Bet. 1975:SkU6

Skatteutskottets betänkande med anledning av motion om fri expedition vid förvärv av svenskt medborgarskap

Typ: Betänkande
Datum: 1975-02-25
Källa: data.riksdagen.se

Skatteutskottets betänkande nr 6

SkU 1975:6

Nr 6

Motionen

1 motionen 1975:702 av herrar Jönsson i Malmö(s)och Johansson i Malmö (s) har hemställts att riksdagen hos regeringen anhåller om ett slopande av avgifterna vid erhållande av bevis för förvärv av svenskt medborgarskap.

Gällande bestämmelser

Förvärv ov svenskt medborgarskap

Utlänning kan förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan hos länsstyrelse eller efter ansökan hos invandrarverket. Om medborgarskap beviljas är sökanden skyldig att lösa bevis härom med 60 kr. i anmälningsärenden och med 115 kr. i ansökningsärenden.

Anmälan hos länsstyrelse får göras av utlänning som oavbrutet vistats här från det han fyllt 16 år och dessutom minst fem år dessförinnan. Anmälan skall ske skriftligen efter det han fyllt 21 men innan han fyllt 23 år. Den som är statslös eller styrker att han förlorar sitt utländska medborgarskap om han för svenskt medborgarskap kan göra sådan anmälan redan då han fyllt 18 år, under motsvarande förutsättningar beträffande vistelsetidens längd. Även den, som vid födseln blivit svensk och oavbrutet haft sitt hemvist här till 18 års ålder men som sedan förlorat sitt svenska medborgarskap, kan återvinna detta genom anmälan till länsstyrelsen sedan han åter haft hemvist här i två år. Han måste emellertid kunna styrka att dubbelt medborgarskap inte uppkommer. Förvärv av svenskt medborgarskap enligt dessa bestämmelser medför i regel att även sökandens ogifta barn under 18 år, som har hemvist här, blir svenskar.

För medborgare i Danmark, Norge och Finland gäller särskilda regler. Dessa innebär bl. a. att medborgare i något av dessa länder, som fyllt 18 år och som haft hemvist här sedan sju år och under denna tid inte dömts till fängelse, i allmänhet kan förvärva medborgarskap här genom anmälan till länsstyrelse.

Om svenskt medborgarskap inte kan erhållas genom anmälan till länsstyrelsen kan ansökan om naturalisation i stället göras till invandrarverket. För att ansökan skall kunna beviljas krävs i regel att sökanden fyllt 18 år, att han sedan sju år har hemvist här i riket och har fört en hederlig vandel samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. I regel I Riksdagen IV75. f> saini. Nr 6

SkU 1975:6

brukar också kunskap i svenska språket fordras. Om särskilda skäl föreligger kan naturalisation beviljas även om dessa villkor ej är uppfyllda. Naturalisationen omfattar i regel även sökandens ogifta barn under 18 år. Ansökan ges in till polismyndigheten i den ort där sökanden är kyrkobokförd, och polismyndigheten gördén utredning om sökandens personliga förhållanden, försörjningsförmåga m. m. som behövs för ärendets prövning.

Sedan utredningen slutförts överlämnas handlingarna till invandrarverket för vidare behandling.

Den enskildes medborgarskap är i vissa situationer en vital fråga. Beträffande sociala förmåner har dock en utjämning skett mellan svenska och utländska medborgare dels genom konventioner som Sverige slutit med olika främmande stater, dels genom att vår sociallagstiftning i åtskilliga hänseenden jämställt utlänningar- i varje fall sådana med fastare anknytning till vårt land - med svenska medborgare. Vår utlänningslagstiftning har liberaliserats, varför risken för en utlänning att tvångsvis behöva lämna vårt land är mindre nu än tidigare. Också på näringslagstiftningens område har utvecklingen gått i riktning mot att bereda utlänningar en förmånligare ställning.

Ex peil i t io nsa val/ten

Gällande bestämmelser om expeditionsavgift grundar sig på vissa principer, som godtogs av riksdagen i samband med 1964 års stämpelskattereform (prop. 1964:75, BeU 42). Denna reform innebar att tidigare bestämmelser på detta område ersattes av en ren skatteförfattning, stämpelskatteförordningen (1964:308), och en författning om avgifter för vissa expeditioner, expeditionskungörelsen (1964:618). Avgifterna enligt expeditionskungörelsen bestäms av regeringen utan riksdagens hörande. Reformen innebar att det avgiftspliktiga området begränsades och att avgiftsnivån höjdes, dock inte över statsverkets själ v kostnader.

Enligt propositionen ansåg chefen för finansdepartementet att expeditionsförfattningen inte behövde underställas riksdagen men att riksdagen borde få tillfälle att yttra sig om huvudgrunderna för avgifternas omfattning och storlek. I fråga om dessa grunder anförde departementschefen bl. a. att expeditionsavgifterna vid de allmänna domstolarna borde behållas i stort sett oförändrade. Hos övriga statsmyndigheter borde däremot principen om generell avgiftsplikt slopas och antalet avgiftsbelagda expeditioner begränsas. Vid denna frågas bedömande hade man att mot varandra väga å ena sidan serviceprincipen, enligt vilken allmänheten har ett berättigat intresse av att avgiftsfritt erhålla expeditioner, och å andra sidan grundsatsen att den som utnyttjar en myndighets tjänster också skall bidra till att täcka de därigenom orsakade kostnaderna. Till förmån för serviceprincipen talade bl. a. vissa praktiska synpunkter, men mot ett fullständigt slopande av avgiftsplikten hos förvaltningsmyndigheterna talade statsTinansiella skäl. Service -

SkU 1975:6

principen skulle emellertid enligt utredningsförslaget i stor utsträckning beaktas även inom det avgiftsbelagda området. De föreslagna avgifterna gav nämligen genomgående inte full kostnadstäckning för de tjänster staten tillhandahåller. Av billighetsskäl genomfördes sålunda en viss subventionering av myndigheternas service mot allmänheten. I detta sammanhang erinrade departementschefen om att den som är medellös skall kunna medges befrielse från expeditionsavgift hos förvaltningsmyndighet liksom vid allmän domstol.

Den minskning av antalet avgiftsbelagda expeditioner, som departementschefen föreslog, syftade bl. a. till att rationalisera myndigheternas expeditionsrutiner och att göra avgiftsförfattningen mer lättöverskådlig. I första hand slopades avgiften för mindre frekventa expeditioner, även om de i och för sig var av större värde för sökanden. När det gällde urvalet av de expeditioner som skulle avgiftsbeläggas, fann departementschefen övervägande skäl tala för att den som genom myndighets beslut erhöll begärt tillstånd, godkännande, dispens eller eljest särskild rättighet i princip själv skulle bestrida kostnaden för ärendets handläggning i stället för att skattebetalarna i gemen skulle bära kostnaden.

Avgifternas storlek skulle enligt propositionen normeras genom självkostnadsprincipen så att avgifterna inte skulle få överstiga statsverkets självkostnader för expeditionen. Det var emellertid av flera skäl lämpligt att göra avgiftstarifferna mera schablonartade. En generell uppräkning av förvaltningsmyndigheternas avgifter med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar syntes departementschefen rimlig och väl motiverad.

Riksdagen godkände de i propositionen angivna riktlinjerna.

Regeringen har bemyndigats att även efter ikraftträdandet av den nya regeringsformen liksom hittills bestämma avgift enligt expeditionskungörelsen.

Frågans tidigare behandling m. m.

Vid 1970 års riksdag behandlades en motion med begäran om översyn av ifrågavarande enligt motionärernas uppfattning betungande stämpelavgifter. Bevillningsutskottet (Beti 1970:17) instämde då i motionärernas uppfattning att expeditionsavgiften för ansökningsärenden, som då var 300 kr. och hörde till de i särklass högsta som utgick enligt expeditionskundörelsen, i många fall kunde kännas besvärande för sökanden. Utskottet förutsatte emellertid att regeringen - sedan närmare erfarenheter vunnits beträffande handläggningen av ärendena efter invandrarverkets tillkomst - skulle ompröva avgiften. Med det anförda ansåg utskottet sig ha besvarat motionerna. Betänkandet godkändes av riksdagen, och motionerna föranledde således inte någon åtgärd.

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets 19:e session 1971 föreslogs att Nordiska rådet rekommenderade regeringarna i Finland, Norge och Sverige

SkU 1975:6

att avskaffa den avgift som utgår för bevis om medborgarskap i respektive land, och förslaget bifölls den 16 februari 1971. Med anledning av väckta motioner i frågan samma år anförde skatteutskottet (SkU 1971:27) bl. a.

Som bevillningsutskottet anförde förra året kan ifrågavarande avgifter många gånger vara betungande, särskilt för en familj med vuxna barn och då sökandens hemland tar ut avgifter för att befria vederbörande från hans medborgarskap där. Detta kan som motionärerna anfört givetvis bidra till att många invandrare, trots att de fyller de krav som ställts, avstår från att söka svenskt medborgarskap, något som i och för sig måste anses otillfredsställande.

Utskottet anser således, att expeditionsavgifterna för medborgarskapsbevis - med hänsyn inte minst till den praxis som i övrigt tillämpas i fråga om avgiftsnivån - bör kunna nedsättas. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t vid sin prövning av Nordiska rådets tidigare nämnda rekommendation beaktar de här framförda synpunkterna. 1 enlighet härmed avstyrker utskottet ifrågavarande motionsyrkanden, i den mån motionerna inte kan anses tillgodosedda genom vad utskottet ovan anfört.

Enligt de principer, som ligger till grund för 1964 års reform av stämpelskatter och expeditionsavgifter, skall den som genom myndighets beslut erhållit begärt tillstånd, godkännande e. d. också bidra till kostnaden för ärendets handläggning. Från denna huvudregel har undantag gjorts bl. a. för mindre frekventa expeditioner och fall då en avgift skulle sakna ekonomisk betydelse för statsverket. Sådana skäl kan emellertid inte åberopas för att slopa avgiften för medborgarskapsbevis. Antalet beviljade medborgarskap uppgick nämligen under budgetåret 1969/70 till närmare 12 000, och statsverkets intäkter av expeditionsavgifterna i medborgarskapsärenden inbringade samma budgetår drygt 2,1 milj. kr. Utskottet vill också framhålla, att medborgarskapsärendena skulle erhålla en förmånligare behandling än övriga ärendegrupper, om avgiftsplikten slopades i dessa fall men inte i andra. Denna fråga har emellertid - som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen - aktualiserats genom en framställning från Nordiska rådet, och den kommer därför att prövas av Kungl. Maj:t.

Senare samma år beslöt regeringen sänka avgifterna från dåvarande 300 kr. till 115 kr. för ansökningsärende och från 100 till 60 kr. för anmälningsärende fr. o. m. den 1 januari 1972.

Ifrågavarande avgifter har senast uppmärksammats av lagutskottet vid 1974 års riksdag (LU 1974:16) med anledning av en motion om utvidgning av adoptions rättsverkningar till att gälla även förvärv av svenskt medborgarskap. Invandrarverket anförde i remissyttrande över motionen bl. a. att syftet med den torde kunna uppnås genom en förenklad handläggning av naturalisationsansökningar beträffande adoptivbarn och eventuellt ett slopande av expeditionsavgiften för naturalisation av barn. Lagutskottet fann - med hänsyn bl. a. till utvecklingen på adoptionsområdet under senare år - att tiden nu borde anses mogen för ett sådant steg och ville därför för sin del rekommendera att avgiften slopades så snart som möjligt. Lagutskottet ansåg emellertid att något initiativ från riksdagens

SkU 1975:6

sida inte var påkallat vare sig i denna eller andra frågor som aktualiserats av motionen, och riksdagen avslog motionen.

Beträffande förhållandena i övriga nordiska länder har utskottet inhämtat att vid förvärv av finskt medborgarskap utgår stämpel med 46,50 mark: För förvärv av norskt medborgarskap genom ansökan utgår i regel en avgift på 100 norska kr. eller för makar med sammanlagt 120 kr. För utländsk kvinna, gift med norsk man, är avgiften 20 kr. Beträffande barn, fött i Norge, och adoptivbarn utgår ingen avgift. Förvärv genom anmälan är fritt.

I Danmark och Island utgår icke någon avgift.

I betänkandet Invandrarna och minoriteterna (SOU 1974:69 s. 355) anför invandrarutredningen att det från principiell synpunkt kan ifrågasättas om det är rimligt med en särskild avgift för bevis om svenskt medborgarskap. Utredningen åberopar att man i övriga nordiska länder inte tar ut någon avgift eller endast en mycket låg avgift och föreslår att expeditionsavgiften för svenskt medborgarskap helt avskaffas.

Utskottet

Utländsk medborgare kan förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse eller ansökan hos invandrarverket. Möjligheten att förvärva medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse står i stort sett öppen endast för dansk, finsk eller norsk medborgare, som vistats i Sverige i sju år, och för annan utlänning, som fyllt 21 men inte 23 år och som kommit hit som barn och därefter oavbrutet vistats här. För att ansökan om medborgarskap skall beviljas krävs i allmänhet att sökanden skall ha vistats här sju år eller, i fråga om nordiska medborgare, tre år. Vidare skall sökanden ha fört en hederlig vandel och ha möjlighet att försörja sig och sin familj.

Beviljas svenskt medborgarskap är sökanden skyldig att lösa bevis härom med 60 kr. i anmälningsärenden och 115 kr. i ansökningsärenden.

I motionen yrkas att riksdagen begär att expeditionsavgiften slopas för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap.

När utskottet senast behandlade frågan om att slopa expeditionsavgiften i medborgarskapsärenden framhöll utskottet bl. a. att dessa ärenden skulle få en mer förmånlig behandling än andra ärendegrupper om avgiften slopades i dessa fall men behölls i övrigt och avstyrkte då föreliggande motioner med hänvisning till att frågan redan aktualiserats hos regeringen genom en framställning från Nordiska rådet. Denna framställning har inte föranlett annan åtgärd än att - såsom utskottet föreslog - avgifterna nedsatts väsentligt.

Som framgår av redogörelsen för frågans tidigare behandling har ett slopande av expeditionsavgiften i medborgarskapsärendena på nytt aktualiserats i invandrarutredningens slutbetänkande. Enligt utskottets uppfattning saknas skäl att beträffande denna fråga föregripa det kommande ställningstagandet till utredningens förslag. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionen.

SkU 1975:6

6 Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1975:702.

Stockholm den 25 februari 1975

På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG

Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås* (m), Kristenson (s), Johansson i Jönköping (s), Carlstein (s), Wikner (s), Sundkvist* (c), Nilsson i Trobro (m), Westberg i Hofors (s), Hallenius (c). Lundgren* (s), Boström (s), Olof Johansson i Stockholm* (c) och Carlström (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

■

GOTAB 75 8949 S Stockholm 1975