Bet. 1975:JoU6

Jordbruksutskottets betänkande med anledning av motioner angående jordbrukets rationalisering

Typ: Betänkande
Datum: 1975-04-03
Källa: data.riksdagen.se

Jordbruksutskottets betänkande nr 6

JoU 1975:6

Nr 6

Motionerna

I motionen 1975:598 av herr Fälldin m. fl. (c) föreslås, såvitt nu är i fråga (yrkandet 3 d) att riksdagen 3. hos regeringen hemställer d. att sådana ändringar i bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets rationalisering omedelbart företas att en stegvis uppbyggnad av familjejordbruk gynnas samt att även deltidsjordbruk kan få sådant stöd, varvid särskilt bör beaktas att brukarebegreppet ges sådan tolkning att hustru som arbetar i jordbruket blir jämställd med mannen.

I motionen 1975:601 av fru Marklund och herr Lövenborg (båda vpk) föreslås att riksdagen beslutar 1. att hos regeringen hemställa om en översyn av nu gällande former av statligt stöd till jordbruk i syfte att åstadkomma lika villkor för de mindre jordbruken och deltidsjordbruken, 2. att en utredning tillsätts med uppdrag att undersöka möjligheterna att komma till rätta med ägosplittringen.

I motionen 1975:879 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (fp) hemställs 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som gör det möjligt att nybilda deltidsjordbruk, 2. att riksdagen beslutar att ratiönaliseringsstöd skall kunna ges även till mindre brukningsenheter, t. ex. deltidsjordbruk och små familjejordbruk med kombination jord- och skogsbruk.

I motionen 1975:887 av herrar Pettersson i Örebro och Larsson i Öskevik (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att de problem som berörts i motionen beaktas i den pågående översynen av byggnads- och hälsovårdslagstiftningen i syfte att trygga möjligheterna för jordbrukare att utnyttja den av bl. a. statliga myndigheter rekommenderade produktionstekniken samt i övrigt förebygga konflikter mellan djurhållare och andra fastighetsägare.

I motionen 1975:1534 av fru Fredrikson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om statligt bidrag till de markägare som efter markkartering kan bevisa att ökat kalkbehov föreligger.

I motionen 1975:1543 av herrar Håkansson i Rönneberga och Fågelsbo (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen uttalar sig för åtgärder för att stimulera till ökad egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner på jordbruken.

1 Riksdagen 1975. 16 samt. Nr 6

JoU 1975:6

2 I motionen 1975:1547 av herr Johansson i Simrishamn m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att 1972 års jordbruksutredning får i uppdrag att pröva frågan om en mera omfattande markkartering i enlighet med vad som anförts i motionen.

1 motionen 1975:1555 av herr Kronmark m. fl. (m) hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen uttalar l.att 1972 års jordbruksutredning får i uppdrag att med förtur lägga fram förslag syftande till sådan ändring av gällande rationaliseringsbestämmelser, att byggnadsverksamheten i mjölkproduktionen i ökad omfattning möjliggörs, 2. att rationaliseringspolitiken långsiktigt får en utformning som möjliggör uppbyggnad av kombinerade lantbruksföretag för att på ett rationellt sätt utnyttja tillgängliga markresurser i landets skiftande jordbruksområden.

I motionen 1975:1558 av herr Leuchovius (m) hemställs att riksdagen begär att regeringen ger lantbruksstyrelsen i uppdrag att tillsammans med skogsstyrelsen vidta sådana förändringar i kostnadsfördelningen av dikningsföretag att även skogsmark på ett rättvisare sätt skall delta i kostnaderna.

I motionen 1975:1594 av herr Ångström m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkande 6), att riksdagen beslutar 6. att möjliggöra för enskilda lantbrukare i Norrland att förvärva kompletteringsskog av kronan och kyrkan.

1 motionen 1975:1596 av herrar Åsling och Stjernström (båda c) hemställs, såvitt nu är i fråga, (yrkandet B 2) B. att riksdagen uttalar 2. att reglerna för stöd till jordbrukets rationalisering bör möjliggöra en anpassning till förhållandena i olika regioner och lämna frihet åt lantbruksnämnderna att inom vissa ramar variera stödets omfattning, syfte och inriktning, så att den för bygden bästa effekten uppnås.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motionsyrkanden som rör det statliga stödet till jordbrukets rationalisering och därmed närbesläktade frågor.

Först vill utskottet erinra om att för stödet till jordbrukets rationalisering i allt väsentligt gäller de riktlinjer som fastställdes i 1967 års jordbrukspolitiska beslut. I fråga om rationaliseringsstödet genomfördes dock viss utvidgning åren 1971 och 1972. 1972 års jordbruksutredning, som tillsattes för att se över jordbrukspolitiken, hade enligt sina ursprungliga direktiv inte att behandla principerna för jordbrukets rationalisering. Dock skulle vid utformningen av jordbruksstödet likväl övervägas frågan om en utbyggnad av investeringsstödet i form av bl. a. bidrag. Utredningen erhöll senare tilläggsuppdrag att pröva behovet av ett regionalpol itiskt jordbruksstöd samt att pröva frågan om stöd till s. k. animaliefabriker.

JoU 1975:6

3 Sedan riksdagen uttalat sig härför (JoU 1974:6, rskr 1974:97) erhöll jordbruksutredningen föregående år tilläggsuppdrag att göra en allsidig och förutsättningslös utredning av rationaliseringspolitiken på jordbrukets område. Utredningen skall vidare enligt detta uppdrag pröva grunderna för utformningen av det framtida stödet till jordbruket i norra Sverige. Samtidigt med tilläggsuppdraget överlämnades ett stort antal motioner till jordbruksutredningen.

I motionen 1555 begärs att jordbruksutredningen skall få i uppdrag att med förtur lägga fram förslag om sådan ändring av rationaliseringsbestämmelserna att ökad byggnadsverksamhet i mjölkproduktionen möjliggörs. Vidare föreslås i motionen att man - i stället för att i första hand eftersträva överföring av resurser från jordbruket - bör sikta på en uppbyggnad av kombinerade lantbruksföretag för att på ett rationellt sätt utnyttja tillgängliga markresurser i landets skiftande jordbruksområden. Motionen 1596 tar upp behovet av utvecklingsstöd i norra Sverige, särskilt i inlandet. Reglerna för stödet till jordbrukets rationalisering bör enligt denna motion, yrkande B 2, utformas så att en anpassning av stödets omfattning, syfte och inriktning kan ske till lokala förhållanden. Det föreslås sålunda att frihet skall lämnas åt lantbruksnämnderna att inom vissa ramar variera stödet så att den för bygden bästa effekten uppnås.

Förslag om att rationaliseringsstöd skall utgå till deltidsjordbruk framförs i motionerna 598, yrkande 3 d, 601, yrkande 1, och 879, yrkande 2. Enligt motionen 601 bör en översyn av stödet ske med syfte att vidga detta till att omfatta även mindre jordbruk och deltidsjordbruk. Beslut om sådan utvidgning av stödet bör enligt de båda övriga motionerna fattas utan att jordbruksutredningens förslag i ämnet avvaktas. I motionen 598 understryks att härvid särskilt bör beaktas att brukarbegreppet ges sådan tolkning att hustru som arbetar i jordbruket blir jämställd med mannen. Enligt motionen 879, yrkande 1, bör det slutligen i fastighetsbildningslagen införas möjlighet att nybilda deltidsjordbruk.

Utskottet finner att samtliga nu nämnda motionsyrkanden faller inom ramen för det föregående år utvidgade uppdraget för 1972 års jordbruksutredning. Enligt uttalande av jordbruksutskottet i betänkandet JoU 1974:6 borde jordbruksutredningens översyn av rationaliseringspolitiken ske med beaktande av vunna erfarenheter samt göras allsidig och förutsättningslös. Vidare borde nu ifrågavarande utredningsarbete bedrivas snabbt. Detta av riksdagen godkända uttalande har återgivits i utredningsdirektiven. Enligt vad utskottet under hand erfarit räknar utredningen med att under år 1976 kunna redovisa sina förslag rörande rationaliseringspolitiken. Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl till att motsvarande eller likartade yrkanden föregående år överlämnades till jordbruksutredningen synes motionerna 598, 601, 879 och 1551 i berörda delar inte nu böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Som nyss nämnts ingår i motionen 598 upptagna frågor bland de spörsmål

1 * Riksdagen 1975. 16 sami. Nr 6

Joll 1975:6

som jordbruksutredningen har att beakta i samband med sin prövning av rationaliseringspolitiken. Från viss synpunkt har den i motionen berörda frågan om lika behandling av mannen och hustrun i vissa stödärenden tidigare varit föremål för riksdagens övervägande (JoU 1972:34, s. 15). Därvid redovisade utskottet i anslutning till en motion rörande rationaliseringsstödet till begränsat utvecklingsbara jordbruk i norra Sverige att gällande bestämmelser tillämpades så att det i princip var den reelle brukarens inkomster som beaktades vid prövningen av frågan om brukaren var bidragsberättigad eller ej. Enligt vad utskottet erfarit sker inkomstprövningen alltjämt på samma sätt. Detta torde bl. a. innebära att det berättigade önskemål om likställdhet mellan makar som framförts i motionen 598 åtminstone till viss del får anses vara tillgodosett. Utskottet får även erinra om att 1972 års skatteutredning bl. a. har att ta upp frågan om behandlingen i skattehänseende av de s. k. faktiskt sambeskattade, dvs. makar som arbetar tillsammans i jordbruk eller rörelse. Lösandet av denna fråga kan även bli av betydelse i nyss berörda sammanhang.

Utskottet tar i detta sammanhang upp två motionsyrkanden som behandlar frågor rörande jordbrukets strukturrationalisering, även benämnd yttre rationalisering. Mot bakgrund av förhållandena i Norrbotten och särskilt i Tornedalen begärs i motionen 601, yrkande 2, att en utredning tillsätts för att undersöka möjligheterna att komma till rätta med ägosplittringen i nämnda områden.

Utskottet får härvidlag peka på de möjligheter som anvisas i fastighetsbildningslagen och som lantbruksnämndernas strukturrationaliserande verksamhet i förekommande fall erbjuder. Liksom rationaliseringspolitiken är jordförvärvslagstiftningen f. n. föremål för utredning. Möjligheterna att komma till rätta med ägosplittringen torde övervägas i dessa sammanhang. Beträffande de i motionen nämnda problemen med att fastigheter ibland har flera delägare får utskottet hänvisa till att lagen (1904:48) om samäganderätt anger möjligheter att i angivna fall fö till stånd en effektiv förvaltning. Under hänvisning till det sagda anser utskottet att någon särskild utredning inte erfordras rörande den i motionen 601, yrkande 2, upptagna frågan.

Enligt det andra förslaget som rör strukturrationaliseringen, motionen 1594, yrkande 6, bör det göras möjligt för enskilda lantbrukare i Norrland att förvärva kompletteringsskog av kronan och kyrkan. Enligt motionärerna bör förslag i ämnet underställas riksdagen sedan frågan närmare utretts.

Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet framhålla att domänverksmark i många fall försålts till enskilda lantbrukare när det befunnits angeläget för jordbrukets rationalisering. Detsamma gäller i viss utsträckning kyrkans mark. Vanligen har dessa marköverlåtelser, som ibland skett i form av byte, gått via lantbruksnämnderna som försålt marken vidare till lantbrukare såsom tillskottsmark. Ökad omsättning av kyrkans jordbruksfastigheter torde enligt vad utskottet erfarit kunna väntas såsom en följd av

JoU 1975:6

rationaliseringsplaner som stiftsnämnderna nyligen gjort upp. Dessa planer har iordningsställts till följd av bestämmelser i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord. Planerna har upprättats i samråd med lantbruksnämnderna och anger bl. a. vilka fastigheter som bör avvecklas. Med hänvisning till det anförda samt till att rationaliseringspolitiken och det särskilda stödet till jordbruket i norra Sverige f. n. utreds av 1972 års jordbruksutredning finner utskottet att någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet ej erfordras.

I motionerna 1534 och 1547 ifrågasätts om inte ökat statligt stöd bör lämnas till åtgärder som syftar till ett förbättrat näringstillstånd i marken. Motionerna tar främst sikte på de problem som hänger samman med markens surhetsgrad och behovet av kalkning för att motverka en pågående försurning av marken. 1 motionen 1547 framhålls att markkartering av åker, som ger upplysning om markens näringstillstånd, behöver göras betydligt oftare än som nu sker om en riktig gödsling skall kunna utföras. En successiv försurning av jordarna accentuerar enligt motionärerna behovet av en ökad markkarteringsverksamhet. I motionen föreslås att 1972 års jordbruksutredning får i uppdrag att pröva om en mera omfattande markkartering kan åstadkommas, t. ex. genom att den görs kostnadsfri. Enligt motionen 1534 bör statsbidrag till kalkning utgå till markägare som efter markkartering kan visa att ökat kalkbehov föreligger. Förslaget motiveras med att marken försuras till följd av nedfall med nederbörden av sura ämnen, svavel m. m. Motionärerna framhåller vidare att kostnaden för kalkning har stigit avsevärt under senare år.

Utskottet får med anledning av de båda sistnämnda motionerna stryka under vad som sägs i dem om näringstillståndets betydelse för markens produktionsförmåga. Under de båda senaste årtiondena anses kalktillförseln i jordbruket ha varit för liten och motsvarat mindre än hälften av erforderlig underhållskalkning. Enligt gjorda undersökningar sker en långsam försurning av våra åkerjordar. Denna försurning beror huvudsakligen på utebliven underhållskalkning. Den andel av det årliga kalkbehovet i jordbruket vilken beror av svavelnedfall uppskattas till storleksordningen 20 procent. En variation mellan olika landsdelar förekommer givetvis. Ett uppdämt kalkningsbehov föreligger således inom jordbruket vilket till viss del härrör från nedfall av svavel m. m. med nederbörden. Några mera märkbart negativa effekter på skörden av surt nedfall har dock såvitt bekant hittills inte noterats.

Även i skogsmark torde svavelnedfallet verka försurande. Någon produktionsökning genom kalkning har dock enligt uppgift hittills inte påvisats i vårt land.

Utskottet vill erinra om att det inom ramen för miljövårdspolitiken vidtagits åtgärder för att begränsa svavelnedfallet dels genom att man söker få till stånd internationella överenskommelser, dels genom föreskrifter för verksamhet inom landet. De senare återfinns i miljöskyddslagen och i förordningen om begränsningen av svavelhalten i eldningsolja. Det bör i detta

JoU 1975:6

sammanhang även nämnas att utredningen om kostnaderna för miljövården i ett betänkande (SOU 1974:101) nyligen föreslagit vissa förändringar i de styrmedel som syftar till att begränsa svavelutsläppen.

Utskottet utgår mot bakgrund av det anförda från att åtgärder vidtas för att så långt möjligt begränsa svavelutsläppen i atmosfären och därmed också såväl vattnets som markens försurning genom nederbörden. Oavsett hur man lyckas härmed finns det anledning att vara observant på hur markens kalktillstånd - liksom även dess näringstillstånd i övrigt - utvecklas. Det kan vidare förmodas att 1972 årsjordbruksutredning i samband med sina överväganden om produktionsvolymen kommer in på frågan om gödslings- och kalkningsintensiteten. Utskottet finner vid angivna förhållande förevarande motioner inte påfordra någon särskild riksdagens åtgärd.

De konflikter som ibland uppstår mellan utövarna av modernt jordbruk och företrädare för miljöskyddsintresset tas upp till behandling i motionen 887. Vad i första hand avses är de luktolägenheter som uppkommer vid gödselhanteringen. Det är enligt motionärerna angeläget att en produktionsteknik, som rekommenderas av statliga rådgivningsorgan på jordbrukets område, inte i efterhand underkastas förbud och restriktioner från miljöskyddssynpunkt som gör att producenterna åsamkas direkta ekonomiska förluster. Angivna problem bör enligt motionen beaktas i den pågående översynen av byggnads- och hälsovårdslagstiftningen i syfte att trygga möjligheterna för jordbrukare att utnyttja den av bl. a. statliga myndigheter rekommenderade produktionstekniken samt i övrigt förebygga konflikter mellan djurhållare och andra fastighetsägare.

Utskottet finnér det naturligt att, som ett led i jordbrukets rationalisering, ny teknik ständigt måste prövas och införas. Därvid har jordbrukarna att bl. a. följa de bestämmelser som utfärdats till skydd för miljö och hälsa. I de fall dessa bestämmelser skärps kan ibland uppstå omställningsproblem i jordbruksdriften. För att begränsa de ekonomiska svårigheterna i sådana fall har det förekommit att statligt ekonomiskt stöd lämnats till erforderliga investeringar. Detta har t. ex. gällt efter miljöskyddslagens införande. Byggnadslagens bestämmelser ger också vissa möjligheter att begränsa konfliktanledningarna genom att lokaliseringen av nybebyggelse kan styras på lämpligt sätt.

Självfallet är det angeläget att man så långt möjligt söker undvika konflikter av det slag som anges i motionen 887. Såsom nämns i motionen är byggnads- och hälsovårdslagstiftningen f. n. föremål för översyn. Bygglagutredningens principbetänkande (SOU 1974:21) har varit föremål för en omfattande remissbehandling. Det fortsatta arbetet med en bygglagreform sker inom bostadsdepartementet med biträde av en rådgivande expertgrupp. För översyn av hälsovårdsstadgan tillkallade socialministern föregående år en parlamentarisk utredning. Bl. a. skall utredningen söka precisera vad som menas med sanitär olägenhet i olika områden. I motionen anförda synpunkter bör vara av intresse i nämnda utredningssammanhang. Utskottet

JoU 1975:6

förordar därför att motionen 887 överlämnas till utredningen angående översyn av hälsovårdsstadgan och till förenämnda expertgrupp inom bostadsdepartementet.

I motionen 1543 begärs att riksdagen skall uttala sig för åtgärder som stimulerar jordbrukarna till ökad egen lagerhållning av drivmedel i gårdscisterner på jordbruken. Enligt motionärernas mening är den nuvarande gårdslagringen genomsnittligt inte tillräcklig för att täcka ett års förbrukning. En ökad sådan lagring, tillräcklig för två års förbrukning, skulle ge den tidsfrist som erfordras för en mera allmän omställning till gengasdrift. Såsom stimulans till ökad egen lagerhållning föreslår motionärerna fri användningsrätt till det egna drivmedelslagret inom jordbruksdriften även i en bristsituation.

Riksdagen behandlade föregående år en motion av i huvudsak samma innehåll. Motionen remissbehandlades, varvid bl. a. framkom följande uppgifter och synpunkter. Lagring av drivmedel såsom reserv inför bristande tillförsel sker främst i särskilda beredskapslager, men även lager hos handeln och förbrukarna är av betydelse i sammanhanget. Enligt överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som har till uppgift att svara för landets planering av försörjningsberedskapen beträffande importerade bränslen, skall den allmänna beredskapslagringen av drivmedel tillgodose jordbrukets behov med samma försörjningsuthållighet som gäller för andra samhällsviktiga områden. Överstyrelsen anförde emellertid i sitt remissyttrande att det var av stort värde om ytterligare beredskapslagring, exempelvis i gårdscisterner vid jordbruken, tillkom på enskilt initiativ. Statens jordbruksnämnd och Lantbrukarnas riksförbund ställde sig främst av kostnadsskäl tveksamma till en ökad lagring av drivmedel i gårdscisterner. Ingen av de remissinstanser som hördes var beredda tillstyrka en fri dispositionsrätt för jordbrukaren till det egna drivmedelslagret i alla situationer.

Den i det föregående nämnda motionen föranledde med hänsyn bl. a. till vad som hade anförts i remissyttrandena inte någon riksdagens åtgärd (JoU 1974:41). Utskottet uttalade i sammanhanget att frågan om samhället bör vidta några särskilda åtgärder för att stimulera till ökad gårdslagring borde övervägas i ett vidare sammanhang, där frågan om hela drivmedelslagringen behandlades. Utskottet erinrade även om att handelsministern tillsatt en kommitté för att utreda vissa beredskapsfrågor inom energiområdet, vilken bl. a. skulle överväga ett integrerat system för ransonering på hela energiområdet.

Den nyss nämnda utredningen om vissa beredskapsfrågor inom energiområdet pågår alltjämt men beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år. Utskottet får med hänvisning till det anförda föreslå att motionen 1543 ej föranleder någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet behandlar slutligen motionen 1558 i vilken föreslås att lantbruksstyrelsen skall få uppdrag att tillsammans med skogsstyrelsen vidta vissa förändringar i kostnadsfördelningen i dikningsföretag mellan skogs -

JoU 1975:6

mark och jordbruksmark. Enligt motionen har skogsmark endast vid enstaka tillfällen ålagts delaktighet i kostnaderna för dikning av jordbruksjord. Den nytta skogsmark har av sådan dikning är enligt motionen numera sådan att det är motiverat att skogsmark i större utsträckning ges delaktighet i ett dikningsföretags kostnader.

Motionen synes avse den kostnadsfördelningsprincip som tillämpas vid dikningsföretag tillkomna enligt bestämmelserna i vattenlagen. Enligt denna lag gäller att delägare i dikningssamfällighet är skyldig att ta del i torrläggningskostnad i mån av värdet av båtnaden (nyttan) för hans mark. Detta innebär att även lågt belägen skogsmark som har nytta av dikning bör få ta del i kostnaden härför. Båtnaden för deltagande fastigheter beräknas av därtill utsedd förrättningsman i förekommande fall tillsammans med gode män. Om sakägare är missnöjd med kostnadsfördelningen eller med förrättning i något annat avseende kan han besvära sig vid domstol. Frågan om kostnadsfördelningen i dikningsföretag handläggs således inte på administrativ väg. Utskottet får med anledning av motionen erinra om att utredning pågår om vattenlagen. Enligt tilläggsuppdrag år 1972 skall vattenlagsutredningen göra en allmän översyn av torrläggningsbestämmelserna, bl. a. båtnadsreglerna, i syfte att åstadkomma en tidsenlig lagstiftning på området. Vid angivna förhållanden finner utskottet det lämpligt att motionen 1558 överlämnas till vattenlagsutredningen.

Med åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. hemställer att regeringen överlämnar motionen 1975:887 till utredningen angående översyn av hälsovårdsstadgan samt till den rådgivande expertgruppen för översyn av byggnadslagstiftningen,

2. hemställer att regeringen överlämnar motionen 1975:1558 till vattenlagsutredningen,

3. anser motionen 1975:598, yrkande 3d, besvarad med vad utskottet anfört,

4. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975:601,

b. 1975:879,

c. 1975:1534,

d. 1975:1543,

e. 1975:1547,

f. 1975:1555,

g. 1975:1594, yrkande 6, och

h. 1975:1596, yrkande B 2.

Stockholm den 3 april 1975

På jordbruksutskottets vägnar EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Jonasson (c), fru Lundblad (s), herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Takman (vpk) *, Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Leuchovius (m)* och Enlund (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

Särskilt yttrande

av herrar Larsson i Borrby (c), Jonasson (c), fru Olsson i Helsingborg (c), herr Wachtmeister i Johannishus (m) och fru Fredrikson (c) som anför:

Den i motionen 1534 upptagna frågan om pågående försurning av mark och vatten i vårt land till följd av nedfall av sura ämnen med nederbörden är ett allvarligt problem. Vad gäller våra sjöar och vattendrag är det klarlagt att en stark försurning i många fall skett och sker samt att detta leder till katastrofala följder för växt- och djurliv i dessa vatten. Vissa åtgärder har numera påbörjats för att söka återställa tidigare förhållanden i sjöarna.

Såsom utskottet framhåller sker f. n. en försurning även av jordbruksoch skogsmarken. Tillgängliga uppgifter om hur stor del av försurningen som beror av svavelnedfall utgör uppskattningar som naturligen är tämligen osäkra. Försurningen är särskilt framträdande i de sydvästra delarna av landet, där nedfallet av sura ämnen på grund av närheten till de stora industriområdena inom och utom landet är störst. I varje fall inom dessa delar av landet torde försurningen till väsentlig del bero på nedfall av svavelföreningar med flera sura ämnen.

Vi anser det vara av stor vikt för jord- och skogsbrukare, för berörda näringar liksom för samhället att motåtgärder mot försurningen snarast sätts in. Det är därvid givetvis i första hand angeläget att genom olika åtgärder så långt möjligt begränsa svavelutsläppen. De åtgärder som hittills vidtagits i detta avseende är emellertid inte tillräckliga. Ökad kalkning torde vara en nödvändig åtgärd för att neutralisera effekterna av försurning av marken. En begränsning av kostnaderna för kalkning genom statligt stöd synes vara motiverad i detta läge.

Då undersökningar rörande verkningarna av markens försurning pågår avstår vi från att nu göra något särskilt yrkande.

Vi förutsätter emellertid att frågan följs med uppmärksamhet.