Med anledning av propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet jämte motioner

FiU 1977/78:1

Finansutskottets betänkande 1977/78:1

med anledning av propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet jämte motioner -

I propositionen 1976/77: 130 har regeringen (budgetdepartementet) efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet som förordats i propositionen.

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1976/77: 1580 av Stig Josefson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att det på riksrevisionsverket lagda ansvaret för redovisningsrevision endast skall avse tillsynsansvar, med befogenhet att utfärda anvisningar i de fall då affärsverken redan har särskilt utsedda revisorer, samt

1976/77: 1604 av Hans Lindblad (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär årliga redogörelser om utbyggnaden av programbudgetering i statsförvaltningen, med tonvikt på sådana förändringar som underlättar för riksdagen att göra avvägningar inom och mellan viktiga samhällssektorer.

Utskottet har berett konstitutions-, skatte-, jordbruks-, trafik-, arbetsmarknads- och näringsutskotten tillfälle att avge yttranden över propositionen och motionerna.

Yttranden har avgivits av skatte-, närings- och arbetsmarknadsutskotten. Dessa yttranden är fogade som bilagor till detta betänkande.

Propositionen

I propositionen 130 läggs fram förslag till riktlinjer för en modernisering av budgetsystemet, mot bakgrund av de förslag som lagts fram av budgetutredningen och affärsverkskommittén.

De huvudsakliga förändringar som föreslås avser budgettekniska frågor. Den nuvarande uppdelningen i en drift- och en kapitalbudget föreslås upphöra och ersättas av en enda statsbudget. Detta får konsekvenser av skilda slag. Bl. a. föreslås budgetutjämningsfonden upphöra liksom specialbudgeten för automobilskattemedlen. Redovisningen kan förenklas i flera avseenden, främst då förmögenhetsredovisningen. När kapitalbudgeten upphör kan redovisningen av tillgångar på kapitalfon 1

Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 1

FiU 1977/78:1

der ersättas med ett system med balansräkningar för berörda myndigheter. Riksrevisionsverket föreslås få ansvar för att affärsverkens redovisning och bokslutshandlingar granskas på samma sätt som vid revision i ett aktiebolag.

Grundavskrivningar av nya investeringar, som nu sker genom att riksdagen anvisar avskrivningsanslag, kan i det nya systemet ersättas med att riksdagen för resp. investering anger hur stort belopp som skall förräntas. Statens normalränta föreslås avskaffas och ersättas med dels en statens avkastningsränta, dels en statens utlåningsränta. Dessa båda räntor skall närmare knytas till statens aktuella upplåningskostnader än vad fallet är med normalräntan.

Affärsverk m. fl. föreslås få möjlighet att placera tillfälliga likviditetsöverskott på räntebärande konto hos riksgäldskontoret.

Nuvarande anslagstyper behålls med den förändringen att anslag till investeringar anvisas som reservationsanslag i stället för som nu i form av investeringsanslag.

Förbättrad information, främst avseende investeringsobjekt, skall ges. Investeringskalkyler bör enligt föredraganden ibland kompletteras med känslighetsanalyser och s. k. samhällsekonomiska kostnads-intäktsanalyser.

Det nuvarande redovisningssystemet för finansieringen av bankinspektionens och försäkringsinspektionens verksamhet föreslås avvecklat. Kostnaderna för verksamheten och sättet att täcka dessa bör enligt föredraganden redovisas för riksdagen på ett sätt som närmare ansluter till vad som gäller för andra statsmyndigheter.

Beträffande programbudgetfrågor och resursstyrning anförs att försöksverksamheten med programbudgetering bör övergå i ett arbete att genom bl. a. information och utbildning allmänt höja den ekonomiadministrativa nivån i statsförvaltningen. Budgetutredningens förslag om en fullt genomförd programbudgetering på statsmaktsnivå med sektorindelning av budgeten efter ändamål avvisas.

I propositionen diskuteras vidare budgetutredningens förslag i stabiliseringspolitiska frågor. Dessa förslag, som bl. a. innefattar ökad användning av skattesystemet i stabiliseringspolitiskt syfte, har inte föranlett föredraganden att förorda några förändringar i detta sammanhang. Föredraganden hänvisar bl. a. till att vissa förslag redan genomförts om än i modifierad form. Det gäller t. ex. förslaget om en s. k. aktiv finansfullmakt. När det gäller samordningen av kommunernas verksamhet med den statliga stabiliseringspolitiken hänvisar föredraganden till 1976 års kommunalekonomiska utredning.

Bland de övriga frågor som diskuteras i propositionen finns frågan om budgetårets förläggning. Någon förändring föreslås inte.

FiU 1977/78:1

3 Motionerna

I motionen 1580 av Stig Josefson m. fl. (c) behandlas frågan om affärsverkens relation till riksrevisionsverket i vad avser revisionsverksamheten. Motionärerna anför att propositionens formulering att riksrevisionsverket bör ha ett ansvar för den löpande granskningen av affärsverkens redovisning och bokslutshandlingar skulle kunna tolkas som att det påfordras en centralisering till riksrevisionsverket av all den revision som leder fram till revisionsberättelser för affärsverken. Motionärerna anser att det på riksrevisionsverket lagda ansvaret för redovisningsrevision endast bör avse tillsynsansvar med befogenhet att utfärda anvisningar i de fall affärsverken redan har särskilt utsedda revisorer.

Motionen 1604 av Hans Lindblad (fp) tar upp programbudget- och planeringsfrågor till behandling. Motionären anser att riksdagen är alltför upptagen med detaljfrågor, medan den långsiktiga inriktningen a> olika verksamheter ofta bestäms av regeringen eller vederbörande myndighet. Starka skäl talar enligt motionären för förändringar som för riksdagen innebär ökad koncentration på stora och långsiktiga frågor, medan de verkställande organen får frihet att välja medel för att uppnå dc av riksdagen fastställda målen. Motionären hänvisar till försvarets planeringssystem och anser att man i propositionen mera bestämt bort uttala att fler sektorer bör få programbudgctering och långsiktsplanering ungefär av den typ som används inom försvarssektorn. Mot bakgrund härav hemställer motionären att riksdagen hos regeringen begär årliga redogörelser om utbyggnaden av programbudgetering i statsförvaltningen, med tonvikt på sådana förändringar som underlättar för riksdagen att göra avvägningar inom och mellan viktiga samhällsområden.

Yttrandena

I de yttranden som inkommit från skatteutskottet (SkU 1977/78: 1 y), näringsutskottet (NU 1977/78: 1 y) och arbetsmarknadsutskottet (AU 1977/78: 1 y) redovisas inga erinringar mot förslagen i propositionen men anförs vissa synpunkter i anslutning till de frågor som berörs.

Yttrandena återfinns som bilagor till betänkandet.

Utskottet

Budgetutredningen och affärsverkskommittén har i sina betänkanden lagt fram en lång rad, ofta genomgripande, förslag till förändringar i det nuvarande statliga budgetsystemet.

Samtliga dessa behandlas i propositionen men huvuddelen av förslagen förkastas. Utskottet tar i huvudsak endast upp de förslag till förändringar som förs fram i propositionen samt de frågor som tas upp i motioner och i yttranden från andra utskott.

FiU 1977/78:1

4 Budgettekniska frågor

I propositionen föreslås en sammanläggning av drift- och kapitalbudgetarna. Den nuvarande ordningen infördes genom 1937 års budgetreform. Orsaken till särredovisningen av drift- resp. kapitalbudget var att det ansågs att alla förändringar i statens förmögenhet skulle redovisas öppet, i första hand via kapitalbudgeten, som i princip var lånefinansierad. Driftbudgeten skulle däremot vara skattefinansierad och täcka de löpande utgifterna. Driftbudgeten kunde över- eller underbalanseras beroende på konjunkturläget. På längre sikt borde den dock balanseras. Detta skulle ske via budgetutjämningsfonden vars huvuduppgift är att över tiden utjämna driftbudgetens över- och underskott. Som föredraganden framhåller har utvecklingen efter 1937 inneburit att man vid de finanspolitiska bedömningarna i allt högre grad har fäst uppmärksamheten vid skillnaden mellan budgetens inkomster och utgifter, medan förmögenhetsaspekten skjutits i bakgrunden. Ställningstagande till i vilken utsträckning upplåning för statliga behov kan godtas grundas inte längre på statens förmögenhetstillväxt utan på bedömningen av budgetens inverkan vid varje tillfälle på samhällsekonomin. Detta innebär att både drift- och kapitalbudget i praktiken finansieras på samma sätt, dvs. med skatter och med lån. I och med detta fyller uppdelningen i driftoch kapitalbudget inte längre någon meningsfull uppgift.

Som föredraganden framhåller är relationerna mellan drift- och kapitalbudget mycket invecklade. En sammanläggning av dem innebär därför också enligt utskottets mening att överblicken över den statliga budgeten förbättras. Härtill kommer att vissa utgifter som rimligen är att betrakta som investeringar, såsom utrustningskapital hos vissa myndigheter, i dag redovisas på driftbudgeten. I enlighet med föredragandens förslag bör den realekonomiska redovisningen, med uppdelning på driftkostnader (konsumtion), transfereringar och investeringar, ske i annan ordning. En sådan redovisning ges för övrigt redan i dag i budgetpropositionen. Utskottet godtar sålunda förslaget att särredovisningen av drift- och kapitalbudget bör upphöra.

En sådan sammanläggning får skilda konsekvenser. Bl. a. gäller det budgetutjämningsfonden, som föreslås upphöra. Eftersom fondens främsta uppgift är att balansera driftbudgetens över- och underskott finner utskottet detta rimligt.

På budgetutjämningsfonden redovisas också saldot på automobilskattemcdlens specialbudget. Även specialdestinationen av automobilskattemedel föreslås upphöra, eftersom den numera anses sakna aktualitet. Utskottet har inget att erinra mot detta men vill, i likhet med vad skatteutskottet anfört i sitt yttrande (SkU 1977/78:1 y), understryka att detta endast innebär en förändring av redovisningen. För närvarande grundas regler om bl. a. återbäring av skatt på bensin inom fiskets, jordbrukets

FiU 1977/78:1

samt trädgårds- och rennäringens område på den princip som ligger bakom specialdestinationen, nämligen att vägtrafikbeskattningen skall täcka samhällets kostnader för bilismen. Återbäring ges framför allt i de fall bensin används för andra ändamål än drift av motorfordon på allmän väg. En faktisk avveckling av principen som sådan fordrar, som skatteutskottet påpekat, en omprövning av grunderna för gällande lagstiftning och materiella beskattningsregler och kräver i så fall förslag i särskild ordning. Med dessa synpunkter tillstyrker utskottet att den särskilda redovisningen av automobilskattemedlen slopas.

Utskottet tillstyrker vad föredraganden i övrigt anfört i frågor som rör budgetutjämningsfonden.

Om drift- och kapitalbudget inte längre särredovisas får detta också konsekvenser för förmögenhetsredovisningen m. m. Då kapitalbudgeten upphör som självständig redovisningsform saknas motiv för en fortsatt redovisning av den statliga förmögenheten över kapitalfonder. Ett slopande av denna innebär att man inte längre får någon samlad redovisning av statens förmögenhet. Föredraganden har här instämt i budgetutredningens uppfattning att syftet med förmögenhets- och kapitalkostnadsredovisningen snarare är att förbättra resursstyrningen än att visa en aktuell förmögenhetsställning. Även utskottet ansluter sig härtill.

Det faktum att det inte finns något praktiskt behov av att löpande kunna följa utvecklingen av den samlade statliga förmögenheten innebär inte att all förmögenhetsredovisning kan upphöra. Tvärtom ligger det, som föredraganden framhåller, ett ostridigt värde i en förmögenhetsredovisning för sådana verksamheter där mål eller restriktioner i form av avkastningskrav kan formuleras, dvs. affärsverk och liknande verksamheter. En sådan redovisning utgör i dessa fall ett av flera instrument för bedömning av verksamhetens effektivitet. I propositionen föreslås att denna redovisning sker i form av balansräkningar. Sådana balansräkningar bör enligt utskottets mening kunna ge underlag för en minst lika god information till riksdagen som den som f. n. hämtas ur resp. kapitalfonds redovisning. Utskottet instämmer också i vad föredraganden anfört beträffande affärsverkens resultatredovisning och -prognoser. Utskottet finner det angeläget att redovisningen av affärsverkens m. fl. liknande verksamheter görs så överskådlig, lättillgänglig och enhetlig som möjligt.

I frågan om vilka tillgångar som skall förmögenhetsredovisas har utskottet ingen annan uppfattning än den som redovisas i propositionen. Detsamma gäller principerna för förmögenhetsvärdering samt diskussionen av på vilket värde avskrivningar och förräntningskrav skall baseras. Utskottet vill dock påpeka att den i propositionen angivna nu gällande huvudregeln, att avskrivningar baseras på nyanskaffningsvärde, endast torde avse affärsverken och liknande verksamheter. För exempelvis byggnader torde huvudregeln vara att avskrivningar sker på basis av historiska anskaffningsvärden. Utskottet har tolkat propositionen så

lf Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 1

FiU 1977/78:1

att någon ändring i praxis vad gäller avskrivningar inte föreslås på detta senare område.

Föredraganden avstyrker affärsverkskommitténs förslag att affärsverkens statskapital skall uppdelas i en Iånedel och en egen kapitaldel med motiveringen att en sådan uppdelning inte har någon praktisk betydelse för informationen om affärsverkens effektivitet. Denna fråga tas upp i näringsutskottets yttrande (NU 1977/78: ly). Näringsutskottet framhåller att man flera gånger haft anledning att hänvisa till affärsverkskommitténs förslag och statsmakternas kommande ställningstagande till detta när utskottet yttrat sig över motioner om statens vattenfallsverks redovisningsprinciper och därmed sammanhängande beskattningsprinciper. Motionernas innebörd har varit att vattenfallsverket har en fördelaktigare ställning i skattehänseende än kraftföretag med en mera normal kapitalsammansättning genom att det statskapital som verket disponerar i sin helhet betraktas som lånemedel och då gäldräntor är avdragsgilla vid beskattningen. Näringsutskottet anför att det visserligen inte torde finnas grund för motionärernas uppfattning att många Norrlands-kommuner till följd av den nuvarande ordningen har gått miste om avsevärda kommunalskatteinkomster. Oavsett detta har näringsutskottet betecknat det som angeläget att principerna för vattenfallsverkets redovisning omprövas. Vad som föreslås i propositionen innebär enligt näringsutskottet inte någon lösning av den fråga som har tagits upp i de här åsyftade motionerna.

Finansutskottet tar, i likhet med näringsutskottet, fasta på vad föredraganden anfört om möjligheter att göra olika slag av kalkylmässiga jämförelser bl. a. mellan affärsverk och privata företag och förutsätter att syftet med vad näringsutskottet har anfört rörande omprövning av vattenfallsverkets redovisningsprinciper kommer att tillgodoses den vägen. Finansutskottet noterar i detta sammanhang att det nu rådande förhållandet, att den gäldränta för vilken vattenfallsverket kan yrka avdrag ofta beräknas efter en lägre räntesats än som vanligen gäller för företags upplåning, i viss utsträckning kommer att förändras genom införandet av en statens avkastningsränta på sätt som föreslås i propositionen.

I de fall en investering av olika skäl inte kan eller bör förräntas till sitt fulla värde görs i dag en grundavskrivning med så stort belopp att det därefter kvarstående kapitalet (skillnaden mellan investeringsanslag och grundavskrivning) kan förräntas enligt gängse förräntningsnormer. Dessa avskrivningar sker med anlitande av särskilda avskrivningsanslag som anvisas över driftbudgeten. Genom sammanläggningen av drift- och kapitalbudgetarna behövs inte längre sådana anslag. I propositionen föreslås i stället en ordning enligt vilken det i budgetpropositionen redovisas i vilken utsträckning nya investeringar beräknas

FiU 1977/78:1

kunna förräntas och samtidigt görs en preliminär beräkning av vilket belopp som skall förräntas. Grundavskrivningar kan sedan ske utan att avskrivningsanslag anvisas genom föreskrifter i regleringbreven om hur kapitaltillskott skall tillföras statskapitalet.

En sådan ordning är enligt utskottets mening både praktisk och fördelaktig ur informationssynpunkt. Härigenom kommer nämligen frågan om grundavskrivningens storlek att behandlas tillsammans med frågan om anvisande av investeringsanslag. I nu gällande system anvisas avskrivningsanslagen för sig, utan direkt samband med själva investeringsanslagen. Härvid finns det risk för att de statsfinansiella konsekvenserna av olika villkor eller regler för investeringsanslagens utnyttjande inte beaktas i erforderlig grad. Utskottet noterar med tillfredsställelse att föredraganden avser att ge riksrevisionsverket i uppdrag att se över nuvarande praxis beträffande grundavskrivningar. De nu använda avskrivningsmetoderna är i många fall mycket schablonartade och i vissa fall förlegade.

I propositionen behandlas vidare situationer då tillgångars bokförda värde behöver uppvärderas. Utskottet har ingen invändning mot vad föredraganden anför i detta stycke.

En situation som däremot inte diskuteras i propositionen är då tillgångars värde i särskild ordning behöver skrivas ned vid ett senare tillfälle än då investeringsanslag anvisas (dvs. då kapitalförlust uppkommer eller registreras). I gällande ordning sker detta genom att tillgången i fråga överförs till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. På denna fond sker sedan avskrivningen. Fonden tillförs erforderliga medel genom att anslag anvisas på driftbudgeten.

Då kapitalfondsredovisningen upphör kan enligt utskottets mening även fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster upphöra. Regeringen bör dock i samma utsträckning som f. n. underställa riksdagen frågor om minskning av statens förmögenhet. Detta får emellertid ske i andra former än genom att riksdagen anvisar anslag för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. I vissa fall kan det även i fortsättningen bli fråga om att anvisa anslag, t. ex. i fall då affärsverk behöver vidta extraordinära avskrivningar som inte kan täckas av driftinkomster. I andra fall torde avskrivningen kunna ske utan att något anslag anvisas men riksdagen på annat sätt ger sitt godkännande. De närmare formerna för detta bör bli föremål för ytterligare överväganden.

I propositionen föreslås att riksrevisionsverket vid sidan av sin förvaltningsrevision även bör ha ett ansvar för att affärsverkens redovisning och bokslutshandlingar löpande granskas på samma sätt som vid revision i ett aktiebolag. Innan bokslut fastställts av regeringen bör det ha reviderats i enlighet härmed. Denna fråga tas upp i motionen 1580. Motionärerna anser att det på riksrevisionsverket lagda ansvaret för

FiU 1977/78:1

redovisningsrevision endast bör avse tillsynsansvar, med befogenhet att utfärda anvisningar i de fall då affärsverken redan har särskilt utsedda revisorer.

Utskottet anser det för sin del värdefullt att få till stånd en extern revision av affärsverken av samma karaktär som den som sker i aktiebolag. För att garantera revisorernas integritet måste enligt utskottets uppfattning ansvaret för att en sådan revision kommer till stånd läggas utanför affärsverken själva. Det är då naturligt att riksrevisionsverket tilldelas denna uppgift. Detta skall enligt utskottets mening inte tolkas som att det påfordras en centralisering till riksrevisionsverket av all den revision som leder fram till revisionsberättelser för affärsverken, något som motionärerna fruktar. En sådan lösning skulle starkt avvika från vad som nu är normalt för större aktiebolag. Enligt vad utskottet inhämtat kommer riksrevisionsverket att få i uppdrag att i nära kontakt med affärsverken närmare överväga i vilka former den externa revisionen skall ske. Utskottet förutsätter att härvidlag även erfarenheterna av försöksverksamheten med decentraliserad revision vid televerket, som motionärerna hänvisar till, kommer att beaktas. Utskottet avstyrker motionen 1580.

Bland övriga budgettekniska frågor som tas upp i propositionen finns frågan om statens normalränta som föreslås ersättas av dels en statens utlåningsränta, dels en statens avkastningsränta. Utskottet tillstyrker att ett allmänt ändrat ränteläge på det sätt som föreslås snabbare får genomslag i räntan på statens fordringar och på de förräntningskrav som ställs upp.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att nuvarande anslagstyper i huvudsak bör behållas. En konsekvens av sammanläggningen av drift- och kapitalbudget blir dock att anslag till investeringar bör anvisas som reservationsanslag och inte som hittills i form av investeringsanslag.

Utskottet har ingen erinran mot vad föredraganden i övrigt anfört om budgettekniska frågor. Näringsutskottet har i sitt yttrande tillstyrkt den föreslagna förändringen beträffande redovisningssystemet för finansieringen av bank- och försäkringsinspektionernas verksamhet. Finansutskottet har heller ingen erinran häremot.

Programbudgetfrågor och resursstyrning

Enligt föredraganden bör försöksverksamheten med programbudgetering anses avslutad och övergå i ett fortsatt arbete med att genom bl. a. information och utbildning allmänt förbättra ekonomi-administrationen i statsförvaltningen. Försöksverksamheten har enligt föredraganden varit värdefull och givit positiva verkningar på skilda områden. Framför allt gäller detta kostnadsredovisningen som har ett stort värde som underlag för fortgående rimlighetsbedömningar och prövning av

FiU 1977778:1

alternativ. Föredraganden anser däremot att man inte nått så långt vad gäller resultatredovisningen. Under försöksperioden har insikten vuxit sig allt starkare att det ofta är mycket svårt att på ett meningsfullt sätt lägga samman prestationer som inte kan prissättas. En annan punkt där tidigare uppfattningar fått modifieras är enligt föredraganden åsikten att en programindelning mer borde spegla vilka mål som avses främjas och mindre en funktionell eller organisatorisk indelning. Arbetet med dessa frågor har visat att det är utomordentligt vanligt att verksamheter främjar flera mål samtidigt. I sådana fall kan, menar föredraganden, en uppdelning av kostnader på olika mål ofta bli mer eller mindre godtycklig och därför knappast meningsfull. Det kan även finnas andra skäl att tillämpa en programindelning som är byggd på organisatorisk eller funktionell grund.

De slutsatser föredraganden dragit av erfarenheterna från försöksverksamheten med programbudgetering blir också avgörande för ställningstagandet till budgetutredningens förslag rörande resursstyrningen. Dessa innebär enligt utredningen en tillämpning av programbudgetering på statsmaktsnivå. Vad gäller rollfördelningen mellan statsmakterna går utredningens förslag ut på att den nuvarande formen av styrning av de statliga verksamheterna efter hand förändras så att statsmakterna mer riktar uppmärksamheten mot verksamheternas mål och resultat och mindre mot valet av resursslag. I stället skulle myndigheterna få ett ökat ansvar för val av medel att genomföra verksamheterna. I linje med detta synsätt ligger också utredningens förslag att budgeten på längre sikt ändamålsindelas i sektorer — huvudprogram — anslag/program i stället för som nu huvudtitlar — littera — anslag.

Föredraganden pekar i detta sammanhang dels på att större uppmärksamhet numera riktas mot verksamheternas mål och resultat, dels på den begränsade framgång som nåtts i fråga om resultatmätning, dels också på problemen med s. k. flermålsverksamheter. Han framhåller också att myndigheterna inte kan eller bör lämnas full handlingsfrihet i fråga om val av resurser, bl. a. därför att användningen av vissa resursslag innebär långsiktiga bindningar för statsmakterna. I fråga om planeringsverksamheten i statsförvaltningen delar föredraganden budgetutredningens uppfattning om syftet med långsiktig planering, nämligen att redovisa olika alternativ för verksamheternas framtida inriktning och de åtgärder som behövs för att behålla framtida handlingsfrihet. Planeringen bör däremot inte leda till bindande planer. Föredraganden pekar på den planeringsverksamhet som redan pågår (långtidsutredningarna, länsplaneringen, fysiska riksplaneringen, kommittéväsendet, kommunalekonomiska långtidsplaneringen) och hänvisar till att utredningens förslag till planeringssystem och planeringsdokument kritiserats för att vara tungrott och centralstyrt. Enligt föredraganden bör man sträva efter att stegvis och så långt som det är möjligt och lämpligt tidsmässigt anpassa

FiU 1977/78:1

den långsiktiga planeringen som äger rum inom skilda samhällsområden till vad som gäller för långtidsutredningarna. Hänvisning görs också till förvaltningsutredningen i vars uppdrag bl. a. ingår att överväga hur alltför omfattande bindningar i statsbudgeten skall kunna undvikas.

Frågor om programbudgetering, resursstyrning och planering tas upp i motionen 1604. Motionären anser att riksdagen är alltför upptagen med detaljfrågor medan den långsiktiga inriktningen av olika verksamheter ofta bestäms av regeringen eller vederbörande myndighet. Starka skäl talar enligt motionären för förändringar som ger riksdagen ökad koncentration på stora och långsiktiga frågor, medan de verkställande organen får frihet att välja medel. Motionären hänvisar här till försvarets planeringssystem och anser att man i propositionen mera bestämt bort uttala att fler sektorer bör få programbudgetering och långsiktsplanering ungefär av den typ som används inom försvarssektorn. Mot bakgrund härav hemställs i motionen att riksdagen hos regeringen begär årliga redogörelser om utbyggnaden av programbudgetering i statsförvaltningen, med tonvikt på sådana förändringar som underlättar för riksdagen att göra avvägningar inom och mellan viktiga samhällssektorer.

Utskottet vill i dessa frågor anföra följande. Det finns, som föredraganden framhåller, mycket i de metoder och synsätt som brukar sammanföras under begreppet programbudgetering som förtjänar att vinna ökad tillämpning inom statsförvaltningen. Det gäller främst det allmänna ekonomiska synsättet på en verksamhet, exempelvis kraven på jämförelser mellan olika handlingsalternativ, kontinuerlig omprövning av befintlig verksamhet, mer rättvisande kostnadsjämförelser och ett ökat kostnadsmedvetande. Utskottet förutsätter att en sådan ökad tilllämpning av detta synsätt successivt kommer till stånd. Vad föredraganden anfört om behovet av att på olika sätt förbättra beslutsunderlaget, särskilt i fråga om större investeringsobjekt, tar utskottet som ett uttryck för att det också är regeringens avsikt att så skall ske. Ett annat uttryck för detta är tillkallandet av förvaltningsutredningen i vars direktiv budgetministern framhåller att metoderna för planering och styrning av den offentliga verksamheten bör ge statsmakterna vida möjligheter att prioritera mellan olika insatser och att en översyn av budgetarbetets metoder och beslutsunderlag därför är motiverad. Ett område där informationen enligt utskottets mening redan i dag skulle kunna förbättras är i vilken utsträckning föreslagna åtgärder ger upphov till följdkostnader hos kommuner och landsting.

Även enligt utskottets mening kan det finnas skäl för riksdagen att i ökad utsträckning ägna sig åt frågor om mål för verksamheter och långsiktiga frågor över huvud taget. Det bör dock påpekas att det redan förekommer en långsiktig planering på skilda områden av den offentliga verksamheten — en planering som också redovisas för riksdagen och

FiU 1977/78:1

vars resultat riksdagen tar ställning till. Kommittéväsendet fungerar i hög grad som en sektorinriktad långsiktsplanering. Fysisk riksplanering, regional trafikplanering och länsplanering är andra exempel. Utskottet anser i likhet med föredraganden att man bör sträva efter att stegvis och så långt som det är möjligt och lämpligt tidsmässigt anpassa den långsiktiga planeringen som äger rum inom skilda samhällsområden till vad som gäller för de ekonomiska långtidsutredningarna.

Det är viktigt att slå fast att syftet med denna planering bör vara att i ökad utsträckning redovisa alternativ för verksamheternas framtida inriktning och de åtgärder som behövs för att behålla framtida handlingsfrihet. Ett på detta sätt förbättrat underlag för riksdagens beslut är angeläget och önskvärt. Härigenom kan också riksdagens inflytande över den långsiktiga inriktningen av verksamheterna öka.

I motionen 1604 förespråkas en modell för styrning ungefär av den typ som numera används på försvarssektorn. Här är emellertid långsiktsplaneringen inriktad på att leda fram till bindande planer på fem års sikt. Detta fungerar väl på försvarssektorn och utskottet vill inte utesluta att bindande planer för mer än ett år kan visa sig lämpligt även för andra sektorer inom den statliga verksamheten. Huvudregeln bör dock vara att planeringsverksamheten inte skall leda fram till bindande flerårsprogram.

Utskottet är, i motsats till den uppfattning som framförs i motionen 1604, inte övertygat om att riksdagens inflytande över och påverkan på den statliga verksamhetens inriktning och utformning generellt sett skulle öka om riksdagens beslut i huvudsak avsåg de långsiktiga målen för verksamheterna. Sådana beslut blir lätt mycket allmänt hållna och oprecisa. Om man då ger de verkställande organen full frihet att välja medel att uppnå de av riksdagen fastställda målen skulle riksdagens inflytande rentav kunna minska. Det finns, som påtalats i propositionen, uppenbara svårigheter att följa verksamheternas genomförande och klargöra i vilken mån angivna mål uppnås. Dessa svårigheter kommer enligt utskottets mening att vara betydande också i framtiden, även om resultatmätningen bör kunna utvecklas längre än i dag. Programbudgetering på statsmaktsnivå, dvs. en utpräglad målstyrning med s. k. mål—medelhierarkier, är enligt utskottets mening svår att genomföra i de fall en kvantifiering av verksamheternas resultat anses erforderlig, speciellt som verksamheterna oftast och i stor utsträckning främjar olika mål samtidigt. Dessa svårigheter utgör dock inte samma problem då det gäller det programbudgetarbete på myndighetsnivå som nu bedrivs. Där sker budgeteringen inte efter en strikt målstyrning enligt budgetutredningens modell eftersom programindelningen ofta har en organisatorisk eller funktionell bas och ett visst mått av resursstyrning har behållits. Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrks motionen 1604.

FiU 1977/78:1

12 Stabiliseringspolitiska frågor

Budgetutredningen har lagt fram en lång rad förslag i syfte att göra budgeten till ett effektivare instrument i stabiliseringspolitiken och att bättre inordna kommunernas ekonomiska verksamhet i ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Vissa av dessa förslag har redan genomförts, om än i modifierad form. Det gäller t. ex. förslaget om införande av en ”aktiv” finansfullmakt.

I anslutning till denna fråga har arbetsmarknadsutskottet i sitt yttrande uppmärksammat att i propositionen förutsätts att riksdagen även i fortsättningen årligen skall fastställa en allmän beredskapsbudget. Arbetsmarknadsutskottet har ingen erinran häremot men vill ifrågasätta om inte beredningen av regeringens förslag till beredskapsbudget bör flyttas från arbetsmarknadsutskottet till finansutskottet såsom redan skett med den till beredskapsbudgeten tidigare knutna finansfullmakten. Finansutskottet har samma uppfattning som arbetsmarknadsutskottet och förordar att en sådan överflyttning kommer till stånd. Som arbetsmarknadsutskottet påpekat bör denna överflyttning kunna ske utan ändring i tilläggsbestämmelserna till riksdagsordningen om ärendefördelningen mellan utskotten.

Arbetsmarknadsutskottet har ingen invändning mot föredragandens uppfattning att budgetutredningens förslag beträffande bl. a. projekteringsbidrag, byggnadsreglering och beredskapsarbeten inte bör föranleda ändring av reglerna i detta sammanhang. Utformningen av sådana åtgärder måste ske mot bakgrund av den vid varje tillfälle aktuella konjunkturpolitiska situationen. Utredningens förslag får beaktas vid utformningen av skilda stabiliseringspolitiska åtgärder, framhåller föredraganden. Även finansutskottet ansluter sig till denna uppfattning.

Budgetutredningen har också föreslagit att skattesystemet i högre grad än f. n. skall användas för stabiliseringspolitiska åtgärder. Förslaget att uttagsprocenten för den preliminära inkomstskatten skall kunna varieras med exempelvis 10 % under löpande år avstyrks av föredraganden med hänvisning bl. a. till de administrativa konsekvenserna av en sådan ordning.

Skatteutskottet anför i sitt yttrande att utskottet delar föredragandens bedömning av denna fråga och anser att om någon ändring skall övervägas i fråga om uttagsprocenten bör den gälla riksdagens årliga fastställande av procenttalet. Även finansutskottet instämmer i föredragandens uppfattning.

Utredningens förslag att regeringen skall få fullmakt att ändra vissa indirekta skatter under året kan, som föredraganden och skatteutskottet påpekat, anses i huvudsak överspelat genom reglerna i den nya regeringsformen om möjligheterna för ett sammansatt finans- och skatteutskott att besluta i sådana frågor då riksmöte inte pågår. Skatteutskottet

FiU 1977/78:1

framhåller dock, mot bakgrund av de negativa erfarenheterna under senare tid av hamstringseffekter i samband med höjning av vissa indirekta skatter, att det är angeläget att fortsatta ansträngningar görs för att finna åtgärder som eliminerar sådana effekter. Finansutskottet instämmer häri.

Budgetutredningen underströk vikten av en bättre samordning mellan den statligt bedrivna stabiliseringspolitiken och verksamheten inom den kommunala sektorn. Utredningen lade fram vissa förslag i syfte att förbättra denna samordning. Föredraganden hänvisar härvidlag till att utredningen om kommunernas ekonomi har fått i uppdrag att beakta eventuella stabiliseringspolitiska aspekter på de åtgärder som kommittén förordar och till att statsmakterna redan nu förfogar över medel som kan användas i samma syfte och med motsvarande effekt som de av utredningen föreslagna åtgärderna.

Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än föredraganden i de konkreta ställningstagandena, vill understryka att det faktum att det inte anses finnas skäl att genomföra huvuddelen av budgetutredningens förslag på det stabiliseringspolitiska området, inte innebär att den nuvarande situationen kan betecknas som helt tillfredsställande. Ett exempel på problem i samband med stabiliseringspolitiken är möjligheterna att påverka den kommunala verksamheten så att denna i rimlig grad anpassas till vad som är stabiliseringspolitiskt önskvärt. Denna problematik är ännu i stort sett olöst. Som exempel härpå kan nämnas att större delen av effekten för inkomsttagarna av förslaget om omläggning av de statliga inkomstskatteskalorna 1978 vägs upp av att kommunalskatten nu beräknas höjas med i genomsnitt 1,90 kr mellan åren 1977 och 1978. Utskottet får anledning att återkomma till den vidare frågan om kommunernas ekonomi.

Övriga frågor

I propositionen redovisas argument för och emot en förändring av budgetårets förläggning. Föredraganden stannar, i likhet med budgetutredningen, för att behålla nuvarande ordning. Utskottet har ingen annan uppfattning i frågan.

Vad gäller tidpunkten för genomförandet av omläggning av budgetsystemet anger föredraganden att en riktpunkt för förberedelsearbetet bör vara att omläggningen kan ske inför budgetåret 1979/80, men att han är medveten om att detta arbete kan komma att vara så omfattande att ett fullständigt genomförande av reformen kan ske först inför budgetåret 1980/81. Med hänsyn till att så omfattande förändringar av anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar som det här blir fråga om måste vara myndigheterna tillhanda i mycket god tid, står det enligt utskottets mening nu klart att det inte är möjligt att genomföra en omläggning vid den tidigare tidpunkten. Som framgår av propo -

FiU 1977/78:1

sitionen är det ett omfattande utrednings- och utbildningsarbete som måste klaras av före omläggningen.

Den proposition som nu behandlas innehåller riktlinjer för en modernisering av det statliga budgetsystemet. Mycket arbete återstår innan de definitiva lösningarna kan presenteras i detalj. Utskottet förutsätter att regeringen i senare sammanhang ger riksdagen en samlad bild av de konkreta förändringarna, speciellt i de avseenden riksdagens budgetarbete direkt påverkas. Härvid bör även resultaten redovisas av andra överväganden som förutskickas i den här behandlade propositionen, t. ex. frågan om hur den externa revisionen vid affärsverken skall bedrivas.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1580,

2. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1604,

3. att riksdagen med godkännande av de riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet som förordats i propositionen 1976/77: 130 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 november 1977

På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Sven-Olov Träff (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) och Torsten Karlsson (s).

FiU 1977/78:1

15 Bilaga 1

Skatteutskottets yttrande 1977/78:1y

över propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet

Till finansutskottet

Med anledning av att finansutskottet berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över prop. 1976/77: 130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet och de med anledning därav väckta motionerna 1976/77: 1580 och 1604 såvitt propositionen och motionerna berör skatteutskottets ämnesområde kan utskottet först konstatera att motionerna inte berör detta område. Beträffande propositionen vill utskottet anföra följande.

Huvudförslaget i propositionen innebär att driftbudgeten och kapitalbudgeten ersätts av en enda statsbudget. Denna åtgärd, som främst motiveras med att det saknas anledning att dela upp utgifterna i olika kategorier, har allmänt godtagits vid remissbehandlingen av budgetutredningens betänkande och föranleder inte några erinringar från utskottets sida.

Åtgärden leder till olika budgettekniska konsekvensändringar och i sådant sammanhang förordas bl. a. en avveckling av budgetutjämningsfonden, vars uppgift är att som ett rent bokföringskonto balansera driftbudgetens över- och underskott. På denna fond redovisas även saldot på automobilskattemedlens specialbudget. Beträffande denna redovisning anför föredragande departementschefen, att den ursprungligen motiverades av en önskan att genomföra specialdestination av medel till bilismen men att utvecklingen medfört att denna specialdestination numera saknar aktualitet. Med hänvisning härtill förordas slopande av såväl redovisningen av automobilskattemedel över budgetutjämningsfonden som avräkningen mot vissa anslag — främst på vägväsendets område. I sammanhanget framhålls att den nuvarande redovisningen inte är fullständig samt att beräkningen av bilismens totala kostnader och intäkter med fördel kan göras i särskild ordning, om behov därav föreligger.

Utskottet vill i denna fråga först konstatera att specialdestinationen av automobilskattemedel från rent budgettekniska utgångspunkter kan anses sakna aktualitet eftersom medelstilldelningen till vägväsendet inte

FiU 1977/78:1

bestäms med utgångspunkt i fondens behållning. Om man bortser från de rent budgettekniska resonemangen kan emellertid konstateras att specialdestinationen har sin grund i principen att vägtrafikbeskattningen skall täcka samhällets kostnader för bilismen. Därutöver tillgodoser beskattningen också andra allmänna ändamål. Med utgångspunkt härifrån kan vägtrafikbeskattningen delas upp så att viss del av skatten på bensin (bensinskatt med 43 öre/l) anses specialdestinerad till vägarna, vilket däremot inte gäller skatt på bensin som utgår i form av allmän energiskatt (34 öre/l). Motsvarande skillnad görs mellan kilometerskatt och särskild kilometerskatt. Dessa principer har lett till krav på återbäring av skatt på bensin i de fall bensinen använts för andra ändamål än drift av motorfordon på allmän väg. På denna grund åtnjuter fisket liksom trädgårds- och rennäringen kollektiv återbäring av bensinskatt medan individuell återbäring ges för bensindrivna traktorer och skördetröskor och för motorsågar. Återbäringen avser emellertid endast den del av skatten som är specialdestinerad, bensinskatten. Samma begränsning görs också vid fastställande av handikappade motorfordonsägares bensinskattebidrag. Utskottet finner med hänsyn till ovan redovisade förhållanden att specialdestinationen av automobilskattemedlen visserligen utan olägenhet kan slopas i samband med budgetredovisningen men att frågan i övrigt alltjämt är av betydelse för vägtrafikbeskattningens utformning. En total avveckling av denna princip fordrar en omprövning av grunderna för lagstiftningen och de materiella beskattningsreglerna. Det bör därför framhållas, att det i propositionen framlagda förslaget inte är avsett att rubba grunderna för vägtrafikbeskattningen utan endast innebär vissa ändringar i fråga om den budgettekniska redovisningen. Dessa ändringar påkallar enligt utskottets uppfattning inte heller någon översyn av vägtrafikbeskattningen. Med det anförda tillstyrker utskottet att den särskilda redovisningen av automobilskattemedlen slopas i budgeten.

Budgetutredningen har också föreslagit att skattesystemet i högre grad än f. n. skall användas för stabiliseringspolitiska åtgärder. I sådant syfte ansåg utredningen att uttagsprocenten för den preliminära statliga inkomstskatten borde kunna varieras med exempelvis 10 % under löpande år. Föredragande departementschefen hänvisar till att riksdagen årligen prövar uttagsprocenten men att möjligheten att variera uttaget inte utnyttjas sedan 1950-talet. Med hänvisning till bl. a. de invändningar mot de administrativa konsekvenserna av den föreslagna åtgärden som framkommit vid remissbehandlingen förklarar han sig inte beredd att förorda någon ändring av gällande bestämmelser.

Utskottet delar departementschefens bedömning av denna fråga och anser att om någon ändring skall övervägas i fråga om uttagsprocenten bör den gälla riksdagens årliga fastställande av procenttalet.

FiU 1977/78:1

17 Utredningen har även föreslagit att regeringen skulle få fullmakt att ändra vissa av de ekonomiskt mera betydelsefulla indirekta skatterna under året. Detta förslag lades fram innan riksdagen fastställt reglerna i den nya regeringsformen om möjligheterna för ett sammansatt finansoch skatteutskott att besluta i sådana frågor då riksmöte inte pågår. Förslaget kan alltså anses överspelat genom senare beslut, och departementschefen avstyrker på denna grund förslaget. Utskottet delar denna bedömning men vill samtidigt mot bakgrund av de negativa erfarenheterna under senare tid av hamstringseffekterna i samband med höjningar av vissa indirekta skatter framhålla att det är angeläget att fortsatta ansträngningar görs för att finna åtgärder som eliminerar sådana effekter.

Budgetutredningen har även föreslagit utredning rörande begränsning av den kommunala utdebiteringen i syfte att samordna den statliga stabiliseringspolitiken med den kommunala verksamheten. I denna fråga hänvisas i propositionen till att utredningen om kommunernas ekonomi skall beakta de stabiliseringspolitiska aspekterna på de åtgärder kommittén förordar. Utskottet har för sin del inte f. n. något att tillägga beträffande detta problem.

Utskottet, som inom sitt ämnesområde även har viss anslagsprövning, biträder förslaget i propositionen att nuvarande system med förslags-, reservations- och obetecknade anslag bibehålls samt att anslag till investeringar anvisas som reservationsanslag.

Stockholm den 25 oktober 1977

På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), andre vice talmannen Tage Magnusson* (m), Alvar Andersson* (c), Valter Kristenson (s), Stig Josefson (c), Tage Johansson* (s), Nils Elörberg (fp), Olle Westberg i Elofors (s), Kurt Söderström (m), Hagar Normark* (s), Johan Olsson* (c), Karin Ahrland* (fp), Margit Odelsparr (c), Bo Forslund (s) och Catarina Rönnung* (s).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

FiU 1977/78:1

18 Bilaga 2

Näringsutskottets yttrande 1977/78:1 y

över propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet jämte motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har genom beslut den 13 oktober 1977 berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande över de delar av propositionen 1976/ 77: 130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet samt motionerna 1976/77: 1580 och 1976/77: 1604 som hänför sig till näringsutskottets behandlingsområde.

Näringsutskottet får anföra följande.

De riktlinjer som föreslås i propositionen har till sin huvuddel generell betydelse och ger i den delen inte anledning till särskilda kommentarer från näringsutskottets sida. Vad nu sagts gäller i det väsentliga även avsnittet om förmögenhetsredovisning m. m. för affärsverken, vars innehåll givetvis är av stort intresse för näringsutskottet. Utskottet begränsar sitt yttrande till att avse två speciella frågor som berörs i propositionen. Motionerna är inte aktuella i detta sammanhang.

Det nuvarande redovisningssystemet för finansieringen av bankinspektionens och försäkringsinspektionens verksamhet föreslås (s. 52) bli avvecklat, dock utan att finansieringsformerna ändras. I samband därmed skall bankinspektionen åläggas att lämna förslag till anslagsframställning enligt samma regler som gäller för andra myndigheter.

När det gäller bankinspektionen ger budgetpropositionen — som näringsutskottet årligen har kunnat konstatera — enligt hittillsvarande ordning inte underlag för någon reell budgetbehandling från riksdagens sida. Propositionens förslag innebär en positiv förändring därvidlag och tillstyrks av näringsutskottet.

Affärsverkskommitténs förslag att affärsverkens statskapital skall uppdelas i en lånedel och en del eget kapital godtas inte i propositionen. Budgetministem anför (s. 45) att en sådan uppdelning inte har någon praktisk betydelse för informationen om affärsverkens effektivitet. Däremot finns, tillägger han, ett allmänt intresse av att den ekonomiska ställningen redovisas på ett sådant sätt i årsredovisningen att underlag finns för olika typer av kalkylmässiga jämförelser mellan olika affärsverk och mellan affärsverk och privata företag.

FiU 1977/78:1

19 Näringsutskottet har flera gånger haft anledning att hänvisa till affärsverkskommitténs nyssnämnda förslag och statsmakternas kommande ställningstagande till detta när utskottet har yttrat sig över motioner om statens vattenfallsverks redovisningsprinciper och därmed sammanhängande beskattningsförhållanden. Motionernas innebörd framgår av följande sammanfattning i näringsutskottets senaste betänkande i ämnet (NU 1976/77: 18):

För sin kraftverksrörelse på olika håll i landet har vattenfallsverket att erlägga kommunal inkomstskatt dels på garantibelopp för fastighet, dels på inkomster i övrigt. Det skattepliktiga beloppet reduceras genom gäldränteavdrag. Det statskapital som vattenfallsverket disponerar betraktas i sin helhet som lånemedel. Motionärerna menar att vattenfallsverket till följd därav har en fördelaktigare ställning i skattehänseende än kraftföretag med en mera normal kapitalsammansättning.

Beträffande motionerna i detta ämne samt utskotts- och kammarbehandlingen av dem hänvisas i övrigt till det citerade betänkandet och till de tidigare betänkanden av bevillningsutskottet, skatteutskottet och näringsutskottet som redovisas där.

Det torde visserligen inte finnas grund för motionärernas uppfattning att många Norrlandskommuner till följd av den nuvarande ordningen på ett anmärkningsvärt sätt har gått miste om avsevärda kommunalskatteinkomster. Oavsett detta har näringsutskottet emellertid betecknat det som angeläget att principerna för vattenfallsverkets redovisning omprövas. Vad som föreslås i propositionen synes inte innebära någon lösning av den fråga som har tagits upp i de här åsyftade motionerna. Utskottet tar nu fasta på budgetministerns uttalande om möjligheter att göra olika typer av kalkylmässiga jämförelser bl. a. mellan affärsverk och privata företag och förutsätter att syftet med vad utskottet har anfört rörande omprövning av vattenfallsverkets redovisningsprinciper kommer att tillgodoses på detta sätt.

Stockholm den 27 oktober 1977

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar (m), Arne Blomkvist (s), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Rune Jonsson i Husum (s), Holger Bergqvist (fp), Wivi-Anne Radesjö (s), Erik Johansson i Hållsta (c) och Olle Wästberg i Stockholm (fp)-

FiU 1977/78:1

20 Bilaga 3

Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1977/78:1 y

över propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet m. fl. utskott tillfälle att avge yttrande över de delar av propositionen 1976/77: 130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet och motionerna 1976/77: 1580 och 1604 som hänför sig till respektive utskotts behandlingsområde.

Motionerna behandlar frågor som faller utanför arbetsmarknadsutskottets ämnesområde.

I propositionens avsnitt om stabiliseringspolitiska frågor (s. 61—63) behandlas bl. a. den statliga budgetens roll i stabiliseringspolitiken. När det gäller projekteringsbidrag, byggnadsreglering och beredskapsarbeten finner föredraganden, statsrådet Mundebo, inte anledning att i förevarande sammanhang lägga fram förslag till ändrade regler utan framhåller att utformningen av sådana åtgärder måste ske mot bakgrunden av den i varje särskilt fall aktuella konjunkturpolitiska situationen. Arbetsmarknadsutskottet har självfallet ingen invändning mot ett ståndpunktstagande av detta slag och noterar samtidigt att det under senare år eftersträvats en ökad flexibilitet i användningen av dessa konjunkturpolitiska medel.

I det aktuella avsnittet av propositionen föreslås ingen ändring i den praxis som nu tillämpas beträffande finansfullmakten och den allmänna beredskapsbudgeten. Detta innebär att riksdagen även i fortsättningen förutsätts årligen fastställa en allmän beredskapsbudget. Utskottet har ingen erinran häremot men vill ifrågasätta om inte beredningen av regeringens förslag till beredskapsbudget bör flyttas från arbetsmarknadsutskottet till finansutskottet såsom redan skett med den till beredskapsbudgeten tidigare knutna finansfullmakten. En sådan överflyttning synes kunna göras utan ändring i tilläggsbestämmelserna till riksdagsordningen om ärendefördelningen mellan utskotten. Det utskott som har att pröva beredskapsbudgeten bör självfallet på vanligt sätt inhämta yttrande från annat utskott om det bedöms som ändamålsenligt för ärendets beredning.

FiU 1977/78:1

21 I övrigt har propositionens förslag inte gett utskottet anledning till uttalanden.

Stockholm den 18 oktober 1977 ROLF WIRTÉN

Närvarande: Rolf Wirtén (fp), Bengt Fagerlund (s), Jan-Ivan Nilsson (c), Alf Wennerfors (m), Torsten Stridsman (c), Birger Nilsson (s), Gördis Hörnlund (s), Allan Gustafsson (c), Erik Johansson i Simrishamn (s), Filip Fridolfsson (m), Ingrid Ludvigsson (s), Arne Fransson (c), Elver Jonsson (fp), Frida Berglund (s) och Sune Johansson (s).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770045