Med anledning av motioner om vissa läkemedelsfrågor m. m.

SfU 1975/76:42

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:42

med anledning av motioner om vissa läkemedelsfrågor m. m. Motionerna

I motionen 1975/76:307 av herr Lövenborg m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om en skyndsam prövning av frågan om att normalkostnaderna för anskaffande av glasögon infogas i sjukförsäkringssystemet och lagen om allmän försäkring.

I motionen 1975/76:338 (jfr 1975/76:337) av fru Lantz (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om prövning av frågan om försäljningen av menstruationsskydd kan ske på apotek och att dessa produkter inbegripes i sjukförsäkringen tillhörande rabatterade varor.

I motionen 1975/76:353 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att riksdagen beslutar att läkemedel som ordineras av läkare för psoriasis skall tillhandahållas gratis.

I motionen 1975/76:746 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att regeringen överväger en sådan ändring i kungörelsen (1954:520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel, att även sjukdomen psoriasis tas in i denna förteckning.

1 motionen 1975/76:1193 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning, som syftar till att inom sjukförsäkringen införa ett avgiftstak för den försäkrades årliga läkemedelskostnader.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1975/76:353 och 1975/76:746 från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Svenska psoriasisförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

Ersättning för läkemedel m. m.

I sjukförsäkringens förmåner ingår ersättning för läkemedelskostnader. Ersättningen regleras bl. a. i förordningen (1954:519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. Enligt huvudregeln skall under vissa angivna förutsättningar på apotek kostnadsfritt eller till nedsatt pris tillhandahållas läkemedel som ordinerats av läkare eller tandläkare.

Den som omfattas av sjukförsäkringen och som lider av långvarig och allvarlig sjukdom kan utan kostnad erhålla läkemedel, som enligt vad

1 Riksdagen 1975176. 11 sami Nr 42

SfU 1975/76:42

regeringen förordnat skall tillhandahållas kostnadsfritt vid sådan sjukdom. Särskild förteckning är fastställd över sådana avgiftsfria läkemedel.

I andra fall sker nedsättning av fastställt pris för samtidigt förskrivna och inköpta läkemedel med hälften av det belopp varmed priset överstiger 5 kr. och hela det belopp varmed priset överstiger 35 kr. Högsta kostnaden per inköp blir därför 20 kr.

Bidrag till glasögon

Fr. o. m. den 1 januari 1976 har kostnadsansvaret för tekniska hjälpmedel till handikappade övergått från staten till sjukvårdshuvudmännen enligt en mellan parterna våren 1975 träffad överenskommelse som godkänts av riksdagen (prop. 1975:36, SfU 1975:16, rskr 125). Överenskommelsen gäller t. o. m. utgången av år 1977. I enlighet med överenskommelsen utger sjukvårdshuvudmännen tekniska hjälpmedel eller bidrag till anskaffande av sådana på samma villkor som gällde för statligt bidrag till tekniska hjälpmedel enligt kungörelsen (1968:238) om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade, vilken upphört att gälla med utgången av år 1975. I ersättning för dessa hjälpmedel - som innefattar bidrag till glasögon eller kontaktlinser till personer som opererats för grå starr - utgår ett bidrag från staten till sjukvårdshuvudmännen med 22 kr. per innevånare och år. Sjukvårdshuvudman som medverkar vid anskaffning av avgiftsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdom under 19 år får en förhöjning av hjälpmedelsersättningen från sjukförsäkringen till sammanlagt 24 kr. per invånare och år. Sjukvårdshuvudmännen får själva besluta om den närmare utformningen av reglerna för sådan medverkan vid anskaffning av glasögon till barn och ungdom.

Samtliga landsting ger ut bidrag till glasögon till barn och ungdom under 19 år. Landstingsförbundet har i fråga om bidragets storlek gett ut en rekommendation om att egenavgiften när det gäller synundersökning bör uppgå till högst 15 kr., att kostnader för standardglas ersätts helt och att bidrag till bågarna bör utgå med 50 kr.

Frågornas tidigare behandling

Läkemedel

De nuvarande principerna för läkemedelsrabatteringen grundar sig på beslut av 1967 års riksdag (prop. 1967:135, 2 LU 58, rskr 338). Beslutet medförde att det högsta belopp som någon behövde erlägga för varje inköp av medicin på recept blev 15 kr. Denna gräns har sedermera genom ändring av rabatteringsreglerna vid 1975 års riksdag höjts till 20 kr. (prop. 1975:36, SfU 1975:16, rskr 125). Reformen 1967 föregicks av ett om -

SfU 1975/76:42

fattande utredningsarbete, först av utredningen om läkemedelsrabatteringen och därefter av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Den tidigare utredningen föreslog i sitt år 1959 avgivna betänkande (SOU 1959:43) Läkemedelsrabatteringen ett självrisksystem innebärande att den enskilde intill ett visst årligt belopp skulle erlägga fullt pris för förskrivna läkemedel och att över detta belopp en förhållandevis hög rabattsats skulle gälla. Man skulle på så sätt bereda en mer effektiv hjälp åt personer med höga läkemedelskostnader och samtidigt begränsa totalkostnaderna. Sedan förslaget blivit föremål fördelade meningar vid remissbehandlingen fick 1961 års sjukvårdsutredning i uppdrag att med utgångspunkt i det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet söka lösa frågan. Huvudlinjen i utredningsarbetet skulle vara att bereda medborgarna skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel samtidigt som systemet skulle inrymma möjligheter att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå. I utredningens betänkande (SOU 1966:28) Läkemedelsförmånen föreslogs ett system som innebar att dittillsvarande karensbelopp avskaffades och att läkemedelskostnaderna rabatterades med 75%. Departementschefen anförde i propositionen 1967:135 att han inte kunde biträda förslaget att avskaffa karensbeloppet eftersom en sådan åtgärd främst skulle gynna dem som hade relativt små medicinkostnader. En sådan reform skulle också bli ganska dyrbar och minska utrymmet för behövliga förbättringar till personer med stora medicinkostnader. Han förordade i stället att systemet med karensbelopp vid prisnedsättning på läkemedelsinköp skulle behållas. Vad gällde att tillgodose rabatteringsbehovet för personer med höga läkemedelskostnader framhöll departementschefen att de stora förbrukarnas problem skulle kunna lösas genom en individuell prövning men att det administrativa arbetet härmed uppenbarligen skulle bli alltför omfattande och personalkrävande. Frågan borde inte heller lösas genom ett självrisksystem av den typ som föreslogs av utredningen om läkemedelsrabbateringen eftersom det inte syntes möjligt att belasta försäkringskassorna eller apoteken med det omfattande administrativa merarbetet som ett sådant system skulle föra med sig. Departementschefens förslag - vilket biträddes av riksdagen - innebar i stället att nu gällande regler för läkemedelsrabatteringen infördes. Härigenom kom endast ett karensbelopp - 5 kr. - att beräknas när en person samtidigt köpte flera läkemedel, som ordinerats honom vid ett och samma tillfälle. Vidare innebar rabatteringsreglerna ett kostnadstak - f. n. 20 kr. - vid varje inköpstillfälle.

Departementschefen berörde i propositionen även frågan om rätten till kostnadsfria läkemedel, vilken han föreslog skulle bibehållas. Han utgick i detta sammanhang från att medicinalstyrelsen fortlöpande skulle se över förteckningen angående sådana läkemedel.

Som nämnts biträdde riksdagen departementschefens förslag. Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande 1967:58 att förslaget utgjorde en godtagbar avvägning mellan förmåner och kostnader och samtidigt gav en acceptabel

1* Riksdagen 1975/76. 11 sam!. Nr 42

SfU 1975/76:42

lösning på den komplicerade frågan om ett effektivt högkostnadsskydd såväl när de höga kostnaderna berodde på inköp av dyrbara läkemedel som när de berodde på täta inköp av billigare läkemedel.

I samband med att riksdagen föregående år ändrade rabatten ngsreglerna för läkemedel så att kostnadstaket vid varje inköpstillfälle höjdes från 15 kr. till 20 kr. avslogs ett motionsyrkande om en utredning om och förslag till ett kostnadstak på 100 kr. per år för inköp av medicin på recept. Socialförsäkringsutskottet (SfU 1975:16) anförde som motivering härför.

Enligt utskottets mening talar sannolikheten för att kostnaderna för inköp av läkemedel under ett år, även med den höjning av maximiavgiften för receptbelagda medicininköp som föreslås i propositionen, inte kommer att bli onödigt betungande. Utskottet vill peka på att utformningen av reglerna för prisnedsättning på läkemedel innebär ett högkostnadsskydd för den som har stort behov av läkemedel. Såvitt utskottet kan bedöma torde det inte vara ofta förekommande att kostnaderna för en persons läkemedelsinköp under ett år överstiger 100 kr. Utskottet vill erinra om att försäkrade, som lider av långvariga och allvarliga sjukdomar och som har stort behov av läkemedel, redan nu har stora möjligheter att erhålla sådana kostnadsfritt. På grund av det anförda och då utskottet inte är övertygat om att en kostnadsspärr av den art som förordas i motionen skulle vara enbart till fördel för de försäkrade avstyrker utskottet bifall till motionen 1973 i denna del.

Ersättning från AFL för kostnader för glasögon

Fråga om ersättning för kostnader för glasögon har vid ett flertal tillfällen aktualiserats i motioner. En motion med detta syfte väcktes till 1973 års riksdag och behandlades av socialutskottet samtidigt med motionsyrkanden som var begränsade till att avse statsbidrag till glasögon för barn och ungdom. Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1973:5 att särskilt för familjer, i vilka fanns barn med synnedsättning eller synskada, utgifterna för glasögon kunde vara betungande, eftersom synen ofta undergick snabba förändringar under uppväxtåren, vilket medförde behov av täta glasögonbyten. Utskottet fann att då det gällde att vidga samhällets insatser på området den mest angelägna uppgiften var att bidra till synhjälpmedel för barn och ungdom. Med hänsyn till att den arbetsgrupp för översyn av verksamheten med hjälpmedel för handikappade - den s. k. hjälpmedelsgruppen - som enligt bemyndigande 1969 tillkallats av chefen för socialdepartementet 1972 fått i uppdrag att pröva frågan om behovet av bidrag till glasögon för barn och ungdomar i skolåldern ansåg socialutskottet hjälpmedelsgruppens arbete i viss mån vara ägnat att tillgodose motionärernas önskemål. Då utskottet ansåg den prioritering vara riktig som gjorts genom att hjälpmedelsgruppens uppdrag inriktats på behovet av bidrag till glasögon för barn och ungdom, var utskottet inte berett förorda

SfU 1975/76:42

en utvidgning av uppdraget. När frågan om en utredning om en allmän glasögonforsäkring återkom vid 1974 års riksdag vidhöll socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1974:5 vad utskottet uttalat 1973 men tilläde att det utgick från att så snart hjälpmedelsgruppens undersökningar redovisats det vid det fortsatta utredningsarbetet skulle komma att övervägas huruvida arbetet borde avse även andra grupper med synnedsättning.

Hjälpmedelsgruppen redovisade i betänkandet (Ds S 1974:4) Glasögon för barn och ungdom en kartläggning av glasögonbehovet för barn och ungdomar i skolåldern i de olika åldersklasserna samt familjernas kostnader för glasögon. I det året därpå avgivna slutbetänkandet (Ds S 1975:2) Statsbidragsfrågor inom hjälpmedelsverksamheten som utmynnade i ett förslag om att det direkta kostnadsansvaret för handikapphjälpmedel borde åvila sjukvårdshuvudmännen, tog gruppen även upp frågan om kostnadsansvaret för bidrag till glasögon till barn och ungdomar. Gruppen, som funnit det naturligt att frågan om glasögonbidrag anknöts till förslaget om att sjukvårdshuvudmännen borde få det enhetliga kostnadsansvaret för hjälpmedelsverksamheten, förordade att de sjukvårdshuvudmän som beslöt att införa bidrag till glasögon för barn och ungdomar i åldern upp till 19 år gavs stöd till kostnaderna för denna förmån.

Utredningens förslag ledde till den tidigare nämnda överenskommelsen 1975 mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om att de senare skulle överta kostnadsansvaret för tekniska hjälpmedel till handikappade. Vid riksdagsbehandlingen förklarade socialförsäkringsutskottet (SfU 1975:16) i anledning av motioner om en utvidgning av den allmänna försäkringen till att avse även ersättning för kostnader för glasögon, att utskottet ansåg det tillfredsställande att frågan om bidrag till glasögon för barn och ungdomar under 19 år fått sin lösning samt att utskottet inte var berett medverka till att sjukförsäkringen påfördes kostnader för glasögon för andra grupper försäkrade. Riksdagen biträdde utskottets förslag att avslå motionsyrkandena.

Kostnader för menstruationsskydd

Vid fjolårets riksdag väcktes en motion som syftade till åtgärder från statens sida för att åstadkomma produktion och distribution av menstruationsskydd till lägre priser. Motionen behandlades av näringsutskottet i dess betänkande NU 1975:6. Betänkandet innehåller detaljerade uppgifter i anslutning till motionen om tillverkning, omfattningen av förbrukning av artiklarna, prisutveckling m. m., och socialförsäkringsutskottet hänvisar till dessa uppgifter. Näringsutskottet konstaterade i sitt yttrande att på menstruationsskyddsmarknaden ett företag länge haft en dominerande

SfU 1975/76:42

ställning i produktionsledet och att företaget under åren 1973 och 1974 på ett markant sätt höjt priserna på sina produkter. Internationellt sett föreföll prisnivån på området att ligga högt i Sverige. Utskottet konstaterade vidare att menstruationsskydden har stor hygienisk betydelse och för konsumenterna hör till kategorin nödvändighetsvaror samt att en avsevärd del av konsumenterna har små ekonomiska resurser. Den kraftiga prisuppgången under de senare åren var enligt näringsutskottets mening otillfredsställande. Förhållandena hade dock - framhöll utskottet - på sistone utvecklats på ett för konsumenterna positivt sätt och hänvisade till att statens pris- och kartellnämnd (SPK) och näringsfrihetsombudsmannen tagit upp överläggningar med det marknadsdominerande företaget. Dessa hade resulterat i prissänkningar som berörde en stor del av företagets sortiment. Från SPK:s sida fortsatte överläggningarna med sikte på att ytterligare prissänkningar skulle åstadkommas. Vidare hade i både produktions- och distributionsledet nya initiativ tagits. Sålunda hade Kooperativa förbundet satt i gång tillverkning av menstruationsskydd som såldes till väsentligt lägre priser än de som var gängse för motsvarande produkter. Ytterligare ett svenskt företag hade likaledes börjat tillverka menstruationsskydd. På distributionssidan gjorde det statliga Apoteksbolaget en insats.

Näringsutskottet erinrade slutligen om att chefen för handelsdepartementet uttalat att förhållandena på området motiverade skärpt uppmärksamhet från samhällets sida och att han när resultatet av SPK:s överläggningar med berörda företag förelåg skulle komma att ta ställning till i vilken mån särskilda åtgärder var påkallade. Utskottet tog fasta på detta uttalande och ansåg mot bakgrund av vad som redovisats att det inte fanns anledning för riksdagen att göra någon framställning i ämnet till regeringen. Riksdagen följde utskottet.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och Svenska Psoriasisförbundet har yttrat sig över motionerna 353 och 746 angående kostnadsfria läkemedel för psoriasis. Riksförsäkringsverket framhåller att psoriasis är en kronisk, recidiverande sjukdom, som kräver mer eller mindre kontinuerlig behandling med medicinska preparat och salvor. Detta kan för den sjuke medföra dryga kostnader. Riksförsäkringsverket finnér det därför rimligt att denna sjukdom vad gäller läkemedelskostnader får jämställas med vissa andra kroniska sjukdomar, för vilka av läkare ordinerade läkemedel är kostnadsfria.

Verket är dock medvetet om att vissa för behandlingen av psoriasis ingående mediciner och salvor kan medföra biverkningar. Huruvida denna omständighet skall påverka bedömningen av frågan om upptagande av dessa läkemedel på förteckningen undandrar sig verkets bedömning.

SfU 1975/76:42

7 Verket förutsätter att denna fråga underställs medicinskt sakkunniga.

Socialstyrelsen påpekar i sitt yttrande att styrelsen regelbundet föreslår att regeringen skall ändra förteckningen över kostnadsfria läkemedel. Vad gäller sjukdomen psoriasis anser socialstyrelsen att sjukdomen har en varaktighet som svarar mot kravet på långvarighet, men sjukdomen är inte så allvarlig att det kan bli aktuellt att uppföra den på förteckningen. De sjukdomar som där finns upptagna är, framhåller styrelsen, av en helt annan allvarlighetsgrad än psoriasis.

Socialstyrelsen anser att förmånen med kostnadsfritt tillhandahållande minskat i värde framför allt sedan den s. k. 15-kronorsreformen infördes. Värdet minskar ytterligare, anför styrelsen vidare, då många patienter som får läkemedel kostnadsfritt dessutom behöver andra läkemedel, vilkas kostnad överstiger det tak vid vilket kostnaden enligt läkemedelsförmånen maximeras till 20 kr. Dessa patienter har alltså ingen praktisk nytta av sin kostnadsfria förskrivning, då samtliga läkemedel som förskrivs av samma läkare vid samma tillfälle sammanräknas vid beräkning av läkemedelsrabatt. Socialstyrelsen upplyser slutligen att den på olika sätt under senare tid fått motta önskemål om en kraftig utvidgning av den kostnadsfria läkemedelsförskrivningen. Styrelsen har emellertid inte kunnat tillmötesgå dessa önskemål av samma orsak som ovan anförts beträffande psoriasis.

Socialstyrelsen anser att patienter med höga läkemedelskostnader bör komma i åtnjutande av särskilda förmåner, vilka endast för vissa patientkategorier tillgodoses genom kostnadsfritt utlämnande av läkemedel. Styrelsen föreslår därför att den s. k. läkemedelsförmånen blir föremål för utredning i avsikt att bättre tillgodose önskemålet om låga läkemedelskostnader för långvarigt sjuka.

Svenska Psoriasisförbundet tillstyrker bifall till motionerna. Förbundet har i sitt yttrande lagt fram en beräkning av de genomsnittliga kostnader en psoriasissjuk person kan åsamkas. Kostnadskalkylen slutar på mellan 6 775 och 8 175 kr. Häri ingår läkemedel med 240 kr.

Utskottet

Det rabatteringssystem som tillämpas beträffande läkemedelsförmåner från den allmänna försäkringen innebär att medicinkostnaden vid varje inköpstillfälle utgör lägst 5 och högst 20 kr. För vissa långvariga och allvarliga sjukdomar, som finns uppförda på en av regeringen fastställd förteckning, tillhandahålls medicin kostnadsfritt.

I tre motioner krävs åtgärder för att nedbringa läkemedelskostnaderna. Motionärerna i motionen 1193 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. begär en utredning som syftar till att inom sjukförsäkringen införa ett avgiftstak för den försäkrades årliga läkemedelskostnader. Motionärerna, som anger 200 kr. som en lämplig kostnadsgräns, framhåller i motionen att en sådan reform troligen inte skulle beröra något större antal personer och att den

SfU 1975/76:42

därför inte skulle medföra någon påtaglig kostnadsökning för staten. Motionerna 353 av herr Börjesson i Falköping och 746 av herr Wachtmeister i Staffanstorp syftar till att nedbringa kostnaderna för en bestämd grupp, nämligen psoriasissjuka personer. Motionärerna vill att psoriasis skall uppföras på den förteckning över sjukdomar som medför rätt till kostnadsfria läkemedel.

De remissyttranden som utskottet begärt med anledning av motionerna 353 och 746 ger visst stöd för yrkandena i dessa motioner liksom för yrkandet i motionen 1193. Socialstyrelsen har i sitt yttrande framhållit att sjukdomen psoriasis inte är så allvarlig att det kan bli aktuellt att uppföra den på förteckningen över sjukdomar som medför rätt till kostnadsfria läkemedel. Mot bakgrund av att styrelsen under senare tid fått motta åtskilliga önskemål om en kraftig utvidgning av den kostnadsfria läkemedelsförskrivningen föreslår emellertid styrelsen att den s. k. läkemedelsförmånen blir föremål för utredning. Styrelsen anser nämligen att patienter med höga läkemedelskostnader bör komma i åtnjutande av särskilda förmåner. Avsikten med utredningen skulle vara att bättre tillgodose önskemålet om låga läkemedelskostnader för långvarigt sjuka.

De nuvarande reglerna angående läkemedelsförmåner innebär visserligen ett högkostnadsskydd för dem som har stort behov av läkemedel. Med hänsyn till vad som anförts i motionerna och i remissyttrandena kan det emellertid finnas anledning utreda frågan om och i vad mån detta skydd bör ytterligare förstärkas. En sådan utredning bör ske inom ramen för den förra året tillsatta socialpolitiska samordningsutredningens arbete. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Motionerna 353, 746 och 1193 får härigenom anses besvarade.

Genom en under 1975 träffad överenskommelse mellan staten och landstingen (jfr prop. 1975:36, SfU 1975:16, rskr 125) om vissa finansieringsfrågor för sjukvården har de senare åtagit sig bl. a. att - i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser som gällde då överenskommelsen träffades - fr. o. m. den 1 januari 1976 överta kostnadsansvaret för tillhandahållande, utprovning m. m. av hjälpmedel för handikappade. Sjukvårdshuvudmännen erhåller ersättning från staten med 22 kr. per invånare och år. I de fall sjukvårdshuvudmännen frivilligt åtar sig att bidra till kostnaderna för anskaffning av glasögon till barn och ungdom under 19 år utgår ersättning med 24 kr. per invånare och år.

Bland de hjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen i enlighet med överenskommelsen tillhandahåller ingår glasögon till personer som opererats för grå starr. Vidare har samtliga sjukvårdshuvudmän förbundit sig att bidra till kostnader för glasögon till barn och ungdom.

Frågan om en ersättning från den allmänna försäkringen för kostnader för anskaffande av glasögon tas upp i motionen 307 av herr Lövenborg m. fl. Motionärerna begär en skyndsam prövning av frågan.

SfU 1975/76:42

9 Riksdagen har som inledningsvis nämnts vid ett flertal tillfällen avslagit motionsyrkanden av samma innebörd som det i motionen 307. Senast skedde det förra året i samband med behandlingen av propositionen 1975:36. Socialförsäkringsutskottet uttalade därvid sin tillfredsställelse över att frågan om kostnadsfria glasögon för barn och ungdom lösts genom den berörda överenskommelsen men förklarade samtidigt att det inte var berett medverka till att sjukförsäkringen påfördes kostnader för andra grupper försäkrade. Utskottet anser sig nu inte ha anledning inta någon annan ståndpunkt än förra året och avstyrker bifall till motionen 307.

Fru Lantz begär i motionen 338 en prövning av frågan om försäljningen av menstruationsskydd kan ske på apotek och produkterna därvid ingå bland de varor som rabatteras genom sjukförsäkringen. Motiveringen till yrkandet finns i motionen 337 som behandlas av näringsutskottet (NU 1975/76:38). Motionären framhåller i den sistnämnda motionen att menstruationsskydd är en medicinsk nödvändighetsvara och bör bli betraktad som en sådan.

Bakgrunden till motionsyrkandet är de förhållanden som råder på menstruationsskyddsmarknaden med en kraftig prisuppgång de senare åren och med en även internationellt sett hög prisnivå. Motionären begärde redan föregående år i en motion som behandlades av näringsutskottet i betänkandet NU 1975:6 åtgärder för att möjliggöra produktion och distribution av billigare menstruationsskydd. Motionen avslogs av riksdagen med åberopande av att förhållandena på menstruationsskyddsmarknaden, bl. a. genom samhällelig medverkan, på sistone utvecklats på ett för konsumenterna positivt sätt. Riksdagen hänvisade också till att chefen för handelsdepartementet då nyligen uttalat att förhållandena på området motiverade skärpt uppmärksamhet och att han när pågående överläggningar mellan å ena sidan statens pris- och kartellnämnd och näringsfrihetsombudsmannen samt å andra sidan det dominerande företaget på marknaden var avslutade skulle komma att ta ställning till i vad mån särskilda åtgärder var påkallade.

Apoteksbolaget har redan vidtagit åtgärder för att konsumenterna skall kunna tillhandahållas menstruationsskydd till rimliga priser. Förutom redan existerande storförpackningar av dambindor skall i fortsättningen även tillhandahållas storförpackningar om 100 st. tamponger, enligt uppgift till en kostnad av 26:25 kr. En storförpackning torde för de flesta kvinnor täcka behovet av skydd under ett halvt år. Med en sådan prissättning kommer rabattering av kostnaderna i enlighet med de regler som gäller för läkemedel att ge liten effekt. Utskottet kan inte dela motionärens uppfattning att menstruationsskydd bör jämställas med sådana läkemedel som förskrivs av läkare vid sjukdom. En sådan utvidgning av läkemedelsförmånerna från den allmänna försäkringen förutsätter enligt utskottets mening att man generellt omprövar försäkringsersättningen i fråga om såväl receptfria läkemedel och farmacevtiska varor i övrigt som alla de hygieniska artiklar vilka kan betecknas som nödvändighetsvaror. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 338.

SfU 1975/76:42

10 Utskottet hemställer att riksdagen

1. beträffande läkemedelsförmåner med anledning av motionerna 1975/76:353,1975/76:746 och 1975/76:1193 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande ersättning för kostnader för glasögon avslår motionen 1975/76:307,

3. beträffande ersättning för kostnader för menstruationsskydd avslår motionen 1975/76:338.

Stockholm den 13 maj 1976

På socialförsäkringsutskottets vägnar

TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson (s), Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s). Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), fröken Engman (s), herrar Larsson i Vänersborg (s), Jonsson i Mora (fp) och Gösta Gustafsson i Göteborg (s).

Reservation

av fröken Pehrsson (c) som anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”De nuvarande” och slutar med "anses besvarade.” bort ha följande lydelse:

De nuvarande (= utskottet) samordningsutredningens arbete.

I avvaktan på resultatet av den förordade översynen av läkemedelsförmåner anser utskottet att sjukdomen psoriasis bör tas in i förteckningen över sådana sjukdomar vid vilka läkemedel tillhandahålls kostnadsfritt. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 1 bort hemställa:

att riksdagen beträffande läkemedelsförmåner med bifall till motionerna 1975/76:353 och 1975/76:746 och med anledning av motionen 1975/76:1193 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,