Bet. 1975/76:JuU44

Med anledning av propositionen 1975/76:153 med förslag till lagom ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. nämndemän i hovrätt och kammarrätt) jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1976-05-25
Källa: data.riksdagen.se

Justitieutskottets betänkande

JuU 1975/76: 44

1975/76: 44

med anledning av propositionen 1975/76: 153 med förslag till lagom ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. nämndemän i hovrätt och kammarrätt) jämte motioner

Propositionen m. m.

I propositionen 1975/76: 153 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdom stolar,

5. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

6. lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

7. lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97).

Det under 3 nämnda förslaget till lag om ändring i föräldrabalken har

av justitieutskottet överlämnats till lagutskottet, som behandlar förslaget i sitt betänkande LU 1975/76: 33.

Med anledning av propositionen har väckts fyra motioner som redovisas på s. 14 och 15.

I ärendet har till utskottet inkommit en skrift från Sveriges domareförbund. Inför utskottet har lämnats synpunkter på den föreslagna lagstiftningen av presidenten i Svea hovrätt, presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge och riksåklagaren samt av företrädare för Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Jurist- och samhällsvetareförbundet samt Stockholms nämndemannaförening.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför på s. 16 och 17.

De vid propositionen fogade lagförslagen är, med den jämkning som anges i not 9 på s. 6 nedan, följande.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken

dels att 2 kap. 4 §, 4 kap. 5, 6 och 8 §§, 29 kap. 1, 3, 4 och 7 §§ samt 30 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 4 a § och

4 kap. 7 §, av nedan angivna lydelse.

1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 44

JuU 1975/76: 44

2 Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

2 kap.

4 §»

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

4 a

Hovrätt är i tvistemål domför med fyra lagfarna domare, om ej annat är föreskrivet. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten dock domför utan nämndemän med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

I hovrätts domkrets skola för hovrätten finnas nämndemän till det antal, som föreskrives av regeringen.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

4 kap.

5 §2

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar rätten antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd, varvid iakttages att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Val förrättas av kommunens fullmäktige. Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas

1 Senaste lydelse 1974: 573.

2 Senaste lydelse 1975: 1288.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar tingsrätten antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd, varvid iakttages att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Regeringen fastställer för varje län inom hovrätts domkrets eller, om del av län ingår i hovrätts domkrets, för sådan del det antal nämndemän i hovrätt som skall utses.

JuU 1975/76: 44

3 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet.

Vart tredje år väljes halva anta- Vart tredje år väljes halva antalet nämndemän inom domsagan. let nämndemän inom domkretsen.

Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.

6 §3

Valbar till nämndeman är myn- Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är dig svensk medborgare, som är

kyrkobokförd i kommunen och ej kyrkobokförd i kommunen eller, i

fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, fråga om nämndeman i hovrätt, i

befattningshavare vid domstol, länet eller den del därav som hör

åklagare, polisman eller advokat till hovrätten, och ej fyllt sjuttio

eller den som eljest har till yrke år. Lagfaren domare, befattnings att

föra andras talan inför rätta havare vid domstol, åklagare, po må

ej vara nämndeman. lisman eller advokat eller den som

eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

7 §*

Val av nämndeman i tingsrätt förrättas av kommunfullmäktige.

Val av nämndeman i hovrätt förrättas av landstinget eller, om i länet finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt föreskrivet.

* Senaste lydelse 1975: 1288.

* Förutvarande 7 § upphävd genom 1975:1288.

2t Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 44

JuU 1975/76: 44

4 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §8

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar, vare uppdraget förfallet; dock må den som uppnått sjuttio års ålder utan hinder därav tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

Avgår nämndeman under tjänst- Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, utses ny nämndeman göringstiden, utses ny nämndeman

för återstående tid. Ändras antalet nämndemän inom domsagan, får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

för återstående tid. Ändras antalet nämndemän inom domsagan eller länet, får nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket.

29 kap.

1 §6

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.

I tingsrätt skall, om nämnd har säte i rätten först ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne säga sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening. I hovrätt skall dock, om nämndemän ingå i rätten, dessa sist säga sin mening. Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

Har nämnd säte i rätten, säge först ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

3 §7

Yppas, då rätten består av en lagfaren domare och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då rätten består av två lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan som omfat 5

Senaste lydelse 1975:1288.

6 Senaste lydelse 1975: 1288.

7 Senaste lydelse 1975:1288.

Yppas i tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då tingsrätten består av två lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan som om -

JuU 1975/76: 44

5 Nuvarande lydelse

tas av de lagfarna domarna och förena sig, när sex sitta i nämnden, minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen eller, om lika många biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många som biträda vardera meningen.

Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Yppas vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras, sammanläggningen fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening,

8 Senaste lydelse 1958: 8.

Föreslagen lydelse

fattas av de lagfarna domarna och förena sig, när sex sitta i nämnden, minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen eller, om lika många biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många som biträda vardera meningen.

Vid omröstning i annat fall gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

§8

Yppas vid omröstning, som avses i 3 § tredje stycket, flera än två meningar, utan att någon skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras, sammanläggningen fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken ros -

JuU 1975/76: 44

6 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för vilken rösterna äro flera än för terna äro flera än för annan, eller, annan, eller, om för flera mening- om för flera meningar rösterna äro

ar rösterna äro lika många, den lika många, den som biträtts av

som biträtts av den främste bland den främste bland dem, som rös dem,

som röstat för någon av des- tat för någon av dessa meningar,

sa meningar.

7 §

Har nämnden enligt 3 § bestämt Har nämnden enligt 3 § ensam

rättens avgörande, svare för detta bestämt rättens avgörande, svare

envar nämndeman, som med sin för detta envar nämndeman, som

röst bidragit därtill. med sin röst bidragit därtill.

30 kap.

7 §®

Innan dom beslutas, skall över- Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i läggning hållas. Ingå nämndemän i

rätten, framställe ordföranden sa- rätten, framställe ordföranden elken och vad lag stadgar därom. ler, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.

När mål avgjorts, skall skriftlig När mål avgjorts, skall skriftlig underrättelse om utgången i målet underrättelse om utgången i målet snarast givas den tilltalade. När- snarast givas den tilltalade. mare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. I mål som i hovrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Nyval av nämndemän för hovrätt för tiden från och med år 1977 skall med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas av landsting och i förekommande fall kommunfullmäktige, som nyvalts under år 1976. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex år.

• Senaste lydelse 1974: 573. Föreslagen lydelse av sjätte stycket återges enligt prop. 1975/76:191. Se härom nedan s. 27.

JuU 1975/76: 44

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om giftermålsbalken1

dels att i 15 kap. 30 § första stycket ordet ”rätten” skall bytas ut mot ”underrätt”,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 15 kap. 30 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 a §

Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän få ej sitta i rätten. Har målet i underrätten avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Deltaga nämndemän enligt första stycket i målets avgörande, skall vid omröstning gälla vad som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skola dock säga sin mening sist.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i hovrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Balken omtryckt 1973: 645.

JuU 1975/76: 44

3 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives i fråga om föräldrabalken1 dels att 20 kap. 36 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 21 kap. skall införas en ny paragraf, 14 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

36 §

I mål om äktenskaplig börd, I mål om äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt, underhåll vårdnad, umgängesrätt, underhåll

och omyndighetsförklaring eller och omyndighetsförklaring eller

dess hävande äger vad som före- dess hävdande äger vad som före skrives

i 15 kap. 29 och 30 §§ gif- skrives i 15 kap. 29, 30 och 30 a §§

termålsbalken motsvarande till- giftermålsbalken motsvarande till lämpning.

lämpning.

21 kap.

14 §

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt detta kapitel skola nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i hovrätt eller kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Balken omtryckt 1974: 1038.

JuU 1975/76: 44

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom

föreskrives i fråga om lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar dels

att 12, 13 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 i1

Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sitta i rätten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas

1 Senaste lydelse 1974: 577.

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats i sak.

Handlägges mål som avses i

andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringslagen (1956: 623).

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas

JuU 1975/76: 44

10 Nuvarande lydelse

av ledamot i kammarrätten eller av annan tjänsteman vid denna.

12 a

13 I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

15 Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot eller föredragande.

Föreslagen lydelse

av lagfaren ledamot i kammarrätten eller annan tjänsteman vid denna.

I kammarrätts domkrets skall för kammarrätten finnas nämndemän till det antal, som föreskrives av regeringen. Regeringen fastställer för varje län inom domkretsen det antal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Nämndeman i kammarrätt utses genom val. 1 fråga om val av samt valbarhet, rätt till avsägelse, mandatperiod och behörighet för nämndeman i kammarrätt äger vad som föreskrivits om nämndeman i länsskatterätt och länsrätt motsvarande tillämpning.

Regeringen får för visst län förordna att nämndemän i kammarrätt skall väljas bland dem sorn för samma mandatperiod har utsetts till nämndemän i hovrätt. Nämndeman i hovrätt får även i annat fall, om han är behörig därtill, tjänstgöra som nämndeman i den kammarrätt inom vars domkrets han är kyrkobokförd.

I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i hovrätt i tillämpliga delar.

§2

Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot eller föredragande. I fråga om nämndeman i kammarrätt gäller vad som är särskilt föreskrivet.

2 Senaste lydelse 1975:1296.

JuU 1975/76: 44

11 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall ha avlagt domared.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall med tilllämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas av landsting och i förekommande fall kommunfullmäktige, som nyvalts under år 1976. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex år.

3f Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 44

JuU 1975/76: 44

5 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrives att 44 § utlänningslagen (1954: 193)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

44 §

Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av utlänningen. Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär. Förvaltningsdomstols beslut om Förvaltningsdomstols beslut om utvisning må överklagas av utlän- utvisning må överklagas av utlänningen. Klagan föres enligt be- ningen. Klagan föres enligt bestämmelserna i förvaltningspro- stämmelserna i förvaltningspro cesslagen

(1971: 291). cesslagen (1971:291). Vid hand läggning

i kammarrätt av mål om utvisning skall nämndemän ingå i rätten.

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan över allmän domstols dom eller beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Lagen omtryckt 1975:1358.

JuU 1975/76: 44

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom föreskrives att 62 a § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

62 a §

Bestämmelserna i 27 § första stycket andra punkten och andra stycket skola äga motsvarande tillämpning vid prövning i högre rätt av fråga om tvångsintagning.

Vid handläggning i kammarrätt av mål angående tvångsintagning enligt 18 eller 55 §, mål angående villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av sådant anstånd enligt 35 § samt mål angående kvarhållande enligt 45 § skall nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Lagen omtryckt 1971: 307.

JuU J 975/76: 44

7 Förslag till

Lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom föreskrives att i barnavårdslagen (1960: 97)1 skall införas en ny paragraf, 12 kap. 84 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

84 §

Vid handläggning i kammarrätt av mål angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 eller

31 §, mål angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 §, mål angående återupptagande av villkorligt upphörd samhällsvård enligt 43 § första stycket, mål angående förbud att taga barn från fosterhem enligt 50 § första stycket samt mål angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola, dock ej när fråga är endast om intagning av den som omhändertagits för utredning, skall nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Motionerna

I motionen 1975/76: 2347 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen avslår propositionen 1975/76: 153.

I motionen 1975/76: 2348 av herr Turesson (m) hemställs att riksdagen avslår propositionen 1975/76: 153.

I motionen 1975/76: 2366 av fru Jacobsson (m) hemställs att riksdagen beslutar om utredning av reglerna om fullföljd till högsta dom 1

Lagen omtryckt 1971: 308.

JuU 1975/76: 44

stolen och regeringsrätten för jämkning av dessa med anledning av lekmäns deltagande i avgörandena i hovrätt och kammarrätt.

I motionen 1975/76: 2367 av herr Winberg m. fl. (m) hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1975/76: 153 beslutar

1. att den som valts till nämndeman i hovrätt eller kammarrätt icke är behörig att under den tid han är nämndeman vid sådan domstol vara nämndeman vid tingsrätt resp. länsrätt (länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt),

2. att nämndeman vid hovrätt icke äger föra annans talan vid hovrätten eller vid domstolar, som hör under hovrätten.

Utskottet

Nuvarande ordning

Hovrätt är överrätt i mål och ärenden som fullföljs från allmän underrätt. Enligt 2 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) är hovrätt domför med fyra lagfarna ledamöter. Fler än fem ledamöter får ej sitta i rätten.

Det finns sex hovrätter i landet, Svea hovrätt i Stockholm, Göta hovrätt i Jönköping, hovrätten över Skåne och Blekinge i Malmö, hovrätten för Västra Sverige i Göteborg, hovrätten för Nedre Norrland i Sundsvall och hovrätten för Övre Norrland i Umeå. Hovrätterna sammanträder i princip på kansliorterna men skall också årligen på bestämda tider hålla hovrättsting på andra orter inom domkretsen.

I princip avgörs i hovrätt brottmål och tvistemål efter huvudförhandling medan övriga mål, s. k. besvärsmål, avgörs efter föredragning av handlingarna i målet. Närmare bestämmelser om hovrätts organisation och verksamhet finns i hovrättsinstruktionen (1974: 692).

Kammarrätt prövar besvär över beslut i förvaltningsärenden. Kammarrätt är enligt 12 § lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar domför med tre ledamöter. Fler än fyra ledamöter får ej sitta i rätten. Det finns f. n. tre kammarrätter i landet, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg och kammarrätten i Sundsvall. Enligt ett av riksdagen nyligen fattat beslut skall fr. o. m. den 1 januari 1977 inrättas ytterligare en kammarrätt, kammarrätten i Jönköping (prop. 1975/76: 100 bil. 4, JuU 1975/76: 35, rskr 1975/76: 306).

Förfarandet i kammarrätt är skriftligt. Målen avgörs efter föredragning. Muntlig förhandling äger dock rum i viss omfattning.

Tingsrätt är enligt 1 kap. 3 § RB i tvistemål domför med tre eller högst fyra lagfarna, ledamöter. Vid bl. a. måls avgörande utan huvudförhandling är tingsrätten domför med en lagfaren domare. I vissa familjerättsliga tvistemål och ärenden skall dock tingsrätten då saken av -

JuU 1975/76: 44

görs efter huvudförhandling bestå av en lagfaren domare och nämnd. I nämnden skall sitta fem eller högst sex nämndemän.

Enligt nyssnämnda lagrum skall tingsrätt i brottmål bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vid handläggning av större mål får två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten. Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är stadgat strängare straff än böter är tingsrätten domför med endast en lagfaren domare.

Nämndemän deltar även när tingsrätten dömer som fastighetsdomstol och som vattendomstol.

Länsskatterätt och länsrätt består av ordförande och nämndemän. Rätten är i allmänhet domför med ordförande och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får inte sitta i rätten. Nämndemän skall även tjänstgöra i fastighetstaxeringsrätt.

1972 års domarutredning

Genom beslut i april 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om hovrätternas organisation, domarutbildningen och domarkarriären m. m. Utredningen, 1972 års domarutredning, avlämnade år 1974 betänkandet En öppnare domarbana (SOU 1974: 96). Betänkandet innehöll förslag till en genomgripande omdaning av domarkarriären vid såväl de allmänna domstolarna som de allmänna förvaltningsdomstolarna. I betänkandet behandlades också frågor om hovrätts domförhet och hovrättsavdelnings organisation samt om medverkan av lekmän i hovrätt och i kammarrätt. Enligt utredningens förslag skulle i hovrätt lekmän delta vid huvudförhandling i familjemål samt vid huvudförhandling i brottmål som rör brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än två år. I kammarrätt skulle enligt förslaget lekmän medverka i tämligen begränsad omfattning, i huvudsak i mål angående utvisning, tvångsintagning enligt lagen om nykterhetsvård, omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen och i mål som rör verkställighet av dom m. m. rörande vårdnad. När lekmän skulle medverka i hovrätt eller kammarrätt skulle enligt förslaget tre lagfarna domare och två nämndemän ingå i rätten.

Utredningens förslag har remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, som inte upptar några förslag rörande domarutbildning och domarkarriär, föreslås i linje med domarutredningens förslag att nämndemän skall delta vid prövning av vissa mål i hovrätt och kammarrätt. Såvitt gäller hovrätt innebär förslaget att nämndemän skall ingå i hovrätten vid huvudförhandling i brottmål där allvarligare påföljd än böter kan komma i fråga samt i vissa familjerättsmål, alltså i större utsträckning än enligt domarutredningens förslag. I kammarrätt skall en -

JuU 1975/76: 44

ligt propositionen nämndemän ingå endast vid prövning av vissa målkategorier, i huvudsak i överensstämmelse med utredningens förslag.

Hovrätt och kammarrätt skall, då nämndemän deltar, vara domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Nämndemännen skall liksom de lagfarna ledamöterna ha individuell rösträtt. Nämndemännen skall väljas länsvis av landstingen.

Lekmäns deltagande i hovrätt och kammarrätt

I motionerna 2347 och 2348 yrkas avslag på regeringens förslag.

I motionen 2347 framhålls att syftet att stärka allmänhetens insyn i domstolarnas arbete och dess förtrogenhet med rättskipningen bäst tillgodoses genom den pressbevakning som möjliggörs genom domstolsförhandlingarnas offentlighet. Allmänhetens inflytande över rättskipningen kan enligt motionären bäst komma till sin rätt i första instans. Motionären anser att regeringens förslag att ersätta en av de lagfarna domarna med två lekmän innebär en kvalitetssänkning från juridisk synpunkt. Den tyngst vägande invändningen är enligt motionären de praktiska svårigheterna att genomföra regeringens förslag. Motionären påpekar att departementschefen inte gjort något försök att vederlägga kritiken mot förslaget i detta hänseende. Han pekar också på riskerna för att det blir förseningar i hovrättsarbetet, för att handläggningen blir mindre inträngande och för att förslaget får menliga följder för domarutbildningen.

Enligt motionen 2348 är det till fyllest med den insyn och medverkan av lekmän som finns i första instans, där tyngdpunkten i rättskipningen ligger. Starka praktiska skäl talar också enligt motionären mot utvidgning av lekmannainflytandet i domstolsväsendet till att avse även hovrätterna och kammarrätterna, eftersom betydande risker föreligger för en förlängning av de redan nu alltför långa handläggningstiderna. Motionären uppger vidare att kostnaden för reformen kommer att väsentligt överstiga den som beräknats i propositionen samt att det synes vara oklart hur möjligheterna till adjunktionstjänstgöring skall kunna upprätthållas i tillfredsställande omfattning.

Utskottet ansluter sig till den vid remissbehandlingen allmänt omfattade uppfattningen att medverkan av nämndemän i rättskipningen i hovrätt och kammarrätt får anses vara av stort värde, när det gäller att tillgodose allmänhetens intresse av insyn i domstolarnas verksamhet. En reform i sådan riktning är också ägnad att vidmakthålla förtroendet för domstolarna och förebygga misstankar om bristande objektivitet och ovidkommande hänsyn vid dömandet. Den ligger också i linje med utvecklingen att lekmannainflytande ges utrymme på allt fler områden och bör möjliggöra att överinstanserna tillförs erfarenheter och synpunkter, som kan vara av värde framför allt vid bedömningen av bevisvärderings- och påföljdsfrågor.

JuU 1975/76: 44

18 Å andra sidan kan inte bortses från att vissa nackdelar otvivelaktigt kan vara förbundna med en övergång till ett system med nämndemän i hovrätt och kammarrätt. Som närmare utvecklas nedan kan en sådan reform förutom kostnadsökningar medföra en viss tungroddhet i domstolarnas arbete och ge upphov till åtskilliga organisatoriska problem och praktiska olägenheter i övrigt. Nackdelarna i dessa hänseenden bör emellertid inte överdrivas. Kostnadsaspekten får i förevarande sammanhang anses vara av relativt underordnad betydelse, och de praktiska problemen, vilka närmare berörs i det följande, bör som domarutredningen och departementschefen framhåller kunna bemästras. Utskottet finner emellertid samtidigt angeläget framhålla att reformen inte får leda till ökade målbalanser vid domstolarna eller till längre väntetider för allmänheten. Att så inte blir fallet är enligt utskottets mening en förutsättning för reformen och måste, på sätt utvecklas i det följande, förhindras genom särskilda åtgärder. Reformen får inte heller leda till någon försämring av domarutbildningen i överrätt. Utskottet återkommer även till denna fråga.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att lekmän ges plats i hovrätt och kammarrätt. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna 2347 och 2348.

Omfattningen av lekmannamedverkan

När det gäller omfattningen av lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt kan konsekvenserna av regeringens förslag belysas med följande statistiska uppgifter, delvis inhämtade av utskottet och delvis återgivna i en av domstolsverket i november 1975 upprättad promemoria (se prop. s. 41 f.).

År 1974 avgjordes i hovrätt 11 745 mål, varav 2180 tvistemål,

5 496 brottmål och 4 069 övriga mål. Av tvistemålen avgjordes 762 efter huvudförhandling. 350 av dessa var mål, i vilka nämndemän skulle ha medverkat enligt regeringens föreliggande förslag. Av brottmålen avgjordes 3 468 efter huvudförhandling. 2 563 av dessa var mål, i vilka nämndemän skulle ha medverkat enligt regeringens förslag.

Beträffande kammarrätterna beräknade domstolsverket att antalet mål som behöver lekmannamedverkan enligt domarutredningens förslag totalt blir omkring 270, varav omkring 100 per år kommer att avgöras vid förhandling utanför kansliorten.

De återgivna siffrorna visar att regeringens förslag för hovrätternas del innebär att nämndemän kommer att medverka i en mycket stor andel av brottmålen. Andelen är — att döma av 1974 års siffror — beträffande samtliga genom dom avgjorda brottmål större än hälften (52 %) och i fråga om de brottmål som företas till huvudförhandling ca tre fjärdedelar (74 %).

Under remissbehandlingen av domarutredningens förslag och vid

JuU 1975/76: 44

hearing inför utskottet med bl. a. olika företrädare för domstolsväsendet har framlagts åtskilliga synpunkter på de praktiska konsekvenserna av lekmäns deltagande i rättskipningen i hovrätt och kammarrätt. Det har därvid understrukits att en hovrättsavdelning ofta inte tar slutlig ställning i målet omedelbart efter en huvudförhandling. Vid den överläggning som då hålls fattas ofta endast preliminär ståndpunkt och avdelningen samlas senare efter studium av bl. a. tillämplig litteratur och rättsfall för att ta definitiv ställning. Med hänsyn till detta arbetssätt skulle avsevärda komplikationer uppkomma vid lekmannamedverkan i hovrätt, eftersom det inte kan förväntas att lekmännen skall vara tillgängliga för överläggning i samma utsträckning som de lagfarna domarna. Hovrätterna skulle då i stället bli tvungna att hålla tidskrävande slutliga överläggningar i anslutning till huvudförhandlingen. Detta skulle i sin tur leda till att färre mål kunde behandlas vid varje huvudförhandlingsdag och att målavverkningen minskade. Problemen skulle bli särskilt markerade i de hovrätter, främst hovrätten för Övre Norrland, där ett stort antal huvudförhandlingar hålls på orter utanför kansliorten.

Departementschefen uttalar att han är medveten om att en del komplikationer av nu nämnt och liknande slag knappast kan undvikas, särskilt i början när den nya ordningen skall tillämpas. Enligt hans uppfattning har dock olägenheterna överdrivits något. Beträffande svårigheterna att samla rätten till fortsatt överläggning pekar han på att de nya reproduktionsmetodema gör det möjligt att ta kopior av utkast till domen och sända dem med posten till nämndemännen för yttrande. Enligt departementschefen bör det vid ett sådant förfarande ofta vara tillräckligt att utkastet diskuteras per telefon. Departementschefen erinrar vidare om möjligheten att utnyttja s. k. gruppsamtal för överläggning när flera personer skall delta. Det bör enligt departementschefen ankomma på domstolarna att själva komma fram till lämpliga praktiska arbetsformer.

Utskottet kan för sin del instämma i departementschefens uttalande att det inte kan undvikas att en reform i enlighet med regeringens förslag medför vissa olägenheter på det praktiska planet. Det bör observeras att såvitt gäller hovrätterna remisskritiken härvidlag avsåg en mindre genomgripande reform. Sedan svårigheterna när det gäller att inpassa nämndemännens medverkan i hovrätternas vanliga arbetsformer ytterligare belysts vid utskottets nyssnämnda hearing, har utskottet blivit övertygat om att det kan bli ganska stora komplikationer, inte minst när det gäller att rent praktiskt arrangera nämndemännens deltagande i det arbete som måste göras på annan tid än i omedelbar anslutning till förhandling eller motsvarande handläggning i målet. En begränsning av nämndemännens medverkan i hovrätt till ett mindre antal mål skulle självfallet minska dessa svårigheter.

Utskottets uppmärksamhet har också särskilt fästs på frågan hur

Juli 1975/76: 44

den föreslagna reformen kommer att inverka på domarutbildningen, främst vad gäller möjligheten för hovrättsfiskaler till s. k. adjunktion i hovrätten. Sådan tjänstgöring utgör enligt 43 § hovrättsinstruktionen en av förutsättningarna för förordnande till hovrättsassessor. Värdet av adjunktionstjänstgöringen har i olika sammanhang under senare tid understrukits från flera håll, inte minst under remissbehandlingen av 1972 års domarutredning.

Domarutredningen utgick i sitt förslag till lekmannamedverkan i hovrätt och i kammarrätt från att domarutbildningen skulle komma att förändras i enlighet med utredningens förslag i den delen. Detta förslag innebar bl. a. att adjunktionstjänstgöringen som ett obligatoriskt led i domarutbildningen på den allmänna domstolsbanan ej längre skulle behållas. Utredningen kunde därför bedöma domförhetsfrågor och frågor om hovrättsavdelningarnas organisation utan hänsyn till utbildningsbehovet. Som ovan nämnts föreligger emellertid ej nu något förslag till reformering av domarutbildningen. Viss tids adjunktion i hovrätt kommer således även fortsättningsvis att ingå i denna utbildning. Utskottet, som i ett tidigare sammanhang (JuU 1971: 7) understrukit vikten av att de betydelsefulla kraven på kvalificerad domarutbildning tillgodoses, anser för sin del adjunktionstjänstgöringen utgöra ett omistligt inslag i den nuvarande utbildningen.

Enligt 20 § hovrättsinstruktionen bör minst tre ledamöter av hovrätten i dess nuvarande sammansättning vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst i allmän domstol. De nu föreslagna domförhetsreglerna för hovrätt kommer som ovan framhållits att innebära att i en mycket stor del av brottmålen i hovrätt endast tre lagfarna domare kommer att delta i rättskipningen. Med oförändrad organisation i övrigt av hovrättsavdelningama och med fortsatt giltighet av 20 § hovrättsinstruktionen kommer således utrymmet för adjungerade ledamöters deltagande i rättskipningen att minska. I vart fall kommer tjänstgöringen ej att bli så allsidig som nu är fallet. Detta får enligt utskottets mening ses som en inte oväsentlig försvagning av domarutbildningen.

De berörda problemen kan självfallet begränsas genom uppgivande av kravet på att minst tre ledamöter skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst. En sådan lösning är emellertid mindre väl förenlig med det nedan berörda önskemålet att stärka hovrätternas sammansättning.

Med beaktande av de olägenheter som enligt det sagda kan komma att bli förknippade med lekmäns medverkan i överrätt har utskottet övervägt att föreslå en mindre genomgripande reform i huvudsak enligt domarutredningens förslag. Utskottet har också övervägt möjligheten att genomföra reformen etappvis, varvid nämndemän till en början skulle medverka i den omfattning som domarutredningen föreslog. Även en på sådant sätt begränsad reform skulle enligt utskottets

JulJ 1975/76: 44

mening tillgodose det huvudsakliga syftet med att införa ett lekmannainslag i överrätt, nämligen att öka allmänhetens insyn i domstolsarbetet. Den skulle emellertid samtidigt innebära att lekmannasynpunkter som regel inte skulle få göra sig gällande i vissa mål där ett lekmannainflytande enligt utskottets mening framstår som särskilt motiverat. Utskottet syftar här på mål, där valet står mellan ett kortare frihetsstraff och kriminalvård i frihet och mål där över huvud taget allmänpreventiva intressen måste vägas mot individualpreventiva hänsyn som t. ex. i mål angående misshandel eller rattfylleri.

Framför allt med hänsyn till det senast anförda har utskottet stannat för att godta lekmannamedverkan i brottmål i hovrätt i den omfattning som regeringen föreslagit. Mot den föreslagna regleringen i fråga om tvistemålen har utskottet ingen erinran.

Såvitt gäller lekmannamedverkan i kammarrätt överensstämmer propositionen i huvudsak med domarutredningens förslag som allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen. Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag i denna del som innebär att lekmannadeltagandet i kammarrätt kommer att avse endast ett mycket begränsat antal mål. Utskottet vill dock understryka vikten av att lekmannamedverkan i kammarrätt inte leder till någon minskning av den omfattning i vilken muntlig förhandling förekommer.

Vid nyssnämnda ställningstagande rörande omfattningen av lekmannamedverkan har utskottet utgått från att de ovan berörda olägenheterna, i form av organisatoriska och praktiska problem och försämrad domarutbildning, skall kunna bemästras. Som framhållits i föregående avsnitt krävs härför särskilda åtgärder. I detta hänseende vill utskottet anföra följande.

De organisatoriska och praktiska problem som är förknippade med lekmannamedverkan bör före reformens ikraftträdande och i dess inledningsskede ägnas stor uppmärksamhet. Det bör som departementschefen framhåller ankomma på domstolarna att själva komma fram till lämpliga praktiska arbetsformer, men domstolsverket bör vid behov kunna bistå med förslag till lämpliga lösningar. Självfallet bör samråd aga rum med nämndemännen.

Som ovan framhållits kan det inte accepteras att reformen leder till ökade målbalanser vid domstolarna eller till längre väntetider för allmänheten. Balanserna innebär redan med nuvarande ordning på flera håll inte obetydliga svårigheter. Det synes svårt att nu göra några säkra uttalanden om i vilken omfattning reformen föder behov av ytterligare juristledamöter. Hovrätternas för utskottet tillgängliga petita för budgetåret 1977/78 har inte givit någon ledning härvidlag. Åtskilligt synes emellertid tala för att vissa resursförstärkningar kan bli erforderliga, även om inbesparingen av en juristledamot i nämndmål är ägnad att i viss mån kompensera de komplikationer i form av en något tyngre

JuU 1975/76: 44

handläggning som kan uppkomma. Utskottet förutsätter att berörda problem ägnas särskild uppmärksamhet vid budgetarbetet i departementen.

I fråga om uppkommande praktiska problem vill utskottet med anledning av departementschefens ovan återgivna synpunkter rörande överläggning till dom mellan lagfarna ledamöter och nämndemän framhålla att den av departementschefen nämnda metoden med telefonkonferenser bör användas med stor urskillning. Det får självfallet inte bli så att samtal per telefon ersätter reella överläggningar till dom. I huvudsak torde användningen av metoden böra begränsas till frågor av formell natur eller av mer detaljbetonad beskaffenhet (jfr JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 114 f.).

Även reformens verkningar såvitt gäller adjunktionsmöjligheter och domarutbildning i övrigt måste enligt utskottets mening följas med stor uppmärksamhet. Utskottet återkommer i det följande till vissa åtgärder som kan motverka eventuellt uppkommande negativa effekter.

Vad utskottet anfört om behovet av särskilda åtgärder m. m. för att motverka ej önskvärda effekter av reformen bör ges regeringen till känna.

Domförhetsfrågor m. m.

Enligt 2 kap. 4 § RB är hovrätt domför med fyra ledamöter. Domförhetsregeln avser alla mål i hovrätt, dvs. tvistemål, brottmål och besvärsmål. Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen av detta lagrum lämnas i första stycket regler för hovrättens sammansättning i tvistemål och i andra stycket regler för dess sammansättning i brottmål. Några regler för domstolens sammansättning i besvärsmål lämnas inte. För dessa bör, enligt utskottets mening, liksom hittills gälla samma regler som för tvistemål. Lagrummet bör ändras i enlighet härmed.

När det gäller den lagtekniska lösningen kan man hämta ledning i den teknik, som tidigare använts för regleringen i 1 kap. 3 § och 2 kap. 4 § RB av domförheten i underrätt och hovrätt. Denna teknik utgår från att, i den mån det för några särskilda mer begränsade målgrupper utanför den generella regleringen i RB behövs speciella processuella bestämmelser, detta är ett ämne som enligt principerna för RB bör regleras i den lagstiftning som behandlar de särskilda rättsområdena (se prop. 1969: 44 s. 185 ff.). I enlighet härmed bör RB:s regler för hovrättens domförhet ges det innehåll att hovrätten i samtliga mål utom vissa brottmål skall ha juristkollegial sammansättning. Någon hänvisning i fråga om sammansättningen i familjemål till vad som är särskilt föreskrivet (se prop. s. 52) är med hänsyn till det anförda inte erforderlig. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § första stycket RB bör således ges i sak samma innehåll som lagrummet nu har. Anledning föreligger enligt utskottets mening icke att i detta samman -

JuU 1975/76: 44

hang för hovrättsprocessens vidkommande överväga införande i 2 kap. RB av en motsvarighet till bestämmelsen i 1 kap. 8 § om särskild sammansättning av domstolen vid behandlingen av vissa mål [se t. ex. 13 § lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol, 11 kap. 16 § vattenlagen, 67 § patentlagen (1967: 837) och 24 § lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden].

Andra stycket i 2 kap. 4 § RB föreslås i propositionen få följande lydelse: ”1 brottmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten dock domför utan nämndemän med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling”. Första och tredje meningarna innebär att hovrätten i bötesmål blir domför såväl i sammansätt^ ning med nämndemän som i juristkollegial sammansättning. Lydelsen av sista meningen ger vid handen att hovrätten också vid handläggning av brottmål som ej sker vid huvudförhandling skall vara domför såväl med nämndsammansättning som med juristkollegial sammansättning (jfr dock prop. s. 53). En sådan ordning är enligt utskottets mening bäst agnad att möjliggöra praktiska arbetsformer i hovrätterna. Särskilt bör påpekas att den ger möjlighet för en hovrättsavdelning i nämndsammansättning att under en sessionsdag ersätta inställda huvudförhandlingar med föredragningar utan att byta sammansättning. Detta kan vara av särskild betydelse vid förhandlingar utanför förläggningsorten, då en fjärde lagfaren ledamot inte alltid finns tillgänglig. Utskottet tillstyrker i enlighet härmed införandet av möjlighet till alternativ sammansättning vid handläggning av brottmål utan huvudförhandling. Det bör dock understrykas att vid sådan handläggning — liksom vid huvudförhandling i bötesmål — nämndemän bör medverka endast i särskilda fall då det motiveras av praktiska skäl.

Utskottet har med hänsyn till de ändrade domförhetsreglernas befarade negativa inverkan på möjligheterna till adjunktionstjänstgöring övervägt åtgärder för en ökad användning av den större sammansättningen med fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Den föreslagna lagtexten uppställer inte kriterier för användning av denna sammansättning. Departementschefen uttalar i specialmotiveringen att bestämmelsen tillkommit med tanke särskilt på omfattande och långvariga rättegångar samt att det får förutsättas att hovrätten inte använder den annat än när det finns goda skäl härför.

Enligt utskottets mening bör, om adjunktionsproblematiken inte kan lösas på annat sätt, också intresset av att bereda fiskaler adjunktion undantagsvis kunna föranleda användning av den större sammansättningen även då det från andra utgångspunkter ej finns så starka skäl för detta.

JuU 1975/76: 44

24 Såsom departementschefen uttalar bör den valda relationen mellan lagfarna domare och lekmän inte rubbas om den större sammansättningen väljs. Hovrätten bör alltså inleda förhandlingen antingen med fyra lagfarna domare och tre nämndemän eller med tre lagfarna domare och två nämndemän.

I tydlighetens intresse och till följd av den av utskottet förordade ändringen av 2 kap. 4 § första stycket RB bör några smärre redaktionella jämkningar vidtas i paragrafens andra stycke. I tredje stycket bör liksom i paragrafen i övrigt användas ordet ”domare” i stället för ”ledamot”.

Fullföljdsfrågor

I motionen 2366 hemställs att riksdagen med anledning av lekmäns deltagande i rättskipningen beslutar om utredning av reglerna angående fullföljd till högsta domstolen och regeringsrätten.

Motionären erinrar om gällande regler för fullföljd till högsta domstolen och regeringsrätten och framhåller att prövningstillstånd ej kan ges enbart på grund av ett påstående om felaktig rättstillämpning. Motionären påpekar vidare att enligt propositionen lekmännen skall delta på lika fot med juristdomarna även vad gäller ställningstagande i rättsfrågor och att de två nämndemännens röster kan bli avgörande om de lagfarna ledamöterna inte är ense. Invecklade rättsliga spörsmål skulle sålunda, framhåller motionären, kunna avgöras i hovrätt och kammarrätt av icke juridiskt utbildade domare. Det är enligt motionären mot denna bakgrund frågan om fullföljd till de högsta instanserna skall ses, och man bör öppna möjlighet för allmänheten att få rättsfrågor överprövade i högsta domstolen och i regeringsrätten.

De av motionären angivna fullföljdsreglema tillkom 1971 genom ändringar i rättegångsbalken och genom införandet av förvaltningsprocesslagen. Utskottet fann vid riksdagsbehandlingen såvitt gäller ändringarna i rättegångsbalken att de nya bestämmelserna givits en sådan utformning att de med nuvarande rättegångsordning och organisation av tingsrätterna och hovrätterna från rättssäkerhetssynpunkt fick anses godtagbara. Utskottet underströk dock att förslagets genomförande medförde att hovrätt skulle komma att döma som sista instans i väsentligt större omfattning än tidigare. Detta föranledde enligt utskottets mening att alla möjligheter måste tas till vara att stärka hovrätternas sammansättning och funktion samtidigt som de betydelsefulla kraven på kvalificerad domarutbildning tillgodosågs.

I linje med utskottets sålunda uttalade önskemål har i hovrättsinstruktionen införts bestämmelser som i förhållande till vad som tidigare gällde ställer strängare krav på hovrättens sammansättning i fråga om ledamöternas innehav av ordinarie domartjänst. De nya bestämmelserna härom har berörts ovan.

JuU 1975/76: 44

25 Utskottets nyss återgivna synpunkter på vikten av att stärka hovrätternas sammansättning äger alltjämt giltighet. Till den tidigare svårigheten att väga detta intresse mot önskemålet att bereda utrymme för adjunktion för icke ordinarie domare kommer nu också önskemålet att tillgodose intresset av lekmannamedverkan i hovrätt. Det är enligt utskottets mening oundvikligt att man — hur avvägningen än sker — kan få situationer, där intresset av en från renodlat juridisk synpunkt ”stark” sammansättning får vika för de övriga berörda intressena.

Konsekvenserna av den i propositionen föreslagna lekmannamedverkan i hovrätt och kammarrätt i fråga om dömande avdelnings sammansättning är enligt utskottets mening såvitt nu kan bedömas inte sådana att de bör leda till ändring av gällande bestämmelser om fullföljd till högsta domstolen och regeringsrätten. Det kan emellertid vara anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen 2366.

Val av nämndemän m. m.

Departementschefen uttalar i propositionen (s. 49) att han av praktiska och principiella skäl anser att nämndemän bör utses särskilt för hovrätt och kammarrätt. Något förbud mot att samma person utses till nämndeman i både underrätt och överrätt behövs enligt departementschefens mening inte. Han förutsätter att det även utan en uttrycklig regel står klart att ett sådant arrangemang inte är önskvärt.

I motionen 2367 uttalar motionärerna att lagen bör kompletteras med bestämmelser att den som valts till nämndeman i hovrätt eller kammarrätt inte är behörig att under den tid han har detta uppdrag vara nämndeman i tingsrätt respektive länsrätt. Motionärerna anser att det inte minst för allmänhetens tilltro till domstolarnas objektivitet och självständighet är väsentligt med bestämmelser som förhindrar att en och samma person samtidigt kan tjänstgöra i olika instanser.

Utskottet delar departementschefens och motionärernas uppfattning att nämndemän under samma period ej bör få tjänstgöra i både tingsrätt och hovrätt respektive länsdomstol och kammarrätt. Såsom motionärerna framhåller bör uttryckliga regler härom tas in i lag. Föreskrifterna bör beträffande hovrätt tas in som ett nytt andra stycke i 4 kap. 6 § RB och beträffande kammarrätt som ett nytt tredje stycke i 9 § lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. Förbudet bör inte utsträckas att gälla även den som i förvaltningsmyndighet har att handlägga ärende, som ankommer på kammarrätts prövning. I sådant sammanhang torde det vara till fyllest med jävsregeln i 41 § förvaltningsprocesslagen jämförd med 4 kap. 13 § 7. RB.

I nuvarande andra stycket i 4 kap. 6 § bör, med hänsyn till att lagrummet även kommer att omfatta nämndemän med individuell rösträtt, orden ”ur nämnden” bytas ut mot ”sorn nämndeman”.

JuU 1975/76: 44

26 Enligt 12 kap. 3 § andra stycket RB får nämndeman inte föra annans talan vid den domstol han tillhör.

I motionen 2367 framställs yrkande om att ett förbud för hovrättsnämndemän att föra talan vid domstolar under hovrätten' förs in i lagen.

Departementschefen uttalar i propositionen (s. 50) att han inte anser det påkallat att utsträcka förbudet enligt det nyssnämnda lagrummet till att gälla för nämndemän i hovrätt i fråga om domstolar under hovrätten. Enligt departementschefen torde behörighetsbestämmelserna i förening med jävsreglerna utgöra tillräckliga remedier mot olämpliga engagemang härvidlag.

Utskottet delar departementschefens uppfattning och avstyrker därför bifall till motionen i denna del.

Enligt 4 kap. 14 § tredje stycket sista meningen RB får fråga om jäv mot särskild ledamot av nämnd i lägre rätt ej väckas i högre rätt. Med hänsyn till att hovrättsnämndemännen tillerkänns individuell rösträtt kan det enligt utskottets mening ifrågasättas om denna regel skall äga tillämpning beträffande nämndemän i hovrätt. Med hänsyn till att frågan också synes kunna beröra nämndemän i fastighetsdomstol och vattendomstol (2 och 12 §§ lagen om fastighetsdomstol och 11 kap. 1 och 12 §§ vattenlagen) finner utskottet emellertid att spörsmålet inte bör lösas inom ramen för detta ärende utan i stället tas upp av regeringen i lämpligt sammanhang.

Nämndemannaarvode

Utskottet har i samband med årets budgetproposition såvitt gäller anslag till domstolsväsendet bl. a. behandlat motioner rörande ersättning till nämndemän (JuU 1975/76: 29, rskr 1975/76: 266). Utskottet har därvid uttalat att ersättningsfrågan skulle komma att aktualiseras i det nu förevarande ärendet angående nämndemän i hovrätt och kammarrätt. Utskottet vill i detta sammanhang peka på vad JO anfört i sitt remissvar om att tjänstgöringen för nämndemännen i hovrätt och kammarrätt kan bli ganska betungande samt att det vid genomförandet av reformen bör tillses att tjänstgöringsvillkoren i fråga om arvodering o. d. blir sådana att de motsvarar de stora krav som ställs på nämndemän i hovrätt och kammarrätt (JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 508). Ett steg i den av JO förordade riktningen skulle enligt utskottets mening vara att — i likhet med vad som gäller för nämndemän i skatterätt och länsrätt — tillerkänna samtliga nämndemän i överrätt dagarvode ej endast för sammanträdesdag utan även för dag då förberedelsearbete utförts. Sådant arbete, avseende bl. a. inhämtande av underinstansernas avgöranden, torde ju regelmässigt få begäras av dessa nämndemän.

JuU 1975/76: 44

27 Utskottet utgår från att här berörda frågor beaktas av regeringen utan någon särskild hemställan från riksdagen.

Omröstningsregler

I 29 kap. 4 § RB ges omröstningsregler för det fall att i brottmål yppas flera än två meningar bland rättens ledamöter. Bl. a. föreskrivs för visst fall att om det är lika många röster för flera meningar den mening skall gälla som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar. Regeln blir enligt regeringens förslag tilllämplig på hovrätt både med nämndsammansättning och med kollegial sammansättning. Enligt utskottets mening är det naturligt att i förhållandet mellan en lagfaren domare och en nämndeman den förstnämnde i förevarande sammanhang får anses vara ”den främste”.

30 kap. 7 § RB

I propositionen föreslås ändring av 30 kap. 7 § första stycket RB angående överläggning till dom i brottmål. Ändringen avser en sådan jämkning av lagrummet att det skall passa även i hovrätt, där det ankommer på den som berett målet att yttra sig först. Enligt regeringens förslag skall paragrafen i övrigt erhålla oförändrad lydelse. Hänsyn har härvid ej tagits till den ändring av paragrafen som föreslås i propositionen 1975/76: 191. Enligt detta förslag skall nuvarande sista meningen i sjätte stycket om visst bemyndigande för regeringen utgå med hänsyn till den befogenhet som i detta hänseende tillkommer regeringen enligt 8 kap. 13 § regeringsformen. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1977, dvs. samtidigt med de i detta betänkande behandlade förslagen. Utskottet har i sitt betänkande JuU 1975/76: 47 förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget. Utskottet har samtidigt uttalat att båda de berörda förslagen bör behandlas av riksdagen i ett sammanhang. I enlighet härmed föreslår utskottet, som inte heller har någon erinran mot den i förevarande proposition föreslagna ändringen, att riksdagen vid behandling av det nu förevarande betänkandet antar båda förslagen till ändring av 30 kap. 7 § RB.

G iftermålsbalken

Enligt huvudregeln i den föreslagna bestämmelsen i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken är hovrätten vid huvudförhandling i mål som avses i 15 kap. 29 § samma balk domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. De mål som åsyftas är äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll. Om målet i underrätt avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten enligt förslaget domför även i juristkollegial sammansättning enligt huvudregeln i 2 kap. 4 § RB. Om nämndemän deltar i målets avgörande i hovrätt, skall enligt det föreslagna stadgandet vid omröstning gälla vad som är föreskrivet angå -

JuU 1975/76: 44

ende omröstning i tvistemål med den ändringen att nämndemännen skall säga sin mening sist.

Utskottet har ingen erinran mot innehållet i den föreslagna bestämmelsen. I sista stycket bör dock — i analogi med vad som gäller i underrätt för tvistemål med nämndsammansättning (15 kap. 30 § giftermålsbalken) och vad som föreslås gälla för brottmål med sådan sammansättning vid underrätt och i hovrätt (30 kap. 7 § RB) — även föreskrivas att ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne vid överläggningen skall framställa saken och vad lag därom stadgar.

Föräldrabalken

Som inledningsvis anförts har utskottet överlämnat det i propositionen upptagna förslaget till lag om ändring i föräldrabalken till lagutskottet. Anledningen härtill är att det i propositionen 1975/76: 170, som hänvisats till lagutskottet, har föreslagits bl. a. viss ändring i 20 kap. 36 § föräldrabalken, vilket lagrum föreslås ändrat även i den proposition som behandlas i detta betänkande.

Enligt den ändring i 20 kap. 36 § föräldrabalken, som föreslås i det av justitieutskottet till lagutskottet överlämnade lagförslaget, skall de ovannämnda reglerna i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken gälla även beträffande mål om äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt, underhåll och omyndighetsförklaring eller dess hävande.

Utskottet har för sin del ingen erinran mot det i propositionen 153 upptagna lagförslaget men finner angeläget framhålla följande.

Departementschefen påpekar att domförhetsregeln i 30 a § bara skall gälla huvudförhandling. Utskottet vill härtill anmärka att många frågor angående vårdnad och umgängesrätt i tingsrätt handläggs enligt lagen om handläggning av domstolsärenden (jfr JO:s ämbetsberättelse 1975/ 76 s. 116). I sådant fall har tingsrätt enligt 6 § tredje stycket samma lag en sammansättning bestående av lagfaren domare och nämnd. Om tingsrättens beslut förs upp till hovrätt, handläggs saken där som besvärsmål enligt 52 kap. rättegångsbalken. Huvudförhandling kan då inte komma i fråga, endast muntligt förhör med part eller annan.

I följd av att domförhetsregeln i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken begränsas till huvudförhandling blir hovrätten således i dessa mål domför enbart med juristkollegial sammansättning.

Enligt utskottets mening kan skäl anföras mot en sådan ordning, vilken synes stämma mindre väl överens med grundtankarna i propositionen beträffande nämndemäns medverkan i familjerättsmål. Med hänsyn till att frågan berör grundläggande processuella problem som bör övervägas i ett större sammanhang finner emellertid utskottet inte anledning att nu förorda någon ändring i den föreslagna lagtexten (jfr lagutskottets betänkande LU 1975/76: 33).

JuU 1975/76: 44

29 Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar

Enligt den föreslagna lydelsen av 12 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är kammarrätt domför utan nämndemän bl. a. ”vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres”. Då det synes kunna uppstå tvekan om vad som avses med ordet ”målet” vill utskottet i anslutning till departementschefens hänvisning i specialmotiveringen till 34 § förvaltningsprocesslagen påpeka att det här gäller mål eller ärende som är anhängigt i underinstans.

Övrigt

I övrigt föranleder propositionen och motionerna ej någon erinran eller särskilt uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande införandet av nämndemän i hovrätt och kammarrätt avslår motionerna 1975/76: 2347 och 1975/76: 2348;

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande särskilda åtgärder m. m. med anledning av ifrågavarande reform;

3. att riksdagen beträffande reglerna om fullföljd till högsta domstolen m. m. avslår motionen 1975/76: 2366;

4. att riksdagen antar 2 kap. 4 § i det genom propositionen 1975/76: 153 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

2 kap.

4 §

Regeringens förslag Utskottets förslag

Hovrätt är i tvistemål domför Hovrätt är domför med fyra lag med

fyra lagfarna domare, om ej farna domare. Flera än fem lag annat

är föreskrivet. Flera än fem farna domare må ej sitta i rätten,

lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten domför I brottmål är hovrätten dock med tre lagfarna domare och två domför med tre lagfarna domare

nämndemän. Flera än fyra lag- och två nämndemän. Flera än fyra

farna domare och tre nämndemän lagfarna domare och tre nämnde må

ej sitta i rätten. Förekommer män må ej sitta i rätten. Förekom ej

anledning att döma till svårare mer ej anledning att döma till svå straff

än böter, är hovrätten dock rare straff än böter, är hovrätten

domför utan nämndemän med den domför även med den samman sammansättning

som sägs i första sättning som sägs i första stycket,

stycket. Detsamma gäller vid hand- Detsamma gäller vid handläggläggning, som ej sker vid huvud- ning, som ej sker vid huvudför förhandling.

handling.

JuU 1975/76: 44

30 Regeringens förslag

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

Utskottets förslag

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

5. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76: 2367 i motsvarande del (yrkande 1 delvis) antar 4 kap. 6 § i det under 4 angivna lagförslaget med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

4 kap.

6 §

Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet eller den del därav som hör till hovrätten, och ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må någon samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått som nämndeman vare ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

6. att riksdagen antar 30 kap. 7 § i det under 4 angivna lagförslaget med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

30 kap.

7 Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten, framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

§x

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i rätten, framställe ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne saken och vad lag stadgar därom.

1 Senaste lydelse 1974: 573.

JuU 1975/76: 44

31 Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.

När mål avgjorts, skall skriftlig När mål avgjorts, skall skriftlig underrättelse om utgången i målet underrättelse om utgången i målet

snarast givas den tilltalade. När- snarast givas den tilltalade.

mare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

7. att riksdagen antar det under 4 angivna lagförslaget i den mån det icke omfattas av utskottets hemställan ovan;

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken med den ändringen att 15 kap. 30 a § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

15 kap.

30 a §

Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän få ej sitta i rätten. Har målet i underrätten avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Deltaga nämndemän enligt förs- Deltaga nämndemän enligt första stycket i målets avgörande, skall ta stycket i målets avgörande, skall

vid omröstning gälla vad som är vid överläggningen ordföranden

föreskrivet angående omröstning i eller, om målet beretts av annan

JuU 1975/76: 44

32 Regeringens förslag Utskottets förslag

tvistemål. Nämndemännen skola lagfaren domare, denne framställa

dock säga sin mening sist. saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall gälla vad som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skola dock säga sin mening sist.

9. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76: 2367 i motsvarande del (yrkande 1 delvis) antar följande

Förslag till

-Lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxerings rätt och länsrätt

Härigenom föreskrives att 9 § lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

9 §!

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Valbar till nämndeman i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och ej har fyllt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankommunala skatterätten får utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd eller under länsstyrelse lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, socialvårdskonsulent, lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman.

Nämndeman i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt får ej samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år. Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

10. att riksdagen antar de i propositionen under nr 4—7 framlagda lagförslagen;

11. att riksdagen beträffande förbud för nämndeman att föra annans talan avslår motionen 1975/76: 2367 i denna del (yrkande 2).

Stockholm den 25 maj 1976

På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON 1 Senaste lydelse 1975:1297.

JuU 1975/76: 44

33 Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson i Kumla (s) och herr Mathsson i Fagersta (s).

Reservationer

1. vid 1 i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som beträffande införandet av nämndemän i hovrätt och kammarrätt anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med ”Med beaktande” och slutar på s. 21 med ”anföra följande” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående anslutit sig till uppfattningen att medverkan av nämndemän i rättskipningen i överrätt får anses vara av stort värde, när det gäller att tillgodose allmänhetens intresse av insyn i domstolarnas verksamhet. Av det ovan sagda framgår också att en reform i enlighet med regeringens förslag i vart fall såvitt gäller hovrätterna för med sig åtskilliga problem av praktisk art. Det synes ofrånkomligt att dessa leder till ökade balanser vid domstolarna och längre väntetid för allmänheten. En sådan utveckling kan under inga förhållanden accepteras. Balanserna och väntetiderna är redan med nuvarande ordning besvärande.

Reformen skulle vidare, som framgår av vad utskottet ovan anfört, kunna få ogynnsam inverkan på domarutbildningen och då framför allt på möjligheterna till adjunktion. De angivna svårigheterna är enligt utskottets mening så stora att de inte kan bemästras utan resursförstärkningar främst på personalsidan som i dag inte kan anses realistiska.

På anförda skäl bör den föreslagna reformen därför göras mindre genomgripande. Den naturliga begränsningen såvitt gäller brottmålen som här träder i förgrunden är enligt utskottets mening att såsom skett i domarutredningens förslag låta nämndemän delta endast i de brottmål där en allvarligare påföljd kan bli aktuell. Även en på sådant sätt begränsad reform kan enligt utskottets mening tillgodose det huvudsakliga syftet med att införa ett lekmannainslag i överrätt, nämligen att öka allmänhetens insyn i domstolsarbetet. Utskottet förordar sammanfattningsvis i linje med domarutredningen att lekmannamedverkan i brottmål i hovrätt inskränks till mål angående brott för vilket är stadgat fängelse

i mer än två år.

Mot den föreslagna regleringen i fråga om tvistemålen har utskottet ingen erinran.

Såvitt gäller lekmannamedverkan i kammarrätt överensstämmer förslaget i huvudsak med domarutredningens förslag. Som framgår av vad

JuU 1975/76: 44

ovan anförts innebär det i sak att lekmannadeltagandet i kammarrätt kommer att avse endast ett mycket begränsat antal mål. Utskottet har inte heller någon erinran mot regeringens förslag i denna del. Utskottet vill dock understryka vikten av att lekmannamedverkan i kammarrätt inte leder till någon minskning av den omfattning i vilken muntlig förhandling förekommer.

Vid nyssnämnda ställningstagande rörande omfattningen av lekmannamedverkan utgår utskottet från att de ovan berörda olägenheterna i form av organisatoriska och praktiska problem skall kunna bemästras. Utskottet vill dock i detta hänseende anföra följande.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen beträffande införandet av nämndemän i hovrätt och kammarrätt med anledning av motionerna 1975/76: 2347 och 1975/76: 2348 godkänner vad utskottet anfört i denna del.

2. vid 2 i utskottets hemställan

av fröken Mattsson (s), herrar Larfors (s), Nilsson i Visby (s), fru Bergander (s), fru Andersson i Kumla (s) och herr Mathsson i Fagersta (s), som beträffande särskilda åtgärder m. m. med anledning av ifrågavarande reform anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 22 som börjar med ”Även reformens” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Även reformens verkningar såvitt gäller adjunktionsmöjligheter och domarutbildning måste enligt utskottets mening följas med stor uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att utskottet utgår från att här berörda frågor beaktas av regeringen.

dels att den mening i utskottets betänkande på s. 23 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”för detta” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar departementschefens uppfattning.

3. vid 4 i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som, under förutsättning av bifall till reservationen nr 1, anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 22 under rubriken ”Domförhetsfrågor” med ”Enligt 2 kap. 4 § RB” och slutar på s. 24 med ”för 'ledamot’ ” bort ha följande lydelse:

Huvudregeln om hovrättens domförhet bör liksom f. n. vara att hovrätten är domför med fyra lagfarna domare. Vidare bör i enlighet med regeringens förslag hovrätten, då nämndemän skall ingå, ha en sammansättning av tre lagfarna domare och två nämndemän. Domförhetsreg -

JuU 1975/76: 44

lema i 2 kap. 4 § RB bör med hänsyn härtill och till utskottets ovan redovisade uppfattning angående omfattningen av lekmannamedverkan i hovrätt erhålla den lydelse som framgår av utskottets hemställan nedan.

Även med den av utskottet sålunda förordade utformningen av lekmannamedverkan kan den situationen uppkomma att de två nämndemännen och en av de lagfarna domarna överröstar de båda andra lagfarna domarna. Om den lagfarne domaren som röstar med nämndemännen är en adjungerad ledamot, således en icke färdigutbildad domare, kan enligt utskottets mening detta från rättssäkerhetssynpunkt ej anses tillfredsställande med hänsyn till att hovrätt i princip är sista instans. Utskottet finner det emellertid ej lämpligt att endast för att undvika den nu berörda nackdelen bryta den gällande principen med ett tvåinstanssystem. I stället bör det i hovrättsinstruktionen lämnas en ovillkorlig föreskrift att då hovrätten dömer med tre lagfarna domare och två nämndemän de lagfarna domarna skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domarämbete. Intresset av att bereda adjungerade fiskaler tillfälle att delta i avgöranden även av de grövre brottmål, som det här är fråga om, bör kunna tillgodoses inom ramen för reglerna om användning av den större sammansättningen med fyra lagfarna domare och tre nämndemän. Härtill återkommer utskottet i det följande.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen antar 2 kap. 4 § RB i det genom propositionen 1975/76: 153 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att lagrummet erhåller följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

2 kap.

4 §

Hovrätt är i tvistemål domför Hovrätt är domför med fyra lag med

fyra lagfarna domare, om ej farna domare. Flera än fem lag annat

är föreskrivet. Flera än fem farna domare må ej sitta i rätten,

lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten domför Vid huvudförhandling i brott med

tre lagfarna domare och två mål angående brott för vilket är

nämndemän. Flera än fyra lagfar- stadgat fängelse i mer än två år

na domare och tre nämndemän må är hovrätten dock domför med tre

ej sitta i rätten. Förekommer ej lagfarna domare och två nämnde anledning

att döma till svårare män. Flera än fyra lagfarna do straff

än böter, är hovrätten dock mare och tre nämndemän må ej

domför utan nämndemän med den sitta i rätten. sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

JuU 1975/76: 44

36 Regeringens förslag

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

Utskottets förslag

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 7*0047