Med anledning av motion om ställföreträdare för vissa dödsbon
LU 1975/76:30
Lagutskottets betänkande 1975/76:30
med anledning av motion om ställföreträdare för vissa dödsbon Motionen
I motionen 1975/76:547 av herr Olsson i Edane m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om initiativ som möjliggör att dödsbo representeras av en enda person.
Till stöd för yrkandet anförs att det vid de yttre rationaliseringarna visat sig att fastigheter ägda av dödsbo (eller f. d. dödsbodelägare med samäganderätt) icke kommit att påverkas av rationaliseringssträvandena på sätt som varit önskvärt. Enligt motionen utgör dessa fastigheter dessutom en flaskhals, som hindrar eller försenar önskvärda åtgärder. Detta har ofta sin grund i själva förvaltningsformen, sådan denna enligt nuvarande lagstiftning är anordnad. Det är alltså icke alltid fråga om en rent negativ inställning utan mera om passivitet, bristande kännedom om pågående rationaliseringssträvanden, oenighet bland delägarna eller helt enkelt svårighet att få kontakt med dem.
Motionärerna framhåller att de påtalade företeelserna äger en särskild betydelse i fråga om skogsbruket. Ägosplittringen i fråga om den skogsmark som ägs av enskilda och dödsbon är i dag på sina håll mycket långt gången och utgör där ett starkt hinder för ett rationellt skogsbruk. F. n. pågår en omfattande verksamhet för åstadkommande av en ändamålsenligare fastighetsindelning, vilken verksamhet även kan väntas öka. Enligt vad motionärerna erfarit försvåras dock nödvändiga lantmäteriförrättningar ofta av att alla dödsbodelägare måste kallas samt vara eniga om att begära eller medge viss åtgärd. Från skogsvårdsstyrelsens sida har vidare framhållits svårigheterna att ena dödsbodelägarna om skogsvårdande åtgärder.
Enligt motionärernas uppfattning skulle rationaliseringsverksamheten säkerligen i många fall väsentligt underlättas om skyldighet infördes för dödsbo, i vars tillgångar ingick fast egendom, att utse någon som ägde företräda dödsboet vid förrättningar av skilda slag. Även underhandlingar och åtgärder i samband med markbyten skulle underlättas om berört dödsbo hade behörig företrädare. Enligt motionärernas mening bör lagstiftning övervägas i detta hänseende och t. ex. avse dödsbon som är oskiftade längre tid än två år.
Företrädare för justitiedepartementet har inför utskottet framfört synpunkter i ärendet samt lämnat upplysningar om behandlingen av en riksdagsskrivelse från år 1965 i samma ämne. Utskottet har vidare vid besök i Gävle i mars 1976 inhämtat statens lantmäteriverks synpunkter på motionsförslaget. I anslutning härtill har lantmäteriverket tillställt utskottet
1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 30
LU 1975/76:30
en promemoria. I ärendet har även inkommit skrivelse från riksdagens revisorer.
Gällande rätt
Förvaltning av dödsbos egendom
Om dödsbos förvaltning stadgas i 18 och 19 kap. ärvdabalken (ÄB). Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § skall dödsbodelägarna (efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare) för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräder därvid dödsboet mot tredjeman samt äger att tala och svara i mål som rör boet. Dödsbodelägarna måste enas om varje åtgärd; majoritetsbeslut binder inte minoriteten. Åtgärd som inte tål uppskov får dock företas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.
För det fall att viss dödsbodelägare befinner sig på okänd eller avlägsen ort eller ej är känd till namnet, skall domstol - enligt 18 kap. föräldrabalken (FB) - när anmälan görs eller behovet eljest blir känt, förordna god man att bevaka delägarens rätt i boet och förvalta hans rätt däri.
Den gemensamma förvaltningen kan avlösas av förvaltning genom särskilt förordnad boutredningsman. Brister enigheten mellan dödsbodelägarna, så har var och en av dem möjlighet att hos domstol begära sådant förordnande. Även testamentsexekutör, legatarie, överförmyndare, borgenär och borgensman kan begära att dödsboet avträdes till förvaltning av boutredningsman. Däremot saknar offentlig myndighet möjlighet att göra ansökan härom. Till boutredningsman utser rätten en delägare eller annan, av vilken uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver (19:3 ÄB). Där så prövas erforderligt kan flera boutredningsmän förordnas (19:4 ÄB). Så snart boutredningsman blivit förordnad, skall all dödsboets egendom omhändertas av honom i delägarnas ställe. Boutredningsmannen är behörig att företräda dödsboet mot tredjeman och att tala och svara i mål som rör boet. Han äger således inom ramen för dödsboförvaltningen företräda boet inför alla myndigheter, som kan komma att handlägga boets angelägenheter. Endast för överlåtelse av fast egendom (eller tomträtt) behöver utredningsmannen inhämta delägarnas samtycke; i övrigt handlar han självständigt, dock med skyldighet att i viktigare frågor höra delägarna om så lämpligen kan ske (19:11-13 ÄB).
Boutredningsman kan av rätten entledigas bl. a. på egen begäran sedan han slutfört sitt uppdrag - dvs. då boet bereus för bodelning eller arvskifte -och efter ansökan av samtliga delägare om att boet inte längre skall förvaltas av boutredningsman (19:6 och 15 ÄB). Boutredningsmannaförordnandet är vidare förfallet om dödsboets egendom avträdes till konkurs.
Några föreskrifter om den tid inom vilken dödsbo skall skiftas eller regler om generellt ställföreträdarskap för dödsbo efter viss tid finns inte. Vid tillkomsten av 1933 års lag om boutredning och arvskifte, vilken inarbetats
LU 1975/76:30
i den år 1958 antagna ärvdabalken, torde man ha gått ut ifrån att dödsbo skulle äga bestånd endast under en övergångstid. Förvaltningsformen dödsbo fick sin prägel av boutredningen och vad därmed sammanhängde; någon varaktig ekonomisk verksamhet skulle dödsboet inte ägna sig åt. Genom att det för varje beslut som rör dödsboet i princip krävs enhällighet och då det står varje delägare fritt att påkalla skifte, räknade lagstiftaren sannolikt med att dödsbona efter den nödvändiga avvecklingstiden tämligen allmänt skulle skiftas.
Anmärkas kan att det fr. o. m. 1969 års taxering gäller vissa restriktioner i fråga om rätten att skattemässigt låta dödsbo bestå. Genom ändring år 1966 i bl. a. kommunalskattelagen (1928:370) infördes nämligen föreskrifter att regler för beskattning av handelsbolag skall tillämpas på dödsbo fr. o. m. det taxeringsår som följer närmast efter det fjärde kalenderåret efter dödsfallet, om för dödsboet skulle ha beräknats högre till statlig inkomstskatt taxerad inkomst än 10 000 kronor eller större skattepliktig förmögenhet än 100 000 kronor. Detta innebär att delägarna i dödsboet taxeras för boets inkomst och förmögenhet, var och en för sin andel, på samma sätt som om dödsboet utgjort handelsbolag. Bestämmelserna har tillkommit i syfte att förhindra att större dödsbon av skatteskäl behålls oskiftade alltför lång tid.
Samäganderätt
Ett arvskifte och en därmed sammanhängande upplösning av förvaltningsformen dödsbo medför inte alltid att boets fasta egendom tillfaller en enda ägare. Det förekommer att fastigheten - i stället för att tillskiftas en av dödsbodelägarna eller försäljas till utomstående - delas mellan delägarna i ideella andelar. I sådant fall äger delägarna även efter skiftet fastigheten gemensamt, fastän med bestämd kvotdel för var och en. Deras inbördes förhållande blir i fortsättningen att bedöma efter lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Samäganderättslagens förvaltningsregler liknar de som gäller för dödsbo. För förfogande över fastigheten i dess helhet eller för förvaltningsåtgärd krävs enhällighet bland delägarna. Däremot kan delägare själv sälja sin kvotdel i fastigheten. Om delägarna inte kan enas äger rätten på ansökan förordna en god man att förvalta fastigheten.
Delgivning med dödsbo m. m.
Enligt delgivningslagen (1970:428) skall delgivning med dödsbo ske på det sätt att handlingen överlämnas till någon som har rätt att företräda dödsboet. Saknas behörig ställföreträdare kan handlingen överlämnas till dödsbodelägare som sitter i boet. Denne skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen. Delägare, som sitter i boet, har rätt att ta emot handlingen även om boet inte förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att
LU 1975/76:30
handlingen utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.
Om fastighet ägs av flera med samäganderätt gäller som huvudregel att delgivning skall ske med varje delägare. Om delägarna är flera än tio, kan emellertid delgivning under vissa förutsättningar ske på ett enklare sätt.
Reglerna om delgivning är tillämpliga inte bara när det gäller kallelse till sammanträde utan också beträffande vissa andra underrättelser. Reglerna är också tillämpliga vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen, anläggningslagen, ledningsrättslagen och lagen om äganderättsutredning och legalisering samt vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar för bildande av vägförening.
Med hänsyn till vad som anförts i motionen och till utskottet inkomna skrivelser lämnas i det följande vissa uppgifter om innehållet i fastighetsbildningslagen, skogsvårdslagen och naturvårdslagen.
Ombildning av fastigheter, t. ex. vid rationalisering inom jordbruket och skogsbruket eller i plangenomförande syften vid tätortsutbyggnad, sker genom fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen (1970:988). Frågor om fastighetsreglering prövas vid förrättning av fastighetsbildningsmyndighet. Som huvudregel gäller att ansökan om reglering skall göras av enskild fastighetsägare. I vissa situationer har också annan än sakägare initiativrätt. Sålunda för länsstyrelsen påkalla fastighetsreglering som är av större allmän betydelse.
Bestämmelserna om fastighetsreglering är uppbyggda på det sättet att det i betydande utsträckning finns möjlighet att genomföra olika slag av förändringsåtgärder tvångsvis samtidigt som det vid enighet mellan sakägarna öppnas möjlighet att antingen genomföra ännu mera omfattande ombildning eller genomföra åtgärderna med enklare och billigare metoder. Därigenom skapas större möjligheter till handlingsfrihet vid fastighetsutformningen, och på så sätt kan ett bättre resultat uppnås till lägre kostnad. Vid fastighetsbildning skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda vilka som äger de berörda fastigheterna. Förfarandet vid kallelse till förrättningssammanträde bygger på principen att sakägare skall underrättas personligen. Delgivning av kallelse skall såsom framgår av vad utskottet anfört i det föregående ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen.
I skogsvårdslagen (1948:237) regleras skogsbruket på marker som inte tillhör staten eller kyrkan. Enligt lagen bör skogsmark med därå växande skog genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns och, såvitt möjligt,
LU 1975/76:30
i huvudsak jämn avkastning erhålls. Uppsikt över att lagen efterlevs utövas av skogsvårdsstyrelserna med skogsstyrelsen som central tillsynsmyndighet.
Om skogsavverkning sker i strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen eller mot skogsvårdsstyrelsens föreskrifter eller om skogsvårdsstyrelsen har skälig anledning anta att sådan avverkning planlagts skall styrelsen söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen. Likaså skall skogsvårdsstyrelsen om den finneratt återväxtåtgärderbör komma till stånd på fastighet söka träffa överenskommelse om erforderliga åtgärder och om den tid inom vilken de skall vara verkställda. Kan överenskommelse i nyss nämnda situationer inte träffas kan vissa tvångsåtgärder vidtas mot fastighetsägaren. Ändrade driftsmetoder inom skogsbruket till följd av den ökade mekaniseringen har lett till krav på större behandlingsenheter vid såväl avverkning som skogsvård. På grund av den dåliga fastighetsstrukturen på vissa håll i skogsmarken är det därför nödvändigt att fastighetsägarna för nyss nämnda åtgärder samverkar över ägogränsema.
Naturvårdslagen
Beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) kan medföra att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Markägaren är i sådant fall berättigad till ersättning. Naturvårdslagen utgår från att i första hand överenskommelse om ersättning skall träffas mellan företrädare för naturvårdsintressena och markägaren. Också inrättande av naturvårdsområde förutsätts i möjligaste mån ske i samråd med markägaren. För de fall att skötselåtgärder skall företas på en fastighet, t. ex. sedan naturvårdsområde bildats, är det ofta lämpligt att markägaren mot ersättning genom avtal åtar sig att svara för dessa.
Frågans tidigare behandling
I en skrivelse till Kungl. Maj:t år 1962 lade lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen fram förslag till lag om fastighetsombud. Lagförslaget avsåg - som ett led i syftet att upprätthålla de riktlinjer som statsmakterna dragit upp för jordens och skogens användning och skötsel - att, beträffande fastighetsägarkategorin dödsbon och samägande förutvarande dödsbodelägare,avhjälpa vissa olägenheter, som uppkommer till följd av gällande regler om egendomens förvaltning i dylika fall. Förslaget innebar i huvudsak att domstol på ansökan av delägare eller myndighet skulle kunna förordna ett särskilt ombud med behörighet att företräda fastighetsägaren i vissa särskilt angivna situationer. Förslaget avsåg i första hand ärenden enligt skogsvårdslagen och uppsiktslagen ävensom lantmäteriförrättningar och vissa andra förrättningar, vid vilka lantmätare vanligtvis anlitades som förrättningsmän, samt syneförrättningar enligt 7 kap. vattenlagen. Behovet av kompletterande regler i fråga om ställföreträdarskap för dödsbo moti -
LU 1975/76:30
verades enligt styrelserna av de svårigheter som uppkom i verksamheten inom styrelsernas ämbetsområden på grund av dödsbos knapphändiga associationsrättsliga reglering. Svårigheterna angavs principiellt vara av två skilda slag. Den ena hänförde sig till kravet på enhällighet bland delägarna för åstadkommande av giltigt beslut, och den andra avsåg reglerna om delgivning med dödsbo för kallelse till förrättningar av skilda slag. I båda fallen brukade i praktiken uppstå svårigheter.
Styrelsernas framställning remissbehandlades. Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkte förslaget helt eller i huvudsak eller lämnade detsamma utan erinran. Några remissinstanser avstyrkte förslaget under åberopande framför allt av att detta framstod som en särlagstiftning.
Beträffande en utförligare redogörelse för styrelsemas framställning och remissvaren hänvisas till tredje lagutskottets utlåtande 3LU 1965:12.
Vid 1964 års riksdag framställdes en enkel fråga till justitieministern huruvida avsikt förelåg att förelägga riksdagen förslag till lag om fastighetsombud för jordägande dödsbo i enlighet med styrelsemas ovannämnda förslag. Statsrådet Kling svarade den 20 mars 1964 att denna lagstiftningsfråga inte var av den angelägenhetsgraden att det i dåvarande ansträngda läge, när det gällde behandling av lagfrågor i departement och lagrådet, kunde ges någon förtursrätt. Statsrådet kunde därför för det dåvarande inte säga om och i så fall när förslag i ämnet skulle komma att underställas riksdagen.
I två vid 1965 års riksdag väckta motioner (1:13 och 11:11) yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa om en utredning och förslag till fastighetsombud för dödsbon som äger jordbruks- och skogsfastigheter. Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande (3LU 1965:12) efter en redogörelse för styrelsernas ovannämnda förslag och remissvaren följande.
Även om förslaget sålunda filt ett blandat mottagande av remissinstanserna, vitsordas dock från de flesta håll de av styrelserna och motionärerna påtalade svårigheterna för de inom skogs- och jordbruksrationaliseringen verksamma myndigheterna att framför allt beträffande dödsboägda fastigheter få till stånd överenskommelser om åtgärder på sätt förutsatts i skötsellagstiftningen. Liknande svårigheter anses föreligga bl. a. vid vissa lantmäteriförrättningar. Med hänsyn till utflyttningen från landsbygden kan det enligt utskottets mening befaras att svårigheterna kommer att öka i framtiden. I likhet med styrelserna, flertalet remissinstanser och motionärerna finnér utskottet därför att dessa olägenheter bör avhjälpas och förebyggas genom lagstiftning. Rörande utformningen av en sådan lagstiftning råder delade meningar. Utskottet anser emellertid att något ställningstagande från riksdagens sida till sistnämnda spörsmål nu ej erfordras. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att snarast möjligt pröva det av styrelserna anhängiggjorda ärendet och efter den ytterligare utredning som må finnas nödvändig förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagstiftning.
LU 1975/76:30
7 Vad sålunda anförts hemställde utskottet att riksdagen i skrivelse skulle såsom sin mening ge Kungl. Maj.t till känna.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1965:94).
1 ett år 1974 avgivet betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker har jaktmarksutredningen funnit att det föreligger behov av ett ställföreträdarskap för dödsbon i frågor som avser jaktvårdsområde. Utredningen anför härom följande.
Enligt vad som framkommit genom de uppgifter länsjaktvårdskonsulenterna lämnat till utredningen vållar dödsbofastigheternas representation stora problem. Möjligheterna att förordna legal ställföreträdare för dödsbo eller dödsbodelägare utnyttjas endast i mindre mån. Konsulenterna har framhållit att dödsbodelägare, som brukar boets fastighet och som har stort intresse av att marken intas i jaktvårdsområde, många gånger har svårigheter att få fram erforderliga medgivanden eller fullmakter. Delägare som är bosatta på annan ort och inte tar del i den löpande förvaltningen visar ofta ringa intresse för frågan om fastighetens intagande i jaktvårdsområde utan att för den skull motsätta sig denna åtgärd. Det förekommer därjämte enligt konsulenterna att dessa delägare har dålig kännedom om vad samgående i jaktvårdsområde i realiteten innebär.
Mot bakgrund av det anförda har utredningen - oaktat de invändningar som riktas mot tidigare förslag till särreglering - beslutat föreslå att, när dödsbo saknar behörig företrädare, den dödsbodelägare som brukar eller förvaltar fastigheten skall äga rätt att företräda boet i frågor som rör jaktvårdsområde. Utredningen anför vidare följande.
Utredningen är medveten om att en bestämmelse av innehåll att dödsbodelägare, som inte är boutredningsman och som saknar fullmakt från övriga delägare, äger rätt att göra medgivanden på boets vägnar innebär avvikelse från de regler som enligt ärvdabalken gäller beträffande ställföreträdarskap för dödsbo. Principiella invändningar kan från juridisk synpunkt riktas mot förslaget i denna del. Enligt utredningens mening innebär emellertid bildande av jaktvårdsområde i de flesta fall relativt ringa inskränkning i fastighetsägarens jaktutövningsrätt. Dödsbodelägare som brukar fastigheten bör därför inte blott tillerkännas rösträtt i olika frågor som rör redan bildat jaktvårdsområde utan även erhålla rätt att företräda fastigheten vid bildande av sådant område. Det bör understrykas att utredningens förslag endast tillerkänner förvaltare eller brukare, som är dödsbodelägare, rätt att företräda dödsboet. Annan brukare eller förvaltare har således inte denna rätt. Brukas fastighet av två eller flera dödsbodelägare tillsammans får de gemensamt företräda fastigheten.
En bestämmelse att den dödsbodelägare som brukar fastigheten skall ha rätt att företräda denna när legal ställföreträdare saknas kan medföra problem i de fall att annan delägare motsätter sig att fastigheten intas i jaktvårdsområde och gör gällande att den delägare, som företrätt dödsboet, genom sina åtgärder minskat värdet av boets fastighet. Delägare som med stöd av den föreslagna bestämmelsen äger företräda fastighet som nu sagts bör därför i frågor av mera väsentlig betydelse om möjligt underrätta övriga dödsbodelägare och skaffa sig deras samtycke. Motsätter sig någon eller några delägare föreslagen åtgärd bör den delägare som äger företräda fas -
LU 1975/76:30
tigheten visa försiktighet och i tveksamma fall exempelvis underlåta att underteckna teckningsbevis. Han bör dock i sistnämnda fall på beviset redovisa skälen härtill för att bl. a. informera övriga fastighetsägare och underlätta länsstyrelsens ställningstagande i händelse frågan om bildande av jakt vårdsom råde skall hänskjutas till förrättning.
Utredningens betänkande har remissbehandlats men har ännu inte föranlett något förslag från regeringen.
Till utskottet inkomna handlingar
Riksdagens revisorers skrivelse
I en till utskottet den 26 mars 1976 avgiven skrivelse framhåller riksdagens revisorer att väsentliga svårigheter synes möta de myndigheter som i sin verksamhet har att få till stånd en ändamålsenlig skogsvård i de fall då skogsfastigheterna ägs och förvaltas av dödsbon eller med samäganderätt av förutvarande dödsbodelägare. Det har visat sig att intresset av att medverka i rationaliseringsprojekt och över huvud taget till en ändamålsenlig skogsvård är mindre inom dessa ägarkategorier än inom andra, särskilt om delägarna lämnat bygden och bosatt sig på andra orter i landet. Svårigheterna är knutna till gällande bestämmelser om förvaltning av egendom tillhörande dessa ägarkategorier ävensom till bestämmelserna om den yttre rationaliseringen inom skogsbruket enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) och till frågan om den praktiska tillämpningen av skogsvårdslagens regler. Bestämmelserna i nämnda lagar bygger i princip på att överenskommelse kan nås mellan myndigheterna och fastighetsägarna. Särskilt då ägaren är ett dödsbo eller då ett samägande föreligger, är sådana överenskommelser svåra att nå, och därmed förhindras eller försvåras angelägna åtgärder.
Under en resa i Norrbottens län hösten 1975 gjorde länsstyrelsens representanter revisorerna uppmärksamma på dessa problem. Revisorerna fick i samband härmed också ta del av en nyligen utförd undersökning angående äganderättsförhållanden av nu berört slag i Tornedalen, vilka ansågs utgöra en väsentlig spärr för jord- och skogsbrukets utveckling inom detta område. Mot bakgrunden härav har revisorerna låtit sitt kansli närmare studera frågan.
Enligt revisorernas mening bör rationaliseringssträvandena inom skogsbruket inte få hindras av nu berörda svårigheter i fråga om skogsegendomar tillhörande dödsbon och med dödsbon jämställda ägare. Lämpliga åtgärder bör därför vidtas för underlättande av rationaliseringsåtgärder. Det kan i detta sammanhang noteras att den sittande jordförvärvsutredningen enligt sina direktiv skall överväga ett slopande av släktskapsundantagen i jordförvärvslagen. Även om sådant förslag framdeles läggs fram och genomförs, kommer problemen med dödsbofastigheter och samägda fastigheter i skogsbruksrationaliseringen att kvarstå under en övergångstid. Då starka skäl således talar för att den nu aktualiserade frågan så fort som möjligt ges en tillfredsställande lösning, torde enligt revisorernas mening en interims -
LU 1975/76:30
lösning böra tillgripas om en slutlig lösning inte synes kunna uppnås utan dröjsmål. Med hänsyn till att berörd fråga tagits upp i motionen 1975/76:547 har revisorerna inte funnit skäl vidta ytterligare åtgärder i ärendet än att ge lagutskottet till känna sina synpunkter i ämnet.
Lantmäteriverkets promemoria
Med anledning av utskottets besök på statens lantmäteriverk i Gävle den 4 mars 1976 har till utskottet översänts en den 29 mars 1976 upprättad promemoria.
I promemorian hänvisas inledningsvis till lantmäteristyrelsens, skogsstyrelsens och lantbruksstyrelsens i det föregående redovisade, år 1962 avgivna skrivelse till Kungl. Majit. Sedan skrivelsen avgavs har enligt promemorian förutsättningarna i vissa avseenden ändrats, men i stort sett måste sägas att de påtalade problemen finns kvar.
Förändringarna har skett genom ändrad lagstiftning. Härvid hänvisar promemorian till de ovan redovisade ändringarna i kommunalskattelagen, till den nya fastighetsbildningslagen och till delgivningslagen. Enligt promemorian får ändringen i skattelagstiftningen antas ha lett till en snabbare upplösning av dödsbon i vissa fall, men denna effekt är sannolikt ganska begränsad och vidare kan det i många fall ha blivit så att delägarna vid upplösningen tillskiftats ideella andelar i dödsboets fastigheter, varigenom den reella ägarsituationen alltså blivit oförändrad. Vidare har fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft år 1972, vidgat möjligheterna att vidta olika förändringar i fastighetsindelningen tvångsvis. Motsvarande gäller lagstiftningen om inrättande av olika gemensamhetsanläggningar för fastigheter. Dessa förändringar medför att fastighetsbildningsmyndigheterna i flera situationer än tidigare kan agera utan att vara beroende av formlig överenskommelse mellan sakägarna. Å andra sidan bör framhållas att denna förbättring av förutsättningarna för fastighetsregleringsverksamheten i praktiken inte kan leda till en genomgripande omläggning av förrättningsförfarandet från frivillighet till tvång. Tvångsåtgärder kräver nämligen i många fall en större arbetsinsats än åtgärder grundade på överenskommelse och kommer därför av rent ekonomiska skäl i fråga främst som komplement till frivilliga åtgärder. Genom tillkomsten av delgivningslagen har klarare regler om delgivning med dödsbon och samägare erhållits. Samtidigt har delgivningslagens principiella krav på personlig delgivning lett till att kallelserutinerna ofta är betungande. För myndigheterna skulle därför själva delgivningsförfarandet underlättas väsentligt om delgivning kunde ske med fastighetsombud eller annan ställföreträdare i fall då flerägande föreligger.
Någon aktuell uppgift om antalet dödsboägda fastigheter eller arealen av dessa är inte känd. I promemorian uppges att vid 1971 års lantbruksräkning ägdes 950 000 ha skogsmark av dödsbon. Detta motsvarade ca 4,2 % av landets totala skogsmarksareal och ca 9 % av skogsmarken i enskild
LU 1975/76:30
ägo. Enligt 1970 års allmänna fastighetstaxering ägdes drygt 1 milj. ha av dödsbon. Motsvarande uppgift från 1975 års allmänna fastighetstaxering beräknas föreligga under instundande april månad. Det finns anledning anta att den dödsboägda skogsmarksarealen ökat efter 1971. Statistikuppgifterna om dödsbonas markinnehav torde inte innefatta mark som ägs med samäganderätt av flera enskilda personer. Mot bakgrund av vad ovan anförts beträffande benägenheten att lösa problemen vid skifte av dödsbo torde också denna form av markägande ha ökat. Andelen dödsboägd mark varierar i skilda delar av landet och är störst i Kopparbergs län. Där ägde dödsbon 1971 ca 19 96 av ^11 skogsmark i enskild ägo. Omfattande dödsboägande förekom också i Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län. Andelen var där ca 10 96. Det finns i detta sammanhang anledning peka på att fastighetsstrukturen i skogsmarken är sämst i Kopparbergs län men att strukturen är mycket dålig också i stora delar av Värmlands och Norrbottens län.
Förekomsten av fierägda fastigheter visar alltså en tendens att öka. Detta hänger enligt promemorian säkerligen samman med den fortgående omstruktureringen av näringslivet och bosättningen. En mycket betydande del av dem som genom arv blivit delägare i jordbruksfastigheter har lämnat jordbruksnäringen och den gamla bosättningsplatsen men behållit sin andel i jordbruksfastigheten bl. a. med tanke på jakt, fiske och realvärdeutveckling. Det bör kanske också påpekas att det numera bara undantagsvis finns möjlighet för dödsbodelägare eller samägare att dela sitt fastighetsinnehav genom en uppdelning på marken (jfr äldre tiders långtgående uppdelning genom klyvning eller genom privat jorddelning). Samtidigt har, om man ser saken i stort, frekvensen av situationer i vilka det allmänna av olika skäl har anledning att träda i kontakt med fastighetsägarna ökat. Den fysiska planläggningen har vidgats och intensifierats. Medlen för plangenomförande har förbättrats. Samhället har i ökad utsträckning tagit mark i anspråk för olika slag av utbyggnad eller exploatering. Kraven på ingripanden i naturvården eller i skogsvårdande syfte har skärpts. Behovet av samverkan mellan fastighetsägare i olika sammanhang har ökat, bl. a. när det gäller skogsbruket. De berörda förhållandena leder enligt promemorian till att de praktiska olägenheter som följer av flerägandet successivt får ökad betydelse.
Efter redovisning för reglerna i fastighetsbildningslagen, skogsvårdslagen och naturvårdslagen anförs i promemorian följande.
Det hinder dödsboägandet utgör sammanhänger främst med att dödsbodelägarna i princip måste vara eniga om varje förvaltningsåtgärd och att skriftliga överenskommelser fordras i många fall vid förrättningar och andra mellanhavanden med myndigheter. Svårigheter att nå överenskommelser bottnar inte alltid i oenighet eller ovilja att nå samförståndslösningar med andra fastighetsägare eller myndigheter utan beror ofta på svårigheter att nå eller samla alla delägare. Möjlighet att utse företrädare för dödsbo skulle väsentligt underlätta fastighetsägares och myndigheters möjligheter att få kontakt med och samarbeta med dödsbon som ägare av fastigheter.
LU 1975/76:30
11 De framförda synpunkterna om ställföreträdarskap gäller inte bara dödsbona utan även samäganderättsfallen. Det är därvid likgiltigt om samägandet tillkommit genom skifte av dödsbo eller på annat sätt.
De ovan påtalade problemen rörande dödsboägd och samägd fastighet gäller inte bara jord- och skogsbruksfastigheter utan även fastigheter som är taxerade som annan fastighet.
Problemen med fastigheter som ägs av dödsbo eller av flera personer med samäganderätt är av sådan omfattning att frågan om legalt ställföreträdarskap för ägarna bör göras till föremål för utredning i syfte att få till stånd lagstiftning på området.
Frågan kan lösas på olika sätt. I första hand bör det ankomma på dödsbodelägarna själva att utse företrädare för dödsboet. I de fall delägarna inte är eniga om vem som skall vara ställföreträdare bör denne utses av domstol eller av annan myndighet. Det kan vara lämpligt att frågan om ställföreträdare tas upp i samband med bouppteckningen efter den avlidne. Finns ingen ställföreträdare utsedd bör delägare i dödsboet eller myndighet, för vilken frågan är av betydelse, kunna begära att sådan skall förordnas.
Det är väsentligt att uppgiften om vem som utsetts till ställföreträdare är lätt åtkomlig för myndigheter och allmänheten. Ställföreträdarna bör därför registreras i officiellt register över fastigheter, t. ex. fastighetslängden eller fastighetsboken.
Ställföreträdaren bör ha sådana befogenheter att ställföreträdarskapet blir meningsfullt. Han bör därför vara behörig att företräda fastigheten i sådana sammanhang som har berörts i det föregående. Därigenom kan handläggningen av förrättningar och andra åtgärder väsentligt underlättas.
Utskottet
I motionen framhålls att fastigheter, som ägs av dödsbo eller - efter arvskifte - av dödsbodelägare med samäganderätt, inte påverkas av rationaliseringssträvandena inom jord- och skogsbruket i den utsträckning som är önskvärd. Orsaken härtill är ofta själva förvaltningsformen som sådan. Enligt motionärerna har från skogsvårdsstyrelsehåll framhållits att det föreligger betydande svårigheter att ena dödsbodelägare om skogsvårdande åtgärder. Svårigheter att ena dödsbodelägare gör också genomförandet av lantmäteriförrättningar omständliga och tidskrävande. Motionärerna framhåller att nämnda svårigheter inte alltid är en följd av en negativ inställning hos delägarna till rationaliseringssträvandena utan ofta mera är en följd av passivitet och bristande kännedom om pågående rationalisering. Understundom har svårigheterna sin grund i att man helt enkelt inte kan få kontakt med alla delägare. Motionärerna anser att rationaliseringsverksamheten skulle underlättas om skyldighet infördes för dödsbo, som äger fast egendom, att utse någon som kan företräda dödsboet vid förrättningar av skilda slag. Med stöd av det anförda yrkar motionärerna att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör att dödsbo representeras av en enda person.
Såsom framgår av redogörelsen ovan för gällande rätt skall dödsbodelägarna gemensamt förvalta den avlidnes egendom. De måste alltså vara ense
LU 1975/76:30
om varje förvaltningsåtgärd. Uppstår oenighet mellan delägarna, kan envar av dem hos domstol begära att egendomen skall avträdas till förvaltning av en eller flera boutredningsmän. Boutredningsmannen är behörig att företräda dödsboet gentemot tredje man och att tala och svara i mål som rör boet. Endast för överlåtelse av fast egendom behöver boutredningsmannen inhämta delägarnas samtycke.
Boutredningsmannainstitutet har tillkommit för att möjliggöra en smidig och effektiv utredning av dödsboets förhållanden i syfte att göra dödsboet berett för skifte. Det har däremot inte varit avsett att boutredningsmannen och dödsboet skall bedriva någon varaktig ekonomisk verksamhet. Utvecklingen har emellertid lett till att det blivit allt vanligare att dödsbon, bland vars tillgångar ingår fast egendom, förblir oskiftade under avsevärd tid. I dessa fall finns som regel ingen boutredningsman förordnad. 1 den mån skifte på grund av bl. a. gällande skatteregler sker efter viss tid, är det inte ovanligt att delägarna tillskiftas andelar i den fasta egendomen. I dessa fall blir lagen om samäganderätt tillämplig, vilket innebär att det för åtgärder beträffande fastighetens förvaltning i princip krävs delägarnas samtycke.
De av motionärerna påtalade problemen har redan tidigare varit föremål för statsmakternas prövning. I en skrivelse till Kungl. Majit år 1962 framlade sålunda lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen ett förslag till lag om fastighetsombud. Förslaget syftade till att beträffande fastighetsägarkategorierna dödsbon och samägande förutvarande dödsbodelägare avhjälpa de olägenheter som uppkommer till följd av gällande regler om egendomens förvaltning i dylika fall. Styrelsemas förslag remissbehandlades men har inte lett till lagstiftning.
1 två vid 1965 års riksdag väckta motioner yrkades att riksdagen skulle hos Kungl. Majit begära en utredning och förslag om fastighetsombud för dödsbon som ägde jordbruks- och skogsfastigheter. Tredje lagutskottet konstaterade i sitt utlåtande (3LU 1965:12) att styrelsernas ovannämnda förslag visserligen hade fått ett blandat mottagande av remissinstanserna, men att från de flesta håll hade vitsordats de av styrelserna och motionärerna påtalade svårigheterna för de inom skogs- och jordbruksrationaliseringen verksamma myndigheterna. Utskottet uttalade vidare att det med hänsyn till utflyttningen från landsbygden kunde befaras att olägenheterna med dödsboägda fastigheter skulle komma att öka i framtiden. Utskottet fann därför att dessa olägenheter borde avhjälpas och förebyggas genom lagstiftning. Något ställningstagande från riksdagens sida till utformningen av en sådan lagstiftning borde dock inte ske då. Det fick ; stället ankomma på Kungl. Majit att snarast möjligt pröva det av styrelserna anhängiggjorda ärendet och efter den ytterligare utredning som kunde finnas nödvändig förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagstiftning. Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle i skrivelse ge Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört med anledning av motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
LII 1975/76:30
13 Riksdagens skrivelse har sedan dess varit beroende av justitiedepartementets prövning. Företrädare för departementet har upplyst att frågan diskuterats inom departementet vid upprepade tillfällen och att en promemoria i ärendet upprättats år 1971. Inom departementet har man emellertid haft den uppfattningen att frågan om fastighetsombud fått allt mindre betydelse på grund av annan tillkommande lagstiftning, och den har därför fått stå tillbaka för andra viktiga frågor.
Den nytillkommande lagstiftning som sålunda åsyftats är bl. a. fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972. Genom denna lag har möjligheterna vidgats att i strukturförbättrande eller plangenomförande syften tvångsvis vidta olika förändringar i fastighetsbildningen. Motsvarande gäller lagstiftningen om inrättande av olika gemensamhetsanläggningar för fastigheter. Vidare bör nämnas att man genom tillkomsten av delgivningslagen år 1970 fått klarare och enhetligare regler om delgivning av kallelser och andra underrättelser till dödsbon och samägare.
Utskottet vill emellertid framhålla att även om genom fastighetsbildningslagen möjligheterna till tvångsvisa ingripanden ökat, ger frivilliga överenskommelser mellan sakägarna vid fastighetsregleringsförrättning större handlingsfrihet vid fastighetsutformningen, varigenom ett bättre resultat kan uppnås snabbare och till lägre kostnader. Såsom framgår av redogörelsen ovan (s. 9) för en till utskottet inkommen promemoria från lantmäteriverket är vidare delgivningsrutinerna, när det gäller dödsbon och samägare, alltjämt betungande. I promemorian påpekas vidare att dödsbo- och samägda fastigheter för med sig betydande svårigheter i olika hänseenden vid tilllämpningen av skogsvårdslagen och naturvårdslagen. Lantmäteriverket har vid utskottets besök som sin mening anfört att de praktiska olägenheter som följer av flerägande ingalunda fått minskad utan fastmer ökad betydelse under senare år.
Föreliggande problem har uppmärksammats även av riksdagens revisorer. I en skrivelse till utskottet har revisorerna framhållit att rationaliseringssträvandena inom skogsbruket inte bör fä hindras av svårigheterna att träffa överenskommelser med dödsbon och därmed jämställda fastighetsägare. Lämpliga åtgärder bör därför på grund härav vidtas för underlättandet av rationaliseringsåtgärder. Revisorerna anser att starka skäl talar för att frågan så snart som möjligt bör ges en tillfredsställande lösning och att en interimslösning bör tillgripas, om en slutlig lösning inte synes kunna uppnås utan dröjsmål.
Utskottet delar revisorernas uppfattning att frågan om ställföreträdare för dödsbo snarast måste ges en tillfredsställande lösning. Utskottet vill i detta sammanhang även hänvisa till att jaktmarksutredningen funnit frågan så angelägen att utredningen ansett sig nödsakad att föreslå en separat lösning när det gäller företrädare för dödsbon i frågor som rör jaktvårdsområde. Hur en generell lagstiftning om ställföreträdare skall utformas är emellertid ett komplicerat spörsmål. Utskottet anser sig därför inte böra nu ta ställning
LU 1975/76:30
till utformningen av en sådan lagstiftning. Inte heller anser sig utskottet böra föreslå någon interimistisk lösning. Såsom riksdagen framhöll redan i 1965 års riksdagsskrivelse bör det ankomma på regeringen att låta närmare utreda frågan. Utskottet vill för sin del endast framhålla att en lagstiftning i ämnet bör innehålla i första hand ett åliggande för dödsbodelägarna att själva utse behörig företrädare för dödsboet. Om ställföreträdare inte kan utses i sådan ordning - t. ex. på grund av att en eller flera dödsbodelägare vistas på okänd ort eller att dödsbodelägarna inte vill ta initiativ till att utse företrädare för boet eller att de inte kan enas om vem som skall företräda boet - bör möjlighet ges domstol att förordna ställföreträdare för dödsboet. Ansökan härom bör kunna göras även av myndighet för vilken frågan har betydelse. Ställföreträdareinstitutet bör självfallet inte utformas på sådant sätt att den enskilde delägarens intresse trädes för när. I fråga om överlåtelse av fast egendom bör ställföreträdaren sålunda inte ha större befogenheter än som i sådant hänseende tillkommer boutredningsman. Enligt utskottets mening bör vidare utredas möjligheterna att utse ställföreträdare även för samägda fastigheter. Avslutningsvis vill utskottet stryka under vikten av att den begärda utredningen påbörjas utan tidsutdräkt.
På anförda skäl hemställer utskottet
att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:547 begär att frågan om ställföreträdare för vissa dödsbon m. m. i enlighet med vad utskottet ovan anfört omgående blir föremål för utredning.
Stockholm den 5 maj 1976
På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM
Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m)*, Sundelin (s)*, Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s)*, herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c)*, Olsson i Timrå (s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Lövenborg (vpk)* och fru Karlsson (c).
* Ej närvarande vid betänkandets justering
GOTAB 51817 Stockholm 1976