Handelsstålsindustrin inför 1980-talet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Statens offentliga utredningar 1977: 16

Lg

Industridepartementet

Handelsstâlsindustrin

inför 1980-talet

Bilagor

Handelsstålsutredningen Stockholm 1977

Omslag Håkan Lindström ISBN 91-38-03333-X ISSN 0375-250X Gotub. Stockholm 1977

Innehåll

Bilaga 1 Prognos över slå/förbrukningen l 980 och l 985 17 Av Erik Ruist

Förord

1 Marknaderna för svenskt handelsstål under 1960- och 1970talen . 18

2 Prognoser for Sverige 19 2.1 Prognosmetodik 19 2.2 Konjunkturproblematiken 22 2.3 Det statistiska materialet . . . . 23 2.4 Den hittillsvarande utvecklingen i Sverige 25 2.5 Prognosunderlag . . . 31 2.6 En totalprognos fram till 1980 . 34 2.7 Utvecklingen till 1980 för olika produkter 37 2.8 Handelsstålets andelar . . . . . 40 2.9 Den fortsatta utvecklingen fram till 1985 42

3 Internationella prognoser . 45 3.1 Västeuropa och världen 45 3.2 Norden 49

Appendix Vad menas med stå/förbrukning? 53

Bilaga 2 Den internationella arbers/ördelningen. En jämförelse mellan _förändringar inom slå/industri och texlilindustri . 59 Av Märtha Josefsson

Inledning. . . . . . 59 En beskrivning av textil- och stålindustrins framväxt i ett internationellt perspektiv 2.1 Textilindustrin. . . . . . . . . 61 2.1.1 Produktionsutveckling. . . . . . . . . . . 61 2.1.2 Internationell handel och självförsörjningsgrad . 2.2 Stålindustrin . . . . . . 65 2.2.1 Produktionsutveckling. 65

2.2.2 Internationell handel och självförsörjningsgrad 66 2.2.3 Stålindustrin i utvecklingsländerna under kommande år 69 2.3 Jämförelse mellan textil- och stålindustrins framväxt i ett internationellt perspektiv . 71

3 Den internationella arbetslördelningens bestämningsfaktorer. 75 3.1 Den internationella arbetsfördelningen och komparativa Fördelar . . . . . . . . . . . . . 75 3.2 Bestämningsfaktorer För komparativa Fördelar . 76 3.3 Kapitalintensiteten inom stål- och textilindustrin. 77 3.4 Totalproduktivitet . . . . . 81 3.4.1 Teknologins bundenhet till kapitalutrustningen . 83 3.4.2 lmmateriellt kapital 84 3.4.2.1 Kunskapsintensitet. 84 3.4.2.2 Forskningsintensitet. 86 3.4.3 Produktdifferentiering. 88 3.4.4 Slutsatser 91 3.5 Kostnader lör insatsvaror. . . . . . . . . 92 3.5.1 Textilindustrins kostnader för insatsvaror . 93 3.5.2 Stålindustrins kostnader För insatsvaror . 94 3.5.2.1 Järnmalm 95 3.5.2.2 Koksande kol . 99

3.5.2.3 Övriga energiråvaror 103

3.5.3 Slutsatser 104

4 Sammanfattning och slutsatser. . . . . 106 4.1 Den internationella utvecklingen av textil- och stålindustrin 106

4.2 Utvecklingsländernas framtida konkurrensmöjligheter . 107

Bilaga 3 De mellansvenska gruvorna och srâlindusrrirzs rätiaruförsörining i framliden 113 Av Boris Serning

l Nulägesbeskrivning . . . . . . . 113 1.1 Återblick på den senaste 10-årsperioden . 113

1.2 Ãgarforhållanden . . . . . . . 114

1.3 Produktions- och kvalitetsförhållanden. 115 1.4 Pris- och kostnadsutveckling . . . . . . 116

2.1 Malmprisernas utveckling. . . . . . .- . . . 120 2.2 De mellansvenska gruvornas kostnadsutveckling . 122 2.3 Utvecklingsalternativ - marknaden . . . . 125 2.4 Konsekvenser för gruvorna vid olika utvecklingsalternativ . 125

2.5 Diskussion kring de olika utvecklingsalternativen 129

3 Sammanfattning . 132

Bilaga 4 Skrot/ö/brtzkning och skrotti/.I/örse/ 135 Av Sven Verner-Carlsson

Bilaga 5 Utvidgad ämnesmarknad och meta/lurgisk kapacitet inom den svenska handelsstålsindttstrin 1976-/ 986 147 Av K.-G. Bergh och Birgitta Lindblad

Bilaga 6 Scale Advantages al Equipment in the Iron ana Steel Industry 155 By Battelle-Institut e.V., Frankfurt am Main l Problem and Method of Investigation 155 2 Summary of Results . . . . . . . . . . . 157 3 Present and Future Technology ot Equipment in the Iron and Steel Industry and Influence of Capacity on Operating Costs 158 3.1 Definition of Expressions in the Cost Calculation 158 3.1.1 Labor Costs 158 3.1.2 Fuel 159 3.1.3 Energy . . . . . . 159 3.1.4 Other Operating Materials . 159 3.1.5 Other Operating Costs 159 3.1.6 Maintenance . 159 3.1.7 Capital Costs . 160 3.2 Equipment . . . . 160 3.2.1 Sinter Plant (A). 160 3.2.2 Blast Furnace (B) . . . . . 161 3.2.3 Basic Oxygen Furnace (LD and OBM) (C) 163 3.2.4 Electric Arc Furnace (D) 164 3.2.5 Continuous Casting (E) . 164 3.2.6 Rolling Mills . . . . . . . . . . 165 3.2.6.1 Heavy and Medium Plate Mills (F) 166 3.2.6.2 Hot Wide Strip Mills (G) 167 3.2.6.3 Cold Rolling Mills (H) . . . 169 3.2.6.4 Wire Rods. Reinforcing Bars, Other Bars (I) 170 3.2.6.5 Sections (K). . . . . . . . . 171 4 Production Costs of Some Representative Semi-Finished Steel Products 172 5 General Remarks About Investment Costs for Steel Plants 175 5.1 General Remarks About Investment Costs for Construction ot a Greenfield and Extension of a Brownfield Plant . 175 5.2 General Remarks_about Investment Costs for Mini Steel Plants 176

Appendix

(A) Sinter Plant Table A l Investment Costs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 177

Fig. A la Influence of Size of Suction Side on Total and Specific Investment Costs for Sinter Plants in Germany 178 Table A 2 Costs 178 Operating A 2a Influence of Size of Suction Side on Operating Costs Fi_g. for Sintering Magnetites . . . . . . . . . . . . . 179 Table A 3 Cost Price of Sinter . . . . . . . . . . . . . . . 179

(B) Blast Furnace

Table B 1 Breakdown of Investment Costs for Blast Furnaces 180 Fig. B 1a Influence of Size of Hearth Diameter on Total and Specific Investment Costs for Blast Furnaces oof 3“ to 4”‘ Generation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 Table B 2 Operating Costs plus Fuel Costs for Blast Furnaces 181 Fig. B 2a 1n11uence0fSize0fHearth Diameter on Operating Costs (without overheads) of Blast Furnaces 182

(C) Basic Oxygen Furnace (LD and OBM)

Costs . . . . . . . 182 Table Cl Total and Specific Investment . . . . . . . . 183 Table C 2 Operating Costs for LD and OBM . . . . . . . . . . . . 184 Table C 3 Operating Costs for OBM

(D) Electric Arc Furnace

Table D 1 Specific Operating and Specific Investment Costs for Electric Steel Plants with Halls for Continuous Casting 185 Dla Influence of Size of Electric Furnaces on Specific In- Fig. vestment Costs and Specific Operating Costs 186

(E) Continuous Casting . . . . . 187 Table E 1 Model for Billets, 0.35 million tons/year of the Number of Strands on Operating Costs Fig. E 1a Influence Production) 187 at Various Production Programs (Billet . . . . . 188 Table E 2 Model for Blooms, 1.5 million tons/year Fig. E 2a Influence ofthe Numbers of Strands on Operating Costs . . . . . . . . . . . . . 188 (Bloom Production) . . . . . . . . 189 Table E 3 Model for Slabs, 5 million tons/year of the Number of Strands on Operating Costs Fig. E 3a Influence .. 189 at Various Production Program (Slab Production) Machines 190 Table E 4 Investment Costs for Continuous Casting Costs of Continuous Casting . . . . . . 190 Table E 5 Operating

Fig. E 5a InfiuenceofCapacityonOperatingCostsforContinuous

Machines . . . . . . . . . . . . . . . . 191 Casting

(F) Heavy and Medium Plates

Plate Mills 192 Table F 1 Program for Three Different Plate Mills 193 Table F 2 Investment Costs for One Strand Fig. F 2a Influence of Capacity on Total and Specific Investment 193 Costs of Plate Mills

Table F 3 Operating Costs for Plate Mills . . . . . . . . . Fig. F 3a Influence of Capacity on Operating Costs of Plate Mills

F 3b Influence Fig. of the Weight of Slabs on the Capacity of

One and Two Strand Plate Mills per Year and per Hour

(G) Hot R0//ed .Cheers

Table G l Programs for Wide Strip Mills . . . . . . . . . . I96 Table G 2 Investment Costs for Wide Strip Mills . . . . . . 197 G 2a Influence of Capacity on Total and Specific Investment Fig.

Costs of Hot Wide Strip Mills . . . . . . . . . . 197

Table G 3 Operating Costs for Wide Strip Mills . . . . . . . 198

G 3a Influence of Capacity on Operating Costs of Wide Fig. Strip Mills 199

(H) Cold ROI/ed Sheets

Table H I Programme for Cold Rolling Mills . . . . . . . . 1 99

Table H 2 Production Possibilities of Cold Rolled Sheets . . . 200 Table H 3 Investment Costs for Cold Rolling Mills . . . . . 201

Table H 4 Investments Costs for Cold Rolling Mills by Type of

Equipment . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202

Table H 5 Average Operating Costs for a Pickling Line 202 Table H 6 Average Operating Costs for an Annealing Line . . 203 Table H 7 Average Operating Costs for a Cold Rolling Mill . 203 Table H 8 Average Operating Costs for a Skin Pass Rolling Mill 204 Table H 9 Operating Costs for Cold Rolling Mills . . . . . . 205

Fig. H 9a Influence of Total and Specific Investment Costs on Ca-

pacity of Cold Rolling Mills . . . . . . . . . . . 206 H 9b Influence Fig. of Capacity on the Operating Costs of Cold

Rolling Mills 207

I Wire Rods, Rein/0/‘ting Bars, other Bars

Table I l Characteristics of Rod Mills, Bar Mills and Combined

Mills . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 Table I2 Models for Rod Mills, One and All Purpose 209

Table I3 Models for Bar Mills, One and All Purpose . . . . 209

Table I4 Models for Combined Mills, One and All Purpose 209 Table I 5 Distribution of Investment Costs for Rod and Bar Mills 209

Table I 6 Operating Costs for Rod Mills Bar Mills and Combined

Mills . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210

Fig. I8a Investment Cost of Various Types of Combined Mills 211 Fig. I8b Specific Investment Costs for Various Types of Combined Mills . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211 Fig. 1 8c Influence of Capacities of Rod and Bar Mills on Oper-

ating Costs . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212

Fig. I 8d Influence of Capacities of Combined Mills on Operating Costs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212

till I985 213 Bilaga 7 Den tekniska utveck/ingen inom järnhanteringen/ram Av Birgitta Lindblad

kostnader för mil/övârden 217 Bilaga 8 Stå/industrins Av Ulf Notini

Bilaga 9 Distribution av hande/sstâ/ 221 Av Lars-Erik Gadde

Allmänt om distribution . 221 1.1 . . . . . 221 Några begrepp 1.2 Distributionens funktioner 222 1.3 Distributionssystem . . . . . . . . . . . . . . . 223 1.4 Faktorer som påverkar distributionssystemets utformning 224 Syfte och avgränsningar 226 2.1 Undersökningens syfte . 226 2.2 Undersökningens avgränsningar 226 Undersökningens gemomförande . 226 3.1 Undersökningsansats. 226 3.2 Källmaterial . . . 227 3.2.1 Sekundärdata . 227 3.2.2 Primärdata . 227 3.3 Resultatens tillförlitlighet . 228 3.4 Rapportens fortsatta uppläggning . 229 Basfakta om distributionssystemet 229 4.1 Verken. 230 4.2 Grossisterna . . 230 4.3 Vertikala relationer . 231 4.4 Förbrukningen. . . . 232 4.5 Direktaffárer och lageraffárer. 232 4.6 Prisbildningen . . . . . 234 Distributionsvägar under 70-talet . 235

5.2 Fördelningen mellan svenskt och utländskt material 238 5.2.1 andel av olika produkters tillförsel .. 239 Importens 5.2.2 Importens fördelning på produktgrupper. 241 5.2.3 Importens fördelning på ursprungsländer 241 5.3 De svenska verkens hemmamarknadsleveranser . 244 244 5.3.1 Stångstål . 5.3.2 Balk 245 5.3.3 . 247 Armeringsstål 5.4 Grossisterna. . . 247 5.4.1 Totala affärer. . . . . . . 247 5.4.2 247 Fördelning på lager- och direktaffärer 5.4.3 249 Fördelning på produktgrupper Distributionssystemets funktioner 2 49 6.1 Sortimentsfunktionen 250 6.2 251 Transport och hantering och riskbärande . 251 6.3 Kreditgivning

6.4 Produktbearbetning 252 7 Marknadskommunikation 254 7.1 Kundbearbetning . . . . . . . . . . 254 7.1.1 Verkens Försäljningsorganisation. 255 7.1.2 Grossisternas försäljningsorganisation . 256

7.2 Återlöring av information. 256

. . . . . . . . . . 257 Lagerhållning 8.1 Total och Fördelning på nivåer 257 lagerhållning 8.2 Fördelning på produktgrupper. 262 Lagerhållningens 8.3 fördelad på produkter och nivåer 262 Lagerhållningen 8.3.1 Järn- och stålverken . 262 8.3.2 Grossisterna 264 8.3.3 Verkstadsindustrin . . 266 8.4 i distributionssystemet. 266 Lagerpunkter Distributionsvägar 1975 . . . 267 9.1 De totala leveranserna från svenska verk. 267 9.2 Svenska verks leveranser till svensk marknad . 267 9.3 Grossisternas verksamhet . 269 9.3.1 De totala affärerna. 269 9.3.2 Fördelning på produkter. 270 10 Förbrukningen . 272 10.1 Förbrukningen av svenskt material . 272 10.2 Förbrukarens val av leverantör. 273 10.3 Grossistens roll. . . . 276 11 Distributionssystem i andra länder 277 11.1 Grossisternas andel av tillförseln . 277 11.2 Distributionssystem i enskilda länder 278 ll.2.1 Västtyskland . 278 11.2.2 Storbritannien. . . . . . . . 279 ll.2.3 Distributionssystem i övriga Europa . 281 11.2.4 Distributionssystem i USA. 282 11.2.5 Distributionssystem i Japan 284 11.3 Avslutning 285 Källförteckning . 286

Tabeller

Bilaga 1 1 Beräknad stålanvändning 1968 . A . . . . 24 2 specifik stålförbrukning i verkstäder och var . . . 28 3 Beräknad förändring i stålförbrukningen 1974-1980 för olika

4 Beräknad förbrukning av handelsstål i Sverige 1980 41 5 Internationella prognoser över stålforbrukningen . . . . 47 6 Förändring i stâlförbrukningen 1972-1980 inom CECA-9 enligt maximialternativet i Allmänna målen . 48 A l Förbrukning av handelsfärdigt stål 57

Bi/aga2 1 Regional fördelning av världsproduktionen av bomullstextilier 62 2 Regional fördelning av världsimporten av bomullstextilier . 63 3 Regional fördelning av världsexporten av bomullstextilier 63 4 Produktionen av bomullstextilier i procent av konsumtionen

5 Regional fördelning av världsproduktionen av stål . 66 6 Regional fördelning av världsimporten av stål. 67 7 Regional fördelning av världsexporten av stål . . 67 8 Produktionen av stål i procent av konsumtionen i olika regioner 68 9 Regional fördelning av världsproduktionen av stål 1973-1985 70 10 Kapitalstock per arbetad timme i textil- och järn- och stålindustrin i Sverige och Tyskland. . . . . . . . . 78 11 Hypotetisk beräkning av kapitalinsatsen per arbetad timme. 79 12 Kostnadsdifferenser per enhet bomullstyg vid varierande tek-

13 Regional fördelning av världshandeln med textilmaskiner 1970 84 14 Kunskapsintensitet inom stål- och textilindustrin inom olika länderl970. 84 15 Antalet tekniker, ingenjörer och vetenskapligt anställd personal i förhållande till totala antalet anställda inom textil- och stålindustrin i olika länder 1960-1961 . . . . . 86 16 Forskningsintensitet inom textil- och stålindustrin i olika länderår1969. 87 17 Produktdifferentieringsgrad för textil- och stålindustrin 90

18 Kostnader för insatsvaror i procent av produktionens saluvärde 1970 i textil- och järn- och stålindustrin i olika länder 93 19 Olika regioners procentuella andel av fiberproduktionen . 94 20 Olika regioners procentuella andel av världsproduktionen av

21 Regional fördelning av världsexporten av järnmalm . 97 22 Fraktkostnaden i procent av cif-priset för importerad järnmalm till Japan, Tyskland och England från olika länder. 98 23 Regional fördelning av världens kokskolreserver . 99 24 Världsimporten av koksande kol 1972-1985. 100 25 Världsexporten av koksande kol 1972-1985 . . . 101 26 Skillnad mellan fob- och cif-priser för USA:s export av kol till Japan, Brasilien och Europa 101

Bi/aga3 1 1 drift varande järnmalmsgruvor 1976-07-01. 114 121 3 Mellansvenska gruvor rangordnade efter överlevnadsförmåga 126

4 Antal anställda vid de mellansvenska gruvorna 1976-01-01 . 126

Bi/aga4 1 Produktion av råstål 1972-1975 . 136 2 Produktion och Förbrukning av råstål 1985 . . . 138 3 Produktion av râstål 1985. Procentuell fördelning på olika ugnstyper 139 4 Förbrukning av järnråvaror 1985 . 139

8 Tillförsel av köpt stålskrot 1985 . . . . . . 142 9 Sammanställning av tillförsel och behov av köpskrot 1985 143 10 Geografisk fördelning av stålskrot 1985 144 11 Köpt stålskrot - kvalitativ fördelning . 144

Bilaga 9 5:1 Tillförseln av handelsfärdigt handelsstål till den svenska marknaden 1968-1975 och andelen svenskt material 238 5:2 Importens fördelning på olika produktgrupper 1975 241 6:1 Produkter som tillverkas vid olika verk . . . . . 250 6:2 Grossisternas kunder fördelade med avseende på försäljning 251 6:3 Kundfordringar i procent av omsättning för några verk och grossister. 252 6:4 Det förbehandlade materialets andel av den totala utlastningen hos grossisterna 1971-1975 . . . . . . . . . 253 9:1 Andelen grossistaffärer för olika produkter med fördelning på lager- och direktaffärer. 268 Grossisternas andel av de inhemska leveranserna av handelsstål 1970 och 1974 i olika länder 277

13 11:2 Andelen För SSC av de inhemska leveranserna till olika Förbrukarkategorier 283

Figurer

Bilaga] 1 Stålintensiteten i Sverige 1963-1975 uppdelad på strukturkom-

ponent och specifik stållörbrukning (i slutlig användning) 27

2 För förändring Prognos i stållörbrukniitgen 1974-1980 under olika Förutsättningen om verkstadsexport och varvsproduktion 36

3 Prognos För årlig iörbrukningslörändring i Sverige 1974-1980 för olika produkter i Förhållande till stål totalt 39

Bilaga 2 l Utvecklingsländernas andel av världsimporten av bomullstextilier och stålprodukter 1913-1973. .. 74 2 Utvecklingsländernas självförsörjningsgrad för bomullstextilier och stålprodukter 1913-2000. 74

Bilaga3 Den mellansvenska malmens konkurrenssituation 118 Malmförsörjningsmönster 1975 119

UlJåLo-åfxa-d

Beräknad prisutveckling för importerad slig till Oxelösund . 122 Kostnadsutvecklingen för mellansvenska gruvor . 123

Prisutvecklingen För importslig och kostnadsutvecklingen lör mellansvenska gruvor . . 124 Malmförsörjningsplan (Alt. A.l) 127

\lO\ Malmforsörjningsplan (Alt. B.l)

128 8 Malmlörsörjningsplan (Alt. C) . 130

Bilaga 9 1:1 Grosshandelns sortimentsfunktion. 222 1:2 Strukturen i ett distributionssystem . 224 1:3 Faktorer som påverkar utformningen av ett distributionssystem 225

3:1 Kopplingar mellan resultatredovisning, informationsbehov och

datainsamlingsmetoder . 229 4:1 lnformations- och materialllöden vid affärer med armeringsstål 233 4:2 Prissättningen i CECA-systemet . . . . 234 5:1 Distributionsvägar till den svenska marknaden. 236 5:2

Konjunkturutvecklingen för järn- och stålverken 1962-1975. 237

5:3 Tillförseln av handelsfardigt handelsstål fördelad på svenskt och utländskt material . 238

Det svenska materialets andel av tillförseln för stångprodukter 239 5:4 5:5 Det svenska materialets andel av tillförseln for varmvalsad plåt, balk och smala band 240 5:6 Det svenska materialets andel av tillförseln för tråd och kall- . . . . . 240 valsad plåt fördelad på ursprungsländer 1971-1975 242 5:7 Den svenska importen 5:8 från CECA länderfördelad. . . . . . 243 Importen 5:9 De svenska hemmamarknadsleveranserna av stång och grossisternas andel av dessa 1962-1975 . 244 5:10 De svenska hemmamarknadsleveranserna av balk och grossisternas andel av dessa 1962-1975 . . . . . . 245 De svenska hemmamarknadsleveranserna av armeringsstång och grossisternas andel av dessa 1962-1975. . . . . . 246 5:12 Grossisternas totala affärer 1969-1975 fördelade på lager och (lirektalTarer. . . . . 248 5:13 Grossisternas direktalTarer fördelade på svenskt och utländskt material. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248 8:1 Lager av handelsfardigt stål på olika nivåer 1954-1970 258 8:2 Den totala lagerhållningen 1972-1976 . . . . . . 258 8:3 fördelning på distributionssystemets nivåer 259 Lagerhållningens 8:4 Lagerhållningens procentuella fördelning på olika nivåer . 260 8:5 utveckling för olika produktgrupper . 261 Lagerhållningens 8:6 Järn- och stålverkens andel av lagerhållningen för olika produktgrupper . . . . . 263 8:7 Grossisternas andel av lagerhållningen för olika produktgrupper 264 8:8 Verkstadsindustrins andel av lagerhållningen för olika produkt- 265 grupper 9:1 Distributionsvägar för det svenska materialet och deras andel

Grossisternas andel direktaffärer för olika produkter 270 9:2 9:3 Grossisternas andel svenskt material för olika produkter 271 10:1 Verkens leveranser till olika förbrukare: produktgruppslörde-

l

Bilaga Prognos över stålförbrukningen

1980 och 1985

Av Erik Ruist

Förord

Denna utredning utmynnar i prognoser över stålförbrukningen i Sverige, i Västeuropa och i världen 1980 och 1985. Jag vill emellertid redan på detta stadium göra en personlig deklaration. Att göra en prognos är lika mycket konst som vetenskap. Det är en vetenskaplig uppgift att försöka finna samband mellan stålförbrukningen och andra ekonomiska storheter, samband som kan antagas vara oförändrade över tiden och därför användbara i prognosarbetet. Det ekonomiska skeendet är emellertid inte givet en gång för alla, utan är påverkbart i olika riktningar. Det är en konstnär eller visionär som skall kunna se hur tidens strömningar förändrar målen för den ekonomiska politiken och därmed inriktningen av den ekonomiska aktiviteten i ett land. Hur kommer de nu aktuella diskussionerna om råvarubrist och lågener-

gisamhälle att påverka vil/an till fortsatt kvantitativ expansion, alldeles oav-

sett hur möjligheterna till en sådan utvecklas? För den som i likhet med mig inte är visionär är den traditionella metoden i redovisningen av prognoser att ge två eller flera alternativ. baserade på olika grundforutsättningar. Detta kan betecknas som ett fegt förfaringssätt, och det överlämnar åt prognosens användare att göra de bedömningar som prognosmakaren själv inte vågat göra. Jag skulle emellertid vilja uttrycka det mer positivt och säga att det på detta sätt görs en känslighetsartalys, som måste vara nyttig även for prognosanvändaren. Om det där visar sig att de olika prognosalternativen ligger nära varandra, bör han kunna känna sig betydligt säkrare än om de skiljer sig mycket åt. l det senare fallet är tydligen antagandena mycket betydelsefulla, och en fortsatt diskussion bör lämpligen ägnas åt att försöka klara ut vilka förutsättningar som är rimligast. Det enda säkra med en prognos är att den inte kommer att slå in. Den som har den minsta tilltron till prognosens precision är emellertid regelbundet prognosmakaren själv. Han har under arbetet konstaterat att han med olika metoder kan få fram resultat som skiljer sig från varandra ganska avsevärt. Tilltron till prognosen ökar emellertid till hastigt med avståndet prognosmakaren. l det yttersta ledet bland användarna heter det att ”X konsraterar att företeelsen Y kommer att öka med Z procent om året fram till 1985”. Jag har inte kunnat finna någon metod att undvika detta. Så håll till godo - här är slutresultatet.

1 18 Bilaga

1 Marknaderna för svenskt handelsstål under 1960-

och 1970-talen

är att belysa de marknadsmässig-a förutsätt- Syftet med denna utredning för svensk handelsstålsindustri under de närmaste tio åren. Det ningarna som kommer att beröras. är sålunda endast efterfrågesidan på stålmarknaden De svenska verkens Förmåga att i konkurrens med utländska verk tillfredsställa denna efterfrågan diskuteras inte. När det gäller att bestämma vilka geografiska marknader som ärav intresse är det emellertid naturligt att utgå från de marknader till vilka de svenska kan de i framtiden - liksom tihandelsstålsverken säljer idag. Visserligen digare - söka sig ut på nya marknader, men det förefaller vara en rimlig prognos att dessas betydelse ändå blir relativt begränsad. Den svenska handelsstålsindustrin har sin huvudsakliga marknad i Sverige. Ännu i början av 1960-talet utgjorde exporten endast 15 procent av leveranserna. men den har sedan successivt ökat till omkring en tredjedel. - Exporten är emellertid - i motsats till vad som gäller för specialstålet koncentrerad till ett fåtal produkter och ett fåtal marknader. - De svenska verkens leveranser av handelsstål till hemmamarknaden som kan approximativt beräknas från 1959 - växte under forsta hälften av 1960-talet med något sådant som 10 procent om året. Hemmaleveranserna ökade därmed snabbare än förbrukningen. Exporten växte ännu väsentligt betydelse. Det var framför snabbare. men var ännu absolut sett av mindre som då kom igång. Från en obetydlighet av 20 kton allt grovplåtsexporten 1959 hade den ökat till 190 kton 1965. Avsättningsmarknaderna var framför allt Norden och CECA-länderna. Under andra hälften av 1960-talet blev den svenska lörbrukningsökningen De svenska bruken förmådde inte öka sina förväsentligt lägre än tidigare. säljningar till hemmamarknaden med mer än l procent om året. Importen med 4 procent per år. Produktionskapaciteten för handelsstål ökade samtidigt fortsatte emellertid att växa, och en ökande andel av produktionen kom att avsättas på export. Exporten av handelsstål (exkl. rör) ökade sålunda

mellan 1965 och 1970 med 12 procent per år. De stora produkterna var

och fartygsprofiler, marknaderna fortfarande Norgrovplât. armeringsstång den samt Västtyskland. Storbritannien och Frankrike. Den första hälften av 1970-talet har skilt sig från den föregående femårsperioden framför allt genom starkare konjunkturlluktuationer i produktion och leveranser. Om man emellertid for att få någorlunda likhet i konjunkturhänseende jämför medeltalet 1969/70 med 1974, blir den genomsnittliga årliga leveransökningen till hemmamarknaden 1 procent. Exporten ökade med 8 procent och importen med 5 procent om året. Exporten svarade leveranser. De största därmed år 1974 för en tredjedel av handelsstålsverkens marknaderna för handelsstålsexporten var detta år:

Bilaga 1 19

De marknader som hittills varit av störst intresse är alltså grannländerna. Som en bakgrund till bedömningen av handelsstålsindustrins framtida avsättningsmöjligheter är därför marknadsutvecklingen förutom i Sverige även i Norden, CECA-6 och Storbritannien väsentlig. Den svenska utvecklingen diskuteras i avsnitt 2 och den i övriga länder i avsnitt 3.

2 Prognoser för Sverige

2. l Prognosmerodik

Stålförbrukningen i ett land sammanhänger naturligtvis med den ekonomiska aktiviteten där. Detta gäller vidjämförelser både mellan länder och mellan tidsperioder i ett och samma land. Sambandet har rentav betraktats som så fast att det förr inte var alldeles ovanligt att mäta ett lands industriella utvecklingsnivå med hjälp av stålkonsumtionen per capita. Detta mått ger Canada, Japan, Sverige, USA och Västtyskland (i en år från år något varierande ordning) de främsta platserna på skalan, kanske något överraskande tillsammans med Tjeckoslovakien. Vid en jämförelse i tiden kan man observera hur stålförbrukningen i ett land lluktuerar med den allmänna ekonomiska och att flukaktiviteten, tuationerna i allmänhet är väsentligt starkare än t. ex. hos BNP. Stålforbrukningen är naturligtvis också beroende av hur landets samlade resurser används. Så kräver t. ex. en ökad satsning på öppen sjukvård väsentligt mindre stål än ett ökat bostadsbyggande. Denna olikhet i ”stålintensitet” mellan olika användningsområden inom ramen för en given BNP är också en av förklaringarna till stålförbrukningens lluktuationer under konjunkturcykeln. lnvesteringsverksamheten, som är relativt stålintensiv, brukar sålunda vara betydligt mer omfattande under högkonjunkturer än under lågkonjunkturen vilket medför en större stålkonsumtion i förhållande till BNP. En motsvarande skillnad har genom tvärsnittsstudier kunnat konstateras mellan länder på olika utvecklingsnivåer. l vissa utvecklingsskeden, speciellt när industrialiseringsprocessen kommit igång på allvar, är stålförbrukningen i förhållande till BNP större än både tidigare och senare. Däremot har man observerat en ganska stor stabilitet i stålintensiteten för högt utvecklade länder, om man bortser från konjunkturvariationerna. Det finns emellertid vissa skäl till att stålförbrukningen eller snarare stålintensiteten skall sjunka med tiden. Ett sådant är att stål i vissa använd-

20 1 Bilaga

ningar ersätts av andra material, t. ex. aluminium och plaster, medan det omvända Förhållandet anges vara mindre vanligt. Viktigare är dock att stålet Får allt bättre egenskaper. varFör konstruktionerna kan göras klenare och det sålunda går åt Färre ton stål till en viss given användning. Den prognosmetod som utarbetades inom OECD och som sedan med vissa modifieringar använts av llSl: bl. a. vid utarbetandet av Projection 85“ utgår Från ovan refererade överväganden. Man Fann där vid jämFörelse mellan stålintensitetens utveckling i olika länder över en IS-årsperiod, att Förloppet sammanhängde med på vilken utvecklingsnivå landet befann sig. Under industrialiseringsskedet var, som nämnts, stålintensiteten som allra som kan beskrivas med högst och avtog sedan. Vid en utvecklingsnivå en BNP per capita av omkring $ l 000 i 1963 års priser och växelkurser ut. Stålintensiteten var sedan För högre inkomstnivåer. där planade kurvan bl. a. USA och Sverige befinner sig, konstant eller sakta Fallande. Detta kan tolkas så att strukturomvandlingen i ekonomin under industrialiseverkade i riktning mot stålintensivare näringsgrenar, medan ringsprocessen i den högre utvecklade ekonomin de stålfztttiga tjänstesektorerita Får större kvarstående positiv strukturFörskjutning motverkas betydelse. En eventuellt alltså mer än väl av den samtidiga minskningen i specilik stålFörbrukning. Den av OECD och llSl använda prognosmetoden går alltså ut på att bestäms av landets genomsnittliga levnadsgraden av strukturomvandling nivå, mätt med BNP per capita. För Sveriges del innebär detta en Fallande stålintensitet. Vid internationella prognoser För ett stort antal länder är det nödvändigt att använda en generell metod av detta slag. För ett enstaka land kan man givetvis gå djupare och Försöka klarlägga strukturFörändringarna mer explicit. Det är emellertid anledning att utgå Från samma grundläggande resonemang och dela upp en Förändring i ett lands stålFörbrukning i tre komponenter:

(l)Förändring i den totala ekonomiska aktiviteten. mätt t. ex. med BNP mellan olika stålintensiva användningsområden För BNP (2) Förskjutningar (3) Förändring i specifik stålFörbrukning inom varje ttnvändningsområde.

En prognos av stålForbrukningen i ett land kan lämpligen göras genom att behandla var och en av dessa tre komponenter För sig, varvid behandlingen av särskilt strukturForskjutningar kan göras mer eller mindre ingående. Genom att ändå utgå Från ekonomin i sin helhet kan man någorlunda kontrollera att prognosen blir konsistent. En prognos som endast betraktar olika stålkonsumerande var För sig kan däremot lätt produktionssektorer råka ut För att olika delar av ekonomin Förutses utveckla sig på ett helt inkonsistent sätt. Dessa utgångspunkter För en stålprognos ger emellertid anledning att ställa Frågan huruvida utvecklingen av BNP och dess Fördelning på användningsområden verkligen är Förutsägbara. Det kan med ett visst Fog göras gällande att så inte är Fallet. Såväl BNP som dess komponenter är i själva verket Detta är uppenbart på kort sikt: om statsmakterna i politiskt påverkbara. Forecasting Steel Consumption, OECD. Paris en situation med låg sysselsättning med hjälp av olika åtgärder lyckas öka I974. industriinvesteringarna, påverkar detta BNP och dess Fördelning och därmed också stålForbrukningen. På längre sikt kan inriktningen av landets ekonomi ?International lron and Steel Institute. påverkas. Därvid beror stålFörbrukningens utveckling på om det är stålin-

SOU l977:l6 1 Bilaga 21

, _ c tensiv eller stålfattig verksamhet som uppmuntras. Som exempel på detta beroende kan man ta inverkan på stålkonsunttionen i Sverige av två av de alternativ som den senaste långtidsutredningen (LU) lägger fram för 1980. De utgår från en ökning av den privata konsumtionen med 3 procent per år resp. 2 procent per år. Båda alternativen anses av utredningen möjliga att uppnå, men de kräver olika utformning av den ekonomiska politiken. Med de restriktioner som finns i form av produktionskapacitet etc. blir naturligtvis andra användningsområden inom ekonomin beroende av vilket av alternativen som realiseras för den privata konsumtionen. Med användning av relativt osäkra uppgifter om stålinnehållet i olika slag av slutlig konsumtion erhålles en genomsnittlig årlig ökning 1975-80 av stålförbrukningen med 1,8 procent för det första alternativet och 1,2 procent för det andra. Detta beroende av politiska beslut gör att man måste välja endera av två vägar för att nå fram till prognoser av stålförbrukningen. Ett sätt är att göra prognoserna betingade, dvs. givna under vissa förutsättningar. Man kan då göra flera prognoser. var och en motsvarande en uppsättning förutsättningar. Det andra sättet är att göra en prognos av hur den politiska styrningen av ekonomin kommer att se ut och anpassa stålprognosen till denna. För den som i stor utsträckning är hänvisad till att utnyttja andras prognoser av BNP föreligger inte någon valmöjlighet. Svårigheten är emellertid ofta att förutsättningarna inte redovisas så klart att det säkert framgår vilka utgångspunkter som valts. Detta är i huvudsak den situation vi står i när det gäller andra länder än Sverige. För Sverige förefaller det naturligt att undersöka konsekvenserna av olika alternativ som utarbetats av bl. a. långtidsutredningen. Den prognosmetod för stålförbrukningen som här beskrivits i allmänna termer är inte oomtvistad. Ofta anses den s. k. sektormetoden vara mest tillförlitlig, i den mån den kan användas. Man utgår där från den förväntade produktionsutvecklingen inom sådana sektorer i näringslivet som är direkta köpare och förbrukare av stål. sålunda främst olika delar av Verkstadsindustrin, varven och byggnadsverksamheten. Nackdelen med en sådan ansats är att det är svårt att överblicka sambanden mellan olika sektorer. Om bostadsbyggandet ökar, är det ju inte bara byggnadsindustrin som behöver mer stål, utan även tillverkare av kylskåp, diskbänkar, radiatorer osv. Vi har därför ansett det bättre att utgå från användningssidan, där bostadsbyggande är en av posterna, och via erfarenhetsmässiga koeflicienter översätta detta till aktiviteter i stålkonsumerande industrier. lnte heller detta förfaringssätt är invändningsfritt. Sålunda utgör export en post på användningssidan. Användning av fixa koefñcienter för omräkning av denna till krav på verkstadsindustrins produktion innebär ett implicit antagande att exportens branschvisa sammansättning är konstant. I åtminstone ett avseende förefaller ett sådant antagande orealistiskt för de närmaste tio åren, nämligen andel. Det är därför anfartygsexportens ledning att särbehandla varven i det fortsatta resonemanget. Det kan emellertid lämpligen ske genom att betrakta fartygsexport som en särskild användning, skild från övrig export. Eventuellt kan motsvarande uppdelning göras på den svenska marknaden, varvid rederiernas fartygsinvesteringar särskiljes från övriga maskininvesteringar.

22 1 Bilaga

2.2 Konjunkrurprøblematiken

problem i sam- Konjunkturfluktuationerna utgör ett sedan länge diskuterat band med Iångtidsprognoser. Även om konjunktursvängningarnas periodicitet varit relativt konstant under efterkrigstiden, kan en relativt obetydlig felgissning beträffande längden av ett par framtida konjunkturcyklar göra att ett förmodat högkonjunkturår i själva verket visar sig bli ett lågkonjunkturår. avse trend- Prognoser på fem års sikt och längre brukar därför i allmänhet utvecklingen. Det innebär att man räknar med att träffa rätt endast under vanligen ett medelkonjunkturår. Detta någon viss fas i konjunkturcykeln. försvårar givetvis en avstämning av prognosen. Den kan göras först flera år efter det år prognosen avser, eftersom man inte förrän då kan dra upp trenden. Ett på sätt och vis enklare förfaringssätt är att låta prognoserna avse högdå resurserna är fullt utnyttjade. De svenska långtidsutredkonjunkturår, ningarna har använt denna teknik och har under en lång period haft tur såtillvida eller framräkningarna avsåg faktiskt blev att de år prognoserna år med nära nog fullt kapacitetsutnyttjande. Det gällde 1955, 1960, 1965 och 1970, men däremot inte 1975. Att sålunda utgångsåret för den senaste långtidsutredningen, som i första hand sträcker sig till 1980, inte var ett år med fullt kapacitetsutnyttjande, har också vållat svårigheter. För att kunna beskriva 1975-80 i årliga procentuella förändringar av olika utvecklingen storheter har man måst justera utgångsvärdena till att avse ett år med fullt kapacitetsutnyttjande. l de allmänna mål för kol och stål inom CECA som tidigare Höga mynoch numera kommissionen utarbetar. har huvudprognoserna i alldigheten För att ändå markera hur stor mänhet gällt ett medelkonjunkturalternativ. skulle bli, om prognosåret skulle bli ett högkonjunkturår. har efterfrågan också ett maximialternativ presenterats. Vid kommissionens avvanligen vägning av efterfrågan och produktionskapacitet har detta varit det primärt använda, eftersom det angett beräknad maximal påfrestning på produktionsapparaten. Inte heller i denna utredning har det ansetts nödvändigt att försöka göra någon konjunkturprognos. De angivna ökningstakterna avser därför genomförändringar. I de fall absoluta tal presenteras, skall de gående trendens tolkas som gällande for medelkonjunkturår. För den svenska handelsstålsindustrin förefaller det också att vara av större intresse hur stora kvantiteter man kan få avsättning för i genomsnitt under en konjunkturcykel än vilka toppnivåer som kan uppnås under en högkonjunktur. Att låta prognoserna avse trendvärden medför emellertid också en svårighet när det gäller att fastställa utgångsläget för den framtida utvecklingen. Trenden beräknas historiskt lämpligen med hjälp av ett glidande medeltal. som sträcker sig över en konjunkturcykel. Naturligt är då att använda ett ovägt glidande femårsmedeltal. Detta kan emellertid idag, när 1975 är det senast observerade helåret, inte räknas längre fram än till och med 1973. Man kan då välja mellan att låta detta år utgöra utgångsåret för prognosen eller att på något sätt extrapolera trendvärdet till 1975. Som nämnts har LU valt ett förfaringssätt som erinrar om det senare, medan lUl i sin lång-

Bilaga 1 23

lidsbedtjmning föredragit att utgå från 1974 års observerade värden. Detta var i Sverige ett högkonjunkturår med fullt kapacitetsutnyttjande i de flesta sektorer. Liksom LU avser lUl att beskriva ekonomins under utveckling fullt kapacitetsutnyttjande, dvs. under förutsättning av högkonjunktur, varför 1974 är ett bra utgångsår. För våra ändamål är det emellertid trendvärdena som är de intressanta. Valet står då mellan att utgå från ett observerat trendvärde för 1973 eller ett i viss mån extrapolerat för något senare år. Vi har här valt att approximera trendvärdet för 1974 med ett treårsmedeltal 1973/75 och utgå från detta.

2.3 De! statistiska materia/er

För att kunna länka ihop stålförbrukningen med den allmänna ekonomiska utvecklingen krävs uppgifter om i vilka aktiviteter som stålet förbrukats under en historisk period som är tillräckligt lång för att eventuella förändringstendenser skall hinna framträda. Tyvärr föreligger endast partiella uppgifter om detta. I den officiella industristatistiken redovisas i princip verkstadsindustrins förbrukning av stål. För byggnadsverksamheten saknas helt motsvarande redovisning. Det är emellertid uppenbart att vissa stålprodukter. t. ex. armeringsstång, förbrukas praktiskt taget uteslutande i byggnadsverksamheten. Sedan hänsyn tagits till dessa två möjligheter att konstatera vart stålet tar vägen, återstår ändå 15 a 20 procent av ståltillforseln, som måste fördelas mer eller mindre godtyckligt. Hur detta gjorts framgår av kommentarerna till tabell A. l (s. 56-57), som ger en uppskattning av stålförbrukningen i olika sektorer årligen 1968-74. En annan till möjlighet fördelning av stålförbrukningen på sektorer ger de input-output-tabeller, som numera sammanställs av SCB. Detta sker emellertid med flera års mellanrum, och den senaste nu tillgängliga tabellen avser 1968. Den ger-i värde -leveranser från ett antal produktionssektorer dels till andra sektorer, dels till slutlig för konsumtion, invesanvändning tering eller export. Järnverken är där sammanslagna med ferrolegeringsverken till en sektor. Detta torde inte ha någon större inverkan på resultatet, utan man torde kunna räkna som om siffrorna endast avsåg stålverken. Värre är att verkstadsindustrin exkl. varv endast delas upp i två grupper, elektroindustri och annan. Med dessa inskränkningar kan emellertid intressanta resultat erhållas beträffande den slutliga användningen av stålet. Genom vissa antaganden om homogen teknik kan man sålunda härleda exempelvis hur mycket stål som ingår i bilindustrins produkter dels i form av direkt från järnverken levererat stål, dels indirekt i form av komponenter som tillverkats i andra företag men som också innehåller stål. Genom att tillämpa fördelningen av bilindustrins leveranser konsumtion på export, privat etc. på det i bilarna ingående stålet och genom att göra motsvarande beräkningar for alla produktionssektorer erhålles fördelningen av slutanvändningen av stål. Det är uppenbart att beräkningarna vilar på ett stort antal antaganden, som troligen bara är delvis uppfyllda, men resultatet ger ändå en viss uppfattning om vilka de stora slutanvändningarna är for stålet. Tabell l ger resultatet. Det bör påpekas, att den tar med allt vad vi normalt inkluderar i begreppet stålförbrukning, alltså användning for vidare förädling inom landet av såväl

24 1 Bilaga

Tabell 1 Beräknad stálanvändning 1968

Procent

Privat konsumtion 14 Offentlig konsumtion 9 Investeringar i byggnader och anläggningar 25

l

Källa: lnput-outputtabeller för Sverige 1968 (SCB:SM N 1972:44) samt egna beräkningar.

svenskt som importerat stål. Däremot ingår i exporten inte den direkta stálexporten och i inhemsk förbrukning inte stålinnehållet i importerade bilar, maskiner etc. Dessa uppgifter är, liksom alla beräkningar inom input-outputmodellens ram. uttryckta i värden. Om vi emellertid antar att kvalitetsfördelningen är ungefär densamma i alla användningar, kan vi tillämpa vägar beräknade totala den procentuella fördelningen på den på andra uttryckt i ton. Exporten av verkstadsprodukter (exkl. farförbrukningen, tyg) skulle då ha ett stålinnehåll av ungefär 850 kton. Det är intressant mot dem som utförts av lISl avseende olika att ställa denna beräkning i exporten. Man länders indirekta stålexport”, dvs. just stålinnehållet har där utgått från exporten av verkstadsprodukter och för varje vara bedömt stålinnehållet i förhållande till totalvikten. Tyvärr finns inga sådana beräkningar gjorda för 1968, utan endast för 1962, 1965, 1970 och 1973. Vi kan emellertid de på olika sätt beräknade stålinjämföra nehållsuppgifterna med värden av verkstadsexporten i 1968 års priser under de olika åren.

Den volymindexserie över exporten av verkstadsprodukter, som den första serien grundar osäker kvalitet. Därför är sig på, är av en smula tendensen i stålinnehållet llSI-serien inte helt säden stigande enligt kerställd. Det är dock klart att input-outputberäkningen givit ett högre värde än IIS1:s metod. Vilkendera som är riktigast är svårt att säga.

Bilaga 1 25

Om emellertid input-outputsiffran är för hög. kommer detta att resultera i att den beräknade ökningstakten i stålförbrukningen blir för stor. eftersom exporten genomgående ökat snabbare än andra användningar. Vi kommer då att under perioden fram till 1975, där vi kan stämma av mot totalförbrukningen, notera en stor minskning i den specilika stålförbrukningen. Eftersom vi då använder en relativt stor minskning även i prognosen, torde en eventuell överskattning av exporten 1968 inte ge upphov till nâgra allvarligare fel.

2.4 Den hittillsvarande utvecklingen I Sverige En beskrivning av den historiska utvecklingen av stålförbrukningen i Sverige över en längre period kan endast ske i termer av total förbrukning, där alltså handelsstål och specialstål slagits ihop. Från 1968 kan förbrukningen av handelsstål överblickas separat. om än ofullständigt. Av uppgifterna för dessa senare år framgår att förbrukningen av handelsstål i vikt räknat uppgår till mer än 90 procent av den totala stålförbrukningen. Den utveckling som registreras för totalförbrukningen är därför praktiskt taget densamma som för handelsstålsförbrukningen. När det gäller absoluta tal torde man komma ganska rätt om man minskar totalförbrukningen med 10 procent. För enskilda produkter kan relationen vara en annan, och vi kommer därför senare att göra en särskild analys produkt för produkt. Under 1960-talets första hälft ökade den ekonomiska aktiviteten i Sverige mycket snabbt. och BNP växte med i genomsnitt 5 procent per år. Samtidigt försköts fördelningen på försörjningsbalansens använd-

ningssida så att både investeringar och export ökade sina andelar. Ökade

investeringar medför högre produktion i byggnadsindustri och verkstadsindustri. och ökad export betyder i Sverige mestadels ökad export av verkstadsprodukter. Eftersom båda de berörda branscherna förbrukar relativt mycket stål, steg den totala stålförbrukningen mer än BNP, nämligen med 6 procent per år. Detta är ett exempel på den tidigare nämnda strukturförskjutningen mellan olika stålintensiva användningsområden för BNP. Efter 1965 har aktivitetsökningen inom ekonomin varit långsammare än tidigare. BNP ökade 1965/70 med 4,0 procent per år och 1970/74 med bara 2,8 procent per fir.‘ Exporten av verkstadsprodukter fortsatte att öka betydligt snabbare än BNP, men investeringarna stagnerade, och strukturförskjutningen blev inte lika positiv som tidigare för stålet. Samtidigt tycks den hela tiden fortgående minskningen i specifik stålförbrukning ha blivit snabbare än tidigare. Medan man för 10 år sedan bedömde den till ungefär 1/2 procent om året, pekar beräkningarna för perioden efter 1965 snarare på storleksordningen 2 procent om året. En mer detaljerad undersökning av detta fenomen redovisas nedan. l Den sista perioden be- En första uppfattning av hur strukturförskjutningarna i ekonomin in- gränsas till fyra år for verkar kan erhållas att start- och slutåren i på stålförbrukningen genom en mycket grov uppalla perioder skall ha delning av försörjningsbalansens användningssida. På tillgångssidan återungefär samma läge i finns BNP och import, och det är alltså användningen av dessa resurser nämkonjunkturcykeln. som redovisas nedan. ligen högkonjunktur.

26 Bilaga 1

1968 Ökningstztkt. procent per år Andel av Andel av --;---; (BNP + import) stålforbrukrt. 1965/70 1970/74

Som synes är stålförbrukningen - vars uppdelning är baserad på input- - mer koncentrerad och outputundersökningen betydligt på investeringar export än vad som motsvarar dessas andelar i den ekonomiska aktiviteten. Eftersom särskilt exporten ökat snabbt, skulle stålförbrukningen vid oförändrade åtgångstal inom vart och ett av de fyra användningsområdena varit mer expansiv än ekonomin i sin helhet. Om man väger ihop ökningstakterna 1965/70 och 1970/74 med andelarna i hela ekonomin. får man 4,8 resp. 3,4 procent per år. Använder man däremot stålförbrukningsandelarna erhålles 5,8 resp. 4,6 procent per år. Strukturkomponenten i stålförbrukningen skulle med detta sätt att mäta ha varit 1,0 resp. 1.2 procent per år. Nu brukar man i själva verket jämföra med ökningen i enbart BNP, som under de här perioderna var 4,0 resp. 2,3 procent per år, varför strukturkomponenten skulle ha uppgått till 1,7 ä 1,8 procent. Nu ökade i själva verket stålförbrukningen bara 3,0 resp. 2.7 procent per år. Den specifika stålförbrukningen skulle alltså, enligt denna grova beräkning. ha minskat med inte mindre än 2,6 resp. 1,8 procent per år. Vid en så grov uppdelning av stålförbrukningen som denna är det klart att en del av det som registreras som en förändrad specifik stålförbrukning i själva verket är strukturförändringar inom ett användningsområde. Så är t. ex. inom den offentliga konsumtionen försvaret betydligt stålintensivare än sjukvården och undervisningen. En relativ förskjutning av försvarets andel i den offentliga konsumtionen kommer därför att i de ovan gjorda beräkningarna registreras som en förändrad specifik stålförbrukning inom den offentliga sektorn. För att studera stålintensitetens utveckling har en uppdelning av förbrukningssidan gjorts i de åtta grupper som redovisas i tab. l, s. 24. Man kan nu utgå från den beräknade fördelningen av stålförbrukningen på dessa grupper som erhålles ur lnput-outputundersökningen for 1968. Genom att applicera den på utvecklingen av de olika komponenterna kan man beräkna en hypotetisk stålförbrukning för vart och ett av åren 1963-75 under förutsättning av oförändrad specifik förbrukning i varje användning. Genom att jämföra denna med den observerade förbrukningen erhålles förändringen i den specifika stålförbrukningen. Resultatet framgår av diagram 1. Den genomsnittliga minskningen uppgår till 2,1 procent per år. Den har dock motvägts av en strukturell förskjutning på + 2,0 procent, varför stålförbrukningen totalt har ökat i takt med BNP, dvs. stålintensiteten har haft en vågrät trend under perioden. Där-

sou 1977:16 Bilaga 1 27

Strukturkomponent

Stålintensitet stålförbrukning

Specifik

75 \

.//^\'“'\

Diagram! Stå/intensite- A

len i Sverige /963-1975

Log. skala

90 80 uppdelad pá slruklurkom-

120 110 100

ponem och Speri/ik slå/förbrukning (i slullig användning). Index I963 = l 00.

28 Bilaga 1

emot har den tydliga konjunkturfluktuationer. De beräkningar som här gjorts av den specifika stålförbruknittgeit i termer av den slutliga användningen är av intresse ur prognossynpunkt. För att komma närmare en förklaring av utvecklingen är det dock naturligt att i stället studera stålförbrukningen i det första föråidlingsledet. Man kan då gå till försörjningsbalansens tillgångssida och betrakta den inhemska produktionen, alltså BNP. Stålförbrukningen i olika industribranscher registreras i industristzttistiken, även om kvaliteten på dessa uppgifter inte är de bästa. Genom en specialbearbetning som SCB gjort har stålförbrukningen 1972-74 i 23 delbranscher i verkstadsindustrin kartlagts med fördelning på 11 stålprodukter. Dessa delbranscher kan aggregeras till de fem huvudbranscher som verkstadsindustrin vanligen indelas i och för vilka uppgifter om stålforbrukningen publiceras i SOS Industri. För var och en av de 23 delbranscherna publiceras också produktionsvolymindex i 1ndust_ri. Vi beräknar nu genomsnittliga åtgångstal 1973/74 för stål per producerad enhet i varje delbransch. Dessa multipliceras för varje år 1968-74 med produktionsvolymindex för delbranscherna. Den på detta sätt beräknade stålåtgången summeras för hela verkstadsindustrin och jämföres med den observerade. Resultatet blir en tidsserie för var och en av de 11 stålprodukterna av kvoten mellan observerad och beräknad förbrukför tre produktgrupper och ning. De återges i tabell 2 i sammanfattning för stål totalt. För de stora grupperna plåt och stång erhålles vid en linjär trenden årlig minskning på nära 2 procent, för rören däremot en beräkning viss ökning. Rör är dock en relativt liten produkt, och tillfälliga svängningar gör sig starkt gällande. Totalt observeras en minskning på 1,7 procent per år, alltså något mindre än för ekonomin i sin helhet enligt den ovan beskrivna Det framgår av grundmaterialet, att beräkningen. mellan verkstadsindustrins olika delbranscher inte haft förskjutningen

Tabell 2 Specifik stålförbrukning i verkstäder och varv Index 1973/74 = 100

Genomsnittlig årlig förändring, procent -1,9 -1,9 + 0,4 -1,7 Genomsnittlig förbrukning, Mton 1,5 0,6 0,2 2,6

Källa: SOS Industri. och egna beräkningar.

Bilaga 1 29

någon systematisk inverkan på stålförbrukningen under dessa år. Effekten har vissa år varit positiv, andra negativ, men utan någon tendens. Eftersom stålförbrukningen i byggnadsindustrin inte registreras direkt utan i huvudsak erhålles som en restpost, blir beräkningarna av förändringen i den specilika stålförbrukningen där betydligt osäkrare. Där har också under det senaste årtiondet skett en strukturell förändring, så att stålbyggandet har ökat relativt sett. En del av det material som används i byggnadskonstruktioner registreras dock troligen som konsumerat i verkstadsindustrin, eftersom konstruktionerna ofta monteras i verkstadsföretag. Enligt de bristfälliga data som finns tycks den specifika stålförbrukningen dire/cl i byggnadsverksamheten ha gått ner med ungefär 2 procent per år sedan 1968. Dessutom kan man konstatera. att den specifika förbrukningen av armeringsstång i byggnadsverksamheten sjunkit kraftigt efter 1971, i själva verket med närmare en tredjedel på fem år. I jämförelse med de beräkningar som gjordes via nationalräkenskapernas användningssida har alltså dessa branschberäkningar givit en något långsammare minskning i stålanvâindningen. I själva verket är skillnaden större än de angivna siffrorna antyder. Trenderna är nämligen inte beräknade för samma tidsperioder. En trend för perioden 1968-74. beräknad från slutlig användning, ger en minskning med 2.9 procent per år. Denna starka minskning ger anledning till en viss misstro mot det datamaterial på vilket beräkningarna grundas. Som nämndes på sid. 25, kan andelen export vara för hög, vilket medför en överdriven ökningstakt i den beräknade stålförbrukningen. eftersom exporten stiger snabbare än övriga poster. Det förefaller rimligt att ta hänsyn till detta vid prognoserna genom att även i fortsättningen förutsätta en större minskning i den specifika stålförbrukningen vid beräkningar via slutlig användning än via produktionssektorer. För prognosen fram till 1980 och 1985 är det naturligtvis mycket viktigt att försöka klara ut orsaken till den starka minskningen i specifik stålförbrukning. som vi har kunnat observera under det senaste decenniet. Rent allmänt kan man säga att minskningen har tre olika komponenter. Den första har framgått av det tidigare resonemanget. De sektorer för vilka stålförbrukningen beräknas är ju inte helt homogena, varför en förskjutning inom en sektor kan komma att observeras som en förändring av specifik stålförbrukning i sektorn. Med tanke på att förskjutningen inom hela verkstadsindustrin kunde konstateras ha betytt mycket litet, torde dock inte denna komponent i förändringen av specifik stålförbrukning ha haft någon större betydelse. Den andra komponenten sammanhänger med ett effektivare utnyttjande av stålet och användning av stål med högre hållfasthet. Härigenom kan konstruktionerna göras lättare. Eftersom vi endast observerar stålvikten och inte tar hänsyn till kvalitetsförändringar, kommer stålåtgången att minska av denna anledning. Det är troligt att värdet av det ingående stålet inte minskar lika snabbt som vikten. eftersom den genomsnittliga kvaliteten ökar. Detta kan observeras när det gäller armeringsstång. Av leveranserna av kamstång har andelen Ks 60, som har högre hållfasthet

30 Bilaga 1

än standardkvaliteten Ks 40, ökat från 9 procent år 1968 till 16 procent år 1975. Eftersom lättare konstruktioner ger ekonomiska fördelar i andra avseenden - en lättare bil har lägre bränsleförbrukning, en lättare byggnad klarar sig med en enklare grund - kommer säkert strävan efter att utnyttja klenare dimensioner av stålet att fortsätta. Det torde inte heller stöta på några oöverstigliga tekniska svårigheter att göra detta. Man kan därför räkna med en fortsatt minskning av den specifika stålförbrukningen av detta skäl. Till bättre utnyttjande av stålet kan också räknas den minskning i stålförbrukning som ibland inträffar när man bygger större enheter. Ett exempel är stålåtgången för fartyg. Enligt en uppgift är stålåtgången i form av plåt och profiler för olika fartygsstorlekar följandez

Fartygsstorlek Stålåtgång ”“‘** dödviktston

Ju större fartyg, desto mindre stål går det alltså åt per dödviktston. Den ökande fartygsstorleken har därför säkert betytt en del för den observerade sänkningen av den specifika stålkonsumtionen, även om varvens aktivitet i beräkningarna inte mätts i ton utan i förädlingsvärde. Samma tendens mot större enheter och därmed lägre stålbehov för en given kapacitet hos de färdiga produkterna har förelegat även på andra håll, inte minst i de maskiner och anläggningar som järnverken själva använder. Denna tendens blir kanske i framtiden inte så stark som den varit under 1960-talet och början av 1970-talet, men den torde fortfarande komma att bli fullt märkbar. Det tredje skälet till att den specifika stålförbrukningen minskar är att stål ersätts med andra material, t. ex. lättmetaller och plaster. Orsaken kan även här vara strävan efter lägre vikt. Så innehåller t. ex. ett flygplan i dag knappast något stål alls. En annan anledning till substitution kan vara önskan att komma ifrån korrosion. som är ett stort problem vid många användningar av stål. Det är dock uppenbart att benägenheten att övergå från stål till andra material - i de fall detta är möjligt på grund av hållfasthetskraven - bl. a. sammanhänger med hur mycket dyrare de andra materialen är. För att kunna bedöma om den specifika stålforbrukningen kommer att fortsätta att minska på grund av substitution är det därför väsentligt att något diskutera prisrelationer. Under 1960-talet hade stålet en fallande pristrend. l förhållande till prisnivån i hela ekonomin sjönk stålpriset mellan 1960 och 1968 med 5 procent per år. Från 1968 inträffade emellertid en snabb prisstegring fram till 1970, och efter ett ganska obetydligt fall ökade stålpriserna åter Vårt NJA nr 2. 1976. från 1972 i snabb takt. Priset på aluminium steg under samma period.

1 31 Bilaga

betydligt långsammare. Medan stålpriset hade mer än fördubblats mellan 1963 och 1974, hade aluminiumpriset stigit med endast en tredjedel. Plastpriserna sjönk ända fram till 1973, men har sedan i oljekrisens spår stigit snabbare än stålpriserna. Stålet har sålunda just under den period vi har observationer av verkstadsindustrins förbrukning blivit dyrare i Förhållande till ett par av de viktigaste konkurrentmaterialen. Det är därför möjligt att just denna period karakteriserats av en särskilt intensiv verksamhet for att spara stål. både genom att gå över till andra material och genom att utnyttja stålet bättre. I den mån man inte väntar en fortsatt relativ fördyring av stålet skulle därför i specifik stålförminskningen brukning inte bli fullt så snabb under prognosperioden som mellan 1968 och 1974. Lars Vinell har emellertid i sin studie av stålförbrukningen i Sverige 1954-69 kommit till resultat som liknar de ovan refererade När han utgår från slutlig användning får han en årlig minskning i specifik stålförbrukning med 1 procent per år, och när han går via produktionssektorerna med nära 2 procent. Minskningen skulle alltså ha pågått i denna takt över en längre tid. Samtidigt kan det inte uteslutas att stålet även i fortsättningen kommer att bli dyrare relativt till konkurrentmaterialen. Jag linner det därför motiverat att räkna med en _lbrtsatl relativ minskning i den specifika stäl- _förbrukningen av stor/eken I 1/2 â 2 procent per âr. Den minskning i specifik stålkonsumtion som har ägt rum under 1960och 70-talen har hittills uppvägts av den förskjutning av ekonomin i riktning mot större andel exportsysselsättning som ägt rum. Den totala stålintensiteten i BNP har därför, med undantag av cykliska Huktuationer, förhållit sig förvånansvärt konstant sedan början av 1960-talet. Kan vi räkna med en likartad utveckling i framtiden? En faktor som därvid är av stor betydelse är varvsindustrins väntade tillbakagång. Under 1970-talets första hälft har varven tagit 16-18 procent av hela den svenska stålförbrukningen. En nerdragning av varvens nybyggnadsverksamhet med en tredjedel eller hälften innebär alltså en minskning av den totala stålförbrukningen med 6 a 9 procent. motsvarande två a tre års normala ökning. Varven har på senare år svarat för ungefär 5 procent av Sveriges totala export. Åtminstone på längre sikt måste ett bortfall här kompenseras med annan export, om den utrikes betalningsbalansen skall bibehållas. Givetvis kan man här tänka sig att någon annan typ av verkstadsprodukt som innehåller stål kan komma att öka i exporten. Stålinnehållet i ett fartyg är emellertid så osedvanligt högt att nästan alla tänkbara andra produkter som exporteras innehåller väsentligt färre ton stål per miljoner kr. exportleverans. Oavsett andra eventuella strukturförändringar i ekonomin kommer därför varvsindustrins nedskärning att betyda en väsentlig minskning av den svenska stålförbrukningen.

2.5 Prognoszmder/ag lvinell, Lars. Business Cycles and Steel Mar- Den svenska ekonomins framtida diskuteras utveckling i 1975 års lång- kets. Stockholm 1973, tidsutredning, LU 75. Den ger i ganska stor detalj några alternativ för Part H.

32 1 Bilaga

fram till 1980. Med hjälp av en mer översiktlig modell utvecklingen diskuteras sedan den fortsatta utvecklingen till år 2000. Parallellt med LU har lndustriens Utredningsinstitut (lUl) gjort en Långtidsbedömning fram till 1980. Den är gjord på ett med LU likartat sätt, men går mer i detalj när det gäller industrin. Det är naturligt att för en prognos avseende förbrukningen av handelsstål i Sverige utgå från någon av dessa utredningar. När det gäller 1980 kan båda användas, men för 1985 har vi endast LUIS perspektivplanering att hålla oss till. Det kan vara anledning att i ett första steg, för den totala stålkonsumtionen, räkna med när det gäller prognosen båda för att se om resultaten avviker mycket från varandra. Såväl LU som IUI räknar med flera alternativ for ekonomins utveckling. Bortser vi från LU:s två alternativ med förkortning av arbetsveckan till 37 l/2 tim. före 1980. har utredningarna två alternativ vardera. l båda fallen satsar det ena alternativet mer på privat konsumtion, det andra mer på offentlig konsumtion. Valet mellan två sådana alternativ betyder ganska mycket för efterfrågan på industriprodukter och på behovet av export för att betala för den erforderliga importen. Nedanstående uppställning ger en sammanfattning av några komponenters utvecklingstakt enligt de olika ztlternativen, uttryckt som procentuell förändring per år.

Byggnadsverksamhet

a lUl utgår i alla jämförelser från observerade värden 1974, som var ett år med i stort sett fullt kapacitetsutnyttjande i svensk ekonomi. LU utgår i stället från 1975, men har justerat utgångsvâirdena för detta år till att gälla ett år med fullt kapacitetsutnyttjaitde. Ökningstakterna i de båda utredningarna torde därför i stort sett vara jämförbara.

Som synes är alternativen i de har relaterade avseendena parvis ganska lika (alt. l och I-alt. resp. alt. I1 och O-alt.). 1 båda fallen kräver emellertid IUI större investeringar, vilket återspeglas i en större byggnadsverksamhet. l båda utredningarna kan man utgå från användningssidatt och omvandla de olika där till stålåtgång. Detta kräver emellertid att posterna man kan behandla investeringar i och export av fartyg separat, eftersom varvskrisen innebär en strukturförskjutning som inte har någon direkt motsvarighet i det historiska underlaget. lngendera utredningen ger direkt underlag för en sådan särbehandling, men genom att slå ihop de båda posterna till totalt fartygsbyggande kan åtminstone goda approximationer erhållas.

Bilaga 1 33

För en ansats som går via produktionssektorerna ger LU ett sämre underlag än IUI, eftersom den förra behandlar Verkstadsindustri exkl. varv som en enhet, medan 1Ul delar upp den i dess fyra huvuddelar. Om vi vill gå denna väg, är därför IUI-materialet det enda tänkbara. För perioden 1980-85 är som nämnts LU:s det perspektivplanering enda tillgängliga underlaget. Den utgår från det läge som uppnås 1980 enligt LU:s alt. 11, men arbetar därifrån med flera alternativ, som primärt skiljer sig åt i fråga om kapitalbildningstakten. De utvecklingsvägar som skisseras är inte i första hand avsedda som prognoser av den troligaste utvecklingen, utan snarare som hjälpmedel för att kartlägga konsekvenserna på lång sikt av olika inriktningar av den ekonomiska politiken. Detta hindrar inte att de kan utgöra underlag för liknande bedömningar av stålförbrukningen. 1 samtliga alternativ är den offentliga konsumtionen låst till en ökning med 3 procent per år. Exporten framkommer - liksom i de medelfristiga prognoserna —som ett exportkrav som måste uppfyllas för att betalningsbalansen skall gå ihop. I huvudalternativet är importbenägenheten låg, varför exportkravet blir förhållandevis 1 ett annat alternativ blygsamt. beräknas konsekvenserna av ett antagande om en högre importbenägenhet for ökningarna i efterfrågan än för medeltalet. Redovisningen av resultaten är emellertid mycket summarisk, varför det är svårt att utnyttja detta alternativ. Märkligt nog ändras inte ökningstakten i metallindustrins produktionsvolym i denna alternativa vilket beräkning, troligen beror på att det ökade kravet på export av verkstadsprodukter motvägs av en ökad import inom samma sektor. Av dessa skäl har det ansetts försvarbart att endast betrakta de tre alternativ som vad beträffar förutsättningarna skiljer sig åt bara genom olika kapitalbildningstakt. Några basdata för de tre alternativen, uttryckta i årlig förändring i procent 1980-90.

Alt. A Alt. B Alt. C

Den stora skillnaden mellan alternativen framträder i utvecklingen av investeringarna. Med tanke på historisk erfarenhet är alt. C knappast realistiskt. En så snabb ökning av investeringarna under en hel tioårsperiod är knappast möjlig att uppnå. Även alt. A, som är huvudalternativet, synes diskutabelt, även om här den privata konsumtionen tillåts öka något mer än enligt de låga alternativen för perioden fram till 1980. Vi kommer här att räkna på alternativen A och B.

34 Bilaga 1

2.6 En Iota/prognos .fram till 1980

För prognosen fram till 1980 kan. som framgår av redogörelsen för proden slutliga användningen eller produktionen gnosunderlaget, antingen i olika sektorer användas som utgångspunkt. Båda vägarna kommer att för att undersöka om resultaten skiljer sig mycket åt. prövas För att kunna användningen måste vi ha gå vägen via den slutliga en uppdelning av stålkonsumtionen på de olika användningsområdena under basåret. Detta är för 1U1 1974, för LU ett till fullt kapacitetsjustering av utnyttjande justerat 1975. För att slippa en motsvarande stålförbrukningen har även LU-prognosen antagits utgå från 1974, och de årliga ökningstal som anges för 1975-80 har antagits gälla för hela sexårsperloden 1974-80. beräknade fördelningen av stål- Den för 1968 ur input-outputtabellen konsumtionen har skrivits fram till 1974 med hjälp av nationalrâikenstålförbrukningen blev skapsdata. På grund av den sjunkande specifika totalresultatet 15 procent högre än den observerade totala stålkonsumtionen. När alla sektorer reducerades proportionellt för att summan skulle med den observerade, befanns fartygsbyggandet ha fått överensstämma mindre än vad industristatistikens uppgifter utvisade. Detta stålåtgång dels från offentlig konsumtion, dels justerades genom en överflyttning från export av annat än verkstadsprodukter. Båda dessa :invändningar bedömdes subjektivt ha fått för stora andelar. Utgångsläget år 1974 blev efter dessa manipulationer följande:

Procent

19 Fartygsbyggande

Summa 100

De fyra utvecklingsalternativ som användes för prognosberäkningarna har alla det gemensamt att exporten av verkstadsprodukter ökar mycket om året i medeltal, räknat i starkt, med mellan 8,8 och 11,0 procent alternativ kommer därför stålförbrukningen för fasta priser. För samtliga av verkstadsprodukter att motsvara ungefär halva den svenska export stålförbrukningen 1980. Det är därför viktigt att komma ihåg, att exi både LU och 1U1 har kommit fram som restposter. Toportsiffrorna talexporten bestäms så, att betalningsbalansen skall uppnå ett uppställt beräknas bli. Förmål. och beror därför i hög grad på hur stor importen delningen av exporten på sektorer sker efter vissa mallar och utan någon av marknadsförutsättningarna. Konjunkturinstitutet gjorde bedömning för exporten och emellertid for LU 75 en separat marknadsbedömning kom fram till en årlig ökning på 8,5 procent. Detta är utan tvivel lägre

1 Bilaga 35

än de framräknade exportkraven. men ändå högt. Stålförbrukningen kommer att vara starkt beroende av att verkstadsindustrin verkligen lyckas exportera så mycket som den förutsätts göra för att få den svenska ekonomin i balans. Det är troligen här den största osäkerheten i prognosen ligger. Det är i det konjunkturläge som råder då detta skrivs i december 1976 lätt att ñnna skäl till att det inte kommer att lyckas för verkstadsindustrin (här räknad exkl. varven) att 1980 uppnå en exportvolym som ligger 65-85 procent högre än 1974. Det kan exempelvis erinras om att exportvolymen 1976 troligen kommer att vara ungefär 5 procent lägre än 1974. Konjunkturinstitutet förutspår sedan en uppgång med 8 1/2 procent från 1976 till 1977, under förutsättning att lönekostnaderna inte ökar för starkt 1977. Det återstår ändå en genomsnittlig ökning med 17 procent om året 1977-80 för att det lägsta alternativets exportprognos skall uppfyllas Även om långtidsbedömningar i allmänhet alltför påverkas mycket av det konjunkturläge i vilket de görs är det svårt att låta bli att ta intryck av en beräkning som den ovanstående. Å andra sidan är det klart att alla långtidsprognoserna måste utgå från att den svenska ekonomin kan undvika den engelska sjukan. Om inte. kommer alla prognoser att slå helt fel. Då kommer inte heller förutsättningarna för konsumtion och investeringar att föreligga i den omfattning som prognoserna förutser. För att ändå pröva stålprognosens känslighet för exportantagandena har ett alternativ LU l a beräknats. Där har den förutsatta ökningstakten i exporten av verkstadsprodukter på 10,0 procent per år tillämpats bara på perioden 1977-80, medan Klzs prognos fram till 1977 accepterats. Detta betyder en genomsnittlig ökningstakt över hela perioden 1974-80 på 5,4 procent. Innan resultaten av alla prognoserna skall dessutom presenteras påpekas att fartygsbyggandet i alla alternativen antas gå tillbaka med en tredjedel mellan 1974 och 1980. Trots att detta betyder en lägre fartygsproduktion 1980 än enligt såväl LU som 1U1, framstår även detta idag som en relativt optimistisk prognos. Om man i stället antar att fartygsbyggandet skärs ned till hälften, betyder detta att den årliga ökningstakten i den totala stålförbrukningen minskar med en halv procentenhet i förhållande till de nedan angivna. För alla alternativen antas också den specifika stålförbrukningen fortsätta att minska med 2,5 procent per år i beräkningarna från användningssidan.

Genomsnittlig årlig ökning i stålförbrukningen, procent *Beräkningarna har gjorts med ledning av LU alt. 1 1,8 prognoserna i Konjunkalt. 1a -O,2 turläget hösten 1976. 1 alt. ll 1,2 för Nationalbudgeten [U1 l-alt. 2,6 1977 har bedömningar- O-alt. 1,6 na for såväl 1976 som 1977 sänkts ytterligare.

36 1 Bilaga

Verkstadsexport % per år 0

P0«d5/U9/\ -10% ‘

U0!1|

—20% “

17161/0861

‘ -30%

“ -40%

Diagram 2 Prognos för _lörändring i stål/förbrukningen /974-[980 under -50% olika /örutsälrningar om O +1 +2 + 3 verksradsexporr och varvsproduktion Stälforbrukning % per år

Av denna uppställning framgår hur känsligt resultatet är för olika antaganden om exportutvecklingen. Diagram 2 åskådliggör detta på ett annat sätt. Beräkningarna baserar sig på antagandet att inhemska ekonomiska aktiviteter ökar med i genomsnitt 2,5 procent per år, vilket ungeöverensstämmer med långtidsutredningens båda alternativ. Denfärligen na ökning uppvägs av en i samma takt minskande specifik stålförbrukning. Den totala stålförbrukningen för inhemsk användning antas alltså stagnera. Diagrammet visar då utvecklingen av hela den svenska stålforbrukningen under olika antaganden om verkstadsexporten och om varvens produktion. Den förra är uttryckt i procentuell Förändring per år, den senare i total förändring 1974-80. De båda tidigare nämnda alternativen för varvsindustrin, nämligen en nedskärning med en tredjedel resp. med hälften, har markerats med stödlinjer. Med hänsyn till vad som ovan anförts om verkstadsindustrins ex-

portmöjligheter förefaller det ganska klart att trenden i stålförbrukningen

kommer att stiga med mindre än 2 procent om året och att en ökningstakt med l procent om året troligen är en mer realistisk prognos. Den andra framkomliga vägen att göra prognoser för 1980 är att gå via de uppgifter om produktionen i olika sektorer som ingår i lUI:s framtidsbedömning. Där uppdelas verkstadsindustrin exkl. varv i fyra delmotsvarande dem för vilka råvaruförbrukningen redovisas i branscher. Industri. Vi utgår nu som förut från 1974 och multiplicerar först förbrukningen

Bilaga I 37

i varje delbransch med den av IUI angivna produktionsökningstakten. De ijärnverkens manufakturavdelningar förbrukade kvantiteterna anses därvid följa produktionen i metallvaruindustrin, medan den till verkstadsindustrin hänförda restkvantiteten förutsätts i följa produktionen verkstadsindustrin i sin helhet. Vad gäller byggnadsverksamheten görs ingen eftersom uppdelning, stålförbrukningens fördelning på exempelvis bostadsbyggande och industribyggande är okänd. Liksom iansatsen med slutanvändning har varvsindustrin antagits minska med en tredjedel mellan 1974 och 1980. Det sammanvägda resultatet för den totala stälförbrukningen skall slutligen minskas med den beräknade nedgången i specifik stålkonsumtion. Här antas denna vara 1,7 procent per år liksom 1968-74. Resultatet för de båda prognosalternativ som IUI arbetar med blev:

Genomsnittlig årlig ökning i ståltillförseln (96)

l-alt. 2,1 O-alt. 0,9

Detta är väsentligt lägre än de resultat vi fick genom att gå via slutlig användning. De bekräftar emellertid den slutsats som drogs ovan att ökningstakten skulle bli l procent om året snarare än 2.

2.7 Utvecklingen till 1980 för olika produkter

Eftersom förbrukningen i verkstadsindustrins delbranscher har väsentligt olika fördelning på produkter, kommer utvecklingstakten för produkterna att skilja sig åt ganska avsevärt. Detta gäller naturligtvis främst de produkter där varven svarar för en stor del av förbrukningen, nämligen grovplåt och profiler. Genom att applicera de av IUI beräknade Ökningstakterna 1974-80 för verkstadsindustrins delbranscher och för byggnadsverksamheten på deras förbrukning 1974 av varje produkt för sig erhålles en beräknad totalförbrukning 1980 av dessa produkter. Vi måste här alltså nöja oss med den produktindelning som finns i industristatistikens råvaruförbrukning. De så framräknade förbrukningstalen måste sedan reduceras på grund av sjunkande specifik stålförbrukning. Detta behöver emellertid inte ske likformigt för alla produkter. Den i avsnitt 2.4 relaterade historiska erfarenheten visade ju att ganska avsevärda skillnader kunde föreligga mellan olika produkter. 1 tabell 3 ges för 1U1:s I-alternativ och O-alternativ de framräknade förändringstakterna brutto och den från det historiska materialet subjektivt överförda minskningen i specifik förbrukning samt slutligen den resulterande nettoförändringen. Det bör påpekas att i siffrorna inkluderas såväl

handelsstål som specialstål. Ökningstakterna torde dock för flertalet

produkter vara praktiskt taget desamma för handelsstål enbart. Handelsstålet

38 1 Bilaga

Tabell 3 Beräknad förändring i stâlförbrukningen 1974-1980 för olika produkter. Procent per år

Produkt l-alt. O-alt.

Aktivitet Spec. Netto Aktivitet Spec. Netto hos för- stål- stål- hos för- stål- stålbrukare förbr. förbr. brukare lörbr. förbr.

Varmvalsad plåt -6,5 -l ,2 -7,6 -6,5 -1.2 -7.6 Fartygsplåt” Annan +6.2 -1.7 +4.4 +4.5 -1.7 +2.7 Kallvalsad plåt +6,4 -l ,7 +4,6 +4,7 -1.7 +2,9 +4,8 -0,5 +4,3 +3,7 -0,5 +3,2 Förzinkad plåt Annan plåt +5,4 -4,0 + 1,2 +3,4 -4,0 -O,7 Band +6,4 -1.7 +4,6 +4,7 -1.7 +2,9

+3,6 -l .5 +2,0 +2,3 -1.5 +0,8 Summa platta produkter

Tråd +5,0 -l ,7 +3,2 +3,5 -1.7 +1,8 +0,6 -1,7 -l,l -0,4 -l,7 -2,1

lflniversalstång

+6,1 -2,5 +3,4 +4,3 -2,5 +1.7 Ovrig stång +1.7 -1 ,0 +0,7 +0,6 -l ,0 -0,4 Profilstång 0. balkb +3,1 -3,0 +0,0 +3,0 -3,0 -0,l Byggnadsståli

Summa långa produkter +4,0 -2,l +1,8 +2,8 -2,1 +0,6

Rör +5,0 -l,0 +4,0 +3,8 -l ,0 +2,8

Totalt +3.9 -1.7 +2,1 +2,6 -1.7 +0,9

a All plåt förbrukad i varvsindustrin. b lnkl. från järnverken levererad svetsad balk. 4 och -nät, banmaterial, spontplåtar. Armeringsstång

analyseras närmare i nästa avsnitt. I de fall där andra Förändringar i specifik stålförbrukning än den genomerfarenheten. snittliga använts, bygger detta i forsta hand på den historiska Förzinkad (och plastöverdragen) plåt har vunnit marknadsandelar på byggmått erhållas. marknaden, men något kvantitativt på detta har inte kunnat Nu har en så stor del av marknaden erövrats, att en något sjunkande specifik förbrukning av denna vara synes rimlig. För annan plåt - huvudsakligen

tennplåt - är den använda indikatorn på aktiviteten hos förbrukarna, nämi metallvaruindustrin, inte särskilt relevant. Detta har visat ligen produktion sig i en historiskt mycket stark minskning i specifik konsumtion. Tennplåten används i förpackningar, där troligen känslighet för förju huvudsakligen till och glas är ganska stor. En skjutningar i prisrelationer papper, plast oförändrad totalförbrukning förefaller därför rimlig. tämligen har tidigare noterats en förskjutning från vanlig När det gäller stången Denna förskjutning antas fortsätta. För rör noterades stång till profilstång. i den specifika förbrukningen. Även i verkstadsindustrin en viss ökning kan ha skett en övergång från stålrör till om det i byggnadsverksamheten

1 39 Bilaga

plaströr när det gäller ledningar, har rör - särskilt fyrkantrör - kommit in som konstruktionselement. Vi räknar med en något minskad specifik förbrukning. För de produkter som helt förbrukas i byggnadsindustrin, främst armeringsstål, har som tidigare nämnts en mycket stark nedgång i specifik förbrukning ägt rum under de senaste åren. Detta kunde i och för sig motivera ett antagande att man nu nått en så låg nivå, att det är lättare att försvara den och kanske rentav återerövra marknadsandelar. Å andra sidan finns det fortfarande användningar där stål kan komma att ersätta betong. Vi räknar därför med en fortsatt nedgång i specifik för- Diagram 3 Prognos/br ärlig _förbrukningsjörändbrukning av armeringsstål. ring i Sverige 1974-] 980 Vad slutligen gäller fartygsplåten är det inte någon historisk trend som _lär olika produkter i .löråterspeglas i den lägre än genomsnittliga minskningen i specifik förbrukning. hâ//ande till sla°l Iota/I

‘recent per år. A = ökning av total stålförbrukning

Å-1O A-8 A-6 A-4 A- 2 A A+2 A+4 I 1 I 1 L I a I I I I I *I

Kallvalsad plåt

Förzinkad plåt Band

Varmvalsad plåt exkl. fartygsplåt

Rör

Stång

Tråd Annan plåt Profilstång o. balk

Armeringsstål m.m.

1 O_a,t_

40 Bilaga 1

Det är i stället ett antagande att varven nu kommer att bygga båtar som i genomsnitt är mindre än de som byggts under första hälften av 1970-talet. Den komponent i den specifika förbrukningen som sammanhänger med storleksförhållandena kommer därför snarast att verka i ökande riktning. Den osäkerhet som ligger i prognosen av förändringen i specifik förbrukning är emellertid i detta fall helt försumbar i förhållande till osäkerheten om varvens utveckling. En neddragning av produktionen med hälften i stället för en tredjedel betyder en genomsnittlig årlig minskning i aktiviteten med 10,9 procent i stället för 6,5. Det torde idag vara omöjligt att förutsäga vilkendera av dessa minskningstakter som är mest realistisk. De båda alternativen i tabellen ger, naturligt nog, ganska likartade bilder av de olika produkternas utvecklingstakt i förhållande till genomsnittet i Diagram 3 visar i medeltal för de båda alternativen dessa resp. alternativ. avvikelser från den för stål totalt beräknade årliga ökningen. Diagrammet kan användas för att på ett ungefär beräkna den ökningstakt for olika produkter som svarar mot en given ökningstakt for totala stålforbrukningen, i diagrammet betecknad med A. För att underlätta läsningen finns skalorna för l- och O-alternativen angivna i diagrammets underkant. Det framgår hur mycket medeltalet dras ned av fartygsplåten. För flertalet av diagrammet produkter ligger den väntade förbrukningsökningen ett par procent högre än för totalen. De som ligger under medeltalet är i huvudsak annat varvsmaterial och byggnadsmaterial. Detta betyder, att hur än totalförbrukningen förändras - inom rimliga gränser - så kommer vissa produkter att utvecklas väsentligt mycket förmånligare än andra. Detta gäller främst de platta produkterna med undantag av fartygsplâten, men också rör. Liksom när det gäller totalmaterialet avser de här angivna ökningstakterna allt stål, alltså handelsstål och specialstâl tillsammans, beroende på att de torde inkludera alla kvaliteter. Vi enda tillgängliga förbrukningsuppgifterna skall i nästa avsnitt försöka tolka vad dessa resultat innebär för handelsstålet separat.

2.8 Handelssrâlers andelar En i stort sett tillförlitlig uppdelning av stålet på handelsstål och specialstål kan när det gäller produktionen i huvudsak endast göras på råstålsstadiet, Däremot är utrikeshandeln kvalitetsmen inte i senare bearbetningsled. Från 1968 finns också inom Jernkontoret en uppdelad för varje produkt. leveranser med uppdelning Det redovisning av järnverkens på kvaliteter. tillförda kvantiteten går därför att beräkna den till den svenska marknaden leveranser - export + import. Den enda kvanhandelsstål som järnverkens titet som då faller bort är den som järnverken själva förbrukar i sina manufakturavdelningar. Troligen är andelen specialstål där högre än i de utanför järnverken förbrukade kvantiteterna. Tablån nedan ger för 1974 andelen handelsstål i de kvantiteter stål som den ovannämnda definitionen tillförts den svenska marknaden. enligt

sou 1977216 1 41 Bilaga Procent

För rör görs i utrikeshandelsstatistiken en uppdelning endast på rostfria och andra rör, varför någon klar uppfattning av handelsstålets andel i tillförseln till den svenska marknaden inte kan erhållas.

Tabel|4 Beräknad förbrukning av handelsstål i Sverige 1980. Tusen ton

Produkt Tilllört Beräknad Ökning över en markna- Förbrukning 1980 femårsperiod den 1973/75 1-alt. O-alt. 1-alt. 0-alt.

Varmvalsad plåt

Armeringsstång 0. -nät 360 370 370 10 10 Banmaterial 0.

a Förbrukning för rörsvetsning ej inräknad. b lnkl. ca 15 kton förbrukning i järnverkens manufakturavdelningar. i lnkl. legerade rör, andra än rostfria. d överensstämmer ej helt med delsummorna p. g. a. avrundningar.

42 1 Bilaga

Det är endast ifråga om stång och tråd som andelen specialstål är mera och där följaktligen utvecklingstakten i förbrukningen av hanbetydande delsstål kan märkbart avvika från den som avser alla kvaliteter tillsammans. Utan en närmare kännedom om marknaden är det svårt att gissa vilka skillnader som kan komma att uppstå. En väsentlig del av specialstålstråden torde gå till produktion av kullagerkulor. I det försök som nu skall göras för att kvantiñera handelsstålsförbrukningen i Sverige med fördelning på produkter antas, i brist på annan inatt förändringstakterna for handelsstål och specialstål blir deformation, samma, dvs. att handelsstålets andel förblir oförändrad. För rör har alla rör utom rostfria medtagits, eftersom någon finare uppdelning inte kan göras. Vid beräkning av förbrukningen i ton måste också bestämmas vilket konuppgifterna skall avse. Som framgick av avsnitt 2.2 har vi valt junkturläge att ange förbrukningen på en nivå som motsvarar ett år med medelgod konjunktur. Vi har då antagit att trenden utvecklas i samma takt som en Trendvärdet 1974 approximeras med trelinje mellan två konjunkturtoppar. årsgenomsnittet 1973/75. Tabell 4 visar den på detta sätt beräknade förbrukningen av handelsstål

1980 enligt de två lUl-alternativen l och O. Ökningen anges här i absoluta

tal, omräknade till tusental ton perfemârsperiod. Det framgår av denna tabell hur stor inverkan på totalen som fartygsplåtens väntade minskning har. Totalt for handelsstål erhålles enligt dessa beräkningar följande årliga ökningstakter med och utan fartygsplåten:

2.9 Den fortsatta utvecklingen fram till 1985

För en prognos för perioden 1980-85 finns som nämnts i avsnitt 2.5 endast LU:s perspektivplaner att utgå ifrån. De är inte avsedda som prognoser, utan anger endast utvecklingsforlopp, som vart och ett är konsistent enligt den använda modellen. Som nämnts är ett gemensamt drag i alla de redovisade alternativen, att exporten ökar väsentligt långsammare än vad som förutsatts antas sammansättningen av exgälla för perioden fram till 1980. Dessutom från 1980, varför exporten av verkstadsprodukter enporten vara oförändrad dast skulle öka i samma takt som totalexporten, vilket ju väsentligt avviker från de senaste decenniernas historiska erfarenhet. Vi skulle alltså få en volymökning i exporten av verkstadsprodukter på endast omkring 3 procent i stället för tidigare 10 och däröver. Det är uppenbart att ett sådant antagande slår hårt på prognosen av stålförbrukningen. Den stora skillnaden i exportökning fore och efter 1980 torde främst bero på förutsättningen att full balans i de utrikes betalningarna skulle vara uppnådd 1980. Fram till denna tidpunkt måste alltså exporten öka snabbt for att hinna nivå. Efter 1980 krävs däremot bara en exupp till erforderlig

Bilaga 1 43

portökning i takt med ökningen av import och andra valutakrävande aktiviteter. I avsnitt 2.6 ifrågasattes möjligheterna att uppnå den stora ökning av verkstadsindustrins export som alla LU- och lU1-alternativ kräver fram till 1980. Stålförbrukningen kan därför befaras komma att öka långsammare än vad som motsvarar dessa alternativ. Spegelbilden av dessa Förhållanden gäller då för perioden efter 1980. Sverige kan rimligen inte i längden fortsätta att regelbundet ha underskott i betalningsbalansen. Om därför balans inte har uppnåtts 1980, torde den ekonomiska politiken även i fortsättningen komma att inriktas på att öka exporten, och den i perspektivplanen framräknade ökningstakten är då för låg. Stålförbrukningen skulle i så fall komma att växa snabbare än vad som motsvarar de angivna alternativen. En direkt tillämpning på stâlförbrukningen av de ökningstakter för olika slutliga användningar av BNP som refereras i avsnitt 2.5 för alt. A ger en genomsnittlig årlig ökning av stålförbrukande aktiviteter på endast 3,3 procent. Med en minskning i specifik stålförbrukning av samma storlek som använts för den senare hälften av 1970-talet skulle detta resultera i en stålförbrukningsökning på omkring en procent om året. En något mer positiv bild erhålles genom att utnyttja de i LU framräknade ökningstakterna för byggnadsindustri och metallindustri (dvs. järn- och metallverk plus verkstadsindustri inkl. varv). Vid en framskrivning från läget 1980 enligt lUl:s O-alternativ, som närmast motsvarar LU:s alt. ll, erhålles en årlig ökning av stålförbrukande aktiviteter med 4,1 procent, motsvarande en total stålförbrukningsökning på ungefär 2 procent per år. Två av de förutsättningar som dessa beräkningar grundar sig på kan emellertid ifrågasättas. Den ena gäller den fortsatta minskningen i specifik stålförbrukning, den andra verkstadsindustrins förmåga att konkurrera på såväl hemma- som exportmarknaderna. Förändringarna i specifik stålförbrukning har redan diskuterats något i avsnitt 2.4. Det statistiska material vi har till vårt förfogande tillåter inte några mera djuplodande undersökningar av orsakerna till den observerade minskningen, vilket gör det svårt att förutsäga framtida förändringar. 1 den mån den observerade minskningen sammanhänger med en relativ prisförändring som gjorde stålet mer utsatt för konkurrens från andra material, är det rimligt att tro att den hittills inträffade prisförändringen har fått full effekt på efterfrågan 1980. Frågan är då om man kan förvänta sig en fortsatt försämring av stålets konkurrenskraft. Det förefaller som om stålets konkurrenter, aluminium och plaster, är väl så känsliga som stål för energiprishöjningar. Det kan därför vara rimligt att anta att vidare relativprisförskjutningar till stålets nackdel inte kommer att förekomma eller inte bli så stora som de under 1960-talet och början av 1970-talet observerade. Den fortsatta sänkningen av specifik stålförbrukning skulle då bli mindre än den vi förutspått för tiden fram till 1980. En fortsatt årlig minskning med 1 procent, huvudsakligen härrörande från ett effektivare utnyttjande av stål, skulle då kunna vara en realistisk gissning för l980-talet. Frågan om verkstadsindustrins konkurrensförmåga är betydligt svårare och betydligt mera kritisk för utvecklingen av stålforbrukningen i Sverige.

44 Bilaga 1

Kommer verkstadsindustrin att även i fortsättningen stå för en mycket stor del av de exportinkomster som Sverige behöver för att betala för import, u-landshjälp, turistresor utomlands osv.? Kommer den att samtidigt kunna hålla sin andel av den svenska marknaden? Denna fråga har redan ställts i avsnitt 2.6 med avseende på de närmaste åren. Det konstaterades där att en grundförutsättning för prognosen är att svensk ekonomi klarar sig ur de akuta svårigheterna utan att hamna i en situation av engelsk typ. I det något längre tidsperspektiv som denna prognos fram till 1985 avser kan det emellertid vara anledning att diskutera om väsentliga strukturforskjutningar kan inträffa. Vi uppleverjust nu den svåra omställning som varvskrisen innebär. Troligen kommer varven aldrig mera att få den betydelse för svensk export som de haft under de senaste tio åren. Även om andra strukturförändringar inte behöver bli lika snabba och omfattande, ligger det nära till hands att tro att de kommer att ha en entydig innebörd när det gäller stålförbrukningen: sådana svenska verkstadsprodukter där materialkostnaden är en stor andel av priset får svårare att göra sig gällande på marknaderna än produkter som är mer teknikintensiva och där alltså kostnaden för kvalificerad arbetskraft är hög. Detta innebär att det för en viss summa intjänad exportinkomst kommer att krävas färre ton stål. Man kan också uttrycka det så att inom verkstadsindustrin får vi en strukturell förskjutning mot mindre stålintensiva delbranscher eller företag. Det som talar emot en sådan utveckling är att det inte kunde observeras någon förskjutning av detta slag under perioden 1968-74, då rimligen förutsättningarna också borde ha förelegat. lUl har emellertid i sina prognoser fram till 1980 räknat med lägre tillväxttakt för metallvaruindustrin (med en stålintensitet 1974 av l75 ton stål per Mkr forädlingsvärde) än för maskinindustrin (55 ton/Mkr). elektroindustrin (25 ton/Mkr) och transportmedelsindustrin (50 ton/Mkr). Jag tror att man även i fortsättningen måste räkna med en tendens mot en mindre stålintensiv Verkstadsindustri. Tillsammantaget pekar detta mot en årlig ökning av stålförbrukningen på kanske 2 procent. Detta gäller LU:s alt. A, som har en snabbare kapitalbildningstakt än alt. B. Tyvärr anges inte för detta alternativ produktionsutvecklingen i olika näringsgrenar. Det går därför inte att översätta detta alternativ till stålforbrukning den väg som gav det rimligaste resultatet för alt. A, men stålförbrukningen måste ju bli inte oväsentligt lägre i alt. B än i alt. A. Vår slutsats måste därför bli, att om LU:s perspektivplaner är realistiska beskrivningar av den svenska ekonomin på 1980-talet, torde stållörbrukningen komma att öka med högst 2 procent om året. Att försöka göra en differentiering mellan olika produkter ifråga om tillväxttakt är knappast meningsfullt. Eftersom osäkerheten om Verkstadsindustrins framtida inriktning är så stor, blir också förbrukningen av olika stålprodukter mycket osäker.

1 45 Bilaga

3 Internationella prognoser

3.1 Västeuropa och världen

Internationella prognoser av stålförbrukningen har med jämna mellanrum gjorts av olika internationella organisationer. EG-kommissionen och dess föregångare Höga myndigheten har sedan mitten på 1950-talet gjort prognoser för sina medlemsländer vart femte år. Stålkommittén i ECE (Geneve) publicerade 1959 en väl genomarbetad prognos för världens alla länder 1972/75 och har sedan i olika studier gjort en del ad hoc-prognoser. År 1971 startade man en ny större studie om Long Term Prospects fram till l985 och 1990. Tyvärr blev det första fullständiga utkastet till den del som avsåg förbrukningsprognoser färdigt på hösten 1973, då framtiden föreföll mer än vanligt osäker på grund av oljekrisen. Det var då naturligt att man föredrog att inte forcera fárdigställandet av rapporten, utan avvakta en tidpunkt då man klarare kunde överblicka oljekrisens konsekvenser. Sedan sekretariatet tappat de kompetenta ekonomer som tidigare funnits där, måste studien avbrytas 1975. Man hade då anpassat BNP-prognoserna regionalt till de ökningstakter som angivits för perioden l974—9O i en perspektivstudie som utförts inom ECE. Resultaten har samlats i en skrift som givits begränsad spridning. De torde emellertid inte vara lika väl underbyggda som de som refereras i det följande. Även inom OECD har man vid olika tillfällen gjort prognoser över stålförbrukningen. Så gjordes bl.,a. 1970 en prognos för stålförbrukningen i medlemsländerna 1975 och 1980. På grund av en allmän rädsla hos delegaterna i stålkommittén for att utåt visa “oförmånliga prognoser publicerades aldrig resultatet, utan delgavs endast resp. länders regeringar och stålindustrier i starkt aggregerad form. Ett par år senare publicerade dock OECD en metodstudie utförd av den expertgrupp som också stått for den ursprungliga prognosen. Där refereras flera olika förbrukningsprognoser för 1975 och 1980, ehuru även där i relativt aggregerad form. De färskaste prognoserna svarar International lron and Steel Institute (1181) for. År 1972 publicerades den senare mycket citerade “Projection 85” med prognoser för hela världen för 1980 och l985. Tyvärr är även här aggregationsgraden hög. För Västeruropa ges uppgifter endast för CECA-6, Storbritannien och övriga Västeuropa. Arbete med en ny prognos har börjat, men försvåras av att efter oljekrisen inget internationellt organ ännu publicerat några nya BNP-prognoser, som skulle kunna för ligga till grund stålförbrukningsprognosen. 1 samband med en nyligen framlagd studie av stålindustrins energiproblem har dock vissa provisoriska prognoser gjorts. Svårigheten att idag göra stålförbrukningsprognoser illustreras väl av det förfaringssätt som tillgripits vid formulerandet av de senaste Allmänna målen för CECA:s stålindustri, som lades fram vid årsskiftet 1975/76. Utgångsår för prognoserna är 1972, som var det enda år för vilket man kunde få jämförbara data om stâlförbrukningen i olika branscher även för de nya medlemsländerna. Utgångspunkten för prognosen avsågs vara en BNP-prognos. Denna gjordes av kommissionen under medverkan av medlemsländerna under vintern 1973/74 innan man kände energikrisens fulla verkan. blev en Prognosen

46 1 Bilaga

genomsnittlig årlig ökning i BNP åren 1972-80 av 4,3 procent för gemen- Redan under sommaren 1974 kändes emellertid detta skapen som helhet. vara för högt, och en nedskärning till 4,1 procent per år föreföll då riktig. Arbetet med sektoransatsen baserade sig därför på denna siffra. l slutet även denna vara för hög, eftersom det skulle av 1975 syntes emellertid erfordras en årlig ökning om 5,5 procent 1976-80 för att den skulle realiseras. Den utifrån dessa förutsättningar beräknade prognosen för stålförbrukmaximialternativ. ningen bibehålls dock, men presenteras i rapporten som ett För att erhålla ett medelalternativ anpassade man för CECA-6 en linjär trend över tiden, som extrapolerades till 1980. För de tre nya medlemmarna tillsammans fann man att konsumtionen stagnerat på 25 Mton sedan 1965. Efter ett dunkelt resonemang härleddes medelprognosen till 31,2 från maximiprognosen på 32,2 Mton. tas också fram ur luften. Trenderna skrivs sedan fram Ett lågalternativ till 1985 på ett Ospecificerat sätt. som utförs av internationella organisationer har den fördelen Prognoser att de utförs på ett någorlunda likformigt sätt för alla länder samtidigt. Man kan emellertid inte blunda för att de i viss mån kan karakteriseras som förhandlingsprodukter. Det är fullt rimligt att de preliminära resultaten länders delegater för att uppenbart orimliga resultat granskas av respektive skall rensas bort. Det kan emellertid hända att ett land som har stor import och som avser att bygga ut egen produktionskapacitet har intresse av att utmåla sin egen framtida hemmamarknad så liten som möjligt för att avskräcka leverantörer i andra länder att bygga ut. Omvänt kan ett exportland vilja motivera sin egen utbyggnad med att den egna hemmamarknaden växer snabbt och vill därför ha en prognos som visar höga värden. Tendenser av båda dessa slag har förekommit i diskussionerna och kan i någon mån ha påverkat siffrorna. Det förefaller emellertid som om 11S1:s prognoser skulle vara minst påfärska, allmänt tillverkade på detta sätt. De är också de enda någorlunda gängliga prognoser som omfattar hela världen med uppdelning på olika regioner. För CECA-6 och Storbritannien tycks de överensstämma ganska väl med dem som ges i Allmänna målen. Tabell 5 ger för några intressanta områden 11S1:s prognoser för 1980 och till handelsfärdig vikt. 1985, utförda i juni 1976. De har här omräknats Som jämförelse ges också de fyra år gamla prognoser som gavs i Projection 85. De nya prognoserna är som synes genomgående lägre än de gamla, ehuru skillnaderna på de flesta håll är förvånansvärt små. Som jämförelse är inlagt trendvärdet för 1972, dvs. medeltalet 1970/74, som är det senaste hittills De med de nya prognoserna beräknade årliga procenpublicerade. tuella förändringarna visar att man förväntar sig en avtagande ökningstakt i stålförbrukningen i flertalet regioner. Man kan uttrycka dessa prognoser så att under de närmaste åren kommer i valsad vikt genomsnittligt över en konjunktur att öka stålförbrukningen med 5-6 Mton per år i Västeuropa. varav 2-3 Mton i CECA-6. och 25-30 Mton per år i hela världen. Anmärkningsvärt är att totalsiffran för hela världenjusterats ner så obetyd- Mot sänkta värden ligt mellan de två prognoser som gjordes 1972 och 1976. för Västeuropa, Sovjetunionen, Östeuropa, Indien och Kina står höjda värden

Bilaga 1 47 Tabell 5 Internationella prognoser över stålförbrukningen. Milj. ton _/iii’!/I:L’V/kl

Övr. Västeuropa 1970/74 28

Västeuropa totalt 1970/74 119

främst for USA, Latinamerika och Mellersta Östern. Förändringarna är följden dels av nya BNP-prognoser, dels av en ändrad uppfattning - delvis baserad på nya data - om strukturförändringarnas inverkan på de länder som ligger på olika nivåer av BNP per capita. Sålunda har för USA en stark sänkning av BNP-prognosen motverkats av en mer optimistisk bedömning av stålintensitetens utveckling. Det bör betonas att man for USA - liksom for Sverige - inte kan utnyttja erfarenheter beträffande stålintensitetens utveckling från andra länder som tidigare befunnit sig i samma industriella utvecklingsfas. Prognosen for dessa länder får därför ett större inslag av tyckande än för andra länder. Min åsikt är emellertid att stålprognosen for USA, givet BNP-prognosen. nu hamnat litet väl högt. Detsamma gäller därmed världsprognosen, men skillnaden där är inte så stor att den ändrar intrycket att världens stålförbrukning förefaller att fortsätta att öka i relativt snabb takt. Man kan givetvis ha olika åsikter om hur stor ökningstakten kommer att vara. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att fråga sig vilket år den för 1985 angivna konsumtionen verkligen kommer att uppnås. Även med rätt mycket mer pessimistiska antaganden kommer emellertid denna nivå att uppnås av trenden senast 1990. Även med hänsyn till det ökande utbytet på grund av stränggjutningen torde därför behovet av metallurgisk kapacitet komma att öka med 3 a 4 procent om året under de närmaste tio åren. Detta betyder en genomsnittlig kapacitetsökning i världen exkl. östblocket och Kina på 20 å 25 Mton om året. Sedan llSI gjort sin senaste prognos har OECD publicerat ett tillväxtscenario“ till 1980.‘ Del betonas att det inte är avsett att vara en prognos, utan en möjlig utvecklingsvåg och ett försök att lokalisera de svårigheter och problem som kan uppstå under perioden. lnte desto mindre representerar Economic No. Outlook. siffrorna en konsistent bild av en utveckling som enligt OECD-sekretariatets 19. July 1976.

48 1 Bilaga

mening bör kunna uppnås med hjälp av en lämplig ekonomisk politik. De BNP-ökningar som OECD-dokumentet ger ligger genomgående högre än de som llSl använt lör sina senaste prognoser. Genom att använda dem och en prognosstruktur som i princip är densamma som llSl använder, men med något ändrade parametrar, kommer jag för de av OECD helt täckta områdena, CECA-6 och UK 1980, till stålprognoser som ligger något under llSl:s, nämligen 94 resp. 21 Mton, trots att jag utgått från högre BNP-värden. Detta skulle återigen antyda att llSl:s prognoser ligger i överkant. EG-kommissionen ger i sina allmänna mål också en prognos lör hela världen, dock utan någon uppdelning i regioner. Den ligger också under llSl:s och ger, omräknat till handelsfárdig vikt 695 Mton för 1980 och 810

Mt for 1985. Ökningstakten är 4,5 procent per år 1972-80 och 3,1 procent

per år 1980-85. För den senare perioden är detta avsevärt lägre än llSl. Om samma ökningstakt skulle gälla även efter 1985, skulle emellertid med kommissionens beräkningar den av llSl för 1985 angivna konsumtionen uppnås 1988. llSl:s prognoser avser total stållörbrukning. Detta innebär dels att man inte direkt kan utläsa handelsstålets utveckling, dels att man inte har någon ledning när det gäller Fördelningen på olika valsade produkter. Handelsstålet utgör en så dominerande del av den totala stål produktionen att man utan vidare kan låta tillväxtsilTrorna för den totala stållörbrukningen också avse handelsstål. När det gäller den absoluta nivån torde man komma tillräckligt nära om man minskar totalsilTran med 10 procent.

Tabell 6 Förändring i stålförbrukningen 1972-1980 inom CECA-9 enligt maximialternativet i Allmänna målen Årlig ökning i Andel i totalförprocent 1972/80 brukning i procent 1980

Bilaga 1 49

Prognoser för fördelningen av förbrukningen på olika valsade produkter är ganska sällsynta. Den enda internationella prognos av detta slag som finns synes vara EG-kommissionens i de allmänna målen för 1980. Där ges endast en samlad prognos för CECA-9, och den avser den prognos som kommit att betecknas som maximialternativ. Det bör påpekas att kommissionen som slutprodukter räknar endast CECA-varor, varför t. ex. smidesgöt och rörämnen ingår i stället för smidda produkter resp. rör. Likaså betraktas flytande stål för gjutgods som en slutprodukt. Specialstål ingår överallt. Som synes av tabell 6 ligger flertalet produkteri intervallet mellan 2,6 och 3,5 procent per år. Medeltalet dras upp av de tre produkter som beräknas öka med omkring 5 procent per år.

Ökningstakterna för rör och grovplåt är anmärkningsvärt höga. De kan

härledas till att man tror på en stark uppgång för rörindustri och maskinbyggnad. Det bör också ånyo påpekas att de prognoser som återgetts här avser kommissionens maximialternativ. För medelalternativet ges ingen nedbrytning av totalsiffrorna. Med tanke på den relativt homogena utvecklingen bör dock en proportionell av alla ökningstakterna minskning till ett lägre genomsnitt ge en relativt god bild även för ett lägre alternativ.

3.2 Norden I våra nordiska grannländer har stålindustrin obelänge varit av tämligen tydlig omfattning och antalet företag litet. I Danmark finns ett järnverksföretag, i Finland två och i Norge tre. Det är därför naturligt att den officiella statistiken avseende inte är särskilt stålförbrukning väl utbyggd, och att den analys- och prognosverksamhet som finns äger rum inom företagen. Det är därför svårt att få goda underlag för prognoser av stålforbrukningen i dessa länder. Eftersom Danmark numera för detta land ingår i EG, finns prognoser i kommissionens Allmänna mål. De särredovisas emellertid endast för maximialternativet. För Finland har vissa beräkningar erhållits från företagen, medan det for Norge inte föreligger något liknande material att stämma av prognoserna mot. De svenska järnverkens marknadsandel är i alla de tre nordiska grannländerna av storleksordningen 10 procent. Marknadsutvecklingen där är därför av väsentlig betydelse för den svenska järnhanteringen. I alla tre länderna har verkstadsindustrin utvecklats starkt under efterkrigstiden, och stålintensiteten har därför stigit, om än i avtagande takt. Varven utgör en betydande del av verkstadsindustrin, speciellt i Norge och Danmark, varför varvskrisen kan komma att drabba alla de nordiska länderna. l Norge har emellertid varven i viss utsträckning börjat producera oljeplattformar och kommer därför inte att behöva skära ner sin produktion lika drastiskt som de svenska. Den finska varvsindustrin är till större delen inriktad på andra fartyg än tankfartyg, bl. a. passagerarfárjor och isbrytare, och drabbas därför inte heller så hårt av varvskrisen. l de i föregående avsnitt nämnda OECD-kalkylerna för perioden fram till 1980 anger man den möjliga ökningen av BNP 1974-80 till 3 procent

50 1 Bilaga

per år för Danmark och Finland (liksom för Sverige), men till 6 3/4 procent för Norge sammanhänger med per år för Norge. Den höga ökningstakten den starkt expanderande oljeverksamheten. l en norsk rapport om den långsiktiga ekonomiska utvecklingen, publicerad i mars 1975, anges ökningen under samma period _ti1l 6,2 procent per än Tar man bort sjöfart, oljeutvinning och oljeborrning, sjunker emellertid siffran till 3,4 procent per år. Att strukturförskjutningarna blir mycket stora i den norska ekonomin är alltså fullt klart. Vilken inverkan de kommer att ha på stålintensiteten innebär en stålintensiv inär svårare att ange. Medan oljeprospekteringen vesteringsverksamhet, medför ju själva oljeutvinningen inte någon stålför- Verksamheten kommer nu naturligtvis att alltmer förskjutas i brukning. riktning mot den senare, varför det förefaller troligt att stålförbrukningen inte kommer att öka i takt med BNP. l samma riktning talar en beräkning av investeringsutvecklingen, som OECD anger i samband med den ovan refererade Där anges bruttoinvesteringarna i maskiner BNP-beräkningen. och anläggningar komma att öka mellan 1975 och 1980 med endast 3 procent om året i Norge mot 6 i Danmark och 4 i Sverige. För Finland anges en ökning med endast l/2 procent om året. Liksom för Sverige är exporten av verkstadsprodukter en väsentlig faktor av stålförbrukningen. Det förefaller att anta att den i bedömningen rimligt kommer att öka snabbare än BNP, men att det är de mindre stålintensiva delarna av verkstadsindustrin som får de största exportframgångarna. Ett kan därvid Finland utgöra, där varven genom sin speciella inundantag kommer att klara sig bättre än i de andra nordiska länderna. Den riktning finska verkstadsindustrin torde även i övrigt komma att fortsätta sin utbyggnad. Med ledning av dessa uppgifter kan man anta att aktiviteten i stålförbrukande näringar kommer att öka snabbare än BNP i Danmark och Finland, men långsammare i Norge. Det resonemang som fördes om specifik stålförbrukning när det gällde överföras på de övriga nordiska länderna. Sverige kan i stor utsträckning Det förefaller alltså rimligt att anta en sjunkande specifik stålförbrukning även för dessa länder. Schablonmässigt uppskattas minskningen till 1 l/2 procent per år. Med de tidigare antagandena innebär detta en stålförbrukningsökning 1974-80 med

i Danmark 21/2 per år i Finland 2 procent per år i Norge 2 procent per år. Liksom avser dessa förändringar allt stål, alltså handelsstål + tidigare specialstål, men kan användas även för handelsstål enbart. När det gäller att omvandla ökningstakterna till absoluta tal. finns det inget underlag för måste omfatta allt att särskilja handelsstålet, utan även desssa uppgifter stål. Specialstålsandelen är troligen lägre än i Sverige. För Finland tycks att detsamma gäller den ligga vid 6 å 7 procent, och det förefaller troligt för Danmark, medan den norska andelen kanske kan ligga någon pro- *Naturressurser og eke- centenhet högre. nomisk utvikling. St. För att få en utgångspunkt för extrapoleringen approximerar vi, liksom meld. nr 50 (1974-75). för Sverige, trendvärdet 1974 med treårsmedeltaltalet 1973/75. Vi använder

Bilaga 1 51

ECE:s beräkning av apparent consumption. Denna är räknad i råstålsvikt, men vi räknar om det till handelsfárdig vikt genom att multiplicera med ett antaget utbyte på 0,79. Resultatet blir följande, i tusen ton fardigvikt:

1973/ 75 1980

Danmark l 840” 2 130 Finland l 560 l 760 Norge l 720 l 940

Summa 5 120 5 830

a Medeltal lör l973/74, då uppgift saknas för 1975.

För Danmark är detta ett något lägre värde än det som anges i maximialternativet i CECA:s allmänna mål. Det motsvarar i fárdigvikt 2 200 kton. Den prognosen baserar sig på en väsentligt snabbare BNP-ökning än vad vi här antagit. nämligen med 4,1 procent om året, vilket idag torde bedömas som för högt. För Finland föreligger en prognos som utförts inom den finska stålindustrin. Den slutar för 1980 på 1920 kton. alltså väsentligt högre än ovanstående. Den motsvarar en årlig ökning med 3 1/2 procent. Detta kräver en stark positiv struktureffekt eller en lägre minskningstakt i specifik stålförbrukning än den jag räknat med här. Särskilt den förra kan givetvis tänkas bli realiserad, men jag har ändå svårt att tro på denna ökningstakt. Att göra en lörbrukningsprognos för olika produkter för de nordiska länderna är praktiskt taget omöjligt, eftersom det inte, såvitt jag kunnat finna, existerar några historiska om förbrukningen uppgifter i olika användningsområden. Man kan möjligen med ledning av diskussionen ovan om strukturförskjutningar i ekonomin dra vissa slutsatser om den relativa utvecklingen av platta och långa produkter. För såväl Sverige som CECA har vi funnit att förbrukningen av platta produkter kan väntas öka snabbare än av långa, särskilt om man från de förra undantar fartygsplåten. Med samma undantag torde man kunna räkna med en likartad utveckling även i de övriga nordiska länderna. En skillnad i ökningstakt med två procentenheter förefaller inte orimlig. Frågan är då i vilken mån fartygsplåten rubbar denna olikhet. För Finlands del torde inte varvens produktionsminskning bli så stor att förhållandet mellan platta och långa produkter i den totala stålförbrukningen ändras, särskilt som varvens andel i stållörbrukningen är mindre än i övriga nordiska länder. Danmark kan tänkas bli hårdare drabbat av varvskrisen. Dels är varvens andel i den totala stålforbrukningen betydligt större, dels är den danska varvsindustrin mer inriktad på tanktonnage än den finska. Det är därför troligt att förbrukningsökningen för platta produkter inte kommer att vara nämnvärt större än för långa. Situationen är likartad för Norge. Om varven där inriktar en större del av sin produktion på oljeplattformar, torde deras stålförbrukning förskjutas mot en större andel långa produkter än tidigare. På grund av varvens stora

52 Bilaga 1

andel i norsk stålförbrukning är det troligt att utvecklingen för förbrukningen av platta produkter inte blir snabbare än för långa. Vi räknar här med samma ökningstakt. Som bas för prognosen har använts de beräkningar som utförs av OECD avseende tillförseln av vissa produkter. De platta produkter som medtagits där torde täcka hela området. men detsamma gäller inte för långa produkter. Vi redovisar här i stället skillnaden mellan totalen och de platta produkterna. vilket sålunda inkluderar smide, stålgjutgods och rör utöver de stång- och trådprodukter som i prognoserna för Sverige sammanfattades under begrep- Det bör påpekas att även utgångsvärdet för 1973/75 pet långa produkter. är en skattning, baserad på tidigare års fördelning, eftersom OECD inte för Danmark och Norge än 1972 och för Finland 1973. ger senare uppgifter Slutresultatet. som alltså är mycket osäkert, blir följande i tusen ton färdigvikt:

1973/75 1980

Platta Övriga Platta Övriga

Danmark 860 980 1 000 1 130 Finland 670 890 810 950 780 940 880 1 060 Norge Summa 2310 2810 2690 3140

kan finna. Något underlag för en prognos till 1985 existerar inte, såvitt jag Man bör väl dock kunna räkna med att varven till 1980 hunnit skära ner farså långt att ingen ytterligare nedskärning skall behövas. Med tygsbyggandet bortfallet av denna negativa effekt borde stålförbrukningen kunna öka något snabbare efter 1980 än före. För Norge tillkommer emellertid, att oljeutvinningen då bör ha kommit igång på allvar. Detta medför ett tryck uppåt på den norska kronan, vilket i sin tur kan inverka negativt på den norska verkstadsindustrins internationella konkurrensförmåga. Det finns då heller ingen anledning att med ekonomisk-politiska åtgärder underlätta verkstadsexporten. Det torde därför vara anledning att även i fortsättningen räkna med en ökningstakt i den norska stålförbrukningen på omkring 2 procent per år. När det gäller Finland anger den finska stålindustrins egen prognos en fortsatt ökning mellan 1980 och 1985 med 5 procent per år. Detta förefaller i överkant. även med tanke på en fortsatt utbyggnad av mig optimistiskt verkstadsindustrin. En troligare siffra är 3 procent per år. För Danmark är det kanske ännu svårare att gissa än för de övriga lánderna. eftersom utvecklingen av den danska ekonomin på 1980-talet är szarlkt beroende av hur och när det nuvarande svaghetstillståndet övervinnas. Danmark har emellertid ännu en lägre stålintensitet än de övriga nordska länatt den stålforbrukande industrin kommer att derna. Det är därför möjligt fortsätta att Öka sin andel i BNP längre än i övriga länder. En ökringstakt i den danska stålförbrukningen som är bland de högre i Norden, säg 3 procent om året, skulle då kunna vara en god gissning.

SOU l977:l6 1

Bilaga 53

Appendix

Vad menas med sIäl/örbrukning?

Stål i den form det lämnar järnverken är praktiskt taget alltid en insatsvara i en fortsatt förädlingsverksamhet. Detta gäller självklart sådana produkter som grovplåt för fartygsbygge eller tråd för spiktillverkning, men även armeringsstång, som kan betraktas som insatsvara i byggnadsindustrin. Däremot kan möjligen räls, som läggs av t. ex. SJ:s egen personal, betraktas som direkt förbrukad för investeringsändamål. Vad bör man då avse med stålförbrukning? Från järnverkens synpunkt är givetvis den intressanta frågan hur mycket man får leverera av de produkter som av järnverken betraktas som slutprodukter. Eftersom förändringar i köparens lager av dessa produkter kortsiktigt påverkar försäljningen, men kan bortses från i en mer långsiktig analys, är det naturligt att definiera förbrukning av stål som intagning i en produktionsprocess hos köparen. Ett sådant resonemang kompliceras emellertid av att det inte är självklart på vilket bearbetningsstadium som en stålprodukt skall betraktas som slutprodukt från järnverkets synpunkt. Anläggningar som klassiñceras som järnverk kan t. ex. leverera såväl varmvalsade och kallvalsade band som färdiga sågar. l en statistisk redovisning över järnverkens leveranser, liksom i statistiken över verkstadsindustrins inköp av band, medräknas bara de kvantiteter som levereras från ett arbetsställe till ett annat. I en prognos för stålforbrukningen över en längre period är det knappast rimligt att deñniera stål efter hur produktionen är organiserad rent företagsmässigt under den historiska period som tjänar som utgångspunkt för prognosen. Lämpligare är att dra gränsen vid något bestämt bearbetningsstadium och räkna stålet som förbrukat, när det tas in i nästa förädlingsprocess, vare sig detta sker inom järnverkets väggar eller någon annanstans. Även en sådan definition vållar emellertid praktiska svårigheter. Det råder till att börja med olika åsikter om vid vilket stadium gränsen skall dras. Så räknas t. ex. på kontinenten rörtillverkning inte till stålindustrin, varför stålet där räknas som förbrukat när det i form av ett rörämne används i rörverk. l Sverige har däremot av tradition i huvudsak rörtillverkning försiggått vid järnverken och därför kommit att räknas till stålindustrin. Här betraktas därför stålet inte som förbrukat förrän röret installeras i ett bostadshus eller i en ångpanna. Denna skillnad i betraktelsesätt har konsekvenser inte bara genom att förbrukningen sålunda registreras vid olika tidpunkter och med något olika kvantiteter, beroende på skrotfallet i rörtillverkningen. Den påverkar också forbrukningens nivå genom att exporterade rör men däremot inte importerade rör inkluderas i förbrukningssiffran i det förra fallet, medan motsatsen gäller i det senare. Att resultatet kan vara beroende av denna avgränsning visar de beräkningar som görs av EG:s statistiska byrå. De utförs med två olika avgränsningar. I den ena tar man hänsyn till utrikeshandel endast med de produkter som omfattas av CECAavtalet, i den andra också med rör. dragen tråd, kallvalsade band, dragen stång och smide. För Belgien/Luxemburg och för Västtyskland är förbrukningen av CECA-varor större än enligt den vidare definitionen, i det förra fallet rentav bortåt 25 procent större. För Holland är skillnaden ungefär

54 1 SOU 19l77.16 Bilaga

i 15 procent, men går åt andra hållet. För den gamla sexstatsmarknaden sin helhet utjämnas därför skillnaden, men uppgår dock till ca 5 pro-cent. Den princip som följts i denna utredning är den som är vanligast i Sverige. Den kan ungefarligen beskrivas så att man drar gränsen för stål efter den sista varmbearbetningen eller efter en kallbearbetning, om denna inte äindrar karaktär av att vara insatsmaterial. Operationellt är definitionen produktens som faller inom Brysselnomenklaturens nr 7309-16 och att alla produkter 73.18 räknas som stål, samt dessutom armeringsnät och svetsade balkar och fartygsprofiler. Detta innebär bl. a. att kallvalsad plåt, dragen tråd och svetsade rör betraktas som stålprodukter. liksom även galvaniseradl och export av fjädertråd räknas alltså inte plastöverdragen plåt. Tråddrageriernas som svensk stålförbrukning, men däremot den tråd som används för spiki form av valstråd eller tillverkning, vare sig den är svensk eller importerad dragen tråd. Anledningen till att även svetsade profiler och armeringsnät inräknats bland stålprodukter är att klassificeringen efter förbrukarkategori underlättas. Även med denna ganska vida definition av stål kommer, såsom framgår av avsnitt 2.3, en stor del av det stål som registreras som förbrukat i Sverige att så småningom hamna i utlandet exempelvis i form av en del i en exporterad maskin. Enligt beräkningar inom lISl gällde detta 1970 ungefär 25 procent av den registrerade stålforbrukningen. Då är ändå inte exporten närmare 10 proav fartyg medräknad. Denna torde ha motsvarat ytterligare cent av den svenska stålförbruk ningen. Eftersom vår import av motsvarande produkter inte är så stor som exporten, är vad ECE kallar den slutliga stålförbrukningen i Sverige mindre än den som registreras enligt vår definition. För järnverkens avsättning är emellertid vårt begrepp mer relevant. är svår att statistiskt mäta En på detta sätt definierad stålförbrukning med hjälp av uppgifter från förbrukningssidan. Detta har gjort att man i flertalet internationella studier av stålförbrukning mäter denna indirekt. Metoden bygger på det begrepp som vi på svenska brukar kalla tillförsel, dvs. - 1 vissa länder kan man korrigera tillförseln produktion export + import. med lagerförändringar hos järnverk och grossister och kommer därvid fram till vad man skulle kunna beteckna som leveranser till marknaden. Om man dessutom känner förändringen i förbrukarnas lager av stål borde man teoretiskt kunna få fram förbrukningen, men det är bara i ett fåtal länder dessa är kända. Det mått där ingen hänsyn tagits till lagerförändringar brukar på engelska kallas “apparent consumption“. Det är uppenbart att över längre perioder, säg 5 år, spelar lagerförändringarna en relativt sett obetydlig roll, blir mycket nära detsamma som verklig föroch “apparent consumption“ brukning. Den första uppgiften är då att mäta produktionen. Denna mätning kommer att ge olika resultat beroende på vilket bearbetningsstadium den avser, eftersom produkterna minskar i vikt vid varje bearbetning på grund av skrotfall i form av ändklipp etc. l kedjan göt - ämnen - varmvalsade breda band - kallvalsad plåt- profilerad och plastbelagd byggplåt faller kanske 26 procent av den ursprungliga götvikten bort i form av skrot som sedan åter sätts ifrån denna svårighet och för att in i processens början. För att komma klara av en del statistiska mätproblem har stålforbrukningen i samtidigt nästan alla internationella sammanhang räknats om till att avse det stadium

Bilaga 1 55

som all produktion måste passera och som tidigare var enhetligt, nämligen götstadiet. Man mäter alltså förbrukningen i råstålsvikt. Detta innebär också att man som produktionssiffra kan använda landets råstålsproduktion. Uppgifter om den publiceras överallt (utom i Kina) och kommer i allmänhet fram mycket snabbt. För att den skall motsvara produktionen i det senare led där stålet från järnverkens synpunkt är leveransfárdigt skulle egentligen krävas att man korrigerade för Förändringar i göt- och ämneslager. Så sker i vissa beräkningar, men inte i dem som görs av de stora internationella organisationerna. Följden är större fluktuationer mellan åren, medan nivån fortfarande är korrekt. Till produktionen läggs så importöverskottet eller subtraheras exportöverskottet. Utrikeshandelsstatistikens uppgifter räknas då om till råstålsvikt, dvs. den kvantitet råstål som erfordrats för att producera dessa kvantiteter färdigvaror. Förutsättningen för detta sätt att mäta förbrukningen, nämligen produkternas enhetlighet på götstadiet, är emellertid inte längre för handen. Genom den kontinuerliga gjutningens frammarsch finns nu två parallella produktionsvägar mellan stålugn och fárdigvalsverk. Går man vägen via kontinuerlig gjutning blir utbytet betydligt större, dvs. for ett ton färdig produkt fordras en mindre kvantitet råstål än om man går via göt och götvalsverk. Skillnaden kan uppgå till 10 å 15 procent och blir därmed besvärande for beräkningarna. Vilken väg man vill gå för att ta hänsyn till de nya förhållandena beror på vilken frågeställning man har. Vill man belysa vilka anspråk på kapacitet for råstålstillverkning som den framtida stålkonsumtionen kommer att ställa, bör man använda okorrigerade uppgifter om råstålsproduktionen och sänka omräkningskoeflicienterna för export och import. Om man däremot är mer intresserad av kraven på kapacitet i valsverken eller av stålkonsumenternas verkliga förbrukningsförändringar, måste råstålsproduktionen korrigeras uppåt och omräkningskoeflicienterna bibehållas. l den senaste upplagan av EG-kommissionens allmänna mål for stål har man, for att undvika missförstånd, använt sig av båda dessa metoder och ger alltså två serier av prognoser. De skiljer sig åt alltmer ju längre framåt i tiden man går. För 1974 ligger sålunda den nya serien, som tar hänsyn till stränggjutningen, 2 procent under den gamla, men kommer 1980 6 procent under och 1985 8 procent under. Risken för missförstånd när man bara ger endera av siffrorna är ganska stor, och en misstolkning är inte längre betydelselös. Då intresset i vårt fall delvis är inriktat mot prognoserna for olika produkter, förefaller det lämpligare att mäta stålförbrukningen i handelsfärdig vikt, varvid problemet med den kontinuerliga gjutningens ökande andel bortfaller. Man måste då vara medveten om att en viss ökning av behovet av handelsfardigt stål inte motsvaras av en proportionellt sett lika stor ökning av råstålsbehovet, om den kontinuerliga gjutningens andel fortsätter att öka. De internationella prognoser som refererats har också omräknats till handelsfärdig vikt. Användningen av handelsfárdig vikt innebär, liksom vårt behov att belysa förbrukningen av olika produkter, att vi inte kan utgå från råstålsproduktionen vid beräkningarna. Ej heller den uppgift som föreligger om produk-

56 I Bilaga

tionen av handelsfärdigt stål är lämplig, eftersom den avser produktion av varmvalsat material. Skrotfallet under bearbetningen fram till det stadium vi önskar betrakta är inte försumbart. särskilt när det gäller kallvalsning av plåt och band. Vi har därför utnyttjat befintliga uppgifter om förbrukning för kallbearbetning etc. och jämfört med motsvarande produktion av kallbearbetade varor för att komma fram till en nettoproduktion, avseende det av oss beaktade bearbetningsstadiet. Denna har sedan korrigerats dels med kända lagerförändringar, dels med import och export, som nu kan räknas direkt i den vikt tullstatistiken anger. l den mån det förekommer känd import till järnverken av kvantiteter som sedan återkommer som produktion i ett senare bearbetningsled, har den först avdragits från totalimporten. För att dela upp den totala stålförbrukningen på produkter har främst Jernkontorets statistik överjärnverkens leveranser kommit till användning. Denna beräkning har gjorts i samband med fördelning på användningsområden. Tabell A.l visar förbrukningen av stål i olika näringslivssektorer, hu- Verkstadsindustri (inkl. varv) och byggnadsverksamhet. Den vudsakligen baserar sig både på tillgänglig statistik och på bedömningar, som emellertid gjorts på varunivå. Denna tabell är alltså summan av ett antal manuskripttabeller, var och en omfattande en stålprodukt (Varmvalsad plåt, tråd, rör etc.). Dessa har framtagits på följande sätt: (l) Industristatistikens uppgifter över stålförbrukningen i industrin, huverkstadsindustrin, har godtagits med två undantag. För att vudsakligen undvika dubbelräkningar har förbrukningen av band for rörsvetsning dragits bort, liksom en beräknad förbrukning av valstråd för tråddragning. l båda fallen gäller att den vara som är resultatet av den vidare förädlingen också upptas i förbrukningsstatistiken. (2) Järnverkens egen förbrukning för andra ändamål än förädling till annan vara på förbrukningslistan har beräknats ur Jernkontorets statistik. (3) Den totala till marknaden levererade kvantiteten av varje vara har — beräknats som järnverkens leveranser + import (exkl. till järnverken) antagits ha förbrukats inom export. För vissa varor har hela denna kvantitet byggnadsindustrin. Det gäller:

Armeringsstång Armeringsnät Banmaterial Handelsrör Spontpålar. (4) För övriga produkter har beräknats skillnaden mellan till marknaden levererad kvantitet och redovisad förbrukning i industrin. Denna skillnad har antagits vara förbrukad dels i byggnadsindustrin, dels i mindre verkstäder, som inte rapporterar till industristatistiken. Fördelningen mellan dessa båda grupper har varierat från produkt till produkt:

Varmvalsad plåt Byggnadsverksamhet Kallvalsad plåt Verkstäder Förzinkad plåt (med eller utan plastöverdrag) Byggnadsverksamhet

sou 1977:16 I 57 Bilaga

Plåt överdragen med annan metall Verkstäder Band Verkstäder Tråd Byggnadsverksamhet Universalstång Verkstäder Proñlstång Valsad balk Byggnadsverksamhet Svetsad balk }

Övrig stång Verkstäder

Andra rör än handelsrör Hälften vardera ti11 verkstäder och byggnadsverksamhet

Tabell A.l Förbrukning av handelsfärdigt stål. tusen ton

Förbrukning 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974

1. Vid järnverken för tillverkning av

3 798 3 955 4 122

Anm.: ett resultat av många osäkra beräkningar. Noggrannheten är därför inte så stor som Uppgifterna

Autgör

antalet medtagna siffror anger.

2 Den internationella Bilaga arbets-

fördelningen

E n jämförelse mellan/förändringar inom stdlindustri och rextilindustri

Av Miirtha Josefsson

1 Inledning

Under det senaste decenniet har den svenska stålindustrins lönsamhet trendmässigt försämrats. En liknande utveckling har många andra av västvärldens industriländer också erfarit. En förklaring härtill skulle kunna vara att världsmarknadspriserna för stål pressats av en internationell överkapacitet. En annan tänkbar förklaring är att industriländernas internationella konkurrenskraft inom stålindustrin håller på att gå förlorad genom att andra länder kan framställa stål till lägre priser. Därför har vi funnit det av intresse att söka studera stålindustrins internationella arbetsfördelning och dennas bestämningsfaktoren Den internationella arbetslördelningens och specialiseringens karaktär kan empiriskt fastställas på olika sätt. Ett alternativ är att jämföra produktionsoch konsumtionsstrukturen och därmed också export- och importstrukturen för olika länder. Eftersom den totala produktionen och konsumtionen är lika stora, åtminstone över en längre period, kan man säga att ett land har specialiserat sig på tillverkning av sådana produkter, för vilka landets produktion är större än dess konsumtion, dvs. nettoexport föreligger. Här definierar vi kvoten mellan produktion och konsumtion som självförsörjningsgrad. Om landets produktion är mindre än konsumtionen, dvs. självlörsörjningsgraden är mindre än l, kan detta tas som ett uttryck för att andra länder via den internationella arbetsfördelningen specialiserat sig på dessa produkter. I en marknadsekonomi med relativt fri internationell handel kan den internationella l Det ursprungliga syftet arbetsfördelningen förklaras av produktionsförutsättningarna med detta projekt var att i olika länder. land kommer Varje att specialisera sig på den produktion analysera enbart handelsför vilken landets är bäst, dvs. på produktion konkurrensförutsättningar stålsindustrins utveckling på vilken landet har komparativa fördelar. och produktionslörutsättl verkligheten förekommer ningar. Eftersom internaen mängd ingrepp i resursallokeringen, som tionella data lör denna gör att de komparativa fördelarna aldrig får fullt genomslag i produktionsbransch inte föreligger. strukturen. Hit hör olika typer av handelspolitiska hinder - tullar, importblev det nödvändigt att kvoter etc. - och olika typer av statliga åtgärder - subventioner, skatter behandla hela stålindustrin. Vi har emellertid m. m. Sådana ingrepp påverkar givetvis den internationella arbetsfördel- Emellertid strävat efter att välja såningen. tror vi att den huvudsakliga förklaringen till den indana data som är repreternationella arbetsfördelningen speciellt på längre sikt är olika länders komsentativa även lör hanparativa fördelar. delsstålsindustrin,

60 2 Bilaga

Den arbetsfördelning som vi idag observerar är resultatet av en långvarig utvecklingsprocess. där vi tror att ingrepp av de nämnda typerna haft endast effekter. Till följd av att de komparativa fördelarna (liksom ganska marginella resursallokeringsingreppen) förändras över tiden, när den internationella arbetsfördelningen aldrig något stabilt jämviktsläge utan undergår en ständig förändring. Vi vet att industriländerna har förlorat konkurrenskraft inom textilin-

dustrin gentemot utvecklingsländerna och att dessa övertagit en allt större

del av världens textilindustri. Vi vet också att många utvecklingsländer för närvarande satsar stora resurser på att bygga ut sin stålindustri. Det har därför ansetts intressant för en bedömning av stålindustrins Framtida utveckling i industriländerna att söka dra lärdomar av de faktorer som påverkat den internationella arbetsfördelningen inom textilindustrin. Syftet med denna studie är för det första att beskriva den internationella inom textil- och stålindustrin i ett längre perspektiv. Vi arbetsfördelningen försöker därvid även klargöra huruvida det föreligger någon parallellitet mellan de båda branscherna. Vårt andra syfte är att på basis av en analys av industri- och utvecklingsländernas konkurrensmässiga förutsättningar söka förklara den internationella arbetsfördelningen i de båda branscherna. Härvid söker vi också diskutera vilka implikationer som följer för stålindustrins framtida utveckling. Studien är indelad i två avsnitt. l det första beskrivs hur produktionsoch utrikeshandelsstrukturen for textilier och stålvaror förändrats sedan bör- Detta avsnitt inkluderar även en sammanställning av jan av 1900-talet. de planer som i olika länder föreligger rörande stålindustrins utveckling under kommande år. I det andra avsnittet behandlas de komparativa fördelarna och deras inverkan på den internationella arbetsfördelningen, Härvid görs en jämförelse mellan stål- och textilindustrin med avseende på arbetsfördelningens bestämningsfaktorer. l sammanfattningen söker vi så dra slutsatser om stålindustrins framtida utveckling.

2 En av textil- och stålindustrins framväxt i ett

beskrivning internationellt perspektiv

l det följande beskrivs textil- och stålindustrins framväxt i ett internationellt perspektiv. Vi särskiljer därvid tre ländergrupper; industriländer, Östeuropa och utvecklingsländer. Till industriländer förs hela Västeuropa, Nordamerika, Japan, Australien, Israel och Sydafrika. Till utvecklingsländer räknas Fjärran Östern med undantag av Japan, Mellersta Östern med undantag av Israel, Afrika med undantag av Sydafrika samt hela Latinamerika. Gränsdragningen mellan industri- och utvecklingsländer är inte helt invändningsfri. En del av de sydeuropeiska länderna befinner sig nämligen på samma industrialiseringsnivå som vissa relativt högt industrialiserade länder i de regioner som klassats som utvecklingsländer. Vi har trots detta valt denna indelning beroende på att den ofta förekommer, vilket innebär att datainsamlingen underlättas betydligt.

Bilaga 2 61

2.1 Texri/industrin

2.1.1 Produktionsutveckling

Den industriella tillverkningen av textilier startade i England under 1800talet. Grunden for textilindustrins framväxt var en mängd engelska uppfinningar såsom Spinning Jenny och mulspinnmaskinen. Tillverkningen baserades nästan uteslutande på bomull, som importerades från santväldesländerna, främst Indien. 1 och med att den industriella revolutionen också nådde den europeiska kontinenten och USA växte en omfattande textilindustri upp även i dessa länder. Första fasen i industrialiseringsprocessen har oftast karaktäriserats av att textilindustri och andra lätta konsumtionsvaruindustrier etablerats. Vid början av 1900-talet var också textilindustrin en av de viktigaste industribranschema i industriländerna. Av den totala industrisysselsättningen i dessa länder kan uppskattningsvis 25-30 “o ha varit syselsatta inom textilbranschen. De västeuropeiska industriländernas och USA:s betydelse som textilproducenter kulminerade åren omkring första världskriget. År 1913 svarade de for över 70 % av världens bomullstextilproduktion, medan de år 1938 svarade för knappt 50 % och vid början av 1970-talet för under 30 96 (tab. 1).‘ Observeras bör att dessa siffror avser de tonnagemässiga andelarna. 1 värdetermer är industriländernas andel högre beroende på att dessa har specialiserat sig på mer högkvalitativa produkter. Ett forsta steg i denna utveckling var att den japanska textilindustrin expanderade mycket kraftigt i början av 1900-talet, bl. a. med hjälp av statliga lån och subventioner. 1 samband med första världskriget tog utbyggnaden av textilindustrin i de bomullsproducerande länderna fart. Här kan nämnas Kina, Indien, Mexico, Brasilien och Sovjetunionen. Dessa länders andel av världsproduktionen ökade markant, vilket kan utläsas av tabell 1. Ett par faktorer som påskyndade denna utveckling var att industriländernas export till utvecklingsländerna minskade under kriget, bl. a. som en följd av brist på frakttonnage, och att industrin i stor utsträckning fick ställa om sig till en rustningsindustri. Därför steg också priserna på bomullstextilier från industriländerna mer än motsvarande priser från de råvaruproducerande länderna, vilket gjorde den inhemska textilindustrin i de råvaruproducerande länderna mer konkurrenskraftig. Icke oväsentliga är också de autarkiska strävanden som präglade efterkrigstiden. Råvaruländerna konkurrerade till att börja med hårdast inom de lägre kvaliteterna, vilket drabbade den engelska bomullsindustrin speciellt hårt. När de relativt låga lönerna inte gav råvaruländerna tillräckliga fördelar tillgrep de tullar på importerade fardigvaror och exportavgifter på råbomull. Textilindustrins kraftiga expansion i råvaruländerna ledde till att utveck-

Trots att syntetlibrerna kraftigt ökat i betydelse är bomull än idag världens viktigaste textilftber. 1 industriländerna svarar konsumtionen av bomullstextilier for ca 50 “3 av den totala textilkonsumtionen mätt i fysiska mått. Motsvarande andel i utvecklingsländerna är ungefär 80 Vis. Samtidigt är det också främst inom bomullsindustrin som i-ländernas konkurrenskraft gentemot u-länderna kraftigt försämras. Därför ser vi det inte som någon större nackdel att vi på grund av brist på data i det följande i stor utsträckning behandlar enbart bomullsindustrin.

62 2 Bilaga

Tabell l. Regional fördelning av världsproduktionen” av bomullstextilier.

Procent av tonnaget.

1910- 1938 1950 1960 1970 1973 1913

Industri/änder (78,7) 58,4 57,4 42,8 35,0 31,0 därav Västeuropa 49,0” 25,0 21,9 16,6 12,6 10,6 Nordamerika 22,9 21,9 31,4 19,2 15,3 13,2 Japan 6,8 11,4 3,7 6,5 6,2 6,2 ~~ 0,1 0,4 0,5 0,9 1,0 Övriga

Östeuropa inkl. Soijjettnzionøn 7,7 13,4 14,3 17,9 19,9 19,5

Utvecklingsländer (1 1,7) 28,2 28,3 39,3 45,1 49,5 därav Fjärran 9,1” 22,7 20,4 30,0 32,9 36,4

Östern

Mellersta Ostern - - 1,3 1,7 2,9 4,4 4,6 Afrika - › 0,1 0,2 0,4 1,3 1,5 Latinamerika 2,6” 4,1f 6,0 6,0 6,5 7,0

Totalt 100 100 100 100 100

”Produktionen har mätts som textilindustrins konsumtion av bomullsftbrer i ton. ”Exkl Skandinavien. ”Avser Sovjetunionen som 1938 svarade för knappt 10 % av världsproduktionen. *l Avser Kina,0ch lndien. År 1938 svarade dessa länder för ca 18 % av världspreduktionen. ”Förutom Latinamerika är även vissa asiatiska länder samt Egypten inkluderade. År 1938 svarade motsvarande länder för ca 5 % av världsproduktionen. l Ca 75 9/6 av produktionen faller på Mexico och Brasilien. Källor: 1910-1913: Maizels, A., Industrial Growth and World Trade. Cambridge. 1965. 1938-: FAO, Per Caput Fibre Consumption; olika årgångar.

1938 svarade för ca 28 % av världsproduktionen av bomullslingsländerna textilier mätt mått Denna andel har sedan fortsatt att i fysiska (tab. l). öka till uppemot 50 % under 1970-talet, bl. a. genom att en betydande textilindustri växt fram i andra utvecklingsländer, av vilka t. ex. Pakistan, Hongkong, Taiwan och Sydkorea kommit att få en betydande produktion.

2.1.2 Internationell handel och självförsörjningsgrad

Det som England skaffade sig gjorde att landet länge beförsprång tidigt traktades som världens textilcentrum. Av den totala produktionen exporterade av 1900-talet ca 80 %. Även om i England i början produktionen industriländer främst var inriktad på den inhemska marknaden föövriga rekom även en rätt omfattande export. Av tabell 4 framgår att den västav bomullstextilier översteg konsumtionen med europeiska produktionen drygt 60 %. Större delen av denna nettoexport svarade naturligtvis England för. Exkluderas kan beräknas uppgå till ca ll %. England nettoexporten Tabell 2 visar också att de stora importmarknaderna var utvecklingsländerna, av vilka lndien och Kina kan nämnas som speciellt viktiga. Den kraftiga utbyggnaden av den japanska textilindustrin under början av 1900-talet medförde att dess produktionsapparat blev mycket modern i förhållande till Västeuropas. Framväxten av en stor och konkurrenskraftig

Bilaga 2 63

textilindustri i Japan påverkade till en början den europeiska textilindustrin främst indirekt genom att Japan i mycket stor utsträckning erövrade de stora importmarknaderna i Fjärran Östern. Senare uppträdde Japan mycket framgångsrikt på den stora nordamerikanska textilmarknaden och i viss mån på marknaderna i Mellaneuropa och Latinamerika. Härigenom växte Japan under mellankrigsliden till världens största textilexportör vid sidan av England. Av tabell 3 framgår att Japan 1938 svarade för ca 28 % av världsexporten av bomullstextilier mätt i fysiska mått. Englands andel var något mindre.

Tabell 2. Regional fördelning av världsimporten av bomullstextilier Procent av tonnaget.

1938 1950 1960 1970 1973

Källa: FA 0, Per Caput Fibre Consumption; olika årgångar.

Tabell 3. Regional fördelning av världsexporten av bomullstextilier Procent av tonnaget.

1938 1950 1960 1970 1973 Industri/änder 85,5 66,0 57,2 43,6 43,3 därav Västeuropa 52,7 42,8 33,8 33,0 33,6 Nordamerika 5,1 9,1 6,0 4,4 5,3 Japan 27,7 14,1 17,1 5,7 3,9

Källa: FAO. Per Caput Fibre Consumption; olika årgångar.

64 2 Bilaga

Tabell 4 Produktionen av bomullstextilier i procent av konsumtionen iolika regioner

(Räknat i fysisk vikt)

Procent

1913 1938 1950 1960 1970 1973

Imluslri/(iI1(leI (135) 118 109 104 94 88 162” 130 115 105 94 87 diirav Västeuropa Nordamerika 104 100 103 98 94 93 1152)” 153 210 144 110 90 lapan - ~ ll 29 40 54 56 Ovriga

100” 102 103 102 102 102 Östeuropa inkl. Søijjeruniorten

(45) 76 86 96 l 02 106 Utvecklingsländer_ 58 84 89 102 109 119 därav Fjärran Östern

Exkl. Skandinavien. uppgå till 52 516. Detta lörefallet strida ”Enligt Maizels skulle Japans exportöverskott mot annan statistik. Enligt Svennilson, l., Growth and Stagnation in the European av bomullsvävnader obetydligt Economy, Geneva 1954, var Japans exportöverskott vid denna tidpunkt. “ Avser Sovjetunionen

Avser Kina och Indien ” Förutom Latinamerika är vissa asiatiska länder samt Egypten inkluderade.

Källor: 1913, Maizels, A., Industrial Growth and World Trade. Cambridge. 1965. 1938-, FAO, Per Caput Fibre Consumption; olika årgångar.

Den kraftiga av produktionen i utvecklingsländerna har inutbyggnaden neburit att den internationella handeln med textilvaror radikalt ändrat ka-

raktär. huvuddelen av världsexporten till utvecklingsländerna

Tidigaregick

från industriländerna, men under början av 1970-talet var förhållandena de omvända. Tabell 2 visar att utvecklingsländernas andel av världsimporten minskat från 72 % 1938 till 30 % 1973 medan motsvarande andel for industriländerna ökat från 25 % till 64 %. Samtidigt har, som framgår av tabell andel av världsexporten sjunkit från 86 % till 3, industriländernas 43% medan utvecklingsländernas andel ökat från 9 % till 49 %. Det förhållandet att produktionen i utvecklingsländerna vuxit betydligt

snabbare än konsumtionen har inneburit att dessa länders självforsörjnings- (tab. 4). Fjärran Östern, Mellanöstern och Latinamerika har nu grad ökat, och även blivit nettoexportörer. Detta uppnått fullständig sjävlforsörjning inte for varje enskilt land inom regionerna. Endast en handgäller givetvis full länder har nått en position som nettoexportörer. I Fjärran Östern nådde under mellankrigstiden, Hongkong, Pakilndien och Kina en sådan position stan och Taiwan under 1950-talet och Sydkorea under 1960-talet. I Latin-

amerika blev Mexico och Brasilien nettoexportörer under mellankrigstiden, 1 l värdetermer uppgår ut- Columbia och Salvador vid en betydligt senare tidpunkt. Även Egypten, den vecklingsländernas andel av världsexporten av i Mellersta Östern, utvecklades under mellankrigsstora råvaruproducenten samtliga textilprodukter Senare har även ett par andra länder nått denna tiden till ett nettoexportland. for närvarande till ca De här nämnda länderna svarar också for den övervägande delen 30 ()1). position.

2 65 Bilaga

av exporten av bomullstextilier från utvecklingsländerna. De flesta afrikanska länder är fortfarande nästan uteslutande nettoimportörer.

2.2 S tai/industrin]

2.2.1 Produktionsutveckling

Liksom textilindustrin har stålindustrin sitt ursprung i England. Under 1800talet var England den dominerade stålproducenten i världen. En stor stålindustri växte snart upp också i andra västeuropeiska länder och USA. 1913 svarade Västeuropa och USA for ungefär 51 respektive 43 % av världens stålproduktion (tab. 5). Återstoden producerades i huvudsak av Sovjetunionen. Fram till och med 1950-talets början sjönk Västeuropas andel till ungefär 30 %. för att därefter vara i det närmaste konstant. Nordamerikas andel av världsproduktionen har däremot minskat under efterkrigstiden. l stället har Japan och öststaterna ökat sin andel markant. Före 1950-talet var det endast ett fåtal av utvecklingsländerna som hade någon stålproduktion. Tidigast kom Indien igång med stâlproduktion. Denna var emellertid mycket 1913 till ca 100000 ton. Stålblygsam och uppgick industrin i Mexico etablerades under 1920-talet medan 1930-talet var startperioden for Brasilien, Kina och Nordkorea. Den totala produktionen i de här nämnda länderna uppgick 1937 dock till knappt 1,7 miljoner ton. vilket understeg l % av världsproduktionen. Ett utmärkande drag för dessa länder är att industrialiseringen startade relativt tidigt samtidigt som länderna är stora, vilket innebär att den inhemska marknaden utgör underlag for inhemsk Vidare karakproduktion. täriseras de av god tillgång på inhemsk järnmalm och i viss mån även på kol. I samband med att andra världskriget försvarade och att efterimporten frågeöverskott på stål uppstod på världsmarknaden under 1950-talet startades produktion i en rad andra utvecklingsländer, oftast i sådana med god tillgång på råvaror. Initiativet togs ofta av staten som också såg till att den inhemska produktionen skyddades mot utländsk konkurrens. l Latinamerika etablerades en stålindustri i Argentina, Chile, Columbia, Peru och Venezuela, i Fjärran Östern i Thailand, Filippinerna och Taiwan, i Afrika i Algeriet och Tunisien samt i Mellersta Östern i Egypten. Härtill finns även en mindre stålproduktion i en rad andra utvecklingsländer. Produktionen i utvecklingsländerna har ökat i en mycket snabb takt, vilket inneburit att utvecklingsländernas andel av världsproduktionen ökat från knappt l % 1937 till ca 8 % 1973 (tab. 5). Av utvecklingsländerna hade 1975 endast nio en inhemsk produktion

l De statistiska data som används i denna utredning avser nästan uteslutande hela stålindustrin (SNI 371), på grund av att data för enbart handelsstålindustrin icke finns. Vi har dock försökt välja sådana data som kan forutsättas spegla även enbart handelsstålsindustrin. De statistiska data som presenteras i detta avsnitt avser såväl handelsstål som specialstål i ton. Eftersom specialstålandelen mätt i ton är mycket liten - omkring 5-10 % av världsproduktionen av stål - ger här använda data en mycket bra bild av handelsstålindustrin.

66 2 Bilaga

Tabell 5. Regional fördelning av världsproduktionen av stål

Procent av tonnaget mätt i råstålsvikt

1913 1937 1950 1960 1970 1973

Industri/änder 93,5 82,8 79,9 70,8 66,7 66,3 därav Västeuropa 50,5 37,7 27,6 33,2 27,1 25,7 Nordamerika 42,7 39,8 48.7 29,1 21,9 21,5 0,3 4,2 2,5 6,7 15,7 17,1 lapan - 1.1 1,1 1,8 2,0 2,0 Ovriga

Östeuropa inkl. Soijjørimimiøn 6,5 16,3 18,6 26,4 26.2 25,6

— 0,9 1,5 2,8 7.1 8,1 UfVGCk/lIlgS/âlldül. - 0,7 0.8 1.3 4.7 5.5

därav Fjärran Östern

77 137 191 328 595 697 Milj. ton .4nm. Kina har exkluderats t.0. m. 1960 på grund av bristfällig statistik, varfor siffrorna i tabellen ger en något felaktig bild över utvecklingen 1960-1970. Exkluderas Kina 1970 minskar utvecklingsländernas andel med ca. 3 procentenheter, vilket motsvarar Kinas beräknade produktion på 18 milj. ton. Källor: 1913-1960. UN. Long Term Trends and Problems of the European Steel lndustry. Geneva. 1959. UN, World Trade in Steel and Steel Demand in Developing Countries, NY. 1968. 1970-1973, IISI, World Crude Steel Production. Bryssel. 1976.

Mexico, Veneöverstigande l miljon ton, nämligen Brasilien, Argentina, Taiwan och Kina. Dessa tillhör dem zuela, Indien, Syd- och Nordkorea, som kommit längst i industrialiseringsprocessen. 1 dessa länder producerades under 1975 över 60 miljoner ton råstål, vilket utgjorde över 90 % av utvecklingsländernas totala stâlproduktion.

2.2.2 Internationell handel och självförsörjningsgrad

Som framgår av tabellerna 6 och 7 har den internationella stålhandeln under hela 1900-talet dominerats av handel mellan industriländerna. l början av seklet härrörde all export från USA och Västeuropa (främst Tyskland, England och Belgien-Luxemburg). Större delen av exporten gick till länder med begränsad stålproduktion eller utan egen sådan såsom utvecklingsländerna, Canada, Australien samt europeiska länder utan stålproduktion. 1 och med minskade att Japan under 1960-talet kom att bli världens största stålexportör och USA:s betydelse markant. Även de östeuropeiska länderna Västeuropas sin andel av världsexporten relativt kraftigt, vilket huvudökade samtidigt sakligen beror på en expansion av handeln inom SEV-området. ökade sin andel av världsimporten från 30 ‘Pb 1913 Utvecklingsländerna till 37 % 1950. l och med att en inhemsk stålproduktion efter andra världsväxte mycket snabbt i utvecklingsländerna har dessa länders kriget upp betydelse som importmarknad minskat. År 1960 gick 26 % av världshandeln

Bilaga 2 67 Tabell 6. Regional fördelning av världsimporten av stål Procent av tonnaget mätt i handelsfardig vikt 1913 1937 1950 1960 1970 1973 Industri/åtalet 66,4 57,9 57,4 59,5 64,8 58,8

Östeuropa inkl. Sotjeturtiomw 2,6 4,4 4,5 14,1 13,2 13,4

Anm. Andelarna summerar ej till 100 beroende på att destinationen lör en viss del av världsexporten ej är känd. Källor: 1913-50: UN, Long Term Trends and Problems of the European Steel lndustry, tabell 29, Geneva. 1959. 1960: UN, World Trade in Steel and Steel Demand in Developing Countries, tabell 24, N.Y. 1968. 1970-1973: UN. Statistics of World Trade in Steel, 1971 och 1974.

Tabell 7. Regional fördelning av världsexporten av stål Procent av tonnaget mätt i handelsfárdig vikt

1913 1937 1950 1960 1970 1973

Anms. Totalsilfrorna för 1970 och 1973 stämmer ej med dem i tabell 6 beroende på att olika källor använts. Källor: 1913: UN, Long Term Trends and Problems of the European Steel lndustry, Geneva. 1959. 1937-1960: UN, World Trade in Steel and Steel Demand in Developing Countries, N.Y. 1968. 1970-1973: IISI, World Steel Exports. Bryssel. 1976.

68 2 Bilaga

till utvecklingsländerna, 1970 21 %. Mellan 1970 och 1973 har emellertid importandel åter ökat och industriländernas minskat, utvecklingsländernas vilket bl. a. beror på att utvecklingsländernas Förbrukning ökat mycket snabbare under 1970-talet. Utvecklingsländernas trendmässigt minskande andel av världsinmorten sedan 1950 förklaras till stor del av att import ersatts med inhemsk produktion, vilket inneburit att självförsörjningsgraden ökat markant (tabell 8). Mest framgångsrika på denna punkt har Fjärran Östern och Latinamerika varit. Stålkonsumtionen i Afrika och Mellanöstern täcks fortfarande i huvudsak via import. Enskilda utvecklingsländer som i det närmaste är självmed stål är Brasilien, Mexico, Kina och Indien. Dessa länder försörjande har tillsammans med ett fåtal andra utvecklingsländer uppträtt som ex- Exporten är emellertid relativt blygsam — totalt portörer sedan 1960-talet. ca 2,5 miljoner ton 1970 — och går nästan uteslutande till andra utvecklingsländer på samma kontinent. varit i det För industriländerna som grupp har självlörsörjningsgraden närmaste konstant under efterkrigstiden. lnom gruppen kan emellertid noteras att Nordamerikas roll förändrats från nettoexportör till nettoimportör, medan det motsatta inträffat lör Japan. Trots att självförsörjningsgrztden totalt sett inte förändrats nämnvärt har handelsutbytet industriländerna emellan fått ökad betydelse genom att specialiseringen inom varje enskilt land ökat. Detta kan bl. a. avläsas i att exportens andel av produktionen ökat samtidigt som en allt större del av konsumtionen täckts av import. har som tidigare påvisats utvecklingsländerna i allt större utsträck- Samtidigt med egen produktion. Dessa båda förändringar har inning ersatt import neburit att den internationella stålhandeln förändrat karaktär. Medan den

Tabell 8. Produktionen av stål i procent av konsumtionen i olika regioner

1913 1938” 1950 1960 1970 1973

I Iidusrri/ärzziør 105 120 107 107 106 108 122 117 116 113 104 111 därav Västeuropa Nordamerika 95 128 103 100 94 92 24 104 116 114 134 137 Japan - 64 56 87 93 93 Övriga

93 107 98 99 103 101 Östeuropa inkl. Sovjetunionen

- 16 29 45 67 65 UnteckIings/ärzrler - 22 42 52 76 73 därav Fjärran Östern

“För industriländerna är 1937 års produktion relaterad till genomsnittlig konsumtion 1936-38. ”Avser endast Rumänien och Sovjetunionen. ‘Se anm. tabell 5. Exkluderas Kina blir självförsörjningsgraden 1970 för Fjärran Östern ca 69 % och för samtliga utvecklingsländer ca 60 %. Källor: Se tabell 5.

2 69 Bilaga

internationella handeln i början av seklet främst skedde mellan producerande och icke producerande länder sker den numera främst mellan stålproducerande länder.

2.2.3 Stålindustrin i utvecklingsländerna under kommande år

Som ett led i den pågående industrialiseringsprocessen satsar för närvarande många utvecklingsländer stora resurser på en fortsatt snabb utbyggnad av den inhemska stålindustrin. Detta beror delvis på stålets strategiska betydelse såsom en av de viktigaste insatsvarorna i den tunga industrin. Några exempel skall här ges på de planer som föreligger. Gemensamt för de planerade projekten är att utrustning och utbildning tillhandahålls av stora stålföretag i industriländerna, främst Japan, Tyskland, Sovjetunionen, Italien och England. Ibland är det också fråga om joint-ventures. Ett annat utmärkande drag är att verken mycket ofta baseras på olika gasreduktionsmetoder. Enligt planer som presenterades vid 11SI:s årliga konferens hösten 1975, beräknas oroduktionskapaciteten i Latinamerika öka till 55 miljoner ton 1980 och 87 miljoner ton 19851. 1973 var den faktiska produktionen ca 17 miljoner ton. Brasilien intar en ledande ställning, och dess andel av den totala produktionen i regionen förutses vara oförändrat omkring 40 % fram till 1985. För stålindustrin i Brasilien föreligger en nationell expansionsplan. Målet är att landets råstålsproduktion 1980 skall uppgå till nära 25 miljoner ton, vilket ungefär motsvarar Englands nuvarande kapacitet, och 1985 till omkring 32 miljoner ton. Som jämförelse kan nämnas att produktionen 1974 var 7,5 miljoner ton. Planen upptar bl. a. en utbyggnad av produktionskapaciteten för platta produkter vid de tre stora helintegrerade och statsägda stålverken från ca 4 miljoner ton 1974 till 12 miljoner ton 1977-78.

Övriga

brasilianska stålverk har också stora expansionsplaner och beräknas öka sin produktionskapacitet från omkring 4 miljoner ton 1974 till närmare 10 miljoner ton 1980 och 13 miljoner ton 1985. Den brasilianska regeringen har också betonat nödvändigheten att bygga vidare på direktreduktionsprocesser, i vilka kol av lägre kvalitet och/eller olja och naturgas kan användas. Som ett led häri planeras dels ett stålverk på omkring 1 miljon ton, baserat på reduktion med naturgas, dels ett stålverk baserat på kolgasifisering, med en kapacitet på 500 tusen ton i första stadiet. Härutöver beräknas ett konventionellt stålverk i Tubarao kunna tas i bruk omkring 1980 med en kapacitet av 3 miljoner ton, senare avsedd att ökas till 6 miljoner ton. Tubarao-verket är ett samprojekt mellan den brasilianska staten samt det japanska företaget Kawasaki Steel och det italienska FlNSl- DER. Ämnena skall i första hand exporteras till Japan och Italien. Ett annat stort joint venture som diskuteras är ett stålverk i Itaqui, som i första stadiet beräknas få en årskapacitet på 4 miljoner ton ämnen, och som eventuellt skulle byggas ut till 16 miljoner ton senare. Sedan förhandlingarna med en tilltänkt japansk delägare avbrutits hade dock inga allvarliga förhandlingar med något annat stålföretag påbörjats ännu sommaren 1976. Liknande stora projekt föreligger också i länder som Mexico, Venezuela Enligt föredrag av A. Gooch Argentina. mezi1lS1:s Report of Pro- I Mellersta Östern märks speciellt den kapacitetsutbyggnad som planeras i ceedings, Mexico 1975.

70 Bilaga 2

Iran, där konkreta projekt med en kapacitet på ca 15 miljoner ton foreliggerl

Ett konventionellt stålverk i Esfahan, som uppförts med hjälp av Sovjetunionen, har redan tagits i bruk. Kapaciteten uppgår f. n. till ca l miljon ton, men verket är tänkt att byggas ut till 6 miljoner ton inom de närmaste åren. l Esfahan skall också av British Steel uppföras ett verk baserat på gasreduktionsteknik med en kapacitet av 1,2 miljoner ton långa produkter. Hårutöver planeras ett gasreduktionsverk i Bandar Abbas på 2,8 miljoner ton och ett i Ahwaz på 2,5 miljoner ton. Samarbetspartner är det italienska FINSIDER respektive det amerikanska Kaiser Industries. Vidare har diskussioner inletts med ett västtyskt konsortium (Krupp-Korf-Klöckner) om ett gasreduktionsverk på 3 miljoner ton. Samtliga de här nämnda verken är planerade att stå färdiga i början av 1980-talet. Vidare kan nämnas att i Saudiarabien planeras ett integrerat stålverk i Jubail, for vilket en årskapacitet på uppemot 10 miljoner årston diskuteras. l Fjärran Östern förutses stora kapacitetstillskott, främst i Indien, Sydkorea och Kina,och i Afrika finns konkreta projekt for bl. a. ett stålverk i Nigeria med en årskapacitet på l miljon ton och ett i Algeriet på mellan 2 och 4 miljoner ton. En grov sammanställning av föreliggande planer och prognoser ger vid handen att utvecklingsländernas produktion skulle komma att uppgå till omkring 135 miljoner ton 1980 och till omkring 190 miljoner ton 1985, såsom framgår av tabell 9. Världsproduktionen kan beräknas till ca 950 miljoner -lUppgifterna för lran är i ton 1980 och till l 120 miljoner 1985. huvudsak hämtade från De hår presenterade uppgifterna är dock osäkra och får inte ses som någon föredrag av M.R. Amini egentlig prognos. Många länder har redan reviderat de planer som sammanl[SI:s Report of Proceedings, München 1974. ställningen baserats på. Detta är dock av mindre betydelse for oss, eftersom

Tabell 9. Regional fördelning av världsproduktionen av stål 1973-1985 mätt i råstålsvikt

1973 1980 1985

Milj. % Milj. % Milj. %

Källor: Bank Q/Americas Global Report; Steel 1976. Juni 1976. UNIDO: The lron and Steel Industry in Developing Countries; Jan. 1976. 1D/B/C.35/Rev l/Add 1. OECD: Joint ad hoc Working Party of the Energy Committee and the Committee for Scientific and Technological Policy on the Re-assessment of the Role of Coal. Juni 1975. IISI: Report of Proceedings 1975, föredrag av A Gomez. IISI: Report of Proceedings 1974, föredrag av C B Baker.

Bilaga 2 71

vårt syfte enbart är att ge en viss indikation om de mål och ambitioner som finns inom olika länder. En utveckling enligt dessa planer skulle innebära att produktionen mellan 1973 och 1985 skulle öka med 425 miljoner ton, varav utvecklingsländerna skulle svara för 130 miljoner ton. Utvecklingsländernas andel av världens totala produktion skulle öka från 8 % 1973 till 14 % 1980 och 17 % 1985. Vid ett par konferenser som anordnades i UN1DO:s regi under 1975 i Wien och Lima angående stålindustrin i utvecklingsländerna diskuterades en målsättning innebärande att utvecklingsländerna år 2000 skulle svara lör 30 % av världens stålproduktion. Huruvida denna målsättning är realistisk skall vi här lämna öppet, men den ger en indikation om utvecklingsländernas ambitioner lör stålindustrin. Även om konsumtionen av stål ökar snabbt i utvecklingsländerna, skulle konsekvensen av den planerade produktionsökningen bli att dessa länders självförsörjningsgrad ökade till ca 80 % 1980. Latinamerika skulle i stort sett bli självförsörjande, bl. a. skulle Mexico och Venezuela få relativt stora exportöverskott. En så hög självforsörjningsgrad som 80 % skulle med största sannolikhet innebära att utvecklingsländerna skulle öka sin andel av den totala världsexporten. Många av dessa länder har också uttalat ambitioner att i framtiden ta upp konkurrensen med industriländerna på den internationella stâlmarknaden. Vid de tidigare nämnda UNIDO-konferenserna uppsattes vidare som mål att produktionen i utvecklingsländerna år 2000 skulle överstiga konsumtionen med 16 %, dvs. att utvecklingsländerna skulle bli nettoexportörer. En sådan utveckling som här beskrivits skulle innebära att de trender vi hittills observerat för olika regioners produkti0ns-, export- och importandelar samt självlörsörjningsgrad för stål skulle tendera att fortsätta på ett sätt som liknar utvecklingen för textilvaror.

2.3 Jämförelse mellan textil- och stålindustrinsframväxt i ett

internationellt perspektiv

Det finns ett klart samband mellan välstånd och industrialisering. 1 länder med en låg välståndsnivå svarar industrin för en betydligt mindre andel av den totala produktionen än i högt utvecklade länder. Vidare ökar industrivarulörbrukningen snabbare än bruttonationalprodukten i länder med lågt välstånd än i länder med högt, dvs. industrivarulörbrukningens inkomstelasticitet är högre i utvecklingsländer än i industriländer. Detta reflekterar också att industriproduktionen tenderar att öka snabbare relativt till bruttonationalprodukten i utvecklingsländer än i industriländer. Enligt tillgänglig statistik har också utvecklingsländerna ökat sin andel av världens industriproduktion något under efterkrigstiden, vilket, allt annat lika, tenderar att också öka utvecklingsländernas andel av textil- och stålindustrin. Empiriska undersökningar har också visat att de strukturella förskjutningar av industrivaruförbrukningen som sker vid stigande välstånd i ett land följer ett relativt enhetligt mönster. De mest framträdande dragen i detta mönster är att i tidigare stadier av den ekonomiska utvecklingen ökar förbrukningen av vissa konsumtionsvaror, t. ex. mat och kläder, relativt snabbt

72 Bilaga 2

för att sedan en viss nivå uppnåtts visa en betydligt långsammre ökningstakt. Allt eftersom den ekonomiska utvecklingen fortgår ökar betydelsen av tyngre industriprodukter som bl. a. behövs for att bygga ut infrastrukturen. Hit hör bl. a. järn- och stålprodukter. För denna typ av produkter har, liksom for vissa konsumtionsvaror, kunnat konstateras en avtagande inkomstelasticitet, medan det motsatta tycks gälla for exempelvis kemiska produkter. l stora drag anpassas också industriproduktionsstrukturen till detta mönster. För hela gruppen utvecklingsländer har dessa strukturella forskjutningar i efterfrågemönstret bl. a. betytt att efter andra världskriget har den tyngre industrin. däribland järn- och stålindustrin samt verkstadsindustrin, ökat sin andel av industrins totala forädlingsvärde på bekostnad av den lättare industrin, däribland textilindustrin. För vissa enskilda utvecklingsländer kan man dock fortfarande konstatera en viss ökning av textilindustrins andel. För industriländerna har forskjutningarna mellan tyngre och lättare industri gått i samma riktning men inte varit lika stora. Av den tyngre industrin är det främst den kemiska industrin och i viss mån verkstadsindustrin som ökat i betydelse, medan järn- och stålindustrin minskat sin andel av industrins forädlingsvärde. Liksom i utvecklingsländerna har textilindustrin också gått tillbaka i industriländerna. t. 0. m. i något snabbare takt. Det är bl. a. mot bakgrund härav som man får se de interregionala förskjutningar som inträffat for världens textil- och stålindustri, vilket vi beskrev helt kort i föregående avsnitt. l dessa forskjutningar kan man identifiera vissa for de båda branscherna gemensamma drag, dock med en viss eftersläpning for järn- och stålindustrin. För det forsta är såväl textilindustrins som järn- och stålindustrins ursprung England. För det andra växte snart en omfattande textil- och stålindustri upp på den västeuropeiska kontinenten och i USA. l början av 1900-talet var också dessa regioner de klart dominerande textil- och stålproducenterna. En betydande del av produktionen exporterades främst till länder med liten eller ingen inhemsk produktion, däribland utvecklingsländerna. Västeuropas och USAzs dominans har sedan dess kontinuerligt minskat, vilket bl. a. resulterat i att kvoten mellan produktion och konsumtion i dessa regioner visat en nedåtgående trend for såväl bomullstextilier som stålprodukter. Vad gäller bomullstextilier har nettoexporten förändrats till nettoimport. Detta inträffade for Nordamerika under 1950-talet och for Västeuropa under l960-talet. Under l960-talet har Nordamerika också blivit nettoimportör av stål, medan Västeuropa däremot fortfarande är nettoexportör. Ett tredje gemensamt drag är att den sedan slutet av 1800-talet snabbt expanderande japanska ekonomin gjorde att Japan framträdde som världens kanske mest betydande textilproducent under mellankrigstiden och den mest betydande stålproducenten under efterkrigstiden. Under mellankrigstiden växte Japan till den största textilexportören i världen genom att landet mycket effektivt kunde konkurrera med den västeuropeiska textilindustrin på de stora importmarknaderna i utvecklingsländerna. På samma sätt har Japan erövrat stora andelar av den internationella stålmarknaden under efterkrigstiden. Under de senaste åren har Japan dock forlorat i betydelse vad gäller textilindustrin och importerar nu mer än vad som exporteras. Istället har utvecklingsländerna visat framfötterna.

Bilaga 2 73

En fjärde likhet är textil- och stålindustrins framväxt i öststaterna. Den snabbt stigande produktionen har under den här betraktade perioden i stort sett också förbrukats inom regionen. En viss nettoexport finns dock. Utvecklingen inom utvecklingsländerna utgör en femte likhet mellan de båda branscherna. Den industriella av textilier och stål kom tillverkningen igång först i Fjärran Östern och Latinamerika, främst lndien och Kina respektive Mexico och Brasilien. Karaktäristiskt för dessa länder var god tillgång på råvaror och en i förhållande till andra utvecklingsländer hög inkomstnivå. Senare har också en betydande textilindustri vuxit fram i länder utan inhemska råvaror. Utbyggnaden av textilindustrin sköt fart vid tiden omkring första världskriget medan järn- och stålindustrin började expandera efter andra världskriget. De data som presenterats tidigare visar att de trendmässiga förskjutningar från industri- till utvecklingsländer. som ägt rum, gått betydligt snabbare för textilindustrin än förjärn- och stålindustrin. Denna skillnad kan förmodligen delvis förklarats med att de data som använts för textilindustrin avser enbart produktionens, exportens och importens innehåll av råbomull. Eftersom industriländerna är betydligt mer specialiserade på högre kvaliteter och på produktion baserad på konstfiber, skulle användande av ett värdemått klart modifiera bilden Den snabbt växande inhemska produktionen har inneburit att utvecklingsländernas relativa betydelse som importmarknad minskat (se lig l). Dessa länders andel av bomullsimporten följde en nedåtgående trend under hela den här betraktade perioden medan deras import av stål ökade snabbare än världshandeln fram till andra världskriget för att därefter öka långsammare utom under de tre första åren på 1970-talet. Detta fick bl. a. till följd att en allt mindre del av den totala konsumtionen i dessa länder täcktes av import, dvs. självförsörjningsgraden ökade, vilket visas i figur 2. Utvecklingsländerna blev under l970-talet totalt sett nettoexportörer av bomullstextilier. medan ungefär 2/3 av deras stålkonsumtion för närvarande täcks av egen produktion. De enskilda länder som snabbast lyckats bli självförsörjande är i stort sett desamma vad gäller både bomullstextilier och stålprodukter. Bland dem kan nämnas Indien, Kina, Mexico och Brasilien, där den inhemska produktionen av bomullstextilier under mellankrigstiden växte i kapp den inhemska konsumtionen. För stålprodukter skedde detta i det närmaste under början av 1970-talet. Enligt de planer och mål som föreligger för stålindustrin kommer de trender som gällt historiskt att också göra sig gällande i framtiden. Planerna innebär en kapacitetsökning i utvecklingsländerna som klart överstiger den i industriländerna. Utvecklingsländernas andel av världsproduktionen skulle således fortsätta att öka. De mycket stora planerade produktionsökningarna är i Utvecklingsländernas forsta hand avsedda att ersätta import med inhemsk produktion. dvs. ambi- andel av världsproduktiotionen är att öka självförsörjningsgraden, vilket också kan utläsas av figur 2. nen av textilier mätt i Många länder har också uttalat ambitioner om en ökad export till industrilän- förädlingsvärde kan lör derna. 1970 uppskattas till knappt 20 74 jämfört I nästa kapitel kommer vi att behandla några av de faktorer som bestämt med 50 94; av tonnageden hittillsvarande utvecklingen och som samtidigt kommer att vara avgö- mässiga bomullsprodukrande för om de här beskrivna stålplanerna kan förväntas inträffa. tionen.

74 Bilaga 2 L 100 ..- 90 80 70 60 Bomullstextiiier 50 40 30 stålprodukter 20 Figur l Utvecklingsländer-

stålprodukter 1913-1973

/ Ål / / / / 100 ‘ /

/

__ Bomullstextilier // / / 80 _ stålprodukter // I _n- /

20 ” Faktisk utveckling

_ _ _ _ - Planer

Figur 2 Utvecklings/ändernas sidlyfdrsdrjningsgrad I 4; 1 j I l I V I r I I .lör bomu//stexlilier och 1910 1930 1950 1970 1980 2000 slå/produkter 1913-2000

SOL 1977:16 2 75 Bi/aga

3 Den internationella

arbetsfördelningens bestämningsfaktorer

3.1 Den internationella och

arbetsfördelningen kompararivajörde/ai

Att utvecklingsländerna under de senaste decennierna mycket framgångsrikt har kunnat konkurrera med industriländerna texpå den internationella tilmarknaden förklaras av att dessa länder har kunnat framställa textilvaror till en lägre kostnad än industriländerna. Därmed är inte sagt att utvecklingsländerna också har en gentemot industriländerna överlägsen produktionseffektivitet. l verkligheten förhåller det sig snarare tvärtom, dvs. den resursinsats som krävs för att framställa en viss mängd tyg är mindre i industriländerna än i utvecklingsländerna. Däremot kompenserar dessa effektivitetsskillnader inte de skillnader som finns mellan den absoluta nivån på vissa faktorersättningar, t. ex. lönenivån. Detta kan bl. a. bero på att industriländerna är ännu mer överlägsna utvecklingsländerna vid annan produktion. i vilken man trots den höga lönenivån kan konkurrera med utvecklingsländerna. * Att industriländerna är ännu mer överlägsna i annan produktion har lett till att det pris textilproducenterna måste betala för insatsfaktorer som inte har ett världsmarknadspris, exempelvis arbetskraft, är väsentligt högre i industriländerna än i utvecklingsländerna. Detta beror bl. a. på att textilproducenterna i industriländerna också måste konkurrera med relativt till utvecklingsländerna ännu mer effektiva branscher om den inom varje land begränsade tillgången på produktionsresurser. För att textilindustrin exempelvis skall få tillgång till erforderlig arbetskraft måste lönerna vara så pass höga att arbetskraften inte väljer andra branscher i stället. Samtidigt gäller att avkastningen måste vara minst lika stor som i annan produktion för att investeringar skall komma till stånd. Detta innebär att textilindustrin i industriländerna behövt konkurrera inte bara med textilindustrin i utvecklingsländerna, utan också med andra branscher inom industriländerna. Detta är i korthet förklaringen till den internationella arbetsfördelningen enligt teorin för komparativa fördelar. Teorin innebär bl. a. att i en marknadsekonomi med förhållandevis fri internationell handel, där varor är relativt rörliga över gränserna, kommer ett lands produktion och handel att präglas av landets komparativa fördelar. Den internationella arbetsfördelning som vi idag kan observera är resultatet av en långvarig utvecklingsprocess. l denna process har t. ex. den svenska industrin ökat produktionen av vissa varor, t. ex. verkstadsprodukter, i snabbare takt än den inhemska förbrukningen har ökat, dvs. självförsörjningsgraden har stigit. När det gäller andra varor, exempelvis textilier, har det däremot förelegat incitament att minska självförsörjningsgraden. Denna utveckling kan förklaras med att den svenska industriproduktionen hela tiden strävat efter att anpassa sig till en struktur som är förenlig med Sveriges fördelar. Någon fullständig anpassning inträffar dock aldrig, till komparativa stor del beroende på att de komparativa fördelarna förändras över tiden. En sådan utvecklingsprocess tar sig uttryck i att i varje ögonblick blir det lönsamt att satsa ytterligare resurser på att producera sådana varor som kan

2 sou 1977:16 76 Bilaga

framställas till en kostnad som i förhållande till andra varor är låg vid en inmedan det motsatta när dessa kostnader är ternationell jämförelse, gäller höga internationellt. för allokeringen av resurserna är de relativa margi- Vad som är avgörande nalkostnadernal, inte de genomsnittliga kostnaderna. Visserligen löreligger oftast ett klart samband mellan genomsnittliga och marginella relativkostna-

der. De relativa marginalkostnaderna (MC) för vara i kan skrivas MCi/MCj.

därj är den relevantajämförelsenormen, exempelvis hela industriproduktiobeslutskriterium uttryckas så att landet k nen. Då kan ovan formulerade strävar efter att öka produktionen av varor som har låga värden på kvoten

ärlden MCJ- k MCJ- Detta kan också uttryckas så att varje land kommer att öka sin produktion av sådana varor som det vid givna växelkurser har möjlighet att framställa till en kostnad som täcks av världsmarknadspriset. Detta tenderar nämligen i de länder som har komparativa fördelar på varan att avspegla kostnaden kvot ar mindre än l. ifråga, dvs. i stort sett på sådana varor där ovannämnda

3.2 Besrämningsjáktorei; för kompararivaförde/ar En varas framställningskostnad vid en given tidpunkt bestäms av priset på och åtgången av de olika insatsfaktorerna. Utrikeshandelsteorin implicerar därför att- allt annat lika - ett land tenderar att ha komparativa fördelar på som intensivt insatsfaktorer som inom landet är sådan produktion utnyttjar relativt vid en internationell jämförelse, emedan de relativa kostnabilliga derna då tenderar att bli låga. Om ett land har relativt stor tillgång på arbetskraft i förhållande till kapital tenderar arbetskraften att vara relativt billig i förhållande till kapitalet. Då allt annat lika, de relativa priserna på arbetskraftsintensiva varor kommer, att vara förhållandevis låga. Innebörden är att ett sådant land har komparativa fördelar på arbetskraftsintensiv produktion. Motsatsen gäller för relativt kapitalrika länder. För priset på produktionsfaktorer som inte är rörliga mellan länderna kommer den relativa tillgången inom varje land att spela en avgörande roll. För insatsfaktorer, som är rörliga mellan länder och förekommer i internationell handelt tenderar priserna att i stort vara desamma i samtliga länder. De skillnader som förekommer beror exempelvis på transport- och hanteringskostnader. vilka kan ge vissa länder speciella konkurrensfördelar. Emellertid är det inte bara faktorpriserna som är avgörande för de relativa framställningskostnaderna. Kanske viktigare är, som vi redan berört, den totalproduktivitet som olika producenter lyckas uppnå. Med totalproduktivitet avses förhållandet mellan produktionen och en vägd summa av insatsfakto- ‘I marginalkosmader inrerna,dvs. går kapitalkostnader i de fall då investeringar krävs. Q Vid kapacitetsavveckling q = ingår enbart rörliga kostnader. aA+bB. . .

2 77 Bilaga

därq = totalproduktivitet Q = produktion A,B. . . = insatsfaktorer a,b. . . = vikter. Skillnaderna i den genomsnittliga totalproduktiviteten beror på att olika producenter tillämpar olika teknologier vid givna faktorpriser. Skillnaderna i den marginella totalproduktiviteten och därmed också i marginalkostnader kan däremot sägas bero dels på att olika producenter i olika utsträckning känner till den bästa teknologin, dels har olika förmåga att tillämpa den. l det Följande kommer vi att Försöka karakterisera stålindustrin med avseende på dessa bestämningsfziktorer, varvid en jämförelse med textilindustrin görs. Till att börja med behandlas kapitalintensiteten inom de båda branschema, därefter behandlas den teknologiska nivån, slutligen råvarukostnaderna och i samband därmed också transportkostnaderna. Sådana bestämningsfaktorer kan givetvis peka åt olika håll, dvs. en del tenderar att ge ett visst land en komparativ fördel, medan andra tenderar att ge landet en komparativ nackdel. Avgörande blir då styrkan på dessa Foroch nackdelar.

3.3 K apita/imensiteten inom srâl- och Iexti/indusr/‘in

Stålindustrin är utan tvivel en mycket kapitalkrävande industribransch. Detta talar emot att stålindustrin förläggs till Litveckllngsländerna, eftersom utvecklingsländernas främsta konkurrensmedel, den låga lönenivån, inte kan utnyttjas i lika stor utsträckning som i annan produktion. Att textilindustrin i utvecklingsländerna kunnat konkurrera så framgångsrikt med textilindustrin i de industrialiserade länderna har ofta Förklarats med att textilproduktionen kräver en liten insats av kapital i Förhållande till insatsen av arbetskraft, dvs. med att en förhållandevis stor del av tillverkningskostnaden består av löner. Emellertid måste textilindttstrin, och då kanske speciellt bomullsindustrin, åtminstone För närvarande betraktas som en relativt kapitalintensiv bransch. l tabell lO har den tillgängliga realkapitalstocken relaterats till antalet arbetade timmar inom textil- och järn- och stålindustrin och denna relation har jämForts med motsvarande För hela industrin i Sverige och Tyskland. Förhållandet i dessa båda länder antas ge en bra bild av de båda branscherna även i andra i-länder. Vidare kan förhållandena inom hela järn- och stålindustrin anses ge en bra bild över handelsstålindustrin. Som framgår av tabellen har för Sveriges del den tillgängliga kapitalstocken per arbetad timme alltsedan 1955 varit något större i textilindustrin än inom industrin i genomsnitt. Järn- och stålindustrin har i sin tur ungefär 70 % större kapitalstock per arbetad timme än textilindustrin. Det sistnämnda Förhållandet är ungefär detsamma i Tyskland. Däremot är kapitalstocken per arbetad timme i båda branscherna lägre i Förhållande till den i industrin i genomsnitt i Tyskland än i Sverige. Den faktiska insatsen av kapitalresurser och därmed kapitalkostnaden (= avkastningskrav på investerat kapital + avskrivning med hänsyn till kapital- Föremålens ekonomiska livslängd) inom två branscher behöver emellertid

78 2 Bilaga

Tabell 10. Kapitalstock per arbetad timme i textil- och järn- och stålindustrin i Sverige och Tyskland Index. Hela industrin = 100

1955 1960 1970

Sverige Textilindustrin 108 115 119 Järn- och stålindustrin 191 184 203

Tyskland Textilindustrin 78 93 Järn- och stålindustrin 144 150

Källor: Sverige; Kapitalstocksberäkningarna har hämtats från SCB:s kumulerade investeringar. Textilindustrins kapitalstock har beräknats genom att hela textil- och konfektionsindustrins kapitalstock fördelats på respektive delbransch med hjälp av brandforsäkringsvärdena. Tyskland; Produktionsvolumen und Produktionsfaktoren der lndustrie im Gebiet der Bundesrepublik Deutschland; Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, Berlin 1971.

inte vara proportionell mot de båda branschernas kapitalstock. Hänsyn måste också tas till att kapitallöremålens livslängd inte behöver vara densamma. Om exempelvis ett kapitalföremål har en livslängd på 10 år i en viss produktion och kapitalföremålets produktionskapacitet är densamma under alla dessa år, så kan, om man bortser från ränteeffekter och prisstegringar, 1/10 av kapitalstockens anskaffningsvärde sågas representera kapitalinsatsen under ett år. Ju kortare kapitalutrustningens livslängd är, desto större är den andel av kapitalstocken som utgör kapitalinsatsen under ett år. Det torde inte råda något tvivel om att kapitalutrustningen i dag har en kortare livslängd inom textilindustrin än inom järn- och stålindustrin och

även än inom industrin i genomsnitt* Ett klart stöd härför ges av en OECDutredningz, som uppskattat att kapitalutrustning som installerades under

början av 1960-talet inom bomullsindustrin skulle vara obsolet på 10 år. Denna siffra bekräftas också helt av företag inom branschen som vi varit i kontakt med. Samma företag omtalade också att livslängden idag är ännu kortare. Själva har de krav på att pay-off-perioden för investeringar inte får överstiga 2-3 år, vilket innebär att den förväntade ekonomiska livslängden ligger mellan 3 och 5 år givet en kalkylränta på 10-15 %. Det föreligger emellertid inget underlag för att exakt ange hur lång livs- . längden är i de båda branscherna. Därför har vi gjort fyra alternativa beräki kapitalintensitet mellan de båda branscherna under ningar för skillnaden olika antaganden om kapitalföremålens livslängd. Resultaten visas i tabell 11. De deprecieringsfaktorer Den faktiska kapitalinsatsen har beräknats enligt formeln som kan beräknas utifrån de svenska nationalräken- C =

PK(i+ ö ), där

skaperna visar att så är fallet. C = faktisk kapitalinsats PK = kapitalstockens värde ?OECD 1965. Modern i = avkastningskrav Cotton Industry; a Capital Intensive Industry. å = deprecieringsfaktor

2 79 Bilaga

Tabell 11. Hypotetisk beräkning av kapitalinsatsen per arbetad timme lndex: Textilindustri = 100

Stålindustri Textilindustri

Kapitalstock per arbetad timme(PK/H) 170 100

Avkzistningskrzivü) 10 “/o lO %

All. I Deprecieringsfaktor ( Ö l 0,05 0,1 Kapitalinsats per arbetad timme(C/H) 127 100

,4/I. 2 Deprecieringsfaktor (ö) 0,02 0.1 Kapitalinszits per arbetad timme(C/H) 100 100

Alt. 3 Deprecieringsfaktor (å) 0,1 0.2 Kapitalinszits per arbetad timme (C/H) 113 100

Ali. 4 Deprecieringsfaktor (å) 0,07 0,2 Kapitalinsats per arbetad timme (C/H) 100 100

l samtliga alternativ har vi antagit att realkapitalstocken per arbetad timme är 70 96 större i stålindustrin än i textilindustrin samt att avkastningskravet är 10 %. 1 alternativ l har livslängden i textilindustrin antagits vara 10 år och i stålindustrin 20 år, vilket ger att kapitalintensiteten är 27 % högre i stålindustrin än i textilindustrin. För att kapitalintensiteten skulle vara densamma inom de båda branscherna, givet en livslängd på 10 år i textilindustrin, skulle den ekonomiska livslängden för stålindustrins behöva kapitalutrustning vara ungefär 50 âr (alt 2). Om däremot livslängden skulle vara 5 år i textilindustrin och 15 år alternativt 10 år i stålindustrin (alt. 3 resp. 4), skulle kapitalintensiteten i stålindustrin vara lika hög som i textilindustrin respektive 13 % högre. Även om vi inte behöver gå så långt som att säga att kapitalintensiteten är densamma inom de båda branscherna, ger ändock denna typ av hypotetiska beräkningar en viss indikation på att textilindustrin måste betraktas som förhållandevis kapitalintensiv, vilket också tidigare nämnda OECD-utredning hävdar. Utredningen har bl.a. beräknat att i en europeisk bomullsfabrik skulle 1963 med då optimal teknik och uppfyllda avkastningskrav endast ca 1/3 av det totala lörädlingsvärdet utgöras av lönekostnader.

Emellertid hävdar en del utredningar] att textilindustrin i Förhållande till

andra industribranscher var betydligt mer arbetsintensiv i branschens tidigare historia. Detta underlättade att utvecklingsländerna givetvis kom igång med textilproduktionen. En av Forklaringarna är att den teknologiska utvecklingen inom textilindustrin har alltsedan andra världskriget gått mycket vilket bl. a. resulterat Se exempelvis OECD. snabbt, i att kapitalutrustningens ekonomiska livsavsevärt. Modern Cotton industry; längd forkortats Detta har resulterat i att kapitalintensiteten ökat a Capital Intensive Induskraftigt, vilket omvandlat textilindustrin till en förhållandevis kapitalintentry. Paris 1965.

80 2 Bilaga

siv bransch. Detta har emellertid inte utgjort ett tillräckligt hinder för en fortsatt expansion av textilindustrin i utvecklingsländerna. 1 stället har dessa länder fortsatt att vinna andelar av den internationella textilmztrknaden. behöver inte vara Kapitalinsatsen per arbetad timme för en viss produktion densamma som i industrilandernat. Generellt borde uti utvecklingsländerna försöka välja en produktionsteknik som använder mer arvecklingsländerna betskraft i Förhållande till kapital med tanke på deras faktorkostnadsrelationer. Möjligheterna härtill skall emellertid inte överskattas. Kapitalutrusti industriländerna och har därför anpassats till dessa ningen har utvecklats länders relativa kostnadsläge, och utvecklingsländerna är i stor utsträckning hänvisade till att välja samma kapitalutrustning som industriläitderntt. Möjatt välja en annan faktorkombination framstår dock som något ligheterna större vad gäller textiltillverkning än ståltillverkning. Det finns olika sätt på vilket detta kan göras. Ett alternativ är att välja en äldre teknik som oftast är Emellertid visar sig detta oftast icke vara ekonomiskt förmer arbetsintensiv. mellan den modernaste och en svarbart, eftersom produktivitetsskillnaden äldre teknik oftast överväger fördelarna med en större arbetsinsats och mindre kapitalinsats. Som ett exempel kan nämnas att man med hjälp av en FN-

studie kan beräkna vilka kostnadsdifferenser som i slutet av 1960-talet skul-

i Latinamerika under förutsättning att le uppstå i en integrerad bomullsfabrik den bästa tekniken från l9S0(A), 1960(B) respektive 1965 (C) valdes. Resultatet framgår av tabell 12. Den senaste teknologin framstår som optimal trots att kapitalinsatsen per teknologi. Vi vet sysselsatt är tre gånger så stor som med en 15 år gammal modern teknologi i textilindustrin i många av också att i praktiken tillämpas exutvecklingsländerna, speciellt de länder som uppträtt som framgångsrika portörer. Även vad gäller ståltillverkning tillämpas ungefär samma teknologi i utvecklings- som i industriländerna. Ett annat alternativ som står till buds för att minska kapitalinsatsen per arbetare är att utnyttja kapitalet hårdare genom skiftgång. Detta minskar kapitatlinsatsen bara om deprecieringsfaktorn i första hand bestäms av den tekniska utvecklingen, dvs. åldrande, och inte av förslitning. Detta har också vissa utvecklingsländer tillämpat i textilindustrin. exempelvis Hongkong och Pakistan. Medan en vävstol i den europeiska bomullsindustrin år 1962 utnyttjades i genomsnitt 3 500 timmar per år, utnyttjades en vävstol i Hongper år? Någon möjlighet att på motsvarande sätt kong drygt 6 300 timmar sänka kapitalkostnaden per producerad enhet relativt till industriländerna torde knappast föreligga vad gäller ståltillverkning, eftersom industriländerna redan tillämpar kontinuerlig skiftgång i ståltillverkningen.

Tabell 12 Kostnadsdifferenser per enhet bomullstyg vid varierande teknologinivåer Index = 100 UN/DO: lndustrialization 0fDeveloping Coun- A B C tries, Problems and Prospects; Textile Industry, 100 190 310 Kapital per sysselsatt New York 1969. Tillverkningskostnad per enhet (inkl. ränta 2OECD: Modern Cotton 12 äza samt beräknad avskrivning 10 9/0) 100 94 92 lndustryza Capital Intensive lnduslry. Paris 1965. Anm. Beteckningarna A. B och C förklaras i texten.

Bilaga 2 81

Kapitalintensiteten i utvecklingsländerna kan också skilja sig från den i in-

dustriländerna på grund av att i de förra kan det vara nödvändigt att använda en större arbetsstyrka för skötseln av en given maskin än i de senare på grund av att arbetskraften är mindre effektiv i utvecklingsländerna än i industriländerna. En annan faktor som kan ge upphov till skillnader i kapitalintensitet mellan utvecklingsländer och industriländer är skillnaderi investeringskostnader. Generellt tenderar kapitalutrustningen att bli något dyrare i utvecklingsländerna, bl. a. som en följd av att utrustningen måste transporteras dit från industriländerna. Samtidigt är det oftast nödvändigt att anlita utländska experter för installationen. Som ett exempel kan nämnas att en FN-studiel anger att investeringskostnaden för en bomullsfabrik i Nigeria ligger nära 50 % över motsvarande kostnad i Europa. Denna kostnadsdifferens är naturligtvis inte generellt giltig, utan varierar avsevärt mellan olika

typer av kapitalutrustning och mellan olika länder. Några detaljerade beräk-

ningar över hur skillnader i investeringskostnader påverkar kapitalintensiteten i de här berörda branscherna finns emellertid inte. En faktor som i viss

utsträckning minskar denna typ av kostnadsdifferenser, speciellt vad gäller stålindustrin, är att utvecklingsländerna inte har lika långtgående miljöskyddskrav som industriländerna, vilket innebär att kostnaderna för mil-

jöskyddsinvesteringar blir lägre i utvecklingsländerna än i industriländerna.

Till sist skall inte glömmas att anläggningarna är betydligt större i stålin-

dustrin än i textilindustrin, vilket innebär att investeringskostnaderna för ett

stålverk vida överstiger investeringskostnaderna för en textilfabrik. Härtill

kommer att stålindustrin ställer större krav på infrastrukturella investeringar. Ofta åläggs sådana kostnader i viss utsträckning också stålforetagen. Detta påverkar i och för sig inte kapitalintensiteten, men det tenderar bl. a. att

göra finansieringsfrågan mer svårlöst för investeringar inom stålindustrin

än inom textilindustrin. Om man bortser från de utvecklingsländer som har stora inkomster från oljeexport kan detta tala mer mot stål i utvecklingsländerna än mot textil, eftersom de resurser som är tillgängliga för investeringar ofta är mindre i utvecklingsländerna än i industriländerna. Många av utvecklingsländerna är därför beroende av utländskt stöd för att kunna linansiera en utbyggnad av stålindustrin. Emellertid förefaller detta problem inte vara lika svårlöst i dag som det varit tidigare, bl. a. beroende på att de stålfo-

retag som tillhandahåller kapitalutrustningen också oftast ger finansiellt stöd i någon form.

3.4 Tora/produktivitet

Kostnaden att framställa en vara beror inte enbart på priset på de olika in-

utan också på åtgången av dessa. Även om de relativa faksatsfaktorerna, torkombinationerna och faktorpriserna skulle vara desamma inom samtliga länder, skulle det uppstå skillnader i den relativa tillverkningskostnaden, beroende på skillnader i totalproduktiviteten,‘dvs. på effektivitetsskillnader. En jämförelsevis hög totalproduktivitet skulle reflekteras i en jämförelsevis låg relativ tillverkningskostnad och vice versa. Varje land tenderar därför att få komparativa fördelar på sådan produktion i vilken den relativa totalproduktiviteten vid givna faktorpriser är förhållandevis hög i en internationell UN/Da- The Textile lnjämförelse? dustry 1971 , s 23.

82 Bilaga 2

mellan länder- 2 För att enbart belysa konsekvenserna av totalproduktivitetsskillnader

i relativkostnader, antas att enna A och B i produktionen av vara l och 2 for skillnader ~ samt att såväl faktorkombinadast två insatsfaktorer finns - arbetskraft och kapital land B. Vidare antas tionen som relativa faktorpriserna är exakt desamma i land A och För vara l antas land A vara mer effektivt än land B i produktionen av båda varorna. vara land A vara dubbelt så effektivt och for vara 2 antas totalproduktivitetsdifferensen

50 %. Förutsättningarna sammanfattas i nedanstående tabell. att land A iir mer Relativkostnaden för vara l är lägre i land A än i land B, beroende på en drivkraft för land A att specialisera överlägset i denna vara. Detta kommer att utgöra B i utbyte mot vara 2 från land B_ eftersom sig på vara l och exportera denna till land men om man lör l st vara 2 måste uppge 2 st vara 1 när produktionen sker i hemlandet,

landet villigt att skicka tillbaka man exporterar dessa 2 st vara l till land B är det senare for land B. Eftersom detta land är uppemot l 1/3 vara 2. Analogt resonemang gäller denna minst underlägset i produktionen av vara 2 är det lönsamt att specialisera sig på man vid hemmaprevara och exponera den till land A och importera vara heftersom land A kan framställa duktion är tvungen att uppge 2/3 vara 2 för l st vara l, medan är vara l till en kostnad som endast uppgår till 1/2 vara 2. Givet att valutakursen att jämviktsbestämd, kommer det också for varje enskilt företag att vara mer lönsamt

satsa på produktion som landet har komparativa fördelar på.

Vara l Vara 2

Land A

Kapital l 2 Åtgång 2 2 Pris i land Ars valuta

Arbetskraft l 2 Åtgång 4 4 Pris i land Azs valuta 6 12 Tillverkningskostnader 6/ l 2 Relativ tillverkningskostnad

Land B

Kapital 2 Åtgång l l Pris i land Bzs valuta

Arbetskraft 2 3 Åtgång 2 2 Pris i land Bzs valuta 6 9 Tillverkningskostnader Relativ tillverkningskostnad 6/9

Totalproduktivitet i land Ai

förhållande till land B” 2/l l.5/l

“Vara l: Vara 2;

l l

a-1+b-1 a-2+b-2

= 2/12, = 3/2 1 1

a-2+b-2 a-3+b~3

Bilaga 2 83

Den totalproduktivitet olika producenter uppnår kan sägas bero på den teknologi de tillämpar. Teknologi är ett relativt diffust och svårdefinierat begrepp. Vad som oftast sammankopplas med teknologi är de produktionsmetoder som används. Förutom detta, som vi kan benämna processteknologi, föreligger också produktteknologi, varmed vi avser specifika egenskaper hos den framställda varan. Vidare kan man t. ex. tala om marknadsförings- och organisationsteknologi. Emellertid föreligger inga klara gränser mellan dessa olika typer av teknologi, utan i praktiken är de intimt förknippade med varandra. Totalproduktivitetsskillnader mellan olika länder beror således på skillnader i den tillämpade teknologin. Att teknologiska skillnader uppstår hänger bl. a. samman med att teknologin inte är fullständigt rörlig. Teknologins internationella kan sägas bero dels av huruvida den bäst tillämpade rörlighet teknologin vid varje tidpunkt är allmänt känd och tillgänglig, dels av om olika lander förmår tillämpa denna teknologi. Kunskap kan ofta åtminstone temporärt skyddas från internationell spridning, t. ex. genom patent. Till- Iämpningsförmågan hänger i hög grad samman med specifika egenskaper hos företagsledning och arbetskraft. Generellt sett är industriländerna teknologiskt överlägsna utvecklingsländerna. beroende på arbetskraftens högre utbildningsnivå, den större erfarenheten från så gott som all typ av produktion etc. Eftersom industriländernas teknologiska överlägsenhet varierar mellan olika typer av produktion, tenderar utvecklingsländerna att få komparativa fördelar gentemot industriländerna på produktion i vilken det teknologiska gapet är förhållandevis litet. Industriländerna tenderar däremot att ha komparativa fördelar på teknologiintensiv produktion. Även om det är förenat med stora svårigheter att empiriskt fastställa huruvida det teknologiska gapet i produktionen av textilvaror och stål är förhållandevis stort eller litet, skall vi dock göra ett försök.

3.4.1 Teknologins bundenhet till kapitalutrustningen

Produktionsteknologin är i hög grad bunden till kapitalutrustningen. När ka-

pitalutrustningen utformas bestäms också till stor del vilka insatsvaror som krävs samt i viss mån vilken produkt som kan framställas. Detta torde framför allt gälla för kapitalintensiv processindustri, till vilken de båda här berörda branscherna kan hänföras. Om kapitalutrustningen förekommer i internationell handel, innebär det samtidigt att den teknologi som finns bunden här också är internationellt känd. För såväl textilindustrins som stålindustrins kapitalutrustning är detta fallet. 1 tabell 13 visas att den internationella handeln med textilmaskiner 1970 uppgick till totalt $ 2 miljarder. Det är så gott som uteslutande de stora industriländerna som svarar för exporten, särskilt Västtyskland. Närmare 30 % går till utvecklingsländer. Det kan också tilläggas att det endast är ett fåtal utvecklingsländer som har egen produktion av textilmaskiner. Flertalet utvecklingsländer är i stället hänvisade till import av textilmaskiner. Även om man inte i den internationella handelsstatistiken kan finna någon varugrupp med benämningen ”stålverk”, vet vi att ”stålverk” är en internationell handelsvara. Härigenom har utvecklingsländerna tillgång till den modernaste teknologin. Även här är det industriländerna som förser ut-

84 2 Bilaga

1970 Tabell 13 Regional fördelning av världshandeln med textilmaskiner Procent

__ 4 2 Osteuropa

Källa: UN: Yearbook oflnternational Trade Statistics 1970-71, N.Y. 1973.

med kapitalutrustningen. De som främst märks som exvecklingsländerna portörer av stålverk är de stora stålproducenterna, framför allt J apan, Västtyskland, Italien. Sovjetunionen och England. Att tillverkas nästan uteslutande av industriländer kapitalutrustningen ligger helt i linje med de komparativa fördelarnas teori. eftersom utveckling av denna utan tvivel kräver teknologiskt kunnande. och produktion mycket Flertalet har hittills haft svårt att framställa stål till utvecklingsländer kostnader Till en del förklaras detta som varit i paritet med industriländernas. en underlägsen teknologi. Emellertid av att utvecklingsländerna tillämpat beror detta inte främst på att den modernaste kapitalutrustningen inte varit känd för utvecklingsländerna utan till stor del i stället på att den inhemska marknadens relativa litenhet gjort det svårt att utnyttja de skalekonomier som finns inom ståltillverkningen, eftersom man i så fall skulle ha varit för export. vilket bl. a. skulle ha inneburit ett större tvungen att producera risktagande. Därtill kommer att dessa länders förhållandevis sämre kontakt med den internationella marknaden utgjort ett ytterligare hinder för en så- Som en följd av den mycket snabba tillväxten av dan produktionsinriktning. den inhemska stålmarknaden i utvecklingsländerna har möjligheterna att skalfördelar i produktionen emellertid ökat. Detta reflekteras också utnyttja av att de stålverk som byggts under de allra senaste åren och som planeras är av en även i internationell jämförelse relativt stor skala. Vi kan sammanfattningsvis konstatera att den teknologi som finns bunstor utsträckning för den i själva kapitalutrustningen är i mycket tillgänglig via den internationella handeln. Detta gäller för både utvecklingsländerna textil- och stålindustrin. Härvid uppstår då frågan huruvida utvecklingsländerna också har tillräckligt kunnande, s. k. mänskligt kapital, för att kunna tillämpa denna teknologi.

3.4.2 Immateriellt kapital

3.4.2.1 Kunskapsintensitet

En förutsättning för att en given teknologi skall kunna betraktas som internationellt rörlig är att olika länder de facto kan tillämpa den. Varje teknologi

Bilaga 2 85

ställer vissa krav på den tillgängliga arbetskraftens kunskapsnivå. Ju större kraven är, desto större tenderar det teknologiska gapet att vara mellan industri- och utvecklingsländer, eftersom arbetskraftens kunskapsnivå är högre i industriländerna. Som tidigare hävdats har utvecklingsländerna större konkurrensmässiga förutsättningar ju mindre detta gap är. Att mäta arbetskraftens skicklighet är förenat med stora såväl teoretiska som praktiska svårigheter. En metod som ofta används utgår från arbetskraftens faktiska utbildning. Med denna metod uppstår vissa problem genom att det blir nödvändigt att jämföra exempelvis tekniskt utbildad personal, ekonomiskt utbildad personal, yrkesutbildad personal etc. Vid internationella jämförelser tillstöter dessutom svårigheter att jämföra olika länders utbildningssystem. En annan metod är att använda lönenivån som ett mått för arbetskraftens kunskapsnivå. Även detta mått lider av en del svagheter, eftersom lönen vid en given tidpunkt inte enbart bestäms utifrån den inneboende kunskapsnivån hos arbetskraften, utan även av sådana faktorer som bristande marknadsjämvikt, förhållanden under vilka arbetsuppgifterna måste utföras etc. Det är ändå troligt att ett visst samband föreligger, även om det inte är proportionellt. Empiriska undersökningar har visat att båda typerna av mått ger en god förklaring till olika länders handelsstruktur. Här har båda dessa mått använts. Vi har härvid begränsat oss till vissa högt industrialiserade länder, beroende på att sådana länder kan förutsättas i större utsträckning än andra tillämpa den bästa teknologin. Som framgår av tabell 14 är kunskapsintensiteten mätt med hjälp av lönedifferenser lägre i textilindustrin och högre i stålindustrin än i industrin i genomsnitt. Detta gäller för både arbetarpersonal och tjänstemän. Dock är skillnaden större för arbetarpersonal än för tjänstemän. Eftersom kontinuerlig skiftgång tillämpas i större utsträckning inom stälindustrin än inom flertalet andra branscher samtidigt som arbetsmiljön är sämre än i annan produktion, kan det innebära att lönedifferenserna för arbetarpersonalen ger en

Tabell 14 Kunskapsintensitet” inom stâl- och textilindustrin inom olika länder 1970 Index. Hela industrin = 100

Textilindustri Stålindustri Arbetare Tjänstemän Arbetare Tjänstemän

”Kunskapsintensiteten för arbetarpersonal mätt med genomsnittlig lön per arbetad timme. För tjänstemän har den genomsnittliga lönen per anställd använts. Källor: SAF: Wages and Total Labour Costs for Workers International Survey 1963—1973.1975. UN: The Growth of World Industry, 1973.

86 Bilaga 2

i förhål- Tabell 15 Antalet tekniker. ingenjörer och vetenskapligt anställd personal och stålindustrin i olika länder lande till totala antalet anställda inom textil- 1960-1961

Index. Motsvarande relation i hela industrin = 100

Textilindustri Stålindustri

36 l 1 l Belgien 17 87 England

Västtyskland Sverige 27 96 Genomsnitt 30 95

the Skill Inten- Källa: Keesing, D.B.: “Different Countries Labor Skill Coeflicient and Economics, Nov 1971. sity of International Trade Flows.“ Journal oflnlernalional

bild av den relativa kunskapsintensiteten, eftersom skiftarnågot överdriven bete kompenseras med högre löner. och vetenskapligt an- Den bild som erhålls när antalet tekniker, ingenjörer är fortfarande ställd personal relateras till totala antalet anställda (tabell 15) är mindre kunskapsintensiv än stålindustrin. 1 Däremot är att textilindustrin även stålindustrin i genomsnitt för de olika länderna enligt detta kriterium något mindre kunskapsintensiv än industrin i genomsnitt.

Inkluderas även administrativ personal ger måttet vid handen att stålindustrin blir än mindre kunskapsintensiv i förhållande till industrin i genom-

snitt. Dessa resultat stämmer väl med en undersökning avseende den ame-

industrins som gjorts av HufbauenzÄven om data rikanska specialisering avseende den amerikanska industrins specialisering även här avsåg början

av 1960-talet, kan de i stor utsträckning betraktas som giltiga än i dag. Kundels antalet skapsintensiteten mättes med hjälp av dels genomsnittslönen, ”kvalificerade” anställda i förhållande till totala antalet. Det visade sig att textilindustrin de minst kunskapsintensiva branmed båda måtten tillhörde Med lönedifferensmåttet hamnade stålindustrin bland de mest scherna. Med det andra måttet skulle stålindustrin däremot bekunskapsintensiva. traktas som förhållandevis litet kunskapsintensiv bransch. Av 28 undersökta branscher fick endast nio en lägre kunskapsintensitet, nämligen branscher

till samt jord och stenvaruinl Även om måttet base- som kan hänföras beklädnads-, skogs-

ras på relativt föråldrade dustrierna. data, anser vi dock att de Anledningen till att de båda måtten på arbetskraftens kunskapsintensitet ger en relativt god bild med att inte något fångar upp pekar åt olika håll hänger till stor del samman av förhållandena i dag. att stålin- 2 hela sanningen. Det fysiska måttet fångar inte upp det förhållandet Hufbauer, G.G., The dustrin är förhållandevis yrkesarbetarintensiv, medan lönedifferensmåttet Impact of National Char- arbetskraftens skicklighet, bl. a. på gmnd av kanske i viss mån överdriver acteristics & Technology skiftarbetets inverkan på lönenivån. on Commodity Composition ofTrade in Manufactured Goods. Publicerad i 3.4.2.2 Forskningsintensitet Vernon, R. (ed.), The Technology Factor in Inter- Ett annat slag av immateriellt kapital som brukar tillmätas viss betydelse som national Trade, NBER, till olika länders komparativa fördelar är forsknings- och utveck- N.Y., 1970. förklaring

Bilaga 2 87

lingsinsatserna. lndustriländerna tenderar att ha komparativa fördelar på forskningsintensiv produktion, eftersom de har relativt större forskningsresurser än utvecklingsländerna. Oavsett om forskningsarbetet inriktas på att Förbättra produktionsmetoderna eller produkterna, tenderar förhållandevis stora forskningsinsatser att ge upphov till ett teknologiskt försprång och därmed ocksâ en konkurrensfördel. Teknologiska förbättringar vinner med tiden oftast internationell spridning, men en producent kan bevara en eventuell konkurrensfördel, som baseras på ett sådant teknologiskt försprång, genom att kontinuerligt ligga steget före sina konkurrenter vad gäller den teknologiska utvecklingen. Även om de teknologiska försprången endast till en mycket begränsad del kan anses förklaras av forskningsinsatserna, kan det vara av intresse att jämföra forskningsintensiteten inom de här aktuella branscherna. Till en viss del torde de i tabell 16 redovisade siffrorna för forskningsintensiteten år 19692 emellertid överskatta forskningsintensiteten inom handelsstålindustrin. Specialstålindustrin är nämligen inkluderad, och den förefaller åtminstone i Sverige ha en högre forskningsintensitet än handelsstålindustrin. Detta förhållande torde till viss del också förklara varför Sverige uppvisar en internationellt sett mycket hög forskningsintensitet i stålindustrin, eftersom specialstålindustrin i Sverige utgör en internationellt sett mycket stor del av stålindustrin. Emellertid är denna överskattningstendens förmodligen inte större än att vi kan fastslå, även om tabellen inte är fullständig entydig, att forskningsintensiteten är högre inom handelsstålindustrin än inom textilindustrin. Samtidigt är båda branscherna mindre forskningsintensiva än industrin i genomsnitt. Slutsatsen av våra analyser är att textilindustrin tillhör de branscher i vilka det s. k. mänskliga kapitalet betyder förhållandevis litet. För stålindustrin ger våra mått ett något mindre entydigt besked på denna punkt, men det råder knappast något tvivel om att mänskligt kapital spelar en större roll vid stålproduktion än vid textilproduktion. Detta tenderar i sin tur att göra det

Tabell 16 Forskningsintensitet inom textil- och stålindustrin i olika länder år 1969 FoU-kostnader i procent av förädlingsvärde

Textilindustrin Stålindustrin Hela industrin

b Sverige har exkluderats på grund av den höga specialstålsandelen bild över forskningsinten- Källor: Forskningskostnader; OECD International Survey of the Resources Devoted to siteten också över tiden, & D in 1969, Vol l. eftersom en relativt stor Förädlingsvärde: UN The Growth ofW0rId Industry, 1973. stabilitet föreligger.

88 Bilaga 2

teknologiska gapet mellan i-länder och u-länder större när det gäller stål än textil. svårigheterna för utvecklingsländerna att uppnå ett med industriländerna likvärdigt kapacitetsutnyttjande kan exempelvis vara större i ståltillverkningen. Vidare kan kvalitetskraven vara svårare att uppfylla. Vissa utvecklingsländer, såsom Brasilien, kan emellertid sägas ha tecknat en viss “Försäkring” mot att så inte skall bli fallet, åtminstone för ett par planerade verk. Genom att låta utländska stålproducenter med avancerad teknologi ingå som delägare i stålverken kan man förvänta att dessa kommer att se till att dessa stålverk också fungerar mycket effektivt. Samtidigt skall man inte Förringa utvecklingsländernas erfarenhet av ståltillverkning, och den kunskap de härigenom redan har skaffat sig. Åtminstone sett med svenska ögon har redan nu en del utvecklingsländer en relativt stor stålproduktion. Redan i dag är produktionen av stål i Brasilien, Mexico och Indien större än i Sverige.

3.4.3 Produktdifferentiering En mycket viktig Förklaring till den internationella arbetsfördelningen och därmed också den internationella handeln är att kvaliteten på en viss vara kan skifta beroende på i vilket land den framställs. Samtidigt Förekommer ständigt ett flöde av nya produkter till marknaden. Det land, eller kanske snarare det Företag som tillverkar en viss vara till en högre kvalitet än andra har också möjlighet att få ut ett högre pris på varan än andra. Om tillverkningskostnaden samtidigt är ungefär densamma För de olika kvaliteterna får tillverkaren av den från kvalitetssynpunkt överlägsna produkten en konkurrensfördel. Denna kan sägas vara baserad på en överlägsen produktteknologi. En sådan konkurrensfördel skulle vara bestående över tiden, om den specifika produktteknologin inte blev allmänt känd. Emellertid vinner ofta en given produktteknologi med tiden internationell spridning, varFör den konkurrensFördel som en tillverkare härigenomhar blir temporär. För att en konkurrensFördel som baseras på ett produtkteknologiskt Forsprång skall vara bestående över tiden måste tillverkaren i fråga alltid ligga ett steg Före sina konkurrenter vad gäller produktutveckling och produktinnovationer. Förutsättningarna härför varierar starkt mellan olika produkter. Vissa produkter genomgår ständiga Förändringar, vilket borde ta sig uttryck i att det vid en given tidpunkt finns stora kvalitetsskillnader och därmed också prisskillnader mellan olika länder. Andra varor är däremot predestinerade att bli standardiserade. vilket i sin tur innebär att kvalitetsskillnaderna på dessa mellan olika producenter är förhållandevis små. l det Forsta Fallet, då produktomvandlingstakten är mycket hög, kommer produktteknologiska skillnader hela tiden att vara en viktig källa till olika länders konkurrensFörmåga. I det senaste fallet, dvs. då produktomvandlingstakten är låg, kommer andra faktorer att avgöra olika länders konkurrensFörmåga. Den konkurrens- Fördel som något land eventuellt skaffat sig genom att vara Först på marknaden kommer så småningom att försvinna när andra startar tillverkning av exakt samma produkt, Förutsatt att det första landet inte kan Förvärva andra konkurrensfördelar. Ju högre inkomstnivå ett land har. desto mer sofistikerad är dess mark-

Bilaga 2 89

nad. Därför tenderar länder på en hög industrialiseringsnivå att ligga fore länder på en lägre inkomstnivå vad gäller produktinnovationer och produktutveckling i och med att tillverkare i sådana länder har en bättre kontakt med den potentiella marknaden. Härtill kommer att kunskapsnivån och därmed också omfattningen av forsknings- och utvecklingsarbete. som ofta är en förutsättning for produktomvandling och produktdifferentiering. också samvarierar med industrialiseringsnivån. Generellt sett kan man därför såga att industriländernzi befinner sig på en högre nivå än utvecklingsländerna vad gäller produktteknologi. Därför kommer industriländema att ha en konkurrensfördel gentemot utvecklingsländerna baserad på ett produktteknologiskt försprång på sådan produktion där specifik produktteknologi är ett viktigt konkurrensinstrument. Utvecklingsländerna har i stället betydligt större möjligheter att konkurrera på relativt standardiserade produkter, för vilka produktteknologin är internationellt känd. En metod att mäta en varas innehåll av produktteknologiskt kunnande. som vi använt här, är att jämföra priset per kvantitet av en viss vara mellan olika länder. En liten skillnad mellan länderna skulle tyda på att kvalitetsdifferenserna är små. vilket i sin tur skulle tyda på att produktteknologin är densamma, dvs. att den är internationellt känd. Om skillnaden är förhållandevis stor skulle detta tyda på att kvaliteten är ett viktigt konkurrensmedel, vilket i sin tur kan bero på att olika länder inte har samma möjlighet att tilllämpa en viss produktteknologi. l tabell 17 har vi beräknat ett mått på produktdifferentieringen i världsexporten for textilier och stålprodukter på 3- och,där det har varit möjligt, på 4-ställig SlTC-nivå. Som en jämforelsenorm redovisas också det aritmetiska genomsnittet av motsvarande mått på 4-ställig SlTC-nivå for olika OECD-

länders verkstadsexport(S1TC 69—73). har be- Produktdifferentieringsgraden

räknats som kvoten mellan standardavvikelsen och medelvärdet for tonpriset i exporten 1970 från olika länder. Man kan finna en rad invändningar mot detta mått. men vi tror att det finns ett samband mellan spridningen i tonpriset och spridningen av det produktteknologiska innehållet i en vara. När det var möjligt medtogs tio länder for varje produktgrupp. Samtidigt försökte vi för varje grupp få en blandning av industri- och utvecklingsländer. Vilka länder som ingår framgår av anm. till tabellen. Ett problem är att i den internationella handelsstatistiken redovisas handelsståloch specialstålprodukter tillsammans. Emellertid är specialstålets andel av den totala exporten mycket liten för de flesta länderna. med undantag av Sverige, som dock inte inkluderats i våra beräkningar.

l volym räknat uppgår specialståls-

andelen för exporten till ungefär 5 9.3 for de stora stålnationerna. 1 värde kan specialstålsandelen beräknas till ca 15 96. Den bias som vi erhållit genom att våra data i viss mån inkluderar specialstålsprodukter torde därför vara obetydlig. Ett lågt värde på produktdifferentieringsgraden innebär att priset per kvantitet varierar förhållandevis litet mellan länderna. dvs. produkten är relativt standardiserad. Motsatsen gäller for ett högt värde. Som framgår av tabellen ‘air produktdifferentieringsgraden mycket låg för stålindustrins produkter, vilket enligt vårt tidigare resonemang skulle tyda på att produkttekär allmänt nologin känd. Produktdifferentieringsgraden for textilvarorna är högre än for stålprodukterna, genomsnittet for 4-ställig SITC-nivå är 0,26

90 2 Bilaga Tabell 17 Produktdifferentieringsgrad för textil- och stålindustrin Antal Produktdifferen- Varugrupp

672.7 Rörplåtamnen 673 10 0.12 Stång 673.2 Stäng utom profrlstång och valstråd 10 0.17

7 0.04 673.4 Prolilstång, 80 mm och högre

Genomsnitt I“erkstadsprozlz:klar (4 -srällig SI TC) 0,46 (6911-7334)

Standardavvikelsen för exportenhetsvärden för olika länder/medelvärdet för exportenhetsvärden för olika länder. Anm.: De länder som medtagits vid beräkningarna i varierande omfattning iir Hong- Kong. Korea. Indien, Mexico. Brasilien, Spanien, Japan, Tyskland, Belgien. England, Frankrike, Egypten, ltalien, Jugoslavien, Österrike, Grekland. Argentina, Nederländerna. Finland, Filippinerna. Schweiz, Sverige. Källa: UN Yearbook of International Trade Statistics 1970-71. Genomsnittet för verkinterstadsprodukterna har beräknats utifrån Ohlsson, L., Svensk verkstadsindustris nationellaspecialisering. Uppsala 1976.

textilmarkresp. 0,13. Detta skulle kunna förklaras av att den internationella naden är utsatt för mycket starka modeväxlingar år från år. Produktutformkonkurrensinstrument i textilningen skulle därför vara ett mer betydande industrin än i stålindustrin. Vidare framgår att produktdifferentieringen är av mindre omfattning i båda dessa branscher än i verkstadsindustrin. Även andra studier visar att produkterna i textil- och stålindustrin måste betraktas som förhållandevis standardiserade. l tidigare nämnda studie av Hufbauer för olika produktgrupper i den har produktdifferentieringsgraden amerikanska exporten 1965 till olika länder beräknats enligt samma metod

Bilaga 2 91

som vi använt här. Naturligtvis behöver produktdifferentieringen i USA inte överensstämma till fullo med den internationella. Ett klart samband torde dock föreligga varför det kan vara av intresse att betrakta de resultat som där erhölls. Enligt denna studie var produktdifferentieringsgraden något högre förjärn- och stålprodukter än för textilprodukter. Båda dessa produktgrupper tillhörde samtidigt dem med den lägsta produktdifferentieringsgraden. Av 28 undersökta produktgrupper på 2-ställig SITC-nivå var det endast 7 som erhöll en produktdifferentieringsgrad som var lika låg eller lägre än de här aktuella. Dessa var konfektion, skor. handväskor och liknande artiklar, möbler, metaller- utom järn och stål —, lädervaror samt gödselmedel. Karakteristiskt för dessa produkter är att de inte intar någon särskilt ledande ställning i exporten från vare sig USA. Sverige eller något annat högt industrialiserat land. Vår slutsats av ovanstående skulle vara att från produktteknologisk synpunkt skulle utvecklingsländerna ha en viss komparativ fördel gentemot industriländerna på produktion av både textilier och stål.

3.4.4 Slutsatser l detta avsnitt hävdades inledningsvis att utvecklingsländerna tenderar att ha komparativa fördelar gentemot industriländerna på produktion, där det teknologiska gapet är förhållandevis litet. Vi hävdade vidare att storleken av det teknologiska gapet för det första hänger samman med i vilken utsträckning den “bästa-tillämpade-teknolgin är internationellt känd. För det andra beror det teknologiska gapet på vilka krav denna teknologi ställer på insatsen av mänskligt kapital. En stor del av Förklaringen till att utvecklingsländerna så framgångsrikt kunnat konkurrera med industriländerna på textilproduktion ligger i att textilindustrin uppfyller dessa krav. Utvecklingsländerna har nämligen tillgång till samma kapitalutrustning som industriländerna och produkterna är förhållandevis standardiserade. Vidare ställs lägre krav på arbetskraftens kunskapsnivå än i andra branscher. Vilka slutsatser kan vi då dra för stålindustrin? Låt oss först försöka avgöra huruvida den “bästa-tillämpade-teknologin är internationellt känd. Att så är fallet vad gäller produktteknologin fick vi klara belägg för. Vi visade nämligen att prisskillnaderna mellan olika länder för branschens produkter var mycket små, vilket är ett tecken på att länderna kan framställa ungefär samma produkt kvalitetsmässigt, vilket förklaras av en internationellt Standardiserad teknologi. Jämfört med textilindustrin var standardiseringen snarast större. Utan att empiriskt kunna visa det vill vi också påstå att ett starkt samband föreligger mellan standardiserade produkter och standardiserade produktionsmetoder. Kopplat med det förhållandet att industriländerna exporterar ”stålverk” till utvecklingsländerna och därmed också den teknologi som finns bunden i kapitalutrustningen. blir slutsatsen därför att den “bästa-tilllämpade-teknologin” i stålindustrin i stor utsträckning är tillgänglig för utvecklingsländerna. Detta gäller också för textilindustrin. Vi vet också att någon teknologisk skillnad inte föreligger mellan de stålverk som för närvarande uppförs i utvecklingsländerna och industriländerna. För textilindustrin visade vi att insatsen av “mänskligt kapital” är förhål-

92 Bilaga 2

landevis liten, vilket bidrar till att förklara varför branschen ar speciellt lamplig för utvecklingsländerna. Det “mänskliga kapitalet” betyder däremot mer i stålindustrin. ljämförelse med hela industrin var emellertid våra resultat inte entydiga. Det finns emellertid goda skäl att anta att det finns ett negativt samband mellan teknologins Standardisering och insatsen av mänskligt

kapital, vilket också har styrkts empiriskt Anledningen till att man satsar

på exempelvis forsknings- och utvecklingsarbete ärju att man hoppas kunna förbättra såväl produkterna som produktionsmetoderna. Det faktum att teknologin inte heller förändras särskilt snabbt, vilket är en indikation på standardiserad teknologi, gör att även outbildad s. k. rå arbetskraft har möjlighet att lära sig den specifika teknologin innan den hunnit bli obsolet. Även om det från denna synpunkt inte kommer att vara lika lätt for utvecklingsländerna att bygga upp en konkurrenskraftig stålindustri som det varit att bygga upp textilindustrin, finns det ett par faktorer som underlättar. Exempelvis utgör industriländernas i många fall starka engagemang i stålindustrins utbyggnad i utvecklingsländerna en viss garanti for att det nödvändiga tekniska kunnandet kommer att tillhandahållas. Medvetna om de problem som bristen på utbildad personal kan skapa försöker utvecklingsländerna, som ett led i den ambitiösa satsningen på stålindustrin, också att satsa intensivt på utbildning och träning av arbetskraften.

3.5 K osmader_ för insatsvaror

Olika länders konkurrenskraft inom en viss bransch kan påverkas av det pris som de måste betala för olika insatsvaror. Om en viktig insatsvara for en given produktion kan tillhandahållas till ett lägre pris i ett land än i övriga län-v der, får landet ifråga en viss konkurrensfördel på den givna produktionen. Prisskillnader mellan länder för insatsvaror förklaras av handelshinder. som kan vara artificiella eller naturliga. Till de förra hör tullar. exportavgifter, subventioner etc. Till de senare hör transportkostnadens storlek. Här är vi främst intresserade av prisskillnader som förklaras av naturliga hinder, eftersom dessa påverkar olika länders underliggande komparativa fördelar. Artificiella hinder kan i och för sig också påverka de komparativa fördelarna. En exportavgift på en råvara kan exempelvis leda till att en inhemsk produktion kan växa fram, och med tiden kanske den inhemska industrin kan förvärva komparativa fördelar på denna produktion. Huruvida det finns inhemsk produktion av de viktiga insatsvarorna för en viss produktion påverkar sålunda landets internationella konkurrenskraft genom att transportkostnader tenderar att bli förhållandevis låga. Ju högre transportkostnaderna år i förhållande till priset på insatsvaran och priset på den färdiga produkten, desto större betydelse får en inhemsk tillgång på in- Hufbauer, G. G., The satsvaran. Det bör emellertid tilläggas att i en fullständig analys av transport- Impact of National Charkostnadernas betydelse bör kostnader för intransporter av råvaror ställas i reacteristics & Technology on Commodity Composi- lation till kostnader för uttransporter av den fardiga produkten. Dessa uttion of Trade in Manu- transportkostnader beror på var marknaden är belägen. factured Goods. Publice- Vid sidan av transportkostnaderna finns andra fördelar av att ha en inrad i Vernon led). The hemsk produktion av viktiga insatsvaror. En inhemsk produktion minskar Technology Factor in International Trade. NBER. t. ex. risktagandet i och med att insatsvaruforsörjningen är tryggad. Man lö- New York 1970. per exempelvis inte risken att behöva avbryta produktionen på grund av in-

Bilaga 2 93

ternationell avspärrning eller internationell råvarubrist. Risken att råka i betalningsbalansproblem på grund av kraftiga råvaruprisstegringztr minskar också. Det är bl. a. sådana aspekter som gjort att det framför allt i utveck- Iingsländerna är en medveten politik att försöka bygga upp en foriidlingsindustri på basis av egna råvaror.

3.5.1 Textilindustrins kostnader for insatsvaror Av tabell 18 framgår att kostnaderna for insatsvztror i textilindustrin 1970 utgjorde omkring 60 ‘ha i genomsnitt av produktionens saluvärtle 1970. Huvuddelen av insatsvarukostnaderna utgörs av kostnader för textilfibrer, vilket innebär att branschen ligger nära råvarustadiet. Den viktigaste textilfbern är än i (lag bomull trots syntetfibrernas kraftiga framvâixt sedan 1960-talets början. Ungefär hälften av världens totala ñberförbrukning utgörs av bomull, drygt 40 % av konst- och syntetlibrer och resten av ull. I utvecklingsländerna baseras produktionen for närvarande till ungefär 2/3 på bomull och till ungefär 1/3 på konst- och syntetñbrer (mätt i fysisk vikt), medan ungefär det omvända förhållandet gäller i de industrialiserade länderna. Av tabell 19 framgår hur liberproduktionen fördelar sig på olika regioner. Av naturliga skäl har utvecklingsländerna alltid svarat for merparten av världens bomullsproduktion. Deras export till industriländerna har alltid varit relativt omfattande. även om exportkvoten visat en starkt nedåtgående trend. Trots att produktionen av konst- och syntetfibrer ökat relativt snabbt i utvecklingsländerna, svarar de for endast knappt 10 % av världsproduktionen.

T abell 18 Kostnader för insatsvaror i procent av produktionens saluvärde 1970 i textil- och järn- och stálindustrin i olika länder

”Avser år 1969. ”Avser SNI 37+381. Armi: Beräkningen av saluvärdet kan skilja sig något mellan olika länder beroende på hur indirekta skatter och indirekta subventioner har behandlats. För Finland. ltalien. Nederländerna och USA har lönebikostnader inkluderats i de totala lönekostnaderna. För övriga länder redovisas inte någon sådan post. Delar osannolikt att (letta helt beror på att sådana kostnader icke existerar. Källa: UN, The Growth of World Industry 1973.

94 Bilaga 2 Tabell 19 Olika regioners procentuella andel av fiberproduktionen

lndustriländer ll 20 13 Osteuropa inkl. Sovjet 50 57 10 Utvecklingsländer 100 100 100

Källa: FAO, Per Caput Fibre Consumption, ESCR:FC 75/1. FAO. Quarterly Bulletin oflnternationa1Cotton Advisory Committee, april 1963.

Återstoden från invilket utgör ca l/3 av deras egen förbrukning. importeras dustriländerna. Totalt sett har utvecklingsländerna alltid varit nettoexportörer av textilftbrer (räknat i fysisk vikt), medan industriléinderna och de Östeuropeiska länderna varit nettoimportörer. Den goda tillgången på råvaror är också en av förklaringarna till att textilindustrin etablerades i utvecklingsländerna. Emellertid var det inte kostsom främst användes utan framförallt säkrad tillförsel till nadsargument den inhemska marknaden samt betalningsbalansargument. Till en början var produktionen uteslutande avsedd för hemmamarknaden. I detta skede erhöll de inhemska producenterna givetvis en viss kostnadsfördel gentemot utländska producenter, eftersom importerade textilvaror måste bära transportkostnader för både bomullsftbrema och den färdiga textilvaran. Denna kostnadsfördel var emellertid ofta inte tillräcklig utan exportavgifter på råbomull tillgreps i stor utsträckning, likaså tullar på importerade textilier. Med tiden kunde utvecklingsländerna förvärva komparativa fördelar på produktion av textilier, också i den utsträckningen att de blev konkurrenskraftiga på den västeuropeiska och amerikanska marknaden. Detta torde inte bero på att råvarutillgången gett utvecklingsländerna några transgentemot industriländerna, eftersom besparingar i inportkostnadsfördelar frakter för råmaterialet då skall vägas mot utfrakterna för de färdiga produkterna. Snarare gäller det motsatta. eftersom färdiga textilvaror är mer svårtransporterade än råbomullen till följd av att de färdiga produkterna är mer och ställer större krav på paketering, lastning och lossning. Enskrymmande ligt bedömningar från branschen utgör transportkostnaden också en mycket liten andel av de totala kostnaderna. Kostnaderna för oceantransport av råbomull till Europa utgör omkring 5 % av råbomullspriset, vilket maximalt utgör omkring 3 % av den färdiga textilvarans pris. Transportkostnaden för textilvaror samma sträcka kan uppskattas till omkring 4-5 % av priset. Härtill kommer att utvecklingsländerna importerar icke oansenliga mängder syntetfibrer. Slutsatsen är därför att utvecklingsländernas kostnadsfördelar på textilproduktion främst finns att söka i de faktorer som diskuterades ovan och inte i den förhållandevis goda tillgången på råvaror.

3.5.2 Stålindustrins kostnader för insatsvaror Som framgår av tabell 18 uppgick kostnaderna för insatsvaror 1970 till ungefär 60 % av stålindustrins saluvärde, dvs. ungefär samma andel som för

Bilaga 2 95

textilindustrin. Liksom textilindustrin ligger stâlindustrin nära råvarustadiet och ett mycket begränsat antal råvaror svarar för huvudparten av dess kostnader. De helt dominerande insatsvarorna är järnmalm och energi, som med dagens priser svarar for ungefär lika stora kostnadsandelar, dock med en viss övervikt lör energikostnaden. Som ett alternativ till järnmalm används ofta skrot. Vad beträffar insatsvaran energi domineras den av koksande kol. Andra energislag är olja, gas och elenergi. Den energimix som förekommer varierar givetvis mellan olika länder beroende på deras inhemska tillgångar av olika energislag. I det följande behandlas insatsvarornajärnmalm och koksande kol mer ut-

förligt beroende på deras stora vikt i stålfrzimställningen. Övriga insatsvaror

behandlas mera summariskt.

3.5.2.1 Järnmalm lärnmalm är en råvara med vilken en omfattande världshandel förekommer. l motsats till många andra råvaror är tillgången påjärnmalm mycket god. De reserver som for närvarande betraktas som ekonomiskt brytbara kan med nuvarande konsumtionsnivå beräknas räcka i över 250 år. Därutöver finns ytterligare mycket stora potentiella resurser. Den rikliga tillgången på järnmalm har lett till att några råvarukriser inte förekommer, utan det finns snarare ett visst inslag av köparens marknad. Huruvida ett land eller en stålproducent har egenjärnmalm eller inte spelar därför mindre roll från trygghetssynpunkt. Däremot kan den kostnad ett stâlverk får betala i viss mån påverkas via transportkostnadsdifferenser. Vi bortser här från kostnadsdifferenser som beror på avvikelser mellan interna avräkningspriser och världsmarknadspriser, vilka enbart är en form av subventionering. Detsamma gäller olika former av statlig priskontroll. Då en järnmalmsgruva förser ett eget eller inhemskt stâlverk med malm till ett pris som är lägre än konkurrenternas går malmgruvan miste om en del av sina potentiella intäkter. Denna subvention hade lika gärna kunnat ske med direkta transfereringar, dvs. utan att påverka malmpriset direkt.

Tillgång pâ järnmalm iolika länder

Även om världens järnmalmstillgångar uppvisar en viss koncentration till vissa delarav världen finnsjärnmalm på alla kontinenter. Helt naturligt har de högkvalitativajärnmalmstillgångarna i närheten av de stora stålcentra blivit hårdare exploaterade än tillgångarna i övriga regioner. Detta har resulterat i att de högkvalitativa reserverna har blivit uttömda i stora delar av Europa och USA. Man har där tvingats ner på en allt lägre brytningsnivå med åtföljande högre kostnader. Detta har bl. a. resulterat i att produktionen avtagit i Europa och under de senaste åren också i USA. Järnmalm av mycket hög kvalitet finns i stora mängderi utvecklingsländerna. Tillsammans med det förhållandet att kostnaderna för sjötransporter visat en nedåtgående trend har detta resulterat i att malm från exempelvis Australien, Sydamerika och Afrika, där brytningen kan ske i dagbrott till låga kostnader. blivit ett alltmer konkurrenskraftigt alternativ till malm från närmre gruvor. Konsekvensen härav har blivit att produktionsstrukturen for-

96 Bilaga 2

Tabell 20. Olika regioners procentuella andel av världsproduktionen av järnmalm Faktisk vikt Järninnehåll 1937 1960 1973 1960 1973 /mlz/sIri/ärir/ei 77,5 57,4 42,3 51,8 40 därav Västeuropa 41,4 31,4 15 23,1 11,2 Nordamerika 35.2 23,9 16,1 26,1 17,5 Japan 0,4 0,1 0,4 0,1 Australien och

”Enbart Australien Inkl Sydafrika. ‘Exkl. socialistiska länder i Asien, vilka 1960 uppskattningsvis hade en produktion på 20 milj. ton (faktisk vikt). Källor: ECE: The Steel Market, 1973. Metal Bulletin, sept. 1976. UNCTAD; Problems ofthe lron Ore Market, 1970.

ändrats, vilket framgår av tabell 20. Ännu 1960 svarade Västeuropa och Nordamerika för över 50 % av världsproduktionen (faktisk vikt). Som en följd av att produktionen i Västeuropa visat en nedåtgående trend, vilket också gällt för USA under de senaste åren, var dessa länders andel av våirldsprov duktionen 1973 nere i ungefär 30 %. l stället har produktionen alltmer kommit att koncentreras till utvecklingsländerna och Australien, som 1973 tillsammans svarade för över 40 % av världsproduktionen. Eftersom järninnehållet iden malm som bryts i dessa länder är förhållandevis högt, är deras andel ca 5 procentenheter högre när produktionen beräknas efterjärninnehåll. Järnmalmsproduktionen i utvecklingsländerna kan också i den närmaste framtiden väntas öka mycket kraftigt. Detta gäller framför allt Brasilien som enligt egna planer förutses öka produktionen med ungefar150 %mellan 1973 och 1980. Även i övriga latinamerikanska länder finns betydande tillgångar. Även om det inte framgår av tabell 20 finns dock en viss tillgång påjärnmalm i Mellersta Östern. l lran har t. ex. framgångsrika ansträngningar gjorts for att hittajärnmalmsfyndigheter. De mest betydande fyndigheterna finns i Kerman-området. Enligt uppgifter från lran uppskattas dessa reserver uppgå till omkring 600 milj. ton malm med en järnhalt på i genomsnitt 60 %. Emellertid nämns inget om malmens tillgänglighet. Brytningen av malm är dock fortfarande liten, omkring 600 tusen ton 1973. Även om den snabbt växande stålindustrins råvarubehov i första hand är tänkt att tillgodoses inom lFöredrag av M R Amini landet, kommer dock stora mängder att importeras. Långtidskontrakt har rellSI:s Report of Proceedings 1974 dan slutits med lndien.

Bilaga 2 97 Tabell Zl. Regional fördelning av världsexporlen av järnmalm” Procent

“Exkl lntra ECSC-handel. blnkl. Sydafrika. Källa. Malmexport.

Den internationella handeln med järnmalm

Den förändring av produktionens geografiska fördelning som inträffat har helt naturligt åtlöljts av Förändrade handelsströmmar. De stora stålproducenterna har blivit alltmer hänvisade till importerad järnmalm. Västeuropa importerar över 40 % av sin totala malmforbrukning. Exkluderas Sverige stiger andelen till 60 %. USA importerar över 30 % och Japan nära nog 100 %. Det ökade importbehovet till dessa länder har tillgodosetts genom en kraftig ökad export från länder som Australien, Brasilien, Liberia och Indien, vilket kan utläsas av tabell 21. utvecklingsländerna och Australien har också övertagit den dominerande roll som Sverige tidigare hade på världsmarknaden For järnmalm. Denna trend väntas också fortsätta i framtiden. Det kan också nämnas att många av utvecklingsländerna satsar hårt på export av pellets. Exempelvis uppförs i Brasilien i samarbete med utländska intressen - Italien, Japan och Spanien - stora sintringsverk, vars produktion nästan uteslutande är avsedd lör export.

Transportkostnader för järnmalm

Även om järnmalmspriset vid gruvan varierar mellan olika gruvor spelar transportkostnadens storlek en avgörande roll för stålverkens totala råvarukostnad i motsats till vad som gäller För textilindustrin. Av tabell 22 framgår att transportkostnaden utgör omkring 20-30 % av den totala malmkostnaden cif.

98 2 Bilaga Tabell 22. Fraktkostnaden i procent av cif-priset för importerad järnmalm till Japan. Tyskland och England från olika länder 1968 1969 1970 Till Japan från

Till Tyskland från Brasilien 27,9 2 l .5 21.4 Liberia 25.2 20.9 14,4 13.0 12.4 Sverige

T111 England från

Källa: UN. The Maritime Transportation of lron Ore, 1974.

Del förhållandet att utvecklingsländerna har mycket stora tillgångar på som de stora stålländerna alltmer hänvihögprocentig järnmalm. samtidigt sas till att importera sitt malmbehov just från dessa länder ger utvecklingsländerna en viss konkurrensfördel gentemot industriländerna. Hur stor denna fördel är kan inte besvaras entydigt, utan det varierar mellan olika länder. beroende stålverk är beläget i förhållande till närmaste grupå var respektive va samt på vilken kapacitet närmaste hamn har. Vissa utvecklingsländer, såsom Saudiarabien, är också hänvisade till im- Däremot kan man som ett exempel jämföra det stålverk porterad järnmalm. i Tubarao i Brasilien med ett västeuropeiskt stålverk som som skall uppföras importerar sin malm från Brasilien. Järnmalmsfrzikten från Brasilien (Tubarao) till Europa (Rotterdam) kan för 1976 uppskattas till ca $ 3.50/ton. Förutsatt att malmförbrukningen per ton råstål är densamma i båda verken och uppgår till ca 1.8 ton skulle Tubaraoverket få en kostnadsfördel på S 6.30 per ton råstål. Av den totala tillverk- (som antagits vara $ 150/ton) skulle kostnadsbesparingen ningskostnaden vara i storleksordningen 4-5 “/o. Den totala kostnadsbesparingen för ett verk på 6 milj. ton, som Tubarao-verket har planerats till. skulle uppgå till 40 milj dollar. Avgörande för den framtida storleksordningen på denna kostnadsfördel är hur fraktsatserna kommer att utvecklas i förhållande till stålpriserna. Historiskt har denna relation minskat bl. a. som en följd av den växande storleken på malmfartygen. Fortsätter denna trend kommer en del av utpå stålproduktion att urholkas. inträffar vecklingsländernas kostnadsfördel det motsatta förstärks fördelen. Observeras bör att vi här enbart betraktat kostnadsdifferenser för infrakter av malm. För att analysen skall vara fullständig måste även hänsyn tas till utfrakterna av det färdiga stålet. Dessa beror då på var det färdiga stålet skulle avsättas. Givet att marknaden för de båda verken skulle vara Latinamerika, skulle Tubarao-verkets konkurrensfördel öka. beroende från Europa till Tubarao. Om ytterligare på utfrakten däremot marknaden skulle vara Europa, minskar Tubarao-verkets fördel ‘Kiilla: Malmexport. med transportkostnaden för det färdiga stålet.

2 99 Bilaga

3.5.2.2 Koksande kol

ln0m stålindustrin att minska branschens beroengörs stora ansträngningar de av koksande kol. Koksåtgången i masugnarna har kunnat sänkas dels genom teknologisk utveckling både i själva masugnsprocessen och i anslutande processled genom att man vid uppvärmningen alltmer använder andra energikällor än koks. Vidare försöker man t. ex. finna metoder som gör det möjligt att framställa metallurgiskt kol även från icke koksande kol, exexempelvis via briketteringsförfarande. Ett annat exempel är den ökade uppmärksamhet man ägnat direktreduktionsprocesser, i vilkajärnmalm reduceras utan tillsats av koksande kol. Trots sådana ansträngningar pekar allt på att några radikala förändringar i stålindustrins beroende av koksande kol inte kommer att inträffa under den närmaste tiden. l ett längre perspektiv förefaller det däremot som om nya teknologier kommer att minska betydelsen av koksande kol. Världens tillgångar på koksande kol är relativt ojämnt fördelade. Flertalet av de stora stålproducerande länderna är nettoimportörer av koksande kol. De kända reserverna finns i huvudsak ien handfull länder, vilket framgår av tabell 23. l stort sett ger fördelningen av kokskolreserverna också en bra bild av olika länders andel av den nuvarande världsproduktionen. USA och Sovjetunionen svarar vardera för ca 1/3 av världens totala reserver. I Västeuropa finns ungefär 17 %, av vilket huvudparten faller på Västtyskland. Reserverna i Kina kan uppskattas vara av ungefär samma storleksordning som de i Västeuropa. Uppskattningen är emellertid mycket osäker och har därför inte inkluderats i tabellen. Som också kan utläsas av tabellen har utvecklingsländerna, med undantag av Kina och Indien, mycket små tillgångar på koksande kol. Stora ansträngningar görs emellertid i många av utvecklingsländerna för att finna koltillgångar av båttre kvalitet. Bristen på kokskol är också en förklaring till att 1974 hela 26 % av den totala tackjärnsproduktionen i Latinamerika framställdes i träkolsbaserade i Brasilien) och ca 9 % masugnar (huvudsakligen med direktreduktionsprocesser. Bristen på koksande kol präglar också den planerade ökningen av masugnskapaciteten. För år 1980 planeras en produktion av järnsvamp i direktreduktionsprocesser som utgör 25 % av den totala tackjärnsproduktionen. Andelen tackjärn som framställs i träkolsbaserade

Tabell 23 Regional fördelning av världens kokskolreservera Procent

a Exkl. Kina. Källa: Föredrag av Dezra i llSl Report of Proceedings Mexico 1975.

100 2 Bilaga

masugnar kommer däremot att sjunka markant. Även i andra utvecklingsländer med god tillgång på naturgas uppförs och planeras stora stålverk baserade på gasreduktionsmetoder. Exempelvis planeras i Iran olika direktreduktionsanläggningar med en sammanlagd årskapacitet på ungefär 10 milj. ton fram till 1983. får allt större betydelse, speciellt i ut- Även om gasreduktionsmetoden kommer koksmasugnarna under de närmaste 10-15 åren vecklingsländerna, att svara för huvuddelen av tackjärnsproduktionen. Detta innebär att utvecklingsländerna kommer att vara hänvisade till att importera stora mängder kol. En OECD-studie har uppskattat att utvecklingsländernas sammanav koksande kol skulle uppgå till omkring 24-29 milj. ton lagda importbehov l985,jämfört med 4 milj. ton 1972. Detta framgår av tabell 24 som visar olika länders importbehov 1972 och 1985. Även industrilånderna måste importera stora mängder kol. l tabell 25 visas samma OECD-studies exportproframhålls i utredningen att det mer är spekulationer än en gnos. Emellertid verklig prognos. De potentiella leverantörerna är för utvecklingsländerna desamma som för industriländerna. Förutsatt att brytningen av kol ökar i en sådan omfattning att världsmarknadsefterfrågan kan tillgodoses förefaller utvecklingsländerna inte ha några nackdelar industriländerna vad gäller kostnaderna för speciella gentemot koksande kol, eftersom flertalet av industriländerna också i viss utsträckning är hänvisade till import. Under förutsättning att någon diskriminering inte förekommer på världsmarknaden utan samtliga köpare får betala samma pris är det enbart transstorlek som kan ge vissa för- och nackdelar. Generellt sett portkostnadernas mellan torde man kunna säga att några större transportkostnadsdifferenser till industriländerna och till utvecklingsländerna inte förekomkolimport mer, eftersom transportavstånden är ungefär desamma från de stora kolexportörerna. Variationer förekommer givetvis mellan enskilda länder, beroende t. ex. på hamnkapacitet och avstånd mellan hamn och stålverk. Som ett

Tabell 24. Världsimporten av koksande kol 1972-1985

Milj. ton

lmportör 1972 1985 Ökning 1972-85

(9) 15,7 29.0 13.3 _E_G Ovriga europeiska

Ijela OECD Ovriga länder 4,2 24.0-29.0 l9.8—24,8 Hela världen 78,8 153,0-l58.0 742-792

Anm. Prognoserna baseras på de expansionsplaner for stålindustrin som förelåg 1973. Källor: OECD Joint ad hoc working pany ofthe energy committee and the committee for scientific and technological policy on the reassessment of the role of coal. Juni 1975.

Bilaga 2 101 Tabell 25. Världsexporten av koksande kol 1972-1985 Milj. ton

74,2-79,2 Källa: Se tabell 24.

Tabell 26. Skillnad mellan fob- och cif-priser för USA:s export av kol till Japan, Brasilien och Europa $/ ton

4,5 Källor: Se tabell 23 samt OECD: Trade by commodities. UN: Yearbook of international trade statistics.

exempel på transportkostnadsdifferenser har vi i tabell 26 beräknat skillnaden mellan exportpriset fob och importpriset cif for kolcxpon från USA till Europa, Brasilien och Japan åren 1970-73. Skillnaden kan ses som en approximation for transport- och försäkringskostnaderna. Som framgår föreligger inte några större skillnader mellan transportkostnaderna till Brasilien och till Västeuropa, medan de till Japan är högre. Emellertid har den japanska importen från USA visat en nedåtgående trend under 1970-talet, och i stället har den australiska exporten till Japan ökat kraftigt, vilket för Japans del innebär lägre transportkostnader.

Balansproblem på den internationella Ica/marknaden

Som en följd av oljekrisen har kolet blivit attraktivare även för andra konsumenter än stålindustrin. Trots att priset på kol stigit kraftigt har det uppstått en viss knapphet på koksande kol under senare år. Som en följd härav har politiken angående kolbrytning förändrats. l Europa och Japan, som under lång tid minskat sin kolproduktion, är målet att bryta denna nedåtgående trend och kvarhålla produktionen på nuvarande nivå.

102 2 Bilaga

l övriga länder, där brytningsförhållandena är lättare, förutses en pro- Stora produktions- och exportökningar väntas t. ex. i Ausduktionsökning. tralien och Canada. Emellertid är det inte självklart att världsproduktionen kommer att öka i tillräcklig omfattning för att världsmarknadsefterfrågan under den närmaste framtiden skall kunna tillgodoses. De prognoser som utan även inom gjorts pekar på att det inte är enbart inom stålindustrin, som förbrukningen av koksande kol förutses andra användningsområden öka, vilket icke gällde före oljekrisen. För att balans skall uppstå på världsmarknaden måste t. ex. den amerikanska kolindustrin även i framtiden tillgodose en stor del av den växande Det finns viss anledning att ifrågasätta kolefterfrågan på världsmarknaden. i vilken utsträckning så kommer att ske. Trots att de ökade energipriserna ökat lönsamhetsförutsättningarna för kolbrytning och trots att den officiella är att kolbrytningen skall fördubblas fram till 1985 som ett målsättningen

led i USA:s strävan att bli självförsörjande på energi kan man inte notera

ökad investeringsaktivitet. Detta torde delvis vara en konnågon markant sekvens av de allt större miljöskyddskrav som ställs på den amerikanska kolindustrin. Även om produktiviteten i den amerikanska kolbrytningen är högjämfört kolindustrin i USA en del problem som är med den europeiska upplever som t. ex. minskad arbetsgemensamma med den europeiska kolindustrin, ökad motvilja mot underjordsarbete, kolets ökade svårtillproduktivitet, etc. I den amerikanska debatten har det ibland framförts tankar gänglighet om en begränsning av den amerikanska kolexporten. Om självförsörjningsutsträckning är det möjligt graden för energi inte ökar i tillfredsställande att krav på exportbegränsning ånyo framförs. Om det i framtiden skulle uppstå en viss knapphet på den internationella marknaden för koksande kol kan det tänkas att stålindustrin i utvecklingsländerna skulle få svårare att få sitt behov av koksande kol tillgodosett än de stora industriländernas stålproducenter. Det kan nämnas som ett exempel härpå att i den knapphetssituation som uppstod på den internationella kolmarknaden under 1974 fick de brasilianska stålverken vissa svårigheter att få sitt behov av koksande kol tillgodosett. Detta resulterade i att på den svarta marknaden betalades upp till 130 US dollar för ett ton kol mot ett officiellt pris på 42 US dollar per ton. Industriländerna har en större trygghet i försörjningen med koksande kol. Långtidskontrakt förekommer idag i betydande omfattning. Exempelvis är redan en stor del av den framtida kapacitetsökningen i den kanadensiska kolindustrin intecknad av den japanska stålindustrin. Dock och australiska har det visat sig att långtidskontrakt inte alltid innebär en garanti för att kolet verkligen kommer att tillhandahållas. De stora stålproducenterna har under senare tid ökat sitt engagemang i såväl inhemska som utländska kolgruvor genom att finansiella medel ställts till kolindustrins förfogande. l USA har man t. ex. kunnat notera en ökning

av de utländska investeringarna i kolgruvornal I de australiska kolgruvorna

ärjapanska intressen väl företrädda. Möjligheterna för utvecklingsländernas stålindustri att engagera sig i utländska kolgruvor torde vara mycket små lEnligt föredrag av l Corpå finansiella resurser. En möjlighet som utveckcoran i lISl:s Report of på grund av knappheten har är att försöka träffa bilaterala överenskommelser om att Proceedings Mexico 1975. lingsländerna

Bilaga 2 103

i utbyte mot järnmalm erhålla kol. Den brasilianska staten har också träffat ett sådant avtal med Polen. l utbyte mot ll miljoner ton kol har Brasilien förbundit sig att exportera 5 miljoner ton järnmalm under perioden fram till 1980.

3.5.2.3 Övriga energiråvaror

Vad gäller andra energiråvaror, främst olja och naturgas, har utvecklingsländerna vissa kostnadsfördelar framför industriländerna. Båda dessa energiråvaror finns i betydande omfattning i utvecklingsländerna. Det är kanske framför allt deras rikliga tillgångar på naturgas som förefaller kunna komma att få en stor betydelse for stålindustrins utveckling i dessa länder. Dennna naturgas har för närvarande ett mycket lågt alternativvärde, vilket hänger samman med att den i dag ställer sig alltför dyr för många potentiella importländer. Detta beror i sin tur på dels att import av gas fordrar ett väl utbyggt distributionsnät, dels att sjötransporter av gas ställer sig relativt dyra. In- Iandstransporter via pipe-lines är däremot förhållandevis billiga. Som tidigare berörts, planeras en hel del mycket stora stålverk, baserade på reduktion med naturgas, framför allt i utvecklingsländerna. l Mellersta

Östern, i första hand i lran och Saudiarabien, håller för närvarande en myc-

ket stor stålindustri, nästan helt baserad på olika gasreduktionsteknologier, på att växa fram. Även i Latinamerika förutses denna typ av teknolgi få mycket stor betydelse. Förutsättningen for att dessa gasreduktionsmetoder skall vara lönsamma är att man har tillgång till relativt billig naturgas, vilket utvecklingsländerna också har för närvarande. Hur pass billig naturgasen behöver vara i relation till kolet råder emellertid ingen fullständig enighet om, bl. a. beroende på att det för närvarande finns endast ett fåtal gasreduktionsanläggningar som har startat produktion. Dessa anläggningar befinner sig dessutom i olika utvecklingsstadier, om man bortser från Hyl-processen som tillämpats under en längre tid. De kostnadsberäkningar som gjorts är därför ganska ofullständiga. och några säkra slutsatser angående gasreduktionsmetodernas ekonomiska förutsättningar kan inte dras. Som ett exempel kan dock en artikel av Bonthron-Björklund nämnas] i vilken man beräknat kostnaden per ton råstål som framställs dels via en koksmasugn kombinerad med en LD-ugn, dels via Midrex-processenf kombinerad med en elektrostålugn. Med utgångspunkt i deras kalkyler kan man beräkna att en Midrexelugn skulle vara konkurrenskraftig med en masugn-LD-ugn, om förhållandet mellan priserna per Gcal för naturgas och kol är högst ungefär 2/3. Det relativpris som för närvarande råder i utvecklingsländerna ligger inom detta intervall. Emellertid får en kalkyl av detta slag ses endast som ett räkneexem pel under en mängd antaganden om andra kostnadskomponenter. Klart är emellertid att det i hög grad beror på den framtida prisutvecklingen för naturgas och koksande kol om gasreduktionsmetoderna skall bli ett konkurrenskraftigt alternativ till de konventionella stålprocesserna, och där- Jernkontorets Annaler, med också om de utvecklingsländer som satsar på dessa processer skall kunnr 3, 1974. na bli konkurrenskraftiga gentemot industriländerna. Om priset på koksande zÅtgångstalen baseras på kol stiger i förhållande till priset på naturgas är förutsättningarna relativt ett befintligt verk i Hamgynnsamma. burg.

104 Bilaga 2

3.5.3 Slutsatser Sammanfattningsvis kan vi konstatera att både textil- och stålindustrin ligger nära råvarustadiet. Vidare har utvecklingsländerna en bättre tillgång på såväl textilråvaror som stålråvaror än industriländerna. Tillgången på högkvalitativ järnmalm och energiråvaror förutom koksande kol är mycket god i flertalet av utvecklingsländerna, som också i allt större utsträckning förser industriländerna med dessa råvaror. Vad gäller koksande kol är tillgången i de allra flesta utvecklingsländer däremot mycket dålig och import måste tillgripas. Detsamma gäller dock i allt större utsträckning även för många industriländer. Den förhållandevis goda tillgången på råvaror har också använts av utvecklingsländerna själva som ett starkt argument för en kraftig utbyggnad av stålindustrin. Samma argument användes också när textilindustrin eta» blerades. De aktuella råvarorna är mycket internationella i den meningen att en omfattande världshandel förekommer och deras priser tenderar att vara desamma för samtliga köpare. De konkurrensfördelar som eventuellt kan uppstå på grund av inhemska råvaror beror på om fraktkostnadsbesparingar kan ske. Härvid skall då infrakterna för råvaror jämföras med utfrakterna för den fardiga produkten. lnfrakterna för stålråvaror förefaller åtminstone på marginalen generellt sett vara lägre för utvecklingsländerna än för industriländerna, eftersom de förra kan hämta sin malm på närmare håll. lnfrakterna för koksande kol tenderar dock att vara av ungefär samma storleksordning för de båda länderkategorierna, eftersom även många industriländer tillgriper import i stor utsträckning. Utfrakterna för det färdiga stålet beror då på för vilken marknad det är avsett. För åtminstone den närmaste tioårsperioden är utvecklingsländernas planerade kapacitetsökning främst avsedd för den mycket snabbt växande inhemska marknaden. Denna förutses liksom under den senaste tioårsperioden växa med i grova tal ca l0 % per år. När det gäller denna alltmer betydande marknad förstärks utvecklingsländernas kostnadsfördel framför industriländerna i och med att transportkostnadsbesparingar även sker då det gäller utfrakterna för det färdiga stålet. Som tidigare nämnts har utvecklingsländerna också uttalat ambitioner att kontinuerligt öka sin stålexport till industriländerna. De lägre fraktkostnaderna för råvarorna tenderar emellertid under sådana omständigheter att helt ätas upp av högre kostnader för uttransporter. Även om det går åt betydligt mer än ett ton råvaror för att producera ett ton stål är fraktkostnaderna för ett ton stål betydligt högre än kostnaden att transportera den nödvändiga kvantiteten råvaror samma sträcka. Detta beror på att råvarorna kan skeppas i betydligt större kvantiteter och till betydligt lägre hanteringskostnader. Vad gäller textilindustrin kan man tillgripa i stort sett samma resonemang. Vid produktion för hemmamarknaden erhåller utvecklingsländerna vissa transportkostnadsfördelar, däremot inte vad gäller produktion för marknader i industriländerna. Emellertid spelar transportkostnaderna en mycket liten roll för textilindustrin. Däremot är de av större betydelse för stålindustrin. För att belysa storleksordningen på de för- eller nackdelar som kan uppstå via transportkostnadsdifferenser kan följande grovt förenklade

Bilaga 2 105

räkneexempel göras, i vilket vi jämför två hypotetiska kustlokaliserade stålverk, ett i Brasilien och ett i Västeuropa. Vi förutsätter att båda baserar sin

produktion på malm från Brasilien och kol från USA. Övriga råvaror bortses

ifrån. Jämfört med det europeiska verket skulle det brasilianska verket med dagens priser få en kostnadsbesparing på infrakterna för råvaror på ungefär $ 6.30 per ton färdigt stål, vilket motsvarar frakten för 1,8 ton järnmalm från Brasilien till Rotterdam Transportkostnaderna för kol är av ungefär samma storleksordning, varför ingen fördel uppstår här. Om båda verken producerade för den latinamerikanska marknaden skulle det brasilianska verkets kostnadsfördel öka med uppskattningsvis $ 14 per ton ståL Totalt skulle transportkostnadsfördelen för det brasilianska verket uppgå till i runt tal $ 20 per ton stål, eller ca 13 % av tillverkningskostnaden för de enklaste typerna av handelsstål. Ett alternativt sätt att belysa storleksordningen av en sådan transportkostnadsfördel är att ställa den i relation till kapitalkostnaderna. Givet att kapitalkostnaderna i ett modernt stålverk uppgår till 20 % av tillverkningskostnaden när kapaciteten utnyttjas fullt? ger en enkel kalkyl vid handen att den kostnadsbesparing som det brasilianska stålverket i detta fall skulle erhålla gentemot det europeiska är tillräcklig för att uppväga ett kapacitetsutnyttjande, som är ungefär 40 % lägre än det som uppnås i det europeiska. Denna kalkyl förutsätter att åtgången av övriga insatsfaktorer reduceras i motsvarande mån, samt att investeringskostnaden varit densamma för båda verken. Om marknaden däremot skulle vara Västeuropa skulle det europeiska verket få en kostnadsfördel på ungefär $ 8 per ton (-6.30 + 14), motsvarande ungefär 5 % av tillverkningskostnaden. Även om dessa siffror är mycket grova och kan variera avsevärt torde utvecklingsländernas maximala transportkostnadsfördel uppgå till omkring 13 % av tillverkningskostnaden vid produktion för hemmamarknaden. Om produktionen däremot skulle vara avsedd för den internationella stålmarknaden förefaller det som om någon Fraktkostnaden Brasilien transportkostnadsfördel på grund av inhemska råvaror skulle (Tubarao)-Västeuropa knappast upp- Rotterdam)exkl. laststå, snarare det motsatta. nings- och lossningskost- Dessa enkla räkneexempel ger en viss antydan om att närhet till både rånader kan uppskattas till varumarknaden och marknaden för de färdiga produkterna är ett relativt be- $ l0. förutsatt att poster tydande konkurrensinstrument i stålindustrin. De transportkostnader vi här på 5000-10000 ton stål räknat med kan också i många fall överskridas beroende skeppas. Lastnings- och väsentligt, på om lossningskostnader kan man måste tillgripajärnvägstransporter eller flera omlastningar. grovt uppskattas till $ 4 En egen tillgång på råvaror kan givetvis utnyttjas att subventionera den per ton. (Uppskattningarinhemska industrin genom lägre råvarupriser, men denna aspekt bortser vi na är gjorda av Oxelöhär ifrån, eftersom de komparativa fördelarna inte l detta sam- sunds Järnverk.) påverkas. kan det vara värt att komma manhang ihåg Japan, som nästan helt saknar 2 Denna kapitalkostnadsinhemska råvaror för textilindustrin och stålindustrin och därtill andel överensstämmer är beläget förhållandevis långt ifrån de stora marknaderna i de industrialiserade med vad som antagits av länderna. Trots Bonthron-Björklund detta utvecklades Japan till världens mest betydande textilnation (op.cit) samt av Ruistunder mellankrigstiden och till den mest stålnationen under betydande Stáhl-Wohlin i Stålverk efterkrigstiden. 80[l975].

106 2 Bilaga

4 Sammanfattning och slutsatser

har varit att beskriva den internationella ar- Syftet med denna undersökning inom textil- och stålindustrin i ett längre perspektiv. Vi har betsfordelningen det föreligger någon parallellitet mellan de härvid försökt belysa huruvida Vidare har vi sökt finna bestämningsfaktorer till de båda båda branscherna. branschernas hittillsvarande internationella lokalisering. Med ledning härav har vi också sökt finna faktorer som kommer att påverka stålindustrins framtida utveckling.

4.1 Den internationella utvecklingen av textil- och stålindustrin

Den långsiktiga industriella utvecklingen kan indelas i olika faser. Den forsta fasen karakteriseras av att det främst är den lätta industrin som expandehärtill är att efterfrågan på dess produkter ökar forrar. En viktig förklaring hållandevis snabbt i de tidiga skedena av den industriella utvecklingen. Textilindustrin intar i denna fas en viktig roll, bl. a. beroende på att textilier utgör basen för konfektionsindustrin. Allteftersom den ekonomiska utvecklingen och därmed också industriasom bl. a. beliseringen fortgår, ökar betydelsen av tyngre industriprodukter hövs for att förbättra infrastrukturen. I denna fas intar stålet en mycket strategisk roll, Liksom textilier utgör en bas for den lätta industrin utgör stål en Stål är emellertid en ännu viktigare insatsvara bas för den tyngre industrin. än vad textilvaror är for den lätta industrin. l ett seför den tyngre industrin nare stadium av den ekonomiska utvecklingen minskar stålförbrukningens andel av den totala efterfrågan. Det är bl. a. mot denna bakgrund man får se den långsiktiga utvecklingen textil- och stålindustri som beskrevs i det första avsnittet. Där av världens kunde vissa likheter mellan de båda branschernas internationella specialiseidentifieras med en eftersläpning på omkring 30-40 år för ringsmönster stålindustrin. Både textil- och stålindustrin hade sitt ursprung i England. En omfattande textil- och stålproduktion växte efter hand snabbt upp på den västeuropeiska kontinenten och i USA. Nettoexporten från dessa länder var i de båda brantill utschernas tidiga historia mycket stor. En stor del av deras export gick vecklingsländerna. I takt med att industrialiseringsnivån höjdes i andra länder ökade produktionen av textilier och senare även stål i dessa länder. Snabbast gick utvecklingen i Japan. Detta land befann sig i början av seklet på en låg industrialisemed bl. a. en mycket stor nettoimport av stål. Den mycket snabba ringsnivå, industriella tillväxten i Japan resulterade i en snabbt stigande självförsörjprodukterna. Från tiden omkring andningsgrad for de båda här behandlade ra världskriget har dock självforsörjningsgraden for bomullstextilier avtagit efter att under mellankrigstiden vaså kraftigt att Japan blivit nettoimportör Självforsörjningsgraden for stål har rit den mest betydande nettoexportören. däremot hela tiden ökat. l öststaterna etablerades också snart textil- och stålindustri. Produktionen har under den här betraktade perioden i stort sett forbrukats inom regionen. En mindre nettoexport finns dock.

Bilaga 2 107

Helt naturligt dröjde det längst innan utvecklingsländerna startade någon egen produktion. Den egentliga starttidpunkten var forsta världskriget for deras textilindustri och andra världskriget för deras stålindustri. l stort sett var det samma utvecklingsländer som först kom igång med en industriell tillverkning inom båda dessa branscher. Till dem hörde främst Indien och Kina i Fjärran Östern och Mexico och Brasilien i Latinamerika. Senare spred sig också de båda branscherna till andra utvecklingsländer. Textil- och stålindustrins framväxt i utvecklingsländerna har inneburit att den egna konsumtionen i allt högre grad täckts av egen produktion, dvs. självförsörjningsgraden for såväl textilier som stålprodukter har stigit. För textilier har även en betydande nettoexport uppstått. Fjärran Östern och Latinamerika. som hela tiden varit något mer industrialiserade än Mellanöstern och Afrika, har också under hela den här betraktade perioden haft en högre självförsörjningsgrad än de två andra regionerna. För stålvaror har hittills endast ett fåtal länder närmat sig en självforsörjningsgrad på 1. Exporten av stål är också av ringa omfattning. Som en konsekvens av utvecklingsländernas ökade självförsörjningsgrad har självforsörjningsgraden for Västeuropa och Nordamerika visat en nedåtgående trend. Nordamerika, som hela den här betraktade perioden haft en högre industrialiseringsgrad än Västeuropa, har sedan 1950-talet varit nettoimportör av bomullstextilier och sedan 1960-talet även av stål. Västeuropa blev nettoimportör av bomullstextilier ett decennium senare men är fortfarande nettoexportör av stål. Enligt de planer som nu föreligger kommer utvecklingsländerna att fortsätta att öka sin andel av världens stålindustri. Expansionen kommer att bli tillräckligt snabb for att också deras självforsörjningsgrad skall komma att öka i ungefär samma takt som tidigare. Många av utvecklingsländerna ämnar också försöka tränga in på den internationella marknaden. De ambitioner som utvecklingsländerna har fram till sekelskiftet, såsom de framkommit vid ett par tidigare nämnda UNlDO-konferenser, är att länderna år 2000 totalt sett skall ha en betydande nettoexport, dvs. deras självforsörjningsgrad kommer att överstiga 1. En sådan utveckling skulle innebära att industriländerna blev nettoimportörer, dvs. att stålindustrin skulle vandra samma väg som textilindustrin.

4.2 Urvecklingsländemas framtida konkurrensmbjlighere/

Hur ter sig då möjligheterna for utvecklingsländerna att uppfylla sina ambitioner rörande stålindustrin? Svaret beror på vilka förutsättningar utvecklingsländerna har att konkurrera med industriländerna på denna typ av produkter. Uppenbarligen har konkurrensforutsättningarna for textilproduktion varit mycket goda i utvecklingsländerna. I det andra avsnittet i denna studie jämfördes de båda branscherna med avseende på karakteristika som har ett avgörande inflytande på olika länders konkurrensforutsättningar inom de båda branscherna. Vi utgick här ifrån teorin for komparativa fördelar. Denna teori säger att utvecklingsländerna har de största förutsättningarna att konkurrera med industriländerna på sådan produktion som intensivt använder produktionsresurser som är billiga i utvecklingsländerna, dvs. främst arbetskraft, och/eller på sådan produktion,

108 Bilaga 2

där industriländerna är förhållandevis lite överlägsna utvecklingsländerna i produktionseffektivitet, dvs. där det s. k. teknologiska gapet är förhållandevis litet. Båda branscherna kan karakteriseras som förhållandevis kapitalintensiva. l första hand gäller det stålindustrin. Att också textilindustrin för närvarande framstår som en kapitalintensiv bransch kunde vi konstatera först sedan hänsyn tagits till att den ekonomiska livslängden på kapitalutrustningen är förhållandevis kort inom denna bransch. En hög kapitalintensitet talar i sig mot såväl textilindustri som stålindustri i utvecklingsländerna, eftersom dessa länders främsta konkurrensmedel, som är den låga lönenivån, inte kan utnyttjas i lika stor utsträckning i sådan produktion som i mer arbetsintensiv produktion. Förklaringen till att utvecklingsländerna, trots den höga kapitalintensiteten, har komparativa fördelar gentemot industriländerna på textilproduktion förefaller i stor utsträckning vara att det teknologiska gapet mellan de båda länderkategorierna är förhållandevis litet för denna produktion. Detta har inneburit att industriländerna inte haft en tillräckligt överlägsen effektivitet i produktionen av textilier för att uppväga utvecklingsländernas låga löner. Vilka slutsatser kan man då dra beträffande det teknologiska gapet i produktionen av stål? Vi hävdade att detta gap beror dels på i vilken utsträckning den tillämpade teknologin är känd och tillgänglig för utvecklingsländerna, dels på om dessa länder förmår tillämpa denna teknologi. Vad gäller den första punkten förefaller den teknologi som industriländerna tillämpar i de båda branscherna också vara tillgänglig för utvecklingsländerna. För det första visade vi att de varor som framställs i de båda branscherna är mycket standardiserade, kanske allra mest i stålindustrin. Karakteristiskt för en Standardiserad vara är att produktteknologin är allmänt känd. Den större produktstandardiseringen i stålindustrin, främst handelsstålindustrin, innebär i sig att industriländerna inte har samma möjligheter att specialisera sig på mer högkvalitativa produkter som dessa länder haft i textilindustrin. l just detta avseende synes industriländernas stålindustri således vara mer sårbar än deras textilindustri i konkurrensen med låglöneländerna. För det andra arbetar textilindustrin och i allt större utsträckning även stålindustrin med samma kapitalutrustning i utvecklingsländerna som i industriländerna, eftersom kapitalutrustningen så gott som uteslutande tillverkas i de stora industriländerna. En stor del av produktionsteknologin är alltid bunden till kapitalutrustningen, vilket också förefaller gälla i större utsträckningju mer kapitalintensiv produktionen är. Slutsatsen blir att den bästa-tillämpade-teknologin i förhållandevis stor utsträckning är tillgänglig för utvecklingsländerna. Detta talar för att utvecklingsländerna har stora möjligheter att bygga upp en konkurrenskraftig stålindustri. Den andra förutsättningen för att en given teknologi skall kunna betraktas som internationellt rörlig är att olika länder också kan tillämpa den. Härför ställs alltid vissa krav på insatser av s. k. immateriellt kapital, som utvecklingsländerna i jämförelse med industriländerna har liten tillgång på. Med utgångspunkt i de båda mått med vilka vi försökte uppskatta insatsen av mänskligt kapital i de båda branscherna, nämligen arbetskraftens kun-

Bilaga 2 109

skapsintensitet och forskningsintensiteten, kunde vi dra slutsatsen att det immateriella kapitalet betyder förhållandevis litet i textilindustrin. Det immateriella kapitalet är också viktigare i stålindustrin än i textilindustrin. Huruvida stålindustrin skall betraktas som en ijämförelse med hela industrin intensiv användare av immateriellt kapital gav emellertid våra mått inte något entydigt svar på. Forskningsintensiteten var lägre än i industrin i genomsnitt, medan arbetskraftens kunskapsintensitet föreföll vara högre när Iönedifferenser användes som mått men något lägre när måttet utgjordes av antalet kvalificerade anställda. Anledningen till att vi inte erhöll ett helt entydigt resultat vad beträffar arbetskraftens kunskapsintensitet torde vara att inte något av våra mått fångar upp hela sanningen. Lönedifferensen kan ge en överdriven bild av stålindustrins kunskapsintensitet, bl. a. (lärlör att kontinuerlig tillskiftgång lämpas, vilket tenderar att driva upp de relativa lönerna. Det fysiska måttet fångar däremot inte upp det förhållandet att stålindustrin är förhållandevis yrkesarbeteirintensiv. Den slutsats vi trots allt drar är att betydelsen av det immateriella kapitalet kan utgöra ett visst hinder för framväxten av en konkurrenskraftig stålindustri i utvecklingsländerna, vilket inte varit fallet för textilindustrin. Emellertid forefztller det som om detta hinder inte är oöverkomligt. Stålprojekten i utvecklingsländerna är ju oftast samarbetsprojekt, i vilka de stora stålföretagen i industriländerna deltar. Samarbetet innebär att inte bara kapitalutrustning tillhandahålls utan också mänskligt kunnande, bla. beroende på att industriländernas företag också engagerar sig finansiellt, t. ex. genom att gå in som delägare. Detta utgör en viss garanti för att stålverken i utvecklingsländerna kommer att fungera tillfredsställande. Vidare ingår också utbildning och träning av arbetskraften i utvecklingsländernas mycket medvetna satsning på stålindustrin. Härtill kommer att utvecklingsländerna synes vara fast beslutna att utveckla en egen stålindustri, även om denna måste skyddas från utländsk konkurrens. Detta förhållande i kombination med att teknologin i branschen inte förändras särskilt snabbt, gör att arbetskraften har stora möjligheter att förvärva ett stort kunnande på ståltillverkning. En annan faktor som i sig talar mer mot stålindustri än mot textilindustri i utvecklingsländerna är förekomsten av skalekonomi. Visserligen förekommer skalfördelar inom båda branscherna men skaloptimum ligger på en betydligt högre nivå i stålindustrin. Detta tillsammans med att stålindustrin ställer betydligt större krav på infrastrukturella investeringar gör finansieringsfrågan mer svårlöst för investeringar i stålindustrin ån i textilindustrin. l viss utsträckning bidrar de stora statliga engagemangen, men också industriländernas engagemang, till att underlätta detta problem. En annan likhet mellan de båda branscherna är att de ligger förhållandevis nära råvarustadiet. Vidare är utvecklingsländerna med något bättre utrustade såväl textilråvaror som stålråvaror än industriländerna. Den förhållandevis goda tillgången på råvaror har också använts av utvecklingsländerna själva som ett argument för en utbyggnad av de båda branscherna. En god inhemsk råvarutillgång erbjuder dock i sig inga nämnvärda konkurrensfördelar. De konkurrensfördelar som kan uppstå beror främst på om fraktkostnadsbesparingar kan göras. Härvid skall då infrakterna för råvaror jämföras med

1 10 2 Bilaga

utfrakterna för de färdiga produkterna, vilka beror på var marknaden är belägen. I vår analys visade vi att transportkostnaderna spelar en relativt obetydlig roll för textilindustrin och därför inte ger något större bidrag till en Förklaring av den internationella arbetsfördelningen inom denna bransch. Däremot kan betydande konkurrensfördelar, baserade på lägre transportkostnader, uppstå i stålindustrin, eftersom transportkostnaderna utgör en förhållandevis stor del av priset på både stålråvaror och de färdiga produkterna. Lokaliseringen av stålverken utgör därför ett viktigt konkurrensinstrument. Utvecklingsländernas planerade kapacitetsökning är åtminstone för den närmaste tioårsperioden främst avsedd för deras mycket snabbt expanderande inhemska marknader. På dessa marknader erhåller utvecklingsländerna en konkurrensfördel framför industriländerna. Anledningen är dels att kostnaderna för transporter av råvarorna generellt sett torde vara lägre för utvecklingsländerna än för industriländerna. dels att en eventuell import från industriländerna också måste bära transportkostnaderna för de färdiga Den förhållandevis goda tillgången på stålråvaror erbjuder därprodukterna. emot inte utvecklingsländerna någon konkurrensfördel på produktion avsedd för den internationella marknaden. I detta fall tenderar nämligen de för råvaror att helt ätas upp av högre kostnader för lägre fraktkostnaderna uttransporten. Lokaliseringsortens betydelse som konkurrensmedel kan eventuellt förändras i framtiden, beroende på hur priserna på transporttjänster utvecklas i förhållande till stålpriserna. Om den historiska tendensen till sjunkande fortsätter, kommer lokaliseringsorten att relativpriser på transporttjänster inträffar däremot det spela en allt mindre roll. Vid stigande relativpriser motsatta. Enligt vår analys framstår utsikterna för en snabbt växande stålindustri i utvecklingsländerna som förhållandevis goda. Dessa länders möjligheter att konkurrera med de stora stålproducenterna i industriländerna är klart vid försäljning på deras snabbt expanderande hemmamarkgynnsammast nader. Vi håller det också för troligt att en allt större del av utvecklingsländernas inhemska stålkonsumtion kommer att tillgodoses av egen produktion. Detta skulle få återverkningar för industriländerna genom att deras till utvecklingsländerna skulle öka förhållandevis långsamt. alterexport nativt minska. På något längre sikt har utvecklingsländerna uttryckt ambitioner att försöka producera stål även för export till industriländerna. l en jämförelse med textilindustrin finns det vissa faktorer som vi behandlat här, som talar för att detta skulle vara möjligt. För det första är produktstandardiseringen förhållandevis stor i stålindustrin. För det andra är kapitalutrustningen en internationell handelsvara. Båda dessa faktorer bidrar till att teknologigapet mellan industri- och utvecklingsländer är förhållandevis litet inom ståltillverkning. För det tredje kommer det mycket stora statliga engagemanget i utvecklingsländernas stålindustri att underlätta framväxandet av en förhållandevis konkurrenskraftig stålindustri i dessa länder. Även om det förekom ett visst statligt engagemang när textilindustrin utvecklades, var det dock inte lika omfattande. Som motvikt till dessa faktorer står emellertid ett flertal andra faktorer

SOU 1977: 16 2 111 Bilaga

som talar för att utvecklingsländerna får det svårare att konkurrera med industriländerna på de senares egen stålmarknad än vad utvecklingsländerna haft vad gäller textilvaror. Här kan för det första nämnas den något högre kapitalintensiteten i stålindustrin än i textilindustrin. För det andra är också kunskapsintensiteten högre. För det tredje utgör stålindustrins absoluta skalfördelar ett större hinder. Transportkostnadernas större betydelse i stålindustrin, och därmed marknadsnärhetens betydelse, är en fjärde faktor som talar för att så är fallet. Härtill kommer, för det femte, att stålindustrin är alltför strategisk for att skall vara villiga att avhända

industriländerna

sig några stora delar av branschen. Vilka faktorer som väger tyngst är svårt att avgöra, men vår bedömning är att konkurrensmotståndet från industriländerna kommer att vara hårdare vad gäller stålindustrin än vad det varit vad beträffade textilindustrin. Risken att förändringar i den internationella zirbetsfordelningen skall komma att innebära en lika omfattande strukturomvandling inom stålindustrin som vi upplevt i textilindustrin bedömer vi som förhållandevis liten, även om en viss import av stål från utvecklingsländerna till industriländerna på längre sikt kan komma till stånd.

Bilaga 3 De mellansvenska

gruvorna

och stålindustrins

råvaruförsörjning

i framtiden

Av Boris S erning

Nulägesbeskrivning

1.l Å IC/“b//Ck på den senaste 1 O-ârsperioden

Vid mitten av 60-talet var ca 35 järnmalmsgruvor i drift i Mellansverige med en samlad produktion av ca 6,5 milj. ton malmprodukter (1965). Av denna produktion förbrukades ca 50 ”/o på den inhemska mellansvenska marknaden och ca 50 % exporterades. Den allmänna prisnivån på järnmalm medgav således en betydande export av speciellt styckemalmer. Under senare hälften av 60-talet försämrades prisnivån på den internationella järnmalmsmarknaden och de mellansvenska gruvorna ñck allt större svårigheter att med lönsamhet avsätta sina produkter på export. Detta gällde även den tidigare mycket lönsamma exporten av fosforrikjärnmalm från Grängesberg. Främst på grund av avsättningssvårigheter och bristande lönsamhet har under IO-årsperioden 16 gruvor nedlagts. Endast i ett fåtal fall rör det sig om sinande malmtillgångar. Den samlade produktionen har även minskat och uppgick 1974 till ganska exakt 6 milj. ton. Andelen exponmalm uppgick till ca 35 %. På den inhemska marknaden hade malmbehovet ökat till ca 3,8 milj. ton malmprodukter. Av utomordentlig betydelse är den under perioden pågående förändringen av malmsortimentet. De alltmer accentuerade att få lönsam svårigheterna avsättning av fosformalmen från Grängesberg har nämligen medfört att denna delvis defosforiserats, en utveckling som fr.o.m. 1977 innebär att praktiskt taget all malm från Grängesberg har karaktären lågfosformalm. Denna utveckling har även medfört att konkurrensförhållandena inom den mellansvenska gruvindustrin har förändrats. Det bör här påpekas att beslutet om total defosforisering av Grängesbergsmalmen fattades innan planerna på Stålverk 80 offentliggjordes och då man fortfarande hade avancerade planer att expandera den metallurgiska kapaciteten vid Oxelösunds Järnverk. Sammanfattningsvis kan den senaste IO-årsperioden karakteriseras som en period av kraftig gruvdöd, som i första hand drabbat mindre gruvor. Exportmöjligheterna av malm från Mellansverige har vidare drastiskt försämrats och kvalitetsmässigt har det fosforlåga sortimentet kraftigt ökat. Prisutvecklingen på malm har ej kunnat kompensera den mycket ogynnsamma kostnadsutvecklingen, varfor de flesta gruvorna brottas med besvärliga lönsamhetsproblem.

1 14 Bilaga 3

1.2 Ägarförhållanden

1 tabell 1 har i drift varande järnmalmsgruvor 1976-07-01 redovisats. Av uppställningen framgår att samtliga gruvor utom de under Ställbergs Gruve AB har företag med egen metallurgisk kapacitet som ägare. Av Ställbergs Gruve AB:s gruvor kommer inom det närmaste året ldkerberget att nedläggas på grund av avsättningssvårigheter for den där framställda mellanfosformalmen, Stripa nedlägges på grund av sinande malmtillgång och Ställberg på grund av avsättnings- och lönsamhetsproblem. Under 1977 skulle således 14 gruvor vara i drift, varav samtliga utom en (Värmlandsberg) ägs av företag med egna järnverk. Denna ägarstruktur har i många fall uppenbara fördelar. Järnverken kan stimulera sina gruvor till tillverkning av för verken väl anpassade produkter. Även produktionens storlek och uttagen från de egna gruvorna kan harmoniseras med de behov som i olika lägen uppträder hos verken. Det har också etablerats samarbete mellan olika järnverk i syfte att få det totala malmförsörjningsmönstret med hänsyn till kvalité och ekonomi så optimalt som möjligt. Här skall endast hänvisas till det malmbytesavtal som föreligger mellan Gränges och Stora Kopparberg. Inom ramen för detta avtal har årligen under den senaste IO-årsperioden ca 800 000 ton malmprodukter blivit föremål för byte till stor ekonomisk vinst for såväl Domnarvet som Oxelösund.

Ägarstrukturen kan dock medföra vissa nackdelar. Främst kan olön-

samma gruvor konserveras, då man icke vill släppa möjligheterna till egen malmförsörjning. Det kan även tänkas att ett intimare samgående mellan vissa gruvor skulle kunna medföra rationaliseringsvinster.

Tabell l 1 drift varande järnmalmsgruvor 1976-07-01 Bedömd produktionskapacitet per år

Gruva Ägare Uppfordrat Styckemalm Slig Pellets

Blötberget 750 - 250 — Håksberg

ldkerberget 5*“b*°-F85 150 70 — — Stripa 250 120 - —

Ställberg Gâuve ^_B

K € V"<) 110 100 — — Värmlandsberg

Riddarhyttan Fagersta

Smfiltarmosser}

150 — 70 —

Mimerfiilten Surahammar 200 — 70 —

Uddeholm 120 - 40 - Persberg SKF Hofors 250 - 80 - Vingesbacke

Bilaga 3 115

1.3 Produktions- och kva/irersförhâl/anden

l tabell l har angetts de bedömda normalkapaciteterna för nu existerande järnmalmsgruvor. Den verkliga produktionen kan beroende på avsättningsmöjligheter och driftsproblem svänga något kring dessa kapacitetsantaganden. Tar man hänsyn till att Stråssa för sin kulsinterframställning utnyttjar ca 150 000 ton främmande slig och att visst sligtillskott kommer från sulftdmalmsgruvan Stollberg ligger produktionsmöjligheterna vid ca 5,5 milj. ton per år. Av denna produktion kommer ca 45 % från den största gruvan, Grängesberg. Kapacitetsmässigt fördelar sig gruvorna sålunda:

Av särskilt intresse är malmprodukternas kvalité vid de olika gruvorna. Handelsstålverken kommer under 1977 att helt basera sin råjärnproduktion på lâgfosformalm. Kraven på P-halt är dock relativt måttliga, 0,1 °/o, forsåvitt icke tackjärn för avsalu kräver speciella specifikationer. Under senare år har halten alkali (KZNAZO) i malmen blivit av stor betydelse. Vid Oxelösunds Järnverk eftersträvar man t. ex en beskickning som ligger under 0,2 % alkali. Vissa av våra malmerhar en besvärande hög alkalihalt och ansträngningar att nedbringa denna i anrikningsprocesserna pågår. En av orsakerna till att GP. den i Grängesberg producerade kallbundna pelletsen, ej fungerar bra i masugnarna är att alkalihalten hittills varit hög (0.35 %). En modifierad process kommer att introduceras under 1977, som medför tolerabla halter av alkali. De råjärnstillverkande - Surahamspecialstålverken Fagersta, Hofors, mar-Spännarhyttan och - har Sandviken-Guldsmedshyttan betydligt strängare krav på främst låg fosforhalt. Denna bör ligga under 0,01 % men är delvis beroende av kvalitén på det bränslereduktionsmedel som används i den metallurgiska processen. Ju högre P-halt i koksen, desto strängare krav på P-halt i den använda malmen. Man kan även uttrycka det så, att tillgången till malm med extremt låg P-halt ger verken möjligheteratt utnyttja en prisbilligare koks. Även andra oarter än fosfor kan vara till skada för processen. Koppar- och zink-halterna bör därför vara låga och när det gäller styckiga malmprodukter även svavelhalten. För ett verk som Guldsmedshyttan, som bl. a producerar sfárolitiskt gjutgods, år kraven på lågvanadinhalt stränga, vilket bl. a, medför svårigheter att utnyttja malmprodukter, som baseras på råmaterial från Grängesberg. Fördelningen på malmer med olika fosforhalt är i ungefärliga siffror följande:

1 16 3 Bilaga

Från kemisk synpunkt torde den i Mellansverige produceradejärnmalmen knappast skapa några problem förjärnverken i framtiden. För att ncdbringa halterna av fosfor och alkali måste dock vissa malmer ncdmalzxs till relativt finkorniga sliger, vilket kan medföra vissa problem vid sintringen vid järnverken. Den bandsinterslig som kommer att framställas vid Grängesberg än de normala mellansvenska sligerna. De är t. ex. betydligt finkorningare väl kan provsintringar som gjorts av denna slig visar dock att sinterverken bemästra dessa problem. En fördel är nämligen att den mycket linkorniga delen helt avskilts och utnyttjas som ingångsmaterial för pelletsframställsom ning. Bandsintersligen får härigenom en mer homogen sammansättning trots den långt drivna nedmalningen blir medför att sintringsegenskaperna acceptabla. för direkt användning i mas- Utöver sligerna framtages styckiga produkter kulsinter ugnarna. Av dessa är fr. o. m. 1977 ca 600 000 ton extremt fosforlåg (varav ca 450000 ton från Stråssa). ca 800000 ton s. k. kallbundna pellets från Grängesberg (GP) och ca 350000 ton styckemalm med relativt hög Dannemoramalm). Det är osäkert om GP och halt av mangan (främst i sin helhet kan få avsättning på den inhemska marknaden. Dannemorastyck kan För GP:s del är detta delvis beroende på om vissa kvalitetsnackdelar övervinnas. De metallurgiska egenskaperna torde dock avsevärt kunna förbättras under 1977, då möjligheter till en omläggning av processen löreligger. Det kan således hävdas att gruvorna är väl beredda att möta de kvalitetskrav som järnverken kan komma att ställa. Detta gäller vid leveranser till såväl handelsstålverk som specialstålverk.

1.4 Pris- och kosmadsutveckling

Under den senaste intensiva högkonjunkturen lyckades malmleverantörcrna marknaden höja prisnivån högst väsentligt. De svenspå den internationella ka malmexportörerna fick upp till 45 % höjning av priset för leveranser under 1975. Detta förefaller vara tillfredsställande men måste ses mot bakgrunden av en tidigare djupt pressad prisnivå. 1 själva verket innebär det att vi nu för vissa fosformalmer ligger på en nivå som motsvarar den som rådde 1962 - i oförändrat Priserna för kulsinter har däremot penningvärde. haft en gynnsammare utveckling. med 8-10 “fis Som bekant har priserna 1976 dessutom på nytt sjunkit och räknat över en treårsperiod ger prishöjningen från 1974 ej full kompensation för kostnadsstegringarna. Situationen på järnmalmsmarknaden är ej alltför olik den på oljemarkmed mycket gynnsamma förnaden. Dagens priser ger järnmalmsgruvor

Bi/aga 3 117

utsättningar - Brasilien. vissa större gruvor i Australien — goda vinster, medan huvudparten av världens brottas med järnmalmsproducenter lönsam hetsproblem. Det är inte bara i Mellansverige som gruvor måste nedläggas på grund av dålig lönsamhet. Alla järnmalmsproducenter världen över synes även vara överens om att utbyggnad av helt nya fyndigheter knappast kan baseras på dagens järnmalmspriser. Från olika håll kommer rapporter om tveksamhet inför nya stora projekt. Det finns således risker för att en alltför pressad prisnivå, som icke någorlunda följer den inflationistiska utvecklingen, medför en uppbromsning av tillväxten i järnmalmsproduktionen. Vid en plötslig kraftig efterfrågeökning på järnmalm - liknande den vi hade 1974 - kan globala malmlörsörjningsproblem uppstå. Leveranserna av mellansvensk malm till inhemska är endast järnverk indirekt beroende av det internationella järnmalmspriset. Då praktiskt taget alla gruvor ägs av järnverksdrivande företag blir i realiteten kostnaden för framtagandet av malmen en del av kostnaden för det framställda råjärnet. Allvarliga problem uppstår om malmkostnaderna blir så höga att dessa äventyra lönsamheten vid râjärnsframställningen eller om alternativet importerad malm ställer sig fördelaktigare än malm från Mellansverige. För gruvorna har dock - och detta är väsentligt- praktiskt taget all export av malm på grund av det låga malmpriset blivit olönsam. 1 nära nog full utsträckning blir därför de mellansvenska gruvorna beroende av avsättning på en inhemsk marknad, vilket självfallet även innebär en ny konkurrenssituation mellan gruvorna och ökade valmöjligheter Till denförjärnverken. na fråga återkommes senare i utredningen. Kostnadsutvecklingen har för de mellansvenska gruvorna drastiskt försämrats under de senaste åren. Utöver den kraftiga stegringen av löne-, material- och energikostnader tillkommer andra faktorer av kostnadsdrivandc slag. Rekryteringssituationen har under en längre tid varit bekymmersam. Kvalitén på nyrekryterad personal har många gånger ej varit den bästa, speciellt for underjordsarbete. Omsättningen har därför blivit stor. utbildningskostnaderna höga och produktivitetsutvecklingen ogynnsam. De starkt ökande kraven har även medfört på arbetsmiljön nyinvesteringar, omläggning av brytningsprocesser och förändringar av maskinpark. 1 vissa fall har de ökade kostnaderna delvis kunnat kompenseras av en stegrad produktivitet. På samma sätt har kraven på den yttre miljön medfört höga kostnader i anslutning speciellt till förändringar i malmbehandlingsprocesserna. De totala kostnaderna per ton framtagen slig torde därför år 1976 ligga snarare över än under 90 kr vid en normal mindre och medelstor mellansvensk gruva. Även vid de större gruvorna, såsom Grängesberg och Stråssa. har kostnadsökningarna gått snabbare än kostnadsindex. Järnmalmsgruvornas fortsatta existens är i hög grad beroende av om denna dystra kostnadsutveckling kan brytas.

1.5 K onkurrensläger Ifö/hållande till importerad malm

Det har ibland talats om import av översjöisk malm till svenskt kustverk till förhållandevis mycket låga priser. Det är uppenbarligen att tillmöjligt

118 3 sou 1977:16 Bilaga

fálligt få in sådana laster, som av en eller annan anledning av exportören kan försäljas till ett pris som ligger under marknadens allmänna prisnivå. För ett verk som långfristigt räknar med importmalm bör dock förutsättas - - Man får då räkna med att ett längre kontrakt säg på fem år upprättas. att ett sådant kontrakt väl ansluter sig till den allmänna prisnivån på malm och sjöfrakter som gäller. marknad l figur l illustreras hur konkurrenssituationen på vår inhemska ställer sig. Det kan antagas, att kustverket Oxelösunds Järnverk på ett långkontrakt kunnat erhålla översjöisk slig med ca 63 % Fe under 1975 och 1976 till en kostnad av ca kr 100:- per ton fritt lager vid verket.

I den uppställda formeln skulle således Al+B1+C| i nuläget ge kr 100:-

Om järnvägsfrakterna prissättes till kr 25:-, skulle kostnaderna för en med importslig jämbördig slig från mellansvensk gruva få uppgå till kr 75:- per ton, en kostnad som ytterst få gruvor kunde prestera under 1976. Man torde kunna hävda, att när det gäller sliger kan i nuläget endast Grängesberg tänkas konkurrera med importslig vid mellansvenskt kustverk. För kulsinter torde konkurrenssituationen vara gynnsammare. Vid inlandsverk får importsligen en kostnadsbelastning genom den till- Figur] De mel/ansvar_ kommande järnvägsfrakten. Om även denna kalkyleras till 25 kr/ton och ska ,,,,,,,m,,,s k,,,,k,,,,e,,5situation samtidigt kostnaden for transport från mellansvensk gruva till verk antages

Mellansverige

Konkurrens kustverk A+B=A, +B, +C,

Konkurrens inlandsverk A+D=A, +8, +C, +B, A = Gruvans kostnad B = Järnvägsfrakt C = Sjöfrakt D = Frakt inom landet

3 1 19 Bilaga

vara 15 kr/ton erhålles en högsta kostnad för slig från mellansvensk gruva av 110 kr/ton, vilket torde ge flertalet av våra gruvor god konkurrenskraft. Den tidigare mycket skyddade konkurrenssituationen har dock gradvis Forsämrats genom den tröga internationella prisutvecklingen på malm och våra gruvors extremt dystra kostnadsutveckling. Till denna fråga återkommes i IO-årsperspektivet. Figur 2 Malmfirsör/ningsmönster I 975

1 Oxelösunds Järnverk Kton

1 257 Dannemora 91

i

Ställberg mull 25 X M-Sverige 674 Totalt / 1597 lmportslig 224

v

Grängesberg 176 Stråssa STP 33 2 egen 209 Direktmalm Dannemora 15 Basttjärn 28 ZZ M-Sverige 43 Import 88

2 Domnarvets Jernverk Risberg 76

Sliger J I Blötberget 99 22 egen 175

932 å Grängesberg 717

Totalt J l ldkerberget 40 E M-Sverige 757

1 129 Direktmalm Dannemora 102 \ _.__—-— Falu kulsinter 56 E egen 158

ldkerberget 39

3 Fagersta Bruk Smältarmossen 72 Sliger Riddarhyttan 70 Totalt ,ø-*Z Basttjärn 30 x egen 172

Dannemora 34 Direktmalrn Stråssa 116 2 M-Sverige 150

4 Surahammars Bruk Shg Mimer ca 100 2: egen 100 Totalt ,.—-—? Dannemora 20 ca 290 *TT* Direktmalm Grängesberg GP 73 Stråssa STP 95 E M-Sverige168

5 Hofors Bruk

Vingesbacke 95 Z egen 95 Totalt Flamhäll 38 / 216

241 Riddarhyttan 5 Vintjärn 78 22 M-Sverige 121 \ Basttjärn 25 E: M-Sverige

6 Guldsmedshytte Bruk Stripa 3 Totalt Ställberg 7 93 18 Värmlandsberg Stråssa STP 65 E M«Sverige 93

120 Bilaga 3 SOU 1977216

Det bör även nämnas att malmprodukter från LKAB över Luleå i dagens läge kan likställas med importmalmer. De starkt pressade internationella sjöfrakterna medför att LKAB ej får några fraktfördelar. Skulle de längre sjöfrakterna starkt gå upp i pris kan dock LKAB få ett gynnsammare konkurrensläge på Mellansverige än översjöisk malm.

l .6 M a/mförsöijnizigsmönsrer till mellansvenska verk 1975 I figur 2 har malmförsörjningen till de råjärnsproducerande mellansvenska verken sammanställts. Medräknas även behovet av finsliger för kulsinter till järnsvampverken i Bodås och Persberg samt intaget av främmande malm till Stråssa låg det samlade behovet mycket nära 4 milj ton. Det gängse mönstret, att verken i första hand förbrukade produkter från egna gruvor, gällde även under 1975. Det s. k. malmbytet mellan Stora och Gränges omfattade ca 700 000 ton. Genom att Grängesberg till största delen producerade P-malm, varav huvudparten på export, uppstod en brist på fosforlåga produkter till Oxelösund - en brist som ej kunde täckas från Övriga mellansvenska gruvor. Oxelösund importerade därför ca 300 000 ton malmprodukter utifrån, varav ca 220 000 ton sliger. Den helt dominerande importen kom från Lamco. där Gränges har stora intressen. Det är troligt att denna import kunde ske till priser som var konkurrenskraftiga gentemot små mellansvenska gruvor.

2 Utvecklingen i ett 10-årsperspektiv

2.1 Ma/mprisernas urveck/ing Som tidigare nämnts betraktas den nu rådande internationella prisnivån på järnmalm som i hög grad otillfredsställande. Den lockar knappast till investeringar i nya fyndigheter, speciellt icke i sådana som ligger långt från utskeppningshamnar och som dessutom belastas av långa sjötransporter till avnämarna. Å andra sidan medför den låga prisnivån att befintliga gruvor genom marginalinvesteringar söker ekonomisera sin brytning genom en ökning av produktionskapaciteten. Möjligheterna härtill är dock i allmänhet tämligen små, då de flesta gruvor under den senaste 10-årsperioden utnyttjat sina möjligheter till att tänja ut produktionskapaciteten. En mängd prognoser över världens kommande malmbehov har uppställts. prognoser som ibland andas djup pessimism men som för det mesta har en optimistisk grundton. Ett rimligt antagande synes vara att det nuvarande behovet av importmalm, 400 milj. ton, växer till ca 500 milj. ton 1980 och kanske med ytterligare 100 milj. ton under den därpå kommande femårsperioden. Jag har här valt att illustrera den prognos som Malmexport publicerade för ett par år sedan och som närmast får karakteriseras som försiktig (tabell 2). Malmexportörerna har i tabellen inplacerats i grupper efter avståndet mellan utskeppningshamnarna och Rotterdam som mottagningshamn. Som synes är expansionskraften störst hos de leverantörer som ligger på långa sjöfraktsavstånd från Europa.

TabelIZ Export av järnmalma

Milj. ton 1970 Prognos Avstånd ————— Rotterdam 1977 1983 nautiskamil

Indien. Övriga Asien. Australien. Nya Zeeland 69,1 127 153 11000 Totalt 268,5 415 515

”Exklusive handel i Sovjetunionen-Östeuropa, Frankrike-grannländerna.

Med andra ord. det genomsnittliga sjötransportavståndet tenderar att öka, och med det till synes rimliga antagandet att dagens ruinerande sjöfraktspriser kommer att öka, skulle detta ge högre kostnader för järnmalm hos de europeiska konsumenterna. Ser man på den andra betydelsefulla faktorn, landtransporterna, kan man konstatera att utbyggnader av ny kapacitet i första hand gäller fyndigheter med långa avstånd ~ över 400 km - från gruva till hamn. Investeringarna blir höga och även transportkostnaderna förskjuts mer och mer mot ett högre kostnadsläge. Sammanfattningsvis är tendensen obönhörligen klar - ökade exportvo- Iymer ger genomsnittligt avsevärda kostnadsstegringar. Man kan förvänta sig ett prismönster. som ger fördelaktigt belägna gruvor med goda brytningsoch malmbehandlingsförutsättningar hög lönsamhet. medan andra med sämre förutsättningar knappt går ihop. Det bör dock beaktas att i de flesta nu aktuella objekten ingår stora järnoch stålproducenter som partners i utbyggnaderna. Detta gället främst stålproducenter i Japan, USA och Västtyskland. Den globala ägarstrukturen förskjuts således mer och mer till en struktur, där konsumenterna av malm kan påverka malmuttag och priser. Speciellt i lågkonjunkturer kan detta förhållande spela en stor roll. 1 första hand söker man säkerställa produktionsmöjligheterna i hel- eller delägda malmfyndigheter. svängningarna i exportvolymer och priser kan därför bli betydande. speciellt för de gruvor som står fria från stålverken. Situationen globalt börjar således likna den bild av ägarstrukturen som vi redan har i Mellansverige. Det är självfallet mycket svårt att väga ihop alla faktorer som påverkar prismönstret. Inflationen kommer säkerligen att utvecklas olika i olika länder, valutakriser och andra externa effekter kan påverka förutsättningarna för vissa exportörer osv. En viktig faktor är även att malmsäljarna kan hålla en sådan disciplin att oöverlagda prisfluktuationer undviks. Det förefaller dock rimligt att antaga att kostnaderna för import till Rotterdam kommer att stiga med en takt som ej i alltför hög grad avviker från den globala inflationen. Temporära avvikelser från en sådan utveckling främst beroende på konjunkturcyklar måste självklart räknas med. 1976 års prissänkningar är enligt min mening just en sådan temporär avvikelse.

122 3 Bilaga

kr/ton

160 -- ,

/ 140 -- // 7% per år

120 -- ,

100 *-

so --

Figur 3 Beräknad prism- 60 I l l l l l l . I 1= veckling för importerad slig till Oxelösund 1971 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81

l figur 3 har en priskurva konstruerats, som illustrerar priset på importslig vid Oxelösund, som ju är den hamn som närmast kommer ifråga vid import av malm till Sverige. Priset gäller en 63-procentig slig med goda metallurgiska Det antages även att priset är av långsiktskaraktär och bundet egenskaper. till världsmarknadsprisets utveckling. Som synes har jag från 1975 års nivå räknat med en genomsnittlig stegring av 7 % per år. Min tro är att fobpriserna kommer att stiga något mindre och sjöfrakterna något mer. Förut- Prognoser av detta slag är naturligtvis utomordentligt vanskliga. sättningen är i första hand att tillväxten i malmbehov någorlunda följer de prognoser som gjorts. Järn- och stålindustrin har upplevt den djupaste vågvilket hämmat optimism och invesdalen under efterkrigstiden, troligen teringsvilja. Priskurvan över järn och stål bör förmodligen peka brantare uppåt än den här redovisade prognosen över malmpriser.

2.2 De Mellansvenska gruvomas kosmadsutveckling I figur 4 visas den bedömda kostnadsutvecklingen under perioden 1971-75 För vissa gruvor kan utvecklingen ha varit för de mellansvenska gruvorna. för andra något sämre. Då kostnadsrelationerna avser något gynnsammare, per ton färdig produkt spelar produktionsvolymen stor roll. Med företagens blir praktiskt av fast respekt för trygghetslagarna taget alla kostnadsslag karaktär, åtminstone på kort sikt. Produktionsvolymerna, som av skilda slag utvecklats ogynnsamt vid vissa gruvor under de senaste åren, kan delvis förklara den uppseendeväckande kostnadsstegringen under 1974 och 1975. Det är alldeles klart att en kostnadstrend i samma takt skulle bli helt förödande talar också för att betydande rationaliseför gruvorna. Mycket ringsmarginaler byggts upp, som kan medverka till en kommande dämpning av kostnadsstegringarna. Vid många gruvor har investeringar i ny maskin-

Bi/aga 3 123

index , 8%

jl

260 4» /

240 -~ / /

220 —— / /

200 ~r-

120 *L

100 I I I l I _ l i i i j Figur 4 K osmadsulveck- 1971 72 73 74 75 77 lingen för mel/ansvenska 76 78 79 80 81 gruvor

park medfört ökade kapitalkostnader. Sänkningen i direkta produktionskostnader har dock ej blivit de beräknade. I många fall beror detta på att gruvan ej hunnit omställas för den nya produktionstekniken. Störningsfrekvensen har därför blivit hög och optimal effekt har långt ifrån uppnåtts. Det är i hög grad troligt att dessa initialsvårigheter övervinnes och att en gradvis ökning av produktiviteten sker. Man kan ej heller komma ifrån att den onormala störningsfrekvensen, som försvårat bl. a. planeringsarbetet, har haft en demoraliserande effekt på arbetskraften. som medfört dålig arbetsdisciplin. hög sjukfrånvaro och hög personalomsättning. Man vill gärna tro att ett direkt samband finns mellan väl planerat arbete och arbetsdisciplin och att således svårigheterna med arbetskraften skall minska. Man borde således kunna förvänta sig en bättre anpassad arbetsplanering, ett bättre utnyttjande av befintlig maskinpark och en effektivare arbetskraft. Då möjligheterna att något avsevärt höja produktionskapaciteten i. befintliga anläggningar är relativt små skulle den förväntade innebära utvecklingen en reducering av arbetsstyrkan. I diagrammet över kostnadsutvecklingen har tre olika alternativ för fram-

124 Bilaga 3

Index

8 % /

260 -- // / / 6% / 240 -- / //¢ /

///I 40/ °

, // /// / l/ 220 1 / / ’/ / / / / /l

-— // /V//’

200 z //// l /// / / // /

180 - // /I

I’ x Kostnads- _utveckling 160 --

140 *-

Importslig 120 -- d? vid kustverk

100 -

Figur 5 Prisulvøcklingen flir imporlslig oz‘/1 k0SI- 80 i i i i i i i i i i *r nadsulvecklingen för mel- /ansvenska gruvor 1971 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81

tiden skisserats. En utveckling enligt 8 %-altemativet - kostnadsstegringarna följer den beräknade inflationstakten - skulle som framgår av figur

5 försämra vår konkurrenssituation gentemot importerad malm och tämligen snabbt få en förödande effekt. För att förbättra vår konkurrenssituation bör kostnadsstegringarna per producerat ton fárdigprodukt följa en utveckling som är ungefär hälften av inflationsökningen, med de antagna förutsättningarna således ca 4 96. Med de motiveringar som tidigare anförts torde en sådan utveckling vara tänkbar för flera av de mellansvenska gruvorna. Man skulle därför kunna basera ett huvudalternativ på antagandet att även under den kommande 10-årsperioden har de mellansvenska gruvorna sådan konkurrenskraft att råjärnstillverkande verk forsörjes genom malm från dessa. Ett mer pessimistiskt alternativ. som innebär att viss del av Oxelösunds malmbehov härrör från importerad malm. bör också uppställas.

Bilaga 3 125

2.3 Urvcclc/üzgsa/rarnaliv - marknaden

Som tidigare nämnts kan man med stor säkerhet antaga att export av malm från Mellansverige blir av marginell karaktär. Det kan röra sig om ca 300 000 ton manganhaltigjärnmalm från Dannemora till Finland och kanske 400 000 ton pellets från Grängesberg-Stråssa, allt räknat per år. Malmbehovet vid de mellansvenska järnverken blir därför av avgörande betydelse for gruvornas framtid. l det följande kommer sex olika alternativ att behandlas, nämligen: A Endast mellansvcnsk malm till verken A.l Metallurgisk kapacitet oförändrad Malmbehox ca 4,2 m ton/år A.2 Kapacitetsökning råjärn 0,5 m ton/år Malmbehov ca 5.0 m ton/år A.3 Kapacitetsminskning råjärn 0.5 m ton/år Malmbehov ca 3,4 m ton/år 0.5 m ton importslig till Oxelösund B.l Metallurgisk kapacitet oförändrad Behov av mellansvensk malm ca 3,7 m ton/år B.2 Kapacitetsökning räjärn 0.5 m ton/år Behov av mellansvensk malm 4,5 m ton/år B.3 Kapacitetsminskning råjärn 0,5 m ton/år Behov av mellansvensk malm 3,0 m ton/år De olika alternativen räknar med ett fullständigt utnyttjande av den metallurgiska kapaciteten. Lågkonjunkturer och ztvståillning av hyttor för ommurning kan sänka malmbehovet. I A.2 och B.2 antas utbyggnad ske i forsta hand vid Oxelösund. I A.3 och B.3 antas kapacitetsntinskning vid Domnarvet. De olika gruvorna antas ha i stort sett samma produktionskapacitet som i nuläget. Kapacitcten bestäms huvudsakligen av uppfordringsanläggningarna och malmbehztndlingsverken.

2.4 K OIISGÅVCIIS?I'_fÖI' gruvorna vid olika utveck/ingsa/Iarnariv

l tabell 3 har gruvorna rangordnats efter “värde for verken”. Bedömda produktionskostnader, avstånd till verk, kvalitetssynpunkter och tillgångarnas storlek och ihärdighet har sammanvägts. Man kan ej komma ifrån att en

sådan sammanställning blir subjektiv. Ägarna till en gruva kan ha även

andra skäl- mer eller mindre rationella - till fortsatt drift. Likaså kan samhällsintressen komma in, som kan påverka bilden. För att belysa antalet :inställda som berörs vid eventuell nedläggning redovisas i tabell 4 gruvornas personal. För alternativ A.l har en malmfordelningsplan genomarbetats (figur 6) Den bygger i princip på befintliga sinterverks och hyttors kapacitet. En viss nedjustering av vissa sinterverks kapacitet har gjorts med anledning av finkornigare beskickningar. För triumviratet Fagersta-Spännarhyttan-

126 Bilaga 3

Tabell 3 Mellansvenska gruvor rangordnade efter överlevnadsförmåga Gruva Produkter kton Anmärkning Styckemalm Slig Pellets - 1 500 800 +130 klon zipzititslig Grängesberg ~ 400 kton GP pâ export

Risberg - 150 - Riddarhyttan - 200 - Blötberget - 100 - Vintjärn Mimerfzilten - 80 -

- 50 - Persberg Smältarntossen - 70 -

50 35 - Basttjärn - 250 - Därav ca 50 kton till kulllåksberg sinter Falun 1 10 - - Värmlandsberg - 80 - Vingesbacke

Tabell 4 Antal anställda vid de mellansvenska gruvorna 1976-01-01

ldkerberget Stripa Ställbergs Ställberg Gruve AB 178 53 231 Värmlandsberg

Hofors kan olika vägar väljas for råjärnsforsörjningen, varfor dessa behandlats under en rubrik. ljärnsvampverken ingår även Höganäs, som beräknas helt försörjas av högförädlad slig från Grängesberg. Alternativet visar mycket god balans mellan tillgång och efterfrågan. Endast den sist rangordnade gruvan. Vingesbacke-Långnäs, faller bon. Det kan forefalla något underligt att produktionskapaciteten från 1974 sjunkit

sou 1977:16 Bilaga 3 127

1 Oxelösunds Järnverk För sintring Kton Grängesberg 750 Sliger Stråssa 100

Totalt a 1 000 Dannemora 80

1 400 Övriga 70

T Direktmwm GP

‘

400 gré1°nge§%rDgs trassa

Basttjärn 50 2 Domnarvets Jernverk För sintring l Grängesberg 250 -»~—— i

950 ätâässaget 333

Totalt a -I

Håksberg 150 1 450 . D annemora \ 300

gäâktmalm

-————-I

Grängesberg GP 100 Falun kulsinter 60 l Stråssa STP 40 3 Fagersta SPH - Hofors För sintring

Grängesberg 115 Riddarhyttan- ?Hger ""‘ boo Smältarmossen 200 Dannemora

/ B sttrn :730 5

gg?” Mé:meJrafaIten 80

~ l Grän esber s GP g

gslgektmalm Strésga

l Dannemora 30 4 Gudsmedshytte Bruk . tr° TP Dmaktmah

7853.20 l \S/iafr:1S|a¢=1r?dsberg

5 Strassa Totalt Grängesberg slig 185

i

265 kton Varmlandsberg 80 6 Järnsvampsverk

Totalt _ 200 slig 350 kton Sliger J Grängesberg , Vmtiarn 100 , Persberg 50

SAMMANSTÄLLNING GRUVOR

Gruva Prod. Mellan- Anmärkning Sverige

Export plan (Alt. A .l) OBS! 265 kton främmande sliger till Stråssa.

128 Bilaga 3

1 Oxelösunds Järnverk Kton För sintring m_P015i9 500 350

Grängesberg

Sllger Strassa 100 1 000 kton Dannemora 50 Totalt J 1 400 km . Grängesberg GP 250

G De”"""“ - Stråssa STP 100

400 kton l Dannemora 50

2 Domnarvets Jernverk För sintring Grängesberg 400 V Risberg 350 Blötberget 200

X Sggeit on

Tom” › Dannemora 300 1 450 kton 100 \ ~ Direktmalm_ *—‘-— Gä“9e5b°.9 GP Falun kulsinter 60 ,500 kton Stråssa STP 40

3 Fagersta — SPH — Hofors › For sintring 250 rota Grängesberg Riddarhyttan 150 500 kton Suger Dannemora 100

Totalt Grängesberg GP 100 350 kton . Direktmalm J Stråssa STP 220 Ã Dannemora 30

4 Guldsmedshyttan Totalt _ Stråssa STP 80

100 kton ° Dnrektmalm 4 Dannemora 20

5 Stråssa Totalt

“ Vintjärn 50 SAMMANSTÄLLNING GRUVOR

Mimer

Persberg 50 50 - - Smältarmossen — — Basttjärn - - Håksberg - - Värmlandsberg - - Vingesbacke (Långnäsl

Figur 7 Malm/örsörjnings- Summa 4 450 3 890 Export 560 kton

plan (All. B. I)

Bi/aga 3 129

från ca 5,8 milj. ton till ca 5,0 under den aktuella 10-årsperioden. Anledningen är att några gruvor faller bort under 1975-76 samt att Grängesberg i anslutning till förädlingsprogrammet övergår till produkter med betydligt högre järnhalt. Vid alt A.2 uppstår svårigheter for gruvorna att helt klara försörjningen. Malmbehovet kommer vid fullt utnyttjande av den metallurgiska kapaciteten att ligga vid drygt 5 milj. ton, dvs. vid gruvornas produktionskapacitet. Det samlade sortimentet passar dock ej riktigt in, varfor viss export måste ske samtidigt som ca 500 000 ton måste importeras. Alt. A.2 och B.2 blir därför i det närmaste identiska. Vid dessa alternativ kan i princip nuvarande gruvor existera om malmen ej sinar eller kostnaderna blir så höga att importmalm med fördel ersätter viss malm inom landet. l alt. A.3 minskar råjärnskapaciteten med 1/2 milj. ton per år. Domnarvet kan t. ex. dra ned sin kapacitet och mer och mer övergå till ämnen från Luleå. Malmbehovet skulle då sjunka till 3.2-3,4 milj. ton/år. I princip skulle då försörjningen kunna klaras av de fem först rangordnade gruvorna. Detta skulle dock medföra en brist på P-lâga sliger for specialstålverken och järnsvampverken, varfor Vintjärn och t. ex. Mimerfálten har en chans att leva vidare. I alt. A.3 skulle dock följande gruvor riskera nedläggning:

Blötberget Smältarmossen Bastt järn Håksberg Värmlandsberg Vingesbacke B-alternativen bygger på förutsättningen att lönsamhetsfördelar uppstår for verken om 0,5 milj. ton malmprodukter importeras. Det har antagits att importen utgöres av sliger med relativt låg P-halt passande för Oxelösund. BJ-altemativet har i figur 7 genomräknats. Det visar sig att en kvalitetsmässigt gynnsam försörjning via de sju främsta rangordnade gruvorna kan ordnas. Dessutom har Persberg bibehållits som finsligsleverantör. Dannemora-exporten går ned, då malmen ersätter Basttjärn. Alt B.2 överensstämmer väl med alt A.2 och har redan kommenterats. Alt B.3 ger ett malmbehov från mellansvenska gruvor på drygt 3 milj. ton/år. Det är uppenbart att detta behov skulle kunna täckas av de fyra främst rangordnade gruvorna, då importsligen friställer stora kvantiteter Grängesbergsslig, som bör såväl kemiskt som mekaniskt kunna anpassas för specialstålverkens behov.

2.5 Diskussion kring de olika urvecklingsalternativen Som flera gånger påtalats i denna utredning blir de mellansvenska järnmalmsgruvornas utveckling i högsta grad beroende av råjärnskapacitetens förändringar vid de mellansvenska järnverken. Här föreligger idag utomordentligt vaga uppfattningar om denna utveckling. Vad som i denna utredning framhållits är att om råjärnskapaciteten håller sig ungefär oförändrad och om kostnadsutvecklingen i gruvorna kan hållas i paritet med prisut-

130 3 Bilaga

vecklingen lör importerad slig, finns det goda möjligheter för gruvorna att överleva den närmast kommande IO-årsperioden. Det ligger dock nära till hands att i dagens läge tro på en successiv neddragning av râjärnskapaciteten. Ett överskott av stålämnen vid NJA i Luleå - ett överskott som kanske svårligen skulle kunna exporteras - kan onekligen innebära risker för att ämnen konkurrerar ut en del av râjärnsproduktionen. En sådan substitution får tämligen omedelbart en effekt för gruvorna. Alt. A.3, som bygger på en neddragning av råjärnsproduktionen med l/2 milj. ton per år, ställer sex gruvor infor risken av nedläggning med alla de konsekvenser lör anställda och samhälle som detta medför. Ca 450 personer skulle direkt beröras av en sådan nedläggning. Förutsättningen “oförändrad råjärnskapacitet” ter sig således i dagens krisbetonade situation lör svensk stålindustri som sangvinisk. Hur skulle läget för mellansvenska gruvor te sig, om ett av de större verken helt lade ned

1 Oxelösunds Järnverk Kmn suger Grängesberg 600 1. 000 Risberg 300 Dannemora 100 Totalt / 1 400 kt on - GP Direktmalm

\ ____ ,l gtrra§:g:SSb.?.Lg 228

400 100 Dannemora

2 Fagersta - SPH - Hofors

- ågzzaizigg ?§3

500 Totan / Riddarhyttan 150 850 kton AA . 100

g

I G ranges erg b GP m ——-— - Stråssa STP 200

ggoektma

Dannemora 50

3 Guldsmedshvttan Totalt - Stråssa STP 80 Dflklmalm

100 kton ‘I Dannemora 2

4 Stråssa 250 kton e- Slig Grängesberg 250

5 Järnsvampsverk 350 kton ——-j Slig Grängesberg 350

SAMMANSTÄLLNING GRUVOR

plan (All. C)

Bilaga 3 131

sin malmbaserade I ett alternativ metallurgi? C (figur 8) har ett försörjningsmönster skisserats, som räknar med ett bortfall av Domnarvets malmbaserade metallurgi och oförändrat läge för övriga verk. Malmbehovet skulle då ligga vid ca 3 milj. ton, dvs. en volym som nära ansluter till alt. B. 3. Med hänsyn till bedömda exportmöjligheter och verkens krav på produkter leder detta alternativ fram till en försörjningsplan, som väl klaras av fem gruvor. Som framgår av sammanställningen skulle i detta läge dock fyra av gruvorna arbeta något under sin optimala kapacitet, vilket kan leda till någon försämring av kostnadslåget. Det kan ej heller uteslutas att t.ex. Oxelösund prefererar intag av vissa volymer importmalm, som ytterligare skulle försvåra situationen för de kvarvarande gruvorna. lmport av malmprodukter sker idag, som framgår av malmförsörjningsmönstret 1975 (figur 2). Denna import har varit nödvändig, då lämpliga fosforlåga produkter ej kunnat ställas till förfogande i full utsträckning från den mellansvenska marknaden. Då Grängesberg fr. o. m. 1977 förändrar sitt sortiment, ställs ca 1,5 milj. ton nya fosforlåga produktertill marknadens förfogande. Domnarvet övergår i anslutning härtill till fosforlåg beskickning, malmbytet upphör i princip och Oxelösund kan erhålla tillräckliga produkter från Mellansverige. lmportbehovet bortfaller således under förutsättning att ej import ger kustverket lönsamhetsfördelar. Som tidigare nämnts kan detta ej alls uteslutas. En svag internationell malmprisutveckling parad med en kraftigare kostnadsutveckling vid de svenska gruvorna kan snabbt medföra ökade importvolymer. Den gamla tesen om att svensk malm gav det svenska stålet utomordentliga kvalitetsegenskaper body - var kanske riktig under en epok. då anrikningsprocesserna var primitiva och man i hög grad var beroende av direktmalm vid förhyttningen. Idag framställs högklassiga sliger för bandsintring och lika högklassig pellets för direktbeskickning över hela världen och frågan är väl närmast om icke många av våra mellansvenska malmprodukter har svårt att kvalitetsmässigt konkurrera med dessa. Huvudalternativet i denna utredning - oförändrad råjärnsproduktion och försörjning helt från mellansvenska gruvor - framstår närmast som optimistiskt. Man måste vara medveten om att relativt små förändringari marknadsbilden kan slå kraftigt på gruvorna. Från branschens vore synpunkt det ytterst värdefullt om förutsättningarna inför framtiden kunde stabiliseras.

Det är också tämligen klart att frågan om exploatering av slumrande eller helt nyajärnmalmsfyndigheter i Mellansverige är vilande med hänsyn till de osäkra framtidsperspektiven. På längre sikt är dock denna fråga betydelsefull. Alla våra järnmalmsgruvor har en begränsad livslängd och utsträcker vi våra perspektiv 20 år framåt i tiden kommer vi säkerligen att finna att många av våra gruvor är utbrutna eller befinner sig i ett läge, där en begränsning av produktionen blivit nödvändig på grund av krympande malmarea och tilltagande djup. Den globala malmsituationen kan även ha skapat helt nya lönsamhetsförutsättningar för svensk malm. Fortsatta prospekteringsarbeten och utvecklingsarbeten för ny teknik framstår därför som meningsfyllda och angelägna. En utveckling inför framtiden som bygger på redan existerande malm-

132 Bilaga 3

behandlingsverk kan förutses. Kraven från miljösidan kommer att medföra att nya verk blir dyrbara från anläggningssynpunkt. Vid existerande verk. där de yttre miljöproblemen lösts på ett tillfredsställande sätt, kan främ- - som nu redan sker mande malm komplettera egna sinande tillgångar i Stråssa - eller eventuellt kapacitetsutbyggnader öka möjligheter till intag av främmande malm. l det längre perspektivet blir även frågan om direktreduktion avjärnmalm intressant. Direktreduktionsprocesserna tilldrar sig f. n. ett utomordentligt intresse i vår omvärld. Dels har en rad nya intressanta processer introducerats och dels har den mer allmänna naturgasutvinningen ökat möjligheterna. Den globala produktionen av direktreducerat material är därför i ständigt stigande och medför även en motsvarande anpassning av stålproduktionen. Vårt land är något av ett föregångsland, när det gallerjärnsvamptillverkning. Vibergsmetoden och Höganäsmetoden är exempel på de första framgångsrika metoderna inom direktreduktionsområdet. Avsaknaden av naturgas har dock på senare tid betraktats som en så allvarlig brist, att lönsam produktion

av järnsvamp från nya produktionsställen ej skulle vara n1öjlig.

Detta är säkerligen riktigt och desto mer beklagligt, som vi inom landet har malmprodukter som är “outstanding” som råvaror för direktreduktion. kan t. ex. utan större ansträngningar uppanrikas till Grängesbergsmalmen en praktiskt taget ren järnoxid. Om en import av naturgas via pipelines skulle bli verklighet - och mycket talar enligt experterna för detta - borde om icke en större direktreduktionsanläggning skulle allvarligt övervägas Våra skrotbaserade verk skulle då få en säkrare byggas i Mellansverige. och bättre balanserad råvaruförsörjning. samtidigt som t. ex. den totala milskulle minimeras. Utrymme skulle även skapas för en mer jöstörningen expansiv utveckling av de mellansvenska järnmalmsgruvorna.

3 Sammanfattning

till lönsam export av mellansvenska järnmalmsprodukter är Möjligheterna i nuläget obetydliga. Gruvorna måste därför inriktas mot leveranser till mellansvenska järnverk. På grund av en ogynnsam global prisutveckling på och sjöfrakter samt en bekymmersam kostnadsutveckling för de järnmalm svenska gruvorna har även översjöiska malmer ökat sin konkurrenskraft främst på kustverk. l nuläget föreligger risker för att mellansvenska gruvor slås ut i denna konkurrenssituation. Sett i ett 10-årsperspektiv bör prisutvecklingen på malm internationellt nära följa den allmänna inflationsutvecklingen. lnom den mellansvenska gruvindustrien måste man eftersträva en kostnadsutveckling som är något mer dämpad än denna förväntade prisutveckling för att betryggande säkerställa vår konkurrenskraft. Kan våra inbyggda rationaliseringsmarginaler finns onekligen möjligheter till en sådan utveckling vid flertalet utnyttjas, av de mellansvenska gruvorna. kommer En avgörande fråga för gruvorna är dock hur råjärnsproduktionen att utvecklas vid de mellansvenska järnverken. Som ett huvudalternativ har i denna utredning antagits en oförändrad produktion av råjärn. Skulle

Bilaga 3 133

gruvorna klara konkurrensen från importmalm, kan man i ett sådant alternativ räkna med fortsatt drift i praktiskt taget alla de gruvor som existerar under 1977. Då mycket talar för att en viss import av malm ändock kommer att ske har ett alternativ skisserats som bygger på import av 500 000 ton malm. Försörjningen kan då klaras genom åtta mellansvenska gruvor i drift. Konsekvenserna for gruvorna vid en råjärnsproduktion som över- och understiger den nuvarande med 1/2 milj. ton har även berörts. Skulle en större produktion av stålämnen i Luleå förverkligas, finns onekligen stora risker för en krympning av râjärnskapaciteten i Mellansverige, som då omedelbart skulle slå hårt på de mellansvenska gruvorna. I ett alternativ med l/2 milj. ton i importmalm och l/2 milj. ton lägre råjärnsproduktion klaras försörjningen till verken av fyra mellansvenska gruvor. Ett alternativ som räknar med nedläggning av Domnarvets malmbaserade metallurgi men oförändrad kapacitet vid övriga verk ger en bild som nära överensstämmer med alternativet l/2 milj. ton importmalm och l/2 milj. ton lägre râjärnsproduktion. Detta dock under förutsättning att försörjningen helt klaras genom mellansvenska gruvor.

sou 1977:16 135

Bilaga 4

Skrotförbrukning och skrottillförsel

Av Sven Verner-Carlsson

Inledning

Med utgångspunkt i en av handelsstålsutredningen angiven produktion av råstål år 1985 görs här en beräkning av den framtida förbrukningen av stålskrot samt hur behovet kan tänkas bli tillgodosett genom järnverkens eget skrotfall och köp på öppna marknaden. För fullgörandet av denna studie, som i första hand avser att belysa de svenska handelsstålverkens situation, har det varit nödvändigt att även studera den Förbrukning och tillförsel som hör samman med övrig svensk stålindustri specialstâlverken samt de svenska järngjuterierna. Som underlag for den del av studien, som behandlar situationen under

gångna år, har legat i första hand den statistik som ställts till förfogande av AB Järnbruksförnödenheter - de svenska järnverkens samarbetsorgan i vad avser inköp och disposition av skrot - samt härutöver siffermaterial från Jernkontoret och Statistiska centralbyrån. På grund av brister i det statistiska materialet fore år 1972 har jag tyvärr tvingats begränsa referensperioden till åren 1972-1975. Å andra sidan har först då nya processer och metoder stränggjutning, syrgasblåsning - fått full genomslagskraft, vilket

ger den valda perioden bättre representativitet. Till denna PM hör ett antal vilka i det tabeller, följande blir föremål för kortfattade kommentarer. Promemorian är sålunda inte avsedd att vara en fullständig analys av stålskrotet och dess marknadsbetingelser utan syftar främst till att siffermässigt belysa skrotbalansen under de av utredningen givna förutsättningarna. Så t. ex. har inte behandlats den viktiga frågan om priset på svenskt köpskrot och prissättningens inverkan på insamlingsvolymen.

Produktion av râsrâl

Till gruppen handelsstålverk har här hänforts dels de integrerade verken i Domnarvet, Oxelösund och Luleå (grupp I), dels de icke integrerade verken i Boxholm, Hallstahammar, Halmstad, Horndal, Kallinge, Smedjebacken samt

Qvarnshammar/Gullspång (grupp II). Övriga verk, de s. k. special-

stålverken. betecknas i det följande grupp III. I tabell l redovisas förbrukningen av stålskrot och andra järnråvaror för vart och ett av referensåren med fördelning på ungstyper, varvid dock in-

duktions- och ljusbågsugnar sammanforts under begreppet elektrostålugnar.

4 sou 1977:16 136 Bilaga

Tabell 1. Produktion av råstål 1972-1975

1972 1973 1974 1975 Genom- Därav i Ugnstyp snitt 1972/75 1 11 111

lntegre- Övriga Övriga rade handels- stålhandels- stålverk verk stålverk

Martinugnar, sura 421 - - 421 Produktion, kton 425 420 450 390 Förbrukning, totalt, kton

Förbrukning, kg/ Ian stål

Martinugnar, basiska Produktion, kton 675 732 710 489 652 152 362 138 Förbrukning, totalt, kton - - - - — — - — Järnsvamp 182 203 193 136 179 67 78 34 Råjärn Skrot 566 612 591 407 544 101 320 123 Därav: stålskrot 481 538 521 353 473 99 270 104 85 74 70 54 71 2 50 19 gjutskrot

Förbrukning, kg/ ton sIa/ skrot 839 836 832 832 834 664 884 891 Därav: stålskrot 713 735 734 722 725 651 746 754 126 101 99 110 109 13 138 137 gjutskrot

Elektrostålugnar Produktion, kton 2 198 2 365 2 521 2 296 2 345 640 543 1 162 Förbrukning, totalt, kton 45 35 45 - - 45 Jämsvamp 51 49 147 133 137 103 130 39 26 65 Råjärn Skrot 2 200 2 351 2 495 2 360 2 352 684 562 1 106 Därav: stålskrot 2 093 2 236 2 384 2 245 2 239 633 532 1 074 107 115 111 115 113 51 30 32 gjutskrot

Förbrukning, kg/ ton stål Skrot 1 001 994 990 1 028 1 003 1 069 1 035 952 Därav: stalskrot 952 945 946 978 955 989 980 924 49 49 44 50 48 80 55 28 gjutskrot

sou 1977:16 Bilaga 4 137

1 L Jgnstyp 1972 1973 1974 1975 Genom- Därav i snitt 1972/75 l 11 111

lntegre- Övriga Övriga rade handels- stål handels- stålverk verk stålverk

Konverterugnar Produktion, kron l 822 2 148 2 308 2436 2 178 2 005 - 173 Förbrukning. Iota/I. kran

Förbrukning, kg/ron stål Skrot 118 162 152 149 146 146 — I56 Därav: stålskrot 117 158 140 138 139 139 - 139 gjutskrot l 4 12 10 7 7 - 17

Samtliga ugnar

”i-odzzktion, rota/r, kran 5 2579 5 664 5 989 5 611 5 630 2 831 905 l 894 -drbrukning, tom/I, kran ärnsvamp 92 86 76 67 80 - - 80 låjärn 2 480 2 608 2 826 2 864 2 694 2 139 104 451 ikrot 3 219 3 562 3 706 3 361 3 462 l 077 883 l 502 Därav: stâlskrot 2 999 3 333 3 473 3 147 3 238 1 011 803 l 424 gjutskrot 220 229 233 214 224 66 80 78

Törbrukning. kg/Ion sIaI Skrot 612 629 619 599 615 380 975 793 )ärav: stålskrot 570 588 580 561 575 357 887 752 gjutskrot 42 41 39 38 40 23 88 41

Differens på grund av viss produktion i Thomasugnar år 1972.

Vidare har konverterugnarna LD, Kaldo och OBM samlats under en rubrik. Av tabellen framgår även att genomsnittsförbrukningen for perioden redovisas på de tre grupperna integrerade och icke integrerade handelsstålverk samt övriga verk. I tabell 2 redovisas de produktions- och förbrukningsdata för råstål, som lagts till grund för de följande beräkningarna av förbrukningen av järnråvaror år 1985 samt tillförseln av cirkulations- och annat eget stålskrot. Vid beräkningen av råstålsvolymen for handelsstålverken har jag utgått från den av utredningssekretariatet angivna kvantiteten handelslärdigt stål. Med utbytestal, som angivits av stålverken, har sekretariatet räknat fram råstålsbehovet samt fördelat detta liksom råstålsproduktionen på de berörda företagen. Om man emellertid vid kalkyleringen av råstålsbehovet vid en given produktion av handelsfárdigt stål går ut ifrån den relation mellan

138 Bilaga 4 sou 1977:16

Tabell 2 Produktion och förbrukning av râstål 1985 l ll lll Summa 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985

Stålgjutgods

Förbrukning, kton Göt 2 004 560 656 90 1 772 2 005 4 432 2 655 Stränggjutna ämnen 860 3 065 196 895 56 465 l l 12 4 425

råstålsbehov och handelsfardigt stål som den redovisats för åren 1972-1975 och vid beräkningen tar vederbörlig hänsyn till forskjutningen mot en större andel stränggjutet råstål, linner man att behovet av råstål blir 7,5 % större än den av sekretariatet angivna volymen. Det faktiska utbytet under referensperioden har sålunda varit lägre än det av stålverken till sekretariatet uppgivna. Efter samråd med sekretariatet har det ökade behovet av råstål täckts genom en ökning av konverterstålproduktionen vid ett av de integrerade verken samt genom en annan dirigering mellan verken av stränggjutna ämnen. Den utvalsade kvantiteten vid de olika verken förändras sålunda icke. Syftet med denna PM är att redovisa en prognos i avseende på förbrukning och tillförsel av stålskrot år 1985 för landet som helhet. På samma sätt som för handelsstålverken måste man alltså göra vissa antaganden i avseende på specialstålverken. Jag har därvid varit hänvisad till det siffermaterial, som sammanställts av Jernkontorets råvaruutredning. De där angivna prognoserna for resp. verk har efter kontakt med några av företagen och under beaktande av redan kända förändringar reviderats såväl i avseende på råstålsvolymen som dennas fördelning på olika ugnsprocesser. I balansen av râstål mellan produktion och förbrukning har förutsätts dels att 40 kton stränggjutna ämnen levereras från handelsstålverken till de övriga, dels att handelsstålverken importerar stränggjutna ämnen till en kvantitet av 220 kton. I tabell 3 redovisas resp. ugnars procentuella andel i råstålsproduktionen samt vidare relationen mellan göt, stränggjutna ämnen och stålgjutgods. Av den sistnämnda tabelldelen framgår bland annat att vid handelsstålverken stränggjutningen år 1985 beräknas omfatta cirka 85 % av råstålsproduktionen mot cirka 25 % under perioden 1972-1975.

Förbrukning av _järn/âvarol år 1985 Med utgångspunkt i den i tabell 3 angivna råstålsproduktionen har för var och en av de tre företagsgrupperna och för varje process för sig gjorts en

Bilaga 4 139

Tabell 3 Produktion av råstål 1985. Procentuell fördelning på olika ugnstyper. 1 11 111 Summa 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985

beräkning över råvaruförbrukningen. Härvid har förutsatts att chargeringen av ugnarna i stort sett kommer att ske på samma sätt som under referensperioden 1972-1975. I avseende på de integrerade handelsstålverkens stålskrotförbrukning i konverterugnar har dock räknats med de siffror som angivits av Jernkontorets råvaruutredning, dvs. cirka 21 %, vilket innebär en höjning från genomsnittet under perioden 1972-1975 med cirka 6 procentenheter. 1 tabell 4 har råvaruförbrukningen för samtliga ugnar sammanställts samt i tabell 5 några relationstal. Av speciellt intresse är att de integrerade handelsstålverkens stålskrotförbrukning kommer att bibehålla sin andel av den totala stålskrotförbrukningen, medan de icke integrerades andel sjunker från 24,8 % under perioden 1972-1975 ti1l 18,6 % för 1985.

Tabell 4 Förbrukning av järnråvaror år 1985

1 11 111 Summa

1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985

Samtliga ugnar Förbrukning, Iota/r, kran Järnsvamp - - - - 80 52 80 52 Räjärn 2 139 2 654 104 39 451 648 2 694 3 341 Skrot 1 077 1 268 883 744 1 502 1 924 3 462 3 936 Därav: stålskrot 1 011 l 236 803 707 1 424 1 856 3 238 3 799 gjutskrot 66 32 80 37 78 68 224 137 Förbrukning kg/ron stål Skrot 380 341 975 1 041 793 773 615 569 Därav: stålskrot 357 333 887 989 752 745 575 549 gjutskrot 23 8 88 52 41 28 40 20

140 Bi/aga 4 sou 1977:16

Tabell 5 Förbrukning av stålskrot 1985 l 11 111 Summa 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985

SkrotFörbrukning i /0 av Produktion 35,7 33,3 88.7 98,9 75,6 74,5 57,5 54,9 Procentuell Fördelning av: Produktion 50,3 53,7 16,1 10.3 33.6 36,0 100,0 100.0 StålskrotFörbrukning 31,2 32,5 24,8 18,6 44,0 48,9 100,0 100,0

Til/förse! av eget stå/skrot StålskrottillForsel kan hänföras till tre kategorier: Cirku/alionsskrot, dvs. det skrot som Faller i stålverkens varmvalsverk och i stålgiuterier vid tillverkning av handelsFardigt stål resp. stålgjutgods, annat eget skrot som faller inom verkens område vid kallvalsning och manufakturering, genom kassation i göt-, ämnes- och Fárdiglager, vid rensning av gamla tippar och i samband med rivningar av egna anläggningar, och slutligen köpskrot dvs. skrot som Faller inom verkstadsindustrin och hos andra stålForbrukare eller skrot från utrangering av gamla stålbärande produkter, det s. k. uppsamlingsskrotet. till tabell 2 har beräkningen av kvantiteten Som antytts i kommentarerna Cirkulationsskrot liksom kvantiteten annat eget skrot baserats på de erfarenhetssiffror som sammanställts För åren 1972-1975 med vederbörlig hänmot stränggjutna ämnen. syn tagen till den starka Förskjutningen 1 tabell 6 Finner man kvantiteterna Cirkulationsskrot och annat eget skrot För år 1985 med Fördelningen på de tre grupperna ställd mot behovet av

Tabell 6 Tillförsel av eget stålskrot 1985 1 000 ton

1 11 III Summa

1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985

Förbrukning slå/skrol (enl. tabell 5) 1 011 1 236 803 707 1 424 1 856 3 238 3 799 14 - - 1 1 14 15 D20 För produktion av råjärn 13

Summa Förbrukning 1 024 1 250 803 707 1 425 1 857 3 252 3 814

Ti/l/örse/ stå/skrot

Underskon att täckas med köpskrot 43 228 586 514 496 694 1 125 1 436

Bilaga 4 141 Tabell 7 Tillförsel av stålskrot 1985 1 ll lll Summa 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985 1972/75 1985 Til/förse! i procent av _förbrukning

100,0 100,0 Procemuell ,förde/ning på kategori: Tillforsel eget skrot 46,1 _ 43,0 10,2 8,1 43,7 48,9 100,0 100,0 y Dzo köpt skrot 3,8 15,9 52,1 35,8 44,1 48,3 100,0 100,0

stålskrot. Den skillnad som därvid uppkommer antages bli täckt genom tillförsel av köpt stålskrot. l tabell 7 redovisas några relationstal som kan vara av intresse vid bedömning av förskjutningen mellan 1972/1975 och 1985 i avseende på förbrukningen ställd mot tillförseln av skrot.

Til/förse! av köpt stå/skrot

Grundvillkoret for att i ett litet längre perspektiv göra en bedömning av det externa skrotfallet är att till förfogande står ett referensmaterial, som skrotfallets återspeglar ursprung. l första hand måste klarläggas hur stor del av detsamma som utgöres av nytt skrot, dvs. skrot som fallit inom byggnads-. verkstads- och varvsindustrin vid förbrukning av handelsfárdigt stål. Järnbruksförnödenheters statistik ger icke svar på hela denna fråga men den skönsmässiga bedömning, som gjorts på en restkvantitet skrot om vilken man sålunda ej med säkerhet vet hur mycket som är av nytt resp. gammalt ursprung, torde i detta sammanhang ge ett tillräckligt säkert underlag. Enligt Järnbruksfornödenheters beräkningar uppgick det genomsnittliga skrotfallet under år 1973/1975 till sammanlagt 1 026 kton, varav 421 kton utgjordes av nytt skrot och 605 kton av gammalt. Dessa siffror omfattar landet som helhet dvs. tillforseln till såväl järnverk som järngjuterier, i vars siffror även är inkluderade de 2 å 3 kton som tillförts ferrolegeringsindustrin. Om man bortser från lagerförändringar av stål hos stålforbrukarna kan man påstå att tillforseln/förbrukningen av stål ger upphov till ett skrotfall av nytt verkstadsskrot inom ett år. Om man vidare bortser från de forskjutningar i stålförbrukningen, som kan tänkas inträffa fram till år 1985, och utgår från att skrotfallet det året står i samma relation till stålforbrukningen som under perioden 1973/1975, skulle man sålunda få ett mått på 1985 års nya skrotfall genom att göra en prognos i avseende på stålförbrukningen 1985. l denna beräkning har jag utgått från en av professor Ruist angiven ökningstakt mellan 1973/1975 och 1985 av 2 % per år. Från den utgångspunkten beräknas skrotfallet nytt skrot öka från 421 kton till 523 kton. Skulle ökningen stanna vid 1,5 % per år eller uppgå till 2,5 %

142 4 Bilaga

per år, innebär detta ett minus resp. plus i skrotkvantiteten av 25-30 kton år 1985, en differens som saknar betydelse i den slutliga bedömningen av relationen mellan tillgång och behov av köpskrot. Medan kvantiteten nytt skrot är relaterad till den aktuella stålförbrukbestäms skrotfallet av gammalt skrot av stålförbrukningen i det ningen, Man brukar tala om den skrotalstrande stålkonsumtionen, varförgångna. med förstås produktion av handelsfárdigt stål plus stålimport och minus Till denna nettotillförsel av stål lägges sedan stålinnehållet i imstålexport. och dras ifrån motsvarande kvantitet i vår porterade stålbärande produkter export. För att sedan erhålla den del av den skrotalstrande konsumtionen, som framdeles skall ge upphov till återvinning av gammalt skrot, reduceras slutligen den framräknade kvantiteten för resp. år med den kvantitet nytt skrot som fallit under ifrågavarande år. När man nu överför de sålunda framräknade kvantiteterna till en kurva, finner man att under perioden 1950-1964 ökade den skrotalstrande konsumtionen i en takt av 5,5 % per år för att under den därpå följande IO-årsperioden öka med endast 2,5 % per år. Om man nu ställer den återvunna kvantiteten gammalt skrot mot den skrotalstrande konsumtionen kan man dra den slutsatsen, att den genomprodukter i vårt land hittills icke unsnittliga livslängden på stålbärande derstigit 20 år. Vid oförändrad genomsnittslängd fram till år 1985 och likaså oförändrad effektivitet på insamlingen kan man utgå från att även det gamla uppsamlingsskrotet fram till 1985 ökar med 5,5 %. Många faktorer påverkar emellertid återvinningen av skrot. Tyvärr saknas metoder och statistiskt underlag för att siffermässigt belysa verkningarna och genomslagskraften vid olika slag av förändringar. Mot den bakgrunden anser jag att man som huvudalternativ i beräkningen av skrottillförseln år 1985 väl kan utgå från att positiva och negativa verkningar tar ut varandra. Som framgår av tabell 8 innebär en förändring av ökningstakten med av cirka 50 kton år 1985, vilket liksom 0.5 % per år en kvantitetsskillnad variationer med 0,5% i ökningstakten för nytt skrot knappast påverkar bedömningen av strukturförändringen. I det följande räknarjag därför med ett skrotfall av externt skrot enligt alt. 11, dvs. år 1985 en kvantitet av 1 613 kton. Denna kvantitet erhålles sålunda genom att i princip följa trendkurvorna. Det bör emellertid noteras att skrotfallet är relativt elastiskt med

Tabell 8 Tillförsel av köpt stålskrot 1985 l 000 ton

1973/75 Ökningstakt %/år till 1985

1,5 2,0 2,5 5,0 5,5 6,0 3,7 4,2 4,7

Nytt skrot 421 496 523 552 Gammalt skrot 605 1 035 1 090 1 148

Summa 1 026 Alt 1 496 1035 1 531 Alt 11 523 1090 1 613 Alt 111 552 1 148 1 700

Bilaga 4 143

konjunkturen. Under högkonjunkturer ökar mängden nytt skrot men då sjunker i regel uppsamlingsskrotet, medan tillförseln av externt nytt skrot sjunker i lågkonjunkturer och uppsamlingsskrotet ökar. Plus/minus-variationerna är därför stora och bör beaktas i den mera långsiktiga lagerplaneringen.

Sammanställning av tillförsel och behov av köpt stå/skrot

1 tabell 9 ställes den beräknade tillförseln av köpt stålskrot mot det i tabell 6 redovisade behovet för tillverkning av råstål. Härtill har fogats ett beräknat behov för tillverkning av järngjutgods, vilket erhållits genom en ökning av den genomsnittliga förbrukningen under perioden 1972/1975 med 2 % per år, dvs. samma ökningstakt som för stålkonsumtionen. Det här redovisade slutresultatet. som tyder på att tillförsel och behov år 1985 skulle vara i balans, får självfallet bedömas mot bakgrund av alla de reservationer som redovisats i avseende på beräkningarna. Enligt en allmänt uttalad uppfattning kommer tillgången på importskrot att bli allt mindre. De länder, som under den senaste tioårsperioden exporterat ett skrotöverskott, undergår successivt en strukturell omvandling i avseende på stålindustrin så att hela skrotfallet tas i anspråk inom landet. Huvudmotivet härför är en strävan att så långt som det är möjligt tillgodogöra sig det energiinnehåll som finns lagrat i skrot. Mot denna bakgrund bör uppenbarligen målsättningen vara att skrotsmältningskapaciteten anpassas till det egna landets skrotfall, varigenom behovet av importskrot bortfaller. Tillfälliga svängningar i tillforseln, som i sig skulle ge upphov till ett behov av importskrot. kan då tänkas bli överbryggade genom en lägre insmältning av skrot i konverterugnarna. En förutsättning härför är emellertid att tackjärnskapacitet står till förfogande för att kompensera den differens, som uppstår vid övergång från kylning med skrot till kylning med malm som det närmast alternativet. liggande

- Köpskrorbehov och köpskrortill/örsel geografisk _fördelning Om man med utgångspunkt i orterna Halmstad, Ludvika och Luleå delar vårt land i tre delar och skiljelinjen drages på halva transportavståndet mellan Halmstad/Ludvika resp. Luleå/Ludvika, ñnner man att skrotfallet l den

Tabell 9 Sammanställning av tillförsel och behov av köpskrot 1985 l 000 ton

144 Bilaga 4

Tabell 10 Geografisk fördelning av stálskrot 1985

l 000 ton

Mellersta Norra Totalt Södra

1985 1975 1985 1975 1985 1975 1985 1975

2 441 2 950 309 486 3 164 3 814 414 378 Förbrukning 102 l 784 2013 329 263 2200 2 378 87 Eget skrotfall

södra delen, inom vilken ligger stålproduktionsorterna Halmstad, Kallinge och Boxholm, För år 1985 får ett beräknat köpskrotöverskott av 405 kton (tabell beräknas sålunda uppgå till 35 % av skrotfallet inom 10). Behovet detta distrikt. Motsvarande tal För norra distriktet. som omfattar Norrbottens är ett underskott av 111 kton och att behovet täckes till 50 % Järnverk, med skrot från det egna området. Det mellersta distriktet, inom vilket beräknas ligga 66 % av köpskrotbehovet, får enligt dessa beräkningar sitt behov täckt till 58 96. då underskottet är beräknat till 397 kton.

Köpt stå/skrot - kvalitativ fördelning

l tabell 11 redovisas skrotfallet med Fördelning på huvudkvaliteter. Vid beräkningen av 1985 års Fördelning harjag utgått från att den procentuella relationen mellan kvaliteterna blir oförändrad från 1975 till 1985. Detta anhaltar men förskjutningar torde sakna betydelse. Så t. ex. tagande givetvis har man anledning räkna med att fragmenterat skrot, som till övervägande del kommer från skrotning av gamla bilar, ökar mer än vad som här anges. Den ökningen föranleder emellertid en i stort sett lika stor minskning av kvantiteten för sekunda och tertia plåtskrot. Som redovisats styckeskrot utredning till resultat att behov och tillförsel av stålskrot tidigare ger denna väger någorlundajämnt. Uteslutet är emellertid inte att obalans kan inträffa

Tabell ll Köpt stâlskrot - kvalitativ fördelning 1 000 ton

1975 1985

Nytt Gammalt Totalt Nytt Gammalt Totalt

Bilaga 4 145

i avseende på kvaliteterna. Huvuddelen av de lägre kvaliteterna förbrukas nu av de icke integrerade handelsstålverken, som i sin charge utnyttjar upp till S0 % s. k. undersorter. För att hela kvantiteten undersorter skall kunna finna avsättning inom landet synes det emellertid att nödvändigt även de integrerade verken i så stor utsträckning som möjligt använder sig av dessa lör den ur analyssynpunkt mindre känsliga delen av sortimentet. En kvalitativ analys av skrotfallet borde också omfatta frågor om behov och tillförsel av legerat skrot. Ett studium av det ämneskomplexet berör de s. k. specialstålverken och faller därigenom utanför ramen för denna promemoria.

Bilaga 5 Utvidgad ämnesmarknad och

inom den

metallurgisk kapacitet

svenska handelsstålsindustrin

1976-1986

Av K.-G. B61}:/7 och Birgitta Lindblad

Sammanfattning

Denna rapport belyser frågan huruvida köp av valsverksämnen är ett alternativ till egen råstålstillverkning. Undersökningen, som är baserad på sju stålverks samlade bedömning av utvecklingen fram till 1986, visar följande: 1. En betydande ämnesmarknad synes möjlig framför allt mot slutet av perioden. År 1986 beräknas volymen vara 785 000 ton. En sådan omfattning av ämnesköpen innebär att behovet av importerat skrot sannolikt försvinner. Ett antal nödvändiga tekniska villkor för ev. köpeavtal har redovisats. Dessa villkor är till sin art desamma som ett stålverk med blandad tillverkning har att uppfylla. Med hänsyn till geografiska avstånd leverantör - mottagare, tidsfaktom

och stor variantrikedom måste en välutrustad planeringsorganisation stå

till förfogande. Man bör i detta sammanhang överväga frågan om ett mellanlager för ämnen i Bergslagen. Avgörande för en ämnesmarknad är att kommersiella avtal kan träffas mellan säljare och köpare. Förutsättningar härför har inte behandlats i undersökningen. 2. Berörda verk avser att fortsätta med egen råstålsproduktion, även om en ämnesmarknad av uppgiven volym kommer till stånd. Kvantiteten

uppkommer genom planerad kapacitetsökning i valsverken, ändrade

driftsformer i stålverken samt (ev.) nedläggning av ugnsenhet. Inom landet fallande köpskrot måste tillvaratas. Berörda verk ligger geografiskt lämpligt till för detta. Det existerar en marknad företrädesvis inom den mekaniska verkstadsindustrins omrâde, där efterfrågan på skräddarsydda stålprodukter är betydande. Verk med egen ståltillverkning med ugnsenheter av måttlig storlek har här ett lämpligt arbetsfält.

Inledning

Denna rapport skall belysa frågan huruvida köp av valsverksämnen - en mellanprodukt före färdigvalsning - är ett alternativ till egen råstålstillverkning. Undersökningen är utförd under hösten 1976 och grundar sig på föl-

148 Bilaga 5

jande verks bedömning av utvecklingen fram till 1986: Boxholm/Horndal, Bulten-Kanthal, Domnarvet, Halmstad, Hallstahammar, Qvarnshammar och Smedjebacken. Det bör påpekas att undersökningsperioden infallit under en utpräglad lågkonjunktur för branschen. En utredning belysande järnråvaruförsörjningen utförd av Jernkontoret och baserad på prognossiffror av samma art som här presenteras visade sålunda högre värden lör dessa.

Förutsättningar

Eftersom NJA har en betydande leveranskataztcitet föramnen harav företaget uppgivna data använts i det följande. _ Av betydelse för det siffermässiga underlagets kvalitet är att den tekniska aspekten renodlas och icke är störd av presumtiva prisantaganden. Ett nödvändigt villkor för affär är att tekniska förutsättningar föreligger. Sedan är det parternas sak att i vanlig ordning i förhandling utröna och med priset som verktyg väga in möjligheterna till en uppgörelse. Mot denna bakgrund har överläggningar förts med berörda företagsledningar och med följande förutsättningar:

Ämnesdimensioner (stränggjutna): - Kvadratisk sektion 100, 110, 140 och 200 mm. - Variabel bredd 200-430 mm med tjocklek 150, 175, 200 och 225 mm. — sektion 250 x 200 och 310 x 175 mm. Rektangulär Poststorlekar: - 500 ton. Mindre poststorlekar tänkbara. dock min. 100 ton.

Avropstid: - 2-3 veckor avtalat dimensions- (inom och ståltypsregister).

Stâltyper: - SIS-standardiserade konstruktions- Samtliga och tryckkärlsstål av koloch kolmanganstålstyp. - SIS-standardiserade maskinstål. - Samtliga armeringsstålstyper. - Icke standardiserade enkla kolstål med kol max. 0,20 % C, ex. spiktråd, mjukt bandstål.

Ämnesleveranser kan ske till rätt pris, dvs. understigande självkostnad*

vid eget verk.

Motiv för bibehållande av egen råstålstillverkning

Undersökningen har visat att fortsatt egen rästålstillverkning motiveras av tre skäl, nämligen skrottillgången, kundkraven samt utnyttjande av befintliga anläggningar.

Bilaga 5 149

l Skrottillgången En princip som måste gälla generellt är att stålverken skall kunna ta hand om det skrot som faller inom landet. Om möjligt bör dessutom import av skrot undvikas. Importen har under senare år varierat mellan 200000 ton och 350000 ton beroende på stålkonjunkturen. För att få minsta möjliga transportkostnad bör omsmältningen av skrotet ske i områden med stort skrotlall. Detta är ett viktigt motiv för tillkomsten av s. k. ministålverk i skilda länder. l södra och mellersta Sverige faller ca 90 96 av den totala skrotkvantiteten i landet. Andelen prima skrot utgör ca 50 %. Förutom att närheten till skrotmarknaden är ett skäl för bibehållande av egen råstålstillverkning har behovet av omsmältningskapacitet lör eget fallande skrot i valsverken understrukits. Det interna skrotet kan i detta fall beräknas uppgå till ca 15-20 /n av lärdigproduktionen. En viss uppdelning av skrotsortimentet mellan verken har redan skett, så att några verk genom sin utrustning och sitt tillverkningsprogram kan tolerera sämre skrot än övriga. De verk som tar emot de sämre skrotsorterna måste ha kvar en viss kvantitet av de enklare ståltyperna, exempelvis stål SIS l3ll och l4ll för att kunna klassa om Charger med för hög föroreningshalt. Det har framhållits att skrot med höga föroreningshalter lämpligen används till stålsorter som normalt ej kommer tillbaka till stålugnarna. Som exempel nämndes armeringsstål. Stål med kort omloppstid, exempelvis stål lör verkstadsindustrin, bör tillverkas från malm eller prima skrot.

2 Kundkrav Stålproduktionen hos de mindre handelsstålverken kan delas upp i dels ett fåtal SlS-normerade stål som utgör huvuddelen av tillverkningsprogrammet. dels specialtyper. De förra kan utan större svårighet tillverkas av köpta ämnen. Specialtyperna kan antingen bestå av egna ej standardiserade stål eller kundanpassade snävare analysintervall inom SIS-standardiserad stålspecilikation. Dessa ståltyper önskar man tillverka i egna stålugnar lör att kunna säkerställa analyskraven som i extremfall kan innebära att exempelvis kolhalten endast får variera med någon hundradels procent. I vissa fall kräver kunden att stålet skall vara otätat. Sådana material måste kokillgjutas idag. Presumtiva ämnesleverantörer är alltså tvungna att ha viss kokillgjutningskapacitet liksom lörvalsningskapacitet i götvalsverk lör att detta ämnesbehov skall kunna tillgodoses. De mindre stålverken kan med sina måttliga ugnsstorlekar och organisationer tillmötesgå kundönskemål om snabba leveranstider eller små poster. Leveranstider på ett par dagar och poststorlekar på 500 kg har nämnts i diskussionerna.

3 Anläggningar Ugnsutrustningen hos de mindre handelsstålverken varierar avsevärt från 60-åriga martinugnar till moderna högeffektsljusbågsugnar. Samtliga berörda

150 Bilaga 5

martinugnar utom en saknar rökgasrening. Ljusbågsugnarna har utsug från själva ugnen. Naturvårdsverkets allt hårdare krav på renare utsläpp kommer att innebära att under den betraktade tidsperioden måste även de moderna stålverken kompletteras med en andra rökgasrening med utsug genom lanterninerna. Man har icke i något fall angivit kommande miljöskyddsforeskrifter som utslagsgivande skäl for nedläggning av metallurgisk kapacitet. Genomgående förklarar man sig beredd att överväga installation av utrustning för säkerställande av fortsatt drift. Frågan om vilken stålprocess som ger billigaste tillverkningskostnad har ej utretts. Företag, som har kunnat göra direkt jämförelse mellan ljusbågsugn och martinugn, har dock angivit att kostnaderna idag är av samma storleksordning. Kompletterad med rökgasrening är martinugnen miljövänligare än ljusbågsugnen. Under det forsta nedsmältningsskedet kan bullernivån kring en högeffektsljusbågsugn ligga kring 110-115 dBlA), vilket är avsevärt över rekommenderade gränsvärden. Under den senaste tioårsperioden har man alltmer börjat anse att stålugnen, och då frantför allt den moderna ljusbågsugnen. endast skall användas som skrotsmältnings- och (ev.) farskningsenhet. Färdigställningen av stålet sker i en efterbehandlingsenhet. Ett flertal sådana, avpassade for olika behov, har utvecklats. Dessa metoder möjliggör att ett bredare kvalitetsprogram än tidigare kan tillverkas även i ett martinverk. Undersökningen har visat en stark önskan att utnyttja befintliga anläggningar i optimal omfattning. Hur detta skall ske varierar från verk till verk beroende på ugnsutrustningen. 1 verk med två ugnar av samma slag är det mest ekonomiskt att samköra dessa. För ugnarna gemensam personal i bl. a. ugnshall och underhållsavdelning kan då sysselsättas effektivt. Om verket har ugnar av olika typ, kan deras olika rytm försvåra arbetsplaneringen i så stor utsträckning att alternativet att slå igen en ugn och köra den andra for fullt blir attraktivt. På grund av den höga arbetstemperaturen och den eldfasta infodringens känslighet för temperaturväxlingar bör en stålugn köras så kontinuerligt som möjligt. En ljusbågsugn kan dock utan större nackdelar köras måndag till fredag med stillestånd lördag-söndag (3-skift). Martinugnens regenerativa värmesystem tillåter inga regelbundna Z-dygnsstillestånd. om god värmeekonomi skall uppnås, varfor minimigränsen är 4-skift. dvs. kontinuerlig drift med avbrott for större helger och semester. Man kan förutskicka att produktiviteten hos befintliga ugnar kommer att öka i viss mån, om ämnesbehovet delvis täcks av köpta ämnen. Detta beror på att andelen eget fallande skrot från valsverken då blir större i be-

skickningen än när råstålskapaciteten motsvarar ämnesbehovet. Valsverks-

klipp förbättrar ugnens nedsmältningsförmåga ijämforelse med köpskrot. Med hög andel eget skrot i beskickningen blir även träffsäkerheten i analyshänseende större.

Ämnesbehov och ämnesköp

Undersökningen har visat att sex verk i Mellan- och Sydsverige under de av oss givna betingelserna kan under perioden överväga successivt ökande

Bilaga 5 151

köp av ämnen för stång och tråd fram till 785 000 ton ämnen under âr 1986. Det totala ämnesbehovet detta år har angivits till 1 475 000 ton. Ämnesköpen uppgår alltså till 53 % av behovet. Detta procenttal varierar kraftigt från verk till verk. Motsvarande siffror lämnade till Jernkontorets järnråvaruutredning våren 1975 visar ett ämnesbehov på 2 125 000 ton och ämnesköp på 965 000 ton. Skillnaden mellan de till oss och de till järnråvaruutredningen lämnade uppgifterna är sålunda betydande. Detta är i och för sig inte märkligt. Företagens långsiktsplanering syftarju inte till att förutsäga verkligheten och att utifrån denna förutsägelse upprätta en inllexibel utvecklingsplan. Tvärtom kan planeringens syfte sägas vara att öka den framtida flexibiliteten och handlingsfriheten, så att företagens anpassning till nya förhållanden kan ske snabbare och effektivare än eljest. Uppgifterna i vår rapport är baserade på att valsverkskapaciteten enligt planerna väntas öka under perioden genom fullföljande av pågående nybyggnader samt kompletteringar i äldre verk. Råstålsproduktionen kan vid köp av ämnen reduceras beroende på dels att ugnskapaciteten minskar, dels att ugnarna ej utnyttjas i full utsträckning. Bla. föreslås tre- eller fyrskiftsgång istället för femskift. Inget verk avser att upphöra med egen råstålsproduktion. Tvärtom planeras vissa investeringar vid samtliga stålverk. Om ovan angivna ämnesköp kan komma till stånd, innebär detta att behovet av importerar skrot sannolikt försvinner.

Tekniska villkor och diskussion

Undersökningen visar att ämnesköp i uppgiven omfattning kan genomföras i full utsträckning endast om följande tekniska villkor tillgodoses:

1 Analysspektrum Den bearbetning där stålet får sin slutliga form påverkar slutproduktens egenskaper. Reduktionen i godstjocklek ämne - färdig formvara har störst betydelse men även valsverkskonstruktion och spårserie inverkar. En viss ståltyp, exempelvis SIS 1412, levereras i en mängd utföranden plåt, rund stång, profil etc. Gemensamt för alla dessa formvaror är att mekaniska egenskaper såsom hållfasthet m. m. är fastlagda i 1412-specif1kationen. Enda påverkbara tillverkningsvariabel är analysen. Innebörden i allt detta är därför att stålets sammansättning måste anpassas till slutproduktens form och den bearbetningsmetod man använder. Följaktligen måste ämnesleverantören vara beredd att stå till tjänst med ett ofta ansenligt antal analysvarianter för att hos kunderna täcka in dimensionsspektrum för en enda ståltyp. Här har antalet bedömts vara 5 st.

Undersökningen anvisar följande ståltyper som möjliga: - SIS 1312, 1412, 2172, 1450 och 1550 - Ks40 och Ks60 Armeringsstål - Spiktråd och mjuka band

152 Bilaga 5

Den sista gruppen levereras ofta som s. k. otätat stål. Den har i vårt fall därför en materialtekniskt betingad begränsning genom det faktum att otätat stål icke kan levereras som stränggjutna ämnen. Man måste därför utgå från göt, som valsas till ämnen. Dessa 8 ståltyper återlinns enligt ovan som 8 x 5 = 40 st. beställningsanztlyser. Man kan sannolikt inte förlita sig på spridningen av utfallet inom stålspecifikationens tämligen breda ramanalys för täckning av behovet. Ca 40 SI. ana/ystyper mäste där/ör kunna levereras och följaktligen återfinnas i leverantörens egna tillverkningsföreskrifter.

2 Ämnesdimensioner De kvadratiska sektionerna 100, 110 och 140 mm är synbarligen möjliga för samtliga verk. Man har då i flera fall förutsatt vissa engångsinvesteringar för anpassning i förelintliga anläggningar. 1 något fall räknar man med viss produktionsminskning, eftersom ingångsdimensionen minskar. Genomgångstiden i ett visst valsverk är ju i stort densamma oavsett ämnesdimension inom ramen för de ingångsdimensioner för vilka verket är konstruerat.

3 Ämneslängd - ämnesvikt

Relationerna ämnesvikt - bestämmer den utvalsade fárdigdimension produktens längd. De vid beställning av färdigvara överenskomna produktlängderna påverkar sålunda ingående ämnesvikt, som måste avstämmas på sådant sätt att kvantiteten för korta längder minimeras. Dessa har vanligen endast skrotvärde. Problemet ökar med slutproduktens vikt per längdenhet dvs. med fárdigdimensionen. Vid given sektion bestämmes vikten av ämnets längd. Kapning måste ske i varmt tillstånd i samband med ämnesframställningen. Som en randanmärkning kan påpekas att vi här har ett betydelsefullt motiv för egen ämnesproduktion, då man har ett brett leveransprogram. Undersökningen visar att en ämneslängd av 6 m kan tillämpas för ca 50 % av tonnaget. För övrig kvantitet erfordras varierande längd, 2,6—4,8 m, om mottagande verk icke skall belastas med onormalt skrotfall. Sammanfattningsvis måste sålunda ca hälften av uppgivet ämnesbehov beställas i varierande längder.

4 Poststorlek och avropstider Det bör observeras att det tidigare under 1. behandlade kravet på analysvarianter inte på något sätt samvarierar med kravet på ämnesvikter utan överlagras detta. Uppgiven minimikvantitet 500 ton passar endast ca 45 % av möjliga leveranser. För resterande kvantitet måste avropen av marknadsskäl vara mindre. 1 varje post ingående delmängd är ca 100 ton, dvs. chargevikten. l åtskilliga fall är köpvillkor delad charge, vilket givetvis sammanhänger med det bl.a. av dimensionsskäl breda analysspektrumet. Frågan om poststorlek hänger samman även med avropstiden. Den an-

Bilaga 5 153

givna minimitiden 2 veckor synes vara tillräcklig för mer än två tredjedelar av kvantiteten. Återstoden bör levereras på kortare tid än en vecka för att köparen skall kunna tillgodose marknadsönskemålen. Här aktuella företag har i flera fall som bärande affärsidé att tillhandahålla “skräddarsydda” stålposter av ofta måttlig storlek med korta leveranstider. passar därför dåligt ihop med förhållandena i ett stålverk med Programmen 100 tons chargevikter beläget på stort geografiskt avstånd. Det är därför närmast förvånande att praktiska möjligheter att finna avsättning för en så stor ämneskvantitet som den tidigare uppgivna synes föreligga - under förutsättning att villkoren under l.-3. är uppfyllda. lcke oväntat kommer önskemålen om poststorlekar kombinerade med kraven på leveranstider att erbjuda betydande problem mot bakgrund av önskad analysllora och ämnesvikter. En lösning förutsätter därför att en välutrustad planeringsorganisation står till förfogande. I och för sig är situationen analog med den som föreligger i varje stålverk med blandad tillverkning. Förhållandet skulle underlättas väsentligt om ett me/Ianlager upprättades på lämplig plats i Bergslagen. Problemen med avropstider och poststorlekar inklusive delade charger skulle därmed förenklas.

Slutord

I undersökningens förutsättningar ingick att ämnen levereras till ett pris understigande kostnaden för egen produktion vid mottagande verk. De ovan villkoren representerar på olika sätt kostnader för säljaren. Hur angivna dessa påverkar ev. avtal är en förhandlingsfråga.

sou 1977-.16 155

Bilaga 6 Scale Advantages of Equipment in the

Iron and Steel Industry

By Battelle-Institut e.V., Frankfurt am Main

l Problem and Method of Investigation

ln mid-l976 the Swedish Ministry of Industry together with Sveriges Industriforbund commissioned Battelle-Institut eV., Frankfurt (Main). to investigate the scale advantages of the main units of equipment in the iron and steel industry. The scale advantages were to be demonstrated as a function ofequipment capacity on operating costs. Moreover, some representative figures on production costs of selected rolling mill products were to be given. The latest state of technology was to be considered, and the largest production units in the world were to be pointed out. The equipment dealt with includes: (A) Sinter plants (B) Blast furnace (C) Basic oxygen furnace (LD and OBM) (D) Electric arc furnace (E) Continuous casting machine and rolling mills for the following products: (F) Heavy and medium plate (G) Hot-rolled sheet (H) Cold-rolled sheet (l) Wire rods Reinforcing bars Other bars (K) Section profiles Investment costs for a brownfield plant were to be compared with the investment cost for a greenfield plant. A general determination of investment costs for ministeel plants was also to be presented. The investigation was to be a contributionto a comprehensive study on the present and future situation of the Swedish iron and steel industry. For the investigation Battelle surveyed the latest and relevant literature and held discussions with the most important equipment manufacturers in Germany, Austria and Switzerland. With Prof. Dr. Schenck at the Technical University in Aachen — editor of the most relevant literature of technoeconomic character - we were able to discuss present and future aspects of the iron and steel industry.

1 56 Bilaga 6

Operating cost curves for different capacities were elaborated on the assumption that the equipment is erected by using the latest technology with the investment costs of mid-1976 and immediate production at 100 percent of rated capacity. Because of an increase in the prices ofindustrial goods ofabout 30 percent over the last 3 to 4 years. the operating costs used in this investigation may be higher than best results of equipment already existing. On the other hand. operating costs of existing plants are relatively high at present because the equipment ofthe iron and steel industry is not operating at full capacity. In order to improve the comparability of the operating cost curves elaborated in this report with those ofalready existing plants, Battelle calculated a range ofcurves based on two alternative capital cost rates of l 1.83 percent and 15.5 percent of specific investment cost. and different levels of use of capacity. The levels of use of capacity are expressed by different machine times, e. g. 7,000 hours, 6,000 hours or 5,000 hours per year. These different machine times may also indicate unfavorable product mixes, small lot sizes or unfavorable employment pictures. The operating and production cost ranges calculated by Battelle are compared with cost prices of economically working plants. if available. All consumption data are presented. and costs are calculated in German marks. At the time of finishing this report, no sufficient information about the operating costs of section profile mills were available. Therefore, for this item, only the present —but not representative — costs of German operating mills and a few consumption data can be given. The reasons for the nonrepresentative and insufficient nature of these data are: the different mills used for the production of section profiles cannot be compared directly because of the different production techniques used. Moreover, the wide variety of production programs and the low productivity during the present slump in the iron and steel industry do not permit any evaluation of representative cost curves in this area. The general results of the survey can be summarized as follows: In general it may be said that the scaling up of equipment in the iron and steel industry has a more or less significant effect on specific investment costs and thus on operating costs. The only equipment where cost degression is already levelling out is the blast furnace with capacities like those presently being built in Japan. Technology in the iron and steel industry has reached a state where no dramatic changes or innovations can be expected in the medium term. In many cases operating parameters have already reached physical limits. A strong inflationary tendency in investment costs could be observed during the last four years. In some cases the share of capital costs in operating costs has already reached a level of 60 percent with an average of about 30 to 40 percent. Therefore, it can be expected that future capacity expansion programs will mainly concentrate on already existing brownfield plants rather than installing new facilities on the greenfield site.

sou 1977:16 Bilaga 6 157

2 Summary of Results

Compilation of (‘haracteristic Cost Figures for Different Equipment and Capacities lnvestment Specific Operating Share of capital costs investment costs costs in operating Million DM costs DM/t DM/t costs “n (A1 Sin/or plan! Sizc of the Suction side

(B) B/as/6/1m1ace Hearth diameter 3.9 m 64 12 5.5 m 80 16 6.5 m 60 13 9.3 m 55 20 14,0 m 350 100 35 43

(C) LD (0lI\‘(’lI(’I‘ Tap weight 60 t 117 180 67.73 39 150 t 186 195 49.98 35

(D) Electric arc _/itrnace Capacity 50.000 tpy 50 1.000 234 53 100,000 tpy 60 600 202 46 500.000 tpy 150 300 148 31 1.000.000 tpy 180 180 137 30

(E) Continuous Casting Capacity 0.35 Mtpy 20.8 59.50 32.87 r 27 1.5 Mtpy 113 75.27 27.01 43 5.0 Mtpy 304 60.80 21.55 42

(F) Plate mi//5 Capacity 0.36 Mtpy 372 1.033 295 54 0.66 Mtpy 446 675 188 55 1.2 Mtpy 593 494 118 65

(G) Ho! wide strip mills Capacity 2.5 Mtpy 509 204 101 24 3.5 Mtpy 637 182 83 26 5.5 Mtpy 797 145 69 25

(H) Cold rolling mills Capacity 1.2 Mtpy 359 299 127.50 36 1.4 Mtpy 410 292 122.27 37 1.7 Mtpy 452 266 112.49 36

158 Bilaga 6

Inxçxtmcitl Spccilic ()pcrzl1ing Slt;ti’co1‘c;lp|1.il mxtx investment wsls L‘(I\l\ll10DL‘l’iI11I\g MI1|i()n1)M costs 1)M/l 1)\1/I costs

(i) Rod mil/s Capacity 0.24 Mtpy 60 250 120.38 30 0.87 Mtpy 180 207 84.26 28 Bar mi/Is Capacity 0.235 MIPY 70 298 110.69 32 0.680 Mtpy 160 235 77,33 30

(K) Section mi/ls Capacity 0.5 Mtpy 300 600 140 60 1.2 MIP)’ 720 600 140 60

Data from existing furnaces (real data). b Data calculated for new equipment.

3 Present and Future Technology of Equipment

in the Iron and Steel Industry and Influence of Capacity

on Operating Costs

3.1 Definition 0./‘Expressions in the Cost Calculation

In this report the expressions Operating costs and production costs will be used. Operating costs are those costs which are incurred for the transformation of raw material into a final or intermediate product; production costs correspond to the cost price of a final or intermediate product. Production costs thus cover the operating cost, the cost of the raw materials and the overheads. Besides this. the yield of a production process is being considered. The operating costs are used to demonstrate the scale advantage of the equipment. The production costs are used to demonstrate the total cost of a product. The operating costs are broken down in the same way as usual in the German steel industry and according to the terms of reference ofthe Verein Deutscher Eisenhüttenleute e. V. (VDEh), Düsseldorf: labor costs fuel energy other operating material other operating costs maintenance capital costs The following paragraphs give detailed explanations of the content of each item.

Bi/aga 6 159

3.1.1 Labor Costs Labor costs are subdivided into salaries and wages. The average cost per man-month for the labor force in the production of the German iron and steel industry amounts to DM 2,900. Fringe benefits amount to about 50 percent of the basic salary. The average monthly costs per employee thus amount to DM 5,640, corresponding to DM 55,680 per year. The average wage in the German steel industry is DM 11.60 per hour. With 50 percent fringe benefits the average expenditure for labor is DM 18.55 per hour and laborer.

3.1.2 Fuel Fuels may be liquid or gaseous. Liquid fuels are oil fuels, gaseous fuels include blast furnace, coke-oven and natural gas. Costs per gcal range between DM 20 and 23 depending on the quantity of gas consumed.

3.1.3 Energy Energy means secondary energy like electricity. Operating materials which contain energy (steam, vapor, compressed air, water, oxygen) are also included under this item. The cost of these operating materials has been valued differently depending on the quantity consumed. In the case of water consumption only the loss of water has been considered. 1 m3 of water is calculated with max. DM 1.30.

3.1.4 Other Operating Materials

Other operating materials used depend on the process and can be, e. g. refractories, electrodes, lubricants, detergents, spare parts like rolls, etc. If operating material costs make up an important share in the total operating costs. consumption data and prices are indicated separately.

3.1.5 Other Operating Costs Other operating costs may be transport costs, when they are not indicated separately. expenditure for administrative buildings, changing rooms for the staff, special equipment and divisions which are being used also by other departments, e. g. quality control or research.

3.1.6 Maintenance The costs for maintenance depend on the process. For example, a sintering plant has much more abrasion than a cold rolling mill. The cost for maintenance is given as a percentage of the specific investment cost of the equipment.

160 Bilaga 6

3.1.7 Capital Costs Capital costs cover calculatory depreciation and interest. Battelle has chosen a 10- and a 12-year depreciation period, which means that 10 percent and 8.33 percent annually are written down for depreciation. A 12-year depreciation period is reasonable because some parts of the equipment which may account fora high share in investment costs, e. g. halls and foundations, have a longer life than the mechanical equipment. Using the straight line method ofdepreciation and disregarding compound interest, the capital cost is calculated with the interest on half the specific investment cost, or half the interest is multiplied by the total specific investment cost. The general terms of interest depend on the percentage of prime rate or the discount rate. As the interest has an important influence on the capital costs and may vary from one country to the other. Battelle has chosen two interest rates, 7 percent and ll percent; the total capital costs account for 11.83 percent and 15.5 percent, respectively, ofthe specific investment costs. 1n Germany, the capital costs are in the lower part of this range, in Sweden in the upper part. In Japan capital costs should be below this range because of the economic interdependence of banks and steel industry.

3.2 Equipment 3.2.1 Sinter Plant (A) Presently an average of 68 percent of the burden of blast furnaces in the world consists of sinter. This means a quantity of about 550 million tons. The United States of America fall out of this range because of the predominant use of taconites which are being beneficiated and thus pelletized. 1t is a known fact that blast furnaces fed with a burden ofuniform physical size have a higher productivity. and production costs (less coke and/or oil) are lower. Therefore, it may be assumed that in future more agglomerates will be consumed in the blast furnace. The average specific production rate of a sinter plant is about 40 tons of sinter per day and square meter of the suction side for non—magnetite ores and 33 t/mzd for magnetites. The largest sinter plants in Europe have suction sides of about 400 m2. The plants are installed at Thyssen-Rheinhausen and Thyssen-Hamborn, Mannesmann, Dunkirk, Fos-sur-Mer and Taranto. The largest sinter plant in the USA at Bethlehem Steel in Sparrows Point has a suction side as small as 352 m2. 1n Japan there are two 600-m2 sinter plants at Nippon Steel in Wakamatsu and Oita. The width of the pallets mostly ranges between 4 and 5 m. Larger widths would increase the investment costs significantly. Nevertheless, it is technically feasible to build sinter plants with a suction side of about 1,000 m2. The annual sinter production of one unit would thus increase to more than 13 million tons. T0 demonstrate the scale advantage of sinter plants, Battelle calculated three magnetite-processing model plants with 175 m2, 277 m2 and 360 m2 suction side. The operating costs for these plants range between DM 19.62 and DM 12.51 per ton of sinter. Capital costs are the most important cost

Bilaga 6 161

factor accounting for about 30 percent of the operating costs. The cost price of sinter ranges between DM 97 and DM 90 per ton, depending on the size of the equipment. The sinter cost price per ton Fe (64 percent Fe) ranges between DM 151 and DM 140. The average German net burden cost price is about DM 140 per ton. Source of information: Lurgi, Frankfurt.

3.2.2 Blast Furnace (B) The size of a blast furnace is defined by Battelle by its hearth diameter. It should be noted, however, that only furnaces using the same technology can be compared. The technological development of blast furnaces can be divided into four generations. The daily production L of a blast furnace can be expressed by L = y - D2 (t/d) where D is the hearth diameter and y is a factor characterizing the ‘specific operational efficiency’ of the individual furnace. This factor y can be used to classify blast furnaces as follows:

Generation I, efjiciencyjactor y = 15 Simple ore stockyards, transport and burdening by muscular power, steam blowers, tube cowpers, dust catchers.

Generation II, efficiency factor y = 25 Burden bins, mechanical charging, double bell system, taphole gun, gas blower, secondary cleaning equipment.

Generation III, cf/_’]icim1cy factor y = 35 Charging of sinter and pellets, screening and classifying of the charge, conveyor belt charging system, steel jacket, carbon lining, sealed water cooling systems, turbo-blower, hot blast up to l,l00°C, wet cleaning, submarine ladles.

Generation I V, efficiency factor y = 50 Conveyor belt charging system, top pressure up to 3 bars, Z-chamber locks, top closing device without bells. semi—graphite lining, separate cooling systems: circulation and evaporation cooling, up to four tap-holes, cowper with separate combution chamber (t = l350°C), oxygen-enriched blast, pollution control, computer process control. The blast furnaces of the fourth generation have a hearth diameter between about 8 m and more than 14 m. The largest furnace with 14.8 m has been erected at the Oita works of Nippon Steel. Another four l4—m furnaces are installed in Japan. In Europe there are four l4—m furnaces: one in the USSR, one in France at Usinor, one in Italy at ltalsider and one in Germany at Thyssen in Schwelgern. Only the Japanese works are satisfied with their

162 Bilaga 6

large furnaces. European works have so far had many troubles. Arguments against these large blast furnaces include: l) The whole steel plant suffers from the lack of pig iron ifthe furnaces are out of operation. 2) The supply of blast furnaces with large quantities of raw materials creates traffic problems. 3) In order to achieve a high productivity. only agglomerates and ore of one type should be used. Especially in Europe too many different types of ore are being used. Smaller furnaces are more easy to adapt to these European conditions. 4) Furnaces with more than l2 m hearth diameter can hardly be expected to have any scale advantages. This mainly results from the unproportionately rising investment costs. A 14-m furnace is reported to cost about DM 300 million. But. for instance, the furnace of Thyssen in Schwelgern had sequential costs due to environmental problems and other reasons of more than DM 400 million. Japanese technicians seem to be able to control environmental problems better and they plan furnaces of up to 16 m hearth diameter. European furnaces are hardly expected to have hearth diameters larger than 12 to 13 m because of the above reasons and because space here is more readily available than in Japan. Japanese blast furnaces are mostly situated at the expensive and scarce seaside locations, whereas European furnaces are mostly located up—country. 5) While Japanese blast furnace technicians are of the opinion that even larger furnaces will still yield some cost advantages. Europeans do not agree with this. Estel, for instance, thoroughly compared the operating costs ofa 9-m furnace with those of an 11.15-m-furnace, both of the fourth generation. and stated that the smaller furnace operates at a lower cost. Generally it can be stated that furnaces with a hearth diameter below 9 m incur higher operating costs than furnaces with a larger diameter. Because of this fact, Battelle only considered the operating costs of four existing German furnaces from 3.8 m up to 9.3 m in hearth diameter. The Operating costs of these furnaces range between DM 63 and DM 89 per ton of pig iron, the average German operating costs being about DM 50. The Operating costs of the best performing furnaces may be as low as DM 35 per ton of pig iron. These are the same costs as for Japanese 14-m furnaces of the fourth generation. Average German cost prices for liquid pig iron are about DM 313 per ton. Japanese cost prices for large furnaces of the fourth generation are generally estimated to be below DM 300 per ton. Sources ofinformation: Voest-Alpine; Demag; Tomohiro Hasegava. Developments in Blast Furnace Practice and Design, Symposium of Iron and Steel Industry, Brasilia, 1973; Institut Schenck: HJ. Zimmermann. Technische Bauprinzipien moderner Hochofenanlagen und ihr EinfluB auf die baulichen Aufwendungen (1974).

6 Bilaga 163

3.2.3 Basic Oxygen Furnace (LD and OBM) (C)

LD

Battelle‘s calculations with a 60-t and 150-t converter demonstrate operating cost advantages of about 25 percent for the large unit. Comparing facilities in the range of 300 t and 400 t tap weight, the cost advantages seem to be marginal. The decision to erect a somewhat smaller or larger unit in this range of capacity depends not only on the cost advantage but also on the size of the steel plant concerned and its production program. The largest LD converter with a tap weight of400 t is installed at Thyssen in Hamborn. Today it would be technologically feasible to achieve tap weights up to about 500 t, but the furnaces recently built usually have a tap of 150 to 250 t, and those planned are of about the same size. The present size of American LD converters averages 200 t, and that of Japanese converters 240 t. The Japanese have longer furnace campaigns because of the higher refractory-lining quality. Bricks and ramming mixes, on the other hand, are more expensive. It is not known whether and/or to what extent this fact influences the operating costs. In this case we estimated the operating costs at DM 68 to DM 45 per ton, depending on the size of the equipment. These operating costs correspond to those of existing plants.

OBM

According to the present definition, the OBM process is used to process phosphoric pig iron and the Q-BOP process is used to process basic pig iron. Some 10 plants using the OBM process have been erected until now, especially in the western part of Europe. Only a few of these are greenfield plants. The others are Thomas converters which have been modified to OBM converters. Battelle made calculations for two models — a 60-t and a 150-t converter —in order to demonstrate the cost advantage oflarger units. Battelle discussed the operating costs with process owners and equipment manufacturers. The operating costs for the OBM process supplied by the process owners are about 4 percent below those for the LD process, whereas equipment manufacturers stated that the costs are about 6 percent above those for the LD process. Battelle was not able definitely to substantiate one of the two opinions, because representative data are scarce and hardly available. Therefore, both statements are presented in this report without further comment. Some plants with Q-BOP converters exist mainly in the United States. It should be noted, however, that Q-BOP converters have so far not been installed in greenfield plants. Therefore, relevant data for this operating process are not available. The first greenfield plant with Q-BOP converters which will go on stream early in 1977 will be established by Nippon Kokan and built by Kawasaki. This plant will comprise 300-t converters. Main sources of information: Demag, Duisburg; Maxhütte, Sulzbach-Rosenberg; Voest Alpine, Linz.

164 Bilaga 6

3.2.4 Electric Arc Furnace (D) The production of electric steel increased to the present 20 percent of the total world steel production. This share of electric steel, however, varies from country to country. While, for instance. in West Germany and France this share is about 12 to l4 percent, Italy produces more than 50 percent of its steel electrically. There are estimates which say that within about l0 years 30 percent of the world steel production will be electric steel. The largest electric arc furnaces producing 2 x 360 t are installed in the United States. In all other countries much smaller units are or will be installed. The largest units installed in Great Britain. for instance, are 180-t furnaces, in Belgium 160-t furnaces and in Germany 130-t furnaces. ln central Europe the average tap weight of electric arc furnaces is 80 t. Today’s technology permits the construction of furnaces of up to 500 t tap weight. It is a known fact that large EAFs still offer the advantages of lower operating costs. The main reason why larger furnaces are only being built in exceptional cases is that electric grids are not sufficiently high in capacity for these heavy loads. Less important arguments in favor of smaller furnaces include: a) sufficiency of scrap supply b) smaller lot sizes as are usually required in the case of special steels c) higher flexibility in the case of malfunctions. ln order to demonstrate the scale advantages, Battelle calculated four model furnaces of different capacities. UHP furnaces with tap weights from 25 t up to l00 t were selected for the calculation. The investment costs were estimated on the basis of the assumption that the furnaces will be erected in highly industrialized countries with severe restrictions with respect to pollution control. The costs for pollution control roughly account for 20 percent of the investment costs. The specific investment costs for small furnaces amount to about DM 1,000 per ton. They decrease for furnaces with 100 t tap weight to about DM 300 per ton. This sharp decline in specific investment costs has a significant influence on the operating costs. The operating costs for small furnaces are in the range of DM 200 per ton, whereas the operating costs for l00-t furnaces range between DM 130 and 150 per ton. The cost advantage oflarger furnaces over l00-t furnaces is not as significant as that of l00-t furnaces over 25-t furnaces. Source of information: Demag, Duisburg; Union Carbide, Geneva.

3.2.5 Continuous Casting (E) ln 1965 continuous casting had a share of l percent of the crude steel production,with acapacity ofabout 4 million tpy. ln 1975 this share increased to 12.4 percent with a capacity of about 81 million tpy. For the mid-eighties a share of about 50 percent is being expected. This steep increase is easy to understand if the operating costs of continuous casting are compared with the operating costs of roughing mills. Depending on the product (billets.

Bi/aga 6 165

blooms, slabs), the operating costs for continuous casting are 70 to 30 percent lower. This is illustrated in Fig. E 5a. A further advantage of the continuous casting process is its higher yield compared with that of roughing mills. The largest units today are able to cast slabs with dimensions of 3,000 x 300 mm. The largest unit so far cast from one single ladle had a weight of about 350 tons. The casting speed depends on the size and the shape of the product cast and ranges between l and 4 m/s. The scale advantages are demonstrated in Figs. E. It is clearly obvious that the cost advantages increase with rising capacity, e. g. from about 0.5 Mtpy for billets to about l Mtpy for blooms or slabs. The capacity is determined by (l) the dimensions of the product, (2) the number of strands and (3) the time of permanent continuous Casting. The operating costs for billets range between DM 42 and 25 per ton, those for blooms are between DM 38 and DM 24 per ton, and those for slabs range between DM 30 and DM 20 per ton. Source of information: Concast, Zürich Demag, Duisburg lnstitut Schenck, Aachen: Wolf Gieseking, Baukosten und betriebliche Verarbeitungskosten der Stahlstrang-Giefianlagen, 1976 Sack, Düsseldorf Voest, Linz

3.2.6 Rolling Mills

The last 10 to 15 years were characterized by a rapid development in the design and construction of rolling mills, especially for hot wide strip and rods. This development will probably slow down in the future. The rolling speed can hardly be increased any further. For instance, the final speed of rod mills of about 75 m/s has reached a limit due to the excessively hig rotational speed of the rolls and because of difficulties in controlling the operational parameters at these speeds. Another example is that the final speed of bar mills of 24 m/s can hardly be increased, because this would involve an excessive increase in the length of the cooling beds. In Japan the first hot wide strip mill has been installed which is capable of rolling coils ofsheet 25 mm in thickness. But there is at present no equipment in the world to decoil the product. Higher productivity will be achieved by — increased utilization of the production plant by reducing interruptions, — better yield and higher productivity by higher weights ofinput material, — higher reliability, — increased application of quick-change attachments,

166 Bilaga 6

- refinement development, and wider application of computerized equipment. The highest productivity of all rolling mills today is achieved by one-purpose heavy-duty rolling mills. This general statement applies to all types of rolling mills: — hot wide strip mills with about 5.5 millions tpy, — tandem cold rolling mills with about 2.5 million tpy, merchant mills with about 0.8 million tpy, rod mills with about 0.8 million tpy. — section mills with about 1.2 million tpy.

These capacities have been calculated on the basis of the assumption that a total machine time of 18 shifts per week is required.

3.2.6.1 Heavy and Medium Plate Mills (F) The range of products produced in heavy and medium plate mills was increased in the last few years by the plates used for welded large-diameter tubes. In order to be able to roll these wide plates, the barrel length of the rolls in the mills which are presently being built usually is between 5 and 5.5 m. Therefore, back-up rolls witha diameter of 2 to 2.2 m have to be installed. The rolling speed recently has been increased to 5 to 8 m/s. A further increase in production can be achieved by adding a second reversing mill (see Fig. F3b). The largest plate mills with a barrel length of about 5 m are installed in those countries where shipbuilding and/or the production oflarge-diameter tubes is concentrated: e. g. Japan, the USA. West Germany and Italy. ln Japan there are about 14 important mills having a very high total capacity in the range of 18 million tpy. Three companies have rolling mills with barrel lengths of 5.5 m: Nippon Steel in Oita, Kawasaki in Mizushima, Nippon Kokan in Ogishima. According to information we received, two of the large mills and some smaller ones were closed because of the bad situation in the iron and steel industry. In the USA there are also about I4 mills with a total capacity of about 8 million tpy. The most important plants are: Bethlehem Steel in Chesterton, Bethlehem Steel in Sparrows Point, United States Steel Corp. in Cedar Point-Baytown, United States Steel Corp. in Gary. In West Germany there are ll plants with a combined capacity of about 6 million tpy. The most important plants are:

Bilaga 6 167

Dillinger Hüttenwerke in Dillingen, Hoesch Hüttenwerke in Dortmund-Hörde, Mannesmann Röhrenwerke AB in Mülheim. The most important mills in Italy are in Taranto (ltalsider S.p.A.). The specific investment costs for plate mills are very high. The capital costs may reach a share of 50 to 70 percent of the operating costs. The operating costs differ significantly between mills with a barrel length of 2.8 and 5.5 m. They may range between DM 300 and about DM 100 per ton, respectively. Because of the high specific costs smaller mills, those with barrel lengths below 4 m are uneconomical today. Summarizing. it may be stated that plates with a thickness of less than 20 mm and a width of less than 2.4 m should preferably be rolled on a hot wide strip mill. If plates of less than 4 m width are to be produced, it is more economical to cut the large plates into the desired size. It is questionable whether larger mills will be built in future. A comparison of the operating costs suggest that the construction of new mills of this type will decrease further. The roll housings for the largest mills can reach weights of more than 400 t. There are only a few plants in the world where single parts up to 500 and 600 t can be cast. These large parts are not only difficult but also very expensive to transport. The Deutsche Bundesbahn, for instance, allows transports of items above 300 t in weight only by railway-owned cars. Only the supply of such cars costs DM 70,000, transport costs excluded. On the other hand. it is very difficult to transport large sheets and plates. For these reasons. Battelle assumes that larger mills will hardly be built in the foreseeable future. Source ofinformation: Demag, Duisburg; lnstitut Schenck, Aachen: E.T. Sack und H. Gattinger, Herstellung von Grobblech; Sack, Düsseldorf; Schloemann-Siemag, Dusseldorf.

3.2.6.2 Hot Wide Strip Mills (G)

A total of some 140 hot wide strip mills exists in the world. They differ in type (semi-continuous, 3/4-continuous or continuous trains) and barrel length (from 1.090 to 2,490 mm), which both affect the capacity. The world average barrel length is approximately 1,850 mm. Modern hot wide strip mills have a capacity of5.5 Mtpy on the assumption that the production program includes widths from 1,200 to 2,300 mm and the thicknesses from 0.8 to 20 mm. If hot wide strip mills only produce wide and thick material like it is projected in the USSR, the capacity can increase to more than 10 Mtpy. Owing to the very high investment costs for hot wide strip mills, it is very important to select the proper type of mill to meet the specific market requirements. Very often companies prefer to start a HWS mill first as a semi- or 3/4—continuous mill which is later being modified into a continuous mill. The width ofthe rolls should also be determined after a comprehensive market investigation. Usually, only less than 5 percent of the production of those hot wide strip mills which produce only for the general market

168 Bilaga 6

and not for special purchasers is sheet more than 1,850 mm in width. lt should be noted that the operating costs increase overproportionately as a function of the barrel length. Main characteristics of the last generation of hot wide strip mills are:

Final rolling speed: about 30 m/s Specific coil weight: up to 40 kg/mm Total coil weight: up to 50 t Installed driving power of the main driving elements: up to 150,000 kw Length of the slabs: up to 15 m

An increase in the final speed is not expected to be feasible in the near future, because the physical limit of steel deformation has already been reached. The largest HWS mills in the world are installed in the following countries:

Country Company Location Year of Mill Barrel Capacity startup type length (106 tpy) France Solmer Fos-sur-Mer l974 cont. 2,285 6 Usinor Dunkerque 1960 cont. 2,030 4.5 India Bokaro Steel Bokaro 1975 cont 2,000 6 ltaly Italsider Taranto 1973 cont. 2,285 5.4 Japan Kawasaki ,Mizushima 1970 cont. 2,300 5 Kobe Steel Kakogawa l972 cont. 2,185 4.8 Nippon Kokan Fukuyama 1971 cont. 1,780 5 Nippon Steel Oita 1971 cont. 2,250 6 Sumitomo Kashima 1969 cont. 1.780 4.2 Netherlands Hoogovens ljmuiden 1969 cont. 2,230 4,5 USSR Cherepovets Cherepovets 1975 cont. 2,000 6 Novo-Lipetsk Novo-Lipetsk 1969 cont. 2,000 6 West Germany Klöckner Bremen 1973 cont. 2.300 5.4

For the model calculation Battelle has selected three different mill types:

(l) 56 - 3/4 continuous train. Depending on different capital costs and different utilization of the production plant capacity, the operating costs range between DM 100 och DM 145 per ton. (2) 66 - continuous train. For this mill size, the Operating costs range between DM 83 and DM 112 per ton. (3) 90 - continuous train. For this mill size, the Operating costs range between DM 70 and DM 100 per ton.

Source ofinformation: Demag, Duisburg; Institut Schenk, Aachen: H. Winterkamp und H Fritz, Herstellung von Warmbreitband; Sack, Düsseldorf; Schloemann-Siemag, Düsseldorf.

sou 1977:16 Bilaga 6 169

3.2.6.3 Cold Rolling Mills (H) Cold rolling is an integrated process with the following main processing steps: (l) Pickling (2) Annealing (3) Cold rolling (4) Skin pass rolling (5) Splitting.

Pickling For a long time sulphuric acid was used for pickling. Today hydrochloric acid is preferably used. The pickling times — including descaling —are shorter and the continuous pickling speed has increased from 60 m/min to 300 m/min. The pickling times today are

45-60 s with‘H2SO4

25-35 s with HCl.

The end products of H2804 can hardly be re-used, whereas the chloride

from HCl pickling can be reprocessed and recycled. The average operating costs for pickling lines are calculated at about DM 20 p‘er ton if a line with a capacity of 1.5 Mtpy is used.

A mica/ing

Cold rolled material mostly has to be annealed in order to recrystallize the strain-hardened steel. The present trend is to install continuous annealing and processing lines. The annealing time can vary between days and minutes. The first continuous annealing and processing line was installed at Nippon Steel’s Kimitsu works in 1972. The average Operating costs of annealing lines are calculated to be about DM 20 per ton at a capacity of 1.5 Mtpy.

C 0/d Rolling

By cold rolling the thickness of a hot rolled sheet is reduced to the final thickness of the finished product. The most economic process is to use a tandem cold rolling mill combined with a reversing mill. The average operating costs of cold rolling were calculated to be about DM 30 per ton at a capacity of 1.5 Mtpy. Some technical features of cold rolling mills of the latest state of technology are: — Coil weight has been increased to about 46 t. — Adjusting speed has increased to about 60 mm/min, adjusting acceleration increased to 300 mm/s2. — Time for changing rolls has decreased to about 4 minutes.

The rolling speeds today seem to have reached a technological limit.

170 Bilaga 6

Skin pass rolling In order to obtain a better surface. cold rolled sheets are skin pass rolled. As the productivity of cold rolling mills increased significantly. the production speed ofthe skin pass rolling mills increased accordingly from 1,000 to 1,800 m/min in the last ten years. Because cold rolling mills are also used for skin pass rolling, an increase in rolling speed cannot be expected in the near future. At present. there are plans or ideas to connect the skin pass rolling with strip processing lines. Battelle estimates present average operating costs to be about DM 12 per ton.

Splitting Battelle calculated the operating cost of splitting to be about DM 20 per ton.

Total Cola Rolling Process For the total cold rolling process, the operating costs per ton may range between DM 100 and DM 150, depending on the capacity ofthe equipment. Average operating costs of German works are said to be about DM 140 per ton. Sources of information: Demag, Duisburg; Frohling, Olpe; Institut Schenck, Aachen: H. Winterkamp und M. Bauer, Herstellung von Feinblech; Sack, Dusseldorf; Schloemann-Siemag, Dusseldorf.

3.2.6.4 Wire Rods, Reinforcing Bars, Other Bars (I)

Rod mil/s Rod mills have drastically developed toward higher rolling speeds, higher coil weights and increased productivity. Controlled rod cooling was one l I of the major developments 2 to obtain higher—quality rods. Today, a rod mill l without controlled rod cooling could no longer work competitively. Coil weight has increased to 2,500 kg and final rolling speeds reach 75 m/s. Until today, one-purpose 4-strand rolling mills have been built. Because of high final speeds most modern equipment only comprises two strands. The step to one-strand mills is only a question of cost. Modern rod mills are combined with high-deformation machines. In this way, the input weight can be increased to 5-10 t. Battelle calculated operating costs for different systems of rod mills. The operating costs range from DM 80 to DM 130 per ton, depending on the size of the equipment.

Bar mi//5 The productivity of small section mills could be increased by raising rolling speeds up to 20 m/s and by improving the equipment behind the rolling mill. The rolling speed of 20 m/s seems to be an absolute limit. because cooling beds would otherwise reach uneconomic lengths.

Bilaga 6 171

The coil weights for wire rod have increased to 2,500 kg. The productivity can again be increased by using high-deformation machines. The operating costs range from DM 70 to DM 110. The operating costs of combined mills which are able to roll rods and bars range between DM 80 and DM 120. Source ofinformation: Institut Schenck, Aachen: C.D. Wuppermann und Franz Kösters, Verfahrenswege zur Herstellung von Stabstahl und Walzdraht; Kocks. Dusseldorf; Sack, Dusseldorf; Schloemann-Siemag, Dusseldorf.

3.2.6.5 Sections (K)

Light sections An important step in the development of rolling medium-sized sections was the introduction of the universal duo stand, which made it possible to roll parallel-flanged heavy- and light-weight beams in one mill. In recent years the input weight has increased to 5 tons and the rolling speed to 12 m/s. In order to improve economics in this steel plant sector, it is important to concentrate the production program on only a few product types. Only then it is possible to apply the concept of, for instance, two-purpose trains”, which proved to be more economic than multi-purpose trains. Peine-Sa|zgitter, for instance, has concentrated on rolling only beams and U-profiles. Battelle was unable to obtain representative consumption data from the industry for light-section rolling, because modern mills are scarce and existing mills are presently working at extremely low capacity. The operating costs oflight sections in a plant with good use of capacity should range between DM 80 and DM 120 per ton. The corresponding production costs should range between DM 600 and DM 700 per ton. But present Operating costs range between DM 90 and DM 140 and production costs including dressing-shop costs range between DM 640 and DM 780 per ton.

Heavy sections For heavy sections the most economic way of production is also the use of a one-purpose high-duty rolling mill. The only plant in the world with a capacity of 1.5 Mtpy was erected by Nippons Steel in Kimitsu in 1972. Plants of such capacities should only be built by large companies or stateowned concerns, because, for instance, such productions are as high as the total demand of West Germany, and only a few plants should be built in the whole world. Sack, Dusseldorf. presently is building another large heavy-section plant in Poland with a capacity of l .2 Mtpy designed to produce the whole range of heavy sections. The investement costs are about DM 720 million and can be broken down as follows:

172 Bilaga 6 Million DM

The specific investment costs amount to DM 600 per ton. Capital costs range between DM 70 and DM 93 per ton. Operating costs are between DM 140 and DM 160 per ton. Investment costs for heavy-section rolling mills with a capacity of 0.5 Mtpy amount to DM 300 million. Operating costs for these smaller units should be in the same range as those of plants with larger capacities. The production costs at the present low level of production are between DM 640 and DM 800 per ton. Source of information: Sack, Düsseldorf; Schloemann-Siemag, Dusseldorf.

4 Production Costs of Some Representative Semi-Finished

Steel Products

The cost prices presented vary over a certain range, the lower prices suggesting good utilization of equipment of high capacity. If possible, the cost prices are compared with actual plant data. The calculation is based on different cost prices for one ton of liquid pig iron. The low price applies to efficiently working Japanese furnaces, and the average price applies to German furnaces (see appendix B 2). The cost price of one ton of liquid pig iron is: 295 DM/t 313 DM/t (good Japanese result) (average German result)

Calculation of the cost price of one ton raw steel (LD process)

Unit Price per unit Consumption Good result” Moderate

Cost price of raw steel DM/t 382 416

“Good results = high capacities at high use of capacity. Moderate results = smaller capacities at high use of capacity or high capacities at low use of capacity.

Bilaga 6 173

Calculation of the cost price of one ton of billets. one ton of blooms and one ton of slabs (continuous casting)

Unit Price per unit Consumption Billets Blooms Slabs perl Good Moderate Good Moderate Good Moderate result result result result result result Raw steel DM/t 382/416 1,080/1,070/ 412 449 408 445 401 436 1,050 Operating cost DM/t 26 32 25 30 28 22 Overhead DM/t 5 6 5 6 3 4 Cost price of castings DM/t 443 487 438 481 432 462

Calculation for one ton of heavy and medium plates

Unit Price per unit Consumption Good result Moderate

(Present cost prices of existing plants range between DM 650 and 800 per ton.) Calculation for one ton of hot wide strip Unit Price per unit Consumption Good result Moderate

Cost price of wide strip DM/t 547 640 (The results correspond to cost prices of German works.) Calculation for one ton of cold rolled material Unit Price per unit Consumption Good result Moderate

Cost price of cold rolled material DM/t 731 851 (Corresponds to cost prices of German works.)

174 Bilaga 6 Calculation for one ton of rod, bars and small sections Unit Price per unit Consumption Good result Moderate

Cost price of rods. bars and small sections DM/I 577 671 (Average German production costs of rods are about DM 700 per ton.)

Calculation for one ton of heavy sections (l00—500 mm) Unit Price per unit Consumption Good result Moderate

Cost price of heavy sections DM/t 583 660 (German average cost prices of heavy sections at present are about DM 650 per ton.)

Calculation for one ton of heavy sections (over 500 mm) Unit Price per unit Consumption Good result Moderate

Cost price of heavy sections DM/t 509 550

(German average cost prices of heavy sections range from DM 620 to 650 per ton.)

For all long products DM 20 to DM 30 have to be added per ton for dressing. The reason for possible differences between the calculated and real cost prices is the present low use of capacity due to the economic situation. It should also be noted that minor cost items were not calculated as, for instance, flame scarfing of castings or in-plant transport.

Bilaga 6 175

5 General Remarks About Investment Costs for Steel Plants

5.l General Remarks About Investment Costs /or Construction of a Greenfield and Extension o_/‘a Brownfield P/ant

lt is not possible to directly compare investment costs for a greenfield and a brownfield plant. In the case of a greenfield plant the costs include all equipment and infrastructure. ln a brownfield plant the capacity can be increased only by modifying one or two parts of equipment. Therefore, costs depend largely on what parts of equipment are to be modified. A capacity extension in the llat-rolling mill section, for instance, is a much more capital-intensive enterprise than an extension in the rod and/or bar mill or in the liquid-steel-making section. Battelle collected some data relating to these problems:

Green/ield Plan!

The 3.5 Mtpy integrated steel plant of Klöckner in Bremen was built in the sixties at a capital expenditure of about DM 2.500 million. The corresponding specific investment costs can be calculated at about DM 700 per ton. The integrated steel plant of Solmer in Fos-sur-Mer built in the seventies with a capacity and an infrastructure about comparable to Klöckner cost about DM 5,000 million or DM 1,400 per ton of installed annual capacity. Recently US Steel announced the erection of a 4 Mtpy greenfield plant. Investment costs are estimated at a total of about DM 10,000 million or DM 2,500 per ton of annual capacity.

Extensions of Brownfield P/ants

Krupp Hüttenwerke AB in Rheinhausen is increasing its capacity from 3 Mtpy in l970 to 5.5 Mtpy in 1977. Krupp has installed a new sintering plant with suction side of 400 m2. replaced two smaller blast furnaces by two larger units, and installed a new melting shop with two 300-t LD converters and a continuous slab-casting machine. ln November 1976. Krupp said that it had so far invested DM 350 per ton for increasing the capacity of the Rheinhausen works by 1.5 Mtpy. If the equipment listed had been installed on a greenfield site, the specific investment costs would have increased to about DM 500 per ton. said Krupp. ln this context. Dr. Gienow, chairman of Klöckner Werke. gave the following comment on the future potential of the European steel industry: “Even a large concern has to strain its financial capabilities to raise some 10 billion DM fora new investment. The capital investment. however, is not the biggest problem today. If a new steel plant costs twice as much in investment cost today as some years before. the capital cost per ton of steel produced is also twice as high and the competitiveness becomes questionable.“ “The extraordinarily high increase in costs makes it necessary to think about completely new location criteria. The extremely high capital costs in new greenfield plants do more than compensate very favorable raw material and energy costs as well as lower freight rates as compared to the classical locations of steel plants. The best

176 Bilaga 6

future possibilities to increase steel production capacities in the medium term are the elimination of bottlenecks in existing modern steel plants. whereby the capacities can be enlarged by relatively low capital expenditures. It sounds grotesque, but the possibilities of a steel plant are the better the greater the imbalance between raw steel and rolling capacity.“

5.2 General Remarks about Investment C osrs for Mini Steel P/ants

Mini steel plants in highly developed industrial countries will be erected only in specific locations where relatively cheap and sufficient raw materials (scrap and/or sponge iron) are available and where at the same time a market for small-dimensioned long products like rods, wire-reinforced bars, other bars, billets or small sections is located close by. The capacity of a mini steel plant should depend on possible size of the potential market and should range between 100,000 and 600,000 tpy. The decisive advantages of a mini steel plant are the low transportation costs of raw materials and products. Because of the strong dependency of

most mini mills on scrap, the costs of steel products are more often subject

to Fluctuations than costs in large integrated steel mills. Nevertheless, ministeel plants mostly can compensate high raw material costs by lower capital and transportation costs. Depending on the site and kind of equipment, the investment costs for a 600,000 tpy mini steel plant can range between DM 400 and 700 million. This corresponds to specific investment costs of about 700 to 1.200 DM per ton.

sou 1977:16 6 177 Bilaga

Appendix

Table A l. Investment Costs for Sinter Plants Orc: Mugnetite (Sweden) Rate of Production: 33 I/mzd Availability of Equipment: 90 /0 (330 Days)

hearthdiameter of blast furnaces 10 I 12 I M I

1.7 million t

:L:::;e°°°“°‘*’

2.5 Iillion z 3.5 .mm t annualamountof sinter charged (I01sinter; 30I lumpsand/or 1.9 Iilliont 3.0 Iillion t 3.9 Iilliont pallets) resulting productionof sinter 5,784» t/d 9,132t/d 11,872t/d

size of the suction side 175 12 277I2 360 Iz

investmentcosts in Germany 65 Iilliun DI 83 million DH 100nillion DI Iachinss 35X dust exhaust 11»I electrical equipmentand 16 1 {om 1001 computerization foundationandstructure 15X constructionwork 20 I specific investnentcasts 38 25 D 33 20 D 25 so o per tan of piq iron

178 6 sou 1977:16 Bilaga

100 , o i

O

.

så Q _ investmentcosts

z ‘E, : g 60 g; 8 §§ z E . V g: °$_ E -â-3G

Fig. A I a: Ir)/Iuence 0./‘Size ä ofSucliøn Side on Total and Specific Investment Cosls for Simer P/ants in °—1 1-,5 777 m; 350 350 Germany size ofsuctionsnde

Table A Z. Operating Costs for Sinter Plants

A B C Rodd 1.9 IiHion toy 3Ii11ion toy 3.9 million tpy

unit con- costs con- costs con- costs cost breakdown price per unit sunption per t sunption per t sunption per t par t per t per t

labour costs Ia len 0.09 3 len 0.06 3 nen 0.03 3.1.1») DH/year 55,500 18.55 33 Ion 2.55 33 Ien 1.62 33 nen 1.210 wages DI/h

Goal 23.- 0.11 2.63 0.108 2.50 0.09 2.111 fuel gas other energyand 1 20 0 70 (LW u’teria1 costs other operating 3 _ 2 _ 1 30 costs maintenance as I 10 1 3.83 3.32 2.56 of specific investmentcost 11.831 £1.52 3.93 3.03 capital costs (15.5 1 (5.93) (5.15) (3.97)

17.82 1k.13 10.71 operatingcosts (19.23) (15.35) (11.55)

averageGeruan 1.80 1.80 1.80 owrheads

19.62 15.93 12.51 total operating costs (21.03) (17.15) (13.45)

Remarks: German operating prices range between DM/t 10.—and 25.—;average operating price is about DM/t 13.—. It has to be noted that non-magnetites will sinter faster: magnetite: 33 t/m2 x 24 h non-magnetite: 40 t/m2 x 24 h

Bilaga 6 179

capital costs11.83‘/. DMIl

151 \

capital costs15. n 2) å 12 a.

å. .

I. . 1 Fig. A 2a: Influence of II-I’ labor costs Size of Suction Side on Operating Costsfor Sime- 4- å 277 ring Magnetites (without size of suctionside overheads)

Table A 3. Cost Price of Sinter

(sh 1 Fe) averageGerman net burdencost price per UH150.t Fe Remark: Note that in Gennany hardly any magnetites are being sintered.

180 Bilaga 6 SOU l977:l6 Table B l. Breakdown of Investment Costs for Blast Furnaces ‘/1

9) Fine Dust Extraction and Assembly 2.5

16) Electrical Equipment incl. Computer 5.5 17) Submarine Ladles 6.2 18) Construction Work 13.4

Total about 100.0

__ 600 _ g investment

l

costs gå we

gg

l 0/

äs

så /

/°

§3 2oo—~

Fig. B la: Influence of Size of Hearlh Diameter ä 100 on Total and Specific Inspecific investment costs vestment Cosls/br Blast l Furnaces of 3’ to 4’ Ge- L! 10 IS 20 m neralion hearth diameter

sou 1977:16 Bilaga 6 181

Table B 2. Operating Costs plus Fuel Costs for Blast Furnaces

h e a r t h d i a I e t e r °° ‘i . ut 3.9 5.5 5.5 9.3 cost breakdown unit price con- cost con- cost can- cos! con- cost per sunption per t suaption per t sunption per t suaptfon per Q unit per t per t per t per 1

200,000t/yenr 360,000t/year 320,0001/year 1,200,0001/year -u ldtour cosh

fuel cask

’°,’;‘,::;°° averagecost price in Germany, July 1976,DH313.73

)1nd1v1dua1 cost Stansin DHper ton havebeentakenfromfigures releasedby Steh1eisen

182 Bilaga 6

9G o German lurnaces DM” O --- 8G German lurnaces \ \ n Japanese lurnacesol \ fourth generation o \ 70 \ o \ O \ 5° \ \ o o \ o ° \ so å ° \ ° å °\ s \\ § 1.0 \ \ \.:./ 0 3

Fig. B 2a: Influence of 2G Size of Hearth Diameter on Operating Costs (wil- 10 Z L b 8 10 12 rn ll. 15 hout overheads) Q/ Blast Furnaces hearth diameter

Table C l. Total and Specific Investment Costs for LD and OBM

Melt shop with halls for continuous casting (no stripping facilities):

Melt shop includes: . second converter installed, flue gas cooling, no complete combustion of flue gas, waste water treatment, cranes, scrap preparation, equipment for scrap packing, equipment for auxiliaries, slag treatment, mixer, no scrap yard

Process LD (basic pig iron) OBM (phosphoric pig iron)

60 t 150 t 60 t 150 t Size of equipment 648,000 t 1,620,000 t 648,000 t 1,620,000 I Capacity per year 0.27 min 0.67 min 0.27 min Time of operation per ton 0.67 min Investment costs 105-120 million DM 172-193 million DM 104-119 million DM 167-188 million DM 162-185 DM/t 106-119 DM/t 160-183 DM/t 103-116 DMt Specific investment costs

sou 1977:16 Bilaga 6 183

Table C 2. Operating Costs for LD and OBM

process LD OBH m” °f 60 t 150c so 1 150 t bquiplent cost break- unit price con- costs con— costs unit price con- costs con- costs iovn per sunption per t sunption per t per sulption per t suuption per i unit per t per t unit per t par t abourcosts salary DH/year 55,680 7 Ion 0.60 7 Ion 0.210 DH/year 55,680 7 H90 0.60 7 len 0.211 wages UH/h 18.55 80 men 5.34 80 nen 2.11» h 18.55 80 Ile 5.34 80 men 2.14 bnergy electricity kvh/t 0.08 20 1.60 18 1.114 kvh/t 0.08 20 1.60 18 1,10%

butane — - - - - - N133/t 0.50 1 0.50 1 0.50

oxygen N133/t 0.11 51.8 5.70 117.8 5.26 lin3/t 0.11 46 5.06 A3 14.73 nitrogen - - - - - - NI3/t 0.11 25 2.75 26 2.86

later .3/1 1.30 1 1.30 1 1.30 -3/1 1.30 1 1.30 1 1.30

refractories kg/t 1,100 8 8.80 7.6 8.36 kg/t 1,100 8.5 9.35 7.6 8.36 °‘° *"" 011/1 5.50 1.50 on/1 5.50 4.50 ‘‘°°"

“h” °°°“9

“m .t 11.83 1 61.117 1.5.75 67.34. 1.9.80

R € m(uk. For the case the productivity of the OBM process is higher - as often cited in literature — operating costs would decrease correspondingly.

184 Bilaga 6 SOU 1977216

Table C 3. Operating Costs for OBM (Information obtained from process owner)

process 0 B H size of equipment 60 t 150 i production tpy 670,000 1,650,000 specific investlant cosf 150-170 DH/t 98-110 DH/t cost breakdown unit i i t i

prlmztper

labour costs salary 0H/year 55,680.- 7 nen 0.58 7 Ion 0.23 wages DH/h 18.55 80 non 5.09 80 Ian 2.07 energy elecfricity kvh/1 0.08 20 1.60 18 1.1111

oxygen N13/1 0.11 113 lo 73 112 6.62 water I3/1 1.30 1 1.30 1 1.30

refractories kq/t 1,100 7 7.70 6.5 7.15 other Iateria1s DH/t 5.50 41.50 transport DH/t 3.- Z.tools DH/t 2.- 1.70 storage DH/t 1.50 1.other operating DH/t 1.70 1.70 maintenance DH/1 3 Z 40.80 3.12 . capital costs DH/t 15.51 24.80 16.12 (11.83 1) (18.93) (12.30) total operatingcos1s at 15.5 I 610.30 (16.95 a{11.831 (53.13) (13.13)

sou 1977:16 6 185 Bilaga

Table D l. Specific Operating and Specific Investment Costs for Electric Steel Plants with Halls for Continuous Casting

specific investmentcosts cmitai costs 15.5 1 124o.- 89.90 196.50 #0.- (n.a3 1) (94.54) (m) (35.1.9) (so.-) total operatingcosts 23h.10 202.9‘: 1198.53 136.92 (205.04) (mama) (137.52) (126.9?)

specific invastnentcosts 700.- to 1,100.- 0M +lo0.-to 700.- DM 290.- to 380.- DH 150.- to 300.- DH

186 Bilaga 6 sou 1977:16

examplesfor furnaces Ix 251 1x25( 1x601 2x100! LX100!

1000 Operaung costs

adduiorua| expenses for

å E 30 VV så 0 . I v êaåtcgzâeøoåenl

3200_

\ Ivwvvslm-‘In costs å

‘ERIE

ä

i \-:-==--

s:

\ I ä 100 a \

specific operatingcosts / Hunken flown] costs

\:‘°piml

(DM/H

costs

investment

electrodes

Fig. D Ia: Influence of Size /n O

specific

of Electric Furnaces on e

Specific Investment Cøsls fig I

and Specific Operating 0.05 0.1 0.2 0.3 04 1051/year so

Costs capacny

n-- Bilaga 6 187

Table E 1. Continuous Casting - Model for Billets (0,35 million tons/year)

1 in stand-by

DM/I 101

\ Products Lo I dimensions’ IOOX 100 mm UDIO 160Xl60mm II dimens-ons: 150X210mm no \ III dimensions: ZOOXZGO mrn k 2 ° 1, 2, 3, 4, 6,8: numbet oi strands

\ 03 å

g mi ,

i

°\?°\\\: ON å., 8 2 —o

fås_ g

Fig. E Ia: Influence o_/the 20 Number of Strands on Operating Costs at Various Production Programs (Bilo] 02 03 U_ ‘OE t [year C5 ler Production) (8 500 hompucny urs/year)

188 Bilaga 6 sou 1977:16

TabIeEZ. Continuous Casting - Model for Blooms

(1,5 million tons/year)

strand thickness(M) 250 250 250 300 300 300 350 350 350

strand vidfh (nun) 300 350 1400 650 500 550 600 650 700

shareof annualproduction 10 10 10 10 10 10 10 15 15

weight of 1ad1e (t) 230 230 230 230 230 230 230 230 230

withdrawal speed (rn/min) 1.2 1.2 1.2 1.0 1.0 1.0 0.86 0.86 0.86

weight (kg/m) 570 665 760 1,026 1,160 1,251: 1,596 1,729 1,826

casting rate/strand (kg/min) 6810 798 912 1,026 1,1h0 1,251» 1,373 1,087 1,601

total Casting time (min) 56 148 402 37 310 61 56 52 48

admissib1e Casting time (min) 80 80 80 80 80 80 80 80 80

number of strands 6 6 6 6 6 3 3 3 3

casting time/strand (min) 336 283 252 2214 202 183 167 155 Mic

capacity/strand [kg/min) 14,104» 4,788 5,472 6,156 6,800 3,762 4,119 5361 4,803

number of equipment 2 bloom casting machines 1 in stand-by

1.0 , Iol 1 Products

l\°2 I 1

][ 0 dimensions: 250x 320 mm 1 DM/t 1 n dimensions: zsox 350 mm . U3 IH drmensvons: 1 X 200x700 mm \ I, 2, 3, 4, 6 numbev 07 strands m O‘ å §‘\ 30

7,97, m?

_ o — N E

$3$$å 2

å 72% N. -\° 3 Fig. E 2a: Influence of the Numbers ofSrrands on 20 operating Cosrs (Bloom PI‘0dll(‘IIOfl) (8 J00 hours J 2 C3 O, C5 5 7 8 I med ,O /yea’) capacity

Bilaga 6 189

Table E 3. Continuous Casting - Model for Slahs (5 million tons/year)

slrand lhickness (mm) 260 250 230 200 250 230 200 220 200 207 1-91 220

strand 11151111 (mi) 1,120 1,120 1,120 1,120 1,260 1,260 1,260 1,5110 1,5110 1,6110 1,780 1,780

shareof annual production 1 3 3 2 2 10 10 10 10 10 15 10 15

weight of ladle (i) 290 290 290 290 290 290 290 290 290 290 290 290

uithdraval speed (m/min) 1.03 1.08 1.17 1.35 1.08 1.17 1.35 1.19 1.35 1.25 1.35 1.13

veighf (kg/m) 2,213 2,128 1,957 1,702 2,391 2,202 1,915 2,571 2,310 2,500 2,593 3,110

casting rate/strand (kg/min) 2,279 2,299 2,290 2,299 2,595 2,575 2,595 3,039 3,013 3,225 3,511 3,951

10151 casting lime (min) 127 128 128 128 112 112 112 90 92 75

admissible casting time (min) 83 83 83 83 83 83 83 83 83 83

number of strands 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

casting time/strand (min) 83.5 63 83.3 83 58 58.2 56 17.1 17.5 15 11.2 37.5

capacity/strand (kg/min) 1,559 1,595 1,591 1,595 5,171 5,153 5,171 5,077 8,088 6,150 7,029 7,709

_ 41 slab cashnq machines number of eqmpnenl 1 in stand_by

LO Products _ I dimensions. 200X700 mm LII) ID _ 3001250 mm OM“ 11 drmensuons: ägg; I1!gg0mnr‘nm III nimensuons. ZOOX 1000 mm 300‘/2250 mm IV dimensuons 200X1300 mm 350(2650 mm 1,2numhe1 ol slrands 301._ log n

Tåg?

ä __._...%____g g’ 1110 % E N? ä. 2

Fig. E 3a: Influence o_/the Number of Strands on 7C Operating Cosrs at Various Production Programs L 0.5 .e 1 llyear 1.2 17. (Slab Production) (8 500 capacyty hours/year)

190 Bilaga 6 sou 1977:16 Table E 4. Investment Costs for Continuous Casting Machines (Million DM) Equipment for Billets (3) Blooms (3) Slabs ›5)

Table E 5. Operating Costs for Continuous Casting lzquipuent for billets for blooms for slabs I I production 0.35 million tons 1.5 million tons Suillion tons cost breakdown unit DH con- costs con- costs con- costs oer sunption per sumption per sunption per , unit per t t per t t oer t t labour costs salary year 55,680.- 6 nen 0.96 6 men 0.22 6 men 0.07 wages n 13.55 90 nen 10.49 90 men 2.45 120nen 0.98 i fuels Gcal 23.- 0.02 0.46 0.0011 0.09 0.009 0.21 energy

sou 1977:16 Bilaga 6 191

billels blooms slabs I00 ^

80 L

EMI! 6G roughing mill costs

g) 1.0 å o

continuou

V E g \»..._____ Fig. E 5a: Influence of 2 Capacity on Operating Costsfor Continuous Casring Machines. Comparison of Operating Cost of 2 ‘L as ag , s Roughing Mills and Con- ,os WM, capacity Iinuous Casting

192 Bilaga 6 SOL 1977:16

ä..

222.:

_x_ o N N N N N N N N H N N N N N N

Nm m B o o N

8N.N

o. oo £ oo om S ON

så...

2 8 NN oo_

N N

å E E E

år.: oss:

oooooo

._. .a s_ _._. ..

ooo.ooo ooooo.. oooo:

I s. 2 : ua :_

ooo

o..

ooo.oo_

. .. or 8 oo 2 8 o..

oS.N ooo.o 83 ooo... ooo...

. . . . . n N o: - . . E 2 8 2 8

St.:

x om

ä. .. ._. .. ..

veto..

o

oo?

Sâmcouå

83 so.

oooa

N .än ...z Sm o: 8N 8N

5.::-

ta.:

x x x x

3356.2:

£2.

852.2... ...§._25a.6 :zoo:

3a

En.: n 8m §52. o.: N; oo? 88.N ooo.. oo... .o 229:: 2:3..

m C AN Am

.så

g g

0:205.)

N N N N N N N N N N N N N N N

o o x...

N2

8N.N

o_ om o_ oo om o. NN oo oo o. o_

om

u

u Ne ä. E 5

att.

ooosoo

88.8 88.8

ooo :

.

8N.m

e o . - - - o_ o. oo 8 8

»tim

. om

u = s. .a .o

...få oooa

N a

mco._m.._ua.6

.än ooo; oo? 83 ooo;

w N ä: o: 8N 8N 8N

x

oooo_

x x x

1:.

?Søgøno Sm 2:52. ...m oooooo m=o_w=oa._u ooo.. os; ooo.. oooa oss: 22._ 2.205_ 2:2.. asså:

C .N an

.så

0.fi—n—

o o

2:53?

N N N N N N N N N N N N N

m Rm no o

.:o$=_D

N2 “oo

8N.N

N2 NN oo om ON NN

o. 2 ON o_ oo oo

u

od.,

..

när?

E ä. Ne E ä_ 5

8:2. £_a.

oooso

ooo

8o.NN

2_ .a 2. s_ s.. ua s_ ._._ ä .a .._ s_

3.. . 08.? ooo.: ooo.oo ooo.: m o. 2 om oo 8 8

ooño ooo; oo? ooog 83 83

n - - . -

-o

2:5

- om - - - o_ fl oo å

=.Euo._m

u .a s .a s. .o s_

vara.. 2.225

m

8o.N

o.. Jae oo? ä: ä: o: om o: o.: oo. 8N ooo; ooo;

:9...

x x x x x x G

232§__E

§3

33:40:.:

En:

32.230 osñx. oooooo

ooo

2:25 2:93_

r.—

ooo; oo? 83 ooo; oooa BN3 £3.

u ooo o.:

N.N C : :H

w_..n,r

6 Bilaga 193

Table F 2. Investment Costs for One Strand Plate Mills Costs million DM 2.8 m 3.6 m 5 m 1 F().1I1(1Ll110n and below grade construc-

ton

90 cmnual

575 OM/unnuolt

T3

soc

1/ T9

we g° LSLDM/annual ton o? 8 300

5 20

:c Z

E å /

E 100 2/

C g 1 foundations and below 3 3 J grade constructions 3 Z /‘ t g 5G 2 mechanical equipment 30, .

- OK ,os 3 electrical equipment

g m V / 4 halls and cranes

f,3 5 construction work of 111 5° | J E 3 through (4) g 6 water system 3 7 miscellaneous ‘g 2 8 investment cost å 7,_:_.3 9 specific investment cost

Hg

å 6a / 10 _ Fig. F 2a: Influence of Capacity on Total and 360.000 sooooo 1.2mill. 5P¢’ € ifi € /V € Smé’ C0515 annual ton ofPlare Mills (7 000 ho- 28m-mtll 3.6m—mi11 5.0m—mi11 urs/year)

194 6 Bilaga

_

_un_

:3 som mm.~ um om.:

_gå_

M: no

RE

cow:

$8:

km_

280 En_

ä_

co_

:o_aE:mcoU

:E H

E

m_ _un_ mmd no om

m

_

_R_

Q3 com mñm of. amd_ oi:

£3:

3.2 oc.:

$2: _nå_

§3:

E80 En_

ä_

:o_E_.C:m:oU

E _

Sodom

m3 må

å 5._ E

_

ön

Ed o; ova

Ram

a.: 8.2 om.~m an

~_.o£

_omg_ :38

ä.:

En_

ä_

cocaEzmcou

E H

§52

ä_ nä

å än_ om

to_

m3_

än_ o_

-såå 3o.8.o

En_ :s: a._~

.8329 sofzo

E5 .80 _SC_ (En

å:

ea... Eu.

s_

Cia.:

280 C5.: Eu:

uommuEE8

.som Q. 28,.

F_ E F_

Bmoo .Ye m:

.en

»êüäo

m_ :

.533

mcsåuao

_O_ _O_ _O_

EC

gates.: w::u.._u._o

Eso € _au5

B80

_å_

Emou

.m

:oc: :DE C05...

20:50.»

8SE2:_.m2

m

5E

cozusvoi

8:m_mm momma ,comöa .28 os.: :Eb _oss_ 22:_ hcucm 550 .EEG .§96

s

.80 u

6 195 Bilaga

o m 1 › 200 \ \ -o O

o o 1 1 \ d- °

BO o o 2 E)

30 LO }\ 40 30 5‘ \ ”

6‘\\

o ä 2 X .E *a ‘.5 3 ; I operating cost °5 g- 2 Capital cost 3 oosllorauxiliary 6 materials L 4 labour oosr 5 luelsand other sources ofenergy 6 maintenance repair

Fig. F 3a: Influence of Capacity on Operating Costs of Plate Mills (7 000 capacity (105!/year) hours/year)

105tIyear

production

production

average

Fig. F 3b: Influence of the Weight of Slabs on the Capacity of One and Two Stand Plate Mills per Year and per Hour (5 000 avoragoweightof slabs hours/ year)

Bilaga 6 197 Table G 2. investment Costs for Wide Strip Mills Costs (million DM) 56= 1,372 66: 1,676 90”=2,286 mm mm mm l Foundation and below grade construc-

1500 Wde $D ro1hr§9 Mills with a 9000 Wide srnp rolling ITI|”$ with laiv DM/i rate ol production and a program wrth ,ale o; pmdumon and lessman 15uw:d1ns over 1,800 mm 5% Wm}, me, 1.800 mm 1000

500 09 5 __

600 J 4/

9/ 9 /

L00 10:

J \ 10

200 1

[T2

10,,\

z: 3

§ 33 10 1 toundazion and below grade

_, 2° / construction 4

| i J L 2 mechgnucalegu-prnent

g :en 3 elecmcalequrpmentandcomputer E 30, h 4 hallsandcranes .a 100 Q 4 5 construction work 1 m 4 6 n E so 7 mtgysupply, traffic å å .mrseellaneous

60 /os 10 ;”i?§?§“.2§§§i?$en.ms.

g J, s D9

/,5178

E

g LO

_._s:/+2

ö 10

20 5

Fig. G 2a: Influence of Capacity on Total and Specific Investment Costs ° I 2 3 4 ä é 7 e ê 10 i å å 2 5 ofHor Wide Strip Mi//S cupuci ty llüöllyearl (7 000 hours/year)

198 Bflaga 6

mm.“ m~.¢ m~.m m—.~ mm.m mm.» am.m om.m m.,

om.aN ^mN.mm. $.12

m.m

øo.oø

ä... 19

m«moo «\=o

mm.~ 2.0 m~.N 9: om.. mm.m mm.@ 00.0 Ed

.m..-. $9.5

.a« m.” å;

mN.øo

°..ø ._.._

En.:

.8 =°___.. «

co_~a¢=m 3.29»

m~.o\m_.o

m.m .cou

o.\oo

3.55 Lan

goa

mm.mF

-.8o.mm

+_c= £8 a..

za m›o.o

mp.” 25 mm.@ m~.m ow.¢ om.” om.. ea

.om.mmv

m.N

3.2 Sá

oN.o_ :..om .m._o.

Små:

mama»

.\:=

^FN.mNV

›a« m.m

om.~o

$.~ -.c.

=_..#..¢o

=.____. .

cowyausm

-zoo

~m.o\¢~.¢ 3.29.9

~.~\m.—

W.

goa oa\°.

Loa

nm.w_

$8.3

~_== HE s;

za m~o.o

.mm.NmV

m.. Nø.w ...ma mm.” m~.m 2. 9,.» om., o,.¢

3.2 m..o.

n~.~mF ?...415

E.: -.¢—

mumoo

«\=o

mN.m as mm.. cm.. Nim om.. oø._ øo.:N

^on._m.

›a. m.N

-.m

m..m.

:.25:

mm.oc.

=_..«-.@m

=°____. «

TE

=a_«au=m

.coq

m..c\›N.=

m.~

e..\co.

goa

å

m=_—_

Loa

;Em

mm.m.

«_== :E a..

za m_o.o

u!?

g m..

=a____.

*_== ›n« E; .må =.. .e

£30 .=m.

mam Au

An

w==a..2_O

wwøø.

mvmoo mm.~_. m.m,V

?ä .mom

.m m: ._~m. mçmou 3.33

.=_...uno .=_.~.ma°

=›ovxaoLn

m«m°u

.«_u_L«uo_u

.~..a«a-

mymou

___-

ä.

?_23 maa”. £2:

2.9:?

=o_¥u=u°.n oucoçoyzma.

x

0055. a=___aL »«_uaamu «moo gagna_ ›a;o=m .¢;.° *goqøcug* Lmgyo utåt.: _-_qao _~.o. ä

Bilaga 6 199

DM/t //Ã

Ubu

/

Z

8 1 production cost å 2 capital cost 3° 3 cost for auxiliary materials å 10 o 4: g 4 labour cost 5 utility cost

/ T

Fig. G 3a: Influence of 1.5 2.5 35 5.5 capacity on Operating 105! /yeur Costs of Wide Strip Mills

Table H l. Programme for Cold Rolling Mills

Average thickness in mm 0.7 0.9 1.1 1.6 2.5 Total in 96

Average width in mm

52 % rimmed steel, 48 96 killed steel. 35 96 commercial grade, 45 96 drawing quality, 20 96 deep-drawing grade.

200 Bilaga 6

F

s..:_..§._

s.. 2.. m: S.. å

oc? 33 å.. ._N...F s? E.. m? 33 å; Siw ..oF.F 83 33 ..3.F o..m.F å.. 2:..

t.

:9.

59a_ ._._

o8.~ oss anod os; 98a os.. o8.N os.. o8.m om...F o8.~ o3.F 08a å.. os; 8.2

matte:

:CLS

= F F

Låga..

4 F F F F m F F F m F F F F

28$

_.25_

:ö s

:E

8_.___.._2.._

:E 2:. S.: :E :S Z... F2. FF...

9:22

28:3 52.2 522 .avgå §23 .522 uoucå 52.3

23 :rä :i :.. :E :i _.F.- :..- :i

.s_§._..:._

.EES ucmbm EE? ...sin .Emin Eat» våta va??

S: .så 2.: .58 .53 E.: .§8 .53

.N :

_mus_ 4 m u a w z _ x ._

å.: _ .., . _ u .. ... u a _ L_

Bilaga 6 201

ED

ma.

små 000._ 23m a cs?

mc:u:m

ED

m

cow.: mowmw

oc om: ooo._ .33

ED

om: ooo._ Em? så? E.:

ED

va...,

om: coq_ vag.: 89$ E

mEE

mucnzm

ED

Eoucå. Se.. se... ooo._ geia Ema B25

ED

om: 83 3:; om.: osam

ED

om: ooo._ :n: :n: 23.2

m:_:.._

å:

ED

w:_m$um

än: nå.:

§53_

om.: 83 :_.w~

...ö EE

_o.::ou

E

s.

m=E

ego can

wEfoa

EoEaEco

.Ee.8:._ Euc.a_=co

Do

& EE

Emse_

.m = Do

w:_=o. _so_.:uo_u 8032. _.:oH

035. aim :s: .590 ._ .m

202 Bilaga 6 Table H 4. investment Costs (in million DM) for Cold Rolling Mills by Type of Equipment

Skin pass rolling equipment 40 40 40 ‘ 57 57 40 40 40 40 37 34

Table H 5. Average Operating Costs for a Pickling Line (Max. Capacity 1.5 million tons/year: Machine time: 7.000 hours/year)

Cost breakdown Unit DM per unit Consumption Price

Labor costs salaries (3) DM /year (55.680.— DM/a) — 0.1 l wages (21) DM/h 18.55 0.1 1.85 Fuels natural gas Gcal 23.- 0.2 0.46 Energy å electricity kWh 0.09 14 1.26

i

water m3 1.30 0.5 0.65 s. Appliances DM/t 0.40 i 1

Capital costs 15,5 °/n 4.65 (11.83 %) (3.65) Total operating costs 19.78 (18.78)

Bilaga 6 203

Table H 6. Average Operating Costs for an Annealing Line (Max. Capacity 1.5 million tons/year)

Cost breakdown Unit DM per unit Consumption Price Labor costs salaries (4) DM/year (55.680.— DM) 0.15 wages (40) DM/h 18.55 0.19 3.46 Energy

Capital costs 15.5 ”n 4.65 (11.83 “n) (3.65)

Total operating costs 20.02 (19.02)

Table H 7. Average Operating Costs for a Cold Rolling Mill (1.5 million tons/year)

Cost breakdown Unit Price per unit Consumption Price

Labor costs salaries (5) DM/year 55.680.— 0.19 wages (35) DM/h 18.55 0.164 3.06 Energy

Appliances consumption DM/t 1.80

204 Bilaga 6 SOU 1977:t6

Table H 8. Average Operating Costs for a Skin Pass Rolling Mill (Max. capacity: 1.5 million tons/year)

Cost Breakdown Unit Cost per unit Consumption Price

Labor costs salaries (3) DM/year 55,680.— 0.11 wages (24) DM/h 18.55 0.11 2.10 Energy electricity kWh 0.09 5 0.45 compressed air m3 0.03 2 0.06 Appliances consumption DM/t 0.80 labor DM/t 0.13 Operating material DM/t 0.12 Transport costs DM/t 1.20 Other operating costs DM/t 1.00 Maintenance DM/I 1.50 Overheads DM/t 15.5 % 4.13 Capital costs DM/t (11.83 %) (3.15)

Total operating costs 12-

(10:02)

206 Bilaga 6

I h LSC X fl a MO

investment costs

lDMlt) LO

costs

investmal

specific

; 31.0 tandem m|I| * reversing mull V mvxed

VDM)

32 (K)

costs a

investment

specific nnvestment costs 280

Fig. H 9a: Influence of 26 1 Total and Specific Invest- - l L-l F 1.5 1.6 1.7 105t/year 19 ment Costs on Capacity of 1.2 1.3 1.4 Cold Rolling Mills capaculy

sou 1977:16 6 207 Bilaga

1) range 01 specific operating costs d, hbow, com 71 range 07 50995755 5V$Yf°"l 50515 5)costs tor fuels and othersources 01 3] costs 01 auxiliary materials energy s) maiyngnencg ,nu;apan

rate of utilization with capital costs ot 15.5%

““T..:mr7..ma-

tal costs of 15.5 ‘I.

rate of utilization of 11.83‘/.

costs

operating

Fig. H 9b: Influence of Capacity on the Operating 1.2 1.3 . . year 1.7 Costs of Cold Rolling capacity Mills

Tablel l. Characteristics of Rod Mills, Bar Mills and Combined Mills

1) Program Rod mil! program a) single purpose mills input output 110 x 110 mm 5.5 mm 40% 125 x 125 mm 5.6- 7 mm 20% 7.1- 9 mm 25 % 9.1-12 mm 15 96

b) all purpose mills input output 110 x 110 mm 5.5 mm 35 % 125 x 125 mm 5.6- 9.0 mm 40 % 9.1- 13 mm 15 % 13.1-22 mm 10 96

Bar mill program a) single purpose mills input output 80 x 80 mm 8, 10, 12, 14 mm 50 % 100 x 100 mm 8-28 mm 50 % 110 x 110 mm 125 x 125 mm

208 6 Bilaga

\ b) all purpose mills input output 100 x I00 mm l2—40 mm rounds 40 *En 110 x 110 mm wide Hats: 125 x 125 mm 100 mm width 20 mm width 30 13 angles: 50 x 50 x 7 mm 20 “es angles: 60 x 40 x 7 mm 10 *16

Combined mills program a) single purpose mills input output 100 x 100 mm rods: 110 x 110 mm 55-220 mm 40 Oil 125 x 125 mm bars: 8.0-30.0 mm 60 ‘*6 b) all purpose mills input output 100 x 100 mm rods: 110 x 110 mm 5.5-22.0 mm 40 “n 125 x 125 mm bars: 8.0-40.0 mm 40 ‘6 wide flats and angles: 51,500 mmz cross sectional area 20 %

2) Input Length of input material rod mills: 1= l2, I4 and 22 m bar mills and combined mills: l = 9, 12 and 14 mm

3) T/zoorelica/ end speeds Q/‘ro/led material rod mill: 70 m/sec, average 40-66 m/sec bar mill: 24 m/sec. average 16-20 m/sec

4) Tlreorelical rolling capacity por strand _lbr above programs (a) one purpose rod mill C = 41 t/h

(b) a11 purpose mi11 c = 48 t/h

(c) one purpose bar mill c = 45.7 t/h

(d) all purpose bar mill c = 67.1 t/h

(e) one purpose combined mi11 c = 43.6 l/h

all purpose combined mill c 56.1 1*

Bilaga 6 209

Table l 2. Models for Rod Mills. One and All Purpose

Number of Ao = 110 x 110 mm = 125 x 125 mm

A0 strands % t/strand I/year /n I/strand 1/year 100 41 — 100 48 -

Table l 3. Models for Bar Mills. One and All Purpose

Number of = 110 x 110 mm A0 Sum S d One purpose All purpose 9:3 I/strand I/year % t/strand I/year 100 45.7 - 100 67.1 - 1 73.5 33.6 235.000 73.4 49.3 345,000 2 72,5 33.2 465,000 72.3 48.6 680,000

Tableld. Models for combined Mills, One and All Purpose

Number of = 110 x 110 mm A0 strands One purpose A PUFPOSC % t/strand I/year ‘)4. t/strand I/year 100 43.6 — 100 56.4 - 1 72,1 31.4 220,000 72.2 40.7 285.000 2 71.3 31.1 435,000 71.5 40.6 565,000

Table l5. Distribution of Investment Costs for Rod and Bar Mills

Mechanical equipment 28-32 “/o Electrical equipme nt 12-16 %

UuJ:.L,.;r\)._. V‘./Vvv

6 SOU 1977.16 210 Bilaga

-.

as

22a :HN aw 2._ s.. nä... 8.8 me.: -.8—

(ä -á .e

§53

a m .ä

...S ...ma as Z p

2:. ä.. En å.

3:330 3.3 as

8.0 00.0 2.0 s.:

?NAS

ä..

gås

C20 S... 3.3 ?ä

SWE:

ä. -..är un.:

« 2 o:

ea

.32..-3

§.§ ...3 i_ c: 3.0

Lä å. å.

as

204:

00... .aa S... .a 9.: as 3.:

Så ?ä N?

33a 3.2 STF:

(ä ...ä

§58

u å NE 8

:ocg-å

.c8 a... 2.0 3

...n co. å.

1:.

.

8.0 25 m3 .34 min ?NAS

{ma E... S;

225 5.2

S... ...l

SNS:

5 ä...? an: Ni

« 3 Sw

.32..-an

...8 ...ä å. 4.0 0.0 Nä

E..

mi 22

:mä om.. 004 22.. SA 2.2 3:a

?KAS

{so 5.? 8.3 a: E £23 $2

m=:_

83.;

« .a c2

:.53:

...S :o- 56 s. m... ad

...å :o-

_.o:EEcU

1:-

85 a...

:3:

2.0 2._ 2._ s.:

75.5:

«5 9... 2.2 om.:

$23 2= 2.2..

-..F a.: ...s

.Ex E

m=:_ o8.3~ ~ 2 4:.

as

55%.;

.Su ä.. å. 05 0.0 F

Em =2.

G u u

.m==Z

u ...ä u

...ämm

00.0 3._ 2._ 4 mi We m.:

1=: man.: u:

37a 84:

com

:z

is :nu :5 Sa

§._a

(ä

.S020

E... (ä

3.:.

£30

G30;

w=:E2_O

225 “tau

£26 7.52 2:2 få:

o:EomE z::§ 8:22;

2.232.

28a

2.8.5.82...

2:52 matta..

mi...

?IBS

$25

3.8.r:um_a

.e

_

sêêsê.

.C23 33.. Läs_

9:28 :33: 25%_ »o.¢=~ 35° .ufo Giana _22_ 000.: 000:_ 83

ooo.t

.m3

03a...

sou 1977:16 Bilaga 6 211

capacityH05t/year) Investment Costs oiVarious Types oi nu] umBarMVHS

_r-_ combired mills

costs -——-—— billetInputHOXI10 mm

ö O billetinput120X120 mm

investment

Fig. I8a: Investment Cas! of Various Types af Comcapacity bined Mills

L00 g rod mills bar mills -an

EBM/t

xoo 2

cboxsxo

“Få-ÅÅ ‘~. s“

›_o__::.,_ -°_§- e

20 O å - ~o. o ä i I 4 b i I capacity(105!/year)

Specific Investment Costs for Various Types ofRodandBarMills

_ ——— bullet inputHDX110mm ä combinedmills U L . b , -«D4“ 0 o o buller input120x120 mm

i \°$°\L$

.g \\\\ ‘coo.

2 ‘i°{\ o

:g 0*x ‘~ Fig. I 8b: Specific Invest- ‘ 4, ms,/yea, y ment Costs for Various cavocity Types of Combined Mills

sou 1977216 212 Bilaga 6

rod mills bur mills DM/t

150 1

å 5

E 5 o

g So\

8 30 2°

“á “o \° \

g

20 \\° \ 3 O N ‘mag,

1o°\ L°\

a i: I. is a 10 2 i. li

capacity (1051/year)

1a operating costs, lavouiable rate01 with11.83 %capital costs utlization “s”

1‘-3 18’ lfl“"“’ of i? 355332353313’1$§6’?i§Li.fZ§°h‘L'u‘?§'iZ?§l§’.3§I$JJi?;§'i?§§§'°'”'

1d operating costs: 5000machine hours a utilization) Capacüies gfRod and , 2 labour costs _ costs Bar Mills on Operating 3 fuelandenergy 4 maintenance COSIS 5 capital costs

2 combined DM/I d mm 15G c 1 b G ä

100 °- 8G

å “ 5C

8 07 /i0

å är;

o 3G

\\°\ 7 -o \ 2 -°

‘ se

\ o 2 L 1O5t/yeav10

capacity 1a operating costs, favourable rateofutihzation with11.83 %capital costs 1 b Operating costs, lavouvable rateolutilization with15.5 %capital costs I c Operating costs, 6000machine hours [moderate utilization) 1 d ciperating costs, 5000masihne hours (lairutilization) I ]n./Iuence of 2 labour costs U9mdenergv som Capacities of Combined j ma°°"°V Mills on Operating Costs 5 capital costs

sou 1977:16 213

Bilaga 7 Den tekniska utvecklingen inom

järnhanteringen fram till 1985

Av Birgitta Lindblad

Sammanfattning Utvecklingen inom järnhanteringen kännetecknas normalt av att en mycket lång tid förflyter från det att en idé har väckts tills den har blivit en allmänt accepterad driftsmetod på världsmarknaden. Normalt rör det sig om 10-15 år. Världens stålindustri år 1985 bör alltså vara baserad på en teknik som vi idag känner till. Den troliga utvecklingen kan sammanfattas i följande punkter. l. Masugns-processen kommer att vara helt dominerande för råjärnstillverkningen. 2. l länder med billig naturgas är direktreduktionsprocesserna ett tänkbart alternativ till masugnsprocessen for tillverkning av mindre kvantiteter. 3. För framställning av flytande råjärn i mindre kvantiteter kan smältreduktionsprocesserna införas. l Sverige pågår stor aktivitet på detta område. 4. Huvuddelen av råstålsproduktionen sker i syrgaskonvertrar. LD—processen dominerar men andelen stål tillverkat i OBM-konverter kommer troligen att öka. 5. Skrotsmältningen sker i högproduktiva ljusbågsugnar. 6. Stålugnarna används i framtiden for smältning av skrot eller färskning av råjärn. Färdigställningen - analysjustering, temperaturkontroll - sker i särskilda efterbehandlingsenheter. lnjicering av pulver - legeringsmetaller, medel for svavelrening etc. - i stålsmältan kommer att användas i allt högre utsträckning. 7. Stränggjutningskapaciteten kommer att mer än fördubblas. 8. Valsverken byggs så att ämnen med en standarddimension kan valsas till en slutprodukt med varierande format.

R âjärnstillverkning

Masugnsprocessens dominans beträffande råjärnstillverkning kommer inte att minska under kommande decennium. För närvarande tillverkas över 99 % av världsproduktionen av râjärn i masugn. Processen undergår alltjämt en fortlöpande effektivisering. Ugnsstorleken har ökat kraftigt. Nya utländska masugnar har ofta en årsproduktion på 3-4 milj. árston. Detta synes vara den maximala ekonomiska årsproduktionen. Vid en ytterligare förhöjning överväger ökningen av driftskostnaderna minskningen av investeringskostnaden per årston.

214 7 Bilaga

Stora ansträngningar har gjorts för att få fram en dynamisk processtyrför masugnsprocessen. Även om arbetet på detta fortsätter har ningsmodell man alltmer insett att samma mål, dvs. goda driftsförhållanden utan störningar, kan uppnås genom konstanthållning av yttre faktorer. Stor betydelse har förbehandlingen av malmen och andra beskickningsmaterial samt till-

sättningstekniken.

Bränslebehovet i masugnen täckes av koks samt olja eller gasformiga kolväten. Bränsleforbrukningen har sänkts markant under de senaste åren beroende på förbättringar av olika slag, exempelvis högre blästertemperatur, förhöjt arbetstryck i masugnen. tillsats av olja i blästerluften. Denna sänkning av bränsleåtgången kommer troligen att fortsätta om än i betydligt långsammare takt. Jordens tillgångar av koksande kol som lämpar sig för masugnen är bevarför på sikt efterfrågan ej kommer att kunna tillgodoses. gränsade kännetecknas av viss styckestorlek, hållfasthet och re- Masugnskoksen ducibilitet. För tillverkning av framtida ersättningsmaterial från icke-koksande kol har ett tiotal processer för s. k. formkoks föreslagits. För några av dessa har forsöksanläggningar byggts och produkten provats i masugn. Resultaten har varit lovande. För närvarande är dock tillverkningskostnaden för formkoks avsevärt högre än for vanlig koks. Denna kostnadsbild kommer på sikt att förändras till formkoksens fördel allteftersom knappheten på goda koksande kol gör sig gällande. Många försök har under tidernas lopp gjorts for att finna en ersättning vid vilken for masugnen. Två olika linjer kan särskiljas, dels direktreduktion reduktionen sker i fast fas och slutprodukten är s. k. järnsvamp, dels smält-

reduktion där produkten är i flytande form. Årskapaciteten för direktre-

Fram duktionsanläggningarna utgör ca 0,5 % av världens råstålsproduktion. till 1985 beräknas årskapaciteten ha fördubblats. De processer som idag finns är baserade på fast eller gasformigt bränsle, dvs. kol eller naturgas. Metoderna tillåter ekonomisk produktion i liten skala, sällan överstigande 500 000 ton per år och ugnsenhet. Järnsvampen har ett högt järninnehåll och ringa slagghalt och används därför huvudsakligen som substitut för skrot i ljusbågsugnar. De mest spridda direktreduktionsprocessernas behov av gas innebär, att man förutser att framtida anläggningar i första hand kommer att lokaliseras till områden med riklig tillgång på naturgas. Framför allt i Japan men även i Europa är intresset stort för användning av nukleär energi för framställning av reduktionsgas till direktreduktionsoch masugnar. De tekniska problem som man kan förutse anläggningar och ofördelaktig processekonomi bör medverka till att metoden får större betydelse först i ett mycket långt tidsperspektiv. Smältreduktionsprocesserna finns för närvarande endast på försöksstadiet. Dessa processer är vanligen utformade så att billigt bränsle, ofta kolstybb, kan användas. Rimlig kapacitet hos varje ugnsenhet är av samma storleksordning som hos en direktreduktionsanläggning. l Sverige har forskningsaktiviteten varit ovanligt hög. Ett par processer har nått försöksanläggningsstadiet. En forsta fullstor anläggning kan tidigast vara driftklar i mitten på l980-talet.

7 215 Bilaga

S tâ/framsrä//ning

Stålframställningen domineras idag av syrgaskonverterprocesserna, LD och OBM. 1975 tillverkades S2 % av världsproduktionen i dessa processer. Denna andel beräknas stiga ytterligare allteftersom äldre ugnstyper ersätts med konvertrar. Kombinationen masugn-syrgaskonverter har visat sig ytterst konkurrenskraftig och anses allmänt komma att bibehålla sin dominerande ställning under överskådlig tid. Syrgaskonvertrarna chargeras huvudsakligen med flytande råjärn. Den moderna metoden for smältning av skrot och järnsvamp är elektrostålprocessen. 17 % av världsproduktionen tillverkades 1975 i ljusbågs- och induktionsugnar. Om den tidigare mycket starka ökningstakten kommer att fortsätta är mycket svårt att säga. Syrgaskonvertrar kan med lämpliga efterbehandlingsenheter producera specialstål som tidigare endast tillverkades i ljusbågsugn. 1 motsatt riktning verkar det allt större antalet miniverk. Sådana byggs i områden med stort skrotfall och stor efterfrågan på armeringsstål och enklare konstruktionsstål. Utrustningen i dessa verk består av ljusbågsugn, stränggjutningsanläggning samt valsverk för tillverkning av stång och tråd. Ljusbågsugnarnas transformatorkapacitet har ökat markant under senare år. För att dessa UHP-ugnar (Ultra High-Power) skall utnyttjas maximalt bör de endast användas för nedsmältning av skrot, medan färdigställningen (analysjustering etc.) sker i en efterbehandlingenhet. Sådana enheter är även av intresse för konverterverk. Beroende på efterbehandlingens art har olika metoder och utrustningar utvecklats. Utvecklingen går mycket raskt framåt på detta område. Exempel på etablerade metoder är vakuumbehandling, gasspolning, syrgaskonverter (AOD, CLU) för framställning av rostfritt stål. Den metod som tilldrar sig största intresset för närvarande är pulverinjicering under badytan i skänk eller stålugn. Pulverinjektion betyder en avsevärd förkortning av behandlingstiden samt ett gentemot gängse metoder högt och reproducerbart materialutbyte. Metoden liksom utrustningen är relativt enkel varför man kan förutse att den bör få stor spridning. Stora ansträngningar har gjorts på skilda håll i världen att få fram kontinuerliga stålframställningsmetoder. I några fall har de provats i försöksanläggningar. Fram till 1985 kan möjligen någon enstaka driftsanläggning beslutas. Pulvermetallurgiska förfaranden innebär en viss förkortning av bearbetningsledet eftersom man vid pulverpressningen kan åstadkomma format som närmar sig det slutliga. De vid konventionell tillverkning uppkomna ojämnheterna i strukturen minskas eller upphör helt vid pulvermetallurgisk framställning. Kostnaderna för pulverståltillverkningen är emellertid så höga att endast speciella kvaliteter kan komma ifråga.

Bearbetning

Utvecklingen på bearbetningsområdet går mot alltmer mekaniserade kontinuerligt arbetande, högproduktiva och datorstyrda valsverk. Framtida valsverk kommer att byggas så att ämnen med en standarddimension kan valsas till en slutprodukt med varierande format. Utgångsmaterialet kommer i

2 l 6 Bilaga 7

allt större utsträckning att vara stränggjutna ämnen varför götvalsningen minskar tonnagemässigt. Stränggjutningskapaciteten beräknas bli mer än Fördubblad under femârsperioden 1975-1980 och ibörjan av 1980-talet uppgå till en tredjedel av stålproduktionen. Utvecklingsarbetet siktar mot mer flexibla anläggningar, utrustningar För gjutning av format nära det slutliga, exempelvis rör, samt gjutning av stålsorter som idag av kvalitetsskäl ej kan stränggjutas.

Underlaget till denna PM har huvudsakligen hämtats från

l. Stålindustrins framtida utveckling SOU 1974:78. 2. Investment in the iron and steel industry. Problems and prospects. OECD-rapport 1975. 3. Industrial and structural adaptation ofthe iron and steel industry. OECDrapport 1976.

Bilaga 8 Stälindustrins kostnader för

miljövården

Av I/_/f Notini

Sedan miljövårdslagen trädde i kraft den ljuni 1969 harjärnverken investerat sammanlagt ca 600 Mkr för miljövårdande åtgärder. Av denna summa har staten bidragit med ungefär 140 Mkr. Om även de åtgärder inräknas som genomförts före denna tidpunkt i samma syfte, torde den totala kostnaden uppgå till ca 1000 Mkr. Detta innebär en investering per årston färdiga produkter av ca 200 kr - det statliga bidraget frånräknat. Drifts- och underhållskostnaderna kan grovt uppskattas till 100 Mkr per år, dvs. 20 kr. per årston. Om härtill lägges kapitalkostnaderna - 15 % av 200 kr. - kommer man fram till en sammanlagd kostnad av ca 50 kr per ton färdiga produkter. Genom de vidtagna åtgärderna kan i stort sett de maximivärden för emissionerna som koncessionsnämnden fastställt i varje enskilt fall innehållas. Därmed har också huvudparten av föroreningsutsläppen kunnat elimineras. vilket kan exemplifieras genom nedanstående försifferuppgifter gällande ändringen vid Domnarvets Jernverk 1970-76.

Stoftutsläpp: minskning från 10000 till 1800 ton/år. Utsläpp av fasta suspenderade partiklar i vatten: minskning från 4000 till 800 ton/år. Utsläpp av olja: minskning från 750 till ca 70 ton/år.

De naturvårdande myndigheterna har efter hand skärpt kraven. vilket även kommit till uttryck i senare koncessionsförhandlingar. Ytterligare drastiska skärpningar har signalerats. Eftersom det vill synas som att de standards” som Environmental Protection strävar Agency (EPA), Washington. att få införda i USA kommer att vara vägledande även för Statens Naturvårdsverk (SNV), finns det anledning att närmare studera förhållandena i USA och vilka konsekvenser en tillämpning av de amerikanska reglerna hos oss skulle få. EPA försöker etappvis införa nya standards. I en första etapp, som enligt planerna skulle vara genomförd 1977, skall därvid användas best practical control technology (BPT)“. l en senare etapp som innebär en ytterligare höjd ambitionsnivå skall best available technology lBAT)“ tillämpas. Tidpunkten för denna etapps genomförande var ursprungligen angiven till 1983 men kommer sannolikt att framskjutas minst fem år. Flera ingående studier har utförts i syfte att klarlägga behovet av investeringar, kostnaderna för drift och underhåll av reningsanläggningarna samt effekten på energiförbrukningen. De mest ambitiösa utredningarna har utförts av konsultfirman Arthur D. Little på uppdrag av American Iron

8 218 Bilaga

and Steel Institute, av konsultfirman McKee för The National Commission Nelson A. Rockefeller), av on Water Quality (ordf. förre vice presidenten OECD och slutligen av EPA själv. Resultaten uppvisar en hygglig överensstämmelse punkter. I ett avseende ligger dock ADL:s uppskattpå flertalet men detta ningar markant högre; detta gäller den s. k. diffusa dammningen, av att ADL:s bygger på EPA:s ursprungliga krav kan förklaras beräkningar Om man korrigerar härför, kommer man till fölsom EPA senare mildrat. jande värden för investeringskostnaderna.

Etapp l (BFT-nivån): 220 kr/ton färdig produkt Etapp 2 (BAT-nivån): 380 kr/ton färdig produkt

att skillnaden i mängden emissioner mellan dessa Det bör understrykas två etapper uttryckt i absoluta tal oftast är mycket liten. Från stålindustrins sida synes man i stort sett beredd att acceptera investeringar för att uppnå BPT-nivån, medan man däremot anser att kostnaderna för att uppnå BATnivån är orimligt höga med hänsyn till de förbättringar som skulle kunna Vidare framhåller man att de tekniska svårigheterna även är uppnås. stora och att dessutom en praktiskt fungerande teknik i utomordentligt många fall ännu icke finns tillgänglig. beräknas komma att belöpa De årliga drifts- och underhållskostnaderna sig till 30 å 40 kr/ton (exkl. kapitalkostnader). Det kan vara av intresse att nämna att investeringskostnaderna for att uppnå BAT-nivån beräknas uppgå till 20 å 25 96 av vad som totalt investeras i stålindustrin i USA under perioden 1975-1983. Med tidigare nämnda åtgärder vid järnverken i Sverige har uppnåtts en EPA:s reningsstandard som synes ligga något under den som motsvarar första etappmål dvs. BPT-nivån. Om de svenska naturvårdande myndigheterna skulle kräva en längre gående rening, säg motsvarande BAT-nivån - något som har framskymtat - skulle stålindustrin således få vidkännas kostnader, vilkas storlek indikeras av reytterligare mycket betydande sultatet av de relaterade studierna. Det bör därvid observeras att skaleffekten Detta måste beaktas, när värdena skall överföras till svenska förhållanden. de amerikanska siffrorna innebär att för våra relativt små produktionsenheter torde behöva räknas upp med minst 30 %. Om man vidare besinnar att vårt utgångsläge förefaller vara något lägre än BFT-nivån, kan erforderliga tillkommande investeringar uppskattas till lägst 250 kr/årston Färdig produkt. att förutsätta att drzfts- och På analogt sätt synes det vara korrekt måste räknas upp. Kapital- och driftskostnaderna för underhållskostnaderna från nuvarande nivå till en som motsvarar BAT att höja reningsgraden skulle därför komma att uppgå till ca 75 á 100 kr/ton. Om till detta lägges dagens miljövårdskostnader - ca 50 kr enligt ovan - skulle sammanlagda kostnaderna således komma att belöpa sig till ca 125 å 150 kr/ton. Av de totala investerings- resp. driftskostnaderna hänför sig så mycket som 40 å 50 % till råmaterialhantering, koksverk, sintringsverk och rnasugn, dvs. sådana produktionsenheter som ingår i ett integrerat stålverk. För ett skrotbaserat verk bortfaller dessa kostnader. Detta innebär att mijövårdskostnaderna skulle vara 70-100 % högre för ett integrerat verk med samma och med likartad produktmix. Normalt år dock ståltillverkningskapacitet det skrotbaserade verket avsevärt mindre och då gör skaleffekten sig starkt

8 2 l 9 Bilaga

gällande. Med tillämpning av de genomsnittliga exponenter för storleksberoende som framkommit vid ADL-studien, dvs. 0,65 för investeringarna resp. 0,75 för driftskostnaderna får man som resultat att kostnaderna per ton stål vid ett sådant verk med en årskapacitet av l Mton skulle vara ca 55 % högre och vid en årskapacitet av 0,5 Mton ca 90 % högre än vid ett verk med en årskapacitet av 4 Mton för motsvarande slag av miljövårdsåtgärder. Då emellertid ett verk av denna storleksklass alltid torde vara av integrerad typ och då enligt ovan for ett dylikt tillkommer kostnader på 70-100 % utjämnas skillnaderna i kostnader till största delen. Kontentan blir således att miljövårdskostnaderna per ton stål kan förväntas vara i stort sett lika höga vid ett större integrerat verk som vid ett mindre skrotbaserat. Enligt de amerikanska uppskattningarna kommer energibehovet för miljövården att öka med 4 % för att uppnå BPT-nivån och med icke mindre än 9 á 10 % för BAT-nivån av totalt inom stålindustrin förbrukad energi. Det framhålls att kostnaden och energiförbrukningen i vissa fall är orimligt stor med hänsyn till den endast marginella minskningen av utsläppen. Emissionerna från ett oljeeldat värmekraftverk skulle t. o. m. kunna bli större än den reningseffekt vid järnverket som man avser att uppnå. Detta förhållande kan illustreras av följande exempel från ett svenskt järnverk. För att sålunda minska stoftutsläppet i ett kaldo-stålverk från nuvarande

0,5 kg/ton råstål till gällande riktvärde

av 0,3 kg skulle kostnaden per ton minskat utsläpp uppgå till 44000 kr. Om erforderlig elenergi genererades i ett oljeeldat kraftverk, skulle per ton avskilt stoft i stålverket förbrukas 29 ton olja, som skulle ge upphov till en S02-emission vid kraftverket av 1,4 ton vid 2,5 % S-halt i eldningsoljan. Det bör noteras att i många industriländer naturvårdsmyndigheterna har förhållandevis hög ambitionsnivå, i varje fall på papperet. Detta är förhållandet, förutom i USA enligt ovan, i EG-länderna, Canada och Japan. Hur efterlevnaden av myndighetsforeskrifterna är resp. kommer att bli är emellertid ytterst ovisst, liksom även vid vilken tidpunkt de uppställda målen kommer att realiseras. Och detta gäller i än högre grad övriga mer eller mindre högt industrialiserade länder - även rena u-länder- som nu etablerar sig som producenter och exportörer av stål. Eftersom kostnaderna för miljövården tenderar att bli så höga, är det nödvändigt att en harmonisering sker såväl i vad gäller omfattningen som tidpunkten för införandet av en stegvis utbyggnad av miljövården i de olika länderna för att en snedvridning av konkurrensförhållanden skall undvikas.

sou 1977:16 221

Bilaga 9 Distribution av handelsstål

Av Lars-Erik Gadde

l Allmänt om distribution

l .I N ågra begrepp

Begreppet distribution har ingen entydig tolkning. lnom företagsekonomin har ordet fått en vid betydelse. Vanligen menar man med distribution “alla de uppgifter som utförs för att konsumenten och producenten skall få kontakt med de varor och tjänster. . (Henell. 1969)

Konkreta definitioner är svåra att påvisa. Lewis har karaktäriserat syftet med distribution såsom varande att

bridge the gap between the producer of a product and the user of it (Lewis, 1968)

De “uppgifter som utförs” för att “överbrygga gapet mellan producent och användare brukar vanligen benämnas distributionens/i/rzkriø/zer. Dessa indelas ibland i bytesfunktioner och fysiska funktioner. Med bytesfunktioner avses sådana aktiviteter. som har att göra med själva affarstransaktionen. De fysiska funktionerna omfattar bland annat lagerhållning och transport av varan från producent till konsument. Dessa funktioner kan utövas genom direkta kontakter mellan producent och konsument. Ofta föreligger dock förutsättningar för uppkomsten av ett fristående mellanled mellan de två parterna. Detta mellanled uppstår om det är möjligt för ett fristående företag att utföra någon eller några av dessa funktioner på ett. i någon mening. effektivare sätt. En klassisk bild av den rationalisering som ett mellanled kan innebära utgörs av figur l.l som åskådliggör den s. k. sortimentsfunktionen. Detta innebär att en produkt kommer att följa olika disrriburionsttägaz beroende på om en mellanhand förekommer eller ej. Trolle (1969) menar att begreppet distributionsväg kan tolkas på fyra sätt: - Vägar som avser äganderättens överföring - Vägar som avser förflyttning av själva varan - Vägar för bearbetning av kunden - Vägar för återföring av information från marknaden

222 Bilaga 9

A Utan sortimentsgrossist - 100 säljare

1000 köpare 1o0›1000= 100 000 kontaktlinjer Med sortimentsgrossist

100 säljare

3 Figur l. l: Grass/mmlclns

sorrimenI5/imkrion l K

Källa: Svensk grosshan- 1000 köpare del i dynamisk utveckling, 1962. 100 +1000 = 1100 kontaktlinjer

I detta arbete menas med distributionsväg de vägar som avser äganderättens överföring.

1 .2 Disrriburionens_ funktioner

De alternativa tolkningarna av begreppet distributionsväg kan dock inte lämnas utanför en analys, eftersom de är intimt förknippade med överförandet av äganderätten. Bearbetning av kunden är en förutsättning för att denna skall komma till stånd. (Marknadsföring används fortsättningsvis till kundbearbetning.) av varan kommer att som en synonym Förflyttning bli en följd av äganderättens överföring. Att försäkra sig om återföring av information från marknaden är en nödvändighet för den säljande parten Dessa åtgärder utgör tre av distributionens funki varje affärstransaktion. tioner. Förñyttning av varan benämns i den distributionsekonomiska litteraturen fysisk distribution. I ett grundläggande arbete inom detta område (Bowersox et a1.. 1968) anges följande delfunktioner inom den fysiska distributionen: - sortimentsfunktion transport lagerhållning hantering

Bilaga 9 223

Trolle (1969) anger två ytterligare funktioner inom distributionen som väsentliga, nämligen: kreditgivning - riskbärande

Nellbeck (1966) konstaterar att den vedertagna bilden av distributionens funktioner behöver kompletteras. l en studie av den svenska trävaruexporten till Storbritannien lanseras begreppet ”produktionstjänst”. l detta läggs för det första den rent producerande funktion som de svenska sågverken utför. Dessutom tillkommer åtgärder som vidtas av olika mellanhänder på vägen till den slutliga konsumenten. Exempelvis konstateras att “importörernas sågverk främst användes till omsågning och klyvning av importerade sågvaror. Vid en studie av distributionssystem for handelsstål förefaller det väsentligt att inkludera en sådan “produktionstjänst” eftersom vidarebearbetning av olika slag är en typ av aktiviteter som under de senaste tio åren expanderat kraftigt. Denna funktion benämns fortsättningsvis för produktbearbetning.

1.3 Disrributionssysrem

Ett i distributionslitteraturen ofta förekommande begrepp är VMS, vertical marketing system. Med ett VMS avser Bucklin (1970): the set of forces, conditions and institutions associated with the sequential passage of a product or a service through two or more markets.” Orsaken till att man infört en sådan begreppsapparat är den komplexitet som kännetecknar distributionen och dess funktioner. Distributionsarbetet utmärks av att det kräver utförandet av en mångfald åtgärder. I dessa åtgärder är olika typer av företag engagerade vilket ställer krav på samordning såväl i tid som rum. Med en strukturering av antytt slag med hjälp av systemteorin vinner man en ökad överblick. Disrriburionssysrem kommer i fortsättningen att användas som beteckning på ett sådant VMS. Ett distributionssystem definieras dels genom sina aktiviteter, de tidigare nämnda funktionerna, dels genom sina komponenter, de företag som utför aktiviteterna. Företagen i systemet kan härvid grupperas på olika nivåer. Dessa nivåer är tre till antalet: producent - mellanhand - konsument

Med begreppet mellanhand förstås företag som ingår i varans distributionsväg, dvs. företag som kan inneha äganderätten till varan. Företag som deltar i distributionsarbetet utan att fylla en sådan uppgift, exempelvis fristående serviceföretag av olika slag, tillhör inte systemet. Tillsammans med andra faktorer som påverkar distributionens utformning utgör dessa distributionssystemets omgivning. Figur 1.2 åskådliggör ett distributionssystem i matrisform. Funktionerna

224 Bilaga 9

FUNKTION NlVÅ Producent Mellanhand Konsument

Kundbearbetning Återlörande av information

Sortimentsfunktionen

Transport

Lagring Hantering Kreditgivning . Riskbärande Figur 1.2. Strukturen i en Produktbearbetning disrribznionsgvsiem

kan utföras av företag som befinner sig på olika nivåer i distributionssystemet.

1.4 Faktorer som påverkar disrriburionssysremers utformning Utförandet av de nödvändiga funktionerna i distributionssystemet kommer att organiseras genom en arbetsfördelning mellan de olika nivåerna i systemet. Förutsättningarna för denna arbetsfördelning kommer att variera. Under vissa omständigheter är direktkontakt mellan producent och konsument det effektivaste sättet att överföra äganderätten. l andra situationer kan användningen av en eller flera mellanhänder vara det mest rationella. Figur 1.3 är ett försök att systematisera dessa påverkande faktorer i tre grupper. Den ena huvudgruppen är produkten (nr l i figur) och dess egenskaper. Handelsstål är en producentvara, vilket innebär att “den köps för att användas i samband med framställning av andra varor och tjänster”. (Ericsson, 1969). För producentvaror anses i allmänhet förutsättningarna för en direktkontakt mellan producent och konsument vara större än för konsumentvaror. Detta beror delvis på att marknadssrrukrziren (2) är koncentrerad. Antalet tillverkare och köpare är ofta begränsat. Ett litet antal kunder kan svara för en betydande del av en producents försäljningsvolym. Å andra sidan finns det också faktorer som talar för mellanhänder även inom detta område. Verkstadsindustrin är en typisk köpare av producentvaror. Antalet tillverkare av de produkter som ett verkstadsföretag efterfrågar kan vara begränsat. Med tanke på att verkstadsföretaget behöver många olika typer av insatsvaror och att de tillverkande företagen ofta är specialiserade. innebär det ett mycket stort antal kontaktvägar för att efterfrågan skall kunna tillgodoses via direktkontakter. Ett ytterligare skäl kan, ur de producerande företagens synvinkel, vara att kundkretsens geografiska

Bilaga 9 225

1. PRODUKTEN 3. EFTERFRÅGAN Producent/Konsumentvara Direkt/härledd Värde Absolut storlek Fysiska egenskaper Storlek per inköp Samband med andra Produktion mot order produkter eller marknad Specialprodukt

DISTRIBUTIONSSYSTEMET

2. MARKNADSSTRUKTUR Producenter — antal, storlek och försäljningspolitik Konsumenter — antal och storlek Geografiskt avstånd lmportandel Figur 1.3. Faktorer som påverkar utformningen av ert distributionssystem

fördelning gör att man ser behov av ett mellanled. Vidare har naturligtvis den eventuella förekomsten av ett i branschen med fungerande mellanled, ett sortiment i vilket den aktuella produkten passar in, en utomordentligt stor betydelse. Producentens försäljningspolitik är en annan viktig faktor. För vissa produkter finns Förutsättningar för s. k. selektiv distribution. Med detta avses att producenten begränsar antalet distributionskanaler. I ytterlighetsfallet svarar han själv för hela marknadsföringen. En sådan försäljningspolitik förutsätter någon form av unika egenskaper hos varan som kan framhållas i marknadsföringen. Den tredje aspekten avser efterfrågan (3) och dess kännetecken. Om en stor del av produktionen sker mot order ökar förutsättningarna för direktkontakt. Om inköpen sker med hög frekvens och i små poster ökar förutsättningarna för att en mellanhand skall behövas. Att producentvaror kännetecknas av en härledd efterfrågan anses vara den kanske mest särskiljande egenskapen gentemot konsumentvarudistribution, (Brandes, 1976). Arbetsfördelningen i ett distributionssystem är inte statisk. På grund av förändringar i omgivningen kommer förutsättningarna för arbetsfördelningen att påverkas. I ett distributionssystem med en mellanhand kan producenten få ett ökat intresse av att själv ombesörja kontakterna med konsumenten. Detta kan åstadkommas genom att producenten övertar mellanhandens funktioner, vilket kallas för integration framåt. Med integration bakåt avses t_. ex. det förhållandet att köparen övertar mellanhandens funktioner. Vidare kan mellanhanden överta genom köp av producentföretaget

226 9 Bilaga

dettas funktion. Dessa exempel på integration kallas gemensamt för vertikal integration. Med horisontell integration avses ett samgående mellan företag

på samma nivå i distributionssystemet

2 Syfte och avgränsningar

2.1 Undersökningens syfte

är att kartlägga distributionen av handelsstål. Syftet med undersökningen Denna kartläggning omfattar två huvudpunkter; - en kvantitativ av distributionsvägarna och deras förändring beskrivning över tiden - en redogörelse för arbetsfördelningen i distributionssystemet

2.2 Undersökningens avgränsningar Undersökningen avser det Itande/sfärdiga handelsstålet. De produktavgränsningar som Förekommer har inte kunnat genomföras konsekvent på grund av bristande överensstämmelse mellan olika statistiska källor. Avgränsningarna i tiden är av två slag. När det gäller analysen av distributionsvägarna omfattar undersökningen situationen under 1970-talet. l vissa fall har det varit omöjligt att täcka hela denna period på grund av förändrad har det bedömts väsentligt att statistikproduktion. l några sammanhang täcka in ett längre historiskt förlopp. Uppgifterna om arbetsfördelningen i distributionssystemet avser förhållandet 1975. Vidare har för detta år undersökts distributionsvägarna mellan enskilda företag. Studien har begränsats till företag som tidigare definierats tillhöra distribu- Någon mätning av effektiviteten i det nuvarande distributionssystemet. tionssystemet görs inte. Däremot presenteras som jämförelse distributionssker inte. systemen för stål i några andra länder. Någon utvärdering Avslutningsvis bör påpekas att analysen sker från de enskilda företagens synpunkt. Något försök till samhällsekonomisk analys görs inte.

3 Undersökningens genomförande

3.1 Undersökningsansars

Den genomförda undersökningen kan närmast karaktäriseras som en beskrivande undersökning. Enligt Bergström (1973) kännetecknas en sådan av 1 En detaljerad framställatt “frågeställningen anses vara förhållandevis klar, men det råder brist på ning av faktorer som påverkar utformningen av kända och för utredningen relevanta fakta om den verklighet som modellen ett distributionssystem avbildar”. Författaren på ett “syspåpekar också att man söker kunskap och konsekvenserna for tematiskt sätt, vilket en väl genomtänkt modell gör möjligt. modellen preciarbetsfordelningen ges i Distribution (1972). lnte- serar informationsbehovet. Modeller i denna bemärkelse är figur 1.2 “disgration av olika slag dis- struktur” som påverkar utformtributionssystemets och figur 1.3 “faktorer kuteras i Mattsson (1969) och Ericsson (1976). ningen av distributionssystemet”.

Bilaga 9 227

3.2 Kä//mareria/

3.2.1 Sekundärdata

Källmaterial brukar indelasi primärdata och sekundärdata. Med primärdata avses information som undersökaren själv samlar in. Sekundärdata är uppgifter som finns tillgängliga på annat håll, exempelvis i form av branschstatistik. Inom stålindustrin finns en ovanlig rikedom på sekundärdata. Förutom statistiska centralbyrån bidrar intresseorganisationerna Jernkontoret och Svenska Jäm- och Balkgrossisters förening (JBG) till detta. Uppgifter från sådana institutioner har legat till grund för analysen av distributionsvägarna och deras förändring över tiden. Uppgifter om lagerhållningen, en av distributionens funktioner, finns också dokumenterade på detta sätt. Den beskrivning av distributionssystem i andra länder som avslutar rapporten är också baserad på redan publicerat källmaterial.

3.2.2 Primärdata

Eget källmaterial har insamlats dels genom enkäter, dels genom personliga intervjuer. Enkäter har tillställts såväl verk som grossister. Verksenkäten tillställdes åtta handelsstâlverk, medan grossistenkäten ställdes till de tio JBG-företagen. I enkäterna har insamlats information om arbetsfördelningen i distributionssystemet. Vidare har gjorts en komplettering av analysen av distributionsvägarna. I den offentliga statistiken redovisas de totala leveranserna mellan de olika nivåerna i systemet. Aggregerade uppgifter kan ha den egenskapen att de redovisar medelvärden som inte är representativa för dess beståndsdelar. Det skulle kunna vara så att stora grossistföretag följer ett mönster, små ett annat, varvid den sammanlagda bilden kan antyda ett mönster som inte är representativt för någon av dessa kategorier. För att undersöka detta har en analys av flödena mellan enskilda företag genomförts. Personliga intervjuer har också använts för att komplettera källmaterjalet. Det bedömdes vara nödvändigt med en belysning av distributionssystemet som var baserad på kvalitativa data. Urvalet av företag har närmast karaktären av bedömningsurval, där kriteriet varit att respektive företag i något avseende, som ansetts väsentligt, bedömts ha information av intresse. De intervjuer som genomförts framgår av följande

sammanställning:

- Verken 8 personeri 5 företag - Grossisterna 11 personeri9 företag -

Övriga branschföreträdare 3 personer

— Intresseorganisationerna 5 personer — Utländska verk 2 personeri l företag - Agenter l person - Förbrukare 3 personer i 3 företag - Myndigheter 3 personer

Det bör påpekas att personliga intervjuer i grossistledet har utförts även med företag utanför JBG. De befattningshavare i verks- och grossistleden som intervjuats har med

228 Bilaga 9

ett undantag varit de för marknadsfunktionen ansvariga. l något fall har ingjorts även med andra Företrädare för respektive företag. Den tervjuer genomsnittliga tiden för en intefvju ligger mellan l 1/2 och 2 timmar. En uppföljning per telefon har i vissa fall förekommit, för att förtydliga data från de personliga intervjuerna och enkäterna.

3.3 R esultatens ri/_l/örlirligher

En diskussion om tillförlitligheten i en undersökning kretsar vanligen kring begreppen validitet och reliabilitet. Med validitet avses huruvida undersökningen uppnått sitt syftet medan reliabiliteten avser en mätmetods förmåga att vid upprepade mätningar ge samma resultat (Swedner, 1969). Uppenbart är att informationen från de personliga intervjuerna kan vara kritisk ur reliabilitetssynvinkel. Enbart urvalet av företag ärju betingat av vissa förhandsuppfattningar. Tänkbart är naturligtvis att andra företag och andra frågor (till följd av annorlunda förhandsuppfattningar) skulle ha gett intervjuerna en annan vinkling. Det förefaller dock inte troligt att informafrån de olika intervjuerna skulle ha kunnat bli väsentligt annortionsutbytet lunda i ett sådant fall. för så vitt syftet fortfarande varit att få fram inställningen till olika förhållanden i distributionssystemet. Vidare har de genomförda intervjuerna följt olika mönster. Detta beror på att företagen valts ut för att belysa olika aspekter. Styrkan hos den personliga intervjumetoden är att man på detta sätt har möjlighet att fokusera olika frågeställningar beroende på vad den intervjuade representerar. Detta är en styrka hos metoden, men kan också vara en svaghet. l sin mest form kan den urarta till en diskussion helt utan struktur. vars lössläppta informationsvärde kan vara synnerligen tvivelaktigt. För att respondenten. när sådan fara föreligger, skall kunna styras mot de problemställningar som på förhand bedömts vara väsentliga, krävs att intervjuaren är försedd med en intervjuguide, som tar upp dessa faktorer. Bearbetningen av de ostrukturerade data som blir resultatet av dessa diskussioner är också komplicerad. Ett krav vid användandet av denna metodik är att intervjuaren omedelbart efter respektive samtal bearbetar de minnesanteckningar som kan göras under intervjuns förlopp. Bandspelare har inte bedömts lämpligt att använda eftersom intervjuerna även innefattar s. k. känsliga områden. Tillförlitligheten i de lämnade enkätsvaren kan också diskuteras. Vissa svar bygger på uppskattningar av respondenten, skrivfel kan uppkomma etc. En stark ambition vid bearbetningen har varit att i största möjliga utsträckning kontrollera de lämnade uppgifterna. Detta kan göras genom jimförelser mellan företag som förväntats uppvisa ungefär likartade siffror i något avseende. Man har också möjlighet att göra en jämförelse med officiellt publicerade sammanställningar. Vid tvivelaktiga värden (dessa måste dock vara ganska uppenbara för att uppmärksammas) har man möjlighet att kontrollera oklarheter med det aktuella företaget. l ett fall medförde denna kontroll att ett företag vid förfrågan kunde ändra en felaktig uppgift som orsakats av ett skrivfel. [detta sammanhang bör också påpekas att två företag inte återsänt enkäten trots påstötning. I det ena fallet kunde uppgifterna överföras via telefon

Bilaga 9 229

INFORMATIONSBEHOV RESULTATREDOVISNING KALLMATERlAL KAPITEL 4-11 Sekundär- Enkät Personlig data intervju Nödvändiga kunskaper om . . . . . .. 4 Basfakta om distri- x x x distributionssystemet for . bunonssystemet den fortsatta framställningen

Analys av förändringen av 5 Distributionsvägar distributionsvägarna under 70-talet x

6 Funktioner _ _ 6. 7 Sortiment ,g

Distrrbutionens 6.2 Transport mm x

funktioner 6.3 Krediter mm x vem utför .7 hur .7 6.4 Produktbearbetning x (figur 1.2) _ _ 7 Marknadskommunikation x X 8 Lagerhållning X x

9 Distributionsvägar 1975 x

10 Förbrukmnge x x

Faktorer som påverkar T

(figur 1.3) 11 Distributionssystem Internationell i utlandet x jämförelse

(företaget har bara en produkt), medan det andra företaget har lämnats utan- Figur 3. I: K opp/ingar melär från volymsynpunkt ointres- lan resulIaIrez/ovisning. för analysen. Det aktuella grossistföretaget iri/brmarionsbehov och dasant och när det gäller småföretagens profil jämfört med de större finns Iainsamlingsmetoder

andra företag som möjliggör denna jämförelse.

3.4 Rapporrensfbrtsatra uppläggning

I figur 3.1 ges en översikt av hur rapportens fortsättning, resultatdelen, är disponerad. Kopplingen till det informationsbehov som problemanalysen i kapitel l gett upphov till visas också, liksom vilken den huvudsakliga datakällan (markerad med x) varit vid tillkomsten av respektive avsnitt.

4 Basfakta om distributionssystemet

l detta kapitel presenteras uppgifter om faktorer i distributionssystemet som bedöms vara väsentliga för den fortsatta framställningen. Exempel på sådana faktorer är konkurrenssituationen och prisbildningen. I det sammanhanget är det också nödvändigt med en beskrivning av företagsstrukturen i tillverknings- och grossistleden. Vidare görs en kort karaktäristik av förbrukningen.

230 9 Bilaga

4. 1 Verken De svenska handelsstålverken är tio till antalet. Av dessa tillxerkar åtta handelsfardigt stål. Samtliga dessa har ingått i undersökningen. Företagen och deras produktion av handelsfardigt stål 1975 framgår av Följande:

Smedjebackens

Företagens storlek varierar avsevärt. De tre stora verken är helintegrerade och svarar själva För sin råjärnsFörsörjning. De övriga verken är beroende av en extern försörjning med tackjärn och/eller skrot. Historiskt sett har verksledet kännetecknats av en utpräglad horisontell Till från utlandet visade integration. följd av en allt hårdare konkurrens med tiden otillräckliga. För att komma till rätta sig också dessa åtgärder om produkt- och med dessa problem har verken träffat överenskommelser av olika slag. Antalet karteller inom stålindustrin marknadsuppdelningar har varit avsevärt. Fortfarande finns åtskilliga kvar, men tendensen förefaller vara att en successiv avveckling pågår. Kartellernas Förhållande till lagen om konkurrensbegränsning har tidvis varit Allra drivits För Föremål För utredningar. längst har kartelliseringen De svenska tillverkarna äger gemensamt ett disprodukten armeringsstål. tributionsbolag, BASTA, som Fördelar inkommande order Från grossistlager mellan verken i proportion till deras aktieinnehav i BASTA. Den viktigaste kartellen vid sidan av BASTA är Svenska järnverkens plåtgrupp. l denna ingår de stora handelsstålverken och ett specialstålverk. Avtalet innefattar överenskommelser om gemensamma åtgärder i fråga om av marknaden och olika slag av specialisering inom prissättning, kvotering sortimentet. För produktgrupperna stångstål och balk har nio svenska tillverkare, varav sex handelsstålverk, överenskommit om gemensamma grundpriser och Försäljningsvillkor. l övrigt Förekommer ett, i tiden begränsat, avtal om marknadsuppdelning För fartygsplåt.

4.2 Grossister/ia Även när det gäller grossistföretagen kan det vara på sin plats med en uppdelning efter storleksordning. 1 detta fall är det svårare att ange ett storleksmått. Grossisterna driver en mångsidig verksamhet, där handel med stål är en del. Eftersom denna andel varierar kan omsättningssiffror vara vilseledande. Ett sätt att ange storleken är att istället skilja mellan rikstäckande och lokala grossister. MedlemsFöretagen i JBG kan inordnas under dessa rubriker enligt följande:

Bilaga 9 231

Rikstäckande grossister Lokala grossister

Söderberg & Haak AB, Stockholm Cervin & C0 AB, Stockholm AB Odelberg & Olson, Stockholm Hald & Tesch Stål AB, Stockholm Ahlsell & Ågren AB, Stockholm Dickson & Sjöstedt, KB, Göteborg Bröderna Edstrand AB. Malmö Larsson, Seaton & C0 AB. Göteborg AB J H Dieden Jr, Malmö AB Ernst Thestrup, Malmö

Förutom dessa Finns också andra Företag som sysslar med distribution av stålprodukter, och som i och För sig tillhör grossistledet. På grund av deras heterogenitet ingår de endast i begränsad del i undersökningen. JBG- Företagen svarar För den helt dominerande andelen av verksamheten. De rikstäckande grossisterna är stora Företag. som har ett mycket brett

sortiment. Övriga produkter i detta är exempelvis andra metaller, VVS och

andra byggvaror. Omsättningen För det största Företaget (Söderberg & Haak) uppgick 1975 till 2 300 mkr. Den mindre av de rikstäckande grossisterna (Bröderna Edstrand) omsatte 750 mkr. De båda övriga hade en totalomsättning av vardera 1500 mkr. Dessa storleksskillnader utjämnas på ett påtagligt sätt om man betraktar Företagens roll som distributörer av stål, eftersom Bröderna Edstrand är den mest utpräglade stålgrossisten. De lokala grossisterna är i flera Fall små Företag. De båda göteborgsgrossisterna är betydligt större än sina kolleger. Omsättningen när det gäller handelsstål översteg 1975 För dessa 100 mkr. Även grossistnivån kännetecknas av en långtgående horisontell integration. 1949 hade JBG 18 medlemsFöretag, medan antalet 1975 var 10. Av dessa har Söderberg & Haak och Larsson, Seaton & Co sedan länge båda ingått i Ratoskoncernen. 1976 skedde en fusion mellan Ratos- och Tibnorkoncernerna. Detta samgående innebär att de båda RatosFöretagen och Odelberg & Olson har inordnats i ett Företag, Tibnor. De stora grossistFöretagen har skapat sin rikstäckning på två sätt. Dels har man expanderat genom att upprätta egna avdelningskontor som med sina Försäljningsdistrikt skulle täcka in landet. Från mitten av 60-talet har några av de största Företagen i stället gått in För att köpa upp lokala grossister och större detaljister som stora järnhandlare. Marknadens krav på lokal lagerhållning nära efterfrågan har medFört att dessa operationer inte kommit att nedbringa antalet lagerpunkter. l grossistledet har också tidvis betydande karteller förekommit Efter hand har betydelsen av dessa avtal minskat. Orsakerna till detta är att prisöverenskommelser mellan Företagen efter Sveriges avtal med EG inte längre har någon reell betydelse.

4.3 Vertikala relationer

De exempel på integration som hittills konstaterats har varit av horisontell natur och kunnat iakttas på såväl verksnivå som grossistnivå. Några kom- Se Konkurrensbegränmentarer till de vertikala relationerna kan också vara sande samverkan inom på sin plats. handeln med varmvalsat Först och Främst kan då konstateras att Ratoskoncernen är engagerad stål åren 1933-53. Prisäven i verksledet. Ratos äger Smedjebackens Valsverk, som därmed är ett och kartellfrâgor 1957:4.

232 Bilaga 9

systerföretag till Söderberg & Haak och Larsson, Seaton & Co. Vidare förvärvade Stora Kopparberg under l976 JBG-företaget Dickson & Sjöstedt. Detta innebär att det senare Företaget ingår i samma koncern som Domnarvets Jernverk. Tibnorkoncernen, vars största företag Odelberg & Olson har varit, har även engagerat sig inom tillverkningsområdet. Man har köpt ett antal företag med byggmaterialprodukter såsom industriportar, byggplåt m. m. på programmet. Dessa företag tillhör dock verkstadsindustrin varför de inte har något direkt intresse i detta sammanhang. Något exempel på fullständig integration, från producent till lörbrukare, finns inte i handelsstålindustrin. Däremot förekommer detta i specialstålbranschen.

4.4 Förbrukningen Tillförseln av handelsfardigt stål till den svenska marknaden har under 1970talet uppgått till drygt 4 miljoner ton årligen. 1974 uppgick tillförseln till 4,6 miljoner ton. Denna fördelades på olika produkter enligt följande: Grovplåt 25 procent “ Tunnplåt 26 “

Den stora avnämaren är verkstadsindustrin. Under 1970-talet har regelbundet mellan 60 och 70 procent av tillförseln fått sin avsättning där. 1974 svarade verkstadsindustrin för inköp av 3,1 miljoner ton vilket motsvarar en andel av 67 procent. Dessa 67 procent fördelade sig på följande sätt mellan olika kategorier av verkstadsindustrin:

Transportmedels- “ industri exkl varv 9

Den största förbrukningen faller inom metallvaruindustrin. Denna kännetecknas av ett stort antal företag med varierande tillverkning. Varvsindustrin är den störste avnämaren med en enhetlig tillverkning. 1974 förbrukade varven knappt 800 tusen ton, medan bilindustrins förbrukning var ungefär hälften så stor. Utanför verkstadsindustrin avsattes 1,5 miljoner ton. För merpirten av denna förbrukning svarar byggsektorn där exempelvis armeringsstål har sin huvudsakliga avsättning.

4.5 Direktqflii/‘er och /agerqffiirer Försäljningen av handelsstål till den svenska marknaden ombesörjs dels av verkens egna försäljningsorganisationer, dels av grossisterna. Detta gäller så-

Bilaga 9 233

väl svenskt som utländskt material. Det utländska materialet säljs också i viss utsträckning av andra agenter än grossisterna och dessutom i liten omfattning av de utländska verken i egen regi. När det gäller grossisterna måste man i båda fallen skilja mellan direktaffärer och lageraffárer. Den senare affarstypen är den man förknippar med traditionell grosshandelsrörelse. En betydande del av grossisternas försålda volym utgörs emellertid av s. k. direktaffärer. l dessa fall sker leveransen direkt från verket till förbrukaren och är därmed helt jämställd med verkens egna affärer med undantag av att grossisten har förmedlat affären och for detta uppbär provision. För att en direktaffär skall vara aktuell ställs krav på leveransens storlek, eller att kunden totalt skall svara för en tillräcklig inköpsvolym. En annan viktig faktor är leveranstidens längd. Om behovet är akut är man hänvisad till att köpa från grossistens lager, även om kvantiteten är stor, eftersom verkens leveranstider for direktaffárer är längre. Förbrukare med en regelbunden serietillverkning, som har möjlighet att väl förutse sitt framtida behov, använder sig med fördel av direktaffärer eftersom dessa prismässigt är att föredra. Även sådana företag har dock behov av ett buffertlager. Detta kan då antingen förbrukaren välja att själv ombesörja eller också utnyttjas grossisten för lageraffarer om snabb leverans erfordras. Att order- och leveransvägarna stundtals kan bli komplicerade framgår av ñgur 4.1 som illustrerar hur situationen kan vara vid olika affärer med armeringsstål. Figur 4.1. Irr/ørmalirmsoch »zalerial/Iötløn vid af- _/iirer med arnteringsstdl

BYGGHERRE

r SÄLJARE FAKTURERING KÖPARE

Grossist Entreprenörens LEVEHANSAVTAL inköpsfunktion \ A X \ B E \\\ \ .. LEVERANS_ S Ev. lageraffarer \\ \ BESKED T \ \ avrop och leveranser

f \\\ \

FAKTU- L \\ \ RERING N \ \ l \ \ N \ \ G \ \ \ \ \ \ \

TILLVERKARE AVROP BYGGNADSPLATS Verk LEVERANS ll

234 Bilaga 9

4.6 Prisbi/dningen av ett kraftigt konjunkturberoende. Varia- Efterfrågan på stål kännetecknas tioner i efterfrågan medför i sin tur att prisnivån kommer att vara utsatt för kraftiga fluktuationer. Prisbildningen kännetecknas också av ett utpräglat internationellt beroende. De svenska verkens möjligheter att hålla en prisnivå som avviker från den kontinentala är små I lågkonjunktur uppstår problemet att utbudet är större än efterfrågan, beroende på att tillverkaren har ett intresse av en konstant produktion. För ett utländskt verk innebär detta att man måste söka sig ut på andra marknader för att undvika alltför kraftig lagerökning. De s. k. CECA-ländernaz har sedan början av l950-talet ett avtal vars innebörd är att man vid sådana tillfällen inte fär använda ett annat CECA-land som dumpingmarknad. Följden har blivit att man i lågkonjunktur sökt sig utanför CECA (till s. k. tredje land) för att få avsättning för sitt material. Dessa affärer har gjorts till priser som tidvis kraftigt understigit den i sig otillfredsställande kontinentala prisnivån. Den l januari 1974 ingick Sverige ett frihandelsavtal med CECA. vilket innebär att Sverige inte längre betraktas som tredje land. Detta skulle i sin tur innebära att den svenska prisnivån fortsättningsvis borde vara beroende av de inhemska priserna i CECA-länderna. De kontinentala exportpriserna som tidigare varit bestämmande kännetecknas av att de i lågkonjunktur på grund av det ovan sagda, sjunker särskilt djupt. Å andra sidan stiger de mycket högt i högkonjunkturen beroende på att de kontinentala verken då till goda priser kan få avsättning för sitt material på hemmamarknaden. De förväntade effekterna av den nya prisbildningsformen (se Croneborg 1974) kan sammanfattas i två punkter: l Armeringsstålmarknaden. 1969, konstateras - I genomsnitt en något högre prisnivå än förut dock att den svenska pris- - Väsentligt mindre skillnader mellan högsta och lägsta pris nivån på armeringsstål sannolikt hade varit lägre CECA-systemet förutsätter en offentlighet beträffande verkens priser. Skylutan BASTA. De internationella prisernas sprid- dighet föreligger att till en övervakande myndighet (i Sverige kommerskolningseffekter diskuteras i legium) insända aktuella prislistor. Denna prislista skall ange verkets pris i Fridén. 1972. den s. k. baspunkten (basorten). Basortsystemet är också en viktig bestånds- 7 Förkortning av Kol- och del i CECA-avtalet varför en diskussion om denna princip är på sin plats. stålunionen, dvs. det nuvarande EG. Utgångspunkten för denna är figur 4.2.

Verksort Leveransort KÖPARENS PRIS: lOO+15 = 115

Figur 4.2: Prissänningen i CEC A -systemel Källa: Nordell, 1972 Basort

sou l977:l6 9 235 Bilaga

l detta fall överensstämmer inte verksorten med basorten. Detta är ett vanligt Förhållande vars orsaker kommer att beröras senare. Priset noteras alltså till I00 på basorten. Till detta kommer att köparen skall betala frakt. Den frakt som debiteras är dock inte den verkliga fraktkostnaden från verksort till leveransort (i detta fall = 25) utan den fraktkostnad som gäller mellan basorten och leveransorten (i detta fall = 15). Köparens pris blir alltså 1l5. Orsaken till detta är att det ansetts nödvändigt att varje verk tvingas precisera sin materialkostnad for att man inte skall kunna använda sig av prisdiskriminering gentemot olika förbrukare. Fraktkostnaden svarar i allmänhet för en inte oväsentlig del av totalkostnaden for dessa tunga produkter. En producent får inte använda mer än en basort för varje produkt. Däremot är det tillåtet att ha olika basorter for olika produkter. Verksort och baspunkt överensstämmer endast i undantagsfall. De andra basorter som används är i samtliga fall importhamnar med grossistlager. En annan faktor som är väsentlig vid valet av baspunkt är naturligtvis förbrukarnas geografiska läge. Om avståndet mellan verksort och basort är stort uppstår betydande effekter med avseende på den fraktkostnad som förbrukaren debiteras. Förbrukare nära verksorten kommerju i ett sådant fall att missgynnas om man ser till den verkliga fraktkostnad som en leverans till dessa innebär. En

forbrukare nära basorten däremot gynnas i motsvarande utsträckning]

Ett annat utmärkande drag i CECA-systemet är alinjeringsprincipen. Med ulinjering avses att man alltid har möjlighet att anpassa sina Iistpriser till en konkurrents. Sådan anpassning får dock inte ske uppåt, och alinjeringsmöjligheten nedåt är begränsad till den nivå som konkurrenten håller, som inte får underskridas. Grundtanken bakom CECA-systemet var från början att skydda konsumenten mot prisdiskriminering. Vid tiden for upprättandet av det svenska handelsavtalet var det närmast CECA som ett skydd mot illojal konkurrens från utlandet som diskuterades. För att söka undvika de tillfälliga lågpriserbjudanden som allvarligt stört marknadsbilden valde man att sätta sin lit till ett system som stadfáster bruttopriser? Även om den dominerande andelen av den svenska importen kommer från CECA-länderna är skyddet begränsat eftersom stora stålexportörer som Japan och östblocket står utanför CECA-avtalet. Grossisternas lageraffärer omfattas heller inte av CECA-avtalet. Däremot kan det påpekas att JBG har en gemensam prislista for lagermaterial. Trots detta är konkurrensen mellan grossistforetagen hård. Detta beror på att priset enbart är ett av flera marknadsinstrument. En diskussion av konkurrensmedelsanvändningen i grossistledet ges i Leijonhielm, 1972. I detta arbete framhålls speciellt grossistens 1 Konsekvenserna fö, den roll som informationsgivare, dels i prisfrågor. dels när det gäller tekniska rägmnala P_Fi§5lFUk1UTe“ _ .. d1skuteras10vergången sporsm å] till ett med den europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA) gemensamt prissättningssystem (1973). 5 under 70-talet

Distributionsvägar

?En redogörelse för prisbildningen på den ameri- 5.1 Inledning kanska marknaden, som - -. . - . - delvis harandra kännel detta kapitel kommer att redogoras for hur tillforseln till den svenska tecken\geSinA smdyof marknaden fördelas på olika distributionsvägar. steel Prices“‘ 1975_

236 Bilaga 9

Svenskt importerat material material

Utlandska verk v Svenska verk, GFOSSISIEF Egen _forsanningsoch agenter organisation

UtI. verk Sv. verk Lageraff_ direkt direkt

Slutforbrukare

Figur 5. I . DisIribuIi0nsv(igar till den svenska marknaden Figur 5.1 utgör ett exempel på hur dessa distributionsvägar kan åskådliggöras. En fullständig analys av distributionsvägarna borde omfatta en kartläggi figuren. En sådan framställning låter ning av alla de vägar som markerats sig tyvärr inte göras. Huvudorsaken till detta är att ingen enskild datakälla kan redovisa uppgifter om samtliga flöden i figuren. På grund av att varje källa har sitt eget syfte med statistikproduktionen råder en bristande överensstämmelse med avseende på klassificeringsgrunder och produktgrupperingar. l stället för en analys av flödet genom hela distributionssystemet redovisas därför tillförselns fördelning på olika beståndsdelar vid speciellt intressanta förgreningar av distributionsvägarna. Dessa är:

D Redovisning av materialets ursprung, fördelning på svenskt respektive importerat (Källa: Jernkontoret) D Importens fördelning på ursprungsländeNKälla: Kommerskollegium) El De svenska verkens hemmamarknadsleveranser fördelade på egna affarer och grossistaffárerlKällaz Stålmarknadsinstitutet) Cl Grossisternas totala affärer. (Källa: JGB) fördelade på lageraffärer - clirektaffárer med svenska verk - direktaffárer med utländska verk

Genomgående görs dessutom en uppdelning med avseende på olika produktgrupper. Redovisningen kommer att kopplas till den aktuella konjunktursituationen och vilka effekter denna kan ha på fördelningen mellan olika distributionsvägar. Det är därför motiverat att först ge en översikt över konjunkturutvecklingen inom stålindustrin.

9 237 Bilaga

140 -- 130 -- 120 -- 11O *- 100

t

:::/ \/ \/ 70 -- 60 -- 50 -l- 40 -- Figur 5.2. Kon/tmklurlllveck/ingen _för _järn- och T 1 1 I I l 1 l 1 1 I A I A l I slå/verken l 962-75 . i 1963 1965 1967 1969 1971 1973 1975 1952 1964 1966 1968 1970 1972 1974 1975 (Källa: Götztbartken_ 1976)

Ett sätt att beskriva konjunktursituationen visas i figur 5.2. Utvecklingen från 1962 beskrivs av ett index som konstruerats genom sammanvägning av ett flertal faktorer såsom orderingång, sysselsättning och kapacitetsutnyttjande. lndexet varierar kring sitt medelvärde 100. Förenklat kan man säga att värden över 100 motsvarar högkonjunktur och värden under 100 motsvarar lâgkonjunktur. För att underlätta diskussionen i de kornmande avsnitten kommer följande klassificering av de olika åren med avseende på konjunktursituation att göras.

Period Konjunktursituation 1962-63 Låg 1964-65 Hög 1966-67 Låg 1969-70 Hög 1971-72 Låg 1973-74 Hög 1975- Låg I och med detta har alla år tilldelats ett konjunkturläge med undantag av 1968. Situationen under detta år bedöms inte ha varit så entydig att man kan göra något sådant uttalande.

238 Bilaga 9

Tabell 5.1: Tillförseln av handelsfärdigt handelsstål (exkl. rör. ämnen och smide) till den svenska marknaden 1968-75 och andelen svenskt material

1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

TillforseHkton) 2748 3246 3212 3023 3127 3277 3473 3089 Procentandel för svenskt material 61.2 58,0 56,1 59,5 55,0 52,7 52.7 49,5

5.2 Fördelningen mellan svenskt och utländskt material

Den totala tillförseln under åren 1968-75 och det svenska materialets procentandel av denna tillförsel framgår av tabell 5.1. Tillförselns storlek varierar givetvis med konjunkturläget. 1969-70 och 1973-74 vilka klassats som högkonjunkturår uppvisar de högsta tillförselvärdena. Vid en diskussion av fördelningen mellan svenskt och importerat material tjänar följande citat lämpligen som inledning:

“När efterfrågan på hemmamarknaden minskat. har de svenska handelsstålverken under tidigare lågkonjunkturer övertagit en större del av marknaden på importens bekostnad. 1 uppgångsskedena har däremot importen åter vunnit terräng eftersom de svenska verken inte tillräckligt snabbt kunnat öka sina leveranser lör att tillgodose efterfrågan. (Omberg. 1973)

Denna beskrivning stämmer som synes väl in på åren 1968-71, dvs. en högre importandel under högkonjunkturen 1969-70. 1972 bryts detta mönster och de svenska verkens marknadsandel minskar till en procentsats som är lägre än under båda de tidigare högkonjunkturåren. Omberg konstaterar i anslutning till detta:

Kton ll 2000 -- Svenska verk

1500-- ,› ,--\ /’ Import I, \ I/ / \/ I ,I 1000

500 -

Figur 5.3. Ti/_l/örseln av lzandels/Zirdigr handelssrâl /örde/ad pa svensk! och 0 : å l l: t t u/ländskr material 1968 6 70 71 72 73 74 75

Bilaga 9 239

Det är såvitt jag har kunnat finna. första gången under efterkrigsåren som något sådant har inträffat.”

De siffror som redovisas för åren efter 1972 tyder dock på att detta inte var någon enstaka händelse. Att den svenska andelen under högkonjunkturen 1973-74 minskat är visserligen i överensstämmelse med den citerade iakttagelsen. Man måste dock observera att andelen under dessa år ligger uppemot 7 procentenheter lägre än under den tidigare högkonjunkturen. Ett tecken på att en annan tingens ordning nu är rådande kan man tyckas få av 1975 års värden. 1 den kraftiga konjunkturnedgången minskade den svenska andelen ytterligare, för att för första gången sjunka under hälften av volymen. l tonnage minskade de svenska verkens leveranser till hemmamarknaden med 300 kton, (se figur 5.3).

5.2.1 lmportens andel av olika produkters tillförsel

Utvecklingen i sin helhet när det gäller relationerna mellan svenskt och utländskt material har som visats varit att den svenska andelen minskat. l detta avsnitt redogörs för hur situationen är för olika produkter i detta avseende. Tendensen förefaller vara att produkter med en hög andel svenskt material har klarat sig bättre än de andra. Ett undantag från detta förhållande är dock grovplât. Utvecklingen redovisas i figurerna 5.4-5.6 För att öka överskådligheten har redovisningen delats upp i tre figurer, i vilka produkterna samlats allt efter importandelens utveckling under perioden. l figur 5.4 presenteras först produkter där det svenska materialet i stort sett bibehållit en konstant andel. Armeringsstång har som synes genomgående en andel som ligger över 90 procent. Annan stång (inkl. universalstäng) varierar mellan 70 och 80

Procent i 100 é . Armeringsstång

Annan stång

50 Övrig profilstång

Figur 5 .4 : De! svenska 0 i l : l = g 7 marerialers andel av lill/är- 1968 69 70 71 72 73 74 75 seln för srângproduklerna

240 Bilaga 9

Procent

ll

100*

Varm. « valsad 50 . plåt

Smala band

Balk Figur 5.5 . Det svenska »iaIeria/els andel av till/örsc/n /är varmvalsad plåt. i L . 4= 0 balk och smala band. 1968 69 70 71 72 73 74 75

procent. Tendensen för de två senaste redovisningsåren är visserligen nedåtgående, men i övrigt kännetecknas perioden 1969-75 av en god stabilitet. Samma Förhållande gäller För övrig proñlstång. som till yttermera visso noterats För en liten ökning mellan 1973 och 1975. Figur 5.5 redovisar produkter vars utveckling kännetecknas av en minskad svensk andel av tillförseln. Både varmvalsad plåt och smala band har en svensk marknadsandel som låg 20-25 procentenheter lägre år 1975 än vid periodens början. Balk uppvisar ett mera oregelbundet mönster men att trenden är nedåtriktad är uppenbart. 1 figur 5.6 har sammanf‘drts två produkter För vilka situationen är mera oklar. Tråd ökade sin svenska andel markant under åren 1969-73. Efter 1973 har utvecklingen däremot gått åt andra hållet, och tråd var tillsammans med balk den produkt som i procentenheter Förlorade mest andel under 1975. Kallvalsad plåt uppvisar ett förlopp som under periodens början överensstämmer med tråd. Uppgången 1970-73 är dock inte lika kraftig. Å andra sidan blir heller inte nedgången lika markant som För tråd. Mellan 1974 och 1975 kan till och med en ökning, om än liten, konstateras.

Procent

Tråd Kall- Figur 5.6: Der svenska valsad materia/ers andel av lill/ör- plåt se/n/ör tråd och ka//va/sad ‘ == O . p/âl. 1968 69 70 71 72 73 74 75

sou 1977:16 Bilaga 9 241 Tabell 5.2: Importens fördelning på olika produktgrupper 1975 (tonnage)

5.2.2 Importens fördelning på olika produktgrupper

För att importutvecklingen skall få en fullständig belysning behövs också en redovisning av de olika produkternas betydelse för den totala importen. Att andelen svenskt material är betydligt högre för en produkt än för en

annan, betyder ju inte automatiskt att importen i ton är mindre för den

första. Av tabell 5.2 framgår de olika produktgruppernas andel av den totala importen under år 1975. Plåtprodukterna dominerar som synes importen. Den sammanlagda andelen var år 1975 närmare 57 procent. Detta ger en ny tolkning även åt figurerna 5.4-5.6. De produkter som därvidlag (med en välvillig tolkning) bedömdes ha hållit- sina andelar av tillförseln var armeringsstång, annan stång och övrig profilstâng. Dessa produkter svarade tillsammans för endast 15 procent av den totala importen. Produkter med en ökad importandel svarade däremot tillsammans för 45 procent av den totala importen (varmvalsad plåt, balk och smala band). En ljusning i denna bild kan möjligen skönjas i att produkterna med en oklar tendens svarade för 38 procent av totalimporten. Av dessa har den kallvalsade plåten, om man räknar från 1970, en positiv trend när det gäller den svenska andelen. Orsakerna till den konstaterade utvecklingen när det gäller andelen svenskt material är naturligtvis flera. En viktig faktor är den befintliga produktionskapaciteten i Sverige. För stångprodukterna, som hållit sin andel, finns tillräcklig svensk leveranskapacitet. För flera av de produkter som noterats för en minskande svensk andel saknas tillräcklig kapacitet för att efterfrågan skall kunna tillgodoses med endast svenskt material.

5.2.3 Importens fördelning på ursprungsländer

Den svenska importen av handelsstâl har under 1970-talet utvecklats på följande sätt:

1971 1972 1973 1974 1975 import (tusen ton) 1303 1485 1631 1742 1639

242 Bilaga 9

Procent 11

CECA

_1_

50 -h

f EFTA -l- ._- Japan _ _ _ _

__________ “i

Figur 5.7: Den svenska Ovrigt 0 ç g g I 7 importen .lärde/ad på ursprungsländer. 1971 1972 1973 1974 1975

Man kan notera att importen i ton var större 1975 än under högkonjunkturâret 1973. Annars föreligger som väntat den tendensen att importen i absoluta tal är större i högkonjunkturen. Importens fördelning på ursprungsländer visas i figur 5.7 För överskådlighetens skull presenteras för respektive år den procentuella andel som fallit på de olika exportörerna. Två saker förtjänar att uppmärksammas: - CECA:s dominerande ställning - De små variationerna i blockens andelar av den svenska importen. T. ex. varierarCECA:s andel inte med mer än 2,2 procentenheter mellan högsta och lägsta värde. Vidare kan påpekas att Japans andel kontinuerligt har ökat. från 4,8 % vid periodens början till 10,9 år 1975. I tonnage har volymen nära nog tredubblats, från 63 kton till 178. Importen från EFTA-länderna uppgick 1973-75 till

180 kton per år. Öststatsimporten har varierat betydligt mera, mellan 148

kton (1973) och 85 kton (1975). l gruppen “övriga“, vilken som synes har en liten andel, har USA varit dominerande t. o. m. 1974. Under 1975 ökade importen från Spanien betydligt. Efter att tidigare ha legat kring l á 1.5 kton per år ökade volymen till 6 kton. Den spanska exporten omfattar huvudsakligen armeringsstål.

sou 1977:15 Bi/aga 9 243

Procent ll 40 -4~

Västtyskland 30 ..

Belgien » Luxemburg

20 --

S \ * ~\ Frankrike \ Holland \\ 10 u_ Danmark \\ \ Storbritannien

hanen

0 : : Tl ; Figur 5.8: Importen från 1971 72 73 74 75 CECA Iänderfirdelad.

Eftersom importen från CECA varit så dominerande kan det vara befogat att dela upp denna ytterligare (se figur 5.8). Några kommentarer till figuren: - Belgien—Luxemburg och Västtyskland dominerar med en sammanlagd andel mellan 50 och 60 procent. Båda dessa har ökat sin andel under perioden. - Frankrike och, framför allt, Storbritannien har tappat marknadsandelar. - Italien har ökat kontinuerligt från en mycket blygsam andel. - Danmark ökade under 1975 sin export till Sverige. Baserad på tonnage var ökningen drygt 35 procent. För att få en jämförelse i absoluta tal mellan figurerna 5.7 och 5.8 kan det påpekas att Frankrike 1975 exporterade 158 kton till Sverige. Detta kan jämföras med EFTA:s 182 och Japans 178 kton.

244 Bilaga 9

5.3 De svenska verkens hemmamarknadsleveranser Grossisternas andel av de svenska verkens hemmamarknadsleveranser redovisas for tre produkter, stångstål, balk och armeringsstål. l grossisternas andel ingår både leveranser från grossistlager och direktleveranser från verk till forbrukare där affären förmedlats av grossist.

5.3.1 Stångstål Den totala tillforseln av stångstål har varit påfallande konstant från 1962 till 1975 (se figur 5.9). Högst betydande variationer mellan olika år förekommer dock som synes. Toppar och dalar i tillforseln överensstämmer väl med hög- respektive lågkonjunktur. Grossisternas andel av tillforseln varierar kraftigt. Den största andelen uppnåddes 1968 och utgjorde 53 procent medan det lägsta värdet. 27 procent. Figur 5:9 De svenska hemmamarknadsleveranserna av släng och grossis- Iernas andel av dessa l 962-] 975 Kton 250

T:l:lllll%l+:r

1962 63 64 65 66 67 68 89 70 71 72 73 74 75 Procent ll

50--

40¢

so--

20 l

olllllllllllw» 1962 63 64 65 66 G7 68 S 70 71 72 73 74 75

sou 1977:16 9 Bilaga 245

uppmättes 1975. Trenden är att grossisternas andel av de svenska leveranserna har minskat något. Ett genomgående drag är att grossisternas andel ökat i lågkonjunktur. Detta gäller alla år utom 1975. Grossisternas andel har minskat i samtliga högkonjunkturer sedan 1963. Speciellt märkbar var de svenska verkens ökade marknadsandel åren 1969 och 1970.

5.3.2 Balk

I figur 5.10 kan man konstatera att den totala volymen är avsevärt mindre än För stångstål. Å andra sidan är variationerna relativt sett betydligt kraftigare. Högsta värdet uppgår till 58 kton medan det lägsta är mindre än hälften av detta (21 kton). Här kan man heller inte se något påtagligt samband med konjunkturläget. l stället har som synes tilllörseln varit som störst under perioden 1966-69 För att därefter minska. Detta sammanhänger med att produkten balk till stor del finner sin avsättning i byggsektorn. Byggandet har som bekant en konjunkturutveckling som inte överensstämmer med

Kton

10 -›

l 15362 S3 64 65 66 67 SB 69 70 71 72 73 74 75 Procent 80

6° Figur 5.10: De svenska hemmamarknadsleveran- T serna av balk och grossisr l l l l l J. l l l l l l *F* ternas andel därav 1962 63 64 65 66 67 se es 70 71 72 73 74 75 1962-75_

246 Bi/080 9 sou l977:l6

den allmänna ekonomin. Orsaken till detta är att framför allt bostadsbygsom en konjunkturregulator. Till detta kommer det stora gandet använts bostadsbyggnadsprogrammet som kulminerade under 1960-talets senare del. Grossisternas andel av tillforseln är betydligt högre på balk än på stång. Variationerna i denna andel har inte varit särskilt stora. Andelen har genomgående legat mellan 70 och 80 procent. Någon tendens är svårt att uttala sig om trots att andelen de tvâ senaste åren varit lägre än något tidigare år. Vad beträffar grossistandelens variationer mot bakgrund av konjunkturmönster som kunde konstateras for läget finns inte alls samma entydiga stång. En tänkbar förklaring till andelarnas stabilitet kan vara att de kunder som köper balk, i högre grad än stångkunderna, även i övrigt har mera omfattande affärer med grossisterna. De senare ärju i allmänhet leverantörer

även av andra produkter för byggsektorn. Detta kan ha gjort det svårare

for verken att i högkonjunktur kapa åt sig marknadsandelar.

Påbörjade lägenheter (1000) Km“ A _ - -- - 330 - ‘~ g \ 100

340 -

320 *

300-

260‘

220 :4- Te%::.*.:::e:%+- 1962 63 54 es 66 67 as es 70 71 72 73 74 75

Procent

80 Figur 5:11 De svenska hemmamarknadsleveran- 70 serna av armeringssráng och grossislemas andel av T . 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 I 4_ I) T I I r I I I | I I I rr 179550/962-1975 1962 63 64 65 se 67 se 69 70 71 72 73 7a 75

Bilaga 247

5.3.3 Armeringsstål Tillförseln av armeringsstål har toppari samband med högkonjunkturerna 1965 och 1970. Att armeringsstålproducenterna huvudsakligen är beroende av avsiittningsmöjligheterna i byggsektorn framgår klart av utvecklingen under 1970-talet. 1 likhet med utvecklingen för balk kan konstateras en kraftig minskning som dessutom varit accelererande. 1 figuren redovisas även ett mått på utvecklingen i byggsektorn, antalet producerade lägenheter, åren 1968-75. Som synes är överensstämmelsen mellan av utvecklingen dessa variabler mycket god. Som tidigare påpekats är distributionen av armeringsstål speciell till sin karaktär. Grossistandelen är till följd av de marknadsförhållanden som råder mycket hög. Några samband med konjunkturutvecklingen är svåra att påvisa. En genomgående tendens under 60-talet var att grossistandelen ökade. Detta kan förklaras av BASTA:s tillkomst 1966. 1 den kraftigt vikande marknaden under 70-talet (38 procents minskning mellan 1970 och 1975) förefaller grossisterna vara på väg att förlora andel. Från ett högsta värde på 90 procent minskade andelen till 78 procent under 1975.

5.4 Grossisterna

5.4.1 Totala affärer

Grossistaffarernas utveckling har studerats under perioden 1969-75. Den använda statistikkällan visar inte grossisternas totala verksamhet eftersom vissa produkter inte alls omfattas av statistiken. Vissa produkter har inte funnits med under hela perioden varför de inte kunnat ingå i analysen. Detta gäller exempelvis kallvalsad plåt som, inte särredovisades före 1975. Genomsnittsvolymen for de produkter som redovisats uppgår till ungefär l miljon ton. För vissa år kan detta vara ett värde som ligger 1/3 under den sammanlagda volymen for grossisternas samtliga produkter. De produkter som ingår och deras genomsnittliga andel av den redovisade volymen under perioden ser ut som följer:

Procent

5.4.2 Fördelning på lager- och direktaffárer

Figur 5.12 visar utvecklingen av de totala affärerna och deras fördelning på lageraffárer och direktaffarer under perioden. Grossisternas totala affärer pendlar kring 1 miljon ton med en skillnad mellan högsta och lägsta värde på 140 kton. Naturligt nog är grossisternas totala volym högre ihögkonjunkturen då efterfrågan varit störst. Lager-

248 9 Bilaga

Kton il

1000 -- Totalt

Direkt 500 _ Lager

Figur 5.12: Grossisrernas rota/a afliirer 1969-75 A I r . 3 flirdelade pa lager- och 0 direktq[/Eirer. 1969 70 71 72 73 74 75

affärerna svarar regelbundet lör mellan 45 och 50 procent av de totala. Några större variationer kännetecknas andelarna inte av. Man kan clock notera att direktaffárerna verkar vara mindre konjunkturkänsliga än lageraflärerna. stabiliteten över perioden för direktaflärerna är Förvånansvärt stor. skill naden mellan högsta och lägsta volym är bara 50 tusen ton. Direktaffárerna kan i sin tur uppdelas i direktaffarer med svenska respektive utländska verk (se ñgur 5.13).

Kton A

600 --

Totala 500 - direktaffärer

400 Svenska

- 200

Utländska 100 Figur 5.13: Grossisternas direklajfärer_ fördelade pä 0 1 1 1 1 1 1 svensk! och urländskl material. 1969 70 71 72 73 74 75

Bilaga 9 249

Den regelbundenhet som de totala direktaffärerna kännetecknas av gäller även fördelningen mellan svenskt och utländskt material fram t. 0. m. 1974. Under 1975 skedde en drastisk förändring. Det utländska tonnaget ökade med 73 procent jämfört med året innan. De svenska direktaffärerna däremot minskade med 36 procent. Som framgår av figuren var de utländska direktaflärernzi under detta år större än de svenska.

5.4.3 Fördelning på produktgrupper Motsvarande analys som i 5.4.2 har också gjorts for de redovisade produktgrupperna. Denna analys redovisas inte i sin helhet men några kommentarer är på sin plats. Fördelningen mellan lageralfarer och direktaffärer varierar avsevärt mellan olika produkter. Balk och stång har en hög andel lageraffarer. Grovt räknat utgör den genomsnittliga andelen för stång 2/3 och för balk 3/4. För armeringsstång ligger lageraflärernas andel under perioden vid ca 35 procent. När det gäller grov- och mediumplåt har lageraffárerna svarat för ungefär l/3 av volymen. För produkten band är lageraffarernas andel försumbar. Direktaffarernzis fördelning på svenskt och utländskt material har också undersökts. För produkterna balk och band dominerar det utländska materialet. andelen överstiger 3/4. För stång ligger andelen omkring 50 procent. När det gäller grovplåt dominerar det svenska materialet med en genomsnittlig andel av ungefär 3/4 under den studerade perioden. För armeringsstål är den svenska andelen ännu högre. Det bör påpekas att det utländska materialets andel for balk och stång ökat varje år under perioden, med undantag for lågkonjunkturåret 1971. Något märkbart utslag på den totala andelsforändringen (figur 5.13) kunde inte konstateras förrän 1975. Detta beror på att den svenska andelen for grovplåt från 1969 till l97l ökade från 55 procent till drygt 80 och sedan låg kvar på denna nivå till 1974. l en diskussion om den andel svenskt respektive utländskt material som grossisterna svarar for är naturligtvis den i avsnitt 5.2.2 for vissa produkter påtalade bristande produktionskapaciteten hos svenska verk en viktig faktor.

6 Distributionssystemets funktioner

l kapitel 1 preciserades nio funktioneri distributionssystemet. Dessa kommer nu att analyseras med början i detta kapitel. Av praktiska skäl har vissa funktioner sammanslagits eftersom de har ett nära samband med varandra. Således presenteras i avsnitt 6.1 sortimentsfunktionen, i avsnitt 6.2 transport och hantering, i avsnitt 6.3 kreditgivning och riskbärande och slutligen i avsnitt 6.4 produktbearbetningen. Kundbearbetning och återföring av information redovisas tillsammans i kapitel 7 under den gemensamma benämningen marknadskommunikation, medan lagerhållningsfunktionen, också p. g. a. sin omfattning. redovisas for sig i kapitel 8.

250 Bilaga 9

Tabell 6.1: Produkter som tillverkas vid olika verk

Produkt . Företag

l,2345678

Grovplåt x Tunnplåt

><><><><

Balk

><><><><><X

Armeringsstång x x Övrig stång och profilstång Smala band Tråd x

6.1 S0rrImem5/imktionen

Sortimentsfunktionen är den uppgift som traditionellt tillskrivs grossisten. Någon utförlig diskussion om _sortimentets betydelse skall inte föras men

i anslutning till tabell 6.1, som visar vilka produkter som ingått i enkäten

skall några reflektioner göras. l tabellen visas också vilka verk som tillverkar

och säljer de olika produkterna. Som framgår av sammanställningen finns bara ett verk som täcker in

alla produktgrupper i studien. De tre första verken är utpräglat specialiserade

på var sin produkt medan de tre sista delvis är verksamma inom samma

produktgrupper. Några produktionsekonomiska anal ysförsök skall inte göras här eftersom det faller utom ramen för detta arbete. Dock man konstatera

kan

att i landet finns sju producenter av armeringsstång, ett förhållandevis stort

antal. Att det tidigare nämnda BASTA-avtalet är en av orsakerna till detta är ställt utom allt tvivel.

Grossistens sortimentsfunktion är dock inte begränsad till de slutsatser

som denna tabell i och for sig kan ge upphov till. Inom exempelvis den

vida produktgruppen “övrig stång och proftlstång förekommer en mångfald

varianter med avseende på dimensioner och kvaliteter. lnget av de svenska verken har någon som helst möjlighet att täcka in hela sortimentet inom denna produktgrupp. Av tillverkningsekonomiska skäl har verken tvärtom i vissa fall gjort en uppdelning i dessa avseenden. Exempelvis kan ett verk tillverka en sorts balk, medan detöverlåter en annan typ till ett annat verk. mot att man själv ensam tillverkar sin variant. l viss utsträckning forekommer det att verken utökar sitt sortiment genom egna kompletteringsköp och legovalsningsavtal. Uppenbart är att grossisten inom detta område har en mycket stor betydelse, speciellt eftersom vissa varianter inte går att köpa från svenska verk. De flesta enskilda svenska förbrukare skulle vara ointressanta for ett utländskt verk. Grossisten däremot har med sin marknadskännedom möjlighet att samordna efterfrågan från flera småforbrukare till rabattgrundande kvantiteter. Man bör också påpeka i detta sammahang att grossisten genom sitt engagemang som byggmaterialdistributör for många kunder kommer att representera ytterligare en dimension av sortimentsfunktionen.

sou 1977:16 Bilaga 9 251 Tabell 6.2: Grossisternas kunder fördelade med avseende på försäljning

6.2 Transport och hantering Denna fråga har inte särskilt belysts i enkäten eftersom den ansågs alltför komplicerad att standardisera. lndirekt kan dock några av frågorna ge upplysningar om förhållandena inom detta område. Antalet kunder som betjänas har besvarats såväl av grossister som av verk. En rikstäckande grossists kundregister omfattar åtminstone 3 500 företag. Även de lokala grossisterna kan ha mer än l 000 kunder. De minsta JBG-företagen har 500 kunder. Verken har i allmänhet betydligt färre kunder. Tre av företagen har dock mer än 500 kunder, varav det största väsentligt fler. Tre av företagen har å andra sidan mindre än 100 kunder. Kundernas antal och storlek ger också en uppfattning om det hanteringsarbete som erfordras innan förbrukaren mottagit sin vara. Om antalet kunder är stort och den genomsnittliga inköpsvolymen liten ökar resurskraven. Hur andelen kunder fördelar sig på olika volymer framgår av tabell 6.2 Av tabellen framgår att mer än hälften av grossisternas kunder hade en inköpsvolym understigande 25 tusen kr per år. Strukturen är relativt likartad för båda grupperna av grossister, med undantag för att de rikstäckande har en högre andel i klassen 100-500 tkr, medan de mindre grossisterna har en något större koncentration i den klass som anger den lägsta försäljningsvolymen. Tendensen är dock inte entydig. En av de rikstäckande grossisterna har en högre andel i den lägsta klassen än ett av de minsta grossistföretagen. Den minsta andel som något företag uppvisat i denna klass är 45 procent. Antalet personer i grossistföretagen som är sysselsatta med hantering i någon form uppgick 1975 till omkring l 100. Transporter in till grossistens lager sker huvudsakligen per tåg och båt. De grossister som ingår i JBG är alla lokaliserade till hamnstäder. Transporterna ut från grossistlager sker nästan uteslutande med bil. Allt vanligare blir systemet med s. k. turbilar. Grossisten lägger då upp en rutt som han trafikerar på bestämda tider. Transporterna sker dels i egen regi, dels genom att man köper dessa tjänster.

6.3 Kredirgivning och riskb(irande Dessa båda funktioner kommer att behandlas i ett sammanhang eftersom de i stor utsträckning hör ihop. Att kreditgivning inte vid alla typer av affärer behöver vara förenat med riskbärande bortses härvid ifrån.

252 Bilaga 9 Tabell 6.3: Kundfordringar i procent av omsättning för några verk och grossister.

Lokal, mindre grossist i Tibnorkoncernen 1975. Källa: Företagens årsredovisningar.

l tabell 6:3 redovisas utestående kundfordringar vid bokslutstillfállet i procent av omsättningen under året för några företag. Det mått som här har valts för att mäta kreditfunktionen kan naturligtvis diskuteras. De redovisade siffrorna tyder hur som helst på att några påtagliga skillnader inte föreligger vare sig mellan verk och grossister eller mellan små och stora företag. Andelen av omsättningen som är utestående kundfordringar förefaller vara lika stor varför 1ikviditetspåfrestningarna bör vara likvärdiga. Dock måste man i detta sammanhang komma i håg att verk och grossister har olika kundstruktur. Verken har ett mindre antal kunder. Oftast är dessa företag större och den risk man löper till följd av kreditgivningen måste sägas vara mindre än motsvarande för grossistföretagen som bland sin mångfald av kunder säkerligen har en större kategori potentiella ickebetalare. Speciellt i samband med sina utlandsaffarer fullgör grossisten en kreditfunktion som ett utländskt verk med all säkerhet skulle ha ett mycket litet intresse av att åta sig. Under 1976 skedde en viss omfördelning av ñnansieringsåtagandet. Tillverkningsledet skärpte sina betalningsvillkor gentemot grossisterna. Dessa valde att inte genomföra samma åtgärd mot sina kunder varfor det nya forhållandet innebär en ökad ñnansieringsbörda för grossisterna. (Ahlsell &

Ågren, årsredovisning 1976.)

6.4 Produktbearbeming

l detta avsnitt redovisas uppgifter om grossisternas förbehandling (FB) av stål. Efter förebilder från USA och Storbritannien togs de första anläggningarna i bruk i slutet på 1960-talet. År 1975 fanns 25 FB-anläggningar i drift. De arbetsuppgifter som grossisterna kunde utföra åt sina kunder framgår av följande: Anläggningar — 22 Precisionskapning - 9 Gradsaxklippning - 10 Figurskärning

9 Bilaga 253

- Formatklippning 9 — Blästring/ntålning 13 - Profilering l - Bandspaltning 6

Flera av anläggningarna kan enbart utföra enstaka uppgifter, men nio stycken har fyra eller flera av de ovannämnda funktionerna. FB-verksamheten innebär att grossistföretagen har tagit över en del av de arbetsuppgifter som verkstadsindustrin svarat för. Till en början såg verkstä› derna detta som en konkurrerande verksamhet. Med tiden har den dock blivit helt accepterad eftersom den innebär påtagliga fördelar för dessa företag. - Produktionen blir rationellare genom att materialet är helt klart för användning när det anländer. Mindre spill uppstår. - Bättre arbetsmiljö genom att man slipper målning m. m. — .\/Ian behöver inte investera i de många gånger kapitalkrävande anläggningar som erfordras och som tidvis har en låg utnyttjandegrad. Volymen förbehandlat material har ökat för varje år. Någon redovisning av de absoluta beloppen görs inte här men i tabell 6.4 framgår andelen av det av grossisterna totalt utlastade materialet som undergått någon form av förbehandling. Till följd av de stora framgångarna i början gjordes stora investeringar på de orter där efterfrågan på material är stor. l Stockholm. Göteborg och Malmö fanns 1975 sammanlagt 13 anläggningar, medan Köping och Norrköping hade vardera 2. Av konkurrensskäl ansåg man sig tvingad att etablera sig även på de orter vars behov redan var täckt av andra grossister. Följden blev en överkapacitet som medförde en försämrad lönsamhet. Önskemålet om att få den befintliga kapaciteten utnyttjad har pressat prisnivån. De företag som ännu inte har investerat i egna FB-anläggningar står idag

tveksamma. Överetableringen gör att man kanske helst vill avstå. Å andra

sidan anses det nödvändigt att man själv kan klara av de elementäraste FBuppgifterna. l nuläget ombesörjer man detta på legobasis vilket är ett svåradministrerat förfaringssätt. För de små företagen kommer finansieringen av anläggningarna. som är kapitalkrävande. att vara ett problem. Framtidsutsikterna för verksamheten bedöms dock som ljusa. Det är sannolikt att den utvecklingstakt för andelen förbehandlat material som hittills varit rådande kommer att fortsätta. l USA är den förbehandlade andelen vä-

Tabell 6.4: Det förbehandlade materialets andel av den totala utlastningen hos grossisterna 1971-75. (Procent)

254 Bilaga 9

sentligt mycket högre. Efter hand räknar man också med att nya, mera avancerade typer av förbehandling kommer att kunna utföras av grossisten.

7 Marknadskommunikation

Marknadskommunikation används som sammanfattande benämning på det informationsflöde som förekommer i systemet. Informationen från tillverkare till förbrukare har kallats kundbearbetning medan flödet i andra riktningen benämnts återföring av information. Informationsbytet sker antingen genom direktkontakt mellan tillverkare och förbrukare eller via mellanhand.

7.1 K undbearbeming I avsnitt 1.4 konstaterades att en av de faktorer som påverkar arbetsfördelningen i distributionssystemet är möjligheten att differentiera produkten från konkurrenternas. I de fall där sådana förutsättningar föreligger ökar förutsättningarna för producentens egen marknadsföring. Kännetecknas produkterna av obetydliga kvalitetsskillnader, där det inte är avgörande för förbrukaren vem som tillverkat varan, förändras situationen. Produkten kan då få karaktären av stapelvara, vilket ökar förutsättningarna för ett mellanled. Inom handelsstålsortimentet finns hela denna skala representerad. Balk och armeringsstång uppfyller i många fall de kriterier som ovan lämnades som gällande för en stapelvara. Det motsatta förhållandet gäller t. ex. för produkten byggplåt. Produktutvecklingen för den plastbelagda och profilerade plåten har i Sverige kommit långt. De olika tillverkarna har utnyttjat detta. På olika sätt har företagen försökt särskilja sin produkt från konkurrenternas och tillskriva den speciella egenskaper i olika avseenden. lnom detta produktområde förekommer något inom handelsstålindustrin så unikt som varumärken (Plannja, Dobel). Detta förhållande har också satt sin prägel på marknadsföringen av produkterna. Den ene tillverkaren har en egen försäljningsorganisation för denna produkt, medan den andre upprättat ett exklusivavtal med en rikstäckande grossist. I sammanhanget förtjänar också påpekas att två av de andra riksgrossisterna varit exklusivförsäljare för var sin byggplåttillverkare. Dessa tillverkare räknas dock till verkstadsindustrin. I båda dessa fall har exklusivförhållandena slutat med att grossisten köpt upp tillverkaren. Man har sett påtagliga fördelar med en arbetsfördelning som innebär att grossisten svarar för marknadsföringen i dess helhet, medan tillverkaren kan koncentrera sig på de tekniska aspekterna. En annan faktor som är viktig för arbetsfördelningen när det gäller kundbearbetningen är förbrukarnas storlek. Stora kunder med en ensartad forbrukning köper direkt från verket. Sådana kunder vill förhandla direkt med tillverkaren och denne har också en ambition att komma undan grossistprovisionen. I verkens intresse ligger också det skalekonomiska i att åstad-

komma långa tillverkningsserier. För att uppnå detta syfte har kvantitetsra-

batterna konstruerats på ett sådant sätt att småförbrukare i princip har avskurits från möjligheten att köpa direkt från verk. Dessa hänvisas till grossis-

9 255 Bilaga

ten som genom sin rikstäckning har större förutsättningar att tillgodose efterfrågan på små poster. l de båda ytterlighetsfallen uppstår sällan intressekonflikter. Många produkter Iigger dock någonstans mellan

dessaändpunkter på skalan. Verken

och grossisterna blir därför i många fall varandras konkurrenter. Grossisternas direktaffárer ärju i princip av samma karaktär som verkens egna affärer. Stundtals uppstår besvärliga konflikter, särskilt då grossisternas av impon olika orsaker ökar. En annan källa till motsättningar kan vara en kund vars förbrukning ökar. Från att ha varit en typisk grossistkund kan företaget bli intressant för verket. Oftast kommer man dock tillrätta med den typen av Verket problem. kan bedöma grossisten vara en så viktig lagerkund att han även bör få behålla direktaffáren. Förbrukaren själv kan tänkas ha höga preferenser för ett av alternativen, vilket naturligtvis har stor betydelse. Vidare kan påpekas att förlusten av en enstaka direktkund från lönsamhetssynpunkt inte har så stor betydelse för grossisten. Totalt sett finns dock en påtaglig ambition hos grossisterna att inte släppa sina direktaffarer.

7.1.1 Verkens försäljningsorganisation

Verkens försäljning är i mycket hög grad knuten till en central avdelning vid huvudkontoret. Tre av företagen har ingen representation utanför verksorten. Totalt har de 8 företagen 14 Försäljningskontor på annan ort enligt följande fördelning:

Kontor

Övriga orter 5

Försäljningskontoren är som synes koncentrerade till storstäderna. Konto-

ren på andra orter är vanligen förenade med manufakturering.

l utlandet hade de svenska handelsstålverken 16 egna försäljningskontor. Dessa var belägna i följande länder: Norden 6 Storbritannien 5 Västtyskland 2 Frankrike 2 Holland l Ett av verken hade 5 kontor. ett hade 3 och två hade 4. De övriga hade ingen representation i utlandet. Att handelsstålverken i detta avseende på ett markant sätt skiljer sig från specialstålverken är helt klart. Sålunda hade 1975 ett företag i specialstålbranschen. Sandvik AB. verksamhet i egen regi i 35 länder representerande samtliga Världsdelar. Totalt hade detta företag egna bolag på inte mindre än 75 orter utanför Sverige.

256 9 Bilaga

I 7.1.2 Grossisternas forsäljningsorganisation

Den marknadstäckning som är nödvändig för all försäljning och som specialstålverken oftast själva ombesörjer handhas inom handelsstålomrâdet av grossistföretagen. JBG-grossisterna fanns 1975 representerade på 30 orter med ett sammanlagt antal av 56 Försäljningskontor. Kontorens storlek varierar avsevärt. Vissa utgör mycket stora organisationer. medan de minsta kanske inte består av mer an två personer. Även om grossisternas uppgift är att täcka marknaden i sin helhet är det naturligt att en koncentration av verksamheten har ägt rum till storstadsomrâdena vilket framgår av följande sammanställning: Grossister

Det är sannolikt att antalet Försäljningskontor kommer att minska till följd som inträffade under 1976. De nuvarande Tibav den stora grossistfusion norföretagen fanns under 1975 representerade med 3 företag på 2 orter och med 2 företag på 8 orter. Grossisternas i jämförelse med verken är delvis höga marknadstäckning historiskt Redan på ett tidigt stadium svarade grossisterna för en betingad.

betydande del av importen] För att avsätta dessa produkter byggde man upp

ett distributionsnät där marknadstäckning var en av de viktigaste faktorerna. När verken efter hand kände behov av en liknande organisation valde man att utnyttja den befintliga distributionsapparaten i stället för att bygga en i konkurrens med de starka organisationer som grosegen regi i uppenbar sisterna hade etablerat. av återförsäljare varierar mellan företagen. Den andel av Användningen de totala affärerna som går till återförsäljare redovisas för 7 grossister:

Procentandeltillåterförsäljare 4 13 19 17 2 17 5

Intressant i sammanhanget är att ett av de mindre företagen svarar för den största andelen till återförsäljare, medan ett av de stora företagen har en av Detta företag är identiskt med det som de lägsta andelarna till återförsäljare. tidigare konstaterades ha en högre andel av sina kunder i den lägsta klassen för kundstruktur.

7.2 Å Ie/j/öririg av information

Informationen från förbrukare till tillverkare har påpekats vara speciellt vikav nya produkter. Utvecklingskostnaderna för en ny tig vid utvecklingen produkt (eller en ny kund) är betydande. Ofta kan ett konkurrerande företag eftersom de flesta lösl Se Nilsson (l972)eller efter en tid tillgodogöra sig sådant utvecklingsarbete Järnimporten (1949). ningar kan imiteras. Detta betyder att de vinster som ett produktutvecklan-

9 Bilaga 257

de företag kan göra blir störst i början av produktens livscykel. Carlsson & Johansson (1964) diskuterar dessa förhållanden i specialstålbranschen och konstaterar därvid att man för att överleva “alltid måste vara beredd att ge upp just de produkter och förbrukningsområden som varit mest framgångsrika, för att ideligen gå över på nya produkter och användningsområden som man ännu ej vet så mycket om”. Om detta gäller även för handelsstålverken är det otvivelaktigt mycket viktigt att verken har möjlighet att tillförsäkra sig denna information. Att byggplåt säljs genom exklusivavtal beror inte bara på Fördelar ur kundbearbetningens synvinkel. Minst lika viktigt är nog att returinformationen på detta sätt kan kanaliseras till den aktuella tillverkaren. Skiljelinjen mellan de situationer som kännetecknas av ett krav på informationsåterföring eller inte bör följa samma mönster som kunde konstateras i fråga om kundbearbetning. Produkter av utpräglad stapelvarukaraktär bör i mindre utsträckning kräva en sådan återkoppling. För andra produkter där Förutsättningar för en vidaremanufakturering i verkets regi föreligger kan returinformationen vara av stor vikt. En synpunkt som framförts är att ett fristående grossistled mellan tillverkare och förbrukare försvårar detta informationsutbyte (Berggren 1976). Andra menar å sin sida att det faktum att fakturering, och kanske även bearbetning. utförs av grossisten inte behöver medföra att verket ställs utan tnöjlighet att föra en dialog med förbrukaren i dessa avseenden.

8 Lagerhållning

Lagerhållning av det handelsfárdiga stålet förekommer på samtliga tre nivåer i distributionssystemet. I Vinell (1973) görs en analys av utvecklingen av lagerstocken under perioden 1954-70. Jämförelsen görs för hela sortimentet, någon kvalitetsuppdelning sker inte. I anslutning till figur 8.1 konstaterar författaren följande: - Stålverkens lager har ökat väsentligt — Lagren hos grossister och förbrukare har stabiliserats på enjämn nivå - Förbrukarnas fluktuerar mera än stålverkens lagernivå och grossisternas - Grossisternas bidrag till den totala lagemivåns variationer är förvånansvärt litet.

Vinells analys ger en bild av de långsiktiga lagerförändringarna på olika nivåer. För att följa upp denna undersökning med nuvarande förhållanden redovisas i detta kapitel en analys av perioden 1972-1976. Undersökningen omfattar stålsortimentet exklusive rostfritt och baseras på fyra mätningar av lagernivån per år. Vidare görs en nedbrytning på olika produktgrupper.

8.1 Total

lagerhâl/ning och _förde/ning pâ nivåer

Den totala lagerhållningen framgår av figur 8.2 Den genomsnittliga lagervolymen uppgår under perioden till 1 520 kton. Under åren 1972 till 1974 var den lagerhållna volymen förhållandevis konst-

258 9 Bilaga

1.000t0ns A

800 -- Consumers

Steelworks

600 -w-

400 --

Merchants 200 -—

Figur 8.1. Lager av handeIs_/Zirdiglstål på olika nivåer 1954-] 970.

01§lr}%! € ii§l5!}+

Källa: Vinell, 1973. 70 1956 58 60 62 64 66 68

Miljonerton

lt

210 J-

- 1,5

Figur 8.2: Den rolala lagerhållningen 1972-76 Figurerna i detta kapitel 1,0-~

tralbyrån)

9 259 Bilaga

ant. Skillnaden mellan högsta och lägsta värde uppgick till 100 kton. En

mindre lagerökning kan man iaktta 1973. Från årsskiftet 1974-75 kan en drastisk förändring konstateras. På ett år ökade lagervolymen med 23 procent. Figur 8.3 redovisar den totala lagerhållningens fördelning på de olika nivåerna i distributionssystemet. För det Forsta kan man konstatera att perioden 1972-74, som totalt sett kännetecknades av en viss stabilitet, uppvisar betydande variationer när det gäller de olika nivåernas bidrag till totalvolymen. Från mitten av 1973, då högkonjunkturen fått fart, skedde en kraftig lagertillväxt i verkstadsindw Figur 8.3: Lager/Ia“IImng— ens _lördelning på distribuliønssystemels nivåer. Kton

900 -l

800 -\- _ z Verkstadsindustnn x z4 700 -r

500 -› Járn- och stålverken

400 -›-

300 --

200 -- Järna och rörgrossisterna

100 “‘

V F 1972 1973 1974 1975 1976

260 9 Bilaga

strin, volymen ökade med i runt tal 150 kton. Järn- och stålverkens lager minskade i stort sett lika mycket under samma period. Grossisternas lager ökade under andra halvåret 1974, med nästan 50 procent. l övrigt var grossisternas lagervolym 1972-74 inte utsatt för några större förändringar. Den kraftiga lageruppbyggnaden under 1975 föll som synes helt på ver-

ken. Ökningen uppgick till 43 procent. Under första kvartalet 1976 var lager-

volymen för forsta gången större än verkstadsindustrins totala lagerhållning. Detta är onekligen en enorm förändring jämfört med situationen under 1950-talet. Enligt figur 8.1 var verkstadsindustrins lagervolym 1957 fyra gånger så stor som stålverkens. Man bör dock observera att lagerökningen under 1975 hos stålverken inte hänför sig till någon stor lagerneddragning på de övriga nivåerna. Verkstadsindustrins lager undergick inga större förändringar under året. Grossisternas lager minskade däremot under 1975. Jämfört med den genomsnittliga lagersituationen under 1972-74, har dock grossisterna under 1975 legat på en hög Grossisternas lagerminskning under 1975 kan sannolikt karaktärilagernivå. seras som en anpassning till en för dessa mera normal lagervolym. Situationen vid årsskiftet 1974-75 var exceptionell även i ett långsiktigt historiskt perspektiv (jämför figur 8.1). Om orsakerna till den uppkomna situationen kan naturligtvis tvistas. Mycket tyder dock på att den uppstod till följd av en felbedömning av den framtida efterfrågan. l likhet med stålverken och andra bedömare kunde man inte i tid förutse det hastiga konjunkturomslaget. l stort sett har grossisterna under den kraftiga lageruppbyggnaden 1975 bibehållit den andel av den totala lagerhållningen man hade åren 1972-73, vilket framgår av figur 8.4. Det kan också i detta sammanhang vara på sin plats att erinra om det statliga lagerstödet, vilket bör ha ökat benägenheten att producera på lager.

so --

40 --

30 -u- Jarn- och stålverken

20 - //\\ få Z 7% — ——— \\ _ _ _ ~ ~\\___/ -_/’.— \\__.— Järn- och rörgrossisrerna 10 -

Figur 8. 4: Lagerhållning- ° 41 r + l V ens procemue//a fiirdelning 1972 1973 1974 1975 1976 pa olika nivåer.

sou 1977:16 9 Bilaga 261

Kton A Grovplåt 400 -

Stång

“i

300 u

Tunnplåt, obelagd

200 -

_ — —— * ’—\ \ _____ Ror x --— '''''' Armeringsstång Tråd 100 - ,› Tunnplåt, belagd \ / , ’ Band

Balk

Figur 8. 5. Lagerhá/lning- V I I I ens utveckling _lär olika 1972 1973 1974 1975 1976 PmdU/Vgrupper-

262 Bilaga 9

8.2 Lagerhâllningens fördelning på produktgrupper

Den totala lagerhållningen av handelsstålprodukter har som nämnts uppgått till ungefär 1,5 miljoner ton i genomsnitt. Lagerhållningens fördelning på produktgrupper ser ut som följer:

Tusen ton

Utvecklingen över tiden framgår av figur 8.5 som visar lagerställningen den 1/1 respektive år för dessa produktgrupper. liksom av den redovisade sammanställningen, att Av figuren framgår, det är plåtprodukterna och övrig stång och profilstång som svarar för den

dominerande delen av lagerhållningen. Övriga produkter ligger som synes

relativt nära varandra runt 90-100 tusen ton. En annan intressant iakttagelse, är att den lagerökning som inträffade under 1975 helt och hållet avmed såg produkterna grovplåt och stång. På tvâ år ökade grovplåtslagren 115 kton och lagren av stång med 125 kton.

Övriga produkter har som synes legat på en relativt stabil nivå. Lagren av

belagd plåt har (liksom under hela perioden) ökat. Detta är dock närmast beroende av en efterfrågeökning, vilket kräver en större lagervolym. Lagren av obelagd tunnplåt minskade under 1975, vilket bör hänga samman med att detta är en importvara.

8.3 Lagerhållningenjördelad på produkter och nivåer

8.3.1 Järn- och stålverken Figur 8.6 visar förjärn- och stålverken den procentandel av den totala lagerhållningen som man svarat för av respektive produkt. Av figuren framgår att verkens lagerhållning relativt sett är mest betydande for armeringsstång där man svarar för cza 90 procent av den totala lagerhållningen. Även belagd plåt kan i detta fall sägas vara en typisk verksprodukt. Observera att av figuren inte kan utläsas något om förhållandet mellan de olika produkterna inom verken, den ger endast situationen relativt grossisterna och verkstadsindustrin. Sålunda är den lagerhållna volymen av stång betydligt större än volymen armeringsstång.

sou 1977:16 Bilaga 9 263 Procent A 100 ‘

Armeringsstång

70 -- Tunnplåt, belagd

50 .4-

I, Stäng Grovplåt

Band Tunnplåt, obelagd

Tråd

Figur 8.6. .Iärn- och stålverkens andel av Iagerhâll- 0 5 1 g 1 : ningen för olika produkt- 1972 1973 1974 1975 1976 grupper.

264 Bilaga 9 SOU 1977116

Procent l 70 .q

Rör

Stång

Armeringsstång Tunnplåt, obelagd Grovplåt Tunnplåt, belagd

Tråd Figur 8. 7: Grossislernas Band 0 l ll andel av lager/1alIningen för olika produkrgrupper. 1972 1973 1974 1975 1976

8.3.2 Grossisterna Av figur 8.7 framgår grossisternas andel av den totala lagervolymen För olika produkter. Jämförelsevis har grossisterna sin största betydelse För lagerhållningen av balk där man genomgående svarar för 50-60 procent av totalvolymen. På ungefär hälften av denna andel följer sedan stång och rör. Andelsutvecklingen för dessa produkter är relativt likartad för den redovisade perioden. Man kan konstatera att grossisternas ökade lagerhållning under andra

sou 1977:16 Bilaga 9 265

Procent A 90 -4-

80 -- Tråd

70 --

Band

60 _u_ Tunnplåt, obelagd

4 Rör ø / Grovplåt 50 __

Stäng

Balk Belagd plåt 20 -

Armer;ngs_ Figur 8.8: VerksIaasindul l l stång strins andel av lager/rä!!- 0 l é: I I I T ningen för olika produkt- 1972 1973 1974 1975 1976 §PI7""-

266 Bilaga 9

halvåret 1974 nästan helt har sin orsak i en andelsökning för dessa produkter. Observera också att minskningen under 1975 var av den omfattningen att dessa produkter i dag har en andel som är något lägre än 1973.

Övriga produkters andelar kännetecknas inte av några större förändringar.

Gemensamt för dessa är också en minskning av andelen for 1975. När det gäller tråd och smala band svarar grossisterna som synes för en obetydlig del av den totala lagerhållningen.

8.3.3 Verkstadsindustrin Verkstadsindustrins andelar uppvisar en större stabilitet än vad som kunnat konstateras för de övriga nivåerna (se figur 8.8). Den relativt sett största betydelsen som lagerhållare har verkstadsindustrin för produktgruppen tråd. l absoluta tal däremot är lagervolymen den minsta, näst efter balk. En kontinuerlig andelsminskning över hela perioden kan konstateras för belagd plåt medan motsatsen gäller för rör. För produkten stång kan bilden vara missvisande. Under 1975 minskade verkstadsindustrins andel av lagerhållningen av denna produkt. 1 absoluta tal ökade volymen med 25 tusen ton.

8.4 Lagerpunkter i distriburionssystemet Lagerhållning i J BG-grossisternas regi förekommer på 25 orter i landet. I de tre storstäderna finns vardera sex lagerhållande grossister. Dessa orter svarar

tillsammans för ungefär 3/4 av den totala lagervolymen. Övrigt stora import-

hamnar såsom Västerås, Sundsvall och Köping svarar för merparten av återstoden. Verkens lagerhållning är något annorlunda till sin natur. De lager som finns på verksorten är oftast ett uttryck for att skalekonomiska fördelar i tillverkningen gör att en lagerproduktion är rationell. 1 olika utsträckning har verken dragit nytta av denna sin lagerhållning ur marknadsföringssynvinkel. Det finns företag för vilka denna lagerhållning är en viktig komponent i försäljningspolitiken. Till och med en så grossistbetonad företeelse som lagerlösa köp förekommer på verksnivå. Lagerhållning utanför verksorten förekommer bara i fem fall, varav ett företag ensamt svarar för fyra. 1 det senare fallet är lagerhållningen direkt kopp-

lad till verkets manufakturering. Övriga verk har lagerhållning enbart på

verksorten. Att upprätta lager ute i landet har bedömts vara en alltför kraftig utmaning mot grossisternas verksamhet. När verken började med försäljning från eget lager bedömdes detta mycket allvarligt av grossisterna och långdragna konflikter blev resultatet. Det förekommer också att vissa verk lagerför produkter från andra tillverkare. Detta sker för att komplettera det egna sortimentet. Å den andra motpolen förekommer det också verk som säger sig producera enbart mot order.

Bilaga 9 267

9 Distributionsvägar 1975

9.1 De totala leveranserna från svenska verk

För att komplettera framställningen i kapitel 5 om distributionsvägar insamlades for 1975 även uppgifter om affärer mellan enskilda verk och grossister. Data redovisas for grupper av företag. Huvudsakligen sker härvid en uppdelning efter storlek. De helintegrerade verken kallas därvid for stora verk, de övriga små. De rikstäckande grossisterna benämns ibland stora grossister, de övriga små. Uppgifterna avser kalenderåret 1975. Två företag har ett räkenskapsår som avviker från kalenderåret. Från detta bortses i fortsättningen. Från verken har insamlats uppgifter om leveranserna under 1975 och deras fördelning på forbrukarkategorier. Verkens totala leveranser under 1975 som de kommer att redovisas fortsättningsvis uppgick till 2 100 kton. Jernkontorets leveransstatistik for 1975 slutar på 2 460 kton. Orsaken till skillnaden är att uppgifter om vissa mindre produktgrupper inte medtagits i enkäten. Vidare har produktgruppen belagd plåt ej redovisats, eftersom uppgifter från samtliga tillverkare ej kan insamlas genom enkäten till stålverken. Exporten kommer inte att diskuteras närmare eftersom det huvudsakliga intresset år knutet till den svenska marknaden. Exporten uppgick totalt till närmare 1 miljon ton vilket motsvarar drygt 40 procent av verkens totala leveranser. Den dominerande produkten är grovplåt som svarar for halva denna volym. Av de totala grovplåtleveranserna gick omkring 45 procent på export. Andra betydande exportprodukter är armeringsstång och ”övrig stång och profilstång”, for vilka båda mer än en tredjedel av materialet exporteras. 1 tonnage uppgår armeringsexporten till mer än hundra tusen ton och stångexporten till det dubbla. De tre nämnda produktgrupperna svarar tillsammans for 85 procent av totalexporten.

9.2 Svenska verks leveranser till svensk marknad I detta avsnitt kommer att belysas det svenska materialets vägar ut till den svenska marknaden. Situationen totalt framgår av figur 9. l Grossisterna svarade 1975 för drygt 1/3 av de totala leveranserna av svenskt material. Merparten av detta, i det närmaste 70 procent, utgjordes av

Svenska verk till svenska marknaden 100%

l I Egen för- Till säljning grossist 63,5 % 36,5 %

Figur 9.1: Dislribzrlionsvä- Direkt gar för der svenska mure- Lager 11 /o ria/er och deras andel av 25,5 % leveranserna.

268 Bilaga 9

direktleveranser. Eftersom distributionen av armeringsstål i Sverige är särpräglad har beräkningarna gjorts även för de totala leveranserna exklusive armeringsstång. l det fallet uppgår grossisternas andel till 30 % av de totala leveranserna. Andelen direktaffärer minskari det fallet till 61 % av grossistens totala verksamhet. De procentsatser som redovisats är genomsnittet för samtliga verk baserat på samtliga produkter. Skillnader föreligger såväl mellan olika verk som mellan olika produkter. Detta skall utredas närmare i det följande. Att andelen grossistaffárer varierar påtagligt framgår av följande sammanställning för fem verk.

Av de redovisade Företagen är tre helintegrerade, ett specialiserat på armeringsstål och ett företräder de mindre verken med ett bredare sortiment. Företaget med den höga andelen direktaffarer med grossist är armeringsstålspecialisten. Även om man bortser från detta företag är som synes skillnaderna påtagliga. De totala grossistaffárernas andel varierar mellan 20 och 46 procent. Förhållandet mellan direktaffárer och lageraffzirer är relativt likartat för tre av företagen trots detta. Det fjärde däremot uppvisar en låg andel direktaffzirer. l tabell 9.1 följer en sammanställning av den genomsnittliga grossistandelen för olika produktgrupper.

Tabell 9.1: Andelen grossistaffärer för olika produkter med fördelning på lager- och direktaffärer

Verkens grossistaffarer redovisade på olika slag av grossister redovisas i följande sammanställning (procent): Grossistkategori Alla verk Stora Små 78 78 78 Rikstäckande grossister Ovriga JBG-grossister 13 lO 22 Andra grossister 9 12 0

sou 1977216 Bilaga 9 269 En uppdelning av verkens grossistaffarer med avseende på direktaffarer och lageraffärer får Följande utseende (procent)

Verkens grossistaffarer fördelade både på grossistkategori och affarstyp framgår av följande:

Eftersom de stora verkens totala andel direktaffarer uppgår till 66 9h är detta skenbart orimligt. Förklaringen iir att i totalberäkningen även ingått leveranser till andra grossister“.

Skillnader mellan små och stora verk kan alltså konstateras när det gäller fördelningen mellan lageraffarer och direktaffárer. De små verken har en högre andel direktaffärer. En förklaring till detta är att armeringsstål som kännetecknas av en hög andel direktaffárer väger tyngre i de små verkens leveranser.

9.3 Grossisternas verksamhet 9.3.1 De totala affärerna Av avsnitt 9.2 framgår grossisternas roll som distributörer av det svenska materialet. I detta avsnitt redogörs för deras totala verksamhet dvs. även affärer med utländskt material har inkluderats. I enkäten har uppgifter insamlats om grossisternas affärer fördelade dels på direktaffarer och lageraffárer, dels på svenskt och utländskt material. Alla företag har inte denna statistikuppdelning varför bara fyra grossister har kunnat lämna fullständiga uppgifter i detta avseende. Speciellt har redovisningen av lagermaterialets fördelning på ursprung varit besvärlig. Direktaffarernas andel av verksamheten för sex av grossistföretagen ser ut som följer: 3 rikstäckande : 65, 62 resp. 53 procent 3 lokala grossister: 62. 49 resp. 47 procent

Direktaffarerna svarar som synes i regel för mer än hälften av den totala verksamheten. Någon klar uppfattning om skillnader mellan riksgrossister och lokala grossister är svår att bilda sig eftersom de två högsta andelarna för direktaffärer har noterats för det största respektive det minsta företaget, Materialets fördelning på ursprungsland har endast kunnat redovisas av fyra företag. enligt följande:

270 Bilaga 9

Balk Stäng Grov- Tunn- Balk Stäng Grov. Tunn- %Direkt plåt plåt plåt 100 *i- I I 90 -l-

a) Rikstäckande b) Lokala 80 -l-

70 —u--

50 -—

40 -

30 4-

20 --

10 ‘-

I

0-_ Figur 9.2: Grossisrernas andel direkIq[7(1rer för olika produkler. 2 rikstäckande :47 resp. 36 % svenskt 2 lokala grossister: 70 resp. 39 % svenskt Inte heller dessa andelar kan bilda underlag för några allmänna slutsatser.

9.3.2 Fördelning på produkter En nedbrytning på produkter av totalsiffrorna i 9.3.1 har gjorts för balk, stång, grovplåt och tunnplåt. En sådan nedbrytning redovisas såväl med avseende på fördelningen direktaffárer och lageraffárer som med avseende på materialets ursprung. Den förra uppdelningen har kunnat göras för 7 grossistföretag. Av figur 9.2 framgår andelen direktaffarer för de nämnda produkterna. För överskådlighetens skull redovisas rikstäckande och lokala grossister var for sig. Av figur a framgår att riksgrossisterna inte uppvisar någon större skillnad vad avser benägenheten att göra direktaffarer. Mönstret är påtagligt likartat for de fyra företagen. Vidare framgår att balk och stång är typiska lagervaror Grov- och tunnplåt är däremot direktvaror med en andel för grossisterna. över 60 procent. För tunnplåt uppgår direktaffárerna t. o. m. genomgående till 80 procent for två företag. För de tre lokalgrossisterna (figur b) är bilden mera splittrad. Med undantag av balk är variationerna i andel stora. Man bör också observera att dessa relationer är behäftade med större osäkerhet, eftersom de i några fall är baserade på relativt små volymer.

sou 1977:16 Bilaga 9 271

Balk Stäng Grov- Tunn- D A» Svenskt pråt p|åt

”TT T T T

90 -—- Företag 2 80 -b- Företag 3

70 —~—

60 ~-

50 ——-

40 -—

30 —-

Företag 1 20

-r

Företag 4 10 ‘— Figur 9. 3: Grossisrernas andel svenskt material för

0 _._ I I I I olika produkter.

En fördelning av de totala affärerna på svenskt respektive utländskt material har kunnat göras bara för fyra av företagen. Två av dessa är rikstäckande. l figur 9.3 visas andelen svenskt material för dessa företag. Variationen i materialets ursprung är betydligt större än när det gäller andelen direktaffárer. För grovplåt uppger ett företag en svensk andel av 12 procent, medan ett annat redovisar 82. För tunnplåt uppvisar två företag en mycket hög andel svenskt material, medan de två andra har en mycket låg andel. De minsta variationerna kan konstateras för stång, där spännvidden ändå sträcker sig från ll till 42 procent. Beträffande enskilda företag ñnns den tendensen att företag nr 3 genomgående har en hög andel svenskt materiaLjämfört med sina konkurrenter. Företag nr 4 är starkt inriktat på utländskt material och har inte för någon produkt en svensk andel överstigande 30 procent. Företag 2 har som synes en mycket hög andel svenskt påtunnplåt, medan det motsatta förhållandet kännetecknar företagets affärer med balk och grovplåt.

272 Bilaga 9 sou 1977:16

10 Förbrukningen

10.1 F örbrukningen av svenskt material l figur 9.1 redovisades distributionsvägarna for det svenska materialet. l detta avsnitt redogörs För avsättningen av produkterna. Leveranserna till grossistlager har dock inte kunnat härledas till avnämare. Följande sammanställning visar den andel av tillforseln som faller på olika förbrukare:

I posten “Annat” ingår leveranser mellan verken. De redovisade genom-

snittsvärdena varierar med avseende på olika produkter. l figur 10.1 visas

motsvarande fördelning För produktgrupper: Av figuren framgår att “Övrig Verkstadsindustri genomgående är den

störste förbrukaren. Undantagen är grovplåt, där varvssektorn tar 50 procent

Figur 10.1: Verkens leveranser lill olika/brbrukare,

produktgrupps/brde/ade.

Grov- Tunn- Balk Armer Övr. stång Band Tråd Totalt Procent plåt plåt stång oprofil

100 r Gross Gross . Gross Gross Gross Grossist 90 l- G ross

80 - B” Varv Övrig Varv Varv Bygg verkst.

70 i_ Övrig Övrig verkst. 50 - verkst. Bil

.. BAI .. 50 Ovrig _ verkstad Ö 40 - Bu Bil

Vejfig‘

Övrig 30 verkst. Övrig verkst.

Annat Bygg 10 F BV99 Annat B V99 Anna Bygg Ame‘ Annat Annat Annat—‘ 0 L

Bilaga 9 273

av materialet och armeringsstång där byggsektorn givetvis är den dominerande förbrukaren. Leveranserna till grossistlager ligger genomgående mellan 7 procent (grovplåt) och 14 procent tarmeringsstång), med tre undantag. Leveranserna av balk går till 50 procent till grossistlager, medan grossistlager som köpare av tråd är en försumbar faktor. Leveranserna från grossistlager kan sedan fångas upp med hjälp av grossistenkäten. Någon uppdelning av lageraffárerna i svenskt och utländskt material till olika avnämare har dock inte gått att åstadkomma. De sammanlagda lageraffärernas procentandel av grossisternas totala försäljning utgjorde 1975 för 7 av grossisterna:

l 2 3 4 5 6 7 Från lager till verkstäder 24 26 22 29 25 13 80 Från lager till byggsektorn 18 6 9 2 7 5 l l

Lageraffárer med verkstadsföretag svarar som synes i de flesta fall för ungefär l/4 av grossisternas totala försäljning. Ett av de lokala grossistföretagen är dock nästan helt inriktat på denna affárstyp.

10.2 F örbrzzkarens val av leverantörer

l detta avsnitt redovisas förbrukarens syn på distributionssystemet och de faktorer som denna bedömer som väsentliga vid valet av leverantör. len unfrån 1973 har Larsson & la Fleur konstaterat att de viktigaste kridersökning terierna för valet av leverantör vid köp av en produkt inom stålsortimentet. i tur och ordning är: - Leveranspunktlighet - Leveranstid - Snabb hjälp vid hastigt påkomna behov - Kvalitet - Reklamationsbehandling - Sortimentsbredd Denna rangordning baseras på en sammanvägning av olika synpunkter. För att få en så representativ undersökning som möjligt fanns både större och små företag med. En annan distrinktion var att företagen uppdelades i serietillverkare och stycktillverkare. Storföretagen var samtliga serieproducenter. medan relationen mellan de mindre företagen i detta avseende var 50/50. De undersökta företagen klassades sedan som verkskunder eller grossistkunder beroende på sina huvudsakliga inköpsvanor. Följande fördelning kunde därvid konstateras:

274 Bilaga 9

Serietillverkarna var som synes verkskunder och grossistkunderna utgjordes huvudsakligen av stycktillverkare. Utredarna anser sig härvid ha fått bekräftad en hypotes om att serietillverkarna har en bättre planering vilket skulle möjliggöra verksköp. (Man bör nog i detta sammanhang också komma ihåg att serietillverkarna var de större företagen.) Författarnas egna kommentarer till den tidigare redovisade rangordningen följer nedan: Leveranspzmkr/ighø/err är den utan tvekan mest avgörande faktorn. Detta framgår dels av att hur man än kategoriserar materialet så rangordnas denna faktor först och dels av att standardavvikelsen är lägst. Leveranslirlens längd är den näst mest betydelsefulla faktorn. Här skall man dock märka att storforbrukare inte värderar denna faktor så högt utan ger den endast rang fem. Snabb hjälp vid hastigt päkomna behov, Företagen är ganska eniga även om denna att storförbrukarna rang. Man kan dock, som kommentar till föregående faktor. saga generellt sett inte ser så allvarligt på leveranstiden. men de vill ha snabb hjälp när det någon gång behövs. Kvalitet har sannolikt en betydligt lägre rang men p. g. a. att skillnaderna mellan olika leverantörer anses som mycket små är denna faktor inte så avgörande. Serietillverkare och storförbrukare betonar denna faktor mer än andra. Detta beror troligen på att dessa är känsligare för störningar orsakade av dåligt material. Reklanmrionsbeharzd/ing. Om man betraktar totalrangen har denna faktor rang fem. Betraktar man däremot styck-/serieproducenterna var för sig så får den rang sju för båda. De faktorer som serieproducenter rangordnar högre är priset och leverantörens tekniska resurser medan stycktillverkarna sätter leverantörens utvecklingsresurser före. Sort/mezztsbredrl. Här kan man konstatera en klar skillnad mellan styck- och serietillverkare. Stycktillverkarna vill tydligen tillgodose en stor del av sina behov hos en hos flera leverantör med stort sortiment medan serietillverkarna accepterar att handla leverantörer med skilda sortiment. En förklaring kan vara att styckproducenterna medan serieproducenterna har möjgenerellt sett arbetar med ett bredare sortiment lighet att standardisera sitt materialsortiment. De 29 undersökta företagen uppgav också upplevda fördelar och nackdelar med att köpa från grossist respektive verk, vilket framgår av följande sammanställning. Antalet företag med respektive åsikt framgår av siffran inom parentes. Fördelar med att köpa från verk

Verken har lägre pris (20) Levererar större kvantitet (8)

Fördelar med att köpa från grossist

Kortare leveranstid (19) Bekvämare, smidigare (7) Mindre poster (7) Minskar eget lagerbehov (4) Grossisternas sortimentsfunktion framgår av att i undersökningen har intaom respektive forbrukares totala antal leverantörer. Av dengits information

9 275 Bilaga

na framgår att de kunder som är typiska grossistkunder har ett avsevärt lägre antal leverantörer än övriga. Kunder med en andel av inköpen via grossist uppgående till 75 procent eller mer, hade i genomsnitt 3,7 leverantörer. Om andelen via grossist var mindre klassades man som verkskund. Dessa hade i genomsnitt 7,4 leverantörer. För att komplettera den undersökning som i sammanfattande form nu har presenterats genomfördes personliga intervjuer med företrädare för tre storförbrukare avjärn- och stålprodukter. Ett av dessa företag år divisionaliserat. Varje division har sin egen inköpsavdelning. Ett intressant Förhållande är att trots detta sköts inköp av råvaror av ett centralt organ. Som orsak till detta uppger man att de betydande prisfluktuzttionerna iir lättare att överblicka centralt. Vidare har man behov av en central funktion för kontakten med underleverantörerna. Detta företag har som policy att sträva efter direktkontakt med tillverkaren och undviker helst mellanhänder som man anser fördyrande. När det gäller små poster och behov av ;artiklar med många dimensioner utnyttjar man dock grossist. För en specialprodukt anlitar man också grossist trots att inköpskvantiteten i och för sig berättigar företaget att vara verkskund. Orsakerna till detta förhållande är; grossisten får bättre pris grossisten ordnar samtransporter(leverantören är utländsk) — reklamationer Ltnderlâittzts l detta fall mister man direktkontakten med tillverkaren. Detta bedömer man dock inte som allvarligt eftersom det i detta fall är fråga om en specialiserad grossist, med ett smalt sortiment och en hög teknisk kompetens. En genomgående tendens hos de intervjuade företagen är en hög leverantörstrohet. Principen är att man har en eller två huvudleverantörer som svarar för merparten av behovet. Relationerna med dessa företag har byggts upp under lång tid och i dessa förhållanden kommer mindre prisvariationer att vara av en underordnad betydelse. Försämrad service, exempelvis i form av ett ökat antal reklamationer, har nämnts som orsaker till leverantörsbyte. Drastiska prisförändringar spelar också in i det sammanhanget. Motsvarande synpunkter framkommer i Larsson & la Fleur, 1973. Systemet med flera leverantörer bedöms även ur leverantörens synvinkel vara fördelaktigt. Det kan i vissa fall vara besvärande att stå som ensamförsäljare till en kund. Ett av de intervjuade företagen arbetar inom byggsektorn, och är köpare av armeringsstål, medan ett annat företag vid sina importaffarer använder ett grossistföretag som agent. Båda dessa företag ser sig för sin information vara i behov av två kanaler: en kanal med verket för tekniska diskussioner en kanal med grossisten för leveransbevakning, prisinformation m. m. En sammanfattning av diskussionen kring de faktorer som bedömts vara väsentligast vid leverantörsvalet ser ut på följande sätt: - rätt kvalitet rätt pris - rätt tid Faktorerna har angetts i bokstavsordning. har man inte Någon rangordning ansett sig kunna göra eftersom de anses vara mycket beroende av varandra.

276 Bilaga 9

Byggföretaget påpekar att prisvariationerna endast sällan slår igenom som lönsamhetsförändringar. Detta beror på att branschen kännetecknas av ett anbudslörfzirande vid prissättningen. Eventuella prissänkningar kommer p. g. a. konkurrenssituationen att slå igenom iden avlevererade anbudssumman. En faktor för vilken det ansetts vara särskilt värdefullt med långvariga leverantörskontakter är om det uppstår fel i godset efter viss tid. Om det skulle råda oklarheter i ansvarsförhållandet kan det vara viktigt att ha en etablerad relation till tillverkaren. l de fall kassation måste ske på helfabrikatnivå är kanske verkstadsföretagets Förlorade intäkt tre gånger så stor som materialkostnaden. Även om leverantörstroheten tidigare konstaterades vara hög är det så att för en del av sin inköpsvolym försöker förbrukarna “uppnå så bra pris som möjligt”. Ett sådant beteende av en grossist kallar man för prisspekulation. Möjligheterna till sådana etffarer ansågs dock som begränsade på grund av finansieringssvårigheter.

10.3 Gross/Stens roll Grossisternas allt överskuggande policy har varit att förse sina kunder med material till en så låg kostnad som möjligt. Man menar att den svenska verkstadsindustrins konkurrensförmåga annars skulle komma i allvarlig fara. Dock anser man själv att man i begreppet lägsta kostnad i högre utsträckning än tidigare beaktar andra faktorer än priset. Man har vidare strävat efter att bygga upp stadigvarande förhållanden med kundkretsen. Ofta vill kunden ha materialet från en speciell tillverkare även när han köper av grossist. Kravet på teknisk rådgivning från grossistens sida har på detta sätt kommit att öka. Dessa faktorer tillsammans bör alltså tala för att den hårda prisfixering som historiskt kännetecknat grossistledet på sikt kan tänkas minska. Observera dock att grossisten med en del av sin volym naturligtvis ägnar sig åt spekulationsaffarer. Lagerprisvinster har traditionellt utgjort en viktig del av hans to-

tala vinstmarginal..

En informationsgivning av något annat slag är den som uppträder mellan företag med mera stadigvarande relationer. Grossisten kan då hjälpa till att planera kundens inköp, och därvid vara denne behjälplig med råd beträffande lämpliga inköpstidpunkter, förväntningar om framtiden m. m. Direktaffarerna har med tiden kommit att svara for mer än hälften av grossistens tonnage. En orsak till detta är att många verkstäders förbrukning har ökat så mycket att deras kvantiteter kvalificerar for direktaffarer. Till detta kommer det faktum att stålverkens leveranskapacitet långsiktigt har ökat mycket kraftigt till följd av den förändrade lagerhållningsstrukturen. Man kan också peka på att for grossisten spelar den absoluta prisnivån mindre roll vid direktaffarer. med undantag naturligtvis för att den även återspeglar lagerpriserna. Även om direktaffarerna är större än lageraffarerna år de senare ändå på något sätt ryggraden i deras verksamhet. Hår har ju grossisten sin unika kompetens i att från ett stort antal tillverkare föra samman material som passar en bestämd kundstruktur. FB-anläggningarna och deras förväntade framtida expansion borde innebära att detta förhållande kommer att vara bestående. Möjligheterna till snabb leverans torde dock vara lageraffarernas

Bilaga 9 277

främsta konkurrensmedel. En av de rikstäckande grossisterna påpekar att 75 procent av alla inkommande order expedieras inom två dagar. En annan faktor som framhållits är att många kunder vill avropa sina order i takt med förbrukningen. Detta har grossisterna större möjligheter att tillgodose än verken. Även stora kunder upplever hos verken problem i detta avseende. Enstaka förbrukare kan svara för en betydande del av en grossists totala affarer. En rikstäckande grossists tio största direktkunder svarar för i genomsnitt en fjärdedel av grossistens totala försäljning. För de lokala grossisterna kan denna andel vara ännu högre. Två av dessa uppger motsvarande andel till 40 respektive 45 procent. De tio största lagerkunderna svarar för cza 10 procent av de totala affärerna. För två av de rikstäckande grossisterna uppgår andelen inte till mer än 3 procent.

l 1 i andra

Distributionssystem länder

1 detta kapitel redogörs för hur distributionen av stål är organiserad i andra länder. Framställningen disponeras så att först presenteras några sifferuppgifter om grossisternas andel av tillförseln i olika länder. Därefter görs en närmare beskrivning av situationen i några enskilda länder, varefter kapitlet avslutas med en kort jämförelse med svenska förhållanden. Framställningen i kapitlet bygger framför allt på två källor. Den ena är en utredning gjord inom ECE år 1973, Distribution and Marketing ofSteel Products. Den andra huvudkällan är Metal Bulletin åren 1972-1976. Monthly, Källhänvisning till dessa görs inte. Ide fall en annan källa använts är detta angivet.

1 l .1 Grossister/ras andel av rillförseln

l den nämnda utredningen från ECE undersöktes hur verkens inhemska leveranser distribuerades i de i undersökningen medverkande länderna. l utredningen anges för 1960 respektive 1970 andel av de inhemska le-

den

Tabell 11.1: Grossisternas andel av de inhemska leveranserna av handelsstål 1970 och 1974.

Källa: Bearbetning av L‘industrie siderurgique (OECD).

9 278 Bilaga

veranserna som ombesörjdes av verkens egna lörsäljningsorganisationer. Man kan där konstatera att andelen mellan dessa år ökat for 2 av de 13 undersökta länderna. l 6 länder hade verkens andel av hemmamarknadsleveranserna minskat till förmån för grossister. l de återstående 5 länderna var skillnaefter den i andel mycket liten. Något skall också nämnas om utvecklingen ll.l leveranserna år 1970. Tabell visar grossisternas andel av de inhemska 1970 och 1974 for vissa länder. Dessa andelar omfattar sannolikt enbart inköpen till grossistens lager. Grossisterna bedriver naturligtvis även här direktaffarer. l detta sammansom förmedlar affaihang förtjänar det påpekas att renodlade handelsforetag, rer utan att vara lagerhållare, har ett större utrymme utomlands än i Sverige.

l 1.2 Disrributionssysrem i enskilda länder

11.2.l Västtyskland

i Västtyskland kan schematiskt framställas som i figur Distributionssystemet ll.l hämtad, liksom kommande figurer i detta kapitel, ur ECE, 1970. Det karaktäristiska är att grossistforetagen indelas i två kategorier. De s. k. Direkthändler (A-händler) har direkt kontakt med verken. Antalet företag Stahli denna ställning beräknas i dag uppgå till knappt 100, (Continentaler är förenad markt 6/ 76). Antalet varierar dock eftersom rollen som A-händler med vissa villkor. Dels måste man själv binda sig för en viss minimikvantitet till Streckengetill eget lager, dels måste man åta sig en viss försäljning schäft”. Dessa affärer innebär direktleveranser från verk till de kunder som inkluderas i Streckengeschäft dvs. större konsumenter med en regelbunden Figur 11.1: Distributionssystemet i Västtyskland.

Domestic works Foreign W°kS

vi ä 2 å 2 gå

v» n n q S I E g 0 :i :J u:

un

ä V ä I | l l Direkthändler Exports (Direct merchants) : :

v

4 Other merchants

v v v vi

Consumers

SOU l977:l6 Bilaga 9 279

förbrukning och andra grossister (B-händler). Totalt beräknas den västtyska stålhandeln omfatta l 300 företag med l 600 lagerpunkter. ECE:s bedömning av volymer genom olika kanaler 1970 såg ut som följer:

Totalt beräknas alltså grossistföretagen ha stått for förmedlingen av mer än 70 procent av de totala affärerna. 1975 bedöms grossistlagrens andel av leveranserna ha ökat till 30 procent (Continentaler Stahlmarkt 6/ 76). Liksom i Sverii detta avseende betydande beroende på vilken produkt det ge air skillnaden gäller. De stora förbrukarna i exempelvis bil- och varvsindustrierna köper sällan från lager. Vid den strukturomvandling som tillverkningsledet genomgått var verkens försäljning samordnad i de s. k. valsstålkontorenl Dessa var fyra till antalet och organiserade försäljningen från samtliga verk genom olika kvoteringsförfaranden. När rationaliseringsprocessen, som på verksnivå utmynnade i fusioner och produktbyten, var genomförd återgick försäljningen så småningom till de nya verksenheterna. I dag beräknas 40 procent av de lagerhållande grossisterna ha en anknytning till något företag i verksledet. På detta sätt har samtliga verk tillgång till egen lagerhållning utanför det egna fabriksområdet. Utrikeshandeln domineras av verkens egna exportaffárer. Mer än 95 procent av volymen går via denna kanal. Mellanhänder av olika slag exporterade 1970 inte mer än 100 kton. Dessa affärer handhas av ett dussintal företag, som utgörs dels av lagerhållande grossister, dels av renodlade s. k. traders. l Västtyskland är förbehandlingsfunktionen inte lika väl utvecklad som i Sverige. Verken fullgör där en del av dessa uppgifter. Beroende på kopplingen mellan tillverkare och grossister har också tendensema till diversifiering mot andra områden, såsom VVS, inte varit lika påtaglig som i en del andra länder.

11.2.2 Storbritannien

Även i Storbritannien har utvecklingen gått mot större enheter i grossistledet. En betydande orsak till detta är att Storbritannien varit föregångslandet i Europa när det gäller utveckling av FB-anläggningar. Denna verksamhet är kapitalkrävande och har nödvändiggjort tillskapandet av större enheter. Två händelser har haft stor betydelse för utformningen av distributionssystemet i Storbritannien: - Tillskapandet av British Steel (BS) - Storbritanniens inträde i EG Den första av dessa händelser kom att innebära en uppdelning i en statlig

och en privat del av stålindustrin. Den statliga torde svara för 90 procent av

1 Se Svensk stålindustri den producerade volymen. Den privata delen omfattade 1970 ett antal av inför 1970-talet. Bilaga 1 10 st företag. Dessa är i allmänhet mera inriktade på specialstål än BS. Detta ll.

280 9 sou l977:l6 Bilaga

British Steel Corporations Imports Works

Private sector Major S kh id 35¢ stock.

Exports steel makers, consumgs n::r(::ha(:1tSng holding

rer0||eIS flatprod.,tubes

Own sales Major Stockhoiding Consumers merchants organisations

Consumers

Consuming Stockholding Private sector British Steel industries merchants steel makers Corporation

Figur l 1:2: Distributionssysremet i Srørbritannien. för en egen försäljningsorganisation, vilinnebär också större förutsättningar ket främst avspeglar sig i exportaffarerna. är kunder Av figur 11.2 framgår att de privata verken genom rerollers” hos BS. Detta är naturligtvis ett mindre tillfredsställande förhållande att vara beroende av råmaterialleveranser från ett konkurrerande företag. Mellan 1960 och 1970 minskade verkens egen andel av Försäljningen med i ökad utdrygt 10 procentenheter. Orsaken till detta var att grossisterna sträckning gick in på plåtmarknaden. I Storbritannien är andelen grossister med ett begränsat stålsoniment större än i många andra länder. Detta är en kvarleva från den tid i mitten av 50-talet då bilden helt dominerades av ett stort antal småföretag. Det brittiska inträdet i EG har fått flera konsekvenser. Före anslutningen Det utländska matevar grossistemas importañärer synnerligen obetydliga. rialets andel av grossistemas affärer uppgick inte till mer än 2 procent. lmporten, liksom direktaffárer utanför verkens egna, ombesörjdes av agenter och traders. Direktaffárerna har dock alltid utgjort en liten andel i Storbritannien. Med tiden har företag utan lagerhållning noterats lör en minskande andel av affärerna. En tendens efter EG-anslutningen är nämligen att de kontinentala verken ökat sin egen verksamhet på bekostnad av agenturföretagen. Således finns Klöckner representerat genom en egen plåtgrossist, USINOR har en egen försäljningsorganisation och ett belgiskt verk har tillsammans med en inhemsk tillverkare etablerat sig i landet. Denna internationalisering är dock inte ensidig utan processen går även åt andra hållet. BS stod i början inför svårigheter när det gällde att samordna utlandsverksamheten. De företag som ingick i det nya BS hade förut ofta varit verksamma i samma länder. Rationaliseringen gick till en början ut på att nedbringa antalet agenter i varje land till en per varje väsentlig produkt-

9 zá 1

Bilaga

grupp. Med tiden övergick man till att bilda egna försäljningsbolag. Ofta skedde detta på så sätt att man köpte upp den tidigare agenten. Så är fallet exempelvis med BS svenska kontor i Göteborg. Under 1975 köpte BS en västtysk grossist och avslöjade planer på liknande operationer i Frankrike och Nederländerna. I den privata stålsektorn finns ett distributionsnät som delvis är gemensamt. Det stora verkstadsföretaget GKN inrymmer inom koncernen ett antal stålverk med anknytning främst till produkter för bilindustrin och smidesindustrin. Försäljningen här har samordnats genom GKN Steelstock. Denna organisation har efter vissa konflikter med kartellagstiftningen kunnat lägga under sig den störste fristående grossisten. GKN har också etablerat sig i Belgien under 1975. Under den senaste lågkonjunkturen har kunnat förmärkas en klar tendens att tidigare oberoende grossister inkluderas i sammanslutningar som innehåller producenter, antingen av statlig eller privat natur. Under 1975 köpte BS tre inhemska grossister, förutom de tidigare nämnda internationella affarerna. Dessa Företag ingår i det nybildade British Steel Service Centres. Orsaken till att man vidtar dessa åtgärder är enligt BS att i nuläget går 40 procent av BS inhemska leveranser till grossisterna. BS upplever som allvarlig ”the loss of contact with customers due to the fact that such a large pan of its output was channelled via independent stockists”. Andra åtgärder för att minska detta beroendeförhållande har också skisserats. Planer föreligger på att organisera distributionen utgående från de 4-5 större verksenheter som håller på att tillskapas. 1 de större förbrukningsområden som finns inrättas ”distribution centres med strategisk lagerhållning. Man varnar i samband med detta den fristående grosshandeln för ökad konkurrens och därmed följande försämrad lönsamhet.

Distributionssystem i övriga Europa

l Frankrike har situationen liksom i övriga länder kännetecknats av integration av såväl tillverknings- som grossistled. Grossisternas andel av affärerna har varit i ökande. De grossistföretag som i en eller annan form kontrolleras av de franska verken svarar för nästan hälften av grosshandelns omsättning. Totalt har dessa företag 120 lagercentraler. Grossistföretag som kontrolleras av utländska verk beräknas svara för 10 procent av den totala volymen. Det största franska grossistföretaget (PUM i Cockerillkoncernen) sålde 1973 ungefär l miljon ton. Detta företags expansion har samma kännetecken som de svenska storgrossisterna: uppköp av lokala grossister satsning på FB-anläggningar 1 likhet med övriga franska verksanslutna grossister har PUM en betydande handlingsfrihet. l FB-anläggningarna behandlas material även från andra tillverkare. Den största skillnaden mellan anslutna och fristående grossister är att den förstnämnda gruppen kan få finansieringshjälp. Med en så hög andel verksanslutna grossister som Frankrike har är det naturligt att direktaffarerna har stor betydelse.

282 Bilaga 9

[Holland är det karaktäristiska att det största stålverket Hoogovens har en egen stark försäljningsorganisation. År 1960 svarade denna för 95 96 av hemmamarknadsleveranserna. Fram till 1970 hade denna andel minskat till 80 procent. Detta beror till stor del på en ökad förbrukning av armeringsstål, som i Holland är en typisk grossistvara. Totalt finns i Holland ett sextiotal grossistföretag. varav tre är verksanslutna. Trots att grossisterna har liten andel av de inhemska leveranserna är deras ställning totalt sett ändå stark. Detta beror på att Holland är en stor nettoimportör och att grossisterna organiserat dessa affärer. 1960 beräknas grossisterna ha svarat för 75 procent av den totala tillförseln. Denna andel hade i början av 70-talet minskat till 50 procent speciellt beroende på att de utländska verken i ökad utsträckning satsar på direktkontakt med slutförbrukaren. l Österrike påverkas naturligtvis distributionssystemets utformning av det förhållandet att stålindustrin nästan är helt förstatligad. Genom grossistledet går 80 % av de hemmaproducerade långa produkterna och 60 % av de platta. Volymen som passerar grossistledet fördelas på följande sätt: - 50 °/o faller på verksanslutna grossister - 15 % faller på grossister som kontrolleras av västtyska verksintressen - 35 % faller på oberoende grossister

De verksanslutna grossisterna är ett 30-tal till antalet. Hälften av dessa handlar med det traditionella fullsortimentsprogrammet, medan den andra hälften som en konsekvens av sin verksanslutning specialiserat sig i ett eller annat avseende och verkar mer eller mindre som verkets försäljningsavdelning.

11.2.4 Distributionssystemet i USA Grossistforetagen döljer sig i denna bild under benämningen “Steel Service Centres (SSC). Förbehandlingen utvecklades först i USA och FB-anhar på ett påtagligt sätt satt sin prägel på grossisternas verkläggningarna samhet, och även som synes bidragit till att ge den sitt namn. Antalet verk uppgår till 150 stycken. De största företagen har mycket betydande egna försäljningsorganisationer. 1970 svarade dessa för 80 procent av leveranserna till hemmamarknaden. SSC köper och säljer i eget namn, för något verks produkter. Sortimen kan i vissa fall vara ensamförsäljare mentet hos ett SSC beräknas genomsnittligt innefatta 10 000-12 000 artiklar. Företagen kan som framgår av figuren indelas i tre kategorier. - Industrial Steel Products (kunderna utgörs av verkstadsindustrin) - Merchant Products (kunderna utgörs av byggsektorn och lantbruk) - Oil Country Products (kunderna utgörs av oljeproducenter) De inhemska leveransernas fördelning på olika kunder år 1970 framgår av tabell 11:2. Man kan konstatera att SSC:s volym 1970 var störst för den dominerande kategorin Industrial Products. Volymen uppgick här till drygt ll miljoner ton. För övriga kategorier är den absoluta volymen betydligt mindre, men relativt sett var man ändå betydande speciellt för oil country goods. Procentandelen av totala leveranser via SSC beräknas fortfarande ligga vid 20 procent,

sou 1977:16 Bilaga 9 283

Works Imports

Exports Major Steel Service Centres

consumers]

Oil Country Goods Merchant products |ndustria|SteelProd Service Centres Service Centres Service Centres

ll

:l Retailers

il ll

Consumers

Foreign producers‘ Steel Service Sales Agencies Centres

l V Consumers

Figur 11.3: Distributionssysremel i USA. (The Journal of Commerce, 1976). Importen och dess fördelning på olika kanaler finns inte dokumenterad på samma sätt. Ett rimligt antagande är att SSC svarade för ungefär samma andel som for de inhemska leveranserna: Särskilt vissa specialstålsprodukter som verktyg och rostfritt stål har traditionellt haft en stark ställning hos SSC. Till mitten av 60-talet svarade agenter for en betydande del av importen. Dessa hade ingen lagerhållande funktion utan var enbart handelsföretag. Efter denna tidpunkt har tendensen varit att de utländska verken upprättat egna försäljningsbolag i USA. Tidvis har detta kombinerats med lagerhållning och i några fall har detta skett via uppköp av mindre SSC. Ett problem för SSC och dess försörjning av sina kunder har varit att det ut-

Tabell 11.2: Andelen för SSC av de inhemska leveranserna till olika förbrukarkategorier.

284 Bilaga 9

ländska materialet inte levererats med den kontinuitet som är önskvärt. Förslag har därför väckts om långsiktiga avtal mellan verk och SSC for att undvika sådana situationer. Exporten från USA är inte stor. Till största delen handhas denna av verkens egna försäljningsorganisationer.

1l.2.5 Distributionssystemet i Japan

Enligt ECE:s utredning utgjorde verkens egenförsäljning 1970 endast 20 procent av de totala inhemska leveranserna. Denna andel framstår vid en jämförelse med andra länder som ovanligt låg. Kawahito. 1972, anger två huvudorsaker till att de japanska verken i så stor utsträckning har förlitat sig på mellanhänder: - De japanska verken har importerat sitt råmaterial och exponerat sina fardigvaror genom de stora handelshusen. Detta innebär att nära relationer med tiden etablerats mellan verk och grossister. - De japanska grossisterna är mycket stora företag med betydande resurser inte minst finansiellt. Dessutom har de sådant marknadsforingskunnande att verken funnit det rationellt att överlåta ansvaret för dessa angelägenheter på grossisten medan man själv koncentrerat sig på produktionsforhållanden.

Till detta kan också läggas att verk och grossister ofta ingår i gemensamma koncerner. l vissa fall sker hela forhandlingsfasen inklusive avslut i verkets egen regi, medan faktureringen kan gå över grossist. Distributionssystemet i Japan framgår av figur 11.4. Av figuren framgår att det finns tre typer av grossister: major wholesalers -i denna klass finns två grupper av företag. Dels finns sådana som representerar speciella tillverkare. Dessa fungerar i princip som försäljningsavdelningar åt respektive verk. Antalet sådana grossister uppgick l970 till åttio stycken. Förutom denna grupp finns tio gros- Figur 11.4: Distributionssysremet i Japan. _ “ “ ‘ * - -1 Medium and |

i

M3i0 small producers I producers _ _ _ _ __ _

-------- T - - - * - -

t- --r----r------1 --j

W ll I t r ll

T f Ma-or M .Or rans ormatuon Exports imports

corfsumers W

wfzwuolesalers ::;t§:;VC'§

I I | l l V

I, Secondarv Commercial

_ _ _ _ ___› wholesalers companies

ill

.,

Consumers Consumers

9 285 Bilaga

sister som saknar bindning till speciell leverantör utan kan representera många verk. Dessa har i allmänhet även andra produkter än stål i sortimentet och svarar totalt sett for en större andel av verksamheten än den verksanslutna gruppen. — secondary wholesalers — antalet företag uppskattades 1970 till mer än 3 000. Dessa grossister köper antingen från major wholesalers eller från små och medelstora verk direkt. Deras kunder finns ofta inom en begränsad region och utgörs av små företag. Dessa grossister gör också affärer sinsemellan. De allra största av dessa grossister kan när det gäller distribuerad volym mäta sig med major wholesalers. - distribution and service centres - detta är en kanal som liksom i många andra länder fått en ökad betydelse beroende på att den forbehandling som dessa företag svarar för rönt en allt större efterfrågan.

1 1.3 Avslutning

Vid enjämförelse mellan svenska förhållanden och situationen i utlandet, är det främst två saker som förtjänar att påpekas. Den största skillnaden är att i flertalet länder finns en starkare koppling mellan verk och grossister än vad som är fallet i Sverige. I de dåvarande sex EEC-länderna fanns 1972 43 grossistforetag som ansågs vara de dominerande i storlek. Av dessa hade inte mindre än 26 direkta anknytningar av ett eller annat slag till olika verk. Ännu flera hade genom koncernförhållanden (ofta via banker) finansiellt samröre med något företag i verksledet. Man bör dock i detta sammanhang observera att dessa relationer sällan tar sig det uttrycket att grossisten enbart säljer material från det verk han är lierad med. Av sortimentsskäl förekommer naturligtvis från kompletteringsköp andra verk, men det är heller inte alltför ovanligt att grossisten saluför även direkt konkurrerande material. Grossisterna är även i utlandet i allmänhet engagerade i importaffárer vilket innebär att de också kommer att vara en kanal för lågprisimport. En annan skillnad är att den starka koncentration som utmärker grossistledet i Sverige inte förekommer i andra länder. l allmänhet är de geografiska förhållandena i utlandet sådana att man har möjlighet att uppnå en tillräcklig avsättningsvolym utan rikstäckning. Ett mått på koncentrationsgraden ges av följande sammanställning som re-

dovisar marknadsandelar för de fem respektive tio största grossistforetagen i

några europeiska länder.

Sammanlagd marknadsandel

l / 2 l Sverige hade de fyra största företagen mer än 3/4 av den totala grossistmarknaden.

286 Bilaga 9

Avslutningsvis kan påpekas att i likhet med situationen i Sverige har grossistledet utomlands kännetecknats av strukturförändringar. Detta beror till stor del på hård konkurrens till följd av överkapacitet, vilket har pressat lönsamheten. En annan faktor av betydelse är de fusioner som ägt rum i tillverkningsledet. Beroende på den nämnda kopplingen mellan producenter och grossister har strukturomvandlingen fått effekter även i handelsledet. l tillhar en strävan varit att ta tillvara de fördelar som produktion i verkningsledet långa serier medför. En åtgärd att uppnå sådana effekter har varit att konstruera rabattsatser på ett sådant sätt att stora kvantiteter per ordertillfalle premieras. De små handelsföretagen har inte kunnat uppnå dessa volymer. Lösningen för dessa har varit att samarbeta, antingen med varandra eller med en större grossist. Detta samarbete har med tiden ofta medfört förändrade ägarförhållanden. På dessa sätt försvann i Frankrike under en tioårsperiod inte mindre än 300 lagerförhållande handelsföretag.

Källförteckning

1969, Statens Pris- och Kartellnämnd, Stockholm. Armeringsstålmarknaden, A Study of Steel Prices, 1975, Executive Office of the President Council on Wage and Price Stability. Washington. Berggren, B. 1976, Den svenska stålindustrins kostnads- och konkurrensproblem. Jernkontorets Annaler vol 160, 1976. Bergström, S. 1973, Metodproblem. Stockholm. Bowersox, D., Smykay E. & LaLonde B. 1968, Physical Distribution Management. New York. _ Brandes, O. 1975, Företagsanpassad konjunkturbedömning, Lund. Bucklin, L (ed) 1970, Vertical Marketing Systems. Glenview, Illinois. Carlsson, S. & Johansson, J. 1964, Framtida marknader och handelsvägar för svenskt kvalitetsstål. Jernkontorets Annaler vol 148, 1964. Continentaler Stahlmarkt, 1976, Stahlhandel im Spannungsfeld veränderter Marktbedingungen, nr 6 1976. R. 1974, Rellexioner kring Sveriges avtal med CECA. Jernkonto- Croneborg, rets Annaler vol 158, 1974. Distribution and Marketing of Steel Products, 1973. ECE, Geneve. Distribution. Struktur, teknik, planering,økonomi 1972. Danmarks Erhvervsförbund. Köpenhamn. Dodge, H. 1970, Industrial Marketing. New York. Ericsson, D. 1969, Marknadsföring av producentvaror, Stockholm. Ericsson, D. 1976, Vertical Marketing Systems. Design and Development. Göteborg. Fridén, L. 1973, Fluctuations in the international steel market 1953-68 Stockholm. Götabanken, 1976. Konjunkturöversikt 1976:3. Henell, O. 1969, Distribution. marknadsföring och marknadsplanering, Lund. Dindustrie sidérurgique en . . . .et tendences en . . . . Diverse år. OECD. Journal of Commerce, 1976. Steel Producers Fear Upturn Will Be Delayed. 24 september 1976.

Bilaga 9 287

Järnimporten, 1949, Svenska Järn- och Balkgrossisters Förening upa. Stockholm. Kawahito, K. 1972, The Japanese Steel Industry. New York. Konkurrensbegränsande samverkan inom handeln med varmvalsat stål åren 1933-53. Pris- och kartellfrågor 1957:4. Larsson, H. & laFlerur L. 1973, lnköpsförfarandet vid köp av en stålprodukt. Stencil. Ekonomiska Institutionen vid Linköpings Högskola. Leijonhielm, C.H. 1973, Utvecklingstendenser på den svenska handelsstâlmarknaden samt deras betydelse lör stålgrossisten. Stencil. Lunds Universitet, Företagsekonomiska institutionen. Lewis, E. 1968, Marketing Channels: Structure and Strategy. New York. Mattsson, L. G. 1969. Integration and Efficiency in Marketing Systems. Stockholm. Metal Bulletin Monthly. 1972-1976. London. Nellbeck, L. 1966, Trävaruexportens distributionsled —en modell. Uppsala. Nilsson, C. A. 1972, Järn och stål i svensk ekonomi 1885-1912. Lund. Nordell, B. 1972, CECA - Prisregleri Sverige. Stockholm. Omberg, T. 1973, Stålmarknaden. Jernkontorets Annaler vol 157, 1973. Svensk grosshandel i dynamisk utveckling, 1962, Sveriges Grossistförbund Stockholm. Svensk stålindustri inför 1970-talet, 1969, Jernkontoret, Stockholm. Swedish Steel Manual 1976. Jernkontoret. Stockholm. Swedner, H. 1969, Sociologisk metod, Lund. afTrolle, U. 1969, Distributionsekonomi. Malmö. Vinell, L. 1973, Business Cycles and Steel Markets. Stockholm.

Övergången till ett med den europeiska kol- och stålgemenskapen (CECA)

gemensamt prissättningssystem, 1973, Rapport från utredningen av vissa frågor inom järn- och stålområdet. lndustridepartementet. Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1977

Kronologisk förteckning

. Tolalförsvaret 1977-82. Fö. . Bilarbetstid. K . utbyggd regional näringspolitik A. . Sjukvårdsavfall. Jo.

:.oco~Apagn:-uN--

Kvinnlig tronföljd. Ju. Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. 8. . Rätten till vapenfri tjänst. Fö, . Folkhögskolan 2. U. . Betvgen i skolan. U. . Utrikeshandelsstatistiken. E. . Forskning om massmedier. U. . Kommunal och enskild väghållning. K . Sveriges samarbete med u-Iänderna. Ud. . Sveriges samarbete med u-Iänderna. Bilagor. Ud. . Handelsstálsindustrin inför 1980-talet. l. . Handelsstálsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. l.

KUNGL.

ua;;C.m§; ,l

2 9 APR1977

§3IOCl’.HOLM

Statens offentliga utredningar 1977

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kvinnlig tronföljd, [5]

Utrikesdepartementet Biståndspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u-Iänderna [13] 2. Sveriges samarbete med u-länderna. Bilagor. [14]

Försvarsdepartementet Totalförsvaret 1977-82. [1] Rätten till vapenfri tjänst. [71

Kommunikationsdepartementet Bilarbetstid. [2] Kommunal och enskild väghållning. [12]

Budgetdepartementet Översyn av det skatteadministrativa sanktiuu ssysteme. l. [6]

Utbildningsdepartementet Folkhögskolan 2. [8] Betygen i skolan. [9] Forskning om massmedier. [11]

Jordbruksdepartementet Sjukvårdsavfall. [4]

Arbetsmarknadsdepartementet Utbyggd regional näringspolitik. [3]

lndustridepartementet Handelsstálsutredningen. 1. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. [15] 2. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. [16]

Ekonomidepartementet Utrikeshandelsstatistiken. [10]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

V‘ SV* |SBN 91-38-03333-X

LiberFörlag ISSN 0375 - 250X

Allmäma Förlaget