Med anledning av propositionen 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring jämte motioner

SfU 1975/76: 40

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76: 40

med anledning av propositionen 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975/76:197 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagt förslag till lag om arbetsskadeförsäkring.

I propositionen läggs fram förslag om en helt ny lagstiftning beträffande ersättning vid skada i arbetet i stället för nuvarande lag om yrkesskadeförsäkring. I en ny lag om arbetsskadeförsäkring föreslås i princip rätt till full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. En annan grundläggande regel i lagförslaget är att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande särskilda förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Frågor som gäller ersättning för lyte och men hos den skadade regleras i särskild ordning genom gällande avtal om trygghetsförsäkring.

Den nya lagen skall gälla inkomstförlust till följd av skador och sjukdomar som har uppstått i arbetet då dessa varat längre än 90 dagar. Under en samordningstid på de första 90 dagarna skall liksom nu den vanliga sjukförsäkringen tillämpas. Den nya lagen anknyter till de principer som gäller för invaliditetsbedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir därigenom den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer livräntans storlek. Livräntan vid arbetsskada skall enligt lagförslaget utgöra skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan skall kunna ersätta årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp som f. n. motsvarar 75 000 kr. Utgående livränta görs värdebeständig genom anknytning till basbeloppet. Livräntorna till efterlevande anpassas till de principer som gäller inom folkpensioneringen och förmånerna förbättras, särskilt för barn.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringens förmåner och arbetsskadelivräntan föreslås i propositionen förenklade regler jämfört med vad som nu gäller. Livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten vid arbetsskada som inte ersätts genom förtidspension. Livräntan skall vara pensionsgrundande för ålderspension från ATP och utgå fram till pensionsåldern 65 år. Därefter skall gälla en enkel garantiregel.

Den nya arbetsskadeförsäkringen skall liksom nuvarande yrkesskadeför 1

Riksdagen 1975/76. 11 sami. Nr 40

SfU 1975/76: 40

säkring finansieras helt genom arbetsgivaravgifter. Administrationen av arbetsskadeförsäkringen föreslås decentraliserad från riksförsäkringsverket till de allmänna försäkringskassorna. Övergångsvis skall äldre yrkesskadeärenden handläggas av riksförsäkringsverket. Besvärsreglerna föreslås bli desamma som för socialförsäkringen i övrigt. Det innebär bl. a. att försäkringsrådet skall upphöra med utgången av juni 1978.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977 och gälla för skadefall som inträffar därefter. Innan dess skall yrkesskadeförsäkringskommittén lämna förslag om övergångsanordningar för äldre yrkesskadelivräntor m. m. och beträffande nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkring för egenföretagare.

Det i propositionen intagna lagförslaget är följande.

SfU 1975/76: 40

3 Förslag till

Lag om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Inledning

1 § Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag. Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån

utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

2 § Arbetsskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassorna och de lokala myndigheter som regeringen bestämmer.

2 kap. Om arbetsskada

1 § Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.

Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta, anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.

2 § Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talar mot det.

3 § Med skada avses i denna lag personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade.

4 § Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig.

3 kap. Ersättning vid sjukdom

Förmåner under samordningstid

1 § Är den skadade sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter det att skadan inträffade, dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten

SfU 1975/76: 40

till sjukpenning upphör enligt 3 kap. 3 § forsta stycket andra meningen nämnda lag (samordningstid).

2 § Är någon som avses i 1 § ej berättigad till sjukpenning från sjukförsäkringen eller är den skadade ej sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till förmåner från arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2 och 3 kap. lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på honom. Sjukpenning utgår dock ej till den som avses i 1 kap. 1 § andra stycket denna lag och ej heller till arbetstagare som enligt 3 kap. 16 § första stycket lagen om allmän försäkring har undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom.

3 § I den mån ersättning ej utgår enligt 1 eller 2 § ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader under samordningstiden för

1. sjukvård utom riket,

2. tandvård,

3. särskilda hjälpmedel.

Förmåner efter samordningstid

4 § Arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader efter samordningstidens slut för

1. läkarvård,

2. tandvård,

3. sjukvårdande behandling,

4. sjukhusvård,

5. konvalescent vård,

6. läkemedel,

7. särskilda hjälpmedel.

Sjukvårdande behandling och konvalescentvård bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att behandlingen eller vården har ordinerats av läkare och, såvitt gäller konvalescentvård, lämnas i konvalescenthem som har tagits upp på förteckning som fastställes av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

5 § Vid sjukdom som efter samordningstidens slut sätter ned den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen.

Saknar den försäkrade förmåga att skaffa sig inkomst, utges hel sjukpenning. I annat fall utges halv sjukpenning.

Hel sjukpenning utgör för dag en trehundrasextiofemtedel av den försäkrades sjukpenningunderlag enligt 6 §. Sjukpenningen avrundas till närmaste hela krontal.

SfU 1975/76: 40

6§ Sjukpenningunderlag utgöres av

1. för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring:

hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 § nämnda lag,

2. för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:

den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 § nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4 500 kronor,

3. för försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket: hans livränteunderlag enligt 4 kap.

Bestämmelserna i 4 kap. 8 § äger motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenningunderlag. Sjukpenningunderlaget får ej beräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap.

6 § lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början,

7 § Medför arbetsskada som har föranlett livränta enligt 4 kap. på nytt sjukdom, har den försäkrade rätt till sjukpenning, om sjukdomen sätter ned hans kvarstående förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Därvid skall 5 och 6 §§ gälla i tillämpliga delar.

8 § För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård eller konvalescentvård minskas sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Gemensamma bestämmelser

9 § Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att den lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

10 § I kostnad för vård m. m. enligt 3 eller 4 § inräknas nödvändiga utgifter för resor.

4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan

Allmänna grunder för ersättning

1 § Försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock ej, om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle börja utgå.

SfU 1975/76: 40

6 Har försäkrad genom arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med mindre än en femtondel och drabbas han senare av ytterligare arbetsskada, skall livränta bestämmas på grundval av båda skadorna.

2§ Livränta beräknas på den försäkrades livränteunderlag enligt 5-11 §§ och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete.

3 § Den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

I fråga om äldre försäkrad skall främst tagas hänsyn till hans förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han har utfört tidigare eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom.

4 § Livränta utgår längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år, om ej annat följer av andra stycket.

Från och med den månad som avses i första stycket utgår livränta endast i den mån den försäkrade ej har rätt till ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med belopp som uppgår till minst 65 procent av livräntebeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare eller senare än från och med den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år, skall livränta enligt andra stycket utgå med det belopp som skulle ha utgivits, om hel ålderspension hade börjat uppbäras från och med nämnda månad.

Andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga om ålderspension enligt utländskt system för social trygghet.

Livränteunderlag

5 § För den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring utgöres livränteunderlaget av hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 § nämnda lag vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden.

6 § För den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete utgöres livränteunderlaget av den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 § nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4 500 kronor.

SfU 1975/76: 40

7 § Skall livränta börja utgå sedan avsevärd tid har förflutit efter det att den försäkrade var utsatt för skadlig inverkan i arbetet, får som livränteunderlag brukas annan högre inkomst av förvärvsarbete än den som anges i 5 eller 6§, om särskilda skäl talar för det.

8 § Inkomst som enligt 11 kap. 7 ij lagen (1962:381) om allmän försäkring har undantagits från försäkringen för tilläggspension inräknas i livränteunderlaget utan hinder av 3 kap. 2 § första stycket fjärde meningen samma lag.

9 § Hade den försäkrade ej fyllt 25 år när skadan inträffade, skall livränteunderlaget för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt skulle ha haft vid 25 års ålder, om skadan ej hade inträffat.

Första stycket har motsvarande tillämpning på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 18 år beträffande livränteunderlaget förtiden mellan 18och21 årsålder.

10 § För försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket utgöres livränteunderlaget för beräknad utbildningstid lägst av den inkomst som han sannolikt skulle ha fått, om han när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. Livränteunderlaget för tid efter utbildningstidens slut utgöres lägst av den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade då sannolikt skulle ha fått, om skadan ej hade inträffat.

Livränteunderlag enligt första stycket får ej beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder, tre gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.

11 § Vid beräkning av livränteunderlag bortses från belopp som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet vid början av det år då livräntan skall börja utgå.

Omprövning av livränta

12 § Beslut om livränta skall omprövas, om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Livränta för förfluten tid får dock ej minskas eller dragas in.

SfU 1975/76: 40

5 kap. Ersättning vid dödsfall

Begra vningshjälp

1 § Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår begravningshjälp med belopp som motsvarar 30 procent av basbeloppet vid tiden för dödsfallet.

Livräntor till efterlevande

2 § Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår livräntor till hans efterlevande enligt detta kapitel.

Uppbar den försäkrade livränta enligt 4 kap. med anledning av förlust av arbetsförmågan till följd av skadan, grundas livränta efter honom på hans egen livränta. Livränta efter annan försäkrad grundas på vad som enligt 4 kap. skulle ha utgjort livränta till honom vid förlust av arbetsförmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet.

Till grund för beräkning av livränta till efterlevande lägges även pension, livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada, i den mån det är skäligt.

Livränta till efterlevande får ej grundas på högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger basbeloppet vid den försäkrades död.

Änka

3 § Änka efter försäkrad har rätt till livränta, om hon

1. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller

2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död.

Upphör rätt till livränta enligt första stycket 1 skall vid bedömning av rätt till livränta enligt 2 anses som om den försäkrade avled vid den tidpunkt, då rätten till livränta enligt 1 upphörde.

4 § Livränta till änka utgår med belopp som, när den försäkrade efterlämnar barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvarar 40 och i annat fall 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 §.

Livränta enligt 3 S första stycket 2 till änka som ej hade fyllt 50 år vid den försäkrades död eller vid den tidpunkt som avses i 3 § andra stycket minskas med en femtondel för varje år som då återstod till 50 års ålder.

5 § Änkas rätt till livränta upphör om hon gifter om sig eller avsevärd tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upplöses äktenskapet inom fem år eller upphör sammanlevnaden inom samma tid, skall livräntan börja utgå på nytt.

Sfll 1975/76: 40

9 Med änka jämställd kvinna

6 § I fråga om rätt tilt livränta jämställes med änka kvinna som vid försäkrads död

1. stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och hade varit gift med honom eller

hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom eller

2. annars levde samman med den försäkrade sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden.

Första stycket gäller ej om den försäkrade eller kvinnan var gift.

7 § Om kvinna som avses i 6 5 har rätt till underhållsbidrag från förutvarande make, minskas livräntan till henne med belopp som svarar mot bidraget. Motsvarande gäller om kvinnan som efterlevande till denne har rätt till livränta, pension i annan form än folkpension eller tilläggspension, skadestånd eller annan sådan ersättning som upphör att utgå, om hon ingår nytt äktenskap. Avdrag göres även för livränta efter man med vilken kvinnan tidigare har levt samman under äktenskapsliknande förhållanden.

Frånskild kvinna

8 § Var försäkrad vid sin död skyldig att utge lagstadgat periodiskt underhållsbidrag till förutvarande hustru, har hon rätt till livränta med belopp som svarar mot bidraget, om hon

1. har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i dennes hem eller hos henne, eller

2. hade fyllt 36 år vid den försäkrades död.

Livränta enligt första stycket får, när den försäkrade efterlämnar barn som har rätt till livränta efter honom enligt denna lag, motsvara högst 40 och i annat fall högst 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 §.

Bestämmelserna i 3 § andra stycket har motsvarande tillämpning i fråga om livränta till frånskild kvinna.

Barn

9 § Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid till och med den månad då barnet fyller 19 år. Om barnet efter den tidpunkten till följd av sjukdom eller av annan dylik orsak ej kan försörja sig, utgår livräntan även för sådan tid, dock längst till och med den månad då barnet fyller 21 år.

Hade den försäkrade genom avtal som sägs i 7 kap. 7 g andra stycket föräldrabalken åtagit sig att till barnet utge underhållsbidrag i form av engångsbelopp, har barnet rätt till livränta i den mån denna överstiger en

/* Rikdagen 1975/76. II sami Nr 40

SfU 1975/76: 40

livränta som har köpts eller kunnat köpas åt barnet för engångsbeloppet.

Efterlevande makes barn jämställes med barn till försäkrad i fråga om rätt till livränta, om barnet stod under makens vårdnad.

10 § Livränta utgår till varje barn med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 §, om den försäkrade efterlämnar änka eller kvinna som avses i 6 §. I annat fall utgör livränta för ett barn 40 procent av nämnda underlag. Är i sådant fall flera barn berättigade till livränta, ökas procenttalet 40 med 20 för varje barn utöver det första och fördelas det sammanlagda livräntebeloppet lika mellan barnen.

Förälder

11 § Förälder till avliden försäkrad som till följd av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp, dock högst med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2 §.

Gemensamma bestämmelser

12 § Har försäkrad blivit borta under resa eller i annat sammanhang och kan det antagas att han har avlidit till följd av arbetsskada, har hans efterlevande rätt till livränta. Som villkor för utbetalning av livränta får dock krävas förklaring på heder och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig får sådan förklaring krävas från hans förmyndare.

Visar det sig sedermera att den försäkrade är vid liv eller att han har avlidit av annan orsak än arbetsskada, upphör rätten till livränta.

13 § Har flera efterlevande rätt till livränta efter försäkrad enligt 3, 6 och 8 §§ och överstiger livräntornas sammanlagda belopp 45 procent av ersättningsunderlag som sägs i 2§, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar nämnda andel av underlaget. Efterlämnar den försäkrade även barn som är berättigat till livränta efter honom, bytes procenttalet 45 ut mot 40.

14 § Uppgår livräntorna till efterlevande efter försäkrad sammanlagt till belopp som överstiger ersättningsunderlag som sägs i 2 §, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar detta underlag. Nedsättning skall dock först göras av livräntor enligt 11 ii.

SfU 1975/76: 40

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning

1 § Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 § utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 §. Bestämmelserna i 4 kap. 4 § tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

2 § Fastställd livränta anknytes till basbeloppet och omräknas vid förändring av detta.

3 § Är arbetsgivare författningsenligt skyldig att utge ersättning vid arbetsskada, har han rätt att enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar erhålla sådan ersättning från arbetsskadeförsäkringen som för motsvarande ändamål tillkommer den försäkrade eller dennes efterlevande, i den mån ersättningen ej överstiger vad arbetsgivaren har utgivit.

4 § Försäkrad som på anmodan av allmän försäkringskassa eller med dess samtycke avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att arbetsskada uppstår, återuppstår eller förvärras har rätt att under tiden 11 skälig ersättning från arbetsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel sjukpenning.

5§ Under tid då försäkrad är föremål för åtgärd som avses i 2 kap. 11 §'

lagen (1962:381) om allmän försäkring skall hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärsarbeta.

6 § Ansökan om ersättning enligt denna lag skall göras inom sex år, beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, beträffande begravningshjälp från dagen för dödsfallet, beträffande annan ersättning från den dag då den försäkrade har erlagt

det belopp för vilket ersättning begäres.

Om detta försummas, är rätten till ersättning förlorad.

7 § Bestämmelserna i 10 kap. 4§, 16 kap. 11 § och 20 kap. 3-7 §§ lagen

(1962:381) om allmän försäkring om förmåner som sammanträffar, indrag1 Enligt lydelse i prop. 1975/76:133.

SfU 1975/76: 40

ning och nedsättning av ersättning i vissa fall, återbetalningsskyldighet, preskription, utmätningsförbud och rätt till skadestånd har motsvarande tilllämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

7 kap. Försäkringens finansiering

1 § Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som arbetsgivare årligen har att erlägga enligt detta kapitel. För staten gäller särskilda bestämmelser.

2 § Avgift utgår på summan av vad arbetsgivaren under året har utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till arbetstagare vars lön under året har understigit 500 kronor.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 16 $ lagen (1962:381) om allmän försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare har utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.

3 § Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker

1. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkri ng,

2. kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. och lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,

3. förvaltningskostnader,

4. behövlig fondbildning.

Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader för riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verksamhet beträffande arbetsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.

Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket skall vart femte år föreslå procentsats och förvaltningskostnadsandel för de sju följande åren, i den mån beslut ej redan har fattats.

SfU 1975/76: 40

4 § Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser.

Avgifterna föres till en fond, kallad arbetsskadeförsäkringsfonden, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

8 kap. Övriga bestämmelser

Anmälan om arbetsskada

1 § Underrättelse om arbetsskada skall omedelbart lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade var anställd när skadan inträffade. Har skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efter det den försäkrade har upphört att vara utsatt för inverkan som har orsakat skadan, skall underrättelse lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som på arbetsgivarens vägnar förestår arbetet, får underrättelsen i stället lämnas till denne.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt första stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbetsskada är skyldig att anmäla skadan till allmän försäkringskassa enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för läkarutlåtanden ersättes i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Beträffande försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket skall vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.

2 § Anmälan enligt 1 § andra stycket skall göras till den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4§ lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är den skadade icke och skulle han ej heller under nämnda förutsättning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall anmälan göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat eller visat sig. Kan ej med stöd av vad här sagts avgöras till vilken försäkringskassa ärendet hör, skall anmälan göras till Stockholms läns eller, när det gäller sjöman, till Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Bestämmande och utbetalning av ersättning

3 § Allmän försäkringskassa som avses i 2 § skall så snart det kan ske bestämma den ersättning som skall betalas ut.

Kan det icke utan tidsutdräkt avgöras om ersättning bör utgå men föreligger sannolika skäl till det, skall ersättning betalas för tid intill dess slutligt beslut har fattats. Kan ej belopp som skall utgå som sjukpenning eller livränta bestämmas, betalas skäligt belopp. Återbetalningsskyldighet förel igger ej, om det sedermera bestämmes att ersätt ni ng ej skal I utgå el ler utgå med lägre belopp.

SfU 1975/76: 40

14 Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat föreskrives i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.

4 § Ärende angående livränta till den försäkrade och i annat ärende uppkommen fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada till följd av annat än olycksfall skall i försäkringskassa avgöras av pensionsdelegation.

5 § Ersättning betalas ut i den ordning som regeringen föreskriver. Bestämmelserna i 3 kap. 18 § samt 16 kap. 12 och 13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om utbetalning till annan än den förmånsberättigade och om utbetalning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Uppgiftsskyldighet m. m.

6 § Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av denna iag. Är den förmånsberättigade omyndig, skall uppgifterna lämnas av förmyndaren.

7 § Myndighet och arbetsgivare är skyldiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap. 2 fi uppgift om namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare är även skyldig att lämna sådan uppgift om arbetet och arbetsförhållandena som behövs för att bestämma ersättningsbelopp.

8 § Försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa har, i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbetsgivares verksamhet begära undersökning av arbetsförhållanden eller att, om särskilda skäl föreligger, själva företaga sådan undersökning.

9 § Riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa får i ärende angående arbetsskadeförsäkring begära att tingsrätt håller förhör med vittne eller sakkunnig. Ingen är skyldig att inställa sig vid annan tingsrätt än den inom vars domkrets han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om bevisupptagning utom huvudförhandling. Ersättning till den som har inställt sig för att höras utgår med skäligt belopp som rätten bestämmer och betalas av den myndighet som har begärt förhöret.

SfU 1975/76: 40

10 § Den som har tagit befattning med ärende enligt denna lag får ej obehörigen röja eller nyttja vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärsförhållande.

A nsvarsbestämmelser

11 § Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 1 § andra stycket dömes till botes. Till samma straff dömes arbetsgivare som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 7 §.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Besvär m. m.

12 § Bestämmelserna i 20 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring om besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.

13 § Bestämmelsen i 18 kap. 2§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om riksförsäkringsverkets tillsyn över de allmänna försäkringskassorna har motsvarande tillämpning i fråga om kassornas befattning med arbetsskadeförsäkringen.

14 § Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977, då lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

SfU 1975/76: 40

16 Motionerna

Med anledning av propositionen väckta motioner

1975/76:2429 av herr Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1975/76:197 beslutar att hos regeringen begära förslag till ändrade regler för finansieringen av arbetsskadeförsäkringen enligt de riktlinjer som angivits i motionen,

1975/76:2449 av herr Dahlberg m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till sådan ändring av lagen om arbetsskadeförsäkring som gör det möjligt för försäkringskassornas pensionsdelegationer att i varje enskilt fall, oavsett ålder, pröva änkans behov av efterlevandelivränta med hänsyn till arbetsmarknadsmässiga och sociala skäl,

1975/76:2490 av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c) och Fågelsbo (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att 1 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring utformas så att därav klart framgår att lagen även omfattar egenföretagare i dennes yrkesutövning,

1975/76:2491 av herrar Gustavsson i Alvesta m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen vid sin behandling av propositionen 1975/76:197 beslutar

1. att alla elever som efter fullgjord skolplikt bedriver studier, om de är berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller enbart på grund av bestämmelse om behovsprövning är uteslutna från sådan förmån, skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen,

2. att i 4 kap. 9 § lagen om arbetsskadeförsäkring åldersgränserna för uppräkning av livränteunderlaget kompletteras med gränser vid 30 och 35 år,

3. att yrkesskadeförsäkringens regler om änklingslivränta och livränta för frånskild man överförs till lagen om arbetsskadeförsäkring,

4. att uttala att socialpolitiska samordningsutredningen skall framlägga förslag till grundskydd som omfattar alla medborgare och som ligger på en sådan nivå att det ger en rimlig försörjning,

1975/76:2492 av herr Jonsson i Alingsås (fp) och fröken Rogestam (c) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1975/76:197 beslutar anta följande förslag till lydelse av 1 kap. 1 5 lagen om arbetsskadeförsäkring 1

§ Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.

Med arbetstagare jämställes vid tillämpningen av denna lag

1. den som efter fullgjord skolplikt studerar vid studiestödsberättigad utbildningsanstalt,

2. den som deltager i

arbetsmarknadsutbildning som avses i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368),

SfU 1975/76: 40

arbetsprövning eller arbetsträning som anordnas av staten, kommun eller landstingskommun,

praktisk yrkesorientering inom grundskolan eller särskolan,

3. den som från och med kvartalet efter det han fyllt 16 år undervisas i särskolans yrkesskola.

Regeringen kan föreskriva att även annan studerande skall jämställas med arbetstagare.

Under allmänna motionstiden väckta motioner

1975/76:552 av fru Fredrikson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen uttalar att de yrkesarbetande som nu står utanför den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen obligatoriskt bör anslutas till den nya arbetsskadeförsäkringen,

1975/76:1173 av herr Andersson i Gamleby (s)vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av yrkesskadeförsäkringslagen i syfte att från ersättningssynpunkt jämställa sjukdom som härleder från yrkesskada med sjukdom som uppstår på andra grunder,

1975/76:1174 av herr Andersson i Ljung m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen uttalar att reglerna för yrkesskadeförsäkringen bör utformas så, att man erhåller likvärdigt skydd till samma kostnad oavsett om man är anställd eller arbetar i eget företag.

Utskottet

Inledning

Nu gällande lag om yrkesskadeförsäkring (YFL) har varit i kraft sedan den 1 januari 1955. Försäkringen kan vara antingen obligatorisk eller frivillig. Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare samt, i den mån regeringen förordnar, elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter. Från försäkringen är undantagen arbetsgivarens make liksom den som står i visst släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med denne.

Med yrkesskada förstås kroppskada till följd av olycksfall i arbetet, vissa andra skador som orsakats av arbetet samt vissa yrkessjukdomar upptagna i en av regeringen enligt särskilt bemyndigande utfärdad kungörelse (SFS 1954:644). Ersättning vid yrkesskada utgår för erforderlig sjukvård. Om arbetsförmågan blivit nedsatt, utgår sjukpenning vid sjukdom och livränta vid invaliditet. Avlider den yrkesskadade utgår, förutom begravningshjälp, livränta till efterlevande.

När det gäller ersättning vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna försäkringens sjukförsäkring på så sätt att yr -

SfU 1975/76: 40

kesskadad som omfattas av sjukförsäkringen i allmänhet får vanlig sjukvårdsersättning och sjukpenning enligt AFL under de forsta 90 dagarna, den s. k. samordningstiden. Är den skadade under samordningstiden inte sjukpenningförsäkrad eller ens sjukförsäkrad, utgår i stället ersättning från yrkesskadeförsäkringen enligt samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen. Efter samordningstidens slut svarar yrkesskadeförsäkringen helt för ersättningen.

Storleken av sjukpenning efter samordningstidens slut och livränta beräknas på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst och nedsättningen av arbetsförmågan. Med årlig arbetsförtjänst avses därvid i princip den skadades årliga inkomst av förvärvsarbete när skadan inträffade, dock lägst 1 800 kr. och högst vad som motsvarar fem basbelopp vid ingången av det år då skadan inträffade. Sjukpenningen beräknas enligt den allmänna försäkringens regler om sjukpenning men grundas på den årliga arbetsförtjänsten enligt YFL. Livräntan beräknas på ett ersättningsunderlag, som vid nuvarande basbelopp om 10 000 kr. utgör högst 37 500 kr., och ersättning utgår med viss andel av underlaget beroende på invaliditetsgraden. Vid invaliditetsbedömningen skall hänsyn tas till skadans beskaffenhet och dess inverkan på såväl den försäkrades allmänna förmåga att skaffa sig inkomst av arbete som hans förmåga att utöva sitt yrke. Sedan gammalt fäster man vid bedömningen, som sker med tillämpning av en skala med 24 olika invaliditetsgrader, stort avseende vid den rent medicinska defekten, medan skadans inverkan på förvärvsförmågan tillmäts endast mindre betydelse.

Förslaget i propositionen bygger på ett av yrkesskadeförsäkringskommittén i oktober 1975 avlämnat betänkande (Ersättning vid arbetsskada, SOU 1975:84) och innebär i huvudsak följande.

Yrkesskadeförsäkringen, som föreslås bli benämnd arbetsskadeförsäkring, skall, liksom hittills yrkesskadeförsäkringen, regleras i en särskild lag. Liksom hittills skall vaije arbetstagare vara försäkrad enligt lagen. Släktskap skall emellertid inte längre utgöra hinder för försäkringsskydd och det nuvarande undantaget för vissa familjemedlemmar har därför slopats.

Arbetsskadebegreppet görs mer flexibelt genom att den nuvarande särskilda förteckningen över ersättningsgrundande yrkessjukdomar upphör att gälla och ersätts med en allmän regel av innebörd att varje skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskada.

Liksom nu skall under en samordningstid, omfattande de första 90 dagarna, den vanliga sjukförsäkringen tillämpas men för tiden därefter blir ersättningen för inkomstförlust vid sjukdom och eljest vid nedsättning av arbetsförmågan kraftigt förstärkt. Både sjukpenning och livränta skall nämligen ge 100-procentig kompensation för inkomstförlust upp till det tak som gäller i fråga om sjukpenning enligt AFL, dvs. 7,5 gånger basbeloppet.

Även när det gäller invaliditetsbedömningen har man anknutit till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Livräntan skall näm -

SfU 1975/76: 40

ligen enligt förslaget i propositionen bedömas uteslutande med hänsyn till den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete. Den medicinska defekten skall alltså i fortsättningen inte grunda någon självständig rätt till ersättning.

Som tidigare nämnts bygger propositionen på ett förslag av yrkesskadeförsäkringskommittén. Detta förslag har bemötts mycket positivt vid remissbehandlingen. Även inom utskottet har förslagen, som får ses som en betydelsefull modernisering och förbättring av reglerna om ersättning vid arbetsskada, fått en bred uppslutning. Utskottet ser med tillfredsställelse att man genom de överenskommelser om trygghetsförsäkring som träffats under senare år fått en avtalsmässig lösning av skadeståndsfrågan inom yrkesskadeskyddet, som garanterar praktiskt taget alla förvärvsarbetande vilka skadas i arbetet full kompensation för lyte och men. Härigenom har det blivit möjligt att i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring renodla livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall och knyta an till de principer för invaliditetsbedömning som gäller inom den allmänna försäkringen. Det kraftigt förstärkta arbetsskadeskyddet med en i princip 100-procentig kompensationsnivå efter samordningstidens slut liksom det förhållandet att arbetsskadebegreppet getts en generell innebörd utgör enligt utskottets mening andra betydelsefulla inslag i propositionen.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen. I det följande kommer utskottet att till närmare behandling ta upp de - till antalet endast fem - motioner som väckts med anledning av propositionen. Två av dessa motioner är enligt utskottets mening tillgodosedda genom propositionen. Utskottet behandlar också tre motioner från riksmötets början, vilka även de får anses vara i huvudsak tillgodosedda genom förslaget i propositionen.

Lagens tillämpningsområde

Enligt de förslag till arbetsskadeförsäkringslag som yrkesskadeförsäkringskommittén avlämnade i oktober 1975 skulle arbetsskadeskyddet - liksom enligt YFL - i princip gälla den som är arbetstagare. I en skrivelse till regeringen i februari 1976 har kommittén anmält att den under sitt fortsatta utredningsarbete med bl. a. frågan om en frivillig yrkesskadeförsäkring funnit att arbetsskadeförsäkringen bör ges samma tillämpningsområde som den allmänna försäkringen och att kommittén därför i sitt slutbetänkande avser föreslå att försäkringsskyddet sträcks ut till egenföretagare och uppdragstagare. Departementschefen upplyser i propositionen att kommittén ämnar redovisa sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976. Därvid kommer kommittén bl. a. att lägga fram förslag om övergångsanordningar, avseende ersättningar i de äldre skadefall som har inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Samtidigt återkommer kommittén med förslag angående egenföretagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen. Dessa återstående

SfU 1975/76: 40

frågor liksom följdändringar till den nya lagen, bl. a. i AFL, skall - uttalar departementschefen - behandlas i en särskild proposition till riksdagen inom sådan tid att ikraftträdandet av dessa regler kan samordnas med arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande den 1 juli 1977.

Frågan om egenföretagarnas ställning i arbetsskadeskyddshänseende har tagits upp i två motioner från riksmötets början och i en motion som väckts med anledning av propositionen. Fru Fredrikson m. fl. uttalar i motionen 552 den uppfattningen att småföretagare, lantbrukare och andra som deltar i yrkesverksamhet utan lön och som inte omfattas av det nuvarande yrkesskadeskyddet bör obligatoriskt anslutas till den nya arbetsskadeförsäkringen och begär ett riksdagsuttalande av sådan innebörd. Enligt motionärernas mening händer alltför ofta olyckor där den skadade lider svårt ekonomiskt avbräck på grund av otillräckligt försäkringsskydd. Liknande synpunkter och ett motsvarande yrkande framförs i motionen 1174 av herr Andersson i Ljung m. fl. Motionärerna påpekar att riskerna för arbetsskador inom lantbruket ökat och menar att alla förvärvsarbetande oavsett om de är anställda eller arbetar i eget företag bör ges ett likvärdigt skydd till samma kostnad mot det inkomstbortfall som kan uppstå vid arbetsskada. Även i motionen 2490 av herrar Carlsson i Vikmanshyttan och Fågelsbo betonas angelägenheten av att grundtrygghetssystemet, i vilket arbetsskadeförsäkringen ingår som ett viktigt led, omfattar alla medborgare. Motionärerna yrkar därför sådan ändring av 1 kap. 1 § i förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring att därav klart framgår att lagen även omfattar egenföretagare i dennes yrkesutövning.

Av de uttalanden som departementschefen gjort i propositionen och som utskottet tidigare redovisat framgår att det är regeringens avsikt att behandla bl. a. frågan om egenföretagares ställning inom arbetsskadeförsäkringen i en särskild proposition till riksdagen inom sådan tid att ikraftträdandet av dessa regler kan samordnas med arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande den 1 juli 1977. Härigenom kan yrkandena i berörda motioner anses vara i huvudsak tillgodosedda. Utskottet vill i likhet med motionärerna starkt understryka angelägenheten av att även egenföretagarna redan från början omfattas av arbetsskadeskyddet i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. Utskottet är medvetet om att egenföretagarnas inrymmande i arbetsskadeskyddet kan vara förenat med vissa problem som kräver ytterligare överväganden men förutsätter att riksdagen - i enlighet med uttalandet i propositionen - kommer att föreläggas förslag om arbetsskadeskyddets utsträckning till egenföretagare i så god tid att regler av sådan innebörd kan träda i kraft samtidigt som lagen om arbetsskadeförsäkring den 1 juli 1977. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna. Utskottet anser sig härigenom ha besvarat motionerna 552, 1174 och 2490.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gäller - förutom för arbetstagare - också för vissa elever i yrkesutbildning och annan utbildning enligt särskild förteckning som regeringen fastställer. Till grund för det nuvarande för -

SfU 1975/76: 40

teckningssystemet ligger att vissa yrkesutbildningar ansetts förenade med särskild risk för yrkesskada.

Yrkesskadeförsäkringskommittén, som ansåg det nuvarande sättet att avgränsa elevförsäkringens personkrets mindre ändamålsenligt, föreslog en allmän regel av innebörd att tillhörigheten till försäkringen skulle knytas till rätten till studiestöd med vissa kompletterande bestämmelser om skydd under arbetsmarknadsutbildning m. m.

I propositionen framhåller departementschefen att han i likhet med kommittén finner det nuvarande förteckningssystemet mindre tillfredsställande. Han förordar därför att reglerna omarbetas. En utgångspunkt bör enligt hans uppfattning därvid vara att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen skall omfatta studerande, vilkas utbildning kan anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Försäkringsskydd bör - menar departementschefen - finnas under utbildningsmoment då sådan risk föreligger, vilket främst kommer i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inriktning.

Herr Gustavsson i Alvesta m. fi. yrkar i motionen 2491 att alla elever som efter fullgjord skolplikt bedriver studier skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen om de är berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen eller enbart på grund av bestämmelse om behovsprövning är uteslutna från sådan förmån. Yrkandet, som innebär att yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning, har motiverats med att motionärerna inte kunnat finna några motiv för den föreslagna avgränsningen av de elever som skall omfattas av försäkringen. I motionen 2492 av herr Jonsson i Alingsås och fröken Rogestam hemställs också att yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag genomförs men med den ändringen att skyddet skall omfatta alla som efter fullgjord skolplikt studerar vid studiestödsberättigad utbildningsanstalt. Motionärerna framhåller att, med den av kommittén föreslagna begränsningen av arbetsskadeskyddet till studerande som är berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen, från arbetsskadeskyddet utestängs exempelvis studerande som tillfälligt på grund av bristande studieresultat inte är berättigade till studiestöd men likväl är utsatta för yrkesskaderisk. Motionärerna menar också att samordningsbestämmelserna i vissa fall kan missgynna de studerande.

Som tidigare nämnts gäller YFL:s bestämmelser i fråga om vissa studerande som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt för yrkesutbildning, som upptas i en särskild av regeringen fastställd förteckning. En förutsättning för att utbildning skulle inordnas i denna förteckning var ursprungligen att utbildningen var förenad med särskild risk för yrkesskada. Under årens lopp har avsteg successivt gjorts från denna princip, och förteckningen inrymmer numera åtskilliga studieinrättningar där risken för olycksfall måste bedömas vara liten och där det teoretiska inslaget i undervisningen är betydande.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att försäkringsskyddet inom arbetsskadeförsäkringen bör omfatta alla studerande vilkas utbildning

SfU 1975/76: 40

kan anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Å andra sidan finns det enligt utskottets mening inte anledning att i arbetsskadeskyddet inrymma elever i den mån deras utbildning inte kan anses vara förenad med sådan risk. Om man skulle göra försäkringstillhörigheten beroende av att den försäkrade bedriver studier som berättigar till studiestöd enligt studiestödslagen eller av att han studerar vid studiestödsberättigad utbildningsanstalt skulle, såvitt utskottet kan bedöma, skyddet i vissa fall komma att utsträckas till elever i fråga om vilka behovet av särskilt arbetsskadeskydd kunde ifrågasättas. Utskottet delar den av yrkesskadeförsäkringskommittén och av departementschefen i propositionen framförda uppfattningen att det nuvarande förteckningssystemet är mindre ändamålsenligt när det gäller att rätt avgränsa de elevkategorier som bör omfattas av ett arbetsskadeskydd och ser därför med tillfredsställelse att reglerna skall omarbetas. Utskottet förutsätter att de nya bestämmelserna ges en sådan utformning att de tillgodoser syftet att bereda ett tillfredsställande skydd vid arbetsskada i alla de fall där ett sådant skydd kan anses vara motiverat. Som framhålls i propositionen bör det ankomma på regeringen eller på myndighet som regeringen bestämmer att besluta om erforderliga föreskrifter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 2491 och 2492, förstnämnda motion såvitt nu är i fråga.

Ersättningsunderlag för livränta i vissa fall

Enligt förslaget i propositionen skall ersättningsunderlaget för såväl sjukpenning som livränta utgöra den försäkrades aktuella sjukpenninggrundande inkomst.

För närvarande gäller att en uppräkning skall ske av den årliga arbetsförtjänsten vid 18, 21 och 25 års ålder för den som drabbas av yrkesskada i unga år. Anledningen till att denna bestämmelse införts i YFL är att det i berörda fall ansetts olämpligt att fastställa en livsvarig livränta eller en efterlevandelivränta enbart med hänsyn till inkomstförhållandena vid skadetillfället.

Bestämmelsen om uppräkning av livränta har utan ändring överförts till förslaget till lag om arbetsskadeförsäkring.

Herr Gustavsson i Alvesta m. fl. anser att uppräkning av livränta bör ske även då den försäkrade uppnått 30 och 35 års ålder och yrkar i motionen 2491 att författningsförslaget kompletteras i enlighet därmed. Motionärerna framhåller att man inom många yrken inte når full lön förrän betydligt senare än vid 25 års ålder och att arbetsmarknadsläget och andra faktorer i de enskilda fallen kan ha motsvarande effekt.

Yrkesskadeförsäkringskommittén gjorde en undersökning av genomsnittliga årslöner inom transport-, handels- och byggnadssektorn. Av det siffermaterial som därvid framkom drog kommittén, som framgår av propositionen, den slutsatsen att en icke obetydlig ökning av lönerna skedde

SfU 1975/76: 40

upp till 25-årsåldern och att inkomstökningen var störst i de lägsta åldrarna. Kommittén ansåg med hänsyn härtill att systemet med uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten för unga yrkesskadade borde behållas men att det inte fanns anledning att ändra de gällande åldersgränserna.

Mot bakgrund av det material som redovisats av yrkesskadeförsäkringskommittén anser utskottet sig böra godta förslaget i propositionen. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att pensionsförhållandena för unga invalider med ringa eller ingen ATP väsentligt förbättras den 1 juli i år. De erhåller då dubbla pensionstillskott eller 50 procent av basbeloppet. Pensionstillskotten byggs sedan ut successivt och kommer den 1 juli 1981 att uppgå till 90 procent av samma belopp. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 2491 även i nu berörda del.

Efterlevandeskyddet

Efterlevandel i vränta kan enligt YFL utgå till änka och barn under 19 år till den avlidne. Om denne var ogift kan - under vissa förutsättningar - livränta i stället utgå till ogift kvinna som sammanlevde med den avlidne eller till kvinna som var trolovad med honom. Även änkling och frånskild make är enligt YFL i princip berättigad tillefterlevandelivränta. Änkeskyddet inom yrkesskadeförsäkringen gäller - och härvidlag skiljer sig YFL från motsvarande bestämmelser i AFL - utan krav på att änkan skall ha uppnått viss ålder och ha varit gift med den avlidne viss tid eller att hon skall ha vårdnaden om barn i hemmet. Även från ATP skiljer sig yrkesskadeförsäkringen bl. a. genom att efterlevandeskyddet inte är förbehållet änkor i legala äktenskap.

Genom förslaget i propositionen förbättras, som tidigare nämnts, förmånerna för efterlevande, inte minst när det gäller barnen. I två avseenden innebär emellertid förslaget en begränsning av den personkrets som kan uppbära efterlevandelivränta. Änkling och frånskild man skall sålunda i fortsättningen inte ha rätt till livränta och i fråga om efterlevande kvinna utan minderåriga barn föreslås - efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen - att som villkor för sådan rätt skall gälla att kvinnan har uppnått 36 års ålder. Vidare föreslås en avtrappningsregel som motsvarar den som finns inom folkpensioneringen och som innebär att livräntan skall minskas med 1/15 för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller vid den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet, understeg 50 år.

Herr Dahlberg m. fl. framhåller i motionen 2449 bl. a. att änkelivräntan i sin nuvarande form fyller ett stort socialt behov och att detta särskilt gäller i de delar av landet, där arbetsmarknadssituationen gör det omöjligt för kvinnan att få ett förvärvsarbete. Motionärerna begär förslag om sådan ändring av lagen om arbetsskadeförsäkring, att försäkringskassornas pensionsdelegationer får möjlighet att i varje särskilt fall, oavsett en änkas ålder,

SfU 1975/76: 40

pröva hennes behov av efterlevandelivränta med hänsyn till arbetsmarknadsmässiga och sociala omständigheter. I motionen 2491 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. begär motionärerna att yrkesskadeförsäkringens regler om änklingslivränta och livränta för frånskild man skall överföras till lagen om arbetsskadeförsäkring. Motionärerna anser att man i avvaktan på pensionskommitténs förslag om efterlevandeskyddets framtida utformning inte bör slopa änklingslivräntan och livräntan för frånskild man, och de framhåller att det i ett läge där ansvaret för barnens omvårdnad i ökad utsträckning delas mellan föräldrarna inte är uteslutet att reglerna om sådana livräntor kan komma att tillämpas i fler fall än f. n.

Förslagen i propositionen innebär att bestämmelserna om arbetsskadeskydd kommer att knyta närmare an till de regler som gäller inom den allmänna försäkringen. Detta gäller som tidigare nämnts i fråga om såväl invaliditetsbedömningen som ersättningsunderlaget för sjukpenning och livränta. Även änkeskyddet är enligt förslaget utformat i nära överensstämmelse med vad som gäller i fråga om motsvarande skydd inom folkpensioneringen. Propositionen innebär härigenom ett betydelsefullt led i utvecklingen mot större enhetlighet i bestämmelserna, något som enligt utskottets mening måste anses vara förenat med betydande fördelar.

Riksdagen begärde år 1974 på förslag av socialförsäkringsutskottet (SfU 1974:24) en utredning av frågan om efterlevandepensioneringens framtida utformning. Riksdagen uttalade därvid att efterlevandeskyddet borde vara neutralt i förhållande till kön och utformas i enhetlighet med de riktlinjer i fråga om ett framtida pensionssystem som angivits av pensionsförsäkringskommittén i dess slutbetänkande Familjepensionsfrågor m. m. (SOU 1971:19). Enligt denna kommitté borde efterlevandeskyddet främst inriktas på minderåriga barn och andra av den avlidne beroende anförvanter.

Med hänsyn inte minst till riksdagens tidigare ställningstagande i fråga om efterlevandepensioneringens framtida utformning anser utskottet sig böra biträda förslaget om en begränsning av efterlevande kvinnas rätt till livränta. Unga kvinnor utan minderårigt barn torde i allmänhet ha möjlighet att finna en tillfredsställande försörjning på egen hand, och saknar de sådan möjlighet bör de kunna räkna på stöd genom arbetsmarknadsmyndigheterna för erforderlig utbildning. Några bärande skäl för ett generellt änkeskydd för ifrågavarande änkekategori finns därför knappast.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det kollektivavtal om trygghetsförsäkring som den 16 maj 1974 träffats mellan SAF, LO och Privattjänstemannakartellen ger ersättning vid dödsfall för begravningskostnad och för förlust av underhåll till efterlevande. Ersättning för förlust av underhåll lämnas till den vilken vid tiden för dödsfallet ägt rätt till eller faktiskt erhållit eller inom en nära framtid kan antas komma att erhålla underhåll av den avlidne. När man fastställer ersättning för förlust av försörjare skall man ta hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest själv bidra till sin försörjning. Till efterlevande make

SfU 1975/76: 40

och den med vilken den avlidne stadigvarande sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden skall dock alltid lämnas ersättning för förlust av underhåll som motsvarar värdet av minst 25 000 kr. Ersättning för förlust av underhåll utgår dessutom till varje barn med ett belopp som motsvarar värdet av 2 500 kr. för varje år som återstår till det år barnet fyller 20 år.

Med hänsyn till att arbetsskadeförsäkringen - liksom efterlevandepensioneringen - enligt utskottets mening i huvudsak bör begränsas till att täcka förlust av försörjarinkomst torde det enligt utskottets mening inte heller finnas anledning att i arbetsskadeförsäkringen införa någon rätt till livränta för änkling eller frånskild man. Av uppgifter i propositionen framgår att endast ett fåtal änklingslivräntor f. n. utgår i hela landet och att någon ny sådan livränta inte tillkommit på flera år. (Yrkesskadeförsäkringskommittén har uppgivit att det sammanlagda antalet änklingslivräntor per den 31 december 1973 inte utgjorde fler än tre och att livränta till frånskild make beviljats av riksförsäkringsverket i endast tre fall under perioden 1963-1974). Reglerna om sådana livräntor har således utomordenligt liten praktisk betydelse. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet bifall till propositionen även på denna punkt. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna 2449 och 2491, sistnämnda motion såvitt nu är i fråga. Utskottet vill samtidigt - i likhet med departementschefen i propositionen - understryka att det med hänsyn till pensionskommitténs pågående översyn av familjepensioneringens framtida utformning givetvis inte är möjligt att i detta sammanhang ta slutlig ställning till utformningen av efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen.

Finansieringen

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna. Avgiften beräknas kollektivt på summan av vad arbetsgivaren under året har betalat i lön till sina anställda. Avgifterna tas ut efter en procentsats som skall vara avvägd så, att dessa tillsammans med andra tillgängliga medel täcker ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt YFL och äldre lagstiftning samt kostnader som föranleds av bestämmelser i särskilda författningar om omreglering m. m. av ersättningar på grund av äldre yrkesskadefall. Vidare skall avgiften täcka förvaltningskostnader och behövlig fondbildning. För åren 1975-1979 har avgiftsuttaget genom särskild lag (1973:480) bestämts till 0,25 % av löneunderlaget, varav 1/16 skall anses svara mot förvaltningskostnader. Någon ändring av avgiften föreslås inte i propositionen.

Herr Hörberg yrkar i motionen 2429 att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till ändrade regler för finansieringen av arbetsskadeförsäkringen. Han anser att man - i enlighet med vad riksrevisionsverket uttalat vid remissbehandlingen av yrkesskadeförsäkringskommitténs betänkande - bör genom ett schablonförfarande kunna belasta arbetsskadeförsäkringen

SfU 1975/76: 40

med de utgifter inom den allmänna försäkringen som orsakas av yrkesskador. Härigenom skulle man - menar motionären - uppnå att den allmänna försäkringens finansiering inte påverkades och att socialförsäkringens utgifter för yrkesskador kunde redovisas till sitt totala belopp. Motionären anser också att man bör utreda om inte viss del av sjukvårdshuvudmännens kostnader för rehabilitering kan täckas av arbetsskadeförsäkringen och om det finns möjligheter att differentiera avgiften till arbetsskadeförsäkringen efter skadefrekvens.

Av propositionen framgår att den nya lagstiftningen kan väntas påverka kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen i både höjande och sänkande riktning men att reglerna på längre sikt kan beräknas leda till lägre kostnader genom att ersättningar för lyte och men i fortsättningen skall regleras i annan ordning än nu.

Enligt utskottets mening bör man avvakta den nya försäkringens effekter i kostnadshänseende innan man vidtar åtgärder i syfte att åstadkomma ändring av finansieringsregler som hittills fungerat utan större anmärkning. Den nu gällande avgiften har fastställts för tiden t. o. m. år 1979 och någon ändring av densamma föreslås inte i propositionen. Det ankommer på riksförsäkringsverket att lägga fram förslag till avgiftsuttag för den femårsperiod som följer efter 1979 och det ges då tillfälle att ta ställning både till frågan om avgiftsuttaget i fortsättningen och till i vad mån det kan finnas skäl att eljest ändra finansieringsreglerna. Vad särskilt angår frågan om en differentiering av avgiften efter skadefrekvens vill utskottet framhålla att olycksfallsriskerna varierar högst avsevärt inte bara olika företag emellan utan också inom företagen. Det måste därför antas att ett system med differentierade avgifter skulle medföra tillämpningssvårigheter och andra administrativa nackdelar. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 2429.

Övriga yrkanden

Om livränta utgår på grund av yrkesskada och yrkesskadan på nytt medför sjukdom som grundar rätt till sjukpenning, får den skadade enligt 16 § YFL inte uppbära livräntan under sjukdomstiden. I stället utgår sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen beräknat enligt särskilda regler. Detta leder i vissa fall till att livräntetagaren får lägre ersättning än om han insjuknat i annan sjukdom.

Herr Andersson i Gamleby kritiserar i den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1173 denna regel och begär en översyn av yrkesskadeförsäkringslagen i syfte att sjukdom som härleder från yrkesskada från ersättningssynpunkt skall kunna jämställas med sjukdom som uppstår på andra grunder.

Som tidigare nämnts skall den nya lagen om arbetsskadeförsäkring i princip ge 100 procents kompensation för inkomstförlust på grund av arbets -

SfU 1975/76: 40

skada. Det har därför ansetts att den som på nytt blir sjuk på grund av en arbetsskada och därigenom går miste om inkomst som han förvärvar genom sin restarbetsförmåga bör fl ersättning från arbetsskadeförsäkringen även för denna förlust. I propositionen föreslås därför att livränta skall fortsätta att utgå under sjukdomstiden och kompletteras med sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen beräknad på den sjukpenninggrundande inkomst som finns fastställd för restarbetsförmågan. Är livräntetagaren inte sjukpenningförsäkrad när sjukdomen inträffar, skall sjukpenningen grundas på den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom om han varit sjukpenningförsäkrad.

Av det anförda framgår att yrkandet i motionen 1173 numera är tillgodosett såvitt avser arbetsskador som inträffar efter den nya lagens ikraftträdande. Av propositionen framgår att yrkesskadeförsäkringskommittén redan före hösten 1976 kommer att lägga fram ett förslag om övergångsanordningar avseende ersättningar i de äldre skadefall som inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Enligt vad utskottet erfarit kommer kommittén i sitt fortsatta utredningsarbete också att ta upp den i motionen 1173 aktualiserade frågan i vad avser livränta på grund av skada som inträffat före ikraftträdandet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till denna motion.

Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet i motionen 2491 om ett riksdagsuttalande av innebörd att socialpolitiska samordningsutredningen skall framlägga förslag till ett grundskydd som omfattar alla medborgare och som ligger på en sådan nivå att det ger en rimlig försörjning. Motionärerna hänvisar till att vid remissbehandlingen av yrkesskadeförsäkringskommitténs betänkande från vissa håll uttalats att det på sikt skulle vara önskvärt att finna en enda försäkringsform som omfattade alla försäkrade oavsett vilken typ av skada eller sjukdom som föranlett nedsättning av arbetsförmågan helt eller delvis.

Som framgår av propositionen har yrkesskadeförsäkringskommittén tämligen ingående diskuterat frågan om det kan anses motiverat att alltjämt inrymma en särskild försäkring för yrkesskador i socialförsäkringssystemet. Kommittén har därvid kommit fram till den slutsatsen att det till följd inte minst av förvärvslivets snabba expansion och tekniska och ekonomiska omvandling alltjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att slå fast principerna för ett skydd mot förluster på grund av yrkesskada och att lagstiftningen även i framtiden måste omfatta ett särskilt försäkringsskydd för sådana skador. Utskottet delar denna uppfattning. Även om det finns vissa skäl som talar för ett grundskydd av den art som motionärerna avser torde det knappast vara möjligt att utforma generella försäkringsregler som ger samtliga försäkrade en rimlig och rättvis kompensation vid alla typer av skador och sjukdomar. Det måste därför anses vara en angelägen uppgift att man i stället så långt möjligt söker samordna olika försäkrings -

SfU 1975/76: 40

förmåner och bidragsformer i syfte att garantera alla medborgare ett tillfredsställande skydd i olika situationer. I socialpolitiska samordningsutredningens utredningsuppdrag ingår som en huvuduppgift att klarlägga hur långt det socialpolitiska bidragssystemet kan samordnas i en allmän socialförsäkring och att därvid göra en systematisk genomgång av lagen om allmän försäkring med beaktande av samordningsfrågorna både inom denna lag och i förhållande till andra bidragsförfattningar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till nämnda yrkande i motionen 2491.

Mot de delar av propositionen som utskottet i det föregående inte tagit upp till särskild behandling har utskottet inte haft något att erinra. Inte heller föranleder förslaget till författningstext någon erinran från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande egenföretagare

att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:552, 1975/76:1174 och 1975/76:2490 ger regeringen till känna vad utskottet anfört;

2. beträffande studerande

att riksdagen avslår motionerna 1975/76:2491 (yrkandet 1) och 1975/76:2492;

3. beträffande uppräkning av livränta

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2491 (yrkandet 2);

4. beträffande livränta under sjukdom i vissa fall att riksdagen avslår motionen 1975/76:1173;

5. beträffande änkelivränta

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2449;

6. beträffande livränta för änkling och frånskild man

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2491 (yrkandet 3);

7. beträffande finansieringen

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2429;

8. beträffande frågan om grundskydd

att riksdagen avslår motionen 1975/76:2491 (yrkandet 4);

9. att riksdagen med bifall till propositionen 1975/76:197 antar det i propositionen intagna försiaget till lag om arbetsskadeförsäkring.

Stockholm den 12 maj 1976

På socialforsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1975/76: 40

29 Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk), Nilsson i Norrköpkng(s), Andersson i Edsbro (c), Jonsson i Mora (fp) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

GOT A B 51944 Stockholm 1976