Med anledning av motioner angående det statliga utrednings- och remissväsendet
KU 1975/76: 3
Konstitutionsutskottets betänkande 1975/76:3
med anledning av motioner angående det statliga utrednings- och remissväsendet I
detta betänkande behandlas tre motioner med anknytning till det statliga utrednings- och remissväsendet. Två av motionerna tar upp frågor som rör utredningarnas sätt att arbeta och presentera sina förslag. Den tredje behandlar remisstidens längd för utredningsbetänkanden.
Motionerna
I motionen 1975:130 av fru Tillander (c) hemställs ”att riksdagen ger regeringen till känna 1. vad i motionen anförts beträffande krav på en ur informationsmässig synpunkt lämplig tidtabell för framläggandet av utredningsförslag, 2. vad i motionen anförts beträffande krav på att i utredningsdirektiv också intages krav på en från allmänhetens synpunkt riktig pedagogisk presentation”.
I motionen framhålls att det är ett allmänt önskemål att debatten med anledning av framlagda utredningar breddas så mycket som möjligt. För närvarande är det enligt motionären ”en trång krets av experter, politiker och speciellt intresserade journalister som hinner följa med och sätta sig in i de allt talrikare utredningsförslagen”. Som några av orsakerna till detta anförs utredningsförslagens stora antal, deras omfattning och svårbegripliga språk och inte minst människors begränsade fritid. Därför föreslås i motionen att en utredning bör framläggas vid en tidpunkt som är lämplig inte bara från politiska utgångspunkter utan också från informationssynpunkt. Bl. a. bör man ta hänsyn till mängden av utredningar under året.
Motionärerna anför vidare att insynen från allmänheten ofta är helt utesluten under utredningstiden. Desto viktigare är det enligt motionären att allmänheten kommer till tals när utredningen presenteras och att tiden för remissbehandlingen blir tillräckligt lång för ställningstaganden. Enligt motionen borde det prövas om inte utredningen kan presentera material som diskussionsunderlag under utredningstiden. Den pedagogiska uppgiften måste enligt motionären ”på ett helt annat sätt än nu vara integrerad i det svenska utredningssystemet”.
I motionen 1975:664 av fru Diesen m. fl. (m) hemställs ”att riksdagen anhåller att regeringen utfärdar rekommendationer om begränsning av offentliga utredningar till mer hanterligt format och omfång”.
I motionen hävdas, att omfångsrika betänkanden som SIA:s huvudbetänkande och betänkandet Demokrati på arbetsplatsen i själva verket utgör ”ett hot mot demokratin, eftersom många människor, som är intresserade
1 Riksdagen 1975/76. 4 sam!. Nr 3
KU 1975/76: 3
av de problem som behandlas, varken har tid eller ork att tränga igenom dessa luntor”. Enligt motionen bör en utredning omfatta högst 300 sidor.
I motionen 1975:666 av fru Göthberg (c) och fru Andersson i Hjärtum (c) hemställs ”att riksdagen hos regeringen kräver att tiden för yttrande i anledning av förslag från statliga kommittéer och arbetsgrupper får sådan längd att remissorganen på ett tillfredsställande sätt kan ta del av materialet och utarbeta meningsfulla yttranden”.
I motionen riktas kritik mot remisstidernas längd. Enligt motionen är det från demokratisk synpunkt väsentligt att kommunala organ och organisationer får tillräcklig tid att diskutera de förslag som de skall yttra sig över. Längre remisstider än hittills föreslås därför komma till stånd, särskilt när det gäller stora och övergripande frågor.
Utredningarnas sätt att arbeta och presentera sina förslag
Nuvarande regler
Allmänna bestämmelser om utformningen av utredningsbetänkanden ges i den s. k. kommittékungörelsen (1946:394). I 2 § stadgas bl. a. att vid avfattande av betänkande bör tillses, att större vidlyftighet ej användes än ämnets natur gör oundgängligt. I anvisningarna till denna paragraf heter det vidare:
Det bör noga övervägas om och i vad mån historiker, redogörelser för det aktuella läget och jämförelser med utländska förhållanden äro erforderliga för belysning av kommitténs ställningstaganden och förslag.
Statistiskt material bör icke redovisas i betänkande i vidare mån än som kan anses erforderligt som underlag för kommitténs analyser och uttalanden.
Innefattar betänkande förslag till löneställning för befattningshavare, böra de tänkta arbetsuppgifterna och kompetenskraven preciseras samt jämförelse göras med lönegradsplaceringen för andra befattningshavare inom statsförvaltningen.
Mera omfattande betänkanden böra innehålla en så fullständig sammanfattning av förslaget att den med behållning kan läsas oberoende av betänkandet i övrigt.
Beträffande den språkliga utformningen av betänkande bör uppmärksammas vad professor Erik Wellander anfört i sin Undersökning av kommittésvenskan (Statens offentl. utredn. 1950:26).
Några regler om utredningarnas sätt att arbeta ges inte i kommittékungörelsen. Däremot föreskrivs ett system för rapportering av arbetsplaner (1 §) och verksamhetsberättelser (9 S) till vederbörande departementschef.
Frågornas tidigare behandling
Under de senaste åren har en rad olika förslag beträffande utredningarnas arbetssätt och redovisningsmetoder framförts i motioner till riksdagen. För en översikt över bl. a. dessa förslag hänvisas till bilaga 1 i betänkandet Rap -
KU 1975/76: 3
port om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14), vilket behandlas utförligare nedan.
I sina av riksdagen godkända betänkanden över motioner i dessa ämnen under åren 1970-1972 (KU 1970:24, 1971:18, 1972:36) hänvisade konstitutionsutskottet till att pågående arbete med grundlagsfrågorna borde avvaktas innan några ställningstaganden gjordes från riksdagens sida. Gemensamma reservationer från c, fp och m avlämnades till dessa betänkanden. Däri uttalade sig reservanterna bl. a. till förmån för motionsförslag om offentlig redovisning efter materialinsamlingsskedet och om redovisning av alternativa förslag (1970, 1971), om offentliga utfrågningar (1971), om utfärdande av en normalinstruktion med rekommendationer för utredningarnas arbete (1971) samt om regler för bl. a. formerna för offentliggörandet av faktamaterial under utredningsarbetets gång (1972).
Med anledning av motioner vid 1973 års rikdag anförde utskottet (KU 1973:44) enhälligt att det borde vara möjligt att öka insatserna i fråga om information om statliga utredningar. Utskottet erinrade om att nämnden för samhällsinformation har till uppgift att verka för samordning av de statliga organens informationsinsatser. Enligt utskottet var det självfallet av stor betydelse att utredningarna i görligaste mån tillhandahåller sådant faktamaterial som kan lämnas ut och att detta sker på ett så tidigt stadium som möjligt under utredningsarbetet. Utskottet ansåg det vara mycket värdefullt om utredningarna i större utsträckning än hittills kunde utge diskussionspromemorier, faktamaterial m. m. under arbetets gång. - Betänkandet godkändes av riksdagen.
Informationsaspekten på utredningsväsendet berördes också i några motioner till 1974 års riksdag. Utskottet (KU 1974:51) förklarade sig dela motionärernas syn på vikten av att de offentliga utredningarna utformas och offentliggörs på ett sätt som underlättar allmänhetens information och därmed stimulerar den offentliga debatten. Detta kan enligt utskottets mening bl. a. ske genom utgivning av sammanfattningar och populärversioner. Med hänsyn till det intresse som allmänt ägnas informationsfrågorna torde det enligt utskottet kunna förutsättas att informationsaspekten och även sådana frågor som möjligheterna att på lättillgängligt och icke kostnadskrävande sätt få del av olika utredningsförslag i hög grad kommer att beaktas. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida ansågs därför inte erforderlig. - Betänkandet som var enhälligt godkändes av riksdagen.
Förslag lill reformer av utredningsväsendet
En arbetsgrupp inom statsrådsberedningen bildades i januari 1974 med uppgift att undersöka möjligheterna till reformer av utredningsväsendet. Gruppen, i vilken ingått först tre, sedan fyra statssekreterare presenterade i juni 1975 betänkandet Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Gruppen har låtit sammanställa en omfattande katalog över de förslag till
1* Riksdagen 1975/76. 4 sami. Nr 3
KU 1975/76: 3
ändringar i kommittéväsendet som under årens lopp har förts fram i skilda sammanhang. I betänkandet diskuteras ett urval av dessa förslag. Vissa av dem avvisas av arbetsgruppen. Andra förslag ställer sig gruppen positiv till men anser att de bör undersökas och utformas mera ingående av arbetsgrupper bestående av tjänstemän inom regeringskansliet. En tredje grupp av förslag anses möjliga och lämpliga att pröva i praktiken utan att de behöver föregås av någon ytterligare utredning.
De förslag som granskats av arbetsgruppen berör skilda aspekter av utredningsväsendet. Av särskilt intresse i detta sammanhang är arbetsgruppens förslag rörande uppläggningen av utredningsverksamheten och beträffande utredningsbetänkandenas omfång och språk. När det gäller den första frågan konstateras i betänkandet att en av kommittéväsendets främsta förtjänster ligger i den elasticitet som utmärker systemet. Utredningsarbetet kan, menar arbetsgruppen, organiseras och planeras med tanke på förhållandena i varje särskilt utredningsobjekt. Som följd härav kan utredningsarbetets uppläggning knappast regleras av författningsbestämmelser. Arbetsgruppen betonar däremot det angelägna i att i direktiven ägnas stor uppmärksamhet åt frågan om arbetets planering.
I fortsättningen diskuterar arbetsgruppen fyra olika modeller för uppläggning av utredningsarbetet. Enligt modell A skulle utredningen syfta till att utforma två eller flera alternativa lösningar. Denna modell vill arbetsgruppen inte mera generellt tillråda, bl. a. med hänvisning till att syftet med en utredning i vissa fall uppenbarligen är att skapa kompromisslösningar. Det finns emellertid, menar arbetsgruppen, utredningsuppgifter, där en inriktning på alternativ har skäl för sig, t. ex. när uppgiften går ut på förutsägelser om framtiden, på uppställande av långsiktiga mål för samhällsverksamheten eller på angivande av vägar att nå sådana mål.
Modell B innebär att utredningsarbetet skall inledas med en etapp som ägnas åt materialinsamling och som mynnar ut i ett offentliggörande av faktadelen. 1 sin renodlade form avvisas denna modell av arbetsgruppen som både orealistisk och olämplig. Enligt gruppen är det mer rationellt att låta överväganden och faktainsamling löpa jämsides under ömsesidig påverkan. Detta ställningstagande innebär dock inte att gruppen skulle ta avstånd från att en utredning under arbetets gång ger offentlighet åt utförda undersökningar.
Enligt modell C skulle utredningen efter en tids arbete lägga fram ett principförslag i form av ett delbetänkande, som remissbehandlades. Förslaget jämte remissutfallet kunde eventuellt föranleda regeringen att ge nya direktiv. Därefter skulle utredningen fullfölja arbetet och avge slutbetänkande. Arbetsgruppen konstaterar att metoden med ett särskilt principbetänkande under arbetets gång redan har praktiserats av flera kommittéer, t. ex. av ämbetsansvarskommittén, socialutredningen och bygglagutredningen. Gruppen vill inte avråda från modellen men ifrågasätter om den inte representerar en mellanform som har vissa olägenheter, främst vid remiss -
KU 1975/76: 3
behandlingen av principbetänkandet. Å ena sidan läggs betänkandet fram på ett för sent stadium av utredningsarbetet för att utredningen skall kunna påverkas i valet av principlösning. Å andra sidan kommer betänkandet i ett för tidigt skede av arbetet för att remissinstanserna skall kunna bedöma förslagets konsekvenser fullt ut.
Modell D innebär att utredningsarbetet från början inriktas på överväganden av vilka huvudalternativ som står till buds. Samtidigt bedrivs behövlig materialinsamling. När huvudalternativen till lösning vuxit fram inom utredningen, redovisas de i en PM, som offentliggörs. Viss remissbehandling kan också äga rum. Redovisningen granskas inom departementet, som eventuellt ger utredningen mer preciserade direktiv. I dessa, såväl som i de ursprungliga direktiven, kan anges en tidsram för arbetet. Enligt arbetsgruppen har denna uppläggning av utredningsarbetet flera förtjänster. Den skulle göra det möjligt för myndigheter och opinionsbildare att på ett tidigt stadium av utredningsarbetet framföra vägledande synpunkter. Vidare skulle denna uppläggning öka regeringens möjligheter att genom direktiv styra utredningens inriktning och tidsplaner. Modellen kan, anser arbetsgruppen, medge att direktivskrivningen delas upp i två etapper. Mindre möda skulle då behöva ägnas åt de ursprungliga direktiven, som uttryckligen kunde anges som preliminära.
Enligt arbetsgruppen är alltså ett huvudsyfte med modell D att bereda regeringen ett säkrare underlag för fortsatt direktivgivning till utredningen. Gruppen anser därför, att det bör vara departementet som utser remissinstanser och anger vad yttrandena skall avse.
För att få ett säkrare grepp om modellens fördelar och nackdelar föreslår arbetsgruppen att den används för några utredningar som tillsätts under den närmaste tiden. Arbetsgruppen framhåller därvid att den föreslagna uppläggningen av kommittéarbetet inte passar alla utredningar. Beträffande vissa utredningsuppgifter kan det enligt gruppen vara ogörligt eller meningslöst att formulera alternativ.
Den kritik som riktas mot att åtskilliga betänkanden är alldeles för omfattande anser arbetsgruppen vara beaktansvärd. Enligt arbetsgruppen finns det en viss risk för att mycket utförligt presenterade utredningsförslag inte blir diskuterade och penetrerade med tillräcklig omsorg. I framtiden bör utredningarna, menar arbetsgruppen, mera målmedvetet än hittills eftersträva ett koncentrerat skrivsätt. Normalt bör själva huvuddelen av ett betänkande kunna rymmas på högst 300 trycksidor. Arbetsgruppen avvisar emellertid tanken på att meddela formliga rekommendationer eller bindande direktiv till kommittéerna om högsta tillåtna sidantal.
Ett annat av gruppens förslag för att göra betänkanden mera lättillgängliga går ut på att betänkandet delas upp i flera volymer som är relativt fristående från varandra. Metoden har praktiserats av flera utredningar men kan enligt arbetsgruppen drivas längre. Uppdelningen bör enligt gruppen syfta till att utredningens egentliga förslag och den allmänna motiveringen får plats i
KU 1975/76: 3
ett band med hanterligt omfång, medan eventuella specialmotiveringar, vetenskapliga och tekniska undersökningar, redogörelser för förhållanden i andra länder o. d. trycks i separata volymer. Fristående sammanfattningar måste i vissa fall utges som ersättning eller komplement till en uppdelning. Sammanfattningar avsedda för en större publik bör enligt arbetsgruppen inte vara ett koncentrat av betänkandetexten utan ges en mer populär och lättillgänglig utformning.
Beträffande utredningsspråket framhåller arbetsgruppen att en viktig strävan bör vara att göra det så enkelt, tillgängligt och levande som ämnet medger. Gruppen anser bl. a. att vardagligare ord och uttryckssätt ofta har tillräckligt uttrycksvärde och vidare att förkortningar ibland försvårar läsningen för lekmannen.
Frågor rörande utredningsbetänkandenas omfång, uppdelning och språkliga utformning föreslås bli föremål för fortsatt behandling i en av de tidigare nämnda arbetsgrupperna. Råd i dessa frågor bör enligt arbetsgruppen ha sin plats i en kommittéhandbok.
Rapporten har gjorts till föremål för remissbehandling. Remisstiden gick ut den 1 oktober 1975.
Från regeringskansliet har inhämtats att två arbetsgrupper, bestående av tjänstemän inom regeringskansliet, tillsatts för att närmare utveckla vissa förslag i rapporten. Den ena arbetsgruppen sysslar med frågor som har anknytning till kommittéarbetets ”inre” organisation. Den andra behandlar den administrativa servicen åt kommittéerna och administrationen av kommittéväsendet. Vidare har erfarits att en översyn av nu pågående utredningar inletts inom de olika departementen.
Remisstiden
Nuvarande ordning m. m.
I RF 7 kap. 2 § föreskrivs att ”vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter”. Vidare stadgas där att också sammanslutningar och enskilda skall lämnas tillfälle att yttra sig i nödvändig omfattning. Som framgår av denna bestämmelse är remissförfarandet ett led i regeringsärendenas beredning. Remiss behöver därför inte beslutas vid regeringssammanträde utan avgörs av vederbörande departementschef eller med stöd av 17 § i departementsinstruktionen (1965:386) av chefstjänsteman eller, efter departementschefens bestämmande, av annan tjänsteman i departementet.
Frågan om remisstidens längd för utredningsbetänkanden har på senare tid uppmärksammats inom statsrådsberedningen. I skrivelse till statssekreteraren i november 1974 har statsrådsberedningen framhållit vikten av att remisstiderna bestäms så, att bl. a. kommunerna ges reella möjligheter att behandla remitterade förslag. Skrivelsen var närmast föranledd av en från
KU 1975/76: 3
7 Svenska kommunförbundet vidarebefordrad framställning från Norrköpings kommun till förbundet, vari kommunen hemställt att förbundet med statsrådsberedningen tar upp frågan om remisstiderna och därvid ”med kraft hävdar behovet av längre remisstider”.
Statsrådsberedningen överlämnade samtidigt för statssekreterarnas kännedom en ett år äldre skrivelse från beredningen till Svenska kommunförbundet i samma fråga. I denna skrivelse framhölls bl. a. följande:
Det ligger i sakens natur att om remissförfarandet skall fylla sin funktion så måste remissinstanserna ha tillräckligt tid till till sitt förfogande för att penetrera den fråga det gäller. Det är också en strävan inom kanslihuset att sätta remisstiderna så att de utvalda instanserna får ett med hänsyn till frågans omfattning och instansernas arbetsförhållanden skäligt rådrum för behandling av remissen. När remisstidens längd bestäms beaktas naturligtvis också eventualiteten av s. k. underremisser, t. ex. från länsstyrelse till kommuner inom länet.
Förhållandena kan emellertid ibland vara sådana att remisstiden måste göras kortare än vad som i och för sig hade varit önskvärt, läget kan t. ex. vara det att en kommitté aviserat sitt betänkande till en viss tidpunkt. Med utgångspunkt häri har departementet planerat sitt beredningsarbete och meddelat riksdagen när proposition i ämnet är att vänta. Försenas sedan betänkandet - till följd av tekniska eller andra skäl - kan det bli nödvändigt att korta ned den ursprungligen planerade remisstiden för att den uppgjorda tidsplanen skall kunna hållas och svårbemästrade rubbningar i riksdagsarbetet undvikas. Av samma skäl kan man tvingas att utnyttja sommarmånaderna för remissbehandlingen.
Sammanfattningsvis konstaterades i skrivelsen från statsrådsberedningen att man vid bestämmandet av remisstidens längd måste ta hänsyn till flera, ibland mot varandra stridande intressen. Enligt beredningen är det därför knappast möjligt att generellt föreskriva att remisstiden skall ha en viss minsta längd eller att undvika att i remisstiden inräkna vissa månader av året.
Vidare skall nämnas att i samband med årets granskningsarbete företogs en kartläggning av vissa aspekter av det statliga utrednings- och remissväsendet, bl. a. en undersökning av remisstidens längd för betänkanden avlämnade under 1974 (se KU 1975:12 s. 129-132). I undersökningen klassindelades remisserna med hänsyn till remisstidens längd i månader. Det största antalet remisser (29 96) föll i klassen 1-2 månader och det minsta antalet (3 96) i klassen mindre än en månad. Antalet remisser med en remisstid av mer än ett halvår uppgick till 6 96. Medianvärdet för remisstidens längd under 1974 låg mellan 2 och 3 månader.
Frågans tidigare behandling
Vid 1973 års riksdag behandlades en motion (1973:979) av herr Schött (m) om föreskrifter rörande remissbehandling. 1 motionen anfördes att det var synnerligen angeläget att regeringen utfärdade föreskrifter, innebärande
KU 1975/76: 3
att departementen för remissbehandling beviljar generöst tilltagna remisstider, särskilt mot bakgrund av att huvuddelen av remissbehandlingen på lokal nivå sker i två steg genom att länsstyrelserna regelmässigt samordnar de lokala remisserna.
Motionsyrkandet avstyrktes av utskottet. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.
Utskottet
I motionerna lämnas förslag till olika åtgärder i syfte att förbättra möjligheterna till information m. m. beträffande offentliga utredningar. Enligt motionen 1975:130 bör eftersträvas att utredningsförslagen presenteras på ett pedagogiskt riktigt sätt och framläggs vid tidpunkter som är lämpliga från informationssynpunkt, varvid bör tillses att tiden för remissbehandling blir tillräckligt lång. Sistnämnda krav framförs också i motionen 1975:666. I motionen 1975:664 framhålls att många utredningsbetänkanden är omfångsrika och därmed svårhanterliga. Enligt motionen bör utfärdas rekommendationer i syfte att åstadkomma en begränsning härvidlag.
Utskottet vill erinra om att stor uppmärksamhet i skilda sammanhang under senare år ägnats det offentliga utrednings- och remissväsendet. Det kan nämnas att utskottet i samband med sin årliga granskning av regeringsärendenas handläggning tagit upp olika frågor på detta område. 1 årets granskningsbetänkande redovisades sålunda en ganska omfattande undersökning som bl. a. gällde remissbehandling av utredningsbetänkanden (se KU 1975:12 s. 127-132).
Riksdagen har vidare under senare år haft att behandla åtskilliga motioner om utrednings- och remissväsendet. Utskottet framhöll med anledning av motioner till 1973 års riksdag (KU 1973:44) värdet av att insatserna för att förbättra medborgarnas information om pågående utredningar kunde ytterligare ökas. Sålunda borde utredningarna i större utsträckning än hittills kunna utge diskussionspromemorior, faktamaterial m. m. under utredningsarbetets gång för att härigenom främja den allmänna debatten samtidigt som utredningarna skulle tillföras ytterligare material för sina ställningstaganden. Vad utskottet anfört godtogs av riksdagen.
Motsvarande tankegångar framförde utskottet 1974 (KU 1974:51). Därvid underströks vikten av att utredningsbetänkandena utformas och offentliggörs på ett sätt som underlättar allmänhetens information och därmed stimulerar den offentliga debatten. Detta syfte kunde enligt utskottet bl. a. uppnås genom sammanfattningar och populärversioner av utredningsbetänkanden. Även i detta fall ställde sig riksdagen bakom utskottets ställningstagande.
Det skall vidare erinras om att en särskild arbetsgrupp inom statsrådsberedningen, vari ingått fyra statssekreterare, tidigare detta år lämnat vissa förslag till reformer av utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Bl. a. uttalas
KU 1975/76: 3
r
att arbetet i vissa utredningar lämpligen kan indelas i två faser, varvid verksamheten först inriktas på överväganden av huvudalternativ till lösning av den aktuella frågan och på materialinsamling. Förslagen offentliggörs i en promemoria som kan bli föremål för viss remissbehandling och därefter granskning i vederbörande departement. Därvid kan i mån av behov utfärdas mer preciserade direktiv för utredningens fortsatta arbete. Arbetsgruppen förordar att man för vissa utredningar försöksvis inför denna ordning.
Vidare anser arbetsgruppen att utredningarna bör eftersträva ett mer koncentrerat skrivsätt, så att omfånget av ett betänkande normalt inte överstiger 300 trycksidor. Arbetsgruppen avvisar emellertid tanken på att utfärda rekommendationer eller bindande direktiv i detta hänseende.
För att ytterligare underlätta möjligheterna att ta del av betänkandena föreslår arbetsgruppen att de oftare än hittills delas upp på olika volymer som är relativt fristående från varandra. Sammanfattningar av betänkandena, avsedda för en större publik, bör enligt arbetsgruppen inte endast vara ett koncentrat av betänkandetexten utan ges en mer populär och lättillgänglig utformning.
Beträffande frågan om remisstidens längd kan nämnas att statsrådsberedningen i skrivelse till departementen framhållit vikten av att remisstiderna bestäms så, att bl. a. kommunerna ges reella möjligheter att behandla remitterade förslag.
Som framgått av det anförda kan konstateras att de frågor som tagits upp i motionerna är föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang. Av stort intresse är därvid de förslag till olika åtgärder som den nämnda arbetsgruppen inom statsrådsberedningen lagt fram. Det är utskottets förhoppning att dessa förslag leder till förbättringar av utredningsväsendet. Bl. a. bör de medföra att informationen om innehållet i utredningsbetänkandena kan göras lättare tillgänglig för allmänheten och remissinstanserna. Enligt utskottet är det självfallet av stor vikt att remisstiden anpassas så, att remissinstanserna får tillräckligt rådrum för sina ställningstaganden. Det är utskottets avsikt att även i fortsättningen följa utvecklingen på utrednings- och remissväsendets område och därvid behandla övergripande frågor.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att något särskilt riksdagsinitiativ med anledning av motionerna inte är erforderligt.
Utskottet hemställer
att riksdagen förklarar motionerna 1975:130, 1975:664 och 1975:666 besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 14 oktober 1975
På konstitutionsutskottets vägnar HILDING JOHANSSON
KU 1975/76: 3
10 Närvarande: herr Johansson i Trollhättan (s), fru Thunvall (s), herrar Mossberg (s), Fiskesjö (c), Svensson i Eskilstuna (s), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Karlsson i Malung (s), Nordin (c), Olsson i Edane (s), Molin (fp), Johansson i Malmö (s), fru Jacobsson* (m) och herr Berndtson (vpk).
* Ej närvarande vid justeringen.
Särskilt yttrande
av herrar Fiskesjö (c) och Jonnergård (c):
Det offentliga utredningsväsendet uppfattas traditionellt i första hand som ett led i förberedelsen av regeringens propositioner. Detta är enligt vår mening ett för snävt betraktelsesätt. Med den omfattning och den betydelse som utredningsväsendet fått i vårt land är det naturligt att se utredningsverksamheten som en mera allmän samhällsangelägenhet. Det offentliga utredandet skall åstadkomma ett allsidigt och konstruktivt beslutsunderlag men också ge underlag för en bred allmän debatt i viktiga samhällsfrågor.
De brister som finns i utredningsväsendet och som till dels berörs i de av utskottet behandlade motionerna gäller båda de här antydda funktionerna. Det är således angeläget med en fortgående reformering och förnyelse av utredningsväsendet. Några viktiga aspekter och krav som därvidlag särskilt bör beaktas är enligt vår mening följande:
1. De offentliga utredningarna bör ha ett brett parlamentariskt inslag. Därmed befrämjas kunskapsspridningen, öppenheten och den allmänna debatten. Den tendens som funnits att lägga allt större del av utredningsverksamheten inom departement och ämbetsverk samt att tillsätta rena expertutredningar bör således brytas.
2. Utredningstiderna bör kortas ner. Genom att utredningsarbetet inom ett området pågår över många år stryps initiativ och debatt och angelägna reformer fördröjs. Om utredningarna förses med tillräcklig personal bör tidsramarna kunna sättas betydligt snävare än vad som nu är vanligt utan att kvaliteten på utredningsprodukten försämras.
3. Utredningarna bör, där det är möjligt, utarbeta alternativa förslag som underlag för remissbehandling och allmän debatt. Den nuvarande metodiken leder ofta tili en fixering vid en enda handlingslinje. Det borde ofta vara möjligt att föra ut två eller flera genomarbetade lösningar till prövning och debatt som en förberedelse för de slutliga besluten.
4. Utredningsförslagen bör presenteras på ett sätt som gör dem begripliga och överblickbara för en bredare allmänhet. Språket kan förenklas, expertoch detaljanalyser framläggas i bilagor, volymen på själva utredningsbetänkandet begränsas etc.
5. Remisstiderna bör vara så generöst tilltagna att remissinstanserna får en reell möjlighet till en allsidig sakbehandling av utredningsförslagen. De
KU 1975/76:3
remisstider på två till tre månader som numera blivit vanliga gör det särskilt besvärligt för t. ex. organisationer och kommuner att bereda remissvaren i olika led av förtroendevalda organ. En omsorgsfull remissbehandling är av stort värde inte minst för riksdagens slutliga ställningstaganden.