfört aiivariiga betesskador och trafikproblem. Vinterstammen är f n i paritet med rekommenderad vinterstam.

Örnskö1dsvik Distriktets äigtiilgáng i vinterstam understiger nagot rekommendationen.

-Örnskö1dsviks västra Vinterstammen i distriktet är f n något för hög. Rekommenderat tai bör på sikt nås.

torde vara än rekommendationen om

Ãigstammen något högre

vinterstam. Beräkningen bygger dock pá flyginventehögsta som utfördes 84/85 och 85/86, varför beräkningen är ring något osäker.

So11efteá me11ersta dock utförd vintern 85/86. Se Soiiefteá, inventering

So11efteá norra Se Soilefteá meiiersta.

011efteá västra Se Soiiefteá meiiersta.

§o11efteá södra Distriktets ligger i Iinje med rekommenderad vinäigstam terstam. Kramfors östra Nuvarande vinterstam ligger något över rekommendationen.

102 Bilaga 5

Kramfors

Vinterstamen bedöms vara nágot högre än den lägre normsiffran 6,0 älgar/ 1 000 hektar.

Utvandringen av älg vintertid bedöms vara större än invandringen. Hänsyn till detta har tagits vid bedömningen av vinterstammen.

Härnösand

Stammen bedöms f n ligga i linje med rekommenderat tal. Detta undantaget Hemsön, som bedöms ha en mycket stor älgstam, samt Härnön, där stammen är mycket svag. Totalt för distriktet bedöms stammen vara ca 7,8 älgar/1 000 ha. Variationen är dá tämligen stor. Denna variation att gör hänsyn mäste tas härtill genom differentierad tilldelning.

Ãlgvandringen bedöms ske frán Kramfors till Härnösand och

frán Härnösand till Timrå. Detta har beaktats vid beräkningen av vinterstammen för dessa älgvárdsdistrikt.

Timrå

Distriktet utgör vintertid ett vandringsmál för älg frán sáväl Sundsvalls n:a som Härnösands âlgvárdsdistrikt. Detta har beaktats vid beräkningen av vinterstammens numerär och måste även beaktas vid framräkning av Diffe-

tilldelning.

rentiering av tilldelningen bedöms nödvändig med tanke pá ojämnhet i stammen.

§gggsvall

Storleken för nuvarande älgstam understiger lägsta normvärde 7,0 älgar/1 000 ha.

Sundsvalls norra

Totalt sett för distriktet bedöms vinterstammen överstiga det övre normvärdet 7.0 älgar/1 000 ha. Detta anses bero på en stor lokal variation i stammen. Differentierad tilldelning bedöms därför nödvändig. Vandringar försvårar beräkningarna för distriktet ifråga. av älg till norr Utvandring delen av Sundsvalls västra kan anses konstaterad.

sou 1990:60 Bilaga 5 103

§undsvalls västra

Stammen pá norra sidan av Ljungan bedöms ligga i närheten av den lägre normsiffran 6,0 älgar/1 000 ha. På södra sidan är variationen stor och speciellt efter gränsen mot Gävleborgs län kan konstateras att stammen kräver en hög avskjutning. Differentierad tilldelning anses nödvändig. söder om Ljungan där stammen mäste sänkas ytter-

äpeciellt igare.

Ånge

Stammen bedöms i genomsnitt ligga i närheten av den lägre normsiffran 5,0 älgar/1 000 ha. Variation i täthet mellan norra respektive södra sidan av Ljungan gör det nödvändigt med differentierad tilldelning. In- och utvandring av älg bedöms ske i viss utsträckning vintertid. Hänsyn till detta har tagits vid framräkning av vinterstammens numerär.

Ånge östra

Vinterstammen bedöms ligga mellan den högre och den lägre normsiffran 6-9 älgar/1 000 ha. Hänsyn har då tagits till in- och utvandring av älgar vintertid. Speciellt söder om Ljungan bedöms utvandringen till Gävleborgs län vara stor.

Ångg västra

Älgstammen bedöms ligga något högre än den högre normsiff-

ran 7,0 älgar/1 000 ha. Detta betyder att stammen behöver sänkas ytterligare genom en fortsatt hög avskjutning. Hänsyn till in- och utvandring av älg vintertid har tagits vid framräkning av vinterstammen.

104 Bilaga 5

15. Behov av vtterliqare forskning

Situationen beträffande bolagsmarkernas älgskador är väl känd genom de inventeringar som där företagits. Däremot saknas en mer detaljerad och samlad bild av älgskadornas omfattning och fördelning inom de enskilda smáskogsägarnas markinnehav. Förhållandet är ej tillfredsställande och utgör en betydande osäkerhetsfaktor vid bedömningen av lämplig nivå-pá stora delar av länets älgstam. Länsstyrelsen anser det som angeläget, att nödvändig information även i detta avseende kan samlas in.

För det fortsatta inventeringsarbetet bör emellertid metodanvändning, tidpunkt för inventering etc samordnas så att resultaten frán olika inventerare och marker kan jämföras på ett enkelt sätt.

Länsstyrelsen beslutar att anta detta program.

I den slutliga handläggningen av detta ärende, i vilket landshövding Bertil Löfberg beslutat och förste länsassessor Hákan Englund varit föredragande, har även länsrád Leif Byman och byrádirektör Lars-Ola Norén deltagit.

Enlig lä tyrelsens beslut

sou 1990:60 105

Bilaga 6

STBEENS NBIURVÅRDSVERK BESLUT Naturraursavdelningen Enheten för faunavárd och jakt 1939 o 542 Byrádirektör Per Bjurholm

1 (5) samt bilaga

Dnr 397-2524-89 Nj Regeringen

Jordbruksdepartementet

103 33 STOCKHOLM

E R S Ä T T N I N G A R F Ö R V I I.T S K.A D O R

Naturvårdsverket har vid överläggningar inan Viltskadeutredningen cxnbetts att sammanfatta verkets erfarenheter av handléggnjngen av ärenden om ersättning för viltskador samt redovisa eventuella förslag till förbättringar av systemet.

Naturvårdsverket fär därför redovisa följande erfarenheter och läxma följande förslag.

A I.IfH.Ã N T Bestammel“ ser om ersättning för skadegörelse orsakad av vilt återfinns i Förordning om ersättning vid vissa viltskador, m. m. (1980:400), Förordning om ersättning vid vid vissa skador av rovdjur (1976:430) och i Förordning om försöksverksamhet med bidrag till utplantering av skog san skadats av älg (1988:406). Här diskuteras emellertid endast förordningen cm vid vissa viltskador.

San frangár av förordningen om vid vissa skador av vilt - ankanmer det läns- (viltskadeforordningen VSF) på styrelserna att bl a harxdlägga an ersätmixig för skadegörelse pá gröda orsakad av älg och hjort. cm ersättning för skadegörelse av annat slag orsakad av andra viltarter än rovdjur (se nedan) harxiläggs däranot enligt 17 § VSF av naturvårdsverket med stöd av 22 § VSF.

A N S Ö K N I N G A R O M E R S Å T T N I N G Under fanársperioden 1984-1988 har antalet inkama till naturvárdsverket om ersättning för viltskador ökat med 320 %. Utvecklingen frangár av nedanstående tabell:

106 Bilaga 6

O R S A K E R Orsakerna till den dramatiska ökningen är flera. En viktig orsak är att jordbruket dras med ekonomiska problem, vilket medför att jordbrukama är mindre benägna än tidigare att tåla skador av vilt. En annan viktig orsak är den gynnsamma utvecklingen för nägra av de viltarter som står för den största delen av viltskador-na, bl a Vidare har fredningen av sälarna inneburit att de redan ekonomiskt hårt trängda kustfiskarena inte längre kan skydda sina redskap, vilket medfört krav pá ersättning för sälarnas skadegörelse. Slutligen har kännedomen ökat om att ersättning för viltskador kan erhållas.

SKADOR AV ÃLG OCH HJORT Naturvårdsverket har funnit att utvecklingen när det gäller sådana viltskador orsakade av älg och hjort sam ersätts efter beslut av också har ökat i anfattning. I länsstyrelserna län i södra Sverige utgör kostnaderna för skador av många od) den klart dominerande delen av utgifterna för älg hjort viltskadefonderna. I flera län är utgifterna så beumgande trots höjningar av fállavgiftema, man inte att, betydande kan klara av den.

S T A T I S T I K Under 1988 harxdlade naturvårdsverket 241 ärenden om ersättför viltskador. Av dessa var 20 överklaganden. ningar

ärendena rörde 11 viltarter. sälar och gäss svarade sammanlagt för sammanlagt 166 ärenden, varav 11 var överklaganden.

7.589.127 kronor, varav 2.706.393 kronor Sammanlagt begärdes beviljades som ersättningar. Av bifogade bl a vilka ytterligare viltarter som framgår

Det bör särskilt noteras att av de elva (11) berörda är endast fyra (4) helt fridlysta (säl, arberna/artgrupperna och trana) i den meningen att någon allmän utter, hackspett (1987:905) inte är fastställd

jakttid enligt jaktförordningen

och att tillstånd till inte alls eller endast skyddsjakt undantagvis meddelats.

För huvudsakligen att allmän Övriga arter/ gäller är fastställd att tillstånd till skyddsjakt

jakttid och,/eller

meddelats mer eller mindre generöst.

ADMINISTRATIVA PROBLEM från naturvårdsverkets handléggning av an- Erfarenheterna om ersättning för viltskador har visat att följande

föreligger med nuvarande handläggningsordnixig.

problem

Lånsstyrelsernas handläggning VSF ankommer det länsstyrelserna att handlägga Enligt på för orsakad av älg och ärenden om ersättning skadegörelse också ärenden an jakt efter hjort. Iénsstyrelserna handlägger Det att länsälg och hjort samt om skyddsjakt.

sou 1990:60

Bilaga 6 107

styrelserna har samlad kontroll över ned skadeproblemen görelse orsakad av älg och hjort.

Länsstyrelserna kan således vid av handläggning ansökningar cm för av och skadegörelse tillstånd till jakt efter älg och hjort, ta samtidigt hänsyn till skadsituationen. I anråden med hög skadefrekvens kan avskjutningen ökas och tillstånd till meddelas för skyddsjakt att minska skadegörelsen och därmed också Vid handläggning av om kan lärsstyrelsen genom god person-, lokal- och sakkännedan göra tämligen precisa bedanrungar ‘av skal igheten i stal lda krav och ta hansyn till sökandens försök att genom jakt minska skadegörelsen.

Naturvårdsverkets

handläggning

vid naturvårdsverkets av handläggning an ersättningar för viltskador orsakade av andra viltarter än älg och hjort, regelmässigt yttrande från som länsstyrelsen i sin tur från

yttrande skogsvårdsstyrelsen, lant-

bmksnänxrden eller fiskenämuden. svarar länsstyrelsen därmed för den egentliga av handléggningen ärendet, gencm att den samlar in hela det som krävs för beslut i faktaunderlag ärendet. Naturvårdsverket svarar endast för själva beslutet

Av naturliga skäl saknar naturvårdsverket i huvudsak den person-, lokal- och sakkännedom san behövs för att i sin tur kunna bedöma riktigheten i den som utredning länsstyrelsen genanfört. Verket får därför i stort sett helt förlita sig på lansstyrel sens

Gencm att det ankommer på länsstyrelserna att handlägga ärenden om skyddsjakt, saknar naturvárdsverket vidare möjligheter att försöka minska med skadegörelsen genom jakt utgångspunkt från de behov av skyddsjakt som upprepade ersättningsanspråk föranledda av skadegörelse av en viss viltart kan ge upphov till.

Exempel på problem Enligt naturvårdsverkets mening leder den uppdelade hand-

läggningen till flera problem.

Mot bakgrund av hur viltskadeärendena den handläggs delade handléggningen ett slöseri ned Den nedför

resurser.

också längre handläggningstider än

Med härxsyn till naturvárdsverkets nuvarande arbetsbelastning, resursproblem och besparingskrav samt de betydligt angelägnare arbetsuppgifter som ávilar verket, kan handléggningen av

viltskadeérendena inte anses vara särskilt neningsfulla.

Handléggning av ärenden an viltskador måste samordnas ned

insatser som jakt och andra skadeförebyggande åtgärder. Genomförda insatser för att minska skadegörelse är ju en

grundläggande förutsättning för att kunna få Den

108 6

Bilaga

saxmrdningen finns redan hos länsstyrelserna när det gäller oda hjort. När det gäller övriga viltarter svarar länsälg styrelserna för handläggning av ärenden an skyddsjakt.

Enligt VSF skall den skadelidande endast belastas med en Linder skadeåret, oavsett hur ménga gånger han begär självrisk för viltskador och oavsett vilka viltarter som orsakat skadorna. Med nuvarande delade handläggning är det administrativt komplicerat att i varje enskilt ärende kontrollera om den skadelidande redan belastats med självrisk.

PROBLEM AV ANNAT SLAG an ersättning för viltskador har från viltarter. Det förefaller som huvudsakligen gällt fridlysta an det i det allmänna zâttsmedvetandet varit självklart att endast kan erhållas för skador orsakade av sådant vilt. Den har emellertid gett vika för den uppfattningen till numera dominerande uppfattningen att skador av synes alla viltarter skall ersättas. Det framgår bl a av de ärenden

verket hittills handlagt. Ges denna uppfattning ytterligare kmmer viltskadezlirendena att bli än mer administrativt spelrum beumgande och kostnadskréivande.

En annan gmndprincip för ersättning av viltskador viktig har varit att endast skall lämnas för skador på som den skadelidande på något sätt är beroende av agendan för sin existens. Det som cm också denna princip synes svår att försvara. Allt fler för skador bli begär som är avsedd för fritidsbruk eller Inotsvarande. på egendom

Vid av an ersättning för viltskador handläggning saknas formulerade grurxier för hur enligt 17 § VSF precist skall beräknas. Det medför att självrisken ofta självrisken beräknas Detta leder i och för sig till

måste godtyckligt.

att kan till vars och ens ekonomiska ersättningen anpassas men nedför att självriskerna uppfattas som både situation, och orättvisa. från administrativ synpunkt är obegripliga detta inte tillfredsställande.

FÖRSLAG TILL FÖRÃNDRINGAR bör det samlade ansvaret för all 1. Länsstyrelserna ges av ärenden om ersättning för viltskador. handläggning

av för slador orsakade av älg och 2. Med undantag ersättning endast lämnas för skador orsakade av hjort, bör ersättning är fredade och för vilka tillstånd till skyddsviltarter som jakt inte har Ineddelats.

endast lämnas för skador på agendan etc. 3. Ersättning bör är beroende av för sin existens. Det vilken den skadelidande endast bör lämnas för skador att ersättning exgglvis etc. san odlas yrkespå grödor, trädgårdsprodukter, skog, samt för permanent boende, byggnader mässigt på bostadshus och anvéalnda fiske-

san används yrkesmässigt yrkesmässigt

redskap.

sou 1990:00 Bilaga 6 109

4. Klart definierade regler för av sjålvriskens storlek i andra fall än vid av skador av och älg hjort. Självriskens storlek kan exempelvis bestämmas till 5.000 kronor plus 5% av den bn.rttoe.rs‘attni.ng som myndigheten räknat fram.

5. Genom praxis har vissa grdnser kanmit att utbildas över vilka ersättning för vilt-skador inte kan erhållas. Bland annat gäller att ersättning för skador på inte kan skog erhållas om den brukade arealen överstiger 100 hektar.

Gränseravsådant slagscxnnéxmsunderpunktsérklart motiverade, eftersom ett företag med stor ansättning/brukad areal måste anses ha större förutsättningar att tåla skadegörelse av vilt än ett företag med liten arséttning/bmkad areal. Av faunavårdsskál är det vidare av betydligt större intresse att hålla de små markégarna/brukarna skadeslösa än de stora.

Enligt verkets mening är det darf ör angeläget att gr-arxser över vilka ersättning inte kan erhållas finns klart angivna i lagstiftningen. Den otunänxrmda gränsen för skog syna t ex lämplig i det aktuella sammanhanget. Liknande gränser för jordbruket torde också kunna fastställas.

FÖRESKRIFTER San redan berörts medför ett genomförande av de olika förslagen ett flertal fördelar för såväl myndigheterna som de skadelidande. Nackdelar kan emellertid också tänkas kamma att uppstå. Naturvårdsverket anser dock att eventuella nackdelar kan lösas genom att naturvárdsverket bemyndigas utfärda sådana föreskrifter och allmänna råd till den nya lagstiftning som krävs för genomförandet av förslagen.

Naturvårdsverket får mot bakgrund av den anförda föreslå att handläggning av och beslut i ärenden om för viltskador enligt 17 § viltskadeférordningen snarast delegeras till länsstyrelserna. Verket får vidare föreslå att övriga förslag beaktas i samband med den pågående viltskadeutredningen.

Beslut i detta ärende har fattas av undertecknad generaldirektör. Vid ärendets handläggning har i övrigt néizvarit avdelningschef Frisén, avdelningsdirektör Bergh och byrådirelctör Bjurholm, föredragande.

Q v” -v fl_).$_ x

Vagftr-id Paulsson

Bjuxho \

110 Bilaga 6 sou 1990:60

ERSÃTTNINGAR FÖR VILTSKADOR 1 988 Bilaga 1 (2)

Art Antal ärenden sökt belopp Beviljat belopp

AIS Dot 22 Ibt 2 871 966 Tot - Ans 16 3 000 - Besv 6 2 300 000 -

BÄVER Ibt 3 Tot ospecific Ibt 14 000 Ans 2 Besv 1

IRANA ‘Dot 22 Tot 229 552 Tot 181 113 Ans 22 2 171 311 Besv 64 912 64 492

Tot - GRÃVIDIG Tot 1 Ibt ospecific Ans 1 Hav

HACIGPEPI Dot 10 Dot 26 405 Tot 13 260 Ans 8 3 760 3 500 Besv 2 8 745 6 000

RINGIIJVA Ibt 3 Tot 588 056 Tot 210 000 Ans 3 43 957 10 000 Besv 426 265 150 000

SAL Tot 103 Tot 3 276 514 Ibt 1 896 432 Ars 101 1 920 2 000 Besv 2 230 944 110 000

UITER Ibt 3 Tot 88 064 Dot 80 000 Ans 3 14 701 15 000 Bav 54 363 49 000

GASS Dot 63 Ibt 381 184 Tot 212 578 Ans 54 457 49 Besv 9 48 720 17 407

7 916 Ibt - RADJUR Tot 1 Ibt - Ans 1 7 916 - Besv

‘Dot 10 Tot 119 470 Ibt 99 010 VIIJSVIN Ans 10 838 678 Besv 54 471 34 967

7 589 127:- IUTAIE UIBETALI 2 706 393:- IUI‘ALT ANSÖKI

sou 1990:60 6 111

Bilaga

Bilaga 2 (2)

Deckenförklaringarz å II totalt Ans = inkomma Besv = inkomna överklaganden lägsta sökta/beviljade belopp av inkomna = av inkomna högsta sökta/beviljade belopp ospecific = ansökan innehéller-1.nget specificerat krav pá ersättning uttzyclct i kronor

Bilaga 7

Till statsrådet Mats Hellström Jordbruksdepartementet

Skogsstyrelsen och Svenska Jägareförbundet har i en skrivelse till regeringen ansökt an medel för att genomföra vissa älgförvaltningsâtgärder. Framställningen grundas på rapporten och - och utarbetad av a:

Älgen Skogen Problemställningar forslag

gemensam arbetsgrupp.

Skrivelsen har överlämnats till utredningen om vissa viltskador. Jag har under utredningens gång haft tillfälle att diskutera aktuella problemställningar med arbetsgruppen och även tagit del av gruppens slutrapport .

Gruppens bedömningar och förslag till lösningar ligger väl i linje med utredningens när det gäller att åstadkomma en balans av älgstarrmen.

De i skrivelsen aktualiserade frågorna bör samordnas med mitt förslag cm en satsning på utbildning och information för att lokalt

minska älgstanmen genom en ökad avskjutning och ett större lokalt ansvar för älgskötseln.

Ett sådant projekt bör ges ett konkret oda målinriktat innehåll san snabbt kommer till praktisk nytta för jägarna lokalt. Syftet bör vara

att uppmuntra till ökad samverkan i s.k. älgskötselområden

att anvisa metoder san ger bra basinfonration sam underlag för

älgskötselplaner i jaktvårdskretsar och älgskötselområden

att få igång ett lokalt organiserat samarbete mellan markägare och

jagare cm älgskötseln

att de marklösa jägarnas villkor beträffande bl.a.

utbudet av jakttillfällen och prisutveckling på jaktarrenden.

Projektet bör gerxomtföras under tre år och redovisas senast 1994 och

resultatet ingå i den utvärdering av de förslag till åtgärder scm

utredningen kommer att föreslå för en balanserad älgstam.

sou 1990:60 Bilaga 7 113

Projektet bör till viss del kunna finansieras av nedel ur viltskaderegleringsfonden och jaktvårdsfonden. Även företrädare för svenskt skogsbruk borde ha ekonomiskt intresse av att stödja projektet.

Jag föreslår att jordbruksministern redan under hösten 1990 inbjuder berörda parter för att diskutera uppläggningen av projektet enligt ovan innan slutlig ställning tas till detsanna.

Stockholm 1990-06-21

,// r

zzcw//aJ

*§4 Fransson

j

Bilaga 8 STATENS NATURVÅRDSVERK PROMFMORIA Naturresurnvdelnin n Enheten för hun rd och jakt 199041531 Avdelninpdi »här Per Bjurholm

ADMINISTRATION

FÖHENKLAD

AV ALGJAKTEN

SAMMANFATINING

Naturvårdsverket anser att nuvarande älgjaktssystem, liksom det tidigare med samordnad är både dyrt och komplicerat att systemet älgjakt, administrera. Det har inte heller medfört några positiva effekter i fråga om eller skötseln av älgstarnmen. Naturvårdsverkets har därför älgjakten lämnat en rad till ändringar av systemet Vid utarbetandet av förslag har verket utgått från de bestämmelser som för närvarande förslagen gäller fär älgjakten

Den försöksverksamhet med som bedrevs under 20 år reglerad älgjakt Västmanlands och delar av Norrbottens lån har i Kronobergs, gett omfattande erfarenheter som verket delvis funnit kan ligga till grund för till av nuvarande Verket har emellertid förslag förändringar system. ansett att det inte är möjligt att införa en helt produktionsanpassad såsom den bedrevs i försökslänen. Verket har därför utgått från älgjakt att områden för B-licens och så kallade kalvjaktområden skall jakt på bedrivas även i fortsättningen. Verket anser för övrigt att jakten på dessa områden har stor betydelse från rekreationssynpunkt och att det skulle kränka enskild rätt att beskära att få jaga på dem. möjligheterna Jakten områdena i fråga har dessutom hittills inte visat sig ha någon på negativ inverkan på älgstammen.

Vidare har sådana till förändringar eftersträvats som bättre förslag den enskilde behov och önskemål. Erfarenheterna tillgodoser jägarens har visat att det en bättre och bättre förutsättningar för älgskapar jakt stammem skötsel.

Naturvårdsverket föreslår följande ändringar av älgjaktssystemet.

1. Registreringsförfarandet förenklas avsevärt. Den som vill jaga älg på ett visst område skall anmäla det till länsstyrelsen. Anmälan skall innehålla de som länsstyrelsen bestämmer, vilket bör innebära uppgifter att samma som skall ñnnas i en ansökan om registrering uppgifter idag också skall ñnnas i anmälan Uppgifterna i anmälan noteras i läns-

Över ålgjaktsområden (persondator eller data-

styrelsens register Därefter erhåller anmälaren ett beslut från länsstyrelsen om terminal). att området är och att en förutsättning för att få bedriva jakt registrerat området är att i anmälan är korrekta. Av beslutet skall på uppgifterna vidare framgå om området registrerats som område för A- eller B-licens eller om området inte registrerats alls (kalvjaktområde).

Länsstyrelsen kontrollerar alltså inte uppgifterna i anmälan. Ofullständig anmälan återsänds för kompletteringar.

Bilaga 8 115

Visar det senare att anmälan varit oriktig återkallas registrerings-

sig beslutet, varvid jakt inte får bedrivas armat än efter älgkalv. Aven andra bör mot anmälare som medvetet lämnat rättsliga åtgärder övervägas oriktiga uppgifter.

2. av förenklas. För varje älgvårdsdistrikt fastställer Tilldelning älg länsstyrelsen, efter hörande av jaktvårdsförening, jaktvårdslcretsar och länviltnämnd, den minimiareal för områden för A-lioens som man måste över för att få fälla en vuxen älg. Arealen fastställs med hänsyn förfoga till av älg och trañkolyckor med älg tillgången på älg, skadegörelse inblandad. räknas därefter ut automatiskt med hjälp av Tilldelningen persondator eller motsvarande som oclså skriver ut preliminära beslut automatiskt. Tilldelningen görs således schablonmässigt inom hela eller eventuellt stora delar av och utan individuell anpassning.

älgvårdsdistrikt

3. Områden för B-licens skall registreras efter anmälan samma sätt

på

som för områden för A-lioens. Registrering skall medges utan särskild prövning. Arealkravet bör för sådana områden vara 5 ha, liksom fallet är idag för älaktsområden med Generell tilldelning. Idag finns lika många områden för B-licens och Generell tilldelning som för A-liecns, trots att de förra bara täcker ca 4% av landets ålgjaktsareal. En avbyråkratisering av registreringen av dessa områden skulle leda till avsevärda besparingar för länsstyrelserna utan negativ inverkan på älgstammens skötsel.

4. Administrationen av älgjakten på länsstyrelserna bör i största möjliga utsträckning datoriseras och automatiseras. Det spar arbete, tid och pengar. Dataprogram finns redan framtagna som kan anpassa enligt föreliggande förslag.

5. För stabila älgaktsområden som bedöms kunna få samma tilldelning under flera år, bör beslut om tilldelning gälla tills vidare (rullande tilldelning).

6. Jakträttshavare med A-licens som erhållit en tilldelning som gäller tills vidare, bör tillfälligt få överskrida den årliga tilldelningen. Avskjutningen skall dock närmast kommande år minskas med det antal älgar

som tilldelningen överskridits med föregående år. Förslaget innebär en

avkriminalisering av överskjutningarna och minskat arbete för polismyndigheterna.

7. Tilldclning av älgkalvar områden för A-licens

på upphör. Läns-

styrelsen tilldelar endast vuxna djur. Jakten efter älgkalv blir därmed fri, vilket bl a innebär att kalvarna kan beskattas effektivare där de under det aktuella året för tillfället befinner sig. Förslaget bör leda till en behövlig ökad avskjuming av kalv.

8. Fällavgifterna för älgkalv slopas. I stället ökas fällavgifterna för vuxna djur med den avgift som tidigare gällde för älgkalv. Förslaget är en följd av förslaget om fri kalvjakt. Det förväntas dessutom leda till att motivationen för att skjuta älgkalv ökar.

116 Bilaga 8

9. Anmälan om resultat av älgjakten på licensområden bör i fortingen älg fällts. Förslaget år bl a en följd av sättningen göras även om om fri kalvjakt. Dessutom har många länsstyrelser även av förslaget andra skäl begärt en återgång till den tidigare ordningen med obligatorisk att anmäla jaktresultat. Genomförandet av förslaget skyldighet innebär förenklingar för hantering av âlgstatistiken, som för övrigt bedöms få ökad betydelse.

10. Ju färre tilldelningsbeslut länsstyrelsen behöver fatta, desto mindre tid och kostnader kräver arbetet. Mycket talar därför för att jägarna bör stimuleras att på väg slå samman sina marker och därmed skapa områden för storlicenser. Aven områden för B-licenser bör ha rätt att ingå i ett sådant storlicensområde. Naturvårdsverket anser dock att ett ökat antal storlicenser inte får medföra att ytterligare en administrativ nivå införs i älgjakten. l samhället gäller ju generellt at} man försöker skapa korta beslutsvägar och ökad decentralisering. Algjakten utgör inget undantag.

11. Naturvårdsverket anser att ökad frihet genom avreglering leder till ökade kunskaper och ökat ansvar hos jägarna Verket vill därför förorda ett systern som innebär att älaktsområden som är minst 2.000 ha och som bildats på frivillig väg, själva får svara för skötseln av sin älgstam (älgskötselområden). Det innebär att några beslut om tilldelning inte behöver fattas. Området bestämmer således självt år från år vilken avskjuming som är lämplig med hänsyn till tillgången på älg, älgskador och trafikolyckor med älg inblandad.

12. Jakttiden för bör generellt omfatta hela jakttidsramen, det vill älg - samt oktober säga tiden september januari (län med septemberjakt) januari (övriga län). Långa jakttider ökar möjligheterna att fälla tilldelat antal djur, ger andra jägare bättre utrymme för sin jakt, ger en lugnare jakt och skapar bättre möjligheter att beskatta skadegörande älgar. Dessutom spar en lång jakttid arbete för länsstyrelserna, då behovet av att utöka jakttiden för att möjliggöra skyddsjakt bortfaller.

13. Beslut om tilldelning bör fortsättningsvis inte få överklagas. Naturvårdsverket kan naturligtvis inte ha bättre förutsättningar än länsstyrelserna att i det enskilda fallet göra en mer precis bedömning av hur

stor tilldelning ett enskilt âlgjaktsområde bör ha. Förvaltningslagens

bestämmelser tillgodoser på ett nöjaktigt sätt de krav den enskilde kan

ha på att långt fram i beslutsprocessen kunna påverka sin sale Härtill

kommer att flera beslut enligt jaktförordningen redan idag inte får överklagas. Förslaget skulle innebära en mycket stor avlastning för såväl

länsstyrelserna som naturvårdsverket, men även för länsjaktvårds-

föreningarna.

14. B-lioensområden, Generella älgjaktsområden och Kalvjaktområden

avskaffas i Malmöhus län. l stället införs allmän jakt på alla områden som inte är för A-lioens. Den allmänna jakten föreslås få registrerade bedrivas enligt de principer som gällde före den samordnade älgjaktens införande 1975 (1976). Regler för den allmärma älgjakten i Malmöhus län bör införas i JF (2 §, bilaga 1).

Bilaga 9

TABELLER

Tabell 1 Antal fällda älgar jaktåren 1979/80-1989/90 Tabell 2 Antal fällda kronhjortar jaktåren 1980/81-1987/88 Tabell 3 Antal fällda dovhjortar jaktåren 1980/81-1987/88 Tabell 4 Netto inbetalda fällavgifter åren 1980-1987 (1 000 kr.) Tabell 5 Fällavgift på vuxen älg jaktåren 1979/80-1988/89, medeltal för hela landet (kr.) Tabell 6 Fällavgift på älgkalv jaktåren 1979/80-1988/89, medeltal för hela landet (kr.) Tabell 7 Fällavgift på hjortdjur jaktåren 1980/81-1987/88, medeltal för hela landet (kr.) Tabell 8 Viltskadefondernas användning åren 1980-1987 (1 000 kr.) Tabell 9 Antal ansökningar om ersättning för viltskador åren 1986-1987 Tabell 10 Ersättning för viltskador åren 1980-1987 (1 000 kr.) Tabell 11 Utbetalningar från viltskadefonderna åren 1980-1987 (1 000 kr.)

Tabell 12 Överföring mellan viltskaderegleringsfonden och läns-

fonderna åren 1980-1987 (1 000 kr.) Tabell 13 Viltskaderegleringsfondens användning budgetåren 1980/81~1987/88 (1 000 kr.) Tabell 14 Jaktvårdsfondens användning budgetåren 1980/81- 1987/88 (1 000 kr.)

118 9 sou 1990:60

Bilaga

Tabell l Antal fällda älgar jaktåren 1979/80-1989/90 Jaktår Område Antal fällda Ko i % av Kalv i °/o av djur fällda vuxna fällda djur 57346 - - 1979/80

1980/81

1982/83

1983/84

1984/85

1985/86

1986/87 - - 68784

1988/89 — — 68141 134947 47 44

66831 — — 1 989/90

Medel 66136 — — 139796 44 42 Källa: Statens naturvårdsverks avskjutningsstatistik. Anmärkning: Jakten bedrivs på drygt 35 milj. ha. I genomsnitt fälls knappt 4 älgar per 1 000 ha. ‘ N = W~BD län, S = AB-U län, L = Landet

9 119

Bilaga

Tabell 2 Antal fällda kronhjortar jaktåren 1980/81-1987/88

Källa: Statens naturvårdsverks avskjutningsstatistik. Jaktåret 1988/89 sköts totalt ca 700 kronhjortar. * l anslutning till det s.k. kronhjortreservatet i Skåne. Anmärkning: Försöksreservatet upphörde 1 januari 1988.

Tabell 3 Antal fällda dovhjortar jaktåren 1980/81-1987/88

Källa: Statens naturvårdsverks avskjutningsstatistik. Jaktåret 1988/89 fälldes totalt ca 2 740 dovhjortar.

120 9

Bilaga

Tabell 4 Netto inbetalda fállavgifter åren 1980-87 (1 000 kr.)

År Område % av Kron- % av Dov- °/o av Total Älg total hjort total hjort total / (N Sv v S Sv)

Landet 23489 99 50 0 129 1 23668 1982 N 12080 100 0 0 0 0 12080 S 15540 99 50 0 136 1 15727 Landet 27620 99 50 0 136 0 27807 1983 N 10993 100 0 0 0 0 10993 S 15095 95 45 0 119 l 15260 Landet 26088 95 45 0 119 0 26253 1984 N 9540 100 0 0 0 0 9540 S 12721 99 42 0 124 l 12887 Landet 22261 99 42 0 124 l 22427 1985 N 7981 100 0 0 O 0 7981 S 11416 98 72 1 186 2 11675 Landet 19397 99 72 0 186 1 19655 1986 N 7464 100 0 0 0 0 7464 S 14033 98 114 1 183 l 14331 Landet 21497 99 114 1 183 1 21795 1987 N 8014 100 0 0 0 0 8014 S 14831 97 91 1 354 2 15276 Landet 22846 98 91 0 354 2 23291

Summa 80-87 N 76025 100 0 0 0 0 76025 S 112574 98 502 0 1275 1 114351 Landet 188599 99 502 0 1275 1 190376 Medel 80-87 N 9503 100 0 0 0 0 9503 S 14072 98 63 0 159 1 14294 Landet 23575 99 63 0 159 1 23797

Källa: Statens naturvårdsverk. N = Norra Sverige (W-BD län) S = Södra Sverige (AB-U län)

sou 1990:60 9 121

Bilaga

Tabell 5 Fällavgift på vuxen älg jaktåren 1979/80-1988/89, medeltal för hela landet (kr.)

LÄN 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89

AB 250 300 300 400 400 400 400 400 400 550 300 390 300 300 300 300 300 400 400 550 250 390 300 400 400 350 300 400 400 500 250 390 300 300 300 300 300 400 400 600 300 300 300 300 300 250 250 400 400 450 250 300 300 300 400 300 300 400 400 500 250 390 300 300 250 200 200 200 200 300 300 300 300 300 300 300 300 300 300 600 250 300 300 300 350 350 350 400 400 600

Nx2c4wwvozzrw:01mo0

250 300 300 300 350 350 350 400 400 400 kx) LII O b) 8 U3 8 ä O 350 350 350 400 400 500 250 390 300 350 350 350 350 400 400 850 300 300 300 350 350 300 300 400 400 700 250 390 300 350 350 350 350 400 400 700 140 140 140 140 140 140 140 140 140 225 250 300 300 400 300 300 300 400 400 600 250 390 300 300 300 300 300 400 400 750 140 190 140 140 140 140 140 140 140 140 140 l90 140 190 l90 l90 190 250 250 400 190 140 140 140 140 140 140 210 210 270 140 140 140 140 140 140 140 140 140 200 AC 140 140 140 140 140 140 140 140 140 200 BD 140 140 l90 l90 140 140 140 140 140 250 Medel- 227 283 253 277 277 260 258 316 316 471 tal

Källa: Statens naturvårdsverk.

122 9 sou 1990:60

Bilaga

Tabell 6 Fällavgift på älgkalv jaktåren 1979/80-1988/89, medeltal för hela landet (kr.)

LÄN 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89 AB 100 125 125 150 150 125 125 150 150 200 C 150 150 125 125 125 125 125 150 150 200 D 100 150 125 125 125 125 125 150 150 150 E 100 150 125 125 125 125 125 150 150 150 F 150 125 125 125 125 100 100 150 150 200 G 100 125 125 125 150 125 125 150 150 200 H 100 150 125 125 100 75 75 75 75 100 K 150 125 125 125 125 125 125 125 125 300 L 100 125 125 125 125 125 125 150 150 300 M 100 125 125 125 125 125 125 150 150 150 N 100 125 125 125 125 125 125 150 150 200 O 100 150 125 125 125 125 125 150 150 300 P 150 125 125 125 125 100 100 150 150 150 R 100 150 125 125 125 125 125 150 150 200 S 60 60 60 60 60 60 60 60 60 75 T 100 125 125 150 125 125 125 150 150 230 U 100 150 125 125 125 125 125 150 150 200 W 60 85 60 60 60 60 60 60 60 60 X 60 85 60 60 85 85 85 100 100 150 Y 90 60 60 85 60 60 60 60 60 90 Z 60 60 60 60 60 60 60 60 60 80 AC 60 60 60 60 60 60 60 60 60 80 BD 60 60 85 85 60 60 60 60 60 100 Medel- 99 115 106 110 107 102 102 120 120 168 tal

Källa: Statens naturvårdsverk

9 123

Bilaga

Tabell 7 Fällavgift på lrjortdjur, medeltal för hela landet (kr.)

80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88‘

Kronhjort vuxen 150 150 150 150 150 150 300 300 kalv 50 50 50 50 50 50 150 75

Dovhjort vuxen 100 100 100 100 100 100 200 200 kalv 50 50 50 50 50 50 100 50

Källa: Statens naturvårdsverk från och med jaktåret 1988/89 bestämmer länsstyrelserna själva fällavgifternas storlek

Tabell 8 Viltskadefondernas användning åren 1980-1987 (l 000 kr.)

År Område lnbet. Till reglerings- UB - IBu Utbetalningar (N Sv fällav- fond“ (netto) (28 feb) S Sv) gifter (netto) % av ‘ °/o av % av‘ 1980 N 10201 3420 34 5707 56 1066 10 S 15279 2340 15 7886 52 5061 33 Landet 25480 5759 23 13593 53 6127 24 1981 N 9753 3186 33 5301 54 1270 13 S 13916 2910 21 13223 95 -2219* -16* Landet 23668 6095 26 18524 78 - 950* - 4* 1982 N 12080 5172 43 4265 35 2868 24 S 15727 4947 31 9360 60 1 186 8 Landet 27807 10119 36 13625 49 4054 15 1983 N 10993 4722 43 6412 58 - 142* - 1* S 15260 5872 38 6423 42 2965 19 Landet 26253 10594 40 12835 49 2822 1 1 1984 N 9540 3319 35 4755 50 1466 15 S 12887 5596 43 10006 78 -2754* -21 * Landet 22427 8915 40 14761 66 -1288* - 6* 1985 N 7981 2243 28 6705 84 - 758* - 9* S 11675 4379 38 13075 112 -5990‘ —51* Landet 19655 6623 34 19780 101 -6748‘ —34* 1986 N 7464 4473 60 5625 75 -2634* —35* S 14331 - 2620 — 18** 12115 85 4836 34 Landet 21795 1852 8 17740 8] 2202 10 1987 N 8014 3298 41 5005 62 - 289* - 4* S 15276 3824 25 13309 87 -1856* —l2* Landet 23291 7122 31 18314 79 —2145* — 9* Summa 80-87 N 76025 29832 39 43775 58 2846 4 S 114351 27247 24 85397 75 1228 1 Landet 190376 57080 30 129172 68 4074 2 Medel 80-87 N 9503 3729 39 5472 58 356 4 S 14294 3406 24 10675 75 154 1 Landet 23797 7135 30 16147 68 509 2 Källa: Statens naturvårdsverk * Negativt tecken betyder att utgående balans per den 28 februari är mindre N = Norra Sverige (W-BD~léin) än ingående balans föregående år. S = Södra Sverige (AB-U-län) “Överföring från länen till reglerings- “Viltskaderegleringsfonden fonden har varit mindre än från regle- “Utgående balans minus ingående ringsfonden till länsfonderna. balans per den 28 februari.

124 Bilaga

Tabell 9 Antal ansökningar om ersättning för viltskador åren 1986-1987

bygger på en enkät till länsstyrelserna * Uppgift saknas.

sou 1990:60 9 125

Bilaga

Tabell 10 Ersättning För viltskador åren 1980-1987 (1 000 kr.)

Summa 6 316 11 447 7 572 4 126 7 126 10 497 10 630 11 768 Medeltal/län 275 498 329 179 310 456 462 512 Relation (1980= 100) 100 181 120 65 113 166 168 186 Källa: Statens naturvårdsverks redovisning av viltskadefonderna per den 28 februari. Anmärkning: Skadorna härrör sig i huvudsak från hösten föregående år. Utbetalning av föregående års skador sker dock ibland i mars, varför bedömning av skadeutfallet ej bör göras för enskilda år utan för längre perioder.

126 9 sou 1990:60

Bilaga

Tabell 11 Utbetalningar från viltskadefonderna åren 1980-1987 (l 000 kr.)

År Områ- Punkt 1 Punkt 2 Punkt 3 Övrigt Summa de för skadeförebyggande Jaktvårdande ända- B1.a. enligt beslut av utbetalt Ersättningar viltskador åtgärder mål, inventering, annan myndighet. skjutbanor m.m. Adm. vid länsstyrelsen och Svenska Jägareförbundet tusen % av tusen % av tusen °/o tusen °/o tusen kronor summa kronor summa kronor summa kronor summa kronor

Summa N 4 415 S 65 147 76 1 223 l 10 297 12 8 739 10 85 406 Summa N + S 69 562 54 2 649 38 631 30 18 339 14 129 181 Källa: Statens naturvårdsverk. ‘ N=Norra Sverige (W-BD län), S=Södra Sverige (AB-U län)

sou 1990:60 9 127

Bilaga

Tabell 12 Överföring mellan viltskaderegleringsfonden och länsfonderna åren 1980-1987 (l 000 kr.) Återfört till länen från regleringsfond

Total 1980-87 N 30 689 40 0 0 856 1 856 1 S 35 926 31 7 663 7 1 016 1 8 679 8 Landet 66 615 35 7 663 4 1 872 1 9 535 5

Medel 1980-87

Källa: Statens naturvârdsverk. N = Norra Sverige (W-BD-län) S = Södra Sverige (AB-U-län) * varav 3992 överfört till M-län för skadeersättning Inbetalda fällavgifter (netto). Jfr. tabell 8.

sou 1990:60

128 Bilaga 9

Tabell 13 Viltskaderegleringsfondens användning budgetåren 1980/81-1987/88 (l 000 kr.)

81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 Total Per Är % av 80/81 sum l

7 442 9 782 9 820 9 120 6 599 6 018 6 167 62 597 7 825 99 I 1 7 649 875 109 1 I 2 875

1 155 1 950 2 450 3 482 3 600 4 000 3 165 20 932 2 617 33 K 1 1 130 1 336 1 378 1 537 1 296 1 656 1 699 11 780 1 473 19 K 2 1 738 1 140 142 213 163 3 325 2 732 2 766 10 256 1 282 16 K 3 915 1000 1 100 1200 1550 5 850 731 9 K 4 1000 1 400 1 850 1 888 5 138 642 8 K 5 217 180 360 359 1234 154 2 K 6 44 74 82 8 371 110 12 924 116 1 K 7 71 172 98 875 109 1 K 8 875 500 500 63 l K 9 125 350 475 59 1 K 10 12 445 457 57 1 K 11 300 300 38 0 K 12 150 150 19 0 K 13 30 30 4 0 K 14 23 23 3 0 K 15

9 782 9 820 9 120 6 599 6 018 6 167 63 472 7 934 100 Sum I 8 524 7 442 5 978 7 250 10 492 11 207 9 553 58 924 7 366 93 SumK 4 858 4 456 5 130 4 652 3 842 l 870 -3 893 -5 189 -3 386 4 548 569 7 Sum I-K 3 666 2 986

Källa: Kammarkollegiet

Koder: I=intäkt, K=kostnader

från länens viltskadefonder överförda andelar av influtna älgavgifter från älgskaderegleringsfonden via jaktvårdsfonden, - tillfälligt överfört, jfr K 8

4.n~.>>—-N

ll Svenska jägareförbundet

|| försöksverksamhet med samordnad älgjakt

Il överföring till länens viltskadefonder

II statens naturvårdsverk; viltforskning

ll statens naturvårdsverk; älgforskning

77<W7<7<7<7<7<WK717<7<7<W“‘

II ersättning till ledamöter i länsviltnämnd

= försöksverksamhet med reglerad älgjakt

= till jaktvårdsfonden, tillfälligt överfört, jfr I 2

3:‘-::C3t3:3~ooo\Icxuu

ll länsstyrelsen i Västernorrlands län; flyginventering av älg

= statens naturvårdsverk; älgforskningskonferens

Skogsstyrelsen; undersökning av älgskador på skog

länsstyrelsen i Gotlands län; anläggande av älgskyttebanor institutet för skogsförbättring i Sävar; uppförande av älgstängsel || statens naturvårdsverk; till uppdrag i fråga om älgskador på skog

l| fondförvaltningsavgift

sou 1990:60 Bilaga 9 129

Tabell 14 Jaktvårdsfondens användning budgetåren 1980/81-1987/88 (l 000 kr.)

80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 Total Per År % av Summal

26 722 34 187 29 073 34 953 31358 21814 39191 36 414 253 712 31714 98

n—1r—tn—u

666 660 620 148 1 057 779 624 610 5 164 646 2

L»JI\J- 875 875 109 0

K 1 18 180 21 101 22 480 23 948 22 751 24 794 25 388 29 197 187 839 23 480 72 K 2 2 526 3 375 2 850 4 050 3 344 3 600 3 850 4 350 27 945 3 493 11 K 3 1 757 1 531 1 931 l 397 1 456 1 231 2 265 1 979 13 547 1 693 5 K 4 391 532 566 630 815 1 500 1 270 1 325 7 029 879 3 K 5 8 4 760 3 4 771 596 2 K 6 200 240 468 535 700 349 370 900 3 762 470 1 K 7 300 315 315 325 335 345 370 385 2 690 336 1 K 8 455 245 250 250 70 85 13 551 69 1 K 9 143 106 148 292 15 140 362 82 1 288 161 0

Sum I 28 263 3 4847 29 693 35 101 32 415 22 593 39 815 37 024 259 751 32 469 100 SumK 24 944 32 322 29 153 31 530 29 520 32 322 34 208 38 359 252 158 31 520 97 Sum I-K 3 319 2 525 540 3 571 2 895 -9 529 5 607 -1 335 7 593 949 3

Källa: Kammarkollegiet

Koder: I=intäkt, K=k0stnader

I l = jaktvårdsavgifter 1 2 = uppbörds- och bötesmedel I 3 = tillfälligt från viltskaderegleringsfonden K 1 = Svenska jägareförbundet K 2 = statens naturvårdsverk (SNV) för viltforskning, m. m. K 3 = utbetalning genom länsstyrelser (kostnader för jaktvårdsområden, annonser, omhändertagande av vilt, m. m. K 4 = statens veterinärmedicinska anstalt K 5 = bidrag till förebyggande åtgärder, omkostnader vid skyddsjakt, m. m. K 6 = Jägarnas riksförbund/Landsbygdens jägare K 7 = Svenska naturskyddsföreningen K 8 = länsstyrelsen i Malmöhus län (vård och förvaltning av kronviltreservat, m. m.) K 9 = postverket K 10 = till viltskaderegleringsfond, tillfälligt K 11 = viltskadeersättning enligt SNV:s beslut K 12 = viltskadeersättning enligt särskilt regeringsbeslut K 13 = naturhistoriska riksmuseet K 14 = återbetalning av felinbetalda medel K 15 = fondförvaltningsavgift K 16 = revisionskostnader K 17 = polismyndigheten i Arvidsjaur

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk förteckning

1. Företagsförvärv i svenskt näringsliv. l. 4l.Tio âr med jämställdhetslagen - utvärdering och 2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning förslag. C. inom socialtjänsten. S. 42. Internationellt ungdomsutbyte. C. 3. En idrottshögskolai Stockholm - struktur, 43. Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om organisation och resurser för en självständig den statliga statistikframställningen. C. högskola pâ idrottens område. U. 44.Demokrati och makt i Sverige. SB. Transponrádet. K. 45. Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Fi. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. 46. Särskild skatt i den finansiella sektorn. Fi. Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. UD. 47. Beskattning av stipendier. Fi.

.°°‘.°‘.V‘:‘

Lagstiftning för reklam i svensk TV. U. 48. Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn, Samhällsstöd till underhållsbidragsberättjgade bam. del lll. S. ldéskisser och bakgrundsmaterial. S. 49. Arbete och hälsa. A. 9. Kostnader för fastighetsbildning m. m. Bo. 50. Ny folkbokföringslag. Fi. l0.StrÖmgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. SB. 51. SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalll.Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. kontroll och meddelarfrihet. C. 12. Meddelarrän. Ju. 52. Utbyte av utländska körkort. K. 13.Översyn av sjölagen 2. Ju. 53.1 skuggan av de stora - De mindre partiernas villkor i 14. Långtidsutredningen 1990. Fi. kommunalpolitiken. C. 15. Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. Fö. 54. Arbetslivsforskning - Inriktning, organisation, 16. Storstadstrafrk 5 - ett samlat underlag. K. finansiering. A. l7.0rganisation och arbetsformer inom bilateral! 55.Flygplats 2000 - De svenska flygplatsema i utvecklingsbistånd. UD. framtiden. K. l8.Lag om folkbokföringsregister m.m. Fi. 56. Skatt pâ lotterier och spel. Fi. 19. Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. S. 57. Personalutbildning inom totalförsvaret. Fö. 20. Välfärd och segregation i storstadsregionema. SB. 58. Konkurrens i inrikesflyget. C. 2l.Den elintensiva industrin under kamkraftsavveck- 59. Sätt värde pá miljön! Miljöavgifter och andra lingen. ME. ekonomiska styrmedel. M. 22. Den elintensiva industrin under kärnkraftsavveck- 60. Skada av vilt. Jo. lingen. Bilagedel. ME. 23. Tomträttsavgäld. Bo. 24. Ny kommunallag. C. 25. Konkurrensen inom livsmedelssektom. C. 26. Förmánssystemet för värnpliktiga m. fl. F6. 27.P0st & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. K. 28.Att följa upp kommunal verksamhet- En internationell utblick. C. 29.Tobakslag. S. 30. Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Ju. 3l.Perspektiv på arbetsförmedlingen. A. 32.Staden. SB. 33. Urban Challenges. SB. 34.Stadsregioncr i Europa SB. 35. Storstådemas ekonomi 1982-1996. SB. 36. Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. SB. 37.F6rfaLtningsreglering av nya importrutiner m.m. Fi. 38. Översyn av naturvårdslagen m.m. ME. 39. Konstnärens villkor. U. 40.K.ärnkraftsavveck1ing - kompetens och sysselsättning. ME.

Statens 1990

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Finansdepartementet

Strömgatan 18 - Sveriges statsministerboslad. [10] Längtidsutredningen 1990. [14] Välfärd och segregation i storstadsregionema. [20] Lag om folkbokföringsregister m.m. [18] Staden. [32] Författningsreglering av nya importrutiner m.m. [37] Urban Challenges. [33] Kapitalavkasmingen i bytesbalansen. [45] Stadsregioner i Europa. [34] Särskild skatt i den finansiella sektorn. [46] Storstädemas ekonomi 1982-1996. [35] Beskattning av stipendier. [47] Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. [36] Ny folkbokföringslag. [50] Demokrati och makt i Sverige. [44] Skatt på lotterier och spel. [56]

Justitiedepartementet Utbildningsdepartementet

Meddelarrätt. [12] En idrottshögskolai Stockholm - struktur. organisation Översyn av sjölagen 2. [13] och resurser för en självständig högskola på idrottens Översyn av upphovsrättslagstiftningen. [30] område. [3] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7]

Utrikesdepartementet Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. [11]

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. [6] Konstnärens villkor. [39] Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd. [17]

Jordbruksdepartementet

Skada av vilt. [60]

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5]

Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Arbetsmarknadsdepartementet

Fönnánssystemet för värnpliktiga m. fl. [26] Perspektiv pâ arbetsförmedlingen. [31] Personalutbildning inom totalförsvaret. [57] Arbete och hälsa.[49] Arbetslivsforskning - Inriktning, organisation,

Socialdepartementet finansiering. [54]

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. [2]

Bostadsdepartementet

Samhällsstöd till underhâllsbidragsberättigade bam. Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9] Idéskisser och bakgrundsmaterial. [8] Tomträttsavgäld. [23] Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. [19] Tobakslag. [29]

Samhällsstöd till underhâllsbidragsberättigade barn, Industridepartementet

del III. [48] Företagsförväw i svenskt näringsliv. [1]

Kommunikationsdepartementet

Transportrádet. [4] Civildepartementet

Storstadsnafik 5 - ett samlat underlag. [16] Ny kommunallag. [24] Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt Konkurrensen inom livsmedelssektom. [25] ansvar. [27] Au följa upp kommunal verksamhet- En Utbyte av utländska körkort. [52] internationell utblick. [28] Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i framtiden. Tio är med jämställdhetslagen - utvärdering och [55] förslag. [41] lntemationellt ungdomsutbyte. [42]

Statens

offentliga

utredningar

Systematisk förteckning

Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om den statliga statistikframställningen. [43] SÄPO Säkerhetspolisen arbetsmetoder. personalkontroll och meddclarfrihet. [51] I skuggan av de stora - De mindre partiernas villkor i kommunalpolitiken. [53] Konkurrens i inrikesflygeL [58]

Miljö- och energidepartementet

Den elimensiva industrin under kämlnafsavvecklingen.[21] Den elintensiva industrin under kämluaftsavvecklingen. Bilagedel. [22] Översyn av naturvårdslagen m.m. [38] Kämkraftsavvcckling - kompetens och sysselsättning. [40]

Miljödepartementet

San värde på miljön! Miljöavgifler och andra ekonomiska styrmedel. [59]

--0903

i 41721.?? I J