Med anledning av motioner om riktlinjer för statlig upphandling
FiU 1976/77:1
Finansutskottets betänkande 1976/77:1
med anledning av motioner om riktlinjer för statlig upphandling
I detta betänkande behandlas de vid föregående riksmöte väckta motionerna 1975/76:527
av fru Nilsson i Sunne m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsättes med uppdrag att se över principerna för anbudsgi vning för beställningar av för staten erforderlig materiel, framför allt i vad gäller militärpersedlar för försvarets räkning,
1975/76:528 av herrar Rask (s) och Andersson i Örebro (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att upphandlingskungörelsen ändras så att upphandlande myndigheter åläggs underrätta företagareföreningarna om gjorda offertförfrågningar till företagen,
1975/76:690 av herr Sivert Andersson i Stockholm m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av upphandlingsbestämmelserna i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från riksrevisionsverket. Yttrandet är fogat som bilaga till detta betänkande.
Motionerna
I motionen 527 anförs att exempelvis försvaret lagt ut beställningar av militärpersedlar till olika sömnadsindustrier och därmed verksamt bidragit till att många kvinnor erhållit arbete. De industrier som lämnat det lägsta anbudet har härvid fått beställningen, vilket motionärerna anser vara helt i sin ordning. Motionärerna påpekar emellertid att det enligt uppgift förekommit att vissa industrier kunnat hålla extremt låga priser på grund av att de skickar halvfärdiga produkter utomlands - till länder med billig arbetskraft - för färdigställande. Konkurrensförhållandet har därigenom blivit snedvridet. Motionärerna anser att en klausul i anbudshandlingarna bör vara att villkoret för beställningen är att ordern måste färdigställas på fabrik inom landet och hemställer att en utredning tillsättes för att se över principerna för anbudsgivning för beställningar av för staten erforderlig materiel, framför allt i vad gäller militärpersedlar för försvarets räkning.
I motionen 528 anför motionärerna att enligt riksdagens beslut 1973 (prop. 1973:73) angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen fick företagareföreningarna vissa arbetsuppgifter med syfte att informera de små och medelstora företagen om den offentliga upphandlingen och vara kontaktförmedlare mellan dessa företag och de offentliga upphandlarna. Det har emellertid enligt motionärerna visat sig att upphandlingskungörelsens krav på sekretess många gånger omöjliggör en aktiv insats från företagareför 1
Riksdagen 1976177. 5 samt. Nr i
FiU 1976/77:1
eningarnas sida. Den offentliga upphandlaren får inte meddela företagareföreningen vilka företag som erhållit offertförfrågan. Motionärerna anser det nödvändigt att ändra bestämmelserna på denna punkt så att det är möjligt för den upphandlande myndigheten att jämsides med offertförfrågan till små företag skicka en kopia på denna till länets företagareförening eller lämna meddelande på annat sätt.
1 motionen 690 anförs att enligt de ramar för den offentliga upphandlingen som dragits upp av riksdagen skall man pröva anbud med beaktande av samtliga affärsmässigt betingade omständigheter. Upphandlingsreglerna förutsätter att anbudsbedömning skall innefatta prövning av såväl anbud som anbudsgivare. Enligt motionärerna har bl. a. från fackligt håll påpekats att vissa entreprenörer kan skaffa sig fördelar i förhållande till sina konkurrenter genom att inte tillämpa avtalsenliga anställningsvillkor eller på annat sätt avvika från god sed inom branschen. För samhället, såväl staten som kommunerna, är det väsentligt att försöka förhindra osund konkurrens av sådant slag i samband med upphandlingsverksamheten. Samhället som stor beställare har ett ansvar för hur branschförhållandena utvecklas på de marknader där samhället uppträder som köpare. En särskild kontroll i förekommande fall av att anbudsgivaren inte skaffat sig otillbörliga konkurrensfördelar synes enligt motionärerna ligga väl i linje med den tolkning av begreppet affärsmässighet som ges i upphandlingsbestämmelserna.
För att fästa de upphandlande organens uppmärksamhet på denna fråga hemställer motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en översyn av upphandlingskungörelsen syftande till att följande formulering införs i anvisningarna till upphandlingsreglementena: Att i samband med anbudsbedömningen bör kontrolleras att den anbudsgivare som antagits inte skaffat sig otillbörliga konkurrensfördelar genom att inte tillämpa avtalsenliga anställningsvillkor gentemot sin personal eller i övrigt inte utfört sin prestation enligt god branschsed.
Utskottet
1 motionen 527 hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppdrag att se över principerna för anbudsgivning för beställningar av för staten erforderlig materiel, framför allt i vad gäller militärpersedlar för försvarets räkning.
De nu gällande allmänna riktlinjerna för den statliga upphandlingen fastställdes av riksdagen så sent som år 1973 (prop. 1973:73, FiU 1973:27, rskr 1973:190). Enligt dessa riktlinjer får någon begränsning till enbart svenska företag inte ske om en upphandlande myndighet bedömer all bättre villkor skulle kunna uppnås genom upphandling från utlandet. Detta är en direkt följd av de internationella åtaganden Sverige gjort på upphandlingsområdet. Det föreligger enligt utskottets mening inga skäl att ompröva dessa åtaganden.
FiU 1976/77:1
3 Kravet på affärsmässighet är den grundläggande principen för den statliga upphandlingen. Då riktlinjerna för upphandlingen fastställdes konstaterades emellertid att kravet på affärsmässighet i vissa fall kan stå i konflikt med andra av statsmakterna uppställda mål. Främst försvars-, sysselsättningsoch försörjningsberedskapsskäl fordrar i vissa fall vidare bedömningar än vad en strikt tillämpning av principen om affärsmässighet tillåter. Sådana vidare bedömningar skall dock inte göras av de upphandlande myndigheterna utan av regeringen. Detta sker genom att de upphandlande myndigheterna underställer regeringen sådana upphandlingsärenden som uppenbart är av väsentlig betydelse med hänsyn till av samhället uppställda mål på centrala områden.
Innebörden av detta är sålunda att våra internationella åtaganden förhindrar att man redan i anbudshandlingarna anger att produktionen skall ske på fabrik inom landet, åtminstone så länge sysselsättnings- eller regionalpolitiska skäl åberopas för en sådan åtgärd. Om ett sådant ärende underställs regeringen, och regeringen finner att ärendet är av väsentlig betydelse från sysselsättningssynpunkt, så kan hänsyn uppenbarligen tas till sådana förhållanden som motionärerna anger. Utskottet förutsätter därvid att de upphandlande myndigheternas granskning av inkomna anbud sker på ett sådant sätt att förekomsten av legotillverkning i utlandet uppmärksammas och dess konsekvenser för sysselsättning etc. kan bedömas.
Frågan om försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet har behandlats av riksdagen vid olika tillfällen, senast vid föregående riksmöte (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107). Där fastslogs att, för det fall ett ärende är av väsentlig betydelse för försörjningsberedskapen, upphandlingen om möjligt skall ske inom landet. Beslut i ärendet skall då fattas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Särskilt stöd kan utgå till sådan upphandling, där en utländsk leverantör inkommer med det lägsta anbudet men produktionen av försörjningsberedskapsskäl anses böra ske inom landet. Vid sin handläggning av denna typ av ärenden tar överstyrelsen för ekonomiskt försvar redan i dag hänsyn till det av motionärerna berörda förhållandet att svenska leverantörer kan använda sig av utländsk legotillverkning.
Mot bakgrund av att de av motionärerna väckta frågorna nyligen prövats av riksdagen delar utskottet riksrevisionsverkets bedömning att någon ny utredning inte bör tillkallas.
I motionen 528 hemställs att upphandlande myndigheter åläggs underrätta företagareföreningarna om gjorda ofTertförfrågningar.
Riksrevisionsverket har i sitt yttrande framhållit att för att förbättra små och medelstora företags möjligheter att delta i anbudsgivning vid statlig upphandling har regeringen givit verket i uppdrag att bl. a. utarbeta branschvisa förteckningar över större upphandlande myndigheters upphandling och tillställa företagareföreningarna dessa förteckningar. Riksrevisionsverket arbetar för närvarande med en utvärdering av denna verksamhet och räknar
2 Riksdagen IV76/77. 5 sand. Nr /
FiU1976/77:1
med att kunna komma med en rapport senare denna höst.
Riksrevisionsverket anför vidare att när det gäller en mera aktiv anbudsmedverkan från företagareföreningarnas sida bör man beakta den risk från konkurrenssynpunkt som kan ligga i att samma företagareförening biträder flera anbudsgivande företag. Utskottet delar denna bedömning.
Utskottet delar vidare riksrevisionsverkets uppfattning att de eventuella fördelarna av motionärernas förslag för berörda företag måste vägas mot den ökade omfattningen av myndigheternas upphandlingsarbete och företagens kostnader för att utarbeta anbud. Det finns därför knappast praktiska möjligheter att underrätta samtliga företagareföreningar om aktuella anbudsförfrågningar. Utskottet avstyrker därför motionen 528.
Enligt utskottets mening bör man i stället välja den linje riksrevisionsverket föreslår. De upphandlande myndigheterna skulle då, efter samråd med företagareföreningarna, löpande utöka den krets av företag som normalt får anbudsförfrågan med någon eller några tänkbara nya leverantörer.
I motionen 690 hemställs att i anvisningarna till upphandlingskungörelsen och de kommunala upphandlingsreglementena införs en formulering av den innebörden att samhällets upphandlande organ bör försäkra sig om att den anbudsgivare som antas tillämpar avtalsenliga anställningsvillkor gentemot sin personal och i övrigt utför sin prestation enligt god branschsed.
Som utskottet redan framhållit är kravet på affärsmässighet den grundläggande principen för den statliga upphandlingen. Som motionärerna påpekar ingår enligt anvisningarna i affärsmässigheten inte enbart en bedömning av produkten utan även av leverantören. Hänsyn behöver tas till bl. a. tidigare erfarenheter av anbudsgivaren, dennes ekonomiska och tekniska resurser, hans insikt och erfarenhet liksom vederhäftighet och pålitlighet när det gäller att fullgöra sina åtaganden. Motionärernas krav kan alltså i viss mån tillgodoses inom ramen för affärsmässighetsprincipen, nämligen så tillvida som en kontroll av t. ex. om anbudsgivaren slutit kollektivavtal är nödvändig för att bedöma dennes möjligheter att fullgöra sina åtaganden.
Om myndigheterna generellt skall åläggas den typ av kontroll som motionärerna föreslår måste det anses som en begränsning av affärsmässighetsprincipens tillämpning. Sådana begränsningar skall enligt gällande riktlinjer beslutas av regeringen och inte av enskilda myndigheter. Motionärernas krav kan inte tillgodoses enbart genom en ändring av anvisningarna utan måste då föranleda en ändring av kungörelsen.
Det faktum att beslut om begränsning av affärsmässighetsprincipen inte ankommer på enskilda myndigheter utan skall hänskjutas till regeringen är ett uttryck för den bedömningen att det många gånger kan vara svårt för myndigheterna att göra dessa avvägningar. Det är utskottets mening att så är fallet även beträffande de av motionärerna framförda förslagen. Utskottet delar, i likhet med riksrevisionsverket, motionärernas uppfattning att samhället som stor beställare bör ha ett ansvar för hur branschförhållandena utvecklas på de marknader där samhället uppträder som köpare.
FiU 1976/77:1
5 Som riksrevisionsverket påpekar behöver dock detta inte innebära att ansvaret överlåts på de enskilda upphandlande myndigheterna.
Den kontroll en enskild myndighet kan göra blir naturligen av mera formell art. Exempelvis kan myndigheten försäkra sig om att kollektivavtal föreligger vid den tidpunkt då leveransavtal skall slutas. Det intressanta är emellertid vilka förhållanden som gäller under den tid arbetet pågår. Detta kan myndigheten inte påverka när ett anbud väl godtagits.
Problemet med s. k. grå arbetskraft är ett problem inom vidare sektorer av näringslivet än där offentliga myndigheter uppträder som köpare och bör enligt utskottets mening angripas i mera generella former. Utskottet vill framför allt peka på de möjligheter som skapats genom lagen om medbestämmande i arbetslivet.
I lagen finns regler (38-40 SS) sorn syftar till att förhindra att s. k. grå arbetskraft får arbeta i företagen eller att eljest arbete utförs på villkor, som innebär att lag eller avtal kringgås. Stadgandena innebär att en arbetsgivare är förhandlingsskyldig, primärt eller i vissa fall på initiativ av arbetstagarorganisation, om han överväger att låta utföra visst arbete på arbetsplatsen med arbetskraft som inte har anställning där.
Om arbetstagarorganisation efter förhandlingen bedömer att den aktuella entreprenaden eller uppdraget kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal eller eljest skulle strida mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde kan organisationen förbjuda att entreprenaden kommer till stånd.
De nämnda reglerna är tillämpliga även på det offentliga området och torde verksamt kunna bidra till att lösa de problem motionärerna avser.
Osund konkurrens på entreprenadmarknaden kan också uppkomma genom att företag inte fullgör sina skyldigheter i fråga om inbetalning av skatt och olika former av avgifter. Inom finansdepartementet har upprättats promemorian Ansvar för skatt vid entreprenad m. m. (Ds Fi 1976:4). Promemorian innefattar förslag till en lag om särskilt uppdragsgivaransvar för skatt m. m. Lagen avses äga tillämpning när rörelseidkare har lämnat uppdrag åt juridisk person eller fysisk person som inte är anställd hos rörelseidkaren att för dennes räkning utföra arbete här i landet på arbetsplats i hans rörelse.
De föreslagna reglerna innebär i första hand skyldighet för rörelseidkare som lämnar uppdrag av delta slag att utan anmaning lämna kontrolluppgift om bl. a. uppdragstagarens namn och ersättningens storlek. Fullgörs inte uppgiftsskyldigheten blir uppdragsgivaren enligt förslaget solidariskt ansvarig för skatt och arbetsgivaravgift som uppdragstagaren inte har betalat i vederbörlig ordning.
Förslagen avser rörelseidkare. Offentliga myndigheter omfattas sålunda inte. Syftet är dock bl. a. alt mera allmänt motverka osund konkurrens och bidra till en väl fungerande entreprenadmarknad. Promemorian remissbehandlas för närvarande.
FiU 1976/77:1
6 Sammanfattningsvis är det utskottets mening att de problem motionärerna tar upp bör angripas med generella metoder och inte genom att ålägga enskilda upphandlande myndigheter en kontroll av det slag motionärerna förordat.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen avslår motionen 1975/76:527,
2. att riksdagen avslår motionen 1975/76:528,
3. att riksdagen avslår motionen 1975/76:690.
Stockholm den 26 oktober 1976
På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN
Närvarande: herrar Molin (fp), Feldt (s), Kristiansson (c), af Ugglas (m), Gustafsson i Stenkyrka (c), Jansson (s). Pettersson i Malmö (s), Elmstedt (c), Gadd (s), Wachtmeister i Staffanstorp (m), Nilsson i Visby (s), herr tredje vice talmannen Eriksson (fp), herrar Rämgård (c). Karlsson i Motala (s) och Johansson i Åmål (s).
FiU 1976/77:1
7 Bilaga
Yttrande över motionerna
Riksrevisionsverket (1976-03-30)
Riksrevisionsverket (RRV) har beretts tillfälle att avge yttrande över motionen 1975/76:527 av fru Nilsson i Sunne m. fl. om översyn av principerna för anbudsgivning, motionen 1975/76:528 av herrar Rask och Andersson i Örebro om ändring i upphandlingskungörelsen och motionen 1975/76:690 av herr Sivert Andersson i Stockholm m. fl. om översyn av bestämmelserna om statlig upphandling.
1. Motion 1975/76:527 om översyn av principerna för anbudsgivning
1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppdrag att se över principerna för anbudsgivning för beställningar av för staten erforderlig materiel, framför allt i vad gäller militärpersedlar för försvarets räkning. Enligt motionärerna bör en klausul i anbudshandlingarna vara att villkoret för beställningen är att ordern måste färdigställas på fabrik inom landet. Som skäl för detta åberopar motionärerna framför allt regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska motiv.
Riktlinjer för den statliga upphandlingen har godkänts av riksdagen 1973 (prop. 1973:73, FiU 1973:27, rskr 1973:190). Gällande upphandlingskungörelse (1973:600), som utfärdats med stöd av dessa riktlinjer, medger inte statliga myndigheter att vid sin upphandling ge företräde för inhemska leverantörer. 1 de anvisningar som RRV utfärdat för tillämpningen av kungörelsen framhålls skyldigheten för upphandlande myndighet att undersöka och tillvarata den konkurrens som kan finnas mellan tänkbara leverantörer inom och utom landet. Någon begränsning till enbart svenska företag får inte ske om myndighet bedömer att bättre villkor skulle kunna uppnås genom upphandling från utlandet. I anvisningarna erinras vidare om Sveriges åtagande i EFTA att myndigheterna skall avveckla bestämmelser som ger den inhemska produktionen skydd eller som diskriminerar företag i andra medlemsländer.
Upphandlingskungörelsen jämte anvisningar är tillämplig på samtliga myndigheter utom överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). Regeringen kan dock fatta beslut om avsteg från upphandlingskungörelsens bestämmelser, t. ex. av försvarspolitiska eller arbetsmarknadspolitiska skäl. I förarbetena till kungörelsen har motiven härför närmare utvecklats. Riksdagen har 1972 godkänt riktlinjer för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. (prop. 1972:127, FöU 1972:25, rskr 1972:325). 1 enlighet härmed har regeringen 1972-12-15 bl. a. föreskrivit ett obligatoriskt samrådsförfa -
FiU 1976/77:1
rande mellan ÖEF och större upphandlande myndigheter före upphandling av textil- och konfektionsvaror samt skor när värdet av beställningen överstiger vissa belopp. Vidare har föreskrivits att ärende som bedöms vara av väsentlig betydelse från försörjningssynpunkt skall hänskjutas till regeringen för avgörande när lägre anbud föreligger från utländsk leverantör än från svensk.
I prop. 1975/76:57 med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m., vilken såvitt nu är i fråga godtagits av riksdagen (NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107), har föreslagits att, för det fall ett ärende är av väsentlig betydelse för försörjningsberedskapen, upphandlingen om möjligt skall ske inom landet. Beslut i ärendet skall då fattas av regeringen eller efter dess bestämmande av ÖEF. Till sådan upphandling skall kunna utgå särskilt stöd, bekostat med medel som ställs till ÖEF:s förfogande. Motsvarande stöd skall kunna utgå även vid andra statliga myndigheters upphandling av teko-varor och skor. Beslutsförfarandet skall då vara detsamma som för de myndigheter som nu är samrådsskyldiga. Det konstateras i propositionen att de kommunala och landstingskommunala sjukvårdshuvudmännens upphandling av beklädnadsvaror f. n. i stor utsträckning sker utomlands. För att denna upphandling i ökad utsträckning skall kunna ske inom landet och försörjningsberedskapen därigenom främjas skall statligt stöd kunna utgå för kommunal och landstingskommunal upphandling av beklädnadsvaror. Härutöver har i propositionen aktualiserats en betydande statlig upphandling för lagring i ÖEF:s regi.
Mot bakgrund av att den av motionärerna väckta frågan ingående behandlats av både upphandlingskommittén (SOU 1971:88) och försörjningsberedskapsutredningen (Ds H 1972:3) samt att riksdagen nyligen prövat hithörande frågor anser RRV att någon ny utredning f. n. inte är påkallad. Det av motionärerna berörda förhållandet att svensk leverantör skulle kunna använda sig av utländsk legotillverkning torde kunna beaktas inom ramen för de riktlinjer som nu gäller för upphandling av betydelse för försörjningsberedskapen.
2. Motion 1975/76:528 om ändring i upphandlingskungörelsen
I motionen yrkas att upphandlingskungörelsen ändras så att upphandlande myndigheter åläggs underrätta företagareföreningarna om gjorda offertförfrågningar till företagen. Enligt motionärerna har det visat sig att upphandlingskungörelsens krav på sekretess många gånger omöjliggör en aktiv insats från företagareföreningarnas sida. Den offentliga upphandlaren skulle enligt upphandlingskungörelsen inte få meddela företagareföreningen vilka företag som har erhållit offertförfrågan.
Den av motionärerna åsyftade sekretessen regleras inte i upphandlingskungörelsen utan i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar(den s. k. sekretesslagen). Upphandlingskungö -
FiU 1976/77:1
relsens bestämmelser avser att skydda anbud och anbudsgivare efter det att anbud avgetts. De möjliggör inte att anbudsförfrågningar hemlighålls.
I 34 § sekretesslagen föreskrivs däremot att "i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud” inte får utlämnas innan avtal slutits eller ärendet på annat sätt slutforts.
I detta sammanhang kan erinras om att offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén i sitt betänkande ”Lag om allmänna handlingar" (SOU 1975:22) föreslagit att motsvarigheten till det nu nämnda stadgandet i sekretesslagen skall få en något annorlunda utformning. Enligt kommitténs förslag skall handlingar som angår upphandling få hållas hemliga, om utlämnande måste antagas leda till allvarligt men för det allmänna.
Som motionärerna framhåller har frågan om de mindre och medelstora företagens möjligheter att delta i anbudsgivning vid statlig upphandling behandlats i prop. 1973:73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen. Regeringen har sedermera 1973-06-29 givit RRV i uppdrag att tillse bl. a. att branschvisa förteckningar över större upphandlande myndigheters upphandling utarbetas och tillställs företagareföreningarna.
Som ett led i utvärderingen av denna verksamhet har RRV i år i en enkät till företagareföreningarna bl. a. frågat dessa vilka ytterligare åtgärder staten skulle kunna vidta inom ramen för nu gällande principer för att underlätta för de mindre och medelstora företagen att delta i anbudsgivning vid statlig upphandling. Enkäten till företagareföreningarna har kompletterats med motsvarande förfrågningar tili några upphandlande myndigheter. RRV räknar med att kunna redovisa resultatet av denna undersökning under hösten 1976.
När det gäller en mera aktiv anbudsmedverkan från företagareföreningarnas sida bör beaktas den risk ur konkurrenssynpunkt som kan ligga i att samma företagareförening biträder flera anbudsgivande företag. Några praktiska möjligheter att underrätta samtliga företagareföreningar om aktuella anbudsförfrågningar finns knappast heller. Upphandlingsarbetet vid myndigheterna skulle sannolikt bli alltför omfattande i förhållande till de fördelar ett sådant förfaringssätt eventuellt skulle innebära för företagareföreningarna och de berörda företagen. Även företagens kostnader för att utarbeta anbud bör i detta sammanhang beaktas.
Med hänsyn till vad nu anförts avstyrker RRV att de upphandlande myndigheterna generellt åläggs en sådan skyldighet som motionärerna föreslagit. Enligt RRV:s mening synes en framkomlig väg i stället vara att inköpande myndigheter efter samråd med företagareföreningarna löpande utökar den krets av företag som normalt får anbudsförfrågan med någon eller några tänkbara nya leverantörer.
FiU 1976/77:1
3. Motion 1975/76:690 om översyn av bestämmelserna om statlig upphandling I
motionen yrkas att i anvisningarna till upphandlingskungörelsen och de kommunala upphandlingsreglementena införs en formulering av den innebörden att samhällets upphandlande organ bör försäkra sig om att den anbudsgivare som antas tillämpar avtalsenliga anställningsvillkor gentemot sin personal och i övrigt utför sin prestation enligt god branschsed. Motivet för att införa en sådan bestämmelse skulle enligt motionärerna vara att samhället har ett intresse av att söka förhindra osund konkurrens, ett ansvar för hur branschförhållandena utvecklas och ett direkt ekonomiskt intresse av en väl fungerande entreprenadmarknad.
Enligt 15 § upphandlingskungörelsen skall det anbud antas som med beaktande av samtliga affärsmässigt betingade omständigheter är att anse som förmånligast. I anvisningarna sägs att det förutom en bedömning av pris, kvalitet och prestanda även kan ingå i affärsmässigheten att hänsyn behöver tas till en mångfald andra faktorer, bl. a. tidigare erfarenheter av anbudsgivaren, dennes ekonomiska och tekniska resurser, hans insikt och erfarenhet liksom hans vederhäftighet och pålitlighet när det gäller att fullgöra sina åtaganden. Som motionärerna påpekar ingår således i affärsmässigheten inte enbart en bedömning av produkten utan även av leverantören i nämnda avseenden.
Den av motionärerna väckta frågan pekar endast på en del av de begränsningar som kan finnas för affärsmässighetsprincipens tillämpning. Som exempel på att affärsmässigheten kan komma i konflikt med andra väsentliga samhällspolitiska mål nämns i prop. 1973:73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen bl. a. försvars-, sysselsättnings- och försörjningsberedskapsskäl. I propositionen framhålls att det finns skäl att lägga vidare bedömningar på ett upphandlingsärende än vad en strikt tillämpning av affärsmässigheten tillåter. Sådana bedömningar skall emellertid ankomma på regeringen och inte på de upphandlande myndigheterna. De upphandlande myndigheterna bör därför underställa regeringen sådana upphandlingsärenden där affärsmässigheten kan behöva vägas mot andra hänsyn.
RRV kan instämma i vad motionärerna anför, att samhället som stor beställare bör ha ett ansvar för hur branschförhållandena utvecklas på de marknader där samhället uppträder som köpare. Detta behöver dock inte innebära att ansvarsfrågan överlåts till den enskilda upphandlande myndigheten.
Motionärerna har begärt att anvisningarna till upphandlingskungörelsen och de kommunala upphandlingsreglementena skall ändras i enlighet med förslaget i motionen. Enbart en ändring av anvisningarna förutsätter emellertid att den i själva kungörelsen och reglementena fastlagda principen om affärsmässighet fortfarande skall ha övergripande giltighet.
I vissa fall kan det vara förenligt med affärsmässigheten att inte anta
FiU 1976/77:1
ett anbud från en leverantör som inte tillämpar avtalsenliga anställningsvillkor eller fullgör sina sociala skyldigheter. Den upphandlande myndigheten kan t. ex. bedöma att leverantören kan råka i svårigheter som gör att han inte kan fullgöra sina åtaganden gentemot myndigheten eller att antagandet av ett sådant anbud leder till branschförhållanden som på sikt återverkar negativt på myndigheternas upphandlingar genom försämrade konkurrensförhållanden. En sådan bedömning kan delvis sägas ligga inom ramen för de nuvarande anvisningarnas hänvisning till leverantörens vederhäftighet och pålitlighet.
En generell kontroll av det slag som motionärerna förespråkar kan däremot enligt RRV:s mening inte inrymmas i affärsmässighetsbegreppet. Något stöd för en sådan tolkning av begreppet finns inte heller i förarbetena till den nu gällande upphandlingskungörelsen. Om riksdagen skulle uttala sig för en sådan kontrollfunktion för de upphandlande myndigheterna i enlighet med motionärernas intentioner, bör detta därför komma till uttryck i ett förslag till ändring av själva upphandlingskungörelsen och inte endast av anvisningarna till denna.
Motionärerna har även yrkat att anvisningarna till de kommunala upphand 1 i ngsreglementena ändras i enlighet med de av motionärerna anförda synpunkterna. Den nuvarande överensstämmelsen mellan den statliga upphandlingskungörelsen och de kommunala upphandlingsreglementena är resultat av en frivillig överenskommelse mellan upphandlingskommittén, RRV, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. I enlighet med överenskommelsen har Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet utfärdat en rekommendation till landsting och primärkommuner att anta ett förslag till upphandlingsreglemente i nära överensstämmelse med den statliga upphandlingskungörelsen. Det står dock kommuner och landsting fritt att själva besluta om antagande av upphandlingsreglemente. Skulle riksdagen fatta beslut i enlighet med motionärernas yrkande i detta avseende, fordrar genomförandet enligt RRV:s mening antingen lagstiftning eller att en överenskommelse träffas med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet om utfärdandet av rekommendationer i enlighet med motionärernas yrkanden.
Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektörens ställföreträdare, avdelningschefen Gustafsson i närvaro av revisionsdirektören Wettergren, avdelningsdirektören Eriksson samt byrådirektören Bergkvist, föredragande.
Åke Gustafsson
Arne Bergkvist