Med anledning av motioner om utbyggnad av hälso- och sjukvård, m. m.

SoU 1976/77:29

Socialutskottets betänkande 1976/77: 29

med anledning av motioner om utbyggnad av hälso- och sjukvård, m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1976/77:189 av fru Håkansson (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas i syfte att påskynda att vårdarbetet organiseras så att personalen arbetar i grupp (vårdlag) inom hela hälso- och sjukvårdssektorn.

I motionen 1976/77:260 av herr Biörck i Värmdö (m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller

1. att åtgärder vidtas för att förmå sjukvårdsinrättningarna i landet att - på sätt tidigare skett - utarbeta kommenterade årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten,

2. att socialstyrelsen åläggs att därutöver utarbeta sammanställningar över viktigare uppgifter ur årsberättelserna med sådan skyndsamhet att sammanställningarna fortfarande har aktualitet när de publiceras.

I motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandet 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av hälso- och sjukvården.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats av utskottet i betänkandet SoU 1976/77:25 (s. 47-52).

I motionen 1976/77:355 av herr Biörck i Värmdö (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av omprövning av akutsjukvårdens eftersatta behov inom ramen för gällande sjukvårdsplanering.

I motionen 1976/77:476 av herr Sellgren (fp) och fru Andrén (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om angelägenheten av att ge frivilligorganisationer ökade möjligheter att bistå patienter inom olika vårdområden.

1 motionen 1976/77:958 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandena 1-3), att riksdagen beslutar

1. att med instämmande i motionens allmänna syfte hemställa hos regeringen om tillsättande av en parlamentariskt förankrad utredning med syfte att utreda sjukvårdens innehåll och samhälleliga funktioner,

2. att uttala sig för en snabb utbyggnad av den öppna vården i enlighet med motionens riktlinjer,

1 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 29

SoU 1976/77:29

3. att uttala sig för att all sjukvård bör ställas under landstingens huvudmannaskap.

Utskottet har behandlat yrkandet 4 i betänkandet SoU 1976/77:25 (s. 57 och 58) samt yrkandena 5 och 6 i betänkandet SoU 1976/77:26.

Planeringen av hälso- och sjukvården m. m.

Sjukvårdsorganisationen

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd.

För den öppna läkarvården är landstingskommun (varmed här och i det följande även avses kommun som ej tillhör landstingskommun) indelad i läkardistrikt med distriktsläkare i varje distrikt. Sluten vård bedrivs vid sjukhus. Sjukhus som är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art benämns lasarett, sjukhus för mindre krävande vård benämns sjukstuga och sjukhus som till huvudsaklig del är inrättat för långtidsvård m. m. benämns sjukhem. Vid sjukhus kan även öppen vård bedrivas.

Antalet läkardistrikt i landet är för närvarande ca 400 med sammanlagt ca 1 600 distriktsläkartjänster. Därutöver finns drygt 1 200 läkare i öppen vård, vilka antingen är knutna till läkardistrikt eller till sjukhuskliniker. Antalet läkarstationer med en läkare uppgår till ca 330, antalet läkarstationer med två läkare till ca 130, antalet läkarstationer med tre läkare till ca 100 och antalet läkarstationer eller större vårdcentraler med fyra eller flera än fyra läkare till ca 110. Antalet större vårdcentraler ökar successivt.

Lasaretten är av fem typer, nämligen s. k. odelade lasarett (4), normallasarett (ca 65), centrallasarett (ca 22), regionsjukhus (9) samt lasarett för uteslutande psykiatrisk vård (ca 25).

Vid ett odelat lasarett finns endast en överläkare. Ett normallasarett har i allmänhet fyra överläkare specialiserade i medicin, kirurgi, röntgendiagnostik och anestesiologi. Minst ett centrallasarett finns inom varje sjukvårdsområde (landstingskommun resp. kommun som ej tillhör landstingskommun) med överläkare (och kliniker) för ytterligare ett antal specialiteter, såsom för kvinnosjukdomar och förlossningar, medicinska barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri m. fl.

För den högspecialiserade vården är riket indelat i sju s. k. sjukvårdsregioner, nämligen Stockholmsregionen, Uppsalaregionen, Linköpingsregionen, Lund-Malmöregionen, Göteborgsregionen, Örebroregionen och Umeåregionen. Vid ett eller i vissa fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, samverkar sjukvårdshuvudmännen beträffande de s. k. regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, viss

SoU 1976/77:29

kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi, reumatologi och njurmedicin.

Fördelningen av uppgifter beträffande hälso- och sjukvårdsplaneringen

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplaneringen är fördelat mellan socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) och de kommunala huvudmännen. I betänkandet SoU 1971:30 har utskottet lämnat en närmare redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser.

Sjukvårdslagstiftningen innehåller inte någon skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens granskning, men sjukvårdsstyrelse bör enligt 4 § andra stycket i den till sjukvårdslagen knutna sjukvårdskungörelsen (1972:676) ”efter samråd med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för sjukvården och olika grenar av denna”. Till ”berörda myndigheter” hör bl. a. socialstyrelsen, som enligt 3 § första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a. har att följa och stödja den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (S 1966:39) samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen - i vilken finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi - har till uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården är i första hand en kommunal uppgift, och det ankommer därför på de kommunala huvudmännen att upprätta och fastställa planer för vårdområdet.

Spri har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och sjukvården. Huvudmän för Spri är staten och en stiftelse, i vilken Landstingsförbundet samt Göteborgs och Malmö kommuner ingår som medlemmar.

SoU 1976/77:29

4 Planeringssystemet

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation översände sommaren 1972 - som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen - till sjukvårdshuvudmännen promemorian Information om pågående utredningsarbete för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner, vari redovisades grunderna för ett sådant system. Underlag för detta utgjorde en modell, som redovisats i en av Spri år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering och som innebär tre planeringsnivåer, nämligen (1) utvecklingsskisser på ca 30 års sikt, (2) principplaner på 10-15 års sikt och (3) femåriga finansieringsoch verkställighetsplaner.

Planeringssystemet - som omfattar hälso- och sjukvården, tandvården samt omsorgerna om vissa psykiskt utvecklingsstörda - bygger på att principplanerna skall förnyas i princip vart femte år. Flertalet sjukvårdshuvudmän har numera utarbetat en första omgång principplaner, som är inriktade mot år 1985. Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet har gjort vissa sammanställningar av planerna. Principplaneringen kommer sannolikt att förnyas före år 1980 och då med tidsperspektiv mot 1990-talet.

I fråga om verkställighetsplanerna innebär planeringssystemet att de skall vara rullande och redovisas årligen. Socialstyrelsen och Landstingsförbundet gör återkommande undersökningar av sjukvårdshuvudmännens verkställighetsplaner. Undersökningarna publiceras i s. k. LKELP-rapporter(LKELP = Landstings-Kommunal Långtids-Planering). Den senaste undersökningen, som avsett åren 1975-1981, redovisades i september 1976 i LKELP 76.

Arbete med vidareutveckling av planeringssystemet pågår i en för socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet gemensam utredning.

Principprogram för hälso- och sjukvården m. m.

Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedriver olika utredningar som skall lämna underlag för planeringsarbetet hos sjukvårdshuvudmännen. Arbetet omfattar bl. a. utredningar inom socialstyrelsen om strukturen inom sjukvården.

Inom ramen för socialstyrelsens utredningsarbete om vårdstrukturen beslutade socialstyrelsen i september 1975 att redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I principprogrammet, vilket publicerats som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser, rekommenderas att hälso- och sjukvården byggs upp på tre huvudelement, nämligen primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Primärvården, som primärt skall svara för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde och som skall tillhandahållas i första hand vid vårdcentraler och sjukhem, avses omfatta

SoU 1976/77:29

den övervägande delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och huvuddelen av all långtidssjukvård. Länssjukvården skall svara för vården av patienter med sjukdomstillstånd, som kräver tillgång till personella och tekniska resurser, vilka av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus inom varje sjukvårdsområde. Länssjukvården skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och i viss utsträckning vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normal lasarett). Regionsjukvården (vid regionsjukhus) skall ansvara för det fåtal patienter som erbjuder speciellt svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett antal högt utbildade specialister samt eventuellt också särskild utrustning, som är dyrbar eller svårskött.

Socialstyrelsen har under år 1975 utvidgat programutredningarna även till socialvårdens område. Ett utredningsprojekt, Socialt arbete - innehåll och form (SOA-utredningen), har sålunda påbörjats, vilket kommer att beröra såväl mera övergripande frågor om sociala aspekter i den totala samhällsplaneringen som planeringen inom mera avgränsade program- och åtgärdsområden, samt relateras till det arbete med ny lagstiftning på det sociala området, som genomförs av socialutredningen (S 1969:29) och som kommer att redovisas inom kort.

Socialstyrelsen, Spri, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslutade i januari 1976 - i syfte att samordna hos dem pågående utredningar m. m. rörande primärvård, åldringsvård samt former för samverkan mellan landstingens och kommunernas verksamhet - att göra gemensamma studier rörande behovet av fortsatt utredningsarbete inom dessa områden. Dessa studier har redovisats i en av nämnda huvudmän i år utgiven skrift Primärvård, äldreomsorger, samverkan. Man har beslutat att gemensamt fortsätta utredningsarbete inom fem områden, nämligen beträffande

(1) boende, service och vård för äldre, (2) sjukvård i hemmet och social hemtjänst, (3) omhändertagande av åldersdementa patienter, (4) arbetsuppgifter och kompetens inom primärvården samt (5) primärvårdens uppbyggnad.

Socialstyrelsen erhöll år 1969 i uppdrag av regeringen att i samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård och om hur denna verksamhet skall inordnas i den allmänna hälsooch sjukvården. Utredningsarbetet anförtroddes en ledningsgrupp (hälsokontrollutredningen), som i januari i år till socialstyrelsens styrelse överlämnat rapporten Hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser. Hälsokontrollutredningen - som begränsat sitt arbete till i huvudsak den del av hälsovården som avser sjukdomsförebyggande och sjukdomsuppspårande åtgärder - har funnit, att hälsoundersökningar endast är motiverade i den mån det kan visas, att åtgärderna på ett gynnsamt sätt påverkar dödlighet, sjuklighet och/eller livskvalitet avseende medbor -

SoU 1976/77:29

garnas förmåga att uppleva en meningsfull tillvaro i samhället. Utredningen föreslår, att hälsokontroller och annan sjukdomsförebyggande verksamhet - innefattande hälsoupplysning - förankras inom primärvården och att ansvaret för planeringen av hälsokontroller och sjukdomsförebyggande verksamhet anförtros sjukvårdshuvudmännen. Hälsokontrollutredningen anser vidare, att det bör ankomma på varje sjukvårdshuvudman att med hänsyn till förefintlig efterfrågan och tillgång på resurser besluta om inriktning, metoder och organisation för befolkningen av regelbundet återkommande hälsoundersökningar. Utredningen föreslår följande program för dessa undersökningar. Hälsoundersökningar av vuxna bör inledas, när vederbörande är 18 år. Förutom en på vissa sjukdomar inriktad intervju bör därvid prövning ske av syn liksom blodtrycksmätning, undersökning av förekomst av socker i urinen och för kvinnor viss annan undersökning. Motsvarande kontroller bör - då resurser härför inom primärvården blir tillgängliga - upprepas, när vederbörande är 25 år, och därefter med 5 års intervall. För vissa av undersökningarna bör dock kontrollerna begränsas respektive upphöra vid vissa åldrar. Hälsokontrollutredningen anser att den författningsmässiga regleringen inom området bör övervägas i ett större sammanhang och föreslår att dess material överlämnas till hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04). Socialstyrelsen har överlämnat rapporten till regeringen och därvid föreslagit att rapporten med tillhörande bilagematerial överlämnas till hälso- och sjukvårdsutredningen för beaktande i samband med dess utredningsarbete. Med hänsyn till att denna utredning på ett övergripande sätt skall se över målsättningen för hälso- och sjukvården - innefattande även olika förebyggande åtgärder - samt skall lägga denna översyn till underlag för en ny hälso- och sjukvårdslagstiftning har socialstyrelsen inte funnit anledning att ta ställning till detaljerna i hälsokontrollutredningens förslag. Inom regeringskansliet remissbehandlas f. n. hälsokontrollutredningens rapport.

Fördelningen av läkartjänster och utrymmet för byggnadsinvesteringar inom sjukvården m. m.

För att läkare skall bli behörig till högre läkartjänster inom sjukvården krävs i princip allmänläkarkompetens eller specialistkompetens. För att vinna sådan kompetens skall den som avlagt läkarexamen vid medicinsk fakultet genomgå vidareutbildning som först omfattar s. k. allmäntjänstgöring (AT) och sedan fortsatt vidareutbildning (FV) till allmänläkarkompetens eller specialistkompetens. Vidareutbildningen fullgörs på underläkartjänster inom sjukvården. Antalet sådana tjänster skall vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar vidareutbildning samt vara fördelat på sjukvårdens olika sektorer så att det svarar mot det sjukvårdsbehov som kan förutses. Härigenom skall läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövs. Socialstyrelsen beslutar med stöd av 16 § sjukvårdskungörelsen hur många underläkartjänster förallmäntjänstgöring som får

SoU 1976/77:29

finnas inom varje sjukvårdsområde. Inrättande av underläkartjänster för läkare under allmänläkar- eller specialistutbildning och tjänster för läkare med sådan utbildning (tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster) skall enligt 17 § sjukvårdskungörelsen ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram, som upprättas av socialstyrelsen och fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.

Den nuvarande ordningen beträffande vidareutbildning och fördelning av läkare samt läkartjänster grundar sig på beslut av statsmakterna under åren 1969 och 1972 (prop. 1969:35, SU 1969:83 samt prop. 1972:104, SoU 1972:37). Grundtanken var att läkarnas vidareutbildning skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Läkarnas vidareutbildning skulle därvid utformas som ett led i en strävan efter en balanserad expansion av sjukvårdens olika grenar. Det framhölls att viktiga områden som behövde byggas ut var den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården.

Läkarfördelningsprogram men upprättas av socialstyrelsen efter samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, universitets- och högskoleämbetet (tidigare universitetskanslersämbetet) och Sveriges läkarförbund. År 1975 fastställde socialdepartementets sjukvårdsdelegation ett läkarfördelningsprogram för åren 1975-1980 (LP 80) och år 1976 ett läkarfördelningsprogram för år 1978 vilket utgjorde en översyn av LP 80, kallat LP 80-R. Socialstyrelsen har i uppdrag att efter samråd med nämnda samrådsparter göra en översyn av läkarfördelningsprogrammet för perioden

1979-1982.

Enligt bestämmelser i sjukvårdslagen och sjukvårdskungörelsen gäller att anläggning av sjukhus inte får påbörjas förrän sjukhusets förläggning och ritningar för sjukhuset godkänts av nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader (NSB) eller - om ärende innefattar medicinsk fråga av större principiell räckvidd - av socialstyrelsen. Motsvarande gäller även beträffande större till- eller ombyggnad av sjukhus. Förslag till byggnadsarbeten och utrustningsanskaffning vid kommunala undervisningssjukhus, vartill staten skall lämna ersättning enligt särskilda överenskommelser, skall upprättas i samråd med och godkännas av nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande (NUU), som i vissa fall skall överlämna ärende till regeringens avgörande.

För byggande inom sjukvården krävs byggnadstillstånd enligt lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd och kungörelsen (1971:1205) om byggnadstillstånd. Byggnadstillstånd meddelas av länsarbetsnämnd efter bemyndigande av arbetsmarknadsstyrelsen inom ramar som fastställs av regeringen. Meddelande av byggnadstillstånd föregås av en prövning av angelägenheten av byggnadsföretagen, som ombesörjs av socialstyrelsen enligt riktlinjer som meddelas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Härvid prioriteras byggnadsföretag för öppen sjukvård, långtidsvård och psykiatrisk sjukvård.

SoU 1976/77:29

8 Vissa av regeringen tillsatta utredningar av övergripande karaktär

År 1974 tillkallades regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) för att utreda regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningen behandlar frågor om regionsjukvårdens innehåll och verksamhetsformer, om regionindelningen samt om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna m. m. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

År 1975 tillkallades hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) med uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Enligt direktiven bör den nya lagstiftningen omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet, bl. a. den förebyggande hälsovården. Utredningen skall bl. a. beakta behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården och socialvården.

Inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling

Motionerna

I motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) understryks att en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården bör vila på två huvudprinciper, nämligen dels att alla skall ha lagfäst rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor, dels att samhället genom landstingen skall svara för hälso- och sjukvården.

Motionärerna framlägger en rad förslag om den inriktning hälso- och sjukvårdens utveckling bör ha utifrån detta. Dessa förslag sammanfattar motionärerna i följande åtta punkter, nämligen (1) hälso- och sjukvården skall innefatta en aktiv hälsobefrämjande verksamhet och skall aktivt medverka i det förebyggande arbetet att bekämpa medicinska och sociala risker,

(2) företagshälsovården bör byggas ut, (3) en kraftig satsning bör ske på utbyggnad och differentiering av den öppna distriktsvården, (4) de äldre måste beredas en god omsorg, (5) medborgarna skall vid behov av sjukhusvård ha tillgång till god vård och omvårdnad så nära den egna miljön som möjligt, (6) tandvården bör fogas in i det ansvar för vårdfrågorna som åvilar samhället, (7) hälso- och sjukvården skall arbeta utifrån en social helhetssyn, vilket kräver samverkan inom hälso- och sjukvården samt med socialvården, samt (8) vårdorganisationen bör ändras mot mera lagarbete där allas kunnande och erfarenhet tas till vara och kommer till sin rätt.

Motionärerna har framfört ett särskilt yrkande om utbyggnad av företagshälsovården i motionen 1976/77:475, vilket kommer att behandlas av utskottet under 1977/78 års riksmöte tillsammans med en väntad proposition om en arbetsmiljölag. Förslagen beträffande omsorg om de äldre har mynnat ut i särskilda yrkanden i motionen 1976/77:270, vilka behandlats av utskottet i betänkandet SoU 1976/77:25 (s. 47-52). I ett särskilt avsnitt av detta betänkande behandlas frågan om lagarbete inom sjukvården (gruppvård).

Även i motionen 1976/77:958 av herr Wemer m. fl. (vpk) tas upp över -

SoU 1976/77:29

gripande frågor om sjukvårdens innehåll och samhälleliga funktioner m. m. Motionärerna framhåller att sjukvården bör kritiseras för dess sociala passivitet, dess oförmåga att påverka grundläggande orsaker till ohälsa samt dess auktoritära och institutionsbundna struktur. Motionärerna framhåller att dagens sjukvård står väsentligen passiv inför samhällsproblem som orsakar sjukdom och död men att det dock måste vara vårdapparatens uppgift att kartlägga problemen, slå larm och initiera debatt om hälsorisker i samhället. Motionärerna anför bl. a. följande.

Den nuvarande sjukvårdsplaneringen är huvudsakligen kvantitativ och orienterad mot diagnoser och existerande specialiteter. En stor del av språkbruket förefaller hämtad från det privata näringslivet (vårdprestationer, vårdkonsumtion, vårdproduktion etc.). Planeringen måste göras mer problemorienterad. Den måste ta sin grund i de hälsoproblem som uppstår inom olika sociala miljöer samt inom olika befolkningsgrupper och diskutera olika metoder att möta dessa behov. Detta innebär givetvis att planeringen måste vara samordnad med övrig samhällsplanering eftersom många hälsoproblem kan mötas med andra åtgärder än vård.

Motionärerna anför beträffande den öppna vården bl. a. att tempot i utbyggnaden är ytterst långsamt och anger att följande bör uppnås vid mitten av 1980-talet, nämligen (1) att resurserna bör vara dimensionerade för ett tiotal besök vid vårdcentral per invånare, (2) att en årlig hälsokontroll bör utföras, (3) att alla patienter bör kunna tas emot samma dag i brådskande och inom en vecka i mindre akuta fall samt (4) att huvuddelen av jourverksamheten bör vara förlagd till vårdcentraler.

Motionärerna framhåller vidare bl. a. att en enhetlig planering kräver att landstingen är huvudmän för all sjukvård och att privatpraktiker och s. k. fritidspraktiker därför bör erbjudas inträde i den offentliga sjukvården.

I motionen 1976/77:355 av herr Biörck i Värmdö (m) framhålls angelägenheten av att invärtesmedicinen och kirurgin inte eftersätts vid utbyggnaden av sjukvården. Motionären framhåller att av intagningarna i sluten medicinsk vård beräknas över 80 % vara jourfall och att flertalet av dessa är äldre, som inte skulle kunna tas om hand i öppen vård eller långtidssjukvård. Motionären anför bl. a. följande.

Vid det här laget är det oundgängligt att en realistisk utvärdering görs av följdverkningarna av socialstyrelsens och landstingens satsning på öppen vård, långtidsvård och psykiatri på sjukvårdens kärnområden, nämligen invärtesmedicin och kirurgi (allmänkirurgi och ortopedisk kirurgi). Utbyggnaden av de prioriterade områdena kan inte få leda till att kärnområden utarmas, ty deras fortsatta funktionsduglighet utgör själva förutsättningen för att de övriga nämnda verksamhetsområdena skall kunna lösa sina uppgifter. Därför måste dels föreställningen att akutvårdsplatser på något automatiskt sätt skulle kunna reduceras, när övriga vårdformer byggs ut, skyndsamt omprövas, lokalt och generellt, dels läkarfördelningsplanernas dimensionering, särskilt vad invärtesmedicinen beträffar, likaledes omprövas före nästa läkarfördelningsbeslut.

1* Riksdagen 1976117. 12 sami. Nr 29

SoU 1976/77:29

10 Fördelningen av FV-block och läkartjänster till allmän internmedicin och allmän kirurgi m. m.

Socialstyrelsen genomförde hösten 1974 i samråd med samrådsparterna i arbetet med läkarfördelningsprogram en studie av läkarnas arbetstider och tjänster. Resultatet av studien presenterades våren 1975 i rapporten LATT 74. Enligt denna rapport utgjorde antalet vidareutbildade läkare 6 206, varav 736 i allmänläkarvård, 613 i psykiatri, 172 i långvård/rehabilitering, 1 015 i övriga till gruppen invärtes sjukdomar hörande specialiteter och 978 i till gruppen kirurgiska sjukdomar hörande specialiteter. Det s. k. bortfallet i undersökningen beräknades till knappt 3 procent.

På grundval av LP 80 har för år 1977 medgetts totalt 976 FV-block, varav 69 i specialiteten allmän internmedicin inom gruppen invärtes sjukdomar samt 51 i allmän kirurgi och 30 i ortopedisk kirurgi inom gruppen kirurgiska sjukdomar.

Vissa uppgifter om för år 1977 av sjuk vårdshuvudmännen begärda och av socialstyrelsen på grundval av LP 80 medgivna tjänster för vidareutbildade läkare anges i följande sammanställning.

Begärda

Medgivna

tjänster

tjänster

Totalantal

1 065,5

varav allmän internmedicin

varav allmän kirurgi

varav ortopedisk kirurgi

23 Utredningar

1 föregående avsnitt av detta betänkande har lämnats uppgifter om utredningar och utredningsresultat som avser områden som berörs i motionerna, såsom utredningen om hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför

1980-talet med dess betonande av den öppna pri märvården samt hälso- och sjukvårdsutredningen.

Till komplettering av de sålunda lämnade uppgifterna bör nämnas att i hälso- och sjukvårdsutredningen ingår bl. a. fem ledamöter av riksdagen och att utredningen enligt direktiven skall som en grundval för utredningsarbetet föra en målsättningsdiskussion med utgångspunkt i att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor. Målsättningen bör, sägs det, präglas av en social helhetssyn på hälso- och sjukvården och därigenom inom ramen för samhällets totala insatser på detta område även innefatta förebyggande åtgärder. Utredningen bör vidare vid utformningen av sina förslag beakta behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården och socialvården liksom hälso- och sjukvårdens samband med den allmänna försäkringen. I direktiven anges vidare bl. a. att den nya lagstiftningen bör omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet. Utredningen bör sålunda, sägs

SoU 1976/77:29

det, behandla även de delar av hälso- och sjukvården som f. n. inte regleras i den gällande sjukvårdslagen, och detta innebär, sägs det vidare, att bl. a. den förebyggande hälsovården liksom de privatpraktiserande läkarnas verksamhet bör omfattas av en ny, sammanhållen lagstiftning för hälso- och sjukvården. Utredningen bör enligt direktiven även uppmärksamma frågorna om skolhälsovården och företagshälsovården. En viktig utgångspunkt i utredningens arbete bör vara att undanröja sådan detaljreglering i lagstiftningen som inte längre behövs. I direktiven understryks betydelsen av att möjligheterna till decentralisering av verksamhetsformerna tas till vara och att en förstärkning av den kommunala demokratin underlättas.

Medicinalansvarskommittén (S 1974:02), som tillsattes av regeringen år 1974, utreder vissa ansvarsfrågor m. m. inom sjukvården. Utredningen skall göra en allsidig översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården. Utredningen skall vidare bl. a. överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra kontakterna mellan de för vården ansvariga och patienterna. Medicinalansvarskommittén beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

En översyn av hälsovårdsstadgan Cl958:663) görs av den av regeringen år 1974 tillsatta hälsovårdsstadgeutredningen (S 1974:08). Även denna utredning beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

Här bör även nämnas att regeringen år 1974 tillkallat sakkunniga (S 1974:69) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande sjukvård i livets slutskede (SLS).

År 1976 tillkallade regeringen utredningen (A 1976:01) om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten för att utreda vissa frågor om företagshälsovård och yrkesmedicin. I direktiven förutredningsarbetet anges bl. a. att målet för utbyggnaden av företagshälsovården skall vara att alla löntagare skall ha tillgång till företagshälsovård, och utredningen bör analysera de hinder som uppstått i anslutning till den hittillsvarande utbyggnaden.

Regeringen har i år tillsatt en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om sjukvårdens inre organisation, varom närmare uppgifter kommer att lämnas i ett följande avsnitt i detta betänkande. Statsrådet Troedsson har i mars i år erhållit regeringens bemyndigande att tillkalla en arbetsgrupp med uppgift att utreda vissa frågor rörande sjukvården för äldre. Enligt tidigare uttalande av statsrådet avses arbetsgruppen skola ge en bild av de ekonomiska och personella insatser och de insatser på olika plan som behövs för att på bästa tänkbara sätt tillgodose vårdbehovet för de äldre. Statsrådet Troedsson har vidare i samband med att hon den 22 mars i år besvarade en interpellation (1976/77:106) om åtgärder mot vissa negativa tendenser inom sjukvården nämnt att hon avser att begära regeringens bemyndigande att tillsätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att bl. a. på

Soll 1976/77:29

grundval av pågående försöksverksamhet lägga fram praktiska förslag till hurén god läkarkontinuitet och närhetsservice skall kunna förverkligas inom den öppna sjukvården i olika delar av landet (prot. 91 s. 98).

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner väckta år 1973 och år 1976 har begärts att hälso- och sjukvården skall få en mera offensiv inriktning. På förslag av utskottet i betänkandena SoU 1973:4 och SoU 1975/76:34 har riksdagen avslagit motionerna. Utskottet påpekade i fjol att på hälso- och sjukvårdsområdet pågick eller hade nyligen avslutats en omfattande utredningsverksamhet som var av central betydelse för utvecklingen av hälso- och sjukvården i framtiden och att den pågående utredningsverksamheten i allt väsentligt tillgodosåg syftet med motionen.

Lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

Motionen

I motionen 1976/77:189 av fru Håkansson (fp) anförs bl. a. att utvecklingen inom sjukvården har följt en löpandebandprincip med en stark intresseinriktning på den medicinska tekniken men där man har försummat det sociala-psykologiska behovet som följer med sjukdomen. Motionären påpekar att en delvis ny vårdideologi emellertid börjar växa fram, och man börjar inse att patienten bör vara en aktiv medlem i vårdlaget som skall informeras och själv kunna ta ställning och ansvar för sin vård, vilket förutsätter att man överger löpandebandprincipen och går in för gruppvård.

Gruppvård, sägs det, innebär att personalen arbetar i lag där varje grupp har ansvaret för ett begränsat antal patienter. Motionären anför att denna vård kräver skenbart mer personal, men medför med säkerhet stora besparingar i form av en bättre patientvård, kortare vårdtider, lägre personalomsättning och mindre sjukfrånvaro, och patienterna fåren individuell vård av personal de lär känna och kan på så sätt också aktivt delta i sin vård. Vidare påpekas bl. a. att arbetet också blir mer demokratiskt, och man kan tillvarata personalens kunskaper och erfarenheter. Motionären framhåller att minst en sjuksköterska måste ingå i varje grupp och att det är viktigt att även läkarna på ett naturligt sätt inlemmas i arbetsorganisationen.

Krav på mera lagarbete i vårdorganisationen tas, som angivits i det föregående, även upp i motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) bland de av motionärerna föreslagna riktlinjerna för hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling.

Utvecklingen av arbetsorganisationen på sjukhusens vårdavdelningar

Salsystemet är den äldsta formen av arbetsorganisation på vårdavdelning och innebär att en eller två personer tillsammans sköter patienterna på en

SoU 1976/77:29

eller två salar. Detta var vanligt på den tiden när man hade stora salar, få personalkategorier och så gott som allt arbete utfördes inom avdelningen. På 1940- och 1950-talen började man få fler personalkategorier som var mer specialiserade samtidigt som det rådde brist på personal, i synnerhet med utbildning. Det ansågs då mer rationellt att varje yrkeskategori utförde sina specialuppgifter på hela avdelningen, och man fick då rondsystemet. En nackdel med detta system som framhålls är att patienten ”liksom kommer bort” - patienten konfronteras med många människor men kontakterna är kortvariga och ytliga. Med hänsyn bl. a. härtill har man under senare år i många landsting börjat pröva att arbeta i grupper (vårdlag) med skiftande sammansättning. Förebild har varit den s. k. team-nursing-metoden, som används bl. a. i England, USA och Norge.

Team-nursing-metoden innebär att vårdavdelningspersonalen är uppdelad i flera mindre arbetslag. Medlemmarna i vart och ett svarar tillsammans för vård av vissa bestämda patienter och därmed sammanhängande arbetsuppgifter. Ledaren för varje arbetslag är en legitimerad sjuksköterska. Laget består f. ö. av undersköterska och sjukvårdsbiträden. Avdelningssköterskan, som är arbetsledare på en vårdavdelning, organiserar arbetslagen, tilldelar dem patienter att ansvara för etc. Lagledaren fastställer sina patienters behov av primärvård och fördelar sedan inom laget de uppgifter som skall utföras. Systemet innebär således en viss decentralisering av auktoritet och ledaruppgifter. Avdelningssköterskan samordnar alla lag på vårdavdelningen och är ansvarig inför överläkare och avdelningsläkare för att de medicinska vårduppgifterna blir utförda. För att metoden skall rubriceras som teamnursing-metod skall den inkludera en daglig lagkonferens, som planeras av avdelningssköterskan. Varje lag för då tillfälle att tillsammans en kort stund diskutera patienternas vårdbehov och möjligheterna att tillgodose dem, redovisa sina iakttagelser till lagledaren, värdera sina tidigare vidtagna vårdåtgärder etc. Lagledaren i sin tur tar inte bara emot informationer utan har även tillfälle att ge alla nödvändiga upplysningar till arbetslaget. En resumé går sedan till avdelningssköterskan, som vidarebefordrar uppgifter som är relevanta för det medicinska arbetet till läkaren.

Visst utredningsarbete om gruppvård omfattande bl. a. team-nursing-metoden har bedrivits av Spri.

F/ssa utredningar

I direktiven för medicinalansvarskommittén har särskilt påpekats att kommittén i sitt utredningsarbete om ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården skall uppmärksamma den utveckling som sker mot ett samarbete i vården mellan olika personalkategorier, s. k. lagarbete.

Den i år tillsatta kommittén med uppdrag att utreda vissa frågor om sjukvårdens inre organisation skall bl. a. belysa patienternas möjligheter till

SoU 1976/77:29

eget engagemang i vården liksom frågan om hur största möjliga personliga omvårdnad och personalkontinuitet skall kunna erhållas. Vidare bör kommittén bl. a. överväga sjukvårdens framtida personalstruktur inom såväl öppen som sluten vård med utgångspunkt i en samlad bedömning av kvantitativa och kvalitativa krav på vårdorganisationen och fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika personalkategorier, varvid möjligheterna bör prövas att använda färre personalkategorier med bredare kunskaper. Vidare bör kommittén beakta frågan om hur gruppvård eller lagarbete kan bedrivas liksom hur olika sjukvårdsenheter själva skall kunna utforma sin verksamhet inom vissa angivna riktlinjer. Mot bakgrund av att den s. k. socioterapeutiska verksamheten inom somatisk och psykiatrisk långtidsvård anses vara betydelsefull för att motverka den isolering som institutioner skapar skall kommittén även överväga frågor om socioterapins ställning inom sjukvårdsorganisationen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade senast hösten 1976 en motion om arbetsdemokrati inom sjukvården, vilken på förslag av utskottet i betänkandet SoU 1976/77:16 avslogs av riksdagen. Utskottet förutsatte att hälso- och sjukvårdsutredningen skall komma att överväga hur strävandena inom sjukvården mot ökat inflytande för de anställda och patienterna skall tillgodoses i den nya lagstiftning för hälso- och sjukvården som utredningen har att föreslå.

Årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten

Motionen

I motionen 1976/77:260 av herr Biörck i Värmdö (m) anförs bl. a. att sjukhusen under en lång följd av år har publicerat årsredogörelser med uppgifter om patienter, deras sjukdomar och deras behandling, till vilka uppgifter överläkarna i många fall angivit sina reflexioner, men att denna verksamhet numera på många håll förvandlats till en ointressant datamaskinell slentrian. Vidare anförs att sjukhusens årsrapporter tidigare sammanställdes och utgavs av socialstyrelsen men att denna utgivning upphörde år 1921. Numera, sägs det, skall materialet insändas till socialstyrelsen för datamaskinell bearbetning, vilket i många fall tycks ske genom insändande av magnetband. Det påpekas att arbetet med de databehandlade årsrapporternas bearbetning och utsändande till sjukhusen går långsamt. Motionären framhåller att själva arbetet med att ta fram en årsredovisning är utomordentligt lärorikt och kan stimulera till nytänkande och nyskapande och att ett upplivande av skyldigheten för sjukhusen och klinikerna att redovisa och analysera verksamheten under det gångna året säkert skulle visa sig mycket lönsam.

SoU 1976/77:29

15 Bestämmelser om ärsredogörelser från kroppssjukhusen

Enligt bestämmelse i 4 § första stycket punkten 8 sjukvårdskungörelsen åligger det sjukvårdsstyrelse att före den 1 maj varje år avge redogörelse för verksamheten under nästföregående år inom läkardistrikten och vid sjukhusen enligt föreskrifter som socialstyrelsen meddelar. Fram till år 1959 ålåg det beträffande sjukhus styresmannen för sjukhuset/lasarettsläkaren att årligen till medicinalstyrelsen avlämna en berättelse enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär.

Närmare bestämmelser om sjukvårdsstyrelsernas årsberättelser har meddelats i medicinalstyrelsens cirkulär MF 1967:13 beträffande sjukhusen och i medicinalstyrelsens cirkulär MF 1964:100 beträffande läkardistrikten. Beträffande sjukhus skall landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun enligt bestämmelserna i förstnämnda cirkulär avge redogörelserna A, B, C, D och F på särskilda blanketter.

Redogörelse A skall innehålla uppgifter om verksamhet i sluten och öppen vård, nämligen uppgifter om vårdplatser, intagningar och döda under året, vårddagar, beläggningsprocent och medelvårdtid, verksamheten vid radiologisk avdelning, öppen och sluten vård samt besök i öppen vård utom vid radiologisk avdelning. Redogörelse A har genom beslut av socialstyrelsen ersatts med tre redogörelser, nämligen (1) en redogörelse för vårdplatser, intagningar och vårddagar, i vilken dock uppgifter om antal döda, beläggningsprocent och medelvårdtid inte behöver lämnas, (2) en redogörelse för radiologiska åtgärder vid sjukhus samt (3) en redogörelse för läkarbesök i öppen vård vid sjukhus, vari besöken skall redovisas för sjukhusets olika mottagningar.

Redogörelse B är en ekonomisk redogörelse samt en redogörelse för förvaltnings- och ekonomipersonal. Från och med år 1974 behöver sjukvårdshuvudmännen inte lämna redogörelse B. Den har ersatts genom att uppgifter om ekonomi och personal ingår i sjukvårdshuvudmännens planer som sammanställs i LKELP-rapporter. Uppgifter om personalresurser och personalåtgång inhämtas dessutom genom Landstingsförbundets personal in venteringar, socialstyrelsens medicinalpersonalregisteroch specialundersökningar såsom undersökningarom läkarnas arbetstids- och tjänstgöringsförhållanden (s. k. LATT-undersökningar).

Redogörelse C skall innehålla uppgifter om sjukdomar m. m. För varje diagnos-som skall anges med nummer och benämning enligt internationell klassifikation - skall anges antalet intagna, fördelat på män och kvinnor, samt antalet döda, fördelat på män och kvinnor. Psykiatriska kliniker samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker är befriade från att lämna redogörelse C. Sjukhus som deltagit i en av socialstyrelsen ledd försöksverksamhet med individbaserad patientstatistik i Uppsalaregionen har även varit befriade från att lämna redogörelse C. Sedan försöksverksamheten upphört, har Uppsalaregionens sjukvårdshuvudmän och ett flertal andra huvudmän av so -

SoU 1976/77:29

cialstyrelsen medgivits rätt att i stället för redogörelse C lämna erforderligt statistikunderlag till patientstatistik på magnetband innehållande uppgifter om utskrivna patienter under året.

Redogörelse D skall utgöra en sammanställning över utförda operationer på intagna patienter på respektive klinik. Diagnos skall anges med kodnummer och benämning samt operation med kodnummer och benämning enligt klassifikation. De sjukhus som är befriade från att lämna redogörelse C är även befriade från att lämna redogörelse D.

Redogörelse F är en redogörelse från kvinnoklinik och barnbördsavdelning som skall innehålla uppgifter om intagna kvinnor, antalet förlossningar och antalet födda barn m. m. Redogörelsen har fr. o. m. år 1973 ersatts av s. k. medicinskt födelsemeddelande, som upprättas i samband med varje förlossning på barnbördsavdelning och därefter insänds till socialstyrelsen för bearbetning.

Bearbetning av årsberättelserna

Socialstyrelsen ger årligen ut publikationen Allmän Hälso- och Sjukvård i serien Sveriges officiella statistik. Denna har i relativt oförändrat skick publicerats under ett stort antal år och utgör en översiktlig redovisning av uppgifter rörande den svenska hälso- och sjukvården under redovisningsåret med en viss historisk tillbakablick. Underlaget för denna redovisning utgörs av årsredogörelserna.

Uppgifter ur redogörelserna C och D har inte sammanställts sedan år 1921 med undantag för viss redovisning av utförda aborter samt skador och förgiftningar. Dessa redogörelser har enbart utgjort underlag för socialstyrelsens tillsynsverksamhet.

Viss försöksverksamhet med individbaserad patientstatistik m. m.

I syfte att få till stånd en bättre statistisk redovisning av sjukhusens medicinska verksamhet än vad redogörelserna C och D kunde ge påbörjade dåvarande medicinalstyrelsen år 1964 en försöksverksamhet inom Uppsalaregionen med patientstatistik. Denna statistik byggde på individuell redovisning av avslutade vårdtillfällen inom sluten vård vid kroppssjukhus, som motsvarade en registrering och redovisning som redan år 1962 införtsvid psykiatriska kliniker och mentalsjukhus. Målsättningen med denna nya statistik var primärt att utveckla ett för lokal-, regionaloch riksplanering lämpat statistiskt underlag avseende sluten kroppssjukvård, sekundärt att erhålla ett för morbiditetsundersökningar (sjuklighetsundersökningar) inom denna sektor lämpat underlag. Utöver diagnosuppgifterna eftersträvade man i denna statistik även att få fram uppgifter om de ”produktionsförhållanden" som samtidigt kunde erhållas, såsom uppgifter angående administrativa förhållanden, t. ex. patienters differentiering

SoU 1976/77:29

på kliniker samt in- och utskrivningspraxis. Under försöksperioden insamlades på blanketter en mängd uppgifter för varje utskriven patient från samtliga sjukvårdsinrättningar inom regionen. Materialet granskades manuellt, rättades och kompletterades samt bearbetades med automatisk databehandling. De kliniker som deltog i försöksverksamheten befriades från skyldigheten att till socialstyrelsen avge de årliga redogörelserna C och D. Dessa framställdes centralt av socialstyrelsen på basis av det individbaserade materialet. Årsredogörelserna utarbetades maskinellt i mer detaljerad utformning samt tillställdes uppgiftslämnarna som s. k. feedback tillsammans med s. k. kliniklistor (diagnoslistor).

Materialet låg även till grund för andra statistiska sammanställningar med olika detaljeringsgrad. Publicerade rapporter liksom statistik i form av opublicerat material tillställdes befattningshavare på olika nivåer inom sjukvårdsorganisationen och berörda myndigheter på både lokal- och riksnivå samt andra intressenter.

I och med att huvudmän utanför Uppsalaregionen på eget initiativ successivt startade motsvarande patientstatistik på egen bekostnad ansåg man att statens engagemang i denna del av verksamheten inom Uppsalaregionen borde upphöra. Försöksverksamheten avslutades i och med utgången av år 1969. Huvudmännen ombesörjer fr. o. m. år 1970 själva både den administrativa och den finansiella sidan av den lokala insamlingen och bearbetningen.

Ett system med lokala bearbetningar ansågs innebära större frihet för huvudmännen att göra tätare uppdateringar, att erhålla snabbare och enklare tillgång till materialet och att göra specialbearbetningar. Vidare öppnades möjlighet till en lokalt anpassad utveckling av systemen och till införande av integrerade datasystem med information från skilda källor direkt till datorn. Sjukvårdshuvudmännen har i stor utsträckning tagit vara på dessa möjligheter, och i dag finns i de flesta landsting patientadministrativa system i bruk vilka innehåller rutiner för diagnosstatistik.

Vissa utredningar

Generaldirektörerna och cheferna för socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och statistiska centralbyrån, direktören för Spri samt verkställande direktören hos Svenska kommunförbundet och förbundsdirektören hos Landstingsförbundet ingår i en hälso-, sjuk- och socialvårdsstatistikdelegation, vilken år 1973 tog initiativ till inrättande i socialstyrelsens regi av hälso- och sjukvårdens statistikberedning (HASST) med uppgift att se över hälso- och sjukvårdsstatistiken. HÄSST består av - förutom företrädare för socialstyrelsen - företrädare för statistiska centralbyrån. Spri och ovannämnda förbund och skall bl. a. framlägga förslag till utveckling av hälso- och sjukvårdsstatistiken mot bakgrund av analyser av behov och användning av denna statistik. Inom HÄSST behandlas bl. a. frågan om

SoU1976/77:29

patientstatistikens utveckling. Vidare diskuteras frågan om bearbetningen av statistiken på central nivå - bl. a. mot bakgrund av datalagen (1973:289) samt behovet av att koppla diagnosuppgifter med annan information för att t. ex. utröna miljörisker.

Inom socialstyrelsen pågår en översyn av styrelsens arbetsformer m. m. (ÖSoS), varvid bl. a. frågor om styrelsens statistikfunktion behandlas.

R emissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1976/77:260 från socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet.

Socialstyrelsen avstyrker motionen medan Läkaresällskapet instämmer i motionärens önskemål.

Socialstyrelsen framhåller att det är angeläget att sjukvårdsinrättningarna uppmärksamt följer och analyserar innehållet i den sjukvårdande verksamheten men påpekar att en nödvändig förutsättning härför är tillgång till statistiskt underlag. Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

Olika metoder kan användas för analys av den sjukvårdande verksamheten. Kommenterande årsberättelser är en metod. Metodvalet torde i hög grad vara beroende av bl. a. verksamhetens omfattning och inriktning vid vederbörande sjukvårdsinrättning. Styrelsen anser därför inte att man bör kategoriskt föreskriva att en viss metod skall tillämpas vid analys av den sjukvårdande verksamheten.

De strukturella sambanden mellan olika enheter inom hälso- och sjukvården ändras efter hand. Med en alltmer decentraliserad beslutsprocess och med en annorlunda utformad tillsynsverksamhet från socialstyrelsens sida har betydelsen på central nivå av årsberättelser av traditionellt slag successivt reducerats.

Införandet hos huvudmännen av databaserade patientadministrativa system med möjligheter till statistikuttag enligt den modell som tillämpas inom Uppsalaregionen har skapat helt nya förutsättningar för analyser vid sjukvårdsinrättningarna av den sjukvårdande verksamheten. Därvid måste givetvis en återföring av information till vederbörande kliniker ske. Ansvaret härför måste åvila sjukvårdshuvudmännen själva. Informationsåterföringen bör ingå som en delrutin i de patientadministrativa systemen.

Socialstyrelsens roll i sammanhanget är att verka för att statistiken ges ett sådant innehåll och utförande att den bl. a. kan användas som referensbakgrund för den sjukhus- och klinikinriktade statistik som vederbörande sjukvårdshuvudmän själva bör tillhandahålla.

Vid en analys av den sjukvårdande verksamheten intar frågor om sjukvårdens effekt en central plats. I styrelsens publikation ”Hälso- och sjukvård inför 80-talet” framhålls att målet för hälso- och sjukvårdens verksamhet bör uttryckas i termer av önskad effekt. Endast i begränsad utsträckning finns metoder utvecklade för att mäta effekt och sambandet mellan åtgärder och effekt. Man måste tillsvidare nöja sig med att beskriva målen i prestationer eller i vissa fall endast i form av resurser.

Soll 1976/77:29

19 F. n. pågår arbete med att få fram bl. a. bättre effektmått utan att framtagningen av den härför erforderliga statistiken skall orsaka de sjukvårdande organen ett betungande merarbete. På sikt bör man eftersträva att utarbeta underlag för vårdprogram för olika sjukdomar eller sjukdomsgrupper med sådan utformning att avsedd effekt och därför erforderliga åtgärder/prestationer och resurser kan mätas.

Vad slutligen gäller det andra förslaget i motionen nödgas socialstyrelsen med ett beklagande konstatera att för vissa av de till årsberättelser fogade redogörelserna föreligger en besvärande eftersläpning i redovisningshänseende. Eftersläpningen är bl. a. betingad av resursbrist inom styrelsen. Det har inte heller varit möjligt att utarbeta vissa redovisningar eftersom underlaget för statistiken inte kunnat inlevereras till styrelsen då huvudmännens datorbaserade patientadministrativa system inte har fungerat i ett initialskede.

Socialstyrelsen anför om bearbetningen av inkomna magnetband bl. a. följande.

Efter det att försöksverksamheten med individbaserad patientstatistik avslutades har styrelsen försökt följa upp utvecklingen inom Uppsalaregionen genom att bearbeta inkomna band från landstingen inom denna region. Styrelsen har på samma sätt bearbetat band från Skånelandstingen under senare år. De senast publicerade rapporterna avser en samlad redovisning av materialen från Uppsalaregionen och Skåne. För närvarande pågår upprättning och bearbetning av 1974 och 1975 års material från dessa områden. I den mån övriga sjukvårdsregioner täcks av tillförlitlig patientstatistik avser styrelsen att om möjligt också försöka redovisa dessa material.

De inkomna materialen används dessutom för speciella projekt och utredningar med skiftande målsättningar och inom olika ämnesområden. Så har t. ex. patientstatistikmaterial använts inom ramen för styrelsens vårdstruktur- och programarbete samt för uppföljning och utvärdering av vägtrafikolycksfallsstatistiken.

Därutöver har materialen tjänstgjort som urvalsbas för en mängd forskningsprojekt av större eller mindre omfattning rörande specifika diagnoser eller grupper av diagnoser.

Socialstyrelsen pekar slutligen på det utredningsarbete beträffande statistikfrågor som sker inom HÄSST och i anslutning till översynen av socialstyrelsens arbetsformer m. m. och anför att förslag från dessa utredningsaktiviteter torde presenteras under år 1978. Det påpekas att F1ÄSST torde komma att pröva även behovet inom socialstyrelsen av resurser för att styrelsen skall kunna svara för publicering av statistiksammanställningar i den takt som bedöms önskvärd.

Svenska läkaresällskapet anför sammanfattningsvis att Läkaresällskapet vill

(1) instämma i motionärens tolkning av situationen och kravet på att återinföra en kommenterande analys av sjukvårdsverksamheten vid kliniker och sjukvårdsinrättningar,

SoU 1976/77:29

(2) framhålla att en sådan analys inte skall ses som en ersättning av insamlat datamaterial utan som en möjlighet att aktivt förbättra och utnyttja unuerlaget och göra det mer användbart för sjukvårdens ändamålsenliga utbyggnad,

(3) understryka att en sådan analyserande och kommenterande verksamhet skall ingå bl. a. i klinikchefens normala arbetsuppgifter och att nödvändig tid och stöd ges att fullgöra dessa,

(4) poängtera att årsberättelsen och analyserande kommentarer för att mera direkt kunna påverka sjukvårdsverksamheten måste publiceras betydligt snabbare än vad som nu är fallet.

Läkaresällskapet anför i övrigt bl. a. följande.

Datatekniken har inneburit ett stort framsteg för att bearbeta siffermaterial avseende sjukdomar, dödsorsaker samt sjukvårdskonsumtion. Stora ansträngningar från sjukvårdande verksamhet görs för att insamla ett rikhaltigt material. Upplysningar som kommit fram ur dessa har utgjort en del av källmaterialet för vårdforskningen, ett område som nu avses få ökat stöd genom insatser från bl. a. medicinska forskningsrådet.

Samtidigt är det uppenbart att den av herr Biörck påtalade bristen av analyserande och kommenterande berättelse är allvarlig. Årsrapporter ger möjligheter att bedöma förändringar i sjukvårdsbehovet och utgör viktiga underlag för planeringen av sjukvården. Diskrepansen mellan den ökande volymen av data å ena sidan och bristen på analys av det insamlade materialet tilltar enligt sällskapets uppfattning. Det är därför väsentligt att datarutinerna anpassas så att dessa material kan sammanställas på sätt som möjliggör analys av olika områden av sjukvården. Kunskapen att använda och kritiskt tolka insamlat material från hälsooch sjukvården är också genomsnittligt allt för liten. Under flera år har denna brist konstaterats, bl. a. i samband med remissbehandlingen av olika sjukvårdsplaner. Herr Biörcks förslag att återinföra kommenterande berättelser och analyser är inte bara värdefullt, utan i själva verket nödvändigt. Avståndet mellan ökande siffermassor och ofullständig, otillräcklig och ibland elementärt felaktig analys är allvarligt stort.

Sällskapet vill emellertid understryka att en kommenterande analys inte skall leda till att man kraftigt reducerar insamlingen av sifferunderlag. Däremot kommer säkert en analys att leda till en förändring och förbättring av datainsamlingsrutiner. Ökat stöd till utbildningen på vårdforskningsområdet är en väg att initiera och förbättra analysen av underlaget för dagens sjuk- och hälsovård.

Sällskapet delar herr Biörcks åsikt att sammanställningar och analyser skall publiceras betydligt snabbare än f. n. På onödigt många sätt kommer de nu aktuella sammanställningarna att hänföra sig till en inte helt aktuell vårdsituation. Det bidrar alltså mera till historien än som incitament till snabba förbättringar.

Sällskapet vill även understryka att klinikchefer och andra har en sådan analys och kommentar som en naturlig arbetsuppgift. Eftersom arbetsuppgiften är viktig skall den också ges tillräcklig tid och resurser inom normal arbetstid. En manuell framtagning av en väl överblickbar årsrapport i sig utgör en värdefull resultatbearbetning, som även bör kunna stimulera till och underlätta en mera detaljerad analys av speciella avsnitt inom verksamheten.

SoU 1976/77:29

21 Underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet med patienter m. m.

Motionen

I motionen 1976/77:476 av herr Sellgren (fp) och fru Andrén (fp) påpekas bl. a. att patienternas och deras anhörigas individuella behov av bistånd i vad avser livsåskådningsfrågor av mer personlig art och behov av tröst och hjälp från medmänniska till medmänniska inte i tillräcklig grad kan beaktas inom sjukvårdsorganisationen. Motionärerna pekar på den möjlighet till psykiskt stöd som kan lämnas på frivillig väg av ideella organisationer, t. ex. de religiösa samfunden och föreningar av s. k. patientvänner, och framhåller att samhället bör bereda de vårdbehövande möjlighet att på ett enkelt sätt komma i förbindelse med medlemmar av sådana organisationer. Motionärerna anför att detta skulle kunna ordnas på det sättet att organisationer som vill utöva denna omsorg inom patientvården får anmäla sitt intresse härför och att en förteckning på dessa erbjudanden och telefonnummer för kontakter med organisationerna i fråga borde tillhandahållas de vårdbehövande och deras anhöriga. Det är enligt motionärerna också önskvärt att en allmän men för vården viktig information kunde ges till de frivilliga krafterna och att viss kontakt kunde hållas mellan dem och vårdpersonalen för att kontaktverksamheten skall kunna fungera på bästa möjliga sätt. Motionärerna påpekar att det främst är de lokalt ansvariga organens uppgift att underlätta den önskade kontaktverksamheten men att centrala initiativ bör tas för att stimulera till lokala insatser.

Den andliga vården vid sjukhusen

I enlighet med beslut av 1958 års riksdag (prop. 1958 A:67 och 1958 B:21, SU 1958 B: 121) har sedan år 1962 prästerskapet i det territoriella pastorat, inom vilket ett sjukhus är beläget, ansvaret för den andliga vården vid sjukhuset. Den andliga vården vid sjukhusen är en del av prästernas ordinarie arbetsuppgifter. Vid bestämmandet av den församl i ngsprästerliga organisationen i ett pastorat tas hänsyn till antalet vårdplatser vid sjukhus inom pastoratet.

Även de frikyrkliga samfunden skall enligt nämnda riksdagsbeslut beredas möjlighet att utöva andlig vård vid sjukhusen. Den frikyrkliga insatsen skall dock ske i helt fria former utan annan reglering från samhällets sida än vad som kan finnas påkallat av hänsyn till sjukvården. Vikten av en samordning mellan den andliga vård som svenska kyrkan svarar för och de fria kristna samfundens verksamhet har emellertid framhållits bl. a. i uttalanden av Svenska ekumeniska nämnden och Sveriges frikyrkoråd.

SoU 1976/77:29

22 Utredning

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 har tillkallats utredningen (U 1974:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter. I direktiven för utredningsarbetet framhålls bl. a. att patienterna i största möjliga utsträckning skall åtnjuta samma religiösa och kulturella förmåner som erbjuds utanför sjukhusen, att den andliga vården måste vara beroende av patienternas frivilliga deltagande och att den största vikt bör läggas vid den enskilda själavården.

Utredningen har bl. a. att överväga olika organisationsformer. Enligt direktiven skall hänsyn tas såväl till behovet av ekumenisk samverkan som tili behovet av samarbete med huvudmännen för och personalen vid ifrågavarande inrättningar. Utredningen bör pröva hur den andliga vården skall samordnas med den övriga verksamheten och därvid bl. a. ta ställning till vem som skall vara huvudman för den andliga vården.

Tidigare riksdagsbehandling

Under 1975 och 1975/76 års riksmöten har väckts motioner, som i fråga om yrkanden och motiveringar varit likartade med motionen 1976/77:476. Riksdagen har på förslag av utskottet i betänkandena SoU 1975:15 och SoU 1975/76:34 avslagit motionerna. Utskottet har framhållit att det främst måste ankomma på de lokalt ansvariga organen att i samarbete med olika organisationer underlätta kontakterna mellan patienter inom sjukvården och organisationer. Vidare har utskottet påpekat att frågan om organisationen m. m. av den andliga vården vid sjukhusen är föremål för utredning genom utredningen rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande behandlas frågor om inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling, om lagarbete inom sjukvården (gruppvård), om årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten samt om underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet med patienter m. m.

Som bakgrund till utskottets överväganden rörande flera av de i motionerna upptagna frågorna må redovisas följande.

Ansvaret för sjukvården åvilar landstingen och kommuner som inte ingår i landsting. Dessa har att upprätta sjukvårdsplaner efter samråd med socialstyrelsen.

Uppgifter beträffande riksplaneringen av hälso- och sjukvården åvilar socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, i vilken bl. a. sjukvårdshuvudmännen är representerade, samt socialstyrelsen. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), som

SoU 1976/77:29

23 Finansieras av staten och sjukvårdshuvudmännen, skall bl. a. främja, samordna och medverka i huvudmännens planeringsverksamhet.

Hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar som skall lämna underlag för sjukvårdshuvudmännens planeringsarbete. Hos socialstyrelsen pågår sålunda sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete om vårdstrukturen inom sjukvården. Inom ramen för detta utredningsarbete beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1), vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I principprogrammet ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av vården skall lämnas på primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett) - samt på regionsjukvården (vid regionsjukhus).

Vid fördelningen av läkartjänster och fastställandet av ramar för byggande inom sjukvården sker prioriteringar i enlighet med det följande.

Fördelning av s. k. blockförordnanden på underläkartjänster för fortsatt vidareutbildning av läkare fram till allmänläkarkompetens eller specialistkompetens (FV-block) - efter läkarexamen vid medicinsk fakultet och en för läkarna gemensam allmäntjänstgöring (AT) - sker på grundval av för riket upprättade läkarfördelningsprogram liksom inrättandet av tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster för läkare som erhållit allmänläkarkompetens eller specialistkompetens. Läkarfördelningsprogrammen upprättas av socialstyrelsen efter samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, universitets- och högskoleämbetet (tidigare universitetskanslersämbetet) och Sveriges läkarförbund. Programmen fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. I läkarfördelningsprogrammen prioriteras den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården. År 1975 fastställde socialdepartementets sjukvårdsdelegation ett läkarfördelningsprogram för åren 1975-1980 (LP 80) och år 1976 ett läkarfördelningsprogram för år 1978 vilket utgjorde resultatet av en översyn av LP 80, kallat LP 80-R. Socialstyrelsen har i uppdrag att efter samråd med samrådsparterna göra en översyn och framskrivning av läkarfördelningsprogrammet för perioden 1979-1982.

Innan byggnadstillstånd för byggande inom sjukvården ges, sker det en prövning av angelägenheten av byggnadsföretagen. Prövningen ankommer på socialstyrelsen, som därvid har att följa riktlinjer som meddelas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Enligt de nu gällande riktlinjerna skall de ovan nämnda områdena prioriteras.

SoU 1976/77:29

24 Inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling m. m.

I motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) framläggs en rad förslag om inriktningen av hälso- och sjukvården inom ramen för en ny lagstiftning på området. Denna lagstiftning bör enligt motionärerna vila på principerna att alla skall ha lagfäst rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor och att samhället genom landstingen skall svara för hälso- och sjukvården i dess helhet. Motionärerna sammanfattar sina förslag i krav på att hälso- och sjukvården skall innefatta en aktiv hälsobefrämjande verksamhet och skall aktivt medverka i det förebyggande arbetet att bekämpa medicinska och sociala risker, att en kraftig satsning bör ske på utbyggnad och differentiering av den öppna distriktsvården, att medborgarna vid behov av sjukhusvård skall ha tillgång till god vård och omvårdnad så nära den egna miljön som möjligt, att tandvården skall fogas in i det ansvar för vårdfrågorna som åvilar samhället samt att hälso- och sjukvården skall arbeta utifrån en social helhetssyn, som kräver samverkan inom hälso- och sjukvården samt med socialvården. Vidare kräver motionärerna en utbyggnad av företagshälsovården, en förbättring av omsorgen om de äldre och mera lagarbete i vårdorganisationen. Särskilda yrkanden i motionen om omsorgen om de äldre har utskottet behandlat i betänkandet SoU 1976/77:25 (s. 47-52). Frågan om lagarbete i vårdorganisationen behandlar utskottet i ett följande avsnitt i yttrandet. Ett särskilt yrkande om utbyggande av företagshälsovården, som framförs av motionärerna i motionen 1976/77:475, kommer utskottet att behandla under 1977/78 års riksmöte.

Även i motionen 1976/77:958 (yrkandena 1-3) av herr Werner m. fl. (vpk) tas upp övergripande frågor om sjukvårdens inriktning m. m. Motionärerna begär att en parlamentariskt förankrad utredning skall ge sjukvården en offensiv karaktär när det gäller att bevaka och angripa olika faktorer i samhället som förorsakar sjukdom. Vidare begärs en snabb utbyggnad av den öppna vården samt att all sjukvård skall ställas under landstingens huvudmannaskap.

I motionen 1976/77:355 av herr Biörck i Värmdö (m) anförs att akutsjukvården - varmed motionären närmast avser invärtesmedicin, allmän kirurgi och ortopedisk kirurgi - eftersatts genom prioriteringen av öppen vård, långtidsvård och psykiatri vid fördelningen av FV-block och läkartjänster. Motionären framhåller att de äldre utgör en dominerande del av antalet intagna i akutsjukvården och att det är orealistiskt att tro att dessa patienter primärt skulle kunna tas om hand i den öppna vården eller i långtidssjukvården. Enligt motionären måste inom ramen för gällande sjukvårdsplanering en omprövning ske till förmån för akutsjukvården, särskilt invärtesmedicinen.

Hälso- och sjukvården har under senare år gjorts till föremål för en omfattande utredningsverksamhet. När det gäller förebyggande hälsovård vill utskottet peka på att socialstyrelsen i början av innevarande år till regeringen

SoU 1976/77:29

överlämnat en utredningsrapport (Hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser). Rapporten innehåller förslag om program för hälsoundersökningar och om att ansvaret för hälsokontroller och annan sjukdomsförebyggande verksamhet skall läggas på sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen har föreslagit att rapporten skall överlämnas till den av regeringen år 1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) för beaktande i samband med denna utrednings arbete. Hälsooch sjukvårdsutredningen har det övergripande uppdraget att utarbeta en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Enligt utredningsdirektiven skall utredningen som en grundval för sitt arbete föra en målsättningsdiskussion med utgångspunkt i att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor. Målsättningen för utredningsarbetet skall vidare präglas av en social helhetssyn på hälso- och sjukvården och därigenom inom ramen för samhällets totala insatser på detta område även innefatta förebyggande åtgärder. Behovet av samverkan melian hälso- och sjukvården och socialvården liksom hälso- och sjukvårdens samband med den allmänna sjukförsäkringen skall beaktas. Den nya lagstiftningen, som utredningen skall föreslå, skall omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet, innebärande att bl. a. den förebyggande vården liksom de privatpraktiserande läkarnas verksamhet skall omfattas av densamma. Vidare skall utredningen bl. a. pröva frågan om den framtida lagstiftningens utformning då det gäller tandvården.

Frågor om samverkan mellan sjukvården och socialvården ingår även i socialutredningens (S 1969:29) utredningsuppdrag. Till grund för denna utrednings arbete med en ny lagstiftning på socialvårdsområdet, vilket kommer att redovisas inom kort, ligger bl. a. principen att socialvården skall arbeta utifrån en helhetssyn, som bl. a. innebär en ökad uppmärksamhet på miljöfaktorer som kan skapa sociala svårigheter.

Regeringen har nyligen tillsatt en utredning om sjukvårdens inre organisation som bl. a. skall belysa frågan om hur största möjliga personliga omvårdnad och personalkontinuitet skall kunna erhållas inom sjukvården. Det har vidare aviserats att regeringens bemyndigande kommer att begäras för tillsättande av en arbetsgrupp som skall lägga fram förslag till hur en god läkarkontinuitet och närhetsservice skall kunna förverkligas inom den öppna sjukvården.

I detta sammanhang bör även erinras om det utredningsarbete som sker inom medicinalansvarskommittén (S 1974:02). Kommittén gör en allsidig översyn av reglerna för samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården. Vidare bör nämnas att hälsovårdsstadgeutredningen (S 1974:08) gör en översyn av hälsovårdsstadgan (1958:663).

Statsmakterna fastlade år 1973 ett program för en omfattande utbyggnad av landstingens folktandvård under återstoden av 1970-talet (prop. 1973:45, SfU 1973:20). Folktandvården skall byggas ut i sådan omfattning att den kan erbjuda en avgiftsfri organiserad tandvård till samtliga barn och ung -

SoU 1976/77:29

domar i åldrarna t. o. m. 19 år samt när det gäller vuxentandvård till att i första hand omfatta 30-35 % av vuxentandvården i landet. Vidare skall specialisttandvården vara en uppgift förden av samhället organiserade tandvården.

Enligt utskottets mening tillgodoser de program m. m. som framlagts och den utredningsverksamhet som bedrivs beträffande utvecklingen av hälso- och sjukvården och angränsande vårdområden i allt väsentligt syftet med motionen 1976/77:270 i här behandlad del. Motionen påkallar därför inte någon riksdagens åtgärd.

Planeringen för hälso- och sjukvården och utredningsverksamheten på området - inte minst genom hälso- och sjukvårdsutredningen som har en parlamentarisk förankring - tillgodoser även de krav som framförs i motionen 1976/77:958 i här behandlade delar. Inte heller denna motion bör därför föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Regeringen har nyligen beslutat att en arbetsgrupp skall tillsättas för att utreda vissa frågor rörande sjukvården för äldre. Då det aviserats att arbetsgruppen skall ge en bild av de ekonomiska och personella insatser på olika plan som behövs för att på bästa tänkbara sätt tillgodose vårdbehovet för de äldre, förutsätter utskottet att arbetsgruppens överväganden också kommer att avse de resurser i fråga om vårdplatser och personal som behövs inom akutsjukvården för att tillgodose sjukvårdsbehovet för nämnda grupp. Med hänsyn härtill och till att, enligt vad utskottet inhämtat. Spri inom kort kommer att presentera en rapport från en utredning om länsdelssjukhusens framtida verksamhet, som bl. a. innehåller överväganden rörande bemanningen vid länsdelssjukhusen - dessa kommer att i framtiden till väsentlig del svara för det akuta omhändertagandet av svårt sjuka och skadade patienter - är det inte erforderligt med någon åtgärd av riksdagen med anledning av motionen 1976/77:355. Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att sjukvårdshuvudmännen, socialdepartementets sjukvårdsdelegation och socialstyrelsen i avvaktan på att detta utredningsarbete leder till konkreta åtgärder beaktar akutsjukvårdens behov under det fortlöpande arbetet med fördelningen av läkarresurser.

Lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

På 1940- och 1950-taIen, när olika specialiserade yrkeskategorier började tillföras sjukvården, infördes rondsystemet, som innebär att de olika yrkeskategorierna utför sina specialuppgifter på vårdavdelningarna i olika ronder. Tidigare hade vanligtvis en eller två personer tillsammans skött patienterna på en eller två vårdsalar. Rondsystemet medför att patienterna får möta många befattningshavare och att kontakterna med dessa blir kortvariga och ytliga. För att ändra på detta förhållande började man i bl. a. England, USA och Norge att införa gruppvård, som innebär att vårdavdelningspersonalen uppdelas i flera mindre arbetslag, som vart och ett får

SoU 1976/77:29

ansvaret för vården av vissa bestämda patienter.

I motionen 1976/77:189 av fru Håkansson (fp) begärs att utvecklingen mot gruppvård skall påskyndas och utvidgas till att avse hela hälso- och sjukvården. Motionären framhåller bl. a. att genom gruppvård patienterna får en individuell vård av personal som de lär känna och att de därigenom aktivt kan delta i sin egen vård. Vidare påpekas bl. a. att arbetet blir mera demokratiskt och att man kan tillvarata personalens kunskaper och erfarenheter. Som nämnts i det föregående framförs även i motionen 1976/77:270 av herr Palme m. fl. (s) krav att vårdorganisationen bör inriktas mot gruppvård.

Frågan om gruppvård har uppmärksammats i vårt land på senare år. Sålunda har man i många landsting börjat organisera vårdlag på sjukhusen med skiftande sammansättning. Vidare har frågan aktualiserats i utredningssammanhang. Den i år tillsatta kommittén som har uppdrag att utreda vissa frågor om sjukvårdens inre organisation skall belysa patienternas möjlighet till eget engagemang i vården. Den skall också undersöka frågan hur största möjliga omvårdnad och personalkontinuitet skall kunna erhållas inom sjukvården. Kommittén skall bl. a. beakta frågan om hur gruppvård kan bedrivas och frågan om hur olika sjukvårdsenheter själva skall kunna utforma sin verksamhet inom vissa angivna riktlinjer. Här bör också nämnas att medicinalansvarskommittén skall i sitt arbete om ansvarsfrågor inom hälso- och sjukvården bl. a. uppmärksamma utvecklingen mot samarbete i vården mellan olika personalkategorier i vårdlag.

Vad som sålunda redovisats om pågående utredningsverksamhet tillgodoser enligt utskottets mening motionsönskemålen. Utskottet avstyrker därför motionen 1976/77:189 samt motionen 1976/77:270 i här aktuell del.

Årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten

Sjukvårdsstyrelserna har att årligen avge årsredogörelser till socialstyrelsen för varje sjukhus på formulär beträffande (1) vårdplatser, intagningar, döda och vårddagar m. m., (2) sjukdomar med angivande av diagnoser m. m.,

(3) operationer med angivande av diagnoser m. m. samt (4) födslar m. m. Sistnämnda uppgifter avges numera fortlöpande. Härutöver insamlar socialstyrelsen olika uppgifter från sjukvårdshuvudmännen genom särskilda undersökningar m. m. Det material som socialstyrelsen erhåller ligger till grund för bl. a. publikationen Hälso- och sjukvården i serien Sveriges officiella statistik. Vissa sjukvårdshuvudmän lämnar uppgifter om sjukdomar och operationer på magnetband för databehandling i stället för på formulär.

I motionen 1976/77:260 av herr Biörck i Värmdö (m) anförs att sjukvårdsinrättningarna för åtskilliga år sedan publicerade årsberättelser med uppgifter om patienterna, deras sjukdomar och deras behandling, till vilka överläkarna i många fall knöt sina reflexioner, men att detta numera ersatts med ointressant datamaskinell slentrian. Motionären framhåller att analyser

SoU 1976/77:29

om verksamheten kan stimulera till nytänkande och nyskapande och begär därför en återgång till ordningen med att sjukvårdsinrättningarna utarbetar kommenterade årsberättelser. Motionären påpekar vidare bl. a. att socialstyrelsens arbete med att bearbeta uppgifter från det ingivna materialet och utsändandet av resultaten av bearbetningarna till sjukhusen går långsamt. Mot denna bakgrund begär motionären också att socialstyrelsen skall åläggas att utarbeta sammanställningar över viktigare uppgifter från ingivet material med sådan skyndsamhet att sammanställningarna fortfarande har aktualitet när de publiceras.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen som avstyrker densamma och från Svenska läkaresällskapet som instämmer i motionärens önskemål.

Socialstyrelsen påpekar att olika metoder för analys av den sjukvårdande verksamheten kan användas och att kommenterande årsberättelser är en metod. Med hänsyn till att metodvalet i hög grad torde vara beroende av bl. a. verksamhetens omfattning och inriktning vid de olika sjukvårdsinrättningarna bör enligt socialstyrelsen inte någon viss metod föreskrivas för tillämpning vid analysarbetet. Socialstyrelsen framhåller härvid att införandet av databaserade patientadministrativa system hos sjukvårdshuvudmännen skapar helt nya förutsättningar för analyser vid sjukvårdsinrättningarna av den sjukvårdande verksamheten. Styrelsen medger att en eftersläpning skett beträffande redovisningen av årsuppgifter, vilket styrelsen tillskriver resursbrist inom styrelsen och det förhållandet att huvudmännens datorbaserade patientadministrativa system inte fungerat i ett initialskede.

Läkaresällskapet påpekar bl. a. att analyserande och kommenterande årsberättelser ger möjlighet att bedöma förändringar i sjukvårdsbehovet och utgör viktiga underlag för planeringen av sjukvården.

Utskottet instämmer med motionären i fråga om värdet av att analyser av data från den sjukvårdande verksamheten görs även lokalt. För det enskilda sjukhuset kan det emellertid vara lika fruktbärande att man med vissa tidsintervaller gör mera djupgående analyser som att man rutinmässigt gör analyser av mera översiktlig karaktär. Såsom motionären påpekat är det angeläget att gjorda sammanställningar och analyser på centralt håll delges sjukvårdsinrättningarna utan tidsutdräkt.

Frågor om hälso- och sjukvårdsstatistiken behandlas för närvarande inom hälso- och sjukvårdens statistikberedning (HÄSST), som inrättats i socialstyrelsens regi och som består av företrädare för socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, Spri, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Beredningen har i uppdrag att bl. a. framlägga förslag till utveckling av hälso- och sjukvårdsstatistiken mot bakgrund av analyser av behov och användning av denna statistik. Beredningen behandlar bl. a. frågan om patientstatistikens utveckling och frågan om bearbetningen av statistiken på central nivå. Vidare behandlas frågor om socialstyrelsens statistikfunktion inom ramen för en pågående översyn av styrelsens arbetsformer m. m.

SoU 1976/77:29

(ÖSoS). Utskottet förutsätter att vad utskottet ovan anfört beaktas i den här redovisade utredningsverksamheten. Det är därför inte erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1976/77:260.

Underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet med patienter m. m.

I motionen 1976/77:476 av herr Sellgren (fp) och fru Andrén (fp) framhålls bl. a. att patienternas och deras anhörigas individuella behov av bistånd, tröst och hjälp av mer personlig art inte i tillräcklig grad kan beaktas inom sjukvårdsorganisationen. Motionärerna föreslår att ideella organisationer - t. ex. de religiösa samfunden och föreningar av s. k. patientvänner - som vill utöva sådan omsorg inom patientvården skall få anmäla sitt intresse härav och att en förteckning på erbjudanden härom och telefonnummer för akuta kontakter med organisationerna skall tillhandahållas de vårdbehövande och deras anhöriga. För att kontaktverksamheten skall kunna fungera på bästa möjliga sätt bör enligt motionärerna frivilligorganisationerna erhålla information om vårdverksamheten och kontakt hållas mellan organisationerna och vårdpersonalen.

Utskottet vill - liksom utskottet gjort vid behandlingen tidigare år av likartade motionsyrkanden (SoU 1975:15 s. 27 och 28 samt SoU 1975/76:34 s. 31) - framhålla att det främst måste ankomma på de lokalt ansvariga organen att i samarbete med olika organisationer underlätta kontakterna mellan patienter inom sjukvården och organisationerna samt påpeka att frågan om organisationen m. m. av den andliga vården vid sjukhusen är föremål för utredning genom den år 1974 tillkallade utredningen (U 1975:10) rörande den andliga vården vid sjukhusen och vid kriminalvårdens anstalter. Utskottet förutsätter vidare att frågor om frivilligorganisationers kontaktverksamhet inom sjukvården kommer att uppmärksammas av kommittén med uppdrag att utreda vissa frågor om sjukvårdens inre organisation. Kommittén skall bl. a. överväga frågor om socioterapins ställning inom sjukvårdsorganisationen. På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1976/77:476.

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling

a) att riksdagen avslår motionen 1976/77:270 (yrkandet 1 delvis),

b) att riksdagen avslår motionen 1976/77:958 (yrkandena 1-3),

2. beträffande akutsjukvårdens behov att riksdagen avslår motionen 1976/77:355,

3. beträffande lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

a) att riksdagen avslår motionen 1976/77:189,

b) att riksdagen avslår motionen 1976/77:270 (yrkandet 1 delvis),

SoU 1976/77:29

4. beträffande årsberättelser över den sjukvårdande verksamheten att riksdagen avslår motionen 1976/77:260,

5. beträffande underlättande av frivilligorganisationers kontaktverksamhet med patienter m. m. att riksdagen avslår motionen 1976/77:476.

Stockholm den 3 maj 1977

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s)*. Romanus (fp), Carlshamre (m), Johnsson i Blentarp (s), Bengtsson i Göteborg (c), Nordberg (s)*, Nilsson i Växjö (s), fru Wigenfeldt (c), fru Swartz (fp), herrar Alftin (s)*, Biörck i Värmdö (m), fröken Öhrsvik (s), fru Mårtensson (s), herrar Magnusson i Nennesholm (c) och Andersson i Nybro (c)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

Herrar Karlsson i Huskvarna, Johnsson i Blentarp, Nordberg, Nilsson i Växjö, Alftin, fröken Öhrsvik och fru Mårtensson (samtliga s) har avgivit följande två reservationer till betänkandet.

1. beträffande inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling (punkten 1 i hemställan) anser reservanterna

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 26 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

De program m. m. som framlagts och den utredningsverksamhet som bedrivs beträffande utvecklingen av hälso- och sjukvården har med något enstaka undantag beträffande utredningsverksamheten initierats under den socialdemokratiska regeringens tid. Det är viktigt att den reformvilja som socialdemokraterna sålunda dokumenterat också kommer till uttryck i den nya övergripande lagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet som hälsooch sjukvårdsutredningen skall utarbeta. De krav som framförs i motionen 1976/77:270 i här behandlade delar beträffande dels grundprinciper som den nya lagstiftningen bör vila på, dels riktlinjer efter vilka hälso- och sjukvården bör utvecklas bör därför beaktas under hälso- och sjukvårdsutredningens fortsatta arbete. Motionen bör således överlämnas till utredningen.

Planeringen för hälso- och sjukvården och utredningsverksamheten på området - inte minst genom den inriktning arbetet inom den parlamentariskt'

SoU 1976/77:29

förankrade hälso- och sjukvårdsutredningen får genom vad utskottet i det föregående förordat - tillgodoser de krav som framförs i motionen 1976/77:958 i här behandlade delar. Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande inriktningen av hälso- och sjukvårdens fortsatta utveckling

a) att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:270 (yrkandet 1 delvis) hos regeringen hemställer att motionen i denna del överlämnas till hälso- och sjukvårdsutredningen för att beaktas i utredningens fortsatta arbete,

b) att riksdagen avslår motionen 1976/77:958 (yrkandena 1-3),

2. beträffande lagarbete inom sjukvården (gruppvård)(punkten 3 i hemställan) anser reservanterna

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 27 som börjar med "Vad som” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Vad som sålunda redovisats om pågående utredningsverksamhet tillgodoser enligt utskottets mening önskemålen i motionen 1976/77:189. Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet har i ett föregående avsnitt i yttrandet (se reservation 1) förordat att vissa i motionen 1976/77:270 framförda krav bör beaktas i hälso- och sjukvårdsutredningens arbete med att utarbeta en ny lagstiftning för hälsooch sjukvården. Det är enligt utskottets mening angeläget att även det krav på att vårdorganisationen skall inriktas mot gruppvård, som framförs i motionen, beaktas under hälso- och sjukvårdsutredningens fortsatta arbete. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen, såvitt nu är i fråga, bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lagarbete inom sjukvården (gruppvård)

a) att riksdagen avslår motionen 1976/77:189,

b) att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:270 (yrkandet 1 delvis) ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att vårdorganisationen skall inriktas mot gruppvård.