Med anledning av motion om påföljdssystemet vid trafiknykterhetsbrott m. m.
JuU 1975/76:8
Justitieutskottets betänkande 1975/76:8
med anledning av motion om påföljdssystemet vid trafiknykterhetsbrott' m. m.
Motionen
I motionen 1975:1113 av herr Larsson i Öskevik m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär dels att förslag till ett mera nyanserat påföljdssystem vid rattonykterhetsbrott i huvudsak enligt förslag i betänkandet Trafiknykterhetsbrott snarast möjligt föreläggs riksdagen, dels att förslag skyndsamt föreläggs riksdagen om en förstärkning av nykterhetsvårdens resurser, så att ett mera nyanserat påföljdssystem kan genomföras.
Betänkande angående trafiknykterhetsbrott
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 februari 1966 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för utredning angående lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott. De sakkunniga (trafiknykterhetsbrottskommittén) avgav i september 1970 betänkandet (SOU 1970:61) Trafiknykterhetsbrott - Förslag 1970.
Kommitténs förslag innebär sammanfattningsvis bl. a. följande. Den nuvarande uppdelningen av trafiknykterhetsbrott i två svårighetsgrader, rattfylleri och rattonykterhet, bör enligt kommittén bibehållas. 1 fråga om det straffbelagda områdets avgränsning anser kommittén att lagstiftningen också i fortsättningen bör bygga på en fast nedre promillegräns vid 0,5 promille. Den promillegräns som markerar skillnaden mellan rattonykterhet och rattfylleri föreslås sänkt från 1,5 till 1,2 promille. Den nuvarande strafflindringsregeln om mildrande omständigheter vid rattfylleri föreslås ersatt med en bestämmelse att det i ringa fall av rattfylleri skall dömas enligt en lindrigare straffsats.
Beträffande påföljdsbestämningen vid trafiknykterhetsbrott anser kommittén att den sedan länge varit schablonmässig och onyanserad. Vid rattfylleri tillämpas av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel ovillkorligt fängelsestraff av en ä två månaders längd. Vid rattfylleri med moped anses enligt kommittén dock mildrande omständigheter oftast föreligga med resultat att straffet då stannar vid enbart böter. Vid rattonykterhet tillämpas huvudsakligen bötesstraff, men i viss utsträckning förekommer också enligt kommittén korta fängelsestraff. Kommittén framhåller att denna fasta praxis - bortsett från vissa speciella undantagsfall - i allt väsentligt behållits även efter det att brottsbalken trädde i kraft år 1965.
Kommittén anser det önskvärt med ett mer nyanserat påföljdsval. För sådana rattfyllerister som inte har alkoholproblem och inte heller i övrigt
1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 8
JulJ 1975/76:8
har behov av en individualpreventivt inriktad behandling bör valet stå mellan å ena sidan villkorlig dom i förening med höga böter och å andra sidan fängelse. Avgörande för valet mellan dessa alternativ torde enligt kommittén i regel bli hur pass allvarligt det aktuella rattfylleribrottet är. Om sålunda blodalkoholhalten ligger nedåt 1,2 promille eller brottet eljest framstår som mindre allvarligt bör i de flesta fall väljas villkorlig dom i förening med böter. Om däremot rattfylleriet är av mer allvarlig karaktär - eller det är fråga om återfall - bör under de i övrigt angivna omständigheterna i regel väljas fängelse. Beträffande rattfyllerister med alkoholproblem har kommittén tänkt sig att på dem bör i allmänhet tillämpas skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling. Denna påföljd avses i huvudsak komma i fråga i fall där brottet utgör rattfylleri men den skall kunna förekomma även vid rattonykterhet i fall där påtagliga alkoholproblem föreligger. Är rattfylleribrottet av svårare beskaffenhet bör enligt kommitténs mening i skyddstillsynen i regel ingå behandling i tillsynsanstalt. Så bör också ofta ske om brottet utgör återfall.
Kommitténs mening är att skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling skall kunna utvecklas till en verklig behandlingsform. Kommittén har granskat vilka förutsättningar som finns för ett sådant behandlingssystem, däribland frågan vilka resurser som finns för genomförande av behandlingen. Vidare har kommittén dragit upp riktlinjer för hur systemet skall fungera.
Beträffande körkortsfrågan framhåller kommittén betydelsen av att denna fråga vävs in på ett meningsfyllt sätt i den nykterhetsvårdande behandlingen. Om det kan ställas i utsikt för den dömde att han kan fä tillbaka körkortet tidigare om han sköter sig torde detta enligt kommittén underlätta möjligheterna att uppnå ett gynnsamt behandlingsresultat. Eftersom det emellertid åvilade den år 1961 tillkallade trafikmålskommittén att göra en översyn av körkortsreglerna vid trafiknykterhetsbrott läggs i betänkandet inte fram något utarbetat förslag i denna fråga. Kommittén framhåller emellertid att det är ytterst väsentligt att man finnér en lösning på denna fråga.
Kommittén har också övervägt i vilken utsträckning man för personer med alkoholproblem som begår trafiknykterhetsbrott bör kunna tillämpa påföljden överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård, dvs. den vård inom sociallagstiftningens ram som ges sådana personer som är alkoholmissbrukare. Tillämpningen av denna påföljd, som innebär att den dömde lämnas helt utanför kriminalvården, förutsätter ett mer avancerat alkoholmissbruk som synes föreligga endast hos en mindre del av dem som begår trafiknykterhetsbrott. Även om ifrågavarande förutsättning är uppfylld anses enligt nuvarande praxis överlämnande till nykterhetsvård vid rattfylleri kunna ske endast i speciella undantagsfall. Kommittén anser att denna påföljd bör kunna tillämpas i något större utsträckning än för närvarande.
Även kostnadsfrågorna tas upp av kommittén. Beträffande kostnaderna
JuU 1975/76:8
för den nykterhetsvårdande behandling som avses äga rum på alkoholpolikliniker eller liknande behandlingsorgan eller hos särskild alkoholläkare anser kommittén det ligga närmast till hands att kriminalvården får stå för kostnaderna.
I betänkandet framlades vidare bl. a. förslag om befogenhet för polisen att i vissa fall ta rutinmässiga utandningsprov samt om ändring i trafikbrottslagen i syfte att begränsa olägenheterna med s. k. tillbakaräkning.
Betänkandet har remissbehandlats. Kommitténs förslag om rutinmässiga alkoholutandningsprov och åtgärder för att begränsa det s. k. tillbakaräkningsproblemet har lett till viss lagstiftning år 1974 (se nedan). Förslagen i övrigt är f. n. föremål för regeringens prövning.
Trafikmålskommitténs betänkande
Trafikmålskommittén slutredovisade sitt uppdrag år 1972 genom framläggandet av betänkandena (SOU 1972:70-72) Rätten till ratten. I betänkandena föreslås en genomgripande körkortsreform. Förslagen innebär bl. a. att allmän straffpåföljd och körkortsingripande skall samordnas så att tiden för körkortsåterkallelse skall minskas samt att allmän domstol skall avgöra körkortsfrågor med anledning av trafikbrott. Betänkandena har remissbehandlats och prövas nu av regeringen.
Motion vid 1973 års riksdag
Vid 1973 års riksdag väcktes en motion, vari yrkades förslag till vissa ändringar i lagstiftningen rörande trafiknykterhetsbrott. Önskemålen gällde bl. a. påföljderna vid trafikonykterhet. I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av motionen (JuU 1973:12) anförde utskottet att frågorna i motionen behandlats i trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande. Utskottet, som förutsatte att proposition på grundval av kommitténs förslag skulle komma att utan onödigt dröjsmål föreläggas riksdagen, fann ej anledning föregripa de ställningstaganden i ett större sammanhang som förestod beträffande de i motionen upptagna spörsmålen. På grund härav avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Lagstiftning om trafiknykterhetsbrott vid 1974 års riksdag
I propositionen 1974:154 med förslag till viss lagstiftning om trafiknykterhetsbrott förelädes riksdagen förslag till en tidsbegränsad lag som medgav att viss försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov skulle få äga rum som ett led i samhällets åtgärder för främjande av trafiknykterheten. I propositionen föreslogs också bl. a. en ändring i trafikbrottslagen (1951:649) som innebar att det s. k. tillbakaräkningsproblemet skulle försvinna. Till grund för förslagen låg trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande. I propositionen framhöll departementschefen att vid ett slutligt
Juli 1975/76:8
ställningstagande till kommitténs förslag beträffande påföljder vid trafikonykterhet, vars genomförande i sin tur torde utgöra en förutsättning för den vidgade tillämpning av ansvarsbestämmelserna för rattfylleri som blir följden av kommitténs förslag om en sänkt promillegräns, måste de allmänpreventiva synpunkterna ägnas särskild uppmärksamhet. Det torde därvid enligt departementschefen inte råda någon tvekan om att risken för upptäckt och lagföring i allmänhet har väsentligt större betydelse än de i enskilda fall utmätta påföljderna. Han framhöll vidare att upptäcktsrisken f. n. kan antas vara förhållandevis liten. Det var sålunda angeläget att ändra detta förhållande.
Enligt departementschefen skulle man genom en försöksverksamhet få en säkrare uppfattning om både hur rutinproven uppfattas av allmänheten och hur de i övrigt utfaller i den praktiska tillämpningen. Rutinprovens effekt från brottsbekämpningssynpunkt skulle också kunna bli föremål för vissa studier. Man skulle samtidigt också kunna få ett bättre underlag för ett samlat ställningstagande till kommitténs betänkande i stort.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1974:37) med anledning av propositionen tillstyrkte utskottet bifall till de framlagda lagförslagen.
Lagen (1974:1145) om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov trädde i kraft den 1 januari 1975 och gäller till utgången av juni 1976.
1 lagstiftningsärendet behandlade utskottet också ett motionsyrkande om påföljden för rattonykterhet. Utskottet framhöll att vad utskottet anfört år 1973 alltjämt ägde giltighet. Utskottet anförde därutöver att försöksverksamheten med rutinmässiga alkoholutandningsprov kunde antas ge bättre underlag för ett samlat ställningstagande till trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande i stort, inte minst beträffande valet av påföljder. På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionsyrkandet.
Utskottet
1 motionen 1113 yrkas att riksdagen skall föreläggas förslag till ett mera nyanserat påföljdssystem vid trafiknykterhetsbrott i huvudsaklig överensstämmelse med trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande. Motionärerna begär också förslag om en förstärkning av nykterhetsvårdens resurser så att ett mera nyanserat påföljdssystem kan genomföras.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan framlades i trafiknykterhetskommitténs år 1970 avlämnade betänkande förslag till ett flertal åtgärder i syfte att effektivisera kampen mot trafiknykterhetsbrotten. Förslagen innebar bl. a. införandet av ett mera nyanserat påföljdssystem.
I likhet med motionärerna anser utskottet att en reform på trafiknykterhetslagstiftningens område snarast bör komma till stånd. Enligt utskottets mening bör emellertid resultatet av den av 1974 års riksdag beslutade försöksverksamheten med rutinmässiga alkoholutandningsprov avvaktas, in -
JuU 1975/76:8
nan ställning tas till hur lagstiftningen närmare bör utformas. Som utskottet framhöll förra året, då frågan om påföljden för rattonykterhet var aktuell, kan nämligen försöksverksamheten antas ge ett bättre underlag för ett samlat ställningstagande till trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande i stort, inte minst beträffande valet av påföljder. När erfarenheterna från försöksverksamheten utvärderats, bör proposition på grundval av kommitténs förslag utan onödigt dröjsmål föreläggas riksdagen.
Utskottet utgår från att det behov av resursförstärkningar inom nykterhetsvården och kriminalvården som kan uppkomma vid en övergång till ett annat påföljdssystem vid trafiknykterhetsbrott övervägs i samband med propositionsarbetet.
Med hänvisning till vad sålunda anförts anser utskottet att motionen inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1975:1113.
Stockholm den 11 november 1975
På justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Larfors (s), Jönsson i Malmö (s). Westberg i Ljusdal (fp). Nygren (s), Schött (m), Nilsson i Visby (s), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson i Kumla (s) och herr Raneskog (c).