Med anledning av propositionen 1976/77:90 om semesterlag, m. m. jämte motioner
SoU 1976/77: 32
Socialutskottets betänkande 1976/77: 32
med anledning av propositionen 1976/77: 90 om semesterlag, m. m. jämte motioner
Propositionen
I propositionen 1976/77: 90 har regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen dels att anta i propositionen framlagda förslag till
1. semesterlag,
2. lag om ändring i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete,
3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),
dels att godkänna internationella arbetsorganisationens konvention (nr 132) om semester (reviderad 1970).
Lagförslagen, över vilka lagrådet hörts, redovisas i bilaga 1 till detta betänkande.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför på s. 5 och 6.
I samband med propositionen behandlar utskottet en under allmänna motionstiden år 1977 väckt motion, 1976/77: 707, och sju med anledning av propositionen väckta motioner, 1976/77: 1541—1547. Motionsyrkandena redovisas i följande avsnitt.
Företrädare för arbetsmarknadsdepartementet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges verkstadsförening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR har inför utskottet redogjort för departementets och organisationernas synpunkter på den föreslagna semesterlagstiftningen. I ärendet har inkommit skrivelser från Göteborgs kommuns jämställdhetsberedning, Sveriges verkstadsförening och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger samt intendenten vid Svenska sockerfabriks AB Gunnar Åkerlund.
Motionerna
Under allmänna motionstiden år 1977 väckt motion I motionen 1976/77: 707 av herrar Hjorth (s) och Häll (s) yrkas att riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer om förslag om sex veckors lagstadgad semester för gruvarbetare under jord.
Med anledning av propositionen väckta motioner
I motionen 1976/77: 1541 av herr Börjesson i Glömminge m. fl. (c, m, fp) hemställs att riksdagen vid behandling av prop. 1976/77: 90 be 1
Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 32
SoU 1976/77: 32
v i ; ,
slutar att semesterlön för arbetstagare med fasta löneformer skall beräknas enligt sammalöneprincipen med de tillägg som anförs i motionen.
I motionen 1976/77: 1542 av fru Hedvall (m) hemställs att riksdagen beslutar att den semesterlönegrundande tiden i samband med föräldraledighet skall utgå enligt regler som kompenserar ensamföräldrar fullt ut i enlighet med vad i motionen framförs.
I motionen 1976/77: 1543 av herr Lorentzon i Ätran m. fl. (m, c, fp) hemställs att riksdagen vid behandlingen av prop. 1976/77: 90 beslutar att bestämmelserna om semesterns förläggning (12 §) ändras så att större valfrihet skapas då det gäller semesterförläggningen.
I motionen 1976/77:1544 av herr Palme m. fl. (s) hemställs
1. att riksdagen antar det i prop. 1976/77: 90 framlagda förslaget till semesterlag med de i motionen föreslagna förändringarna,
2. att riksdagen beträffande det fortsatta utredningsarbetet som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen.
De i motionen framlagda ändringsförslagen redovisas i bilaga 2 till detta betänkande.
I motionen 1976/77: 1545 av herr Ringaby m. fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar om ändring av prop. 1976/77: 90 om semesterlag varigenom i motionen angivna paragrafer görs dispositiva.
De paragrafer som avses är 4 § sista stycket samt 5—9, 13, 14, 18— 23 och 31 §§ samt övergångsbestämmelserna.
I motionen 1976/77: 1546 av herr Svensson i Skara (m) hemställs att riksdagen beslutar att de regelsystem som innefattas i semesterlagen utöver den lagfästa rätten till 25 semesterdagar får förenklas med stöd av kollektivavtal.
I motionen 1976/77: 1547 av herr Werner m. fl. (vpk) hemställs
1. att riksdagen beslutar
A. att skiftarbetare och jämförbara grupper skall ha rätt till semesterledighet i båda de veckoslut som omger semestern, varvid 9 § semesterlagen ges följande lydelse:
Propositionens förslag
9 Semesterledighet beräknas
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter
Motionärernas förslag §
tredje stycket.
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels omedelbart före och omedelbart efter denna. Har
SoU 1976/77: 32
3 Propositionens förslag
denna. Har i fall sorn nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag.
Är arbetstagaren
Med söndag — och
Motionärernas förslag
i fall som nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag, som semesterdag, nyårsafton.
B. att semesterledigheten skall omfatta en period av fyra veckor under juni—augusti och att endast särskilda skäl kan utgöra underlag för avtal om annan tid samt att den lokala fackföreningen har vetorätt om semesterns förläggning i de fall inte förhandlingar har lett till överenskommelse, varvid 12 § semesterlagen får följande lydelse:
Propositionens förslag
Motionärernas förslag
12 §
Om ej annat har avtalats, skall semesterledigheten förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni—augusti. Även utan stöd av avtal får sådan semesterperiod förläggas till annan tid, när särskilda skäl föranleder det.
Semesterledigheten skall förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni—augusti. När särskilda skäl föranleder det, kan det avtalas om att sådan semesterperiod förläggs till annan tid. Lokal facklig organisation har vetorätt vid förläggning av semesterledigheten i de fall förhandlingar ej lett till överenskommelse.
C. att korttidsanställda skall ges samma rätt till semesterledighet och ersättning som övriga anställda, varvid 5 § semesterlagen ges följande lydelse:
Propositionens förslag Motionärernas förslag
5 §
Under det — 30 september.
Arbetstagare som anställes för Arbetstagare som anställes för
viss tid, viss säsong eller visst ar- viss tid, viss säsong eller visst ar -
bete saknar rätt till semesterledighet, om ej anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader, men äger rätt till semesterersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.
Vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning, om ej annat framgår av omständigheterna.
Om förlängd radiologiskt arbete.
bete äger rätt till semesterledighet och semesterersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.
Utgår.
SoU 1976/77: 32
2. att riksdagen uttalar att semesterlagen utgör en skyddslagstiftning och att därvid semestern — lika väl som arbetstiden i övrigt — ej kan konjunkturanpassas,
3. att riksdagen hos regeringen enligt vad i motionen anförs begär ett förslag till semesterlönefond till det riksmöte som tar sin början hösten 1977,
4. att riksdagen ger regeringen till känna att arbete under jord, bl. a. gruvarbete, bör berättiga till sex veckors semester enligt lagen (1963: 115) om förlängd semester.
Utskottet
Inledning
Under senare år har reformpolitiken kommit att i allt högre grad präglas av strävanden att förbättra arbetslivets villkor i vid mening. En rad lagstiftningsåtgärder har vidtagits i syfte att demokratisera förhållandena på arbetsmarknaden, öka anställningstryggheten och förstärka arbetarskyddet. Utskottet vill härvidlag särskilt erinra om det betydelsefulla steg mot en förbättring av arbetsmiljön som lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) innebär. Genom lagen har skapats grundläggande förutsättningar för ett vidgat arbetstagarinflytande inom hela arbetslivet. Om de anställda begär det bör kollektivavtal träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som rör bl. a. ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt. Avgörandet i vilken takt möjligheterna till medbestämmande skall utnyttjas ankommer ytterst på arbetsmarknadens parter. Beträffande frågor som inte reglerats i kollektivavtal ger MBL de fackliga organisationerna en starkare ställning genom regler om förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren och om förbättrad information. Andra betydelsefulla led i lagstiftningen på arbetsmiljöns område är bl. a. lagen (1974: 12) om anställningsskydd och de ändringar i arbetarskyddslagen (1949: 1) som trädde i kraft vid årsskiftet 1973-1974 och som syftade till att bl. a. förstärka de anställdas inflytande över arbetarskyddsfrågorna på den egna arbetsplatsen. Regeringen har i dagarna förelagt riksdagen en proposition (1976/77: 149) med förslag till en helt ny lagstiftning, som avser att skydda de arbetandes hälsa i vid bemärkelse.
I strävandena att förändra arbetslivet spelar frågor om semester och andra arbetstidsfrågor en viktig roll. En lagstadgad rätt till semester ger tillsammans med arbetstidslagstiftningen i övrigt och arbetarskyddslagens regler om arbetstidens förläggning arbetstagarna möjlighet till erforderlig vila och rekreation och till utveckling av personliga anlag och intressen.
Rätten till lagstadgad semester lades fast genom vår första semesterlag år 1938. Lagen gav de anställda 12 dagar betald semesterledighet.
SoU 1976/77: 32
5 Sedan dess har semesterförmånerna successivt förbättrats. Enligt nu gällande lag (1963: 114) om semester är arbetstagaren i allmänhet garanterad fyra veckors semester med full lön. Semestern utgår med två dagar för varje kalendermånad av föregående år (kvalifikationsåret), under vilken arbetstagaren har arbetat minst 15 dagar för arbetsgivarens räkning. Har arbetstagaren arbetat kortare tid men under minst åtta dagar utgår semester med en dag för den månaden. Av reglerna följer att deltids- och korttidsarbetande ofta utestängs från full semester och att nyanställda får vänta ett år innan de kan ta semesterledigt. Semestern skall tas ut under semesteråret och kan inte sparas. Med arbetad tid jämställs frånvaro under närmare angiven tid på grund av sjukdom, föräldraledighet och viss militärtjänstgöring, vapenfri tjänstgöring eller civilförsvarstjänst (privilegierad frånvaro). Under semestertiden får vecko- och månadsavlönade sin vanliga lön (sammalöneprincipen) medan övriga arbetstagares semesterlön skall motsvara 9 % av den sammanlagd inkomsten under kvalifikationsåret. Vid sidan av semesterlagen gäller en särskild lag (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.
I propositionen 1976/77: 90 lägger regeringen fram förslag till en ny semesterlag, som skall ersätta 1963 års lag. Förslaget bygger på 1974 års semesterkommittés betänkande (SOU 1975: 88) Fem veckors semester, som varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Förslagen i propositionen innebär i huvudsak följande.
Semesterledigheten förlängs från fyra till fem veckor. Arbetstagaren får rätt till semesterledighet redan under det första anställningsåret. Rätten till ledighet förutsätter inte att arbete har utförts under ett tidigare år. Semesterlön utgår däremot som hittills endast i den mån sådan lön har tjänats in.
Semesterlönen utgör för alla arbetstagare 12 % av arbetstagarens inkomst i anställningen under det s. k. intjänandeåret, dvs. den tolvmånadersperiod som föregår semesteråret. Semesterlön beräknas på all under intjänandeåret erhållen lön, oavsett anställningens varaktighet. Det krävs alltså inte längre att arbete har utförts under ett visst minsta antal dagar under en månad av intjänandeåret för att semesterlön skall tjänas in. Intjänandeåret för semesterlönen flyttas i förslaget närmare sommarsemestern och omfattar tiden den 1 april—31 mars. Lönehöjningar under första kvartalet det år då semestern utgår kommer därigenom att räknas in i underlaget för semesterlöneberäkningen.
Genom att alla arbetstagare får rätt till ledighet utan krav på intjänande och genom att semesterlön beräknas på all inkomst under intjänandeåret förbättras semesterrättigheterna i betydande grad för deltidsanställda. Semesterförmånernas omfattning blir för sådana arbetstagare inte längre beroende av arbetstidens förläggning. Nyanställda får enligt propositionen betald semesterledighet tidigare än nu, eftersom
SoU 1976/77: 32
semesterlön tjänas in också under perioden januari—mars det år då semesterledigheten tas ut.
Arbetstagarnas inflytande på semesterförläggningen förstärks. Förslaget bygger i denna del på de principer som har lagts fast i MBL.
Kollektivavtal kan träffas om medbestämmande i frågor om semesterförläggning. Har det inte skett, föreligger för arbetsgivaren s. k. primär förhandlingsskyldighet i fråga om förläggningen av huvudsemestern för året och skyldighet att samråda med arbetstagaren om förläggning av annan semester.
Rätten att tjäna in semesterlön vid sjukdom och annan s. k. semesterlönegrundande frånvaro ökas avsevärt. Semesterlön tjänas in — inom vissa gränser — under främst sjukdom, arbetsskada, föräldraledighet, ledighet för utbildning i vissa fall och ledighet vid kortare militärtjänst m. m.
Arbetstagaren får rätt att spara semesterledighet. Av den betalda semesterledigheten enligt lagen kan en arbetstagare spara en vecka varje år. Han kan då efter fem år ta ut tio semesterveckor i följd. Inget hindrar att han tar ut sparade semesterdagar tidigare eller i övrigt disponerar den sparade ledigheten på annat sätt.
Den nya semesterlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978.
Vidare föreslås i propositionen bl. a. att Sverige tillträder internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 132) om semester (reviderad 1970).
Utskottet vill till en början erinra om att stora arbetstagargrupper, främst inom den offentliga sektorn, genom avtal tillförsäkrat sig längre semesterledighet än den i semesterlagen stadgade minimisemestern om fyra veckor. Det övervägande antalet arbetstagare inom LO/SAF-området och vissa grupper på arbetsmarknaden i övrigt är emellertid endast berättigade till den lagstadgade semestern. Under senare år har i olika sammanhang önskemål framförts om förbättringar av semesterförmånerna. Sålunda har i riksdagen under bl. a. åren 1973—1976 väckts motioner med yrkanden om en förlängning av semestertiden (se SoU 1973: 2, 1974: 4, 1975: 1 och 1975/76: 26). Framställningar om längre semester har vidare gjorts till regeringen av TCO 1972 och LO 1973. Utskottet vill också erinra om att riksdagen 1971 (SoU 1971: 26) begärt översyn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda samt om varsel angående semesterns förläggning. I riksdagsmotioner och i LO:s och TCO:s framställningar har vidare begärts andra ändringar i semesterlagen. Önskemålen härvidlag har rört bl. a. bestämmelserna angående privilegierad frånvaro, semesterns förläggning och semesterrätten för nyanställda. I LO:s framställning har vidare tagits upp frågan om inrättande av ett semesterkassesystem.
I likhet med departementschefen anser utskottet att rättviseskäl talar för att semesterledigheten förlängs för de grupper som åtnjuter endast
SoU 1976/77: 32
den i semesterlagen stadgade ledigheten. Starka skäl talar också för att andra förbättringar av semesterförmånerna bör komma till stånd. Utskottet ser med tillfredsställelse att förslagen i propositionen i stor utsträckning tillgodoser de reformkrav som framställts. Huvuddragen i den nya semesterlagen har också fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen.
Utskottet godtar därför den föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt. Samtidigt vill emellertid utskottet i likhet med departementschefen framhålla att ytterligare förbättringar av semesterförmånerna i olika avseenden fortfarande är önskvärda. I propositionen förutskickas att dessa frågor skall bli föremål för fortsatt utredningsarbete. Utskottet delar uppfattningen att reformarbetet på semesterrättens område måste fortsätta och vill understryka vikten av att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt. Frågan om inriktningen av det fortsatta reformarbetet liksom de spörsmål som aktualiserats motionsvägen eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet behandlar utskottet i följande avsnitt. Utskottet kommer härvid att med anledning av motionsyrkanden föreslå ändringar i regeringens förslag på vissa punkter. Beträffande vissa andra spörsmål som tagits upp i motioner förutsätter utskottet att den aviserade utredningen får följa utvecklingen och framlägga de ändringsförslag som kan anses motiverade med anledning av erfarenheterna från semesterlagens tillämpning.
Fortsatt reformarbete
Som utskottet berört i föregående avsnitt återstår flera viktiga frågor på semesterlagstiftningens område att lösa. Spörsmålet om ett fortsatt reformarbete har uppmärksammats i två av de med anledning av propositionen väckta motionerna, nämligen 1544 (s) och 1547 (vpk). I den förstnämnda motionen yrkas (yrkandet 2) att riksdagen beträffande det fortsatta utredningsarbetet skall ge regeringen till känna vad som anförs i motionen. Motionärerna vill att en utredning skall komma till stånd rörande inrättandet av en särskild semesterlönefond och de därmed sammanhängande frågorna om en ökad privilegiering i semesterhänseende av frånvaro på grund av sjukdom, föräldraledighet och militärtjänst samt om införande av möjlighet att spara semester även vid anställningsbyte. Utredningsarbetet bör också syfta till att lösa spörsmålen om förstärkt semesterlön för lågavlönade samt semesterrätten vid arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning. Frågan om inrättande av en semesterlönefond tas också upp i motionen 1547, i vilken yrkas (yrkandet 3) att förslag till en sådan fond skall föreläggas riksdagen under hösten 1977.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är betydelsefullt att frågorna om semesterrätt vid arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning, om en garanterad lägsta semesterlönestandard och om sparande av semester vid anställningsbyte får en tillfredsställande lösning. Spörs -
SoU 1976/77: 32
målet om en utvidgning av den privilegierade frånvaron vid militärtjänst och motsvarande vapenfri tjänst bör också övervägas. Utskottet kan också i princip ansluta sig till förslaget i motionen 1544 om en mer omfattande privilegiering av föräldraledigheten. Till detta spörsmål återkommer emellertid utskottet i ett senare avsnitt (s. 28 och 29).
Som närmare utvecklas i propositionen (s. 79, 80, 124 och 125) kan mera omfattande förbättringar av semesterförmånerna i antydd riktning inte genomföras utan ett system för kostnadsfördelningen. En fond för administration av semesterlön är sannolikt en förutsättning för att de förordade förbättringarna skall kunna åstadkommas. Frågan om införandet av en sådan fond har således en hög angelägenhetsgrad. I propositionen förutskickas, som förut berörts, att ett fortsatt utredningsarbete skall komma till stånd beträffande denna fråga och de därmed sammanhängande spörsmål som tagits upp i motionen 1544. Med hänsyn till att syftet med yrkandet i motionen 1544 således kommer att bli tillgodosett är något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen i denna del inte erforderligt. Inte heller är någon riksdagens åtgärd påkallad med anledning av motionen 1547 i denna del.
Ökad avtalsfrihet beträffande semesterförmåner
Bestämmelserna i 1963 års semesterlag är i stor utsträckning tvingande till arbetstagarnas förmån, och de rättigheter som lagen ger utgör alltså minimiförmåner. I två fall får dock avvikelse från lagen göras genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt MBL. Förmånligare semestervillkor kan tillförsäkras arbetstagarna genom avtal. Så har också skett beträffande stora grupper av anställda.
I propositionen föreslås att den nya semesterlagen i princip skall vara tvingande på samma sätt som 1963 års lag. Avtal som innebär inskränkningar eller upphävande av arbetstagarnas semesterrättigheter blir således ogiltiga i den delen. En bestämmelse härom finns intagen i 2 § förslaget till semesterlag. Enligt lagrummet får dock avsteg göras från vissa bestämmelser i den nya semesterlagen dels genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation, dels genom andra kollektivavtal eller genom avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Till den grupp regler från vilka avvikelse får ske genom kollektivavtal på central nivå hör bestämmelserna i 3 § om förläggningen i tiden av semesterår och intjänandeår, 9 § om beräkning av semesterledigheten, 11 § om underrättelse angående förläggning av semesterledighet, 16 § om beräkning av semesterlön, 22 och 23 §§ om beräkning av semesterlön vid uttagande av sparad semester, 26 § om utbetalning av semesterlön, 29 § om beräkning av semesterersättning m. m. samt 30 § om utbetalning av semesterersättning. Till den grupp regler, beträffande vilka full avtalsfrihet råder, hör bestämmel -
SoU 1976/77: 32
serna i 7 § sista stycket om turordningen mellan semesterdagar med semesterlön och dagar utan semesterlön, 12 § om rätt till fyra veckors ledighet under juni—augusti månader, 19 § om underrättelse angående sparande av semester eller uttag av sparad semester, 20 § om förläggning av sparad semester och 21 § om rätt att utfå sparade semesterdagar i samband med semesterledighet för semesteråret.
Vid sidan av de angivna möjligheterna att avtalsvägen göra avsteg från semesterlagens bestämmelser gäller att arbetstagaren i vissa fall kan förfoga över sina rättigheter genom överenskommelse med arbetsgivaren eller genom ensidigt beslut av honom själv. Arbetstagaren har sålunda möjlighet att personligen disponera över bl. a. rätten att avstå från semesterledighet som sammanfaller med uppsägningstid (14 §) och att få semesterdagar, som återstår på grund av att sjukdom inträffat under semesterledigheten, utlagda i ett sammanhang (15 §).
I motionen 1545 (m) yrkas att 4 § sista stycket, 5—9, 13, 14, 18—23 och 31 §§ förslaget till semesterlag samt lagens övergångsbestämmelser rörande beräkning av semesterlön görs dispositiva. I motionen 1546 (m) yrkas sådan ändring av semesterlagens regelsystem att det — utom såvitt avser rätten till 25 semesterdagar — kan förenklas med stöd av kollektivavtal.
I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att semesterlagen ges en sådan utformning att den i tillämpningen inte medför praktiska olägenheter. Onekligen är regelsystemet i semesterlagen komplicerat. Att detta blivit fallet beror emellertid på att införandet av en rätt till obetald semester och till sparande av semester har krävt lösningar av olika därmed sammanhängande frågor av invecklad natur. Enligt utskottets mening får det anses som betydelsefullt att förenklingar kommer till stånd avtalsvägen. I förhållande till gällande semesterlag ger förslagen i propositionen ökade möjligheter för parterna på arbetsmarknaden att anpassa de förmånar semesterlagen ger till de skiftande förhållandena inom olika branscher. Det framlagda förslaget ger också en långt större avtalsfrihet än den som semesterkommitténs förslag medgav och utgör ett tillmötesgående av den kritik som härvidlag riktades mot kommittéförslaget under remissbehandlingen.
Vad särskilt gäller de i motionen 1545 framförda önskemålen om en ökad avtalsfrihet framgår av redogörelsen ovan att önskemålen redan i viss utsträckning är tillgodosedda. De bestämmelser i lagen som omfattas av motionsyrkandet och som inte enligt propositionen avses vara dispositiva är 4 § om rätt till 25 semesterdagar och semesterlön samt om möjlighet för arbetstagare att avstå från obetald semesterledighet, 5 § om inskränkningar i semesterrätten för nyanställda och korttidsanställda, 6 § om semesterledighet vid anställningsbyte, 7 § (delvis) om beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön, 8 § om besked angående avstående från obetald semesterledighet, 13 § om avstående från obetald
SoU 1976/77: 32
ledighet, som sammanfaller med permittering, 18 § om rätt att spara semester och 31 § om semesterrätt vid överlåtelse av företag och vid byte av arbetsgivare inom samma koncern.
Enligt utskottets mening är bestämmelserna i 4, 5, 13, 18 och 31 §§ av grundläggande betydelse när det gäller att tillgodose intresset av skydd för arbetstagarnas semesterrättigheter. Starka skäl talar därför för att reglerna bör vara tvingande. Bestämmelsen i 6 § har tillkommit för att en arbetstagare, som fått ut sin semesterledighet hos en arbetsgivare, inte skall kunna få ut den på nytt efter ett anställningsbyte. Bestämmelsen är således tvingande av hänsyn till arbetsgivarens intressen. Detsamma gäller också 8 §. Vad slutligen gäller 7 § vill utskottet framhålla att det står arbetsgivaren fritt att beräkna antalet semesterdagar med semesterlön efter andra metoder än den som anges i bestämmelsen, förutsatt att beräkningen inte leder till ett för arbetstagaren sämre resultat. Utskottet kan därför inte dela den i motionen 1545 framförda uppfattningen att regeln skulle utgöra hinder för en fortsatt tillämpning av olika semesterkassesystem.
På grund av det anförda ansluter sig utskottet till den i propositionen föreslagna avgränsningen av det avtalsfria området. Med hänsyn till vikten av att införandet av nya regler om semesterförmåner inte leder till praktiska olägenheter förutsätter utskottet att den aviserade utredningen på semesterrättens område får i uppdrag att med uppmärksamhet följa tillämpningen av den nya lagen och att till prövning ta upp de frågor som härvid kan aktualiseras.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1545 och 1546. I senare avsnitt (s. 23, 24 och 25—27) återkommer utskottet till frågan om ökad avtalsfrihet på vissa punkter som tagits upp i andra motioner men som också delvis berörs i den nu behandlade motionen 1546.
Som framgår av vad utskottet ovan anfört är de grundläggande bestämmelserna i semesterlagen, bl. a. reglerna i 4 § om semesterns längd och i 18 § om rätten att spara semester, tvingande till arbetstagarnas förmån. Avtal varigenom arbetstagarnas rättigheter enligt dessa bestämmelser inskränks eller upphävs är ogiltiga. Med hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd inte erforderlig med anledning av motionen 1547 (vpk) vari yrkats (yrkandet 2) att riksdagen skall uttala att semesterlagen utgör en skyddslagstiftning och att därför semestern ej kan konjunkturanpassas.
Semesterrätt för nyanställda
Som inledningsvis berörts gäller enligt 1963 års semesterlag att en arbetstagare är berättigad till semester endast i den mån han tjänat in sådan under kvalifikationsåret. Lagen ger således den som anställs ett visst år rätt till ledighet först påföljande år.
SoU 1976/77: 32
11 Förslaget till ny semesterlag innebär att själva semesterledigheten inte behöver tjänas in. Arbetstagaren behöver således inte ha varit anställd viss tid utan blir berättigad till ledighet redan under anställningsåret. För arbetstagare som anställs under senare hälften av året föreslås dock vissa begränsningar gälla. Sålunda skall enligt propositionen en arbetstagare, som anställs efter den 31 juli, vara berättigad till tio semesterdagar och den som börjar sin anställning efter den 30 september endast äga rätt till fem semesterdagar.
I motionen 1544 (s) yrkas (yrkande 1 delvis) att begränsningen av rätten till semesterledighet endast skall gälla den som anställs efter den 30 september.
Utskottet ser med tillfredsställelse att nuvarande inskränkningar i semesterrätten för nyanställd personal föreslås bli upphävda. Som närmare utvecklas i propositionen (s. 105 och 106) framstår det emellertid som befogat med vissa begränsningar av rätten till ledighet när det gäller arbetstagare som under senare hälften av semesteråret tillträder en anställning. Enligt utskottets mening bör utgångspunkten för en gränsdragning mellan rätten till full semesterledighet och en mera begränsad semesterrätt vara den att arbetstagarna, oavsett om de bytt anställning eller ej, skall ges en möjlighet att få en längre tids semester under den tid ledighetens värde är störst, dvs. under sommaren. Utskottets ställningstagande härvidlag ligger helt i linje med departementschefens uttalanden på denna punkt och med den i propositionen intagna ståndpunkten att arbetstagarnas önskemål om att få ut semestern under juni—augusti månader bör ges ett direkt lagstöd (12 §). Med hänsyn till vad som sålunda bör vara vägledande vid en begränsning av rätten till ledighet finns det anledning att närmare överväga huruvida propositionens förslag på denna punkt bör jämkas. Som framgår av redogörelsen ovan innebär förslaget att den som anställs under augusti månad inte får full ledighet. I många fall kan det visserligen anses rimligt, att, som departementschefen uttalar, rätten till ledighet inte tas ut hos den nya arbetsgivaren utan att den begagnas hos den förra arbetsgivaren eller att ledigheten ordnas mellan anställningarna. I andra fall åter kan det vara svårt eller omöjligt för en arbetstagare att få ut någon ledighet innan han börjar en ny anställning. Det framstår då som i hög grad angeläget att han får rätt till en normal semesterledighet. Det anförda talar enligt utskottets mening för att begränsningar i semesterrätten endast bör gälla dem som börjar ett nytt arbete efter sommarmånadernas slut, dvs. efter den 31 augusti. Rätten till semesterledighet för dessa arbetstagare bör omfatta fem dagar. Några mera avsevärda olägenheter av en sådan ordning torde inte behöva befaras med hänsyn bl. a. till att enligt 6 § en arbetstagare som bytt anställning äger rätt att utfå semesterledighet endast i den mån han inte hos sin tidigare arbetsgivare fått sådan ledighet. Utskottet förordar således att 5 § första stycket semes -
SoU 1976/77: 32
terlagen ges den lydelsen att arbetstagare under det semesterår han anställes har rätt till fem semesterdagar om anställningen börjar efter den 31 augusti. Förslaget innebär att motionen 1544 i denna del blir delvis tillgodosedd.
Semesterrätt för korttidsanställda
Som berörts i föregående avsnitt gäller enligt 1963 års semesterlag att semesterledigheten tjänas in under kalenderåret före semesteråret. En ytterligare förutsättning för rätt till ledighet är att arbete utförts månatligen hos arbetsgivaren ett visst antal dagar under kvalifikationsåret. De som slutar sin anställning innan semesterledigheten tjänats in får endast semesterersättning.
Avvikelser till arbetstagarnas förmån från semesterlagens bestämmelser om viss tids anställning som villkor för rätt till ledighet kan ske genom bl. a. kollektivavtal. Inom byggnadsindustrin, där det normalt förekommer att arbetstagarna anställs för ett visst objekt och anställningstiden hos samma arbetsgivare därför kan bli kortvarig, har sålunda särskilda kollektivavtal träffats om semester. Enligt det senaste semesteravtalet, som träffades år 1975 mellan Byggnadsindustriförbundet och Byggnadsarbetareförbundet för tiden den 1 april 1975—31 mars 1977, skulle en arbetstagare som under kvalifikationsåret arbetat inom byggnadsindustrin äga rätt till semesterledighet och semesterersättning. Avtalet föreskrev således inte att arbetstagaren skulle varit anställd hos en arbetsgivare under kvalifikationsåret utan semesterrätten kunde tjänas in under flera anställningar inom byggnadsindustrin. Enligt avtalet utgick semesterledigheten i förhållande till antalet arbetstimmar under kvalifikationsåret. Med arbetad tid jämställdes tid varunder arbetstagaren varit frånvarande av vissa närmare angivna orsaker. Arbetsgivare skulle till Byggförbundens semesterkassa inbetala semestermedel beräknade för varje timme arbetstagaren utfört arbete för hans räkning. Från semesterkassan utgick semesterersättning till arbetstagarna. I avtalet fanns vidare bestämmelser om förande och kontroll av semesterkort. På korten skulle antecknas bl. a. antalet arbetstimmar och insatta semestermedel. Att antalet arbetstimmar registrerats på semesterkortet för arbetstagaren var en förutsättning för att han skulle få tillgodoräkna sig anställning hos flera arbetsgivare under kvalifikationsåret. Avtalet innehöll också regler om bl. a. semesterns förläggning.
I propositionen föreslås att rätten till semesterledighet inte skall förutsätta föregående anställning under viss tid. Semesterlön däremot skall liksom f. n. utgå endast i den mån arbetstagaren i sin anställning tjänat in den. Från rätten att utfå ledighet undantas enligt 5 § andra stycket förslaget till semesterlag arbetstagare som anställs för viss tid, viss säsong eller visst arbete såvida anställningen varar högst tre månader.
SoU 1976/77: 32
13 Korttidsanställda arbetstagare äger dock rätt till semesterersättning för anställningstiden.
Mot förslaget att kortvariga anställningar inte skall ge rätt till semesterledighet vänder sig motionärerna i motionerna 1544 (s) och 1547 (vpk). I båda motionerna yrkas (yrkande 1 delvis resp. yrkande 1 C delvis) att arbetstagare med sådana anställningar skall få samma semesterförmåner som gäller för andra anställda. Till stöd för yrkandet framhålls i motionen 1544 att förslaget i propositionen kan äventyra semesterrätten inom områden där objektsanställningar är vanliga.
Införandet av ifrågavarande undantagsbestämmelse är enligt propositionen motiverad med hänsyn till de komplikationer som skulle kunna uppstå om rätten till obetald semesterledighet skulle gälla även vid tillfälliga korttidsanställningar och vikariat. Utskottet kan i och för sig dela uppfattningen att en generell rätt till ledighet i vissa fall framstår som obefogad. Som departementschefen framhåller framstår det nämligen inte sällan som orimligt att en arbetstagare, som anställs som vikarie eller för en eljest tidsbegränsad uppgift, skall kunna ta ut semester under en stor del av denna tid. Å andra sidan måste det enligt utskottets mening beaktas att den föreslagna regeln innebär att inte bara de som rent tillfälligt har mera kortvariga arbeten utan också mycket stora grupper arbetstagare, som regelmässigt är objektsanställda eller eljest har flera arbetsgivare, utesluts från rätten till semesterledighet. En sådan ordning måste enligt utskottets mening anses stå i strid med en av grundtankarna bakom den föreslagna reformen, nämligen att de nuvarande begränsningarna i semesterrätten för deltids- och korttidsanställda skall undanröjas.
Till det anförda vill utskottet lägga att det inte synes finnas något klart uttalat behov av en sådan regel som föreslås i propositionen. I likhet med departementschefen anser utskottet nämligen att det inte torde ligga i vikariers och andra tillfälliga arbetstagares intresse att utnyttja rätten till ledighet.
På grund av det anförda anser utskottet att korttidsanställda som regel skall åtnjuta samma semesterförmåner som andra arbetstagare. Övervägande skäl talar emellertid för att de som endast tillfälligt utför ett arbete för annans räkning under en kort tidrymd bör vara undantagna från rätten till ledighet. Enligt utskottets mening bör gränsen dras vid arbeten som avsetts skola pågå högst 60 timmar. Bestämmelsen i 5 § andra stycket bör således ges den lydelsen att arbetstagare som anställs för visst arbete saknar rätt till semesterledighet om arbetet avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar och inte varat längre tid. För att behovet av möjligheter till begränsning av ledighetsrätten vid vikariat och andra jämförbara typer av korttidsanställningar skall kunna tillgodoses bör i 5 § andra stycket tilläggas en bestämmelse om att beträffande arbetstagare som i annat fall anställs för viss tid,
SoU 1976/77: 32
viss säsong eller visst arbete får avtalas att arbetstagaren ej skall ha rätt till semesterledighet. Denna bestämmelse skall ej gälla om anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader. I 5 § andra stycket bör vidare tas in en regel enligt vilken arbetstagare, som saknar rätt till semesterledighet, skall äga rätt till semesterersättning för anställningstiden. Den sålunda förordade ordningen bör föranleda en redaktionell jämkning av 2 §. Utskottets förslag innebär att önskemålen i motionerna 1544 och 1547 i denna del i allt väsentligt blir tillgodosedda.
I propositionen föreslås vidare en särskild regel beträffande utbetalningen av semesterersättning vid helt tillfälliga arbeten. Bestämmelsen, som tagits in i 5 § tredje stycket förslaget till semesterlag, innebär att ersättning för arbete, som avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst 60 timmar, skall förutsättas inbegripa semesterersättning för anställningstiden om inte annat framgår av omständigheterna.
I motionerna 1544 (s) och 1547 (vpk) yrkas (yrkandet 1 delvis resp. 1 C delvis) avslag på propositionens förslag i denna del.
Bestämmelsen, som tillkommit på lagrådets initiativ, skall ses mot bakgrund av det förhållandet att vid mycket korta anställningsförhållanden, i vilka arbete utförts endast i mindre utsträckning, parterna ofta torde utgå från att den överenskomna ersättningen skall inbegripa alla förmåner som skall utgå till arbetstagaren. Utskottet accepterar den föreslagna regeln som en lösning på problemet med semesterersättningar vid helt tillfälliga arbeten och tillstyrker därför att den förs in i semesterlagen. Utskottets ställningstagande ovan till frågan om korttidsanställdas rätt till semesterledighet föranleder emellertid en redaktionell ändring av bestämmelsen.
Självfallet får bestämmelsen inte leda till att arbetstagarna berövas sin rätt till ersättning. Detta är inte heller syftet med regeln. Den avses i stället få den effekten att semesterersättningen normalt skall räknas in i den ersättning parterna kommer överens om. Vill arbetstagaren utöver den avtalade ersättningen för arbetet få ut semesterersättning blir det hans sak att bevisa att ersättningen inte avsetts inbegripa semesterförmåner. Härvidlag blir bl. a. det överenskomna ersättningsbeloppet av betydelse. Har exempelvis ersättningen bestämts till det belopp som enligt kollektivavtal vanligen brukar utgå för arbete av den typ som är aktuell torde detta kunna utgöra tillräckligt stöd för antagandet att semesterersättning inte inbegrips i beloppet. Detsamma synes också böra gälla i fall där ersättningen — oavsett vilken löneform som tillämpats — eljest bestämts till belopp som motsvarar den inom branschen rådande ersättningsnivån.
Genom vad utskottet sålunda anfört tillgodoses delvis syftet med motionerna 1544 och 1547 i aktuell del. Någon ytterligare åtgärd med anledning av motionerna är inte erforderlig. Med hänsyn till att den kol -
SoU 1976/77: 32
lektivavtalsenliga lönen för kortvariga arbeten kommer att tjäna till ledning vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse vill utskottet tilllägga att det är i hög grad angeläget att kollektivavtal verkligen kommer till stånd när det gäller branscher inom vilka arbetstagarna mera regelmässigt arbetar endast kortare tider för varje arbetsgivare.
Avstående från rätt till obetald semesterledighet, m. m.
Enligt propositionen skall en arbetstagare äga rätt att avstå från semesterdagar som ej är förenade med semesterlön. En bestämmelse härom finns i 4 § sista stycket förslaget till semesterlag. Enligt 8 § skall arbetstagaren vara skyldig att på begäran lämna arbetsgivaren besked i vad mån1 han önskar få ut obetalda semesterdagar eller avstå från sådan ledighet. Beskedet behöver inte lämnas förrän arbetstagaren fått reda på hur många obetalda semesterdagar som han har eller kan beräknas få rätt till. Sedan arbetsgivaren lagt ut obetalda semesterdagar med anledning av arbetstagarens besked får arbetstagaren ej avstå från ledigheten utom i vissa fall, då ledigheten sammanfaller med permittering. Närmare bestämmelser om förutsättningarna för att arbetstagaren skall ha rätt att avstå från obetalda semesterdagar i sistnämnda fall finns i 13 §.
Nära samband med de redovisade reglerna har bestämmelsen i 11 § angående underrättelse om semesterns förläggning. Enligt lagrummet skall arbetsgivaren vara skyldig att senast två månader före ledighetens början underrätta arbetstagaren om hur semestern förlagts. När särskilda skäl föreligger får underrättelsen lämnas senare, dock om möjligt minst en månad före ledighetens början. Bestämmelsen är tillämplig i fall då beslut om semesterförläggning fattats på annat sätt än genom överenskommelse med arbetstagaren eller företrädare för denne.
I motionen 1544 (s) framläggs förslag (yrkande 1 delvis) till en annorlunda reglering av rätten att avstå från obetald semesterledighet. Enligt motionen skall arbetstagaren inte behöva lämna besked förrän semesterledigheten lagts ut. Vill han därefter avstå från obetalda semesterdagar skall han lämna besked härom till arbetsgivaren senast tre veckor före semesterledighetens början. Som en följdändring härtill föreslås att bestämmelsen i 13 § om avstående från obetald ledighet som sammanfaller med permittering slopas. Vidare yrkas i motionen att underrättelse om semesterförläggning enligt 11 § skall lämnas arbetstagaren senast tre månader före ledighetens början om ej särskilda skäl föreligger.
De i propositionen och motionen framlagda förslagen bygger på olika principer för hur semesterplaneringen skall ske. Enligt propositionen skall arbetsgivaren, förutom betald semesterledighet, lägga ut endast sådan obetald semesterledighet som arbetstagaren önskar utnyttja. I syfte att arbetsgivaren skall få klarhet om huruvida arbetstagaren vill utnyttja sin rätt att ta ut ledigheten har denne ålagts skyldighet att på begä -
SoU 1976/77: 32
rån lämna besked med i princip bindande verkan beträffande utnyttjandet av ledigheten. Har däremot arbetsgivaren lagt ut semestern utan att fråga arbetstagaren, får denne naturligtvis senare avstå från ledigheten. Med hänsyn till att arbetstagaren inte behöver lämna besked förrän han vet hur många obetalda semesterdagar han skall ha, något som inte torde kunna avgöras förrän mot slutet av intjänandeåret, kan semesterplaneringen inte ske på ett alltför tidigt stadium. Sedan det blivit klart mellan parterna hur semesterrätten skall utnyttjas skall semestertiden bestämmas, i förekommande fall efter förhandlingar mellan arbetsgivaren och arbetstagarnas organisationer eller efter samråd. Beslutet om semesterns förläggning skall därefter meddelas arbetstagaren.
De i motionen 1544 framlagda förslagen, som i allt väsentligt överensstämmer med semesterkommitténs förslag, bygger på den principen att hela den semesterledighet till vilken arbetstagaren är berättigad skall läggas ut oavsett om den är betald eller inte och att arbetstagaren därefter får avstå från obetald ledighet. Med en sådan ordning kan semesterplanläggningen ske betydligt tidigare under intjänandeåret än som är möjligt enligt propositionens förslag. Man behöver nämligen inte vänta med semesterplaneringen till dess klarhet vunnits om hur många betalda resp. obetalda semesterdagar arbetstagaren är berättigad till. Härav följer att underrättelse om semesterförläggningen kan ges arbetstagaren tidigare än vad som föreslås i propositionen.
Vid ett ställningstagande till de föreliggande alternativen bör enligt utskottets mening beaktas att den av kommittén föreslagna ordningen — som närmare utvecklas i propositionen (s. 108) — delvis hade sin grund i kommitténs överväganden beträffande semesterlönegrundande frånvaro och semesterlönefond. Som framgår av vad utskottet tidigare anfört skall sistnämnda frågor bli föremål för fortsatt utredningsarbete.
Enligt utskottets mening bör hänsyn vidare tas till att en rätt för arbetstagaren att med kort varsel avstå från utlagd semesterledighet måste försvåra semesterplaneringen på arbetsplatsen, vilket kan vara till nackdel inte bara för arbetsgivaren utan också för arbetstagarna. Om en arbetstagare nämligen avstår från ledighet kort före semesterns början kan detta medföra att semesterförläggningen för andra arbetstagare måste ändras med kort varsel. Utskottet vill vidare erinra om att förslagen i propositionen syftar till att ge de anställdas fackliga representanter en förstärkt förhandlingsrätt i frågor om semesterförläggning samt till att kollektivavtal enligt 32 § MBL skall komma till stånd beträffande sådana frågor. I årets avtalsförhandlingar har LO och PTK också framlagt yrkanden bl. a. om att arbetstagarna genom sina fackliga organisationer skall ges bestämmanderätten över semesterförläggningen. Enligt utskottets mening framstår det som mindre tillfredsställande om en enskild arbetstagare skulle kunna riva upp vad som fastställts beträffande semestern av de fackliga organisationerna eller efter förhandlingar mellan dessa och arbetsgivaren.
SoU 1976/77: 32
17 På grund av det anförda anser utskottet i likhet med departementschefen att bindande överenskommelser måste kunna träffas i fråga om den obetalda ledigheten. Av ställningstagandet följer att utskottet också ansluter sig till förslaget att arbetsgivaren bör kunna avkräva arbetstagaren besked i fråga om utnyttjande av obetald ledighet.
Vad slutligen gäller frågan om underrättelse angående semesterförläggning vill utskottet framhålla att ett system där underrättelse skall lämnas senast tre månader före semestern inte låter sig förenas med en ordning, enligt vilken intjänandeåret utgår den 31 mars och där underrättelsen, bortsett från betald ledighet, skall avse endast sådan obetald ledighet som arbetstagaren vill få ut. Utskottet tillstyrker därför propositionen även i denna del.
Utskottets ställningstagande får självfallet inte tolkas som att utskottet skulle sakna förståelse för syftet med motionen i denna del. Tvärtom anser utskottet det i hög grad angeläget att arbetstagaren på ett tidigt stadium får uppgift om hur årets semester skall förläggas. Ett besked
1 detta hänseende är nämligen ofta av stor betydelse inte bara för hans möjligheter att disponera över ledigheten utan också för hans överväganden i fråga om utnyttjande av rätten till obetald semester. Normalt torde ett besked om hans inställning i sistnämnda fråga aktualiseras i samband med att han hörs om sina semesterönskemål. I likhet med departementschefen anser utskottet att skäligt rådrum självfallet måste lämnas arbetstagaren när besked fordras. Utskottet förutsätter att arbetsgivaren härvid ger arbetstagaren en sådan frist att denne hinner få en preliminär uppgift om semesterförläggningen. Om arbetstagaren härefter inte inom skälig tid förklarar sig avstå från ledigheten har arbetsgivaren att utgå från att arbetstagaren önskar få ut ledigheten. Om en arbetstagare skulle vilja avstå från obetald semesterledighet, som lagts ut med anledning av hans besked, och har särskilda skäl för sitt önskemål, förutsätter utskottet att arbetsgivaren i allmänhet tillmötesgår arbetstagarens begäran. En förutsättning bör dock givetvis vara att de omständigheter arbetstagaren åberopar inträffat efter det att semestern lädes ut. Det bör vidare i allmänhet krävas att arbetstagaren underrättar arbetsgivaren om sitt önskemål att avstå från den obetalda ledigheten senast två månader före ledighetens början.
Mot bakgrund av det anförda vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla vikten av att förhandsmeddelande om semesterns förläggning lämnas avsevärt tidigare än den slutliga underrättelsen. I anslutning härtill vill utskottet också understryka att den i semesterlagen föreskrivna tvåmånadersfristen självfallet är en minimiregel och att slutlig underrättelse där så är möjligt bör lämnas tidigare än två månader före semestern. Särskilt när det gäller arbetstagare som är berättigade till en längre tids betald ledighet bör sålunda underrättelse om semesterförläggningen regelmässigt kunna lämnas betydligt tidigare under året. I
2 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 32
SoU 1976/77: 32
linje med det sagda ligger att möjligheten att göra avsteg från regeln om två månaders underrättelsetid bör användas restriktivt. Endast i undantagsfall, nämligen då arbetsgivaren inte har möjlighet att iaktta tvåmånadersregeln eller han eljest med fog kan sägas vara tvungen att tillämpa en kortare underrättelsetid, bör huvudregeln få frångås. Med hänsyn till angelägenheten av att arbetstagarna i god tid underrättas om semesterförläggningen förutsätter utskottet att den aviserade utredningen på semesterrättens område får i uppdrag att följa tillämpningen av semesterlagen i förevarande hänseende.
Genom vad utskottet sålunda anfört får önskemålen i motionen 1544 anses delvis tillgodosedda. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida bör inte föranledas av motionen i denna del.
Beräkning av semesterledigheten
Enligt 1963 års semesterlag skall söndagar inte räknas in i semestern. Bestämmelsen har sin grund i att antalet semesterdagar bestämts till 24 och att semestern skall vara minst fyra veckor. Om semestern är längre än sex dagar i en följd räknas helgdagar in i semestern. Sedvanliga fridagar skall alltid räknas in i semestern. Begreppet sedvanlig fridag är i viss mån oklart. Härmed brukar avses dag som för ett flertal arbetstagare sedvanemässigt inte är arbetsdag, fastän dagen inte är en söneller helgdag. Numera kan som fridagar i denna bemärkelse räknas midsommarafton och flertalet andra helgdagsaftnar. Enligt de flesta kollektivavtalen är påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton fridagar, med större eller mindre inskränkningar beroende på verksamhetens art.
För arbetstagare med söndagsarbete finns en särskild bestämmelse. Bestämmelsen innebär att arbetstagaren tillförsäkras ledighet på söndag som infaller under eller näst efter semestern. Om arbetstagaren helt eller delvis får kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet på annan veckodag, skall de ledighetsdagar som infaller under semestern räknas som semesterdagar.
Som inledningsvis berörts skall enligt den nya semesterlagen antalet semesterdagar vara 25. För att arbetstagarna skall få en semesterperiod om fem veckor skall enligt 9 § första stycket förslaget till semesterlag lördagar och söndagar som regel inte räknas som semesterdagar. I 9 § andra stycket finns en särskild regel för arbetstagare med regelmässigt lördags- och söndagsarbete. Bestämmelsen innebär att sådana arbetstagare skall ha rätt till ledighet dels veckoslut under semesterledigheten, dels ett veckoslut antingen omedelbart före eller omedelbart efter ledigheten. Är arbetstagaren berättigad till kompensation för lördags-söndagsarbetet med ett motsvarande antal fridagar under veckans övriga dagar skall sådana fridagar räknas som semesterdagar. Bestämmelsen i 9 § andra stycket skall endast gälla vid semesterperioder som omfattar
SoU 1976/77: 32
minst fem dagar. Är det fråga om kortare semester gäller särskilda bestämmelser i 9 § tredje stycket. Slutligen föreslås att helgdagar samt påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton skall jämställas med söndag. Från 9 § får avvikelse ske genom kollektivavtal på central nivå.
I motionen 1544 (s) (yrkande 1 delvis) föreslås ett tillägg till bestämmelsen i 9 § andra stycket av innebörd att för arbetstagare med lördags-söndagsarbete ledigheten skall omfatta både veckoslutet före och veckoslutet efter semestern. Regeln skall gälla endast då semesterperioden omfattar minst 19 semesterdagar. Yrkandet i motionen, som överensstämmer med semesterkommitténs förslag på denna punkt, motiveras med att arbetstagare med regelmässigt veckoslutsarbete bör jämställas med arbetstagare med normal arbetstidsförläggning och alltså tillförsäkras rätt till sammanlagt 37 dagars ledighet om semestern tas ut på en gång. I motionen 1547 (vpk) yrkas (yrkandet 1 A) att 9 § andra stycket ges en sådan lydelse att arbetstagare med lördags- och söndagsarbete alltid blir berättigade till ledighet veckosluten före och efter semesterledighet som omfattar minst fem dagar.
Att en arbetstagare med normal arbetstidsförläggning kan ta ut en ledighet av 37 dagar beror, som framhålls i propositionen, på att semestern vanligen läggs ut med början en måndag. Den nya semesterlagen garanterar emellertid i och för sig arbetstagarna inte längre ledighet än 35 dagar. Ledighetens längd blir därför beroende av hur semestern läggs ut. Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att semesterlagen bör bygga på den principen att parterna på arbetsmarknaden skall ha möjlighet att närmare reglera semesterförläggningen. I anslutning härtill kan erinras om att den nya semesterlagen ger arbetstagarnas organisationer en förstärkt förhandlingsrätt i fråga om förläggningen av semestern.
Vid en bedömning av motionsyrkandena måste vidare beaktas att en rätt till ledighet under veckosluten före och efter semestern kan medföra praktiska svårigheter när det gäller sådan verksamhet som måste hållas i gång kontinuerligt. Svårigheterna bör dock inte överdrivas. I många fall torde nämligen problemen kunna bemästras genom ändrade turlistor och skiftförhållanden, inkallande av semestervikarier m. fl. åtgärder. Samtidigt står det emellertid klart att i vissa fall de i motionerna föreslagna reglerna kan få allvarliga konsekvenser om de som återvänder från semestern och de som börjar ledigheten samtidigt är frånvarande från arbetet ett veckoslut. Utskottet vill också peka på den risk som ligger däri att arbetsgivaren sätter bestämmelserna ur spel genom att förlägga semesterledigheten så att den inte börjar i anslutning till ett veckoslut.
Det anförda talar enligt utskottets mening för att bestämmelsen i 9 § andra stycket semesterlagen bör ges den utformning som föreslagits i
SoU 1976/77: 32
propositionen. Å andra sidan anser utskottet att starka rättviseskäl talar för den i motionen 1544 intagna ståndpunkten att arbetstagare med veckoslutsarbete skall ges rätt till ledighet av en längd motsvarande den som i praktiken åtnjuts av andra arbetstagare till följd av att semesterledigheten vanligen börjar en måndag.
Enligt utskottets mening har dessa skäl en sådan tyngd att de bör tillmätas avgörande betydelse vid ett ställningstagande till frågan om hur semesterlagen skall utformas i förevarande hänseende. Utskottet delar således den i motionen 1544 framförda uppfattningen att i lagen bör tas in en uttrycklig regel om att arbetstagare med veckoslutsarbete skall ha rätt till ledighet veckosluten före och efter en längre tids semester. I allmänhet torde de praktiska svårigheterna kunna lösas i samförstånd mellan parterna. Samtidigt kan som ovan nämnts en sådan bestämmelse i vissa fall få allvarliga konsekvenser. Undantag bör därför vara möjliga när särskilda skäl föreligger. Vid bedömandet av vad som skall anses utgöra sådana skäl bör stor vikt fästas vid arbetstagarnas önskemål. Arbetsgivaren bör vara skyldig att tåla mindre omfattande störningar i verksamheten eller produktionen för att tillmötesgå dessa önskemål. Särskilda skäl föreligger däremot när säkerheten på arbetsplatsen eller viktiga samhällsintressen — t. ex. att sjukvård, kommunikationer och annan samhällsservice fungerar tillfredsställande — skulle äventyras av att verksamheten avbröts. Detsamma torde gälla då förhållandena inom vissa branscher eller verksamhetsområden är sådana att man av driftsekonomiska eller liknande skäl inte kan göra uppehåll i verksamheten utan betydande olägenheter. I berörda fall får avsteg från huvudregeln självfallet inte göras om verksamheten praktiskt kan organiseras så att behoven kan tillgodoses utan att arbetstagarnas ledighet inskränks. Kan exempelvis problemen lösas genom anlitande av vikarier eller annan tillfällig arbetskraft kan särskilda skäl inte anses föreligga. I övrigt får det ankomma på rättstillämpningen att avgöra när undantag från huvudregeln får ske.
På grund av det anförda föreslår utskottet att 9 § andra stycket får följande lydelse:
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Omfattar semesterledigheten minst 19 dagar och föranleder ej särskilda skäl annat, har arbetstagaren rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut såväl omedelbart före som omedelbart efter denna. Har i fall som avses i detta stycke arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag.
Utskottets ställningstagande innebär att önskemålen i motionen 1544
SoU 1976/77: 32
ker därför bifall till motionen 1544 i detta hänseende. En redaktionell ändring av motionärernas förslag bör dock göras.
Vad härefter angår omfattningen av arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet anser utskottet att den i motionen föreslagna ordningen synes mindre ändamålsenlig. Om arbetstagaren önskar att få ut en enstaka semesterdag eller en helt kort ledighetsperiod ter det sig onödigt att arbetsgivaren skall vara skyldig att på eget initiativ förhandla med arbetstagarens organisation. Förhandlingsskyldigheten skulle vidare kunna medföra att arbetsgivaren inte kan tillmötesgå ett önskemål om semester som framställts med kort varsel. I likhet med departementschefen anser utskottet att arbetstagarnas inflytande på semesterledighetens förläggning bör ske i sådana former att de eftersträvade fördelarna kan vinnas utan att det i onödan uppkommer praktiska olägenheter. Av naturliga skäl är organisationernas intresse särskilt inriktat på den längre sammanhängande årliga semestern, och det är därför motiverat att denna omfattas av den primära förhandlingsskyldigheten. Även i andra fall kan självfallet organisationerna ha intresse av att förhandla. Den rätt som MBL ger dem att påkalla förhandling torde härvidlag dock vara till fyllest.
På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1544 i denna del.
I motionerna 1543 (m, c, fp) och 1547 (vpk) framläggs förslag till ändringar av bestämmelsen om semesterns förläggning (12 §). I den förstnämnda motionen yrkas att lagrummet skall ändras så att större valfrihet uppnås. Yrkandet i motionen 1547 (yrkande 1 B) går ut på att semesterledigheten skall förläggas så att arbetstagarna får en ledighet om fyra veckor under juni—augusti. Endast om särskilda skäl föreligger skall avtal få träffas om förläggning av semestern till annan tid. Har sådant avtal inte kunnat träffas skall lokal facklig organisation ha vetorätt i fråga om arbetsgivarens beslut angående semesterförläggningen.
Utskottet ser med tillfredsställelse att arbetstagarnas beaktansvärda önskemål om att få ut semestern under sommaren nu föreslås få direkt lagstöd. Enligt utskottets mening har önskemålen en sådan tyngd att arbetsgivaren bör vara skyldig att tåla vissa, mindre omfattande störningar i produktionen eller verksamheten. Samtidigt står det emellertid klart att — som departementschefen uttalar — det i många fall är svårt och ibland omöjligt att ge alla arbetstagare fyra veckors ledighet under de egentliga sommarmånaderna juni—augusti. Hänsynen till säkerheten på arbetsplatsen och till viktiga samhällsintressen — exempelvis att sjukvård, kommunikationer och annan samhällsservice fungerar tillfredsställande — talar sålunda för att avsteg från regeln om semesterns förläggning bör vara möjliga. Detsamma torde gälla då förhållandena inom vissa branscher eller verksamhetsområden är sådana att man av drifts -
SoU 1976/77: 32
ekonomiska eller liknande orsaker inte utan betydande olägenheter kan göra driftsuppehåll för samtidig semester utan man måste i någon utsträckning förlägga semestrarna till annan tid än juni—augusti.
Enligt utskottets mening innebär förslagen i propositionen en lämplig avvägning mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande då semestertiden närmare skall preciseras. Som framgår av redogörelsen ovan ger nämligen 12 § möjlighet för arbetsgivaren och arbetstagaren eller dennes organisation att avtala om semestertiden. Har avtal inte träffats har arbetsgivaren rätt att förlägga semestern till annan tid än juni—augusti om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl bör i allmänhet anses vara för handen då — som framgår av vad utskottet ovan anfört — en semesterförläggning till sommaren kan medföra allvarliga konsekvenser.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1543 samt motionen 1547 i berörd del.
Semesterrätt vid uppsägning
Enligt lagen om anställningsskydd har en arbetstagare som sägs upp rätt till viss uppsägningstid, som — beroende på anställningstidens längd och arbetstagarens ålder — varierar mellan en och sex månader. Under uppsägningstiden är arbetstagaren berättigad till lön och andra anställningsförmåner under förutsättning att han står till arbetsgivarens förfogande om denne påfordrar det.
Den nuvarande semesterlagen hindrar inte att semester, som skall utgå det år uppsägning sker, förläggs till uppsägningstid. I propositionen föreslås att semesterledighet inte utan arbetstagarens medgivande skall få förläggas till uppsägningstid. Bestämmelserna härom, som finns i 14 §, innebär följande. Om uppsägning har skett innan betald eller obetald semesterledighet lagts ut, får ledigheten inte förläggas till uppsägningstiden om inte arbetstagaren medger det. Har däremot semestern lagts ut innan uppsägningen sker och infaller uppsägningstiden helt eller delvis under semesterledigheten, har arbetstagaren rätt att begära att semesterledighetens förläggning i samma mån skall upphävas. Bestämmelsen är tillämplig endast då arbetsgivaren säger upp arbetstagaren på grund av förhållanden som ej hänför sig till denne personligen.
Utnyttjar arbetstagaren sin rätt i berörda avseenden innebär det att han — i den mån han tjänat in semesterlön under anställningstiden — får rätt till semesterersättning vid uppsägningstidens utgång. För obetald semesterledighet som inte utnyttjats utgår ingen ersättning. Om arbetstagaren i stället väljer att ta ut semesterledighet, får han ingen uppsägningslön under ledigheten utan blir endast berättigad till semesterlön om sådan tjänats in.
Invändningar mot propositionens förslag på denna punkt framställs i motionen 1544 (s) vari yrkas (yrkande 1 delvis) att om semesterledig -
SoU 1976/77: 32
i denna del i allt väsentligt blir tillgodosedda samt att det aktuella yrkandet i motionen 1547 delvis blir tillgodosett.
Utöver fridagar som utgör direkt kompensation för veckoslutsarbete kan en arbetstagare vara berättigad till fridagar som en följd av arbetstidsförkortning inom skiftgående företag, övertidsarbete eller andra orsaker. Den nya semesterlagen innehåller inte någon regel om hur sådana fridagar skall behandlas i semesterhänseende. I syfte att andra fridagar än de som motsvarar lördagar och söndagar skall hållas utanför semesterledigheten föreslås i motionen 1544 (s) (yrkandet 1 delvis) att en särskild bestämmelse skall föras in i lagen om att semesterledigheten skall beräknas med hänsyn till den avtalsenliga årsarbetstiden.
I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att en arbetstagare med veckoslutsarbete, som är berättigad till ett större antal fridagar, inte får sin semester förlagd så att fridagarna kommer att inräknas i ledigheten. Som uttalades i propositionen till 1963 års semesterlag (prop. 1963: 84 s. 64) och som understrukits av departementschefen i det nu aktuella lagstiftningsärendet kan nämligen en annan ordning inte anses stå i överensstämmelse med lagens syfte. Att i enlighet med motionärernas önskemål införa en särskild beräkningsbestämmelse beträffande arbetstagare med oregelbunden arbetstidsförläggning synes emellertid vara förenat med vissa svårigheter med hänsyn till att variationerna i fråga om bl. a. arbetstidsförläggning och arbetsformer är stora. Det bör i stället överlåtas åt parterna att komma överens om lämpliga lösningar för varje särskilt område. I likhet med departementschefen vill utskottet understryka att en given utgångspunkt bör vara att skiftarbetande och därmed jämställda arbetstagare inte genom förläggningen av semesterledigheten får längre årsarbetstid än som överenskommits i kollektivavtal mellan parterna.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1544 i denna del.
Förläggning av semesterledigheten
Enligt 1963 års semesterlag bestämmer arbetsgivaren hur semestern skall förläggas. Den bör dock om möjligt läggas ut under sommartid.
I propositionen framläggs förslag som syftar till att ge arbetstagarna större inflytande beträffande semesterförläggningen och till att stärka deras möjligheter att få semester sommartid. Förslagen innebär i huvudsak följande. I första hand bör, om arbetstagarna begär det, kollektivavtal enligt 32 § MBL komma till stånd som ger arbetstagarna inflytande över semesterledighetens förläggning. En erinran om att sådana avtal kan träffas har intagits i 10 § första stycket förslaget till semesterlag. Har medbestämmandeavtal inte träffats i den ordning sorn anges i 32 § MBL skall — enligt 10 § andra stycket semesterlagen — MBL:s regler
SoU 1976/77: 32
om primär förhandlingsskyldighet tillämpas när det gäller förläggningen av semesterledighet om minst fyra veckor under sommaren. Detta innebär bl. a. att arbetsgivaren, innan han beslutar om semesterförläggningen, på eget initiativ skall ta upp förhandlingar med arbetstagarorganisation, i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal. Förhandlingsskyldigheten gäller även om arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren är överens i frågan. Om arbetstagaren inte företräds av en förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation inte vill förhandla skall arbetsgivaren i stället samråda med arbetstagaren om semesterns förläggning. Beträffande förläggning av kortare semesterledighet än fyra veckor gäller likaledes enligt 10 § tredje stycket att arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren. Samrådsskyldighet föreligger dock inte om förhandling med arbetstagarens organisation skett. Vid sidan av de samrådsregler som sålunda föreslås införda i semesterlagen följer av MBL att kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisation kan påkalla förhandling om semesterförläggning och att arbetsgivaren då är skyldig att förhandla med organisationen.
Har inte kollektivavtal om medbestämmande träffats eller har arbetsgivaren och arbetstagaren eller hans organisation inte kunnat komma överens om hur semestern skall förläggas, får arbetsgivaren enligt 10 § sista stycket besluta angående semesterförläggningen. Av 12 § följer att — såvida annat inte avtalats — semesterledigheten skall förläggas så att arbetstagaren får en ledighetsperiod om minst fyra veckor under juni—augusti. Även utan stöd av avtal får dock sådan semesterperiod förläggas till annan tid när särskilda skäl föranleder det.
I motionen 1544 (s) framläggs förslag till vissa ändringar i 10 § förslaget till semesterlag (yrkandet 1 delvis). För det första vill motionärerna att i lagrummets första stycke skall tas in en uttrycklig regel om att kollektivavtal enligt 32 § MBL bör träffas angående medbestämmanderätt i fråga om semesterförläggning. Vidare vill motionärerna att arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet skall gälla även förläggning av kortare semester än fyra veckor samt att till följd härav bestämmelsen om samrådsskyldighet i 10 § tredje stycket förslaget till semesterlag skall utgå.
Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till syftet med både propositionen och motionen på denna punkt, nämligen att ett vidgat arbetstagarinflytande över semesterförläggningen bör komma till stånd i de former som anges i MBL och i den takt arbetstagarorganisationerna önskar det. Såväl regeringens som motionärernas förslag syftar till att understryka angelägenheten av att semesterfrågor löses genom överenskommelser mellan parterna. Enligt utskottets mening synes emellertid önskemålet om ett vidgat arbetstagarinflytande komma till klarare uttryck genom den i motionen 1544 föreslagna utformningen av 10 § första stycket semesterlagen än genom regeringens förslag. Utskottet tillstyr -
SoU 1976/77: 32
het sammanfaller med uppsägningstid återstoden av uppsägningstiden skall förskjutas med samma antal dagar som semesterledigheten omfattar.
Som framhålls av departementschefen kan semesterförläggning under uppsägningstid på ett olyckligt sätt minska det skydd som uppsägningsbestämmelserna ger. Utskottet delar därför uppfattningen att det föreligger ett behov av förbud mot utläggning av semester under uppsägningstid. Det i propositionen framlagda förslaget tillgodoser enligt utskottets mening i väsentlig mån arbetstagarnas intresse av att de förmåner lagen om anställningsskydd ger inte urholkas. Beaktas bör emellertid att den i propositionen föreslagna ordningen inte ger utrymme för uttagande av någon semesterledighet om arbetstagaren vill utnyttja sin rätt till uppsägningslön. Arbetstagaren kan härigenom bli tvungen att avstå från en längre tids ledighet under sommaren. Med hänsyn till vad utskottet tidigare anfört om betydelsen av att arbetstagarna får tillfälle till vila och rekreation, då möjligheterna härtill är störst, finns det anledning att närmare överväga om — såsom föreslagits i motionen 1544 — bestämmelsen angående semesterrätt vid uppsägning bör ändras. Som framhålls i propositionen kan emellertid en ordning liknande den som föreslås i motionen medföra komplikationer i samband med arbetsgivarens konkurs. De lagstiftningsåtgärder som kan bli aktuella för att sådana komplikationer inte skall inträda kan inte tas upp till närmare övervägande i förevarande ärende.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att frågan om den närmare utformningen av ett förbud mot semesterförläggning under uppsägningstid bör bli föremål för en förnyad prövning i samband med det fortsatta utredningsarbetet på semesterrättens område. Utgångspunkten för arbetet i denna del bör vara att arbetstagarna skall ges möjlighet att utan avstående från uppsägningslön få ut en längre tids sommarsemester hos arbetsgivaren. Utredningen bör i samband härmed också överväga i vad mån lagstiftningsåtgärder krävs för att komplikationer i samband med arbetsgivarens konkurs skall förhindras. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1544 i denna del bör ges regeringen till känna. I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet bör förslaget i propositionen i förevarande hänseende genomföras.
Beräkning av semesterlön
I fråga om semesterlöneberäkningen gäller enligt 1963 års semesterlag att vecko- och månadsavlönade har rätt till den del av lönen som belöper på semestertiden (sammalöneregeln), medan andra arbetstagare skall ha semesterlön med 9 % av arbetsinkomsten under intjänandeåret (procentregeln).
Enligt propositionens förslag skall semesterlönen för samtliga kategorier anställda utgöra 12 % av arbetstagarens under intjänandeåret
SoU 1976/77: 32
förfallna lön i anställningen. Bestämmelser om beräkningen av semesterlönen finns i 16 §. Alla former av lön och lönetillägg som utgår på grund av lag eller avtal skall medräknas. Semesterlön tjänas däremot inte in under sådan tid av en pågående anställning för vilken arbetsgivaren inte erlägger lön eller annan ersättning. Undantag gäller dock vid sjukledighet och annan frånvaro på grund av vissa i 17 § närmare angivna orsaker (semesterlönegrundande frånvaro). Vid beräkningen av semesterlönen skall den semesterlön som har utgått under intjänandeåret frånräknas. Detta beror på att procenttalet har bestämts med utgångspunkt i att semesterlönen hålls utanför beräkningsunderlaget. Likaså skall permitteringslön, som utgår under semesterpermittering, inte tas med. Särskilda regler föreslås gälla för beräkningen av semesterlön vid semesterlönegrundande frånvaro. Från löneunderlaget skall avräknas sjuklön och annan ersättning som arbetsgivaren betalat ut för dag då arbetstagaren helt eller delvis varit frånvarande. Sedan avräkning skett i förekommande fall, skall löneunderlaget för varje frånvarodag ökas med arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst eller — om arbetstagaren saknat inkomst under intjänandeåret — den inkomst arbetstagaren skulle ha haft om han arbetat för arbetsgivarens räkning.
Enligt 26 § förslaget till semesterlag skall semesterlönen betalas ut i samband med semesterledigheten. I fråga om vecko- och månadsavlönade får arbetsgivaren i stället utge tidlönen för semesterperioden samt senast vid semesterårets utgång den semesterlön som kan återstå.
Avvikelse från reglerna om beräkning och utbetalning av semesterlön får göras genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation.
I motionen 1541 (c, m, fp) yrkas att semesterlönen för vecko- och månadsavlönade skall beräknas genom en kombination av sammalöneregeln och procentregeln. Enligt motionärerna bör semesterlönen utgå med ett belopp som motsvarar tidlönen jämte 12 % av övertidsersättning och andra tillägg. Som skäl för yrkandet anför motionärerna de tillämpningssvårigheter procentregeln kommer att medföra. Liknande tankegångar framförs i den av utskottet i ett föregående avsnitt (s. 8— 10) behandlade motionen 1546.
Utskottet vill för sin del framhålla att nuvarande bestämmelser om beräkning av semesterlönen i stort synes ha kunnat tillämpas utan praktiska svårigheter. I vart fall har någon allvarlig kritik inte riktats mot bestämmelserna under diskussionen om den nu gällande semesterlagstiftningen. Förslagen i propositionen innebär en förenkling av regelsystemet så till vida att semesterlönen skall beräknas efter endast en metod. Som framhålls av motionärerna kan emellertid de föreslagna bestämmelserna angående semesterlöneberäkningen, särskilt när det gäller de kategorier anställda vilka har lön beräknad för vecka eller längre tid, i inte obetydlig utsträckning medföra komplikationer och ökade ad -
SoU 1976/77: 32
ministrationskostnader. I många fall torde svårigheterna kunna undvikas genom de förenklingar av semesterlöneberäkningen som lagen ger utrymme för. Utskottet vill härvidlag erinra om att arbetsmarknadens parter har möjlighet att komma överens om ändamålsenliga lösningar för olika avtalsområden. Beträffande arbetstagare för vilka semesterlönen f. n. utgår enligt sammalöneregeln får arbetsgivaren vidare enligt propositionens förslag även i fortsättningen utge tidlönen under semesterledigheten. Först mot utgången av semesteråret behöver arbetsgivaren göra de korrigeringar som kan föranledas av procentregeln.
Vid valet mellan förslagen i propositionen och i motionen 1541 bör enligt utskottets mening vidare beaktas att procentregeln på grund av procenttalets storlek medför en viss förstärkning av den lön som utgår under semesterledigheten. En tillämpning av procentregeln ger alltså i allmänhet ett för arbetstagarna fördelaktigare resultat än vad sammalöneregeln ger. Även i andra avseenden kan procentregeln leda till förmånligare resultat för arbetstagarna. I detta sammanhang finns skäl att erinra om att semesterkommitténs förslag i fråga om beräkning av semesterlön byggde på samma grundregler som motionen. Vid sin närmare utformning av förslaget hade kommittén emellertid tillagt ytterligare regler i syfte att modifiera tillämpningen av sammalöneregeln i fall där den skulle leda till oförmånligare resultat än om procentregeln hade gällt.
Införandet av garantiregler motsvarande dem kommittén föreslagit skulle enligt utskottets mening medföra att dubbla beräkningar och ganska komplicerade jämförelser skulle få göras i ett inte ringa antal fall. Med hänsyn härtill anser utskottet i likhet med departementschefen att det inte bör komma i fråga att det av motionärerna förordade systemet för semesterlöneberäkningen skall byggas ut med särskilda regler för tillgodoseende av rättvisesynpunkter.
Sammanfattningsvis anser utskottet att rättviseskäl talar för att bestämmelser om semesterlöneberäkningen bör bygga uteslutande på procentregeln. Utskottet tillstyrker alltså bifall till propositionen på denna punkt. Med hänsyn till att procentregeln kan ge upphov till praktiska svårigheter förutsätter utskottet att den aviserade utredningen på semesterrättens område får i uppdrag att följa tillämpningen av semesterlagen i förevarande avseende. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till motionen 1541.
Som ovan redovisats skall enligt 16 § förslaget till semesterlag semesterlönen inte inräknas vid beräkningen av lönen under intjänandeåret, eftersom procenttalet bestämts med utgångspunkt i att semesterlönen hålls utanför. Har arbetstagaren under intjänandeåret tagit ut sparad semester leder den föreslagna regeln till att inte heller semesterlönen för de sparade semesterdagarna skall medräknas. Särskilt i fall då
SoU 1976/77: 32
arbetstagaren fått ut en längre tids sparad semesterledighet kommer hans semesterlön för påföljande år att inte obetydligt understiga vad som skulle ha utgått om han inte tagit ut sparad semester. Enligt utskottets mening bör förslaget till semesterlag ändras för att sådana konsekvenser skall förhindras. Utskottet föreslår att 16 § andra stycket första meningen får den lydelsen att vid beräkningen av lön under intjänandeåret annan semesterlön än sådan som avses i 22 § eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester inte skall inräknas i lönesumman. Vidare bör 22 § första stycket andra punkten förtydligas så att det klart framgår att endast semester, som utgått under intjänandeåret och som inte sparats från tidigare år, skall hållas utanför vid beräkningen av semesterlönen för sparade semesterdagar.
Semesterlönegrundande frånvaro
Som tidigare antytts gäller enligt 1963 års semesterlag att frånvaro från arbetet på grund av vissa orsaker (privilegierad frånvaro) jämställs med arbetad tid i fråga om rätt att intjäna semester. Den frånvaro som gynnas i semesterhänseende är — förutom semester — bortovaro från arbetet under närmare angivna tidsperioder på grund av sjukdom, föräldraledighet i samband med barns födelse eller adoption samt viss militärtjänstgöring, vapenfri tjänst och tjänstgöring i civilförsvaret. Enligt särskilda författningar är också ledighet för skyddsombud, facklig förtroendeman, m. m. semestergrundande.
I propositionen föreslås en utvidgning av möjligheterna att tjäna in semester under vissa slag av frånvaro från arbetet. Förslagen innebär bl. a. att den privilegierade frånvarotiden vid sjukdom ökas från 90 till 180 dagar. Vidare införs som privilegierade frånvaroanledningar ledighet på grund av risk för överförande av smitta, om arbetstagaren är berättigad till ersättning enligt lagen (1956: 243) om ersättning åt smittbärare, samt ledighet för utbildning under vissa närmare angivna villkor, allt under förutsättning att frånvaron inte överstiger 180 dagar under intjänandeåret. Beträffande föräldraledighet, som ger rätt till föräldrapenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, föreslås att privilegietiden höjs från 90 dagar till 120 dagar eller för ensamstående förälder till 180 dagar. Förslaget innebär att den sammanlagda tiden för ledighet med föräldraförsäkring, 210 dagar, i sin helhet blir semestergrundande för föräldrar som väljer att dela ledigheten sinsemellan och att ensamstående föräldrar får räkna 180 dagar av föräldraledigheten som semestergrundande.
Bestämmelserna om semesterlönegrundande frånvaro, som intagits i 17 § förslaget till semesterlag, har betydelse inte blott vid beräkning av arbetstagarens semesterlön enligt 16 § utan också vid tillämpningen av 7 §, vari ges regler om beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön. Enligt sistnämnda lagrum skall nämligen vid fastställande av
SoU 1976/77: 32
den tid arbetstagaren varit anställd under intjänandeåret medräknas även dag då han haft semesterledighet eller ledighet som är semesterlönegrundande enligt 17 §. Är arbetstagaren eljest frånvarande utan lön skall sådan bortovaro inte räknas in i anställningstiden.
I motionerna 1542 (m) och 1544 (s) tas upp frågan om behandlingen i semesterhänseende av ensamstående förälders föräldraledighet. Motionären i den förstnämnda motionen yrkar att sådan förälder skall jämställas med andra föräldrar när det gäller semesterlönegrundande föräldraledighet. I motionen 1544 (yrkande 1 delvis) begärs att den semesterlönegrundande frånvarotiden vid ensamstående förälders föräldraledighet skall bestämmas till 210 dagar.
Sedan propositionen om semesterlag, m. m. framlades har regeringen i propositionen 1976/77: 117 förelagt riksdagen förslag till en utbyggnad av föräldraförsäkringen genom införande av en rätt till föräldrapenning under ytterligare två månader. Förslaget innebär bl. a. att tre månader av den sammanlagda ersättningstiden om 270 dagar skall kunna tas ut i enlighet med föräldrarnas önskan i form av särskild föräldrapenning fram t. o. m. barnets första skolår. Genom reformen som föreslås träda i kraft den 1 januari 1978, dvs. samtidigt med den nya semesterlagen, kommer föräldrapenning i samband med barns födelse att utgå under 180 dagar och särskild föräldrapenning att utgå under 90 dagar. Förslagen i propositionen 1976/77: 117 tillstyrks av socialförsäkringsutskottet i betänkandet SfU 1976/77: 27.
I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att ensamstående förälder ges möjlighet att i samma utsträckning som andra föräldrar tillgodoräkna sig föräldraledighet med föräldrapenning som semesterlönegrundande frånvaro. Som framgår av redogörelsen ovan påverkar reformen av föräldraförsäkringen förslaget till semesterlagstiftning så till vida att för föräldrar som väljer att dela föräldraledigheten med föräldrapenning liksom för ensamstående förälder högst 180 dagars ledighet blir semesterlönegrundande.
I propositionen 1976/77: 117 förutskickas att det fortsatta utredningsarbetet på semesterlagstiftningens område även bör avse frågan om på vilket sätt ledighet som berättigar till särskild föräldrapenning skall beaktas då det gäller rätt till semester. Utskottet förutsätter att utredningsarbetet bedrivs från den utgångspunkten att jämställdhet i semesterhänseende skall råda mellan ensamstående förälder och andra föräldrar.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen 1542 och motionen 1544 i denna del inte är erforderlig.
Av redogörelsen tidigare under detta avsnitt framgår att tid varunder arbetstagare varit frånvarande utan lön inte skall medräknas vid fastställande enligt 7 § av antalet semesterdagar med semesterlön i annat
SoU 1976/77: 32
faJl än då fråga varit om semesterledighet eller semesterlönegrundande frånvaro. En arbetstagare som varit permitterad får således endast tillgodoräkna sig den del av permitteringstiden under vilken lön utgått. Av 16 § förslaget till semesterlag följer vidare att vid beräkningen av löneunderlaget för semesterlönen hänsyn inte skall tas till semesterlön eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester. Vid semesterlönegrundande frånvaro skall för varje frånvarodag löneunderlaget ökas med arbetstagarens genomsnittliga eller uppskattade dagsinkomst.
I motionen 1544 (s) yrkas (yrkande 1 delvis) att permitteringstid som ej ger rätt till permitteringslön skall vara semesterlönegrundande. En regel härom bör enligt motionärerna fogas till semesterlagens bestämmelser om semesterlönegrundande frånvaro.
Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att ledighet på grund av permittering bör medräknas vid fastställandet av antalet semesterdagar med semesterlön oavsett huruvida permitteringslön utgått eller ej. Utskottet delar således motionärernas uppfattning på denna punkt. Utskottet kan däremot inte förorda att permittering generellt skall räknas som semesterlönegrundande frånvaro. Ett genomförande av en sådan ordning skulle nämligen strida mot systemet för beräkningen av semesterlönen enligt 16 § och kunna medföra att en arbetstagare som varit permitterad under driftsuppehåll för samtidig semester kom i åtnjutande av bättre semesterförmåner än arbetstagare som haft semester under driftsuppehållet. I den mån motionärernas förslag syftat till att permittering skall vara semesterlönegrundande jämväl vid beräkningen av semesterlön avstyrks förslaget.
På grund av det anförda förordar utskottet att 7 § andra meningen förslaget till semesterlag ges den lydelsen att arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden endast om fråga varit om semesterledighet, ledighet på grund av permittering eller ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.
Underrättelse om uttag av sparad semester
Enligt 19 § förslaget till semesterlag skall arbetstagare, som önskar spara betalda semesterdagar eller som vill få ut sparade dagar tillsammans med årets semesterledighet, underrätta arbetsgivaren härom när semesterförläggningen för året bestäms. Underrättelse behöver dock inte lämnas förrän arbetstagaren har fått veta hur många semesterdagar med lön han har eller kan beräknas få. I de fall arbetstagaren vill få ut sparad semester separat föreslås en särskild underrättelsefrist gälla. Arbetstagaren skall då vara skyldig att framställa sitt önskemål senast tre månader före den dag då han vill att ledigheten skall börja. Bestämmelserna i 19 § är dispositiva.
Längden av den föreslagna underrättelsefristen kritiseras i motionen
SoU 1976/77: 32
1544 (s). Enligt motionärerna bör bestämmelsen ändras så att varseltiden skall vara en månad för varje veckas semesterledighet, dock högst tre månader (yrkande 1 delvis).
Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att en förhållandevis lång varseltid bör fordras från arbetstagarens sida när det gäller uttag av sparad semester utan samband med årets semester. Som departementschefen framhåller är det också rimligt att man i möjlig mån söker motverka de planeringssvårigheter som kan uppkomma genom att arbetstagaren avkrävs en underrättelse i god tid om tidpunkten för uttag av sparad semester. En varseltid om tre månader kan dock framstå som alltför lång när arbetstagaren önskar få ut en enstaka semesterdag eller en kortare ledighetsperiod. Utskottet har därför stor förståelse för syftet med motionärernas förslag. I allmänhet torde inte några problem behöva uppstå vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse, eftersom det kan förutsättas att arbetstagarens med kort varsel framställda önskemål om att få en eller några semesterdagar kommer att tillmötesgås genom överenskommelse med arbetsgivaren. Utskottet vill också peka på möjligheterna att parterna genom avtal kommer överens om en annan varseltid än den som föreskrivs i semesterlagen. Även om sålunda inga allvarliga farhågor behöver hysas för att varseltidens längd skall medföra nackdelar för arbetstagarna kan det likväl finnas anledning att överväga en förkortning av varseltiden. Med hänsyn till behovet av ett enkelt regelsystem i semesterlagen anser utskottet att en generell varseltid är att föredra framför motionärernas förslag om att varseltiden skall sättas i relation till antalet semesterdagar. Utskottet föreslår därför att varseltiden bestäms till två månader och att 19 § förslaget till semesterlag ändras i enlighet härmed. Ställningstagandet innebär att önskemålen i motionen 1544 i denna del blir delvis tillgodosedda.
Okontrollerade arbetstagare
Med s. k. okontrollerade arbetstagare menas i 1963 års semesterlag sådana arbetstagare som utför arbete i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Det är i praktiken omöjligt för arbetsgivaren att fastställa om exempelvis en hemarbetande har arbetat för en arbetsgivares räkning ett visst antal dagar under en månad. Den okontrollerade arbetstagaren kan dessutom i regel ordna arbetet så att han får erforderlig ledighet. Av dessa skäl har i semesterlagstiftningen införts en särreglering för nu berörda arbetstagare. De är enligt nuvarande semesterlag inte berättigade till semester men får i stället s. k. särskild semesterlön. Denna utgör 9 % av arbetstagarens sammanlagda inkomst hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret. Särskild semesterlön beräknas inte för sjukdomstid eller annan privilegierad frånvaro, vilket innebär att den okontrollerade arbetstagaren intar en mindre förmånlig ställning i semesterlönehänseende än andra arbetstagare.
SoU 1976/77: 32
32 I propositionen föreslås att de okontrollerade arbetstagarna även i fortsättningen skall vara berättigade till endast särskild semesterlön. Semesterlönen skall beräknas på i princip samma sätt som semesterlönen för andra arbetstagare. Vidare skall reglerna om semesterlönegrundande frånvaro tillämpas på okontrollerade arbetstagare, dock endast med avseende på kalendervecka om ej annan tidsperiod överenskommes. Bestämmelser om semesterförmåner för okontrollerade arbetstagare finns i 27 § förslaget till semesterlag.
I motionen 1544 (s) yrkas (yrkande 1 delvis) att okontrollerade arbetsagare skall jämställas med andra arbetstagare i semesterhänseende.
Enligt utskottets mening kan det med fog hävdas att semesterlagstiftningen i största möjliga utsträckning bör ge samma förmåner till arbetstagarna oavsett arbetstagarnas anställningsform. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att förbättrade förmåner nu föreslås för de okontrollerade arbetstagarna såvitt gäller den ekonomiska sidan av semesterrätten. Vad angår frågan om dessa arbetstagare även i fråga om rätten till semesterledighet m. m. bör jämställas med andra kan man inte bortse från att betydande praktiska problem skulle kunna uppstå om semesterlagens bestämmelser i sin helhet gjordes tillämpliga på okontrollerade arbetstagare. Som framhålls av departementschefen ger en genomgång av semesterreglerna vid handen att åtskilliga av dem inte kan anpassas till de förhållanden under vilka de okontrollerade arbetstagarna utför sitt arbete. Med hänsyn härtill skulle det krävas att arbetsgivaren får möjlighet att i högre grad än hittills kontrollera de berörda arbetstagarnas förhållanden för att en utvidgning av semesterförmånerna skulle te sig rimlig och naturlig. Som uttalas i propositionen är det inte säkert att detta framstår som önskvärt för de okontrollerade arbetstagarna.
På grund av det anförda anser utskottet att övervägande skäl talar för den i propositionen förordade ordningen och avstyrker därför bifall till motionen 1544 i denna del. Utskottet vill emellertid tillägga att den nya semesterlagen självfallet inte får leda till att de okontrollerade arbetstagarna berövas möjligheten att själva bereda sig ledighet under sommaren. Det bör således inte ifrågakomma att de okontrollerade arbetstagarna ges starkt ökade arbetsuppgifter under sommarmånaderna av den anledningen att arbetsgivarens övriga anställda får rätt till längre semester. Med hänsyn till frågans betydelse förutsätter utskottet att den aviserade utredningen på semesterrättens område får i uppdrag att följa utvecklingen såvitt gäller de okontrollerade arbetstagarnas semesterförhållanden och framlägger erforderliga förslag.
Semesterlagen i övrigt
I motionerna 1544 (s) framställs önskemål om vissa redaktionella ändringar av regeringens lagförslag (yrkande 1 delvis). Ändringsförslagen, som delvis är en följd av de i motionen framlagda förslagen till
SoU 1976/77: 32
och 5 §§ förslaget till semesterlag med den ändringen att paragraferna erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,
5. beträffande avstående från rätt till obetald semesterledighet, m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 8, 11 och 13 §§ förslaget till semesterlag,
6. beträffande beräkning av semesterledigheten för lördags-söndagsarbetande att riksdagen med anledning av propositionen samt motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) och motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 1 A) antar 9 § förslaget till semesterlag med den ändringen att paragrafen erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,
7. beträffande beräkning av semesterledigheten för arbetstagare med oregelbunden arbetstidsförläggning att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis),
8. beträffande arbetstagarinflytande vid semesterförläggning att riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1976/ 77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 10 § förslaget till semesterlag med den ändringen att paragrafen erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,
9. beträffande semesterns förläggning att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1543 samt motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 1 B) antar 12 § förslaget till semesterlag,
10. beträffande semesterrätt vid uppsägning att riksdagen
dels med anledning av motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning angående förbud mot semesterförläggning under uppsägningstid, dels med avslag på motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 14 § förslaget till semesterlag,
11. beträffande beräkning av semesterlön att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1541 och med anledning av propositionen antar 16 och 22 §§ förslaget till semesterlag med den ändringen att paragraferna erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,
12. beträffande omfattningen av semesterlönegrundande föräldraledighet att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1542 och motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis),
13. beträffande permitteringstid som semestergrundande frånvaro att riksdagen
dels med anledning av propositionen och motionen 1976/77:
SoU 1976/77: 32
1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 7 § förslaget till semesterlag med den ändringen att paragrafen erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse, dels avslår motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) såvitt däri yrkats ändring av 17 § förslaget till semesterlag,
14. att riksdagen antar 17 § förslaget till semesterlag,
15. beträffande underrättelse om uttag av sparad semester att riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1976/ 77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 19 § förslaget till semesterlag med den ändringen att paragrafen erhåller i härvid fogad bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,
16. beträffande okontrollerade arbetstagare att riksdagen med avslag på motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) antar 27 § förslaget till semesterlag,
17. beträffande redaktionella ändringar av förslaget till semesterlag att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis),
18. att riksdagen antar förslaget till semesterlag i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under punkterna 4—6, 8— 11 och 13—17,
19. beträffande den särskilda semesterlagen att riksdagen
dels med anledning av propositionen samt motionen 1976/77: 707 och motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 4) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående fortsatt utredningsarbete beträffande behovet av förlängd semester för vissa arbetstagare,
dels antar förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete,
20. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),
21. att riksdagen godkänner internationella arbetsorganisationens konvention (nr 132) om semester (reviderad 1970).
Stockholm den 17 maj 1977
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp), Larsson i Öskevik (c), Carlshamre (m), fröken Andérsson (c), fru Skantz (s), herrar Nordberg (s), Nilsson i Växjö (s), fru Wigenfeldt (c), fru Tillander (c), herrar Alftin (s), Biörck i Värmdö (m), fröken Öhrsvik (s), fru Mårtensson (s) och fru Håkansson (fp).
SoU 1976/77: 32
sakliga ändringar i semesterlagen, bör inte föranleda någon åtgärd.
Utöver vad utskottet anfört i de föregående avsnitten föranleder förslaget till semesterlag inte någon erinran från utskottets sida.
Den särskilda semesterlagen
Vid sidan av 1963 års semesterlag gäller lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete. Lagen bygger på den tanken att sådant arbete medför skadeverkningar som delvis kan fås att återgå genom en längre ledighet. Med radiologiskt arbete avses arbete i vilket brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi. Arbetstagare som under kvalifikationsåret utfört radiologiskt arbete, i vilket han utsatts för joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan kan befaras, har på vissa närmare villkor rätt till sex veckors semester. Det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att i vissa fall avgöra huruvida visst arbete kan anses falla under lagen. Enligt propositionen har vid denna prövning lagen tillämpats tämligen snävt. Lagen har inte ansetts tillämplig på bl. a. underjordsarbete, som inneburit risk för strålning på grund av radongas.
I propositionen föreslås att den särskilda semesterlagen skall finnas kvar med i allt väsentligt oförändrat innehåll.
I motionen 707 (s) yrkas att regeringen skall förelägga riksdagen förslag om sex veckors lagstadgad semester för gruvarbetare under jord. I motiveringen till motionen pekas på en rad faror och hälsorisker vid gruvarbete som enligt motionärerna bör föranleda förlängd semester. I motionen 1547 (vpk) begärs (yrkande 4) att arbete under jord bör ge rätt till sex veckors semester enligt den särskilda semesterlagen. Som stöd för yrkandet åberopas strålningsrisken på grund av radongas.
Som en bakgrund till förslaget i propositionen och motionerna kan inledningsvis erinras om att frågan om ett bibehållande av den särskilda semesterlagen ingående prövats av semesterkommittén. Kommittén inhämtade härvid yttranden från strålskyddsinstitutet och arbetarskyddsstyrelsen. Båda myndigheterna ansåg för sin del att det saknades skäl att anta att en semesterförlängning för personal sysselsatt i radiologiskt arbete skulle medföra en riskminskning annat än genom att den förkortade arbetstiden kan medföra att stråldosen minskar. I yttrandena togs särskilt upp frågan om underjordsarbete. Strålskyddsinstitutet framhöll att spörsmålet var komplicerat och att det beträffande arbetstagare med sådant arbete inte var lika lätt att frånskriva en semesterförlängning en riskminskande verkan. Strålskyddsinstitutets uppfattning i sistnämnda hänseende delades av arbetarskyddsstyrelsen, som tilläde att, om en förlängd semester för radiologiskt arbete bibehölls, det framstod som riktigt att lagstiftningen kompletterades med bestämmelser om förlängd semester för underjordsarbetare som utsätts för joniserande strålning.
3 Riksdagen 1976/77. 12 sami Nr 32
SoU 1976/77: 32
34 Utskottet kan helt ansluta sig till vad i motionerna uttalas angående angelägenheten av att farorna för skadeverkningar vid underjordsarbete förebyggs. Enligt utskottets mening finns det därför skäl som talar för den av motionärerna och arbetarskyddsstyrelsen intagna ståndpunkten att underjordsarbetare som utsätts för joniserande strålning bör jämställas med arbetstagare med radiologiskt arbete. Från mera principiella utgångspunkter vill utskottet emellertid framhålla att en förlängning av semestern inte är det bästa sättet att förebygga strålningsskador och andra faror i arbetsmiljön. Förhindrandet av skadeverkningar i arbetslivet är i första hand en arbetarskyddsfråga. Skyddsåtgärderna har också i avsevärd grad förbättrats när det gäller sådant arbete som faller under den särskilda semesterlagen. Med hänsyn härtill och då arbetstidsförkortningen och den avsevärt längre semestern för arbetstagare i allmänhet medfört att en särbehandling av vissa arbetstagare inte är lika motiverad som tidigare kan det ifrågasättas om den särskilda semesterlagen bör bibehållas. Enligt utskottets mening föreligger emellertid inte nu tillräckliga skäl för att lagstiftningen skall avskaffas. Frågan om och i vad mån särskilda semesterregler är motiverade vid radiologiskt arbete bör dock tas upp till förnyad prövning i samband med det fortsatta utredningsarbetet på semesterrättens område. Om den särskilda semesterlagen skall bibehållas finns, som utskottet ovan anfört, skäl för att även andra arbetstagare som utsätts för joniserande strålning av viss omfattning ges rätt till en förlängd semester. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av propositionen och motionerna bör ges regeringen till känna.
Övriga förslag i propositionen
Förslagen föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Utskottets hemställan
Uskottet hemställer
1. beträffande fortsatt reformarbete att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 2) och motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 3),
2. beträffande ökad avtalsfrihet angående semesterförmåner att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1545 och motionen 1976/ 77: 1546,
3. beträffande konjunkturanpassning av semestern att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 2),
4. beträffande semesterrätt för nyanställda och korttidsanställda att riksdagen med anledning av propositionen 1976/77: 90 samt motionen 1976/77: 1544 i denna del (yrkandet 1 delvis) och motionen 1976/77: 1547 i denna del (yrkandet 1 C) antar 2
SoU 1976/77: 32
37 Bilaga 1
I propositionen 1976/77: 90 framlagda lagförslag (1—3) vilka tillstyrks av utskottet med vissa ändringar såvitt avser 2, 5, 7, 9, 10, 16, 19 och 22 §§ förslaget till semesterlag (se bilaga 3)
1 Förslag till Semesterlag
Härigenom föreskrives följande.
Inledande bestämmelser
1 § Arbetstagare har rätt till semesterförmåner enligt denna lag. Sådana förmåner är semesterledighet, semesterlön och semesterersättning.
2 § Avtal är ogiltigt i den mån det innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag upphäves eller inskränkes. Detta gäller dock ej, om annat framgår av lagen.
Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22, 23, 26, 29 och 30 §§ får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal eller av kollektivavtal om avvikelse från 12, 19, 20 eller 21 §, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
3 § Med semesterår avses tiden från och med den 1 april ett år till och med den 31 mars påföljande år. Motsvarande tid närmast före ett semesterår kallas intjänandeår.
Såsom semesterledighet skall anses ledighet enstaka semesterdagar och period av semesterdagar jämte i 9 § angivna arbetsfria dagar, vilken börjar och slutar med semesterdag.
Rätt till semesterledighet och semesterlön
4 § Arbetstagare har rätt till tjugofem semesterdagar varje semesterår utom i fall som avses i 5 och 27 §§.
Under semesterledighet skall arbetstagare ha semesterlön i den mån han har tjänat in sådan under intjänandeåret.
Arbetstagare får avstå från rätt till semesterledighet som ej är förenad med semesterlön.
5 § Under det semesterår då arbetstagare anställes har han rätt till tio semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 juli, och till fem semesterdagar, om den börjar efter den 30 september.
Arbetstagare som anställes för viss tid, viss säsong eller visst arbete saknar rätt till semesterledighet, om ej anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader, men äger rätt till semesterersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.
Vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning, om ej annat framgår av omständigheterna.
SoU 1976/77: 32
38 Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.
6 § Arbetstagare som byter anställning har rätt till semesterledighet i den nya anställningen endast i den mån han icke redan har fått sådan ledighet.
7 § Semesterdagar med semesterlön utgör så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden endast om fråga har varit om semesterledighet eller ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.
Vid beräkning enligt första stycket anges del av intjänandeåret i antal dagar. Uppstår vid beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.
Av semesterdagar som utlägges under visst semesterår skall, om ej annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön utgå först.
8 § Arbetstagare är skyldig att på begäran lämna arbetsgivaren besked i vad mån han önskar få ut semesterledighet, som ej är förenad med semesterlön, eller avstå från sådan ledighet. Besked behöver ej lämnas innan arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar utan lön han har eller kan beräknas få rätt till.
Har semesterledighet utan lön lagts ut med anledning av arbetstagarens besked enligt första stycket, får arbetstagaren ej senare avstå från ledigheten utom i fall som avses i 13 §.
Beräkning av semesterledighet
9 § Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räknas ej som semesterdagar annat än i fall som avses i tredje stycket.
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Har i fall som nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag.
Är arbetstagaren ledig lördag eller söndag, som annars skulle ha utgjort arbetsdag, och är fråga om kortare semesterledighet än som anges i andra stycket, räknas sådan dag som semesterdag. Arbetsfri dag skall då ej anses som semesterdag.
Med söndag jämställes helgdag samt påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton.
Förläggning av semesterledighet
10 § Att i fråga om förläggningen av semesterledighet kollektivavtal kan träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna följer av 32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. I fråga om arbetstagare för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrives i andra och tredje styckena.
Angående förläggningen av semesterledighet som avses i 12 § skall nyssnämnda lags bestämmelser om arbetsgivares förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares arbets- eller anställningsförhållanden äga motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren icke
SoU 1976/77: 32
företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren om ledighetens förläggning.
Beträffande förläggningen av annan semesterledighet skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes organisation icke har ägt rum.
Kan överenskommelse om förläggning av semesterledighet ej uppnås, bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån ej annat har avtalats.
11 § Har beslut om förläggning av semesterledighet träffats på annat sätt än genom överenskommelse med arbetstagare eller företrädare för honom, skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om beslutet. Underrättelsen skall lämnas senast två månader före ledighetens början. När särskilda skäl föreligger får den lämnas senare, dock om möjligt minst en månad före ledighetens början.
12 § Om ej annat har avtalats, skall semesterledigheten förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni—augusti. Även utan stöd av avtal får sådan semesterperiod förläggas till annan tid, när särskilda skäl föranleder det.
13 § Beslutar arbetsgivare om permittering som arbetstagare ej hade anledning räkna med då han lämnade besked enligt 8 §, har arbetstagaren rätt att avstå från utlagd semesterledighet, som ej är förenad med semesterlön, i den mån ledigheten sammanfaller med permitteringsperioden. Detta gäller dock endast om han underrättar arbetsgivaren senast två veckor före semesterledighetens början. Får arbetstagaren först senare kännedom om permitteringen, har han rätt att avstå från ledigheten genom att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren. Har semesterledigheten då inletts, upphör ledigheten med utgången av den dag då arbetsgivaren underrättades.
14 § Semesterledighet får ej utan arbetstagarens medgivande förläggas till uppsägningstid.
Skulle vid uppsägning från arbetsgivarens sida uppsägningstiden helt eller delvis infalla under redan utlagd semesterledighet och beror uppsägningen på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren personligen, skall semesterledighetens förläggning i samma mån upphävas, om arbetstagaren begär det.
Första och andra styckena gäller ej i den mån uppsägningstiden överstiger sex månader.
15 § Infaller under semesterledigheten dag då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av sjukdom eller dag som är semesterlönegrundande enligt 17 § första stycket 2—6 skall, om arbetstagaren utan dröjsmål begär det, sådan dag ej räknas som semesterdag.
Semesterdagar som återstår på grund av att första stycket har tilllämpats skall utgå i ett sammanhang, om arbetstagaren ej medger annat.
Beräkning av semesterlön
16 § Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen.
Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej
SoU 1976/77: 32
inräknas semesterlön eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas ersättning som har utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har haft sådan ledighet från arbetet som är semesterlönegrundande enligt 17 §. För varje sådan dag skall arbetsinkomsten i stället ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning.
17 § Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande, när fråga är om
1. ledighet på grund av sjukdom, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbetsskada,
2. ledighet enligt lagen (1976: 280) om rätt till föräldraledighet, dels i samband med barns födelse eller adoption i den mån frånvaron icke överstiger 120 dagar eller, för ensamstående förälder, 180 dagar, dels för tillfällig vård av barn,
3. ledighet på grund av risk för överförande av smitta, om arbetstagaren är berättigad till ersättning enligt lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,
4. ledighet för utbildning, som ej enligt annan lag medför rätt till semesterlön, om arbetstagaren erhåller timstudiestöd, inkomstbidrag eller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973: 349) eller om utbildningen till väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar,
5. ledighet på grund av sådan i 27 § värnpliktslagen (1941: 967) eller med stöd därav föreskriven tjänstgöring om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning och ej heller direkt ansluter sig till grundutbildning, eller ledighet på grund av motsvarande vapenfri tjänst, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar, eller
6. ledighet på grund av att arbetstagaren efter det kalenderår då han har fyllt tjugotvå år fullgör tjänstgöring i civilförsvaret på annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller beredskapsövning får anordnas vid krigsmakten, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar.
Vid tillämpning av första stycket 1 skall frånvaro under de första 90 dagarna av frånvaroperiod ej i något fall anses bero på arbetsskada. Har arbetstagare av anledning som anges i första stycket 1 varit oavbrutet frånvarande från arbetet under två hela intjänandeår, grundar därefter infallande dag av frånvaroperioden icke rätt till semesterlön.
I frånvaroperiod som avses i första stycket inräknas även dagar under perioden då arbetstagaren icke skulle ha utfört arbete.
Sparande av semesterledighet och semesterlön
18 § Arbetstagare, som under ett semesterår har rätt till mer än tjugo semesterdagar med lön, får av överskjutande sådana dagar spara en eller flera till ett senare semesterår.
Sparad semesterdag skall läggas ut inom fem år från utgången av det
SoU 1976/77: 32
semesterår då den sparades, om ej annat följer av 20 § tredje meningen.
Semesterdagar får icke sparas under semesterår då arbetstagaren får ut semesterdag, som har sparats från tidigare år.
19 § Vill arbetstagare spara semesterdagar eller vill han taga i anspråk sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med lön han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i anspråk sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledigheten i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta senast tre månader i förväg.
Vad i första stycket sägs gäller endast i den mån ej annat har avtalats.
20 § Sparade semesterdagar skall förläggas till det semesterår som arbetstagaren väljer. Detta gäller dock ej om annat har avtalats eller särskilda skäl föreligger mot att semesterdagarna förlägges till det året. Har arbetstagaren avsett att sparade semesterdagar skall förläggas till det femte året efter det semesterår då de sparades och skulle sådan förläggning medföra betydande olägenhet, får överenskommelse träffas att semesterdagarna skall läggas ut under det sjätte året.
21 § Önskar arbetstagare samtidigt få ut minst fem sparade semesterdagar, skall dessa och hela semesterledigheten för semesteråret utgå i en följd, om ej annat har avtalats.
22 § Semesterlönen för varje sparad semesterdag utgör, om ej annat följer av 23 §, 0,48 procent av summan av
1. den lön i anställningen som har förfallit under intjänandeåret närmast före det semesterår, då de sparade semesterdagarna uttages, dock frånsett lön för tid då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet, samt
2. ett beräknat inkomstbelopp för de dagar under samma intjänandeår då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet av annan anledning än semester eller permittering vid driftsuppehåll för samtidig semester.
Beräkning av underlag för semesterlön som avses i första stycket 2 sker enligt grunderna för 16 § andra stycket tredje och fjärde meningarna.
23 § Semesterlön enligt 22 § skall beräknas som om arbetstagaren under där avsett intjänandeår varit anställd med samma andel av full arbetstid som under det eller de intjänandeår, då rätt till semesterlön för de sparade semesterdagarna förvärvades.
Särskilda bestämmelser om semesterlön
24 § Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.
25 § Arbetstagare, som får fri kost i arbetsgivarens hushåll, har rätt till skälig kostersättning för de dagar under semesterledigheten då förmånen ej har utnyttjats till någon del.
SoU 1976/77: 32
26 § Arbetsgivaren skall betala ut semesterlönen till arbetstagaren i samband med semesterledigheten. I fråga om arbetstagare med tidlön, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, får arbetsgivaren i samband med semesterledigheten utge den på den betalda semestertiden belöpande tidlönen samt senast vid semesterårets utgång utge den semesterlön som kan återstå.
27 § Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller annars under sådana förhållanden att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är berättigad till särskild semesterlön med tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen.
Beräkning av lönen under intjänandeåret skall ske med motsvarande tillämpning av 16 § andra stycket. Vad där föreskrives angående semesterlönegrundande frånvaro skall dock tillämpas med avseende på kalendervecka, om ej annan tidsperiod överenskommes. Även 24 och 25 §§ samt, om anställningen har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst 60 timmar, 5 § tredje stycket äger motsvarande tillämpning.
Särskild semesterlön skall betalas ut senast den 30 juni näst efter intjänandeårets utgång eller, om intjänandeåret löper ut efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.
Semesterersättning
28 § Upphör arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren innan han har erhållit den semesterlön som han har tjänat in, skall arbetstagaren i stället erhålla semesterersättning, i den mån ej annat följer av
31 §.
Motsvarande skall gälla om arbetstagares anställningsvillkor ändras så att semesterledighet med semesterlön skall utgå redan under intiänandeåret. I sådant fall skall bestämmelserna om semesterersättning tillämpas som om anställningen upphört vid den tidpunkt från vilken de nya anställningsvillkoren skall gälla.
Om semesterersättning i visst annat fall föreskrives i 5 §.
29 § Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning av semesterlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens hushåll, skall kostersättning dock utgå endast för det antal dagar för vilka semesterersättning skall beräknas.
För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om de hade tagits ut under det semesterår då anställningen upphörde.
Har arbetstagare mottagit semesterlön i förskott, minskas semesterersättningen med sådan semesterlön. Detta gäller dock ej, om den förskottsvis erhållna semesterlönen har utgått mer än fem år före anställningens upphörande eller om anställningen har upphört på grund av
1. arbetstagarens sjukdom,
2. förhållande som avses i 6 § tredje stycket första meningen lagen (1974: 12) om anställningsskydd eller
3. uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren personligen.
30 § Semesterersättning skall betalas ut till arbetstagaren utan oskäligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande.
SoU 1976/77: 32
43 Möter hinder mot att beräkna semesterersättningen inom en månad efter anställningens upphörande, skall den betalas ut inom en vecka efter det hindret upphörde.
Övergång av företag
31 § Arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas ej av att företag eller del av företag övergår till ny arbetsgivare.
Övergår arbetstagare till ny arbetsgivare inom samma koncern, skall han i semesterhänseende äga samma rätt i den nya anställningen som han skulle ha haft i den tidigare. Härför förutsättes dock, att arbetstagaren ej uppbär semesterersättning av den tidigare arbetsgivaren och att han senast en månad efter anställningens upphörande avger förklaring till såväl den tidigare som den nye arbetsgivaren, att han önskar överföra intjänade semesterförmåner till den nya anställningen.
I fall som avses i andra stycket är den nye arbetsgivaren berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ut ett belopp svarande mot den semesterersättning som denne eljest haft att utge till arbetstagaren.
Skadestånd
32 § Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall till arbetstagaren utge, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.
Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarens intresse av att erhålla semesterledighet och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfalla.
Preskription
33 § Arbetstagare som vill fordra semesterlön, semesterersättning eller skadestånd enligt denna lag skall väcka talan därom inom två år från utgången av det semesterår då arbetstagaren enligt lagen skulle ha erhållit den förmån till vilken anspråket hänför sig. Försummar han det, är rätten till talan förlorad.
Rättegång
34 § Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978, då lagen (1963: 114) om semester upphör att gälla. Semesterledighet enligt den nya lagen utgår dock först under semesteråret den 1 april 1978—-den 31 mars 1979, om ej annat överenskommes.
2. Äldre lag äger fortsatt giltighet
a) i fråga om semesterförmån, som har tjänats in före ikraftträdandet och som utgår under tiden den 1 januari—den 31 mars 1978,
b) i fråga om beräkning av semesterlön och semesterersättning som har tjänats in under år 1977 och skall utgå under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979.
3. Under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979 utgår, förutom semesterlön eller semesterersättning enligt 2 b, semesterlön eller semesterersättning som har tjänats in under tiden den 1 januari—
SoU 1976/77: 32
den 31 mars 1978. För samma semesterår skall vid tillämpningen av 7 § tiden den 1 januari 1977—den 31 mars 1978 betraktas som intjänandeår.
4. Kollektivavtal, som har ingåtts före den 1 januari 1978 och innefattar sämre förmåner för arbetstagare än som följer av den nya lagen, är i sådan del utan verkan. Har avtalet tillkommit för att utgöra avvikelse från viss regel i den nya lagen, beträffande vilken denna medger att avvikelse överenskommes, och har avtalet träffats i den ordning lagen anger, gäller dock avtalet i den delen.
Vad som sagts i första stycket inverkar ej på giltigheten av avtalsföreskrifter i hänseenden som anges under 2.
5. Bestämmelserna under 4 gäller i tillämpliga delar även i fråga om avtal som ej är kollektivavtal.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
Härigenom föreskrives att 1 och 3 §§ lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete skall ha nedan
angivna lydelse.
1 Nuvarande lydelse
Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning å minst femton dagar utfört radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan utsträckning, att menlig inverkan därav kan befaras.
Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande tillämpning. Därvid skall iakttagas,
i1
Föreslagen lydelse
Arbetstagare som för arbetsgivarens räkning utför radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsättes för joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan därav kan befaras, har under villkor som föreskrives i denna lag rätt till längre semesterledighet än som följer av 4 § semesterlagen (1977: 000). För varje kalendermånad av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har utfört sådant arbete minst femton dagar, skall semesterledigheten påföljande semesterår förlängas med fem tolftedels semesterdag. Uppstår vid beräkningen brutet dagantal, skall det avrundas till närmast högre hela tal.
1 Senaste lydelse 1964: 101.
SoU 1976/77: 32
45 Nuvarande lydelse
1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart före och efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag, samt
2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—e) lagen om semester, icke må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar därest, av annan orsak än driftsuppehåll för samtidig semester, arbete, som avses i denna lag, uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.
Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt vad i lagen om semester är stadgat.
Föreslagen lydelse
Med dag, under vilken utförts arbete, som avses i första stycket, jämställes
1) dag, under vilken arbetstagaren varit semesterledig, dock endast om hans arbete omedelbart före och omedelbart efter ledigheten varit sådant som avses i första stycket, samt
2) dag, under vilken arbetstagaren haft ledighet som är semesterlönegrundande enligt 17 § semesterlagen, dock ej om arbete, som avses i första stycket, uppenbarligen icke kunnat beredas honom sådan dag och anledningen härtill varit annan än driftsuppehåll för samtidig semester.
För varje semesterdag som tillkommer enligt första stycket utgår semesterlön med 0,48 procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen, beräknad enligt 16 § semesterlagen.
§
Om semester för arhetsta°are som avses i denna lag gäller i övrigt vad i semesterlagen (1977: OOO) är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
Beträffande förlängning av semester under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979 skall de nya bestämmelserna tillämpas, med iakttagande av att tiden den 1 januari 1977—den 31 mars 1978 betraktas som intjänandeår. I övrigt skall, i den mån enligt övergångsbestämmelserna till semesterlagen (1977: 000) äldre bestämmelser i lag eller avtal skall äga fortsatt giltighet, detsamma gälla på förevarande lags tillämpningsområde.
SoU 1976/77: 32
3 Förslag till
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
Härigenom föreskrives att 12 § förmånsrättslagen (1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.
12 §i
Nuvarande lydelse Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har arbetstagaren under uppsägningstiden utfört arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten all lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts under uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen avser förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom sex måna 1
Senaste lydelse 1975: 1248.
Föreslagen lydelse Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har arbetstagaren under uppsägningstiden utfört arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten all lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts under uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen avser förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom sex måna -
SoU 1976/77: 32
47 Föreslagen lydelse
der från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två intjänandeåren. Förmånsrätten gäller även innestående semesterlön eller semesterersättning för semesterledighet som har sparats i den utsträckning 18 och 20 §§ semesterlagen (1977: 000) medger.
Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu
gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före ikraftträdandet.
Nuvarande lydelse
der från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren.
SoU 1976/77: 32
48 Bilaga 2
I motionen 1976/77:1544 framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till semesterlag
Regeringens förslag
Motionärernas förslag
2 §
Avtal är av lagen.
Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22, 23, 26, 29 och 30 §§ får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal eller av kollektivavtal om avvikelse från 12, 19, 20 eller 21 §, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
Avvikelse från 3, 8, 11, 15, 21, 22, 25, 27 och 28 §§ får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal eller av kollektivavtal om avvikelse från 12, 18, 19 eller 20 §, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
Med semester ■
3 §
kallas intjänandeår.
Såsom semesterledighet skall anses ledighet enstaka semesterdagar och period av semesterdagar jämte i 9 § angivna arbetsfria dagar, vilken börjar och slutar med semesterdag.
Såsom semesterledighet skall anses ledighet enstaka semesterdagar och period av semesterdagar jämte i 8 § angivna arbetsfria dagar, vilken börjar och slutar med semesterdag.
4 §
Arbetstagare har rätt till tjugofem semesterdagar varje semesterår utom i fall som avses i 5 och 27 §§.
Arbetstagare har rätt till tjugofem semesterdagar varje semesterår. Under det semesterår då arbetstagare anställes har han dock rätt till fem semesterdagar om anställningen börjar efter den 30 september.
SoU 1976/77: 32
49 Regeringens förslag Motionärernas förslag
Under semesterledighet under intjänandeåret.
Arbetstagare får avstå från rätt Om förlängd semesterledighet till semesterledighet som ej är för- finns bestämmelser i lagen (1963:
enad med semesterlön. 115) om förlängd semester för vis sa
arbetstagare med radiologiskt arbete.
5§
Under det semesterår då arbetstagare anställes har han rätt till tio semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 juli, och till fem semesterdagar, om den börjar efter den 30 september.
Arbetstagare som anställes för viss tid, viss säsong eller visst arbete saknar rätt till semesterledighet, om ej anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader, men äger rätt till semesterersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.
Vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning, om ej annat framgår av omständigheterna.
Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.
Arbetstagare får avstå från rätt till semesterledighet som ej är förenad med semesterlön. Om arbetstagaren önskar avstå från sådan semesterledighet och har den redan lagts ut, skall han meddela det till arbetsgivaren senast tre veckor före semesterledighetens början.
7§
Semesterdagar med semesterlön utgör så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden endast om fråga har varit om semesterledighet eller ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.
Semesterdagar med semesterlön utgör så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden endast om fråga har varit om semesterledighet eller ledighet som enligt 16 § är semesterlönegrundande.
4 Riksdagen 1976/77. 12 sami. Nr 32
SoU 1976/77: 32
50 Regeringens förslag Motionärernas förslag
Vid beräkning högre tal.
Av semesterdagar
8 §
Arbetstagare är skyldig att på begäran lämna arbetsgivaren besked i vad mån han önskar få ut semesterledighet, som ej är förenad med semesterlön, eller avstå från sådan ledighet. Besked behöver ej lämnas innan arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar utan lön han har eller kan beräknas få rätt till.
Har semesterledighet utan lön lagts ut med anledning av arbetstagarens besked enligt första stycket, får arbetstagaren ej senare avstå från ledigheten utom i fall som avses i 13 §.
9 §
Semesterledighet beräknas — —
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Har i fall som nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag.
Är arbetstagare Med söndag —
utgå först.
(Paragrafen utgår helt)
8 §
—— — tredje stycket.
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Omfattar semesterledigheten minst nitton dagar i en följd, utsträcks rätten även till veckosluten såväl före som efter semesterledigheten. Har i fall som nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag.
som semesterdag.
och nyårsafton.
9 §
För skiftarbetare, turlistearbetare eller arbetstagare med annan form av oregelbunden arbetstid skall semesterledigheten beräknas med hänsyn till arbetstagarens avtalsenliga årsarbetstid.
SoU 1976/77: 32
51 Regeringens förslag
10 Att i fråga om förläggning av semesterledighet kollektivavtal kan träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna följer av 32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. I fråga om arbetstagare för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrivs i andra och tredje styckena.
Angående förläggningen av semesterledighet som avses i 12 § skall nyssnämnda lags bestämmelser om arbetsgivares förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares arbetseller anställningsförhållanden äga motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren icke företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren om ledighetens förläggning.
Beträffande förläggningen av annan semesterledighet skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes organisation icke har ägt rum.
Kan överenskommelse
11 Har beslut om förläggning av semesterledighet träffats på annat sätt än genom överenskommelse med arbetstagare eller företrädare för honom, skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om beslutet. Underrättelsen skall lämnas senast två månader före ledighetens början. När särskilda skäl föreligger får den lämnas senare, dock om möjligt minst en månad före ledighetens början.
Motionärernas förslag §
Mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor bör, om arbetstagarparten begär det, även träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagare om förläggning av semesterledighet enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. I fråga om arbetstagare, för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrives i andra och tredje styckena.
Angående förläggningen av semesterledighet skall nyssnämnda lags bestämmelser om arbetsgivares förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares arbets- eller anställningsförhållanden äga motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren icke företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren om ledighetens förläggning.
har avtalats.
§
Har beslut om förläggning av semesterledighet träffats på annat sätt än genom överenskommelse med arbetstagare eller företrädare för honom, skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om beslutet. Underrättelsen skall lämnas senast tre månader före ledighetens början, om ej särskilda skäl föreligger.
SoU 1976/77: 32
52 Regeringens förslag
13 §
Beslutar arbetsgivare om permittering som arbetstagare ej hade anledning räkna med då han lämnade besked enligt 8 §, har arbetstagaren rätt att avstå från utlagd semesterledighet, som ej är förenad med semesterlön, i den mån ledigheten sammanfaller med permitteringsperioden. Detta gäller dock endast om han underrättar arbetsgivaren senast två veckor före semesterledighetens början. Får arbetstagaren först senare kännedom om permitteringen, har han rätt att avstå från ledigheten genom att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren. Har semesterledigheten då inletts, upphör ledigheten med utgången av den dag då arbetsgivaren underrättades.
14 §
Semesterledighet får ej utan arbetstagarens medgivande förläggas till uppsägningstid.
Skulle vid uppsägning från arbetsgivarens sida uppsägningstiden helt eller delvis infalla under redan utlagd semesterledighet och beror uppsägningen på förhållanden som ej hänför sig till arbetstagaren personligen, skall semesterledighetens förläggning i samma mån upphävas, om arbetstagaren begär det.
Första och andra styckena gäller ej i den mån uppsägningstiden överstiger sex månader.
15 §
Infaller under semesterledigheten dag då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av sjukdom eller dag som är semesterlönegrundande enligt 17 § första stycket 2—6 skall, om arbetstagaren utan dröjsmål begär det, sådan dag ej räknas som semesterdag.
Semesterdagar som
Motionärernas förslag (Paragrafen utgår helt.)
13 §
Om semesterledighet sammanfaller med uppsägningstid som är sex månader eller kortare, skall återstoden av uppsägningstiden förskjutas med samma antal dagar som semesterledigheten omfattar. Detta gäller endast vid uppsägning från arbetsgivarens sida som grundas på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren personligen.
14 §
Infaller under semesterledigheten dag då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av sjukdom eller dag som är semesterlönegrundande enligt 16 § första stycket 2—6 skall, om arbetstagaren utan dröjsmål begär det, sådan dag ej räknas som semesterdag.
medger annat.
SoU 1976/77: 32
53 Regeringens förslag 16 §
Semesterlönen utgör
Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej inräknas semesterlön eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas ersättning som har utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har haft sådan ledighet från arbetet som är semesterlönegrundande enligt 17 §. För varje sådan dag skall arbetsinkomsten i stället ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning.
17 §
Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande, när fråga är om
1. ledighet på grund av sjukdom, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbetsskada,
2. ledighet enligt lagen (1976: 280) om rätt till föräldraledighet dels i samband med barns födelse eller adoption i den mån frånvaron icke överstiger 120 dagar eller, för ensamstående förälder, 180 dagar, dels vid tillfällig vård av barn.
Vid tillämpning - I frånvaroperiod
Motionärernas förslag
15 §
• i anställningen.
Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej inräknas semesterlön eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas ersättning som har utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har haft sådan ledighet från arbetet som är semesterlönegrundande enligt 16 §. För varje sådan dag skall arbetsinkomsten i stället ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning.
16 §
Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande, när fråga är om
1. ledighet på grund av sjukdom, dock för högst 180 dagar under intjänandeåret, eller om frånvaron beror på arbetsskada,
2. ledighet enligt lagen (1976: 280) om rätt till föräldraledighet dels i samband med barns födelse eller adoption i den mån frånvaron icke överstiger 120 dagar eller, för ensamstående förälder, 210 dagar, dels vid tillfällig vård av barn,
7. permittering, om arbetstagaren ej har rätt till permitteringslön enligt lag eller avtal.
till semesterlön.
utfört arbete.
18 § i regeringens förslag motsvarar 17 § i motionärernas förslag. Hänvisningen förskjutes dock på motsvarande sätt.
SoU 1976/77: 32
54 Regeringens förslag 19 §
Vill arbetstagare spara semesterdagar eller vill han taga i anspråk sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med lön han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i anspråk sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledigheten i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta senast tre månader i förväg.
Motionärernas förslag 18 §
Vill arbetstagare spara semesterdagar eller vill han taga i anspråk sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med lön han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i anspråk sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledigheten i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta i förväg. Varseltiden skall därvid vara en månad för varje veckas semesterledighet, dock högst tre månader.
Vad i har avtalats.
20—26 §§ i regeringsförslaget överensstämmer med 19—25 §§ i motionärernas förslag. Hänvisningarna förskjutes dock på motsvarande sätt.
27 §
Arbetstagare, som utför arbetet (Paragrafen utgår helt) i sitt hem eller annars under sådana förhållanden att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är berättigad till särskild semesterlön med tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen.
Beräkning av löner under intjänandeåret skall ske med motsvarande tillämpning av 16 § andra stycket. Vad där föreskrives angående semesterlönegrundande frånvaro skall dock tillämpas med avseende på kalendervecka, om ej annan tidsperiod överenskommes.
Även 24 och 25 §§ samt, om anställningen har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst 60 timmar, 5 § tredje stycket äger motsvarande tillämpning.
Särskild semesterlön skall betalas ut senast den 30 juni näst efter
SoU 1976/77: 32
55 Regeringens förslag
inljänandeårets utgång eller, om intjänandeåret löper ut efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.
28 §
Upphör arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren innan han erhållit den semesterlön som han har tjänat in, skall arbetstagaren i stället erhålla semesterersättning, i den mån ej annat följer av 31 §.
Motsvarande skall
Om semesterersättning i visst annat fall föreskrives i 5 §.
Motionärernas förslag
26 §
Upphör arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren innan han erhållit den semesterlön som han har tjänat in, skall arbetstagaren i stället erhålla semesterersättning, i den mån ej annat följer av 29 §.
skall gälla.
29—34 §§ regeringens förslag överensstämmer med 27—32 §§ i motionärernas förslag.
SoU 1976/77: 32
56 Bilaga 3
Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till semesterlag (se bilaga 1)
Regeringens förslag Utskottets förslag
2 §
Avtal är ogiltigt i den mån det innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag upphäves eller inskränkes. Detta gäller dock ej, om
annat framgår av lagen.
Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22, 23, 26, 29 och 30 §§ får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal eller av kollektivavtal om avvikelse från 12, 19, 20 eller 21 §, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsattes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22, 23, 26, 29 och 30 §§ får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, av kollektivavtal i fråga sorn avses i 5 § andra stycket eller av kollektivavtal om avvikelse från 12, 19, 20 eller 21 §, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.
Under det semesterår då arbetstagare anställes har han rätt till tio semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 juli, och till feni semesterdagar, om den börjar efter den 30 september.
Arbetstagare som anställes för viss tid, viss säsong eller visst arbete saknar rätt till semesterledighet, om ej anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader, men äger rätt till semesterersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.
Under det semesterår då arbetstagare anställes har han rätt till fem semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 augusti.
Anställes arbetstagare för arbete, som avses skola pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, och varar arbetet ej längre tid, saknar arbetstagaren rätt till semesterledighet. I fråga om arbetstagare som i annat fall anställes för viss tid, viss säsong eller visst arbete får avtalas, att
SoU 1976/77: 32
57 Regeringens förslag
Utskottets förslag
arbetstagaren ej skall ha rätt till semesterledighet. Vad nu sagts gäller ej, om anställningsavtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader. Saknar arbetstagaren i fall som avses i detta stycke rätt till semesterledighet, äger han rätt till semesterersättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.
Har arbetstagare rätt till semesterersättning enligt andra stycket, skall vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, förutsättas inbegripa semesterersättning, om ej annat framgår av omständigheterna.
Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.
Vederlag för arbete, som har avsetts skola pågå högst tre månader och omfatta högst sextio timmar, förutsättes inbegripa semesterersättning, om ej annat framgår av omständigheterna.
7 §
Semesterdagar med semesterlön utgör så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden endast om fråga har varit om semesterledighet eller ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.
Semesterdagar med semesterlön utgör så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställningstiden endast om fråga har varit om semesterledighet, ledighet på grund av permittering eller ledighet som enligt 17 § är semesterlönegrundande.
Vid beräkning enligt första stycket anges del av intjänandeåret i antal dagar. Uppstår vid beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.
Av semesterdagar som utlägges under visst semesterår skall, om ej annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön utgå först.
9 §
Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räknas ej som semesterdagar annat än i fall som avses i tredje stycket.
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semester -
Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semester -
SoU 1976/77: 32
58 Regeringens förslag
ledigheten och dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Har i fall som nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag.
Utskottets förslag
ledigheten och dels antingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Omfattar semesterledigheten minst 19 dagar och föranleder ej särskilda skäl annat, har arbetstagaren rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut såväl omedelbart före som omedelbart efter denna. Har i fall som avses i detta stycke arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räknas den som semesterdag.
Är arbetstagaren ledig lördag eller söndag, som annars skulle ha utgjort arbetsdag, och är fråga om kortare semesterledighet än som anges i andra stycket, räknas sådan dag som semesterdag. Arbetsfri dag skall då ej anses som semesterdag.
Med söndag jämställes helgdag samt påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton.
10 §
Att i fråga om förläggningen av semesterledighet kollektivavtal kan träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna följer av 32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. I fråga om arbetstagare för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrives i andra och tredje styckena.
Angående förläggningen av semesterledighet som avses i 12 § skall nyssnämnda lags bestämmelser om arbetsgivares förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares arbetseller anställningsförhållanden äga motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren icke företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren om ledighetens förläggning.
Mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor bör, om arbetstagarparten begär det, även träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser förläggningen av semesterledighet. I fråga om arbetstagare för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrives i andra och tredje styckena.
Angående förläggningen av semesterledighet som avses i 12 § skall vad som i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet föreskrives om arbetsgivares förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares arbets- eller anställningsförhållanden äga motsvarande tilllämpning. Om arbetstagaren icke företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om sådan organisation ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren om ledighetens förläggning.
SoU 1976/77: 32
59 Regeringens förslag Utskottets förslag
Beträffande förläggningen av annan semesterledighet skall arbetsgivaren samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes organisation icke har ägt rum.
Kan överenskommelse om förläggning av semesterledighet ej uppnås, bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån ej annat har avtalats.
16 §
Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen.
Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej inräknas semesterlön eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas ersättning som har utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har haft sådan ledighet från arbetet som är semesterlönegrundande enligt 17 §. För varje sådan dag skall arbetsinkomsten i stället ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning.
19 Vill arbetstagare spara semesterdagar eller vill han taga i anspråk sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med lön han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i anspråk sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledig -
Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej inräknas annan semesterlön än sådan som avses i 22 § eller permitteringslön med anledning av driftsuppehåll för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller inräknas ersättning som har utgått för dag, då arbetstagaren helt eller delvis har haft sådan ledighet från arbetet som är semesterlönegrundande enligt 17 §. För varje sådan dag skall arbetsinkomsten i stället ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning.
§
Vill arbetstagare spara semesterdagar eller vill han taga i anspråk sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas förrän arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar med lön han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i anspråk sparade semesterdagar utan sammanhang med semesterledig -
SoU 1976/77: 32
60 Regeringens förslag Utskottets förslag
heten i övrigt, skall meddela ar- heten i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta senast tre måna- betsgivaren detta senast två månader i förväg. der i förväg.
Vad i första stycket sägs gäller endast i den mån ej annat har avtalats.
22 Semesterlönen för varje sparad semesterdag utgör, om ej annat följer av 23 §, 0,48 procent av summan av
1. den lön i anställningen som har förfallit under intjänandeåret närmast före det semesterår, då de sparade semesterdagarna uttages, dock frånsett lön för tid då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet, samt
2. ett beräknat inkomstbelopp för de dagar under samma intjänandeår då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet av annan anledning än semester eller permittering vid driftsuppehåll för samtidig semester.
§
Semesterlönen för varje sparad semesterdag utgör, om ej annat följer av 23 §, 0,48 procent av summan av
1. den lön i anställningen som har förfallit under intjänandeåret närmast före det semesterår, då de sparade semesterdagarna uttages, dock frånsett lön för tid då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet, samt
2. ett beräknat inkomstbelopp för de dagar under samma intjänandeår då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet av annan anledning än semester, som utgått under intjänandeåret och som ej sparats från tidigare år, eller permittering vid driftsuppehåll för samtidig semester.
Beräkning av underlag för semesterlön som avses i första stycket 2 sker enligt grunderna för 16 § andra stycket tredje och fjärde meningarna.
SoU 1976/77: 32 (>[
Innehållsförteckning
Ingress 1
Motionerna 1
Utskottet
Inledning 4
Fortsatt reformarbete 7
Ökad avtalsfrihet beträffande semesterförmåner 8
Semesterrätt för nyanställda 10
Semesterrätt för korttidsanställda 12
Avstående från rätt till obetald semesterledighet, m. m 15
Beräkning av semesterledigheten 18
Förläggning av semesterledigheten 21
Semesterrätt vid uppsägning 24
Beräkning av semesterlön 25
Semesterlönegrundande frånvaro 28
Underrättelse om uttag av sparad semester 30
Okontrollerade arbetstagare 31
Semesterlagen i övrigt 32
Den särskilda semesterlagen 33
Övriga förslag i propositionen 34
Utskottets hemställan 34
Bilagor
Bilaga 1
I propositionen framlagda förslag till
1. semesterlag 37
2. lag om ändring i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete 44
3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979) 46
Bilaga 2
I motionen 1976/77: 1544 framlagda förslag till ändringar av regeringens förslag till semesterlag 48
Bilaga 3
Av utskottet framlagda förslag till ändringar av regeringens förslag till semesterlag 56
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770052