Med anledning av motioner om jordförvärvslagstiftningen m. m.
JoU 1975/76:36
Jordbruksutskottets betänkande 1975/76:36
med anledning av motioner om jordförvärvslagstiftningen m. m. Motionerna
I motionen 1975/76:623 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i fråga,
1. att riksdagen beslutar a) att i avvaktan på jordförvärvsutredningens förslag och därav föranledda beslut upphäva 4 §, andra stycket, punkt 1 i jordförvärvslagen, b) att ge sin anslutning till de allmänna synpunkter rörande bl. a. jordförvärvslagstiftningens syfte och utformning som redovisas i motionen;
3. att riksdagen hos regeringen hemställer b) att motionen överlämnas till bl. a. jordförvärvsutredningen.
I motionen 1975/76:817 av fru Berglund m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i jordhävdslagen som syftar till att tidsbegränsningen slopas.
I motionen 1975/76:828 av herrar Pettersson i Örebro och Larsson i Öskevik (båda c) hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring av jordförvärvslagen att överlåtelser av jordbruksföretag i bolagsform blir föremål för lantbruksnämnds prövning.
I motionen 1975/76:887 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen beslutar
3. att uttala sig för att jordförvärvslagen och/eller expropriationslagen ändras så att den möjliggör för speciellt kommunerna i det inre stödområdet att förvärva större skogsfastigheter till rimliga priser,
4. att uttala sig för att ekonomiskt svaga kommuner i det inre stödområdet erhåller statliga lån till låg ränta för förvärv av sådana fastigheter.
I motionen 1975/76:1653 av herrar Enlund och Jonsson i Mora (båda fp) hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatoriskt samrådsförfarande mellan kommun och lantbruksnämnd vid kommunala förvärv av jord- och skogsmark,
2. att riksdagen beslutar att i avvaktan på de förslag som kan föranledas av jordförvärvsutredningens arbete upphäva 4 § andra stycket punkt 1 i jordförvärvslagen.
I motionen 1975/76:1673 av herrar Håkansson i Rönneberga och Gustavsson i Alvesta (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
1 Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 36
JoU 1975/76:36
att jordförvärvsutredningen får i uppdrag att stärka arrendators möjlighet att köpa den arrenderade gården om denna skulle bli till salu.
I motionen 1975/76:1741 av herr Ångström m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga att riksdagen beslutar 8. att i avvaktan på jordförvärvsutredningens förslag och därav föranledda beslut upphäva 4 $ andra stycket punkt 1 i jordförvärvslagen.
I motionen 1975/76:2023 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i fråga att riksdagen
2. hos regeringen begär att jordförvärvsutredningen får i uppdrag att utreda frågan om dels försäljning av stat och kommun tillhörig jord- och skogsbruksmark, dels förvärvstillståndsprövning av kommunala markförvärv, allt i enlighet med vad i motionen 1979 anförts,
4. begär att regeringen ger jordförvärvsutredningen tilläggsdirektiv för att förebygga att lagstiftningen utformas så, att enbart den omständigheten att viss köpare skulle kunna påstås ha större förutsättningar för effektiv jordbruksdrift än andra skall ge honom företräde till förvärv framför aktiv jordbrukare.
Bakgrund
Gällande rätt
Förvärv av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, kontrolleras genom jordförvärvslagen (1965:290) vilken trädde i kraft den 1 juli 1965 (prop. 1965:41, 3LU 1965:22, rskr 1965:211). Lagen innehåller i starkt sammandrag följande.
Enligt 1 § första stycket får sådan fastighet inte förvärvas genom bl. a. köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel gäller åtskilliga undantag (1 § andra stycket). Förvärvstillstånd behövs bl. a. inte om egendomen förvärvas från staten eller om staten, landstingskommun, kommun eller kommunalförbund är förvärvare. Det förutsattes i förarbetena till lagen att kommunen inte begagnar sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgår nämndens eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen. Vidsträckt undantag från skyldigheten att söka förvärvstillstånd görs för förvärv från släktingar.
Jordförvärvslagen upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället anges olika fall då förvärvstillstånd för vägras. Detta kan ske när egendomen i fråga finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning (5 §). Vägras av sådan anledning förvärvstillstånd, kan säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen utfästa priset (10 §).
Förvärvstillstånd kan vidare vägras, om det finns anledning anta att för -
JoU 1975/76:36
värvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk (4 § forsta stycket). Denna regel får dock inte utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare sorn industriellt förädlar jordbruks- eller skogsbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen (4 § andra stycket punkt 1). En sådan förvärvare är alltså i huvudsak jämställd med aktiva jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen (4 § andra stycket punkt 2). Motsvarande förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt (4 § andra stycket punkt 3), samt jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar sin brukningsenhet (4 § andra stycket punkt 4).
Förköpslagen (1967:868)ger kommun förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Särskilda regler finns för samordning mellan jordförvärvslagen och förköpslagen.
Enligt jordhävdslagen( 1969:698) flir ingripande på grund av bristande hävd ske för att skydda jordbruk som har förutsättningar för rationell drift eller för att ta till vara möjligheter till strukturrationalisering. Lagen är inte tilllämplig på mark på vilken jordbruket varit nedlagt under tre år (2 § punkt 4). Jordbruket anses nedlagt, om odlad jord under mer än två år i följd inte bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betestvång eller om skog planteras på jorden.
Jordforvärvsutredningen
Jordbruksministern tillkallade den 28 juni 1974 sakkunniga för att göra en översyn av jordförvärvslagen och därmed sammanhängande lagstiftning. 1 direktiven sägs bl. a. följande.
Utgångspunkten för Översynen bör vara att lagen skall stödja en sådan hushållning med våra marktillgångar att ett effektivt jord- och skogsbruk kan bedrivas i vårt land. Samtidigt bör lagen liksom hittills främja jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och ge företräde åt förvärvare som kan förutsättas komma att väl ta till vara markens produktionsförmåga. Å andra sidan bör liksom f. n. hinder inte resas mot förvärv av fastigheter som har ringa värde från jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt. Jordförvärvslagen bör också vara så utformad att den i samspel med andra åtgärder från samhällets sida mera effektivt än f. n. motverkar prisstegring på jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark.
Vidare framhålls att vissa möjligheter finns att komma till rätta med spekulations- och kapitalplaceringsköp genom att vägra förvärvstillstånd
JoU 1975/76:36
med stöd av 4 § jordförvärvslagen. En skärpning i detta hänseende är påkallad. De sakkunniga bör överväga att i lagen införa en bestämmelse som ger möjlighet att vid tillståndsprövningen beakta om det avtalade priset överstiger fastighetens beräknade avkastningsvärde vid användning för jordbruk eller skogsbruk.
Till de förvärv som är undantagna från prövning enligt jordförvärvslagen hör som tidigare nämnts kommunernas förvärv av jordbruksjord och skogsmark. I samband med lagens tillkomst uttalade tredje lagutskottet (3 LU 1965:22 s. 35) att det fick förutsättas att kommun inte begagnade sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen. De sakkunniga bör undersöka hur det sålunda förutsatta samrådsförfarande! har fungerat och om det finns anledning att göra detta förfarande obligatoriskt.
Vad gäller frågan vilka kategorier som skall ha förtur när det gäller förvärv som inte är avsedda för komplettering av redan ägd fastighet bör de sakkunniga förutsättningslöst pröva olika lösningar. Som redan sagts bör utgångspunkten vara att markens produktionsförmåga tas väl till vara.
Med markfrågorna hänger nära samman arrendeförhållanden i fråga om jordbruksjord. Att det finns tillgång till arrendemark på skäliga villkor är av stor betydelse när det gäller att skapa förutsättningar för jordbruksintresserade personer utan eget kapital att ägna sig åt jordbruk. I den mån ändringar i jordförvärvslagen och annan marklagstiftning leder till dämpad markprisstegring, måste detta uppenbarligen få gynnsam inverkan på arrendeprisnivån. Frågan om ökade möjligheter till skälighetsprövning av arrendevillkor kommer att övervägas inom justitiedepartementet. S. k. sidoarrenden är numera en vanlig form för storlekskomplettering av jordbruken. De sakkunniga bör uppmärksamma detta problem och andra frågor i samband med jordbruksarrenden som kan ha betydelse för utformningen av jordförvärvslagstiftningen.
Översynen bör också omfatta jordhävdslagen. De sakkunniga bör kunna ta upp även andra frågor som har samband med dem som berörts i det föregående.
Enligt direktiven bör jordförvärvslagen anpassas till resultatet av 1972 års jordbruksutrednings och 1973 års skogsutrednings överväganden. De sakkunniga, som bör samråda med nämnda utredningar, är oförhindrade att redovisa resultatet av sitt arbete successivt.
Redogörelse
Lantbruksstyrelsen lämnade den 16 december 1974 till Kungl. Majit en redogörelse för erfarenheterna av tillämpningen av 1965 års jordförvärvslag. I redogörelsen som senare vidarebefordrats till jordförvärvsutredningen sägs bl. a. följande.
JoU 1975/76:36
5 Efterfrågan på jordbruksfastigheter är hög och priserna har stigit kraftigt. Tillämpningen av jordförvärvslagen har i viss mån skärpts, bl. a. för att motverka prisökningarna.
Av statistiken framgår att andelen avslag på jordförvärvsansökningar har ökat stadigt från ca ett avslag på vart tionde bifall 1967 till ca ett på fem 1972-1973. Senast tillgängliga uppgifter, som avser budgetåret 1973/74, ger förhållandet ett på fyra. Huvuddelen av avslagen, närmare 90 96, sker med hänvisning till 5 § jordförvärvslagen, dvs. att saluegendomen bör användas för yttre rationalisering.
Den ökade avslagsandelen torde främst bero på dels en skärpt tillämpning av jordförvärvslagen, dels att andra kategorier än aktiva jord- och skogsbrukare i ökad utsträckning uppträder som köpare av jordbruksfastigheter.
Av redogörelsen framgår vidare bl. a. att man i befintlig statistik över fastighetsförvärv inte kan särskilja de köpare som aktivt sysslar med jordoch skogsbruk från övriga köpare. En specialundersökning för Kronobergs län visar att skogs- och sågverksbolag, inklusive enskilda sågverksägare, under de senaste åren kraftigt ökat sina inköp av skogsmark. En stor del av denna ökning har dock hindrats med stöd av jordförvärvslagen, varför den verkliga ökningen av denna ägarkategoris skogsmarksköp i Kronobergs län är begränsad.
I redogörelsen lämnas uppgifter om hur tillämpningen av jordförvärvslagen på vissa punkter modifierats under senare tid. Vidare belyses prisutvecklingen på jordbruksfastigheter.
Tidigare riksdagsbehandling
I motioner till riksdagen år 1974 begärdes en översyn av jordförvärvslagen. Jordbruksutskottet (JoU 1974:40), som behandlade dessa motioner under höstsessionen, hänvisade till att jordbruksministern tidigare under året hade tillsatt förenämnda jordförvärvsutredning. Direktiven syntes utskottet vara så utformade att motionsyrkandena var tillgodosedda. Under hänvisning härtill lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.
Även vid riksmötet 1975 hade riksdagen att behandla ett antal motionsyrkanden som rörde tillståndsgivningen till förvärv av jordbruksfastighet, m. m. Motionerna innefattade bl. a. krav på ändringar i jordförvärvslagen i syfte att hindra spekulationsförvärv och samtidigt främja sambandet mellan ägande och brukande av mark samt underlätta tillskapandet av rationella enheter inom det enskilda jord- och skogsbruket. Behovet av sådana ändringar var enligt motionärerna så brådskande att de inte kunde anstå till dess den året innan tillsatta jordförvärvsutredningen slutfört sitt utredningsuppdrag. Ändringarna borde gå ut på att förädlingsföretagens prioriterad ställning i samband med prövning av frågan om förvärvstillstånd upphörde. Vidare begärdes i en motion sådan lagändring att aktiva jordbrukare gavs högsta prioritet samt att sådan köpare, som inte avsåg att bruka fastigheten
JolJ 1975/76:36
och bosätta sig på den, hindrades att köpa jordbruksfastighet.
Yrkande framfördes också om sådan ändring av jordförvärvslagen att kommunala markförvärv inte längre skulle undantas från prövning enligt nämnda lag. Vidare föreslogs att jordförvärvsutredningen gavs tilläggsdirektiv att ompröva jordförvärvslagen med avseende på förädlingsföretagens och kommunernas ställning som förvärvare.
Jordbruksutskottet (JoU 1975:19) fann att de i motionerna behandlade frågorna föll inom ramen för vad jordförvärvsutredningen enligt sina direktiv hade att behandla. I sitt betänkande nämnde utskottet att vissa åtgärder mot prishöjningarna på jordbruksfastigheter redan vidtagits genom ändrad praxis vid tillämpningen av gällande jordförvärvslag. Enligt vad utskottet erfarit avsåg lantbruksstyrelsen att inom kort utfärda nya föreskrifter till lantbruksnämnderna rörande jordförvärvslagens tillämpning. Utskottet fann under angivna förhållanden inte tillräckliga skäl för att förorda att riksdagen, utan att avvakta förslag från den utredning som arbetar med frågan, beslutade om ändring av jordförvärvslagen.
Utskottet erinrade om att i jordförvärvsutredningens direktiv angetts vissa utgångspunkter för utredningsarbetet men att fria händer lämnats åt utredningen att förutsättningslöst pröva olika lösningar. Utskottet fann det inte motiverat att ytterligare styra utredningens arbete genom tilläggsdirektiv. Däremot ansåg utskottet det lämpligt att berörda motioner överlämnades till jordförvärvsutredningen. Det hänvisades till att utredningen enligt direktiven var oförhindrad att redovisa resultatet av sitt arbete successivt. Utskottet fann det angeläget att de ändringar i jordförvärvslagen som kunde befinnas erforderliga för att komma till rätta med prisutvecklingen påjordbruksfastigheter snarast möjligt kom till stånd. Utskottet utgick från att jordförvärvsutredningen skulle komma att framlägga förslag rörande nu behandlade frågor så snart pågående översyn gav möjlighet därtill.
Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
Utskottet
1 detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner och motionsyrkanden rörande jordförvärvslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor.
I flera av motionerna påtalas bl. a. de olägenheter som starkt ökande priser på jordbruksfastigheter under senare år medfört. Bl. a. anförs att gällande bestämmelser i 4 §, andra stycket punkt 1, jordförvärvslagen om de s. k. förädlingsföretagen inom jord- och skogsbruket medverkar till att bryta sambandet mellan ägande och brukande av mark och i hög grad bidrar till att driva upp fastighetspriserna, särskilt på skogsfastigheter. Enligt motionerna 623, yrkandet 1 a, 1653, yrkandet 2, och 1741, yrkandet 8, finns
JoU 1975/76:36
motiv för att företa en sådan ändring i 4 § jordförvärvslagen att förädlingsföretagens förmånsställning i samband med prövning av frågan om förvärvstillstånd upphör. Även om jordförvärvsutredningen behandlar hithörande frågor finns det enligt motionärerna skäl för att riksdagen redan nu fattar beslut i angiven riktning.
Nu gällande jordförvärvslag antogs av riksdagen år 1965 (prop. 1965:41, 3LU 1965:22, rskr 1965:211) och trädde i kraft den 1 juli samma år, då den ersatte dels 1955 års jordförvärvslag, dels 1925 årss. k. bolagsförbudslag. Till sin allmänna uppbyggnad liknar lagen den tidigare gällande jordförvärvslagen. Jordbruks- och skogsfastigheter får sålunda inte genom bl. a. köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel, som gäller för både fysiska och juridiska personer, görs åtskilliga undantag, bl. a. för statliga och kommunala förvärv eller där närmare släktskap råder mellan förvärvare och fångesman.
Lagen innefattar till skillnad från tidigare jordförvärvslag inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället anges olika fall då förvärvstillstånd för vägras. Så är fallet, när egendomen i fråga finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Vägras av sådan anledning tillstånd till köp äger säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen utfästa priset.
Förvärvstillstånd får vidare vägras, om det finns anledning att anta att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Denna regel får dock inte utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som industriellt förädlar jordbruks- eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen. Dylik förvärvare är således i huvudsak jämställd med aktiv jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvaren för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt, och jordeller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar sin brukningsenhet.
De genom 1965 års lagstiftning vidgade förvärvsmöjligheterna för företag, som behöver jord eller skog för sin rörelse, motiverades vad gäller jordbruk med att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri konkurrens inom produktion och handel talade för att förädlings- och distributionsföretag inom livsmedelssektorn borde få möjlighet att utsträcka sin verksamhet till att omfatta även jordbruksproduktion. I fråga om skogsmark framhölls skogsindustriföretagens behov av råvarubas, angelägenheten av att dåvarande skogsmarksinnehav förbättrades genom arronderingsförvärv och önskemålet att i bygder, där jordbruket var vikande, frigjorda marker togs om hand för rationell skogsproduktion. Bland ytterligare skäl för liberalisering
JoU 1975/76:36
av förädlings- och distributionsföretagens förvärvsmöjligheter framhölls att det i vissa bygder genom den tilltagande koncentrationen av jordbruket frigjordes mycket stora arealer skogsmark och för skogsplantering lämpad åker. En betydande del av dessa marker ansågs inte erfordras som stödskog till kvarvarande, bestående jordbruksföretag. För förvärv av och investeringsåtgärder på dessa objekt krävdes betydande kapital, som vid rådande takt i nedläggningen av brukningsenheter uppskattades till något hundratal milj. kr. årligen. Det tog vidare förhållandevis lång tid innan full avkastning erhölls från ifrågavarande marker. Dessa faktorer talade för att det var en ekonomisk nödvändighet att storskogsbruket deltog i omhändertagandet av de frigjorda markerna för rationell skogsproduktion.
Vid behandlingen av lagförslaget framfördes bl. a. den invändningen att lättnaderna för de angivna företagen skulle alltför mycket försvaga skyddet för aktiva jordbrukare. Till viss del motiverades denna uppfattning med att de aktuella företagens resurser för markanskaffning var större än jordbrukarnas. I anledning härav framhöll departementschefen att den enskilde jordbrukaren genom ökad utbildning, upplysning och rådgivning och genom tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer numera hade fått bättre förutsättningar att hävda sina intressen. För ändamålsenliga förvärv av befintliga brukningsenheter och av tillskott till dessa av jord och skog kunde den aktive jordbrukaren dessutom erhålla statligt ekonomiskt stöd. Redan detta gav jordbrukaren en förmånsställning framför de företag som kunde tänkas konkurrera med honom om sådan egendom. Vidare borde den omständigheten, att ett förvärv avsåg ett ändamålsenligt eller med rimliga insatser utvecklingsbart kombinerat jord- och skogsbruk, regelmässigt anses vara ett särskilt skäl för att avslå en förvärvsansökan av annan än jordbrukare. Därtill kom att möjlighet alltid fanns att ingripa mot förvärv av mark som behövs för att underlätta den yttre rationaliseringen.
Vad särskilt gäller jordbruksegendom väntades någon ökad konkurrens om egentliga familjejordbruk knappast uppstå genom efterfrågan från företagen inom livsmedelsbranschen. Med hänsyn härtill ansågs ej heller behöva befaras att den föreslagna lättnaden för sådana företag skulle medföra någon prishöjande effekt i fråga om jordbruksjord.
Jordförvärvslagens uppgift att skydda den enskilde jordbrukarens möjligheter att etablera sig och vidareutveckla sitt företag berördes även av tredje lagutskottet, som framhöll att den omständigheten, att ett förvärv avsåg en fastighet, som på grund av ändamålsenlig kombination av jord och skog var speciellt lämpad för bestående bondebruk och som inte ansågs kunna lika rationellt utnyttjas av företagen, regelmässigt borde anses vara ett särskilt skäl att avslå en förvärvsansökan av annan än jordbrukare (3LU 1965:22).
Prisnivån på jord- och skogsbruksfastigheter har otvivelaktigt stigit kraftigare under senare år än vad som förutsattes vid jordförvärvslagens tillkomst. Delvis är denna prisutveckling en följd av penningvärdets förändring
JoU 1975/76:36
och i fråga om skogsmark också av det förbättrade prisläget på skogsprodukter. Därutöver förekommer inte sällan att överpriser betalas för mark i ren spekulation i kommande prisstegringar och av andra orsaker som inte har med markens användning för jordbruk eller skogsbruk att göra. Resultatet härav blir att priset på jordbruksmark drivs i höjden till förfång för såväl jordbruket som konsumenterna. Dyrare jordbruksmark betyder stigande livsmedelspriser men också svårigheter inte minst för unga människor som vill ägna sig åt jordbruket som yrke att köpa eller arrendera jordbruksmark till priser som står i rimligt förhållande till avkastningen. Det är givetvis angeläget från samhällets synpunkt att denna utveckling bryts. Utskottet vill erinra om att en av huvuduppgifterna för den år 1974 tillsatta jordförvärvsutredningen också är att överväga en sådan utformning av jordförvärvslagen att den i samspel med andra åtgärder från samhällets sida mera effektivt än f. n. motverkar prisstegring på jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark.
Som redovisades vid jordbruksutskottets behandling av motioner i hithörande frågor förra året (JoU 1975:19) har tillämpningen av jordförvärvslagen under senare tid i viss mån skärpts bl. a. i syfte att motverka prisstegringarna på jordbruksfastigheter. Nya föreskrifter i nu angivet syfte har numera fastställts av lantbruksstyrelsen i anvisningar den 26 maj 1975 till lantbruksnämnderna för tillämpningen av jordförvärvslagen.
Den skärpta tillämpningen av jordförvärvslagen under senare tid har bl. a. i några fall resulterat i att s. k. prioriterade bolag av regeringen nekats förvärvstillstånd för fastigheter som varit belägna på stort avstånd från bolagens förädlingsindustrier. För att ett exploateringsförvärv skall bifallas krävs enligt tillämpad praxis att exploateringen har stöd i den kommunala planeringen och ligger i linje med den fysiska riksplaneringens principer: Vidare har man alltmera skärpt kravet på att exploateringen skall vara nära förestående.
Enligt utskottets mening lämnar redan förarbetena till nu gällande jordförvärvslag, som delvis framgår av det föregående, stöd för en restriktiv tillämpning av bestämmelserna bl. a. i fråga om spekulationsköp och när det gäller förvärv som görs av de i 4 § andra stycket punkt 1 jordförvärvslagen avsedda förädlings- och distributionsföretagen. Mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört om nödvändigheten att bryta utvecklingen mot en allt högre prisnivå på jordbruks- och skogsbruksfastigheter hälsar utskottet av lantbruksstyrelsen och lantbruksorganisationen i övrigt vidtagna åtgärder med tillfredsställelse. Samtidigt vill utskottet understryka att det bör finnas utrymme för ytterligare skärpning på förevarande område utan sådana ingripanden som föreslås i nu förevarande delar av motionerna 623, 1653 och 1741 och som bl. a. skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser när det gäller möjligheterna att bedriva industriell verksamhet i glesbygderna. Utskottet utgår från att såväl regeringen som lantbruksstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande spörsmål och tar initiativ till de ytterligare åtgärder som i avvaktan på resultatet av jordförvärvsutredningens överväganden befinns påkallade.
JoU 1975/76:36
10 Utskottet, som vill understryka sitt uttalande från föregående år om angelägenheten av att jordförvärvsutredningen bedriver sitt arbete så att de ändringar som kan befinnas erforderliga för att komma till rätta med prisutvecklingen på jordbruksfastigheter snarast möjligt kommer till stånd, anser emellertid vad i ärendet utretts ge vid handen, att syftet med förevarande motionsyrkanden bör kunna tillgodoses utan att man för den skull genom direkta lagändringar föregriper nu 'arbetande utredning på området.
Ett förslag grundat på utredningens överväganden samt remissyttranden i ämnet bör ge riksdagen tillfälle till en mera ingående och uttömmande diskussion av hithörande frågor än vad nu föreliggande material ger möjlighet till.
I förevarande sammanhang vill utskottet avslutningsvis fästa uppmärksamheten på att gällande jordförvärvslag - genom att där, såsom angivits i det föregående, ingenstans sägs att förvärvstillstånd skall vägras utan blott att tillstånd under vissa villkor får vägras - alltid lämnar möjlighet öppen för att en tillståndsansökan bifalls. Å andra sidan utgör inte den omständigheten att exempelvis förädlingsföretags förvärv ej får vägras med stöd av 4 § första stycket hinder för att sådant förvärv vägras på grund av andra i lagen angivna förhållanden.
Med hänvisning till det anförda och med erinran jämväl om att riksdagen förra året uttalade sig för att motioner med yrkanden, motsvarande de nu föreliggande, skulle överlämnas till jordförvärvsutredningen förordar utskottet att riksdagen beslutar att motionerna 623, 1653 och 1741 i berörda delar skall anses besvarade med vad utskottet anfört.
1 motionen 828 hemställs att riksdagen beslutarom sådan ändring av jordförvärvslagen att överlåtelser av jordbruksföretag i bolagsform blir föremål för lantbruksnämnds prövning. 1 motionen anförs att ett begränsat men växande antal jordbruksföretag drivs i aktiebolagsform. Säljs ett sådant bolag till ny ägare, kan transaktionen som regel helt och hållet jämföras med en fastighetsöverlåtelse, bortsett från att det formellt rör sig om en försäljning av aktier. Avsaknaden av en jordpolitisk prövning av överlåtelser av större andelar i bolag, som äger jordbruksfastigheter, utgör enligt motionärerna en brist i gällande jordförvärvslagstiftning. Risk finns för att ett växande antal försäljningar av jordbruk kommer att genomföras vid sidan av jordförvärvslagen. På sikt kommer en sådan utveckling att försvåra rationa1 iseri ngsverksa m heten.
Överlåtelser av aktier eller andra andelar i bolag som äger jordbrukseller skogsfastigheter prövas inte enligt jordförvärvslagen. Som bl. a. jordbruksministern anfört i ett interpellationssvar den 14 januari i år är det självfallet inte avsikten att sådana förändringar i ägandeförhållanden skall få motverka lagens syften. Det ligger dock inom ramen för jordförvärvsutredningens arbete att pröva hithörande frågor. Enligt utskottet förefaller därför lämpligt att motionen 828 överlämnas till jordförvärvsutredningens prövning.
JoU 1975/76:36
1 motionen 623, yrkandet 1 b i förevarande del, hemställs att riksdagen beslutar ge sin anslutning till vissa i motionen redovisade allmänna synpunkter rörande jordförvärvslagstiftningens syfte och utformning. Enligt motionärernas mening bör lagstiftningen ges en sådan utformning att sambandet mellan ägande och brukande av mark främjas och att spekulationsförvärv hindras. Syftet bör bl. a. vara att underlätta för unga, jordbruksutbildade personer att starta eget företag. Ett närliggande yrkande görs i motionen 2023 (yrkandet 4), enligt vilket jordförvärvsutredningen bör ges tilläggsdirektiv för att förebygga att lagstiftningen utformas så, att enbart den omständigheten att viss köpare skall kunna påstås ha större förutsättningar än andra skall ge honom företräde till förvärv före aktiv jordbrukare. I motionen 623 anförs vidare att jordförvärvslagen bör ändras, så att även statens och kommunernas förvärv underkastas prövning från markpolitiska synpunkter. Förslag att införa förvärvstillståndsprövning av kommunala markförvärv förs fram även i motionen 2023, yrkandet 2, vari föreslås att såväl nämnda fråga som frågan om försäljning av stat och kommun tillhörig jordbruksjord och skogsmark görs till föremål för utredning genom jordförvärvsutredningens försorg. Frågan om det allmännas markförvärv berörs också i motionen 1653, vari hemställs (yrkandet 1) att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatoriskt samrådsförfarande mellan kommun och lantbruksnämnd vid kommunala förvärv av jord- och skogsmark. Det framhålls i motionen att kommunala men också statliga förvärv av mark haren betydande omfattning. Motionärerna anser, inte minst mot bakgrund av uttalanden från riksdagens sida om skydd mot exploatering av jordbruksmark för annat ändamål, motiverat med sådant obligatoriskt samrådsförfarande. Kommunernas förvärv av mark tas också upp till behandling i motionen 887, yrkandena 3 och 4, vari bl. a. hemställs att riksdagen uttalar sig för sådana lagändringar att speciellt kommunerna i det inre stödområdet får ökade möjligheter att förvärva större skogsfastigheter till rimliga priser.
Som inledningsvis nämnts hör statens och kommunernas förvärv av jordbruksjord och skogsmark till de förvärv som är undantagna från prövning enligt jordförvärvslagen. När det gäller kommunernas förvärv uttalade tredje lagutskottet i samband med lagens tillkomst att det fick förutsättas att kommun inte begagnade sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen.
Motivet till att förvärv som görs av staten inte kräver tillstånd enligt jordförvärvslagens bestämmelser är att de statliga myndigheterna genom administrativa föreskrifter är ålagda att vid förvärv av fastighet, som är taxerad som jordbruksfastighet, höra den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten ligger. Om lantbruksnämnden avstyrker, får myndigheten inte själv genomfora avsett förvärv: Vill myndigheten inte godtaga lantbruksnämndens ställningstagande får ärendet hänskjutas till re -
JoU 1975/76:36
geringen för avgörande. Vad avser det i förarbetena till jordförvärvslagen förutsatta samrådet mellan lantbruksnämnd och kommun i förekommande fall har lantbruksstyrelsen i sina tillämpningsanvisningar till lantbruksnämnderna framhållit att lantbruksnämnd bör vinnlägga sig om att genom ett gott samarbete med kommunerna göra dessa medvetna om nämndens målangivelser för jordbrukets utveckling inom deras område och dess sätt att handla för att främja denna utveckling.
Utskottet, som för sin del starkt vill understryka vikten av att regelmässigt samråd sker mellan lantbruksnämnd och kommun i samband med kommunala markköp, får fästa uppmärksamheten på att de för jordförvärvsutredningen utfärdade direktiven ger de sakkunniga särskilt uppdrag att undersöka hur det förutsatta samrådsförfarandet har fungerat och om det finns anledning att göra detta förfarande obligatoriskt. De sakkunniga bör även överväga om det finns anledning att i övrigt begränsa undantagen från lagens tillämpning. Vad sedan gäller frågan vilka kategorier som skall ha förtur när det gäller förvärv som inte är avsedda för komplettering av redan ägd fastighet skall de sakkunniga förutsättningslöst pröva olika lösningar. Som redan sagts bör utgångspunkten vara att markens produktionsförmåga tas väl till vara.
Utskottet finner mot bakgrund av det anförda motionerna 623, 887, 1653 och 2023 i nu berörda delar inte påkalla annan åtgärd från riksdagens sida än att riksdagen uttalar sig för att desamma överlämnas till jordförvärvsutredningen för prövning. Därmed tillgodoses också yrkandet 3 b i motionen 623 i förevarande del.
Som inledningsvis redovisats ingår en översyn av jordhävdslagen i jordförvärvsutredningens uppdrag. Likaså ingår en prövning av arrendeförhållandena i fråga om jordbruksjord bland utredningens uppgifter. Utskottet finner på grund härav skäl tala för att jämväl motionerna 817 och 1673, som tar upp frågor inom nyssnämnda områden, överlämnas till jordförvärvsutredningen för beaktande.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet att riksdagen
1. anser motionerna
a. 1975/76:623, yrkandet 1 a,
b. 1975/76:1653, yrkandet 2 och
1975/76:1741, yrkandet 8, besvarade med vad utskottet anfört,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
beträffande överlämnande till jordförvärvsutredningen av motionerna a.
1975/76:623, yrkandena 1 b och 3 b såvitt nu är i fråga,
b. 1975/76:817,
c. 1975/76:828,
d. 1975/76:887, yrkandena 3 och 4,
JolJ 1975/76:36
e. 1975/76:1653, yrkandet 1,
f. 1975/76:1673 och
g. 1975/76:2023, yrkandena 2 och 4.
Stockholm den 27 april 1976
På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON
Nä/varande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), fru Lundblad (s), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Johansson i Holmgården (c), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Leuchovius (m), Enlund (fp) och Andersson i Storfors (s).
Reservation
av herr Larsson i Borrby (c), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Wachtmeister i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c), fru Fredrikson (c), herrar Leuchovius (m) och Enlund (fp) som anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Enligt utskottets” och på s. 10 slutar med ”utskottet anfort” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets (lika med utskottet) och distributionsföretagen.
Mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört om nödvändigheten att bryta utvecklingen mot en allt högre prisnivå på jordbruks- och skogsbruksfastigheter hälsar utskottet i och för sig de av regeringen och lantbruksstyrelsen i angivna syfte vidtagna åtgärderna med tillfredsställelse. Emellertid anser utskottet att vad som hittills skett inte är tillräckligt för att skapa en effektiv spärr mot en fortsatt prisstegring av helt oacceptabelt slag, när det gäller ifrågavarande fastigheter. Det bör understrykas att det finns utrymme för ytterligare skärpning av lagtillämpningen på förevarande område. Enligt utskottets mening är det absolut nödvändigt att regeringen och vederbörande myndigheter härvidlag, i avvaktan på resultatet av jordförvärvsutredningens arbete, tar till vara alla möjligheter att hindra en prisutveckling på förevarande fastighetsmarknad som i olyckligaste fall skulle kunna bli förödande för de enskilda jordbrukarnas möjligheter att etablera sig och vidareutveckla sina företag. Tendenser i denna riktning är otvivelaktigt märkbara.
Utskottet, som vill understryka sitt uttalande från föregående år om angelägenheten av att jordförvärvsutredningen bedriver sitt arbete så snabbt som möjligt, hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet här anfört med anledning av motionerna 623, 1653 och 1741, såvitt nu är i fråga.
JoU 1975/76:36
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1975/76:623, yrkandet 1 a, 1975/76:1653, yrkandet 2, och 1975/76:1741, yrkandet 8,