Med anledning av motioner om översyn av förköpslagen (1967:868), m. m.
CU 1976/77:16
Civilutskottets betänkande 1976/77:16
med anledning av motioner om översyn av förköpslagen (1967:868), m. m.
Motionerna
Utskottet behandlar i detta sammanhang motionerna 1976/77:
69 av herrar Petersson i Röstånga (fp) och Andersson i Örebro (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om att förköpskungörelsen ändras i enlighet med vad som framförts i motionen,
922 av herrar Knut Johansson i Stockholm (s) och Lidbom (s) vari hemställs att riksdagen begär att regeringen snarast tillsätteren utredning för en allmän översyn av förköpslagen.
Förslaget i motionen 1976/77:69 (fp) syftar till att kommunens frist om tre månader för att besluta om ev. förköp skall löpa från den tidpunkt då kommunen genom enskild person eller inskrivningsdomare får underrättelse om köpet och inte som nu från den inskrivningdag då lagfart söks.
Den i motionen 1976/77:922 (s) föreslagna allmänna översynen avses syfta till att göra förköpslagen effektivare utan att förfarandet för den skull tyngs av en onödigt komplicerad administration. Som exempel på frågor som bör tas upp vid en sådan översyn nämns
- skärpta påföljder för den som inte söker lagfart inom föreskriven tid
- förlängning av kommunens tidsfrist till fyra månader
- ev. ändring av regeln att förköpsrätten inte gäller vid exekutiv auktion
- upphävande av hembudsregeln
- köparens rätt till avkastningen upphävs.
I motionen 1976/77:897 (vpk), vilken hänvisats till lagutskottet, yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagändringar av innebörd att en skärpning av den s. k. lagfartsplikten skall ske på sätt som föreslås i motionen 1976/77:917.
Tidigare behandling m. m.
Lagstiftningen om kommunal förköpsrätt - förköpslagen (1967:868) (FL) och förköpskungörelsen (1967:873) (FR) - trädde i kraft den 1 januari 1968.
Hösten 1970 gjordes inom justitiedepartementet en undersökning av erfarenheterna av lagstiftningen fram till den 1 juli 1970. Undersökningen grundades på en enkät till samtliga länsstyrelser, lantbruksnämnder, inskrivningdomare och kommuner. Yttrande avgavs av Svenska kommun -
1 Riksdagen 1976177. 19 sam!. Nr 16
CU 1976/77:16
förbundet. Undersökningen redovisades i januari 1971 i promemorian Erfarenheter av den kommunala förköpslagstiftningen (stencil Ju 1971:1).
Sedan riksdagen i samband med behandlingen av bostadssaneringslagen förordat en översyn av FL (CU 1973:18) upprättades inom justitiedepartementet i samråd med bostads- och kommundepartementen en promemoria om ändring i FL (Ds Ju 1974:6).
I promemorian refererades 1970 års undersökning av erfarenheterna av den kommunala förköpslagstiftningen. Vid denna undersökning och i den allmänna debatten hade enligt promemorian anförts olika långtgående förslag till utvidgning av FL. I frågor om översyn eller ändringar som skulle göra FL mer effektiv hade i enkätsvaren bl. a. anförts följande.
Förköpsrätten var vid undersökningen enligt 1 § FL begränsad till försäljningar som omfattar sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Fastighetsnämnden i Norrköping ansåg, att kommunen bör få rätt att själv bedöma behovet av den aktuella fastigheten. Ystad stad ansåg, att förköp bör få utövas även beträffande fastigheter som kan vara lämpliga som bytesobjekt vid framtida förvärv av mark invid tätort. Gävle stad, som är storskogsägare, önskade att förköp skulle få ske i fråga om mark som ligger fördelaktigt ur arronderingssynpunkt eller som kan vara en tillgång som en mycket långsiktig markreserv. Halmstad stad ansåg, att FL borde få utnyttjas för att hindra t. ex. grustäkt eller inte önskvärd glesbebyggelse. Surahammars kommun önskade rätt att förköpa all mark oavsett belägenhet. Lantbruksnämnden i Norrbottens län hade iakttagit en tendens att tillämpa FL för syften som inte ryms inom lagen. En kommun hade t. ex. velat förköpa en skogsfastighet som råvarubas för elindustri.
Möjligheterna att kringgå FL eller förhindra förköp berördes också. Ett tiotal kommuner och två lantbruksnämnder fäste uppmärksamheten på olika möjligheter att kringgå FL eller förhindra förköp. En kommun uppgav att en person, vilken önskar förvärva ett område och känner till kommunens planer på förköp, troligen kommer att i stället för att köpa området arrendera detta på 50 år för en ganska hög summa. Skellefteå stads fastighetskontor framhöll att större arealer kan byta ägare utan kommunens hörande genom s. k. ensidiga ägobytesförrättningar. Vidare borde uppmärksammas att ett bolag med dess fastigheter kan överföras till annan utan möjlighet för kommunen att ingripa. Luleå stad nämnde ett fall där en person åtkommit fastigheter genom att med ett dödsbo överenskomma om köp av en andel i boet, varefter fastigheterna tillskiftats honom mot erläggande av viss mellanskillnad. Samma problem kan tänkas uppstå vid köp av exempelvis samtliga andelar i ett handelsbolag, bland vars tillgångar finns en fastighet. Likvideras bolaget därefter, blir köparen ägare till fastigheten utan att förköpsrätt kan utövas. Askims kommun omtalade ett fall där en person tillsköt en fastighet såsom apportegendom vid nyteckning i ett aktiebolag, varefter samtliga aktier och därmed även fastigheten såldes till ett annat bolag. Lantbruksnämnden i Uppsala län nämnde ett fall där sedan kommunen uttalat intresse för förvärv av en jordbruksfastighet fånget skrevs i form av gåva. Från Filipstad anfördes att det finns möjlighet att förlägga köp så att det blir omöjligt att få till stånd ett fullmäktigebeslut inom tremånadersfristen. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län fäste uppmärksamheten på möjligheten att hindra förköp genom återkallande av ansökan om förvärvstillstånd enligt
CU 1976/77:16
jordförvärvslagen. Genom att markägaren noga foijer förvärvstillståndets behandling i olika institutioner har han möjlighet att helt spela ut kommunen. Strax efter det att kommunfullmäktige i sammanträde förklarat sig komma att utöva förköp återkallas ansökan om förvärvstillstånd. Köpet kan därvid fås att bli ogillt innan förköpsrätten hunnit utövas. Vederbörande markägare har därefter möjlighet att på nytt pröva ärendet men med högre köpeskilling i köpekontraktet.
1 remissyttranden över förslagen i 1974 års promemoria togs också upp synpunkter på brister i FL. Bl. a. kan i dessa delar refereras följande.
Några remissinstanser framförde önskemål om ytterligare utveckling av de markpolitiska hjälpmedlen. Stockholms kommun framhöll betydelsen av att de markpolitiska hjälpmedlen ytterligare utvecklas. Den omfattande spekulationen med saneringsfastigheter i Stockholm försvårar allvarligt ansträngningarna att förnya de äldre bostadsområdena på villkor som är rimliga för hyresgästerna. Som FL är konstruerad har den enligt kommunen begränsad betydelse som markpolitiskt instrument, t. ex. när det gäller att dämpa prisutvecklingen. Samtidigt innebär lagens garantier för säljarens ställning att det inte kan anföras några bärande skäl för en snäv tillämpning av FL. Vid beslutande av kommunstyrelsens remissyttrande anmäldes reservationer dels för ett avstyrkande av promemorieförslaget dels för ett yttrande som inte innehöll önskemål om ytterligare utveckling av de markpolitiska hjälpmedlen. Luleå kommun ansåg att kommunen borde kunna få köpeskillingens skälighet prövad, förslagsvis av fastighetsdomstol. En regel om prövning av köpeskillingen skulle sannolikt vara starkt förebyggande i fråga om bulvanköp och liknande. Även prisnivån i stort skulle påverkas. Hyresgästernas riksförbund hemställde om ändring av FL, så att överlåtelsepriset vid förköp skulle komma att bestämmas enligt samma principer som gäller vid tätbebyggelse- och värdestegringsexpropriation. Med denna princip som grund bör kommunerna få möjlighet att förhandla med säljaren om priset. Om inte överenskommelse kan träffas, måste en domstolsprövning ske. Förbundet förordade vidare en fortsatt utredning om vilka ytterligare ändringar i FL som bör vidtas för att förbättra förköpet som markpolitiskt medel. Vid denna utredning måste enligt förbundets mening det förhållandet att förköp kan ske först när markägaren dokumenterat sin vilja att frånträda äganderätten väga mycket tungt i intresseavvägningen. Boendeutredningen erinrade om behovet av information till kommunerna om den nya expropriationslagen och om bostadssaneringslagen. Utredningen ansåg att kommunen bör ges förköpsrätt i samtliga fall där kommunen förklarar sig ha behov av fastigheten för ny eller förändrad tätbebyggelse inom ett inte alltför kort tidsperspektiv förslagsvis tjugo år. Med hänsyn till undantaget för egnahemsbebyggelse kommer endast 5-10 % av det totala antalet fastighetsköp att kunna bli föremål för förköp med den av utredningen förordade ändamålsbestämningen. Verkningsfulla medel i den kommunala markpolitiken behöver därför inte innebära allvarliga olägenheter för fastighetsomsättningen och inskrivningsmyndigheterna. Obillighetsregeln i 9 S FL är enligt utredningen en tillräcklig garanti för en rimlig avvägning mellan kommunens och köparens intressen. En ledamot i boendeutredningen ansåg att FL bör upphävas. Nacka kommun (majoriteten i kommunstyrelsen) ansåg att förköp bör kunna ske även om kommunens syfte enbart är att förhindra att en flerfamiljsfastighet används som spekulationsobjekt. En sådan vidgning av förköpsrätten kan enligt kommunen
CU 1976/77:16
bryta en spekulationskedja. För att redan nu stoppa spekulation fordras emellertid prisingrepp enligt en ny FL eller annan lagstiftning.
Med hänsyn till de kulturhistoriska och miljömässiga värden som kan vara förknippade med den äldre bebyggelsen ansåg planverket att ytterligare en ändamålsbestämning bör anges i 1 § FL av innebörd att kommun även har förköpsrätt för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Boendeutredningen ansåg att det klart bör anges att förköpsrätt föreligger för upprustning av kulturhistoriskt intressanta byggander och miljöer. Enligt Malmö kommun borde det övervägas om inte fastigheter som är av kulturhistoriskt intresse bör omfattas av förköpsrätt, även om upprustning för bostadsändamål i någon mera betydande omfattning inte är aktuell.
Ingen remissinstans hade yttrat sig över vad som i promemorian anfördes om ev. förköpsrätt för landstingskommun och kommunalförbund, om samordningen med jordförvärvslagen och 1916 års lag samt om fastighetsreglering.
I fråga om möjligheterna att kringgå FL eller att hindra förköp framhöll Stockholms kommuns juridiska avdelning att det är väl känt att det finns många möjligheter att undvika en tillämpning av lagen. Det är då naturligt att man utreder dessa möjligheter och undersöker vilka lösningar som är tänkbara innan man, som sker i promemorian, avfärdar tanken härpå. En särskild utredning bör utföras om denna fråga. Länsstyrelsen i Stockholms län framhöll att möjligheterna att förhindra kringgående av FL borde studeras närmare.
Örebro kommun ifrågasatte om inte förköpsrätten borde utökas att även gälla sådana försäljningar där stat eller landstingskommun är part (se 3 S första stycket andra och tredje punkterna FL). Luleå kommun framförde motsvarande önskemål och ifrågasatte även undantaget för försäljning vid exekutiv auktion (femte punkten). Sveriges villaägareförbund ifrågasatte om inte undantaget för försäljning mellan äkta makar (fjärde punkten) borde utvidgas att gälla även för faktiskt samboende. Stockholms ringsrätt framhöll vidare att det inte finns något undantag för transportköp eller för köp av andel som svarar mot en lägenhet i en fastighet. I dessa och liknande fall då det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas, bör inskrivningsmyndigheten - på samma sätt som nu gäller för lantbruksnämnd och länsstyrelse - kunna underlåta att formellt höra kommunen. Tingsrätten föreslog ett tillägg i 20 kap. 7 5 punkt 10 jordabalken av innehåll att lagfartsansökan inte skall förklaras vilande när det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas. Genom underhandskontakt med behörig representant för kommunen skulle inskrivningsmyndigheten utan tidsutdräkt kunna få veta om kommunen avser att utöva sin förköpsrätt. Beslut varigenom kommunen uttryckligen avvisat hembud skulle också, i motsats till vad som gäller nu, kunna beaktas i ett lagfartsärende. Bostadsstyrelsen framförde motsvarande tankegångar. En kommun skulle exempelvis kunna besluta att inom vissa områden tills vidare inte utnyttja sin rätt att utöva förköp. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordade, med expropriationslagen som förebild, att möjlighet tillskapas för regeringen att till länsstyrelserna delegera beslutanderätten i förköpsärenden av mindre vikt. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle handläggningstiden för ärenden om tillstånd till förköp vidare kunna nedbringas avsevärt om på centralt håll utformades blanketter på vilka remissinstansen hade att lämna kortfattade uppgifter i de avseenden som bedöms vara relevanta för regeringens till -
CU 1976/77:16
ståndprövning. Svenska bankföreningen framhöll att en pantförskrivning av köparen inte blir gällande mot kommunen om denna utnyttjar sin förköpsrätt. Kommunen är inte skyldig att till den kreditgivande banken betala någon del av köpeskillingen, fastän banken har medverkat till att säljaren har fått betalt. Bankföreningen föreslog en bestämmelse i FL av innebörd att kommunen skall ha att till kreditgivaren betala så stor del av köpeskillingen som motsvarar till kreditgivaren pantsatta pantbrev och blivande pantbrev. Enligt 15 § FL anses kommunen ha fullgjort föreskriven underrättelseskyldighet genom att avlämna rekommenderat brev. Bankföreningen ansåg att bestämmelsen bör ändras så att mottagandet av brevet eller formell delgivning skall vara utgångspunkt för tidräkningen. Enligt Malmö kommun förekommer det att parterna i samband med överlåtelse av en fastighet avtalar om särskilda villkor som kommunen endast med svårighet kan uppfylla. Ett exempel från Malmö var avtal om att en till säljaren knuten arkitektfirma skulle anlitas vid upprustning av fastigheten. De möjligheter till jämkning av avtalade villkor som ges i 5 § FL är enligt kommunens mening otillräckliga. Svenska riksbyggen framförde motsvarande synpunkter och ansåg att sådana sidoavtal inte skall beaktas vid förköp. Sveriges advokatsamfund föreslog en ändring av 13 § FL så att köparen får rätt till ersättning av kommunen inte endast som nu för nödvändiga kostnader utan även för nyttiga kostnader. Eftersom det är fråga om ett tvångsförvärv, skulle det enligt samfundets mening för övrigt stå i bättre överensstämmelse med rimliga krav på rättssäkerhet om köparen berättigades till ersättning för skäliga kostnader i samband med köpet. Stockholms kommuns juridiska avdelning ansåg att det bör övervägas att förlänga den tid inom vilken förköpsrätt skall utövas enligt 7 § FL från tre till fyra månader, eftersom det har visat sig vara svårt att hinna behandla ärendena inom tre månader särskilt under sommartid.
Vid skilda tillfällen har genom motioner i riksdagen aktualiserats ändringar i eller översyn av FL för att göra lagen mer effektiv och hindra kringgående. Sålunda behandlades i betänkandet CU 1971:11 motioner om hembudsskyldighet vid all fastighetsförsäljning, ändring av grunderna för regeringens tillståndsprövning, utsträckning av tiden för kommuns ansökan om tillstånd till förköp (alla s) samt rätt till prövning av köpeskillingen (vpk). I betänkandet CU 1972:10 behandlades åter det sistnämnda förslaget. Förslaget att göra förköp möjligt även vid fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen (s) togs upp i betänkandet CU 1973:18. Motionsförslag (m) (fp) om förköpsrätt för hyresgäster behandlades i betänkandet CU 1974:36. Betänkandet CU 1975:16 tog upp förslag om förköpsrätt även av bostadssociala skäl, rätt till förköp av fiske, utredning om åtgärder mot en prisutveckling som minskar värdet av FL samt en översyn för att hindra att lagen kringgås (alla s) liksom förslag (m) om skyldighet för kommun att inom viss tid lämna förhandsbesked. Vidare togs åter upp förslag (vpk) om prisprövning. Senast har i betänkandet CU 1975/76:11 behandlats förslag om förköpsrätt vid försäljning av t. ex. aktie i markägande bolag (s), om förköpsrätt för hyresgäster (m) (fp) och en om skärpning av aktualitetskravet (c).
Civilutskottets ställningstaganden till de refererade förslagen om översyn
CU 1976/77:16
m. m. innebär bl. a. följande. När det gäller nya och vidgade ändamålsbestämmelser har utskottet (CU 1975:16) bl. a. ansett att frågan får följas av regeringen som förutsattes ta initiativ som kan visa sig erforderliga. 1 fråga om åtgärder för att hindra att lagen kringgås har utskottet, med anslutning till vad föredragande statsrådet anfört i prop. 1974:152 (s. 33), uttalat att FL inte bör kompletteras med regler som minskar lagens enkelhet och därmed dess användbarhet och samtidigt hänvisat till möjligheterna att expropriera (CU 1974:36, 1975/76:11).
Utöver vad ovan refererats i fråga om huvudsakliga önskemål att göra FL mer effektiv har förslag väckts (m) (senast CU 1975/76:11) om att FL skulle upphävas. Utskottet har i denna del vidhållit uppfattningen att FL skall kvarstå och bygga på kommunens obetingade företrädesrätt till mark som avses för ny eller förändrad tätbebyggelse.
Framställning från Svenska kommunförbundet
Sedan Stockholms kommunstyrelse i skrivelse till Svenska kommunförbundet aktualiserat frågan om en översyn av förköpslagstiftningen har förbundet i skrivelse 1976-10-08 till regeringen gjort framställning därom. Förbundets styrelse (majoriteten, s) har bl. a. funnit vissa brister i lagstiftningen som det synts angeläget att avhjälpa i syfte att förbättre kommunernas möjligheter att utnyttja förköpsrätten. Sålunda har enligt styrelsen de praktiska erfarenheterna, framför allt beträffande möjligheterna att kringgå lagreglerna, bestyrkt detta. I skrivelsen nämns särskilt återkallelse av ansökan om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen varigenom fånget blir ogillt, hävning eiler återgång av köp, utarrendering eller uthyrning på lång tid, sidoavtal samt villkorat köp enligt 4 kap. 4 § jordabalken. Styrelsen anser därför att en översyn av förköpslagstiftningen synes påkallad, varvid det primära syftet bör vara att eliminera de direkta brister i regelsystemet som gör det möjligt att kringgå förköpsbestämmelserna eller försvåra deras tillämpning. Styrelsen anför att betydelsefulla förbättringar i detta syfte torde kunna ernås utan att systemet blir alltför tungrott och betonar att den stora fördelen med lagstiftningen är det enkla förfarandet, som inte bör uppoffras.
Till styrelsens beslut fogades två reservationer, dels av ledamöter (c, fp), dels av ledamöter (m).
I reservation (c, fp) anförs bl. a. att FL redan i dag är ett effektivt vapen för kommunerna och att betänkligheter finns mot att göra lagen ännu effektivare. Markvillkoret vid bostadslångivningen har tillkommit och tillämpas mycket hårt i Stockholm - en rättstillämpning som avskräcker. En avvägning måste hela tiden ske mellan kommunens krav på smidig och enkel handläggning och den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet och snabba besked. Reservanterna ställer sig därför tveksamma till åtgärder som kan komma att förskjuta balansen påtagligt till kommunens fördel i förhållande till den avvägning som nu gäller. Däremot bör uppenbarligen brister, som
CU 1976/77:16
möjliggör för mindre nogräknade personer att kringgå förköpslagen, täppas till. Som exempel anges underlåtenhet att söka lagfart.
Reservationen (m) hänvisar till förslag i riksdagen om att upphäva FL. Därför saknas anledning att biträda förslag om lagändring. Expropriationslagstiftningen ger tillräckliga möjligheter till kommunala förvärv. Slutligen anförs att om reglerna om lagfartsansökan inte följs bör denna lagstiftning ses över och ändras.
Stockholms kommunstyrelses framställning till Kommunförbundet utgick från ett av fastighetskontoret angivet tjänstememorial. Däri föreslogs sammanfattningsvis följande.
1. För att begränsa kommunens ersättningsskyldighet till köparen enligt 131} 1 st FL bör den tid som förflyter från köpehandlingens upprättande till dess förköpet fullbordats förkortas avsevärt. Detta syfte uppnås om kraftigt verkande påföljd införes för den som ej söker lagfart inom föreskriven tid. Härigenom följer även att staten erhåller stämpelavgiften tidigare.
Kontoret förordar den ändringen i reglerna i JB 20 kap., att köpeavtal blir ogiltigt om lagfart ej sökes i rätt tid.
En annan åtgärd, som syftar till förkortning av ifrågavarande tidrymd, är att i stämpelskatteförordningen inta bestämmelser om straffavgift för den som ej söker lagfart inom föreskriven tid.
2. 13 § 1 st FL bör ändras så att kommunen i stället för köparen tillerkännes rätt till avkastningen av fastigheten. Vidare bör paragrafens andra stycke ges sådan utformning, att köparen ålägges att visa att fastigheten inte försämrats efter hans förvärv.
3. Bestämmelserna om hembud i 4 S FL innebär betydande nackdelar för kommunen och bör upphävas.
4. Hävning och frånträdande av köp bör få äga rum endast med verkan mellan säljare och köpare medan säljaren i förhållande till kommunen bör vara bunden av avtalet till dess kommunen avgjort frågan om förköp. Aktuella lagregler finns i 4 kap. JB.
5. 13 § FL bör ändras så att avkastningsränta skall utgå till viss tidpunkt efter förköpets fullbordande, förslagsvis första vardagen i andra månaden efter fullbordandet, och först därefter skall dröjsmålsränta utgå.
6. Tidsfristen för det formella förfarandet inom kommunen bör förlängas till fyra månader. Aktuellt lagrum är 7 $ 2 st FL.
Utskottet
Utskottet har tidigare uttalat och vidhållit att även i fråga om förköpslagen får kommunens obetingade företrädesrätt till mark som avses för ny eller förändrad tätbebyggelse tas till utgångspunkt för den fortsatta prövningen. Utskottet har vidare anslutit sig till meningen att det finns lösningar som skulle göra förköpslagen mer effektiv och motverka möjligheterna att kringgå lagen eller att förhindra förköp. Sådana lösningar skulle dock komplicera regelsystemet och motverka den fördel som nu ligger i det enkla förfarandet. Om behov finns av marken återstår möjligheten att expropriera. Utskottet har också avvisat bl. a. tanken på att föra in en prisprövningsmöjlighet i
CU 1976/77:16
förköpslagen liksom förslag att ge hyresgäster en direkt förköpsrätt.
Vad härefter förekommit har inte gett utskottet anledning att gå ifrån nämnda bedömningar. Mot denna bakgrund finns sålunda ingen anledning att överväga sådana åtgärder för att t. ex. hindra kringgående av lagstiftningen som skulle rubba lagstiftningens hanteringsmässigt enkla karaktär.
Förslaget i motionen 1976/77:922 (s) om en utredning för en allmän översyn av förköpslagen anges syfta till att göra lagen effektivare utan att förfarandet för den skull tyngs av en onödigt komplicerad administration. Vikten av enkelhet och smidighet i förfarandet betonas. Motiven för förslaget innehåller emellertid i vissa avseenden krav på ändringar av den typ som utskottet tidigare avvisat genom att ansluta sig till uttalanden i proposition. En översyn i dessa avseenden kan därför inte tillstyrkas. När det gäller en översyn med syftet att förbättra lagens tillämpbarhet i övrigt har utskottet förutsatt att en sådan görs inom regeringens kansli utan någon riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks sålunda. Frågan om efterlevnaden av lagfartsplikten prövas i lagutskottets kommande betänkande LU 1976/77:22.
Begäran i motionen 1976/77:69 (fp) om att riksdagen skulle påkalla en ändring i forköpskungörelsen ansluter i sak till en särskild aspekt i den förstnämnda motionen. Utskottets ovan redovisade bedömning gäller sålunda även motionen 1976/77:69.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1976/77:69 och 922.
Stockholm den 3 mars 1977
På civilutskottets vägnar KJELL A. MATTSSON
Närvarande: herrar Mattsson (c), Bergman (s), Danell (m), Lindkvist (s). Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Jadestig (s), fru Landberg (s), herr Nisser (m), fru Dahl (s), herrar Persson i Karlstad (s), Sandberg (c). Gustafsson i Borås (fp), Johansson i Holmgården (c) och Hägelmark (fp).
GOTAB 53370 Stockholm 1977