Kommunal planering i förändring

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

KOM MUNAL

PLANERING

i

förändring

Samverkan mellan stat och kommun

av Förenklingar bostadsförsörjnings planeringen i Betänkande av stat-kommungruppen

ZS

//5

Statens offentliga utredningar

@ä@â 1982:37

Egg Kommundepartementet

Kommunal

planering

i

förändring

-

Samverkan mellan- stat och kommun

Förenklingar

av

bostadsförsörjningsplaneringen

Betänkande av stat-kommungruppen

Stockholm 1982

Omslag Johan Ogden Risbergs Tryckeri AB, Uddevalla ISBN 91-38-07050-2 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1982

Till statsrådet och chefen för kommundepartementet

Genom beslut den 24 april 1980 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementet att tillkalla en arbetsgrupp för att se över de statliga myndigheternas tillsyn och kontroll av kommunal och landstingskommunal verksamhet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 juni 1980 såsom ledamöter statssekreteraren Elisabeth Palm, ordförande, statssekreteraren Anders Arfwedson (entledigad fr.o.m. den 25 juni 1981), förbudsdirektören Rune Carlsson, förbudsdirektö- Vren Sven Järdler (entledigad fr.o.m. den 13 november 1981), statssekreteraren Åke Pettersson, statssekreteraren Bengt Westerberg samt den 13 november 1981 direktören Sten-Sture Landström. Såsom sakkuniga förordnades den 10 juni 1980 departementsrådet Carl-Gunnar Peterson, departementsrådet Karl-Erik Strand (entledigad fr.0.m. den 15 december 1980) samt den 15 december 1980 departementsrâdet Lennart Grufberg. Såsom experter förordnades den 13 augusti 1980 avdelnings-

chefen Bo-Gunnar Fransson, den 30 september 1980 sekreteraren

Helge Dahlberg och förbundsjuristen Jan Sahlin samt den 21 oktober 1981 kammarrättsrådet Lennart Nordbeck. Till sekreterare förordnades den 13 juni 1980 planeringssekreteraren Jörgen Nilsson och till biträdande sekreterare den 21 maj 1981 assistenten Anita Eriksson.

Arbetsgruppen har antagit namnet stat-kommugruppen (Kn 1980:03).

Stat-kommugruppen har tidigare lagt fram förslag om förenklingar i den statliga tillsynen inom omsorgsvården och inom arbetsmiljösektorn. Förslag har också presenterats rörande förenklad provning av elmätare m.m. (Ds Kn 1981:3), om besparingar och förenklingar inom kollektivtrafiken (Ds Kn 1981:11) och om förenklade byggbestämmelser (Ds Kn 1982:6). Studier pågår om bl.a. statlig styrning av kultur- och fritidssektorerna, hälsooch miljövårdsområdena samt av de statliga länsmyndigheternas tillsyn över komuner och landstingskommuner. I en särskild rapport (Ds Kn 1981:4) Statsbidragen till kommuner och landstingskommner har arbetsgruppen lämnat en samlad redovisning 4 av de specialdestinerade statsbidragen till kommuer och landstingskommuer.

Regeringen har den 23 april 1981 utfärdat förordningen (1981:305) om översyn av statliga myndigheters föreskrifter, anvisningar och råd. Vid översynen skall samråd ske med stat-kommungruppen. En samlad redovisning av de författningsregler och andra frågor som är aktuella i sammanhanget har utarbetats i syfte att utgöra uderlag och vägledning för myndigheternas översynsarbete samt för kontakterna med stat-kommungruppen (Ds Kn 1981:16). En rapport har överlämnats till regeringen om arbetsgruppens verksamhet (Ds Kn 1981:20).

Detta betänkande utgör en redovisning av stat-kommungruppens pågående översyn av den obligatoriska kommunala planeringen. Inledningsvis redovisas gällande bestämmelser om kommual planläggningsskyldighet. Stat-kommungruppen anger därutöver allmänna för samverkan mellan stat principer och kommun i fråga om den kommunala planeringen. Slutligen framför stat-komungruppen förslag till förenklingar i den statliga regleringen av kommuernas bostadsförsörjningsplanering.

Stockholm i juni 1982

Elisabeth Palm

Jörgen Nilsson

I N N E H Å L L

SAhñMVVFATTNING

ARBETSGRUPPENS UTREDNINGSUPPDRAG 11 _n 0 -1 11 Principiella utgångspunkter _| . l\ Utredningsuppgifter 11 _n o (N allmänna 12 Utredningsarbetets uppläggning _n . 43 av den obligatoriska 13 Arbetsgruppens översyn kommunala planeringen

h.) GÄLLANDE BESDM@ELSER OM DEN MIDREMLA PLANERINGEN 15

l\) . ...l O 35 Fysisk planering h.) o _| .d Kommunal beredskapsplanläggning 37 l\) . .a k) 39

Bostadsförsörjningsplanering

ERFARENHETER AV DEN KI»@HDWMnÅ BOSTADS- FURSÖRJNINGSPLANERINGEN 47

Riksrevisionsverket om de kommunala bostads- 47 försörjningsprogramen

3.2 KPP-projektet om den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen 50 3.3 Kommunerna och bostadsförsörjningen. En analys av bostadsbyggnadsplaneringen

.2 Allmänna principer för samverkan mellan stat och kommun i fråga om den kommunala planeringen 60 4.3 Förenklingar i den statliga regleringen av kommunernas bostadsförsörjningsplanering 70

BILAGOR 1 . Kommittédirekt iv 77 2. Samanställning av obligatoriska kommunala planeringsformer 83 3. Bostadsstyrelsens föreskrifter till förordningen (1978:397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram (BOFS 1981:48) 87

x:

SN%%NFKHNING

Statsmakterna har ålagt kommunerna och landstingskommuerna ansvar för planeringen av en rad olika verksamheter. Exempel på obligatorisk komunal planering är bostadsförsörjningsplanering, trafikförsörjningsplanering, kommunal energiplanering, barnomsorgsplanering samt planering på civilförsvarsområdet och inom hälso- och sjukvården. Den statliga regleringen av den kommunala har framför allt tillkommit under planeringen 1960- och 1970-talen.

Stat-kommungruppen skall enligt sina direktiv bl.a. uppmärksamma de bestämmelser som finns om kommnal planläggningsskylmed stat-kommungruppens utredningsarbete är att dighet. Syftet den kommunala handlingsfriheten och att begränsa kostvidga nadsdrivande Arbetsgruppen skall även sträva statlig reglering. efter att minska krångel och ta bort onödig byråkrati i relationen mellan och kommunala organ. Föreliggande bestatliga tänkande utgör en redovisning av stat-kommungruppens pågående översyn av den statliga styrningen av den kommuala planeringen.

Arbetsgruppen redovisar inledningsvis en kartläggning av gällande bestämmelser om komunal planläggningsskyldighet (kapitel 2). Genomgången visar att de statliga kraven på kommunal planeringsverksamhet har varit en del av den offentliga samhälls- Kraven har successivt vidgats i takt planeringens utbyggnad. med att det kommunala ansvaret för olika verksamheter har ökat. Flera av planeringsformerna har initierats av statliga organ

med relativt smalt verksamhetsfält. Den statliga regleringen

Sammanfattning

har byggts upp i takt med att problemen aktualiserats. Kraven i bestämmelserna när det gäller planeringens inneutformning, håll och handläggning syftar främst till att stattillgodose liga sektoriella intressen.

Från kommunalt håll anser man att de statliga kraven på sektoriell planering inte sällan är dåligt anpassade till de kommunala planeringsbehoven. I samband därmed har också understrukits att det i regel är på den kommunala nivån som resurser och behov inom de aktuella sektorerna skall sammanvägas. De statliga bestämmelserna kan därigenom medverka till att försvåra den erforderliga samordningen av den samlade komunala verksamheten.

Stat-kommungruppen redovisar sina överväganden och förslag i kapitel 4. Arbetsgruppen konstaterar att den nuvarande regleringen av den kommuala planeringen inte utgår från ennågon hetlig och konsekvent syn pâ ansvarsfördelningen och samverkansbehovet mellan statliga och kommuala organ. Stat-kommungruppen har därför ansett det angeläget att till för en samlad ledning bedömning av de obligatoriska planeringsformerna ange några allmänna principer för samverkan mellan stat och komun i fråga om den kommunala planeringen. Dessa bör arbetsriktlinjer enligt gruppen kunna ligga till grund för statsmakternas överväganden beträffande såväl befintliga som eventuellt tillkommande planeringsformer.

Stat-kommungruppen anger i betänkandet sammanfattningsvis följande allmänna principer:

0 Kommual planering skall från kommunala mål och behov utgå

0 En samordnad, resursanpassad och politiskt förankrad kommunal planering är av stor för såväl som betydelse statliga kommuala ställningstaganden

o Statsmakterna och kommunerna bör genom olika åtgärder främja den kommuala nivåplaneringen (kommunplaneringen)

sou 1982 : 37 Sammanfattning

0 Statsmakterna bör i första hand främja den kommunala nivåplaneringen genom minskad reglering av den sektoriella kommunala planeringen

0 Statlig reglering av den sektoriella kommuala planeringen bör endast förekomma om särskilda skäl finns

0 De statliga kraven på kommunal planering som grund för statsbidrag bör ersättas med kontroll i andra former

0 Statens behov av uppgifter om den kommuala planeringen bör tillgodoses på annat sätt än genom reglerad planeringsverksamhet, t.ex. genom främst enkäter

0 Om obligatorisk kommual planering förekomer bör den till sin utformning vara oreglerad

0 Eventuell planeringsskyldighet för kommunerna skall ha lagstöd

o Planeringsskyldighet för kommuerna bör ej förekomma för fakultativ verksamhet

0 En statlig reglering av komunal planering bör i första hand innebära att eventuella planer skall antas av fullmäktige

0 Statliga myndigheter bör ej ha rätt att ge ut föreskrifter för kommunal planering

Med utgångspunkt från dessa allmänna riktlinjer redovisar statkommugruppen förslag till förenklingar i den statliga regleringen av den kommuala bostadsförsörjningsplaneringen (KBP). Till grund för förslagen ligger en redovisning av fyra olika studier som belyser den statliga styrningens effekter (kapitel 3).

Stat-kommugruppen anser att en översyn bör göras av den statliga

10 Sammanfattning SOU 1982337

detaljstyrningen av bostadsförsörjningsprogrammens innehåll och utforming. Arbetsgruppen föreslår att den särskilda förordningen om kommunala bostadsförsörjningsprogram ses över. Därvid bör övervägas om förordningen i sin helhet kan udvaras. När det gäller bostadsstyrelsens roll föreslår stat-kommungruppen att styrelsens rätt att utfärda föreskrifter tas bort. Bostads-

styrelsen bör istället utveckla metoder och ge allmänna råd till

kommunerna. Arbetsgruppens förslag innebär samanfattningsvis följande huvudsakliga arbetsfördelning mellan stat och kommun:

o Lagfäst kommunal skyldighet att upprätta bostadsförsörjningsprogram

0 Planeringen skall i princip vara oreglerad till form och innehåll

0 Bostadsstyrelsen skall ha befogenhet att utge allmänna råd för kommunernas bostadsförsörjningsplanering

o Statens informationsbehov skall tillgodoses på annat sätt

än genom reglerad planeringsverksamhet, t.ex. genom främst

enkäter

i

11 sou 1982:37

i 1 ARBETSGRUPPENS UTREDNINGSUPPDRAG

I .1 Principiella utgångspunkter

I direktiven (Dir 1980:39) anges följande principiella utgångspunkter för utredningsarbetet:

Syftet är att den kommunala självstyrelsen skall stärkas och att sådan statlig normgivning och annan tillsynsverksamhet som medför ökade kostnader för kommuner och landstingskommuner skall begränsas

Arbetsgruppen bör sträva efter att minska krångel och ta bort onödig byråkrati

Vid bedömningen av myndigheternas tillsyns- och kontrollverksamhet bör arbetsgruppen göra en avvägning mellan olika intressen. önskemålet om ökat lokalt inflytande måste väga tungt. Samtidigt måste enligt departementschefen kraven på samordning, lika tillgång till samhällsservice och rättssäkerhet beaktas.

1 .Z Utredningsuppgifter

I direktiven anges följande utredningsuppgifter: z En skyndsam översyn skall göras av myndigheternas normgivningsverksamhet. I syfte att minska kommuernas och landstingskomunernas kostnader bör särskilt övervägas om det är

12 Utredningsuppdraget

nödvändigt att till alla delar behålla de krav på viss standard som ställs upp

Arbetsgruppen bör i samråd med riksrevisionsverket överväga om ändringar behöver göras i

begränsningskungörelsen

i syfte att förbättra efterlevnaden och hindra de statliga myndigheterna att utfärda kostnadshöjande föreskrifter

Arbetsgruppen bör pröva behovet av och formerna för de statliga myndigheternas allmänna tillsyn över kommuner och landstingskommuer, dvs. sådan tillsyn som sker genom inspektionsverksamhet e.d.

bör de bestämmelser Arbetsgruppen uppmärksama om planläøgningsskyldighet som finns för olika kommunala och landstingskommunala verksamhetsområden. Föreliggande betänkande utgör en delredovisning av denna utredningsuppgift.

1.3 Utredningsarbetets allmänna uppläggning

I några avseenden anges i direktiven hur utredningsarbetet bör bedrivas: .

Som grund för sina ställningstaganden bör arbetsgruppen kartlägga hur myndigheterna i praktiken utnyttjar tillsynsoch kontrollbefogenheter gentemot kommunala och landstingskomunala organ. Dessa bör också omfatta de

undersökningar

statliga länsmyndigheterna

Kommunerna och landstingskommnerna bör beredas möjlighet att framföra och önskemål

synpukter om förenklingar. Ar-

betsgruppen bör ta till vara och bearbeta de förslag till besparingar i den kommunala verksamheten vad avser den statliga nonngivningen som blir resultatet av den besparingssom förordas katalog i 1980 års kompletteringsproposition

De statliga myndigheterna förutsätts medverka i översynsarbetet

Utredningsuppdraget 13

SOU 1982 z37

att skall I begränsningskugörelsen anges myndigheterna samråda med arbetsgruppen innan nya eller ändrade före- \ skrifter m.m. utfärdas som rör kommual och landstingskommunal verksamhet.

Samråd bör ske med kommittéer och särskilda utredare vars uppdrag rör verksamhetsområden som arbetsgruppen behandlar.

Utredningsarbetet bör pågå till den 30 juni 1983. En rapport skall lämnas till regeringen den 30 september varje år.

bör utarbeta förslag till ändringar i berörda Arbetsgruppen myndighetsinstruktioner och andra författningar. lagar, Förslagen bör redovisas successivt.

I första hand bör arbetsgruppen överväga förändringar på sådana områden där lättnader i den statliga detaljkontrollen framstår som särskilt angelägna.

1. Kommittédirektiven återfinns som bilaga

1.4 Arbetsgruppens översyn av den obligatoriska kommuala planeringen

Inom ramen för arbetsgruppens översyn har en kartläggning av de bestämmelser om planläggningsskyldighet som gjorts finns för olika kommunala och landstingskommunala verksamhetsområden. En översiktlig redovisning av den nuvarande statliga regleringen görs i detta betänkande.

Stat-kommungruppen anger i betänkandet vissa allmänna principer för samverkan mellan stat och kommu i fråga om den kommunala planeringen. Dessa riktlinjer bör enligt arbetsgruppen kuna ligga till grund för statsmakternas överväganden beträffande såväl befintliga som eventuellt tillkommande planeringsformer.

14 Utredningsuppdraget ,

Stat-kommumgruppen redovisar i betänkandet förslag till förenklingar i den statliga regleringen av kommunernas bostadsförsörjningsplanering. Utredningsarbetet har i denna del skett i samråd och kontakt med bostadsdepartementet, bostadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet.

En översyn av de statliga myndigheternas normgivning av kommunal och landstingskommunal verksamhet pågår f.n. på regeringens uppdrag. I detta sammanhang kommer också bestämelser om kommunal planering att uppmärksamas, t.ex. beträffande barnomsorgsplanering och trafikförsörjningsplanering. Arbetet sker i samråd med stat-kommungruppen.

Den fysiska planeringen, omsorgsplaneringen och skyddsrumsplaneringen är f.n. föremål för överväganden inom kommittéväsendet och regeringskansliet. Oversynsarbetet sker i kontakt med stat-komungruppen.

2 GÄLLANDE BESTÄMMELSER OM DEN KOLERWALA PLANERINGEN

2.1 Inledning

Under framför allt de två senaste årtiondena har det kommunala ansvaret för olika samhällssektorer ökat. Den snabba samhällsomvandlingen har samtidigt vidgat behovet av planeringsinsatser från det allmännas sida. Den offentliga samhällsplaneringen har ut på såväl central, regional som lokal nivå. byggts

I takt med ökade statliga planeringsambitioner uder 1960-talet och 1970-talet har också större krav ställts på kommunala planeringsinsatser. Således har inte minst den statliga länsplane-

ringen och den fysiska riksplaneringen förutsatt en förstärk-

av kommunernas och en aktiv medverkan av kommuning planering nerna .

Till denna bild hör att statsmakterna ålagt komwner och landstingskomuer ansvar för planeringen av en rad olika verksamheter t.ex. bostadsförsörjning, trafikförsörjning, energihushållning, varuförsörjning och barnomsorg. Ett stort ömsesidigt beroende mellan statlig och kommunal planering finns således.

Krav ställs emellertid inte endast på den kommunala planeringen från Komunerna skall också planera sin verkstatliga organ. samhet utifrån anspråk som kommer från t.ex. de egna förvaltandra kommuner, organisationer, enskilda kommunningsorganen, invånare och näringslivet.

Gällande bestämmelser * _

Samtliga krav på olika kommuala insatser måste i sista hand vägas mot tillgängliga resurser. För att åstadkomma detta har man inom kommuerna utvecklat olika övergripande planeringsformer. Ambitionen har därvid ofta varit att få till stånd en långsiktig och samordnad kommunplanering där ekonomiska, fysiska och sociala aspekter är sammanvägda. Uppläggningen kan variera kraftigt med hänsyn till de skiftande lokala förutsättningarna.

Ett gemensamt drag är att man i kommunerna dels försöker skapa ett planeringssystem som passar den egna komunens förhållanden, dels söker samordna den kommunala verksamheten mot gemensamma mål.

Den offentliga samhällsplaneringens utbyggnad har varit en del av den offentliga sektorns expansion. Utvecklingen har medfört en rad nya såväl statliga som kommunala planeringsformer. På statlig sida har i första hand skett en förstärkning av nivåplaneringen. Med nivåplanering förstås en horisontellt inriktad planering som avser att samordna olika sektorsintressen på en viss nivå i organisationen. Exempel på sådana planeringsformer är på riksnivå den fysiska riksplaneringen och på länsnivå länsplaneringen.

På kommunal nivå har den statliga reformverksamheten inneburit att de kommunala organen ålagts en rad nya i huvudsak sektoriella planeringsformer. Nbd sektorsplanering menas här en vertikalt inriktad planering där planeringen sker med hänsyn till ett visst sektorsintresse. Flera av de nya planeringsfonnerna har initierats av statliga organ med ofta relativt smalt verksam-

hetsfält. Samtidigt är det i regel på den kommunala nivån som

resurser och behov inom olika verksamheter (bostäder, arbete, trafik skall service, m.m.) sammanvägas i en sektorsövergripande planering.

l föreliggande kapitel görs en översiktlig genomgång av de stat-

ligt reglerade komuala planeringsformerna. Beträffande bostadsförsörjningsplaneringen (avsnitt 2.12) ges en något utförligare redovisning. En sammanställning i tabellfonn av den statliga

Gällande bestämmelser 17

styrningen av den kommunala planeringen har gjorts i bilaga 2.

Utgångspunkten för dessa redovisningar har varit att planeringseller planläggningsskyldigheten skall vara föreskriven i lag eller förordning. En annan utgångspunkt har varit att kommunala organ skall svara för huvuddelen av planeringsarbetet. I de flesta fall innebär detta att de aktuella planeringsformerna omfattar verksamheter med kommunalt huvudmannaskap.

Planeringsformer som innebär kommunal medverkan i statlig planering, t.ex. länsplanering, redovisas ej. I några fall är kommunal planering förutsättning för statliga resurstillskott till de kommunala huvudmännen eller till enskilda. Sådana planeringsformer har i det följande redovisats som obligatoriska även i de fall man genom att avstå från statsbidrag kan undgå planläggningsskyldigheten.

2.2 Varuförsörjningsplanering

Under 1950- och 1960-talen skedde en omfattande strukturomvandling inom handeln. De problem som denna utveckling skapade i form b1.a. av butiksnedläggningar uppmärksamades tidigt i glesbygden. År 1973 beslutade riksdagen om statsbidrag till kommersiell service i glesbygd inom det s.k. inre stödområdet. Stödet bestod av investeringsstöd till dagligvaruhandeln och av hemsändningsbidrag till kommunerna. En förutsättning för stöd var att komunerna upprättade s.k. serviceplaner.

I butiksetableringsutredningens betänkande (SOU 1973:15) och i distributionsutredningens betänkande (SOU 1975:69) uppmärksammades kommunernas ansvar för den kommersiella servicen i såväl tätorter som glesbygd. Distributionsutredningen förordade att varje komun skulle upprätta en varuförsörjningsplan. Planen borde enligt utredningen antas av kommunfullmäktige och revi- 7 deras årligen.

Fr.o.m. den 1 juli 1978 utvidgades det statliga stödet till att

18 Gällande bestämmelser

omfatta försörjningen av dagligvaror och drivmedel i glesbygd, skärgårdar och andra liknande områden i hela landet. Förutom investeringsstöd och hemsändningsbidrag ingick i vissa undantagsfall dessutom driftstöd till näringsidkare.

Bestämmelserna om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd har fr.o.m. den 1 juli 1979 samordnats med andra stödåtgärder i förordningen (1979:638) om statligt stöd till glesbygd. Statligt stöd kan enligt denna förordning utgå för att främja sysselsättning och service i glesbygd. Till kommuner kan sådant stöd utgå för

- kommersiell service (hemsändning av varor) - intensifierade kommuala sysselsättningsinsatser, och -

samhällelig service

Landstingskommuner kan få stöd för samhällelig service.

Enligt förordningen (1979:638) lämnas stödet till kommersiell service i glesbygder till kommuner i form av hemsändningsbidrag och till näringsidkare i form av avskrivningslån, investeringslån, kreditgaranti eller driftstöd. Stöd kan utgå endast om berörd kommun har planerat varuförsörjningen på sådant sätt att behovet av stöd kan bedömas (32 §).

Hemsändningsbidrag utgår till kommuner som i glesbygd helt eller delvis bekostar hemsändning till hushåll av dagligvaror (34 §),

Frågor om stöd till kommersiell service i glesbygder av prövas länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall samråda med berörd kommun samt med berörda köpmannaorganisationer och konsumentföreningar (58 §). Konsuentverket kan meddela föreskrifter i fråga om stöd till kommersiell service i glesbygder (80 §).

Gällande författningsbestämmelser innebär inget uttryckligt åläggande för kommunerna att upprätta varuförsörjningsplaner. Statstöd till kommersiell service ligt i glesbygd lämnas däremot

Gällande bestämmelser 19

endast till näringsidkare och komuner om berörd kommun har varuförsörjningen på sådant sätt att behovet av stöd planerat kan bedömas.

i prop. 1977/78:8 (s. 84-90] ställning till frågan Regeringen tog om den komunala varuförsörjningsplaneringen. Ställningstagandet innebär frivillighet i fråga om upprättande av sådana planer och fritt val av ambitionsnivå och form för planeringen. I proanges därutöver vissa allmänna riktlinjer för hur positionen den varuförsörjningsplanering bör vara beskaffad som skall ligga till grund för beslut om statligt stöd till komersiell service i glesbygd.

I planeringen bör enligt föredragande departementschefen ingå en kartläggning av befolkningssituationen och handelns utformning och utvecklingstendenser inom i första hand glesbygder och Vidare bör finnas en diskussion av olika tänkskärgårdsområden. bara åtgärder, i första hand inom dagligvarusektorn. Bland de åtgärder som komunen kan överväga nämns stöd till nedläggningshotade butiker och anordnande av hemsändning. Berörs flera butiker eller större områden bör det enligt departementschefen vara naturligt att sammanfatta ställningstagandena i en Varuförsörjningsplan för berörda områden. Varuförsörjningsplanerna bör enpropositionen kunna vara översiktliga och revideras vid ligt behov. Huvudsyftet bör vara att de kan ligga till grund för ställningstaganden till de stödåtgärder som kan föranledas av enskilda etablerings- eller nedläggningsplaner. Kommunerna skall inte vara skyldiga att ge in eventuella planer till länsstyrelsen. Ett nära samarbete beräknas ändå komma till stånd i praktiken.

(1979:638) ger konsumentverket rätt att utfärda Förordningen ytterligare föreskrifter för verkställighet i fråga om stöd till kommersiell service i glesbygder. Konsumentverket har inte med- i delat några sådana föreskrifter för den kommunala varuförsörjningsplaneringen. Verket har däremot utarbetat ett antal s.k. exempel samt arrangerat utbildningskonferenser med vägledande länsstyrelserna.

20 Gällande bestämelser

I mitten av 1970-talet hade drygt 30 kommuner varuförsörjningsplaner. Omkring 220 kommuner, däribland i stort sett alla glosbygdskommuner, har f.n. antagit eller håller på med att utarbeta planer.

2.3 Trafikförsörjningsplanering

I prop. 1977/78:92 om åtgärder för att förbättra lokal och regional kollektiv persontrafik konstaterades att den trafikpolitiska målsättningen om en tillfredsställande trafikförsörjning inte kan uppnås utan en väl utbyggd kollektivtrafik. Mot denna bakgrund beslutade riksdagen våren 1977 om åtgärder som syftade till att ge förbättrade betingelser för den lokala och regionala persontrafiken.

Ansvaret för utbyggnaden av kollektivtrafiken preciserades genom riksdagsbeslutet. Huvudmannaskapet för den lokala och regionala kollektiva trafiken på landsväg skall utövas genom interkommunal samverkan mellan landstingskommunen och kommunerna i resp. län. Härigenom avses att en integrering av lokal och regional trafik samt en ökad samordning av trafikresurserna uppnås.

Enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik skall i varje län finnas en huvudman, som ansvarar för den lokala och regionala kollektivtrafiken på väg. Ansvaret gäller sådan linjetrafik för personbefordran som inte utgör kompletteringstrafik. Trafikens omfattning skall anges i en trafikförsörjningsplan som huvudmannen antar (§ 1). Huvudmannaskap enligt lagen skall ha etablerats senast 1981-07-01; i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län dock senast 1983-07-01.

Statsbidrag till lokal och regional linjetrafik i län, där huvudmannaskap etablerats, utgår enligt förordningen (1978:443) om statligt stöd till viss kollektiv persontrafik.

Till lokal och regional linjetrafik samt kompletteringstrafik i län utan länshuvudman utgår statsbidrag enligt kumgörelsen

SOU 1982537 bestämmelser 21 Gällande

(1973:639) om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik och förordningen (1975:192) om statligt stöd till regional enligt landsbygdstrafik.

Därutöver utgår statsbidrag, oavsett om huvudmannaskap etablerats eller ej, enligt förordningen (1978:446) om statligt stöd till viss skärgårdstrafik och förordningen (1978:447) om statligt stöd till fjällflygtrafik.

Gemensam förutsättning för bidrag i samtliga nämnda former är att det finns en i vederbörlig ordning antagen trafikförsörjningsplan.

Enligt förordningen (1978:443) om statligt stöd till viss kollektivtrafik skall således en av länshuvudmannen antagen trafikförsörjningsplan ges in till länsstyrelsen, som skall granska planen och kontrollera gjorda statsbidragsberäkningar (10 §). Därefter skall länsstyrelsen överlämna planerna till transportrådet tillsammans med eget yttrande (12 §). Transportrådet meddelar sedan beslut i frågan om trafikförsörjningsplanen kan godkännas som underlag för ansökan om statsbidrag (13 §).

Trafikförsörjningsplan skall ange (11 §)

1 inriktningen, omfattningen och uppläggningen av trafikförsörjningen i länet med hänsyn till föreliggande behov, varvid linjetrafik och, i förekommande fall, kompletteringstrafik och annan kollektiv trafik redovisas var för sig

2 hur trafiken avses att samordnas med sådan trafik för vilken annan huvudman än länshuvudmannen har ansvaret

3 hur trafiken är avsedd att utföras organisatoriskt och drifttekniskt

4 den taxa som skall tillämpas i trafiken

N

22 Gällande bestämmelser

5 i fråga om linjetrafik, beräknat bidragsgrundande trafikarbete och, i fall då länshuvudmannen har ansvapåtagit sig ret för kompletteringstrafiken, beräknade bidragsgrundande kostnader för denna

6 storleken av det statsbidrag som påräknas med hänsyn till bestämmelserna i denna förordning

Ytterligare föreskrifter till meddelas förordningen av transportråkt(21§L

Samanfattningsvis kan sägas att bestämmelserna i de aktuella förordningarna om antagen trafikförsörjningsplan som förutsättning för statsbidrag i allt väsentligt fr.o.m. den 1 juli 1981 avser av länshuvudman antagen länsomfattande trafikförsörjningsplan. Krav på av kommunen antagen lokal trafikförsörjningsplan föreligger endast - om länshuvudman inte tagit på sig ansvaret för trafiken och kommunen avser att söka statsbidrag - för sådan efterfrågestyrd kompletteringstrafik, skärgårdstrafik och fjällflygtrafik som bedrivs i kommunen.

I prop. 1977/78 92 om åtgärder för att förbättra lokal och regional kollektiv persontrafik anförde departementschefen att bidragsgivningen borde vara planeringsanknuten. Departementschefen framhöll vidare att erfarenheterna av att låta bidragsgivningon grundas på en planering av trafikresurserna på lokal och regional nivå var överlag goda. Den bidragsberättigade trafiken borde därför ingå i en av huvudmannen antagen trafikförsörjningsplan avseende den kollektiva trafikens omfattning och inriktning i länet. Huvudmannen borde vid av planen från upprättandet utgå det material som framkommit inom ramen för arlänsstyrelsens bete med den regionala trafikplaneringen. Vidare borde vikten av att man fick en god samordning inom trafikförsörjningen och att man utnyttjade trafikresurserna rationellt beaktas. Mot bakgrund av att planen skall upprättas av en huvudman som har att svara för all linjetrafik för personbefordran inom länet bedömde departementschefen att fanns goda förutsättningar för att samordningsfrågorna skulle få en tillfredsställande lösning.

Gällande bestämmelser 23

För att den länsomfattande trafikförsörjningsplanen skulle kunna till de lokala förhållandena i länets olika delar borde anpassas delar planer för varje den i lämpliga bygga på lokalt upprättade kommu. Härvid kude också en behövlig samplanering med enskild kommunala verksamheter såsom efterfrågestyrd kompletteringstraskolskjutsning, färdtjänst, bebyggelseplanering m.m. uppnås fik, (s. 83).

Även innehållet i trafikförsörjningsplanerna berördes i den skulle planen nämnda propositionen. Enligt departementschefen innehålla följande.

nuvarande transportförsörjning, mål- Trafikalstrande faktorer, sättning och principer för trafikförsörjningen samt uppläggning av huvudmannens trafikförsörjning med angivande av bl.a. antal förbindelser och deras tidsmässiga förläggning. Vidare borde med sådan trafikförsörjning som kommunerna framgå samordning svarar för samt uppgifter om trafikerad vägsträcka och antal turer på varje sträcka. Även bidragsberättigad kompletteringsoch fjällflygtrafik borde framgå av trafik, skärgârdstrafik oavsett om huvudmannen har påtagit sig ansvaret för denna planen eller En beskrivning av regionens taxesystem skulle också ej. ingå i planen (s. 94).

21 § i förordningen (1978:443) om statligt stöd till viss Enligt kollektiv får transportrådet meddela ytterligare persontrafik föreskrifter till Transportrådet har med stöd förordningen. av detta utfärdat Föreskrifter och allmänna råd för upprättande av trafikförsörjningsplan (TFHP 1982/83 län med huvudman).

Föreskrifterna innehåller bl.a. en redovisning av villkoren för statsbidrag samt rekommendationer om innehållet i trafikförsörj- Lokal trafikförsörjningsplan skall i allt väsentningsplanerna. innehålla samma uppgifter om resp. trafikslag som skall ligt finnas i en länsomfattande trafikförsörjningsplan.

med lagen om huvudmannaskap för viss I enlighet (1978:438)

24 Gällande bestämmelser

kollektiv persontrafik hade den 1 juli 1981 länshuvudmannen övertagit ansvaret för linjetrafiken i alla län utom i de tre västsvenska länen. I fem län (Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge och Västmanlands) hade länshuvudmannen därutöver ansvaret för kompletteringstrafik m.m. I återstående 16 län hade således kommunerna ansvaret för sådan trafik och var därmed ålagda att upprätta lokal om man trafikförsörjningsplan önskar för denna trafik. statsbidrag För bidragsåret 1981/82 har 161 kommuner i dessa län upprättat och antagit lokal trafikförsörjningsplan.

2.4 Komual

enerøinlanering

Kommunernas åtgärder har i flera avseenden stor för betydelse utvecklingen på energiområdet såväl när det gäller användningen av som försörjningen med energi. Beträffande energihushållningen beslutade riksdagen våren 1978 om en tioårig energisparplan för befintlig bebyggelse. Kommunerna förutsätts medverka bl.a. genom att bygga upp en besiktnings- och rådgivningsverksamhet för genomförandet av energisparande åtgärder.

När det gäller bränsleförsörjningen är kommunerna stora förbrukare av eldningsolja för i kraftvärmeverk och användning hetvattencentraler. F.n. tillgodoses ca 25 % av värmeförsörjningen till bostäder och annan bebyggelse genom fjärrvärme. Komuerna svarar för all praktiskt taget försörjning med fjärrvärme. Kommunerna har också ett dominerande inflytande inom eldistributionen och distribuerar elektrisk strm till ca 70 % av landets elabonnenter. Det kommunala inflytandet i energisammanhang kommer också till uttryck i att kommunerna har huvudansvaret för samhällsplaneringen på lokal nivå.

I många komuner har sedan länge förekommit någon form av energiplanering. Det har varit en naturlig del i framförallt eloch värmeverkens reguljära verksamhet. Kommunernas ansvar inom energiområdet regleras sedan år 1977 i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Enligt denna lag skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för

Gällande bestämmelser, 25

en säker och tillräcklig energitillförsel (l §). Det åligger vi-

dare kommunerna att undersöka förutsättningarna för att genom

samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energiförsörjningen (2 §). Det kan t.ex. röra nyttiggörande av spillvärme.

Komunernas planeringsansvar gäller främst den egna verksamheten. Planeringsansvaret gäller också komunernas samhällsplanedär bör beaktas när frågor om ring energihushållningsaspekterna bebyggelseplanering, komunikationsleder m.m. markhushållning, behandlas. I byggnadsstadgan (1959:612) föreskrivs att planläggningen skall ske så att den främjar en god energihushåll- (9 §). Vidare föreskrivs att en byggnad skall utföras så ning att den möjliggör en god energihushållning (44 a §). Utanför den komunala energiplaneringen faller enskilda komuninvånares och företags egen energianvändning.

Enligt riksdagens beslut våren 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) har lagen om kommunal energiplanering kompletterats med en bestämmelse (1981:601) som innebär att det fr.0.m. den 1982 i varje kommun skall finnas en aktuell och av kom- 1 juli munfullmäktige beslutad plan för att minska oljeanvändningen i kommunen.

I prop. 1980/81:90 (bil. l 5.370-371) sägs att en sådan plan bör innehålla ett program för hur olja för uppvärmning av bebyggelse skall kunna ersättas genom dels energihushållning, dels användande av elvärme, solvärme eller andra bränslen än t.ex. kol, torv och skogsavfall. En riktpunkt för planeolja, ringen kan enligt propositionen vara att användningen av olja för uppvärmning bör ha minskats med 25-50 % fram till år 1985 och med 50-75 % till år 1990. Dessa riktpunkter, sägs vidare, kan behöva varieras med hänsyn till de förutsättningar som kan föreligga i olika komuner.

Den nya bestämmelsen om att planer för att minska oljeanvändskall vara antagna av kommunfullmäktige motiveras med ningen

26 Gällande bestämmelser

att planerna därigenom kan få en bred politisk förankring i kommunerna.

Statens industriverk har på uppdrag av regeringen och i samråd med Svenska kommunförbundet och övriga berörda organ utarbetat allmänna råd för det praktiska planeringsarbetet.

Industriverkets roll i övrigt regleras i förordningen (1977:440) om komunal energiplanering. Enligt förordningen är kommun skyldig att lämna uppgift om fullgörandet av sina skyldigheter enligt energiplaneringslagen då statens industriverk begär det (l §3. Det är inte närmare reglerat vilka uppgifter som kommunerna bör lämna. Generellt sägs att uppgifterna skall vara av väsentlig betydelse för statlig central och regional planering (2 §). Industriverket har inte getts befogenhet att meddela föreskrifter om kommunal energiplanering.

2.5 Barnomsorgsplanering

Socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft den 1 januari 1982. Samtidigt upphävdes lagen (1976:381) om barnomsorg. De centrala bestämmelserna i sistnämnda lag om samhällets service till barnfamiljerna har tagits in i socialtjänstlagen som en integrerad del av reglerna om socialtjänsten. För vissa övriga frågor som tidigare reglerades i barnomsorgslagen har bestämmelser tagits in i socialtjänstförordningen (1981:750).

Kommunernas ansvar för en planmässig utbyggnad av förskoleoch fritidsverksamheten regleras av socialtjänstlagens 17 §. Där sägs också att i kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för denna verksamhet och att planen skall avse en period av minst fem år.

Bestämmelser om socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter i fråga om socialtjänsten framgår av §§ 67 och 68. Socialstyrelsen skall således ha tillsyn över socialtjänsten i riket samt följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen kan socialstyrelsen

Gällande bestämmelser 27 SOU l982i37

allmänna råd. Länsstyrelsen skall bl.a. följa social-

utfärda

nämndernas av lagen och biträda dessa med råd i tillämpning deras verksamhet. Det bör i sammanhanget understrykas att sofått en ändrad roll cialstyrelsen genom socialtjänstlagen gentemot komunerna beträffande barnomsorgsfrågorna. Enligt (13 §) hade socialstyrelsen således befogenbarnomsorgslagen het att utfärda s.k. information. Uppgiften har i vägledande socialtjänstlagen preciserats till en rätt att ge allmänna råd.

att i kommunens plan 1 socialtjänstförordningen (4 §) anges för förskole- och fritidsverksamheten skall redovisas behovet av förskolor, fritidshem och andra förskolefamiljedaghem, och fritidsverksamheter inom kommunen och på vilket sätt detta behov skall tillgodoses. Enligt 5 § skall kommunen ge redovisa beslutade i den in planen samt årligen förändringar till i länet. Länsstyrelsen lämnar en kopia av länsstyrelsen och senare ingivna handlingar till socialstyrelsen. planen

stor andel av de kommunala resurserna tas f.n. i En mycket för att uppfylla det ansvar som åläggs kommunerna anspråk beträffande barnomsorgen. Samtidigt utgår det betydande statstill kommunerna som stöd i driften av bl.a. daghem och bidrag fritidshem. Bidrag utgår f.n. enligt följande förordningar

- (1976:396) om statsbidrag till daghem och Förordningen fritidshem - (1968:236) om statsbidrag till kommunal famil- Kungörelsen jedaghemsverksamhet - (1977:628) om statsbidrag till hemspråksträ- Förordningen ning i förskolan

- (1981:251) om anpassning av statsbidrag m.m. Förordningen

I de nämnda förordningarna finns ingen uttrycklig koppling mellan kommunernas planering av barnomsorgen och statsbidragsgivningen till kommunernas egen verksamhet. Enligt förordningen (l976:396) utgår statsbidrag däremot till daghem och fritidshem som drivs av annan än komunen endast om daghemet

Gällande bestämmelser

eller fritidshemmet ingår i komunens barnomsorgsplan (1 §). På motsvarande sätt är antagen barnomsorgsplan»förutsättning för statsbidrag till hemspråksträning som anordnas av annan än kommunen enligt l § förordningen (1977:628).

Fr.o.m. den 1 januari 1983 har riksdagen beslutat att ett nytt statsbidragssystem för barnomsorgen skall införas (prop. 1980/81:Z05, SoU 1981/82:1, rskr 38). I propositionen ges inget entydigt besked om sambandet mellan den kommunala barnomsorgsplaneringen och det nya statsbidragssystemet. Enligt departementschefen (S. 35) ”bör kommunernas planering och utformning av barnomsorgen inte redovisas till socialstyrelsen som wnderlag för utbetalning av statsbidrag. I ansökan om statsbidrag bör således kommunerna endast ange de kostnader som föreligger i kommunen som helhet. Senare sägs (s. 36) att ”en för erhållande förutsättning av statsbidrag skall som f.n. vara att verksamheten finns i kommunens barnomangiven sorgsplan. Som ovan anförts framgår av gällande författningar emellertid att ett som villkor för statsuttryckligt plankrav bidrag endast föreligger när verksamheten bedrivs av annan än kommuen. Nya bestämmelser om statsbidragsgivningen fr.o.m. år 1983 kommer att anges i en särskild förordning.

Socialstyrelsen hade t.o.m. år 1981, som tidigare redovisats, i barnomsorgslagen bemyndigande att utfärda vägledande information till kommunerna. I socialtjänstlagen har socialstyrelsens befogenheter preciserats till att avse en rätt att utfärda allmänna råd. I skriften Vägledning inför kommunernas barnomsorgsplanering, 1982:1” ges vägledning för arbetet med barnomsorgsplanen för åren 1983-87. Publikationen är utgiven vid årsskiftet 1981/82 och är en tillämpning av socialtjänstlagen. Skriften är i det närmaste identisk med motsvarande vägledning utgiven år 1980 med stöd av barnomsorgslagen.

Den av socialstyrelsen rekomenderade tidsplanen för barnomsorgsplaneringen utgår från att socialnämnden i april-maj skall besluta om förslaget till barnomsorgsplan. Förslaget förutsätts bli remitterat till politiska, och andra fackliga

Gällande 29

g bestämmelser

lokala under april-juni. Remissvar sammanställs

organisationer av hösten. Fackav facknämnden eller kommunstyrelsen i början bör få möjlighet att yttra sig nämnden enligt vägledningen Därefter tar kommunstyrelsen ställning till över remissvaren. som sedan antas av komunfullmäktige. Detta barnomsorgsplanen mening i tiden samanfalla beslut bör enligt socialstyrelsens om komunens för nästkommande år eller med besluten budget för Den av fullmäktige antagna barnomsorgsflerårsbudgeten. och statistik över befintlig verksamhet den 31 decemplanen sänds senast den 31 mars påföljande år till länsstyrelber sen/socialstyrelsen resp. statistiska centralbyrån.

innehåller därutöver bl.a. anvis- Socialstyrelsens vägledning till statistikredovisningen, förslag till disposition ningar 1983-87 samt anvisningar för beräkningar av barnomsorgsplan deltidsgrupper och barnav behovet av daghem, fritidshem,

vårdare.

2.6 Skyddsrumsplanering

Grundläggande bestämmelser om civilförsvaret finns i civilförsvarslagen (1960:74). Enligt 1 § denna lag har civilförsvaret till uppgift att utöva sådan verksamhet för rikets försvar som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot riket och som inte âvilar försvarsmakten samt annan likartad verksamhet. Vid 1975 års riksmöte beslutades om en genomgripande omarbetning av civilförsvarslagens skyddsrumsbestämmelser. Den Väsentliga förändringen jämfört med tidigare är att skyddsrum nu skall tillkomma efter en kommunal planering och enligt komunala beslut.

Skyddsru skall anordnas i orter som bedöms kunna bli särskilt utsatta vid stridshandlingar (22 §). Dessa s.k. skyddsrumsorter bestäms av regeringen. Skyddsrum skall mer än tidigare anpassas till och planeras för de antagna verkliga behoven. För detta ändamål har införts regler om särskild skyddsrusplanering i de kommner där skyddsrum skall anordnas (23 §). Planeringen

\ Gällande bestämmelser _

skall avse inte bara behovet och produktionen av skyddsrum i anslutning till samhällsbyøoandet oo utan också åtgärder för att avhjälpa brist på skyddsrumsplatser i redan byggda områden.

Bestämmelser om skyddsrumsplan finns i skyddsrumsförordningen (1979:90). Skyddsrumsplanen antas av kommunen (3 §) men skall i vissa delar fastställas av länsstyrelsen (6 §). När skyddsrumsplanen har antagits och i tillämpliga delar fastställts åligger det kommunen att tillse att planen genomförs (27 § Civilförsvarslagen). Genomförandet skall ske i den omfattning som tillgängliga medel och övriga omständigheter medger.

Skyddsrum skall anordnas i samband med att nya anläggningar och byggnader uppförs. I första hand bör skyddsrum anordnas i utrymme som är avsett att uder fredstid användas för annat än skyddsrumsändamâl (29 § civilförsvarslagen).

Den som avser att uppföra en ny anläggning eller byggnad inom skyddsrumsort skall anmäla detta till kommunen (32 § Civilförsvarslagen). Det åligger sedan kommunen att lämna den som gjort anmälan besked om skyddsrum skall anordnas eller inte. Vid prövning av ansökan om byggnadslov ankommer det på byggnadsnämnden att tillse att byggnadsföretaget stämer överens med tidigare lämnat skyddsrumsbesked (33 § civilförsvarslagen). Föreligger inte besked får byggnadslov inte meddelas. Den som anordnat skyddsrum har rätt att få ersättning av statsmedel (53 § civilförsvarslagen).

Det åligger komwnen att inrätta och utrusta skyddsrum i befintlig anläggning eller byggnad samt på mark som är avsedd som allmän plats (40 § 1 mom civilförsvarslagen).

Komuen skall således för varje skyddsrumsort en upprätta skyddsrumsplan. Den skall omfatta ortens bebyggelse och bör dessutom innefatta områden som är planlagda för framtida bebyggelse eller områden där bebyggelse kan förväntas. Bestämmelser för skyddsrumsplanering innehållande anvisföreskrifter,

Gällande bestämmelser 31

ningar och allmänna råd ges ut av civilförsvarsstyrelsen. En uttalad strävan är att inordna skyddsrumsplaneringen i den kommunala planeringen.

Skyddsrumsorten skall delas in i skyddsrumsområden. Detta syftar till att skapa hanterliga enheter för planeringsarbetet och att underlätta beslut om skyddsrumsbesked.

Principen vid indelningen i skyddsrumsområden är att människorna skall beredas skydd inom det område där de befinner sig.

Det totala behovet av skyddsrumsplatser skall anges dels för varje skyddsrumsområde, dels för hela orten. Behoven beräknas med hänsyn till befintlig och planerad bebyggelse samt med utgångspunkt i det största antal personer som under dag resp. natt i allmänhet vistas inom skyddsrmsområdet.

Enligt nuvarande regler skall länsstyrelsen fastställa skyddsrumsplanen i fråga om

1 skyddsrumsortens gränser

2 indelning av orten i skyddsrumsområden

3 det totala behovet av skyddsrumsplatser i varje skyddsrumsområde

I planeringsbestämmelserna har också införts begreppet utredningsomrâde med hänsyn till att vissa kommuner av olika skäl kan ha svårigheter att få fram underlag för skyddsrumsplanerna.

Utredningsområden skall ersättas av skyddsrumsområden så snart

förhållandena medger. Fastställelseprövning skall ske senast efter tre år från det att planen i övrigt fastställts.

32 Gällande bestämmelser

2.7 Omsorgsplanering

Enligt 8 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) åligger det varje landstingskomu att upprätta en plan för hur omsorgerna om utvecklingsstörda skall anordnas. Planen skall uppta de inrättningar för utvecklingsstörda som behövs. Planerna fastställs - i den del som avser särskolan - av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Drivs en inrättning för utvecklingsstörda av någon annan än staten eller en landstingskommun, skall den vara godkänd i den ordning som regeringen bestämmer. Sådant godkännande krävs också för verksamhet, som innebär att annan än staten eller en landstingskommun tar emot utvecklingsstörda för yrkesmässigt bedriven undervisning eller vård. Detta framgår av 10 § omsorgslagen.

Frågan om fastställelse av planer - i den del planerna gäller annan verksamhet än Särskolan och om godkännande av inrättning eller verksamhet har slopats fr.0.m. år 1982 efter förslag från stat-komungruppen.

Bestämelser om den statliga tillsynen över omsorgsverksamheten finns i huvudsak i 13 § omsorgslagen och 8-9 §§ omsorgsstadgan. Enligt 13 § omsorgslagen utövas högsta tillsynen av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen med den fördelning som regeringen bestämer. För varje inrättning för psykiskt utvecklingsstörda skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet. Bestämelserna om tillsynen i omsorgsstadgan reglerar arbetsfördelningen mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen samt hur myndigheternas inspektionsverksamhet bör bedrivas.

2.8 Planering inom hälso- och sjukvården

Sjukvårdslagstiftningen innehåller bestämmelser om skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att bedriva planeringsverksamhet. Enligt sjukvårdslagen (1962:242) skall sjukvårdsstyrelse verka för

sou 1982:37 Gällande bestämmelser 33

_

största möjliga planmässighet i sjukvården (10 §).

I sjukvårdskungörelsen (1972:676) sägs att sjukvårdsstyrelse

efter samråd med berörda myndigheter bör göra upp översiktsplaner för sjukvården och olika grenar av denna (4 §). Folktandvårdskungörelsen (1972:637) ålägger landstingskommuerna att fastställa en plan över folktandvården inom landstingskommunerna (3 §). Av planen skall framgå indelningen i tandvårdsdistrikt, tandpoliklinikernas art, antal och belägenhet samt antalet tandläkartjänster.

Nuvarande reglering innebär således skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att bedriva sjukvårdsplanering men däremot inget . krav på att särskilda sjukvârdsplaner skall upprättas. Beträffande folktandvården åläggs huvudmännen att upprätta och fast- 1 : ställa ett plandokument med visst bestämt innehåll. En effekt av bestämmelserna är att de sjukvårdsplaner som finns är av mycket skiftande karaktär.

När det gäller regionsjukvårdens planering beslutade riksdagen år 1980 om ett tillägg (1981:52) till sjukvårdslagen. Enligt 37 § får regeringen föreskriva att riket skall delas in i regioner för hälso- och sjukvård som berör flera landstingskommuner. Landstingskommunerna skall samverka i frågor som rör sådan hälso- och sjukvård. Bestämmelsen innebär en lagfäst planeringsskyldighet för landstingskommuerna när det gäller regionsjukvården. Det ankommer på sjukvårdshuvudmännen själva att komma överens om samverkansformer och genomförande av planeringen.

2.9 Kommwnalekonomisk planering

Enligt 4 kap. 3 § kommunallagen (1977:179) skall kommun och landstingskommun årligen upprätta budget för nästa kalenderår. Budgeten skall innehålla en plan för ekonomin under budgetåret. I planen skall redovisas de anslag som skall utgå och täckningen av medelsbehovet med angivande av skattesatsen. Budgeten skall

Gällande bestämmelser

utgå från ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för året före det år då budgeten upprättas.

Det har inte nödvändigt att närmare än så reglera inne-

ansetts

hållet i budgeten. Kommunallagen innehåller således inga bestämelser om kommunalekonomisk flerårsplanering.

Förslag till budget skall göras av kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet före oktober månads utgång. Budgeten skall

fastställas av kommunfullmäktige resp. landstinget före novem-

ber månads utgång (4 kap. 4 § komwnallagen).

Frågan om en eventuell lagreglering av flerårsbudgeteringen togs upp av kommunallagsutredningen i betänkandet Enhetlig kommunallag (SOU 1974:99, s. 308). Utredningen konstaterade att något önskemål härom inte framkommit och att en flerârsbudget

inte kan vara bindande i fråga om skatteuttag och således sakna

egentliga rättsverkningar. Enligt utredningen fanns det i då aktuellt läge inte anledning att i något avseende reglera den kommunala ekonomiska flerårsplaneringen i kommunallagen.

Föredragande departementschefen anförde i kommunallagspropositionen (prop. 1975/761187, s. 500) att behovet av ekonomisk långtidsplanering är ganska väl tillgodosett i kommunerna och landstingskommunerna och att det därför är opåkallat att roglera eller omnämna den kommunala flerårsbudgeteringen i kommunallagen. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionens och kommunallagutredningens förslag.

Försöksverksamhet med kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP och LKELP)startade år 1969. Redovisning av KELP och LKELP är f.n. ingen författningsenlig kommual uppgift. Industridepartementet ansvarar för KELP-undersökningarna. För genomförandet svarar statistiska centralbyrån i samverkan med bostadsstyrelsen och länsstyrelserna.

År 1974 träffades avtal mellan Landstingsförbundet och social-

- / sou 193z;37 Gällande bestämmelser 35

\ styrelsen om direkt samarbete beträffande årliga LKELP-undersökningar. Samarbete förekommer numera också med statistiska centralbyrån. LKELP-materialet insamlas av Landstingsförbundet, som också svarar för statistikproduktionen.

Undersökningarna om den kommunalekonomiska långtidsplaneringen kan sägas ha tvâ syften. Å ena sidan skall undersökningarna ge statsmakterna en överblick av den kommunala ekonomin. Å andra sidan avses undersökningarna indirekt stimulera kommunerna och landstingskonununema att förbättra sin ekonomiska planering. Försöksverksamheten har efter hand utvecklats till att i första hand vara ett informationssystem mellan stat och kommun.

2.10 Fysisk planering

Det förekommer många olika former av planering för bebyggelse och markanvändning. I byggnadslagstiftningen regleras dock enbart generalplan, regionplan, stadsplan, byggnadsplan och tomtindelning. Annan fysisk planering - t.ex. kommunöversikter, omrädesplaner, dispositionsplaner, m.m. - saknar planutredningar författningsstöd och har främst betydelse som utredningsmaterial.

I byggnadslagens (1947:385) inledande bestämmelser (1-8 §§) fast-W

slås att i princip all mark som användas för bebyggelse

avses

skall planläggas. För att mark skall få användas till bebyggelse förutsätts att den prövas vara lämpad för ändamålet från allmän synpunkt. En sådan prövning sker vid planläggningen.

Generalplan anger gruddragen för marks användning inom komunen. Regionplan upprättas för samordning av flera kommuners planläggning. Bestämmelser om generalplan finns i byggnadslagens 9-23 §§ och om regionplan i 126-133 §§. Genom en ändring år 1972 i byggnadslagen fick regeringen befogenhet att föreskriva att kommun skall redovisa generalplan för tillgodoseende av visst riksintresse (10 a §).

. .v 5..

36 Gällande bestämmelser

Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan (24-27 §§ byggnadslagen) eller byggnadsplan (107-118 §§ sama lag). Vidare stadgas att i fall där stadsplan fastställs tomtindelning av byggnadskvarter skall ske så att detta ändamålsenligt kan bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Generalplan antas av kommunfullmäktige. Regionplan antas av förbundsfullmäktige. Befogenhet att anta stadsplan och byggnadsplan ankomer i princip på kommunfullmäktige, men kan delegeras till byggnadsnämnden. För samtliga planformer innebär bestämmelserna att planerna för att bli gällande skall fastställas av statlig myndighet. Fastställandet sker i regel av länsstyrelsen. I viktigare planfrågor kan ärendet underställas regeringens prövning. Fastställd plan har rättsverkningar.

Uppgiftsfördelningen beträffande den fysiska planeringen innebär att riksdag och regering ansvarar för den allmänna målsättningen och för den lagstiftning som reglerar planväsendet. Regeringen har vidare genom fastställelse- och besvärsprövning viktiga uppgifter inom området. Fastställelse av planer är dock som ovan anförts i huvudsak delegerad från regeringen till länsstyrelserna.

Statens planverk utövar allmän uppsikt över planläggningen. Verket har bl.a. också till uppgift att ge råd och vägledning för planläggningen enligt 3 § instruktionen (1967:329). Planverket har således på planväsendets område endast befogenhet att ge icke bindande rekommendationer till kommuner, enskilda eller andra myndigheter. Begreppet anvisningar har mönstrats ut från byggnadsstadgan (76 § 2 mom.) och från planverkets instruktion.

Länsstyrelsernas uppgifter inom planväsendet handläggs huvudsakligen på planenheten inom planeringsavdelningen. Länsstyrelsen har till uppgift att utöva tillsyn över planläggningen inom länet, inklusive fastställelseprövning och besvärsprövning. Vidare har länsstyrelserna att följa kommunernas arbete med den fysiska planeringen.

i , Gällande bestämmelser

SOU 1§82;37 37

Kommunerna har tilldelats viktiga uppgifter inom planväsendet. Det viktigaste instrumentet är det s.k. planmonopolet, som ger kommunerna rätt att anta planer enligt byggnadslagen och därmed i praktiken bestäma var, när och hur bebyggelse skall ske.

Vid den kommunala prövningen av planförslag (förslag till generalplan, regionplan, stadsplan och byggnadsplan) skall utöver bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan även beaktas innehållet i ett stort antal andra lagar som rör markanvändning och bebyggelseplanering. Vidare måste hänsyn tas till av skilda myndigheter utfärdade normer, riktlinjer, allmänna råd och rekommendationer.

Planverket skall enligt sin instruktion ge råd och vägledning för kommunernas fysiska planering, dvs. ge icke bindande rekommendationer. Verket strävar numera efter att behandla större ämnesområden samlat. Med denna inriktning på arbetet har bl.a. frågor om bostadsområdenas, trafiksystemens och arbetsområdenas planering behandlats.

2.11 Kommunal beredskapsplanläggning

Bestämmelser om den kommunala beredskapsplanläggningen finns i lagen (1964:63) om kommunal beredskap. Kommunerna och landstingskommunerna är skyldiga att under beredskapstillstånd utöva verksamhet även till förmån för sådan befolkning från annan kommun ellcr landstingskommun som till följd av krigsskada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden tagit uppehåll inom kommunen (1 §).

Enligt 6 § åligger det kommnerna och landstingskommunerna att redan i fredstid vidta de förberedelser som behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter under beredskapstillstånd.

Enligt 7 § lagen om komunal beredskap får länsstyrelsen, om det behövs med hänsyn till beredskapsuppgifternas omfattning eller betydelse, förordna att kommuen eller landstingskommunen

38 Gällande bestämmelser

skall upprätta och anta en särskild plan där beredskapsförberedelserna redovisas. Vid planläggningen skall kommunen eller landstingskommunen samråda med länsstyrelsen. När planen antagits skall den insändas till länsstyrelsen.

7 § fick sin nuvarande lydelse genom ändring fr.0.m. den 1 juli 1981. Tidigare gällde att plan för kommun skulle underställas länsstyrelsen för godkännande. Underställningsförfarandet har tagits bort och ersatts med en uttrycklig bestämmelse om samråd med länsstyrelsen.

Kommuner och landstingskommuner som har upprättat beredskapsplan har enligt 16 § rätt till statsbidrag med 90 procent eller den större del av planläggningskostnadens belopp som regeringen bestämmer. När plan upprättas första gången skall planläggningskostnaden beräknas efter grunder som regeringen fastställer. Bidrag kan dock utgå efter den faktiska kostnaden, om kommunen eller landstingskommuen begär det inom två månader från den dag då den fick del av förordnandet om planläggning.

Enligt 14 § åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av lagen. Länsstyrelsen skall därvid tillse att såväl förberedelsearbetet som själva verksamheten bedrivs på ett ändamålssätt samt samordnas enligt med annan beredskapsplanläggning och försvarsverksamhet. Underlåter kommu eller landstingskonmnm att vidta som åvilar åtgärd den enligt lagen eller enligt före-

skrift som meddelats med stöd av lagen får om

länsstyrelsen, rättelse inte kan vinnas på annat sätt, kommunen eller förelägga landstingskomunen lämpligt vite eller också själv vidta den åtgärd som skyldigheten avser (20 §).

För att handha vissa centrala samordningsuppgifter rörande den kommunala beredskapsplaneringen har en särskild myndighet, riksnämnden för kommunal beredskap, inrättats. Riksnämden har bl.a. utfärdat allmänna anvisningar för beredskapsplanläggning.

i

Gällande bestämmelser 39_

sou 1932;37

2.12 Bostadsförsörjningsplanering

mellan stat och kommun inom bostadsförsörj- Uppgiftsfördelningen område innebär att konmuerna har ansvaret för planering ningens av bostadsförsörjningen medan staten i huvudoch genomförande sak står för de finansiella insatser som behövs för att garantera Denna arbetsfördelning fastlades redan bostadsbyggandet. i slutet av 1940-talet. Riksdagen skall enligt denna ordning en bedömning av det totala bostadsbyggandet. Bygårligen göra bl.a. genom ramar för den statliga gandets omfattning regleras långivningen.

bestämt en bostadsbyggnadsplan och ramar för Sedan riksdagen den statliga lângivningen beslutar regeringen efter förslag från om fördelningen på län av lâneramar. bostadsstyrelsen beslutar om tillståndsramar för det icke Samtidigt regeringen statsfinansierade bostadsbyggandet. De kommunala bostadsförutgör ett underlag för denna fördelning sörjningsprogrammen av ramar .

med fastställda ramar för det statligt belånade bo- Systemet har beslut av statsmakterna år 1980 slostadsbyggandet enligt tills vidare. Länsstyrelserna har dock rätt att fastställa pats ramar för en kommun om det behövs med hänsyn till regionalpolitiska intresuen.

Bostadsförsörjningen blev den första kommunala verksamhetsgren där kommunerna ålades att Det skedde i upprätta sektorsplaner. 1947 års lag (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m.m., den s.k. bostadsförsörjningslagen. Denna lag reglerar än i dag kommunernas grundläggande befogenheter inom bostadsförsörjningens område. I och skyldigheter infördes en skyldighet för kommuner bostadsförsörjningslagen med mer än 10 000 invånare att upprätta s.k. bostadsförsörj- Planerna skulle avse en period av tio år och inneningsplaner. hålla för bostadsproduktionens omfattning och inriktriktlinjer ning m.m.

. .i

Ytan

40 Gällande bestämelser - 1

De nuvarande bestämmelserna gäller fr.o.m. den 1 januari 1979

(prop. 1977/78:93). De innebär att kommunerna fortlöpande skall

upprätta bostadsförsörjningsprogram som skall antas av konmuur

fullmäktige. I propositionen anförde föredragande departements- 2

chefen följande (s. 176):

Sedan år 1974 är samtliga kommuner skyldiga att årligen upprätta

bostadsbyggnadsprogram. Vissa kommuner är dessutom skyldiga att

komplettera programmen med ett särskilt

bostadssaneringsprogram.

Befogenheten att ålägga kommunerna sistnämnda är deskyldighet legerad till bostadsstyrelsen som har lämnat föreskrifter härom för ca 110 kommuner. Till för kommunernas arbete ledning med programmen rekommenderar bostadsstyrelsen vissa arbets- och redovisningsmetoder samt utarbetar blanketter där bostadsbehov, målsättningar och genomförandeförutsättningar närmare skall klarläggas.

Boendeutredningarna har föreslagit att dessa båda program förs

samman och i viss mån utvidgas till ett bostadsförsörjningspro-

gram, avsett att markera en helhetssyn ommuernas insatser på för bostadsförsörjningen. Jag delar att alla bouppfattningen stadsförsörjningsåtgärder bör baseras på inventeringar av befint- \ 1 brister och att av beståndet inte liga sanering längre motiverar särskilda mellan planeringsmetoder. Avvägningar ny- och ombyggnadsverksamhet bör ske i ett sammanhang för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas på bästa sätt. Då särskilda saneringsprogram för några år sedan infördes var det för att statsmakterna ville initiera en planmässig ombyggnadsverksamhet. Erfarenheterna från hittills upprättade saneringsprogram bör nu kunna tas till vara för att centralt utveckla ett enhetligt planeringsinstrument. Jag förordar således utredningarnas förslag i denna del. Utformningen av de nya programmen bör självfallet göras i nära samråd med Svenska kommunförbundet. bör Härigenom de kommuner som hittills har varit befriade från skyldigheten att upprätta särskilda utan alltför stora insaneringsprogram satser kunna till anpassa sig den nya programmetoden. Mina överväganden i anslutning till behandlingen av ramsystem för nyoch ombyggnad ger ytterligare uttryck för den helhetssyn som bör prägla ny- och ombyggnadsverksamheten.

Mot bakgrund av vad jag nu förordat bör även nuvarande benämning på programmen ändras så att den bättre täcker den helhetssyn som programmet bör ge uttryck för.

Jag föreslår därför att benämningen bostadsbyggnadsprogram i ersätts

bostadsförsörjningslagen med bostadsförsörjningsprogram.

Boendeutredningarna har också föreslagit vissa förändringar av programmets innehåll. Förutom det enligt min mening självklara att programmet måste bygga om hushållens på nödvändig kunskap boendeförhållanden, kräver målet om en allsidig hushållssammansättning enligt utredningarna att programmen skall kunna belysa

Gällande bestämmelser 41

bostadsförhållanden i olika bostadsområden. En sådan belysning kan vara för ett som en nödvändig förutsättning åtgärdsprogram till att komma till rätta med segregationsproblem och syftar sociala missförhållanden i ett visst område. Det bör vara en för att i sin metodutveckling beakta uppgift bostadsstyrelsen detta önskemål. Jag vill emellertid stryka under att bostadsi sina råd och anvisningar för programmen måste bestyrelsen akta komunernas varierande förutsättningar för programverk-

samheten.

I sammanhanget vill jag också erinra om uttalandena i prop. 1977/78:76 behovet av samordning mellan planeringen angående för energihushållning i befintlig bebyggelse och kommunernas för ombyggnad och stadsförnyelse. Till denna planering sanering, finns det anledning att återkomma när kommunernas verksamfråga het och besiktning av fastigheter från med rådgivning energi- . hushållningssynpunkt har utvecklats och erforderlig kapacitet

för verksamheten har byggts upp.

Boendeutredningarna vill också komplettera bostadsförsörjningsmed uppgifter om lokaler av betydelse för de boende programmen i ett område. De lokaler som är aktuella är t.ex. barnstugor,

fritidslokaler etc.

För egen del anser jag det vara självklart att en mängd investei ett bostadsområde har betydelse för hur området fungeringar rar för de boende. Det kan förutom de tidigare nämnda invente-

ringarna gälla skolor, butiker, social service, idrottsanläggoch inte minst verksamheter av skilda ningar, trafikförsörjning Jag vill med anledning av att Svenska kommunförbundet slag. ser en fara i en utvidgning av bostadsbyggnadsprogrammet i föreomfattning framhålla att programmen inte bör utformas slagen så att de ersätter annan sektorsplanering. Formerna för den kommunala integrerade planeringen bör inte heller översiktliga utifrån en sektors behov. Det bör därför ankomma på regleras att i nära samråd med kommunförbundet och stabostadsstyrelsen tens planverk dels överväga förutsättningarna för en utvidgning av bostadsförsörjningsprogrammen, dels i vilken omfattning och sätt det är lämpligt att införa olika uppgifter i på vilket programmen.

av komunförbundets vill under Med anledning farhågor jag stryka att grundläggande syfte är att bostadsförsörjningsprogranmmts vara kommuernas samlade handlingsprogram för bostadsförsörjär ett av de många sektorsprogram som kommuningen. Programmet nerna f.n. arbetar med. Programmet utgör också en informationskälla till statsmakterna och dänned ett underlag för beslut i -olika frågor av övergripande natur. Att länsbostadspolitiska bostadsnämderna lämnar på programmen vid sin årliga synpunkter granskning är ett exempel på att staten kan göra kommunen uppmärksam på omständigheter av betydelse för den kommunala planeutan att därmed ingrepp görs i den kommunala självstyrelringen sen.

Att staten behöver vissa uppgifter ur programen för bl.a. den

u 42 Gällande bestämmelser

regionala planeringen förändrar självfallet inte programmens primära uppgift att vara ett kommualt för handlingsprogram bostadsförsörjningen. Programmens funktion som grundval för uppgifter till bör dock statliga myndigheter ses mot bakgrund av den uppfattningen att all uppgiftsinsamling, vare sig det gäller från enskilda till samhället eller mellan olika samhällsorgan bör så långt det begränsas är möjligt.

Boendeutredningarna har också att bostadsförsör föreslagit skall antas l ningsprogrammet av kommunfullmäktige. Syftet härmed är att förankra programmet i den lokala debatten. politiska Enligt min mening är det av mycket stor betydelse att programmen behandlas i sådan ordning att krav och medborgarnas på insyn möjlighet till påverkan av beslutsprocessen Om tillgodoses. besluten fattas i kommunfullmäktige förstärks också den allmänt omfattade uppfattningen om kommunernas ansvar för bostadsför-

sörjningen. Jag föreslår därför att bostadsförsörjningsprogrammet skall antas av komunfullmäktige.

Boendeutredningarna har också föreslagit en skyldighet för kommunerna att bostadssociala göra inventeringar med syfte att få djupare kunskaper om bostadsområdena och ett gemensamt planeringsunderlag för olika kommunala förvaltningar, bostadsföretag m.fl. Inventeringarna skall avse dels dels bostadsförhållandena, bostadsmiljöns förutsättningar i fråga om kontakter mellan de boende, dels de boendes tillgång till och behov av verksamheter och arbetsplatser i bostadsområdet. Som lämpliga inventeringsområden pekar utredningarna särskilt med sådana på nya områden miljömässiga brister att de har blivit En minoproblemområden. ritet i utredningarna reserverar sig dock mot en lagfäst skyldighet för kommunerna område. på detta

Remissinstanserna delar utredningarnas uppfattning om behovet av bostadssociala inventeringar. I många fall anses dock kommunernas resurser otillräckliga för att de skall kunna fullgöra detta.

Den helhetssyn, som enligt vad jag tidigare har förordat, bör gälla för bostadsförsörjningsprogrammen också gäller självfallet underlaget för dessa program. Erfarenheterna från såväl äldre bostadsområden med ensidig och med brist

lägenhetssammansättning

på service och gemensamhetslokaler som nyare områden med ensidig

bebyggelse, bristfällig yttre miljö och avsaknad av förutsättningar för gemensamma aktiviteter visar av en på nödvändigheten bred social syn på bostadsområdenas utformning. Underlaget för planeringen måste därför tillgodose kommunernas behov av att kunna bedöma hur ett bostadsområde kommer att även i fungera andra avseenden än den enskilda att lägenhetens möjligheter tillgodose allmänna standard- och kvalitetskrav. alltså Jag anser att bostadssociala inventeringar med den utformning boendeutredningarna har föreslagit har en stor att uppgift fylla.

Även vad utredningarna anfört om inventeringarnas allmänna syften och innehåll kan jag i stort sett ansluta mig till. Jag vill särskilt peka på inventeringarnas som ett betydelse gemensamt

43 SOU 1983337 Gällande bestämelser

för olika kommunala förvaltningar och bostadsplaneringsunderlag företag och som en kanal för att fånga upp de boendes egen uppom hur ett bostadsområde bör utformas. Härigenom kan fattning bl.a. sociala och de boendes intressen beaktas på ett hänsyn bättre sätt i den kommunala planeringen.

Som Svenska kommunförbundet har anfört måste emellertid bostads-

sociala ses som en naturlig del i beslutsunderinventeringar för den kommunala Eftersom kommunerna allmänt laget planeringen. ansluter sig till önskemålet om bostadssociala inventeringar,

från att sådana kommer till stånd i den utsträckning utgår jag som är önskvärd och lämplig utan att de görs obligatoriska.

undviks nya statliga regleringar av den kommuala Härigenom som en anpassning till den enskilda komplaneringen samtidigt munens blir möjlig. Föreskrifter i ämnet bör förutsättningar således inte utfärdas.

erfarenhet område finns samlad En betydande på detta på central nivå bl.a. arbete som har bedrivits av bostadssociala genom det (Bo 1975:01) och inom bostadsstyrelsens boendedelegationen Statens och Svenska kommunförbundet miljödelegation. planverk har sedan insamlat och bearbetat erfarenheter inom också länge samma fält.

Det bör ankomma på bostadsstyrelsen att från sina utgångspunkter

medverka i utvecklande av metoder för bostadssociala invente-

i boendeutredningarnas samt att ringar med utgångspunkt förslag sprida kännedom om hur dessa lämpligen utnyttjas som underlag

för Arbetet bör fortgå i nära sambostadsbyggnadsprogrammen. med Svenska statens planverk och andra arbete kommunförbundet, berörda Denna medverkan i ett väsentligt utveckmyndigheter. i linje med den nya inriktning av bostadslingsarbete ligger som jag kommer att förorda senare. styrelsens uppgifter

Kommunernas ansvar för att upprätta och fastställa program slås

fast i 3 § bostadsförsörjningslagen (1978:379) som har följande

lydelse.

”Kommun skall bostadsförsörjningsprogram i fortlöpande upprätta att att bostadsbyggandet inom kommunen förbereds syfte främja och genomföres på ett ändamålsenligt sätt.

Bostadsförsörjningsprogram skall antagas av kommunfullmäktige.

skall efter samråd med Bostadsförsörjningsprogram upprättas

myndighet som regeringen bestämmer och tillställas myndigheten.”

I till utfärdades förordningen (1978:397)

anslutning lagändringen

om kommunala bostadsförsörjningsprogram som har följande lydelse.

44 Gällande bestämmelser sou 1982 z 37

1 § Kommunen skall varje år för de fem närmast kalenföljande deråren upprätta som avses

bostadsförsörjningsprogram i 3 §

lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m.m.

2 § I skall

bostadsförsörjningsprogram anges omfattning och in-

riktning av ny- och ombyggnad av bostäder och sådana lokaler som

tillgodoser servicebehov i bostadsområden. I den omfattning kom-

munen finner lämpligt anges även andra som behövs åtgärder för att främja

bostadsförsörjningen.

3 § Bostadsförsörjningsprogrammet skall innehålla om uppgifter behovet av åtgärder som avses i 2 §, förutsättningarna_för att

genomföra dem och planeringen av genomförandet.

4 § Komuner som ingår i ett område, vilket kan anses en utgöra enhet i skall samverka

bostadsförsörjningshänseende, och samråda

med varandra när

bostadsförsörjningsprogram upprättas.

När komun upprättar skall den sam-

bostadsförsörjningsprogram

råda med länsbostadsnämnden och om det behövs med annan läns-

myndighet.

4 5 § Länsbostadsnämnden skall inhämta länsstyrelsens yttrande

över Nämnden skall i

bostadsförsörjningsprogrammet. därefter med

1 eget yttrande över programmet överlämna detta till i bostadsstyrelsen.

Nämnden skall vidare på grundval av programmet lämna övriga läns-

myndigheter de uppgifter som kan behövas för myndigheternas verk-

W

samhet.

6 § Föreskrifter för av denna verkställigheten förordning moddelas av bostadsstyrelsen.

Förordningen återges även i bilaga 3.

Astatsmakternas intentioner är således

enligt prop. 1977/78:93

att skall

bostadsförsörjningsprogramen ge uttryck för en hel-

hetssyn pâ boendet där ny- och ombyggnad liksom andra åtgärder

behandlas i ett sammanhang. I propositionen understryks också J

att programmen är komunala planeringsinstrument. De är alltså

i första hand till för komuerna och inte för själva staten.

Bostadsstyrelsen har enligt förordningen (1978:397) befogenheter

att ge ut föreskrifter till de kommunala bostadsförsörjnings-

programmen (6 §). De gällande föreskrifterna (BOFS 1981:48) har

begränsats i förhållande till tidigare preciseringar av varje

SOU 1982137 Gällande bestämmelser

paragraf i förordningen och avser nu i huvudsak den obligatoriska ur programmen. I skriften Kommunala rapporteringen av uppgifter som tillställs komunerna redovisas bostadsförsörjningsprogram samt bostadsstyrelsens kommentarer till gällande författningar verksamheten. Bostadsstyrelsens nuvarande föreskrifter har

följande lydelse.

Arbetet med bostadsförsörjningsprogrammet bör inriktas på att bedöming av hushällsutvecklingen, bostadsmarknaden ge en samlad och förhållandena i olika bostadsområden. I vissa avseenden bör avse en längre än utredningar och underlagsmaterial tidsperiod fem år.

Kommunens bostadsförsörjningsprogram samt särskilt sammanställda som fastställs av styrelsen, skall uppgifter på blanketter, senast den 1 februari år redovisas i tre exemplar till varje länsbostadsnämnden. I redovisningen skall ingå en karta, där de bostadsområden i vilka ny- eller ombyggnad planeras under programperioden finns angivna.

Blanketterna härvid som bilagor och i förminskat skick. fogas I blanketterna skall lämnas uppgifter om dels bedömningar av dels planerade åtgärder för bostadsförbostadsbyggnadsbehovet sörjningen.

Omfattning och inriktning av planerad nybyggnad och ombyggnad

av bostäder skall anges i antal lägenheter med fördelning efter och upplåtelseform. Vidare anges för hustyp, lägenhctsstorlek av bostäder om de planeras bli finansierade med statnybyggnad liga bostadslån. Nybyggnad av lokaler som planeras bli finansierade med statliga bostadslån eller med lån enligt kungörelsen senast ändrad 1980336) om statligt stöd till allmänna, (1973:400, redovisas i m ungefärlig bruttoarea. samlingslokaler

skall redovisas för För varje nybyggnadsprojekt planerat system värmeförsörjning.

Kommentarer m.m. i anslutning till föreskrifterna lämnas i skriften Komunala bostadsförsörjningsprogram 1980-1984.

Föreskrifterna inklusive av bostadsstyrelsen infordrade blanket-

återfinns 3. ter i bilaga

Kommunala för perioden 1982-1986 skall bostadsförsörjningsprogram föreskrifterna således ha redovisats till länsbostadsnämenligt den senast den 1 februari 1982. Redovisningen består av kommunens

egen programhandling samt en sammanställning av uppgifter om

46 Gällande bestämmelser

komunens bostadsplanering på av

bostadsstyrelsen fastställda

blanketter. Inför de senaste har föreskrifter programomgångarna och kommentarer inte arbetats om. Bostadsstyrelsens skrift från år 1979 inför programomgången 1980-1984 har förändrats utan ej är fortfarande tillämplig för 1982-1986. Vissa programomgången Ä förenklingar av blanketterna har dock gjorts inför den senaste 1 programomgången.

Bostadsstyrelsen samanställer, bearbetar och kommenterar ârligai de kommunala

bostadsförsörjningsprogrammen. Resultaten redovisas

ienrmmmtsmnsåmsuttülbLa.smMlgakmmwwr.Dama

rapportering av programverksamheten är också avsedd att vara en utgångspunkt för statsmakternas ställningstaganden och åtgärder i övergripande bostadspolitiska frågor. I första hand har programmen utgjort ett viktigt underlag under de år som bostadsbyggnadsplanen för riket samt fördelningen av ramar och på län kommuner utgjorde ett viktigt fördelningsinstrument.

Av bostadsstyrelsens sammanställning av de komunala bostadsförsörjningsprogrammen för perioden 1981-1985 att framgår samtliga landets 279 kommuner har redovisat för denna Av program period. de 279 kommunerna redovisade 196 kommuner annat material än blanketter. Av dessa hade ca 90 kommuner utformat sina program enligt

de nya intentionerna för bostadsförsörjningsplanering mot ca 50

kommuner föregående års programomgång.

I betänkandet Kommunerna och näringslivet (SOU 1982:20) föreslår utredningen om kommunal kompetenslagstiftning att bestämmelserna i 1 och 6 §§ i bostadsförsörjningslagen (1947:523) om kommunernas befogenheter överflyttas till kommunallagen (1977:179).

sou 1982:37 47

ä 3 ERFARENHTER AV DEN KI%lMJVALA BOSTADSHÖRSÖRJNINGS- PLANERINGEN

I detta kapitel redovisas fyra olika studier som belyser den statliga styrningens effekter på den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen.

3.1 Riksrevisionsverket om de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen

Riksrevisionsverket (RRV) har inom ramen för sin förvaltningsrevision bostadsverkets insatav statliga myndigheter granskat serför att följa och främja den kommunala planeringen av bostadshar särskilt tagit sikte på de komförsörjningen. Granskningen munala bostadsförsörjningsprogrammen. Resultatet har i maj 1980 redovisats i revisionsrapporten Bostadsverket och de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen.

att statsmakternas beslut och RRV uderstryker programmen enligt intentioner är kommuala planeringsinstrument. Bostadsstyrelsen föreskriver att kommunerna skall redovisa dels bostadsförsörjdels vissa uppgifter ur programen sammanställda ningsprogram, som styrelsen fastställer. Detta innepå redovisningsblanketter bär att komuerna är ålagda att upprätta ett handlingsprogram som skall användas som ett planeringsinstrument för kommunens Dessutom skall kommuen till staten redovisa vissa egna behov. på blanketter som således i huvudsak är avsedda att uppgifter som ett rapporteringsinstrument utfonnat efter statens fungera behov av infonnation.

Erfarenheter

Ä8

Kommunerna upprättar normalt ett program bestående av redovisningsblanketter samt i varierande grad kommentarer till dessa. I flertalet kommuner utgör blanketterna i stort sett

kommunens samlade handlingsprogram för bostadsförsörjningen.

detta skulle innebära att vars

bostadsförsörjningsprogrammet,

grundläggande syfte är att vara ett kommunalt handlingsprogram och planeringsinstrument, i flertalet kommuner företrädesvis

redovisas på blanketter som i huvudsak är utformade för ett 1

annat syfte, nämligen att ge staten information. RRV är Enligt g det emellertid svårt att bedöma i vilken som denna utsträckning redovisningsfonn styr själva planeringsverksamheten. -

RRV ifrågasätter om inte utformningen av redovisningssystemet med tiden komit att ..-_.___-,/_. i motverka det övergripande syftet med pro-

Vgramverksamheten, nämligen att främja tillskapandet av lokala,

kommunala handlingsprogram för bostadsförsörjningen. RRV anser ä därför att bostadsstyrelsen bör utvärdera 4 redovisningssystemets 4 inverkan på den komunala hbt av bl.a. en planeringen. bakgrund sådan bör hur utvärdering styrelsen överväga den obligatoriska redovisningen av uppgifter ur programmen skall läggas upp så att inte det övergripandet syftet med programverksamheten kommer att motverkas.

Länsbostadsnämnderna granskar, samanställer och bedömer kommuernas program. Programredovisningen innebär att nämdenia får förhandsinformation om vilka som kan bli aktuella projekt

för långivning under de nännaste åren. Den verksamhet som bedrivs

vid länsbostadsnämnderna har dock relativt kort planeringshorisont. Det är därför främst den ettåriga s.k. kreditivlistan som används vid planering av nämndernas verksamhet och kontakter med kommunerna. Bostadsstyrelsen gör sammanställningar av programmaterialet. Dessa tjänar som ett underlag för att utfölja vecklingen av den planerade bostadsproduktionen.

Programaterialet skall bl.a. ligga till för grund ställningstaganden och åtgärder i frågor av övergripande, bostadspolitisk karaktär. En förutsättning härför är att planeringen följs upp

sou 1982; 37 Erfarenheter 49

I booch analyseras mot bakgrund av de bostadspolitiska målen. stadsstyrelsens sammanställning och rapportering av resultaten från programomgångarna förekommer emellertid inte någon egentlig analys av materialet eller någon diskussion om relevansen i de redovisade sammanställningarna.

RRV anser att bostadsstyrelsen i större utsträckning bör kuna utnyttja planeringsresultaten i sin egen verksamhet och i rapporteringen till statsmakterna genom att i högre grad använda materialet för analyser och uppföljningar. Bostadsstyrelsen bör vidare utvärdera programmens tillförlitlighet för att få någon indikation på deras värde som rapporteringsinstrument och beslutsunderlag.

RRV noterar att bostadsstyrelsen har inriktat verksamheten på att följa snarare än främja utvecklingen av den kommunala planeringen. Beträffande länsbostadsnämnderna gäller allmänt att endast en begränsad del av verksamheten kan ägnas åt ett aktivt stöd för den komwnala planeringen.

RRV anser att bostadsstyrelsen bör utveckla sin fränjande funktion genom att i större utsträckning än vad som nu förekommer satsa på att förnedla kunskaper och erfarenheter. I anslutning härtill bör styrelsen söka utvärdera eller ta initiativ till utvärderingar av programmens värde som instrument för att främja utvecklingen av den kommuala planeringen.

Den helhetssyn på boendet som bl.a. sammanslagningen av bostadsbyggnads- och bostadssaneringsprogrammen skulle vare ett uttryck för har ännu inte i någon större utsträckning avspeglat sig i råd och exempel till leding för kommuernas planering. En ansträngning att intensifiera och utvidga denna verksamhet synes dock vara förestående.

Bostadsstyrelsen bör vidare enligt RRVs mening förstärka sin

metodutvecklande verksamhet vad avser dels områden som styrelsen traditionellt arbetat med, dels nyare områden av stategisk

50 Erfarenheter SOU 1982;37

betydelse för att uppnå den helhetssyn på boendet som skall 2 prägla de kommunala programmen. Styrelsen bör dessutom utvärdera den behovsbedömingsmetod som f.n. tillämpas samt utveckla eller ta initiativ till att utveckla metoder för som även prognoser beaktar efterfrågan.

RRV föreslår sammanfattningsvis med anledning av revisionen att bostadsstyrelsen:

0 utvärderar värde som instrument för att i olika programmens avseenden följa och främja kommunal planering av bostadsförsörjningen

0 använder och följer upp planeringsresultaten bl.a. bättre, i sin rapportering till statsmakterna, alternativt ersätter det omfattande och heltäckande med ett uppgiftsinsamlandet enklare förfarande

o utvecklar sin fränjande verksamhet genom att i större utsträckning satsa på att förmedla kunskaper och erfarenheter p samt i detta tar

syfte initiativ till att utökade planerings- l

kontakter kommer till stånd mellan länsbostadsnämder och kommuer

3.2 KPP-projektet om den kommuala bostadsförsörjningsplaneringen

Forskningsprojektet ”Den kommunala planläggningen och planeringsprocessen” (KPP-projektet) initierades under år 1977 av Statens råd för byggnadsforskning. Huvudsyftet med KPP-projektet var att få fram en bredare och mer heltäckande av den beskrivning kommunala planeringen.

I projektet studerades åtta kommuer med olika egenskaper, nämligen Robertsfors, Ljusdals, Grums, Örebro, Solna, Alingsås, Tingsryds och Ängelholms kommuner. Åtta olika forskare deltog i projektet. Resultaten redovisades i jui 1980 i elva rapporter.

Tre fonner av långsiktig komunal planering specialstuderades

Erfarenheter 51

och presenterades i separata rapporter, ekonomisk flerårsplanering, bostadsbyggnadsprogram och fysisk översiktsplanering. Andra aspekter som togs upp i forskningsarbetet rörde bl.a. samordning, demokrati, synen på människan i planerna och planering som social process.

I forskningsrapporten KPP-projektet om kommuala bostadsbyggnadsprogram (R 3:l981) konstateras att bostadsförsörjningen ofta har en central plats i komumernas planering och kan spela en stor kommunalpolitisk roll. Rapporten behandlar hur arbetet med de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen (KBP) går till i kommuerna, vilken roll KBP har i den kommunala planeringen och hur tillförlitlig KBP är. Huvudvikten är således lagd på interna kommunala frågor som sambanden mellan olika planeringssektorer och samspelet mellan olika aktörer. Vissa frågor kring den statliga styrningen av bostadsförsörjningsplaneringen belyses också.

En aspekt på statlig styrning tas upp i samband med behandling av hur arbetet i kommunerna med KBP bedrivs. Därvid framhålles att KBP i många kommuner är en central del i planeringssystemet och b1.a. utgör ett uderlag för den ekonomiska flerårsplanerdngen.Ur detta perspektiv betecknas handläggningen i kommunerna som anmärkningsvärd, dels därför att så få deltar i handläggningen, dels därför att så begränsade konsekvensbedömningar görs av KBP. En förklaring till detta uppges kunna vara att det finns av staten ålagda blanketter och inlämningstidpukter. Just detta kan försvåra egna rutiner och anpassning till övrig planering ikmmmmnm

Andra slutsatser som berör relationen stat-komun är att de redovisningsblanketter som infordras har en för hög detaljeringsgrad, att i KBP inte klart skiljs mellan mål, beslut och prognoser samt att det är stor skillnad mellan bostadsbyggandet i KBP det

och verkliga byggandet.

I rapporten ställs frågan om KBP behövs. Det konstateras att

52 Erfarenheter sou 1932 ; 37

statsmakternas användande av KBP främst har rört fördelningen av kvoter mellan län och kommuner. Denna aspekt har emellertid under 1970-talet alltmer förlorat i betydelse i takt med minskningen av bostadsbyggandet. Erfarenheterna av KPP-projektet tyder på att KBP ofta har brister i tillförlitligheten, vilket rimligen bör göra det riskfyllt för olika myndigheter och externa intressenter att grunda sin planering på KBP.

I rapporten görs bedömningen att det borde finnas enklare och minst lika pålitliga sätt för de centrala myndigheterna att få underlag för de bedömningar som de behöver göra. Ur denna aspekt bedöms inte KBP behövas som statligt obligatorium, särskilt inte i den nuvarande formen med ett femårigt och perspektiv osäkra uppgifter om hustyper, upplåtelseformer och lägenhetsfördelningar.

3.3 Kommunerna och bostadsförsörjningen. En analys av bostadsbyggnadsplaneringen

I doktorsavhandlingen ”Kommunerna och bostadförsörjningen“, publicerad i april 1981, har Bengt Norrving studerat den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen. Materialet har hämtats från kommuernas bostadsbyggnadsplaner och från intervjuer med företrädare för berörda kommuer och länsorgan. I undersökningen ingår 115 kommuner i tio län.

De huvudsakliga undersökningsresultaten behandlar innehållet i och utfallet av bostadsbyggnadsplaneringen. Således redovisas och analyseras det planerade bostadsbyggandets omfattning, inriktning och tidsmässiga fördelning. Vidare behandlas i vilken omfattning det planerade bostadsbyggandet förverkligas och vilka orsaker som finns till bristande överensstämmelse mellan plan och verklighet. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är den del udersökningen som tar

av upp bostadsbyggnads-

planeringens roll i den kommunala planeringen.

I udersökningen görs en uppdelning av planeringen i form och

innehåll. Med planeringens form förstås dess uppläggning och

SOD 1982:37 Erfarenheter 53

y

organisation. Norrving konstaterar att kännetecknande för flera planeringsverksamheter inom olika sektorer är att organisation och uppläggning har beslutats centralt medan själva planeringen genomföres på regional eller lokal nivå. Genom att styra verksamhetens fonn hoppas statsmakterna uppnå även ett riktigt innehåll. I avhandlingen har intresset koncentrerats till planeringens innehåll. Vissa slutsatser dras dock även beträffande bostadsbyggnadsplaneringens organisation och uppläggning.

Bl.a. konstateras att kommunernas bostadsbyggnadsplanering nästan uteslutande består i upprättandet av KBP. Denna planering är för närvarande en etablerad verksamhet i kommunerna. Intervjuresultaten visar entydigt på den stora betydelse kommunerna tillmäter bostadsbyggnadsplaneringen. Däremot ställer sig en del, framförallt små, kommuner tveksamma till de av bostadsstyrelsen rekommenderade arbetsmetoderna. Dessa anses av kommuerna som alltför omfattande för deras behov. Ett byggande av några få småhus årligen kräver inte en omfattande planering som upprättandet av ett KBP är.

Av avhandlingen framgår att de befolkningsmässigt stora kommuerna med sitt omfattande bostadsbyggande däremot anser den rekommenderade arbetsmetoden otillräcklig. Dessa kommuner använder sig av egna, mer kvalificerade metoder och bostadsbyggnadsprogramet upprättat enligt bostadsstyrelsens anvisningar är att se som endast en redovisning till statliga myndigheter. För den stora mängden kommuner är däremot den obligatoriska redovisningen på de fastställda blanketterna deras enda bostadsbyggnadsplanering.

Även om själva planeringsverksamheten är begränsad till uppättandet av KBP är det emellertid en rad åtgärder som därefter måste vidtagas för att bostadsbyggandet skall kunna förverkligas. Åtskilliga beslut i det sammanhanget måste betecknas som strategiska. Dit får räknas kommunens kontroll över marken, dvs. de åtgärder som vidtas för markförvärv o.d., den fysiska planeringen samt gatu- och ledningsarbete.

54 Erfarenheter 1

Stora delar av programverksamheten består i ganska mekaniska beräkningar. Det kan finnas en risk att dessa drar till insig tresset från de strategiskt viktiga åtgärderna. Pen uniformitet som eftersträvas i redovisningen av programmen kan enligt författaren leda till att hela planeringsarbetet blir för stereotypt. Detta är givetvis ett problem med generella anvisningar över huvud De är kanske väl för taget. anpassade den genomsnittliga kommunen, men för omfattande för den lilla och otillräckliga för den stora komunen.

Programverksamheten tillskapades för att ge en bättre samordning av de olika åtgärder som behöver vidtagas för bostadsbyggandet. Resultaten från intervjuerna tyder på att de kommuala bostadsbyggnadsprogrammen väl har fyllt detta syfte. Flera kommuner har framhållit att de framförallt har fått en realistisk syn på tidsåtgången för olika åtgärder. Företrädare för länsbostadsnämnderna ansåg genomgående att kommuernas bostadsbyggnadsplanering, och därmed bostadsförsörjningen, skulle vara avsevärt sämre om kommunerna inte vore ålagda att upprätta KBP. Denna uppfattning har också framhållits av företrädare för kommunerna.

Bostadsbyggandet är en central fråga för kommunerna. Planeringen för detsamma blir i flera fall i hög grad styrande för annan kommunal planeringsverksamhet. Det krävs dock ett i absoluta tal ganska omfattande bostadsbyggande för att kommunala åtgärder inom andra sektorer såsom skola, och hälsovård barnomsorg skall påverkas i någon högre grad. Åtskilliga åtgärder inom dessa sektorer baseras dock på det planerade bostadsbyggandet som redovisas i programmen. Om det planerade bostadsbyggandet inte förverkligas blir en del åtgärder onödiga eller vidtagna vid fel tidpunkt vilket kan orsaka kostnader. betydande

När det gäller bostadsbyggnadsplaneringens innehåll framhålles att ett syfte med att låta kommunerna ansvara för planeringen är att lokala förutsättningar och preferenser skall kunna påverka utformningen av bostadsbyggandet. Resultaten tyder på att såväl som inriktning av bostadsbyggandet omfattning i hög grad

SOU 1932137 Erfarenheter 55

förklaras utifrån kommuspecifika förhållanden. Sammanfattningsvis framhålls i avhandlingen att kommunerna därför kan sägas ha beträffande av en ganska betydande handlingsfrihet utformningen bostadsbyggandet.

3.4 Undersökning om kommunal bostadspolitik

Med stöd från Statens råd för byggnadsforskning genomförs för närvarande vid Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms uiversitet en undersökning om komunal bostadspolitik. Undersom en del i ett avhandlingsarbete av fil. kand. sökningen ingår Bo Malmsten. Hela undersökningen kommer att redovisas i en rapport våren 1983. En första bearbetning av enkätundersökningen har gjorts för stat-kommungruppens räkning.

Erâggsiällüiagará92h._uadsrâölslinseasglrplâsüigg

är att försöka beskriva och analysera hur den bostads- Syftet planeringen går till på kommunal nivå, dess samband politiska med övrig kommual planering samt slutligen och huvudsakligen, hur genomförandet utformas.

Undersökningen baseras dels på massdata, dels på fallstudier i fem utvalda konmmner. Massdataundersökningen sker genom enkäter till samtliga kommuner. Fallstudierna sker i fem urvalskomuner och avser åren 1978-1981. De utvalda kommuerna är Avesta, Gislaved, Huddinge, Höör samt Östersund.

Enkäterna har sänts ut i två versioner till samtliga kommuer, en till kommunstyrelsens ordförande samt en till kanslichefen. Genom enkäterna görs bl.a. försök att kartlägga KBP-processen. Ges politiska direktiv, vilken förvaltning är huvudansvarig? Vilka interna förvaltningar, nämnder och styrelser och eventuella externa intressenter deltar i arbetet? Går KBP-förslaget på remiss, har man kontakt med angränsande kommuer vid uppgörandet av KBP, förekommer någon fonn av medborgarinflytande, behandlas KBP-förslaget i partiorganisationen är andra frågor

Erfarenheter

som tas upp i undersökningen.

Vidare ställs frågor om politiska meningsskiljaktigheter förekommer i bostadspolitiken och vad dessa i så fall avser samt ,om KBP:s status och betydelse för annan kommunal planering.

När det gäller genomförandedelen undersöks bl.a. genomförandegraden i KBP, eventuella avvikelser och dess orsaker. Dessutom behandlar en del frågor hur genomförandet organiseras. Andra frågor tar upp styrmedlen och om dessa är tillräckliga eller ej för att kunna styra genomförandet. Kommunstyrelsens roll i genomförandet är en annan fråga liksom relationerna mellan komunstyrelsen och byggandsnämnden i genomförandeprocessen. Slutligen behandlas den statliga styrningen och länsbostadsroll för kommuens

gnämndens bostadsförsörjning.

läsa .anéezsâklüigárâsalâat

Av Bengt Norrvings tidigare redovisade doktorsavhandling framgår att KBP har stor betydelse i den komunala planeringen. Den här aktuella udersökningen bekräftar detta förhållande. Bland tjänstemännen ansåg sålnda 37 % att KBP hade mycket stor betydelse för annan komual planering och 43 % ganska stor betydelse. 14 % ansåg att KBP hade ganska liten betydelse och 5 % mycket liten betydelse.

KBP kan sägas styra och vara uderlag för mycket av den övriga planeringen. Behovet av en planering av KBP-modell framgår av att 94 % av politikerna och 88 % av tjänstemännen ansåg att om konnmnen inte skulle vara skyldig att upprätta KBP skulle man ändå göra en motsvarande planering.

Nbn även om KBP tillmätes stor betydelse svarar 50 % av tjänstemännen att det händer att projekten genomföres utan att ha varit upptagna i. KBP. Det torde då i allmänhet röra sig om mindre projekt och avse småhus.

Erfarenheter 57

När det om KBP avspeglar det verkliga behovet av gäller frågan bostäder detta av 78 % av politikerna och i kommunen bejakas kan vara i 71 % av tjänstemännen. Programmen tilltagna antingen överkant eller underkant. I de flesta fall gäller att programmen Av vilka orsaker tas då icke tidsär något för optimistiska. realistiska kan vara att man mässigt projekt upp i KBP? Skälen vill tillgodose önskemål från någon viss grupp eller kommundel. Vidare kan man gentemot näringslivet eller statliga myndigheter vilja ge en positiv bild av kommunens utvecklingsmöjligheter och även markera en stark konmunal viljeinriktning,

Ett annat mått på realismen i KBP kan vara genomförandegraden. fråga ställdes till tjänstenännen: Har det under senare Följande år hänt att som varit upptagna i KBP för påbörjande projekt, det första året, ej har genomförts i enlighet med programet? 84 % av tjänstemännen svarade ja på denna fråga. Som främsta orsaker till att projekten inte genomförts enligt programmet angavs för flerfamiljshusen kostnader, efterfrågan, plansituationen och markfrågor. För småhusen angavs som klart viktigaste orsak efterfrågan, därefter plansituationen, kostnader och markfrågor. Skillnaden mellan planerat och genomfört bostadskan såluda bero på dels tidsmässigt orealistiska byggande projekt dels på hinder i genomförandet, som inte alltid kunnat förutses vid planeringen.

En faktor som kan bidra till att öka säkerheten i KBP kan vara kopplingen till och avstämningen med annan kommunal planering. Här framgår av undersökningen att behandlingen av KBP i kommunstyrelsen i 61 % samordnas med behandlingen av andra planeringsdokument. Det gäller framförallt GPF (gemensamma planeringsförutsättningar) och KELP (kommualekonomisk långtidsplanering). Ett problem när det gäller samordning med andra planeringsdokument kan vara att t.ex inlämningstiderna för dessa till statliga myndigheter är spridda över hela året. Att så delvis är fallet bekräftas av att 45 % av de tillfrågade tjänstemännen och 27 % av politikerna anser att redovisningstidför KBP till länsbostadsnämnden (l februari) inte är punkten lämplig med hänsyn till kommunens övriga planering. Ca 70 %

58 Erfarenheter

av tjänstemännen som är missnöjda med nuvarande tidpunkt skulle i stället avlämna KBP kring vilja 1 mars - 30 april (motsvarande gäller för 46 % av politikerna). Skälen för en annan tidpukt är bl.a. att KBP-behandlingen därmed skulle kunna samordnas med KELP:en och

barnomsorgsplaneringen. Av udersökningen fram-

går att flertalet kommuner påbörjararbetet med att förupprätta slag till KBP wnder - december perioden augusti (augusti iseptember 23 % samt oktober - december 53 %).

En annan fråga har gällt länsbostadsbostadsstyrelsens resp. nämdens roll i KBP-arbetet. före- Enligt bostadsstyrelsens skrifter bör KBP utgöras av konmmnens och egen programhandling bostadsstyrelsens blanketter kan sägas vara ett ur denna utdrag handling. Som underlag för programarbetet finns bostadsstyrelsens föreskrifter samt kommentarer till lag och förordning. Endast för redovisningsblanketterna finns detaljerade anvisningar.

86 % av tjänstemännen ansåg att detta system fungerade. De som

ville ha förändringar efterlyste bl.a. exempel på hur andra komuner arbetar och exempel på andra kommuners programhandlingar. Länsbostadsnämndens roll i KBP-arbetet synes vara av begränsat slag. Såluda och ansåg 79 % av politikerna 80 % av tjänstemännen att länsbostadsnämnden inte tillfört några synpunkter av betydelse för konmunens bostadsförsörjning nämndens av den statliga låne-

utöver hantering och bidrags-

givningen.

4 ÖVERVÃGANDEN OCH FÖRSLAG

4.1 Inledning

sektorn har under framförallt Den offentliga expanderat kraftigt de senaste årtiondena. Alltfler uppgifter har i sanband därmed på kommwnal nivå. De berörda verksamheterna kan därigenom lagts till lokala förhållanden och under direkt utformas med hänsyn medverkan av förtroendevalda.

mellan Det är statsmakterna som beslutar om uppgiftsfördelningen stat och komu. Statsmakterna har också befogenhet att styra innehållet i verksamheter som handhas av övriga samhällsorgan.

Förhållandet mellan statliga och kommwnala organ har övervägts

tillfällen. har därvid varit att vid olika En utgångspunkt statsmakterna skall ha det övergripande ansvaret för samhällsoch medborgarnas välfärd. Samtidigt har det gällt utvecklingen att stärka den kommunala En strävan från statssjälvstyrelsen. makternas sida har varit och är att öka kommunernas ansvar och handlingsfrihet.

Parallellt med den offentliga sektorns tillväxt har den offentut på central, regional och liga samhällsplaneringen byggts lokal nivå. Utvecklingen har medfört en rad nya planeringsformer som har sin grund i behovet av att kontrollera och påverka saminom olika sektorer. På kommunal nivå har hällsförändringarna den statliga reformverksamheten givit kommuer och landstingskommuner ansvar för en rad planeringsformer. De nya och uthar i allt väsentligt tillkommit vidgade planeringsfonmerna

överväganden och förslag sou 1982:37

under 1960- och 1970-talen.

Stat-kommungruppen skall enligt sina direktiv uppmärksamma de bestänmelser om planläggningsskyldighet som finns för olika kommunala och landstingskomunala verksamhetsområden. Syftet med stat-kommungruppens utredningsarbete är att stärka den kommunala minska självstyrelsen genom att den statliga regleringen. För att åstadkomma eftersträvade och besparingar förenklingar för kommuner och landstingskommuner har arbetsgruppen getts befogenhet att utarbeta förslag till ändringar i berörda lagar, myndighetsinstruktioner och andra författningar.

Den nuvarande regleringen av den kommunala planeringen utgår inte från någon enhetlig och konsekvent syn på ansvarsfördelningen och samverkansbehovet mellan och kommunala statliga organ. Stat-kommungruppen har därför till ledning för en samlad bedömning av de obligatoriska planeringsformerna inledningsvis ansett det angeläget att allmänna för samange några principer verkan mellan stat och kommun i planeringsfrågor (avsnitt 4.2). Nbd utgångspukt därifrån redovisar stat-komungruppen därefter i avsnitt 4.3 till förslag förenklingar i den statliga regleringen av den kommnala

bostadsförsörjningsplaneringen.

4.2 Allmänna för samverkan mellan stat och kommun principer ifråga om den kommunala planeringen

Statsmakterna har genom lagstiftning reglerat kommuernas och landstingskommunetnas skyldigheter för olika verksamheter. Vid bedömningen av hur en reglering skall utformas måste alltid en avvägning ske mellan nationella och lokala intressen. Under senare år har lagstiftningen alltmer fått formen av ramlagstiftning, dvs. lagar som huvudsakligen innhåller mål och riktlinjer.

I flera lagar finns särskilda bestämmelser som ålägger konmunerna och landstinskommunerna att bedriva Beplaneringsverksamhet. stämmelserna har redovisats i kapitel 2. Förslag om förändrade

SOU 1932137 och förslag 67 överväganden

eller övervägs för närvarande i flera fall, nya planeringsformer beträffande och planeringen inom t.ex. den fysiska planeringen civilförsvarsområdet. Samtidigt kan konstateras att särskilda bestämelser om planering saknas för flera obligatoriska kommunala verksamheter, t.ex. inom utbildningsområdet, brandväsendet och hälso- och miljövården. Den översiktliga och samordnande kommuala bedrivs i princip i av statsmakterna helt

planeringen

former. Detta gäller även den fysiska översiktsplaoreglerade trots att särskilda bestämelser finns i byggnadslagneringen stiftningen om generalplanering och regionplanering.

Bestämmelserna om olika komunala planeringsformer aktualiserar stat-kommngruppens mening frågan om förhållandet nellan enligt sektorsplanering och sektorsövergripande planering på komunal nivå. Flera av de aktuella planeringsformerna har initierats till sektorsintressen. Därvid har i första med hänsyn statliga hand eftersträvats en hög effektivitet inom sektorn men inte med annan sektorsplanering eller övergripande effeksamordning tivitet på lokal nivå. Från kommunalt håll anser man att de statliga kraven på sektoriell planering inte sällan är dåligt till de komunala planeringsbehoven. I samband därmed anpassade har umderstrukits att det i regel är på den komunala nivån som resurser och behov inom olika sektorer skall sammanvägas.

En genomgång av den statligt reglerade kommunala planeringen visar att de statliga kraven på kommual planering i flertalet fall verksamheter med komunalt huvudmannaskap. I vissa gäller fall berörs verksamheter som inte är kommunala men där kommuala organ svarar för huvuddelen av de samhälleliga planeringsinsatserna, t.ex. beträffande Varuförsörjningen. Detta innebär att ansvaret för genomförandefrågor inom de berörda verksamhetsonmådena i regel också har lagts på kommunal nivå.

Stat-kommungruppen anser att en huvudlinje i samhällsförvaltningen bör vara att planeringsansvar och genomförandeansvar skall ligga på samma organ. Det organ som har genomförandeansvaret måste alltid vidta olika aktiviteter för att kunna

Overväganden och förslag

,illiailli

styra och påverka verksamheten. Exempel på sådana aktiviteter är målformulering, inventering, analys samt beslut och erfarenhetsåterföring. Dessa aktiviteter utgör sammantaget en plane- När det ringsprocess. gäller planering av en samhällelig verksamhet krävs i regel politiska i flera ställningstaganden skeden av planeringsprocessen. Den politiska behandlingen innebär också ofta ett behov av att i någon form dokumentera planeringen.

Planering av kommunal verksamhetär alltid ett kommunalt primärt intresse. Huvudprincipen måste därför enligt stat-kommungruppen vara att planeringen av sådan verksamhet skall från komutgå munala behov och inte från intressen. statliga Statlig reglering av den kommunala planeringen bör således endast förekomma när särskilda skäl finns därtill.

Kommnal planering är en nödvändig för de kommunala förutsättning huvudmännen såsom nderlag för beslut inom resp. verksamhetsområde. En grundläggande är alltså att i utgångspunkt planeringen första hand är till för kommunerna själva och inte för staten. Samtidigt finns givetvis betydande statliga intressen av en väl fugerande kommunal planering.

Statsmakterna har som tidigare anförts det ansvaret övergripande för samhällsutvecklingen liksom för välfärd. Från medborgarnas statligt håll finns därför alltid ett behov av information om hur olika samhällssektorer utvecklas. Detta såväl för gäller verksamheter där staten lämnat över ansvaret för den löpande verksamheten till komunala huvudmän enligt speciallagstiftning

som i de fall där kommuner och landstingskomuer

frivilligt

tagit på sig uppgifter enligt gällande kommunalrättsliga

principer.

Kommual planering är av vikt för statsmakterna inte endast som infonmationskälla utan även genom att den ofta i sin tur utgör underlag för statlig planeringsverksamhet och för bestatliga slut. Detta bl.a. beträffande gäller den statliga regionala verksamheten, t.ex. länsplaneringen resp. stödet till kommersiell

SOU 1932537 och 63

överväganden förslag

fall är komunal f.n. service i glesbygd. I vissa planering dessutom till och förutsättning för statliga resurskopplad tillskott till de kommuala huvudmännen. Detta gäller bl.a. inom kollektivtrafikområdet.

ett ansvar är att tillgodose att enskilda Ytterligare statligt intressen tillvaratas i den kommunala verksamheten. Denna typ av statskontroll utlöses i regel på enskilds initiativ genom besvär över ett kommunalt beslut. Besvär kan anföras med stöd av komuallagstiftningen eller med stöd av specialförfattningar. Det skall i detta konstateras att de planer som här sammanhang är aktuella - med undantag för de planinstrument som finns i byggnadslagstiftningen - inte har rättsligt bindreglerade ande verkan för kommunala beslut i enskilda ärenden. Planeringen främst riktlinjer, ramar och allmänna anvisningar ger således för verksamheten ifråga. Bestämmelser som ålägger kommunerna ett berör i dessa fall och landstingskommunerna planeringsansvar mellan statliga och kommunala intressen och inte avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen.

konstaterar att statsmakterna har behov av Stat-kommungruppen att och informera sig om utvecklingen av olika styra, påverka kommunala verksamheter. De statliga behoven är bl.a. motiverade av en strävan till en i möjligaste mån likvärdig standard över hela landet för olika angelägna verksamheter. Behoven av varierar från sektor till sektor. Styrmedlen kan vara styrning administrativa i fonn av regler av olika slag eller antingen ekonomiska i form av t.ex. statsbidrag och ramar för investe- Iingar.Planering är ett medel för styrning och påverkan av olika samhällssektorer. krav på kommunal planering har bl.a. Statliga av detta skäl skrivits in i en rad författningar som reglerar olika verksamhetsområden.

Den statliga regleringen av den komunala planeringsverksamheten har byggts upp i takt med att problemen aktualiserats. av de reglerade planeringsformerna tillkom under Merparten 1960- och 1970-talen. De statliga reglerna har vuxit fram successivt och har därför inte framkommit som en följd av en

Överväganden och förslag

enhetlig syn på ansvarsfördelning och samverkan mellan stat och kommun i planeringsfrågor. Kraven i bestämmelserna när det innehåll gäller planeringens utformning, och handläggning syftar främst till att tillgodose statliga sektoriella intressen och inte kommuala behov.

?bt denna bakgrund är enligt arbetsgruppens tiden nu mening inne att göra en förutsättningslös översyn av statens styrning av den kommuala planeringen. En sådan också i översyn ingår stat-kommungruppens utredingsuppdrag. Det är i första hand på den kommunala nivån som de politiska besluten om bostadsförsörjning, barnomsorg, utbilding m.m. skall genomföras. Som grund för genomförandet måste ligga en kommual som planering är anpassad till de enskilda kommuernas behov och förutsättningar. Grundläggande är att kraven på samordning, resursanpassning och demokratisk Kommuerna förankring tillgodoses. bör därför i ökad utsträckning ges möjlighet att den styra kommuala planeringen efter egna behov. anser Stat-komungruppen att principen bör vara att kommuerna själva helt skall få avgöra planeringens utformning, innehåll och handläggning.

De statliga bestämmelserna är f.n. så utformade att de i många fall försvårar för kommunerna att bedriva en sektorsövergripande planering som är anpassad till de kommunala behoven och tillgängliga ekonomiska resurser. En minskad statlig reglering av den sektoriella planeringen skulle därför verksamt kuna bidra . till en ökad satsning på kommunal nivåplanering. I nuvarande ekonomiska läge är det både ett komunalt och ett instatligt tresse att åstadkoma en samordnad och ekonomiskt avstämd planering som är väl förankrad i kommunens egna politiska organ.

På den statliga sidan har växt fram nya planeringsformer som innebär en förstärkt nivåplanering. Ett exempel på statlig nivåplanering utgör länsplaneringen. Länsplaneringens huvuduppgift är att samordna olika planeringsformer på länsnivå. Regeringens och riksdagens ställningstaganden under våren 1982 till regionalpolitiken innebär en förstärkning av läns-

överväganden och förslag 65

planeringens samordnande roll. Statsmakternas krav på kommunal planering har emellertid hittills i hög grad inneburit ett främjande av en sektorisering av den kommuala verksamheten. Det är allmänt omvittnat att behovet av att samorda olika planeringsformer är stort även på komunal nivå. I konsekvens därmed bör statsmakterna genom olika åtgärder understödja den konmunala nivåplaneringen.

Stat-kommungruppen har i det föregående konstaterat att det är ett samfällt statligt och kommualt intresse att åstadkomma en samordnad, resursanpassad och demokratiskt förankrad kommual planering. En ändrad statlig reglering bör därför i första hand tillgodose dessa krav. Detta kan åstadkomas på åtminstone två alternativa vägar. En möjlig väg är att slopa i princip samtliga gällande författningsbestämmelser som reglerar kommual sektorsplanering och i stället införa en rambestämmelse om en

obligatorisk samordnad kommunplanering. En sådan bestämmelse hör

naturligen hemma i kommunallagen. Liknande bestämmelser finns i såväl den finska som i den danska kommuallagstiftningen. Svårigheterna med att genomföra en sådan relativt genomgripande förändring av regelsystemet är emellertid uppenbara. Ändringar måste i sådant fall göras i ett flertal lagar med sinsemellan olika utformning och innehåll. Frågan om en eventuell obligatorisk kommunplanering bör därför enligt stat-kommungruppens uppfattning prövas i annat sammanhang och ses på längre sikt.

En alternativ väg för statsmakterna att understödja den kommunala nivåplaneringen är att minska den statliga detaljregleringen av den sektoriella planeringen genom att vidta ändringar främst i berörda förordningar och myndighetsförfattningar. Därmed underlättas framväxten av en frivillig kommunal nivåplanering genom att kommuernas handlingsfrihet ökar. Om en sådan fakultativ kommnplanering inte utvecklas på ett sätt som tillgodoser de statliga intressena kan på sikt frågan om en obligatorisk kommunplanering i så fall prövas.

Stat-komungruppen menar att starka skäl således talar för att statsmakterna f.n. bör välja alternativet att uderstödja den

66\ överväganden och förslag

kommunala nivåplaneringen genom minskad statlig detaljreglering av den sektoriella planeringen. Därigenom åstadkommes på kort sikt den rimligaste avvägningen mellan kraven på statlig styrning av samhället i stort och de krav som den komunala självstyrelsen ställer upp.

Stat-kommumgruppen har tidigare betonat att statlig styrning av komunal sektorsplanering endast bör äga rum när det finns starka skäl för en sådan styrning. Har statsmakterna vid en samlad bedöming funnit att ansvaret för en viss verksamhet bör ankoma på kommunerna finns i regel inte anledning att särskilt reglera i vilka former kommunerna skall planera denna verksamhet. Av samma skäl har uder senare år särbestämmelser i olika specialförfattningar om organisation och arbetsformer utnönstrats. Ett skäl att ha särskilda bestämmelser om planering kan vara att statlig styrning behövs i inledningsskedet av en ny verksamhet i syfte att driva fram en kommual planering. Ett annat motiv för krav på obligatoriska sektorsplaner kan vara att huvudmannaskapet för verksamheten är delat mellan stat och kommun. hbt denna bakgrund kan enligt stat-kommungruppen finnas skäl att planläggningsskyldighet tills vidare bibehålls beträffande sådana väsentliga verksamheter som bostadsförsörjning, länsomfattande trafikförsörjning, energiförsörjning och barnomsorg. I avsnitt 4.3 har arbetsgruppen gjort en sammanfattande bedömning av den nuvarande regleringen av bostadsförsörjningsplaneringen.

Statliga bestämmelser som ålägger kommunerna viss sektorsplanering kan således behövas även fortsättningsvis. Samtidigt vill emellertid stat-kommungruppen ånyo understryka att statliga ålägganden om planläggningsskyldighet bör bygga på principen att planeringens former och innehåll skall vara oreglerade. Genom en sådan ordning kan såväl statsmakternas behov av påverkan som kommunernas behov av handlingsfrihet tillgodoses. Det bör i sammanhanget erinras om att kommunerna redan i dag har full frihet att utfonma den övergripande kommuplaneringen efter de lokala behoven. Det är även utifrån denna utgångspukt

sou 193z;37 överväganden och förslag 67

naturligt att kommunerna ges möjlighet att besluta om utformningen och inriktningen av olika sektorsplaner.

principer skall gruderna för kom- Enligt gällande rättsliga munernas organisation och verksamhetsfornwr anges i lag (8 kap. 5 § RF). Föreskrifterna om obligatorisk kommunal planering är för flertalet också intagna i de lagar som planeringsformer resp. verksamhetsområden. Enligt arbetsgruppen skall reglerar kommunal planeringsskyldighet givetvis ha lagstöd. För fakultativ kommunal verksamhet bör planeringsskyldighet däremot i princip ej förekomma.

Stat-kommugruppen har ovan framhållit att en allmän bestämmelse om planeringsskyldighet inte behöver innebära att också innehållet i planeringen regleras. Vidare har gruppen understrukit att det är ett samfällt statligt och kommunalt intresse att de komunala sektorsplanerna samordnas inbördes och stäms av mot tillgängliga resurser. På motsvarande sätt är det väsentligt att planeringen får en bred politisk förankring på kommunal nivå. Samtliga dessa intressen tillgodoses enklast genom att nmn i samband med en eventuell reglering föreskriver att de aktuella planerna skall antas av fullmäktige. En sådan bestämmelse ingriper i förhållandevis låg grad i den komunala självstyrelsen samtidigt som den i praktiken innebär ett krav på att planeringen dokumenteras. Därigenom kan också statsmakternas behov av information om den framtida utvecklingen inom det berörda verksamhetsområdet tillgodoses.

Som tidigare konstaterats utgör kommunal planering inte sällan underlag för statliga åtgärder. Detta gäller på såväl central som regional nivå. Det måste därför vara ett betydande statligt intresse att de kommunala planerna för bostadsbyggande, barnomsorg, trafikförsörjning m.m. är ekonomiskt och politiskt förankrade hos de ansvariga kommuala organen samt samordade inbördes. Endast därigenom kan de utgöra ett fullgott underlag för statliga ställningstaganden. Även detta skäl talar för en ökad handlingsfrihet för de kommnala organen när det gäller

Överväganden och förslag

planeringen av den egna verksamheten.

Nu gällande bestämmelser innebär i några fall att en i viss ordning upprättad kommual plan är förutsättning för statliga resurstillskott, t.ex. i fonn av statsbidrag. Som tidigare anförts är det naturligt att kommunal planering utgör underlag för statliga åtgärder av olika slag. Däremot talar starka skäl för att slopa detaljerade krav på innehåll, och handutformning läggning av kommuala planer som villkor för Som statsbidrag. skäl därtill kan bl.a. åberopas att de aktuella i planerna första hand måste ses som instrument för kommuala överväganden och att de statliga resurstillskotten endast täcker en mindre del av de totala kostnaderna. Sammantaget är de statliga bidragen dock tillräckligt stora för att det skall finnas behov

av statlig kontroll. Behovet av statlig kontroll torde emeller-

tid enligt arbetsgruppen i regel kunna tillgodoses på annat sätt. Minskade statliga krav skulle innebära adbetydande ministrativa förenklingar för såväl statliga som kommunala organ.

En rad statliga myndigheter är berörda av de bestämmelser som den kommunala styr planeringen. I®n1digheternas styrning och påverkan av planeringen sker genom föreskrifter, allanvisningar, männa råd, tillsyn samt fastställelse- och statsbidragsprövning. Efter förslag av stat-kommngruppen har socialstyrelsens fastställelseprövning av landstingskommunernas omsorgsplaner tagits bort fr.o.m. år 1982. De statliga länsmyndigheternas tillsynsuppgifter enligt olika författningar kommer att aktualiseras av gruppen i annat När det sammanhang. gäller statsbidragsprövningen har stat-kommungruppen ovan förordat att fastställd kommual plan i princip ej bör vara för statsförutsättning -bidrag.

Den ökade kommunala bör handlingsfriheten på planeringsomrâdet enligt stat-kommungruppen i första hand åstadkommas genom minskad statlig detaljreglering. De statliga myndigheternas rätt att föreskrifter ge ut och anvisningar för kommunal plabör därför i princip tas bort. Detta nering ligger i linje med

överväganden

och 69

förslag

vad som tidigare sagts om att den kommuala planeringen bör utgå från kommunala behov och att planeringen bör vara oreglerad till

t

form och innehåll. I vissa fall myndigheternas be-

f tillgodoser

I av olika kommunala stämmelser om utfornmingen sektorsplaner främst statsmakternas behov av information om de aktuella verk- E sanmeternas utveckling. Dessa statliga informationsbehov bör inte styra uppläggningen av en planering som i första hand är å I till för kommunerna själva. Statens behov av information om kommunal verksamhet bör tillgodoses i former som är mindre ingripande för den kommuala självstyrelsen, t.ex. genom enkäter till de berörda huvudmännen.

g Följande allmänna principer bör sammanfattningsvis enligt statkommungruppen vara vägledande för statsmakternas överväganden och förslag beträffande eventuella obligatoriska kommunala planerings former.

o Kommunal planering skall utgå från kommuala mål och behov

o En samordnad, resursanpassad och politiskt förankrad komnmnal planering är av stor betydelse för såväl statliga som kommunala ställningstaganden

0 Statsmakterna och komuerna bör genom olika åtgärder främja den kommnala nivåplaneringen (kommunplaneringen)

0 Statsmakterna bör i första hand främja den kommunala nivåplaneringen genom minskad reglering av den sektoriella kommuala planeringen

0 Statlig reglering av den sektoriella kommunala planeringen bör endast förekomma om särskilda skäl finns

o De statliga kraven på kommual planering som grund för statsbidrag bör ersättas med kontroll i andra former

o Statens behov av uppgifter om den kommunala planeringen

70 överväganden och förslag

bör tillgodoses på annant sätt än genom reglerad planeringsverksamhet, t.ex. genom främst enkäter 1

l

0 Om obligatorisk kommual planering förekommer bör den till 3 Å sin utformning vara oreglerad ...A ,._ 0 Eventuell planeringsskyldighet för kommuerna skall ha n, lagstöd

0 Planeringsskyldighet för kommunerna bör ej förekomma för fakultativ verksamhet

0 En statlig reglering av komual planering bör i första hand innebära att eventuella planer skall antas av fullmäktige

0 Statliga myndigheter bör ej ha rätt att ge ut föreskrifter för konmunial planering

4.3 Förenklingar i den statliga regleringen av komnunernas bostadsförsörjningsplanering (KBP)

Komunernas befogenheter och skyldigheter inom bostadsförsörjningens område regleras i bostadsförsörjningslagen (1947: 523). Kommunernas ansvar att upprätta och fastställa bostadsförsörjningsprogram slås fast i 3 § (1978:379). Därav framgår att komunerna fortlöpande skall upprätta sådana program och att programmet skall antas av kommunfullmäktige.

I förordningen (1978:397) om kommuala bostadsförsörjningsprogram finns bestämelser som närmare reglerar programmens innehåll, utformning och handläggning. I förordningen ställs bl.a. upp krav på programmets tidshorisont, att programmet skall innehålla uppgifter om behövligt och planerat byggande samt att samråd och samverkan skall ske med berörda organ. Vidare ges bostadsstyrelsen befogenhet att meddela föreskrifter för den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen. Å

överväganden

SOU 1982337 och

förslag

föreskrifter avser i första hand Bostadsstyrelsens gällande den obligatoriska rapporteringen av uppgifter ur programmen. Kommuens skall således redovisas bostadsförsörjningsprogram

fastställda blanketter och senast den 1 febru-

på av styrelsen ari år redovisas till länsbostadsnämnden. Föreskrifterna varje innebär att kommunerna en relativt omfattande redoåläggs visningsskyldighet.

Riksrevisionsverket (se avsnitt 3.1) framhåller i sin revisionsom bostadsverket och de kommuala bostadsförsörjningsrapport att kommunerna.är ålagda att upprätta ett handlingsprogrammen som skall som ett planeringsinstruent för program användas kommunernas Dessutom skall konmmnen till staten egna behov. redovisa vissa som i huvudsak är avuppgifter på blanketter sedda att som ett rapporteringsinstrument utformat fugera efter statens behov. RRV ifrågasätter vidare om inte utformmed tiden kommit att motverka ningen av redovisningssystemet det med programverksamheten, nämligen att övergripande syftet av lokala komunala handlingsprogram för främja tillskapandet bostadsförsörjningen. RRV anför också att användningen av pro-

på central statlig nivå inte står i propor-

gramredovisningen tion till det arbete som läggs ned på att sanmanställa och redovisa materialet samt att programen i praktiken endast i mycket begränsad utsträckning kommer till användning i den regionala

planeringen. \

programmens

RRV föreslår att utvärderar värde bostadsstyrelsen som instrument för den kommuala bostadsförsörjningsplaneringen. Vidare RRV antingen använda och bör bostadsstyrelsen enligt bättre eller ersätta det omfölja upp planeringsresultaten fattande och heltäckande uppgiftsinsamlandet med ett enklare förfarande. RRV anser också att bostadsstyrelsen i större utbör den kommunala planeringen av bostadsförsträckning främja och rådgivning till kommuerna. sörjningen genom metodutveckling

Forskningsprojektet Den komunala planläggningen och plane- (se avsnitt 3.2) drar vissa ringsprocessen (KPP-projektet) slutsatser om den statliga styrningen av kommunernas bostads-

V 72 överväganden och förslag sou 1982:37

försörjningsplanering. En slutsats är att det av statsmakterna angivna syftet med KBP sällan svarar mot verklig nytta och s.. , , användning. En annan att det är stor skillnad mellan program och verklighet. Andra slutsatser är att statsmakternas styrning genom krav på detaljerad redovisning och viss inlämningstidpunkt försvårar en integrering av

bostadsbyggnadsplaneringen

i den övriga kommunala planeringen. I sin rapport om de kommuala be-

bostadsförsörjningsprogrammen gör KPP-projektet

dömningen att det borde finnas enklare och minst lika påsätt för de centrala att litliga myndigheterna få underlag för de bedömningar som de behöver göra.

I den tidigare refererade doktorsavhandlingen om konmmnerna och bostadsförsörjningen (se avsnitt 3.3) konstateras att kommunerna tillmäter stor vikt. Av z bostadsbyggnadsplaneringen undersökningsresultaten framgår också att kommuernas bostadsbyggnadsplanering ofta uteslutande består i upprättandet av det obligatoriska

bostadsförsörjningsprogrammet. I avhandlingen

dras slutsatsen att den av statsmakterna eftersträvade uniformiteten kan leda till att hela blir för stereoplaneringsarbetet typt. Det kan därigenom finnas en risk att intresset för strategiskt viktiga åtgärder kommer i bakgrunden. Resultaten tyder emellertid också på att programmen väl har sitt fyllt ursprungliga syfte att ge bättre av olika åtsamordning erforderliga gärder i samband med bostadsbyggandet.

De preliminära resultaten från den pågående undersökningen om kommual bostadspolitik (se avsnitt 3.4) bekräftar bostadsförsörjningsplaneringens betydelsefulla roll i den komunala planeringen. Av enkätudersökningen, vari samtliga kommuner ingår, framgår bl.a. att en stor majoritet av såväl förtroendevalda som tjänstemän anser att om kommunerna inte skulle vara skyldiga att upprätta man ändå

bostadsförsörjningsprogram

skulle göra en motsvarande visar planering. Undersökningen också att samordningen med andra kan förplaneringsdokuent svåras av att t.ex. för dessa till inlämningstiderna statliga myndigheter är spridda över hela året. En majoritet av de tillfrågade anser att programmen i stort det avspeglar verkliga

och

förslag

SOU 1932:37_ överväganden 73

behovet av bostäder i kommunerna. Samtidigt framkomer emellertid att tidsmässigt-orealistiska projekt inte sällan tas upp i programmen. I de flesta fall blir b1.a. därför programen något för optimistiska.

En sammanfattande bedömning av hittillsvarande erfarenheter mening vid handen att en väl ger enligt stat-komungruppens utvecklad bostadsförsörjningsplanering är av central betydelse för såväl stat som kommun. Det statliga kravet på kommunal har i hög grad främjat den kommunala bostadsbostadsplanering försörjningsverksamheten. Bostadsbyggnadsprogrammen utgjorde uder tid en betydelsefull grund för statsmakternas förlång och kommuer av ramar för bostadsbyggandet. delning på län Syftet var att få en jämn och hög produktionsnivå. Denna upp-A för programmen har emellertid gradvis minskat under 1970gift talet och har f.n. helt upphört.

Ett annat motiv till de statliga åläggandena om grundläggande komunal bostadsbyggnadsplanering var att få till stånd en samordning med annan verksamhet för att därigenom åstadvidgad komma en bra boendeservice. Som ovan redovisats har de obligatoriska bostadsförsörjningsprogrammen väl fyllt detta syfte och således medverkat till att driva fram en vidgad kommual av bostadsförsörjningen. Detta motiv för den statliga planering av kommunernas planering, dvs. att initiera kommustyrningen nala insatser, har emellertid inte sanmn tyngd i dag som när programmen infördes.

Stat-kommungruppen konstaterar att de nuvarande bostadsförsörjningsprogrammen är i allt väsentligt komunala planeringsinstrument. Detta ströks också kraftigt under av föredragande departementschefen i prop. 1977/78:93 i samband med att riksdagen senast tog ställning till ansvarsfördelningen på bostadsförsörjningsområdet. Programmen är således i första hand till för kommnerna själva och inte för staten. Programmen utgör för statsmakterna i dag främst en allmän informationskälla som för olika övergripande bostadspolitiska beslut. underlag

.

wwiäivrxvv

74 Överväganden och förslag

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inom bostadsförsörjningens område innebär att kommuerna har ansvaret för planering och genomförande medan staten i huvudsak står för de finansiella insatser som behövs för att garantera bostadsbyggandet. ?bt denna bakgrund menar att en stat-kommungruppen lämplig avvägning mellan statliga och kommunala intressen är att även

bostadsförsörjningsplaneringen fortsättningsvis bör

vara en obligatorisk kommunal planeringsform. Det är också lämpligt att

bostadsförsörjningsprogrammen antas av fullmäktige.

Därigenom blir förankrade programmen i kommunens beslutande organ. Av motiv som närmare utvecklats i avsnitt 4.2 finns däremot enligt stat-kommungruppen starka skäl att göra en

översyn av den statliga detaljstyrningen av programmens inne-

håll och utformning.

I

bostadsförsörjningslagen (1947:523) sägs (3 §) att kommunen

fortlöpande skall upprätta att

bostadsförsörjningsprogram,

programmen skall antas av kommnfullmäktige och att progranmen

skall upprättas efter samråd med myndighet som regeringen bestämmer samt tillställas Lbd

myndigheten. hänvisning till vad

stat-kommungruppen ovan anfört om avvägningen mellan statliga och kommuala_intressen innebär dessa bestämmelser enligt gruppens en fullt mening tillräcklig och rimlig statlig reglering av kommuernas planering av Be-

bostadsförsörjningen.

stämmelserna i den särskilda om komförordningen (1978:397) munala

bostadsförsörjningsprogram tillgodoser däremot i allt

väsentligt endast statliga informationsbehov. Stat-k0mmugruppen har i avsnitt 4.2 anfört att statsmakternas behov av information bör i andra former tillgodoses än genom åläggande till kommunerna att bedriva planeringsverksamhet.

Gruppen föreslår därför att en översyn

av förordningen bör göras med utgångspukt från de principer som angivits i avsnitt 4.2. I samband därmed bör övervägas om förordningen i sin helhet kan undvaras.

I förordningen (1978:397) har bostadsstyrelsen givits rätt att ge föreskrifter om kommunala

bostadsförsörjningsprogram.

sou 1982: 37 överväganden och förslag 75

föreslår att denna förskriftsrätt tas bort Stat-konmmmgruppen i samband med den ovan förordade prövningen av förordningen. roll bör i stället vara att främja den kom- Bostadsstyrelsens

munala bostadsförsörjningsplaneringen genom metodutveckling

och allmän till kommunerna. Detta överensstämmer rådgivning väl med vad som anförs i prop. 1977/78:93. Den nuvarande ord-

innebär komunfullmäktige vid sitt be-

ningen i praktiken att slut om kommunens handlingsprogram för bostadsbyggandet har att ta ställning till en redovisning vars syfte är att ge staten information. Detta är ett mindre lämpligt förfarande. Uppgifter om kommunernas behövliga och planerade bostadsbyggande bör som tidigare anförts i stället kunna infordras på annat sätt, t.ex. genom ett enkätförfarande.

Stat-kommugruppen vill erinra om att regeringen den 23 april 1981 utfärdat förordningen (1981:305) om översyn av statliga föreskrifter, anvisningar och råd (den s.k. övermyndigheters synsförordningen). Förordningen gäller regler som särskilt riktar sig till kommuner och landstingskommuner. Förordningen innebär att myndigheterna skall göra en total genomgång av sådana Vid översynen skall myndigheterna samråda med regler. stat-komungruppen. Utgångspunkten för arbetet är att den kommunala skall stärkas genom att statlig normsjälvstyrelsen givning som riktar sig till kommuner och landstingskommuer konstaterar för sin del att begränsas. Stat-kommugruppen bostadsstyrelsens föreskrifter om kommuala bostadsförsörjningsprogram liksom skriften Kommunala bostadsförsörjningsprogrmw omfattas av översynsförordningens bestämmelser. Stat-kommwnförutsätter därför att bostadsstyrelsen - utan att . gruppen i överordnade - en avvakta ändringar författningar genomför översyn av föreskrifterna om komunala bostadsförsörjningsoch kommentarerna till dessa. Arbetet bör bedrivas program i samråd med förutom stat-komungruppen även Svenska kommunförbundet.

Som sammafattande slutsats kan anföras att den ordning som här förespråkas för den statliga styrningen av kommuernas

76 överväganden och förslag sou 1932:37

bostadsförsörjningsplanering i princip överensstämmer med vad

för den kommunala

vsom idag gäller energiplaneringen. De huvud-

sakliga inslagen i arbetsfördelningen mellan stat och kommun skulle således bli:

0 Lagfäst kommunal skyldighet att bostadsförupprätta sörjningsprogram

0 _ Planeringen skall i princip vara oreglerad till form och innehåll

0 skall Bostadsstyrelsen ha befogenhet att utge allmänna råd för kommunernas

bostadsförsörjningsplanering

0 Statens infornmtionsbehov skall tillgodoses på annat sätt än genom reglerad t.ex. planeringsverksamhet, genom främst enkäter

i 1 w w w i 1 1 J

1 77 Bilaga

W

Kommittédirektiv

w

Dir 1980:39

och kontroll av kommunal

Statliga myndigheters tillsyn och landstingskommunal verksamhet

Dir 1980:39

Beslut vid regeringssammanträde l98ll-tl4-24

Departementschefen. statsrådet Boo. anför. Ett utmärkande drag för samhällsförvaltningens omvandling under efterkrigstiden är att besluisbefogenheter har decentraliserats till kommuner och landstingskommuner. När ökade samhallsataganden behövts för att lösa gemensamma frågor har i stor utsträckning de kommunala och landstingskommunala organens ansvar vidgats. Många väsentliga samhällsuppgifter sköts i nära kontakt med kommuninnevånarna och under medverkan av förtroendevalda. Kommunerna och landstingskommuneriia har många min mening de bästa förutsättningarna att bedöma vilka atgärder som enligt behövs för att tillgodose medborgarnas behov av samhällsservice på lokal nivå. En ökad kommunal är mot den bakgrunden ett viktigt led i självstyrelse arbetet på att fördjupa demokratin.

Den kommunala självstyrelsens roll i samhällsarbetet är inte en gang för

alla given. Under de senaste decennierna har stora förändringar inträffat. .Antalet kommuner har genom indelningsreformer minskat från 2 498 till 279. Den kommunala verksamheten har byggts ut och tar i dag i anspråk nära en fjärdedel av bruttonationalprodukten. För att klara de ökade uppgifterna har antalet anställda ökat så att var femte yrkesverksain har en kommun eller landstingskomniun som arbetsgivare Planeringsfragorna och medborgarnas möjligheter till inflytande över samhällsbesluten har fatt ökad betydelse. Ansvarsfördelningen mellan olika samhällsorgan har övervägts vid skilda tillfällen. Statsmakterna har därvid successivt vidtagit förändringar för att öka den kommunala självstyrelsen. Kommunallagsreformen år 1977 (prop. l975/7o:l87. KU 1976/77125. rskr 1976/772148) karaktäriseras av att kommunerna och ges stor frihet att anpassa sina landstingskommunerna arbetsformer till de lokala förhållandena. Samma syfte ligger bakom dc som gjorts i ett 25-tal olika specialförfattningar (prop. 1976/77 l ändringar KU l97o/77:2S. rskr 1976/771148) för att skapa större enhetlighet och enkelhet i den speciaåreglerade nämndorganisationen Pâ dctzekonomiska

78 Bilaga 1 SOU 1982: 37

området har betydande begränsningar genomförts i den statliga detaljregleringen. Skatteutjämningssystemet byggs ut kraftigt samtidigt som ett antal specialdestinerade statsbidrag avvecklas (prop. 1978/7995. FiU 197 77955. rskr 1978/792335 och prop. 1979/80290. FiU 1979/8025). Vidare har underställningen av kommunala beslut om lan och borgen slopats (prop. 1978/7953. KU 1978/79226. rskr 1978/792220). Reformarbetet inom váisentliga kommunala verksamhetsomratlen. t. ex. skolväsendet. bebyggelscplatneringen samt hälso- och sjukvården. är också inriktat öka på att kommunernas och landstingskommunernzts ansvar och hantllingsfrihet. Vidare har regeringen ansett det angeläget att en samlad översyn av statens tillsyns- och kontrollfunktituner görs. En särskild utredning tillsattes därför ar 1977 om minskad statskontroll över kommunerna och landstingskomtnuner» na (statskontrollkommittén). l sitt slutbetänkande (SOU 1980:11)) Ökad kommunal självstyrelse lägger kommittén fram en rad förslag för att minska den statliga detaljregleringen av kommunal och landstingsktummunal verksamhet. Betänkandet rentissbehandlas f. n. Under senare år har de statliga myndigheternas föreskrifter. álnvislllngül och rad uppmärksammatsi olika sammanhang. 1 syfte att begränsa de statliga myndigheternas möjligheter att meddela kostnadshöjande itäreskrifter m. m. utfärdades kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter. anvisningar eller råd (omtryckt l977:629)_ den s. k. begränsningskungörelsen. 1 samband med regeringens överläggningar med representanter för kommunförbunden om den kommunala ekonomin skärptes bestämmelserna är 1977. Enligt begrêinsningskungörelsen far de statliga myndigheterna inte. utan att underståilla regeringen frågan. ge ändrade eller eller nya föreskrifter. anvisningar rad som kan payerka gällande standard eller tillämpade normer och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningzir i den av föreskrifterna m..m. berörda verksamheten. Till grund för myndighetens prövning av om en fråga bör underställas regeringen skall myndigheten utreda förslagets kostnadsmässiga konsekvenser samt höra företrädare för den som kan tänkas få bära ökade kostnader för ändrade normer. slutligt Vad som nu har sagts gäller dock inte om regeringen förordnar annat för särskilt fall eller pa särskild framställning meddelar undantag för visst verksamhetsområde. Det gäller inte heller om kostnadsökningarna föruises komma att slutligt i sin helhet falla på kommuner eller landstingskommuner och företrädare för dessa inte har påkallat att frågan underställs regeringen. De statliga myndigheterna skall vidare enligt kungörelsen bedriva sin verksamhet på sådant sätt att kostnadshöjande effekter begränsas även när myndigheterna utövar tillsyns- eller inspektionsverksamhet eller utarbetar information som ges i form av riktlinjer. rekommendationer eller liknande. De statliga myndigheterna har också i de ärliga anvisningarna för myndig-

t- t_

på Bilaga 1 79

heternas anslagsframställningar ålagts att redovisa vilka nya eller ändrade föreskrifter som planeras för de närmaste budgetaren. Riksrevisionsverket (RRV) har enligt sin instruktion att följa myndighe- RRV har därvid funnit att ternas tillämpning av begränsningskungörelsen. inte efterlevs på ett tillfredsställande sätt. Av de ingående kungörelsen av vissa myndigheters normverksamhet som gjordes under undersökningar att ett stort antal föreskrifter. och rad åren 1974-1977 framgick anvisningar hade utfärdats. Underlaget för dessa föreskrifter m. m. var enligt RRV dokumenterat. vilket försvårade kontrollen av begränsningsofullständigt kungörelsens tillämpning. Vid undersökningarna har flera exempel framkommit på kostnadsliöjande normer. som borde ha underställts regeringens Att detta inte skett uppges bero på svårigheter att tolka prövning. eñedevnad har begränmungskungörehen. Någratecken på en Rkbänrad RRV inte kunnat märka under åren 1978 och 1979. Manga myndigheter försöker enligt RRV alltjämt att på olika sätt kringgå kungörelsen genom att som en viss norm medför är en exempelvis hävda att de kostnadsökningar direkt följd av riksdags- eller regeringsbeslut. att normen endast innebär en anpassning till praxis, att berörda parter godkänt normen eller att denna endast är att betrakta som information. Det står således klart att begränsinte har fått avsedd effekt. Dessutom tar den sikte endast ningskungörelsen ändrade föreskrifter. Statskontrollkommittén föreslår i sitt

på nya eller

skall betänkande att det i kungörelsen anges att även statskontrollaspekterna m. m. skall få beaktas vid bedömningen av om nya eller ändrade föreskrifter utfärdas. Frågor om de statliga myndigheternas verksamhet har också tagits upp från kommunal självstyrelsesynpunkt. Regeringen beslutade sålunda den 26 oktober 1978. efter förslag från statskontrollkommittén. att uppdra åt vissa centrala statliga myndigheter att till kommundepartementet redovisa vidtagna och planerade åtgärder för att öka den kommunala handlingsfriheten. Statskontrollkommittén redovisar i sitt slutbetänkande myndigheternas svar. Kommittén föreslår att de statliga myndigheterna genom en särskild förordning åläggs att se över sina föreskrifter m. m. i samråd med företrädare

för kommuner och landstingskommuner. Översynen skall pågå fram till den

1 juh 1983 och varainrünad på an ta bon sådan sunüg üusyn ener

detaükontnnlöverkonnnunerochlandsnngskonnnunersoniunelängrekan

anses nödvändig. Svenska konnnunförbundet har i en sknvebe den 21 inars 1980 nu regeringen framhållit det angelägna i att regeringen snarast vidtar åtgärder för att säkerställa att de statliga myndigheternas kontroll. tillsyn och rådgivning anpassas till de krav på stark begränsning av den kommunala verksamhetens utveckling som ställs från samhällsekonomiska utgångspunkter. Förbundet anser att de statliga myndigheternas föreskrifter i många fall

80 Bilaga 1 SOU 1982: 37

Rnsvararkonnnunernasochlandsüngskonnnunernasnnühgheterattanpas

sa verksaniheten ülldet begränsade sanihähsekononnska utryninief Frågor om översyn och omprövning av den offentliga sektorn har nyligen

behanchatsavförvahningsutredningeni betänkandet(S()Ll1979:61) Förny-

else genom omprövning. Omprövning av tidigare gjorda átagzinden och befintliga verksamheter bör enligt utredningen bli ett viktigt inslag i ansträngningarna attförnya den tnfenthga sektorn och därnied öka den samlade välfärden. Enligt utredningen bör ett systematiskt arbete (s. k. översyner) bedrivas för att få fram underlag som gör det möjligt att ompröva gjorda åtaganden och befintliga verksamheter. I prop. 1979/802150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret Wâåll/Sl. m. m.

(konuneneñngqnopoáüon)bennmsdetangemgnaianökadeansnängmng-

ar görs för att få till stånd ett aktivt omprövningsarbetc. l kompletteringspropositionen förordar chefen för budgetdepztrtementct att kraftfulla åtgärder vidtas för att dämpa den kommunala expansionstakten för de närmaste åren. Enligt min mening spelar de krav på viss standard 0. d. som ofta ställs upp genom de statliga myndigheternas föreskrifter. anvisinngar och råd en betydehefuh roH i dena sanunanhang. Frågan har övervägts av statskontrollkommittén som lagt fram förslag till generella åtgärder. I kommitténs uppdrag har däremot inte ingått att utarbeta konkreta förslag till ändringar i myndigheternas föreskrifter. och anvisningar råd.1 hkhetined Svenska konnnunförbundet anserjag an även sådana ändringar nu bör övervägas. Det finns enligt min mening starka skäl för att

göra en skyndsant översyn av niyndigheternas norn1gnanngsverksan1heL

Efter samråd med chefen för budgetdepartementet föreslår jag att en särskild arbetsgrupp tillkallas för uppgiften. Arbetsgruppen ser jag som en naturlig fortsättning på den utredningsverksamhet som hittills bedrivits inom kommundepartementet och statskontrollkommittén. En väsentlig ändring av verksamhetens inriktning sker dock genom att den statliga tillsynens ekononnska konsekvenseriiuskjutsiförgrunden. Syftet med utredningsarbete! är att den kommunala självstyrelsen skall stärkas och att sådan statlig normgivning och annan tillsynsverksamhet som inedför ökade kostnader för konnnuner och landsüngskonnnuner skaH begränsas. Arbetsgruppen bör därvid också sträva efter att minska krångel och ta bort onödig byråkrati. Förutom ändringar i föreskrifter m. m. bör arbetsgruppen pröva behovet av och formerna för de statliga myndigheternas

aümännatühynÖverkonnnunerochlandsüngskonnnuner.dvssådantühyn

som sker genom inspektionsverksamhet e. d. Arbetsgruppen hör i detta sammanhang ocksa uppmärksamma de bestämmelser om planläggningsskylmghetsoniñnnsförohka konnnunakiochlandsnngskonununakiverkaunhetsomräden. Arbetsgruppen bör utarbeta förslag till ändringar i berörda lagar. myndighetsinstruktioncr och andra författningar. Med hänsyn till

sou 1982: 37 Bilaga 1 81

bl. a. statskontrollkommitténs undersökningar torde det lvarzi i såirskilda fall

l finnas anledning för arbetsgruppen att överväga ändringar l fråga om sadan

i tillsyn som sker genom besvärs- och underställningsförfaranden. Arbetsgruppen bör redovisa sina förslag successivt. l syfte att minska kommunernas och landstingskommunernas kostnader bör arbetsgruppen särskilt överväga om det är nödvändigt att till alla delar behålla de krav på viss standard som ställs upp i de statliga myndigheternas

nuvarande föreskrifter m. m. för olika kommunala och landstingskommu-

nala verksamheter. Arbetsgruppen bör också i samråd med RRV överväga om det finns anledning att ändra begränsningskungörelsen i syfte att förbättra efterlevnaden och så långt möjligt hindra de statliga myndigheterna att utfärda kostnadshöjande föreskrifter. Arbetsgruppen bör. vidare ta till vara och bearbeta de förslag till besparingar i den kommunala verksamheten vad avser den statliga normgivningen som blir resultatet av den besparingskatalog som förordas i kompletteringspropositionen. Som grund för sina ställningstaganden bör arbetsgruppen kartlägga hur myndigheterna i praktiken utnyttjar tillsyns- och kontrollbefogenheter gentemot kommunala och landstingskommunala organ. Dessa undersökningar bör också omfatta de statliga länsmyndigheterna. Genom studierna» bör arbetsgruppen försöka belysa vilka konsekvenser som myndigheternas tillsynsverksamhet av skilda slag har för den kommunala verksamheten från såväl kostnads- som självstyrelsesynpunkt. Det är angeläget att arbetsgruppen därvid utnyttjar de undersökningar som har gjorts av statskontrollkommittén och i andra sammanhang. Förhållandet mellan statliga och kommunala organ måste präglas av samverkan i olika former. Detta är enligt min mening en förutsättning för att gemensamma samhälleliga mål skall kunna uppnas. Vid bedömningen av myndigheternas tillsyns- och kontrollverksamhet är det därför angeläget att arbetsgruppen gör en avvägning mellan olika intressen. Önskemålet om ökat lokalt inflytande måste väga tungt. Samtidigt måste kraven på samordning. lika tillgång till samhällsservice och rättssäkerhet beaktas. En väsentlig utgångspunkt för arbetsgruppens översyn bör vara att kommunernas och landstingskommunernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Kommunerna och landstingskommunerna bör beredas möjlighet att framföra synpunkter och önskemål om förenklingar, De behov av ändringar som därvid anges kan utgöra underlag för en prioritering av utredningsarbetet. I första hand bör arbetsgruppen överväga ändringar på sådana områden där lättnader i den statliga detaljkontrollen framstår som särskilt angelägna. En aktiv medverkan från de statliga myndigheternas sida är också en avgörande förutsättning för att den föreslagna översynen skall leda fram till resultat. Jag har inháimtat att chefen för hudgetdepartementet ämnar föreslå

82 Bilaga 1 SOU 1982: 37

att begränsningskungörelscn ändras så att myndigheterna blir skyldiga att samråda med arbetsgruppen innan de utfärdar nya eller áindrade föreskrifter m. m. som direkt rör kommunal eller landstingskommunal verksamhet. Arbetsgruppen bör direkt hos resp. myndighet föresla sadanzt zitgiirder som myndigheten har befogenhet att själv vidta. Om enighet inte kan Lippnâs om t. ex. utformningen av en ny föreskrift eller ändring av en gällande föreskrift. bör arbetsgruppen anmäla frågan för regeringen. Arbetsgruppen bör vara knuten direkt till regeringskztnsliet. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med bl. a. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Samråd bör ske med kommittéer och särskilda utredare vars uppdrag rör verksamhetsområden som arbetsgruppen behandlar. Utredningsarbetet hör pågå till den 30 juni l983, varefter resultaten av arbetet bör utvärderas. Arbetsgruppen bör senast den 30 september varje år lämna regeringen en rapport över sin verksamhet under det föregående budgetåret. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kommundepartementet att tillkalla en arbetsgrupp med högst sju ledamöter för att se över de statliga myndigheternas tillsyn och kontroll av kommunal 0Cl1 landstingskommunal verksamhet. att utse en av ledamöterna att vara ordförande. att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde i arbetsgruppen. Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta femtonde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Kommundepztrtementet)

Bilaga 2 83 sou 1982:37

SAMMANSTÄLLNING AV OBLIGATORISKA KOMMUNALA PLANERINGSFORMR

I sammanställningen har tagits upp planeringsformer som är

âözeákzixnâ i lag lLl Elle: âözoidaiagjâk

Med menas en vertikalt inriktad planering där

sektgrgplanering

planeringen sker med hänsyn till ett visst sektorsintresse. Med förstås en horisontellt inriktad planering som

nivaplangring

avser att samordna olika sektorsintressen på en viss nivå i organisationen.

Som det år då planeringsformen första gängen blev

startar anges

en författningsenlig skyldighet.

I några fall är en upprättad kommunal plan förutsättning för statliga_rgsgr§tillskottl t.ex. i form av statsbidrag. När det barnomsorgen bör noteras att antagen kommunal plan är gäller förutsättning för statsbidrag endast i de fall annan än kommunen bedriver verksamheten. Systemet med fastställda ramar för det statligt belånade bostadsbyggandet har slopats tills vidare.

Under janngpjgring har redovisats de fall då inte samtliga huvudmän påverkas, de fall då plan för att bli gällande skall fastställas av statlig myndighet samt de fall då fastställd plan har rättsverkningar.

34 2 SOU 1982 :37 Bilaga

,

..

58 ,

ammñømwkøâ

.. :

,. : x . . .-

. 1.-

mâênáomñoaamummmmm

zwaüngtmwmmgqqgmumw;

mñcâtmwmmwvwnmumum mñgmümmmmhøwnmpmum mñøvømamømmaamumumam

mñåoammä

z

mñêâaoâñâmumøm

.Et 2.2 i

pouwixmopnm hmwwwhämwom noumixmmwâ .hmpwaåmm.%m

.Hmöixmoäm.

a-

-mäñauåé pmmåcmgê

5.1.1:

o

min...? Eocmm många? mäânä §3: sad: 5.0.3? :xmiä

I. 2.2 I.--

o

:u

-Hömâxü Vimiaä

-union

»fana

momaoxñmaoâäoxw

powmwwwmwüwüm uoxnwåømumom HQSWHHMOQWCNHF :omaoåâmmamq pmwmpugommøwpe comaøpxummømq comntämdwüom soâobsmmâq ummgmägømiåu cwmüåömmâq ammaøfâmamwuom :ommopxumamäuom comaobümmcmu_ :øwâñcwxä :omaobâmmøma

että uogmwwâe mcøpåm vi? 233m Hmñâêov_ Qmxw

ha

luwm

umbünm mgwåm

nuummuanm

.Sw

-Swumgsmøg

Sw

maisxs Hawawwñmmmmam* aämmuäwhww_ -pumüinm WGHU%QWHNHW

mum -anwa äsü HEDW ma? .Ez .Ez .noz .Ez .Ez .52 mi:

w. w F: H

L.

ä .Sum m2: §3 mhma mumd R2 22 et: SS .S3 §2

.u . . . w u

ummñnø: uøoumio:

.sm hm .Sw :w

-NE m m m H

W . q M _

-mmåäc Houäm »omkom .HOHMOW gopxom goäøm 833m .Houxom pouxmm gouxøm

-mä :som

_m5_ W._..Z mâz

_ L _

0.5 Sv :a T3 F3 ?C TC a o: E Sv E nd E nd F: VL m md Ad SU

-mmññummpnm

o

wmEES mmoummma mvvmwuma oviwcma

n

83:2 “Wwå ?v52 ...§22

mmvuwmm? mviämaw

QTSS ?Tung mmmuünma

omouomâm omäämj ovanpå:

wüooma moäoma

omaäi

wêw

A. .. M

-mmñpmâam ?nämna uvgøcmøma nmmñumwâq nmwñumvcmw_ -aâüwüümw -mmcapmvømq

EEE_

E528_ :såå :E: 5:53_ 55:3_ §55. 55:8_ 5.558. ECM 558m §58_ . SEEÖV»

-mmñuoøåm

IVEHWNMH

:mmqmcnpomuwwviwwup

?m3

-maâmuøaon

-Hmäâ

ummñcmpnmgøwøwmpmom mñpmqmammmcaønuomuww

.H50

-mâäammwwwüwm xmaeocoxoamcsêov_

m

müiopmmzøo mcioâä OUCNPHNWEOWCMQ mñpoømam Hmgøêøv_ wñpoümam -mmgomeoñmm mñgoâä uåspwwvxxm mcüuâam »mwaomøö mcioømam mñuoømam Ãwmmmwm Hmgâox mødümmaåam

.

.S228

.

Hmxoq m

_ m w .. ›_ m u m , _.

SOU 1982 :37 Bilaga 2 85

smanmpmmxawmpu

mcwpocmña

umwcauocwan

uocmmmmmcmcnpomgnwxawmpp

mcwpmcmaawmpmco -mmmacmaamamxmvoaos

§2

mcapmcmmmmmcq:aa©mp©m:pm

.

mcwnocmaa

ummcmcnpmmpowmwmumom mcapocmaamwhowaospmm mcapocmaamsspmvvxxm xmweocoxoamczgsox

mcauocmnmmmuac m:a»m:mHamm»omEo m:w»0:mHamo»mx:nm

En:

mxmnpoummaano vvcmuummsomcmq

wcapocmaa

§58 Hmxoq maa» amceäoz xmwmxu Hmcssäoz Mag:

ocg

ma

uaogxummcma -Ho.›umm=mH

”anwa

uumxm

.umw:_:x»om»un»

umsgmwnxxm

u«mmu

V

»mm mo m

mcpmmca

m m

.:mHoxm»mm

x

m

uopmm:m

mmaamumummm

.au um:

:mEv3::m:ma mmñdmpmummm mmññnpmummm

pm

»cum

sowm

som :maa

.kmm:a:»omupmg

ma

m

.owüåâñzm

mm :om som

.wmamxawmgu

»mv

mmxpoma

vaamumpmmm

oucmañmm mucmañmm oocmññmm

um

ams

uqmmu

mmxammm

»mc

mzawaammw

som

å

aan Han Hag

h®G5E§OM

.amma

M

:msu::nm:wH

uomwznwpm

ppm ppm uum

måäämw .cowcmpmmmp

.amnmânzu

H®C3EEOM

How :oo How mv hmm how

:omHo»›umpo0Hoxm

ummvcu

uoumm=m

Hdmxm Hamam Hamxm

ou

soaam

vaamumummm

Haww

mñâiwnå xammyumøamw

E:

ummvcm .»muho pomââä

ou

H .to mdw :maa .cow nada zman :om

Bnaga 3 37 SOU 1982: 37

Bostadsstyreisens

författningssamiing

BOFS 1981:48 KBP 3 Utkom från trycket 29 juli 1981

Förordningen (1978:397)

om kommunala bostadsförsörjningspro-

gram

juli 1981 Nytryck

88 Bilaga 3

Bostadsstyrelsens

författningssamling

Bostadsstyrelsens föreskrifter till förordningen BOFS 1981:48

(1978:397) om kommunala

bostadsförsörjningsprogram; KBP 3

utfärdade den 30 juni 1980. Utkom från trycket 29 juli 1981

Bostadsstyrelsen utfärdar härmed föreskrifter till förordningen (1978:397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram. Förordningen har trätt i kraft den 1 januari 1979. i _ Förordningen återges i indraget skick. Därefter följer styrelsens föreskrif-

ter. Ändringar i förhållande till förra

årets utgåva är markerade.

l § Kommun skall varje år för de fem närmast följande kalender-

åren upprätta bostadsförsörjningsprogram som _avsesi 3 § lagen

(1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m m.

3 § bostadsförsörjningslagen (1947:523) har följande lydelse (ändrad 1978:379). ”Kommun skall fortlöpande upprätta

bostadsförsörjningsprogram i syfte

att främja att bostadsbyggandet inom kommunen förberedes och genomföres på ett ändamålsenligt sätt. Bostadsförsörjningsprogram skall antagas av kommunfullmäktige.

Bostadsförsörjningsprogram skall upprättas efter samråd med myndighet

som regeringen bestämmer och tillställas myndigheten.

2 § I bostadsförsörjningsprogram skall anges omfattning och inriktning av ny- och ombyggnad av bostäder och sådana lokaler som tillgodoser servicebehov i bostadsområden. I den omfattning kommunen finner lämpligt anges även andra åtgärder som behövs för att främja bostadsförsörjningen.

3§ Bostadsförsörjningsprogrammet skall innehålla uppgifter om behovet av åtgärder som avses i 2 §, förutsättningarna för att genomföra dem och planeringen av genomförandet.

4 § Kommuner som ingår i ett område, vilket kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende, skall samverka och samråda med varandra när

bostadsförsörjningsprogram upprättas.

När kommun upprättar skall

bostadsförsörjningsprogram den

samråda med länsbostadsnämnden och om det behövs med annan länsmyndighet.

5 § Länsbostadsnämnden skall inhämta länsstyrelsens yttrande över Nämnden skall

bostadsförsörjningsprogrammet. därefter

med eget yttrande över programmet överlämna detta till bostadsstyrelsen.

sou 1982: 37 Bilaga 3 89

BOFS:48 Nämnden skall vidare på grundval av programmet lämna övriga KBP 3 länsmyndigheter de uppgifter som kan behövas för myndigheternas verksamhet. 6 § Föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas av bostadsstyrelsen.

Föreskrifter Arbetet med bostadsförsörjningsprogrammet bör inriktas på att ge en samlad bedömning av hushållsutvecklingen, bostadsmarknaden och förhållandena i olika bostadsområden. I vissa avseenden bör utredningar och underlagsmaterial avse en längre tidsperiod än fem år. Kommunens bostadsförsörjningsprogram samt särskilt sammanställda uppgifter på blanketter, som fastställs av styrelsen, skall senast den 1 februari varje år redovisas i tre exemplar till lânsbostadsnämnden. I redovisningen skall ingå en karta, där de bostadsområden i vilka ny- eller ombyggnad planeras under programperioden finns angivna. Blanketterna fogas härvid som bilagor och i förminskat skick. I blanketterna skall lämnas uppgifter om dels bedömningar av bostadsbyggnadsbehovet dels planerade åtgärder för bostadsförsörjningen. och inriktning av planerad nybyggnad och ombyggnad av Omfattning bostäder skall anges i antal lägenheter med fördelning efter hustyp, och Vidare nybyggnad av lägenhetsstorlek upplåtelseform. anges för bostäder om de planeras bli finansierade med statliga bostadslån. Nybyggnad av lokaler som planeras bli finansierade med statliga bostadslån eller med lån enligt kungörelsen (l973z400, senast ändrad 1980:336) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler redovisas i m2 ungefärlig bruttoarea. För varje nybyggnadsprojekt skall redovisas planerat system för värmeförsörjning. Kommentarer m m i anslutning till föreskrifterna lämnas i skriften

”Kommunala bostadsförsörjriingsprogram 1980-84.

Föreskrifterna träder i kraft fjorton dagar efter det att de utkommit av trycket.

BENGT JOHANSSON Karl-Gustav Palmer (Planeringsbyrån)

90 Bilaga 3

BOSTADSSTVRELSEN BOSTADSFÖRSÖRJNINGSPROGRAM 1982 - 1986 Kommun

vrssal

“ ” har sömn. , , _ _ av 1-- _ den .Programmet och en sammanslallnung av uppgifter i programmet pá särskilda blanketter samt övrigt material överlämnas härmed. Kontaktman i kommunen telelonnr

lodolvlmlngublenkm 1 BOSTADSBVGGNADSBEHOV Bedamnungen bygger på { F08 75 HFOBGD l Folkmängd och hushåll 1975 1980 1985 1990 Antal invånare A Antal hushåll_ B Invånare per hushåll C All Förändringari 1975 árs lägenhetsbestånd i _ Lågenhetsbe- Därav kvarstående lagenneláe?” stånd 1975 1980 1995 1990 Antal lägenheter lll Behövligt tillskott av lägenheter 1976-1990 pá grund av förändring av antalet hushåll och avgång av lägenheter 1976-1980 1961-1985 1986-1990 1976-1990 Förändring av antalet hushåll A Avgång av lägenheter B Totalt behövligt tillskott C IV Behövligt pábörjande 1982- 1986 Antal lagenheter Bahövllgt tillskott rfårdigslållande) 1976- 1990 A Avger: Lägenheter lärdcgställda 1976- 1981 B - Lägenheter under upplörande 1982-01 ›01 C › Behövllgl tillskott 1983- 1990(8 år) D - Behévllgt tillskott 1983A 19871 år) E Avgar: lanspráklagande av outnyttjade lägenheter F _ Förändring av lrilidshus till permanenlbostader G

3106 Tallkommer: Lägenheter som behövs lor att öka rorlighelen pá bostadsmarknaden H 4

l Behbvlágt pabormnde 1952-1986 1 Totalt l

8051116000 l genom-

K snutt per är av l m-ø

Bilaga 3 91

BOSTADSSTYRELSEN BOSTADSFÖRSÖRJNINGSPROGRAM1982 - 1986 r___ PLANERAT PÅBÖRJANOE Redo ningsblankott

I AntalIløonhøtor Kommun

l Nyhyggnad under programperioden 1982-1986 Årlörpåbörjande 1982 1983 | 984 1985 1986 J?82-|986 Bobyqgda områden r remostadshus Småhus Totalt Exploateringsomráden Flerbostadshus Småhus Totalt Samtliga

II Nybyggnadsprojakt de tre närmaste åren Lägenhetsstonek elorm Hyresrätt Antal zmo sm 4Fk0 Allmän- Bostads- Agenoe lägenheter mindre större nyttcg Övng ratt rätt Flerbostadshus 1982 1983 1984 Småhus 1982 1983 1984 Samtliga

IH Ombyggnad av flerbostadshus under programperioden 1982- 1986 Årförpâbör; ande 1982 1983 1984 1965 1986 1982- 1986 Antallägenhetertoreombyggnad

-

Emm

195Blñt

92 Bilaga 3 sou 1982: 37

Fansradovisningsblankcn 2 BOSTADSFÖRSÖRJMNGSPROGRAM1982 - 1955 _ Kommun IV Nybyggnad och ombyggnad 1982- 1986 1 ^ 1 ___ Anlallägenheter pábonande ár ngdça; - Summa1952. 1986 om_ Darav Områdets namnoch hyqa- nu» Gruao- Slycke- 5 beteckning nad(o) 1952 1983 1954 1985 1986 Totalt 33:3 37,123; 3:333; 5

0G rll

P40? 11m: Ja BI 198(281

W ,

S O ..U 1 9 ü ...Q 7 .m 1 W. 8 3 93

.

. m_ u m w a m .m m u _

.m .m z .u .n 2 .o o m u o m A u m . . 2 .om nå

m5_ .nu nanci

vag..

m m. 2. ,. :

O x

momiommämmwwmz

.S002

›x .Q

u u n u u 2. o x

05.0 3

.ozuzä

u

nøaosmä

xoâäcauoa

xoaacaêuøzxom

Qmimomam

:m3:

3007010.

u

.êaaââ

uåo:o:o.o._o_

322.310. Ezmaå

30a

søz.zo.zw<oøz›o

30:3:

332m:

333.323.

› ...So m..

30...

3:.

m.

n › v

vnoçmxää

mn 32

u n u u

3:000: _uwaoåa

näsa.:

mâucøña

anno.

a

m.==3.m.x:oo

_ vw... m. J m oc;

§0. 32. Ina..

m: _

mzm

S..

min

E n.

n n u u En: a... oc.

_w_ å

3 nu...

u.

man...?

m .0

1:a.

.w

wawacøgcuøaáuøam

Qmamscm

a.

wqoa:r:o:w.:åâ:.:o

0 8::

.og cuu;

mzoxoaäøaø

.o 49m.. 2.5_

. .m

o

u

0:220.

m. 3

5:58

O m › m I 3 o

xoaaâ

u u u u u u

u

mwSwEom

=ämazm :fauna:

›cm:am.w=

.x

__:om_oxw_m. momSamS:

.u

womdyowmozmozgzzømvzoømks

man.. ..

8 v.96 o

o. 8. E..

90:5.

o m I

m.: G50

n u u u u a:

350:

_:a_.a:m= naåmåm

:ouååsåu äåmnmzzm_

m.:vom:=a_:o

_ _ _ _ .man

:oom.3:5n

0.5.

.38

_ _

94 3 SOU 1982 :37 Bilaga

o_

82 å: a... .www :J:

.

mo! m.

ox; 0:2»

E

uuñ

3 än

åzøozamoziscømzøumøåpøom

n.

06m 0.655

m.

.oEO 2:8

I

..._5501 .aux 9:000.:

o_

5:302

.Søccoaâ 0

o

i...? ._23

.o

m ...wa :så

.Box m4

mfnzotm

5:: .mo §2 å... .n

møåöto

. . N

ovcm=wu

n

352.nu

mEEotw

.§25 622

:J ?N .E9 .m

_ w mo.: va.: ._0025

m:_:_ou:_m.o:o_.mm.

.vax a... å.: a.: 2

_Emvcñzøzmzmø_

5:528 .83 :u_o__2ou

.mêêwäøcoüö .oêêümmcaösko

›u

n u n n

å_ 0 u_ n. . .n m

nå_

NCO.

sagaåm

942002220 ZWZOFEÖ

:Emusmom

v

zwöccmg

...os

:mami:

.om oc.:

.E5224

u u u

zwm› x m x.

.m

25:5..

o &

:en:

v

mazmoâmoaör..

maâem

zumdmiwmoåmom

sååzuaså_›ovoz

u u

.u m Im em

._83

S. B ma. o

...a z_ . . N m v m o_ t m_ _ 3

m: «- -mm noos-usna 5

Statens utredningar 1982 offentliga

Kronologisk förteckning

. Real beskattning. B. . Real beskattning. Bilaga1-3. B.

mAuu-ø

. Real beskattning. Bilaga 4-6. B. . Tandvården under 80-talet. S. . De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Kn. Sockernäringen. Jo. . Talböcker-utgivning och spridning. U. Videoreklamfrågan. Ju.

-OPPNQ

Ny plan- och bygglag. Remissammenställnihg. Bo. . Sanering efter industrinedläggningar. Bo. _._ . Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbetskraft. S. 12. Statlig fondiörvaltning m. m. E. 13. Kommunalföretaget. Kn. 14. Tillväxt eller stagnation. E. 15. Internationella företag i svensk industri. l. 16. Skatt på energi. B. 17. Skatt på energi. Bilagor. B. 18. Förvärvsarbete och föräldraskap. A. 19. Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. U. 20. Kommunerna och näringslivet. Kn. 21. Ett effektivare vite. Ju. 22. Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo. 23. Fritidsboende. Bo. 24. Vldgad länsdemokrati. Kn. 25. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen itingsrätt. Del A. gagtext och sammanfattning. Ju. 26. Oversyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m. m. Ju. 27. Svensk industri i utlandet. l 28. Löntagerna och kapitaltillväxten 9. E. 29. KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. U. 30. Information om arbetsmiljörisker. A. 31. information om arbetsmiljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. A. 32. information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljöinformation-påverkan, behov och utbud. A. 33 . information om arbetsmiljörisker. Sammandrag. A. 34 Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1. Bo. 35. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. Bo. 36. Enklare föräldraförsäkring. S. 37. Kommunal planering i förändring. Kn.

Statens offentliga 1982 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet lndustridepartementet Videoreklamfrâgan. [8] Direktinvesteringskommittén. 1.Internationella företag i svensk Ett effektivare vite. [21] industri. [15] 2. Svensk industri i utlandet. [27] Rättegångsutredningen. 1. Översyn av rättegångsbalken 1. ?rocessen itingsrâtt. Dal A. Lagtext och sammanfattning. [25] 2. Översyn av rättegångsbalken l. Processen i tingsrätt. Del B. Kommundepartementet Motiv m. m. [26] De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. [5] Kommunalföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20] Socialdepartementet Vldgad Iänedemokrati. [24] Tandvården under 80-talet. [4] Kommunal planering i förändring. [37] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbetskraft. [11] Enklare föräldraförsäkring. [36]

Ekonomidepartementet Statlig fondförvaltning m. m. [12] Tillväxt eller stagnetion. [14] Löntagarna och kapitaltillväxten 9. [28]

Budgetdepartementet Realbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1-3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4-6. [3] Energiskattekommittén. i. Skatt på energi. [16]2.Skatt på energi. Bilagor. [17] .

Utbildningsdepartementet Talböcker-utgivning och spridning. [7] Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19] KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. [29]

Jordbruksdepartementet Sockernâringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningerna. [22]

Arbetsmarknadsdepartementet Förvärvsarbete och föräldraskap. [18] Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön. 1. Information om arbetsmiljörisker. [30]2.Information om arbetsmiljörisker. Bilaga i. Värdering av risker i arbetsmiljön. [31] 3. information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö-information-påverkan, behov och utbud. [32]4. Information om arbetsmiljörisker. Sammandrag. [33]

Bostadsdepartementet Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10] Fritidsboende. [23] Byggprisutredningen. 1.Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1.[34]2. Prisutveckling inom bostadsbyg- i gandet och dess orseker. Del 2. Bilagor. [35] i i l l l l

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

Liber ISBN 91-38- 07050-2 Allmänna Förlaget ISSN 0375 -25OX