Med anledning av motioner angående vissa taxeringsfrågor m. m.
SkU 1975/76: 47
Skatteutskottets betänkande 1975/76: 47
med anledning av motioner angående vissa taxeringsfrågor m. m.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1975/76:200 av herr Fågelsbo (c) vari hemställs att riksdagen uttalar sig för en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser om skattetillägg, så att nuvarande regler kompletteras med en jämkningsklausul och de i 116 d § taxeringsförordningen upptagna befrielsegrunderna utvidgas i avsikt att ge skattedomstolarna möjligheter till mer nyanserad bedömning i fall, då oförstånd och inte försök till skattesmitning bedöms föreligga;
1975/76:296 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Nordin (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring av taxeringsförordningen att rätt införs till proportionellt val vid utseende av ledamöter och suppelanter i taxeringsnämnd;
1975/76:531 av herrar Johnsson i Blentarp m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att vid en ändring av taxeringslagens bestämmelser om val av ledamöter till taxeringsnämnd valen skall kunna ske genom proportionella val;
1975/76:956 av herrar Boo (c) och Pettersson i Örebro (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring i taxeringslagen, att suppleant i taxeringsnämnd får rätt att närvara vid sammanträde även då han inte trätt i ledamots ställe;
1975/76:1018 av herr Nyhage (m) vari hemställs att riksdagen beslutar om besvärsrätt för delägare av fastighet över av taxeringsmyndighet på fastigheten åsatt taxeringsvärde i enlighet med vad som angives i motionen;
1975/76:1021 av herr Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning beträffande tillhandahållande av portofria adresserade svarskuvert för av myndigheter infordrade handlingar, inklusive självdeklarationer;
1975/76:1022 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Boo (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om att motionen överlämnas till skattetilläggsutredningen (Fi 1975:06) för beaktande;
1975/76:1030 av fru Sundberg (m) och herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär
1. att riksskatteverket tillhandahåller färdiga kvitton att användas vid
1 Riksdagen 1975/76. ösarn!. Nr47
SkU 1975/76:47
personligt avlämnande av självdeklaration enligt vad’i motionen anförts,
2. att avgiften för erhållande av bevis på avlämnandet av självdeklarationen därmed upphör fr. o. m. 1977 års taxering;
1975/76:1035 av fru Troedsson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
1. hos regeringen, i avvaktan på förslag från utredningen om det skatteadministrativa sanktionssystemet, anhåller om förslag till innevarande riksmöte om införande av möjlighet för länsskatterätt att, då skäl därtill finnes, nedsätta skattetillägg som påförts i anslutning till 1976 års taxering eller senare,
2. vidtar de ändringar i 49 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272) och övriga berörda skatte- och avgiftsförfattningar som krävs för att anstånd med skattetillägg och förseningsavgifter skall kunna medges tills beslutet vunnit laga kraft i enlighet med vad i motionen anföres;
1975/76:1043 av herr Wennerfors (m) vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att instruktionen för nämnden för skatteärenden bör ändras så, att publicering av avgjorda ärenden alltid sker men att, om sekretessbehandling krävs, detta beaktas.
Frågornas tidigare behandling m. m.
Val till taxeringsnämnd
Enligt taxeringsförordningen (1956:623) - TF - skall val av ledamöter i taxeringsnämnd verkställas av fullmäktige i vederbörande kommun. I fråga om de särskilda taxeringsnämnderna skall dock valet förrättas av landstingskommunens förvaltningsutskott om i taxeringsdistriktet ingår mer än en kommun.
Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och högst åtta. I särskild taxeringsnämnd må dock högst tolv ledamöter väljas. Minst en ledamot skall i sådan nämnd väljas för varje kommun. Antalet ledamöter skall bestämmas av dem, på vilka valet ankommer. Om ledamöterna skall väljas av skilda organ skall länsstyrelsen bestämma antalet ledamöter i taxeringsnämnden samt angiva hur många av dem som skall väljas av varje organ.
För var och en av de valda ledamöterna skall utses en suppelant (6 $ 3 morn.).
Val av ledamöter skall förrättas under december månad för nästföljande år (6 § 1 morn,).
Till ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd skall utses redliga och allmänt aktade personer, som kan antas besitta nödig insikt och erfarenhet. Kommun får till ledamot och suppelant välja endast den, som är mantalsskriven inom kommunen, och landstingskommunens förvaltningsutskott endast den, som är mantalsskriven inom taxeringsdistriktet. Vid val av ledamöter och suppleanter i olika taxeringsnämnder skall tillses, att kän -
SkU 1975/76:47
nedom om olika grupper av skattskyldiga inom distriktet och om distriktets olika delar om möjligt kommer att finnas inom nämnden. Till ledamöter och suppleanter i särskild taxeringsnämnd skall utses personer, som besitter särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor som ankommer på nämnden. Därjämte bör tillses, att kännedom såvitt möjligt kommer att finnas om olika delar av distriktet (13 § 1 morn.).
Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd får föras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande, och därvid skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunallagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige. Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund av att vid valet sådan kännedom om olika grupper av skattskyldiga som anges i 13 § 1 mom. inte blivit företrädd i avsedd omfattning har länsstyrelsen att meddela föreskrift, hur många ledamöter som skall väljas för varje grupp. Överklagas det därefter företagna valet och befinns detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.
I fråga om fastighetstaxeringsnämnderna gäller likartade bestämmelser.
De nya riktlinjerna för ändrad skatteadministration vid taxering i första instans, som antogs vid 1975 års riksmöte (prop. 1975/76:87, SkU:31) innebär bl. a. att samtliga deklarationer skall granskas och föredras inför taxeringsnämnderna av särskilt utbildade tjänstemän, granskningsassistenter, vid länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna. Lekmannainflytandet vid taxeringen förstärks genom att antalet förtroendevalda taxeringsnämndsledamöter ökas till minst fem och högst åtta, mandatperioden förlängs till tre år och nämndens beslutsområde utvidgas att omfatta även ärenden om skattetillägg, förseningsavgift, ackumulerad inkomst och dödsbobefrielse från kvarstående skatt. Ärenden av formell natur och otvistiga frågor skall avgöras av ordföranden som enmansmål.
Vid sin behandling av frågan om proportionella val till taxeringsnämnd 1974 anförde skatteutskottet bl. a. följande (SkU 1974:27).
Enligt taxeringsförordningen är de grundläggande kraven vid val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd att redliga och aktade personer skall utses, som kan antas besitta erforderlig insikt och erfarenhet. I fråga om val till lokal taxeringsnämnd är vidare föreskrivet att därvid skall tillses, att kännedom om olika grupper av skattskyldiga inom distriktet och om distriktets olika delar såvitt möjligt kommer att finnas inom nämnden. I fråga om fastighetstaxeringsnämnd gäller motsvarande bestämmelser dock med den skillnaden att vad som i fråga om lokal taxeringsnämnd föreskrivs beträffande kännedom om olika grupper av skattskyldiga därvid skall avse kännedom om olika slag av fastigheter.
De i taxeringsförordningen angivna kraven finner utskottet alltjämt vara en lämplig primär grund för nämndernas sammansättning. Med hänsyn till att samtliga i kommunfullmäktige företrädda partier normalt torde kunna presentera kandidater som uppfyller dessa krav, anser utskottet i likhet med motionärerna att den proportionella valmetoden samtidigt bör tillämpas. I det helt övervägande antalet kommuner tillämpas också ett sådant system
SkU 1975/76:47
och det kan finnas skäl att överväga om man inte bör lagfästa möjligheten för minoriteter i kommunfullmäktige att begära proportionella val till taxeringsnämnderna. Rent tekniskt kan frågan lösas på olika sätt men utskottet är inte berett att utan närmare utredning tillstyrka några bestämda åtgärder. Det kan även ifrågasättas om inte de berörda valbestämmelserna kan samordnas med reglerna för de övriga val som kommunens fullmäktige skall verkställa.
Enligt utskottets mening finns således anledning att närmare överväga yrkandet i motionen 1974:271. Detta kan lämpligen ske i samband med att Kungl. Majit tar ställning till de förslag beträffande taxeringen i första instans, som den inom riksskatteverket och statskontoret pågående utredningen - den s. k. RS-utredningen - väntas lägga fram i år. Även om denna utredning inte tar upp själva valfrågan, bör denna dock kunna prövas i detta sammanhang.
1 sammanhanget kan nämnas att särskilda bestämmelser om valmetod tidigare saknats även beträffande nämndemän. Hösten 1975 genomfördes dock uttryckliga bestämmelser enligt vilka en minoritet inom kommunfullmäktige kan påfordra proportionellt val (prop. 1975/76:64, JuU 18).
Att frågan om en proportionell valmetod kan inrymma särskilda problem framgår av konstitutionsutskottets betänkande 1974:21. Konstitutionsutskottet var enligt detta betänkande inte berett att förorda möjligheter att påfordra en sådan valmetod beträffande valförrättare, eftersom valförrättarens politiska hemvist ofta inte är känd och en proportionell valmetod skulle kunna försvåra rekryteringen.
Suppleants närvarorätt i taxeringsnämnd
Frågan om suppleants rätt att närvara i taxeringsnämnd belyses i JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 443-447 och ett där intaget yttrande från riksskatteverket. I berättelsen anför JO bl. a. följande:
Av vad här tidigare redovisats framgår, att gällande bestämmelser i taxeringsförordningen är svårtolkade och knappast ger något svar på frågan om suppleants rätt att närvara vid taxeringsnämndens sammanträden. Det skulle därför enligt min mening vara av värde om en översyn av taxeringsförordningen även medförde att reglerna om suppleants närvarorätt blev entydiga.
Olika synpunkter kan läggas på frågan, om det är lämpligt eller ej att suppleant i taxeringsnämnd får närvara vid nämndens sammanträden när han ej trätt i ledamots ställe. Frågan har belysts i de avgivna yttrandena. Riksskatteverket har uttalat sig för en begränsad närvarorätt. 1 sak synes mig inte mycket vara att erinra häremot. Jag befarar dock att reglerna skulle bli tämligen komplicerade och vålla svårigheter i tillämpningen. Jag ifrågasätter, om man inte helt enkelt kan stadga att suppleant väl alltid får närvara men äger deltaga i överläggning och beslut endast när han trätt i ledamots ställe.
Frågan har också vissa ekonomiska aspekter om vilka jag här endast vill erinra (jfr 130 § taxeringsförordningen som ger kommun rätt att besluta om ersättning åt de kommunalvalda ledamöterna i taxeringsnämnd).
SkU 1975/76:47
5 Vid sin prövning av ett motionsvis framställt yrkande i denna fråga år 1974 anförde utskottet (SkU 1974:27) att RS-utredningen kommer att behandla frågan, som för övrigt redan ingående belysts av JO. Utskottet anslöt sig i princip till uppfattningen att man inte utan starka skäl borde hindra suppleanter att i bl. a. förkovrande syfte närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden och förutsatte alltså att RS-utredningen beaktar synpunkterna i motionen. Med det anförda ansåg utskottet motionsyrkandet besvarat och fann inte skäl att tillstyrka bifall till detsamma.
Portofria svarskuvert
I RSV:s skrivelse den 20 januari 1972 till regeringen i ett annat ärende ifrågasatte verket om icke frankeringsfriheten enligt bilaga E till allmänna poststadgan för vissa svarsförsändelser till myndighet borde utsträckas till att omfatta insändande av självdeklaration. Regeringen lämnade emellertid frågan utan åtgärd.
Därefter yrkades i en motion vid 1973 års riksmöte att offentliga myndigheter skulle åläggas svara för portokostnaderna vid infordran av uppgifter från enskilda medborgare. Motionen behandlades av trafikutskottet (TU 1973:1 s. 30-31), som erinrade om att det allmänna redan bekostade vissa uppgifter som infordras av offentliga myndigheter från enskilda medborgare. Vilka uppgifter och myndigheter det gällde framgick av en särskild bilaga till allmänna poststadgan. Enligt vad trafikutskottet erfarit var postverket för sin del positivt till en utökning av möjligheterna att sända ofrankerade försändelser av det slag motionären föreslagit under förutsättning att det rörde sig om relativt frekventa försändelser och att postverket fick ersättning för försändelsernas befordran enligt gällande taxa. Även trafikutskottet ansåg en utvidgning av denna möjlighet i flera fall vara lämplig. Att såsom motionären föreslagit generellt ålägga myndigheterna att svara för kostnader av ifrågavarande slag ansåg sig utskottet däremot ej berett att biträda, men utskottet förutsatte att frågan blev föremål för prövning.
Frågan om portofritt insändande av självdeklaration har därefter behandlats inom RSV, som i ett svar den 15 maj 1975 på en framställning i detta hänseende åberopat innehållet i trafikutskottets nyssnämnda betänkande och därutöver anfört följande.
En inte obetydlig del av deklarationerna torde lämnas på de uppsamlingsställen som finns anordnade vid deklarationsdags. Att förse varje deklarationsskyldig med förtryckt portofritt kuvert underlättar kanske insändandet av deklarationen och en del av postbehandlingen. En stor del av kuverten kommer av ovan angivna skäl inte till användning. I landet finns 120 lokala skattemyndigheter vars olika adresser skulle anges på kuverten. På deklarationsblanketten för fysiska personer förtrycks visserligen redan nu adressen på den lokala skattemyndighet dit deklarationen bör lämnas. Detta sker dock i samband med förtryckningen av övriga uppgifter på blanketten.
SkU 1975/76:47
6 Som synes föreligger omständigheter som talar såväl för som emot att införa den föreslagna portofriheten. Då frågan redan väckts motionsvägen förutsätter RSV liksom trafikutskottet att frågan blir föremål för prövning. Kopior av handlingarna i detta ärende överlämnas till finansdepartementet för kännedom.
A vgift för bevis om inlämnande av självdeklaration
Enligt avgiftslistan till kungörelsen (1964:618)om expeditionsavgift m. m. (expeditionskungörelsen) utgår avgift med 10 kr. för diariebevis eller annat bevis över ingivande av annan handling än värdehandling, när beviset utfärdas på begäran, för varje person beviset avser. Bevis över ingivande av självdeklaration skall, även om beviset avser mer än en person, utfärdas mot en avgift av 10 kr. under förutsättning att sökanden tillhandahåller förteckning som kan tjäna som kvitto på mottagandet.
Avgiften var före 1972 10 kr. för varje person som beviset avsåg. Ändringen i detta avseende infördes mot bakgrund av att det med hänsyn till reglerna om förseningsavgift fanns anledning att anta att ett ökat antal skattskyldiga - främst revisionsbyråer och andra ombud för skattskyldiga - kommer att begära bevis för att deklarationen lämnats.
Den 2 mars 1972 besvarade statsrådet Sträng i riksdagen en fråga i ärendet och anförde därvid följande.
Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag anser det vara tillfredsställande att avgift tas ut av den som avlämnar sin deklaration och begär inlämningsbevis. Herr Karl Bengtsson i Varberg har ställt samma fråga.
Vi har sedan länge en ordning som innebär, att statliga myndigheter genom avgifter täcker sina kostnader för utfärdade expeditioner. Jag finner inget anmärkningsvärt i att detta gäller även när någon begär s. k. diariebevis beträffande inlämnad självdeklaration.
Frågan prövades samma år av skatteutskottet, som i sitt betänkande SkU 1972:40 anförde följande:
Frågan skulle vara av betydelse om de avlämnade deklarationerna i stor omfattning inte kommer till rätta och om varje deklarant, vars deklaration inte kan återfinnas, utan undantag påförs förseningsavgift. 1 praktiken torde deklaranterna endast i obetydlig omfattning efterfråga sådana bevis. Det har främst varit deklarationsbyråer och andra som yrkesmässigt biträder vid upprättandet av deklarationer, vilka utnyttjat möjligheterna att få bevis om att deklarationerna avlämnats i rätt tid för att de skall kunna styrka att de fullgjort sina åtaganden, om klienterna avkrävs förseningsavgift på grund av att deklarationen inte kunnat återfinnas. Härtill kommer att reglerna om förseningsavgift inte tillämpas så att en deklaration som förkommit föranleder förseningsavgift. Om deklaranten kan göra troligt att deklarationen avlämnats i rätt tid, undgår han denna påföljd. Man kan därför med fog göra gällande att den deklarant som i rätt tid fullgör sin deklarationsskyldighet inte riskerar att bli påförd förseningsavgift, även om han inte kan styrka deklarationsavlämnandet med skriftligt bevis från vederbörande myndighet. Det synes utskottet under sådana omständigheter varken lämp -
SkU 1975/76:47
ligt eller erforderligt att införa ett system som skulle kunna förorsaka statsverket betydande merkostnader utan att fylla någon egentlig funktion.
För deklarationsbyråer och för övriga som uppträder som ombud för ett flertal deklaranter har, som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen, Kungl. Maj:t på framställning av riksskatteverket medgett att expeditionsavgiften skall utgå med 10 kr. även om beviset avser mer än en person. Detta gäller under förutsättning att en förteckning över deklaranterna upprättas. Medgivandet avser t. v. endast 1972 års taxering, men enligt vad utskottet erfarit kommer riksskatteverket att göra framställning om att expeditionskungörelsen ändras i enlighet härmed. Med hänvisning till det anförda finner utskottet inte skäl tillstyrka yrkandet om kostnadsfria bevis för självdeklaration.
Skattetillägg och förseningsavgift
Skattetillägg utgår enligt taxeringslagen (1956:623) - TL - dels vid oriktig uppgift i självdeklaration, dels vid skönstaxering med 50 % av den skatt som skulle ha undanhållits om den oriktiga uppgiften följts resp. av den skatt som utgår på grund av den skönsmässiga uppskattningen.
Skattetillägg utgår inte om avvikelsen innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning eller avser bedömning av framställt yrkande. Rättas felaktigheten frivilligt kan skattetillägg inte påföras. Skattetillägg får efterges om det är fråga om ringa belopp samt när felet eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig.
Skattetillägg vid skönstaxering på grund av utebliven deklaration skall undanröjas av skatterätten om deklaration inkommer inom två månader efter det att den skattskyldige fått del av beslutet om tillägget. Skattetillägg av detta slag, som avser fysisk person, skall jämkas av skatterätten om den skattskyldige ger in sin deklaration efter tvåmånadersfristen men före utgången av året efter det då skattetillägget beslutades. Det jämkade tillägget utgår med 10 % av det tillägg som annars skulle ha utgått, dock med högst 10 000 kr. Taxeringsintendenten har skyldighet att till länsskatterätten anmäla fråga om undanröjande eller jämkning av skattetillägg.
Förseningsavgift utgår vid underlåtenhet att lämna deklaration eller vid för sent avlämnad deklaration. Avgiften utgör i regel en procent av den högsta beskattningsbara inkomsten, dock högst 300 kr. För aktiebolag gäller en fast avgift om 500 kr. Om deklarationen inte lämnas efter anmaning fördubblas förseningsavgiften och är således för aktiebolag 1 000 kr. För andra skattskyldiga är den i sådana fall högst 600 kr. och lägst 100 kr. Avgiften får liksom skattetillägg efterges i vissa fall när underlåtenheten är ursäktlig eller ringa.
Prövning av frågan om skattetillägg och förseningsavgift sker hos lokal skattemyndighet såvitt gäller taxeringsnämndens beslut. Skattemyndighetens beslut kan överklagas till skattedomstolama, i första hand till skat -
SkU 1975/76:47
terätten. Avsikten är att dessa ärenden i samband med kommande omorganisation av skatteadministrationen skall föras över från lokal skattemyndighet till taxeringsnämnd.
Det administrativa påföljdsystemet enligt ML och FL har i stort sett utformats efter samma mönster som TL:s.
Sedan den praktiska tillämpningen och utformningen av bestämmelserna om skattetillägg och förseningsavgift aktualiserats i vissa vid 1975 års riksmöte väckta motioner delade RSV i yttrande över motionerna motionärernas uppfattning att en översyn av de ifrågavarande bestämmelserna var nödvändig. Verket ansåg det inte uteslutet att det vid en sådan översyn kunde visa sig lämpligt att i huvudsak behålla en summarisk handläggning men att ta ut skattetillägg med betydligt lägre belopp än f. n. I yttrandet framhölls också att verket hade för avsikt att följa upp de lokala skattemyndigheternas arbete med avgiftsärendena i syfte att få till stånd en materiellt sett enhetligare tillämpning av bestämmelserna.
Även vid remissbehandlingen av RS-utredningens rapport Rationalisering av skatteadministrationen hade önskemål framförts om en översyn av reglerna om skattetillägg och förseningsavgift. Med anledning härav upplyste departementschefen i propositionen 1975:87 att en översyn av dessa bestämmelser kommer att göras inom den utredning om det skatteadministrativa sanktionssystemet som nyligen tillsatts.
Skatteutskottet (SkU 1975:31) hälsade med tillfredsställelse RSV:s initiativ att följa upp de lokala skattemyndigheternas tillämpning av avgiftsärendena, och utskottet framhöll också angelägenheten av att utredningen om det skatteadministrativa sanktionssystemet påskyndade sitt arbete och om möjligt med förtur behandlade frågan om jämkning av skattetillägg. Med hänsyn bl. a. till att syftet med motionerna i huvudsak redan var tillgodosett avstyrkte utskottet de utredningsyrkanden som framställts i motionerna.
Direktiven för den nyssnämnda utredningen, som antagit namnet Skattetilläggsutredningen (Fi 1975:06), innehåller bl. a. följande:
De sakkunniga bör anpassa sitt arbete till statsmakternas kommande ställningstagande till frågan om vilken myndighet som skall fastställa de särskilda avgifterna på TL:s område. Med den begränsningen bör uppdraget innefatta en översyn av både materiella och formella bestämmelser i det nu ifrågavarande administrativa sanktionssystemet på hela skatte- och avgiftsområdet.
Systemet med skattetillägg och förseningsavgift är en väsentlig nyhet för det svenska rättsväsendet. Sanktionerna träffar många gånger med betydande belopp. Vid utformningen av lagstiftningen har man som har framgått av min tidigare redogörelse på olika sätt sökt styra rättstillämpningen så att sanktioner inte skall träffa skattskyldiga som uppfyllt vad man rimligen kan begära i fråga om noggrannhet och förmåga att tillgodogöra sig skattereglerna. Vidare har genom myndighets anvisningar närmare beskrivits efter vilka grunder bedömningen skall ske. En uppgift för de sakkunniga blir att klarlägga hur dessa regler och anvisningar tillämpats i praktiken
SkU 1975/76:47
och komma med förslag som ytterligare kan bidra till en enhetlig och riktig rättstillämpning. De bör därvid särskilt uppmärksamma de problem som har uppstått vid avgörandet av frågan huruvida vederbörande har framställt ett yrkande eller lämnat en oriktig uppgift. Utredningen bör bl. a. undersöka om det är lämpligt att i gränsfall av detta slag möjlighet öppnas för beslutsmyndigheten att överlämna ärendet till taxeringsintendents bedömande. I det sammanhanget bör särskilt uppmärksammas förhållandena på den indirekta beskattningens område. Där framgår yrkanden i regel inte på annat sätt än i form av redovisade skattebelopp. Det kan finnas skäl att överväga om detta förhållande motiverar specialreglering. De sakkunniga bör ha kontakt med mervärdeskatteutredningen och punktskatteutredningen. De bör vidare samråda med varusmugglingsutredningen, som har att behandla frågan om administrativa sanktioner på tullområdet.
Skattetillägg vid skönstaxering på grund av utebliven deklaration har särskilda aspekter. Skattetillägget fungerar i dessa fall som ett vite, avsett att förmå den skattskyldige att lämna deklaration. Avsikten är att endast den som av ren tredska eller för att dölja sin verkliga ekonomiska situation försummar sin deklarationsskyldighet skall slutligen drabbas av detta tillägg. Bestämmelser om undanröjande resp. jämkning av sådant skattetillägg har därför införts för det fall deklaration lämnas inom vissa tidsfrister. Det bör ankomma på de sakkunniga att överväga om bestämmelserna har en tillfredsställande effekt mot bakgrund av det syfte som de skall tillgodose.
De sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva om storleken av skattetillägg och motsvarande avgift enligt AvgL står i rätt förhållande till de förseelser som de generellt skall träffa, liksom att i övrigt lägga fram förslag till förbättring av det administrativa sanktionssystemet.
Förhandsbesked
Enligt förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor får RSV efter ansökan lämna bindande förhandsbesked angående viss fråga, som t. ex. avser sökandens taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt eller förmögenhetsskatt, om ett sådant besked är av synnerlig vikt för sökanden eller av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Över lämnat förhandsbesked får besvär anföras till regeringsrätten.
Regler om förhandsbesked gäller också i frågor om konsumtionsbeskattning, stämpelskatt, mervärdeskatt, spelskatt och reklamskatt.
Handlingar i ärenden angående förhandsbesked i taxerings- eller skattefrågor får enligt 17 § sekretesslagen (1937:249) inte utan samtycke av den som sökt beskedet utlämnas till annan tidigare än 20 år från handlingens datum. Detta sekretesskydd motsvarar det som gäller beträffande uppgifter som lämnats till ledning för taxering men gäller inte endast ingivna handlingar utan även det lämnade förhandsbeskedet och överinstansens beslut.
Vid tillkomsten av bestämmelserna om förhandsbesked diskuterades ingående om sekretesskyddet skulle avse även det beslut som meddelats i ärendet (prop. 1951:64, KU 21). Konstitutionsutskottet (KU) ansåg i detta hänseende att offentlighetsprincipen borde gälla det meddelade beslutet, om inte myndigheten efter ansökan av den som önskade sekretess för -
SkU 1975/76:47
ordnade därom. Enligt KU:s uppfattning borde myndigheten förordna om sekretess om offentlighet kunde lända sökanden eller annan till skada med hänsyn till de upplysningar beträffande affärs- eller driftsförhållanden som lämnats i förhandsbeskedet.
I en reservation förordades däremot att propositionen, som innehöll nuvarande regler i detta hänseende, skulle bifallas. Reservanterna ansåg att det inte alltid torde vara möjligt för myndigheten att avgöra om ett offentliggörande kunde vara förenat med risk för ekonomisk skada för sökanden eller annan, exempelvis på grund av konkurrensförhållanden. Vidare skulle fall kunna inträffa, då en sökande av osäkerhet beträffande frågan, om lämnade uppgifter skulle komma att hemlighållas eller ej, avhöll sig från att begära förhandsbesked trots behov därav. Syftet med inrättandet av nämnden skulle därigenom åtminstone delvis förfelas.
Slutligen kunde en sådan lagstiftning få till följd, att sökanden betungades med att förebringa utredning om att ett offentliggörande av beslutet kunde lända honom till men.
Reservanterna diskuterade även det alternativet, att beslutet skulle vara hemligt om sökanden begärde detta. Reservanterna anförde att sannolikheten talade för att sekretess i så fall skulle påkallas i nära nog alla ärenden. Större offentlighet skulle därför knappast vinnas.
Det framhölls också att myndighetens beslut i stor utsträckning torde komma att innehålla samma uppgifter som de av sökanden ingivna handlingarna. Betänkligheter mot det i propositionen föreslagna vittgående sekretesskyddet minskades genom den möjlighet till insyn i myndigheternas verksamhet i ifrågavarande ärenden, som trots allt fanns, eftersom en sökande, som ansåg myndighetens beslut i hans ärende anmärkningsvärt, ägde bringa beslutet till offentligheten. Härtill kom, att det föreslagna sekretesskyddet icke borde utgöra hinder för att de antagna principerna bringades till allmän kännedom.
Riksdagens kamrar fattade olika beslut i frågan, men efter sammanjämkning antog riksdagen propositionen.
Fastighetsägares besvärsrätt beträffande.fastighetstaxering
Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och fastighetstaxeringsrätts beslut angående fastighetstaxering får anföras av fastighetens ägare samt av vederbörande kommun och taxeringsintendent (158 och 164 §§ TL). Även arrendator, som enligt avtal har att ansvara för skatt för fastighetens garantibelopp gentemot ägare, har besvärsrätt (168 § TL).
Besvärsrätten för fastighetsägare reglerades närmare år 1969. Enligt de regler, som då infördes i 168 S TL, tillkommer besvärsrätt inte endast den, som vid ingången av taxeringsåret är ägare av fastigheten, utan också den som därefter - dock senast före ingången av femte året efter taxeringsåret - blivit ägare av fastigheten. I prop. 1969:147 uttalade departementschefen att - om innehavet av fastigheten gått över till annan - det syntes naturligt
SkU 1975/76:47
att även den nye ägaren skulle ha besvärsrätt, eftersom hans inkomstbeskattning påverkas av taxeringsvärdets storlek. Innebörden av detta ståndpunktstagande var emellertid inte att den som var ägare vid ingången av taxeringsåret skulle uteslutas från talerätt om han sedermera överlåtit fastigheten. Följden blev att fall kan uppkomma i vilka flera parter för talan på ägarsidan. Departementschefen anförde att detta i och för sig inte behövde skapa något problem. Departementschefen anförde vidare att alla som varit ägare av fastigheten under tiden fr. o. m. taxeringsårets ingång t. o. m. det taxeringen vinner laga kraft fick anses ha ett självständigt intresse av fastighetens taxeringsvärde.
Den som är delägare i en fastighet har emellertid enligt fast praxis (RÅ 1971:719) inte rätt att anföra besvär över fastighetstaxeringen, om inte också övriga delägare anför besvär eller lämnar fullmakt.
Utskottet
VaI till taxeringsnämnd och suppleants närvarorätt i nämnden
I motionerna 1975/76:296 och 531 yrkas att proportionellt val av ledamöter och suppleanter till taxeringsnämnderna skall kunna påfordras. Bakgrunden till motionerna är att det i vissa fall förekommit att det parti som haft majoritet i kommunfullmäktige tillsatt samtliga platser. Vidare yrkas i motionen 1975/76:956 att suppleant skall ha rätt att vara närvarande vid taxeringsnämndens sammanträde även då han inte tjänstgör i ledamots ställe.
Taxeringsnämnderna har sedan länge spelat en betydelsefull roll i det svenska beskattningssystemet, där de kan sägas fullgöra en uppgift som ett demokratiskt kontrollorgan, och motionerna är mot denna bakgrund av principiell betydelse. Med hänsyn till att samtliga i kommunfullmäktige företrädda partier normalt torde kunna presentera kandidater, som uppfyller de krav som ställs på dem som skall tjänstgöra i en taxeringsnämnd, anser utskottet att en proportionell valmetod bör kunna tillämpas.
Vid sin behandling av denna fråga år 1974 anförde utskottet att det fanns skäl att närmare överväga att lagfästa en möjlighet för minoriteter i kommunfullmäktige att begära proportionella val. Detta borde lämpligen ske i samband med ställningstagandet till de förslag beträffande taxeringen i första instans, som den inom riksskatteverket och statskontoret pågående utredningen - den s. k. RS-utredningen - skulle lägga fram. Beträffande suppleants närvarorätt i taxeringsnämnd stod det - som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen - klärt att RS-utredningen skulle behandla frågan, och utskottet anslöt sig till uppfattningen att man inte utan starka skäl borde hindra suppleanter att i bl. a. förkovrande syfte närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden.
Utskottet behandlade förra året (SkU 1975:31) riktlinjer för en effektivisering och rationalisering av skatteadministrationen och taxeringen i första
SkU 1975/76:47
instans på grundval av RS-utredningens rapport Rationalisering av skatteadministrationen. Eftersom frågorna om den närmare utformningen av administrationen och om erforderliga författningsändringar inte behandlades i det sammanhanget utan kommer att tas upp i det fortsatta utredningsarbetet, fick även en lösning av de nu förevarande frågorna anstå tills vidare.
Av det anförda framgår att de i motionerna behandlade frågorna kommer att uppmärksammas i samband med den pågående detaljutformningen av skatteadministrationen. Utskottet anser därför att något initiativ från riksdagens sida f. n. inte påkallas med anledning av motionerna. I sammanhanget bör framhållas att utredningsarbetet bedrivits med målsättningen att den nya organisationen skall vara fullt genomförd vid 1978 års taxering.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1975/76:296, 531 och 956 i den mån de inte redan kan anses tillgodosedda.
Porto/ha svarskuvert
1 motionen 1975/76:1021 begär motionären utredning i syfte att införa portofria adresserade svarskuvert för alla av myndigheter infordrade handlingar, inklusive självdeklarationer.
Som framgår av riksskatteverkets (RSV) tidigare återgiv na uttalanden kan skäl anföras såväl för som emot att införa förtryckta portofria kuvert för självdeklarationer. Såvitt gäller uppgifter som infordras av taxeringsnämnderna instämmer utskottet i motionärens uppfattning att det av flera skäl kan vara lämpligt att använda portofria svarskuvert. Detta skulle inte endast underlätta för skattskyldiga och andra att lämna de begärda upplysningarna utan också vara till fördel för taxeringsnämnderna, eftersom det kan antas att en sådan service kan medföra att svar kommer in snabbare och i större utsträckning än som är fallet f. n. Utskottet förutsätter därför att denna fråga tas upp i det pågående utredningsarbetet beträffande skatteadministrationen.
Med hänvisning härtill och till att frågan om portofria svarskuvert enligt vad utskottet inhämtat också kommer att prövas i dess helhet i samband med ställningstagandena inom kommunikationsdepartementet till betänkandet (Ds K 1974:13) Begränsning av tjänstebrevsrätten avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionen 1975/76:1021.
Skattetillägg och förseningsavgift
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen pågår f. n. en översyn av reglerna om skattetillägg och förseningsavgift. Av direktiven för skattetilläggsutredningen framgår att utredningen skall se över både materiella och formella bestämmelser i det nu ifrågavarande administrativa sanktionssystemet på hela skatte- och avgiftsområdet. De sakkunniga skall bl. a. pröva om storleken av skattetillägget står i rimligt förhållande till de
SkU 1975/76:47
förseelser som de generellt skall träffa. Även i övrigt skall utredningen lägga fram förslag till förbättringar av det administrativa sanktionssystemet.
I motionerna 1975/76:200 och 1022 yrkas tilläggsdirektiv till skattetillläggsutredningen i syfte att utvidga jämkningsmöjligheterna och befrielsegrunderna beträffande skattetilläggen. I motionen 1975/76:1035 yrkas bl. a. att förslag i denna riktning föreläggs innevarande riksmöte.
Som framgår av vad utskottet nyss anfört ingår dessa frågor i utredningens uppdrag. Vid sin behandling av motsvarande frågor förra året framhöll utskottet angelägenheten av att utredningen påskyndade sitt arbete och om möjligt med förtur behandlade frågan om jämkning av skattetillägg. Enligt vad utskottet nu inhämtat har utredningen också förtursbehandlat denna och andra angelägna frågor beträffande skattetilläggen och avser att lägga fram ett delbetänkande härom i höst.
Utskottet anser nu liksom tidigare att det är angeläget att de problem, som berörs i motionerna, får en snar lösning och att nya regler på detta område om möjligt kan träda i kraft redan 1977.1 avvaktan på utredningens förslag avstyrker utskottet emellertid motionerna 1975/76:200, 1022 och 1035 i denna del.
I den sistnämnda motionen anförs också att skattetillägg och förseningsavgift är att betrakta som ett straff. Den påförda avgiften bör därför inte tas ut förrän beslutet vunnit laga kraft, och av samma skäl saknas anledning att ta ut ränta på avgifterna.
Som anförs i motionen bör av administrativa skäl skattetillägg och förseningsavgift lämpligen påföras debetsedeln på slutlig skatt, vilket från teknisk synpunkt torde vara möjligt endast under förutsättning att dessa avgifter förfaller till betalning i samma ordning som övriga poster som debiteras på debetsedeln. Frågan om en sådan metod kan försvaras från principiella utgångspunkter bör enligt utskottets uppfattning bedömas med hänsyn till avgifternas ändamål och konstruktion. Avsikten med det nya systemet har varit att - utan åsidosättande av rättssäkerhetskraven - få till stånd en enkel och effektiv sanktion i stället för de tidigare straffen. En förutsättning härför har varit att reglerna konstrueras så att man på grundval av lätt konstaterbara fakta skall kunna bedöma om skattetillägg eller förseningsavgift skall utgå eller ej och hur stora avgifterna skall vara. Frågan om reglerna och den praktiska tillämpningen uppfyller dessa målsättningar och avgifternas framtida konstruktion har givetvis betydelse för en närmare bedömning av den i motionen behandlade frågan, och utredningen är givetvis oförhindrad att ompröva även debiteringsreglerna. I sammanhanget bör också framhållas, att den skattskyldige efter anförda besvär har samma anståndsmöjligheter som gäller i övrigt och att ränta eller kvarskatteavgift inte tas ut på skattetillägg eller förseningsavgift.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1975/76:1035 även i denna del.
SkU 1975/76:47
14 Bevis ali deklaration avlämnats m. m.
Yrkandena i motionen 1975/76:1030, att riksskatteverket bör tillhandahålla fårdiga kvitton att användas vid personligt avlämnande av självdeklaration och att avgiften för erhållande av bevis på avlämnandet av självdeklaration slopas fr. o. m. 1977 års taxering, har nära samband med förseningsavgiften.
Som utskottet anförde vid sin behandling av denna fråga 1972 efterfrågar deklaranterna endast i obetydlig omfattning bevis av detta slag. Eftersom reglerna om förseningsavgift inte tillämpas så, att en deklaration som förkommit föranleder förseningsavgift, utan så att en deklarant som kan göra troligt att deklaration avlämnats i rätt tid undgår påföljd av detta slag, vidhåller utskottet uppfattningen att det varken är lämpligt eller erforderligt att införa ett system som kan förorsaka statsverket betydande merkostnader utan att fylla någon egentlig funktion. Deklarationsbyråer och andra, som uppträder som ombud för ett flertal deklaranter, torde också vara betjänta av att, så som nu är fallet, kunna få ett bevis för samtliga ingivna deklarationer. Den avgift på 10 kr. som tas ut för ett sådant bevis kan inte heller anses betungande. Utskottet finner således inte skäl till ändrad ståndpunkt i denna fråga utan avstyrker motionen 1975/76:1030.
Förhandsbesked
Under vissa förutsättningar får riksskatteverket efter ansökan lämna förhandsbesked angående viss fråga som avser t. ex. sökandens taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt eller annan beskattning såsom mervärdeskatt eller reklamskatt. Handlingarna i ärendet är enligt 17 § sekretesslagen hemliga och får inte utan samtycke av den som sökt beskedet lämnas ut till annan tidigare än 20 år från handlingens datum. Sekretessskyddet omfattar inte endast de uppgifter som sökanden lämnat till ledning för bedömningen utan också själva förhandsbeskedet och - om beskedet överklagats - överinstansens beslut.
I motionen 1975/76:1043 anför motionärerna att förhandsbeskeden med tiden fått allt större betydelse. Reglerna innebär emellertid att förhandsbeskeden inte alltid publiceras, vilket skyddar sökanden men medför olägenheter både för andra skattskyldiga och för skattedomstolarna. Enligt motionärernas uppfattning bör reglerna ändras så att beskeden alltid publiceras om inte sökanden kräver sekretessbehandling.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det i och för sig är önskvärt att förhandsbesked, som kan ha intresse även för annan än sökanden, blir tillgängliga för allmänheten. Om sökanden inte har något att erinra häremot får beskedet publiceras, och i annat fall kan beskedet regelmässigt offentliggöras på sådant sätt att sekretesskyddet inte åsidosätts. Sekretessen gäller nämligen inte de principer som ligger till grund för eller som kommer till uttryck genom beskedet. Behovet av att lätta på sekre -
SkU 1975/76:47
tessreglerna för att på ett bättre sätt än hittills tillgodose allmänhetens informationsbehov bör också bedömas mot bakgrund av RSV:s allmänt vägledande och rådgivande verksamhet och mot sökandens berättigade krav på att han inte riskerar att röja affärshemligheter och personliga förhållanden genom att söka förhandsbesked. Det bör också framhållas, att mervärdeskatteutredningen(Fi 1971:05) och 1969 års punktskatteutredning(Fi 1970:57) tar upp publiceringsfrågan inom dessa utredningars ämnesområden, och att utredningarna beräknas avsluta sitt arbete innevarande år. Enligt utskottets uppfattning bör ställningstagandet till den lämplighetsfråga som tas upp i motionen anstå i avvaktan på utredningens överväganden. Utskottet avstyrker således motionen 1975/76:1043.
Fastighetsägares besvärsrätt beträffande fastighetstaxering
Enligt gällande praxis har delägare i fastighet inte rätt att anföra besvär över fastighetstaxering om inte också övriga delägare anför besvär eller lämnar fullmakt. I motionen 1975/76:1018 anförs att detta medför att en enda delägare med en mindre del i fastigheten kan hindra att besvär anförs. Motionären anser att detta är otillfredsställande och yrkar ändring av reglerna.
Det torde å ena sidan kunna hävdas att gällande praxis i detta hänseende överensstämmer med vad som i allmänhet tillämpas vid förvaltning av tillgångar som innehas med samäganderätt. Å andra sidan kan framhållas att processen i ett fastighetstaxeringsmål i allmänhet är tämligen enkel och att samtliga delägare i regel torde ha ett gemensamt intresse i processer av detta slag. Därtill kommer att övriga delägare kan få tillfälle att yttra sig i processen och att en omprövning av fastighetstaxeringsfrågan i vart fall är ägnad att åstadkomma ett från materiella utgångspunkter mer tillfredsställande resultat än det överklagade beslutet.
Enligt vad utskottet erfarit planeras f. n. inom finansdepartementet en översyn av fastighetstaxeringsprocessen. Utskottet anser att frågan lämpligen bör prövas inom denna utredning och avstyrker det yrkande om omedelbar lagstiftning som framställts i motionen.
Med det anförda torde syftet med motionen 1975/76:1018 vara i huvudsak tillgodosett, varför utskottet avstyrker bifall till densamma.
Utskottet hemställer
1. beträffande val till taxeringsnämnd att riksdagen avslår
1. motionen 1975/76:296,
2. motionen 1975/76:531;
2. beträffande suppleants närvarorätt i taxeringsnämnd att riksdagen avslår motionen 1975/76:956;
3. beträffande portofria svarskuvert
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1021;
SkU 1975/76:47
4. beträffande jämkning m. m. av skattetillägg och förseningsavgift att riksdagen avslår
1. motionen 1975/76:200,
2. motionen 1975/76:1022,
3. motionen 1975/76:1035 punkten 1;
5. beträffande anstånd med erläggande av skattetillägg och förseningsavgift, m. m.
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1035 punkten 2;
6. beträffande bevis att deklaration avlämnats m. m. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1030;
7. beträffande förhandsbesked
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1043;
8. beträffande fastighetsägares besvärsrätt beträffande fastighetstaxering att
riksdagen avslår motionen 1975/76:1018.
Stockholm den 23 mars 1976
På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG
Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m). Andersson i Knäred (c), Kristenson (s), Johansson i Jönköping (s), Josefson (c), Carlstein (s), Wikner (s), Sundkvist (c), Westberg i Hofors (s), Olsson i Järvsö (c), fru Normark (s), herr Lundgren (s), fru Troedsson (m) och herr Hörberg (fp).
GOTAB 51553 Stockholm 1976