Vildsvin i Sverige

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Vildsvin

Sverige

|

Statens offentliga utredningar 1980:11

l

J Jordbruksdepartementet

Vildsvin i

Sverige

Betänkande av Jakt- och viltvårdsberedningen Stockholm 1980

Omslag Johan Hillbom Jernström OfTsettryck AB

ISBN 91-38-05476-0 ISSN 0375-250X Gotab, Kungälv 1980

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartemenetet

Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en beredning med uppdrag att se över vissa jakt- och viltvårdsfrågor.

Beredningen antog namnet Jakt- och viltvårdsberedningen.

Beredningen har tidigare avgett fyra delbetänkanden, i nämligen juni 1977 Vårjakt efter sjöfågel (DsJo 1977:4), i mars 1979 Jaktvårdsområden (SOU 1979:19), i augusti 1979 Viltskador (SOU 1979:52) och i oktober 1979 Ändringar i jaktlag och jaktstadga (DsJo 1979:12).

Under arbetet med det nu föreliggande betänkandet har beredningens ledamöter varit departementsrådet i jordbruksdepartementet Sören Ekström, ordförande, riksdagsledamöterna Arne Andersson (m), Elis Andersson (C), Karin Flodström (s) och Sven Lindberg (S) samt lantbrukaren Elias Jönsson (fp). Sakkunniga i beredningen har varit överdirektören Stig Johansson, lantbrukaren Thure Domänverket, W Karlsson, Lantbrukarnas Riksförbund, förbundsjuristen Bernt Lindqvist, Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare, byråchefen J.0. Pettersson, statens naturvårdsverk och verkställande direktören Per Sköld, Svenska Jägareförbundet. Av beredningens experter

har i arbetet deltagit professorn Erik Dahl, jur.kand. och civilekonomen Nils Hermansson, hovrättsassessorn Gunnar Holmgren och kanslisekreteraren Tommie Sjöberg. Hovrättsassessorn Hans Petterson har varit sekreterare och arkitekten Bengt Anefall biträdande sekreterare. Reservation mot beredningens förslag har avlämnats av ledamoten Arne Andersson och särskilt yttrande av den sakkunnige Thure W Karlsson. Beredningen får härmed överlämna betänkandet Vildsvin i Sverige. Stockholm i mars 1980 Sören Ekström

Arne Andersson Sven Lindberg Elis Andersson Elias Jönsson Karin Flodström /Hans Petterson

INNEHÅLL

l BAKGRUND 2 VILDSVINETS BIULOGI ll 2.1 Utseende ll 2.2 Utbredning 12 2.3 Underarter 13 2.4 Allmänt om vanor och uppträdande 14 2.5 Sociala mönster och årsrytm 15 2.6 Reproduktion 17 2.7 Tillväxt och kroppsvikt 18 2.8 Näringsekologi 21 2.9 Parasiter och sjukdomar 23 3 VILDSVINEN OCH MÄNNISKAN 29 3.1 Vildsvinen i trafiken 29 3.2 Vildsvinen och skogsbruket 29 3.3 Vildsvinen och jordbruket 32 3.4 Vildsvinsjakten 37 4 VILDSVINSBESTÅNDET PÅ TULLGARN, MÖRKÖ OCH ERIKSÖ 43 4.1 Inledning 43 4.2 Biologiska förhållanden 46 4.3 Skadegörelse 48 5 REMISSVAR 49 5.1 Inkomna svar 49 5.2 Inställningen till frilevande vildsvin 49 5.3 Förslag till åtgärder 56 6 BEREDNINCENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 59 6.1 Biologiska Förutsättningar 59 6.2 Handlingsalternativ och principiell grund för 61 beredningens ställningstagande

Innehåll sou 1980:11

6.3 Konsekvenser vid återinförande av vildsvin 62 6.3.1 Vildsvinen och växtodlingen inom jordbruket 62 6.3.2 Risk för spridning av sjukdomar 53 6.3.3 Vildsvinen och skogsbruket 63 6.3.4 Vildsvinsjakt i Sverige 64 6.3.5 Vildsvin och andra djur 65 6.3.6 Övrigt 65 6.4 Beredningens förslag 66 6.4.1 Val av alternativ v66 6.4.2 Jakten 70 6.4.3 Ersättning för skada av vildsvin 73 RESERVATIUN OCH SÃRSKILT YTTRANDE 77 BILAGOR Bilaga l Författningsförslag 83 Bilaga 2 Skrivelse (1979-10-02) till regeringen 85 Bilaga 3 Litteraturförteckning 93 Bilaga 4 Ordförklaringar 97

Läsanvisning

Betänkandet omfattar sex kapitel. Kapitel l beskriver bakgrunden till beredningens arbete. I kagitel 2 beskrivs vildsvinet, dess utseende och egenskapet. Kagitel 3 redovisar utländska erfarenheter av vildsvin som b1.a. skadegörare i jordbruket och som jaktbart vilt. I kapitel 2 och 3 förekommande parenteser med siffror, t.ex: (3), utgör källhänvisningar till litteratur med motsvarande siffra i litteraturförteckningen, bilaga 3. Kagitel 4 omfattar en av frilevande vildsvin redogörelse för erfarenheter i Tullgarn Mörköområdet. Kagitel 5 utgör en sammanställning av remissvar från olika myndigheter och organisationer rörande främst deras inställning till frilevande vildsvin i Sverige. Kagitel 6, slutligen, omfattar beredningens överväganden och förslag. Detta kapitel kan också läsas som en sammanfattning av betänkandet. Någon särskild sammanfattning har inte gjorts.

SDU19BD:11

l BAKGRUND

För 6000 á 7000 år sedan fanns det vildsvin i varje fall så långt norrut som till Uppland. Vildsvinens senare historia har varit svår att följa eftersom det varit besvärligt att skilja ben av vilda svin från dem som av människan hållits som tamsvin. Det är helt klart att man hållit tamsvin både i Sverige och på kontinenten under mellersta stenåldern. Det är emellertid först under senare år som man fått metoder för att analysera det tidigaste svinmaterialet. Typiska vildsvin fanns på Gotland ungefär 2300 år f. Kr. Det år sannolikt att den ursprungliga vilda stammen till en början höll sig kvar vid sidan av den tama, allra längst på Öland, där Erik XIV jagade dem på 1500-talet och varifrån Carl IX nämner dem i sin dagbok år 1688. Sedan utrotades de där men återinfördes på befallning av Fredrik I år 1723 och förökade sig kraftigt. De öländska bönderna bad år 1752 att få bli kvitt dem. Detta bifölls men det dröjde ända till omkring 1770 innan utrotningen var slutförd.

När det gäller det svenska fastlandet är det förmodligen riktigast att säga att vildsvinet aldrig utrotats. Det har efter hand gått upp i de tama svinhjordarna.

Efter en lång tids frånvaro började vildsvin införas i hägn i Sverige och i början av 1940-talet lyckades några komma ut i frihet på grund av sabotage mot ett hägn i Borrestad i Skåne. De utrotades genom att bl.a. statligt avlönade jägare sattes in.

Nu finns vildsvin, i vissa fall med ej helt obetydliga tamsvinsanlag, i ganska många hägn. De hägn som uppförts har varit av varierande kvalitet och rymningar har förekommit, dels från hägn med bristfälliga stängsel, dels som följd av oskicklighet vid ut-

8 Bakgrund

planteringen. Som regel torde de förrymda svinen ha återfångats eller skjutits. När så inte har skett, har svinen i några fall klarat omställningen till ett liv utanför hägnen.

Under våren 1979 genomförde naturvårdsverket under medverkan av länsjaktvårdsföreningarna en inventering av de frilevande vildsvinen. Undersökningen visade att sådana förekom i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs och Värmlands län. Antalet djur uppskattades till mellan 50 och 75. Naturvårdsverket har

därefter under medverkan av länsstyrelserna gjort en ny invente-

ring. Den l februari 1980 uppskattades antalet frilevande svin till mellan 75 och 110. Utöver i ovan nämnda län förekom frilevande svin också i Gävleborgs och Västernorrlands län (se karta 1.1). Den i särklass största förekomsten av frilevande vildsvin - omkring 50 djur - har Tullgarn-Mörkö-området på gränsen mellan Stockholms och Södermanlandslän. Avskjutningen för hela landet under l979 anges till ca 20 svin.

Jakt- och viltvårdsberedningen har uppmärksammat de problem som hänger samman med Förekomsten av frilevande vildsvin i Sverige och frågan har diskuterats vid överläggningar med företrädare för statens naturvårdsverk. Beredningen uppdrog i början av 1979 åt professor Erik Dahl, Uppsala, att i en rapport redovisa tillgängliga uppgifter om vildsvin (se kap. 2-3). Beredningen har också, efter samråd med viltekologiska institutionen vid Lantbruksuniversitetet, låtit genomföra en undersökning av vad som inträffar när vildsvin lever fritt i svensk miljö. Undersökningen som förlagts till Tullgarn-Mörkö-området har genomförts under hösten 1979 av fil.kand. Hans Kristiansson, Lunds universitet (se kap. 4).

För att få underlag för en bedömning av de konsekvenser en frilevande vildsvinsstam skulle kunna få har beredningen vidare haft överläggningar med företrädare för jordbruket, trädskogsbruket, gårdsnäringen, naturvårdsverket och andra berörda intressen. Vissa myndigheter och organisationer har ombetts redovisa sin inställning till en frilevande vildsvinsstam i Sverige (se kap. 5).

I en skrivelse till regeringen i oktober 1979 (se bilaga 2) meddelade beredningen att den med dåvarande kunskaper och erfarenhe-

sou 1980:11 Bakgrund

Större förekomst Mindre förekomst (enstaka och uppemot ett tiotal djur)

Karta 1.1 Förekomst av frilevande vildsvin i Februari 1980 enligt naturvårdsverkets inventering.

10 Bakgrund SCIU 1980:11

ter inte var beredd att ta slutlig ställning i frågan. Den rekommenderade, med syfte att bibehålla handlingsfriheten, att en relativt intensiv jakt borde ske under vintern för att hålla stammen nere. Om så inte skedde skulle vi sannolikt stå inför fullbordat faktum - en etablerad vildsvinsstam som inte utan sto-

ra svårigheter skulle kunna utrotas.

I ämnet har skrivelser också avgetts till regeringen den 25 oktober 1979 av naturvårdsverket och den 29 oktober 1979 av Lantbrukarnas riksförbund. Med anledning av de inkomna skrivelserna be-

slöt regeringen den 13 december 1979 följande.

Jakt- och viltvårdsberedningen kommer, som nämnts, att avge ett betänkande om vildsvinen i landet våren 1980. Regeringen har därefter för avsikt att låta riksdagen ta slutgiltig ställning till om ett eventuellt tillåtande av frilevande vildsvin i lanfrågan det och övriga därmed sammanhängande spörsmål. Regeringen finner emellertid, i likhet med beredningen, att en intensifierad jakt vildsvinen bör ske snarast och ej anstå till på de frilevande dess sitt betänkande. En strävan bör vara att beredningen avgett de frilevande vildsvinen inte skall öka i antal. Detta kommer, i förhållande till stammens nuvarande storlek, att nödvändiggöra en betydande avskjutning under det kommande året.

uppdrar åt statens naturvårdsverk att svara för genom- Regeringen förandet av nödvändiga åtgärder i syfte att förhindra en fortsatt ökning och spridning av de frilevande vildsvinen. De riktlinjer som angetts av jakt- och viltvårdsberedningen torde i huvudsak kunna tillämpas.

sou 1930:11 ll

2 VILDSVINETS BIULUGI

2.1 Utseende

Vildsvinet (§us scrofa L.) är massivt byggt med korta och ganska

smala ben. Huvudet är stort, halsen kort och föga rörlig. Djuret verkar framtungt med hög manke, kraftigt bogparti och lägre bakkropp. Svansen är kort och nosen liksom hos tamsvinet platt med framåtriktade näsborrar.

Galtens hörntänder växer hela livet igenom och utvecklas till kraftiga, uppåtsvängda betar. I spetsen slipas underkäksbeten och överkäksbeten mot varandra, så att deras kanter blir skarpa. Underkäksbeten är längst och kan hos en mycket stor galt bli 25 cm lång. Ungefär två tredjedelar ligger dold inne i käken. Överkäksbeten är betydligt kortare men grövre.

Klövarna är jämförelsevis korta och breda. Lättklövarna är proportionsvis längre än hos våra övriga klövviltsarter och på mjukare underlag lämnar de tydliga avtryck även vid normal gång.

Hårlaget ter sig mycket olika vinter och sommar. Om vintern har svinen en tjock, vanligen mörkbrun bottenull, täckt av långa och delvis lockiga borst. De är särskilt väl utvecklade på bogarna och längs ryggen, där de bildar en längsgående kam, som den retade grisen kan resa upp. Borstens basala två tredjedelar är i allmänhet mörka, men den yttersta delen är mycket variabel i färgen och oftast ljusare, i många fall silvergrå. Denna variation i borstens yttersta del orsakar att vildsvinen ter sig olika i färgen, från närmast svarta till ljusgrå.

12 Vildsvinets biologi 50u1930n1

När våren kommer börjar både bottenull och borst att fällas. I mitten av juni är de flesta grisar nästan nakna med ett hårlager så kort att det kan liknas vid veckogammal skäggstubb. Det är

spetsarna av de nya borsten, som bryter Fram, och deras ljusare

Färg gör att sommargrisar ofta ter sig mycket gråare än Vinterdjuren. Så småningom kommer också bottenullen Fram så att grisen i oktober vanligen har den nya vinterdräkten Färdig. Ett undantag från detta tidsschema finner man hos de suggor som För kultingar. De ligger tydligt efter de andra i rytmen både i vad avser fällandet av det gamla vinterhåret och anläggningen av det nya.

När kultingarna kommer till världen är de i allmänhet ljusare än de vuxna med tre gula längsstrimmor på vardera kroppssidan. Hos grisar födda tidigt på våren försvinner dessa strimmor redan på Förhösten och ersätts av en mer enhetlig, vanligen rödbrun färg. Hos de senfödda håller de sig kvar längre.

Förekomsten av brokiga individer tolkas vanligen som ett tecken på inkorsning av brokiga äldre tamsvinsraser. Det finns belägg för att sådan mellan vildsvin och brokiga ollonsvin efkorsning tersträvades i äldre tider, Framför allt Den har ock-

i.Tyskland.

så varit vanlig på andra håll. Enligt uppgift är nedärvningen av vildfärg respektive brokighet beroende av ett enkelt anlag med dominans För vildfärgen. Detta innebär att anlag för brokighet länge kan finnas dolda i populationen och plötsligt komma Fram vid parning mellan Föräldrar, som båda bär på sådana anlag, varvid teoretiskt sett var Fjärde kulting bör bli brokig.

2.2 Utbredning

Vildsvinet (Sus scrofa L.) är utbrett från Atlantkusten i Europa och Nordafrika till Indien, Sundaöarna, Kina, Japan och östligaste Sibirien.

I Afrika förekommer vildsvinet i Marocko, Algeriet och Tunisien samt i Nildalen ända ner mot det ekvatoriala området. I Afrika söder om Sahara ersätts det av ett flertal andra svin. Vildsvin av den art som förekommer i Sverige finns vidare i hela Mellanöstern utom i de torrare delarna av arabiska halvön, vidare i

50U198Un1 Vildsvinets biologi 13

Iran, främre och bortre Indien och i större delen av den ostindiska övärlden. Nordgränsen för dess ursprungliga utbredning i Europa tycks ha gått från Sydnorge och över norra Mälardalen till Östersjön samt från Ladoga mot sydost ungefär till Moskva

och sedan mot öster. I Ostsibirien går nordgränsen vid 50 - 55°N

och når Stilla Oceanen vid Amurflodens mynning eller strax norr därom. Det finns en utbredningslucka i de mest ogästvänliga centralasiatiska öknarna, men däremot förekommer svinet även på höga höjder i de centralasiatiska bergskedjorna.

I historisk tid har människan tryckt vildsvinets mot nordgräns söder. Vildsvinet har försvunnit från Brittiska öarna, Skandinavien och Danmark utom sydligaste Jylland. Fram till 1930-talet hade det också försvunnit från största delen av Balticum och pressats mycket långt söderut i europeiska Sovjetunionen och delar av Västasien. Numera har det återerövrat en stor del av detta östeuropeiska utbredningsområde och tycks alltjämt befinna sig i spridning norrut.

I motsats till så många andra av Gamla Världens lyckadäggdjur des vildsvinet aldrig via Berings Sund ta sig över till Nordamerika, där det dock i sen tid inplanterats på en del ställen.

2.3 Underarter

Inom det mycket vida utbredningsområdet har Sus scrofa av olika författare uppdelats i underarter, vilka baserats på storleken, vissa drag i kraniets och den bakersta kindtandens byggnad samt i vissa fall färgteckningen. Allt som allt har drygt ett 30-tal underarter namngivits. Åtskilliga av dessa är emellertid oklart definierade och vissa av dem kan anses vara lokala ekotyper snarare än underarter i systematisk bemärkelse. V

Av de väldefinierade underarterna är det framför allt två som är av direkt intresse ur svensk synpunkt.

Sus scrofa scrofa L., nominatrasen, finns eller fanns i Skandinavien, Väst- och Mellaneuropa, Balticum, norra Polen och de nordliga delarna av det europeisk-sovjetiska utbredningsområdet. Po-

14 Vildsvinets biologi SOU19B0n1

pulationerna i norra Polen, Balticum och Sovjetunionen har dock av en del författare ansetts representera en särskild underart, Sus scrofa falzfeini Matschie.

Sus scrofa attila Thomas gränsar mot nominatrasen i södra Polen och finns från Vitryssland, Ungern, Rumänien och Balkan till Kaspiska havet, norra Iran och Mindre Asien. Även inom dessa områden har vissa försök till ytterligare uppdelning gjorts.

På Iberiska Halvön, i Medelhavsområdet och i Mellersta Östern finns ytterligare underarter.

2.4 Allmänt om vanor och uppträdande

Vildsvinen är i kulturlandskapet övervägande nattliga, vilket liksom t.ex. i fråga om kronviltet-torde vara ett svar på mänsklig förföljelse. Där svinen är ostörda är de gärna i rörelse även i dagsljus. De är mycket rörliga och kan under sitt födosök eller då de blir störda, t.ex. genom jakt, tillryggalägga betydande sträckor. Det sistnämnda gäller särskilt de gamla galtarna, som under sådana förhållanden kan gå miltals innan de stannar. Längre förflyttningar gör svinen vanligen gående eller i lätt trav. Om man bortser från suggor med späda kultingar är svinen i stort sett mindre ortstrogna än vårt övriga klövvilt och kan dygn efter dygn välja nya daglegor. Ä andra sidan kan de också vara mycket stationära, t.ex. i större sumpmarker där de har skydd och gott om föda.

Svinen ser ganska dåligt, men däremot är hörseln och luktsinnet skarpa. De är läraktiga och har stor förmåga att anpassa sig till nya situationer. Sinsemellan använder de ljudsignaler. Om svinet märker en fara ger det till ett skarpt läte, ett mellanting mellan en grymtning och ett skällande, som hörs väl och omedelbart uppmärksammas av andra svin. Uppretade svin blåser högljutt och i trängda lägen eller vid smärta skriker de som tamgrisar. De är stridbara och försvarar sig bra mot t.ex. hundar, som kan bli illa skadade eller dödade.

s0u19aon1 Vildsvinets 15 biologi

En anfallande galt hugger nedifrån och uppåt med sina skarpkantade betar och kan därigenom tillfoga mycket svåra sår. Suggorna biter och tuggar. Spontana anfall mot människor är mycket ovanliga.

Under födosöket tillbringar svinen mycken tid med att böka och nosen är därvid ett effektivt redskap som lätt bryter upp en hård grässvål och kan rå på även frusen mark om den inte är för djupt tjälad. Hur tysta svinen än är i vanliga fall kan födosöket ibland bli ganska hörbart, dels därigenom att de bökar och bryter, dels därför att de gärna både smaskar och grymtar om de hittar goda ting.

Vildsvinen är mycket tåliga mot variationer i klimatet och uthärdar väl både hetta och sträng köld. Däremot har de svårt att klara djup snö som hindrar både deras förflyttningar och födosök. De anses inte i stånd att varaktigt kolonisera områden där man normalt har snödjup om en halv meter. I områden där de är väl etablerade kan enstaka svåra snövintrar starkt nedsätta deras numerär, något som dock snabbt kompenseras av deras höga reproduktionstal.

2.5 Sociala mönster och årsrytm

Vildsvinen är sociala och uppträder oftast i grupp. Ett undantag utgör de gamla galtarna, som under större delen av året lever som enstöringar, ytterst vaksamma, ytterst försiktiga och föga stationära. Det är bara under brunsttiden, som de söker sig till sina artfränder.

Parningstiden infaller under senhösten och förvintern, i stort sett från november till januari, beroende på att olika suggor brunstar vid olika tider. Under denna tid samlar sig gärna svinen i stora skaror, till vilka också de gamla galtarna ansluter sig. Galtarna emellan kommer det till ordentliga bataljer där de försöker springa omkull varandra eller står mitt emot varandra och ger hugg med betarna. Man kunde förvänta sig att detta skulle leda till allvarliga skador, men när parningstiden närmar sig utvecklas hos galtarna i underhuden över bogar och bröstkorg ett

l6 Vildsvinets biologi SOUI980M1

broskartat lager, som på tyskt jägarspråk brukar kallas tjockt sköld. Som sådan fungerar den också, men det hindrar inte att under ofta lämnar ordentliga blodspår efter galtar parningstiden och undersöker man skinnet av en gammal galt finner man att sig det är översållat av ärr och skråmor. Besegrade galtar lämnar inte brunstplatsen utan håller sig, liksom bortslagna kronhjcrtar, i dennas periferi och försöker komma till parning när tillfälle bjuds.

Under parningstiden förlorar de annars så skygga svinen mycket av sin vaksamhet och de intensivare skedena av parningsaktiviteterna hörs ofta på långt håll. De utspelas emellertid i regel inne i skyddande tätningar. Efter parningstidens slut löser de stora grupperna åter upp sig.

Suggorna går dräktiga i fyra månader och det innebär att nyfödda kan påträffas från februari till juni. Huvuddelen av kultingar kullarna kommer emellertid från mars till maj. Under exceptionellt kan suggor brunsta och bli betäckta goda näringsbetingelser vid onormala tidpunkter så att enstaka kullar kan födas även under hösten. Sådana senfödda kultingar har emellertid ganska små utsikter att klara en vinter. På det hela taget visar svinen i fråga om brunsten lika väl som i många andra hänseenden betydligt större flexibilitet än våra andra klövviltsarter.

När suggan skall grisa kör hon bort fjolårsungarna, som följt henne över vintern, och bygger på någon väl skyddad plats en ombonad bale, eventuellt övertäckt av ris och grenar. Där föcer hon och där stannar ungarna under den första veckan. Därefter får de följa med ut på allt längre vandringar under vilka de bevakas av modern. Vid minsta tecken till fara ger hon kultingarna som får dem att trycka eller att följa henne från ljudsignaler platsen. Potentiella angripare anfalls oförfärat.

I hemmatätningen är suggan ofördragsam mot andra svin. Ett undantag utgör andra förande suggor med vilka hon gärna slår sig samman till gemensamt skydd för avkomman. Så länge ungarna är små är de så beroende av modersmjölken att de snart svälter ihjäl om modern omkommer. Lever de i en grupp tillsammans med andra föran-

Såå

amâääw

;SQ nå?

Stena

.am

:§85

NzEzuw

så mQ uc.

.guuxåzk

68m

suggan

skymtar Schmitz

Bakom

Arne GaII. Foxo:

.Eäexmubb .to u=.:åwN\

u«m:m:__.zu\u«

NzEcum uE .amxzwwzxz 65m_

zwååuå

v33»

?Ecom

Sn.:

mamma

uE .to

.Eb “Som

SUU1980M1 Vildsvinets biologi 17

de suggor får de stanna i denna men de tillåts inte att dia nå-

gon annan sugga. Andra grupper tar inte emot dem.

De ungdjur som avvisats då modern skall föda en ny kull håller gärna samman i en grupp och kan också slå sig samman med andra sådana grupper. Fram på hösten kan de också ibland vinna anslutning till familjegrupper av suggor och halvvuxna och kultingar mot brunsttiden Finner man som ovan Framhållits stora Flockar av svin i alla åldrar.

I det sociala mönstret finns Mest doutpräglade rangordningar. minerande är gamla galtar. Äldre suggor dominerar över vanligen yngre och dessa i sin tur över självständiga ungdjur.

Det har visat sig att svinens sociala mönster kräver en viss populationstäthet. I skadeförebyggande syfte har förordats mycket låga populationstätheter, ner till 2 djur per 1000 har. Så låga tätheter emellertid de kontakter omöjliggör som är nödvändiga för det sociala systemets vidmakthållande och för en normal reproduktion (18).

2.6 Reproduktion

Kullstorleken begränsas av antalet hos funktionsdugliga spenar suggan. Hon har visserligen 10 spenar, men de två främsta anses inte kunna producera tillräckligt med mjölk för att föda upp en unge. Detta begränsar alltsåoden maximala kullstorleken till åtta ungar. 0m antalet ungar blir mindre än åtta torkar de icke använda spenarnas mjölkkörtlar snart ihop så att suggans möjliga mjölkproduktion kan koncentreras de återstående. Genast efter

på

födseln tillkämpar sig var och en i kullen en egen spene som den

i fortsättningen håller sig till och försvarar mot syskonen.

Kullstorleken är beroende av suggans ålder och av de lokala och årliga omvärldsbetingelserna. Den har av naturliga skäl tilldragit sig mycket intresse och studerats i olika undersökningar.

I vildsvinspopulationer kring Neckardalen i Baden-Würtemberg i Västtyskland Fann man Q2) att inga suggor blev betäckta under

SDU 1980:11 18 Vildsvinets biologi

beförsta levnadshösten, alltså som ungefär halvt-åriga. Suggor

täckta andra alltså som 1%-åringar, förde 3-5 kultingar, hösten, senare födda än de äldre 2%-åringarna hade vanligen suggornas,

och de äldre 5-8. En omfattande undersök- 4-6 kultingar suggorna visar avvikande siffor. Resultaning från Östtyskland (2) något

2.1. har man här försökt ta hänten redovisas i tabell Som synes

och till ålder och syn både till omvärldsbetingelserna suggornas

redovisar både det antal foster som funnits i livmodern hos sug-

åldersklasser och det genomsnittliga antalet gor av respektive kull åldersklass under olika yttre förungar per i respektive

hållanden.

Tabell 2.1 Repro duktion hos vildsvin i Östtyskland

Ett-och-etthalvt- Äldre suggor Omvärlds- Halvtåriga suggor åriga suggor betingelser Födel- Foster Födande Födel- Foster Födande Födel- Foster Födande setal % setal % setal %

3.6 30 1.0 4.5 80 3.2 6.3 90 5.1 Ogynnsamma

gynnsamma som här konstateras ha blivit betäckta Den höga procent av suggor redan under första levnadshösten kontrasterar på ett påfallande resultaten. Det normala torde dock vara att sätt mot de västtyska könsmognad uppnås först andra levnadshösten.

Möjligheten att vuxna suggor under extremt gynnsamma betingelser skulle kunna två kullar samma år har diskuterats. Det producera är uppenbart att fallet, om det alls förekommer, är så ovanligt att det inte har någon praktisk populationsdynamisk betydelse.

2.7 Tillväxt och kroppsvikt

är det intressant att se hur ungarna Ur köttproduktionssynpunkt i en fritt levande tillväxer. I Oderwald i norra vildsvinsstam Västtyskland har man följt tillväxten hos kultingar och fjol- (9). Materialinsamlingen har (se figur 2.2) påbörjats åringar i juni, då kultingarna i genomsnitt är ungefär 2 månader gamla.

SDU 1980:11 Vildsvinets 19 biologi

Anmärkningsvärd är den stora tillväxten under den Första hösten och den kraftiga viktminskningen under den Följande eftervintern. Under det andra året kommer den största procentuella viktökningen på våren, då ungsvinen tydligen har förmågan att snabbt kompensera den gångna svårare periodens förluster. Däremot är viktförändringarna under den påföljande hösten och vintern måttpåfallande liga och variationerna torde delvis ligga inom Det felgränserna. bör observeras att alla här och i det viktsangivelser följande hänför sig till passad vikt, alltså utan inälvor men med djuret huvud, hud och klövar. Denna vikt anses för mera klövdjur ge ett rättvisande resultat än totalvikten som starkt kan påverkas av magens Fyllnádsgrad.

Vikt kg

50-{

20-

10-

I |

J F M A M J J A s 0 N 0J F M A M J J A s 0 N ofxanad

ÄR 1 ÅR 2 Figur 2.2 Vildsvinens tillväxt de två första levnadsåren i Oderwald, Västtyskland Umritad efter Hasselbach (9)

s0U1980M1 20 Vildsvinets biologi Det är av intresse att studera resultaten även i fråga om äldre åldersklasser jämförda med yngre i samma område: Antal Max-vikt Min-vikt Medeltal

Fjolårsgaltar 99 59.0 20.5 42.9 suggor 275 42.5 7.5 26.8 Kultingar

Vad som särskilt när man ser siffror som dessa är den frapperar enorma inomklassvariationen som skulle vara otänkbar hos någon annan av våra klövviltsarter. Även om minimivikterna kan hänföra till efterblivna eller utmärglade individer är dock skillnasig den mellan maximalvärden och medelvärden ytterst påtaglig.

skall här också redovisas en jämförelse med resultat Slutligen i reviret Winnefeld nära Göttingen (9). För från undersökningar de olika åldersgrupperna ges följande medelvärden på vikterna:

Fjolåringar Äldre Kultingar Suggor Galtar

Oderwald 26.8 43.0 6l.5 69.6 Winnefeld 24.6 42.8 52.2 61.0

Oderwald och Winnefeld sina grisar ganska olikartade ombjuder Det förra är ett smalt skogsparti, huvärldsbetingelser. ganska mest och öppen tillgång till jordvudsakligen med lövskog, bok, bruksmarker sidor. Winnefeld däremot har huvudsakligen på alla barrskog, mest gran, och ingår i ett stort skogsområde med föga Skillnaden i vikt mellan de vuxna djuren kan bero på jordbruk. i Uderwald. Den nära överensstämgynnsammare näringsbetingelser melsen i vikt mellan de två åldersklasserna kan förklaras yngre som ett resultat av skillnad i avskjutningspraxis. I Oderdär är påtagliga, sker en stor wald-området, jordbruksskadorna del av kultingar och fjolårsungar under sommaren. av avskjutningen I Winnefeld där man inte på samma sätt har behövt ta hänsyn till har i stället skett under höst- och sådana skador avskjutningen

vinterjakterna.

SOU1980M1 Vildsvinets biologi 21

Vad beträffar maximivikterna för vildsvin finns det betydande geografiska skillnader och i stora drag kan man säga att svinen blir större ju längre österut man kommer. I Västtyskland går suggorna knappast upp till 100 kg och en galt om 125 kg måste anses som stor. Beträffande Östeuropa och Asien finns talrika uppgifter som tyder på att vildsvinen där blir betydligt större än i dagens Västeuropa. Från Lettland finns uppgifter på över 200 kg för gamla galtar. För Vitryssland anges maximalvikter om 250 kg och genomsnittsvikter för vuxna galtar om 150 kg. I östra Sibirien blir vildsvinen ännu större och för de största galtarna av rasen Sus scrofa ussuriensis Heude från Ussuri- och Amurområdena finns säkra uppgifter om vikter på 320 kg, vilket inte är dåligt ens för en älgtjur.

2.8 Näringsekologi

Vildsvinet är allätare och i fråga om födan liksom i så många andra hänseenden flexibelt och opportunistiskt. Detta återspeglas på olika sätt i näringsekologin. Den stora tillväxten hos ungdjuren sker under sommaren, medan vintern innebär ett stillestånd eller rentav en nedgång i vikt. Detta är inte enbart ett resultat av lägre näringsutbud under vintern. Svinens näringssök är under sommaren mycket intensivare än under vintern då svinen kan klara sig underlängretid med nedsatt näringstillförsel Q8.

En omfattande sovjetisk undersökning har gjorts av vildsvinets näringsval i Bialowiez (Bialowesa), ett urskogsområde på gränsen till Polen UID. Det rör sig här om ett område med ganska stränga vintrar och ej obetydlig snötillgång. Många av de viktigaste växterna och djuren är gemensamma med södra Skandinavien. Det ligger ungefär på samma geografiska breddgrad som Berlin, men klimatet är betydligt mera kontinentalt. Bok och hassel är vanliga men barrskogen dominerar. Området är sålunda totalt sett ganska väl lämpat för jämförelser med Skandinavien.

Sammanlagt tar svinen i Bialowiez betydligt mer av sin föda från jord och förna än från markytan och ovanför den. Särskilt dominerar underjordiska växtdelar som utgör mer än 50% av det totala födouttaget. De äts i särskilt stor utsträckning under vinter-

vildsvinets sou 1930:11 22 biologi

halvåret och på sensommaren. Som viktiga nämns bland många andra ramsarter och kabbeleka. Under verötter av sippor, geum-arter, äter svinen i Bialowiez också stora mängder getationsperioden växter. Särskilt nämns halvgräs, tistlar, nässlor, balsagröna min och humlesuga. Kommer de åt frukt äter de den gärna och de år då det finns rik tillgång på ollon av ek och ganska fåtaliga bok och på hasselnötter söks dessa begärligt även under snön på vintern. Blir så svår att svinen inte kan böka klarar de tjälen vintertid fräken och vissnade gräs och örsig på bärris, ljung, ter. De söker till vattendrag och våtmarker för att äta sig gärna och rötter av vass, säv och andra vattenväxter. De har stänglar att hålla sådan föda tillgänglig även vid ganska sträng förmågan kyla.

Året igenom tar svinen gärna animalisk föda, som givetvis är mest under vår, sommar och höst. Huvuddelen av denna uttillgänglig och insektlarver, som de bökar och görs av daggmask upp ur jord förna. Vuxna insekter, mollusker och smågnagare tas också regelbundet. Grodor, reptiler, ägg och ungar av markhäckande fåglar och ungar av däggdjur tar svinen när de kan. De går gärna på alla slag av as, dock endast vid svår nöd på fallvilt av den egna arten.

Andra undersökningar från Sovjetunionen G0) understryker ytterlivildsvinets flexibilitet vad avser födan. Arten finns från gare havsytans nivå och upp till 4000 m höjd i de centralasiatiska bergen. Den påträffas på alpina hedar, i skogar, öknar och sumpmarker och utnyttjar goda näringskällor när och där de bjuds.

Erfarenheter från Tyskland Q1) och från Österrike G5) ger en bild av svinens som med lokala variationer nära anknyter näringsval, till resultaten från Bialowiez. I det mellaneuropeiska området betonas de öppna lövskogarnas betydelse, inte bara på grund av i samband med den oregelbundet uppträdande fruktnäringstopparna utan kanske framför allt på grund av utbudet på gräs sättningen och örter och deras rötter.

s0u19a0n1 Vildsvinets biologi 23

2.9 Parasiter och sjukdomar

I likhet med alla andra djur har vildsvinet ett icke obetydligt antal inre och yttre parasiter. Det har emellertid i stort sett en god sjukdomsresistens om man bortser från vissa sällsynta men svåra smittosamma sjukdomar (epizootier). Fallvilt av vildsvin påträffas i ganska liten utsträckning.

Bland de förekommande parasitmaskarna är den allvarligaste en rundmask (nematod) av släktet Metastrongylus, som angriper lungorna och i svårare fall dödar sin värd. Mellanvärdar för denna parasit är daggmaskar som ju gärna äts av svinen.

Trikiner kan förekomma hos vildsvin liksom hos tamsvin. De vållar inte bäraren allvarliga men, men är som bekant farliga för människan. Den obligatoriska köttbesiktningen i Mellaneuropa avslöjar emellertid mycket få fall av trikiner hos vildsvin. Vildsvinskött bör dock alltid vid tillagningen utsättas för så långvarig påverkan av hög temperatur att eventuella trikiner dödas.

Av ektoparasiter förekommer inom olika delar av utbredningsområdet olika fästingar. I täta populationer uppträder stundom skabb, framkallad av ett kvalster. Svinen har också en egen äkta lus, Pediculus suis.

Svin är, om än i betydligt lägre grad än boskap, mottagliga för mul- och klövsjuka.

Bland dödsorsaker, som i något större utsträckning påvisats hos fallvilt av vildsvin, märks även lunginflammationer.

Bland infektionssjukdomar hos vildsvin är den utan jämförelse allvarligaste svinpesten, en från början amerikansk virussjukdom, mycket fruktad av tamsvinsuppfödare. Vid studier av en svinpestepizooti i Eifelområdet i Västtyskland 1963 och l964(23) visade det sig att svinens populationstäthet i hög grad var avgörande för dödlighetens nivå. I ett område med en mycket hög täthet motsvarande200 svin per 1000 hektar dog 9 % av djuren, men i ett stort område med 50 svin per 1000 hektar var 50%. dödligheten

24_ Vildsvinets biologi s0u1980M1

revir med låg vilttäthet dog endast enstaka svin. De vilda svinen har i detta fall sannolikt smittats genom slakteriavfall från smittade tamsvin. Den motsatta smittovägen, från vilda svin till tama, nämns ej i studien.

På beredningens uppdrag har statsepizootolog Goran Hugoson närmare redogjort för klassisk och afrikansk svinpest samt vildsvinens betydelse för spridning av dessa båda sjukdomar.

Klassisk svinpest är en akut, höggradigt smittsam sjukdom hos svin som karaktäriseras av kraftiga angrepp på mag-tarmkanalen, blödningar i huden och inre organ samt oftast angrepp i centrala nervsystemet. Sjukdomen angriper svin i alla åldrar med mycket hög insjuknande- och dödlighetsfrekvens. Inkubationstiden är mellan tre och sju dagar och svinen dör i regel inom tio dagar räknat från de första tecknen på sjukdom.

Sjukdomen orsakas av ett virus som under naturliga förhållanden anses vara sjukdomsframkallande endast för svin och vildsvin. Re-

sultatet av experimentella studier tvder på att mottagligheten

för svinpest är likartad hos tamsvin och vilda svin. Svinpestvirus är mycket stabilt utanför kroppen och överlever i mer än tre dagar vid 50° temperatur, i mer än sju dagar vid 37° och vid - frystemperatur i åratal. Virus är relativt okänsligt för naturligt förekommande Ph-förändringar och saltning, exempelvis av charkuterivaror.

Svinpest sprids framför allt genom direkt eller indirekt kontakt mellan sjuka och friska djur med smittat sekret. Utöver livdjurskontakter kan särskilt framhållas smittöverföring med skodon, utensilier, matavfall och fåglar.

Charkuterivaror har ofta visar sig vara orsak till sjukdomsutbrott i tidigare fria länder och områden. I de trakter där sjukdomsutbrott är vanliga är kontaktvägarna mellan nysmittade och tidigare drabbade besättningar ofta mycket svåra att klarlägga.

Beträffande vildsvinens roll för smittöverföring och sjukdomsbekämpande är förhållandevis lite rapporterat i den vetenskapliga

s0U1980M1 Vildsvinets biologi 25

litteraturen. Vid sammanträde med den europeiska kommissionen inom den Internationella byrån för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (UIE) 1971 omtalades från några håll att vildsvinen har betydelse som smittreservoar för klassisk svinpest. I de allmänna resolutioner som antagits av 0IE rörande bekämpande av svinpest omtalades emellertid ej åtgärder mot vildsvinsstammen utan de rekommenderade bekämpningsåtgärderna koncentreras till tamsvin och djurprodukter.

Endast en rapport i den vetenskapliga litteraturen synes på senare tid ha behandlat vildsvinens roll för av svinpest. spridning Det rörde sig då om studier av smittvägarna till fyra besättningar som smittats med svinpest i Sovjetunionen. Man rapporterar över vidtagna utredningar som entydigt leder mot vildsvinen som smittkälla. Sjukdomen uppges ha påvisats vid obduktion av en vildsvinsgalt och sjukdomsfall och dödlighet bland vildsvinen påstås tidigare ha förekommit. Man spekulerar om smittvägarna och nämner slaktavfall från vildsvin samt vete- och ärthalm som använts som ströbädd åt grisar från infekterade Vildhalmhässjor. svin skulle tidigare ha iakttagits där. Till de utländska erfarenheterna av vildsvin som komplicerande faktor i svinpestbekämpande måste även de polska räknas. Vid några tillfällen har vildsvinsbeståndet i Polen åberopats som en försvårande omständighet i bekämpningskampanjerna. Vid en nyligen gjord förfrågan hos polsk sakkunskap har emellertid meddelats att vildsvinsbeståndet nu ej bedöms vara ett väsentligt hinder i sjukdomsbekämpandet.

Klassisk svinpest förekommer i många länder och Världsdelar. Sjukdomen räknas till de tjugotal djursjukdomar som av DIE placerats i den högsta riskgruppen dvs. på den s.k. A-listan. I Sverige har klassisk svinpest upptagits i Kungl. Majtzs epizootikungörelse (SFS l970:40l), dvs. bland de sjukdomar för vilka epizootilagen (1935:105) skall äga giltighet vid sjukdomsutbrott. Utöver avlivningsförfarande i smittade kan i vissa besättningar situationer vaccination komma att tillämpas. Sverige har hemsökts av svinpest vid ett flertal tillfällen under 1900-talet, senast i form av en epizooti 1943-44, då utbrott förekom inom 13 län. De två väsentligaste smittriskerna för introduktion av svinpestsmitta till tidigare fria länder, livdjurshandel och animaliska

Vildsvinets S0u1980n1 26 biologi

livsmedel, beaktas i möjligaste mån idag vid tillståndsgivningen för införsel. Två andra smittvägar, matavfall från transportmedel, såsom fritidsbåtar, samt passiv smittspridning med smittade utensilier ter sig mera svårkontrollerbara men de är samtidigt av lägre riskdignitet.

Afrikansksvinpgstär en akut, nästan undantagslöstdödligtförlöhos tamsvin. angriper även vilda svin i pande sjukdom Sjukdomen Afrika och experimentellt har visats att afrikansk svinpest kan överföras till europeiskt vildsvin, som därvid i regel utvecklar Det har också att en dödligt förlöpande sjukdom. rapporterats vildsvin kan få sjukdomen genom kontakt med sjuka svin. Sjukdomen har under naturliga förhållanden en inkubationstid på fem till nio varefter ett svårartat sjukdomstillstånd bryter ut som dagar leder till döden inom sju dagar. Den kliniska bilden och vanligen överensstämmer helt med den klassiska svinsjukdomsintensiteten och sjukdomarna kan endast särskiljas genom en mycket kvapestens lificerad Också afrikansk svinpest orsakas laboratoriediagnostik. av ett som emellertid ej är besläktat med det virus som virus, framkallar klassisk svinpest. Viruset är mycket stabilt utanför - det inaktiveras vid 55° temperatur först efter en en djurkropp halvtimme och det kan förbli aktivt i åratal i intorkat tillstånd vid rumstemperatur eller vid minusgrader.

Alla som förekommer vid klassisk har de spridningsvägar svinpest också aktualitet för den afrikanska svinpesten. Härtill kommer att den afrikanska typen kan överföras av fästingar (ürnithodoros moubata). i den vilda faunan har när- Sjukdomens spridningsmönster mast redovisats under afrikanska förhållanden. Härvid anges vårtsvin och fästingar som betydelsefulla faktorer i smittspridningen. Från flera andra håll i Afrika har meddelats att risken för överav afrikansk från vilda svin till tamsvin kan reföring svinpest

duceras påtagligt om ordentliga stängselanordningar omöjliggör

direktkontakt mellan de vilda och tama svinen.

Afikansk svinpest tillhör de absolut mest fruktade sjukdomarna hos svin. Utbrott ledde för år sedan av sjukdomen på Malta något till att man slaktade ut hela svinbeståndet. Afrikansk svinpest förekommer också sedan drygt något år i Brasilien där den spritt

sou 1930:11 Vildsvinets 27 biologi

.sig lavinartat och under mycket svårkontrollerbara former. Den förekommer sedan något decennium i där Portugal och Spanien, den förorsakat mycket stora förluster. Detta har även lett till begäran om internationellt stöd för genomförande av bekämpningsprogram. Afrikansk svinpest förekommer på 0IE:s A-lista och i den svenska epizootikungörelsen. Inget användbart vaccin har utvecklats mot afrikansk och

svinpest sjukdomsbekämpanden i bl.a.

Europa har hittills baserats på utslaktningsprinciper.

Sjukdomsutbrott av afrikansk svinpest har aldrig förekommit i Sverige. Beträffande riskerna för införande av sjukdomen hit gäller i princip samma riskmoment som framhållits beträffande klassisk svinpest.

Sammanfattningsvis kan framhållas att viss risk för införande av

klassisk och afrikansk svinpest till Sverige finns

konstant, samt att vildsvinens betydelse som komplicerande faktor i

sjuk-

domsbekämpanden för dessa båda sjukdomar är oklar.

sou 1980:11 29

3 VILDSVINEN OCH MÄNNISKAN

3.1 Vildsvinen i trafiken

I Västtyskland med sin sedan länge täta och hårda trafik är viltolyckor vanliga. I en studie av viltolyckorna i Nordrhein-Westfalen för året 1967/68 (26)redovisas att 105 vildsvin dog i trafiken inom hela delstaten. Motsvarande siffra för var 9513. rådjur Den totala rådjursstammen är mycket större än vildsvinsstammen, men om man vågar anta att avskjutningssiffrorna är åtminstone någorlunda proportionella mot populationernas totala numerär, skulle detta antyda att svinen klarar 4-5 bättre sig gånger än rådjuren i trafiken. Detta är inte förvånansvärt med tanke på deras allmänna försiktighet och läraktighet. Det faktum att ett par vildsvin av de fåtaliga som funnits fria i Sverige dödats i trafiken är i detta sammanhang av mindre intresse eftersom det här rör sig om djur, som kommit ut ur hägn och inte på ett naturligt sätt anpassats till olika omvärldsfaktorer. Av vildsvinsolyckorna i Nordrhein-Westfalen ledde 5, alltså 4.6%, till personskador. Inget dödsfall förekom.

3.2 Vildsvinen och skogsbruket

Det råder stor enighet om att närvaron av vildsvin ur skogsbrukets synpunkt är att betrakta som en tillgång. Skador på skog, t.ex. i Västtyskland, är emellertid inte ovanliga GD. De flesta skadorna har dock angivits vara av ringa omfattning och har i flertalet fall uppträtt vid populationstätheter om 15-30 svin per 1000 hektar i vårvinterstam. Studerar man skadeangivelserna närmare finner man att de nästan helt riktat sig mot kulturer av ädla lövträd, främst ek och bok. Skadorna har bestått däri att unga plantor eller deras rötter förtärts av svinen, eller att de

30 Vildsvinen och människan 50u1980n1

bökats upp av dem i samband med deras allmänna näringssök. I enstaka fall har även grankulturer lidit viss skada genom bökandet. Enligt ungerska erfarenheter är svinen mycket förtjusta i svamp, vilket sägs ha lett till förstörelse av svampmycelier inom stora områden.

Det bestående intrycket från den mycket omfattande litteraturen är emellertid att vildsvinen totalt sett är en positiv faktor i skogsbruket. De positiva effekterna framkallas av markberedning genom bökning och genom skadedjursbegränsning. Markberedningen gynnar självföryngring av både löv- och barrträd därigenom att marktäckande förna och mossa bryts upp. Även hela kretsloppet i marken påskyndas genom att förna, mossa, lav, råhumus och mine-

raljord effektivt blandas. Från polskt håll framhålls fördelarna

av att största möjliga del av den produktiva ytan blir genombökad.

Skadedjursbegränsningen har generellt positiva effekter, vilka tenderar att bli särskilt märkbara i områden med stora monokulturer och därför är av särskilt intresse för den moderna barrskogsproduktionen. Ett ökande utbud av en uppskattad näring leder ganska automatiskt till ökande exploatering. Växer en insektspopulation så att de närmar sig gränsen för ett härjningsutbrott kan vildsvinens predation leda till att utvecklingen i sådan grad hejdas att den farliga gränsen ej uppnås GQ. Den mängd insekter, som svinen i en sådan situation konsumerar kan vara mycket betydande. En större polsk undersökning Q3 omfattande närmare 400 vildsvinsmagar från angripna och icke angripna skogsområden ger talande siffror, som med viss förgrovning av kategoriindelningen återges i tabell 3.1.

Liknande erfarenheter redovisas från de polska barrskogsområden som under mellankrigsåren låg under tysk förvaltning. De drabbades under den aktuella perioden av hela serier av insektshärjningar genom barrskogsnunna, tallfly och tallmätare. Dessa anställde skador av väldig, delvis katastrofal omfattning. Ifråga

om svinens effekter i skogen observerades.att revir med inget el-

ler litet vildsvinsbestånd drabbades hårt, medan effekterna i revir med starkt vildsvinsbestånd blev lindriga.

50u1930n1 Vildsvinen och människan 31

Tabell 3.1 Födans sammansättning (viktprocent) Ej angripna områden Angripna områden Kryptogamer 0.48 0.10 Ullon och andra trädfrön 37.99 0.61 Säd och andra kultur-

Amfibier, reptiler, fågelungar 0.13 - Mullvader, näbbmöss,

smågnagare. har 26 sådana påträffats i en enda svinmage, men här liksom annorstädes gör sig tämligen säkert svinens näringsekologiska opportunism märkbar. Någon mera vetenskapligt strikt av relatioanalys nerna mellan svin och gnagartillgång har tyvärr inte kunnat påträffas.

Markhäckande fåglars bon och ungar samt späda harungar och rådjurslamm angrips ibland av vildsvin. Kontinentala erfarenheter tyder emellertid inte på att denna predation är av nämnvärd populationsnedsättande verkan.

I Ungern anses dock störningarna avannan fauna vara ett betydande problem. Vildsvinets utnyttjande av småvilt som bytesdjur bedöms allvarlig men ändå sekundär i jämförelse med störningseffekten. Vildsvinets framfart i terrängen leder till att tryckande småvilt flyr, häckande fåglar lämnar sina reden, osv. Särskilt skogsfågel uppges vara känslig för vildsvinsskador. Järpen lär därvid vara särskilt utsatt, sannolikt beroende på att biotoper lämpliga för järpar även är mycket omtyckta av vildsvin.

32 Vildsvinen och människan SOU1980H1

3.3 Vildsvinen och jordbruket

I de trakter där vildsvinen har stora och orörda marker till sitt förfogande söker de sig sällan till mänskliga odlingar och jordbruksskadorna blir därför små. Det är omdaningen av landskapet och ändringen i dess balans som skapat skadeproblemen. Så gott som hela är ett på detta sätt omdanat landskap och så Europa tillbaka som vittnesbörd finns har det klagats på svinen långt som jordbruksskadegörare. Små och skogsnära odlingar är mer utsatta än vidsträckta brukningsenheter ute på slättmarkerna.

I områden med mellaneuropeiskt klimat är de grödor som i första hand drabbas av vildsvinsskador potatis, majs och stråsäd. Särskilt utsatt är potatisen, på senare tid även majs. För Polen uppges G19 att de årliga förlusterna av potatis är ungefär tre så stora som de av havre, råg och vete sammantagna. Skagånger dorna och majs kommer i stor utsträckning i ett tipå stråsäd skede av mognaden då kornen är mjölkiga. En icke ringa del digt av förlusterna beror på trampskador. En tilltagande odling av allt har i bl.a. lett till mera härdiga majssorter Västtyskland ökade i vissa områden. I mildare trakter kan t.ex. vin problem och andra mera exklusiva växtslag råka illa ut.

Det skulle ha legat nära till hands att analysera skadesituationen i Västtyskland och därav dra slutsatser för svenska förhållan-

den. Enligt i Västtyskland gällande lag är det emellertid jakt-

rättsinnehavaren som är skyldig att ersätta markens brukare för lidna skador samt att uppkomsten av sådana. Vi har härförebygga vidlag en annan rättsuppfattning enligt vilken jakträttsinnehavaren inte har någon äganderätt till viltet förrän han tillgodosig detta. Vi tar ut fällavgifter, hittills beträffande gjort kronhjort och älg, som bl.a. går till ersättande av skördeskador. I synnerhet när det gäller vilt som älg och vildsvin, vilka rör över stora arealer, förefaller det uppenbart att det svenska sig systemet innebär mindre risk för orättvisor - den som verkligen tillgodogör sig ettvisst vilt får ersätta den åverkan det gjort, oavsett var den skett. Från den just nu aktuella synpunkten har det en annan olägenhet, nämligen att det med sina tyska systemet individuella mellan jordens och jaktens brukare blir uppgörelser ganska svåröverskådligt.

s0u19a0n1 Vildsvinen och människan 33

I Holland där frilevande vildsvin varit utrotade men nu åter sprider sig uppgår avskjutningen till ca 800 djur. Skadorna är än så länge av ringa omfattning.

I de östeuropeiska länderna bär staten ensam markägaransvaret. Bland dessa länder är i första hand DDR och Polen, i andra hand Sovjetunionen av intresse ur svensk synvinkel.

Polen har lokalt dragits med ganska omfattande och irriterande skördeskadeproblem och en rätt betydande av vildsvinsreducering stammen har inte i och för inneburit Skasig någon förbättring. dorna drabbar till helt del övervägande (93%) fyra grödor, nämligen potatis, havre, råg och vete. Kvantiteterna är betydande, 50 000 ton potatis och 13 000 ton säd, men de utgör ändå tillsammans endast ca l promille av den totala vars värde skörden, i genomsnitt årligen stigit med ett värde om 30 gånger skadebeloppet. Skadorna genom vildsvin skulle sålunda helt inom ligga gränserna för smärre agrartekniska framsteg och bakslag. Det påpekas också att det ekonomiska värdet av det vildproducerade svinsköttet, 33 000 svin per år, är minst lika stort som de totala skördeskadorna.

Skadesituationen i jordbruket i Polen har emellertid under de senaste åren allvarligt förvärrats Q9). Det rör här om skador sig på havre, potatis och råg, orsakade av vildsvin och kronvilt. Rådjuret gör ringa skada och älgstammen om 4 000 djur spelar ingen roll. Som främsta orsak till skadorna de överutpekades stora stammarna av kronvilt och vildsvin. Att dessa vuxit sig för stora tillskrevs i varje fall för vildsvinets del två samverkande orsaker, dels att sannopopulationsuppskattningarna likt har varit för låga, dels att i fruktan att jägarna minska tillgången på svin var obenägna att fylla de tilldelade avskjutningskvoterna. En oroande aspekt på skördeskadorna i de stora jordbruksdistrikten i västra Polen är att svin alltmer tenderar att uppehålla sig i åkrarna under hela senvåren och sommaren, alltså från april till augusti, och först efter skörden flyttar tillbaka till skogen. En radikal minskning av den polska vildsvinsstammen har därför förordats. Att Polen skall ha vildsvin och att man har råd till detta är självklart bara stammarna blir

Vildsvinen och människan s0u1980M1

stora. Ett av flera sätt att uppnå detta är att man låmåttligt ter vargstammen växa något.

Även i DDR har vildsvinsstammarna ökat kraftigt. Här föreligger siffror för skador förorsakade av vildsvin, men inga separata värdet av de av kronvilt och vildsvin tillsammans förorsakade skördeskadorna uppges vara ca 1 % av värdet av det producerade viltköttet, i vilket årligen ingår sådant från ca 65 000 vildsvin, en siffra som nu stigit till 105 000 (29).

så dagsfärska siffror. Det fram- För Sovjetunionen föreligger inga hålls (10) att skördeskadorna genom vildsvin även här överskattats. Dock kan åverkan på skogsnära potatisåkrar, sädesfält, frukt- och grönsaksodlingar i och för sig vara betydande. De bästa föreliggande siffrorna kommer från studier i den sovjetiska delen av Bialowiez-skogen. Under normala år besökte 34-47% fältmarkerna. I skogsnära och boveteav svinpopulationen potatis fält kunde skadorna därvid bli upp till 30% av skördeutfallet, men för i dess helhet utgjorde de blott 0.08 undersökningsområdet till 4.7% av detta.

Intressant är i detta sammanhang en rapport från Monterey County i Kalifornien, USA (17). I området infördes 1925 och 1932 eurovildsvin som förökat sig och lever tillsammans med förpeiska vildade tamsvin. Området har omfattande jordbruk och skador förekommer. Dessa har kunnat bemästras genom att i akuta fall avskjutning tillåtits även under fredningstid och med hjälp av hundar. Vildsvinet är i området ett uppskattat vilt vars numerär hålls nivå genom varierat jakttryck, vid behov i kompå önskad bination med skyddsåtgärder. Några allvarliga konflikter synes förekomma. Man bekräftar den i Eruopa gjorda att

ej iakttagelsen

vildsvinen försvinner från grannskap där de jagas energiskt.

Det har, mot bakgrund av gängse föreställningar i frågan, varit något överraskande att finna att vildsvinens skadegörelse på de flesta håll rent ekonomiskt tycks vara så förhållandevis måttlig. Här finns emellertid två aspekter, den rent ekonomiska och den En stor del av problematiken kring vildsvinen bepsykologiska.

SOU1980H1 Vildsvinen och människan 35

tingas utan tvekan av den sistnämnda, av besvikelsen över förspilld möda och grusade förhoppningar.

De klassiska metoderna till av skördeskador förebyggande genom vildsvin anses inte särskilt i varje fall inte i effektiva, längden om de skall dra rimlig kostnad.

Avskräckningsmetoder som utnyttjar lukt-, ljud- och ljussignaler kan övergångsvis ha god verkan, men svinen kommer snart underfund om deras ofarlighet. Om man av någon orsak eftersträvar ett skydd under en kort, särskilt kan de dock känslig period ha sitt värde.

Elstängsel är bra så länge de fungerar väl, ty svinen är mycket känsliga för elchocker och tycks inte på länge gå nära en tråd som gett dem en stöt. Sådana stängsel rekommenderas till skydd för mindre ytor, t.ex. trädgårdsodlingar, men torde knappast komma ifråga för större arealer och de måste passas så att inte vegetation går upp och sänker effekten. Ett mot vildelstängsel svin bör ha tre trådar, på 20, 40 och 60 centimeters höjd Q6.

Ett verkligt effektivt

skydd utgör meterhöga, kraftiga nätstäng-

sel med tätt mellan pålarna och med en taggtråd i botten. Stängselkostnaderna blir här givetvis höga.

Svinen är känsliga för störning genom jakt som när det gäller förebyggande av skördeskador i första hand får ske genom vakjakt. På kontinenten använder man härvid i stor utsträckning de månljusa nätterna. Det understryks att man vid denna sorts jakt bör vara särskilt med att inte försiktig skjuta någon sugga från kultingarna, inte bara av humanitära utan även av praktiska skäl - en sugga som får en kulting skjuten för de andra från platsen

medan moderlösa kultingar stannar kvar och fortsätter skadegörelsen.

I en undersökning (3) fann man att svinens födosök på fältområden oftast är tillfälliga. I 69% av fallen besökte svinen ett visst fält en enda gång och försvann sedan I åter. 25% av fallen gjorde svinen två nätter i följd besök och i bara på samma åker

och människan s0U1980n1 36 Vildsvinen

2.3% av fallen en tredje och en fjärde natt. Detta kom de igen är ett förhållande som väcker stor tveksamhet inför mera kostnadskrävande mekaniska skyddsåtgärder.

Från ett stort vildsvinsrevir i Tyskland rapporteras (14), som resultat av 20 års försök, att ålderssammansättningen i populationerna återverkar En mycket stark avpå skadebilden på fälten. rekommenderas av kultingar och svaga l-åringar, medan skjutning alla av båda könen skall skonas. Därmed får man fram 2-5-åringar äldre som är sinsemellan ofördragsamma, vilket leder till suggor mindre av svin och därigenom minskade skördeskador. grupper

De traditionella skadeförebyggande metoderna ter sig alltså ofta av effektivitets- och kostnadsskäl föga attraktiva. Nya metoder metodiken är emellertid i framväxande (1, på den skadepreventiva 26). Metoderna insikt i svinens 18, 22, bygger på den fördjupade beteende och sociala mönster som nåtts under de näringsekologi, senaste 10-15 åren.

dels att svinens födobehov är störst Man bygger på två aspekter, och deras intensivast på sommaren, dels att de skall näringssök Slutsatsen är att man för att förehållas sysselsatta i skogen. skördeskador skall utfodra svinen i skogen om sombygga kraftigt hur denna sker. Att maren. Men det är mycket viktigt utfodring lägga ut foder i en hög eller att köra längs vägar och skogsgator och strö ut foder brett resulterar bara i att svinen snabbt finner och äter upp det och sedan ger sig av igen, eventuellt ut på fälten. skall ske på flera, helst många platser samti- Utfodring ner i hål med lagom stora stenar över eller läggas digt, grävas under bräder osv. Kort skall man ge svinen arbete och inte sagt stora enskilt ställe. Svinen reagerar ge dem för givor på något hålls igång, de mycket positivt på dessa arrangemang. Grupperna avlöser varandra på de olika foderplatserna, svin av lägre rang för sådana och den grupp som på detta sätt viker av högre rang bort besöker av de andra platserna. Märkningar har tryckts någon samma foderplats flera om visat att samma grupp uppsöker gånger om det även vid Försöksresuldygnet, är lugnt i skogen dagsljus. taten har varit På detta sätt håller man med mycket uppmuntrande. svinen borta från fälten (1, 18, 22, 28). Med påfallande framgång

s0U198UM1 Vildsvinen och människan 37

denna metod väl genomförd tycks endast mycket attraktiva grödor kunna locka svinen till besök ute tillfälliga på fälten.

I ett försöksområde i Polen (28) strödde man ut majs i strängar och körde sedan efter med en plog som vände ner den. Detta skedde på 10 ställen och gav svinen full sysselsättning. Majsen behöver givetvis täcka långt ifrån hela födobehovet. Resten tas på annat sätt. Effekten av dessa åtgärder var mycket Likartade iaktgod. tagelser har gjorts i Västtyskland(l4). Samma metod rekommenderas med användning av majs eller säd. Det understryks att man skall fodra på flera ställen och på ej alltför små ytor. om fö- Frågan rebyggande åtgärder mot skördeskador förs på detta sätt över från fälten till skogen.

3.4 Vildsvinsjakten

Näst efter rådjuret är vildsvinet det till numerären viktigaste klövviltet i Europa. Den årliga avskjutningen i hela har Europa beräknats uppgå till drygt 200 000 svin och denna siffra torde vara stadd i växande.

På grund av sin höga reproduktionsförmåga ger svinet högre avkastning och fler jakttillfällen än någon annan europeisk klövviltsart. För västtyska förhållanden kan följande ungefärliga siffor för populationernas årliga tillväxt anges (27), uttryckt i procent av vårvinterstammen före fortplantningens början. Med hänsyn till det beräknade årliga näringsutbudet kan man räkna med följande:

Dåliga år 100% Normala år 15 % Goda år 20 %

Detta innebär alltså att man med en vinterstam om 100 djur normalt bör kunna räkna med att under kommande jaktsäsong skjuta 150. Som jämförelse kan nämnas att för våra nutida älgstammar har redovisats mellan reproduktionssiffror 50 och 65%, vilka får anses vara extremt höga.

38 Vildsvinen och människan s0U1980n1

Vad som kan anses vara acceptabla populationstätheter blir starkt beroende av vilka hänsyn som måste tas till främst risken för jordbruksskador. Ur rent biologisk synpunkt är tätheter på 100 svin per 1000 hektar fullt möjliga på kontinenten (26). I hägn med kraftig utfodring kan man ha ännu högre tätheter. Med hänsyn till skada på i första hand ädla lövträd kan tätheter på upp till 25 svin 1000 hektar vara acceptabla. För att undvika skördeper skador bör dock lägre tätheter eftersträvas. Vissa författare (16, 24) anser att man måste gå ända ner till 2 svin per 1000 hektar, men som tidigare påpekats torde så låga tätheter vara

av svinens sociala system; Öst-

oförenliga med upprätthållandet erfarenheter (2, 28) talar för att vinterpopulationer meltyska lan 3 och 20 svin per 1000 hektar är godtagbara, allt efter omständigheterna.

man siffran 15 svin i vårvinterstam innebär det att man - Väljer under mellaneuropeiska förhållanden och med koncentration av avskjutningen på kultingar och i viss mån tvååringar - i genomsnitt per 1000 hektar skall kunna ha en avskjutning av ca 20 svin per år med en total passad vikt mellan 700 och 800 kg.

De jaktformer som kommer ifråga för vildsvin är vakjakt, smygoch tryck- (klapp)jakt. Bl.a. ungerska erfarenheter visar jakt att svinen kan vara ganska svåra att jaga. Vildsvinen uppehåller ibland i vissa som är mycket svårtillgängliga och sig biotoper där jakt är mycket krävande eller nästan omöjlig. Som exempel kan nämnas träskmarker bevuxna med vass. Inom sådana områden kan inte jakten bli särskilt effektiv ens om den bedrivs med olika

»tekniska hjälpmedel.

Vakjakt bedrivs när djuren går ut på fält, hyggen och andra platser med god sikt, eller vid välkända viltstråk. På kontinenten bedrivs denna jakt i stor utsträckning nattetid under månljusa nätter och framför allt på snötäckt mark, då man har möjlighet att håll ganska väl se svinen och att skjuta med kipå rimliga karsikte. Svinens skarpa luktsinne gör att man noga måste passa på vinden och gärna sitta ganska högt.

Smygjakt anses bäst ske i gryningen och under de tidiga morgontimmarna. Återigen är stor uppmärksamhet nödvändig när det gäller

SOU19BOH1 Vildsvinen och människan 39

vinden. Däremot ser svinen dåligt och i varje fall under näringssöket väsnas svinen själva så mycket att man dels varskos om var de finns, dels har en hygglig chans att närma sig oförmärkt.

Tryck- (klapp)jakt är en senhöstens och vinterns jaktform, särskilt lämplig vid spårsnö då man på förhand kan lokalisera svinen. De brukar inte vara lätta att få fram, särskilt inte om man, som i regel är fallet, bara har fåtaliga klappare. Hundar är värdefulla, för att inte säga nödvändiga, och man rekommenderar i första hand mindre raser, taxar eller ännu hellre terriers, särskilt den tyska jaktterriern. Spaniels och vaktelhundar anses också användbara liksom småväxta drivande raser. Även många blandrashundar har gjort väl ifrån sig. Viktigt är att hundarna ger skall. Vid svårare snöförhållanden måste man ta till mera högbenta hundar, men man måste ha klart för sig att riskerna för hundarna växer med snödjupet. över huvud taget är alltför skarpa och aggressiva hundar inte lämpliga. De löper stor risk att bli illa skadade eller dödade.

Vid tryckjakt bör man, om siktförhållandena medger detta, placera skyttarna en bit ifrån de tätningar där svinen ligger, ty svinen har för vana att smyga fram till tätningskanterna och där vädra och spana en stund innan de går ut. Därvid märker de lätt skyttar som står för nära;

Vid all vildsvinsjakt måste tränade blodspårshundar finnas till hands. Svinen är hårdskjutna och kan gå ganska långt även med goda träffar. Vid sådana eftersök får man aldrig glömma att även små skadade svin måste tas på allvar och att stora kan vara farliga.

Nästan överallt har man under det senaste århundradet kunnat konstatera att vildsvinens maximalvikter har sjunkit och detta tillskrivs enstämmigt ett för starkt jaktligt tryck mot de vuxna djuren .

För ett naturskyddsområde i Kaukasus anges G0) att vikterna för galtar under 1930-talet låg mellan 64 och 178 kg, i genomsnitt 166 kg. Motsvarande siffror för suggor var 48 till 108 resp.

40 Vildsvinen och människan 50u19am11

68 kg. Under 1900-talets första decennium noterades vikter för äldre galtar om 240-255 kg och för suggor 120-145 kg. I Östsibirien där man tidigare haft vikter över 300 kg anses numera en galt på 200 kg vara stor. Som tidigare påpekats går tyska galtar endast i undantagsfall över 125 kg.

Anledningen till denna utveckling är att man skjuter vuxna djur för unga och att strävan efter att i första hand komma åt stora svin lett till ett negativt urval. Mot detta har det på senare tid inte minst i Västtyskland kommit en stark reaktion. De önskemål man särskilt framfört har gällt dels ett humanitärt betingat skydd på förande suggor och en allmän begränsning av jakten på vuxna svin, dels ett vidgat frivilligt samarbete för att höja de vuxna svinens medelålder och för att mera än förut lägga över jakttrycket på den yngsta och i rätt stor utsträckning också på den näst yngsta årgången. I princip känner vi igen trenden från vår egen älgdebatt. I Västtyskland har man uppnått att vuxna svin nu är fredade från jakt under tiden från 1 februari till 16 juni medan årsungar och fjolåringar är lovliga året runt. I vissa av de västtyska delstaterna gäller ytterligare inskränkningar.

Man har också haft en viss framgång i att organisera ett samarbete med syftet att höja stammens kvalitet. För att rätt kunna hantera ett så rörligt vilt som en svinstam anser både tyska och polska författare att man bör få till stånd samarbetsgrupper som täcker minst 3 000 och helst uppemot 10 000 hektar. Vad beträffar de praktiska avskjutningsplanerna rekommenderas (27) en hård avskjutning bland kultingarna, upp till ca 75%›av årgången, under år med god förökning något mer och något mindre under år med dålig förökning. Även fjolåringarna bör jagas hårt med i möjligaste mån försök till urval av de mindre och svagare. Av de äldre årgångarna skjuts varje år ett mycket begränsat antal suggor, medan man så långt som möjligt och helst helt bör undvika att skjuta 3- till 5-åriga galtar. Det har hävdats (14) att både galtar och suggor i åldern 2-5 år om möjligt bör skonas helt. Med konstant senvinterpopulation ger detta bättre kvalitet och högre totalavkastning. Som tidigare påpekats tycks det också reducera skördeskadorna.

SOU1980H1 Vildsvinen och människan 41

Galtar från 6 år och uppåt anses som jaktbara men det understryks också att verkligt kapitala blir de Först i åttaårsåldern, en ålder som idag ytterst få mellaneuropeiska svin torde uppnå. Håller man på så under ett antal år skulle man ur en sommarpopulation på 500 svin årligen kunna få fram ett par tiotal jaktbara galtar, däribland kanske tre verkligt kapitala.

sou 1980:11 43 4 VILDSVINSBESTÅNDET PÅ TULLGARN, MÖRKÖ OCH ERIKSÖ

4.1 Inledning

På Tullgarn, Mörkö och Eriksö i Södermanland finns det för närua-

rande största beståndet av frilevande vildsvin i landet. I 1979 uppdrog september jakt- och viltvårdsberedningen åt fil. kand. Hans Kristiansson, Lunds universitet, att en ungenomföra dersökning av vildsvinsbeståndet i området (Figur 4.1). Undersök-

ningen genomfördes under september och oktober månad 1979.

Östersjön

Figur 4.1 Undersökningsområdets läge

44 Vildsvinsbeståndet Mörkö och Eriksö på Tullgarn,

” fjärden

udd

Tullqarnsviken

Mörköfjärden

Barrskog

Lövskog, blandskog

En observation av en eller flera individer vid natträkningar ERIKSÖ

Fem observationer av en eller flera individer vid natträkningar

Observationer av lokalbefolkningen Figur 4.2 Observationer av Observerad förflyttning Ö av vildsvin under vintern 49 djur och skadegörelse inom på isen undersökningsområdet

Områden som utnyttjats av svinen för födosök (endast Tullgarnsområdet)

Skadegörelse på gröda (endast Tullgarnsområdet)

sou19BOM1 Vildsvinsbeståndet Mörkö och på Tullgarn, Eriksö 45

Tullgarn är totalt 3350 hektar stort med 371 hektar åkermark. Hörningsholms gods (del av Mörkö) är 4559 hektar stort med 2200 hektar skog, 1230 hektar åkermark och 1129 hektar mark övrig (figur 4.2).

Den norra delen av Tullgarnsområdet består av planterad barrskog av olika ålder. Insprängt i barrskogen finns partier av björk och mindre partier av alkärr, speciellt i till två mossar. anslutning Området är delvis kuperat.

Den mellersta delen består av åkermark, vall och områden med dungar av lövskog och blandskog. Lövdungarna består av ek, asp, alm, björk och hassel. Inslaget av ek är markant. Alkärr finns i mindre partier. Näsuddens är tät och består vegetation omväxlande av lövskogsdungar, öppna ängsmarker och sanka strandängar. På sluttningarna finns täta hasselbestånd med ek som översta skikt. Blandskogen norr om Näsudden består av planterad av variegran rande ålder med kraftigt inslag av ek, björk, hassel och lövsly. Fäfalludd är kraftigt kuperad med Tullgarns i de inre de- Kasberg larna. De lägre delarna stranden är bevuxna med al. längs Sluttningarna och området ovanför är bevuxet med planterad samt gran lövskog med björk, ek, hassel och lövsly.

Den södra delen består av ett område bevuxet med barrkuperat skog, huvudsakligen tall. Inslag av lövträd finns med mindre partier av björk och al.

Skogen på Hörningsholm består till 80% av barrskog och 20% lövskog. Lövskogen består till största delen av alkärr. Mindre ekdungar finns på några få ställen. Enda undantaget är Kålsö där lövskogen med huvudsakligen ek dominerar (80%). Eriksö kan karakteriseras på samma sätt som Kålsö.

På Åda gård strax söder om Tullgarn finns ett hägn på 210 hektar med

hjortdjur och vildsvin. Vildsvinsbeståndet i undersökningsom-

rådet uppges härstamma från individer som i september 1976 rymde från detta hägn. Antalet individer vara förrymda uppgavs åtta, fyra suggor och tre galtar, samtliga till fem månader fyra gamla, samt en vuxen galt. Under 1977 sköts vildsvin fyra på Tullgarn,

46 Vildsvinsbeståndet på Tullgarn, Mörkö och Eriksö SOU198OH1

två suggor och två galtar. Efter jakten skulle två suggor och två galtar samt födda kultingar vara kvar. Om det antas att de då halvtåriga suggorna blev betäckta, kan antalet födda kultingar uppskattas till tre. På hösten 1977 simmade ett antal (3-5) vildsvin över till Mörkö-Eriksö. Beståndet på Mörkö uppskattades 1978 till ca 25 individer med tre kullar varav två med säkerhet var på sex kultingar vardera.

På våren 1978 inträffade skador på sättpotatisen på Tullgarn. På hösten 1978 observerades inga tecken efter vildsvin. Under vintern 1979 hittades spår efter tre vildsvin.

4.2 Biologiska förhållanden

Räkningar av vildsvin utfördes på natten med hjälp av strålkastare och kikare. Varje observation noterades på karta med anteckningar av antalet individer, uppdelade på vuxna individer och årsungar samt om möjligt kön (figur 4,2). Med nattobservationer utan märkta djur är det svårt att avgöra om individerna är observerade vid ett tidigare tillfälle eller inte. Detta medför osäkerheter i uppskattningen av beståndsstorleken.

Det största antalet individer som observerades samtidigt på Tullgarn var en flock på 12 vildsvin, Flocken bestod av tre vuxna och nio årsungar. De vuxnas kön gick inte att urskilja men minst två måste ha varit suggor. På grundval av samtliga nattobservationer kan antalet vildsvin uppskattas till ett minimum av tre till fyra suggor, två galtar och 10 till 16 dvs. sammanlagt mel-

årsungar,

lan 15 och 20 individer.

Antalet vildsvin på Mörkö inkl. Eriksö har uppskattats till ca 40 individer. En arrendator observerade vid ett tillfälle - septem-

åråungar.

ber 1979 - sex vuxna och ca 15 Den största flock som observerades under natträkningarna var på 10 individer.

Beståndet på Tullgarn, Mörkö och Eriksö tillsammans uppskattades hösten 1979 till 50-75 individer. Det största antalet vildsvin för närvarande vara koncentrerade till Tullgarn (områdena synes .kring Fäfalludd och Näsudden) och till Mörkö-Eriksö utom den

SOU1980H1 Vildsvinsbeståndet på Tullgarn, Mörkö och Eriksö 47

norra spetsen av Mörkö. vara Rekryteringen tycks god och vildsvinen verkar ha klarat den stränga vintern 1978/79 bra. Antalet vuxna suggor i området kan uppskattas till mellan 10 och 15 individer. Detta skulle ge ett tillskott till beståndet 1980 på 50-75 djur och resultera i en beståndsstorlek av 100-150 djur.

De enda uppgifterna om naturlig dödlighet gäller drunknade svin i sundet mellan Tullgarn och Mörkö. På vintern 1978 drunknade en vuxen sugga och på våren 1979 en galt och två suggor. Totalt har det från och med 1977 till 1979 skjutits september 15 vildsvin, åtta galtar och fem suggor samt två av okänt kön. Tillsammans med drunknade svin ger detta en känd avgång från beståndet av 19 vildsvin. Med hänsyn till bl.a. den kända kan inte de dödligheten åtta vildsvin som 1976 rymde från Äda gård ensamma ha lett till ett bestånd 1979 på mellan 50 och 75 djur. Sannolikt har ytterligare rymningar förekommit från hägn i trakten.

Uppgifter om biotopval och näringsutnyttjande har erhållits framför allt från Tullgarn (figur 4.2). Två områden, Fäfalludd och Näsudden, är kraftigt utnyttjade av vildsvinen, och utgör sannolikt huvudtillhåll för dem. På Fäfalludd var alkärret längs stranden kraftigt utnyttjat. Även sluttningarna ovanför var utnyttjade. Spår efter bökning hittades under ekar och i örnbräkenbestånd samt vid hasselbuskar. Även gräsbevuxen mark mellan granarna och områden kring stenar samt stubbar var bearbetade. På Näsudden var sluttningarna med hassellundar och höga ekar mest utnyttjade. I övrigt hittades spår av olika över hela udden. slag Två mindre partier av al vid västra stranden av Häggnäsviken befanns vara till alla delar använda för födosök av vildsvinen. I Djurgården hittades ett parti med äldre, stora ekar med lägre granar insprängda där marken var genombökad. I övriga delar av Tullgarn hittades endast ett och annat spår efter vildsvinen.

Sammanfattningsvis kan man säga att vildsvinen för sina födosök

huvudsakligen utnyttjade marken under ekar och hassel, alkärr samt områden med örnbräkenbestånd.

48 Vildsvinsbeståndet Mörkö och Eriksö sou WBOH1 på Tullgarn,

4.3 Skadegörelse

Uppgifter om skadegörelse inhämtades genom samtal med markägare, arrendatorer och jägare i området. Vidare kontrollerades de olika åkerarealerna genom att undersöka kantzonerna för att upptäcka gångar ut i grödorna. I vissa fall följdes gångarna för att kontrollera skadegörelsen inne i grödorna. Denna del av undersökskedde i vecka 32, september 1979. Skördearbetet hade då ningen startat och därför kunde inte alla åkerfält kontrolleras.

De första skadorna upptäcktes våren 1978 på Tullgarn (Tullgarns i ett potatisfält. Skadan omfattade 1,8 hektar och Kungsgård) innebar en skördeförlust på ca 33 ton potatis till ett värde av 20 000 kronor.

Under 1979 var det på Tullgarn endast den största arrendatorn (Tullgarns Kungsgård) som drabbades av avsevärd skadegörelse. Den största skadan fanns i ett havrefält på sju hektar och omfattade ca två hektar med hundraprocentig förlust. Den sammanlagda skadeomfattade 2,45 ha av den totala odlade arealen på 345,5 görelsen ha, varav 249,4 ha sådda med stråsäd och raps. Skadegörelsen omfattade således ca 1% av arealen. Potatisfälten på Tullgarns Kungsvar av elstängsel och inga skador inträffade där. gård skyddade

På Eriksö inträffade sommaren 1979 skada i en husbehovsodling av potatis.

Utöver skördeskador har det inträffat att vildsvin betäckt utegående tamsuggor. Vildsvinens bökningsaktivitet i och på sluttningar av dikningar har i enstaka fall medfört en ökad arbetsbelastning för arrendatorerna.

sou 1990:11 49

5 REMISSVAR

5.1 Inkomna svar

Genom skrivelse från jakt- och viltvårdsberedningen den 30 maj

1979 gavs vissa myndigheter och organisationer tillfälle att re-

dovisa synpunkter och förslag rörande vildsvin i Sverige. Svar

har erhållits från ståthållarämbetet, riksåklagaren, rikspolis-

styrelsen, naturhistoriska riksmuséet, lantbruksstyrelsen,

skogs-

styrelsen, statens naturvårdsverk, domänverket, för styrelsen

Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna

i Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs och Västman-

lands län, stiftsnämnden I Lunds Svenska stift, jägareförbundet,

Lantbrukarnas riksförbund, Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens

Jäoare, Trädgårdsnäringens Riksförbund, Skogsindustriernas Samar-

betsutskott samt Sveriges Riksförbund. Skogsägareföreningars

5.2 Inställningen till frilevande vildsvin

De som i huvudsak är gositiva till vildsvin bl.a. att åberopar

svinen ursprungligen tillhört den svenska faunan och därigenom

har hemortsrätt. Detta framhålls av bl.a.

riksåklagaren, natur-

historiska riksmuséet, Svenska naturvårdsverket, Jägareförbundet

samt Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare.

Naturvårdsverket framhåller bl.a. följande:

”I dagens naturvårdsdebatt är det allmänt vedertaget att i landet existerande djurarter skall fortleva. Även om delade meningar kan råda om hur stor en djurstam skall tillåtas vara med hänsyn till den ekon0miska\skada den kan åsamka, höjs ytterst sällan röster för utrotning av någon djurart. Tvärtom har det under senare år ansetts som självklart att skall utrotningshotade djurarter skyddas och att aktiva åtgärder skall vidtas för att livskrafskapa

50 Remissvar

stammar. i och onyttiga eller tiga Den gamla uppdelningen nyttiga borta. har också med samskadliga djur är i princip Åtgärder hällets stöd för att i den svenska faunan återinföra vidtagits tidigare utrotade djurarter.

och järv, för de från invand- Fridlysning av varg skyddet Norge rade liksom åtgärderna för bevarandet av olika fågelmyskoxarna arter - havsörn, pilgrimsfalk och berguv - är exempel på prak-

tiskt av det ekologiska tänkande som numera präglar fullföljande samhällets av bäver är ett anfauna-politik. Återinplanteringen nat ytterst belysande exempel.

bedöms inte längre utifrån dess En djurarts existensberättigande värde eller skada från människans rent egoistiska utgångspunkter. Bedömningen görs utifrån en ekologisk grundsyn.

Det också vid av frågor om introducering av gäller bedömningen för svensk natur främmande arter. I det fallet leder samma ekotill en starkt restriktiv inställning villogiska grundtänkande ket också präglar lagstiftning.

naturvårdsverkets uppfattning är det mot denna allmänna Enligt om accepterandet av en frilevande vildsvinsbakgrund som frågan stam i Sverige skall bedömas.

Vildsvinet har utan tvekan hemortsrätt i Sverige, t.o.m. en bättre rätt än flera andra som idag förekommer i landjurarter det. Arten fanns i vilt tillstånd fram till åtminstone 1700-talet och har förekommit i vår fauna även senare. Den har sporadiskt av människans och ej på grund av försvunnit till följd åtgärder Vildsvin har goda möjligheter att anekologiska förändringar. till och fortleva i den svenska naturen. passa sig

Detta bevisas också av att vildsvin redan nu lever fritt på åti landet efter från vilthägn. Det är skilliga platser rymningar ens troligt att det att helt utrota dessa djur såvida inte går inte mycket långvariga, kostsamma och från naturvårdssynpunkt vidtas. Erfarenheten visar nämligen att svåracceptabla åtgärder Arten har därför sannolikt kommit vildsvin är mycket svårjagade. för att stanna i vår fauna. Spridningstakten bör dock kunna på-

verkas.

Det förhållandet att av vildsvinsstammar skett genom etableringen inte samhällets inrymning från hägn behöver i princip påverka som har motsvarande hemortsrätt i ställning. Varg och myskoxe, har omfattande skydd från samhällets Sverige exempelvis getts trots att arternas nuvarande förekomst i landet inte besida, rott och noga förberedda utplanteringar och trots på regelrätta att de kan åstadkomma påtaglig skadegörelse. Ett annat jämförbart är den mellansvenska där en del av de exempel kronhjorten, frilevande stammarna bildats efter rymningar från vilthägn men

ändå givits ett kraftigt skydd genom lagstiftningen.

både positivt och negativt människans Varje djurart påverkar ekonomiska eller andra intressen. Även ekologiska förändringar sker vid av en tidigare försvunnen art. Värdenyintroduktion av denna påverkan får dock enligt naturvårdsverkets uppringarna inte vara i principfrågan. Avgörande bör vara fattning avgörande

sou 1930:11 Remissvar 51

om djurarten kan sägas ha hemortsrätt i landets fauna eller

inte. En vägning av en djurarts Vför- och nackdelar skulle strida motmodernt ekologiskt tänkande.

Någon ytterligare utredning i huvudfrågan synes därför erforej derlig. Ett ställningstagande bör kunna ske redan nu. En klappjakt på vildsvin under en övergångsperiod i avvaktan på ett slutligt avgörande framstår för naturvårdsverket som stötande.

Verket föreslår mot den givna att bakgrunden de vildsvinsstammar som nu finns i princip accepteras. skall Någon utplantering dock inte få förekomma och åtgärder bör vidtas för att förhindra ytterligare rymningar från hägn. Jaktbestämmelser bör utformas så att stammarna hålls på önskad nivå.

En ledamot har reserverat sig mot styrelsens beslut. I reserva-

tionen framförs att målsättningen måste vara att hålla vildsvins-

stammen så begränsad som möjligt. Det framhålls vidare att mark-

ägare måste ges full kompensation för skador orsakade av vildsvin.

* Svenska Jägareförbundet framhåller följande:

Med hänsyn till bl.a. att vildsvinet varit en ursprunglig inhemsk viltart från föreligger zoologisk, och allmän na-

jaktlig

turvårdssynpunkt obetingat ett berättigat intresse att återinföra vildsvin i den svenska faunan. Vildsvinet bör i detta sammanhang jämställas med t.ex. bävern som var ett ursprungligt svenskt faunaelement men som utrotades och återinfördes. Detta trots att bävern genom sitt levnadssätt viss obetingat gör skadegörelse. Globalt sett har en mängd viltarter utrotats. Aktningsvärda försök görs numera att rädda spillror av populationer eller att reintroducera tidigare förekommande vars arter, utbredningsområden minskat, i länder där de utrotats. I princip bör enligt jägareförbundets uppfattning om Vildsvinet som ett frågan svenskt faunaelement ses på detta sätt.

Det bör dock att flera påpekas av länsjaktvårdsföreningarna stäl-

ler sig negativa eller tveksamma till ett återinförande av fri-

levande vildsvin.

Andra motiv som anges för en positiv till inställning frilevande

vildsvin är att de är till nytta för att skogsbruket, de är vär-

defulla som jaktbart vilt samt att de totalt sett är mer till

nytta än till skada. Det senare skälet kommer mer eller mindre

klart till uttryck hos flertalet av dem som ställer sig positiva

till frilevande vildsvin. de som enbart Undantag utgör hänvisat

till svinens hemortsrätt

i Sverige och anser övriga aspekter

underordnade.

52 Remissvar

kan komma att vara till nytta i skogen anser bl.a. Att svinen

och Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare, skogsstyrelsen

i Kristianstads län. länsstyrelsen

i Kristianstads län framhålls att vildsvinen Från länsstyrelsen

i marken och genom sitt bökande gynnar påskyndar omsättningen

framför allt bokskog. Svinen kan självföryngringen av lövskog,

och därvid sannodessutom fungera som predatorer på skadeinsekter

bidra till Svinens bökande kan dock likt snytbaggebekämpningen.

ge punktvisa skador i barrskogskulturer.

Vildsvinens värde ur jaktlig synpunkt framhålls av Svenska Jägare-

förbundet och Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare.

vara värdefull viltart, i De senare anser vildsvinet en mycket

av jaktobjekt lika attraktivt som älgen. egenskap

att i regel att De som är tveksamma till nu avgöra frågan anger

och erfarenheter om frilevande vildsvin i svensk miljö kunskaper

för närvarande är otillräckliga för ett slutligt ställningstagan-

de. Domänverkets åsikt är att

i vildsvinsfrågan bör anstå. ett definitivt ställningstagande i denna för faunavården känsliga fråga, bör Innan beslut fattas att närmare studera dels de skador som forskarna ges möjlighet dels om samhället i övrigt är bevildsvinen gör i jordbruket, som ett återinfört inslag i den rett att acceptera vildsvinen under en försöksperiod, bör svenska faunan. Genom sträng jakt nere till andra områden stammen kunna hållas och en spridning

förhindras.

framförs av länsstyrelserna i Södermanlands, Liknande synpunkter

och Värmlands län. Östergötlands

i Västmanlands län har uppfattningen att en fri- Länsstyrelsen

vildsvinsstam för närvarande inte bör tillåtas. Länsstylevande

relsen säger emellertid också:

är det av intresse att forsatta undersök- Ur naturvårdssynpunkt och lämpligt att i görs för att utröna om det är möjligt ningar tillåta en frilevande, renrasig vildsvinsnågon del av landet

stam av begränsad omfattning.

s0u19s0n1 Remissvar 53

Praktiskt taget samtliga som ställer sig negativa till frilevande vildsvin åberopar jordbruksskadorna som ett viktigt skäl för ställningstagandet. I flera svar behandlas även risken för smittospridning. Detta framhålls av bl.a. lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Kristianstads län.

Lantbruksstyrelsen skriver:

”Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning finns flera sjukdomar av allvarlig karaktär, vilka skulle vara svåra att bekämpa om de också fick ett fotfäste hos viltlevande vildsvin. Som exempel kan i första hand nämnas vissa virussjukdomar.

Den klassiska svinpesten är en sjukdom vilken har visat sig svår att bekämpa i länder där den förekommer. Problemen har varit än mycket större, då också viltlevande vildsvin varit med i bilden. Polen är t.ex. ett land, som sedan många år brottas med problemet. Sjukdomar har bl.a. varit hinder för export av svinkött till vårt land. 0m sjukdomen skulle införas till Sverige och här också får ett fotfäste bland vildsvin kan man förutse stora svårigheter för ett framgångsrikt bekämpande, vilket i sin tur skulle ge upphov till stora begränsningar i möjligheterna till export av levande svin och svinkött.

Afrikansk svinpest, vilken också kan drabba vildsvin, är för närvarande ett stort problem i Spanien och Portugal. Under den sista l0-årsperioden har sjukdomsbekämpandet i det första landet kostat 780 milj kronor. Man beräknar att kostnaden skulle varit 19 500 milj om något bekämpande ej vidtagits. På Pyreneiska halvön är dock vildsvin inget problem. En förekomst också av dessa skulle sannolikt förorsakat mycket större problem vid bekämpandet liksom också högre kostnader. Afrikanska svinpestens virus har en utomordentligt lång överlevnadstid i naturen och i exempelvis kontaminerat matavfall, varför det, trots bristen på dokumenterad erfarenhet av bekämpande av afrikansk svinpest i vildsvinsområden, måste bedömas att närvaro av vildsvin vore en utomordentligt försvårande faktor vid en sanering av ett utbrott av afrikansk svinpest i vårt land.

Även vid ett utbrott av mul- och klövsjuka måste en viltlevande vildsvinsstam bedömas utgöra en mycket försvårande omständighet i samband med ett bekämpande.

Enligt professor Dahls promemoria har bl.a.Polen lokalt dragits med ganska omfattande och irriterande skördeskadeproblem och en rätt betydande reducering av vildsvinsstammen har inte i och för sig inneburit någon förbättring. Skadorna drabbar i första hand potatis, stråsäd och majs men även frukt- och grönsaksodlingar.

Erfarenheter av det fåtal vildsvin som förekommer och förekommit i Sverige stöder antagandet att betydande skadegörelse på grödor skulle uppstå även i vårt land om en fritt levande vildsvinsstam skulle tillåtas. Skador av den storleksordning som i Dahls uppsats refereras från Polen (ca l promille av den totala skörden

54 Remissvar 50U193U”1

av känsliga grödor) skulle omsatt till svenska förhållanden innebära en förlust i storleksordningen 3 miljoner kronor per år med 1978 års skördevärden. Den totala förlusten ger dock ingen fullständig bild av de olägenheter jordbruket skulle förorsakas. Enskilda odlare skulle sannolikt komma att drabbas så hårt av skör-“ deskador att ett ingripande från det allmänna med någon form av ersättning skulle bli nödvändigt.

Hägnad av fält synes vara helt orealistiskt vad gäller vanliga fältgrödor. Endast för odlingar med särskilt högt arealskördevärde, i första hand inom trädgårdsnäringen, torde en sådan skadeförebyggande åtgärd kunna komma ifråga. Obevakade odlingar i anslutning till exempelvis fritidshus kan antas bli speciellt utsatta för skadegörelse. Under alla förhållanden måste kraven på stängsel ställas så högt att kostnaderna för hägnaden och för tillsyn av denna skulle bli betydande.

Med hänsyn till risken för skördeskador är det nödvändigt att ett eventuellt beslut att tillåta en fritt levande vildsvinsstam föregås av en utredning där problematiken kring vildsvinens skadegörelse blir fullständigt klarlagd. Vidare måste ett system för skadereglering vid grödskador konstrueras och frågan om finansiering av detta system utredas. För att få det att fungera tillfredsställande skulle dessutom krävas en administrativ insats vars kostnader tillsammans med kostnader för skördeskador skulle vägas mot värdet av en frigående stam.

Lantbruksstyrelsen finner att så betydande olägenheter skulle vara förknippade med ett accepterande av en fritt levande vildsvinsstam i Sverige att det ur smittskydds- och jordbrukssynpunkt vore omöjligt att acceptera en sådan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller i sitt svar den känsla av otrygghet vid vistelse i skog och mark som frilevande vildsvin kan inge, den skadegörelse som jordbruket åsamkas samt riskerna för smittospridning till tamsvin och andra klövbärande djur.

Länsstyrelsen anser att en frilevande vildsvinsstam inte bör tillåtas och anför bl.a. följande.

Den troligtvis största negativa effekten av ett återinförande av vildsvin i den svenska faunan är den skadegörelse viltarten skulle förorsaka på gröda. De ekonomiska förlusterna för jordbrukarna för svinets konsumtion av framför allt potatis bedömer länsstyrelsen bli omfattande i ett skogslän med insprängda åker- 4 marker. Med ledning av de uppgifter om skadegörelser som förekommit i länet samt med hänsyn till de värden en potatisskörd - över det som betingar 20 000 kr per ha - bedömer länsstyrelsen tveksamt om det ekonomiska slaktvärdet av fällda djur skulle överstiga de ekonomiska förlusterna enbart på potatisskörden. Härtill skall läggas de ekonomiska förluster djuren kan komma att förorsaka på stråsäd med hänsyn taget även till de förluster i form av maskinstillestånd som kan bli aktuella.

sou 1980:11 Remissvar 55

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anför som motiv till sitt ställ-

ningstagande.

Det föreliggande utredningsmaterialet visar att i jordbruksbygder orsakar vildsvinen stor skadegörelse. Möjligheten till att undvika skadorna är ringa. Erfarenheter som LRF har inhämtat visar att vildsvinen i sitt näringssökande är mycket oberäkneliga och lätt orsakar omfattande skadegörelse. Åtgärderna för att hålla vildsvinen borta från jordbruksbygder finner LRF omöjligt att genomföra då vildsvinen har konstaterats röra sig över stora områden. Enligt LRFs uppfattning är det en brist i utredningsmaterialet att de svenska erfarenheterna av vildsvinens skadegörelse ej har redovisats.

Svårigheterna att kontrollera stammens utbredning betonas av Iståthållarämbetet, Lantbrukarnas Riksförbund, Trädgårdsnäringens Riksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund.

Ståthållarämbetet skriver:

Erfarenheterna från Tullgarn visar att man inte kan kontrollera stammens utbredning. Om åtgärder, elstängsel, jakt m.m., vidtas till skydd mot svinens härjningar inom ett område flyttar de till ett annat. Allt eftersom djuren flyttar tvingas fler och fler odlare till kostnadskrävande skyddsåtgärder.

Då Ståthållarämbetet trots intensiva försök icke lyckats skjuta de ursprungligen utsläppta djuren och man under de gångna tre åren sett stammen öka, utan att man kunnat kontrollera utbredningen, får vildsvinen på sikt anses utgöra ett hot mot lönsamheten för traktens jordbrukare.

Trädgårdsnäringens Riksförbund avråder från att tillåta en frilevande vildsvinsstam, bl.a. med följande motiveringar.

Trots att vi idag endast har en vildsvinsstam på ca 100 djur i vårt land, har skador inrapporterats, bl.a. på färskpotatisodlingar på Mörkö. Enligt uppgift lär skador på en odling uppgå till ca 30.000 kronor. Anmärkningsvärt är också att ett mycket litet antal djur fällts under senare år trots att jakt är tilllåten under hela året. Man kan då fråga sig, om det är möjligt att i framtiden hålla efter antalet vildsvin genom jakt eller om extraordinära insatser måste till för att reglera stammen.

Riskerna för att frilevande vildsvin kommer att medföra fler viltolyckor i trafiken understryks av främst rikspolisstyrelsen.

56 Remissvar SGU 1980:11

Med hänsyn till uppgifterna om vildsvinens rörlighet, vikt, reproduktionsförmåga m.m. bör från trafiksäkerhetssynpunkt en frilevande vildsvinsstam inte tillåtas. Innan slutlig ställning tas i fråga om vildsvinets framtid i Sverige bör i vart fall ytterligare kunskaper tillföras beredningsarbetet t.ex. beträffande vildsvinens reaktioner och beteenden i samband med motorbuller och trafik och om möjligheter finns att styra viltet till områden där trafikolycksrisken är obetydlig.

5.3 Förslag till åtgärder

De som har en klart negativ inställning till frilevande vildsvin, bl.a. ståthållarämbetet, lantbruksstyrelsen och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, förordar en snabb utrotning av svinen.

Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund framhåller:

För skogsbrukets del kan vildsvinen knappast ha någon betydelse varken i positiv eller negativ riktning. Det är dock uppenbart att de är allvarliga skadegörare på jordbruk och trädgårdsgrödor. Med tanke på den snabba reproduktionsförmåga som vildsvinen har och de stora områden som de rör sig över kan enligt vår mening en frilevande vildsvinsstam inte få tillåtas i Sverige. Av den anledningen är det nödvändigt att åtgärder snarast vidtas för att utrota den frilevande vildsvinsstam som redan finns i vissa delar av landet.

Bland flertalet av de positiva och tveksamma är inställningen den att man dels bör begränsa stammarna - och därigenom skadeverkningarna - genom rationell jaktvård och andra åtgärder, dels ge ersättning för uppkomna skador i jordbruket. Dessutom bör studier av vildsvinens effekter i olika avseenden närmare studeras. Sådana synpunkter framförs av bl.a. riksåklagaren, skogsstyrelsen, naturvårdsverket, domänverket, Sveriges lantbruksuniversitet, Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Jägarnas Riksförbund - Lands-

Jägare samt länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs bygdens

uppfattning är att Skogsstyrelsens

Den frilevande stammen bör noggrant följas, aktivt regleras och tillåtas att öka endast i långsam takt, varvid man år från år kan följa och bedöma stammen och dess eventuella skadegörelse. Avskjutningensomfattning och inriktning bör följaktligen snabbt kunna förändras.

sou 1980:11 Remissvar 57

Statens naturvårdsverk anser att de negativa effekter som med säkerhet kommer att uppstå, främst inom jordbruket, bör motverkas

med följande åtgärder.

En allmän jakttid bör fastställas för vildsvin, baserad på biologiska grunder men med hänsyn tagen även till intresset att undvika skadegörelse.

Frågan om nattjakt på vildsvin måste övervägas särskilt.

Samarbete över större arealer bör eftersträvas vid vildsvinsjakten. Inom jaktvårdsområden bör denna jakt i möjligaste mån bedrivas gemensamt. Etablerade älgjaktsområden med samjakt bör utnyttjas också som bas för jakten på vildsvin.

Situationen för jordbruksarrendatorer utan bör jakträtt övervägas.

Naturvårdsverkets förslag l978-07-27 om ändring i jaktstadgan avseende bl a tillåtna vapen vid bör snarast vildsvinsjakt genomföras. Fortfarande är det tillåtet att använda såväl slätborrat skjutvapen som helmantlad kula vid jakt på vildsvin. Detta är ytterst olämpligt från djurvänlighetssynpunkt.

Frågan om fällavgifter för vildsvin och om skadeersättningar och skadeförebyggande åtgärder bör bli föremål för särskild utredning.

Rådgivning till lantbrukarna om olika skadeförebyggande åtgärder bör starta snarast. Ansvarig för denna verksamhet bör vara lantbruksnämnderna i samarbete med länsjaktvårdsföreningarna.

Anskaffning bör ske av lämplig strängselmaterial som kan användas dels i demonstrationssyfte, dels för utlåning till skadelidande lantbrukare. Ansvarig för denna verksamhet bör även här vara lantbruksnämnderna i samarbete med länsjaktvårdsföreningarna.

Hur kostnaderna för materielen skall bestridas bör bli föremål för särskilda överväganden.

Föreskrifter bör utfärdas om hur vildsvinshägn skall vara konstruerade i avsikt att förhindra ytterligare rymningar. Ett första utkast till dylika föreskrifter har för utsänts av naturgranskning vårdsverket till olika berörda myndigheter och organisationer.

Lagstiftningen bör skärpas avseende etablering av vildsvinshägn. Även här har naturvårdsverket utarbetat som nyligen har förslag redovisats till regeringen.

Ett enkelt faktablad om vildsvinet bör utarbetas genom naturvårdsverkets försorg för spridning till berörda och orgamyndigheter nisationer samt till allmänheten.

Domänverket anser att

ett definitivt ställningstagande i vildsvinsfrågan bör anstå. Innan beslut fattas i denna för faunavården bör känsliga fråga,

58 Remissvar SDU 1980:11

forskarna att närmare studera dels de skador som ges möjlighet vildsvinen gör i jordbruket, dels om samhället i övrigt är berett att acceptera vildsvinen som ett återinfört inslag i den svenska faunan. Genom sträng jakt under en försöksperiod, bör stammen kunna hållas nere och en spridning till andra områden förhindras.

lantbruksuniversitet anser att den etablering son nu Sveriges skett inte utan vidare är acceptabel, bl.a. av följande skäl.

Ett återinförande av vildsvinet som frilevande viltart borde ha föregåtts av en omsorgsfull utredning och planering med avseende på vilka områden som är lämpliga för arten, vilka områden som bör undvikas med hänsyn till för stora skadegörelserisker, former för ersättning av skador, jaktformer, jakttider och sist men inte minst vilka krav som skall ställas på det genetiska materialet bland avelsdjuren.

Lantbruksuniversitetet anför vidare:

I den uppkomna situationen står det emellertid nu helt klart att den nyetablerade vildsvinsstammen i Tullgarn-Mörkö-området skulle kunna utnyttjas för att utöka de erfarenheter beträffande artens möjligheter i mellansvensk terräng som sedan åtskilliga år varit önskvärda. Om man kan avgränsa ett område där en vildsvinsstam skulle kunna få leva under några år framöver utan att man behöver befara helt oacceptabla skador skulle det kunna vara en god idé att låta området få status av försöksområde i syfte att vinna erfarenheter av vildsvin.

Ställningstagandet i år skulle sålunda bli att vildsvin tills vidare tillåts leva i vilt tillstånd inom ett noga angivet område vid Tullgarn-Mörkö. I övrigt skulle lämpliga åtgärder vidtas omedelbart för att få bort alla vildsvin som kommit ut i frihet i landet.

Bland övriga förslag kan noteras att naturhistoriska riksmuséets inställning till frilevande vildsvin gäller under villpositiva kor att vi får renrasiga vildsvin av rätt sort, lämpligen från Polen. De genetiska aspekterna betonas också av Sveriges lantbruksuniversitet och länsstyrelsen i Västmanlands län.

Jordbruksarrendatorernas rätt till jakt tas upp i flera svar, bl.a. från naturvårdsverket, länsstyrelsen i Kristianstads län och Jäqarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare. De senare skriver:

Att utan jakträtt motsätter sig förekomst jordbruksarrendatorer av vildsvin är självklart - detta i vart fall när ingen ersätt-

tagbart lösas, samt jordbruksarrendatorerna tillskapas lagstadfinns ej längre något hinder mot att tillåta vildgad jakträtt, svinen uübreda sig över de för arten lämpliga områdena av landet.

sou 1980:11 59

6 BEREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

6.1 Biologiska förutsättningar

Beredningen har, som framgått av det föregående, inhämtat kunskaper och erfarenheter för att bl.a. kunna bedöma de biologiska förutsättningarna För en frilevande vildsvinsstam i Sverige.

På andra sidan Östersjön vildsvinen klara tycks sig i varje Fall upp till Ladoga. Det finns därför knappast någon orsak att betvivla, att vildsvin skulle kunna leva vilt i Sverige åtminstone upp till och med Mälarlandskapen. Även i vårt land skulle vildsvinen få en hög reproduktionsförmåga.

Vildsvinen har svårt att klara över snödjup 50 cm, åtminstone under en längre tid. Under svåra snövintrar är dödligheten stor och trots den höga reproduktionsförmågan kan stammen dö ut om en rad sådana vintrar följer på varandra. Det kan därför bli svårt För vildsvinen att varaktigt kolonisera sydsvenska I kusthöglandet. landskapen kommer de däremot förmodligen att klara sig väl, liksom i Västergötland och Mälarlandskapen. Eftersom vildsvinen gärna vill ha tillgång till torde emellertid det mest skog utpräglade jordbrukslandskapet inte vara särskilt gynnsamt för dem.

De omfattande tyska som redovisats undersökningar i kapitel 2 och 3 är av direkt intresse För svenska Förhållanden. Med hänsyn till vårt något hårdare klimat torde bli förstaårssuggorna dräktiga i mindre utsträckning än i Mellaneuropa och det genomsnittliga antalet kultingar kan bli lägre. Tills vidare torde man för en frilevande svensk vildsvinsstam kunna räkna med reproduktionstal i nivå med de lägre värden för och äldre som redofjolåriga suggor visats För tyska förhållanden (se avsnitt När det 2.6). gäller re-

60 och SUU19BUN1 Beredningens överväganden förslag

produktionstalen i relation till vårvinterstammen förefaller de lägre angivna värdena, dvs. kring 10 %, som mest sannolika (se avsnitt 3.4).

6.2 Handlingsalternativ och principiell grund för beredningens ställningstagande

Vildsvin i frihet finns än så länge i ett begränsat antal i vårt land. Vildsvinens reproduktionsförmåga, rörlighet och förmåga till anpassning innebär emellertid att vi sannolikt inom några år har en utbredd, etablerad vildsvinsstam i landet om inga åtgärder vidtas för att hindra en sådan utveckling. Talar övervägande skäl för att helt utrota de nu frilevande vildsvinen, bör åtgärder för att åstadkomma ett sådant resultat vidtas snarast. Om vi i stället beslutar att acceptera en frilevande vildsvinsstam bör också detta följas av aktiva åtgärder för att kontrollera och styra artens utveckling. Det är mot denna bakgrund man skall se beredningens skrivelse till regeringen den 2 oktober 1979, i vilken beredningen pekade på behovet av omedelbara åtgärder. Som redovisats tidigare gav regeringen den 13 december 1979 statens naturvårdsverk i uppdrag att svara för genomförandet av åtgärder i syfte att förhindra en fortsatt ökning och spridning av de frilevande vildsvinen. Verket har den 10 december 1979 haft överläggningar med berörda verk och organisationer om vilka åtgärder som kan bli aktuella för att uppnå det angivna målet. Det ansågs bl.a. önskvärt att få utnyttja såväl belysning som motorfordon vid jakt efter vildsvin.

Beredningen har övervägt följande handlingsalternativ:

- Att vildsvinen utanför hägn utrotas. - Att en större eller mindre frilevande vildsvinsstam accepteras. - Att ett beslut av en försöksverksamhet på slutgiltigt föregås någon eller några platser i landet.

Beredningen har inför sitt ställningstagande inhämtat synpunkter och förslag från en rad myndigheter och organisationer. Naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen är representativa för helt skilda uppfattningar i frågan.

SDU19BOH1 Beredningens överväganden och förslag 61

Naturvårdsverkets uppfattning är uttryck för ett synsätt som också kommit till uttryck i de båda jägareförbundens ställningstaganden. Man hävdar att eftersom Vildsvinet ursprungligen tillhört den svenska faunan så bör artens bedömas existensberättigande på samma sätt som andra djurarters med hemortsrätt i landet. Verket framhåller bl.a.:

En djurarts existensberättigande bedöms inte utifrån dess lägre värde eller skada från människans rent egoistiska utgångspunkter. Bedömningen görs utifrån en ekologisk grundsyn.

Delade meningar kan finnas om hur stor en djurstam skall tilllåtas vara, men man anser det vara självklart att utrotningshotade djurarter skall skyddas. Vildsvinet det jämställs enligt här synsättet med utrotningshotade arter som t.ex. och myskvarg oxe. Dessa arter har getts ett omfattande skydd från samhällets sida trots att de kan åstadkomma påtaglig skadegörelse.

Lantbruksstyrelsen anser att en frilevande vildsvinsstam inte kan accepteras och kräver att åtgärder vidtas för att utrota de djur som nu lever i frihet. Den uppfattningen delas också av företrädare för jordbruksnäringen. Uppfattningen baseras på farhågor för allvarliga skadeverkningar för svenskt jordbruk. Svinen skulle, liksom i andra länder, orsaka betydande skador på grödor. Allvarligare vore dock om vildsvinen skulle öka risken för att svinpest spreds i landet. Detta kunde bl.a. medföra stora begränsningar av möjligheterna till export av levande svin

och svinkött, vilken är av stor ekonomisk betydelse.

Beredningens principiella syn överensstämmer med den som redovi- . sats av naturvårdsverket. Endast mycket starka skäl bör enligt beredningens mening kunna föranleda avsteg från den principiella inställningen. Till sådana skäl kan räknas att återinförandet av en viltart medför påtagliga risker för spridning av allvarliga sjukdomar eller på annat sätt kan få betydande negativa samhälleliga konsekvenser.

I det följande redovisas beredningens i fråga om de uppfattning viktigaste konsekvenserna av ett accepterande av frilevande vildsvin i vårt land.

62 Beredningens överväganden och förslag SOU19BUH1

6.3 Konsekvenser vid återinförande av vildsvin

6.3.1 Vildsvinen och växtodlingen inom jordbruket

Etableras en vildsvinsstam i Sverige kommer vi med stor säkerhet att drabbas av samma typ av skador på jordbruks- och trädgårdsföretag som förekommer i Mellaneuropa. Skador torde i första hand

uppstå på potatis och stråsäd, särskilt på åkrar som ligger i

närheten av skyddande skog. Möjligen kan också vissa specialgrödor, t.ex. konservärter angripas. Ökar vi majsodlingen kommer denna ganska säkert att drabbas av skador, i varje fall om odligen bedrivs i gränsområdena mellan jord- och skogsbruksbygd.

Trädgårdsodlingarna, med sina begränsade arealer, bör ganska väl kunna skyddas med elstängsel av tidigare (se avsnitt 3.3) beskriven typ. Genom att sätta upp stängsel bör man också kunna skydda och arealsnåla grödor. Detta medför dock givetvis högavkastande ökade arbetsinsatser och kostnader för jordbrukarna.

För att de vanliga grödorna, exempelvis havre och vete, skydda torde stängselåtgärder inte vara realistiska. Förebyggande utfodringsåtgärder, utförda i samarbete mellan jägare och jordbrukare, kan här prövas. Viktigare är dock att jakten bedrivs så att svinen i största möjliga utsträckning hålls borta från skadekänsliga områden. Erfarenheter från Polen under senare tid understryker behovet av att förhindra uppkomsten av fasta stammar i det rena jordbrukslandskapet. Erfarenheter från Eruopa och USA tyder på att en sådan begränsning av vildsvinsförekomsten är fullt möjlig.

Med hänsyn till de Senaste uppgifterna om förhållandena på kontinenten torde man kunna förutspå, att vildsvinsskadorna i Sverige skulle bli av försumbar omfattning om man ser skadorna i ett vidare ekonomiskt sammanhang. Vildsvinen kan emellertid bli till betydande skada och förtret för den enskilde och de kan skapa irritation bland vissa intressegrupper.

5UU1980H1 Beredningens överväganden och förslag 63

6.3.2 Risk för spridning av sjukdomar

Bland infektionssjukdomar hos vildsvin är den klassiska och den

afrikanska svinpesten de utan jämförelse Svinen allvarligaste. är också för mul- och klövsjuka, mottagliga om än i lägre grad än boskap. Andra sjukdomar som diskuterats i samband med vildsvin är bl.a. rabies.

Risken för spridning av svinpest har remisstagits upp i flera svar till beredningen (se kapitel 5). Bland dessa kan i första hand nämnas lantbruksstyrelsens har i denna yttrande. Beredningen fråga kontaktat statsepizootologen. Hans yttrande redovisas i avsnitt 2.9.

Svinpest sprids framför allt genom direkt eller indirekt kontakt mellan sjuka och friska djur. Dessutom kan smitta överföras via bl.a. skodon, samt slakt- och matavfall. redskap I fråga om vildsvinens betydelse när det gäller smittöverföring och sjukdomsbekämpande är uppgifterna fåtaliga. De i utländsk litteratur redovisade och rekommenderade bekämpningsåtgärderna rör främst tamsvin och djurprodukter. Vildsvinet har nämnts i diskussionen, men detta har inte lett till några regler eller rekommendationer. De största riskerna för att smitta skall föras in i Sverige är via import av levande svin eller från köttprodukter sjuka djur. Andra smittvägar, via matavfall från t.ex. via fritidsbåtar, fåglar samt smittade redskap m.m., är svårare att kontrollera. Riskerna för smittspridning på detta sätt är dock samtidigt lägre.

Riskerna för en överföring av smitta till vårt land är således begränsade. Skulle en sådan smittöverföring trots allt inträffa sker den med största sannolikhet på annat sätt än via

vildsvin.

I en situation med svinpest i landet kan dock förekomsten av vildsvin försvåra sjukdomsbekåmpandet. Vildsvinens i betydelse detta hänseende är oklar men troligen liten.

6.3.3 Vildsvinen och skogsbruket

Att från kontinentala erfarenheter dra slutsatser några om vad frilevande svin skulle kunna betyda för svenskt, i första hand

64 och SOU1980H1 Beredningens överväganden Förslag

sydsvenskt, skogsbruk är vanskligt. De skogsskador som påtalats rör praktiskt taget enbart ädla lövträd av mycket ringa intresse för dagens svenska skogsbruk.

- och särskilt från håll omvittnade - Vildsvinens allmänt polskt roll som markberedare bör emellertid även vara av värde positiva för svenskt skogsbruk. Marklevande stadier av skogsskadeinsekter skulle sannolikt utnyttjas som föda av svinen även här. Man vet att svinen t.ex. äter markstadier av tallsteklar och det gärna att större utbudet blir, desto större tycks gälla generellt ju blir konsumtionen. Sannolikt skulle svinen också uppmärksamma en rikare Förekomst av snytbaggar som lever under barken på stubbar och rötter.

6.3.4 Vildsvinsjakt i Sverige

Vildsvinens värde som proteinkälla och jaktbart vilt bör ses mot av att det näst rådjuret är det vanligast förekommande bakgrund klövviltet i Eruropa. På grund av den höga reproduktionsförmågan svinen i relation till sin vinterstam högre avkastning och ger Fler jakttillfällen än någon annan europeisk klövviltart.

Vildsvinet skulle För de svenska jägarna bli ett mycket attraktivt vilt. De för Mellaneuropa beskrivna jaktformerna - klappjakt och vakjakt - bör kunna tillämpas även i Sverige. Även jakt med drivande hund bör kunna bli aktuell.

Hundar som används vid kan utsättas för stora risker. Från jakten hösten 1979 har att vildsvin anjakten i Sverige rapporterats fallit och svårt skadat två Stövare. Hur dessa händelser gått till är dock inte närmare känt. Konfrontationer mellan vildsvin och kan bli relativt och detta kan, i synnerhet För jakthundar vanliga taxar och drevrar, leda till att hundarna dödas. Eftersök av skadade vildsvin, särskilt i tätningar och under dåliga ljusförhålrisker för att hundar komlanden, kan troligen innebära betydande mer till skada. Också efter många andra djurarter leder emeljakt lertid som bekant till svårigheter och faror för de hundar som används.

SOU1980H1 och 65 Beredningens överväganden förslag

Starkt delade i uppfattningar föreligger fråga om möjligheterna att hålla vildsvinsstammen under kontroll att genom utnyttja enbart traditionella jaktformer. Innan de svenska jägarna fått erfarenheter och kunskaper om vildsvinsjakt kommer effektiviteten att vara låg. Intresset för att delta i torde dock vildsvinsjakt vara stort och detta talar för att det inom tid rimlig kommer att finnas många skickliga Det kan emellertid inte vildsvinsjägare. uteslutas, i varje fall inte under en att extrainledningsperiod, ordinära åtgärder i vissa fall kan erfordras för att hålla en frilevande vildsvinsstam på lämplig nivå.

6.3.5 Vildsvin och andra djur

Man får räkna med att svinen i viss utsträckning ger sig på markhäckande fåglars bon och samt och ungar späda harungar rådjurslamm. Kontinentala erfarenheter emellertid detta tyder på att inte medför någon nämnvärd i Ett större minskning populationerna. problem är sannolikt att vildsvinens framfart i leder terrängen till att tryckande småvilt att häckande lämnar flyr, fåglar sina reden, etc.

Vad som händer om vildsvin kommer i kontakt med späda lamm är inte känt. Eventuellt kan svinen anfalla och döda lamm.

6.3.6 Övrigt

Svinen går normalt alltid undan för människan. Deras sätt att reagera skiljer sig inte från vad som gäller för de flesta andra viltarter. Ett på grund av eller av annan orsak skadskjutning sårat vildsvin kan emellertid vara framför allt farligt, för dem som deltar i eftersök av djuret. En farlig situation kan också uppstå för den som råkar komma mellan en sugga och hennes späda kultingar eller om suggan av annan orsak ser hotade. kultingarna Vildsvinet kan dock inte sägas vara för människan än farligare t.ex. älg, varg eller björn.

Mellaneuropeiska erfarenheter tyder på att risken för trafikolyckor med vildsvin inblandade är liten i förhållande till den risk som förekommer i om annat klövvilt. fråga

och SOU198UH1 66 Beredningens överväganden förslag

6.4 Beredningens förslag

6.4.1 Val av alternativ

som redovisat sin inställning De myndigheter och organisationer vildsvinsstam i Sverige redovisar starkt i frågan om en frilevande Företrädare för de näringar som riskerar att skilda uppfattningar. drabbas av skador av vildsvin samt flera länsstygenom förekomst relser ställer avvisande till att tillåta vildsvin. Den motsig satta redovisas av bl.a. företrädare för jägare, uppfattningen naturvårdsintressen och forskning.

I flera av remissvaren betonas att de ställningstaganden man gjort osäkra uppgifter om vad förekomsten av frilegrundas på ganska vande vildsvin kan innebära från skadesynpunkt. Bland de frågor, om skador och trädgårdsprodukter, som utöver frågan på jordbruksman anser bör utredas kan nämnas risken för sjukdomsytterligare inverkan störningar och dödande av anspridning, på skogsbruket, nat att hålla stammen under kontroll genom vilt, möjligheterna eller andra samt svinens förmåga att klara en anjakt åtgärder passning till svenska förhållanden.

Ett om utrotning av vildsvinen förutsätter, mot bakgrund förslag kunskaper eller erfaav beredningens principiella inställning, renheter som visar att vildsvinen skulle medföra mycket allvarliga risker för sjukdomsspridning eller genom skadeverkningar på sätt. framhållits är såväl erfarenheterna som annat Som tidigare om vildsvin i svensk miljö starkt begränsade. kunskaperna

Ett av frilevande vildsvin förutsätter å andra sidan accepterande att skadeverkningar bedöms osannolika. Finns mycket allvarliga det för en sådan får att vildsvinen en grund bedömning argumenten den svenska faunan en särskild styrka. Med beaktangång tillhört som tillämpas om faunans skydd och utde av de principer ifråga bör en frilevande stam i Sverige då kunna accepteras. veckling,

Alternativet med försöksverksamhet i vissa områden innebär att ett definitivt på de delvis bristfälställningstagande grundat som nu finns Handlingsfriheten behålls liga kunskaper uppskjuts.

s0u1930n1 Beredningens och 67 överväganden förslag

under en tämligen lång tid, samtidigt som ytterligare erfarenheter kan inhämtas och en klargörande diskussion om vildsvinets framtid hinner utvecklas.

Beredningens principiella inställning som redovisats i avsnitt 6.2 innebär att frilevande vildsvin i Sverige bör kunna accepteras om inte särskilda skäl Vildsvinen har föreligger. en gång tillhört den svenska faunan och de principer som numera tillämpas i fråga om faunans skydd och utveckling talar starkt emot en utrutning av ursprungliga svenska djurarter.

De särskilda skäl som kan tala för en utrotning av vildsvinen är dels riskerna för skador på jordbruksgrödor, främst potatis och stråsäd, dels riskerna för spridning av allvarliga, smittsamma sjukdomar (epizootier), främst svinpest.

Skadorna på jordbruksgrödor sett i ett större torde, ekonomiskt perspektiv, bli av ringa omfattning. Vildsvinen förekommer i ett stort antal länder med en landskapstyp och en inriktning av jordbruk och trädgårdsskötsel som rimligen innebär större skadekänslighet än vad förhållandena håll på de flesta i Sverige ger anledning till.

En spridning av svinpest i landet skulle få allvarliga ekonomiska konsekvenser och bl.a. försvåra av levande export svin och svinkött. Denna allvarliga fråga har, som redan framgått, varit föremål för särskilda och studier överväganden i beredningen; Av det material beredningen inhämtat att vildsvinen framgår knappast kan komma att utgöra någon risk vad avser påtaglig smittspridning till landet. En sådan skulle smittspridning sannolikt ske på annat sätt, t.ex. via införsel av charkuterivaror.

Vildsvinens roll vad gäller av smitta inom landet spridning är oklar. Internationella erfarenheter tyder på att förekomsten av vildsvin kan försvåra För att sjukdomsbekämpningen. vildsvinen i detta skall sammanhang få någon betydelse fordras emellertid att de på ett eller annat sätt blir smittade och att de därefter kommer i kontakt med och överför smitta till tamsvin. Med beaktande av dels den korta inkubationstiden, delslwurtamsvin hålls i vårt

och sou19am11 68 Beredningens överväganden förslag

land torde riskerna för överföring av smitta från vildsvin till tamsvin vara mindre i Sverige än i många andra länder.

blir således att varken förväntade skador Beredningens bedömning eller risker för sjukdomsspridning är av den på jordbruksgrödor att ett om utrotning kan motiveras. Det fakomfattningen förslag frilevande vildsvin kan komma att orsaka vissa skador i tum att är inte ett tillräckligt skäl för att föreslå en bl.a. jordbruket skadevållande med hemortsrätt i lanutrotning. Andra djurarter omfattande från samhällets sida och det framdet har getts skydd står som motiverat att göra undantag från den principiknappast ella vad gäller vildsvin. Den svenska älgstammen inställningen viltvård de mycket stora skahar genom en aktiv byggts upp trots dor den vållar. Detsamma bl.a kronhjorten och bävern. gäller

som förts fram är att vi, mot bakgrund av den osäker- Ett förslag nu bör låta utrota de frilevande vildsvinen efterhet som råder, att en frilevande vildsvinsstam genom utsom möjligheter skapa alltid kommer att finnas. Som framgått av det föreplantering osäkerheten vara så stor att en gående bedömer inte beredningen är motiverad. Att utrotning av en art under utrotning genomföra till till senare utplantering är därtill hänvisning möjligheter inte med den principiella inställning som redovisats. förenligt önskemålet om en livskraftig och artrik fauna syftar självfallet arter som hör hemma i den svenska naturen skall till att de olika och under så naturliga betingelser som möjligt, inte leva i frihet att de skall hållas i reserv inom vilthägn.

bör således en frilevande vildsvins- Enligt beredningens mening Stammen bör emellertid, mot bakgrund av bl.a. stam accepteras. företrädare gett uttryck för, inte tillåtas den oro jordbrukets växa okontrollerat. Det är nödvändigt att kontinuerligt följa och de skador den förorsakar för att med ledstammens utveckling närmare för var vildsvin skall få ning därav utforma riktlinjer starka stammarna skall få bli samt hur jakten skall förekomma, hur bedrivas.

kontrollera stammens utveckling är det givetvis vik- I syfte att förhindra rymningar från tigt att så långt möjligt ytterligare

s0U1980M1 och 69 Beredningens överväganden förslag

hägn med vildsvin. Ett förslag med föreskrifter om hur vildsvinshägn skall vara konstruerade, bl.a. för att minska risken för rymning, har av naturvårdsverket sänts för till berörgranskning da myndigheter och organisationer. Beredningen vill i detta sammanhang understryka behovet av att hägnen utformas så att rymningar kan undvikas. Vidare har verket utarbetat till förslag skärpning av reglerna för etablering av vildsvinshägn. Förslaget har redovisats till regeringen.

Beredningen har övervägt möjligheterna att, innan ett slutligt ställningstagande görs, bedriva försöksverksamhet på vissa begränsade områden. Därigenom skulle man få fram erfaytterligare renheter beträffande vildsvin i svensk En sådan försöksmiljö. verksamhet skulle i första hand ge kunskap om hur jakten bör bedrivas och om hur en framtida frilevande vildsvinsstam bör hanteras.

En försöksverksamhet av här angivet slag skulle dock medföra en rad problem, bl.a. att stora insatser skulle därigenom krävas för att undvika en spridning till andra områden. Dessutom skulle en rad juridiska och administrativa problem vara med förförknippade söksverksamhet i särskilt avsatta områden. Alternativet med försöksverksamhet avvisas därför av beredningen. De erfarenheter en försöksverksamhet inom vissa begränsade områden skulle ge kan enligt beredningen lika väl vinnas genom att av den utvecklingen frilevande vildsvinsstammen kontrolleras relativt hårt genom ett jakttryck och följs med lämpliga undersökningar på valfria platser i landet.

En uppföljningsverksamhet förknippad med ett accepterande av en frilevande vildsvinsstam kan ge uppgifter i bl.a. avseföljande enden.

- Biotopval och näringsutnyttjande - Nordgräns med hänsyn till klimatförhållanden - Reproduktionstakt - Spridning till nya områden - Skador i jordbruk och trädgårdsnäring - Hur man värderar och reglerar skadorna

och SOU w80n1 70 Beredningens överväganden förslag

Effekter av olika skadeförebyggande åtgärder Möjligheter att reglera stammarna - Hur och när jakt skall bedrivas Inverkan på andra viltarter

Särskild uppmärksamhet bör ägnas de sjukdomar, främst epizootier, som kan drabba vildsvinen.

Det bör åt naturvårdsverket att svara för uppföljningen uppdras av återkommande i och med stöd inventeringar ge rekommendationer har bl.a. i betänfråga om avskjutningen. Beredningen tidigare, kandet (SDU 1979:52) Viltskador, föreslagit att verket skall ges omfattande Här redovisade förslag innebär en arbetsuppgifter. för verkets sektion för faunavård ytterligare arbetsbelastning har meddelat beredningen att och jakt. Svenska Jägareförbundet man är beredd att ställa en forskare på halvtid till förfogande för beträffande frilevande vildsvin. Bereduppföljningsarbetet att resurser som erfordras akningen förutsätter de ytterligare tualiseras av verket i samband med ordinarie petitaframställning.

6.4.2 Jakten

Skador genom vildsvin bör i första hand förebyggas genom att stammen lokaliseras till mindre skademed lämpligt anpassad jakt områden och att antalet djur hålls på en lämplig nivå. känsliga För att få en effektiv kontroll av vildsvinsstammen rekommenderas större områden. elen samordning av jakten över Ãlgjaktsområden ler torde många gånger utgöra naturliga områden jaktvårdsområden för jaktligt samarbete.

Jakten efter vildsvin bör ske med användande av traditionella har i betänkandet om ändjaktmetoder. Som beredningen föreslagit bör dock nattjakt ringar i jaktlag och jaktstadga (Ds Jo 1979:12) vara generellt tillåten. Föreskrifter bör vidare ges om fredning av förande under den tid då kultingarna är beroende av sugsugga gan.

För bör i övrigt gälla att hagel och helmantlad amunition jakten inte skall få användas. Beredningen har i det ovannämnda betänkan-

5DU1980H1 Beredningens överväganden och förslag 71

det föreslagit att förbud mot helmantlad ammunition förs in i jaktstadgan. Att andra kulvapen än klass l vapen inte får användas framgår av naturvårdsverkets kungörelse (SNFS 1978:4 NV:l).

Det bör vidare krävas att man vid jakten har tillgång till hund

som kan användas för spårning av skadat vilt. En bestämmelse om detta kan lämpligen föras in i 3 § jaktstadgan.

I samband med beredningens remiss har det visat sig att särskilt jordbruksarrendatorer utan jakträtt är obenägna att acceptera frilevande vildsvin. riksförbund - Jägarnas Landsbygdens jägare har i sitt svar pekat på möjligheterna att ge jordbruksarrendatorerna jakträtt. Arrendatorerna skulle tillåtas att genom jakt skydda sina grödor och därigenom i större utsträckning kunna acceptera förekomsten av vildsvin. Beredningen har studerat frågan och därvid också varit i kontakt med arrendelagskommittén.

Betraktar man frågan om jordbruksarrendators rätt att jaga vildsvin som ett problem som bara rör vissa arrendatorer förefaller det naturligt att eventuella regler om en sådan rätt hör hemma i jaktlagstiftningen och inte i arrendelagstiftningen.

Efter mönster av bestämmelserna i 15 § jaktlagen, som ger bl.a. gårds- och trädgårdsinnehavare rätt till skyddsjakt efter vissa djurarter, skulle en jordbruksarrendator utan egen jakträtt kunna ges möjlighet att skjuta eller fånga vildsvin.Flera invändningar kan emellertid göras mot en sådan bestämmelse.

Från principiell synpunkt kan det diskuteras om en enbart till vildsvin begränsad skyddsjakt kan försvaras när motsvarande och kanske större behov av sådan jakt finns i fråga om älg, hjort, rådjur och grävling.

Den ifrågasatta rätten till skyddsjakt skulle dessutom få en omfattning som i avsevärd grad skiljer sig från vad som f.n. gäller i fråga om sådan jakt. Det kan förutsättas att jakten, om den skall bli effektiv, måste beröra inte bara hela den arrenderade jordbruksmarken utan också andra delar av fastigheten eller brukningsenheten. Med hänsin till det kunnande och den utrustning som en vildsvinsjakt kräver, kommer säkert många jordbruksarren-

72 Beredningens överväganden och förslag s0u1980n1

datorer att ha ett behov av att för jakten anlita även andra än eller anställda. Det förhållandet att jakten kräfamiljemedlemmar ver stora insatser av utövarna talar för att arrendatorerna borde få del i jaktbytet. Oavsett detaljutformningen kommer en rätt till skyddsjakt efter vildsvin följaktligen att i avsevärd utsträckning inverka på markägarens och eventuella jaktarrendatorers intressen. Beredningen är inte beredd att föreslå ett så betydande avsteg från vad som i allmänhet gäller i fråga om jakträtten.

har också övervägt möjligheten att göra rätten till Beredningen efter vildsvin beroende av tillstånd i det enskilda skyddsjakt fallet. Vad som anförts mot en generell regel kan emellertid i huvudsak också anföras mot en sådan lösning.

beredningens mening bör i stället, åtminstone tills vidare, Enligt de problem som kan uppstå för jordbruksarrendatorerna lösas i varfall genom avtal mellan markägaren och arrendatorn. Avje enskilt talet kan avse att ge arrendatorn jakträtt eller innebära att arrendebeloppet bestäms med hänsyn till förekomsten av vildsvin. Vad beträffar till omprövning av redan ingångna avmöjligheterna tal kan hänvisas till vad beredningen anfört i betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador, s. 139.

24 § l mom. jaktlagen (1938:274) kan länsstyrelsen före- Enligt en jakträttsinnehavare att vidta åtgärder för att förebygga lägga att en viltart orsakar skada. En förutsättning för att en sådant föreläggande skall kunna meddelas är att viltartens utveckling orsakat avsevärd skada skog eller plantering. Vidare på gröda, förutsätts att skadan inte kan förhindras genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida. Utgår ersättning eller annan gottgörelse för skadan skall föreläggande inte meddelas. Underlåter jakträttsinnehavaren att följa föreläggandet skall länsstyrelsen för att minska viltstammen förordna om jakt av särskilt utsedda jägare.

har övervägt om det finns anledning att föreslå en Beredningen komplettering av 24 § 1 mom. som skulle ge länsstyrelsen möjlighet att få till stånd en avskjutning av vildsvin även om avsevärd skada inte har konstaterats. En sådan bestämmelse skulle kunna

s0u19g0n1 Beredningens överväganden och förslag 73

utformas så att även risk för skada eller andra olägenheter kan utgöra grund för ett föreläggande för jakträttsinnehavaren att bedriva vildsvinsjakt.

Det finns otvivelaktigt vissa skäl som talar för en sådan bestämmelse. Möjligheterna att kontrollera vildsvinsstammens utveckling skulle öka liksom möjligheterna att tillgodose jordbruksarrendatorernas krav på åtgärder mot skador. Det är emellertid tveksamt om det finns tillräckliga motiv för att på detta sätt generellt vidga möjligheten till efter vildsvin. tvångsjakt Enligt beredningens mening bör, åtminstone i första hand, en bestämmelse av mera begränsad räckvidd övervägas. Vildsvinen bör helt hållas borta från områden som framstår som särskilt skadekänsliga, dvs. de utpräglade jordbruksområdena. Med hänsyn härtill kan det uppstå behov av att lokalt få till stånd en total avskjutning av förekommande vildsvin. Beredningen föreslår ett tillägg till 24§ jaktlagen som ger länsstyrelsen rätt att, i fråga om område där vildsvin kan befaras orsaka avsevärd skada, besluta om jakt efter sådant vilt att bedrivas av jakträttsinnehavaren eller av särskilt utsedda Det bör åt najägare. uppdras turvårdsverket att ge närmare föreskrifter om hur bestämmelsen skall tillämpas. Fällt eller fångat djur bör i likhet med vad som gäller enligt 24 § l mom. normalt tillfalla jakträttsinnehavaren.

Frågan om en lagändring som allmänt skulle öka möjligheterna att förordna om tvångsjakt efter vildsvin bör däremot enligt beredningens mening bli beroende av erfarenheterna från de närmaste jaktåren. Det bör först prövas om information och rådgivning till jakträttsinnehavarna tillsammans med 24 § l mom. i dess nuvarande lydelse utgör tillräckliga medel för att kontrollera vildsvinsstammen i alla andra fall än när en tillämpning av den föreslagna tilläggsbestämmelsen kan komma i fråga (se bilaga 1).

6.4.3 Ersättning för skada av vildsvin

Som framhållits i det föregående bör av en frilevanutvecklingen de vildsvinsstam begränsas genom ett hårt jakttryck. Särskilt viktigt är att så långt möjligt förhindra en utbredning inom ut-

och SOU198OH1 74 Beredningens överväganden förslag

såsom Söderslätt och Kristianstadsslätpräglade jordbruksområden Varaslätten i Västergötland samt deten i Skåne, Östgötaslätten, lar av Mälardalen. En relativt intensiv jakt kommer emellertid ett medel för att förhindra skada på inte att utgöra tillräckligt och Inte heller kommer olika jordbruksgrödor trädgårdsodlingar. (se 6.3.1) att eliminera riskerna för skador. förebyggande åtgärder

har den att var och en är skyldig att Sedan länge principen gällt ett visst mått av och till följd av företåla intrång olägenhet kan med stor hävdas mot bakkomsten av vilt. Den principen tyngd av den numera allmänt synen att en art- och indigrund gällande fauna bör eftersträvas. Som redovisas i betänkandet (SOU vidrik bör samhället lämna ersättning först när nå- 1979:52) Viltskador av mera omfattande skador orsakade av vilt. I begon drabbats ett till ersättningssystem för skatänkandet presenteras förslag da av älg, kronvilt och dovvilt som bygger på den angivna princi-

pen.

att betala avgifter för I korthet innebär systemet jägarna åläggs fällda till länsälgskadefonden. Från fonden utgår ersättning djur i och till den del värdet av skaför skador jordbruksföretag som antingen beräknas med hänsyn till dan överstiger en självrisk storlek eller med hänsyn till vilka grödor som odlats. företagets Även skador i ersätts med ett liknande självträdgårdsföretag risksystem.

att föreslå gemensamma er- Det motiv som föranledde beredningen för kronvilt och dovvilt, nämligen att dessa sättningsregler älg, orsakar likartade skador som är svåra att särskilja, gäldjurslag beträffande vildsvin. Med hänsyn härtill och till att ler också bör kunna tas ut också för fällda vildsvin bör vildsvinsavgifter skadorna tills vidare inordnas i det föreslagna ersättningssystekan vara det belopp, 200 kronor, som met. Ett lämpligt avgiftstak för dovvilt. För fällda kultingar bör ingen beredningen föreslagit Man kan förutse att en sådan, allmän bestämmelse komavgift utgå. mer att föranleda om huruvida ett fällt meningsskiljaktigheter skall räknas som kulting eller ej. Därför bör närmare anvisdjur i detta avseende utarbetas av naturvårdsverket. ningar

s0U1980n1 och 75 Beredningens överväganden förslag

Eftersom erfarenheterna av vildsvinens skadegörelse i vårt land är begränsade är det svårt att nu bedöma i vilken utsträckning avgifterna för fällda svin kommer att täcka kostnaderna för att ersätta uppkomna skador, liksom att bedöma hur förhållandena kommer att variera för olika delar av landet. Problem förknippade med de redovisade ersättningsreglerna bör därför beredenligt ningens mening tas upp senare med ledning av de erfarenheter som då vunnits. Som framgår av betänkandet (SDU 1979:52) Viltskador avser beredningen att i sitt huvudbetänkande bl.a. fram lägga ett förslag där frågan om finansiering av olika kostnader som hör samman med viltet, viltvården och jakten kommer att behandlas.

sou 1980:11 77

RESERVATION OCH SÄRSKILT YTTRANDE

av Arne AnderssonrespThure W Karlsson

Vi reservanter Föreslår att nu frilevande vildsvin utrotas. I det följande vill vi närmare motivera vårt ställningstagande.

gumänt

Beredningens majoritetsförslag ger en relativt allsidig belysning av förutsättningarna För och problemen med en frilevande vildsvinsstam i vårt land. Således redovisas också flera synpunkter i förslaget som inger sådana betänkligheter att dessa självständigt torde kunna utgöra grund för en majoritetsskrivning innebärande att man inte bör tillåta en frilevande vildsvinsstam.

Vi vill fortsättningsvis uppehålla oss vid några skäl som är av särskild betydelse i sammanhanget.

Påtvingat ställningstagande

Inledningsvis finner vi det angeläget erinera om att den nu Frigående vildsvinsstammen inte är ett resultat från en planerad utsättning utan härstammar från rymlingar från vilthägn. Enligt vår mening är nu förrymda vildsvin starkt med tamuppblandade svin. Ett förhållande som rimligen bör tillmätas då betydelse man tar ställning till vildsvinets plats i den svenska viltfaunan. Ett ofrivilligt berikande av vår viltfauna måste vår enligt mening granskas från andra utgångspunkter än om ställningstagandet gällt en planerad och av myndighet Det godkänd utsättning. må bara nämnas det olämpliga i att enskilda människors personliga intresse av att ha vildsvin i markerna tillåtas dominera över det allmänna intresset. Allmänintresset skulle då ställas inför fullbordat faktum. Ett förhållande som inte uppmärksammats i majoritetens skrivning men som enligt vår mening är av stor principiell betydelse.

särskilt SOU1980H1 78 Reservation och yttrande

Det historiska perspektivet

Som skäl för att tillåta vildsvin fritt i vårt land åberopas i

betänkandet att vildsvinet för ca 200 år sedan fanns i Sverige,

och att det för den skull inte var fråga om att tillföra faunan vår försummas i det sammanhanget att göen ny art. Enligt mening mellan artrikedomen i 1700-talets viltfauna och ra en jämförelse vår. Således saknades då större delen av det klövvilt som nu i anses i våra medan å olika hänseenden så betydelsefullt marker, andra sidan var vanligt förekommande i södra Sverige. vargen

För att bättre förstå skillnaden mellan situationen på 1700-talet och nu må bara erinras om att Sveriges befolkning år 1750 utgjorinvånare. Jord- och skogsbruket har under samma de ca 1,8 milj. tid en närmast total förändring. Den dåtida produktioundergått nen var starkt inriktad och vallodling med helt på betesdrift stråsädesandel. Att det vid den tiden helt saknades obetydlig är ett inte förhålpotatis- och sockerbetsodling uppmärksammat lande, som enligt vår mening är av betydelse i sammanhanget.

Internationell utblick

Beträffande den i betänkandet internationella utblicken gjorda vill vi bara erinra om olikheterna i ägarstrukturen för olika Av lätt skäl är toleransen inom jord- och länder. förståeliga vildsvinen större i länder med långt gående skogsbruket gentemot Polen och DDR. Jämförelsen bestatsägande såsom Sovjetunionen, träffande erfarenheterna av frilevande vildsvin mellan dessa länder är därför svår att Svenskt och skogsoch Sverige göra. jordfördelat många små enheter i enskild ägo bruk, på förhållandevis med intensiv kan komma att resa helt andra krav på produktion för det vilket borde belysts mera ingående ägofred nya viltet, än vad som blivit fallet i betänkandet.

Jägarnas inställning

att uttalat sig för Av betänkandet framgår jägarorganisationerna frilevande vildsvin. En genomlösning av remissvaren från Svenska remiss till sina länsföreningar ger vid handen Jäqareförbundets

SOU1980M1 Reservation och särskilt 79 yttrande

att Svenska Jägarförbundets svar till Jakt- och Viltvårdsberedningen i hög grad baseras på förbundsledningens egen bedömning.

Remissvaren ger oss således den bestämda att vi. uppfattningen genom vårt ställningstagande att inte tillåta fritt levande vildsvin, i hög grad också tillgodoser jägarnas uppfattning. Det förhållandet att landets jägare ställer sig så tveksamma till införande av vildsvin kan dels tolkas som att jakttillfällena med det nu tillgängliga villebrådet är tillräckliga, och dels har landets jägare i gemen inte enbart sett till möjligheterna av ökade jakttillfällen utan de känner också sitt ansvar för de problem, eller rent av konfliktssituationer, som ett accepterande av vildsvin kan medföra. Detta är en uppfattning som vi reservanter respekterar och ställer oss bakom.

Spridningsområden

Utredningens majoritet har, med hänsyn till jordbrukets intressen, sagt sig ha förståelse för att några av landets bästa jordbruksområden bör skyddas från vildsvin. Som sådana nämns skyddsområden Söderslätt och Kristianstadsslätten i Skåne, Östgötaslätten, Varaslätten i Västergötland samt delar av Mälardalen. de- Övriga lar av landet skall i högre följdaktligen grad enligt beredninges mening tåla såväl markskador som skador på grödan. Ett synsätt som vi omöjligen kan dela.

Vi menar att de nämnda, särskilt skyddsvärda jordbruksområdena inte är de områden som kan förväntas bli mest utsatta. Troligen kommer i stället landets mellanbygder, där jord och skog i högre grad är blandade, att vara mer utsatta för skada. Jordbruksföretagen i dessa bygder är dessutom av andra skäl mer ekonomiskt känsliga än företag i nämnda jordbruksområden. Att såsom utredningen gör, förlita sig till ett viltskadeskydd är i nuvarande läge inte realistiskt. För det första täcker inget skadeskydd alla skador. En viss självrisk måste alltid tolereras. För det andra är erfarenheterna från nuvarande skydd mot viltskador sådana, att frågan inte kan anses löst. Vi betraktar det som mindre ansvarsfullt att tillföra faunan ytterligare ett som bevisvilt, ligen också kan vara skadegörande, innan vi får en godtagbar lösning på viltskodeersättningarna för våra nuvarande viltarter.

80 Reservation och särskilt yttrande SOU1980H1

Beredningen har underlåtit att redovisa skadeförhållandena på 1940-talet och den nu aktuella situationen i skadedrabbade områden. En sådan dokumentation borde enligt vår mening medföra ett annorlunda ställningstagande av beredningen när det gäller de frilevande vildsvinen.

Jaktmetoder

Oron för oönskad tillväxt ochstor spridning av vildsvinsstammen är klart uttalad i beredningens betänkande. Stammen skall således jakt förhoppningsvis lokaliseras till genom en lämpligt anpassad mindre skadekänsliga områden. För att uppnå denna målsättning anser sig beredningen böra föreslå att nattjakt skall vara generellt tillåten. I områden med vildsvin kommer det följaktligen i framtiden att bli mera berättigat än tidigare att under nattetid bedriva med vapen av klass l-typ. Detta är ett förhållanjakt de som från andra utgångspunkter är synnerligen betänkligt. Samhällets att beivra olaga jakt är redan i dag otillmöjligheter räckliga och kommer med den nu föreslagna ändringen att ytterliförsvåras. Beredningens ansträngningar att hålla vildsvinsgare stammen under kontroll kan rimligen inte kritiseras men öppnar samtidigt vidare möjligheter till olaga jakt än vad ctvivelaktigt som nu är fallet, varför denna nattjakt med klass 1-vapen inte utan vidare kan accepteras. Vad vi nu anfört beträffande lämpligheten av att legalisera klass l-vapen nattetid äger giltighet utan att därför stå i konflikt med nu tillåtet vakskytte eller skyddsjakt.

Epizooti-risken

Risken för sjukdomsspridning genom vildsvin är svår att bedöma. Det är emellertid uppenbart att en spridning av svinpest i landet skulle få allvarliga ekonomiska och bl.a. för-

konsekvenser

svåra av levande svin och av svinkött. Detta framgår också export av lantbruksstyrelsens remissyttrande. Beredningen har vidare inhämtat utländska erfarenheter och diskuterat frågan med expertis inom bl.a. statsepizootologen. Det har framgått att rislandet, kerna för en spridning av svinpest visserligen är små men ändå denna bakgrund anser vi att ytterligare ett högst

påtagliga..M0t

tungt vägande skäl anförts mot frilevande vildsvin.

SUU19BUH1 Reservation och särskilt Bl yttrande

Ställningstagande

Som framgått av vad vi anfört kan tveksamhet mot vildsvin riktas från många olika utgångspunkter. Vi anser oss ha vänt uppmärksamheten mot några av de viktigaste sidorna. Det är möjligt att epizootifaran i sig utgör en så stor risk att den skulle kunna läggas till grund för ett förslag om att utrota nu levande vildsvin i Sverige. Således måste en riskbedömning utifrån epizootologiska grunder vara av avgörande betydelse. Dessutom anser vi att det är ett onödigt risktagande, en typ av lyxkonsumtion i risktagande, som vi svårligen kan acceptera med hänsyn till ev. följder för landets värdefulla och därmed för tamsvinsbesättningar sysselsättningen i slakteriindustrin.

Sammanfattningsvis vill vi peka på att de av oss ovan påtalade olägenheterna och riskerna innebär att vi nu bedömer det som orealistiskt att tillmötesgå önskemålen om en frilevande svensk vildsvinsstam. Vi föreslår således att den nu frigående vildsvinsstammen i Sverige skall utrotas.

Genomförande

Enligt vår mening kan ett genomförande inte ske utan att mera okonventionella jaktmetoder måste komma till Gränsen användning. för vad som kan tillåtas bör sättas vid som är giftanvändning, ett oestetiskt och allmänt motbjudande tillvägagångssätt. Avgörande i sammanhanget är givetvis att i ett första utrotningen tidsbestämt skede bedrivs av markägare och/eller jakträttsinnehavare. Dennaavskjutningsfas skall förhoppningsvis ge fullständig framgång, dvs. utrotning. Det får emellertid inte uteslutas att denna fas endast leder till stark av stammen. Sådecimering ledes är det inte osannolikt att ca 10% av stammen återstår och kommer att kräva längre gående och mindre konventionella utrotningsmetoder. Ålägganden och i sista hand också tvångsjakt får därvid inte uteslutas. Det är enligt vår att mening nödvändigt avskjutningen stimuleras genom skottpengar med förhållandevis höga belopp för att ge önskat resultat och därmed undvika exempelvis giftanvändning. Vi utgår för vår del ifrån att naturvårdsverket vid utformningen av erforderliga bestämmelser har ett nära samråd med Svenska Jägarförbundet i enlighet med 1951 års riksdagsbeslut.

82 Reservation och särskilt sou 1980:11 yttrande

Handlingsfrihet

Det förslag vi här ställer oss bakom kan i visst avseende te sig även för dem som har respekt För våra motiv. Det är motbjudande därför angeläget att avslutningsvis erinra om att vårt utrotningsalternativ faktiskt är det alternativ som realistiskt erbjuder framtida valfrihet i frågan om frigående vildsvin. Enligt vår mekan förutsättningarna om några år så förändras, att de nu ning stora olägenheterna undanröjts. Skulle så ske, kan en prövning av frågan företas utan att nu rådande tvångssituation föreligger. vissa forskarresultat skulle då också Med hänsyn till lämpligare och i olika avseenden bättre avelsmaterial från utländska stammar införskaffas och utsättningen lokaliseras till lämpliga områden. Denna valfrihet står inte till buds om vi nu tillåter den förhållandevis lilla vildsvinsstammen att etablera sig över stora delar av landet i enlighet med beredningens majoritetsförslag.

sou 1980:11

Bilaga 1

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Beredningen anför i kapitlet överväganden och förslag bl.a. följande: Vildsvinen bör helt hållas borta från områden som framstår som särskilt dvs. skadekänsliga, de utpräglade jordbruksområdena. Med hänsyn härtill kan det behov av att lokalt få uppstå till stånd en total av förekommande avskjutning vildsvin. Beredningen föreslår ett till 24 § jaktlagen tillägg som ger länsstyrelsen rätt att i fråga om område där det kan befaras avsevärd skada av vildsvin besluta om jakt efter sådant vilt att bedrivas av jakträttsinnehavaren eller av särskilt utsedda Det bör jägare. uppdras åt naturvårdsverket att ge närmare föreskrifter om hur bestämmelsen skall tillämpas. Fällt eller bör fångat djur i likhet med vad som gäller enligt 24 § l mom. normalt tillfalla jakträttsinnehavaren.

Beredningen föreslår att ytterligare ett moment förs in i 24 § jaktlagen med följande lydelse:

24 § 4 mom. Beträffande område, där det kan befaras att vildsvin skall förorsaka avsevärd skada eller på gröda plantering, får länsstyrelsen besluta om jakt efter sådant vilt. Bestämmelserna i l mom. första och andra styckena gäller i tillämpliga delar.

sou 1930:11 35

Bilaga 2

BEREDNINGENS SKRIVELSE TILL REGERINGEN 1979-l0-02

l Bakgrund

Den av regeringen i mars 1977 tillsatta jakt- och viltvårdsberedningen har uppmärksammat de problem som sammanhänger med förekomsten av frilevande vildsvin i Sverige.

Alltsedan kriget finns i landet ett växande intresse för att hålla vildsvin i hägn. De hägn som uppförts för ändamålet har varit av varierande kvalitet och rymningar har förekommit från hägn med bristfälliga stängsel. Som regel torde de förrymda svinen ha återfångats eller skjutits. När så inte har skett, har svinen i några fall klarat till ett liv utanför omställningen hägnen och på olika håll i landet finns dessa svin i frilevande grupper.

Under våren 1979 genomförde naturvårdsverket under medverkan av länsjaktvårdsföreningarna en undersökning av var frilevande vildsvin förekom. Man försökte också uppskatta hur det många djur rörde sig om. Undersökningen visade att vildsvin vid inventeringstillfället förekom frilevande i Stockholms, Krono- Södermanlands, bergs, Kalmar, Skaraborgs och Värmlands län. Antalet djur uppskattades till mellan 50 och 75. Uppskattningen bedöms som mycket försiktig och antalet djur kan vara högre. Efter inventeringstillfället har en grupp om 15 vildsvin från ett rymt hägn i Gävleborgs län. Av dessa bedöms fortfarande 10 vara i livet. Under 1979 kan ytterligare en del djur ha kommit ut från olika hägn.

Vilösvinens

reproduktionsförmåga är hög. Föryngringen under våren 1979 kan därför ha inneburit kraftiga tillskott till de nämnda grupperna. Enligt uppgift från Mörkö i Stockholms län fanns på ön, som omfattar 12 000 ha, i september 1979 minst 35 svin. På det in-

SDU 1980:11 86 Bilaga 2

antalet djur till mellan 5 och tilliggande Tullgarn uppskattas 15. Antalet kultingar är i båda grupperna stort.

De frilevande svinen uppges i flera fall ha orsakat betydande skador De skadekänsliga grödorna är främst på jordbruksgrödor. och stråsäd. Potatisen bökas upp och äts av svinen. Skapotatis dor hela från sättning kan uppkomma under vegetationsperioden till skörd. I stråsäden blir det skador dels genom nedtrampning, dels Särskilt uppskattad är säden strax innan kärgenom betning. nan hårdnat. De flesta trädgårdsgrönsaker torde också vara skadekänsliga.

Vildsvinens och deras förmåga till anhöga reproduktionsförmåga i nya miljöer kan väntas leda till att de nu frilevande passning svinen snabbt ökar i antal och sprider sig till nya områden. För att hindra eller begränsa en sådan utveckling torde det krävas insatser som fordrar beslut från statsmakternas sida. Under alla förhållanden finns det anledning att närmare reglera jakten efter vildsvin. I det fall övervägande skäl talar för en frilevande vildsvinsstam i landet krävs för hur de skador svinen orregler sakar skall regleras.

2 Jakt- och viltvårdsberedningens arbete med frågan

Jakt- och viltvårdsberedningen har inlett ett arbete för att sammanställa underlag för nödvändiga beslut i frågan. Sålunda uppdrog beredningen i början av 1979 åt professor Erik Dahl, Lund, om vildsvin. I att i en rapport redovisa tillgängliga uppgifter i en preliminär version under vårapporten, som färdigställdes ren 1979, bekräftas att skadorna för jordbruket och trädgårdsnäi vissa fall kan bli besvärande. I områden där vildsvinen ringen har stora orörda marker till sitt förfogande söker de sig sällan till odlad mark och skadorna blir därför små eller inga. De grödor som i första hand drabbas av vildsvinsskador i områden med klimat är potatis, majs och stråsäd. Särskilt mellaneuropeiskt utsatt är potatisen. Små och skogsnära odlingar är mer utsatta än vidsträckta brukningsenheter ute på jordbruksslätterna. Möjfinns att åtgärder begränsa skadorligheter genom förebyggande na. åtgärder är dock antingen ganska dyra eller i längden

Sådana

mindre effektiva.

sou 1980:11 2 87 Bilaga

För skogsbruket i Sverige bedöms inte svinen komma att medföra några problem. Där kan de tvärtom komma att ha positiv inverkan. Svinen åstadkommer en markberedning genom sitt bökande och de äter vissa skadeinsekter i mark, stubbar och spillvirke.

Vildsvinen anses ha en god förmåga att anpassa sig till trafiken. Risken för trafikolyckor skulle därigenom vara betydligt mindre än den risk som föreligger i fråga om annat klövvilt.

Rapporten kommer under hösten att färdigställas i slutlig version av Erik Dahl.

För att diskutera de konsekvenser en frilevande vildsvinsstam skulle kunna få har beredningen haft med företrädaöverläggningar re för jordbruket, skogsbruket, trädgårdsnäringen och andra berörda intressen. Beredningen har vidare överlämnat Erik Dahls preliminära rapport till vissa myndigheter och organisationer och bett dem redovisa sin inställning till en frilevande vildsvinsstam i Sverige.

De myndigheter och organisationer som svarat på beredningens förfrågan redovisar starkt skiftande uppfattningar. Företrädare för de näringar som riskerar att drabbas av skador och vissa länsstyrelser ställer sig avvisande till att tillåta vildsvin. Den motsatta uppfattningen redovisas av bl.a. företrädare för jägare, naturvårdsintressen och forskning.

I flera av svaren betonas att ställningstagandet grundas på en osäker uppfattning om vad en förekomst av frilevande vildsvin verkligen innebär från skadesynpunkt. I många svar anförs att det ännu är för att tidigt ta slutgiltig ställning. Det framhålls att man bör avvakta några år och därigenom få ett bättre beslutsunderlag.

De frågor som man anser bör utredas ytterligare är, utöver inverkan på jordbruket och trädgårdsnäringen, inverkan på skogsbruket, epizootirisken, inverkan på annat vilt, möjligheterna att hålla stammen under kontroll genom jakt eller andra åtgärder och svinens förmåga att klara en anpassning till svenskt klimat och svensk biotop.

88 2 Bilaga

Beredningen har också, efter samråd med viltekologiska institutionen vid Sveriges Lantbruksuniversitet, uppdragit åt fil.kand. Hans Kristiansson, Lunds universitet, att genomföra en preliminär undersökning av vad som inträffar när vildsvin lever fritt i svensk miljö.

Undersökningen skall omfatta:

a) Vildsvinens historia inom undersökningsområdet, antal förrymda djur, beståndsutveckling och utbredningsområde.

b) Nuvarande beståndsstorlek, reproduktion och mortalitet.

0) Vildsvinens biotopval och näringsutnyttjande.

d) Översiktlig beskrivning av områdets biotoper med särskild tonvikt på jordbruks- och skogsbruksförhållandena.

e) Skadegörelse av olika slag - förekomst, omfattning m.m.

f) Inställningen till en frilevande vildsvinsstam hos personer som kontaktas i samband med undersökningen.

g) Andra uppgifter som av undersökningsledaren bedöms vara av värde som beslutsunderlag.

Undersökningen skall förläggas till Tullgarn-Mörkö-området. Rapport om undersökningen skall lämnas till beredningen under oktober månad 1979.

3 Beredningens förslag

De frilevande vildsvinen kan föranleda beslut från statsmakternas sida endera innebärande att vildsvinen utanför hägn skall utrotas eller att en större eller mindre frilevande vildsvinsstam skall accepteras. En tredje möjlighet är att det mera slutgiltiga beslutet får föregås av en försöksverksamhet på någon eller några platser i landet.

SOU198DM1 Bilaga 2 89

Enligt beredningens mening bör emellertid ett beslut enligt något av dessa alternativ anstå ytterligare en tid. Först i början av nästa år är det för beredningen möjligt att lägga fram ett betänkande i frågan. Ytterligare kunskaper kan då ha inhämtats genom den tidigare nämnda preliminära undersökningen. Utrymme ges också för att närmare undersöka förutsättningarna och formerna för en eventuell försöksverksamhet.

Ett uppskov med beslut i frågan förutsätter emellertid att de nu frilevande vildsvinen inte tillåts öka nämnvärt i antal. Enligt beredningens mening bör det vara möjligt att förhindra en ökning och spridning genom en relativt intensiv jakt.

Vildsvinen är omvittnat svåra att jaga. Deras skygghet och läraktighet i kombination med god hörsel, syn och luktförmåga gör att de har lätt att undkomma jägarna i tätbevuxna områden. När de utsätts för störningar genom exempelvis jakt övergår de också alltmer till att röra sig och göra sina fodersök under natten. Den jakt som måste bedrivas bör därför i vissa fall få ske i extraordinära former. Nattjakt och jakt med utnyttjande av motorfordon och strålkastare kan komma i fråga. Å andra sidan bör en viss återhållsamhet iakttas i förhållande till den jakt som f.n. är tillåten. Enligt jakttidsförordningen är jakt efter vildsvin tillåten under hela året. Under en tid efter födseln är griskultingarna emellertid för sin överlevnad helt beroende av modern. En av huvudprinciperna när jakttiderna fastställs är att jakt inte skall bedrivas under den tid ungarna är beroende av föräldrarnas, främst moderns, omvårdnad. Även i fråga om djurarter för vilka allmän jakttid råder under hela året, har bland jägarna utvecklats en praxis att djuren skall vara fredade under den tid yngelvården pågår. Principen om fredning bör gälla även förande modersuggor under den tid ungarna är beroende av hennes omvårdnad. Eftersom grisningen sker under tiden februari - juni och ungarna med säkerhet är beroende av modern under minst två månader, bör fredningstiden för förande suggor omfatta tiden februari - den 15 augusti.

Även om det fortfarande är formellt tillåtet bör det inte komma i fråga att använda hagelvapen eller helmantlad ammunition vid jak-

90 Bilaga 2

ten. Ett förbud av den innebörden, motiverat främst av djurvänlighetsskäl, har föreslagits av beredningen i ett annat sammanhang. Av föreskrifter utfärdade av naturvårdsverket följer att annat kulvapen än klass 1 vapen inte får användas.

Vid sidan av jakt med skjutvapen bör fångst prövas. Däremot avstyrker beredningen att gifter kommer till användning.

Följande åtgärder bör vidtas:

a. En inventering av frilevande vildsvin bör ske länsvis. Länsstyrelsen bör svara för att en sådan inventering genomförs.

b. Med ledning av inventeringarna bör jakträttsinnehavarna upplysas om i vilken utsträckning det bedöms nödvändigt att jakt sker på deras marker. Jakträttsinnehavarna bör informeras om hur jakten lämpligen skall bedrivas och upplysas om möjligheterna att erhålla tillstånd till nattjakt och jakt med särskilda hjälpmedel. I den information som ges bör särskilt understrykas vikten av att förande suggor fredas under den ovan angivna tiden och att jakten sker med lämpliga vapen. Informationen bör regionalt skötas av länsstyrelserna med hjälp av jägarorganisationerna. Dessa har förklarat sig villiga att biträda i verksamheten. Naturvårdsverket bör svara för en allmän information till alla berörda.

c. I vissa fall kan en mellan flera jakträttsinnehavare samordnad jakt vara nödvändig. Länsstyrelserna bör då verka för en sådan samordning.

d. De nämnda åtgärderna förutsätter en frivillig medverkan från jakträttsinnehavarnas sida. Enligt beredningens mening bör en sådan medverkan kunna påräknas i betydande utsträckning. Jakträttsinnehavare som av något skäl anser sig vara i behov av hjälp för att organisera jakten bör kunna påräkna sådant biträde från jägarorganisationerna. Det kan emellertid inte uteslutas att tvångsåtgärder blir nödvändiga. Bestämmelsen i 24 § l mom. jaktlagen torde utgöra tillräckligt stöd för sådana åtgärder.

s0u19a0n1 Bilaga 2 91

e. Det är nödvändigt att så långt möjligt förhindra att vildsvin genom utplantering eller på annat sätt kommer ut i frihet. Kontrollen bör skärpas och eventuella överträdelser beivras. Naturvårdsverket bör därför informera polismyndigheterna om bestämmelserna i naturvårdsförordningen rörande utplantering av vilt och handhavande av vilt som hålls instängt.

Beredningen föreslår att regeringen uppdrar åt naturvårdsverket och länsstyrelserna att genomföra de uppräknade åtgärderna. Naturvårdsverket bör vidare få i uppdrag att noga följa vildsvinens utbredning och om så visar sig nödvändigt inkomma med förslag till ytterligare åtgärder.

I enlighet med den praxis som råder har den som drabbas av skada orsakad av vildsvin möjlighet att vända sig till regeringen med en begäran om ersättning. När det gäller andra djurarter har skadeersättning endast undantagsvis lämnats på grundval av sådana ansökningar. Restriktivitet får förutsättas även när det gäller vildsvinsskador. Vissa medel bör emellertid stå till regeringens förfogande för en sådan skadereglering. Beredningen föreslår därför att - i avvaktan lösning av regeringen på en mera definitiv frågan - hos riksdagen hemställer om bemyndigande att utnyttja anslaget H 16, ersättning för vissa skador av rovdjur, m.m. under tionde huvudtiteln,vad avser ersättning för skada av vildsvin. Från anslaget utgår redan nu ersättning enligt kungörelsen (1970:890) om ersättning för skada av kronhjort m.m. För övriga utgifter, exempelvis informationskostnader, bör medel ur jaktvårdsfonden kunna tas i anspråk. Så kan t.ex. statens naturvårdsverk komma att begära medel för fullgörande av sin del i den här föreslagna verksamheten.

4 Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår beredningen

att regeringen uppdrar åt naturvårdsverket och länsstyrelserna att genomföra de av beredningen angivna åtgärderna,

92 Bilaga 2 _

att regeringen uppdrar åt naturvårdsverket att vildnoga följa svinens utbredning och om så visar sig inkomma nödvändigt med förslag till ytterligare åtgärder

samt att hos riksdagen hemställer regeringen om bemyndigande att utnyttja anslaget H 16 ersättning för vissa skador av rovdjur, m.m. under tionde huvudtiteln vad avser för ersättning skada av vildsvin.

sou 1980:11 93

Bilaga 3

LITTERATURFURTECKNING

Beckmann, 0. 1976. Sauen und Wildschaden. WuH 79(l6):704. Briedermann, L. 1966. Die Schwarzwildbewirtschaftung in Theorie und Praxis. Arbeitsgem. d. Deutschen Ak. der Landwirtschaftswissensch. Merkblatt 23. Berlin. - 1970. Die des Schwarzwildes in der Reproduktion Deutschen demokratischen Republik. Beitr. z. Jagd- u. Wildforschung VII. Tagungsber. 113. Deutsche Ak. Landwirtschaftswiss: 169-186. Brütt, E. 1957. Untersuchungen über die wechselnde Intensität der Hochwildschaden im Felde. ZJW 3: 32-39. Dommes, W. 1977. Abschussrichtlinien für Schwarzwild. WuH 79(22): 1022-1023. Ekman, S. 1922. Djurvärldens utbredningshistoria på Skandinaviska halvön. Stockholm I-XVII, 1-614. Freitag, F.0. 1975. Praktisches zur Schwarzwildbewirtschaftung. WuH 7B(l3): 481-482. - 1976. Sauen hinund her. Zahlen und Fakten zur Bewirtschaftung. WuH 78(23): 537-538. Gejvall, N.-G. 1973. La destruction de lenvir0nnement ä lép0que de la préhistoire, Lerne (Gréce). Museum 25: 93-96. - 1977. Usteologi och miljödestruktion. K. Vitterh. Hist. 0. Antikv. Ak. Årsb. 1977: 162-175. Haltenorth, Th. & Trense, W. 1956. Das Grosswild der Erde und seine Trophäen. Bonn, München, Wien: l-436. Hasselbach, M. 1970. Das Schwarzwild des Oderwaldes. Ein Weg zur Erhaltung und qualitativen Verbesserung eines Schwarzwildbestandes in einem Gebiet intensiver Landeskultur. Diss. inaug. Hann. Münden: l-154

SDU1980:11

10. Heptner, V.G., Nasimovic, A.A. & Bannikov, A.G. 1966. Paarhufer und Unpaarhufer. Die Säugetiere der Sovjetunion. Jena. I: 1-939. ll. Heuell, K. 1975. über das Schwarzwild in Rheinland-Pfalz. WuH 7B(13): 293-297. 12. Hugoson, G. 1979. Vildsvinens betydelse För spridning av klassisk svinpest och afrikansk svinpest. Yttrande 1979-12-13. 13. Jürgens, K. 1968. Schonzeit für Schwarzwild. WuH 71(4): 129-130. 14. Lindner, A. 1979. Schwarzwildhege. WuH 82: 333-337. 15. Margl, L. 1964. Schwarzwild. Jagd in Österreich. Wien: 1-524. 16. Uloff, H.-B. 1951. Zur Biologie und Ökologie des Wildschweines. Beiträge zur Tierkunde u. Tierzucht. Frankfurt/M 2: 1-95. 17. Piene, D. & Gerdes, G. 1969. Wild Pig Study in Monterey County. State of California - Resources Agency. Dept. of Fish and Game. Adm. Report : l-31 (stencil). 18. Pielowski, Z. 1976. Die Bewirtschaftung des Schwarzwildes in Europa. WuH 79(5): 103-106. 19. Raschke, G. 1970. Gedanken zur Schwarzwildhege. WuH 73(5): 97-101, 73(6): 122-124. - 1978. Schwarzwildabschuss. Waidwerk oder Straftat. WuH 80(25): 1221-1222. 20. Rocholl, W. 1969. Schwarzwild in Not. WuH 72(ll): 437-442. 21. Snethlage, K. 1967. Das Schwarzwild. 5 uppl. Hamburg: l-215. 22. Snyckers, A. 1967. Das Schwarzwild im Strom- und Heuchelberggebiet. (Zur Frage der Wildstrandregulierung und Wildschadenverhütung). Diss. inaug. Hohenheim: l-70. Spiecker, D. 1969. Verlauf und Ausbreitung der Schweinepest

_23.

(Pestis suum) in der Eifel in den Jahren 1963 und 1964. ZJW 15: 144-151. 24. Türcke, F. 1976. Schwarzwild. WuH 79(l8): 417-421. 25. W. L. 1967. Polnische Untersuchungen de Ernährungsbiologie des Schwarzwildes (referat). WuH 69(22): 928. 26. Ueckermann, E. 1969. Wildverluste durch den Strassenverkehr und Verkehrsunfälle durch Wild im Lande Nordrhein-Westfalen im Jagdjahr 1967/68. ZJW: 109-117.

50U198U:11 Bilaga 3 95

27. - 1978. Der Schwarzwildabschuss. Hamburg: 1-84. 28. Wagenknecht, E. 1971. Bewirtschaftung unser Schwarzwildbestände. 4. uppl. Berlin. 29. Dzieciolowski, muntliga uppgifter 1979.

Anm. De två viktigaste tidskrifterna anges med följande Förkortning: Zeitschrift für Jagdwissenschaft: ZJW Wild und Hund : WuH

4 Bilaga URDFÖRKLARINGAR

Biotop Område med egenskaper lämpliga och nödvändiga för en eller Flera arter av djur och växter. Ekologi Läran om samspelet mellan organismerna och deras omgivning. Population Grupp av en djurart som lever inom ett visst område. Populationsdynamik Förändring inom populationen genom Födsel och död samt genom in- och utvandring. Predation Tagande av byte (andra djur eller ägg). Predator Djur som dödar och äter andra djur. Reproduktion Fortplantning.

Statens 1980

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

. Fjorton dagarsfängelse. Ju. . Skolforskning och skolutveckling. U. . Lärare i högskolan. U. Preskriptionshinder vid skattebrott. B. Förenklad skoladministration. U.

-9@msøw›uN-

Offentlig verksamhet och regional välfärd. I. Kompensation för förvandlingsstraffet. Ju. . Privatlivets fred. Ju. . Övergång till fastabränslen. l. Ökad kommunal själv/styrelse. Kn. _... . Vildsvin i Sverige. Jo.

Statens offentliga utredningar 1980

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Fjorton dagarsfängelse. [1] Kompensation för förvandlingsstraffet. [7] Privatlivets fred. [8]

Budgetdepartementet Preskriptionshinder vid skattebrott. [4]

Utbildningsdepartementet Skolforskning och skolutveckling. [2] Lärare i högskolan. [3] Förenklad skoladministration. [5]

Jordbruksdepartementet Vildsvin i Sverige. [11]

Industridepartementet Offentlig verksamhet och regional välfärd. [6] Övergång till fasta bränslen. [9]

Kommundepartementet Ökad kommunal siälvstyrelse. [10]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

i S71* -

ISBN 91-38-05476-0

Liberförlag

Allmänna Förlaget IS S N O375-250X