Med anledning av motioner om vidgad rätt till ersättning för behandlingsskador inom sjukvården

LU 1975/76: 17

Lagutskottets betänkande 1975/76:17

med anledning av motioner om vidgad rätt till ersättning för behandlingsskador inom sjukvården

I detta betänkande behandlar utskottet motionerna 1975/76:300 av herr Ahlmark m. fl. (fp), 1975/76:544 av herr Gillström (s), 1975/76:1100 av herr Carlshamre m. fl. (m, s och c), 1975/76:1112 av fru Marklund m. fl.

(vpk) och 1975/76:1115 av herr Nyhage m. fl. (m). Motionerna redovisas nedan på s. 3-6.

Företrädare för socialdepartementet, Landstingsförbundet, Patientförsäkringen, Sveriges läkarförbund, Sveriges tandläkarförbund och Legitimerade sjukgymnasters riksförbund har inför utskottet framfört synpunkter på motionsförslagen.

Gällande ordning

Skadestånd

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej underkastade någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen åligger det arbetsgivare att svara för bl. a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar(s. k. principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är således tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att det kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma” fel. Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och en av flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet, som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren men som tillsammans innebär en avsevärd brist i aktsamheten.

Skadeståndslagen är tillämplig även på sådana skador som uppstår till följd av att en viss industriell produkt har skadebringande egenskaper. Neu 1

Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 17

Lu 1975/76:17

rosedynfallet utgör exempel på en sådan s. k. produktskada. En förutsättning för skadeståndslagens tillämplighet är emellertid att fel eller försummelse av någon befattningshavare kan visas föreligga. I vissa fall av produktskador är det tänkbart att ersättning kan utgå enligt regler om skadestånd i kontraktsförhållanden. Det nuvarande rättsläget är emellertid sådant att den som blir utsatt för en s. k. produktskada i åtskilliga situationer saknar möjlighet att få full gottgörelse för sin skada.

Försäkringar

I samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen och ett konsortium, bestående av de större försäkringsbolagen, har skapats ett särskilt försäkringssystem kallat "Patientförsäkring vid behandlingsskada”. Samtliga landstingskommuner och de tre kommuner som står utanför landstingen har fr. o. m. den 1 januari 1975 anslutit sig till försäkringen. Efter förhandlingar mellan socialdepartementet och försäkringskonsortiet om hur det vidgade ersättningsansvaret för behandlingsskada skall införas vid statliga inrättningar med uppgifter inom hälso- och sjukvård har regeringen i december 1974 godkänt ett avtal av motsvarande innebörd som sjukvårdshuvudmännens avtal. Statens avtal omfattar bl. a. den tandvård som bedrivs vid universiteten i Lund, Göteborg och Umeå samt vid Karolinska institutet. Avtalet omfattar dock ej den barntandvård, specialisttandvård och tandvård åt patienter i sluten vård, som sker vid dessa institutioner. Denna tandvård omfattas i stället av de kommunala och landstingskommunala sjukvårdshuvudmännens försäkringsavtal.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari 1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande bäras av patienten. 1 enlighet härmed gäller försäkringen vid oförutsedda skador i direkt samband med hälso- och sjukvård, om skadan orsakats vid undersökning, medicinering eller behandling, dock inte om skadan är en naturlig eller sannolik följd av åtgärden, eller om skadan orsakats vid olycksfall, dock endast inom lokal eller område där hälso- eller sjukvård bedrivs eller i samband med sjuktransport.

Vissa undantag finns. Försäkringen gäller inte vid skador som har orsakats av läkemedel, tekniskt hjälpmedel eller sjukvårdsmateriel som använts enligt gällande anvisningar, eller orsakats av smitta eller infektion som överförts utan direkt samband med ingrepp eller annan behandling.

Ersättning utgår för inkomstförlust, läkar- och sjukhusvård, sveda och värk, lyte och men samt rehabilitering. Vid dödsfall ersätts begravningskostnader samt förlust av underhåll.

LU1975/76: 17

3 Försäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada på så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till andra förmåner, som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal m. m.

Ett särskilt samarbetsorgan. Patientförsäkringens samrådsgrupp, har bildats av sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet. Gruppen har till uppgift att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelsema.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har inrättats en skadenämnd, som består av sex ledamöter. Ordföranden utses av regeringen, som också utser en ledamot som företrädare för allmänheten. Övriga ledamöter utses av sjukvårdshuvudmännen och försäkringsgivarna. Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjutes dit. Skadelidande, sjukvårdshuvudman eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden. Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet hänskjutas till skiljemän.

Även inom andra områden förekommer försäkringar mot ansvar för skador till följd av viss verksamhet. Sådana ansvarsförsäkringar är liksom patientförsäkringen frivilliga. Endast i mycket begränsad utsträckning föreligger lagstadgad skyldighet att ha ansvarsförsäkring. Ägare och förare av motorfordon har ett strängt skadeståndsansvar, och detta ansvar skall enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon vara täckt genom trafikförsäkring för fordonet. Från den 1 juli 1976 ersätts trafikförsäkringslagen av trafikeskadelagen (1975:1410). En annan form av obligatorisk ansvarsförsäkring är den försäkring som innehavare av atomanläggning är skyldig att teckna enligt atomansvarighetslagen (1968:45). Ibland skall det också finnas försäkring på flygplan enligt luftfartslagen (1957:297) och på fartyg enligt lagen (1973:1198) om ansvar för oljeskada till sjöss.

En skadelidande är emellertid inte uteslutande hänvisad till skadevållaren och dennes eventuella försäkring utan kan få ersättning för skadan även på annat sätt, främst genom socialförsäkringen.

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt yrkesskadeförsäkringen. Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte. Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning för inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård och sjukhusvård samt mediciner etc. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en skadad få förtidspension eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada - yrkesskadelivränta från yrkesskadeförsäkringen. Pension eller sjukbidrag förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 96, livränta nedsättning med minst 10 96. Till efterlevande utgår familjepension från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada - efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen. Invaliditets- och efterlevandeförmånerna kan kompletteras med

1* Riksdagen 1975/76. 8 sami Nr. 17

LU 1975/76:17

vissa tillägg. Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen och samtidigt har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall försäkringsersättningen reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt - gruppförsäkringar - eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är exempel på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat exempel är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på arbetsmarknaden år 1972. Ett tredje exempel är förarplatsförsäkringen. Personförsäkringar inom denna kategori är för det mesta s. k. summaförsäkringar. Därmed menades ursprungligen att ett visst på förhand överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i periodiska poster) då skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan också vara anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss nivå). Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas normalt inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Vissa statistiska uppgifter

Under år 1975 inkom 684 skadeanmälningar till patientförsäkringen och under januari och februari 1976 294 anmälningar. Av de år 1975 inträffade skadefallen var 202 inte ersättningsbara enligt försäkringsvillkoren. I övriga 482 fall har tillhopa utbetalats över 8 milj. kr. Omkring 25 procent av fallen avsåg behandlingsskador i form av sjukhussjuka, i 20 procent av fallen hade patienterna fätt tandskador och i mellan 10 och 15 procent av fallen var skadan orsakad av rena olycksfall.

Motionerna

1 motionen 1975/76:300 av herr Ahlmark m. fl. (fp) yrkas att riksdagen uttalar att de som drabbats av behandlingsskada innan patientförsäkringen trädde i kraft bör ges en fullgod ersättning.

Till stöd för yrkandet framhåller motionärerna (motiveringen finns i motionen 1975/76:269) att det är en orättvisa, att desom fått behandlingsskador före patientförsäkringens ikraftträdande inte kan få ersättning. Enligt motionärerna bör den skadeprövningsnämnd som tillsatts i samband med den nya försäkringen få pröva även tidigare inträffade skador. I de fall anspråken anses rimliga bör landstingen stå för kostnaderna.

I motionen 1975/76:544 av herr Gillström (s) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om undersökning av möjligheterna att som ersättningsgrund för patientförsäkringen införa även begreppet "onormalt förlängd sjukvårdstid vid kirurgiskt ingrepp”.

LU 1975/76:17

5 Motionären framhåller att vid i och för sig vanliga operationer då komplikationer tillstöter, patienten kan förvägras ersättning från patientförsäkringen under hänvisning till att komplikationen berott på infektion som funnits före ingreppet. Enligt motionären kan exempelvis en blindtarmsoperation med åtföljande infektion leda till en sjukhusvistelse om fem veckor och en sjukskrivningsperiod om 14 veckor. Motionären anser att patientförsäkringens bestämmelserom utbetalning inte är tillräckligt flexibla och att det bl. a. torde vara möjligt att som grund för utbetalning också lägga komplikationer som avsevärt förlänger sjukhusvistelse och sjukskrivning. För enklare kirurgiska ingrepp torde det enligt motionären vara möjligt att fastställa en normaltid för sjukskrivning och att medge ersättning till patient som är sjukskriven mer än exempelvis 10 dagar utöver normaltiden.

1 motionen 1975/76:1100 av herr Carlshamre m. fl. (m, s och c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att medicinalansvarskommittén får i uppgift att utreda och föreslå åtgärder syftande till obligatoriskt försäkringsskydd mot behandlingsskador i sjukvården.

Enligt motionärerna finns det inga garantier i de enskilda fallen att försäkringsskydd föreligger inom den enskilda vårdsektorn. Mestadels har t. ex. privatpraktiserande läkare tecknat försäkringar som står för den ekonomiska sidan vid behandlingsskador. Men, framhåller motionärerna, någon skyldighet föreligger inte inom den enskilda vårdsektorn, lika litet som det egentligen gör inom den offentliga. Motionärerna ser det som en stor brist att det ekonomiska skyddet för patienter i händelse av behandlingsskada skall garanteras genom frivilliga åtaganden, oavsett vilken vårdsektor det gäller, och anser att bristen bör undanröjas genom på lämpligt sätt reglerade skyldigheter att teckna försäkring som förutsättning för vårdverksamhet.

I motionen 1975/76:1112 av fru Marklund m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av en lag om allmän obligatorisk patientförsäkring, i enlighet med de principer som anges i motionen, att föreläggas riksdagen;

2. att riksdagen uttalar

a) att även tandläkarhögskolorna bör ingå i en allmän patientförsäkring;

b) att äldre skadefall bör regleras enligt nu gällande försäkringsrättsliga regler och att förslag härom av regeringen bör föreläggas riksdagen.

Motionärerna framhåller att patientförsäkringen i vissa avseenden är otillräcklig. Sålunda föreligger det enligt motionärerna inte någon skyldighet att teckna försäkring för dem som är privatpraktiserande inom sjukvården (läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och terapeuter). Det är också möjligt att undandra sig ersättningsskyldighet vid skadeansvar genom bolagsbildning. Motionärerna erinrar om att det inte heller finns någon försäkring som täcker läkemedels- och produktskador exempelvis på grund av felaktig utrustning. Vidare pekar motionärerna på att patienterna vid tandläkarhög -

LU 1975/76:17

skolorna ännu är oförsäkrade, vilket innebär att deras skadeståndsrättsliga ställning skiljer sig från patienternas vid övriga statliga och landstingskommunal sjukvårdsinrättningar. De framhåller också att patientförsäkringen inte gäller patienter som skadats före den 1 januari 1975. För dessa patienter kvarstår fortfarande svårigheterna att fl ersättning.

Enligt motionärernas uppfattning bör en ny lag om allmän obligatorisk patientförsäkring införas med följande regler. Rätten att utöva sjukvårdande verksamhet skall vara knuten till tecknande av patientförsäkring enligt den norm som anges i lagen. För försäkringen skall gälla strikt skadeansvar. Den bör dessutom vara utformad som en sjuk- och olycksfallsförsäkring. Försäkringsobligatoriet skall även omfatta företag som tillverkar och/eller försäljer läkemedel och sjukvårdsutrustning. I en sådan försäkring bör även tandläkarhögskolorna ingå.

Motionärerna anser vidare att en reglering av ersättningsanspråk på grund av skador som inträffat före den 1 januari 1975 bör komma till stånd och behandlas enligt samma försäkringsrättsliga regler som gäller för den nya patientförsäkringen.

I motionen 1975/76:1115 av herr Nyhage m. fl. (m) yrkas att riksdagen begär att regeringen på lämpligt sätt beaktar vad i motionen anförts om en inventering av patienter och personal samt ersättning rörande den s. k. sjukhussjukan.

Till stöd för yrkandet framhålls i motionen att såväl patienter som personal inom sjukvården tycks under senare år i ökad omfattning drabbas av stafylokockinfektion, s. k. sjukhussjuka. Enligt motionärerna bör sjukhussjukan genom olika åtgärder kunna begränsas. De skadefall som ändå uppkommer omfattas i vad gäller patienterna numera av sjukvårdshuvudmännens vidgade ersättningsansvar. Vidare torde sjukdomen i fråga, fortsätter motionärerna, framdeles komma att klassas som yrkessjukdom eller yrkesskada. Den vårdpersonal som drabbas kommer därigenom att komma i åtnjutande av en betydligt vidgad ekonomisk ersättning.

Motionärerna hänvisar till att olika undersökningar lämnat något skiljaktiga besked om omfattningen av inträffade sjukdomsfall. Uppgifterna varierar mellan 3 % och 9 % i vad gäller patienterna. För 1 % ligger medelvårdtiden på 5 till 7 dagar och infektionen är därefter hävd. För övriga krävs inte i regel så stora insatser men för en grupp blir konsekvenserna så svåra att livsvarig sjukdom blir följden. En del av dessa svårt drabbade måste gå sjukskrivna till och från i mer än årslånga perioder, andra åter måste förtidspensioneras.

Enligt motionärerna har diskussioner under en tid förts om hur man skulle kunna ekonomiskt ersätta redan tidigare inträffade svåra skadefall. Motionärerna anser att det ställer sig svårt att lösa sådana problem retroaktivt men att det kan visa sig att det är fråga om ett så pass litet antal svårare fall inom varje landstingsområde att kostnaderna för någon form av vederlag är överkomliga. I så fall anser motionärerna att det är i högsta grad befogat

LU 1975/76: 17

med ett undantag från regeln att retroaktivitet ej skall tillämpas, då det gäller skadeståndsersättning. Eventuellt kan motionärerna tänka sig någon form av gemensamt ansvarstagande inom hela huvudmannagruppen för att därigenom åstadkomma en utjämning av de ekonomiska åtagandena.

Enligt motionärerna är det oklart hur många människor som råkat ut för de svårare följderna av sjukhussjukan. Dessutom är inte alltid orsakssammanhanget helt klarlagt. I forsta hand bör man därför, anser motionärerna, företaga en inventering för att komma till klarhet härom och erhålla underlag för vidare diskussioner i ersättningsfrågan. Det är önskvärt att regeringen i samband med sina överläggningar med sjukvårdshuvudmännens företrädare angående ekonomiska frågor m. m. aktualiserar frågan om ersättning till patienter, som drabbats av den s. k. sjukhussjukan före den 1 januari 1975, samt frågan om den inventering som förutsätter sådan ersättning.

Vissa utredningar

År 1974 tillkallades en utredning, medicinalansvarskommittén(S 1974:02), för att utreda vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården. Enligt direktiven skall utredningen företa en allsidig översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården och därvid överväga i vilken utsträckning sådan personal i fortsättningen bör vara underkastad speciell tillsyn. Utredningen skall vidare pröva frågor om ansvarsnämndens verksamhet samt överväga åtgärder för att förbättra kontakten mellan de för vården ansvariga och patienterna liksom andra frågor, bl. a. andra rättssäkerhets- och integritetsfrågor, som aktualiseras under arbetets gång och faller inom ramen för utredningen.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 sakkunniga (Ju 1973:08) för utredning angående ersättning för produktskador. I direktiven anförde föredragande statsrådet att det finns åtskilliga produkter som kan anses farliga i den meningen att de med hänsyn till det tekniska utförandet eller arten av de material eller kemiska ämnen av vilka produkten består medför potentiella skaderisker som lätt förverkligas och därvid kan komma att orsaka omfattande skador på person eller egendom. När det gäller i denna mening specifikt farliga produkter, som redan i dag är talrikt förekommande på marknaden, framstår det från såväl sociala och psykologiska som samhällsekonomiska synpunkter som angeläget att bereda ett bättre ekonomiskt skydd än f. n. existerande ersättningssystem tillhandahåller. Enligt direktiven är det en förstahandsuppgift för de sakkunniga att finna lämpliga kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven uttalas vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska

LU 1975/76: 17

bördan läggs på produkternas tillverkare eller importör än på grossist- eller detaljhandelsledet. I fråga om ersättningssystemets utformning diskuteras i direktiven två alternativ. Antingen ett som bygger på ett skadeståndsrättsligt system som ålägger tillverkare och importörer ett objektivt ansvar eventuellt i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring eller ett som bygger på ett fristående försäkringssystem.

Socialstyrelsen har nyligen gjort en enkät till landets akutsjukhus och vissa långvårdssjukhus angående förekomsten av sjukhussjuka hos personal och patienter. Resultatet av enkäten sammanställs f. n., och en sammanställning beräknas föreligga till sommaren 1976.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om ett förbättrat ersättningssystem för dem som skadas i samband med sjukvård behandlades av riksdagen ettvart av åren 1972-1974 med anledning av motioner. De år 1972 och 1973 behandlade motionerna avsåg bl. a. införande av strikt skadeståndsansvar och obligatorisk försäkring på vårdområdet. 1974 års motion rörde omfattningen av en framtida patientförsäkring. I sina av riksdagen godkända betänkanden (LU 1972:10, LU 1973:9 och LU 1974:10) avstyrkte utskottet bifall till motionerna under hänvisning till då pågående utredningsarbete beträffande en patientförsäkring. I 1972 års betänkande underströk utskottet vikten av att förekommande problem rörande behandlingsskador snarast löstes och av att ett ersättningssystem liknande patientförsäkringen kom till stånd även på privata vårdsektorn. Utskottet framhöll vidare att om tidsutdräkten med det pågående utredningsarbetet skulle bli större än avsett eller det visade sig att räckvidden av föreslagen ersättningsanordning skulle bli otillräcklig eller denna anordning inte fyllde de krav som man med hänsyn till patienternas trygghet måste ställa man borde allvarligt överväga att tillgripa lagstiftning eller andra åtgärder för att åstadkomma önskvärda lösningar. 1973 uttalade utskottet att de förhoppningar utskottet år 1972 ställt på det pågående arbetet med patientförsäkringen visat sig välgrundade. Frågan om att tillskapa ett ersättningssystem vid behandlingsskador hade under det gångna året förts ett gott stycke närmare en lösning och utskottet ansåg att man borde avvakta sjukvårdshuvudmännens slutliga ställningstagande liksom i vilken utsträckning anslutning till systemet skulle äga rum inom angränsande vårdområden.

Frågan kom åter upp under 1975 års riksmöte med anledning av en motion om ersättning för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens tillkomst. Motionen behandlades av utskottet i samband med propositionen 1975:12 med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen. På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionen (LU 1975:16). 1 betänkandet framhöll utskottet bl. a. att det låg i sakens natur att även betydande sociala reformer kunde uppfattas som orättvisa mot dem som av olika skäl - framför allt kostnadsmässiga - inte kan fä del av desamma. Utformningen av patientförsäkringen hade självfallet i hög grad påverkats av de ekonomiska förutsättningarna.

LU 1975/76: 17

9 Utskottet fortsatte.

Utskottet vill dock framför allt betona att det här är fråga om en försäkringsmässig ersättningsanordning. Utmärkande för försäkringen som avtalsform är att någon som vill skydda sig på förhand mot viss risk betingar sig ersättning om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett bidrag även om skaderisken ej skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste således avse en oviss händelse och det teoretiska underlaget för beräkningen av ersättningsbelopp, försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m. m. utgörs av sannolikhetskalkylen. En händelse, som redan inträffat, kan ej täckas genom försäkring. Utskottet kan därför inte ansluta sig till tankegångarna i motionen om att man bör överväga att börja tillämpa systemet med patientförsäkring retroaktivt. Det nu sagda innebär givetvis inte att utskottet ej skulle finna det angeläget att ekonomiska förbättringar i olika avseenden införs för tidigare behandlingsskadade patienter, t. ex. genom att - såsom nämns i motionen - de som tidigare drabbats av behandlingsskada får helt kostnadsfri vård för skadan. Från allmänhetens synpunkt torde särskilt behandlingsskador i form av sjukhussmitta te sig som speciellt ömmande fall, där det kan anses naturligt att samhället åtar sig att svara för alla former av vårdkostnader. Ekonomiska lättnader av detta slag är emellertid något helt annat än att man retroaktivt skulle införa ett på skadeståndsrättsliga principer grundat ersättningssystem av patientförsäkringens typ. I förevarande lagstiftningsärende finns det därför inte anledning att gå närmare in på sådana frågeställningar.

Utskottet

Inledning

Inom den öppna och slutna sjukvården, som bedrivs av sjukvårdshuvudmännen, utförs dagligen ett stort antal undersökningar och behandlingar. Antalet intagningar i sluten sjukvård är varje år cirka 1,5 miljoner. Antalet läkarbesök i öppen vård överstiger 20 miljoner. Inom folktandvården behandlas mer än 2 miljoner patienter per år. Dessutom ges en omfattande vård i andra former såsom mödra- och barnavård, sjukgymnastik m. m. Härtill kommer all den vård som ges av privatpraktiserande läkare, tandläkare m. fl.

Sjuk- och hälsovården i vårt land har hög standard. Det är likväl ofrånkomligt att patienter någon gång skadas i samband med behandling eller undersökning. Enligt gällande lagstiftning kan ersättning för behandlingsskador i allmänhet utgå endast om den skadelidande visar att skadan orsakats genom fel eller försummelse från vårdpersonalens sida. Kravet att patienten skall styrka vållande är i de flesta fall svårt att uppfylla och ersättning uteblir därför ofta.

I syfte att bättre tillgodose behovet av ersättning vid olycksfall inom sjukvården har sjukvårdshuvudmännen i samverkan med ett försäkringskonsortium, bestående av vissa försäkringsbolag, skapat ett särskilt försäkringssystem kallat "Patientförsäkring vid behandlingsskada". Samtliga landstingskommuner och de tre kommuner som står utanför landstingen

LU 1975/76: 17

har fr. o. m. den 1 januari 1975 anslutit sig till denna försäkring. Såvitt gäller det statliga sjukvårdsområdet har staten och försäkringskonsortiet träffat avtal om en försäkring med motsvarande innehåll.

Patientförsäkringen gäller vid oförutsedda skador i direkt samband med hälso- och sjukvård och som orsakats vid undersökning, medicinering, behandling eller olycksfall: Vållande från personalens sida behöver inte föreligga. Patient, som drabbas av skada, eller efterlevande till sådan patient skall ha rätt till ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga principer. Detta innebär att ersättning utgår för såväl kostnader som förlorad arbetsförtjänst och ideell skada. Patientförsäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada på så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till de andra utgående förmånerna.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har inrättats en särskild skadenämnd, som består av sex ledamöter. Ordföranden utses av regeringen, som också utser en ledamot som företrädare för allmänheten. Övriga ledamöter utses av sjukvårdshuvudmännen och försäkringsgivarna. Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjutes dit. Skadelidande, sjukvårdshuvudman eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden. Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet hänskjutas till skiljemän.

1 det följande behandlar utskottet fem motioner i vilka framförs önskemål om obligatorisk patientförsäkring, om rätt till ersättning för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens ikraftträdande samt om utvidgning av försäkringsskyddet.

Obligatorisk patientförsäkring

Vid såväl 1972 som 1973 års riksdagar behandlade utskottet motionsförslag om lagstiftning i syfte att förbättra situationen fördem som skadas i samband med sjuk- och hälsovård. Motionerna avstyrktes av utskottet: Vid prövningen av motionerna uttalade utskottet som sin principiella uppfattning att behovet av ett förbättrat skydd på detta område bäst skulle tillgodoses genom försäkringsanordningar som verkade direkt till förmån för de potentiellt skadelidande. Utskottet hänvisade till då pågående arbete med utformningen av patientförsäkringen och underströk angelägenheten av att förekommande problem rörande behandlingsskador snarast löstes. Utskottet betonade också vikten av att även de privata yrkesutövarnas organisationer fick till stånd ett liknande ersättningssystem. Utskottet ansåg att sjukvårdshuvudmännens slutliga ställningstagande till ersättningssystemet borde avvaktas liksom i vilken utsträckning anslutning till systemet skulle äga rum inom angränsande vårdområden.

I motionen 1975/76:1100 yrkas att medicinalansvarskommittén skall få i uppdrag att framlägga förslag om åtgärder, syftande till obligatoriskt försäkringsskydd mot behandlingsskador i sjukvården. Motionärerna ser det

1975/76:17

som en brist att det ekonomiska skyddet i händelse av behandlingsskada skall garanteras genom frivilliga åtaganden samt anser att bristen bör undanröjas genom lagstiftning om att vårdverksamhet inte får utövas, såvida inte försäkring tecknats.

I motionen 1975/76:1112 framhålls att patientförsäkringen i vissa avseenden är otillräcklig. Sålunda är försäkring inte obligatorisk för de privatpraktiserande inom sjukvården. Motionärerna erinrar också om att det inte finns någon försäkring som täcker läkemedels- och andra produktskador. Vidare påpekas att patienterna vid tandläkarhögskolorna inte omfattas av patientförsäkringen. Motionärerna anser att rätten att utöva sjukvårdande verksamhet skall vara knuten till tecknandet av en patientförsäkring. En sådan försäkring bör innebära strikt ansvar för skador och vara utformad som en sjuk- och olycksfallsförsäkring. Försäkringsobligatoriet skall även omfatta tillverkare och importörer av läkemedel eller sjukvårdsutrustning. Motionärerna yrkar att riksdagen skall föreläggas förslag till lagstiftning om en allmän obligatorisk patientförsäkring, utformad i enlighet med de principer som angetts i motionen, samt att riksdagen skall uttala att även tandläkarhögskolorna skall ingå i försäkringen.

1 likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att patienterna tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. För den offentliga sjukvårdens del har man genom patientförsäkringen lyckats skapa ett enkelt, snabbt och rättvist ersättningssystem. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att patienterna inom den privata vårdsektorn snarast bör beredas ett motsvarande skydd. Utskottet har därför i och för sig stor förståelse för motionärernas önskemål om att tecknandet av försäkring skall vara en förutsättning för rätten att utöva sjuk- och hälsovård. Önskemålet synes kunna tillgodoses genom i princip två olika lösningar. Nära till hands ligger en lagstiftning om objektivt skadeståndsansvar i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring. Mot en sådan lösning talar - som framhölls i prop. 1972:5 med förslag till skadeståndslagen - att det kan ifrågasättas om behandlingsskador typiskt sett är av så speciell karaktär, att en skadeståndsrättslig särreglering är motiverad. Ett annat tänkbart alternativ är att man lagfäster den nuvarande patientförsäkringen. Utskottet vill emellertid peka på att en sådan lösning innebär att man i lag måste fullständigt reglera utformningen av ersättningssystemet. En rad frågor om de närmare förutsättningarna för att ersättning skall utgå och om själva ersättningsnivån måste härvid lösas liksom vissa avgränsningsproblem. Också de försäkringstekniska och administrativa problemen måste undersökas.

Som framgår av det anförda torde en lagstiftning om obligatorisk försäkring - oavsett vilket av de skisserade ersättningssystemen man väljer - inte kunna genomföras utan en närmare utredning. På grund av frågornas komplicerade natur torde utredningsarbetet bli tidsödande. Med hänsyn härtill anser utskottet i överensstämmelse med riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan, att man i första hand bör eftersträva att på frivillighetens

Lu 1975/76:17

väg få till stånd en tillfredsställande lösning av ersättningsproblemen vid behandlingsskador.

Enligt vad utskottet inhämtat är patientförsäkringen inte förbehållen den offentliga sjukvården utan står öppen även för yrkesutövare inom den privata vårdsektorn. Sålunda har tandläkarförbundet, som representerar majoriteten av landets privatpraktiserande tandläkare, anslutit sina medlemmar kollektivt till patientförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1976. Till de omkring 300 privatpraktiserande tandläkare som står utanför förbundet liksom till andra yrkesgrupper, som sysslar med sjuk- och hälsovård, avser försäkringskonsortiet att ge erbjudande om anslutning till försäkringen. För tandläkarnas del planerar konsortiet att sprida en upplysningsbroschyr. Läkarförbundet har för sin del upplyst att förbundet ser positivt på patientförsäkringen och att enligt förbundets uppfattning varje privatpraktiserande läkare bör ha en patientförsäkring. Genom ett av de försäkringsbolag som ingår i det ovannämnda försäkringskonsortiet erbjuder förbundet sina medlemmar en försäkring som ger patienterna samma skydd som patientförsäkringen och vars villkor anpassas till förändringar i patientförsäkringens villkor. Sådan försäkring har hittills tecknats av omkring 1 500 privatpraktiserande läkare, dvs. det övervägande antalet läkare som i någon form utövar privatpraktik.

Vad sålunda förekommit visar att de förhoppningar om ett godtagbart ekonomiskt skydd för patienterna på frivillighetens väg som utskottet tidigare uttryckt i huvudsak infriats. Genom att den offentliga sjukvården och en betydande del av landets läkare och tandläkare med privatpraktik anslutit sig till patientförsäkringen eller tecknat en liknande försäkring har frågan förts närmare en lösning. Vid en bedömning av den framtida utvecklingen på området bör det beaktas, att det nya försäkringssystemet började tillämpas för blott drygt ett år sedan och att fördelarna med och erfarenheterna av systemet först under senare tid blivit kända. Utskottet vill vidare framhålla att försäkringskonsortiet förklarat sig skola verka för att de läkare och tandläkare, som ännu inte har erforderlig försäkring, liksom övriga yrkesgrupper, exempelvis sjukgymnaster och sjuksköterskor, ansluter sig till patientförsäkringen. Med hänsyn till kravet på trygghet för patienterna vill utskottet starkt understryka betydelsen av att nämnda yrkesutövare utnyttjar denna möjlighet och att även organisationerna aktivt verkar i detta syfte.

På grund av det anförda anser utskottet sig kunna hysa goda förhoppningar om att ersättningsproblemen vid behandlingsskador på den privata vårdsektorn skall lösas. Under rådande förhållanden finns det därför skäl avvakta utvecklingen. Skulle det emellertid visa sig att yrkesutövarna på den privata vårdsektorn inte i erforderlig utsträckning ansluter sig till patientförsäkringen eller tecknar annan motsvarande försäkring bör man enligt utskottets mening tillgripa lagstiftning.

Vad särskilt gäller önskemålet i motionen 1975/76:1112 om att patient -

LU 1975/76:17

försäkringen skall vara obligatorisk för tillverkare och importörer av läkemedel eller sjukvårdsutrustning vill utskottet tillägga, att frågan om ersättning för produktskador utreds av produktansvarskommittén. Enligt direktiven skall utredningsarbetet inriktas bl. a. på en lösning av ersättningsproblemen på personskadeområdet. En förstahandsuppgift för de sakkunniga är att finna lämpliga kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven uttalas vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska bördan läggs på produkternas tillverkare eller importörer än på grossist- eller detaljhandelsledet. I fråga om ersättningssystemets utformning diskuteras i direktiven två alternativ, nämligen ett som bygger på ett skadeståndsrättsligt system som ålägger tillverkare och importörer ett objektivt ansvar eventuellt i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring och ett som bygger på ett fristående försäkringssystem.

Vad slutligen gäller det i samma motion uttalade önskemålet om att tandläkarhögskolorna skall ingå i patientförsäkringen vill utskottet erinra om att som närmare framgår av redogörelsen på s. 2 sjukvårdshuvudmännens avtal med försäkringskonsortiet omfattar den tandvård som bedrivs vid dessa högskolor.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1975/76:1100 och motionen 1975/76:1112 i förevarande del (yrkandena 1 och 2 a).

Ersättning för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens ikraftträdande Som

inledningsvis berörts gäller patientförsäkringen endast behandlingsskador som inträffat efter det att försäkringen trädde i kraft den 1 januari

1975.

I motionen 1975/76:300 yrkas att riksdagen uttalar, att de som drabbats av behandlingsskador, innan patientförsäkringen trädde i kraft, bör ges en fullgod ersättning. Enligt motionärerna är det orättvist, att ersättning inte kan utgå för sådana äldre skador. Motionärerna anser att skadeprövningsnämnden bör få pröva även äldre skador och att i de fall anspråken är rimliga landstingen bör stå för ersättningarna.

Liknande tankegångar framförs i motionen 1975/76:1112 vari begärs, att en reglering av ersättningsanspråk på grund av äldre behandlingsskador bör komma till stånd och behandlas enligt samma försäkringsrättsliga regler som gäller för den nya patientförsäkringen.

I motionen 1975/76:1115 tas upp en fråga om ersättning till patienter som drabbats av den s. k. sjukhussjukan före den 1 januari 1975. Enligt

LU 1975/76:17

motionärerna kan sådan infektion i vissa fall leda till mycket långvariga sjukdomstillstånd. Motionärerna medger, att det kan vara svårt att tillämpa patientförsäkringen retroaktivt på behandlingsskador. Antalet svårare fall av sjukhussjuka kan emellertid visa sig så litet att kostnaderna för ersättning är överkomliga. Det kan då vara i högsta grad befogat att betala ut ersättningar. Med hänsyn till att det är oklart hur många människor som råkat ut för de svårare formerna av sjukhussjukan och då orsakssammanhanget inte alltid är klarlagt, anser motionärerna att man i första hand bör företa en inventering för att erhålla underlag för vidare diskussioner i ersättningsfrågan. Motionärerna begär att regeringen vid sina överläggningar med sjukvårdshuvudmännen skall ta upp frågan om ersättning till patienter som drabbats av sjukhussjukan föreden 1 januari 1975 och om en inventering av antalet svårare fall.

Utskottet vill till en början framhålla att utmärkande för försäkringen som avtalsform är att någon som vill skydda sig på förhand mot viss risk betingar sig ersättning om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett bidrag även om skaderisken ej skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste således avse en oviss händelse, och det teoretiska underlaget för beräkningen av ersättningsbelopp, försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m. m. utgörs av sannolikhetskalkylen. En händelse, som redan inträffat, kan ej täckas genom försäkring.

Vid bedömningen av motionsyrkandena måste vidare beaktas att ersättningsskyldighet för patientskador i vidare mån än vad som följer av skadeståndslagen kan åläggas sjukvårdshuvudmännen endast genom en särskild lag. Att vid sidan av patientförsäkringen införa en ersättningsskyldighet för äldre behandlingsskador skulle enligt utskottets mening medföra mycket stora kostnader för sjukvårdshuvudmännen och därigenom negativt påverka resurserna för sjuk- och hälsovård.

På anförda skäl kan utskottet lika litet nu som år 1975, då utskottet behandlade ett likartat motionsyrkande, ansluta sig till motionärernas tankegångar om att man bör överväga att tillämpa systemet med patientförsäkringen retroaktivt. Ställningstagandet innebär självfallet inte att utskottet saknar förståelse för syftet med motionerna. Tvärtom anser utskottet det angeläget att patienter som behandlingsskadats före patientförsäkringen kan få någon kompensation för sina skador. Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen i ett antal ömmande fall ex gratia utgivit ersättning till patienter som skadats före den 1 januari 1975. Utskottet har vidare erfarit att flertalet landsting intagit en välvillig inställning till skadeståndsanspråk på grund av äldre behandlingsskador. Enligt utskottets mening är det viktigt att regeringen och landstingen även i fortsättningen ställer sig välvilliga till uppkommande skadeståndsanspråk. Även andra ekonomiska förbättringar för ifrågavarande patientgrupp kan övervägas exempelvis att de som drabbats av behandlingsskada får helt kostnadsfri vård för skadan. Från allmänhetens synpunkt torde - som utskottet framhöll förra året - särskilt behandlings -

LU 1975/76:17

skador i form av sjukhussmitta te sig som speciellt ömmande fall, där det kan anses naturligt att samhället åtar sig att svara för alla former av vårdkostnader.

Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna 1975/76:300, 1975/76:1112, yrkande 2 b, och 1975/76:1115.

Utvidgning av försäkringsskyddet

Som inledningsvis berörts gäller patientförsäkringen skada eller sjukdom som är en direkt följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida. Ersättning utgår dock inte för skada eller sjukdom som är en naturlig eller sannolik följd av en från medicinsk synpunkt motiverad åtgärd. Inte heller ersätts skada eller sjukdom som orsakats av smitta eller infektion, om det från medicinsk synpunkt är sannolikt att smittan eller infektionen tillförts patienten på annat sätt än genom undersökning, medicinering, behandling eller annan sådan åtgärd. Sistnämnda undantag innebär att patientförsäkringen inte gäller vid infektion i ett operationssår, som orsakats av att naturliga bakteriehärdar i kroppen-sådana härdar finns bl. a. i svalg, matstrupe, mag- och tarmkanaler - blottlagts vid operationen och bakterierna överförts till såret.

I motionen 1975/76:544 kritiseras det ovan redovisade förhållandet. Motionären framhåller att infektioner i samband med operationer ofta kan leda till långvarig sjukdom samt anser att ersättning borde utgå vid komplikationer, som avsevärt förlänger sjukhusvistelse och sjukskrivning. För enkklare kirurgiska ingrepp torde det enligt motionären vara möjligt att fastställa en normaltid för sjukskrivning och medge ersättning till patient som är sjukskriven mer än exempelvis 10 dagar utöver normaltiden. Under hänvisning till det anförda yrkar motionären att regeringen skall undersöka möjligheterna att som ersättningsgrund för patientförsäkringen införa även begreppet "onormalt förlängd sjukvårdstid vid kirurgiskt ingrepp”.

I tidigare avsnitt har utskottet intagit den ståndpunkten att en lagstiftning om obligatorisk patientförsäkring i vart fall f. n. inte bör genomföras. I enlighet härmed ankommer det på sjukvårdshuvudmännen att inom ramen för tillgängliga resurser bestämma omfattningen av försäkringen. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet bildat en särskild samrådsgrupp med uppgift att följa utvecklingen av försäkringen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna. Samrådsgruppens arbete har enligt vad utskottet inhämtat hitintills lett till flera ändringar i försäkringsbestämmelserna. Sålunda har bl. a. patientförsäkringen anpassats till de nya reglerna i skadeståndslagen om beräkning av ersättning vid personskada som gäller fr. o. m. den 1 januari

1976. Vidare har bestämmelserna om ersättningsgilla skador ändrats på vissa punkter. Utskottet anser sig kunna utgå från att samrådsgruppen även i fortsättningen kommer att ta upp frågor om utbyggnad av ansvarsåtagandet.

LU 1975/76:17

16 Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen

1975/76:544.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande obligatorisk patientförsäkring att riksdagen avslår motionen 1975/76:1100 och motionen 1975/76:1112 yrkandena 1 och 2 a,

2. beträffande ersättning,för äldre behandlingsskador att riksdagen avslår motionerna 1975/76:300 och 1975/76:1115 samt motionen 1975/76:1112 yrkandet 2 b,

3. beträffande utbyggnad av ansvarsdtagandet att riksdagen avslår motionen 1975/76:544.

Stockholm den 22 april 1976

På lagutskottets vägnar

IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m), Sundelin (s). Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c). Israelsson (vpk), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s) och fru Karlsson (c).

Reservation

beträffande obligatorisk patientförsäkring (punkten 1 i hemställan ) av herrar Börjesson i Falköping (c). Sjöholm (fp) och Israelsson (vpk) som anser

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 11 med orden "I likhet” och slutar på s. 13 med orden "och 2 a)” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att patienterna tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. Som inledningsvis berörts har en skadad patient enligt gällande lagstiftning mycket begränsade möjligheter att få kompensation för sin skada. Kravet att den skadelidande skall styrka att skadan orsakats genom fel eller försummelse från vårdpersonalens sida är nämligen i de flesta fall svårt att uppfylla, och ersättning uteblir därför ofta. Vad särskilt gäller den privata vårdsektorn finns det också anledning erinra om att en skadelidandes möjlighet att få ersättning är beroende av om skadevållaren har ekonomiska förutsättningar att utge skadestånd eller om han tecknat ansvarsförsäkring. Genom pa -

LU 1975/76:17

tientförsäkringen har ersättningsproblemen vid behandlingsskador inom det offentliga sjukvårdsområdet förts närmare sin lösning. Enligt utskottets mening är det också tillfredsställande att - enligt vad utskottet inhämtat - majoriteten av landets tandläkare anslutit sig till patientförsäkringen och att det övervägande antalet privatpraktiserande läkare tecknat liknande försäkring. Fortfarande finns dock ett stort antal privatpraktiserande yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som saknar en från patienternas synpunkt betryggande försäkring. Utskottet vill vidare erinra om att patientförsäkringen och motsvarande försäkringar är frivilliga och därför kan sägas upp.

Som framgår av det anförda är patienterna i det närmaste helt hänvisade att söka gottgörelse för behandlingsskador från försäkringar som frivilligt tecknats av sjukvårdshuvudmännen och privata yrkesutövare. Enligt utskottets mening är en sådan ordning otillfredsställande med hänsyn till de krav på trygghet för patienterna som man har rätt att ställa. Övervägande skäl talar därför för att patienternas rätt till ersättning vid behandlingsskador bör garanteras genom lagstiftning.

I fråga om ersättningssystemets utformning ligger det nära till hands att bygga på ett skadeståndsrättsligt system, och då en ordning som innebär att man ålägger den som utövar sjuk- och hälsovård ett objektivt ansvar för behandlingsskador i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring. Med hänsyn till frågans komplicerade natur förordar utskottet att den blir föremål för utredning. Utredningen bör inte bindas av några närmare anvisningar. Utskottet vill dock peka på några spörsmål som bör övervägas. En rad frågor om de närmare förutsättningarna för att ersättning skall utgå och om själva ersättningsnivån måste lösas. Också försäkringstekniska och administrativa problem måste undersökas liksom vissa avgränsningsfrågor. Spörsmål som vidare måste övervägas är huruvida tecknandet och vidmakthållandet av ansvarsförsäkring skall vara förutsättning för rätten att utöva sjuk- och hälsovård. En annan fråga som måste tas upp är hur ersättning till behandlingsskadade patienter skall finansieras i de fall den för skadan ansvarige inte har erforderlig försäkring. En möjlighet som härvidlag bör prövas är om försäkringsgivarna kollektivt bör svara för ersättningarna på samma sätt som gäller inom trafikskadeområdet.

När det gäller frågan om ersättningssystemet i enlighet med önskemålet i motionen 1975/76:1112 skall omfatta även tillverkare och importörer av läkemedel eller sjukvårdsutrustning vill utskottet erinra om att frågan om ersättning för produktskador utreds av produktansvarskommittén. Enligt direktiven skall utredningsarbetet inriktas bl. a. på en lösning av ersättningsproblemen på personskadeområdet. En förstahandsuppgift för de sakkunniga är att finna lämpliga kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering.

LU 1975/76:17

18 I direktiven uttalas vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska bördan läggs på produkternas tillverkare eller importörer än på grossist- eller detaljhandelsledet. I fråga om ersättningssystemets utformning diskuteras i direktiven två alternativ, nämligen ett som bygger på ett skadeståndsrättsligt system som ålägger tillverkare och importörer ett objektivt ansvar eventuellt i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring och ett som bygger på ett fristående försäkringssystem.

Med hänsyn till att frågan om ersättning för produktskador således är föremål för en särskild översyn bör den av utskottet förordade utredningen inte ta upp detta spörsmål.

Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma formerna för utredningsarbetet. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975/76:1100 och motionen 1975/76:1112 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

Vad slutligen gäller det i sistnämnda motion uttalade önskemålet om att tandläkarhögskolorna skall ingå i patientförsäkringen vill utskottet erinra om att som närmare framgår av redogörelsen på s. 2 sjukvårdshuvudmännens avtal med försäkringskonsortiet omfattar den tandvård som bedrivs vid dessa högskolor. Självfallet bör tandläkarhögskolorna även ingå i det nya ersättningssystemet som utskottet förordat. Något särskilt uttalande härom är inte erforderligt. Utskottet avstyrker således motionen 1975/76:1112 yrkande 2 a.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande obligatorisk patientförsäkring att riksdagen dels med anledning av motionen 1975/76:1100 och motionen 1975/76:1112 yrkande 1 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning angående objektivt skadeståndsansvar inom sjuk- och hälsovården, dels avslår motionen 1975/76:1112 yrkande 2 a.

Särskilt yttrande

beträffande ersättning för äldre behandlingsskador (punkt 2 i hemställan) av herr Börjesson i Falköping (c):

Patientförsäkringen omfattar endast de behandlingsskador som inträffat efter det att försäkringen trätt i kraft den 1 januari 1975. För den enskilde, som drabbats av behandlingsskador före ikraftträdandet och som skulle vara berättigad att erhålla ersättning om skadan uppkommit efter ovannämnda datum, ter det sig grymt och omänskligt att vederbörande ej erhåller någon ekonomisk ersättning för den uppkomna skadan. Enligt min mening är det i sådana fall angeläget att patienterna får en fullgod ersättning. Genom ett dylikt förfarande skulle man undvika att enskilda människor drabbas av de tröskeleffekter som annars uppkommer och som upplevs som en mycket

LU 1975/76:17

stor orättvisa. Det hade varit önskvärt om en sådan ordning kunnat åstadkommas att sjukvårdshuvudmännen ålagts att betala rimliga ersättningsanspråk i fråga om äldre behandlingsskador. Med hänsyn till att nuvarande ersättningssystem bygger på rörsäkringsmässiga grundvalar är det dock ej möjligt att tillämpa systemet retroaktivt och därigenom undvika tröskeleffekter. På grund härav har jag ej ansett mig böra anföra reservation mot utskottets ställningstagande.

GOTA B 51418 Stockholm 1976