Med anledning av motion om förtidspension vid alkoholism

SfU 1975/76:8

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:8

med anledning av motion om förtidspension vid alkoholism Motionen

I motionen 1975:1198 av herrar Gadd (s) och Alsén (s) hemställs att riksdagen hos regeringen påtalar behovet av att sådana ändringar vidtas i lagen om allmän försäkring, att även alkoholism berättigar till förtidspension när samhällets rehabiliterande resurser uttömts.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. Yttranden har också avgivits av försäkringskassorna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt Malmö och Bohusläns allmänna försäkringskassor.

Gällande bestämmelser m. m.

Rätt till förtidspension tillkommer försäkrad vars arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften. Som ytterligare förutsättning gäller att nedsättningen kan anses varaktig (7 kap. 1 § och 13 kap. 1 § AFL). Är så inte fallet men kan nedsättningen av arbetsförmågan antas bli bestående avsevärd tid äger den försäkrade rätt till sjukbidrag som skall vara begränsat till viss tid. Om arbetsförmågan är helt borta eller så nedsatt att endast en ringa del därav återstår - med ringa del skall enligt uttalanden i förarbetena till AFL förstås att arbetsförmågan inte uppgår till en sjättedel - utgår hel förtidspension. Är den nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga fall utgår halv förtidspension.

Vid bedömningen i vad mån arbetsförmågan kan anses nedsatt skall i fråga om äldre försäkrad främst beaktas dennes förmåga och möjligheter att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete.

Enligt beslut av 1972 års riksdag kan beträffande äldre försäkrad arbetslöshet utgöra grund för förtidspension. Reglerna innebär att rätt till förtidspension utan hälsoprövning under vissa förutsättningar tillkommer den som blivit utförsäkrad från arbetslöshetsförsäkringen eller som under 21 månader uppburit omställningsbidrag enligt 102 § arbetsmarknadskungörelsen.

1 Riksdagen 1975/76. 11 sami Nr 8

SfU 1975/76:8

2 Historik

Vid tillkomsten av den nu gällande lagen (1962:38l)om allmän försäkring aktualiserades frågan om bedömning av rätten till förtidspension för bl. a. alkoholister. Socialförsäkringskommittén, vars betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU 1961:29) låg till grund för lagen, behandlade tämligen utförligt en rad problem som hade samband med invaliditetsbedömningen. Kommittén konstaterade att syftet med förtidspensionen i princip var att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbets- eller förvärvsförmågan. Dess syfte var enligt kommittén alltså inte att utge ersättning för sjukdom eller kroppsskada eller härav orsakade följdtillstånd i och för sig, dvs. utan hänsyn till hur försörjningsförmågan påverkades, utan fick i stället ses som en kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada. Dessa konsekvenser varierade - menade kommittén - starkt från fall till fall, beroende på en mängd skiftande omständigheter, och de kunde dessutom i större eller mindre grad påverkas genom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller försätta vederbörande i stånd att helt eller delvis utnyttja den återstående arbetsförmågan.

Inom en allmän pensionering som den svenska blev med nödvändighet klientelet synnerligen heterogent. Ju mera heterogent klientelet var desto mera sannolikt var det att medicinskt samma sjukdom eller skada medförde olika inverkan på skilda invaliders arbetsförmåga. Detta gällde redan vid okomplicerade anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung.

Kommittén pekade på den dominerande roll som de psykiska sjukdomarna jämte de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symptom spelade inom den dåvarande invalidpensioneringen och framhöll att det knappast var möjligt att konstruera en objektiv måttstock för att åsätta enskilda organ och funktioner en koefficient eller ett procenttal som motsvarade deras betydelse för den mänskliga kroppens prestationsförmåga.

En rent medicinsk bedömning tillät endast sällan att hänsyn togs till rehabiliteringsåtgärder. Om samhället eller socialförsäkringen genom medicinsk eller annan rehabilitering ombesörjde, att den som på grund av sjukdom eller skada blivit oförmögen att fortsätta i sitt tidigare yrke kunde utföra och också fick ett annat arbete med samma eller nästan samma arbetsinkomst, syntes det kommittén orimligt att detta inte skulle beaktas vid invaliditetsbedömningen.

Det sagda gav enligt kommittén vid handen att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kunde komma i fråga för tillämpning inom den allmänna pensioneringen. Orsaken till invaliditeten borde emellertid utgöras av medicinska faktorer. Därutöver borde fordras att den medicinska defekten medförde förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Det skulle alltså begreppsmässigt röra sig om en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer. Vid invaliditetsbedömningen borde hänsyn tas till

SfU 1975/76:8

samtliga faktorer - medicinska såväl som andra - som för vederbörande var ägnade att belysa den fysiska och/eller psykiska faktorns inverkan på hans arbetsmöjligheter. Härvid ingick den viktiga frågan om rehabilitering som ett naturligt och betydelsefullt led i invaliditetsbedömningen. Den närmare utformningen av bestämmelserna om invaliditetsbegreppet och invaliditetsbedömningen måste ske med utgångspunkt i nu angivna förutsättningar.

Uttrycket ”medicinska” faktorer måste enligt kommittén tolkas så att invaliditeten hänförde sig till medicinska orsaker av fysisk eller psykisk art. 1 fråga om utformningen i övrigt av invaliditetsbegreppet framhöll kommittén bl. a. följande.

I många fall är det av vad i pensionsärendet blivit upplyst rörande vederbörandes medicinska status m. m. uppenbart att arbetsförmåga saknas eller att denna är så ringa, att den saknar praktisk betydelse. Sådana fall torde i allmänhet inte medföra några problem vid utformningen av invaliditetsbegreppet och vid invaliditetsbedömningen.

Svårigheterna uppkommer genom att man måste beakta de många fall, då trots medicinsk invaliditet viss arbetsförmåga förefinnes eller kan uppnås genom olika åtgärder.

Invaliditetsbegreppet måste utformas så att därav framgår vilken högsta arbetsförmåga vederbörande får ha och likväl vara berättigad till invalidpension. Varierande metoder kan tänkas för att ange denna arbetsförmåga, exempelvis de olika metoder som nu tillämpas inom folkpensioneringen resp. skilda personalpensionssystem och yrkesskadeförsäkringen.

Vad först beträffar den nuvarande folkpensioneringens metod må erinras om att enligt praxis en person med minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan äger rätt till invalidpension, om han är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. Oberoende av vilken nedsättning av arbetsförmågan som än föreligger utgår emellertid icke invalidpension - utom då det gäller blindhet - om vederbörande genom utnyttjande av sin återstående arbetskraft kan försörja sig, varmed förstås försörjning på en relativt låg nivå. Den nya folkpensioneringen skall liksom den nuvarande garantera alla en viss minimiförsörjning ehuru på en betydligt förhöjd nivå, men den skall dessutom tillsammans med tilläggspensioneringen tillförsäkra alla förvärvsarbetande rätt till ett pensionsskydd avvägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Det skulle strida mot syftet med den allmänna pensioneringen, om för rätt till invalidpension från denna skulle krävas att den försäkrade inte genom arbete kunde försörja sig. Folkpensioneringens nuvarande anknytning av invaliditetsbegreppet till minimiförsörjningsprincipen kan således inte användas för den kombinerade folk- och tilläggspensioneringen.

Inom en pensionering för begränsade, relativt homogena persongrupper, t. ex. de hos stat och kommun anställda tjänstemännen, är det naturligt att som en primär förutsättning för rätt till invalidpension kräva att vederbörande av medicinska skäl är för ”framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete” eller något liknande. Inom den allmänna pensioneringen kan förutsättningarna för rätt till invalidpension inte utformas på ett dylikt sätt. En sådan pensionering omfattar nämligen dels många inom kategorien anställda, som har tillfälliga arbeten av skiftande natur hos olika arbetsgivare efter varandra, dels egna företagare

1* Riksdagen 1975/76. 11 sami. Nr 8

SfU 1975/76:8

och hemmafruar, vilka i vissa fall tidigare varit anställda och i andra fall inte, och dels personer, vilkas arbetsförmåga nedsatts eller förlorats redan i barndomen eller eljest före inträdet i förvärvslivet. Invaliditetsbegreppet i den nya pensioneringen måste utformas så att det är tillämpligt i alla fall. Även med ett sålunda utformat invaliditetsbegrepp kan det emellertid vara av väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen inom stora grupper, om vederbörande är oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete.

Socialförsäkringskommittén behandlade också ingående frågan om rehabilitering och underströk därvid att det primära från socialpolitisk synpunkt borde vara att en sjuk eller skadad person återvann hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven tillgodosågs genom pension. Rehabiliteringen ingick därför som ett naturligt och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till förtidspension i egentlig mening borde enligt kommitténs mening inte föreligga, förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kunde komma i fråga i det enskilda fallet.

En sådan målsättning medförde ett behov av en snabb och kraftig

upprustning av rehabiliteringsresurserna.

Vid remissbehandlingen av socialförsäkringskommitténs betänkande framhölls bl. a. av riksförsäkringsverket, att vid invaliditetsbedömningen särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i förtidspensioneringssammanhang så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstillstånden av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Verket erinrade om att det i sådana fall var vanligt att vederbörande inte utförde något förvärvsarbete, trots att hans hälsotillstånd syntes medge det, och tilläde att man vid tillämpning av folkpensioneringens invaliditetsbegrepp inte varit benägen att anse pensionsberättigande invaliditet styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart underlag.

I propositionen (1962:90) med förslag till lagom allmän försäkring uttalade föredragande departementschefen att någon ändring inte var avsedd att göras i den praxis som utbildats för sådana och liknande fall.

I prop. 1970:66 föreslogs - med verkan fr. o. m. den 1 juli 1970 - vidgade möjligheter för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension i form av folkpension och ATP. Vidare föreslogs en uppmjukning av kraven för rätt till förtidspension i allmänhet, innebärande att arbetsmarknadsmässiga hänsyn i större utsträckning än tidigare skulle få inverka vid invaliditetsbedömningen. I propositionen framhöll chefen för socialdepartementet,att enligt hans mening försiktighet alltjämt borde iakttas i fråga om beviljande av förtidspension åt yngre personer, eftersom i sådana fall kravet på återanpassning i förvärvslivet framträdde särskilt starkt. När det gällde invaliditetsbedömningen vid sådana psykiska sjukdomar som betecknades som neuroser eller psykopati framhöll departementschefen för sin del att en viss förskjutning syntes ha skett i det psykiatriska betraktelsesättet. Enligt de -

SfU1975/76:8

partementschefens mening borde emellertid försiktighet fortfarande iakttas vid invaliditetsbedömningen i hithörande fall. Innan förtidspension beviljades borde alltså stora ansträngningar ha gjorts för att behandla och rehabilitera den försäkrade och möjligheterna till omplacering efter eventuell omskolning ingående ha prövats. Härvid borde en förutsättning för beviljande av förtidspension vara att resultatlösa försök med omplacering gjorts under en tid av ett till två år. Ovisshet vid bedömningen av sjukdomens varaktighet eller av möjligheterna till rehabilitering torde - menade departementschefen - ofta böra resultera i att förmånerna från den allmänna försäkringen utgick i form av sjukbidrag. Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1970:66 instämde andra lagutskottet i departementschefens uttalanden (jfr 2LU 1970:34 s. 35), och riksdagen biföll propositionen.

Remissyttrandena

Försäkringsdomstolen har översänt ett antal domar till upplysning om domstolens praxis rörande alkoholskadades rätt till förtidspension/sjukbidrag enligt AFL. Dessa domar ger enligt domstolens mening en viss belysning av vilka omständigheter som kunnat vara avgörande vid domstolens bedömning av rätten till pension till alkoholskadade. Domstolen framhåller att bedömningen för denna grupp sker på samma sätt som för försäkrade, vilka söker pension på grund av somatiska och psykiska sjukdomar i övrigt, och att domstolen i fråga om samtliga försäkrade har att beakta om effektiva rehabiliteringsåtgärder vidtagits. Avslutningsvis erinrar domstolen om att av lagmotiven framgår i vilka fall särskild försiktighet skall iakttas vid beviljande av förtidspension/sjukbidrag.

Riksförsäkringsverket, som tillstyrker bifall till motionen, hänvisar till att verket under hösten 1972 av försäkringsdomstolen anmodats yttra sig i sex besvärsmål, vilka avsåg frågan om rätt till förtidspension/sjukbidrag på grund av bl. a. alkoholism. I samband därmed anordnade verket i december samma år en konferens med ett antal läkare för att få del av deras synpunkter på frågan.

På grund av vad som därvid kom fram fann verket att pensionsbedömningen inom socialförsäkringen borde i fall, där såsom i de remitterade målen arbetsoförmågan grundade sig på företrädesvis alkoholism, ske utifrån ett i förhållande till dittillsvarande praxis i viss mån förändrat synsätt. Verket anförde härom följande i yttrande den 15 januari 1973.

För stor betydelse har hittills tillmätts det förhållandet att vid missbruk av alkohol uppkommit påvisbara följdsjukdomar såsom levercirros och hjärnskador. En levercirros behöver sålunda i och för sig inte inverka på arbetsförmågan och inte heller alltid vara tecken på alkoholism. En begynnande hjärnskada är med nuvarande metoder ofta svår att påvisa och normalt EEG, normala testresultat e. d. kan därför inte utesluta förekomsten av hjärnskada. När det gäller bedömningen av arbetsförmågan på grund

SfU 1975/76:8

av alkoholism är det i stället alkoholismen som hel sjukdom som är det centrala. Bedömningen bör alltså ske mera ur socialpsykiatrisk än somatisk synvinkel. Det betydelsefulla är härvid om det föreligger en massiv social anamnes eller inte. En sådan anses vara förhanden, när alkoholmissbruket pågått under en lång följd av år och medfört långvarig arbetsinsufficiens samt lett till att en rehabilitering inte längre är möjlig. En förutsättning för att denna bedömning ska kunna göras är dock att man av den behandlande läkaren, som ofta har en mycket god kännedom om en sådan patient, fåren detaljrik beskrivning inte enbart av det medicinska tillståndet utan framför allt av den sjukes beteende, attityder etc. Upprepade försök till arbetsanpassning har i allmänhet redan gjorts i dessa fall men stundom kan det vara tillfyllest med ett konstaterande från läkare och arbetsvårdsorgan att vederbörande saknar möjligheter att tillgodogöra sig arbetsvärd. Beträffande försäkrad, som inte tillhör de yngre, lär det i allmänhet inte möta alltför stora svårigheter att konstatera, om det föreligger en sådan massiv social anamnes, som här avses. I dessa fall bör normalt föreligga rätt till allmän pension i form av hel förtidspension eller helt sjukbidrag. När det gäller de yngre är det särskilt angeläget att alla rehabiliteringsmöjligheter noga prövats innan sjukbidrag beviljas. Under arbetsvärd bör då i stället utges sjukpenning. Uteslutet bör det dock inte vara att bevilja sjukbidrag även i ett fall, där arbetsvård är indicerad men det samtidigt står klart, att en rehabilitering kommer att dra ut över flera år. Särskild uppmärksamhet bör då ägnas åt att arbetsvård verkligen kommer till stånd, oaktat att sjukbidrag utgår.

Riksförsäkringsverkets yttrande utmynnade i att förtidspension eller sjukbidrag borde beviljas i samtliga sex fall. Enligt verkets mening förelåg i dessa fall upprepade resultatlösa försök till arbetsanpassning eller kunde konstateras att vederbörande saknade möjligheter att tillgodogöra sig rehabiliterande åtgärder.

Riksförsäkringsverket hänvisar i sitt remissvar också till att socialstyrelsen, som av försäkringsdomstolen beretts tillfälle att avge yttrande i samma besvärsmål, tillstyrkt förtidspension i samtliga mål utom ett. Därvid hade styrelsen framhållit att den från vetenskaplig och erfarenhetssynpunkt fann ett vidgat synsätt i bedömningen av pensionsfrågorna i enlighet med vad riksförsäkringsverket angivit böra tillämpas. Vidare anförde styrelsen i fråga om alkohol- och narkotikamissbrukarna bl. a. följande.

Vad observation och behandling av alkoholmissbrukare beträffar vill styrelsen framhålla att utvecklingen till svåra sjukdomstillstånd med arbetsoförmåga i sådana fall ofta eller vanligen sker gradvis och pågår under en följd av år. Härunder iakttages till en början kanske enbart sociala symptom i form av arbetsfrånvaro eller t. ex. kriminalitet. Ett tilltagande missbruk kan därvid maskeras på olika sätt. Missbrukare går ofta sjukskrivna under diagnoser som icke ger anvisning om att missbruket håller på att utveckla sig eller redan föreligger. I försäkringskassornas erfarenheter av missbruksfall torde sålunda den första kännedomen ofta bestå av att antalet anteckningar om sjukskrivningar anhopas, varvid ofta banala diagnoser såsom övre luftvägsinfektioner, magbesvär eller dylikt angives som orsak till arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Vid förfrågningar hos behandlande läkare framkom -

SfU 1975/76:8

mer ofta inga indikationer på missbruk, trots att sådant alltså kan föreligga. Först efter en tid ger sjukdomsdiagnosernas innehåll och sjukskrivningsperiodernas upprepning en antydan om att angivna diagnoser kanske icke motsvarar de reella förhållandena.

Frågan om rehabilitering av dessa fall kommer därför icke på tal förrän frågan om sjukbidrag ställes. Missbruket kan då vara så avancerat att någon meningsfull behandling icke går att erbjuda eller accepteras av patienten, vilken då ofta har förlorat socialt fotfäste (och måhända drabbats av svåra irreversibla hjärnskador). Förhållandena på arbetsmarknaden kan bli av stor betydelse för rehabiliteringsmöjligheterna. I avancerade fall kan arbetsvärd mera bli invalidvård än rehabiliteringsåtgärder. I ett utvidgat sjukdomsbegrepp, innehållande bl. a. ovannämnda socialpsykiatriska synpunkter, påverkas de medicinsk-psykiatriska bedömningarna även av förhållandena på arbetsmarknaden.

I behandlingen av missbrukare - när det gäller såväl alkohol som narkotika - måste i princip alla bakgrundsfaktorer beaktas. Behandlingen blir härigenom en ”flerfrontsbehandling” i vilken emellertid vissa selektiva åtgärder kan givas prioritet.

Möjligheten att uppspåra missbrukare och att genom påverkan med tillgängliga medel försöka förmå dem att avstå från missbruk blir beroende dels av försäkringskassans insatser och dels av åtgärder från samhällets sida. I en ”flerfrontsbehandling" bör åtgärderna samordnas och omfatta samarbete med bl. a. socialvården, arbetsvärden och kriminalvården. Selektiva åtgärder torde därvid kunna insättas alltefter omständigheterna.

Försäkringskasseförbundet har också tillstyrkt bifall till motionen. Förbundet framhåller därvid bl. a. att försäkringskassorna och deras pensionsdelegationer har en mycket lång erfarenhet av prövning av förtidspension på grund av alkoholism och att den medicinska och sociala sakkunskapen är väl företrädd inom försäkringskassorna. I pensionsdelegationerna ingår två läkare och bland kassans befattningshavare finns en eller flera förtroendeläkare, alla utsedda av socialstyrelsen. Genom ett stort antal andra kontakter med sjukvård, rehabilitering och socialpolitik har kassorna också en bred erfarenhet av att lösa komplicerade sociala frågor.

Förbundet erinrar också om att sjukpenning kan utgå till alkoholister under vistelse på såväl enskild som allmän vårdanstalt. Grunden för att få sjukpenning är att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst hälften. Alkoholism har således - menar förbundet - i de nämnda fallen jämställts med sjukdom och bedömts kunna förorsaka en nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften.

Avslutningsvis understryker förbundet att rehabiliteringsinsatserna när det gäller såväl alkoholister som andra måste utvidgas och effektiviseras. Inte ens ett beslut om förtidspension bör i alla fall vara skäl nog att avbryta olika rehabiliteringsåtgärder.

De försäkringskassor som yttrat sig över motionen är samtliga av den bestämda uppfattningen att möjligheterna att medge förtidspension vid alkoholism bör utvidgas.

SfU 1975/76:8

8 Utskottet

Förtidspension kan utgå till försäkrad som fyllt 16 år för tid före den månad då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Som förutsättning gäller att hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och att nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Äldre försäkrad kan under vissa förutsättningar bli förtidspensionerad på arbetsmarknadsmässiga grunder utan hälsoprövning.

Motionärerna framhåller att alkoholism tämligen snart leder till svåra sociala och psykiska störningar som medför att den drabbade i regel inte längre kan klara ett vanligt arbete. Det primära för nykterhetsvården måste vara att söka rehabilitera den skadade till ett normalt liv. Man måste emellertid enligt motionärerna likväl räkna med att ett stort antal alkoholskadade aldrig kan rehabiliteras eller försörja sig på egen hand. Vissa av de svårt alkoholskadade kan förtidspensioneras på grund av psykiska eller somatiska handikapp vilka ibland är en orsak till alkoholism, ibland en följd av den. Andra kan inte uppvisa dessa formella kriterier för en förtidspensionering. I de fall då samhällets vårdinsatser under åratal varit förgäves, då den medicinska och sociala rehabiliteringen inte visat några resultat och då den alkoholskadade saknar alla möjligheter att klara sig på arbetsmarknaden bör det enligt motionärernas mening finnas en möjlighet att betrakta situationen som jämförlig med andra där en förtidspensionering framstår som enda lösningen. Motionen utmynnar i ett yrkande av innebörd att riksdagen hos regeringen skall påtala behovet av en sådan ändring av lagen (1962:391) om allmän försäkring (AFL), att alkoholism skall grunda rätt till förtidspension i de fall då samhällets rehabiliterande resurser uttömts.

Invaliditetsbegreppet i den nu gällande lagstiftningen om förtidspension bygger på uttalanden i förarbetena till 1946 års folkpensioneringslag där det framhölls att man vid invaliditetsbedömningen borde iaktta försiktighet i fråga om sådana psykiska sjukdomstillstånd som brukar hänföras till neuroser och psykopatier. Liknande uttalanden gjordes i samband med tillkomsten av AFL (prop. 1962:90 s. 291 0 och i den proposition (1970:66 s. 62) som låg till grund för 1970 års förtidspensionsreform.

Mot bakgrund av dessa uttalanden och med hänsyn till svårigheterna att med bestämdhet avgöra, när arbetsförmågan hos en person som är alkoholskadad men som inte har några påvisbara fysiska eller psykiska handikapp i övrigt skall anses varaktigt nedsatt med minst hälften, är det enligt utskottets mening naturligt att praxis i fråga om alkoholistens rätt till förtidspension kommit att bli mycket restriktiv. Härtill torde sannolikt också ha bidragit de uttalanden, särskilt i förarbetena till AFL (prop. 1962:90 s. 292), enligt vilka rehabiliteringen bör ingå som ett naturligt och betydelsefullt

SfU 1975/76:8

led i själva invaliditetsbedömningen och rätt till förtidspension i egentlig mening inte föreligga förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet. Även om alkoholism numera accepteras som sjukdom såväl inom sjukförsäkringen - en alkoholskadad har således rätt till sjukpenning vare sig han vårdas på enskild eller allmän anstalt - som inom den allmänna pensioneringen, grundar alkoholism som sådan i regel inte rätt till förtidspension. Härför krävs i allmänhet att alkoholism medfört svåra och varaktiga fysiska eller psykiska följdverkningar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. Yttranden har också avgivits av ett stort antal försäkringskassor och flera läkare. Remissinstansernas inställning i frågan har redovisats i det föregående (se ovan s. 5 ff). Försäkringsdomstolen har i sitt yttrande framhållit att domstolen vid prövningen av mål om rätt till förtidspension för samtliga försäkrade, oavsett om det gäller alkoholskadade eller försäkrade som söker pension på grund av somatiska och psykiska sjukdomar i övrigt, har att beakta att effektiva rehabiliteringsåtgärder vidtagits. Domstolen hänvisar också till att lagmotiven markerar i vilka fall särskild försiktighet skall iakttas vid beviljande av förtidspension/sjukbidrag.

Övriga remissinstanser liksom alla de försäkringskassor och läkare som yttrat sig i ärendet har gett uttryck åt den bestämda uppfattningen att möjligheterna att ge förtidspension vid alkoholism f. n. är alltför begränsade. Därvid har bl. a. framhållits att alkoholism i sig är en sjukdom som i särskilda fall ensam bör kunna berättiga till förtidspension.

Utskottet finnér de vid remissbehandlingen åberopade skälen för en utvidgning av möjligheterna att erhålla förtidspension vid alkoholism vägande. Som framhållits i åtskilliga yttranden måste det anses rimligt att en alkoholskadad, som trots allvarliga rehabiliteringsansträngningar inte kunnat ges ett meningsfullt arbete, kan erhålla förtidspension utan att behöva vara behäftad med några påvisbara följdsjukdomar i övrigt. Utskottet vill erinra om att en alkoholist som vårdas på enskild eller allmän anstalt anses ha förlorat minst hälften av sin arbetsförmåga och därför är berättigad till sjukpenning och att en äldre försäkrad som är utslagen på arbetsmarknaden numera kan erhålla förtidspension utan någon särskild medicinsk prövning.

På grund av det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka bifall till motionen. Därvid vill utskottet emellertid särskilt understryka angelägenheten av att man i samtliga ärenden som rör frågor om rätt till sjukbidrag och förtidspension för alkoholister noga prövar alla rehabiliteringsmöjligheter, vare sig beslut om sjukbidrag/förtidspension meddelats eller ej.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att försäkringskassa enligt 16 kap. 12 § AFL i vissa fall har möjlighet att besluta att pension som tillkommer alkoholmissbrukare skall betalas ut till kommunal myndighet, den pensions -

SfU 1975/76:8

berättigades make eller annan person och användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1975:1198 hos regeringen begär åtgärder i syfte att förbättra möjligheterna till förtidspension vid alkoholism.

Stockholm den 28 oktober 1975

På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Augustsson (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herr Hyltander (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Lindström (s), Fridolfsson (m), Nilsson i Kristianstad (s), Andersson i Nybro (c), Olsson i Stockholm (vpk) och fröken Engman (s).

Reservation

av herrar Ringaby (m) och Fridolfsson (m) vilka anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Inval iditetsbegreppet i” och slutar pås. 10 med "familjs nytta.” bort ha följande lydelse:

Socialförsäkringskommittén, vars betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring (SOU 1961:29) låg till grund för AFL, behandlade ingående frågan om rehabilitering. Kommittén underströk därvid att det primära från socialpolitisk synpunkt borde vara att en sjuk eller skadad person återvann hälsa och arbetsförmåga och inte att hans försörjningsbehov tillgodosågs genom pension. Enligt kommitténs mening borde rehabiliteringen ingå som ett naturligt och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen och rätt till förtidspension i egentlig mening inte föreligga, förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kunde komma i fråga i det enskilda fallet.

Kommitténs uttalanden i fråga om rehabiliteringen verifierades så gott som undantagslöst vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande, och departementschefen anslöt sig i propositionen (1962:90) till kommitténs uppfattning.

Utskottet anser att de grundprinciper för beviljande av förtidspension som angetts under förarbetena till AFL alltjämt bör gälla.

SfU 1975/76:8

11 När det gäller de alkoholskadade måste skälen för en restriktiv bedömning av rätten till förtidspension anses väga mycket tungt. Resurserna för en effektiv rehabilitering av alkoholskadade torde f. n. vara otillräckliga i vårt land, och de åtgärder som vidtas bygger, såvitt utskottet kan bedöma, i alltför hög grad på frivillighet. Det är inte förrän i stadier av långt framskridet alkoholmissbruk som lagen om nykterhetsvård medger mera betydelsefulla hjälpåtgärder, och tvångsförfaranden - vilka på andra håll visat sig vara mycket effektiva från rehabiliteringssynpunkt - kan sättas in först i sådana situationer då de ofta måste anses helt gagnlösa för att återföra den alkoholskadade till ett nyktert liv.

Utskottet finner det inte minst med hänsyn till unga alkoholskadade angeläget att rehabiliteringen så långt det är möjligt effektiviseras och förbättras. 1 avvaktan härpå måste det enligt utskottets mening från socialpolitisk synpunkt anses olämpligt att vidga möjligheterna för alkoholskadade att erhålla förtidspension.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen avslår motionen 1975:1198.

Särskilt yttrande

av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Magnusson i Nennesholm (c). Hyllander (fp), fröken Pehrsson (c) och herr Andersson i Nybro (c) vilka anför:

Utskottet erinrar om de möjligheter som en försäkringskassa i vissa fall har att besluta att pension som tillkommer person hemfallen åt alkoholmissbruk helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades maka eller annan person att användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta. I ett läge då riksdagen anser sig böra förorda en utvidgning av möjligheterna att erhålla förtidspension vid alkoholism anser vi det, med hänsyn inte minst till den alkoholskadade, särskilt angeläget understryka att försäkringskassorna och nykterhetsnämnderna gemensamt bör verka för att dessa möjligheter faktiskt utnyttjas.

Att möjligheter till förtidspension vid alkoholism erfordras är en följd av den ökning av alkoholsjukdomarna som kännetecknar dagens samhälle. Från såväl social som medicinsk synpunkt är det väsentligt påpeka, att alkoholskador är en följd av bruket av alkohol. Ur bruket av alkohol växer missbruket fram med alkoholskador och alkoholproblem som följd. Det bästa och effektivaste medlet mot alkoholsjukdomar är ett alkoholfritt samhälle.

GOTAB 75 10170 S