Med anledning av motion om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande
JuU 1975/76:4
Justitieutskottets betänkande 1975/76:4
med anledning av motion om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande
Motionen
I motionen 1975:321 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande.
Rörande motionens innehåll i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Gällande ordning
1 barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt i utlänningslagen (1954:193) finns bestämmelser som innebär att polisstyrelse i avbidan på ställningstagande av annan myndighet kan besluta omhänderta någon för att underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd vidtas. I anslutning till dessa bestämmelser finns i 1 8 lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) föreskrifter som gör det möjligt för polisman att i sådant fall göra ett tillfälligt omhändertagande i avbidan på polisstyrelsens beslut om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande bedöms föreligga och om dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Vidare gäller enligt 2 8 att om någon, som kan antas vara under 15 år, anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling han får tas om hand av polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden. Enligt 3 8 skall den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna omhändertas av polisman om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall också ske när det fordras för att avvärja straffbelagd gärning.
Har omhändertagandet skett med stöd av 3 8 skall enligt 6 8 en utredning göras beträffande den omhändertagnes levnadsförhållanden dock endast i den mån behov av sådan utredning kan antas föreligga. Utredningens syfte skall vara att utröna om den omhändertagne är i behov av hjälp- eller stödinsats från samhällets sida. Sådan utredning skall om möjligt göras av social myndighet. Lagen innehåller också en bestämmelse om att den, som omhändertagits på grund av att han genom sitt uppträdande stört den allmänna
1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 4
JuU 1975/76:4
ordningen eller utgjort omedelbar fara för denna eller för att avvärja straffbelagd gärning, skall friges så snart utredning och förhör slutförts och anledning föreligger att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet. I övrigt ges i lagen vissa föreskrifter om förfarandet vid omhändertagande.
På regeringens uppdrag har rikspolisstyrelsen meddelat närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen. Såvitt rör sociala frågor har föreskrifterna meddelats efter samråd med socialstyrelsen.
Beträffande omhändertaganden med stöd av 3 § LTO framhålls i föreskrifterna att det måste beaktas att ett omhändertagande, även om det är tillfälligt, innefattar ingrepp i medborgarens grundlagsenliga rätt till personlig integritet och därmed i en viktig medborgerlig rättighet. I tillämpningsföreskrifterna till sistnämnda lagrum anförs vidare bl. a. följande:
Som en grundläggande förutsättning för ett omhändertagande av ordningsskäl gäller att någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Det är alltså fråga om ett uppträdande som innefattar angrepp eller fara för angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmänheten eller eljest från allmän synpunkt. Polismannen äger sålunda inte att med stöd av bestämmelsen ingripa för att upprätthålla ordning exempelvis i en lägenhet. Däremot kan paragrafen åberopas även på privat område när det gäller att avvärja straffbelagd gärning. I båda fallen äger polismannen bruka nödvändigt våld för att genomföra tjänsteåtgärden. Våldets omfattning måste dock alltid vägas i förhållande till det intresse som skall skyddas.
Frågan huruvida ett visst uppträdande stör den allmänna ordningen får inte avgöras från den begränsade synpunkten av vad som för den enskilde polismannen framstår som obekvämt eller olämpligt. Den måste avgöras efter vad som för allmänheten eller eljest ur allmän synpunkt framstår som anmärkningsvärt och störande. Enbart den omständigheten att en person vägrar åtlyda polismans tillsägelse innebär sålunda inte i och för sig att han stör den allmänna ordningen. Det avgörande i ett sådant fall är vilka följder från ordningssynpunkt som en bristande efterrättelse kan antas medföra.
1 de fall då ett störande av eller omedelbar fara för allmän ordning är för handen, gäller som ytterligare förutsättning för omhändertagande att ingripandet verkligen är nödvändigt för ordningens upprätthållande. Denna grundförutsättning framgår av bestämmelsen i 16 8 polisinstruktionen om tillvägagångssättet vid utförande av tjänsteåtgärd, nämligen att polisman aldrig får använda strängare medel än förhållandena kräver utan alltid i första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.
Bestämmelsen i 3 8 kan även tillämpas i fall ett omhändertagande framstår som nödvändigt för att avvärja en straffbelagd gärning. Det kan här vara fråga om såväl brott enligt BrB som andra straffbelagda handlingar. I vissa fall kan det gälla att avbryta ett redan pågående förlopp, som t. ex. då någon gör sig skyldig till förargelseväckande beteende och inte efterkommer en tillsägelse att upphöra därmed. Bestämmelsen får emellertid tillämpas även i fall då någon ännu inte gjort sig skyldig till en straffbar handling. En person försöker t. ex. att i spritpåverkat tillstånd starta sin bil. Mannen tycks
JuU 1975/76:4
inte förstå att bilkörning i spritpåverkat tillstånd är ett allvarligt brott. Polismannen lyckas inte förmå mannen att överlämna bilnycklarna. Mannen uppger att han har för avsikt att köra bilen så snart polismannen lämnat platsen. Som en sista utväg att avvärja brott kan föraren omhändertas med stöd av bestämmelsen.
Bestämmelsen i 3 S bör även kunna tillämpas t. ex. i fall då någon uppträder påverkad av alkohol eller narkotika i en sådan miljö eller i sådant sällskap att polismannen har grundad anledning räkna med att t. ex. en fortsatt ölförtäring sannolikt skulle leda till ett direkt lagbrott. De samlade preventiva och humanitära synpunkterna torde här kunna tillmätas en sådan avgörande betydelse att ett omhändertagande framstår som motiverat.
I fråga om sådan utredning angående den omhändertagnes levnadsförhållanden, som avses i 6 § LTO, framhålls i tillämpningsföreskrifterna att utredningen om möjligt bör verkställas av en tjänsteman vid socialvården och skall syfta till att initiera eller förbereda sådana åtgärder från eller kontakter med andra myndigheter, vårdorgan, organisationer eller enskilda som bedöms kunna vara till nytta för den omhändertagne. I polisdistrikt där socialvården inte tillhandahåller särskild jourverksamhet eller då det av andra omständigheter inte är möjligt att överlåta utredningen på tjänsteman vid socialvården, får utredningen utföras eller i varje fall inledas av polispersonal. Samarbete och samråd med företrädare för socialvården bör då så är möjligt ske genom telefonkontakt.
Tidigare riksdagsuttalanden m. m.
LTO trädde i kraft den 1 oktober 1973. Samtidigt upphävdes dittills gällande bestämmelser om tillfälligt omhändertagande i polisinstruktionen (1972:511). Enligt dessa (17 och 18 SS) kunde polisman göra ett tillfälligt omhändertagande under samma förutsättningar som nu gäller enligt 1 och 3 §S LTO, dvs. i avbidan på polisstyrelsens beslut enligt vissa specialförfattningar eller för att upprätthålla allmän ordning eller hindra någon att begå brott.
Till grund för lagstiftningen låg de förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlades i prop. 1973:115.1 samband med behandlingen av förslagen upptog justitieutskottet även en motion, vari bl. a. yrkades avslag på förslaget till lag om tillfälligt omhändertagande. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973:26, rskr 1973:258) tillstyrkte utskottet förslaget i propositionen och avstyrkte motionsyrkandet. Utskottet framhöll bl. a. att ett ordningsstörande beteende som föranleder omhändertagande i många fall torde vara en direkt följd av ett påbörjat eller utbildat missbruk av alkohol eller narkotika eller av annan social missanpassning. Med hänsyn härtill ansåg utskottet det värdefullt att tiden för ett omhändertagande kan utnyttjas på ett meningsfullt sätt genom förberedande av åtgärder eller etablerande av kontakter som kan bli till hjälp eller stöd för den omhändertagne. Ett infriande av denna
1* Riksdagen 1975/76. 7 saini. Nr 4
JuU 1975/76:4
målsättning krävde enligt utskottet en närmare utredning angående den omhändertagnes personliga förhållanden och aktuella situation.
Utskottet underströk det betydelsefulla i att utredningen handhas av socialvårdens personal och då helst inom ramen för en särskild jourverksamhet i direkt anslutning till de lokaler dit den omhändertagne förs. Utskottet såg därför med tillfredsställelse att medel i propositionen föreslagits bli ställda till socialstyrelsens förfogande för försök med social jourverksamhet samt betonade vikten av att den avsedda jourverksamheten från socialvårdens sida kom till stånd i så stor utsträckning som möjligt. Att så skedde var av väsentlig betydelse inte bara från utredningssynpunkt utan också för att lagstiftningen över huvud taget skulle få avsedd tillämpning och effekt. Beträffande skälen i övrigt för utskottets ställningstagande hänvisas till betänkandet.
Det ovan angivna förslaget till medelsberäkning för försök med social jourverksamhet behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1973:18.
Vid 1974 års riksdag prövade socialutskottet två motioner, vari bl. a. upptogs frågor angående medelsberäkningen för nämnda verksamhet och ett permanentande av bidragsformen. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1974:5) tillstyrkte utskottet att delanslaget till försök med social jourverksamhet skulle höjas från 4 miljoner kronor till 4,5 miljoner kronor, vilken höjning främst borde disponeras som stöd till uppsökande verksamhet. Socialutskottet framhöll i samband härmed att vid tillkomsten förra året av delanslaget avsikten var att statsbidrag till sådan verksamhet skulle utgå under en försöksperiod av två år. Med hänsyn härtill borde enligt utskottets mening resultatet av bidragsgivningen närmare utvärderas innan ställning togs till ett permanentande av bidragsformen. En sådan utvärdering ansåg utskottet kunna ske i samband med en av utskottet i samma betänkande förordad översyn av statsbidragsreglerna för narkomanvården och för bidrag till inackorderingshem för alkoholmissbrukare.
Den av riksdagen begärda översynen har påbörjats inom socialdepartementet.
Vid 1974 års riksdag väcktes vidare en motion med yrkande om att lagen om tillfälligt omhändertagande skulle upphävas. Vid prövningen av motionsyrkandet erinrade justitieutskottet (JuU 1974:27) om vissa särskilt betydelsefulla omständigheter som utskottet framhållit år 1973 och fann att motionärernas invändningar mot lagstiftningen saknade fog. Utskottet underströk att reglerna vad gäller förutsättningarna för omhändertagande på grund av ordningsstörande beteende överensstämmer med dem som sedan länge funnits i polisinstruktionen. Det nya var i huvudsak att det blivit möjligt för samhället att sätta in värdefulla hjälp- och stödåtgärder beträffande den som omhändertagits. Huruvida lagstiftningen i denna del haft avsedd effekt var då för tidigt att uttala sig om; de erfarenheter som dittills vunnits var alltför begränsade för att kunna utgöra underlag för några säkra
JuU 1975/76:4
omdömen härvidlag. Enligt vad utskottet hade inhämtat pågick inom Stockholms polisdistrikt en detaljerad utvärdering av rapporterade omhändertaganden för ordningsstörande uppträdande sedan lagen trädde i kraft den 1 oktober 1973. Denna undersökning liksom den utvärdering av resultatet av försöksverksamheten med statsbidrag till social jourverksamhet, som riksdagen begärt år 1974, torde enligt utskottet kunna ge värdefullt material för en bedömning om lagstiftningen tillämpats på det sätt som åsyftats och om den haft avsedd effekt. Mot bakgrund av det anförde avstyrkte utskottet motionen. Riksdagen följde utskottets hemställan.
För innevarande budgetår har 5 milj. kr. anvisats för en fortsatt försöksverksamhet under ytterligare ett år med social jourverksamhet och för försök med olika projekt som berör uppsökande verksamhet och eftervård bland narkotikamissbrukare (prop. 1975:1, bil. 7, punkten J 5, SoU 1975:5).
Statistiska uppgifter m. m.
Den i föregående avsnitt omnämnda utvärderingen av rapporterade omhändertaganden inom Stockholms polisdistrikt redovisades den 31 oktober 1974. Samma år beslöt rikspolisstyrelsen att göra en uppföljning av polisdistriktens tillämpning av LTO under tiden 1 oktober 1973 - den 30 september 1974. Resultatet av undersökningen har sammanställts i en promemoria den 30 januari 1975. 1 promemorian redovisas förutom antalet omhändertaganden enligt LTO även antalet omhändertaganden under tiden den 1 oktober 1972 - den 30 september 1973 enligt 17 § polisinstruktionen, dvs. för att upprätthålla allmän ordning eller hindra någon att begå brott.
Från promemorian kan följande uppgifter lämnas.
Under tiden den 1 oktober 1973 - den 30 september 1974 uppgick antalet omhändertaganden enligt 1 § LTO till 2 377 och enligt 2 $ till 962. Antalet omhändertaganden med stöd av 3 § LTO utgjorde under samma tid 10 691 medan antalet omhändertaganden enligt 17 S polisinstruktionen under tiden den 1 oktober 1972-den 30september 1973 uppgick till 12 237. Den genomsnittliga tiden för omhändertagandena enligt 3 8 LTO och 17 S polisinstruktionen uppgick till 144 respektive 145 minuter. Social utredning enligt LTO utfördes i 453 fall av social myndighet och i 704 fall av polis, dvs. i totalt 1 151 fall av 10 691 omhändertaganden. Vidare anmäldes 5 750 fall för kännedom till social myndighet. Enligt promemorian har de flesta polisstyrelserna angivit att det i övervägande antal fall bedömts som opåkallat att verkställa kompletterande utredning. De inledande förhören har oftast klarlagt att den omhändertagne inte varit i behov av stöd eller hjälp från samhället eller att han tidigare varit känd av social myndighet och är eller har varit föremål för uppmärksamhet från myndigheten. Vid tveksamhet har social myndighet oftast meddelats genom kopia av primärrapport. Vissa polisstyrelser har även tagit som rutin att informera socialmyndigheten om samtliga omhändertaganden enligt 3 $. Beträffande samarbetet med de so -
JuU 1975/76:4
cialvårdande organen konstateras sammanfattningsvis i promemorian en positiv utveckling. De nya bestämmelserna tycks ha medfört en successiv ökning och fördjupning av samarbetet till gagn för både polis och social myndighet. Emellertid kvarstår enligt promemorian frågan om ökad socialjour eller beredskap. Omfattningen av denna är ännu inte tillräcklig, vilket i viss mån försvårar tillämpningen av LTO eller medför att syftet med lagen inte kan uppnås till alla delar.
Avslutningsvis framhåller rikspolisstyrelsen i promemorian att tillämpningen av LTO även i fortsättningen kommer att följas med stor uppmärksamhet. Rikspolisstyrelsens föreskrifter för tillämpningen av lagen kommer också att överses och i mån av behov ändras och förtydligas med ledning av de ytterligare erfarenheter som erhålls.
Inom brottsförebyggande rådet pågår för närvarande en utvärdering av omhändertaganden som skett med stöd av 3 8 LTO inom Stockholms polisdistrikt under år 1974. Undersökningen, som drivs i samarbete med Stockholms sociala centralnämnd och polisen i Stockholm, omfattar även en försöksverksamhet beträffande social utredning enligt 6 8 LTO. Under försöksverksamheten skall också de åtgärder som sociala myndigheter vidtagit efter ett omhändertagande belysas. Brottsförebyggande rådet har den 25 september i år publicerat en lägesrapport om projektet vari vissa preliminära utredningsresultat läggs fram. En slutgiltig redovisning av projektet beräknas föreligga vid årsskiftet 1975-1976. Av rapporten framgår bl. a. följande.
I Stockholms polisdistrikt uppgick antalet omhändertaganden på grund av ordningsstörande beteenden eller i brottsförebyggande syfte under första halvåret 1972 till 970, första halvåret 1973 till 1 560, första halvåret 1974 till 1 978 och första halvåret 1975 till 621. Undersökningen avser 379 slumpmässigt utvalda omhändertaganden. Omhändertagandena avsåg 369 personer. Tolv procent av omhändertagandena skedde i privata bostäder eller restauranger eller liknande medan övriga skedde på offentliga platser. I 40 procent av samtliga omhändertagandesituationer blev minst två personer samtidigt omhändertagna. Vid 375 omhändertaganden förelåg ordningsstörande beteenden i 67 procent och drogpåverkan (i allmänhet alkohol) i 64 procent av fallen. I 32 procent av omhändertagandesituationerna blev polisen tillkallad av allmänheten och i 62 procent av situationerna försökte polisen först avvisa vederbörande. Av de 369 omhändertagna personerna var ungefär hälften under 24 år. 45 var kvinnor. Av 303 omhändertagna personer under de tre första kvartalen 1974 omhändertogs 249 endast en gång medan övriga 54 omhändertogs två eller flera gånger. 61 procent av de 369 omhändertagna personerna hade tidigare dömts för grövre brott eller erhållit åtalsunderlåtelse enligt barnavårdslagen eller lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 10 procent av de omhändertagna var okända för sociala myndigheter. 50 procent av de omhändertagna hade varit aktuella för sociala myndigheter året före omhändertagandet, 35 procent hade varit aktuella sedan 1970, dock ej året före omhändertagandet, och 5 procent var kända men hade ej haft kontakter med sociala myndigheter efter 1970.
JuU 1975/76:4
7 Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet en motion vari yrkas att lagen om tillfälligt omhändertagande skall upphävas.
Enligt vissa special författningar äger polisstyrelse i avbidan på ställningstagande av annan myndighet besluta omhänderta någon för att underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd vidtas. Detta gäller bl. a. enligt barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. I lagen om tillfälligt omhändertagande ges möjlighet för polisman att i sådana fall, om vissa närmare angivna förutsättningar är uppfyllda, göra ett tillfälligt omhändertagande i avvaktan på polisstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt samma lag att om någon, som kan antas vara under 15 år, anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling, han får tas om hand av polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden.
Lagen om tillfälligt omhändertagande innehåller också en regel om att den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna skall omhändertas av polisman om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall också ske när det fordras för att avvärja straffbelagd gärning. Har omhändertagande skett på någon av sist angivna grunder skall en utredning göras beträffande den omhändertagnes levnadsförhållanden, dock endast i den mån behov av sådan utredning kan antas föreligga. Utredningens syfte skall vara att utröna om den omhändertagne är i behov av hjälp- eller stödinsats från samhällets sida. Sådan utredning skall om möjligt göras av social myndighet. I lagen föreskrivs vidare en maximitid om sex timmar för frihetsberövanden som skett i syfte att upprätthålla ordningen eller hindra någon att begå brott.
Motionärernas invändningar mot lagen, vilka i allt väsentligt överensstämmer med vad som anförts i motioner till 1973 och 1974 års riksdagar, riktar sig i huvudsak mot polisens befogenhet att omhänderta personer på grund av att de stört ordningen. Enligt motionärerna var lagstiftningen inte nödvändig, eftersom polisinstruktionen i dess tidigare lydelse gav polisen erforderliga möjligheter att ingripa. Särskilt allvarligt är, anser motionärerna, att ett omhändertagande skall föranleda utredning om vederbörandes personliga förhållanden och därigenom kunna medföra negativa konsekvenser för dennes framtid. Vidare framhålls att lagen inte tillämpats i enlighet med intentionerna bakom den samt att den inte haft avsedd effekt.
Invändningar av det slag som anförs i motionen har tidigare prövats av utskottet i samband med lagens tillkomst år 1973 och föregående år. Utskottet hänvisar till betänkandena JuU 1973:26 och JuU 1974:27.
Med anledning av den kritik mot lagen som framförs i den nu föreliggande motionen och som också kommit till uttryck i den allmänna debatten finnér utskottet angeläget att inledningsvis framhålla att, såvitt gäller förutsätt -
JuU 1975/76:4
ningarna för tillfälliga omhändertaganden i avbidan på polisstyrelses beslut enligt vissa specialförfattningar samt beträffande omhändertaganden i syfte att upprätthålla allmän ordning och hindra någon att begå brott, reglerna i lagen överensstämmer med de föreskrifter som sedan länge funnits i polisinstruktionen. Det nya är i huvudsak att det blivit möjligt för samhället att utnyttja tiden för ett omhändertagande på grund av ordningsstörande beteende på ett meningsfullt sätt genom förberedande av åtgärder eller etablerande av kontakter som kan bli till stöd och hjälp för den omhändertagne. För ett överförande av ifrågavarande regler från polisinstruktionen till en särskild lag talade att fråga var om frihetsberövande åtgärder, vilka av rättsäkerhetsskäl borde regleras i lag och inte som tidigare i en instruktion. Det kan tilläggas att enligt den nya regeringsformen föreskrifter som avser ingrepp i den personliga integriteten av nu förevarande slag enbart får meddelas genom lag av riksdagen.
Beträffande behovet av ifrågavarande lagstiftning vill utskottet understryka att för såväl samhället som den enskilde medborgaren det är ett viktigt intresse att ordning råder på allmänna platser. Otvivelaktigt förekommer det ofta särskilt i storstäderna situationer som måste anses störa den allmänna ordningen. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att polisen i sådana sammanhang har möjlighet att ingripa och undanröja störningarna redan innan de leder till brott. Som tidigare berörts har polisen också sedan länge haft sådana befogenheter.
Det bör vidare beaktas att vid tillämpning av bestämmelserna om omhändertagande liksom vid all annan polisverksamhet gäller - enligt den allmänna bestämmelsen i 16 § polisinstruktionen - att polisman inte får använda strängare medel än förhållandena kräver samt att han i första hand bör söka åstadkomma rättelse genom upplysningar och anmaningar. Bestämmelserna i lagen om tillfälligt omhändertagande bör således endast tilllämpas när den aktuella situationen inte kan lösas på annat sätt, exempelvis genom att polismannen kan förmå vederbörande att självmant lämna platsen. Det bör understrykas att ett frihetsberövande under några timmar som regel framstår som en betydligt mindre ingripande åtgärd än de som kan bli följden om ordningsstörande beteenden leder till åtal och dom. Ofta torde nämligen sådana beteenden innefatta eller kunna leda till brottsliga gärningar exempelvis ofredande, skadegörelse och förargelseväckande beteende. Genom omhändertagandena undgår personerna i fråga ofta ett utdraget brottmålsförfarande. Det bör vidare beaktas att ett omhändertagande enligt lagen vanligtvis inte leder till några som helst efterräkningar för den omhändertagne. Utskottet vill härutöver framhålla att särskilt när det gäller ungdomar ett omhändertagande med åtföljande stöd och hjälpinsatser från samhällets sida kan leda till att en påbörjad utveckling mot kriminalitet och asocialitet bryts på ett tidigt stadium.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet, liksom då motionsspörsmålet tidigare varit aktuellt, att de invändningar som riktats mot lagstift -
JuU 1975/76:4
ningen saknar fog. En annan sak är att lagstiftningen i vissa fall kan ha tillämpats på ett sätt som inte varit avsett eller som eljest måste anses mindre tillfredsställande eller att den inte lett till erforderliga stöd- och hjälpåtgärder för de omhändertagna. Enligt utskottets mening saknas emellertid underlag för några säkra omdömen härvidlag.
Inom brottsförebyggande rådet pågår f. n. en utvärdering av omhändertaganden inom Stockholms polisdistrikt under år 1974 vilka skett i syfte att upprätthålla ordningen eller förebygga brott. Undersökningen omfattar även en försöksverksamhet beträffande sociala utredningar. Under försöksverksamheten skall också de åtgärder som sociala myndigheter vidtagit efter ett omhändertagande belysas. Rådet har helt nyligen publicerat en lägesrapport om projektet i vilken vissa preliminära utredningsresultat läggs fram. En slutredovisning av undersökningen beräknas föreligga vid årsskiftet 1975-1976. Enligt utskottets mening torde resultatet av undersökningen komma att ge underlag för en bedömning av om och i vad mån tillämpningen av lagstiftningen behöver ses över.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975:321.
Stockholm den 4 november 1975
På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), herrar Polstam (c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Fransson (c). Lövenborg (vpk), fru André (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Lundgren (s), Petersson i Röstånga (fp), Mathsson i Fagersta (s) och Raneskog (c).
Reservation
av herr Lövenborg (vpk) som anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Invändningar av” och slutar på s. 9 med ”till motionen” bort ha följande lydelse:
I en reservation av vänsterpartiet kommunisterna till utskottets betänkande år 1973 med anledning av propositionen med förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen framfördes starka betänkligheter mot ifrågavarande lagstiftning. Reservanterna framhöll bl. a. att det problem som brottsligheten utgör inte löses genom
JuU 1975/76: 4
ökade polisiära insatser och kraftfulla ingripanden av typ omhändertaganden. Sådana ingripanden har en rent repressiv effekt och riktar sig endast mot dem som i ett eller annat avseende är avvikande eller underpriviligierade. Härigenom förstärks ytterligare den redan nu allvarliga konflikten mellan dem som har och dem som inte har, mellan dem som är socialt anpassade och dem som är utslagna eller håller på att bli utslagna. Vad sålunda anfördes äger alltjämt bärkraft. Härtill kommer såsom framhölls i en reservation till utskottets betänkande JuU 1974:27 att enligt tidigare gällande bestämmelser i polisinstruktionen polisen hade de befogenheter som behövdes för att upprätthålla allmän ordning och göra tillfälliga omhändertaganden. Erforderliga preciseringar och ändringar torde ha kunnat ske i polisinstruktionen och andra författningar, exempelvis barnavårdslagen. Den nya lagstiftningen har i detta hänseende inte inneburit någon förändring, eftersom det fortfarande överlåts åt den enskilda polismannen att avgöra vad som skall förstås med ett ordningsstörande beteende.
Utöver det anförda vill utskottet i likhet med motionärerna framhålla, att människor som slagits ut från arbetslivet liksom utlänningar löper större risk att omhändertas av polisen på grund av att de av denna kan anses uppvisa ett avvikande beteende. Särskilt allvarligt är att ett omhändertagande med åtföljande utredning kan leda till negativa konsekvenser för den gripne i form av avbruten permission från fångvårdsanstalt eller mentalsjukhus, förverkad villkorlig frigivning eller undanröjande av skyddstillsyn. I vart fall resulterar omhändertagandet i en anteckning som bevaras till framtida bruk. Särskilt utsatta är härvidlag utlänningar, som till följd av ett omhändertagande kan komma att utvisas eller förlora möjlighet att förvärva svenskt medborgarskap.
De erfarenheter vi hittills har av lagstiftningen visar att den utgör ett medel för polisen att ”städa bort” vad man anser vara misshagliga personer från allmänna platser. Det finns vidare anledning att framhålla att tillämpningen av lagen i vad avser stöd- och hjälpåtgärder för de omhändertagna varit i hög grad otillfredsställande; endast i ett mycket ringa antal fall har social utredning skett. Beaktas bör vidare att samarbetet mellan socialarbetare och polisen inte fungerat tillfredsställande. Förhållandena har lett till att en alltmer utbredd opinion numera ställer sig avvisande till lagstiftningen.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att lagen bör upphävas.
dels att utskottet bort hemställa:
att riksdagen med bifall till motionen 1975:321 hos regeringen begär förslag om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande.