Med anledning av motioner om stålindustrin

NU 1976/77: 42

Näringsutskottets betänkande 1976/77:42

med anledning av motioner om stålindustrin

Ärendet

I detta betänkande behandlas fem motioner med yrkanden om

bl. a.

samordnat åtgärdsprogram för strukturrationalisering av stålindustrin,

åtgärder för att bibehålla sysselsättningen i Bergslagen,

riktlinjer för en ny stålpolitik,

nationalisering av gruvindustrin och stålindustrin,

forskning och utvecklingsarbete inom stålindustrin.

Motionerna redovisas nedan.

Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats av statssekreterare Gunnar Söder, industridepartementet, avdelningsdirektör Paul Forsgren, styrelsen för teknisk utveckling (STU), direktör Erik Höök, Jernkontoret, och ombudsman Lennart Lindgren, Svenska metallindustriarbetareförbundet.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas är följande:

1976/77:158 av herr Feldt m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam undersökning om alternativa etableringsmöjligheter på orter som drabbas av nedläggningar inom stålindustrin,

1976/77:529 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att hela järn- och stålindustrin nationaliseras,

2. att hela gruvindustrin nationaliseras,

3. att ett program för högt driven förädling (manufaktur, verkstadsindustri etc.) läggs upp och en plan för framtida lokalisering av förädlingsindustrier till hotade och drabbade orter i Bergslagen,

4. att AP-fondsmedel ställs till förfogande för investeringar i förädlingsindustrier i Bergslagen,

5. att företag inom gruv- och stålindustrin i Bergslagen inte får minska antalet sysselsatta eller vidta permitteringar och att de åläggs att under en övergångsperiod svara för sysselsättningsmöjligheter.

I Riksdagen 1976/77. 17 sami. Nr 42

NU 1976/77:42

1976/77:532 av herrar Svanberg (s) och Wååg (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär

1. en skyndsam inventering av tänkbara forsknings- och utvecklingsprojekt inom stålhanteringen,

2. att dessa projekt omgående, lämpligen genom STU, ges stöd så att de kan komma till utförande i den ordning de kan främja svensk stålindustris konkurrenskraft och därmed möjlighet att vinna nya marknader,

1976/77:880 av herr Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen uttalar sig för en ny stålpolitik som innebär

1. att hela gruv- och stålsektorn nationaliseras och att ett program för dess nyorientering görs upp av representanter för staten och de arbetande,

2. att högre förädling blir huvudmålet för framtida investeringar och att ett långtidsprogram härför utarbetas, till vars grund läggs analyser av olika befintliga och nya slutprodukters framtida marknadsförhållanden,

3. att Stålverk 80 genomförs i ny gestalt, där ämnen occh valsade produkter kombineras med högre förädling så att högsta möjliga sysselsättning och en strukturmässigt bättre inriktning uppnås och industrispridning underlättas.

4. att inga företagsnedläggningar sker, innan motsvarande sysselsättning tillförs hotade orter och regioner, samt att ett program utarbetas för att regionalt fördela nya förädlingsindustrier,

5. att utflyttningen av verkstadsindustri ur landet stoppas,

6. att åtgärder vidtas för att dämpa krisen vid varven - en viktig del av den inre avsättningsmarknaden - med starkare nyinriktning på specialfartyg, godsöverföring till sjöfarten ökas samt att kontakter etableras med länder som har underkapacitet i sina flottor,

1976/77:1327 av herr Palme m. fl. (s), såvitt gäller hemställan (3) att riksdagen hos regeringen begär ett samordnat åtgärdsprogram för den svenska stålindustrins strukturrationalisering.

Den sistnämnda motionen behandlas i övrigt i näringsutskottets betänkanden 1976/77:27, 1976/77:30, 1976/77:35 och 1976/77:43.

Motivering

1 motionen 1976/77:1327 hävdas att de privata stålföretagen i Sverige under många år har försummat att vidta tillräckliga åtgärder för att möta framtiden och en hårdnande utländsk konkurrens. De har inte samarbetat med varandra för att få en vettig arbetsfördelning inom branschen, säger motionärerna. Genomgripande omställningar i stålindustrin är nu erforderliga. De orter där stålindustrins omfattning minskas måste då få annan sysselsättning som ersätter bortfallet av arbetsplatser. De privata kapitalintressena kan inte ensamma klara detta, uttalar motionärerna. Samhället måste leda omställningsprocessen och de fackliga organisationerna få stort

NU 1976/77:42

inflytande. De förändringar som har föreslagits från vissa företags sida inger enligt motionärerna oro för framtiden, om de inte kan fogas in i en samlad plan. Motionärerna kräver att arbetet på en samlad plan för hela stålindustrin fullföljs. Planen måste innebära en klok arbetsfördelning mellan de svenska stålföretagen och medföra omfattande investeringar. Staten måste i ökad utsträckning engagera sig i stålindustrin och även på annat sätt medverka till att trygga finansieringen. Utbyggnaden vid Norrbottens Järnverk i Luleå måste fullföljas.

En fortsatt strukturomvandling är nödvändig inom näringslivet, sägs i motionen 1976/77:158, men den måste styras av en aktiv, statlig näringspolitik så att omställningarna kan ske i socialt acceptabla former. 1 fråga om stålindustrin i Bergslagen kräver motionärerna en samlad bedömning, som inte låter omställningarna ske i snabbare takt än att nya arbetstillfällen hinner skapas på de drabbade orterna. De uttalar att berörda fackförbund och kommuner med stålindustri bör vara representerade när utredningar om nyetablering av industri genomförs.

Den nya stålpolitik som skisseras i motionen 1976/77:880 syftar till att föra stålindustrin ut ur den kris där den f. n. befinner sig. Ett ogynnsamt inslag i den svenska gruv- och stålindustrins utgångsläge är, säger motionärerna, rovdriften på malm och en stark inriktning på malmexport. Utom företags- och ortsstrukturen nämns vidare makt och styrning som ett huvudproblem för stålindustrin. Statsindustrierna har, hävdar motionärerna, underordnats det svenska och utländska privatkapitalets önskningar. Detta har hindrat en struktur- och sysselsättningspolitik i de arbetandes intresse. Den stålpolitik som har drivits av regeringen - både före och efter regeringsskiftet 1976 - präglas enligt motionärerna av passivitet. Utvecklingen av projekten Stålverk 80 och Baltic Steel anges som belägg för detta. Motionärerna slår fast att en ny, framtidsbetonad stålpolitik måste bygga på erkännande av att stålkapitalets och de arbetandes intresse är fundamentalt olika. Den måste ledas av sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska mål. Endast en allmänt höjd förädlingsgrad erbjuder en väg ut ur krisen. Motionärernas princip är att tillverkningen av ämnen och valsade produkter i första hand skall dimensioneras efter vad som erfordras för vidareförädlingen. Endast i andra hand, i den mån det krävs av handelspolitiska skäl eller för att tillvarata storleksfördelar, bör produktionen inriktas på export.

Bergslagen drabbas hårt av den konjunkturkris och de strukturproblem som stålindustrin står inför, framhålls i motionen 1976/77:529. Motionärerna menar att storfinansen utnyttjar situationen till rationaliseringar som arbetarna får betala genom färre sysselsättningstillfällen och sämre arbetsförhållanden. De nämner en rad orter som hotas av att stålindustriföretag skär ned sin produktion. Det naturliga vore, menar motionärerna, att annan verksamhet kom till dessa orter innan nedläggningar eller inskränkningar vidtogs. Högre förädling ger mindre konjunkturkänslighet och tryggare ex -

NU 1976/77:42

port, anför de, och ger dessutom fler arbetstillfällen som lättare kan decentraliseras.

De krav på ökade forsknings- och utvecklingsinsatser som framställs i motionen 1976/77:532 motiveras med hänvisning till outnyttjade resurser. De anstalter som finns för metallurgisk forskning är dimensionerade för ytterligare uppgifter, säger motionärerna. Till följd av den låga sysselsättningen inom järnhanteringen torde vidare finnas tekniker som är eller kan göras lediga för arbete med utvecklingsprojekt - även sådana projekt som kanske inte omedelbart blir lönsamma.

Handelsstålsindustrin

Handelsstålsutredningen, ledd av direktör Lars Nabseth, har i april 1977 avlämnat betänkandet (SOU 1977:15) Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. En rad specialundersökningar har publicerats i en bilagedel (SOU 1977:16). Följande uppgifter är hämtade ur det förstnämnda betänkandet.

De olika typer av stål som tillverkas brukar föras samman i två huvudgrupper, handelsstål och specialstål, som skiljer sig åt bl. a. i fråga om kemisk sammansättning, produktionsteknik, bearbetningsgrad, marknadsförhållanden och priser. Som handelsstål räknas stål med låg kolhalt och ingen eller obetydlig halt av legeringsämnen. Handelsstål karakteriseras vidare av att det ofta massproduceras i stora verk. 1 Sverige finns dock flera små handelsstålverk. Typiska produkter är armeringsstång, grovplåt, tunnplåt, profiler, balk och räls. Det går emellertid inte att dra en skarp gräns mellan handelsstål och specialstål. 1 statistiska redovisningar betecknas som handelsstål olegerat stål vars kolhalt ej överstiger 0,6 96.

De svenska stålverken är i allmänhet inriktade på antingen handelsstål eller specialstål, men i en del fall produceras båda typerna. Till handelsstålverk räknas av utredningen de stålverk där handelsstål svarar för huvuddelen av salutillverkningsvärdet. År 1976 hörde tio företag med sammanlagt elva anläggningar till den kategorin. Några grundläggande uppgifter om de svenska handelsstål verken finns i följande tabell.

De svenska handelsstålverken

Råståls kapacitet 1977,

1 000 ton

Antal

anställda

1975/76

Omsättning 1975, milj. kr.

Domnarvets Jernverk Norrbottens Järnverk (NJA) Gränges Oxelösunds Järnverk Övriga

1 150

1 700 1 200 950

6 145 4 985 3 750 3 885

1 300 968 993 1 086

Summa

5 000 18 765 4 347

NU 1976/77:42

5 De verk som avses under ”Övriga” är Boxholms AB (med anläggningar i Boxholm och Horndal), Gullspångs Elektrokemiska AB, Hallstahammars AB, Halmstads Järnverks AB, Kockums Jernverk, Smedjebackens Valsverk AB och AB Qvarnshammars Jernbruk. Störst av dessa är Smedjebacken och Halmstad, med en råstålskapacitet av 300 resp. 280 tusen ton och vartdera med ca 1 100 anställda.

Handelsstålverken är antingen självständiga företag eller enheter i koncerner med mer eller mindre vittförgrenad verksamhet.

Domnarvet, NJA och Oxelösund är de enda malmbaserade handelsstålverken. De övriga är skrotbaserade. Vissa verk är starkt specialiserade på några få produkter, medan andra, framför allt Domnarvet och NJA, täcker ett brett sortiment. Oxelösunds Järnverk är specialiserat på en produkt, grovplåt som används dels inom varvsindustrin, dels inom verkstadsindustrin. En rad produktbyten och nedläggningar av tillverkning har ägt rum under senare år. Det handelsfärdiga stålet levereras från järnverket i form av plåt, band, stång, balk m. m. Dessa produkter används nästan uteslutande för vidareförädling inom andra delar av näringslivet.

1 vissa kommuner - Oxelösund, Luleå och Boxholm - svarade handelsstålverken år 1974 för en mycket stor del, över 65 96, av industrisysselsättningen. Kommuner med specialstålverk är emellertid i allmänhet mer ensidigt inriktade på stålindustri än kommuner med handelsstålverk.

Omfattningen av handelsstålsindustrins produktion påverkar direkt sysselsättningen inom de svenska järnmalmsgruvorna. Detta gäller särskilt de mellansvenska gruvorna. Antalet anställda vid dessa uppgick vid årsskiftet 1975-1976 till sammanlagt 2 900. Därav sysselsattes ca 1 800 i gruvor som huvudsakligen levererade malm till de malmbaserade handelsstålverken i Mellansverige, dvs. Domnarvet och Oxelösund.

Den totala råstålsproduktionen i Sverige har sedan år 1960 visat en successivt avtagande ökningstakt. För produktionen av handelsstål var ökningstalet i genomsnitt per år 1,4 96 under perioden 1970-1974 mot 8,1 96 under åren 1960-1965. Exportens andel av leveranserna av handelsfärdigt handelsstål uppgick under åren 1968-1971 till i genomsnitt 30 96. Under åren 1972-1975 var motsvarande andel 37 96. År 1975 svarade handelsstålsexporten i värde för 1,7 96 av Sveriges totala export.

Importandelen på den svenska marknaden för handelsstål har ökat från 36 96 år 1968 till drygt 50 96 år 1975. Importandelen varierar kraftigt mellan olika produktgrupper. Priserna på den svenska marknaden påverkas i hög grad av priserna på de internationella stålmarknaderna. De svenska verken måste vid leveranser såväl inom landet som till den gemensamma marknaden tillämpa de regler för prissättning som fastställs av den europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA).

Den svenska stålindustrin har, konstaterar handelsstålsutredningen, sedan 1960-talet haft en trendmässigt försämrad lönsamhet. I synnerhet de senaste fem åren har inneburit en stark försämring av räntabiliteten och soliditeten.

1* Riksdagen 1976/77. 17 sami. Nr 42

NU 1976/77:42

6 Det är i första hand de större verken som fått ett försämrat resultat.

Bakom lönsamhetsförsämringen ligger en hårdnande importkonkurrens och minskad konkurrenskraft för den svenska stålindustrin. Sveriges situation är emellertid inte olik den som gäller för Västeuropa i övrigt. De västeuropeiska stålföretagen har att möta import från nya stålproducerande länder, främst Japan, där en stark utbyggnad av stålindustrin ägt rum. Den nya stålindustrin har fördelar gentemot de gamla producentländernas industri dels genom ny utrustning som till fullo kan utnyttja stordriftsekonomin vid ståltillverkning, dels genom lägre kostnader, främst i fråga om arbetskraft.

För svensk och övrig västeuropeisk handelsstålsindustri kommer därmed avsättningsområdet i framtiden att i huvudsak vara hemmamarknaden. Stålförbrukningen i de industrialiserade länderna ökar emellertid i långsam takt, vilket begränsar branschens expansionsmöjligheter. För Sveriges del antas efterfrågan på stål öka med ca 2 % om året fram till mitten av 1980-talet. De svenska ståltillverkarna har inte lyckats behålla sina hemmamarknadsandelar. Eftersom stålpriserna är internationellt bestämda, har de svenska stålverken begränsade möjligheter att genom höjda priser kompensera sig för kostnadsökningar. Lönsamheten kan alltså ökas endast genom-att produktiviteten höjs.

Med utgångspunkt i prognoser för den svenska stålförbrukningens tillväxt fram till mitten av 1980-talet har utredningen beräknat den möjliga handelsstålsproduktionen i Sverige under olika antaganden. Avsättningen antas ske huvudsakligen på den svenska marknaden, och export väntas förekomma endast för speciella produkter.

Två produktionsalternativ har utarbetats för 1985, ett maximialternativ och ett minimialternativ. Den verkliga produktionsvolymen i framtiden kan väntas hamna någonstans mellan dessa två alternativ. Båda alternativen innebär en större produktion än i dag och en lägre importandel.

I maximialternativet antas att Sveriges relativa kostnadsläge gentemot utlandet har förbättrats med ca 20 %. Detta ger en bättre konkurrensförmåga på hemmamarknaden och vissa möjligheter till export, bl. a. av fartygsmaterial. Produktionen av handelsfärdigt handelsstål beräknas enligt detta alternativ öka med 4,0 % om året mellan 1975 och 1985.

I minimialternativet, där ingen förändring av kostnadsläget i förhållande till omvärlden sker, blir motsvarande produktionsökning 2,0 % per år. Den viktigaste orsaken till den lägre ökningstakten är att den nuvarande exportandelen inte kan behållas. Importandelen minskar emellertid också i förhållande till dagsläget.

Utredningens förslag till strukturförändringar är uppdelade på dels valsverksledet, dels råstålsledet. Den totala produktionen av handelsfärdigt stål har fördelats mellan de olika valsverken efter vissa kriterier. Till dessa hör valsverkens tekniska standard och deras lämplighet för valsning av olika produkter. Vidare har eftersträvats fullt kapacitetsutnyttjande i de produ -

NU 1976/77:42

cerande verken och en hög grad av produktspecialisering. Härigenom kommer vissa valsverk att behöva byggas ut och omodern kapacitet att läggas ned.

Råstålstillverkningen svarar för ca 70 % av kostnaderna för färdiga stålprodukter, och de största möjligheterna till rationalisering finns i detta led. I förslagen till råstålsförsörjning i framtiden har eftersträvats att utnyttja stordriftsfördelarna i den malmbaserade metallurgin. Den skrotbaserade ståltillverkningen har dimensionerats efter den beräknade tillgången på svenskt skrot.

Maximi- och minimialternativen innebär bl. a. följande.

I båda alternativen förutsätts att platta produkter produceras enbart i Oxelösund och Domnarvet. Oxelösund är den enda tillverkaren av grovplåt och Domnarvet den enda tillverkaren av varmvalsade band och kallsvetsad plåt.

Stångstål i grova dimensioner tillverkas i båda alternativen enbart i NJA. Stångstål i medium- och fmverksdimensioner tillverkas i maximialternativet vid sex järnverk, som föreslås specialisera sig på olika produkter.

Vad gäller råstålstillverkningen kommer i båda alternativen malmbaserat stål att tillverkas enbart i NJA och Oxelösund. Skrotbaserat elektrostål tillverkas vid sex verk. Maximialternativet innebär att råjärnskapaciteten byggs ut i Oxelösund från 1,2 till 1,8 milj. ton.

I båda alternativen förutsätts att grov- och mediumverken för stångstål i Domnarvet läggs ned. Detsamma gäller finvalsverken i NJA och Horndal. I minimialternativet finns heller inte utrymme för Hallstahammars valsverk. Ett nytt finvalsverk i Boxholm och ett nytt mediumvalsverk i Hällefors tas i drift under 1977.

I fråga om råstålstillverkningen innebär förslagen att den malmbaserade metallurgin i Domnarvet läggs ned i både maximi- och minimialternativet. Likaså upphör tillverkningen av martinstål i Boxholm, Hallstahammar och Horndal. I minimialternativet ställs även martinugnarna i Hällefors och Smedjebacken av.

De sammanlagda investeringarna i maximialternativet som en följd av de föreslagna strukturåtgärderna beräknas uppgå till 1,8 miljarder kr. I minimialternativet är motsvarande belopp 800 milj. kr. Dessa investeringsbelopp innefattar emellertid inte det totala behovet av investeringar inom handelsstålsindustrin fram till mitten av 1980-talet.

Utredningen förordar statligt stöd till investeringar i forskning rörande smältreduktionsprocesser, ca 200 milj. kr.

Ett genomförande av strukturförändringarna skulle få omfattande återverkningar på sysselsättningen inom branschen. 1 maximialternativet beräknas den totala sysselsättningen uppgå till ca 15 000 personer vid mitten av 1980-talet, dvs. en minskning med 3 800 i förhållande till 1975/76. Härav är emellertid en minskning med 1 500 personer en följd av redan beslutade rationaliseringar i NJA och Domnarvet och alltså inte en effekt av utred -

NU 1976/77:42

ningens förslag. I minimialternativet beräknas det totala antalet anställda uppgå till ca 14 300, vilket innebär en minskning med 4 500 i förhållande till läget 1975/76. De föreslagna strukturförändringarna får också återverkningar på gruvindustrin i Mellansverige.

Lönsamheten i handelsstålsbranschen beräknas bli avsevärt förbättrad genom de strukturförändringar som föreslås. Produktivitetsökningen blir i båda alternativen betydande, särskilt i maximialternativet. År 1975 producerades 213 ton råstål per anställd i branschen som helhet. I maximialternativet 1985 blir motsvarande tal 311 och i minimialternativet 267.

Med tanke på de stordriftsfördelar som finns vid ståltillverkning skulle, säger utredningen, en ytterligare koncentration kunna övervägas, framför allt i råstålsledet. Ett enda stort stålverk skulle kunna ersätta de tre nuvarande malmbaserade verken. En sådan strukturförändring skulle emellertid kräva mycket stora investeringsbelopp. Enligt utredningens kalkyler skulle det inte vara ekonomiskt motiverat att genomföra ett dylikt projekt.

Specialstålsindustrin

En snabbanalys av specialstålsindustrin har i mars 1977 redovisats av fil. dr Tony Hagström i betänkandet (Ds I 1977:3) 1977 års specialstålutredning, Del I. (Del II och Del III är sekretessbelagda.) Utredningsuppdraget gavs av industriministern i november 1976.

Utredningsarbetet har inriktats på att beskriva specialstålsindustrins aktuella läge och redogöra för de väsentligaste problem som denna industri står inför. Vidare redovisas pågående undersökningar hos företagen om samarbete och pekas på strukturförändringar inom branschen som förefaller vara värda en närmare analys. Däremot läggs inte fram direkta konkreta förslag till lösningar av företagens problem. Sådana lösningar kan, säger utredningsmannen, endast framkomma efter förhandlingar mellan berörda företag, fackliga organisationer samt i vissa fall ev. regeringen. Ett väsentligt syfte med utredningen har ansetts vara att göra en opartisk bedömning av berörda företags situation, som kan bidra till att branschen finner ändamålsenliga strukturlösningar. Branschens situation har ansetts motivera mer företagsspecifika bedömningar än vad som är vanligt i branschutredningar.

Följande uppgifter är hämtade ur utredningens betänkande.

Som specialstål räknas i princip allt annat stål än handelsstål enligt definitionen i föregående avsnitt. En indelningsgrund för specialstålet är efter typ av legering. Stora grupper är olegerat kolrikt stål, rostfritt stål (med minst 12 % krom), verktygsstål och snabbstål. Det handelsfärdiga specialstålet delas liksom handelsstålet in i kategorier beroende på produktens form. Hos flera företag som tillverkar specialstål finns också stålgjuterier.

I genomsnitt är försäljningspriset per ton mellan tre och fyra gånger högre för specialstål än för handelsstål. Differenserna mellan olika produktkate -

NU 1976/77:42

gorier är emellertid stora. Huvuddelen av prisskillnaderna förklaras av skillnader i förädlingsvärde. Skillnaderna i kostnader för insatsvaror är också en betydelsefull faktor.

Som specialstålverk klassificeras vanligen verk vars produktionsvolym till mer än 25 96 utgörs av specialstål. Utredningen har utgått från den huvudsakliga inriktningen av resp. företags stålrörelse. Samtliga specialstålverk enligt den nyss angivna definitionen ingår och dessutom ett par verk vilka annars klassificeras som handelsstålverk. Utredningen behandlar sålunda följande åtta företag med angivna 24 produktionsställen:

Avesta Jernverks AB (Avesta, Björneborg),

AB Bofors (Karlskoga, Åkers Styckebruk),

Fagersta AB (Fagersta, Långhyttan, Forsbacka, Vikmanshyttan, Österby), Gränges Nyby AB (Nybybruk),

Sandvik AB (Sandviken, Guldsmedshyttan),

SKF Stål (Hofors, Hällefors, Bångbro),

Surahammars Bruks AB (Surahammar, Spännarhyttan, Kohlswa), Uddeholms AB (Hagfors, Degerfors, Munkfors, Storfors, Söderfors, Blombacka).

Dessa företag svarar för i det närmaste hela den svenska specialstålsproduktionen.

Avesta är ett helägt dotterbolag till Rederi AB Nordstjernan. Björneborgs Jernverk är ett helägt dotterbolag till Avesta. I AB Bofors utgör stålrörelsen en särskild resultatenhet inom koncernen. Gränges Nyby är ett helägt dotterbolag till Gränges AB. SKF Stål utgör en division inom AB Svenska Kullagerfabriken. Surahammars Bruks AB och Kohlswa Jernverks AB ingår i ASEA-koncernen. I Uddeholms AB är stålsektorn den största sektorn inom koncernen och svarar för ca 60 96 av koncernens omsättning.

De åtta specialstålsföretagen sysselsatte inom stålrörelsen vid utgången av år 1976 totalt ca 36 000 personer i Sverige. Specialstålsindustrin svarar för något över 3 % av landets totala industrisysselsättning. Specialstålsindustrin har ca 7 500 anställda utomlands.

Specialstålsindustrin finns i sju län. Gävleborgs län och Örebro län är mest beroende av specialstålsindustrin vad gäller den totala sysselsättningen. Ser man enbart på industrisysselsättningen finns hela 24 96 av denna i Gävleborgs län inom specialstålsindustrin. I nio kommuner (Fagersta, Sandviken, Hofors, Hällefors, Surahammar, Hagfors, Degerfors, Munkfors och Storfors) svarar branschen för över 30 96 av den totala sysselsättningen. 1 elva kommuner (de nio nämnda samt Avesta och Hedemora) svarar den för mer än hälften av kommunens industrisysselsättning.

Specialstålverkens förädlingsvärde uppgick år 1974 till ca 2,5 miljarder kr., vilket motsvarade 3 96 av det samlade förädlingsvärdet inom svensk industri. Specialstålets andel av den totala stålproduktionen i Sverige är knappt 30 96, mätt i råstålsledet. I handelsfärdigt skick är andelen något mindre - knappt 25 96 - på grund av det lägre utbytet i bearbetningsleden.

NU 1976/77:42

10 Av stålindustrins totala leveransvärde är dock specialstålets andel betydligt högre, drygt 50 %. Volymmässigt har andelen specialstål varit relativt stabil under senare decennier.

Vid en internationell jämförelse är den svenska specialstålandelen mycket hög. Få länder har en andel som uppgår till hälften av den svenska. Detta betyder dock inte att svensk specialstålsindustri annat än för vissa mindre produktgrupper har en dominerande ställning på världsmarknaden.

Specialstålverken har också en omfattande produktion av handelsstål, som dock har minskat i snabb takt under senare år. De svarade år 1974 för ca 10 % av landets totala handelsstålsproduktion.

Specialstålsbranschen är starkt konjunkturkänslig. Totalt minskade produktionen 1974-1976 med 18 %. En inte obetydlig del av produktionen har fått läggas i lager.

Specialstålverken har sinsemellan mycket varierande produktionsutrustning. I produktionsledet fram t. o. m. råstål finns dels verk med masugnar, som utgår från malm som råvara, dels verk med elektro- och/eller martinugnar. Här är utgångsmaterialet skrot eller tackjärn. Specialstålföretagens råstålskapacitet uppgår till sammanlagt 2 350 tusen ton.

Den svenska specialstålsindustrin är starkt exportinriktad. Exporten av specialstålsprodukter motsvarar ca två tredjedelar av specialstålsindustrins produktion mätt i volym. Mätt i värde är andelen ca 75 %. En del av exporten är leveranser av halvfabrikat till utländska dotterbolag, vilka i sin tur vidarebearbetar materialet i t. ex. kallvalsverk, tråddragerier, bergborrfabriker och kullagerfabriker. Av den svenska specialstålsexporten avsätts ca 60 % i Västeuropa mätt i såväl volym som värde. Andra stora importländer finns i Nord- och Sydamerika samt Östeuropa.

Den svenska specialstålsindustrin är också i växande utsträckning utsatt för importkonkurrens. Importen har ökat mycket snabbt sedan slutet av 1960-talet och svarar i dag för ca en tredjedel av tillförseln till den svenska marknaden. Importen kommer framför allt från det övriga Västeuropa - främst Västtyskland - och sedan år 1970 från Japan. Importen från Japan avser till största delen rostfritt stål.

Investeringsvolymen mätt i fasta priser har, bortsett från en sänkning år 1974, legat på ungefär oförändrad nivå under 1970-talet. De olika specialstål sföretagen uppvisar dock stora skillnader sinsemellan i fråga om investeringsintensitet. Utredningen har inte försökt värdera om investeringarna är tillräckliga för att företagen framgångsrikt skall kunna möta den allt hårdare internationella konkurrensen. Den i ett längre tidsperspektiv svaga investeringsutvecklingen kan dock enligt utredningsmannen inte undgå att inge oro. Den genomsnittliga avkastningen på totalt kapital under perioden 1971-1975 uppgick till 3,3%, dvs. ungefär en tredjedel av dagens utlåningsränta inom bankväsendet. Detta är ett lägre tal än för de privata handelsstål verken under samma period. När specialstålrörelsen ingår i ett större företag uppvisar den klart lägre genomsnittlig avkastning än företaget i sin

NU 1976/77:42

helhet. Skillnaderna mellan specialstålsföretagen inbördes under perioden är betydande. Med undantag för möjligen ett eller två företag understiger dock avkastningen på totalt kapital den genomsnittliga avkastningen inom svensk industri.

Vid en bedömning av den svenska specialstålsindustrins komparativa föroch nackdelar jämfört med utländska konkurrenter måste, säger utredningsmannen, arbetskraftens kunnande och yrkesskicklighet tillmätas en viktig roll. Betydelsen av detta slags kunnande har dock minskat påtagligt under efterkrigstiden genom ökad mekanisering, processtyrning, datorisering och stordrift. Den japanska industrins framgångar på världsmarknaden under senare år beträffande rostfria platta produkter är ett exempel på detta. Kunnandets betydelse inom ståltillverkning blir i allt högre grad en fråga om forskning och utveckling. Traditionellt har Sverige en stark ställning beträffande forskning och utveckling (FoU) på stålområdet, särskilt vad gäller metallurgi. Relativt sett gör svensk stålindustri betydande insatser på FoUområdet. Svensk specialstålsindustri har en viss konkurrensfördel genom sitt kunnande. Denna fördel hänför sig dock inte till hela produktionen. Merparten av produktionen är standardbetonad, där pris och leveranssäkerhet är avgörande för konkurrensförmågan.

Den integration med annan tillverkning, särskilt verkstadsindustrien, som enligt en spridd uppfattning ger tekniska och marknadsmässiga fördelar är enligt utredningen i realiteten relativt begränsad och i flera företag snarast stadd i minskning. Den bedöms dock ha positivt värde.

Sammanfattningsvis finnér utredningen att svensk specialstålsindustri har vissa konkurrensfördelar av grundläggande natur, vilka dock tenderar att minska i betydelse. På ett mycket stort produktområde har denna typ av konkurrensfördelar helt eliminerats, nämligen gentemot främst Japan i fråga om produktion av rostfria, platta produkter i enklare kvaliteter. Genom införande av tillverkning i tidigare okänd stor skala av dessa produkter har den japanska stålindustrin inom loppet av några år helt förändrat konkurrensbetingelserna.

Ser man på den långsiktiga utvecklingen och utgår från att Sverige även framgent kommer att vara ett höglöneland inom de ramar som sätts av vårt allmänna internationella ekonomiska beroende, finns det enligt utredningen inte anledning att påstå att svensk specialstålsindustri saknar möjligheter att hävda sig i den internationella konkurrensen. För att göra detta krävs dock inom åtminstone vissa avsnitt kraftiga förändringar i fråga om struktur samt marknads- och produktinriktning. Även med sådana förändringar är det dock osannolikt att specialstålsindustrin under de närmaste åren kan uppnå en lönsamhet som är i nivå med genomsnittet för svensk industri.

Allt fler utländska företag tar upp tillverkning av produkter med de lägre kvalitetskraven, med åtföljande prispress. Detta tvingar, säger utredningen, de svenska företagen att successivt "uppgradera” sina produkter kvalitets -

NU 1976/77:42

mässigt och samtidigt behålla eller öka den totala produktionsvolymen. Detta ställer krav på kontinuerliga insatser beträffande forskning och utvecklingsarbete, särskilt inom metallurgin och processtekniken.

Utredningen drar slutsatsen att de svenska specialstålsföretagen för att överleva måste satsa både på specialprodukter med begränsad volym och på kvalificerade standardprodukter i stora volymer. En annan slutsats är att de senare produkternas tillverkning är förenad med stordriftsfördelar, som tvingar fram betydande omstruktureringar och ökad koncentration inom den svenska specialstålsindustrin.

En stor del av betänkandet ägnas åt en genomgång, produktgrupp efter produktgrupp, av efterfråge- och utbudsförhållanden, produktionsförutsättningar och möjligheter till strukturrationalisering genom produktbyte, nedläggning av tillverkning etc. Så framförs exempelvis tanken att Avestas, Fagerstas och Nybys rostfria verksamhet skulle sammanföras i ett företag. Det ankommer på resp. företags ägare och ledning samt de fackliga organisationerna att pröva de reella möjligheterna att åstadkomma en sådan lösning, anför utredningen i detta sammanhang. Det kan inte uteslutas att krav kommer att resas på statlig ekonomisk medverkan i någon form.

Det är enligt utredningen omöjligt att precisera den mest sannolika sysselsättningsutvecklingen inom specialstålsindustrin under återstoden av 1970- talet. Dels är konjunkturutvecklingen f. n. mycket svårbedömbar, dels kan strukturförändringar förväntas. Vissa allmänna bedömningar kan dock göras.

Flertalet företag förutser minskad sysselsättning vid utgången av år 1979 jämfört med år 1976. Sysselsättningsutvecklingen kommer sannolikt att drabba hårdast i de fyra bredvid varandra liggande kommunerna Kristinehamn, Karlskoga, Degerfors och Storfors. Utvecklingen i dessa fyra kommuner bör därför ägnas stor uppmärksamhet.

Forskning och utvecklingsarbete inom stålområdet

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har sitt program Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet indelat i nio s. k. behovsområden. Forskning och utvecklingsarbete (FoU) inom järn- och stålområdet är i allmänhet att hänföra till behovsområdet Materialteknik och utgör ett av sex delområden inom detta. Materialprojekt med energibesparande effekt finansieras inom programmet Energiteknik.

Prioriteringen av FoU-satsningarna inom materialområdet sker främst med avseende på insatsernas industriella betydelse och värde för upprätthållandet av produkternas konkurrensförmåga på den internationella exportmarknaden samt behovet av kunskapsuppbyggande inom för landet viktiga materialsektorer. Detta gäller främst järn och stål, som under budgetåren 1971/72-1975/76 har fått i medeltal 35,5 % av satsningen på FoU inom materialområdet. Enligt en analys av FoU-investeringarnas räntabilitet inom stål-, kemi- och skogsindustrin som gjorts av Industriens utredningsinstitut

NU 1976/77:42

visar satsning på FoU rörande järn och stål god lönsamhet.

Följande tabell belyser i vilken utsträckning FoU rörande järn och stål har tillgodosetts inom behovsområdet Materialteknik.

Beviljade anslag inom behovsområdei Materialteknik för FoU rörande järn och stål budgetåren 1972173-1976177

Budgetår

1972/73

1973/74

1974/75

1975/76

1976/77

Beviljade medel för FoU rörande järn och stål.

Milj. kr. 6,73

8,64

10,11

10,87

12,26

Totalt beviljade medel

för FoU inom behovsområdet

Materialteknik. Milj. kr. 18,32

21,77

26,99

30,91

32,75

% av totalt beviljade medel för FoU rörande materialteknik 36,8

39,7

37,4

35,2

37,7

STU:s totala externa stöd till FoU inom behovsområ- den. Milj. kr. 121,7

149,5

174,4

181,9

187,6

Målet för verksamheten anges på följande sätt.

Insatserna syftar till

att stimulera den tekniska utvecklingen inom järn- och stålområdet i Sverige genom uppbyggande av För industrin värdefulla baskunskaper samt genom satsning på tekniskt intressanta och nyskapande industriella projekt, som innebär kvalitetsförbättringar och utveckling av nya stålprodukter och framställningsprocesser, bidra till den svenska järn- och stålindustrins konkurrensförmåga på den alltmer hårdnande internationella marknaden och skapa stålprodukter anpassade till det inhemska marknadsbehovet att genom modifierad teknik och processtekniska lösningar söka Finna former för en minskning av järn- och stålindustrins stora energiförbrukning.

Det externa stödet på 12,4 milj. kr. inkl. kapitalkostnader för apparatur har fördelats med 47 % på kunskapsprojekt, 12 % på industriella utvecklingsprojekt (IUV-projekt), 35 % på avtalsbunden kollektiv forskning och 6 % på idéprojekt, utredningar och kapitalkostnader för apparatur. Insatserna för kunskapsuppbyggnad har till övervägande del gällt stöd till projekt vid tekniska högskolor och universitet, kollektiva ramprogram vid Institutet för metallforskning i Stockholm, Jernkontoret, Metallurgiska forskningsstationen och Bearbetningstekniska forskningsstationen, båda i Luleå, samt AB Atomenergis ramprogram för långsiktig materialteknisk forskning. Vad gäller den kunskapsuppbyggande forskningen vid universitet och

NU 1976/77:42

tekniska högskolor har STU vid planering och stöd till denna forskning strävat efter att få till stånd en profilering av verksamheten vid olika institutioner.

Bland aktuella större separata satsningar rörande kunskapsuppbyggnad kan nämnas tre s. k. projektpaket i Jernkontorets regi, vilka finansieras av STU och industrin gemensamt. De gäller gjutning och stelning av stål, analytisk-kemiska materialproblem och eldfasta material. I IUV-projekten är bl. a. olika stålföretag engagerade.

Avtalsbunden kollektiv forskning vid följande institutioner finansieras under budgetåret 1977/78 av STU resp. industrin med angivna belopp:

Jernkontoret: 1 100 milj. kr. resp. 1 100 milj. kr.,

Institutet för metallforskning: 2 200 milj. kr. resp. 2 500 milj. kr.,

Metallurgiska forskningsstationen: 1 150 milj. kr. resp. 1 520 milj. kr.,

Bearbetningstekniska forskninglstationen: 1 150 milj. kr. resp. 1 600 milj.

kr.

De kollektiva forskningsprogrammen omfattar studier rörande processmetallurgi med inriktning på masugnsprocessen, syrgasprocesser, injektionsmetallurgi, desoxidation av stålsmältor samt smältning av tackjärn, svamp och skrot, grundläggande studier rörande kokill- och stränggjutning, materialtekniska problem avseende varmhållfasthet hos stål jämviktsförhållande i rostfria stål, brottegenskaper hos svetsförband, bearbetningsteknik, pulvermetallurgi, kvalitetskontroll, processtyrning samt kemiska och fysikaliska analysmetoder.

STU utreder behovet av FoU avseende processer för framställning av råjärn och då i första hand utveckling av processer som såväl tekniskt som ekonomiskt utgör reella alternativ till masugnsprocessen. Det gäller främst smältreduktionsprocesser och processer för framställning av järnsvamp. Smältreduktionsprocesser bedöms komma att vara ekonomiska även vid mindre enheter.

I det ovan redovisade betänkandet om specialstålsindustrin anförs (s. 39) att den svenska specialstålsindustrins kunskapsmässiga försteg till helt övervägande del är avhängigt av FoU-insatser. Sådant arbete kräver, framhåller utredningen, en viss volym för att bli effektiv och bör bedrivas i stor utsträckning oberoende av konjunkturväxlingarna. Det är omöjligt att generellt bedöma hur pass stora dessa insatser bör vara. Hos vissa företag är dock insatserna överraskande små. Ett inte oväsentligt forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs kollektivt. När den framtida utvecklingen av specialstålsindustrins struktur och produktionsinriktning har klarnat bör företagen tillsammans med STU analysera behovet av FoU-insatser inom branschen. En sådan analys bör kunna ligga till grund för en bedömning av lämplig inriktning och omfattning av det statliga FoU-stödet. Härvid är det också väsentligt att göra en avvägning mellan stöd direkt till det enskilda företaget och stöd till kollektiv forskning. Kollektiv forskning är av väsentlig betydelse

NU 1976/77:42

men den kan enligt utredningens mening inte ersätta det FoU-arbete som måste bedrivas inom det enskilda företaget i direkt anknytning till den egna produktutvecklingen och marknadsföringen. Det kan, säger utredningen, inte uteslutas att det utvecklingsmönster för specialstålsindustrin som den har skisserat kräver en förskjutning av det statliga FoU-stödet till förmån för företagsspecifika insatser.

Den forskning som pågår för att utveckla nya processer lämpliga för svenska förhållanden synes vara av särskilt intresse, säger handelsstålsutredningen (s. 70). Ett sådant område är de smältreduktionsprocesser som nu finns på försöksstadiet. Fördelarna med dessa processer är dels billigare insatsvaror, dels att de inte kommer att kräva drift i lika stor skala som masugnsprocesserna. Enligt en uppskattning från forskare som utredningen haft kontakt med skulle ett komplett prototypstålverk, inkl. valsverk av lämplig storlek, baserat på smältreduktion kosta ca 200 milj. kr. att uppföra. Detta belopp kan jämföras med realkapitalinvesteringar som görs inom stålindustrin. 1975 uppgick dessa till 1,2 å 1,3 miljarder kr. totalt. Investeringar i forskning är ofta mer riskfyllda än investeringar i realkapital, framhåller utredningen. Ett projekt av ovan nämnda storlek torde knappast rymmas inom företagens eller institutionernas ordinarie forskningsramar, utan kräver särskilda insatser från t. ex. statens sida. Utredningen finner att projektet är av så stort intresse för svensk del att statlig finansiering av det synes motiverad.

Arbetsgrupp m. m. för frågor rörande stålindustrin

Industriminister Åsling har den 28 april 1976 uppdragit åt tio personer att i en arbetsgrupp biträda vid handläggningen av vissa frågor rörande specialstålverken och handelsstålverken. Följande direktiv gäller.

Arbetsgruppen skall medverka i arbetet på att utforma erforderliga åtgärder från samhällets sida för att åstadkomma önskvärda förändringar i vad avser bl. a. ägarförhållanden, produktionsinriktning, marknadsföring och distribution. Den skall belysa de branschpolitiska, regionalpolitiska och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av olika handlingsalternativ inom stålbranschområdet. För att få underlag för en sådan bedömning skall arbetsgruppen ha insyn i de överläggningar som sker mellan företrädare för industridepartementet och de enskilda företagen inom stålindustrin och ges tillfälle att lämna synpunkter på arbetets bedrivande. Den skall yttra sig över de strukturella förändringar som övervägs.

Arbetsgruppen skall vidare överväga vilka särskilda åtgärder som kan komma att krävas från samhällets sida för att säkra sysselsättningen på berörda orter. För att nå erforderlig handlingsberedskap skall arbetsgruppen analysera näringslivets sammansättning och utvecklingstendenser samt arbetsmarknadssituationen i kommuner med specialståls- och handelsstålsindustri. Den skall i sitt arbete hålla kontakt med berörda kommuner och

NU 1976/77:42

länsstyrelser.

Ordförande i arbetsgruppen är statssekreterare Gunnar Söder, industridepartementet. Bland övriga ledamöter är statssekreterarna i ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen samt företrädare för branschorganisationer och fackliga organisationer.

Samtidigt har industriministern uppdragit åt direktör Lars Nabseth att tills vidare biträda inom industridepartementet vid överläggningar mellan företag rörande strukturella förändringar inom handels- och specialstålsbranscherna, vilka är nödvändiga för att skapa en långsiktig konkurrenskraftig stålindustri, som kan ge trygghet i sysselsättningen för de anställda. Arbetet skall löpande redovisas för den ovannämnda arbetsgruppen.

Interpellations- och frågesvar rörande stålindustrin

En interpellationsdebatt om åtgärder för att säkra sysselsättningen inom järn- och stålindustrin, m. m. ägde rum den 10 december 1976 (RD 1976:43 s. 60). Industriminister Åsling besvarade då två interpellationer (1976/77:4, 1976/77:6) och en fråga (1976/77:17) på detta ämnesområde. Han redogjorde därvid för det pågående utredningsarbetet rörande stålindustrin och meddelade att han hade tillkallat en särskild arbetsgrupp med uppgift att undersöka alternativa sysselsättningsobjekt för Vikmanshyttans del i samband med planerad nedläggning av stålverket där. I fråga om strukturförändringarna uttalade industriministern att det i första hand faller på de berörda företagen att trygga en fortsatt sysselsättning för sina anställda men att statsmakterna har det övergripande ansvaret för att säkerställa en långsiktig sysselsättning och utveckling inom den berörda regionen. När man ämnar ta fram en aktionsplan beträffande handelsstålsbranschens framtid i Sverige är det, sade statsrådet i den fortsatta debatten, en självklarhet att man också måste vara beredd att diskutera ett statligt engagemang i en eller annan form. Staten kan vara kreditgivare eller aktiv ägare.

I svar den 3 maj 1977 påen interpellation (1976/77:120) av herr Gustavsson i Eskilstuna (s) om hotet mot stålindustrin i Eskilstunaområdet redovisade industriministern åtgärden att tillkalla en särskild arbetsgrupp för att arbeta med frågor i samband med de strukturella förändringarna inom stålindustrin (se ovan).

Den 12 maj 1977 besvarade industriministern en fråga (1976/77:401), ställd av herr Jadestig (s), huruvida han var villig att medverka till att en ny handelsstålsutredning snarast skulle bli tillsatt. Industriministern hänvisade åter till den nyssnämnda arbetsgruppen. Det arbete som nu inleddes borde enligt hans mening ge goda förutsättningar för att stålindustrins utveckling kunde formas i nära samråd med alla berörda parter. Han sade sig inte se någon anledning att nu starta en ny branschutredning. En förutsättning för statens medverkan i en strukturomvandling inom stålindustrin är, sade statsrådet i den fortsatta debatten, att man gör allsidiga avvägningar av alla de aspekter som har betydelse för sysselsättning och regional utveckling.

NU 1976/77:42

17 Tidigare riksdagsbehandling av vissa frågor

I anslutning till propositionen 1975/76:207 om finansiering av stålverk i Luleå behandlade näringsutskottet (NU 1975/76:72) även några motioner som gällde stålindustrin i allmänhet.

Ett par motionsyrkanden gick ut på ett totalt förstatligande av stålindustrin. Utskottet avstyrkte dessa yrkanden och uttalade därvid bl. a. att ett förstatligande av stålindustrin inte var erforderligt för att samhällets intressen på området skulle tillgodoses. Den aktuella satsningen på NJA ställer mycket stora anspråk på samhället, framhöll utskottet, och utgör ett led i en samlad industripolitik, vars olika beståndsdelar riksdagen fortlöpande får ta ställning till.

En motion tog upp frågan om utveckling av gruvdriften och järn- och stålindustrin i Bergslagen. Utskottet erinrade om pågående utredningar om handelsstålsindustrin och specialstålsindustrin. Båda baseras, sade utskottet, på förutsättningen att järn- och stålindustrin i Bergslagen skall fortleva och utvecklas.

Utskottet avstyrkte motionsyrkandena, och riksdagen avslog dem. Reservationer förelåg från vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet.

Utskottet

Stålindustrin har under de senaste åren visat starkt försämrad lönsamhet. Dess konkurrenskraft på den internationella marknaden har minskat, och inom landet har importkonkurrensen hårdnat. Problemen gäller både handelsstålsindustrin, med elva produktionsanläggningar fördelade på tio företag, och specialstålsindustrin, till vilken kan hänföras 24 anläggningar fördelade på åtta företag. Huvudparten av sysselsättningen inom stålbranschen finns inom specialstålsindustrin med dess mera långtgående förädling och mera differentierade produktion. De åtta företagen hade år 1976 ca 36 000 anställda inom stålsektorn. De svarade därmed för något över tre procent av landets totala industrisysselsättning. Specialstålsindustrins andel av den svenska industrins totala förädlingsvärde år 1974 uppgick också till ca tre procent. Inom handelsstålsindustrin fanns år 1976 ca 18 000 anställda, av dem ca 14 000 vid de tre dominerande företagen - Domnarvets Jernverk, Norrbottens Järnverk (NJA) och Gränges Oxelösunds Järnverk - vilka tillverkar malmbaserat råstål. Specialstålverken återfinns i ett brett bälte tvärs över Mellansverige. Specialstålsindustrin svarar i Gävleborgs län för omkring en Gärdedel och i elva kommuner för mer än hälften av industrisysselsättningen. Den strukturella omdaning som ter sig nödvändig inom stålindustrin i dess helhet försvåras av att stor hänsyn självfallet måste tas till de lokala och regionala verkningarna av driftsinskränkningar vid olika enheter. Ett annat problem är de mycket stora investeringar som krävs för en genomgripande rationalisering av stålhanteringen.

NU 1976/77:42

18 På stålbranschrådets initiativ har under det senaste året genomförts en utredning om den svenska handelsstålsindustrins framtida utveckling och struktur. Det betänkande (SOU 1977:15) som har framlagts utmynnar i förslag till strukturförändringar både i råstålsledet och i valsverksledet. Tillverkningen av malmbaserat råstål föreslås bli koncentrerad till två verk, NJA och Oxelösund. I fråga om valsade produkter förordas produktspecialisering i kombination med utbyggnad av vissa valsverk och nedläggning av omodern kapacitet. Förspecialstålsindustrins del har Jernkontoret bedrivit ett utredningsarbete syftande till att ange en internationellt sett konkurrensduglig marknads- och produktionsstruktur. Representanter för de anställda och för staten har deltagit i detta arbete, vars resultat emellertid har stannat inom branschen. I november 1976 föranstaltade industriministern om en snabbanalys av specialstålsindustrin. Redan i mars 1977 avlämnade utredningsmannen en rapport i tre delar, varav en offentlig (Ds I 1977:3). Detta utredningsarbete har varit inriktat på att redogöra för de väsentligaste problem som specialstålsindustrin står inför. I rapporten pekas på strukturförändringar inom branschen som har förefallit värda en närmare analys. Direkta konkreta förslag till lösningar av företagens problem presenteras däremot inte utan avses komma fram efter förhandlingar mellan berörda företag, de fackliga organisationerna och i vissa fall regeringen.

Enligt beslut av regeringen har i april 1977 en särskild arbetsgrupp tillkallats för att aktivt arbeta med olika frågor i samband med de strukturella förändringar som kan aktualiseras inom stålindustrin. Branschorganisationerna och de fackliga organisationerna är företrädda i gruppen. Denna skall medverka när det gäller att utforma åtgärder från samhällets sida för att åstadkomma önskvärda förändringar i fråga om bl. a. ägarförhållanden och produktionsinriktning. Den skall också belysa vad olika utvecklingsalternativ kan få för konsekvenser, och den skall överväga vilka särskilda åtgärder som kan krävas för att säkra sysselsättningen på berörda orter. Samtidigt har regeringen utsett en kontaktman och förhandlare för överläggningar rörande strukturella förändringar inom handels- och specialstålsbranscherna.

Med denna redogörelse som bakgrund tar utskottet upp fem motioner rörande stålindustrin vilka har väckts under den allmänna motionstiden i år. I dem ställs krav på planmässig strukturrationalisering, på längre driven förädling och utvidgad forskning inom stålindustrin, på etablering av annan industri i Bergslagen och på nationalisering av gruvindustrin och stålindustrin. En "ny stålpolitik”, där dessa element ingår, är det övergripande önskemålet i en av motionerna.

Stålindustrin är en av de tre branscher som utsätts för kritisk granskning i motionen 1976/77:1327, i övrigt behandlad i andra sammanhang. Kritiken gäller de privata stålföretagen, som enligt motionärerna har visat bristande förutseende och samarbetsvilja. Den socialdemokratiska regeringen och de fackliga organisationerna har sedan början av 1970-talet arbetat för en lösning av stålindustrins problem, säger motionärerna. De begär att detta arbete

NU 1976/77:42

fullföljs och får resultera i ett samordnat åtgärdsprogram för den svenska stålindustrins strukturrationalisering. De förespråkar ett ökat statligt ägarengagemang och statliga insatser i övrigt för att trygga finansieringen av de åtgärder som behövs.

En särskild arbetsgrupp har som ovan nämnts tillkallats för att aktivt arbeta med frågor rörande de strukturella förändringarna inom stålindustrin. Som underlag har den bl. a. de nyligen publicerade rapporterna om stålindustrins båda huvudgrenar. Rapporten om specialstålsindustrin har tillkommit på den nuvarande regeringens initiativ. Direktiven för arbetsgruppen visar att regeringen, just som motionärerna begär, är inriktad på att få till stånd ett samlat program för den nödvändiga strukturella omdaningen av stålindustrin. Till de frågor som arbetsgruppen skall ägna sig åt hör också ägarförhållandena. I en frågedebatt nyligen uttalade industriministern att en förutsättning för statens medverkan i en strukturomvandling i stålindustrin är att man gör allsidiga avvägningar av alla de aspekter som har betydelse för sysselsättning och regional utveckling. I en tidigare interpellationsdebatt har han deklarerat att det är en självklarhet att man i samband med en aktionsplan för handelsstålsbranschens framtid måste vara beredd att diskutera ett statligt engagemang i en eller annan form. Utskottet anser att syftet med det nämnda motionsyrkandet är tillgodosett och avstyrker alltså motionen i denna del.

En skyndsam utredning om alternativa etableringsmöjligheter på orter som drabbas av nedläggningar inom stålindustrin begärs i motionen 1976/77:158.

Bland den nämnda arbetsgruppens uppgifter är också att belysa bl. a. de regionalpolitiska konsekvenserna av olika utvecklingsalternativ och att överväga vilka särskilda åtgärder som kan komma att krävas för att säkra sysselsättningen på berörda orter. I ett interpellationssvar nyligen meddelade industriministern att arbetet med analyser av näringslivets struktur och utvecklingstendenser samt arbetsmarknadssituationen i de aktuella kommunerna redan hade inletts. De redovisade aktiviteterna synes svara mot motionärernas krav. Motionen 1976/77:158 avstyrks således av utskottet.

Åtgärder för att bibehålla sysselsättningen i Bergslagen begärs också i motionerna 1976/77:529 och 1976/77:880. I den förra föreslås att riksdagen skall besluta att företag inom gruv- och stålindustrin i Bergslagen inte får minska antalet sysselsatta eller vidta permitteringar och att de åläggs att svara för sysselsättningsmöjligheter under en övergångstid. Den nya stålpolitik som påyrkas i den senare motionen skall bl. a. innebära att inga företagsnedläggningar sker innan motsvarande sysselsättning har tillförts hotade orter och regioner och att ett program utarbetas för att regionalt fördela nya förädlingsindustrier.

Åtgärder för att slå vakt om sysselsättningen i Bergslagen är, som framgår av vad utskottet har anfört ovan, ett viktigt inslag i planeringen för stålindustrins framtid. Självfallet måste företagen i branschen - särskilt de stora företagen med en både geografiskt och branschmässigt spridd verk -

NU 1976/77:42

samhet - ikläda sig ett särskilt ansvar för att fortsatt sysselsättning kan beredas åt deras anställda. De anställdas position har stärkts väsentligt genom lagen (1974:12) om anställningsskydd. För ett sådant förpliktande beslut som enligt det nämnda yrkandet i motionen 1976/77:529 saknas legala förutsättningar. De refererade önskemålen i motionen 1976/77:880 synes i huvudsak svara mot statsmakternas redovisade intentioner. Något beslut enligt motionärernas förslag är därför inte motiverat. Utskottet avstyrker de båda motionerna i angivna delar.

För stålverkens del förordas i motionen 1976/77:880 att ökad förädling blir huvudmålet för framtida investeringar och att ett långtidsprogram härför utarbetas, grundat på marknadsanalyser. Ett likartat krav ställs i motionen 1976/77:529. Förädlingen bör enligt denna inriktas på manufaktur, verkstadsindustri etc., och medel ur allmänna pensionsfonden bör ställas till förfogande för investeringar i förädlingsindustrier.

Även de nu angivna önskemålen tillgodoses i det väsentliga genom ett fortsatt arbete med stålbranschens problem enligt de riktlinjer som utskottet har beskrivit ovan. Frågan om finansieringen av de nyinvesteringar som erfordras får därvid prövas förutsättningslöst. Inte heller i senast berörda delar ger alltså de båda motionerna anledning till något särskilt uttalande av riksdagen.

I samma motioner förespråkas en fullständig nationalisering inte bara av stålindustrin utan också av gruvindustrin. Den mellansvenska gruvindustrin kommer naturligen att bli föremål för ökad uppmärksamhet från statens sida i samband med att stålindustrins strukturproblem behandlas. Utskottet hänvisar till sitt uttalande förra året med anledning av likartade motionsyrkanden rörande stålindustrin (se ovan s. 17). Att de båda branscherna helt förstatligas är enligt utskottets mening inte erforderligt för att samhällets intressen på området skall kunna tillgodoses. Motionerna 1976/77:529 och 1976/77:880 avstyrks alltså även i här ifrågavarande delar.

Av de sex punkter vari kraven i motionen 1976/77:880 sammanfattas har hittills tre behandlats. De tre övriga innehåller följande förslag till uttalande om ny stålpolitik. Stålverk 80 skall genomföras i ny gestalt, med inriktning på högre förädlingsgrad så att största möjliga sysselsättning uppnås och industrispridning underlättas. Utflyttningen av verkstadsindustri ur landet skall stoppas. Åtgärder skall vidtas för att dämpa krisen vid varven.

Riksdagen har tidigare i år tagit ställning till en proposition rörande finansiell rekonstruktion av NJA (prop. 1976/77:57, NU 1976/77:21). Då behandlades även ett motionsyrkande av ungefär samma innebörd som den nu aktuella programpunkten rörande Stålverk 80. NJA:s utveckling kommer att vara en huvudfråga i det fortsatta arbetet med stålindustrins strukturella omdaning. Planer på industrispridning i anslutning till NJA utarbetas av Norrbottendelegationen (I 1976:04). Riksdagen har nyligen (FiU 1976/77:24, rskr 1976/77:266) avslagit ett förslag av samma grupp av motionärer om ett uttalande riktat mot industriutflyttning och kapitalexport och om en

NU 1976/77:42

därmed sammanhängande ändring i valutalagen. Vad gäller varvsindustrin har dessa motionärer lagt fram motsvarande förslag i en motion som har väckts med anledning av propositionen 1976/77:139 om vissa varvsfrågor. Den motionen behandlar näringsutskottet i ett senare betänkande. Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet motionen 1976/77:880 såvitt den går ut på att riksdagen skall uttala sig i de tre sist angivna ämnena.

En skyndsam inventering av tänkbara projekt för forskning och utvecklingsarbete inom stålhanteringen föreslås i motionen 1976/77:532. De projekt som kommer fram skall, begär motionärerna vidare, omgående få stöd, lämpligen genom styrelsen för teknisk utveckling (STU), så att de kan komma till utförande i den ordning som de kan främja den svenska stålindustrins konkurrenskraft. Detta är, menar motionärerna, ett bra sätt att utnyttja personal och institutionskapacitet som har blivit ledig till följd av stålkrisen.

Betydande insatser görs redan, i stor utsträckning med stöd genom STU, för forskning och utvecklingsarbete (FoU) inom stålindustrin. En långsiktig planering av FoU-projekt på detta område sker fortlöpande. Riksdagen kan enligt utskottets mening utgå från att STU, de särskilda forskningsinstituten inom stålbranschen samt stålföretagen själva tar de initiativ på FoU-området som kan vara önskvärda för att stålindustrins resurser skall bli utnyttjade på bästa sätt. Frågor om FoU-verksamhetens inriktning och omfattning har också tagits upp av de båda utredningarna och kommer alltså naturligen att prövas vid den fortsatta planeringen av samhällets insatser på stålindustrins område. Med hänsyn till vad här sagts finnér utskottet inte skäl för en sådan framställning till regeringen som föreslås i motionen 1976/77:532 utan avstyrker denna.

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärdsprogram för strukturrationalisering av stålindustrin att

riksdagen avslår motionen 1976/77:1327 yrkandet 3,

2. beträffande utredning om alternativa etableringsmöjligheter att riksdagen avslår motionen 1976/77:158,

3. beträffande åtgärder för att bibehålla sysselsättningen i Bergslagen att riksdagen avslår

a) motionen 1976/77:529 yrkandet 5,

b) motionen 1976/77:880 i ifrågavarande del (programpunkten 4),

4. beträffande åtgärder för ökad förädling i anslutning lill stålproduktionen att

riksdagen avslår

a) motionen 1976/77:529 yrkandena 3 och 4,

b) motionen 1976/77:880 i ifrågavarande del (programpunkten 2),

5. beträffande nationalisering av gruvindustrin och stålindustrin att riksdagen avslår

NU 1976/77:42

a) motionen 1976/77:529 yrkandena 1 och 2,

b) motionen 1976/77:880 i ifrågavarande del (programpunkten 1),

6. beträffande uttalande om ny stålpolitik i övrigt

att riksdagen avslår motionen 1976/77:880 i ifrågavarande del (programpunkterna 3, 5 och 6),

7. beträffande forskning och utvecklingsarbete inom stålhanteringen att riksdagen avslår motionen 1976/77:532.

Stockholm den 17 maj 1977

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s). Sjönell (c), Bengtsson i Landskrona (s). Börjesson i Glömminge (c), Blomkvist (s), Wååg (s), fru Hansson (s), herrar Petersson i Ronneby (c), Högström (s). Ångström (fp), fru Oskarsson (c), herrar Siegbahn (m), Jonsson i Husum (s), Svensson i Skara (m) och Wästberg i Stockholm (fp).

Reservationer

av herrar Svanberg, Bengtsson i Landskrona, Blomkvist, Wååg, fru Hansson, herrar Högström och Jonsson i Husum (alla s).

1. beträffande ätgärdsprogram för strukturrationalisering av stålindustrin (mom. 1)

Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”En särskild” och slutar med "denna del” bort ha följande lydelse:

De redovisade utredningarna rörande stålindustrin bekräftar riktigheten i den socialdemokratiska regeringens uttalanden om industrins krisläge och om det angelägna behovet av samordning. Investeringarna inom stålindustrin har inte varit tillräckliga, och behovet av strukturella förändringar har skjutits åt sidan under de år då högkonjunktur gjorde det möjligt att sälja produkterna, hålla sysselsättningen uppe och få nöjaktigt ekonomiskt resultat - bortsett från behovet av medel för mera omfattande investeringar.

Oljekrisen och i dess spår varvskrisen har ställt stålindustrin inför utomordentliga problem. Ca 18 % av handelsstålverkens produktion levererades tidigare till varven; dessa leveranser har beskurits till ca hälften. Ungefär lika stor andel av handelsstålsindustrins produkter har normalt använts

NU 1976/77:42

inom byggnadssektorn. Byggnadsverksamheten i landet har emellertid gått ned väsentligt under senare tid. Stålindustrins avsättningsmöjligheter har alltså på grund av krisföreteelserna minskat kraftigt både inom landet och på exportmarknaden.

Förutsättningar för vår industri i allmänhet att klara konkurrensen på marknader inom och utom landet har på ett berömvärt sätt skapats genom investeringar i ny teknik, förbättrade produkter och utbildning. Detsamma måste gälla för stålindustrin.

I det nuvarande läget kan erforderliga medel för en tillräckligt omfattande omstrukturering inte ställas till förfogande utan att staten ikläder sig det huvudsakliga ansvaret härför, vilket också har skett i en rad andra länder. Det är därför ytterst viktigt att regeringen tar på sig den ledande uppgiften i de nu inledda förhandlingarna om handelsstålsindustrins framtid och klargör sin beredvillighet att bära det helt avgörande ansvaret i en samordnad industri, för att härigenom söka trygga handelsstålsindustrins framtid och därmed sysselsättningen för åtskilliga medborgare. En långtgående integration av produktionen - från malmbrytning, via ämnesproduktion, valsning och vidareförädling till produktsortiment - måste planeras på områden där vi i dag är i det närmaste helt beroende av import.

Att uppnå detta måste bli ett mål på lång sikt. Genomförandet får ske i den takt och den ordning som kan förenas med kravet på socialt acceptabla former för omstruktureringen. Ett lika viktigt krav är att berörda parter - företag, anställda och kommuner - får tillfälle att på ett verksamt sätt delta i och påverka förhandlingarna. Direktiven för den arbetsgrupp som regeringen har tillsatt ger inte löfte om en sådan möjlighet till påverkan, en möjlighet som är ytterst betydelsefull.

Strukturfrågorna står i förgrunden även när det gäller specialstålsindustrin. På grundval av det tekniska och ekonomiska underlag som den nämnda utredningen har tagit fram kan en mera samhällsbetonad och social bedömning göras. Det är väsentligt att samhället aktivt engagerar sig för att lösa strukturfrågorna även när det gäller specialstålsindustrin, för att garantera att omställningar kan ske i socialt acceptabla former. En strukturfond av det slag som har föreslagits från socialdemokratiskt håll vid årets riksmöte (mot. 1976/77:1327) skulle kunna spela en betydelsefull roll i detta sammanhang.

Utskottet har funnit anledning till de här gjorda uttalandena mot bakgrund av att regeringens hittillsvarande åtgärder för att komma till rätta med stålindustrins problem inte övertygar om dess vilja och förmåga att åstadkomma en sådan lösning som är ofrånkomlig om den nuvarande krisen skall kunna övervinnas.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:1327 yrkandet3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

NU 1976/77:42

2. beträffande utredning om alternativa etableringsmöjligheter (mom. 2) Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Bland den” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse: Arbetsgruppens direktiv talar om olika slags analyser och överväganden beträffande stålindustrin. De ger emellertid inget bestämt löfte om en sådan undersökning som motionärerna begär. De orter som kan komma att drabbas av nedläggningar och andra strukturella ingrepp som minskar sysselsättningen måste få nya arbetstillfällen. Insatser i detta syfte måste förberedas i god tid. Utskottet stöder alltså yrkandet i motionen 1976/77:158 att en undersökning om alternativa etableringsmöjligheter på de berörda orterna skyndsamt skall komma till stånd.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:158 hos regeringen begär utredning i enlighet med vad utskottet anfört,

3. beträffande forskning och utvecklingsarbete inom stålhanteringen (mom. 7) Reservanterna anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Betydande insatser” och slutar med ”avstyrker denna” bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att dessa resurser tas till vara på ett sätt som kan bli till gagn för stålindustrins utveckling. Ökade insatser för forskning och utvecklingsarbete (FoU) bör kunna bidra till att stålindustrins internationella konkurrenskraft förbättras och har alltså goda utsikter att visa sig lönsamma i framtiden. Regeringen bör, som motionärerna föreslår, föranstalta om en skyndsam inventering av FoUprojekt och planera för finansieringen av ytterligare projekt utöver dem som ryms inom STU:s ordinarie medelsram.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. att riksdagen med bifall till motionen 1976/77:532 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 55108 Slockholm 1977