Med anledning av propositionen 1975/76:7 med förslag till lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande m. m.
LU 1975/76:7
Lagutskottets betänkande 1975/76:7
med anledning av propositionen 1975/76:7 med förslag till lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande m. m.
Propositionen
I propositionen 1975/76:7 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att dels godkänna den i Bern den 26 februari 1966 avslutade tilläggskonventionen till det internationella fördraget om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV) av den 7 februari 1970, dels anta i propositionen framlagda förslag till
1. lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande,
2. lag om ändring i lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
3. lag om ändring i lagen (1974:744) om verkställighet av utländsk dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m. m.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför nedan på s. 7.
I samband med propositionen behandlar utskottet en i anledning av propositionen väckt motion 1975/76:21. Motionsyrkandet redovisas på s. 6.
Lagförslagen
De i detta betänkande behandlade lagförslagen har följande lydelse.
1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 7
LU 1975/76:7
1 Förslag till
Lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande
Härigenom föreskrives följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag är tillämplig på befordran av resande med järnväg. Vad
1 2-11 §§ föreskrives om järnväg skall ha motsvarande tillämpning på tunnelbana och spårväg.
Bestämmelserna i 12-19 §§ gäller endast i fråga om sådan befordran enligt internationell färdhandling som avses i tilläggskonventionen den 26 februari 1966 till det internationella fördraget om befordran med järnväg av resande och resgods (internationell befordran).
2 § Bestämmelserna i denna lag får ej åsidosättas genom avtal till den resandes nackdel.
Förutsättningar för ansvarighet
3 § Har resande medan han uppehöll sig i eller steg på eller av järnvägsfordon tillfogats personskada i följd av järnvägsdriften, skall järnvägen ersätta skadan, även om fel eller försummelse ej ligger järnvägen till last.
Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om skadan har orsakats av omständighet, som ej är hänförlig till själva järnvägsdriften och som järnvägen icke hade kunnat undgå eller förebygga följderna av, även om den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen kunnat krävas av den.
4 § Har i samband med personskada, för vilken järnväg är ansvarig enligt 3 §, egendom som den skadade bar på sig eller medförde som handresgods helt eller delvis gått förlorad eller skadats, skall järnvägen ersätta sådan skada.
Har i annat fall än som avses i första stycket egendom, som resande bar på sig eller medförde som handresgods, under befordringen helt eller delvis gått förlorad eller skadats, är järnvägen ansvarig endast om fel eller försummelse ligger järnvägen till last.
5 § Om järnväg blir nödsakad att tillfälligt avbryta järnvägsdriften och befordrar eller låter befordra resande med annat transportmedel samt den resande till följd av denna befordran lider personskada eller sådan sakskada som avses i 4 §, är järnvägen ansvarig för skadan enligt de regier som gäller för det använda befordringssättet. Bestämmelserna i 9 och 10 §§ skall dock tillämpas.
LU 1975/76:7
6 § Järnvägen är ansvarig för vad den som är anställd hos järnvägen eller i annan egenskap anlitas för järnvägsdriften gör eller underlåter i tjänsten eller eljest under medverkan i järnvägsdriften.
7 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.
Ersättningens storlek m. m.
8 § I fråga om skadestånd enligt denna lag gäller 5 kap. samt 6 kap. 1 och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207).
Vid sakskada är järnvägens ersättningsskyldighet begränsad till 5 000 kronor för varje resande, såvida icke uppsåt eller grov vårdslöshet ligger järnvägen till last.
Bestämmelser om rättegång m. m.
9 § Rätten att erhålla ersättning av järnvägen för skada som avses i denna lag är förlorad, om talan icke har väckts inom tre år från det den händelse inträffade som orsakade skadan eller, i fråga om anspråk som grundas på att händelsen lett till den resandes död, inom tre år från dödsfallet, dock högst fem år från det händelsen inträffade.
10 § Talan mot järnväg om ersättning för skada som avses i denna lag får väckas i Sverige endast om den skadeorsakande händelsen inträffat i samband med trafik på bana inom Sverige eller trafik med svensk tågfärja.
Talan får väckas, förutom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen i avreseorten, bestämmelseorten eller, om skadan inträffat i samband med trafik med svensk tågfärja, ort på tågfärjelinjen.
11 § Bestämmelse i denna lag om förutsättningar för eller begränsning av järnvägens ansvarighet för skada till följd av järnvägsbefordran skall tilllämpas även om anspråk, som hade kunnat grundas på 3 eller 4 §, göres gällande mot järnvägen på annan grund.
Vad i första stycket sägs gäller även om anspråk som avses där riktas mot någon, för vilken järnvägen svarar enligt 6 §.
Särskilda bestämmelser om internationell befordran
12 § Vid internationell befordran skall i stället för 6 kap. 1 § skadeståndslagen gälla, att skadestånd jämkas i den mån vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
13 § Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställes i form av engångsbelopp, om den skadelidande ej begär annat.
1* Riksdagen 1975/76. 8 sam!. Nr 7
LU 1975/76:7
14 § Har järnväg vid internationell befordran ådragit sig ersättningsskyldighet enligt 4 § första stycket skall vid tillämpning av 8 § andra stycket i stället för 5 000 kronor gälla ett belopp om 2 000 francs. Med franc förstås en guldfranc med en vikt av tio trettioendels gram och niohundra tusendelars finhet.
15 § På fordran som avser ersättning enligt 3 § eller 4 § första stycket utgår ränta med fem procent per år från och med den dag då förfarande som avses i 18 § första stycket inleddes eller, om sådant förfarande ej har inletts, från och med den dag då talan väcktes. Avser ersättningen kostnader vid personskada, inkomstförlust eller förlust av underhåll, utgår dock ränta först från och med den dag då järnvägen har fått tillgång till den utredning som behövs för att ersättningens belopp skall kunna bestämmas.
16 § Den som vill kräva ersättning för skada vid internationell befordran skall inom tre månader från det han fick kännedom om skadan lämna meddelande om skadefallet.
Meddelande skall lämnas till någon av följande järnvägar, förutsatt att järnvägen har sitt säte i Sverige eller annan stat som är ansluten till den i 1 § andra stycket nämnda konventionen:
1. järnväg som trafikerar den sträcka på vilken skadefallet inträffade,
2. järnväg i avreseorten,
3. järnväg i bestämmelseorten,
4. järnväg i den resandes hemort eller vanliga uppehållsort.
Har skadan vållats genom fel eller försummelse från järnvägens sida eller har järnväg, som trafikerar den sträcka på vilken skadefallet inträffade, på annat sätt fått kännedom om detta, behöver meddelande ej lämnas.
17 § Den som ej iakttagit skyldighet enligt 16 § att lämna meddelande om skadefallet har förlorat rätten till ersättning, om ej underlåtenheten beror på förhållande som icke kan läggas honom till last som försummelse.
18 § Den som utan att väcka talan vill kräva ersättning för skada vid internationell befordran skall framställa kravet skriftligen hos någon av de järnvägar som anges i 16 §. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om järnvägs handläggning av sådant ersättningskrav.
Framställes anspråk på ersättning enligt första stycket, skall uppehåll göras i beräkningen av den tid inom vilken talan skall väckas intill den dag då järnvägen skriftligen bestrider anspråket och återsänder de handlingar som åtföljt framställningen. Medges anspråket delvis, fortsätter angivna tid att löpa endast beträffande vad som kvarstår såsom tvistigt. Påstår någon att
LU 1975/76:7
krav eller svar på detta har mottagits av motparten eller att handlingarna återställts, ankommer det på honom att styrka att så har skett. Förnyat krav rörande samma sak medför ej ytterligare uppehåll i beräkningen av den tid inom vilken talan skall väckas.
19 § I fall som avses i 5 § skall vid internationell befordran, förutom 9 och 10 §§, även 16-18 §§ tillämpas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Har i följd av järnvägs drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller betjäning till last, skall järnvägens innehavare utgiva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han själv vållat skadan.
Föreslagen lydelse
§
Har i följd av järnvägs drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller betjäning till last, skall järnvägens innehavare utgiva skadestånd enligt de i skadeståndslagen (1972:207) stadgade grunder såsom om han själv vållat skadan.
I fråga om personskada, som tillfogats resande medan han uppehöll sig i eller steg på eller av järnvägsfordon, galler lagen (1976:00) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande.
i §
Utan hinder av föreskrifterna i 5 och 6 gäller i fråga om skada beträffande egendom, som resande bar pä sig eller medförde som handresgods
LU 1975/76:7
6 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
under befordran, lagen (1976:00) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:744) om verkställighet av utländsk dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m. m.
Härigenom förordnas att 1 § lagen (1974:744) om verkställighet av utländsk dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Dom som grundas på det internationella fördraget om godsbefordran med järnväg (CIM) eller på det internationella fördraget om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV), vilka fördrag avslutades i Bern den 7 februari 1970, får verkställas här i riket enligt denna lag. Detta gäller dock ej sådan föreskrift i dom som ålägger käranden att förutom rättegångskostnad betala skadestånd på grund av att hans talan har ogillats.
Motsvarande gäller dom som grundas på tilläggskonventionen till det internationella fördraget om befordran med järnväg av resande och resgods, avslutad i Bern den 26 februari 1966.
Med järnväg förstås i denna lag transportföretag inom eller utom riket, vars trafik omfattas av internationell överenskommelse som avses i första eller andra stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Motionsyrkande
I motionen 1975/76:21 av herrar Henmark (fp) och Sellgren (fp) hemställs att riksdagen beslutar att i 8 och 14 §§ förslaget till lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande byta ut värdet ”5 000 kronor” mot "ett halvt basbelopp”.
Med järnväg förstås i denna lag transportföretag inom eller utom riket, vars trafik omfattas av fördrag som avses i första stycket.
LU 1975/76:7
7 Utskottet
Den transporträttsliga lagstiftningen i Sverige är till stor del grundad på internationella överenskommelser. Dessa överenskommelser har i regel även bildat mönster för lagstiftningen angående inrikes befordran trots att de i och för sig inte är tillämpliga på sådan befordran. Så är fallet också inom järnvägsrätten där järnvägstrafikstadgan (1966:202) i stor utsträckning bygger på de internationella fördragen om godsbefordran med järnväg (CIM) och om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV).
CIV innehåller vissa civilrättsiiga regler om transportavtal och om järnvägens ansvarighet vid befordran av resgods och handresgods men saknar regler om skadeståndsansvar för personskador som åsamkas resande. Järnvägs ansvarighet för sådana personskador har i stället reglerats i en tillläggsöverenskommelse lill CIV. Sedan 1961 års CIV ersatts av ett nytt CIVfördrag år 1970 har år 1973 träffats en särskild överenskommelse varigenom tilläggskonventionen i stället anknyts till 1970 års CIV.
I propositionen föreslås att riksdagen nu skall godkänna tilläggskonventionen. Denna har redan tillträtts av praktiskt taget alla västeuropeiska stater, de flesta östeuropeiska staterna samt några utomeuropeiska stater. Jämfört med gällande svensk lagstiftning på området ger tilläggskonventionen den resande ett avsevärt förbättrat skadeståndsskydd. Med hänsyn till det anförda finner utskottet det angeläget att även Sverige snarast tillträder konventionen. Utskottet tillstyrker följaktligen bifall till propositionen i denna del.
I propositionen läggs vidare fram förslag till lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande. Till grund för förslaget ligger ett av utredningen angående ny lagstiftning om befordran med järnväg år 1974 avgivet betänkande (SOU 1974:89) Ny jämvägslagstiftning I. Den föreslagna ansvarighetslagen, som bygger på tilläggskonventionens reglering, är gemensam för inrikes och internationell befordran. För sistnämnda slag av befordran meddelas dock vissa särregler.
Lagens huvudprincip är att järnvägen skall svara för personskada som den resande åsamkas ombord på tåget eller under på- och avstigning. Järnvägen ansvarar på objektiv grund, dvs. oberoende av om någon på järnvägens sida har gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Lagen innehåller även regler angående järnvägens ansvar för skada på handresgods. Har skadan uppkommit i samband med personskada, skall skadan ersättas enligt samma grunder som personskadan. I annat fall krävs för att järnvägen skall bli ansvarig att fel eller försummelse ligger den till last.
I fråga om skadeståndets beräkning hänvisar lagen, när det gäller inrikes befordran, till skadeståndslagens regler. Järnvägens ansvar för sakskada är dock begränsad till 5 000 kronor för varje resande, såvida icke uppsåt eller grov vårdslöshet ligger järnvägen till last (5 §). För internationell befordran har tilläggskonventionens ansvarsgräns, 2 000 s. k. Germinalfrancs, gjorts
LU 1975/76:7
direkt tillämplig (19 §). Detta belopp motsvarar i svenskt mynt ca 3 600 kronor.
Det för inrikes befordran föreslagna begränsningsbeloppet, 5 000 kronor, kritiseras i motionen 1975/76:21. Motionärerna anför att ett fast, i kronor angivet belopp på grund av penningvärdets fall snart behöver ändras. Till undvikande härav yrkar motionärerna att begränsningsbeloppet i stället sätts till ett halv basbelopp (f. n. 4 850 kronor).
Såsom påpekas i motionen har det blivit allt vanligare i lagstiftningen att knyta an viss värdegräns till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Utskottet har därför förståelse för motionärernas yrkande. Utskottet vill emellertid peka på att när det gäller den transporträttsliga lagstiftningen i övrigt ansvarighetsgränserna anges i fasta penningbelopp (se t. ex. 192 § sjölagen och 9 kap. 22 § luftfartslagen). De transporträttsliga ansvarighetsreglerna vilar ofta på internationella överenskommelser, vilket försvårar en särlösning försvensk rätts del. Utskottet är därför inte berett att i förevarande lagstiftningsärende tillämpa en annan princip för bestämmande av ansvarighetsgränsen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionsyrkandet.
Propositionens förslag i övrigt föranleder inget särskilt yttrande från utskottets sida.
På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen
1. godkänner den i Bern den 26 februari 1966 avslutade tillläggskonventionen till det internationella fördraget om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV) av den 7 februari 1970,
2. med avslag på motionen 1975/76:21 antar 5 och 14 §§ i det genom propositionen 1975/76:7 framlagda förslaget till lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande,
3. antar nämnda lagförslag i vad det ej omfattas av hemställan under 2,
4. antar övriga genom propositionen framlagda lagförslag.
Stockholm den 10 februari 1976
På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM
Närvarande: herrar Svanström (c). Sundelin (s), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s)*, Winberg (m)#, fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Lindquist (m), fru Johansson i Hovmantorp (s) och herr Henmark (fp).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
LU 1975/76:7
9 Särskilt yttrande
av herrar Henmark (fp) och Börjesson i Falköping (c) som anför:
Inte minst i ett läge med snabb penningförsämring är det viktigt att lagarna utformas så att de inte påverkas av penningvärdets fall. Ett lämpligt medel härvidlag är - såsom föreslås i motionen 1975/76:21 - en anknytning till basbeloppet av i lagarna intagna värdegränser. Vi har emellertid avstått från att tillstyrka bifall till motionen, eftersom vi anser det vara ett angeläget önskemål att svensk lagstiftning i vidare utsträckning blir föremål för översyn i syfte att uppnå värdebeständiga värdegränser.