Med anledning av propositionen 1977/78:45 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner

FiU 1977/78:10

Finansutskottets betänkande 1977/78:10

med anledning av propositionen 1977/78: 45 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner

I detta betänkande behandlar utskottet

propositionen 1977/78: 45 om inriktningen av den ekonomiska politiken samt

dels de med anledning av propositionen 1977/78: 45 väckta motionerna 1977/78:

38 av Rolf Hagel (—) och Alf Lövenborg (—),

1977/78: 39 av Olof Palme m. fl. (s) i vad avser hemställan under 1,

6, 17 och 18,

1977/78: 40 av Lars Werner m. fl. (vpk),

dels de med anledning av propositionen 1977/78: 22 om förlängd tilllämpning av allmänna prisregleringslagen (1956: 236) väckta motionerna 1977/78: 22 av Rolf Hagel (—) och Alf Lövenborg (—),

1977/78: 27 av Lars Werner m. fl. (vpk),

dels de vid föregående riksmöte väckta motionerna om sparstimulerande åtgärder

1976/77: 51 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Sven Andersson i Örebro (fp),

1976/77: 631 av David Wirmark (fp),

1976/77: 993 av Georg Danell m. fl. (m),

1976/77: 1012 av Rune Rydén m. fl. (m) och 1976/77: 1023 av Nils Hörberg (fp).

Propositionen

I propositionen har regeringen (ekonomidepartementet) — efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman — föreslagit riksdagen att godkänna den inriktning av den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

Den ekonomiska politiken i vårt land har sedan 1974 varit inriktad på att överbrygga den djupa internationella lågkonjunktur som följde i oljekrisens spår. I vissa hänseenden har denna politik varit framgångsrik, anför föredraganden. Sålunda har arbetslösheten varit väsentligt lägre i Sverige än i nästan alla jämförbara länder. Överbryggningspolitiken har emellertid samtidigt skapat allvarliga problem främst därför att den bidrog till att pris- och kostnadsstegringarna i Sverige blev snabbare

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

än i omvärlden. Vidare visade sig den påräknade konjunkturåterhämtningen utomlands bli svagare än beräknat.

Våra svårigheter har främst tagit sig uttryck i växande underskott i handels- och bytesbalansen och i ett däremot svarande ökat behov av upplåning utomlands. Delvis utgör underskotten följder av den efterfrågestimulerande politik som fördes i syfte att hålla sysselsättningen uppe och varom rådde bred politisk enighet. Vår obalans i förhållande till omvärlden sammanhänger emellertid i än högre grad med den försvagning av vår exportindustris och importkonkurrerande industris internationella konkurrenskraft som ägt rum sedan 1975 till följd av att lönekostnaderna under dessa år ökade väsentligt snabbare än i jämförbara länder. Svensk industri har på grund härav gjort betydande förluster av marknadsandelar såväl på exportmarknaden som här hemma. För innevarande år beräknas bytesbalansunderskottet komma att uppgå till 16,5 miljarder kr. därav motsvarar endast ca 3 miljarder kr. Sveriges andel av OECD-ländernas totala underskott gentemot OPEC-länderna. I stort sett halva bytesbalansunderskottet kan enligt konjunkturinstitutets beräkningar hänföras till marknadsandelsförlusterna.

Riksdagen uttalade sig så sent som våren 1976 för det i 1975 års långtidsutredning uppsatta målet att balansen i utrikeshandeln skulle vara återställd till år 1980. Det måste i dagsläget konstateras, anför föredraganden, att ett förverkligande av detta mål icke kan åstadkommas. Det skulle utsätta folkhushållet för en alltför tung belastning och nödvändiggöra alltför stora inskränkningar i såväl privat som offentlig konsumtion. Det bör emellertid samtidigt understrykas att det kan vara förenat med stora risker att skjuta balansmålet alltför långt på framtiden. Nya starka prishöjningar på importerade råvaror kan icke uteslutas. Det land som redan i utgångsläget har ett stort underskott i sin utrikeshandel skulle därvid förvisso hamna i en utomordentligt besvärlig situation.

I dagsläget har vi också problem av långsiktig och strukturell natur. De gäller bl. a. varven, gruv-, stål- och textilindustrin. De i egentlig mening långsiktiga strukturproblemen har, anför föredraganden, förvärrats av kostnadsutvecklingen. En rad företag inom vissa branscher har drabbats av utomordentliga svårigheter. I flera fall har omedelbara stödinsatser från samhällets sida varit nödvändiga för att rädda sysselsättningen och för att hjälpa företagen över en akut kris. Åtgärder har vidtagits inom bl. a. varv, sjöfart och teko-industri. Ytterligare insatser kommer att erfordras inom bl. a. stålindustrin.

Den totala resurstillväxten i den svenska ekonomin har i år såväl som förra året legat under genomsnittet i jämförbara länder. En orsak härtill har enligt föredraganden varit våra svårigheter att hävda oss på exportmarknaden. Vår ekonomi har inte fått samma draghjälp från utlandet som tidigare. Den volymmässiga uppgång på exportsidan som nu kan förutses förväntas bidra till en successiv ökning av totalproduktionen — förhållandevis blygsam under 1978 men sannolikt snabbare under 1979.

FiU 1977/78:10

3 De senaste årens långsamma totala resurstillväxt har lett till problem bl. a. vad gäller den offentliga sektorn. Den offentliga konsumtionen har vuxit betydligt snabbare än totalproduktionen. Särskilt snabb har expansionen varit inom den kommunala sektom. Betydande kommunala skattehöjningar har vidtagits. Även om en något snabbare ökning av totalproduktionen under kommande år leder till lättnader härvidlag är det enligt föredraganden uppenbart, att den offentliga sektorns expansion inte kan fortsätta i samma takt som under senare år. Ju mer den offentliga expansionen ökar, desto mindre blir utrymmet för privat konsumtion. Det är inte rimligt att den aktiva generationen i längden skall behöva räkna med en oförändrad eller sjunkande konsumtionsstandard.

Tre mål anger föredraganden stå i centrum för den ekonomiska politiken i nuvarande situation: att trygga sysselsättningen, att bringa ned inflationen samt att hejda en fortsatt försämring av bytesbalansen och att successivt skära ned underskottet. Regeringens politik under året har utformats med utgångspunkt i dessa mål. Mycket stora satsningar har sålunda gjorts för att värna om sysselsättningen. Åtgärderna har varit av en storleksordning som saknar tidigare motsvarighet. Beslutet att lämna den s. k. valutaormen och vidta nedjusteringar av den svenska kronkursen har syftat till att stärka den svenska industrins internationella konkurrenskraft för att därigenom skapa förutsättningar för den nödvändiga ökningen av svensk export och begränsningen av utländsk import. Devalveringarna kommer, anför föredraganden, tillsammans med vidtagna åtstramningsåtgärder, bl. a. vårens höjning av mervärdeskatten, att ha importåterhållande verkningar.

Omfattningen av de ekonomiska problemen och åtgärderna för att komma till rätta med dessa har, anför föredraganden, medfört att prisuppgången under 1977 blir väsentligt större än vad som angavs i årets finansplan och i den reviderade finansplanen. De vidtagna åtgärderna har direkt åsyftat att påverka konsumtionen för att nå nödvändiga stabiliseringspolitiska mål. Prisstegringarna exkl. effekterna av de indirekta skatterna (nettoprisindex) är lägre i år än 1976. Detta ger enligt föredraganden goda utsikter att under loppet av 1978 få ner inflationen till en lägre nivå än under de senaste åren.

En av förutsättningarna för att få ner inflationstakten är dock att kostnadsutvecklingen i företagen kan dämpas. För att medverka härtill har regeringen föreslagit att arbetsgivaravgifterna totalt sett inte höjs under de närmaste åren. I propositionen aviseras de sedermera för riksdagen framlagda förslagen om skatteomläggning för 1978 och om inflationsskydd för den nya inkomstskatteskalan (prop. 1977/78: 49). Genom dessa förslag läggs enligt föredraganden grunden för en lugn avtalsrörelse.

En ytterligare förutsättning för att inflationsutvecklingen skall kunna brytas är att stora offentliga utgiftsökningar inte omintetgör resultatet

FiU 1977/78:10

av den återhållsamhet som nu krävs av löntagare och företagare. Även många kostnadskrävande reformer som framstår som angelägna måste därför anstå till dess det samhällsekonomiska utrymmet härför skapats.

Nödvändigheten att förhindra en ytterligare försämring av vår bytesbalans innebär att det inte kommer att finnas något utrymme för ökning av privat konsumtion vare sig i år eller nästa år. För betydande grupper kan en viss standardsänkning inträffa. Detta ställer självfallet stora krav på samhällssolidariteten. Inkomstförbättringar utöver vad den ekonomiska tillväxten ger utrymme för blir meningslösa, menar föredraganden, eftersom de leder till nya prisstegringar. Kostnadsstegringar som är större än i vår omvärld ökar automatiskt behovet av åtgärder för att hålla tillbaka konsumtionen.

Den växande insikten om vårt lands problem liksom det samhällsansvar som finns på den svenska arbetsmarknaden inger, anför föredraganden, förhoppningar om att vi skall kunna lösa våra svårigheter och lägga grunden till en fortsatt välståndsökning.

I bilaga till propositionen redovisas konjunkturinstitutets preliminära prognos för den ekonomiska utvecklingen i Sverige under nästa år. Den förbättring som förutses under 1978 jämfört med 1977 är, heter det i propositionen, förhållandevis blygsam. Exporten beräknas öka med drygt 6 % i volym under det att importökningen stannar vid ca 1,5 %. Även om detta inte skulle leda till någon värdemässig förbättring av bytesbalansen, innebär det ändå en klar förbättring av den volymmässiga relationen mellan export och import som vi haft under senare år. Föredraganden understryker i sammanhanget den osäkerhet som vidlåder bedömningar av bytesbalansutvecklingen. Den internationella konjunkturutvecklingen kan bli gynnsammare än vad konjunkturinstitutet räknat med. Den genomförda devalveringen kan få ett snabbare genomslag än vad kalkylerna förutsätter. Föredragandens bedömning är att en förbättrad exportefterfrågan kan komma att ge sig till känna under hösten 1978.

Prognosen för 1978 innebär vidare att den beräknade nedgången i totalproduktionen under innevarande år — som framför allt sammanhänger med en nedgång i lagerinvesteringarna — på nytt förbyts i uppgång. Läget på arbetsmarknaden kan senare komma att förbättras, varvid de sysselsättningstillfällen som skapas inom den offentliga sektorn fortsätter att spela en viktig roll.

Föredraganden anför sammanfattningsvis att den allmänt nedåtgående trenden för Sveriges vidkommande nu torde vara på väg att brytas och nästa år successivt bör kunna bytas i en uppgång. Det betyder inte att våra problem kommer att vara ur världen, men det torde medföra att vi i mindre grad måste ägna vår energi åt att lösa akuta kriser och i högre grad kan avsätta våra krafter för att bygga framtiden.

FiU 1977/78:10

Tabell 1 Försörjningsbalans för 1975—1978

5 Miljarder Procentuell volymförändring

kr. 1976

1975—

1976—

prognos

1977—

prognos

Tillgång

BNP

323,5

1,5

-2,3

1,0

Import

84,0

7,2

-1,3

1,6

Summa tillgång

407,5

2,6

-2,1

1,1

Efterfrågan

Bruttoinvestering

66,8

-1,9

-2,2

-1,6

Näringsliv

33,9

0,6

-4,0

-7,0

därav: industrin

15,7

0,6

-13,7

-11,0

Statliga myndigheter och affärsverk

7,9

0,3

-0,8

1,3

Kommuner

12,1

-1,4

10,0

5,0

Bostäder

12,9

-9,0

-9,5

2,9

Lagerinvestering

7,8

(—0.4)1

(-2,5)'

(-0,6)'

Privat konsumtion

171,7

4,4

-0,3

-0,3

Offentlig konsumtion

83,8

2,8

3,0

4,2

Statlig

28,1

0,7

0,8

3,3

Kommunal

55,7

4,0

4,3

4,7

Tjänstenetto

-2,8

Export

80,2

5,8

0,2

6,2

Summa efterfrågan

407,5

2,6

-2,1

1,1

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Källa: Konjunkturinstitutet.

Motionerna

Motioner oin inriktningen av den ekonomiska politiken

I motionen 38 av Rolf Hagel (—) och Alf Lövenborg (—) hemställs att riksdagen beslutar

1. att avslå de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som förordas i propositionen,

2. att uttala sig för den allmänna inriktning som förordas i motionen.

I motionen 39 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs såvitt nu är i fråga

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen,

2. (6) att riksdagen antar följande

FiU 1977/78:10

6 Förslag till

Lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag

1 § I aktiebolag får vinstutdelning på grundval av balansräkning för räkenskapsår som utgår under perioden den 15 december 1977—den 14 december 1978 (vinståret) icke ske med belopp som i förhållande till bolagets aktiekapital enligt samma balansräkning överstiger vad som utdelades för närmast föregående räkenskapsår, jämfört med bolagets dåvarande aktiekapital. Har under vinståret aktiekapitalet ökats genom fondemission, skall vid bestämmande av belopp som får utdelas bortses från den del av aktiekapitalet som motsvarar ökningen. Omfattar vinståret kortare eller längre tid än föregående räkenskapsår, jämkas det belopp som får utdelas med hänsyn härtill.

Lagen är icke tillämplig, om vinståret är bolagets första räkenskapsår.

Föreligger synnerliga skäl, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer medge att utdelning får ske med högre belopp än som följer av första stycket.

2 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet medverkat till beslut om utdelning, som strider mot 1 §, eller verkställande därav dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

3 § Sker utdelning i strid mot 1 §, skall aktieägare återbära vad han uppburit, i den mån det överstiger vad som belöper på honom av högsta tillåtna utdelning, jämte ränta beräknad enligt 5 § räntelagen (1975: 635) från det att utdelningen uppburits intill dess att ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till följd av 3 eller 4 § samma lag.

För brist som uppkommit vid återbäringen är de som medverkat till beslutet om utdelningen eller verkställande därav ansvariga. Bestämmelserna i 15 kap. 1—4 §§ aktiebolagslagen (1975: 1385), 177 och 179—- 181 §§ lagen (1955: 183) om bankrörelse respektive 320 och 322— 324 §§ lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse äger därvid motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I motionen 40 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar att med avslag på proposition 1977/78: 45 godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen.

I motionen 38 anförs att vi i Sverige för närvarande upplever den djupaste ekonomiska krisen i efterkrigstiden. Prishöjningstakten i Sverige har hittills i år nått den nivån, att det är uppenbart för var och en att den inkomst man har att leva på kraftigt försämrats. De djupa ekonomiska och politiska svårigheterna i Sverige inger hos människorna en stark oro för framtiden. Arbetslösheten ökar i snabb takt och dagligen återkommer i massmedia varsel om nya permitteringar och driftsinskränkningar.

FiU 1977/78:10

7 Motionärerna anför att den borgerliga regeringen, med högern som drivande politisk kraft, tillsammans med exportmonopolen och storkapitalet frammanar en bild av Sverige i den ekonomiska krisen som endast har en lösning, dvs. att de arbetande människorna i Sverige måste betala krisens verkningar genom en sänkt levnadsstandard. Problemen löses enligt motionärerna inte genom att försämra levnadsstandarden hos det svenska folket samtidigt som åtgärder utformas för att kraftigt höja vinsterna inom industrin. Arbetarpartiet kommunisterna säger nej till en inriktning av den ekonomiska politiken som innehåller nedskuren köpkraft hos löntagarna, reallönesänkningar och lönestopp, reformstopp och offentlig sparpolitik. Mot denna ekonomiska politik framläggs förslag till vad motionärerna betecknar som ett demokratiskt program för förstärkt reformpolitik och ökad köpkraft som en väg ut ur krisen.

Ett sådant alternativ bör enligt motionärerna innehålla följande huvudprinciper: —

ett försvar och utvidgning av de arbetandes köpkraft stimulerar den inhemska produktionen, ökar den ekonomiska tillväxten och kapacitetsutnyttjandet inom industrin. Ekonomiska resurser i Sverige bör sättas igång, inte stå overksamma

— genom förstärkt köpkraft hos de arbetande kan produktionsstagnationen vändas mot ökad industriproduktion vilket stimulerar sysselsättningen i allmänhet och kan minska ungdoms- och kvinnoarbetslösheten i synnerhet

— en förstärkning av den socialpolitiska verksamheten som genom höjningar av barnbidragen, pensionerna och studielånen leder till ökad köpkraft istället för som i dag en försämring av värdet

— ökade resurser till hälso- och sjukvården som förbättrar vården och befrämjar sysselsättningen och arbetssituationen

— kraftigt ökade investeringar till bostadsbyggande med betoning på flerfamiljshus, barndaghem och annan social service

— utformandet av ett program som angriper inflationen och som måste innehålla ingrepp mot monopolprissättning och spekulation, kapitalexport samt militäranslagen

— utformandet av en ny skattepolitik som minskar skattetrycket för löntagarna, barnfamiljerna och låginkomsttagarna och som skärper skattetrycket på arv, förmögenheter, spekulationsvinster på mark och egendom samt en skärpning av bolagsskatten genom förändring av aktiebolagslagen och ett stopp för skatteflykt

— utformandet av en handels- och valutapolitik som stoppar kapitalexport och valutautflöde och en politik som förstärker det handelspolitiska samarbetet med de socialistiska länderna och utvecklingsländerna

— en ny inriktning på den svenska försvarspolitiken som förstärker neutralitetslinjen och gör Sverige till en aktiv kraft i den internationella kampen för fred, avspänning och en varaktig nedrustning. Den enda vä -

FiU 1977/78:10

gen att förverkliga en sådan politik är genom lägre försvarsanslag, inga offensiva vapen, nej till nya flygvapenprojekt och stopp för allt samarbete med NATO

— en samhällelig styrning av investeringspolitiken och en aktiv regional- och näringspolitik för kraftiga satsningar i sysselsättningsdrabbade regioner med statliga basindustrier och medel ur bl. a. fjärde AP-fonden.

I motionen 39 ges beträffande den internationella utvecklingen i princip samma bild som i konjunkturinstitutets höstrapport, på vilken även propositionen bygger.

I motionen görs en tillbakablick på utvecklingen 1973—1976. Motionärerna konstaterar att den socialdemokratiska regeringen i allmänhet kunde samla ganska stora majoriteter i riksdagen för de olika beslut som fattades under dessa år på den ekonomiska politikens område. Kompromisserna skedde i allmänhet med de s. k. mittenpartierna, framhåller motionärerna, medan moderata samlingspartiet däremot nästan genomgående ställde sig utanför kompromisserna och förordade en väsentligt mera expansiv och konsumtionsstimulerande politik. Även de båda andra borgerliga partierna drev dock enligt motionärerna under dessa år en överbudspolitik som skulle ha lett till kraftigare ökad konsumtion och i dagsläget sämre statsfinanser. Mot denna bakgrund finner motionärerna det utomordentligt anmärkningsvärt att ekonomiministern i propositionen söker lägga ansvaret för dagens ekonomiska problem på den ekonomiska politik som fördes före regeringsskiftet genom att bl. a. påstå att den expansiva finanspolitiken 1974 förstärkte de inflationistiska impulserna och att konsumtionstillväxten 1975 och 1976 var alltför hög.

Motionärerna anför att den socialdemokratiska regeringen lade om den ekonomiska politiken i en alltmera restriktiv riktning under 1976 och vid tidpunkten för regeringsskiftet hade lyckats nedbringa budgetunderskottet till 5 å 6 miljarder kr. räknat per 12-månadersperiod. Den borgerliga regeringen kunde enligt motionärerna inte fullfölja denna politik. Man hänvisar till skatteomläggningen för 1977 och budgetförslaget i januari 1977.

Beträffande läget under 1977 framhåller motionärerna att den svenska ekonomin gått tillbaka under den borgerliga regeringens första år. Man pekar bl. a. på att den samlade produktionen under 1977 sannolikt minskar med ett par procent, att exportvolymen utvecklats svagt, att den privata konsumtionen till följd av de snabba prisstegringarna kommer att sjunka, att industriinvesteringarna minskar med 12—14 % och att utrikeshandeln kommer att uppvisa en kraftig försämring under

1977. De problem som följer av den svaga internationella återhämtningen har även den socialdemokratiska politiken haft att möta, anfcr

FiU 1977/78:10

motionärerna, men menar att de socialdemokratiska lösningarna på dessa problem hade lett till ett klart bättre läge för vår ekonomi än vad den borgerliga politiken nu medfört. Enligt motionärerna skulle dessa lösningar bl. a. ha lett till ett klart lägre budgetunderskott och ett lägre underskott i utrikeshandeln, en klart lägre takt i prisstegringarna, mindre tryck på vår valutakurs, en mera rättvis fördelning av skatterna, större snabbhet och beslutsamhet i att angripa strukturproblemen samt ett undvikande av förvirringen och förlusterna i energipolitiken. Investeringsutvecklingen hade enligt motionärerna blivit bättre — dels genom ett kraftfullt stöd åt bostadsbyggandet, dels genom att tron på framtiden på ett helt annat sätt hade hållits levande i vår ekonomi.

När det gäller målen och förutsättningarna för den ekonomiska politiken framhåller motionärerna att allas lika rätt till arbete och trygghet för socialdemokratin är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle. Ett förverkligande av målet om en full sysselsättning kräver enligt motionärerna en stark och internationellt sett konkurrenskraftig ekonomi. Därför behöver vi med kraft engagera oss i arbetet med att bygga upp ett näringsliv och en ekonomisk struktur som är inriktade på framtiden. Vi måste också, menar motionärerna, målmedvetet arbeta på att med bibehållen full sysselsättning nedbringa det allt större underskottet i vår utrikeshandel. Motionärerna anför ett antal faktorer som samverkar till att vårt land även fortsättningsvis har goda förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen.

Det finns dock delar av näringslivet som kommer att få bestående svårigheter att erbjuda konkurrens mot låglöneländer. Samhället måste enligt motionärerna i de fallen känna ett ansvar för att omstruktureringen sker under sådana former att de anställdas berättigade krav på medinflytande och inkomsttrygghet blir tillgodosedda och med ständigt beaktande av de samhällsekonomiska konsekvenserna av förändringarna. I denna situation anser motionärerna det vara ett oeftergivligt krav att man skapar nya och för framtiden mera varaktiga sysselsättningsmöjligheter.

Motionärerna hävdar att regeringen alltför ensidigt sökt lösa de ekonomiska problemen genom att minska kostnaderna för företagen och därigenom förbättra deras vinstsituation, samtidigt som man fört en ekonomisk politik som är klart inflationsdrivande. I stället måste man enligt motionärerna med kraft ingripa mot inflationen om man skall kunna dämpa kostnadsutvecklingen och på nytt få i gång produktionen i vårt land. Ett väsentligt led i en sådan politik anges vara att minska det stora statliga budgetunderskottet. Politiken bör enligt motionärerna även inriktas på att kraftigt öka investeringarna i landet.

Motionärerna utvecklar i tio punkter vad man betecknar som en politik för framsteg och industriell utveckling som bör vara riktgivande för utvecklingen under de närmaste åren.

FiU 1977/78:10

1. Branschpolitisk planering. Med hänsyn till strukturomvandlingens alltmer genomgripande konsekvenser för de sysselsatta och för att få till stånd nödvändiga strukturrationaliseringar som annars inte kommer att genomföras fordras enligt motionärerna att samhället tar på sig ett väsentligt mer aktivt ansvar för den branschvisa utvecklingen. Därför krävs en kraftig förstärkning av den branschpolitiska planeringen och kraftfulla statliga initiativ för att stödja den industriella utvecklingen.

2. Strukturfonden. Utöver omstruktureringen av våra basindustrier krävs enligt motionärerna att omfattande resurser sätts in på att utveckla vår framtida industristruktur. Den nödvändiga strukturomvandlingen måste ske i socialt acceptabla former under en aktiv löntagarmedverkan. Som ett medel att nå de erforderliga investeringsinsatserna föreslås att en strukturfond inrättas.

Den av regeringen föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften innebär enligt motionärerna att nära 4 miljarder kr. på ett planlöst sätt sprids över hela näringslivet. Därför yrkas avslag på detta förslag och föreslås att 4 miljarder kr. i stället tillförs den av motionärerna föreslagna strukturfonden.

3. Övriga åtgärder för att stimulera investeringarna. För att även i övrigt öka investeringarna föreslås bl. a. en inventering av investeringsprojekt i de statliga företagen som snabbt kan komma till stånd. Vidare föreslås en förstärkning av investeringsbankens eget kapital med 500 milj. kr.

Under denna punkt föreslås också en lag om begränsning av vinstutdelningen i aktiebolag avseende räkenskapsår som går ut under perioden 15 december 1977—14 december 1978.

4. Forskning och utveckling. För att på lång sikt vidmakthålla och förstärka den svenska industrins livskraft krävs enligt motionärerna en målmedveten satsning på forskning och teknisk utveckling. Olika tänkbara åtgärder i detta syfte skisseras i motionen.

5. Åtgärder för att utveckla de svenska exportföretagens marknadsföring samt utbyggnad av exportstödet. Med tanke på nödvändigheten av att öka exporten bör enligt motionärerna staten lämna ett aktivt stöd i form av exportfrämjande åtgärder. Bland förslagen finns en utökad verksamhet inom Sveriges Exportråd, insatser för att säkerställa företagens behov av finansiella medel för marknadsföring och förbättrade exportkrediter.

6. Energipolitik. En viktig förutsättning för en stark ekonomi och för en på lång sikt framgångsrik utveckling i det svenska näringslivet är enligt motionärerna en förnuftig energipolitik. Motionärerna pekar bl. a. på den stora belastning på vår utrikesbalans som importen av olja utgör och menar att detta problem förvärrats genom regeringens försening med att lägga fram förslag om energibesparande åtgärder och genom

FiU 1977/78:10

förseningarna i kärnkraftsutbyggnaden. Näringslivet måste få besked om morgondagens energiförsörjning i vårt land, menar motionärerna, och kräver en snabb återgång till 1975 års energipolitik.

7. Bostäder och byggande. När ekonomin måste stimuleras och när byggandet för framtiden står i förgrunden är byggnadsverksamheten enligt motionärerna av särskild betydelse. Bland åtgärder som föreslås för att öka byggandet, särskilt av bostäder, finns prisstopp på byggnadsmaterial, skärpt kontroll av anbudsgivningen, bättre anpassning av bostadslånesystemet till prisutvecklingen, säkrande av bostadsbyggandets kreditförsörjning och slopande av investeringsavgiften på vissa byggnadsinvesteringar. Vidare föreslås insatser för de boende, bl. a. höjda statliga bostadsbidrag.

8. Arbetsmarknadspolitiken. I motionen diskuteras vissa principiella skillnader mellan uppläggningen av regeringens arbetsmarknadspolitik och den politik som fördes av socialdemokratin i regeringsställning. Åtgärder för att främja sysselsättningen föreslås i en särskild motion.

9. Kamp mot inflationen. För att vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi är det enligt motionärerna nödvändigt att kraftigt reducera takten i inflationen. Det föreslås ske bl. a. genom att det allmänna prisstoppet snarast återinförs. Motionärerna pekar också på att devalveringarna ökat inflationstakten i vår ekonomi och kräver att de borgerliga partiernas devalveringspolitik upphör. Vidare framhålls att en lägre takt i inflationen förutsätter en mera restriktiv finanspolitik.

10. Skatte- och fördelningspolitiken. Motionärerna anser att en mera rättvis fördelningspolitisk profil på skatteomläggningen för 1978 är viktig inte minst mot bakgrunden av att avtalsrörelsen eljest kan försvåras. På sikt krävs också en ansvarsfull finansiering av skatteomläggningen. Motionärerna tar avstånd från förslaget om en indexreglering av inkomstskatteskalorna eftersom ett sådant system enligt motionärerna innebär att de fördelningspolitiska orättvisorna förstärks, att möjligheterna att föra en effektiv stabiliseringspolitik försvåras, att inflationen påskyndas, att statsfinanserna försvagas och att möjligheterna att finansiellt hjälpa kommunerna försvagas.

Utöver de tio punkterna tar motionärerna också upp valutapolitiken. Här betonas värdet av en stabil valutakurs och de tre devalveringarna kritiseras. Motionärerna anser att propositionen ger en felaktig bild av vad deltagandet i valutasamarbetet inom den s. k. ormen egentligen krävde av vår ekonomiska politik. Enligt motionärerna borde Sverige inte ha lämnat orm-samarbetet.

I motionen 40 kritiseras inledningsvis regeringens uppfattning att ”en väsentlig orsak till det ekonomiska läget i Sverige är den kostnadskris för industrin som de mycket höga relativa lönekostnadsökningarna 1975

FiU 1977/78:10

och 1976 medförde”. Med hjälp av denna i den borgerliga föreställningsvärlden omhuldade tesen vill borgerliga ekonomer och politiker få ett vetenskapligt sken över sina ansträngningar att omfördela produktionen till de arbetandes nackdel, anför motionärerna.

Motionärerna anför vidare att den stagnation och de djupnande ekonomiska problem som de flesta kapitalistiska ekonomier uppvisar har förstärkts och blivit allt tydligare från senare delen av 1960-talet och fram till nu. Uppgångarna har varit kortvariga och svaga, perioderna av lågkonjunkturer längre och allvarligare. Att mot bakgrund av denna internationella trend dra fram ”kostnadsläget” under ett par år för svensk exportindustri som en huvudorsak till krisen är enligt motionärerna att försöka dölja de verkliga sambanden. Sverige har inte utgjort något kvalitativt undantag från den internationella ekonomiska bilden.

Nedgången i Sverige i ekonomisk tillväxt, i reell sysselsättning, i investeringar inom landet och de djupa finansiella problemen är på flera sätt förbundna med hur den kapitalistiska ekonomin fungerar. Anarkisk överproduktion inom vissa sektorer (t. ex. tankerspekulationen inom varvsindustrin), risk för eller faktiskt fallande profitkvot, minskad investeringsefterfrågan speciellt inom landet, som ger många industrigrenar överkapacitet över vad kapitalets profitintressen i andra sektorer kräver, hör till de faktorer som konkret får sitt uttryck i den nuvarande krisen.

Den ekonomiska krisen skapar allvarliga sociala problem, framhåller motionärerna. Arbetslöshet och otrygghet leder till en ökad social utslagning och till personliga tragedier. Situationen ger också grogrund för direkt reaktionära föreställningar riktade mot de utslagna, mot invandrare, mot kvinnor och ungdom. Situationens allvar visar enligt motionärerna nödvändigheten av en ny kurs i politiken.

Motionärerna anser att en alternativ ekonomisk politik måste ha sin utgångspunkt i kunskapen om de ekonomiska problemens natur, i insikten att arbetslöshet och inflation är följder av den produktionsordning som har de enskilda företagens vinstintressen som riktmärke. Kapitalism kan enligt motionärerna inte skapa social och ekonomisk trygghet. Kapitalism är oförenlig med full och meningsfylld sysselsättning.

Huvudmålet för den ekonomiska politiken måste enligt motionärerna vara att understödja övergången till en socialistisk planhushållning. Detta kräver att den ekonomiska politiken redan nu skall ha som målsättning att slå vakt om folkflertalets ekonomiska och sociala trygghet och angripa kapitalets maktställningar. Politiken måste göras offensiv och framåtsyftande. Omedelbart måste enligt motionärerna följande åtgärder vidtas för att försvara folkets levnadsstandard för att öka sysselsättningen: 1.

Prisstopp på alla dagligvaror.

2. Hyresstopp och en snabb omläggning av bostadspolitiken så att hyresnivån kraftigt kan sänkas.

FiU 1977/78:10

3. Slopad moms på maten.

4. Stopp för industriutflyttning och kapitalflykt till utlandet.

5. Ökat bostadsbyggande.

6. Ökade insatser för utbyggnad av barnomsorgen.

7. Stopp för gåvopolitiken till företagen, i dess ställe medvetna statliga industrisatsningar, skapande av nya statliga industrier t. ex. för en utvidgad kollektiv trafik och för återställande av förstörda miljöer.

8. Ökade insatser för en självständig teknisk forskning som skall betjäna en växande statlig industrisektors utveckling.

9. Förkortning av arbetsdagen till 7 timmar under 1978, med full lönekompensation.

10. Nedskärning av militärutgifterna — ökade tillgångar för kommunernas socialt nödvändiga verksamhet.

Dessa omedelbara insatser som stärker folkets köpkraftiga efterfrågan utgör försvar för levnadsstandarden och kommer enligt motionärerna att direkt och indirekt medföra en minskad arbetslöshet. Samtidigt måste emellertid något mera långtgående förändringar förberedas och påbörjas. Dit hör enligt motionärerna ett förstatligande av affärsbankerna och en medveten samhällelig styrning av investeringarna, dit hör en genomgripande skattereform till en progressiv stats-kommunal enhetsskatt, dit hör övergång till mera förädling av landets råvaror inom landet, dit hör en omläggning av energipolitiken, dit hör en sådan regionalpolitik som möjliggör en likvärdig utveckling i alla regioner.

Motioner om prispolitiken

I den med anledning av propositionen 22 väckta motionen 22 av Rolf Hagel (—) och Alf Lövenborg (—) hemställs

1. att riksdagen beslutar om införandet av allmänt och totalt prisstopp,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om en åtgärdsplan för att åstadkomma prissänkningar på i första hand alla dagligvaror.

I den med anledning av propositionen 22 väckta motionen 27 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa att allmänna prisregleringslagen skall tillämpas så att prisstopp tills vidare skall gälla för alla dagligvaror.

I motionen 39 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs såvitt nu är i fråga

1. (17) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om allmänt prisstopp,

2. (18) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om prisövervakning.

I motionen 22 anförs att motionärerna i anslutning till förslaget om höjning av mervärdeskatten begärde att ett prisstopp skulle införas att

FiU 1977/78:10

gälla i första hand under hela avtalsperioden. Om inte det skedde skulle prishöjningar snabbt äta upp lönekampens resultat och rättmätiga reallöneförbättringar komma att ersättas av reallönesänkning.

När momsen höjdes sökte regeringen enligt motionärerna camouflera sin antidemokratiska politik genom införandet av ett ”allmänt prisstopp” under tiden 6 april—31 maj. Den åtgärden innebar endast en temporär dämpning av prisstegringstakten innan en ny lavin av prisstegringar åter drabbade svenska folket. De prisregleringsåtgärder som redovisas i propositionen har enligt motionärerna inte varit av den omfattningen att de utgjort något verkligt skydd för det arbetande folkets standard. Det prisstopp som gällde till 1 november har luckrats upp genom en rad undantag och prishöjningar på framför allt importerade varor.

Motionärerna anför att det de befarade i den motion de väckte under vårriksdagen till fullo har besannats. Arbetarklassens standard undergrävs i rask takt. Propositionens formuleringar om ”intensiv prisövervakning för att hindra omotiverade prishöjningar” känns enligt motionärerna föga betryggande.

I motionen 27 redovisas inledningsvis de genomsnittliga prisstegringarna på dagligvaror under årets nio första månader, 16,3 %. Motsvarande siffra för de nio första månaderna under 1976 var 9,1 %. Sådana fördyringar av levnadskostnaderna är enligt motionärerna oacceptabla. 1977 väntas den svenska arbetarklassen få sänkta reallöner med minst 5 %. Detta har redan kommit till uttryck i en minskad livsmedelskonsumtion.

Motionärerna vänder sig inte mot att den allmänna prisregleringslagen, som tillämpats sedan 1972, skall fortsätta att äga tillämpning också under 1978 men anser att riksdagen också bör uttala sig om hur den bör tillämpas.

Regeringens politik har enligt motionärerna förvärrat prisstegringarna. Genom momshöjning och devalveringar har regeringen befordrat inflationen. Regeringen tror att prisstoppen bara kan gälla under korta perioder. Även om prisstoppen inte varit effektiva, har priserna under dessa perioder ökat långsammare än eljest. Ett prisstopp på dagligvaror är enligt motionärerna en första försvarslinje för de arbetandes reallöner mot inflationen. Men om det skall ha en reell effekt måste ett prisstopp på dagligvaror gälla intill dess att nödvändiga steg tas för att angripa storföretagens prishöj arpolitik — och till dess den statliga ekonomiska politiken förs efter andra riktlinjer än nu.

I motionen 39 hävdas — såvitt nu är i fråga — att en viktig anledning till den snabba inflationsutvecklingen här i vårt land är regeringens tilltagande slapphet i prisövervakningen. Även under perioder då man har haft olika former av priskontroll har konsumentpriserna stigit i en betydande omfattning. Med hänsyn härtill måste uppenbarligen prisöver -

FiU 1977/78:10

vakningen och priskontrollen skärpas. Den priskontrollerande myndigheten, statens pris- och kartellnämnd (SPK), måste därför i en väsentligen större utsträckning än vad som nu är fallet få regeringens aktiva stöd.

Motionärerna åberopar de riktlinjer för en intensiv prisövervakning som uttalas i propositionen 45 om den ekonomiska politiken. Enligt propositionen går de ut på att SPK skall ”särskilt observera och kartlägga vissa omständigheter i företagens prispolitik”. I fall av omotiverade prishöjningar ”bör nämnden hålla regeringen informerad”. I fråga om sin allmänna uppläggning är dessa riktlinjer enligt motionärerna överensstämmande med dem som gällde under den socialdemokratiska regeringens tid. Men eftersom den borgerliga regeringen hittills inte i handling visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade prisökningar bör man därför i stället snarast återinföra det allmänna prisstoppet. Man bör göra det i en sådan form att man återför priserna till läget i slutet av oktober 1977 — dvs. innan den borgerliga regeringen upphävde prisstoppet. Man bör då även tillämpa en synnerligen restriktiv dispensgivning.

Motioner om sparstimulerande åtgärder

I detta sammanhang behandlar utskottet följande vid föregående riksmöte väckta motioner

7976/77: 51 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Sven Andersson i Örebro (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sparstimulerande åtgärder för att göra banksparandet attraktivt,

1976/77: 631 av David Wirmark (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att frågan om befrielse från inkomstskatt på sparkapital på högst 30 000 kr., placerade på bank eller i inhemska obligationer, skyndsamt utredes,

1976/77: 993 av Georg Danell m. fl. (m) vari — med hänvisning till motiveringen i motionen 1976/77: 991 — hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till särskilt bostadssparande,

1976/77:1012 av Rune Rydén m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att möjligheterna att stimulera sparandet genom allmänt sparstöd genom premie, särskilt sparstöd, sparlön, bättre arbetsvillkor för aktiefonder och särskilt bostadssparande utreds samt

1976/77:1023 av Nils Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en samlad utredning av beskattningsreglerna för olika former av långsiktigt sparande med beaktande av bl. a. en önskad ökning och breddning av medborgarnas frivilliga ”produktionssparande”.

FiU 1977/78:10

16 I motionen 1976/77:51 anförs att banksparandet är den form av sparande som passar vanliga människor bäst och som samtidigt är till stor nytta för samhället. Det inflationsskyddade sparandet i form av placeringar i antikviteter, konst, diamanter, medaljer osv. är enligt motionärerna från samhällssynpunkt av mindre intresse. Motionärerna anser att samhället inte ger rimlig rättvisa åt bankspararen, som genom inflationen får se sitt kapital urholkas för varje år som går. Eftersom samhället eftersträvar ett högt banksparande bör enligt motionärerna samhället också se till att spararna kompenseras så att sparkapitalets realvärde bibehålls.

Även i motionen 1976/77: 631 påtalas att räntegottgörelsen på bankmedel under senare år inte har kompenserat spararna för penningvärdets fall. Det inflationsdrabbade sparandet borde enligt motionären särskilt kompenseras genom skattelättnader i första hand vid innehav av mindre sparkapital. Motionären anser att frågan om befrielse från inkomstskatt på sparkapital på högst 30 000 kr., placerade på bank eller i inhemska obligationer, skyndsamt bör utredas.

I motionen 1976/77: 993 hänvisas till motiveringen i motionen 1976/ 77: 991, där motionärerna anför att en egen bostad för många människor är ett så naturligt sparmål och en socialt så värdefull boendeform att bostadssparande bör stimuleras. Motionärerna föreslår därför att ett särskilt bostadssparande med viss avdragsrätt av sparbeloppet införs.

I motionen 1976/77:1012 framhålls att moderata samlingspartiets mål är att genom ett spritt personligt ägande inom ramen för en bevarad marknadsekonomi befrämja den personliga friheten. Genom stimulans av det frivilliga enskilda sparandet underlättas enligt motionärerna ett mera decentraliserat ägande. Motionärerna pekar på skilda områden inom vilka åtgärder kan vidtas för att stimulera enskilt sparande och främja ett decentraliserat ägande. Motionärerna hemställer att riksdagen hos regeringen begär att möjligheterna att stimulera sparandet genom allmänt sparstöd genom premie, särskilt sparstöd, sparlön, bättre arbetsvillkor för aktiefonder och särskilt bostadssparande utreds.

I motionen 1976/77:1023 framhålls att behovet av investeringskapital för produktionens utbyggnad är mycket stort. För framtiden kommer det därför enligt motionären att bli nödvändigt att med olika åtgärder från statens sida stimulera medborgarna till ”produktionsvänligt” sparande. Sparandet har under senare år fått en inriktning mot bl. a. antikviteter, konst, smycken, mynt, frimärken o. d., vilket motionären ser som ett improduktivt sparande. En önskan om värdesaker och räntabel placering har enligt motionären också styrt det långsiktiga sparandet mot fastigheter och från aktie-, obligations-, försäkrings- och bank -

FiU 1977/78:10

sparande. Motionären menar att skattelagstiftningen inte är utan skuld till den beskrivna utvecklingen och pekar på förhållanden inom förmögenhets-, realisationsvinst-, arvs- och inkomstbeskattningen som är av betydelse i detta sammanhang. Mot bakgrund härav hemställer motionären att riksdagen hos regeringen begär en samlad utredning av beskattningsreglerna för olika former av långsiktigt sparande med beaktande av bl. a. en önskad ökning och breddning av medborgarnas frivilliga ”produktionssparande”.

Utskottet

Under år 1977 har den ekonomiska politiken lagts om i vårt land. Mervärdeskatten har höjts för att begränsa den privata konsumtionen. Den svenska kronan har skrivits ned i förhållande till andra valutor i två omgångar i syfte att anpassa det svenska kostnadsläget och möjliggöra för svensk industri att återvinna förlorade marknadsandelar. Ytterligare åtgärder föreslås nu som skall begränsa de svenska företagens kostnader och underlätta en exportoffensiv.

Riksdagen har ställt sig bakom de åtgärder som vidtogs i våras (FiU 1976/77: 30 och SkU 1976/77: 48) och har nu att pröva den fortsatta inriktningen av den ekonomiska politiken. Utskottet vill redan inledningsvis uttala att det ställer sig bakom den inriktning av politiken som redovisas och förordas i propositionen 45. Den innebär att vi genom en kraftig åtstramning av den privata konsumtionen och samtidiga åtgärder för att stärka de svenska företagens konkurrenskraft skall kunna vända den nuvarande utvecklingen mot allt större underskott i våra utrikes affärer och på sikt föra oss tillbaka i ett balansläge. Detta kommer att ta tid och innebära påfrestningar. Enligt utskottets mening ges emellertid inget alternativ. Den inledda politiken måste fullföljas med all kraft.

Konkurrenskraft och valutapolitik

För att ge en bakgrund till utformningen av de vidtagna och föreslagna ekonomisk-politiska åtgärderna analyseras i propositionen den utveckling som lett fram till det nuvarande ekonomiska läget. Utskottet anser — i likhet med vad som anförs i propositionen — att en första förutsättning för en bred uppslutning kring de nödvändiga ekonomisk-politiska åtgärderna är en allmän insikt om de centrala orsakerna till Sveriges ekonomiska problem. Det finns därför skäl även för utskottet att något uppehålla sig vid dessa frågor.

Efter 1973 års oljekris rådde bred enighet om att den ekonomiska politiken skulle inriktas på att överbrygga den internationella lågkonjunktur som följde på krisen. Lågkonjunkturen blev emellertid mycket

2 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

djup och långvarig genom att flertalet stora länder bedrev en deflationistisk politik i syfte att snabbt lösa de bytesbalansproblem som blev en följd av oljeprishöjningarna. Detta var en politik rakt motsatt den av OECD rekommenderade, som innebar att länderna borde kompensera bortfallet i den totala efterfrågan till följd av oljeprishöjningen med expansiva finanspolitiska åtgärder. Länder med starkt exportberoende som i likhet med Sverige följde OECD:s rekommendationer för att hålla sysselsättningen uppe kom härigenom att drabbas av stora bytesbalansunderskott. Den svenska politiken byggde på förutsättningen att den internationella konjunkturnedgången skulle följas av en relativt stark uppgång enligt tidigare konjunkturmönster. Genom den deflationistiska politiken i flera länder blev dock nedgången så djup att det tidigare mönstret bröts. Främsta orsaken härtill var att kapacitetsutnyttjandet sjönk till en osedvanligt låg nivå. Detta gjorde att stimulansen från konsumtionsuppgången efter konjunkturomslaget andra halvåret 1975 inte blev tillräckligt stark för att driva fram en investeringsaktivitet av mera normal omfattning. En bidragande orsak till att investeringarna inte kom igång torde också ha varit den osäkerhet om framtiden som den höga inflationstakten skapade. En konsekvens av att industriinvesteringarna inte bidragit till tillväxten har varit att uppgången blivit långsam och ryckig.

De svenska företagen, främst i de råvarubaserade branscherna, fick under 1974 till följd av de starka internationella prisökningarna kraftigt förbättrade vinster. Inte minst denna vinstutveckling lade grunden för mycket stora avtalsmässiga lönehöjningar 1975 och 1976. Ett starkt efterfrågetryck på arbetsmarknaden och höga inflationsförväntningar inom industriföretagen ledde också till stark löneglidning.

Mellan 1974 och 1976 höjdes de svenska relativa exportpriserna markant vilket lett till stora förluster av marknadsandelar. Under 1975 torde relativprishöjningarna och marknadsandelsförlusterna ha haft flera orsaker. Här kan pekas på företagens förväntningar om en fortsättning av den starka internationella prisstegringen från 1974 och på skillnaderna i efterfrågetryck på hemmamarknaden och utlandsmarknaderna. Även effekterna av lagerstödet hör till denna bild. Den avgörande förklaringen, speciellt fr. o. m. 1976, var dock ett försämrat konkurrensläge för den svenska exportindustrin till följd av högt kostnadsläge och en svag produktivitetsutveckling. Samma förhållanden ledde också till att den importkonkurrerande industrin fick andelsförluster på hemmamarknaden. Den svaga produktivitetsutvecklingen sammanhängde bl. a. med politikens inriktning mot att behålla arbetskraften i företagen. En annan starkt bidragande orsak till det alltför höga kostnadsläget var de snabba höjningarna av arbetsgivar- och socialförsäkringsavgifterna. Under åren 1974—1977 har dessa höjningar uppgått till drygt 4 % per år. Konkurrensläget försämrades ytterligare genom att knytningen till D-marken inom det valutapolitiska s. k. orm-samarbetet ledde till en uppvärdering

FiU 1977/78:10

av den svenska kronan gentemot genomsnittet för våra handelspartners valutor. För att motverka denna uppvärdering justerades den svenska kronans värde ner i förhållande till D-marken i två omgångar; med 3 % den 17 oktober 1976 och med 6 % den 1 april 1977. Dessa justeringar skedde inom ramen för orm-samarbetet. Inhemskt drevs efterfrågan tillbaka också genom att mervärdeskatten höjdes den 1 juni 1977.

De vidtagna åtgärderna hade möjligen varit tillräckliga för att övervinna de problem den svenska industrins försämrade konkurrenskraft ledde till, om företagens kostnadsökningar därefter hade kunnat starkt begränsas samtidigt som vi hade fått en ordentlig uppgång i efterfrågan på den svenska industrins produkter. En sådan ökning i efterfrågan hade i sig kunnat leda till en sänkning av de svenska relativa priserna, eftersom de svenska företagen har byggt upp en betydande produktivitetsreserv. Efter sommaren stod det emellertid alltmer klart att den internationella efterfrågan skulle komma att utvecklas väsentligt sämre än vad som tidigare förutsetts. Framför allt skedde en avmattning i Västeuropa, vilket var av särskild betydelse för de svenska exportutsikterna. Det stod också klart att någon stark uppgång inte heller kan förväntas under

1978. Utskottet återkommer till den internationella utvecklingen i ett senare avsnitt. I det uppkomna läget var enligt utskottets mening åtgärder för att snabbt förbättra de svenska företagens konkurrensläge oundvikliga. En devalvering var det bästa medlet för detta.

I den socialdemokratiska partimotionen riktas kritik mot den sedan regeringsskiftet förda valutapolitiken. Framför allt kritiseras beslutet att i samband med devalveringen lämna orm-samarbetet. Utskottet delar regeringens uppfattning att det var lämpligast att gå ur detta samarbete. Ett valutapolitiskt samarbete av detta slag kräver att de deltagande ländernas pris- och kostnadsutveckling inte skiljer sig åt i någon större utsträckning. I praktiken har detta inneburit ett krav på samma prisstabilitet i den svenska ekonomin som i den tyska. Detta innebär också vissa restriktioner på den ekonomiska politiken i övrigt — nämligen i de fall då en stabil prisutveckling står i konflikt med strävandena att uppnå andra mål för den ekonomiska politiken. Även om vi inte långsiktigt kan acceptera en fortlöpande försämring av vårt kostnadsläge i förhållande till en så viktig konkurrent på exportmarknaderna som Förbundsrepubliken Tyskland, så föreligger enligt utskottets mening inte förutsättningar för att snabbt göra erforderliga anpassningar till den tyska politiken. Eftersom D-marken kan förväntas fortsätta att stiga i värde gentemot de flesta andra länders valutor skulle en fortsatt knytning till denna av den svenska kronan även framöver leda till en försämring av det svenska konkurrensläget. I en situation där det varit nödvändigt att tre gånger inom loppet av ett år justera kronans värde just gentemot D-marken är det därför tveksamt om man hade kunnat vinna tilltro till möjligheterna att framgent upprätthålla fasta kursrelationer vid ett bevarat va -

FiU 1977/78:10

lutasamarbete inom ormen. Riskerna för framtida spekulation mot kronan hade varit stora. Det kan i sammanhanget nämnas att sedan början av september (alltså efter devalveringen) har D-markens värde faktiskt fortsatt att stiga gentemot de flesta andra valutor. Gentemot kronan har D-marken stigit med mellan 1,5 och 2 %.

Det är viktigt att stryka under att utträdet ur orm-samarbetet inte innebär att kronan flyter fritt gentemot andra valutor. Genom utfästelsen att hålla kronkursen fast gentemot en s. k. korg av våra viktigaste handelspartners valutor finns enligt utskottets mening även i fortsättningen en stabil grund för den ekonomiska politiken, utrikeshandeln och avtalsrörelserna. Utskottet kan således inte instämma i de kritiska synpunkter som i detta avseende framförs i motionen 39.

Genom devalveringarna och genom den föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften skapas enligt utskottets mening de nödvändiga förutsättningarna för sådana sänkningar av de relativa priserna på svenska varor att marknadsandelsförlusterna på hemma- och utlandsmarknaderna stoppas upp och kan vändas i ett återtagande av marknadsandelar under år 1978. Detta kräver dock att kostnadsutvecklingen framöver inte blir snabbare för de svenska företagen än för deras utländska konkurrenter.

Devalveringen leder till en försämring av Sveriges bytesförhållande, dvs. räknat i svenska kronor får vi betala mera för importen. För att ett återtagande av marknadsandelar skall ge någon större förbättring av bytesbalansen krävs därför också att marknaden för svenska produkter ökar. Hur stor en sådan ökning blir är främst beroende av den internationella utvecklingen.

Den internationella utvecklingen

Världsekonomin har under och efter sommaren utvecklats klart långsammare än vad som förutsågs så sent som i maj—juni detta år. Sålunda tycks nu BNP-tillväxten för OECD-området knappast komma att uppgå till 4 % mellan 1976 och 1977. Arets tillväxt i världshandeln, som i vårens reviderade nationalbudget bedömdes kunna bli 7—8 %, verkar nu stanna vid ca 5 %.

För Förenta staterna och Japan förutses nu en tillväxt för 1977 på 5 å 5 1/2 %. I Västeuropa ökar den samlade produktionen väsentligt långsammare eller med något över 2 %. Den största besvikelsen utgör Förbundsrepubliken Tyskland där tillväxtprognosen för 1977 fått revideras ner från vårens 4,5 % till 3 % nu.

Generellt sett förorsakas den låga tillväxten i Västeuropa av att de reala disponibla inkomsterna utvecklats svagt till följd av en hög inflation i förhållande till löneutvecklingen. Samtidigt har det drivits en återhållsam finanspolitik i syfte att få ner inflationstakten och minska de i flera länder stora bytesbalansunderskotten. Konsumtionstillväxten har

FiU 1977/78:10

härigenom inte blivit så stark att kapacitetsutnyttjandet i industrin förbättrats. Bl. a. till följd härav har industriinvesteringarna fortsatt att utvecklas mycket svagt.

I den rådande situationen blir den fortsatta utvecklingen i hög grad beroende av vilken politik som kommer att bedrivas, då det finns mycket litet av spontan tillväxtkraft i världsekonomin. Den nuvarande expansionstakten är inte tillräcklig för att märkbart öka kapacitetsutnyttjandet och efterfrågan på arbetskraft. Tvärtom finns det uppenbara risker att arbetslösheten ute i världen ytterligare kommer att öka från den redan nu mycket höga nivån om stimulanser inte sätts in. Detta gäller särskilt som en stor del av de investeringar som nu genomförs är av defensiv karaktär, dvs. de görs i arbetskraftsbesparande syfte och inte i första hand för att öka produktionskapaciteten.

Under året har det kommit att framstå som allt klarare att de starka ekonomierna och särskilt då de båda överskottsländerna Japan och Förbundsrepubliken Tyskland inte kan fortsätta att vänta på en exportledd uppgång utan måste stimulera den imhemska efterfrågan om världsekonomin skall få en tillräcklig stimulans. Dessa länder har emellertid varit obenägna att ensidigt vidta sådana åtgärder. Speciellt från tysk sida har det framhållits att flera länder måste dela ansvaret för att få fart på världsekonomin. Förutsättningarna för efterfrågestimulans i en större länderkrets har också förbättrats. Så har t. ex. den externa balansen förbättrats i flera länder, såsom Storbritannien, Frankrike och Italien. På grund härav och under trycket av de klara riskerna för ytterligare ökad arbetslöshet har under hösten på flera håll en omorientering skett mot en mer expansiv politik. Stimulansprogram lades fram tidigt under hösten i både Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. I båda fallen avsåg de dock i första hand offentliga investeringar och bostadsbyggande, vilket ger liten stimulans åt världshandeln. Senare har dessa program kompletterats. I Förbundsrepubliken Tyskland har beslut nu fattats om åtgärder om totalt ca 11 miljarder mark, framför allt genom ytterligare skatteåtgärder som ökar de disponibla inkomsterna. I Japan har aviserats särskilda åtgärder för att öka importen. Den brittiska regeringen har lagt fram en omfattande s. k. minibudget med insatser på totalt 3 miljarder pund för innevarande år och år 1978. Ytterligare brittiska åtgärder har ställts i utsikt till våren om löneökningarna hålls inom vissa gränser. Carter-administrationen har uttryckt sin bestämda föresats att hålla uppe tillväxten i den amerikanska ekonomin och sänka arbetslösheten. En viss uppmjukning av politiken har också skett i Frankrike. Bland de nordiska länderna kommer Norge även under år 1978 att ha en snabb ekonomisk tillväxt. Expansionen i Danmark och Finland blir även i fortsättningen begränsad, men tillväxten kan ändå förväntas bli ett par procent snabbare år 1978 än under år 1977.

Sammantaget innebär konjunkturinstitutets bedömning för år 1978 att den totala produktionsökningen inom OECD-området väntas uppgå till

FiU 1977/78:10

drygt 4 %. Denna bedömning ligger något högre än OECD:s bedömning. För Västeuropa förutser konjunkturinstitutet en något svagare utveckling än för hela OECD-området eller 3,5 % ökning, där större delen av ökningen faller på andra halvåret. Världshandeln förväntas stiga med ca 6 %.

Utskottet har ingen från konjunkturinstitutet avvikande bedömning. Uskottet vill visserligen påpeka att konjunkturinstitutet vid sin bedömning inte haft möjlighet att i dess helhet väga in effekten av de stimulansåtgärder som på senare tid aviserats från skilda håll. Beslutade och aviserade stimulansåtgärder ger dock knappast någon större effekt förrän under andra halvåret 1978. Den osäkerhet som måste vidlåda bedömningarna bör betonas.

Utrikeshandel och bytesbalans

Den beskrivna internationella utvecklingen innebär att man inte kan förvänta sig någon särskilt omfattande stimulans av den svenska ekonomin via exporten förrän tidigast under senare delen av år 1978.

Konjunkturinstitutet beräknar i sin höstrapport exportökningen mellan 1976 och 1977 till knappt 6 % räknat i löpande priser, vilket omräknat i volym innebär en oförändrad export. För 1978 förutses en ökning i exportvolymen på ca 6 % (exkl. fartyg 9,5 %). I löpande priser skulle exporten öka med närmare 14 %.

På importsidan beräknas för 1977 en volymminskning jämfört med 1976 om 1,5 %. Genom en snabb importprisstegring, framför allt till följd av devalveringarna, blir det dock enligt konjunkturinstitutets beräkning i löpande priser en ökning med 9,5 %. Mellan 1977 och 1978 förutses en importvolymökning med ca 1,5 % och en ökning i löpande priser med ca 12 %.

Konjunkturinstitutets prognoser avseende bytesbalanserna för 1977 och 1978 framgår av tabell 2.

Tabell 2. Bytesbalans för 1975—1978

(Milj. kr.)

prognos

prognos

Export, varor

72 012

80 195

84 895

96 580

Import, varor

74 000

84 000

91 970

103 055

Handelsbalans

-1988

-3 805

-7 075

-6 475

Korrigering av handels-

statistiken

-268

-106

-235

-260

Sjöfartsnetto

2 940

3 087

2 800

2 800

Resevaluta

-2 542

-3 169

-3 950

-4 550

Övriga tjänster, netto

-2 246

-2 986

-3 200

-3 600

Transfereringar, netto

-3 405

-4 375

-5 600

-7 050

Korrigeringspost

800 Bytesbalans

-6 709

-10 554

-16 460

-18 335

Källa: Konjunkturinstitutet.

FiU 1977/78:10

23 För 1977 innebär detta en betydande försämring av handelsbalansen och därmed också av bytesbalansen jämfört med vad som bedömdes som sannolikt i våras. Det sammanhänger framför allt med devalveringen som gör att vi får betala mera för importen. De eftersträvade volymeffekterna uppträder först med betydande eftersläpning. Den stora förändringen jämfört med tidigare bedömningar hänför sig dock till 1978. I stället för en tidigare förväntad kraftigt förbättrad bytesbalans förutses nu en ytterligare försämring till 1978 med närmare 2 miljarder kr. Förklaringen är i stort densamma som för 1977. Den internationella utvecklingen kan nu antas bli väsentligt svagare än vad som tidigare förutsetts, vilket negativt påverkar exporten. Devalveringen ger en markant försämring i vårt bytesförhållande. De större effekterna av devalveringen på exportvolymen uppträder inte förrän 1979. Effekterna på importvolymen bör däremot visa sig tidigare.

Även om osäkerheten i bedömningarna för år 1978 bör betonas vill utskottet uttrycka sin starka oro över bytesbalansens utveckling. De stora underskotten fordrar en upplåning utomlands av mycket stor omfattning. Amorteringarna och räntorna på dessa lån skall finansieras med framtida exportintäkter och kommer att utgöra en tung börda framöver. Det kan inte heller uteslutas att lånevillkoren efter hand skulle komma att försämras om bytesbalansunderskotten fortsatte att vara av denna omfattning under en längre tidsperiod. Det blir i detta perspektiv en dominerande uppgift för den ekonomiska politiken att snabbt och med all kraft söka hejda den nuvarande utvecklingen och successivt återföra ekonomin till ett balansläge.

Den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken

Utskottet konstaterar att det råder en betydande enighet om målen för den ekonomiska politiken. Både i propositionen och i motionen 39 framhålls den fulla sysselsättningen som ett övergripande mål. Detta kan inte förverkligas utan en stark och internationellt sett konkurrenskraftig industri. Enighet råder också om att en av de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken är att få ner inflationstakten. Andra viktiga uppgifter är att få ner underskottet i den statliga budgeten och bytesbalansunderskottet. Utskottet återkommer i senare avsnitt av betänkandet till frågan om budgetunderskottet i ett mera långsiktigt perspektiv och till prispolitiken men vill redan här göra vissa kommentarer.

Den stora ökningen i budgetunderskottet under innevarande budgetår beror i hög grad på att stora summor måste satsas för att stödja krishotade branscher och företag och för att allmänt hålla uppe sysselsättningen vid en alltjämt svag efterfrågan utifrån. Totalt satsas belopp i storleksordningen 15—20 miljarder kr. på dessa åtgärder för att värna sysselsättningen och för att motverka en kapitalförstöring som kan inverka menligt på våra möjligheter att långsiktigt få ett konkurrenskraftigt

FiU 1977/78:10

svenskt näringsliv med tillräcklig produktionskapacitet. Alternativet till att låta dessa utgifter påverka budgetunderskottet är i första hand att täcka dem med ökade skatteintäkter. I rådande läge är det emellertid inte möjligt att pressa ner den inhemska efterfrågan i den omfattning som i så fall skulle krävas. Finanspolitiken är nämligen redan stram i den meningen att den privata och den statliga konsumtionen hålls tillbaka. Man kan således inte bedöma graden av stramhet i finanspolitiken enbart genom att se till budgetunderskottets storlek. Man kan därför inte heller, som i motionen 39, utan vidare hävda att ett stort budgetunderskott driver upp inflationstakten.

Som framhålls både i propositionen och i motionen 39 kan man inte upprätthålla full sysselsättning och nå balans i våra utrikesbetalningar utan ett konkurrenskraftigt varuproducerande näringsliv med tillräcklig produktionskapacitet. Det råder emellertid delade meningar om hur detta problem skall angripas. Denna åsiktsskillnad framkommer klarast i den skilda synen på frågan om en sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften. I motionen 39 tas avstånd från en sådan sänkning och föreslås i stället att motsvarande medel tillförs en nyinrättad strukturfond.

Enligt utskottets mening är det här mindre en fråga om skilda synsätt i valet mellan generella och selektiva åtgärder och mera en fråga om skilda tidsperspektiv. De problem som måste lösas är av något olikartad karaktär på kort resp. på lång sikt. Propositionen behandlar i första hand åtgärder som bör vidtas snabbt. Som utskottet berört i det föregående fordras i det korta perspektivet framför allt åtgärder för att öka efterfrågan på svenska produkter både på export- och hemmamarknaderna. Detta är nu det enda acceptabla sättet att snabbt angripa problemet med det stora bytesbalansunderskottet. Förutsättningarna för en sådan ökad efterfrågan skapas genom devalveringarna. Åtgärder för att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen är också ägnade att öka de svenska företagens konkurrenskraft. Sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften är en sådan åtgärd. Även förslagen om skatteomläggning för 1978 och om en indexreglering från 1979 av den nya skatteskalan syftar bl. a. till att underlätta avtalsrörelserna och den vägen undvika en alltför snabb kostnadsutveckling. Att det finns många företag som har en acceptabel lönsamhet är enligt utskottets mening knappast ett skäl som talar mot åtgärder som syftar till att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionen 39 att ytterligare exportfrämjande åtgärder också bör vidtas. Ett ställningstagande till vilken utformning dessa bör få bör dock anstå till dess att resultaten av de överväganden som pågår inom regeringskansliet i dessa frågor föreligger.

I det längre perspektivet är det helt oundgängligt att bygga ut vår produktionskapacitet och finna nya expansionsmöjligheter. Utskottet kan här i långa stycken instämma i de principiella resonemang som förs i

FiU 1977/78:10

motionen 39 angående bl. a. behovet av forskning och utveckling, av ett högt tekniskt kunnande och av ökade investeringar. Utskottet anser dock inte att det finns behov av att nu ta ställning till detaljerna i hur politiken bör formas i dessa hänseenden. Detta får ske i samband med riksdagens behandling av de ordinarie ekonomisk-politiska dokumenten, budgetpropositionen och kompletteringspropositionen.

Utskottet tar i senare avsnitt av betänkandet upp frågor på vissa delområden inom den ekonomiska politiken. Beträffande den ekonomiska politikens allmänna inriktning vill utskottet dock redan här anföra följande. Som utskottet påpekat behandlas i propositionen främst åtgärder som snabbt måste vidtas eller som redan vidtagits. Utskottet finner regeringens åtgärder riktiga och tillstyrker följaktligen att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordas i propositionen.

Motionen 39 behandlar endast i begränsad utsträckning det kortsiktiga perspektivet. Framför allt lämnas i motionen inga förslag till hur man snabbt skall angripa det dominerande problem som det stora bytesbalansunderskottet utgör, trots att motionärerna tar avstånd från de åtgärder regeringen redan vidtagit eller föreslagit i detta hänseende. Även om utskottet kan instämma i stora delar av motionens principiella syn på de långsiktiga problemen i svensk ekonomi kan dock enligt utskottets mening motionens förslag inte ligga till grund för inriktningen av den ekonomiska politiken i det tidsperspektiv som det nu finns anledning att behandla. Utskottet avstyrker därför motionen 39, moment 1 i hemställan.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken som dras upp i motionerna 38 och 40 innefattar bl. a. flera förslag som skulle leda till kraftigt ökad privat konsumtion, försämrad konkurrenskraft för den svenska industrin genom bl. a. en snabbare kostnadsutveckling samt ytterligare ökat budgetunderskott. När det gäller möjligheterna att motverka arbetslöshet genom en ökad privat konsumtion vill utskottet hänvisa till vad som anförs i propositionen i denna fråga. Det är framför allt inom de exportorienterade branscherna som kapacitetsutnyttjandet är lågt. Ökad inhemsk efterfrågan kan inte nämnvärt höja sysselsättningen i dessa branscher. En så expansiv politik att arbetskraft i stor utsträckning gick över från exportbranscherna till övriga branscher och sektorer i ekonomin skulle vara klart inflationsdrivande. Dessutom motverkas med en sådan politik möjligheterna att långsiktigt nå extern balans, eftersom exportindustrin i ett senare läge med höjd efterfrågan på dess produkter skulle få svårt att få tillbaka arbetskraften. Detta innebär inte, vilket hävdas i motionen 40, att politiken inriktas på att ”se till att kapitalet har en arbetskraftsreserv — av arbetslösa eller undersysselsatta”. Tvärtom har mycket stora resurser satsats på att undvika arbetslöshet och behålla arbetskraften i företagen — en politik som också varit framgångsrik. Syftet med dessa åtgärder är, utöver att hålla uppe sysselsättningen, att bibehålla exportindustrins produktionskapacitet och se till att vi står väl

FiU 1977/78:10

rustade inför en kommande uppgång, vilket är oundgängligt för att långsiktigt klara bytesbalansproblemen. Bytesbalansunderskottet nämns över huvud taget inte som ett problem i motionen 40. Men hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 38 och 40.

Sparande och budgetunderskott

Det stora underskottet i den svenska bytesbalansen innebär, annorlunda uttryckt, att sparandet i det svenska samhället är för litet i förhållande till vår resursförbrukning. Detta grundläggande problem togs upp till debatt redan i 1975 års långtidsutredning. I perspektivet att kapitalbildningen långsiktigt behövde öka målsattes i långtidsutredningen en kraftig ökning av det offentliga sparandet. Utvecklingen har emellertid gått i annan riktning. Parallellt med att näringslivets vinster och sparande minskat har också den offentliga sektorns sparöverskott snabbt reducerats. I propositionen 45 redovisas följande tabell över det beräknade finansiella sparandet 1976—1978 (s. 17):

Tabell 3 Finansiellt sparande 1976—1978

(Milj. kr.)

1978 Bytesbalans

-10 550

-16 460

-18 340

Hushåll

12 050

15 130

16 450

Näringsliv, bostäder Offentlig sektor (inkl. social-

-37 460

-40 850

-35 150

försäkringssektorn)

14 860

9 260

360 Summa

-10 550

-16 460

-18 340

Källa: Konjunkturinstitutet.

Tabellen bygger på konjunkturinstitutets beräkningar. Nedgången i det totala sparandet återspeglar det förhållandet, att underskottet i statsbudgeten ökat mycket snabbt, utan att något kompenserande sparande kommit till stånd i andra sektorer. I den samlade offentliga sektorn är sparandet i socialförsäkringssektorn i nominella tal i huvudsak oförändrat under perioden. För kommunernas del förutses en viss sparökning under 1978, men helt otillräcklig för att väga upp minskningen för staten.

Översatt i ett budgetperspektiv beräknas enligt riksrevisionsverkets senaste prognos underskottet för innevarande budgetår komma att uppgå till 25,3 miljarder kr. mot i statsbudgeten upptagna 13,8 miljarder kr. I RRV:s prognos har likväl hänsyn inte kunnat tas till alla de förslag som påverkar budgetsaldot negativt under budgetåret 1977/78.

Om perspektivet sträcks ut till att innefatta budgetåret 1978/79 ter sig det finanspolitiska läget allvarligt. Även om en betydande del av de utgifter som tillkommit innevarande budgetår är av engångskaraktär och

FiU 1977/78:10

efter hand kommer att falla bort från statsbudgeten, så tillkommer å andra sidan den fulla effekten av bl. a. de skattesänkningar som redan beslutats eller varom riksdagen kommer att fatta beslut under höstsessionen. Samtidigt kan statens inkomster väntas öka i relativt långsam takt, så länge tillväxten i den svenska ekonomin är svag och den privata konsumtionen stagnerar. Det är enligt utskottet därför uppenbart att den statsbudget för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste formas med stor restriktivitet.

Ett stort underskott i statsbudgeten innebär att staten för egen räkning måste reservera en stor andel av den inhemska kapitalmarknaden eller ta upp lån utomlands. I sammanhanget bör vägas in att de kapitalanspråk som ställts från två viktiga investeringsområden, bostadssektorn och näringslivet, varit starkt begränsade under år 1977. Bostadsbyggandet har stagnerat och industrins investeringar har minskat kraftigt. Även för år 1978 har konjunkturinstitutet vid given politik förutsett en mycket måttlig investeringsnivå för bostäder och näringsliv. I ett något längre perspektiv är det emellertid uppenbart att båda dessa sektorer kommer att ställa starkt ökade krav på kapitaltillförsel. I det läget blir det inte möjligt att i tillnärmelsevis samma omfattning som f. n. täcka statens upplåningsbehov på den svenska marknaden. Vill vi hålla tillbaka utlandsupplåningen måste således staten bringa ned sitt budgetunderskott väsentligt.

Det utrymme som under de närmaste åren kommer att finnas för nya, kostnadskrävande åtaganden inom den offentliga sektorn är utomordentligt begränsat. I sammanhanget tilldrar sig de kommunala resursanspråken stort intresse. Under år 1977 beräknas den kommunala konsumtionen stiga med mer än 4 % och investeringarna med hela 10 %. En sådan ökningstakt kan vara försvarlig i ett läge med svag efterfrågan från andra tungt vägande sektorer. I ett något längre perspektiv är det emellertid otänkbart med en sådan ökningstakt. I den bedömning för kommande år som regeringen gjorde i anslutning till den reviderade finansplanen i våras angavs utrymmet för ökad kommunal konsumtion långsiktigt ligga i storleksordningen 2 % per år, även vid en relativt hygglig tillväxttakt i vår ekonomi. Vid den anspänning av våra resurser som krävs under kommande år för att öka industriproduktionen och betala tillbaka våra utlandsskulder måste den kommunala expansionen bromsas upp. Metoderna härför får övervägas bl. a. i anslutning till beredningen av den kommunalekonomiska utredningens förslag. Utskottet vill dock redan i detta sammanhang understryka vikten av att, såsom konjunkturinstitutet förutsatt i sina prognoser, ett ökat finansiellt sparande inom kommunerna verkligen kommer till stånd under år 1978. Enligt förslag i propositionen 39 om ett generellt statligt bidrag till kommuner och landstingskommuner under år 1978 m. m. skall kommuner -och landsting tillföras 720 milj. kr. En sänkning av arbetsgivaravgiften

FiU 1977/78:10

med 2 % innebär en kostnadsminskning för den kommunala sektorn under 1978 på ca 900 milj. kr. Kommunalskatterna höjs med i genomsnitt 1,85 kr. Detta innebär sammantaget en kraftig förstärkning av kommunernas ekonomi. En ökning av de kommunala utgifterna av samma omfattning som inkomstökningen måste i nuvarande läge betraktas som helt oacceptabel. Ett ökat finansiellt sparande bör därför uppkomma under år 1978.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp motionerna 1976/77: 51, 631, 993, 1012 och 1023 till behandling. I motionerna framläggs eller begärs en rad olika förslag till åtgärder för att stimulera sparandet. Som framgått av vad utskottet ovan anfört är även enligt utskottets mening en ökning av sparandet ytterst angelägen. I ekonomidepartementet pågår emellertid redan överväganden om hur sparandet bäst skall kunna stimuleras. I propositionen aviseras förslag som syftar till att öka lönsparandet. Till bilden hör vidare på längre sikt arbetet inom utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. Mot bakgrund av att utredningsarbete pågår på detta område är det enligt utskottets mening inte rätt tidpunkt att nu ta ställning till de enskilda förslag som förs fram i motionerna. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna.

Investeringspolitiken

Som berörts redan i det föregående är industrins expansionskraft av avgörande betydelse för våra möjligheter att framöver begränsa underskotten i handels- och bytesbalanserna och efter hand arbeta oss tillbaka till ett balansläge. Den nedgång i industrins investeringar som nu kan avläsas för år 1977 är mycket stor, 13—14 %. Enligt de bedömningar som konjunkturinstitutet gjort på grundval av en investeringsenkät i augusti månad skulle industrins investeringar minska även under år 1978, med 11 %. Industriinvesteringarna skulle därmed vara nere i 1970 års nivå. Avgörande för företagens benägenhet att investera i nya byggnader och ny utrustning är självfallet i första hand den utnyttjade kapaciteten och konjunkturutsikterna. Mot bakgrund av att förväntningarna om en relativt kraftig internationell konjunkturuppgång under år 1977 inte infriades är det i och för sig föga förvånande att besvikelsen avtecknar sig också i investeringsplanerna för år 1978. Härtill kommer att en rad företag inom kapitalintensiva branscher som stål- och massa/pappersindustri brottas med svåra lönsamhets- och likviditetsproblem. Det är emellertid ytterst angeläget att svensk industri står beredd att möta konjunkturuppgången när den kommer. Alla möjligheter bör därför tas till vara att främja industriinvesteringarna under år 1978.

Den uppfattning som utskottet här uttrycker genomsyrar också propositionen. Den kommer likaså till uttryck i den socialdemokratiska partimotionen, där man menar att vi mer än någonsin behöver ett byggande för framtiden för att lösa landets problem. I motionen analyseras situa -

FiU 1977/78:10

tionen i en rad krisdrabbade industribranscher i vårt land och behovet av offensiva satsningar inom andra branscher för att kompensera den minskning i industriproduktion och industrisysselsättning som sker där. Dessa offensiva satsningar föreslås i betydande mån komma till stånd inom ramen för en s. k. strukturfond. Som utskottet redan konstaterat föreslås emellertid denna strukturfond som ett alternativ till den sänkning av arbetsgivaravgiften om två procentenheter som regeringen föreslår i propositionen 54. Denna sänkning ingår emellertid som ett nödvändigt led i de samlade ansträngningarna att i nuläget förbättra näringslivets villkor och konkurrensförmåga. Det är viktigt att den sänkningen kommer till stånd nu, när näringslivet allmänt sett är hårt pressat. Sänkningen är, som också anförs i propositionen, särskilt angelägen mot bakgrund av att arbetsgivare fr. o. m. den 1 januari 1978 belastas med höjda avgifter till sjukförsäkringen, barnomsorgen och vuxenutbildningen om sammanlagt just två procentenheter. Utskottet tillstyrker sålunda från sina utgångspunkter förslaget om nedsättning av den allmänna arbetsgivaravgiften och avstyrker yrkandet i motionen 39 om inrättande av en strukturfond.

I motionen 39 föreslås en lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag. Enligt förslaget får aktiebolag inte öka vinstutdelningen på grundval av 1977 års resultat.

Utskottet förutsätter i likhet med regeringen att man på alla håll iakttar återhållsamhet i det nuvarande ekonomiska läget och tar gemensamt ansvar för att bemästra svårigheterna. En allmän utdelningshöjning skulle stå i strid med det synsättet. Frågan saknar emellertid i allt väsentligt aktualitet. Under år 1977 kommer en rad börsföretag att redovisa stora förluster. Företagen har allmänt en mycket pressad lönsamhet. För de allra flesta företag är det därför i första hand aktuellt att vid en ökad lönsamhet täcka tidigare förluster och bygga upp nya reserver. En lag om utdelningsbegränsning kan emellertid komma att uppfattas som en permanent företeelse, en permanentning i löpande priser av den mycket låga utdelningsnivå som uppnåtts på grundval av 1976 års resultat. I ett sådant läge skulle företagen få ytterst svårt att genom nyemissioner dra till sig nytt kapital och öka soliditeten i företagen. En lagstiftning av denna art kan därför innebära ett allvarligt hinder för den industriella expansion om vars nödvändighet stor enighet i övrigt synes råda. Lagförslaget avstyrks därför av utskottet.

Mot bakgrund av vad utskottet har anfört om behovet av att alla möjligheter att hålla uppe industriinvesteringarna tas till vara tillstyrker utskottet från sina utgångspunkter att tiden för utnyttjande av det särskilda investeringsavdraget och giltighetstiden för det särskilda investeringsbidraget i princip förlängs intill utgången av år 1978. Utskottet har för sin del inget att erinra mot de i propositionen 52 föreslagna ändrade bestämmelserna rörande båtar och motordrivna fordon. Ut -

FiU 1977/78:10

skottet noterar vidare att regeringen som ett led i åtgärderna för att stödja näringslivets investeringar beslutat släppa investeringsfonderna för konjunkturutjämning fria. Genom att tillämpningen ändras ökas därtill den sammantagna stimulanseffekten.

I propositionen 52 har regeringen även tagit upp frågan om ändring av reglerna rörande investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Beloppsgränsen för när avgift skall utgå föreslås höjd från 100 000 kr. till 500 000 kr. utom för fritidshus och idrottsanläggningar. I propositionen aviseras också en i förhållande till hittillsvarande principer uppmjukad dispensgivning. Regeringen har, med hänsyn till sysselsättningsläget, redan lämnat generell dispens från investeringsavgiften i Norrbottens, Västerbottens och Värmlands län. I fråga om investeringar som har anknytning till industrisektorn aviserar budgetministern att dispensgivningen kommer att vara generös. Även i övriga fall bör enligt hans mening en viss uppmjukning ske.

Enligt vad utskottet inhämtat har dispensgivningen redan under den tidsperiod bestämmelserna om investeringsavgift hitintills varit i tillämpning varit generös. Av intill den 10 november avgjorda ärenden avseende 323 projekt har dispens medgetts i 160 fall. Stor hänsyn har vid behandlingen av dispensärendena tagits till sysselsättningspolitiska motiv. Drygt hälften av de medgivna dispenserna har lämnats på denna grund. Övriga dispenser avser i huvudsak fall av ålägganden från inspektionsmyndighet att anskaffa nya lokaler, uppsägning från lokaler m. m.

Sysselsättningsutsikterna på byggnadsområdet under vintern och våren inger betydande oro, vilket också påpekats i motionerna 73 av Lars Werner m. fl. (vpk), 77 av Alvar Andersson (c) och Anton Fågelsbo (c) och 78 av Olof Palme m. fl. (s), som väckts med anledning av propositionen 52. Arbetslösheten i byggnadsarbetarnas kassa var den 1 november i år 3,7 %. Det är en avsevärt högre arbetslöshet än vid samma tid i fjol. Uppgången i arbetslöshet under hösten har också varit snabbare än vad som är säsongmässigt vanligt. Enligt en aktuell prognos (mitten av november 1977) för byggsysselsättningen t. o. m. första kvartalet 1978 från länsarbetsnämnderna bedöms riskerna för en snabbt stigande arbetslöshet på byggområdet nu vara större än för bara ett par månader sedan. Orsaken till de försämrade utsikterna är i första hand försenad igångsättning av byggprojekt. Anledningen till att byggprojekten försenats anges vara bl. a. svårigheter att få fram byggnadskreditiv, omprojektering av projekt på grund av överkostnader samt investeringsavgiften på oprioriterat byggande.

Som utskottet redovisat i det föregående har andelen lämnade dispenser från investeringsavgiften varit betydande. Sysselsättningsläget inom byggnadsbranschen kommer sannolikt att motivera en ökad dispensgivning. Det kan ifrågasättas om avgiften i ett sådant läge längre fyller ett behov. Skäl talar därför enligt finansutskottets mening för att av -

FiU 1977/78:10

giften avskaffas. Utskottet förutsätter — i anslutning till vad utskottet tidigare anfört beträffande vikten av återhållsamhet inom den kommunala sektorn — att en avveckling av investeringsavgiften icke tas till intäkt för en ytterligare kommunal expansion.

Utskottet har redan något berört investeringarna i bostäder. Utan att gå in i en mer detaljerad diskussion om svårigheterna att i nuläget hålla uppe och öka bostadsinvesteringarna — de i motionen 39 väckta yrkandena i dessa delar bereds av civilutskottet — så vill finansutskottet understryka vikten av att bostadsinvesteringarna hålls uppe i det aktuella läget. Nuvarande bostadsbyggnadsnivå är för låg för att långsiktigt klara bostadsförsörjningen. Samtidigt är det önskvärt att vi i nuläget just genom ett relativt högt bostadsbyggande utnyttjar de reala resurser som annars skulle stå oanvända i vår ekonomi, eftersom investeringarna i bostäder belastar vår handelsbalans i relativt ringa mån.

Prispolitiken

Allmänt prisstopp infördes i anslutning till de båda devalveringarna i början av april och i slutet av augusti månad 1977. Regeringen redovisar i propositionen att den såg det som särskilt angeläget att förhindra omotiverade prishöjningar på svensktillverkade varor i samband med växelkursjusteringarna. En oundviklig konsekvens av en devalvering är ju nämligen att priserna på importvaror stiger och erfarenhetsmässigt uppkommer därvid risk för att även andra varor dras med i prisjusteringarna uppåt. Under prisstoppsperioderna har prishöjningar medgivits i huvudsak endast på importvaror.

Det allmänna prisstopp som infördes den 2 september i år, och som återförde prisläget till vad som gällde den 26 augusti, upphörde att gälla med utgången av oktober månad. Fr. o. m. den 1 november omfattar prisstoppet endast varor för vilka prisstopp gällde redan före den 1 september. Det omfattar sålunda köttvaror, mejeriprodukter, mjöl och bröd (s. k. baslivsmedel) samt vissa trävaror vid försäljning från sågverk. Skyldighet enligt lagen att i förväg anmäla prishöjning gäller t. v. för sågtimmer och massaved, trävaror, isoleringsmaterial samt hudar och skinn.

I betänkandet 1977/78: 9 har utskottet tillstyrkt att allmänna prisregleringslagen ges förlängd tillämpning under tiden den 21 december 1977—den 20 december 1978.

I flera motionsyrkanden — samtliga behandlas i nu förevarande sammanhang — framställs krav om utvidgat prisstopp. I motionen 22 (—), som väckts med anledning av propositionen 22 om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen, begärs ett allmänt och totalt prisstopp. Dessutom begär motionärerna en åtgärdsplan för att åstadkomma prissänkningar på i första hand alla dagligvaror.

I den likaså med anledning av propositionen 22 väckta motionen 27

FiU 1977/78:10

(vpk) begärs en sådan tillämpning av allmänna prisregleringslagen att prisstopp tills vidare skall gälla för alla dagligvaror.

I motionen 39 (s) yrkas i moment 17 att allmänt prisstopp återinförs snarast, varvid priserna skall återföras till läget i slutet av oktober månad. Motionärerna konstaterar att de riktlinjer för prisövervakningen som redovisas i propositionen 45 om riktlinjer för den ekonomiska politiken visserligen i fråga om sin allmänna uppläggning överensstämmer med dem som gällde under den socialdemokratiska regeringens tid, men eftersom enligt motionärerna den borgerliga regeringen hittills inte i handling visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade prisökningar bör man i stället återinföra det allmänna prisstoppet. Prisövervakningen och priskontrollen måste enligt motionärerna skärpas. Pris- och kartellnämnden måste i större utsträckning få regeringens aktiva stöd.

Enligt utskottets mening är prisreglering ett i vissa situationer nödvändigt medel i den ekonomiska politiken. Prisstopp har gällt i fråga om baslivsmedel alltsedan december månad 1972, ett stopp som syftat till att ge konsumenterna den fulla effekten av subventioneringen av baslivsmedel. Allmänt prisstopp har införts vid två tillfällen under året. Syftet har då varit att hindra att prisstegringarna på importvaror omedelbart förs över på inhemskt tillverkade varor. Även om prisreglerande åtgärder, i form av t. ex. prisstopp, inte är det främsta medlet i en politik för att bekämpa inflationen så är det dock ett viktigt medel. Införande av prisstopp eller andra slag av prisreglering kan sålunda vara av stor betydelse för att bryta en utveckling mot galopperande prisstegringar och ge tid för att sätta in andra åtgärder. De två allmänna prisstoppen under år 1977 är exempel på situationer där prisstopp fyller en viktig funktion som komplement till långsiktiga åtgärder att rå på en hotande kostnadsoch prisutveckling.

Som framhålls i propositionen finns det dock vissa nackdelar med prisregleringar av skilda slag. Särskilt gäller det om prisingreppen blir långvariga. Långvariga prisstopp kan leda till konkurrensbegränsande samarbete. Vidare bör vägas in risken för att varor som prisstoppas under lång tid försvinner från marknaden liksom att investeringarna kan bli eftersatta på områden där prisreglering råder.

Utskottet vill med det anförda ha sagt att prisstopp är ett viktigt instrument i stabiliseringspolitiken men att utskottet inte kan ansluta sig till den oreserverat positiva syn på prisstopp som stabiliseringspolitiskt instrument som kommer till uttryck i motionerna med deras krav på allmänt och totalt prisstopp, allmänt prisstopp respektive prisstopp på dagligvaror. Huvudlinjen i inflationsbekämpningen bör vara att prisstegringstendenserna angrips vid grunden genom åtgärder som begränsar företagens kostnadsökningar och förbättrar konkurrensen på marknaderna.

FiU 1977/78:10

33 En intensiv prisövervakning bör självfallet bedrivas. Regeringen har i det syftet nu genom särskilda föreskrifter kompletterat pris- och kartellnämndens normala övervakning av priser och marginaler. Enligt de nya anvisningarna skall nämnden övervaka och försöka påverka prisutvecklingen så att några prishöjningar ej sker som kompensation för löneglidning. Vidare skall övervakningen inriktas på att förhindra prishöjningar som vidtas som kompensation för förväntade kostnadsökningar. Slutligen skall övervakningen också ta sikte på att förhindra prishöjningar, avsedda att kompensera för minskad försäljningsvolym. Utskottet konstaterar att det självfallet ingår i övervakningsskyldigheten att anmäla för regeringen när enligt nämndens mening ytterligare åtgärder bör vidtas som kräver regeringsbeslut. Utskottet förutsätter sålunda att den ansvariga myndigheten och regeringen även fortsättningsvis följer prisutvecklingen med uppmärksamhet och att erforderliga ytterligare åtgärder vidtas.

Med det anförda betraktar utskottet yrkandet i motionen 39 moment 18 rörande prisövervakningen som tillgodosett. Utskottet avstyrker yrkandena i motionen 22 om införande av allmänt och totalt prisstopp samt om en åtgärdsplan för att åstadkomma prissänkningar på i första hand alla dagligvaror, i motionen 27 om prisstopp på dagligvaror samt i motionen 39 om införande av allmänt prisstopp.

Sammantaget har den allmänna prisnivån i konsumentledet under perioden 1 januari—31 oktober stigit med 10,9 %. Härvid är att märka att hälften av prisstegringen enligt pris- och kartellnämndens beräkningar direkt återgår på beslut som fattats av stat och kommun: höjd mervärdeskatt, höjda indirekta skatter i övrigt, jordbruksavtalet, höjda taxor och avgifter samt besluten om devalvering av den svenska kronan. Därför kan den svenska ekonomin nu bedömas passera in i ett skede med större prisstabilitet även om prisstegringen för 1977 blir hög. Bakom en sådan bedömning ligger inte endast det förhållandet att 1977 års siffra dras upp av att vi tvingats till en rad prisuppdrivande men nödvändiga beslut i form av mervärdeskattehöjning och devalveringar utan även det förhållandet att vi under 1977 lagt grunden för en långsammare kostnadsstegring i producentledet och därmed på sikt också en mer balanserad prisutveckling.

Skattepolitiken

Förslag har förelagts riksdagen om inflationsskydd för inkomstskatteskalan m. m. (prop. 1977/78: 49) Propositionen omfattar såväl förslag till inkomstskatteskala för år 1978 som förslag till automatiskt verkande inflationsskydd av skatteskalan. Såväl förslaget för år 1978 som i synnerhet förslaget till permanent inflationsskydd av den föreslagna skalan

3 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

har vittgående konsekvenser för statens ekonomi och för samhällsekonomin i dess helhet. Som ett underlag för skatteutskottets prövning av förslagen vill finansutskottet anföra följande.

Skatteförslaget för år 1978 innebär att skatteinkomsterna minskar med ca 5 500 milj. kr. jämfört med vad som skulle följa av oförändrade regler. Skatteomläggningen är så utformad att den nya skatteskalan kompenserar för den automatiska skärpning av statsskatten till följd av inflationen som annars skulle inträffa under år 1978. Därtill ger omläggningen en viss real skattelättnad. Skatteförslaget för år 1978 är sålunda att se som en indexreglering av 1977 års skatteskala med vissa ytterligare inslag.

Finansutskottet tillstyrker att omläggningen får den föreslagna omfattningen. Visserligen medför den ett mycket stort inkomstbortfall för staten i ett trängt budgetläge. Avgörande bör emellertid vara att en skatteomläggning för år 1978 är nödvändig för ett framgångsrikt genomförande av avtalsrörelsen. Ett skatteuttag för år 1978 på grundval av 1977 års skatteskala skulle tillsammans med de ökade kommunala skatteuttagen för år 1978 innebära att löntagarorganisationerna måste ställa krav om höga löneökningstal enbart för att undvika en kraftig försämring för löntagarna av den reala köpkraften. I fråga om de fördelningspolitiska effekterna av skatteförslaget för år 1978 konstaterar utskottet med tillfredsställelse att de procentuellt sett största skattelättnaderna läggs inom det inkomstområde där de stora grupperna heltidsarbetande befinner sig.

I motionen 41 (s) läggs förslag om en i förhållande till propositionen modifierad skatteskala för år 1978. Den innebär en större skattesänkning för alla vars taxerade inkomst understiger 75—80 000 kr. Ett förverkligande av förslaget skulle medföra en inkomstförsvagning för staten om ytterligare ca 1 200 milj. kr. Den skattesänkning som går utöver regeringsförslaget föreslår motionärerna finansierad genom dels en höjning av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen om 0,5 procentenheter, dels en utvidgning av socialavgiften till barnomsorgen till att avse även egenföretagare. Vidare föreslås att reglerna för beskattning av familjeföretag återförs till vad riksdagen beslutade våren 1976 samt att det avgiftsfria underlaget för egenavgifter sänks från 30 000 kr. till 18 000 kr. Dessa inkomstförstärkningar skulle ge sammanlagt drygt 1 300 milj. kr.

Utskottet motsätter sig för sin del att en ytterligare skattesänkning kommer till stånd genom att socialförsäkringsavgifterna på detta sätt skjuter i höjden. Dessa höjs ändå med två procentenheter från årsskiftet. Det är som tidigare framhållits angeläget att företagens kostnader i möjligaste mån stabiliseras och i det läget får ytterligare skattesänkningar stå tillbaka.

I motionen 42 (vpk) yrkas avslag på regeringsförslaget om skatieom -

FiU 1977/78:10

läggning för år 1978. I stället föreslås i motionen en råd andra skattesänkningar: slopande av mervärdeskatten på livsmedel, slopande av 1977 års höjning av mervärdeskatten, slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften för kommuner och landsting. Vidare föreslås ett direkt ytterligare bidrag till kommuner och landsting om 1 000 milj. kr. Sammantaget skulle ett förverkligande av förslagen kosta mellan 9 000 och 10 000 milj. kr. I motionen föreslås som kompenserande åtgärder skärpt beskattning av inkomster över 100 000 kr. samt skärpt beskattning av stora förmögenheter, arv och gåvor samt realisationsvinster. Utskottet konstaterar att om man skall få in de ca 4 000 milj. kr. som förslagen kostar utöver regeringsförslaget på denna väg krävs drastiska förändringar i nu gällande regler. Konkreta förslag presenteras inte i motionen. Finansutskottet avstyrker för sin del bifall till en omläggning av detta slag.

I motionen 35 (—) begärs utöver regeringens förslag till skattesänkning en höjning av grundavdraget vid beskattning till 9 000 kr. Ett genomförande av det förslaget innebär för stat och kommun tillsammans ett inkomstbortfall om ca 11 000 milj. kr. Man får anta att motionärerna anser att kommunerna bör kompenseras av staten för sitt inkomstbortfall. Några anvisningar om hur ett sådant jättelikt inkomstbortfall för staten skulle täckas återfinns inte i motionen. Yrkandet bör enligt finansutskottets mening avslås av riksdagen.

Regeringen har valt att inte förändra grundavdraget i det framlagda skatteförslaget för år 1978. I stället har den särskilda skattereduktionen gjorts förmånligare. Utskottet finner detta vara klokt. Ändringar i grundavdraget påverkar på ett avgörande sätt kommunernas skatteunderlag, och en ändring i nu förevarande sammanhang skulle, som föredraganden anför, föregripa den samlade prövning av kommunernas ekonomi som skall komma till stånd. Av samma skäl avstår regeringen från att i förslaget till inflationsskydd inbegripa ett inflationsskydd för grundavdraget, så som hade föreslagits av 1972 års skatteutredning (SOU 1977: 18).

I detta sammanhang noterar utskottet att de ändringar i fråga om folkpensionärernas beskattning som föreslås i propositionen får till effekt att den statliga inkomstskatten minskar med 250 milj. kr. och att kommunernas skatteinkomster ökar i samma mån. Till följd av systemet för utbetalning av kommunalskatt uppkommer emellertid denna överföring till kommunerna först år 1980. Föredraganden anför att effekten får tas med vid övervägandena i anslutning till kommunalekonomiska utredningens kommande förslag.

I propositionen redovisas fyra argument för att införa ett automatiskt verkande inflationsskydd i skattesystemet: Endast därigenom ges en garanti för att de fördelningspolitiska avvägningar som uttryckts genom riksdagens beslut om skatteskalan blir bestående tills beslut fattas om en

FiU 1977/78:10

ändrad avvägning. Endast därigenom kan den framtvungna och av alla parter beklagade årliga sammankopplingen av löneförhandlingar och beslut om skattejusteringar brytas. Endast därigenom kan skatteskalan ges det mått av varaktighet som krävs för att arbetsmarknadens parter skall kunna överblicka konsekvenserna av ett flerårigt löneavtal. Endast därigenom kan debatten om förändringar i skatteskalan föras i sådana termer att medborgarna får en klar och rättvisande bild av den reella innebörden av olika skatteförslag.

Också enligt finansutskottets mening har de anförda motiven för att inflationsskydda skatteskalan en sådan tyngd att beslut härom bör fattas. Genom att införa ett inflationsskyddat skattesystem får vi bort en av de allra viktigaste bakomliggande orsakerna till inflationen. Det är enligt utskottets mening tveklöst på det sättet att det nuvarande skattesystemet vid en hög inflationstakt i sig bidrar till att skapa osäkerhet och ökad inflation. De årliga skatteomläggningar som genomförts på senare tid är en bekräftelse härpå. De har varit nödvändiga för att motverka skattesystemets inflationistiska effekter. Det kan emellertid med skäl ifrågasättas om dessa skatteomläggningar verkligen fallit ut så som avsetts, dvs. att de företagna skattesänkningarna i avsedd grad räknats av vid löneförhandlingarna. I den mån det inte skett bör man inte skylla arbetsmarknadens parter för det, avtalsförhandlingar är i sig så komplicerade att man i längden inte där kan hantera också komplicerade skattetekniska beräkningar. Ett inflationsskyddat skattesystem skapar möjligheter att bättre överblicka avtalens konsekvenser. Därmed kommer avtalsförhandlingarna att vila på en stabilare grund.

Införandet av inflationsskydd av skatteskalan ställer den ekonomiska politiken inför delvis nya krav. Finansutskottet berör i det följande ett par av dessa problem.

Vad först gäller statens inkomster blir vid en jämförelse mellan nuvarande system och ett inflationsskyddat system skillnaderna större ju större inflation man räknar med. Vid löneökningar som enbart motsvarar inflationen ökar i nuvarande system, till följd av progressiviteten, statens inkomster snabbare än inflationen, dvs. skattetrycket ökar. I ett inflationsskyddat system ökar statens inkomster i motsvarande situation enbart i takt med inflationen. Den progressiva effekten uppkommer endast på reala inkomstökningar. Huvuddelen av statsutgifterna är relaterade till löneutvecklingen eller till konsumentprisernas utveckling. I ett skattesystem med inflationsskyddade skatteskalor får man därför räkna med att statens automatiska inkomstökning till allra största delen går åt för att betala höjda löner till statsanställda och andra löne- och prisrelaterade utgiftsökningar. Större statliga utgiftsbeslut måste i ökad grad åtföljas av aktiva beslut om ökade statsinkomster. Ett skattesystem med denna uppbyggnad bör medverka till ökad sparsamhet med statens medel och till en noggrann prövning av förslag om nya utgiftsåtaganden.

FiU 1977/78:10

37 Inflationsskydd av skattesystemet får stor betydelse för stabiliseringspolitikens bedrivande. I nuvarande system med höga marginalskatter finns i den meningen en inbyggd stabiliseringseffekt att skatterna stiger mycket snabbt vid stora löneökningar. Är ekonomin överhettad bidrar sålunda skattesystemet till att dra in köpkraft och dämpa överefterfrågan. Å andra sidan är som redan nämnts ett av huvudmotiven för inflationsskydd av skatteskalan att just denna skatteeffekt i ett inflationsklimat tenderar att driva upp löneökningstakten till tal som undergräver konkurrensförmågan i svenskt näringsliv. Även måttliga reala löneökningar förutsätter i sådana lägen mycket kraftiga nominella löneökningar. Sammanfattningsvis ställs stabiliseringspolitiken efter införande av inflationsskyddad skatteskala inför delvis nya avväganden. Som utskottet ser saken innebär det att kraven på noggrannhet i fråga om att avläsa konjunkturutvecklingen och på snabbhet i fråga om att vidta ekonomisk-politiska åtgärder snarast kommer att öka.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 38, 1977/78: 39 moment 1 och 1977/78: 40 godkänner vad som förordats i propositionen 1977/78: 45 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag att riksdagen avslår motionen 1977/78: 39 moment 6,

3. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

a. avslår motionen 1977/78: 22 moment 1,

b. avslår motionen 1977/78: 22 moment 2,

c. avslår motionen 1977/78: 27,

d. avslår motionen 1977/78: 39 moment 17,

e. avslår motionen 1977/78: 39 moment 18,

4. beträffande sparstimulerande åtgärder att riksdagen

a. avslår motionen 1976/77: 51,

b. avslår motionen 1976/77: 631,

c. avslår motionen 1976/77: 993,

d. avslår motionen 1976/77: 1012,

e. avslår motionen 1976/77: 1023.

Stockholm den 22 november 1977

På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN

FiU 1977/78:10

38 Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Sven-Olov Träff (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s) och Holger Bergqvist (fp).

Reservation

av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s) och Anita Gradin (s) som anser att dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Sent under våren 1977 lades den ekonomiska politiken om i vårt land. Detta var oundvikligt mot bakgrund av de misstag som den borgerliga regeringen inledde sin verksamhet med. Först bröt man upp den samförståndslösning om skatterna för år 1978 som den socialdemokratiska regeringen hade lyckats uppnå med de stora löntagarorganisationerna. Härigenom försvårades avtalsrörelsen. Därefter bedrevs arbetet med den nya budgeten för år 1977/78 på ett sådant sätt att finanspolitiken blev otillåtligt svag med svåra verkningar för kreditmarknaden och för tilltron till den svenska ekonomin och den svenska valutan. Dessa omständigheter tillsammans med fördröjningen av den allmänt väntade internationella konjunkturuppgången medförde att åtgärder efter hand blev nödvändiga och oundvikliga. Mervärdeskatten höjdes för att begränsa den privata konsumtionen. Den svenska valutan skrevs ned i två omgångar. Nu läggs förslag om ytterligare åtgärder.

Utskottet konstaterar att vi visserligen genom den annorlunda konjunkturutvecklingen under alla omständigheter hade mött problem i vår ekonomiska politik. Dessa problem har emellertid förvärrats av att regeringen — trots den socialdemokratiska oppositionens varningar — inte insåg vad läget krävde utan fortsatte att föra en felaktig politik. I det läge vi nu befinner oss krävs en mycket konsekvent politik inriktad mot att bekämpa inflationen och bygga ut den svenska industrins kapacitet och konkurrensförmåga för att vi skall kunna nedbringa underskottet i vår utrikeshandel. Finanspolitiken måste förstärkas och sparandet öka om vi gradvis skall kunna minska utlandsupplåningen och komma tillbaka till ett balansläge.

Tillbakablick på utvecklingen 1973—1976 Under åren 1972 och 1973 förstärkte vi vår utrikeshandelsbalans kraftigt. Efter att ha registrerat ett visst underskott under 1970 kunde vi vända utvecklingen så att när oljekrisen bröt ut vi stod väl rustade att möta de påfrestningar som den medförde. Vi kunde då föra en expansiv politik som t. o. m. innebar en relativt kraftig ökning av syssel -

FiU 1977/78:10

sättningen och en fortsatt produktionsuppgång. Vi kunde genom denna politik hålla de kontraktiva verkningarna av oljeprisstegringama ifrån oss och även undvika att den särskilt under 1975 mycket djupa internationella lågkonjunkturen fick ett genomslag på vår egen ekonomi.

Den socialdemokratiska regeringen kunde i allmänhet samla ganska stora majoriteter i riksdagen för de olika beslut som fattades under dessa år på den ekonomiska politikens område. Dessa tog sig bl. a. formen av särskilda uppgörelser rörande omläggningarna av den statliga skatten, de s. k. Hagaöverenskommelserna. Genom dessa omläggningar kunde löntagarna tillförsäkras en real ökning av sin standard till en lägre total kostnad för företagen än vad som annorledes skulle blivit fallet.

Kompromisserna i riksdagen skedde i allmänhet mellan socialdemokraterna och de s. k. mittenpartierna. Däremot ställde sig moderata samlingspartiet nästan genomgående utanför kompromisserna och förordade en egen ekonomisk politik. Kännetecknande för denna politik var under samtliga tre år 1974—1976 att moderaterna förordade en väsentligt mera expansiv och konsumtionsstimulerande politik. Den sänkning av mervärdeskatten som beslutades under våren 1974 ville moderata samlingspartiet göra väsentligen större och utan tidsbegränsning. I januari 1975 upprepade man kravet på en kraftig sänkning av den direkta statsskatten eller en sänkning av mervärdeskatten med 4 % från den 1 april 1975. I tillägg till detta föreslog man även en rad olika åtgärder som skulle försvaga budgetens inkomstsida. I motionen 1975: 2151 med anledning av kompletteringspropositionen upprepade man ånyo sina krav på en mer expansiv utformning av den ekonomiska politiken än den som regeringen föreslagit. Under januari 1976 krävde man på nytt en omläggning av den ekonomiska politiken i mer expansiv riktning än den som föreslagits i budgetpropositionen. Man föreslog därvid en stimulans av den privata konsumtionen antingen genom en sänkning av mervärdeskatten eller en direkt statsskattesänkning eller en stimulans via ökade transfereringar. Man framhöll så sent som i maj 1976 i motionen 1975/76: 2557 att uti det fall att moderata samlingspartiet skulle komma i regeringsställning efter höstens val så skulle man verka för en rad olika skattesänkningar i syfte att stimulera den privata konsumtionen.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att om den ekonomiska politiken hade lagts upp efter de riktlinjer som moderata samlingspartiet förespråkat i sina motioner under åren 1974—1976 så skulle den privata konsumtionen ökat betydligt mer än vad som nu varit fallet, det statliga budgetunderskottet blivit betydligt större och som en följd därav sannolikt inflationen varit högre. Detta skulle även ha lett till att underskottet i bytesbalansen i motsvarande mån hade ökat. Representanter för detta parti har även förespråkat att staten under dessa år

FiU 1977/78:10

själv borde ha tagit stora utländska lån för att täcka sitt upplåningsbehov. Även om moderata samlingspartiet gått längst i fråga om krav på en expansiv och konsumtionsstimulerande politik drev de båda andra borgerliga partierna under dessa år en överbudspolitik som skulle ha lett till kraftigare ökad konsumtion och i dagsläget sämre statsfinanser.

Det är mot denna bakgrund utomordentligt anmärkningsvärt att ekonomiministern i propositionen 45 söker lägga ansvaret för dagens ekonomiska problem på den ekonomiska politik som förts under åren före regeringsskiftet. Påståendet att den expansiva finanspolitiken 1974 förstärkte de inflationistiska impulserna framstår som mycket utmanande mot bakgrunden av att det politiska parti som ekonomiministern själv företräder då förespråkade en klart mera expansiv politik än vad den socialdemokratiska regeringen eftersträvade. Lika utmanande framstår påståendet i propositionen att konsumtionstillväxten 1975 och 1976 var alltför hög när moderata samlingspartiet och de övriga borgerliga partierna samtidigt i oppositionsställning företrädde en politik som skulle ha lett till en klart större konsumtionstillväxt än den som den socialdemokratiska regeringen ansåg vara försvarlig.

När den internationella lågkonjunkturen började vända uppåt mot slutet av 1975 och början av 1976 lade den socialdemokratiska regeringen om den ekonomiska politiken i en alltmer restriktiv riktning. Den internationella återhämtningen var visserligen inte särskilt stark. Den byggde i stor utsträckning på ett omslag av lagerefterfrågan. Men den var likväl av en sådan styrka att den ekonomiska politiken måste inriktas på att under 1976 minska budgetunderskottet och statens lånebehov för att förbättra vår utrikesbalans och minska vårt beroende av en internationell upplåning. Vid tidpunkten för regeringsskiftet hade också den socialdemokratiska regeringen lyckats nedbringa budgetunderskottet till 5 å 6 miljarder kronor räknat på 12-månadersperiod. Den borgerliga regeringen kunde emellertid inte fullfölja denna politik. Trycket från de ekonomiskt oansvariga vallöftena var för stort, vilket materialiserades redan under november månad 1976 då man bröt upp den överenskommelse om en skatteomläggning för 1977 och den därtill hörande överenskommelsen om dess finansiering som hade träffats mellan de stora löntagarorganisationerna och den socialdemokratiska regeringen. De alternativa förslag som regeringen lade och riksdagen beslutade om innebar en fördelningspolitisk reträtt och en kraftig statsfinansiell försvagning. Denna expansiva politik fullföljde den borgerliga regeringen sedermera i budgetpropositionen i januari 1977 och det var först sent under våren som man lade om politiken i en mera restriktiv riktning. Men då hade redan den borgerliga regeringens oansvariga politik dragit igång en inflationsprocess som inte längre kunde stoppas utan nu rullar vidare i en takt som är den högsta sedan koreainflationens tid.

FiU 1977/78:10

41 Läget under 1977

Det framstår nu som alltmer klart att den svenska ekonomin gått tillbaka under den borgerliga regeringens första år. Under socialdemokratins långa regeringsinnehav kunde vi registrera en under fredstid oavbruten följd av produktionsökningar och ekonomiska framsteg. Under 1977 kommer däremot den samlade produktionen sannolikt att minska med ett par procent. En så negativ produktionsutveckling har vi inte haft i Sverige sedan vi senast hade en borgerlig regering.

Även exportutvecklingen har i volymtermer räknat varit svag. Likaså får man räkna med att den privata konsumtionen till följd av de snabba prisstegringarna också kommer att sjunka. Industriinvesteringarna minskar med 12—14 %.Likaledes representerarlagerinvesteringama ett omslag som kraftigt reducerar produktionstillväxten. Det enda egentligt positiva inslaget i den svenska ekonomin under 1977 har varit den kommunala efterfrågan. De kommunala investeringarna beräknas öka med inemot 10 % och den kommunala konsumtionen med kanske 3—4%.

Ännu så länge har inte den svaga ekonomiska utvecklingen fått något större genomslag på arbetsmarknaden. Detta gäller i varje fall i fråga om den registrerade arbetslösheten. Däremot har det antal personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder stigit mycket kraftigt.

En del av förklaringen till att den ekonomiska utvecklingen under 1977 blivit så svag ligger i att den internationella återhämtningen inte fått den styrka som man räknade med. Dessa problem hade även en socialdemokratisk regering haft att möta. Men de socialdemokratiska lösningarna på den ekonomiska politikens problem hade lett till ett klart bättre läge för vår ekonomi än vad den borgerliga politiken nu medfört.

Socialdemokratins mera ansvarsfulla politik skulle ha lett till ett klart lägre budgetunderskott och därmed ett motsvarande lägre upplåningsbehov både nationellt och internationellt sett. Underskottet i vår utrikeshandel skulle ha blivit lägre till följd av den mera restriktiva finanspolitiken. Detta skulle även ha lett till en klart lägre takt i prisstegringarna — ytterligare understödd av en mera aktiv prisövervakning. Trycket på vår valutakurs hade blivit mindre. Fördelningen av skatterna hade blivit mera rättvis, strukturproblemen hade angripits med större snabbhet och beslutsamhet, förvirringen och förlusterna i energipolitiken hade undvikits. Investeringsutvecklingen hade blivit bättre — dels genom ett kraftfullt stöd åt bostadsbyggandet, dels genom att tron på framtiden hade på ett helt annat sätt än vad de borgerligas svartmålningar lett till hållits levande i vår ekonomi.

Såväl socialdemokraternas allmänna inriktning av den ekonomiska

FiU 1977/78:10

politiken som alla de olika enskilda förslagen har emellertid konsekvent avvisats av den borgerliga majoriteten i riksdagen. I det läge som nu uppstått till följd av de borgerliga partiernas misskötsel av vår ekonomi måste emellertid socialdemokraterna känna ett ansvar för alla de människor som kommer att drabbas av konsekvenserna av detta misslyckande. Utskottet kommer därför att på grundval av den socialdemokratiska motionen 39 i det följande framlägga en rad förslag som tar sikte på att vända tillbakagången i vår ekonomi och på nytt få till stånd en positiv produktions- och sysselsättningsutveckling med lägre prisstegringar och en på sikt återupprättad balans i vår utrikeshandel.

Den internationella utvecklingen

Världsekonomin har under och efter sommaren utvecklats klart långsammare än vad som förutsågs så sent som i maj—juni detta år. Sålunda tycks nu BNP-tillväxten för OECD-området knappast komma att uppgå till 4 % mellan 1976 och 1977. Årets tillväxt i världshandeln, som i vårens reviderade nationalbudget bedömdes kunna bli 7—8 %, verkar nu stanna vid ca 5 %.

För Förenta staterna och Japan förutses nu en tillväxt för 1977 på 5 å 51/2%. I Västeuropa ökar den samlade produktionen väsentligt långsammare eller med något över 2 %. Den största besvikelsen utgör Förbundsrepubliken Tyskland där tillväxtprognosen för 1977 fått revideras ner från vårens 4,5 % till 3 % nu.

Generellt sett förorsakas den låga tillväxten i Västeuropa av att de reala disponibla inkomsterna utvecklats svagt till följd av en hög inflation i förhållande till löneutvecklingen. Samtidigt har det drivits en återhållsam finanspolitik i syfte att få ner inflationstakten och minska de i flera länder stora bytesbalansunderskotten. Konsumtionstillväxten har härigenom inte blivit så stark att kapacitetsutnyttjandet i industrin förbättrats. BI. a. till följd härav har industriinvesteringarna fortsatt att utvecklas mycket svagt.

I den rådande situationen blir den fortsatta utvecklingen i hög grad beroende av vilken politik som kommer att bedrivas, då det finns mycket litet av spontan tillväxtkraft i världsekonomin. Den nuvarande expansionstakten är inte tillräcklig för att märkbart öka kapacitetsutnyttjandet och efterfrågan på arbetskraft. Tvärtom finns det uppenbara risker att arbetslösheten ute i världen ytterligare kommer att öka från den redan nu mycket höga nivån om stimulanser inte sätts in. Detta gäller särskilt som en stor del av de investeringar som nu genomförs är av defensiv karaktär, dvs. de görs i arbetskraftsbesparande syfte och inte i första hand för att öka produktionskapaciteten.

Under året har det kommit att framstå som allt klarare att de starka ekonomierna och särskilt då de båda överskottsländerna Japan och Förbundsrepubliken Tyskland inte kan fortsätta att vänta på en export -

FiU 1977/78:10

ledd uppgång utan måste stimulera den inhemska efterfrågan om världsekonomin skall få en tillräcklig stimulans. Dessa länder har emellertid varit obenägna att ensidigt vidta sådana åtgärder. Speciellt från tysk sida har det framhållits att flera länder måste dela ansvaret för att få fart på världsekonomin. Förutsättningarna för efterfrågestimulans i en större länderkrets har också förbättrats. Så har t. ex. den externa balansen förbättrats i flera länder såsom Storbritannien, Frankrike och Italien. På grund härav och under trycket av de klara riskerna för ytterligare ökad arbetslöshet har under hösten på flera håll en omorientering skett mot en mera expansiv politik. Stimulansprogram lades fram tidigt under hösten i både Förbundsrepubliken Tyskland och Japan.

I båda fallen avsåg de dock i första hand offentliga investeringar och bostadsbyggande vilket ger en relativt begränsad stimulans åt utrikeshandeln. Senare har dessa program kompletterats. I Förbundsrepubliken Tyskland har beslut nu fattats om åtgärder om totalt ca 11 miljarder mark, framför allt genom ytterligare skatteåtgärder som ökar de disponibla inkomsterna. I Japan har aviserats särskilda åtgärder för att öka importen. Den brittiska regeringen har lagt fram en omfattande s. k. minibudget med insatser på totalt 3 miljarder pund för innevarande år och år 1978. Ytterligare brittiska åtgärder har ställts i utsikt till våren om löneökningarna hålls inom vissa gränser. Carter-administrationen har uttryckt sin bestämda föresats att hålla uppe tillväxten i den amerikanska ekonomin och sänka arbetslösheten. En viss uppmjukning av politiken har också skett i Frankrike. Bland de nordiska länderna kommer Norge även under år 1978 att ha en snabb ekonomisk tillväxt. Expansionen i Danmark och Finland blir även i fortsättningen begränsad men tillväxten kan ändå förväntas bli ett par procent snabbare år 1978 än under år 1977.

Trots att den underliggande konjunkturen fortfarande kan beräknas bli relativt svag under 1978 kan effekterna av den mera expansiva ekonomiska politiken i flera betydelsefulla OECD-länder motverka en eljest sannolik avsaktning av uppgången 1978. Erfarenheterna från de närmast föregående åren pekar dock på att det är mycket svårt att bedöma effekterna och resultaten av ekonomisk-politiska åtgärder. Vid flera tidigare tillfällen har en expansiv ekonomisk politik motverkats av en samtidig höjning av sparandet.

Enligt konjunkturinstitutets bedömning i höstrapporten väntas den totala produktionsökningen inom OECD-området för år 1978 uppgå till drygt 4 %. Här bör inskjutas att OECD-sekretariatet under hösten redovisat en prognos om en något lägre tillväxttakt. För Västeuropa förutser konjunkturinstitutet en något svagare utveckling än för hela OECDområdet eller 3,5 % ökning, där större delen av ökningen faller på andra halvåret. Världshandeln förväntas stiga med ca 6 %.

Utskottet har inte underlag att göra en från konjunkturinstitutet av -

FiU 1977/78:10

vikande bedömning. Den stora osäkerhet som vid denna tid på året ännu vidlåder bedömningarna för år 1978 bör emellertid starkt betonas. Särskilt lagerutvecklingen i Västeuropa — en faktor som är av stor betydelse för Sveriges export under det kommande året — är en i sammanhanget svårbedömd variabel. Konjunkturinstitutet har vidare vid sin bedömning inte haft möjlighet att ta hänsyn till alla de ekonomiskpolitiska åtgärder som på senare tid aviserats från skilda håll — åtgärder som dock har i dagsläget svårbedömda effekter.

Det bör i detta sammanhang erinras om att de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna i Västeuropa hade ett gemensamt möte i Oslo under mars månad i år om den ekonomiska politiken. Man kom därvid överens om en ekonomisk strategi som var nödvändig för att säkra full sysselsättning i våra länder. Huvudpunkterna i denna strategi var:

1. En mera välfärdsorienterad ekonomisk tillväxt.

2. En politik som siktar till att stimulera privata och offentliga investeringar för att skapa full sysselsättning.

3. En mera aktiv arbetsmarknadspolitik.

4. En anti-inflationspolitik utformad med selektiva medel och utan avkall på kravet på full sysselsättning.

5. Samarbete om fördelning av betalningsunderskotten och betalningsöverskotten mellan länderna.

6. Ett närmare samarbete mellan regeringarna om den ekonomiska politiken.

Utvecklingen hittills under 1977 och perspektiven för 1978 ger klart vid handen att behovet av en sådan gemensam strategi för att lösa de ekonomiska problemen icke har blivit mindre sedan detta möte ägde rum.

Utrikeshandel och bytesbalans

Enligt konjunkturinstitutets bedömningar kan man inte förvänta sig någon särskilt omfattande stimulans av den svenska ekonomin via exporten förrän tidigast under senare delen av år 1978. Institutet beräknar i sin höstrapport exportökningen mellan 1976 och 1977 till knappt 6 % räknat i löpande priser, vilket omräknat i volym innebär en oförändrad export. För 1978 förutses en ökning i exportvolymen på ca 6 % (exkl. fartyg 9,5 %). I löpande priser skulle exporten öka med närmare 14 %.

På importsidan beräknas för 1977 en volymminskning jämfört med 1976 om 1,5 %. Genom en snabb importprisstegring, framför allt till följd av devalveringarna, blir det dock enligt konjunkturinstitutets beräkning i löpande priser en ökning med 9,5 %. Mellan 1977 och 1978 förutses en importvolymökning med ca 1,5 % och en ökning i löpande priser med ca 12 %.

FiU 1977/78:10

45 Konjunkturinstitutets prognoser avseende bytesbalanserna för 1977 och 1978 framgår av tabell 2.

Tabell 2. Bytesbalans för 1975—1978

(Milj. kr.)

prognos

prognos

Export, varor Import, varor

72 012 74 000

80 195 84 000

84 895 91 970

96 580 103 055

Handelsbalans

-1 988

-3 805

-7 075

-6 475

Korrigering av handels- statistiken Sjöfartsnetto Resevaluta Övriga tjänster, netto Transfereringar, netto Korrigeringspost

-268 2 940 -2 542 -2 246 -3 405 800

-106 3 087 -3 169 -2 986 -4 375 800

-235 2 800 -3 950 -3 200 -5 600 800

-260 2 800 -4 550 -3 600 -7 050 800

Bytesbalans

-6 709

-10 554

-16 460

-18 335

Källa: Konjunkturinstitutet.

För 1977 innebär detta en betydande försämring av handelsbalansen och därmed också i bytesbalansen jämfört med vad som bedömdes som sannolikt i våras. Det sammanhänger framför allt med devalveringen som gör att vi får betala mera för importen. Den stora förändringen jämfört med tidigare bedömningar hänför sig dock till 1978. I stället för en tidigare förväntad kraftigt förbättrad bytesbalans förutses nu en ytterligare försämring till 1978 med närmare 2 miljarder kr. En väsentlig förklaring härtill är att devalveringarna ger en markant försämring i vårt bytesförhållande. De förmodat positiva effekterna av devalveringen på exportvolymen beräknas av konjunkturinstitutet inte uppträda förrän 1979. Då kan mycket annat ha förändrat förutsättningarna för såväl exporten som importen. Utskottet vill därför för sin del konstatera att en väsentlig del av den av konjunkturinstitutet förutsedda försämringen av vårt lands bytesbalans har åstadkommits av regeringens devalveringspolitik.

Utskottet vill uttrycka sin starka oro över bytesbalansens utveckling. De stora underskotten fordrar en upplåning utomlands av mycket stor omfattning. Amorteringarna och räntorna på dessa lån skall finansieras med framtida exportintäkter och kommer att utgöra en tung börda framöver. Det kan inte heller uteslutas att lånevillkoren efter hand skulle komma att försämras om bytesbalansunderskotten fortsatte att vara av denna omfattning under en längre tidsperiod. Det blir i detta perspektiv en dominerande uppgift för den ekonomiska politiken att snabbt och med all kraft söka hejda den nuvarande utvecklingen och successivt återföra ekonomin till ett balansläge.

Fiu 1977/78:10

46 Mål och förutsättningar för den ekonomiska politiken

Allas lika rätt till arbete och trygghet är grunden för den ekonomiska politiken i vårt land. I regeringsställning kunde socialdemokratin föra en politik som gjorde att vi avvärjde de internationella kriserna under efterkrigstiden — på samma sätt som den socialdemokratiska politiken framgångsrikt motverkade krisen på 30-talet. Socialdemokratin har alltid vägrat att acceptera en ökad arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken — vare sig det gäller att bekämpa inflationen eller åstadkomma balans i utrikeshandeln. Allas lika rätt till arbete och trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

Det socialdemokratiska valprogrammet inför 1976 års val präglades av insikten att ett förverkligande av detta mål kräver en stark och internationellt sett konkurrenskraftig ekonomi. Det är endast i en stark ekonomi som man långsiktigt kan förverkliga målet om en full sysselsättning. Det är endast i den starka ekonomin som man kan ge medborgarna den ekonomiska trygghet som alltid varit ett ledmotiv i socialdemokratisk politik. Det är endast i kraft av en stark ekonomi som ett land kan hävda sitt ekonomiska oberoende och självständigt förverkliga de egna ekonomisk-politiska målen.

Effekterna av oljekrisen och av den långdragna internationella lågkonjunkturen sätter fortfarande sin prägel på vårt lands ekonomi. Även om de omedelbara verkningarna av krisen under 1974 och 1975 kunde slås tillbaka och den fulla sysselsättningen bevaras har ännu inte det svenska näringslivet ställt om sig till de nya krav som utvecklingen i vår omvärld ställer på vår ekonomi. Skall vi kunna långsiktigt hävda vår ställning som en välfärdsstat och en framgångsrik industrination och kunna skapa arbete och trygghet åt alla är det nödvändigt att vi med kraft engagerar oss i arbetet med att bygga upp ett näringsliv och en ekonomisk struktur som är inriktat på framtiden. Vi måste därför målmedvetet arbeta på att med bibehållen full sysselsättning nedbringa det allt större underskottet i vår utrikeshandel.

Stora delar av den svenska industrin är även i nuläget internationellt konkurrenskraftiga. Genom ständigt ökade investeringar har vi nu ett industrikapital som torde höra till det modernaste och mest effektiva inom hela OECD-området samtidigt som det tillgodoser internationellt sett höga krav på arbetsmiljön. Yrkesskickligheten och utbildningsnivån hos de anställda är också bland de högsta i världen. Vårt samhällskapital — i form av kommunikationer, vägar, hamnar, etc. — är även väl utbyggt och väl ägnat att bidra till en hög effektivitet hos vårt näringsliv. Genom kraftfulla satsningar på den offentliga sektorn och genom en skatte- och fördelningspolitik i folkflertalets intresse har vi också skapat en social balans i vårt samhälle som är en stor tillgång.

Alla dessa faktorer samverkar till att vårt land även fortsättningsvis

FiU 1977/78:10

har goda förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen. Vinstnivån är vid en internationell jämförelse långt ifrån så katastrofal som den borgerliga regeringen velat ge intryck av. Förlusterna är i allt väsentligt koncentrerade till utsatta branscher som stål- och skogsindustrin, gruvhanteringen, varven och rederierna samt tekoindustrin, men dessa förluster är i stor utsträckning ett internationellt fenomen som även återfinnes i länder med en klart lägre lönenivå än den svenska.

Även om vi har anledning räkna med att huvudparten av det svenska näringslivet har framtiden för sig finns det delar som kommer att få bestående svårigheter att erbjuda konkurrens mot låglöneländer. Det gäller i första hand de näringar som producerar varor med en teknik som är lätt kopierbar och där alltså skillnader i lönekostnader inte kan kompenseras genom en motsvarande skillnad i produktivitet och effektivitet. Det gäller också branscher där vår råvarufördel inte längre är lika påtaglig som förr. För dessa delar av näringslivet måste man räkna med svårigheter för en ganska lång tid framöver. Samhället måste där känna ett ansvar för att omstruktureringen sker under sådana former att de anställdas berättigade krav på medinflytande och inkomsttrygghet blir tillgodosedda och med ständigt beaktande av de samhällsekonomiska konsekvenserna av förändringarna.

I denna situation är det ett oeftergivligt krav att man skapar nya och för framtiden mera varaktiga sysselsättningsmöjligheter. För socialdemokratin och arbetarrörelsen över huvud taget är det därför ett centralt mål att öka nyskapandet inom den svenska industrin. Vi måste erbjuda människorna sysselsättningsmöjligheter som har framtiden för sig och som kan ersätta de arbeten som till följd av utlandskonkurrensen kan komma att försvinna.

Den borgerliga regeringen har i stort sett endast anvisat en väg för att lösa vårt lands ekonomiska problem och det är att minska kostnaderna för företagen och därigenom förbättra deras vinstsituation. Man har koncentrerat sig särskilt på lönekostnadernas roll och ställt i utsikt att bara dessa pressas ner tillräckligt långt i förhållande till våra konkurrentländer så kommer vårt lands ekonomiska problem att lösas. Men under tiden har man själv fört en ekonomisk politik som är klart inflationsdrivande med en kraftig ökning av det statliga budgetunderskottet och fortsatt mycket kraftiga ökningar av vårt underskott i förhållande till utlandet. Man har därigenom skapat en grogrund för en fortgående inflation och alltså en fortgående försämring av vår allmänna kostnadssituation.

För att vi skall kunna förverkliga de grundläggande målen för vår ekonomiska politik är det emellertid enligt utskottets mening ett oeftergivligt krav att politiken ges en annan inriktning än den som den borgerliga regeringen fört under sitt första regeringsår. Vi måste med kraft

FiU 1977/78:10

ingripa mot inflationen och ta ner denna till en betydligt lägre nivå än vad som hittills gällt under den borgerliga regeringens tid. Det är först därigenom som vi får möjligheter att dämpa vår kostnadsutveckling och på nytt få igång produktionen i vårt land. Ett väsentligt medel för att uppnå denna lägre takt i inflationen är en finanspolitik i bättre balans. Politiken måste därför inriktas på att minska det stora statliga budgetunderskottet och det stora statliga upplåningsbehovet. I det läge som vår ekonomi nu befinner sig måste den statliga budgeten bidraga till stabiliseringen av vårt lands ekonomi i stället för att som nu snarare skärpa landets ekonomiska problem. Vi kommer inte att vare sig kunna tillräckligt dämpa inflationstakten eller ta ner underskottet i vår utrikeshandel om inte den statliga finanspolitiken får en mera restriktiv inriktning. Dessutom bör även framhållas att om inte finanspolitiken läggs om så kommer det statliga upplåningsbehovet att skapa betydande problem för andra sektorer i ekonomin. Kommunerna har redan försatts i ett mycket besvärligt läge. Det torde vara klart att svårigheterna för kommunerna att få lån bidragit till de höga kommunalskattehöjningarna inför 1978. Men även bostadsbyggandets finansiering och näringslivets kapitalförsörjning kommer som en följd av den svaga statliga budgetpolitiken att allvarligt försvåras. Utskottet återkommer i det följande med närmare riktlinjer för den statliga budgetpolitiken.

Politiken bör även inriktas på att kraftigt öka investeringarna i landet. Under den borgerliga regeringens tid har dessa kraftigt fallit tillbaka både inom industrin och på bostadsbyggandets område. Detta i ett läge då vi egentligen mer än någon gång tidigare skulle behöva ett byggande för framtiden för att lösa landets problem.

I propositionen 45 om inriktningen av den ekonomiska politiken saknas i huvudsak riktlinjer för hur den ekonomiska politiken bör riktas in framöver. Utskottet finner detta anmärkningsvärt mot bakgrund av de stora uppgifter den ekonomiska politiken nu står inför. Sålunda saknar utskottet i propositionen en mer långsiktig strategi för hur näringslivets investeringar skall fås att växa fram på nya, framtidsinriktade områden.

Ett sådant långsiktigt perspektiv återfinns däremot i motionen 39. I motionen dras riktlinjer upp bl. a. för en strukturfond med syfte att bilda finansiell bas för de omfattande framtidsinriktade investeringar som är nödvändiga. Utskottet finner det långt viktigare att denna strukturfond kommer till stånd än att en allmän sänkning av arbetsgivaravgiften företas, som regeringen föreslår. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att redan nu påbörja ett byggande för framtiden inom svensk industri av den art som skisseras i motionen och utskottet vill tillstyrka en sådan inriktning av den ekonomiska politiken. Genom att omgående påbörja detta arbete uppnås även väsentliga fördelar i det korta perspektivet. Utskottet återkommer senare till riktlinjerna för en sådan politik för framsteg och industriell utveckling.

FiU 1977/78:10

49 Med det anförda avstyrker utskottet de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i propositionen och tillstyrker i stället de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen 39.

Utskottet avstyrker i detta sammanhang också de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionerna 38 och 40. Dessa riktlinjer innebär en så väsentlig försvagning av statsbudgeten och av investeringsmöjligheterna att ett genomförande ytterligare skulle försvåra möjligheterna för vårt land att återvinna den ekonomiska balansen.

I det följande kommer utskottet att närmare utveckla sina förslag till en politik som skall kunna återställa styrkan i vårt lands ekonomi.

En politik för framsteg och industriell utveckling

I de följande tio punkterna sammanfattar utskottet riktlinjerna för en politik för arbete, trygghet och utveckling.

De gör inte anspråk på att täcka politikens alla fält. Men det som är centralt är att klara sysselsättningen i dag och i framtiden. Sysselsättningen måste alltid vara den ekonomiska politikens viktigaste fråga. Skall vi lyckas med att långsiktigt lösa sysselsättningsfrågorna måste vi också återvinna och befästa framtidstron i det svenska samhället. Då måste vi bryta den kris- och undergångsstämning som den borgerliga regeringen sprider.

Dessa riktlinjer ansluter till det program för arbete och trygghet som socialdemokraterna gick till val på och till det förslag till aktionsprogram som lades fram i början av året. De grundar sig också på resultaten av det socialdemokratiska storrådslag som genomfördes i början av oktober månad.

1. Branschpolitisk planering

Den djupa internationella lågkonjunkturen har skapat betydande problem för flera av våra viktigaste basindustrier. Det gäller bl. a. stål-, gruv- och skogsindustrin. Även varven och teko-industrin har ställts inför betydande problem. I många fall har lågkonjunkturen också utlöst mera långsiktiga strukturproblem i dessa branscher.

Utskottet förutsätter därför en kraftig förstärkning av den branschpolitiska planeringen och kraftfulla statliga initiativ för att stödja den industriella utvecklingen inom bl. a. gruvindustrin, stålindustrin, skogsindustrin, beklädnadsindustrin och varvsindustrin. Utskottet förutsätter även att statsmakterna ger kärnkraftsindustrin det stöd som krävs för att den skall kunna hävda sin ställning på exportmarknaderna.

2. Strukturfonden

En omstrukturering av våra basindustrier kommer att kräva stora resurser. Härutöver måste emellertid också omfattande resurser sättas

4 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78: 10

in på att utveckla vår framtida industristruktur. Inför trycket av en skärpt utländsk konkurrens måste vi acceptera strukturomvandlingen. Men den måste ske i socialt acceptabla former under en aktiv löntagarmedverkan och måste leda till en utveckling av svensk industri — inte en nedbantning och försvagning. Detta kräver investeringar både i befintliga företag med goda framtidsutsikter och i nya projekt som kan ge oss sysselsättning, försörjning och konkurrenskraft i framtiden.

Socialdemokraterna lade i januari i samförstånd med Landsorganisationen i motionen 1976/77: 1327 fram ett förslag om inrättande av en strukturfond. Utvecklingen i vårt land har sedan detta förslag lades fram understrukit behovet av en sådan fond. Dagens ekonomiska situation och kravet att återställa balansen i vår ekonomi ställer än större krav på investeringsinsatser av denna typ. Utskottet föreslår därför att en strukturfond inrättas fr. o. m. 1 januari 1978 med betydligt större finansiella resurser än som var aktuellt i januari.

Den sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften med 2 % som har föreslagits av regeringen fr. o. m. 1 januari 1978 innebär att nära 4 miljarder kr. på ett planlöst sätt sprids över hela näringslivet. Enligt utskottets uppfattning är det tveksamt om en åtgärd av denna typ överhuvud taget får någon positiv effekt på investeringsverksamheten. Därtill kommer att ingen del av dessa miljarder som egentligen är att se som löntagarnas pengar, i och med att de beaktats i löneförhandlingar, kommer att underordnas löntagarnas inflytande.

Enligt utskottets mening bör därför förslaget om en sänkning av arbetsgivaravgiften med 2 % avslås och i stället en strukturfond inrättas fr. o. m. den 1 januari 1978. Under det första verksamhetsåret bör den tilldelas ett belopp som motsvarar kostnaderna för en sänkning av allmänna arbetsgivaravgiften under 1978, vilket innebär att den tilldelas ett eget kapital på 4 miljarder kr. Strukturfonden bör läggas vid sidan av statsbudgeten och bör ges möjligheten att med statliga garantier gå ut på de internationella lånemarknaderna och förstärka sin verksamhet. I övrigt bör dess arbete läggas upp efter de riktlinjer som redovisats i motion 39.

3. Övriga åtgärder för att stimulera investeringarna

Enligt nu föreliggande beräkningar kommer industriinvesteringarna att minska med närmare 25 % under åren 1977 och 1978. Detta innebär ett kraftigt brott i förhållande till den utveckling som uppnåddes under den tidigare regeringen. Sverige var ända fram till år 1976 internationellt sett unikt i det avseendet att investeringarna inom industrin ökade varje år utan undantag sedan 1968.

Enligt utskottets uppfattning bör en utgångspunkt för den aktuella ekonomiska politiken vara att snabbt vända den nedåtgående utveck -

FiU 1977/78:10

lingen på investeringsområdet. De åtgärder som redovisats under de två närmast föregående punkterna bör verksamt bidraga härtill. Men därutöver krävs ytterligare åtgärder.

Särskilda åtgärder måste vidtas för att öka investeringarna i de statliga företagen. Dessa företag måste spela en mera aktiv näringspolitisk roll. Utskottet vänder sig bestämt mot talet om att investeringarna i dessa företag ligger för högt. I stället måste man från statsmakternas sida påverka de statliga företagen att öka investeringarna. Den möjligheten utnyttjades under den socialdemokratiska regeringsperioden. Mot den bakgrunden bör en särskild inventering göras av investeringsprojekt som snabbt kan komma till stånd i de statliga företagen. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att föranstalta om att en sådan inventering kommer till stånd.

Den strukturomvandling av den svenska industrin som nu förestår kommer att medföra stora behov av kapital. Ofta kommer beloppen att avse mycket stora enskilda projekt och också vara förenade med ett inte obetydligt risktagande. Investeringsbankens uppgift är att tillgodose den typen av behov. Mot den bakgrunden är det angeläget att investeringsbankens möjligheter att öka utlåningen inkl. ett ökat risktagande snarast kommer till stånd. Inte minst de betydande kursförluster som under senare tid uppstått på bankens utländska upplåning kan medverka till att minska bankens möjligheter till engagemang i projekt med en viss risk. Detta skulle i så fall vara en utomordentligt olycklig utveckling. Mot den bakgrunden bör investeringsbankens eget kapital förstärkas med 500 milj. kr. Medel bör anvisas på tilläggsbudget I för innevarande budgetår.

Regeringen har nyligen beslutat helt frisläppa investeringsfonderna för byggnads- och maskininvesteringar i hela landet. Tillstånd att utnyttja investeringsfonderna lämnas nu med stöd av 9 § 1 mom. lagen (1955: 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Utskottet utgår ifrån att i enlighet med vad som anförts i motion 39 företag ej må lämnas tillstånd utnyttja investeringsfonderna enligt 9 § 1 mom. nämnda lag med mindre än att ansökan om tillstånd att utnyttja fondmedlen tillstyrkts av arbetstagarnas lokala fackliga organisation.

Utskottet tillstyrker från sina utgångspunkter att tiden för utnyttjande av det särskilda investeringsavdraget och giltighetstiden för det särskilda investeringsbidraget i princip förlängs intill utgången av år 1978. Utskottet har för sin del inget att erinra mot de i propositionen 52 föreslagna ändrade bestämmelserna rörande båtar och motordrivna fordon.

I fråga om begränsning av aktiebolagens vinstutdelning uttalades i regeringens s. k. stabiliseringspolitiska program, som redovisades i slutet av augusti i år, att de svenska företagen genomgående väntas uppvisa dåliga resultat för 1977 och att kapitalägarna således får bära sin del av de bördor som de ekonomiska problemen inneburit. Detta uttalande

FiU 1977/78:10

har emellertid ej följts upp i någon form i de propositioner som regeringen därefter förelagt riksdagen.

Enligt utskottets mening bör dock principen om stopp för utdelningshöjningar slås fast i en särskild lagstiftning. Utskottet föreslår därför att riksdagen antar det vid motionen 39 fogade förslaget till Lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag.

4. Forskning och utveckling

För att på lång sikt vidmakthålla och förstärka den svenska industrins livskraft krävs en målmedveten satsning på forskning och teknisk utveckling.

Vårt lands hittillsvarande utveckling till ett avancerat industriland, vilket i sin tur varit en förutsättning för sociala reformer utan motstycke, har till stor del varit möjlig tack vare ett högt tekniskt kunnande och en framgångsrik forskning. De ekonomiska och sociala framstegen har bl. a. haft sin grund i en snabb utveckling inom naturvetenskap och teknik. Vi måste därför långsiktigt förstärka forskningen och den tekniska utvecklingen och återge den dess betydelse som framstegsfaktor och konkurrensmedel för vår exportindustri.

5. Åtgärder för att utveckla de svenska exportföretagens marknadsföring samt utbyggnad av exportstödet

Mot bakgrund av vår bytesbalans måste ansträngningarna att öka exporten ges högsta prioritet. Företagen måste därför skärpa sina exportansträngningar. I detta läge bör staten lämna ett aktivt stöd och väsentligt öka sina insatser för att utveckla de svenska exportföretagens marknadsföring. Det är därför naturligt att den exportfrämjande verksamheten inom Sveriges Exportråd utökas väsentligt. Vidare bör möjlighet öppnas för en statlig lånegaranti till marknadsföringsprojekt.

De svenska företagens konkurrenssituation bör uppmärksammas när det gäller exportkrediter. Exportkrediterna har fått en allt större betydelse i konkurrensen mellan exportländerna. Med hänsyn till vikten av att utveckla exporten bör enligt utskottets mening de statliga insatserna förstärkas. Riktpunkten bör vara att AB Svensk Exportkredit skall ställa lån för exportkrediter till förfogande i svenska kronor och till fast ränta.

6. Energipolitik

En viktig förutsättning för en stark ekonomi och en på lång sikt framgångsrik utveckling i det svenska näringslivet är en förnuftig energipolitik.

1975 fattade riksdagen med bred majoritet beslut om energipolitikens inriktning fram till 1985. Det är enligt utskottets mening nödvändigt att detta beslut fullföljs om vi skall kunna övervinna svårigheterna i den svenska ekonomin.

FiU 1977/78:10

53 Genom den borgerliga regeringens sätt att hantera energifrågorna ökar ytterligare de påfrestningar som vårt lands ekonomi nu utsätts för. Redan har stora ekonomiska förluster åsamkats det svenska samhället som en direkt följd av regeringens oenighet och bristande handlingsförmåga i energipolitiken.

Med dagens ekonomiska problem och inför framtidens allt bistrare energisituation kan ett utvecklat industriland inte vara utan en långsiktig energipolitik.

Om vi skall kunna kräva av det svenska näringslivet att det skall planera för framtiden och genomföra tunga investeringar måste klara besked ges om morgondagens energiförsörjning i vårt land.

Regimskiftet innebar att en ansvarsfull och framsynt energipolitik ersattes av taktiskt motiverad kvartalspolitik. Den borgerliga regeringens hantering av energipolitiken har redan allvarligt skadat landets ekonomi och politikens anseende.

Utskottet förutsätter en snabb återgång till 1975 års energipolitik.

7. Bostäder och byggande

Utvecklingen på bostads- och byggnadsmarknaden inger stark oro. Igångsättningen av nya bostäder ligger nu på en alarmerande låg nivå. Under årets åtta första månader påbörjades 6 800 eller närmare 20 % färre lägenheter än under motsvarande tid förra året. Igångsättningen riskerar i år bli 10 000—15 000 bostadslägenheter under vad som i nuvarande läge kan anses vara en rimlig och önskvärd nivå. Särskilt ogynnsam är utvecklingen för flerfamiljshusen.

De i motionen 39 framställda yrkandena om åtgärder för att vända utvecklingen på detta område bereds av civilutskottet men finansutskottet vill för sin del understryka vikten av att bostadsinvesteringarna hålls uppe i det aktuella läget. Nuvarande bostadsbyggnadsnivå är för låg för att långsiktigt klara bostadsförsörjningen. Samtidigt är det önskvärt att vi i nuläget just genom ett relativt högt bostadsbyggande utnyttjar de reala resurser som annars skulle stå oanvända i vår ekonomi, eftersom investeringarna i bostäder belastar vår handelsbalans i relativt ringa mån. Därvid måste uppmärksammas att arbetslösheten i byggnadsarbetarnas kassa den 1 november i år var 3,7 %. Det är en avsevärt högre arbetslöshet än vid samma tid i fjol. Uppgången i arbetslöshet under hösten har också varit snabbare än vad som är säsongmässigt vanligt. Enligt en aktuell prognos (mitten av november 1977) för byggsysselsättningen t. o. m. första kvartalet 1978 från länsarbetsnämnderna bedöms riskerna för en snabbt stigande arbetslöshet på byggområdet nu vara större än för bara ett pär månader sedan. Orsaken till de försämrade utsikterna är i första hand försenad igångsättning av byggprojekt. An 5

Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 10

FiU 1977/78:10

ledningen till att byggprojekten försenats anges vara bl. a. svårigheter att få fram byggnadskreditiv, omprojektering av projekt på grund av överkostnader samt investeringsavgiften på oprioriterat byggande.

När ekonomin måste stimuleras och när byggandet för framtiden står i förgrunden är byggnadsverksamheten av särskild betydelse. Genom byggnadsinvesteringarna skapas en viktig draghjälp för övriga delar av industrin. För produkter som armeringsjäm, kylskåp, spisar, snickeriprodukter och mycket annat skulle en uppgång i framför allt bostadsbyggandet vara av stor betydelse. Regeringens passivitet på bostads- och byggnadsområdet har därför bidragit till neddragningen av verksamheten inom andra delar av industrin. I dagens läge är det i stället viktigt att återge byggnadsindustrin den roll av motor för den ekonomiska utvecklingen som den tidigare så många gånger spelat. Det är också viktigt att skapa underlag för en ökad rekrytering av byggnadsarbetare för att klara morgondagens behov. Nödvändiga åtgärder för att på nytt öka bostadsbyggandet, särskilt flerfamiljshus, redovisas i motionen 39. Finansutskottet vill för sin del särskilt stryka under att de av länsarbetsnämnderna påtalade svårigheterna att få fram byggnadskreditiv snarast måste undanröjas. Om dessa svårigheter beror på att tidigare överenskommelser med bankerna om bostadsbyggandets kreditmässiga prioritering inte fungerar, bör regeringen ta initiativ till erforderliga kreditpolitiska åtgärder.

I propositionen 52 har regeringen tagit upp frågan om ändring av reglerna rörande investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Beloppsgränsen för när avgift skall utgå föreslås höjd från 100 000 kr. till 500 000 kr. utom för fritidshus och idrottsanläggningar. I propositionen aviseras också en i förhållande till hittillsvarande principer uppmjukad dispensgivning. Regeringen har, med hänsyn till sysselsättningsläget, redan lämnat generell dispens från investeringsavgiften i Norrbottens, Västerbottens och Värmlands län. I fråga om investeringar som har anknytning till industrisektorn aviserar budgetministern att dispensgivningen kommer att vara generös. Även i övriga fall bör enligt hans mening en viss uppmjukning ske.

Enligt vad utskottet inhämtat har dispensgivningen redan under den tidsperiod bestämmelserna om investeringsavgift hitintills varit i tilllämpning varit generös. Av intill den 10 november avgjorda ärenden avseende 323 projekt har dispens medgetts i 160 fall. Stor hänsyn har vid behandlingen av dispensärendena tagits till sysselsättningspolitiska motiv. Drygt hälften av de medgivna dispenserna har lämnats på denna grund. Övriga dispenser avser i huvudsak fall av ålägganden från inspektionsmyndighet att anskaffa nya lokaler, uppsägning från lokaler m. m.

Med hänsyn till att dispensgivningen redan nu är betydande och att

FiU 1977/78:10

den behöver öka ytterligare för att inte avgiften skall skapa ökad arbetslöshet inom byggnadsbranschen framöver, kan det ifrågasättas om avgiften i ett sådant läge längre fyller ett behov. Skäl talar därför enligt finansutskottets mening för att, såsom föreslås i motionerna 78, 77 och 73, avgiften avskaffas.

8. Arbetsmarknadspolitiken

Under 1977 har en successiv försvagning av arbetsmarknaden ägt rum. Detta har kommit till uttryck i bl. a. ett stigande antal personer berörda av varsel om personalinskränkningar, ett sjunkande antal nyanmälda och kvarstående lediga platser och ett växande antal sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Regeringen har i sin politik använt många av de arbetsmarknadspolitiska medel som utvecklades under den socialdemokratiska regeringsperioden. Den samlade uppläggningen av den borgerliga regeringens handlande skiljer sig dock i väsentliga avseenden från den politik som fördes av socialdemokratin i regeringsställning.

De åtgärder som den socialdemokratiska regeringen vidtog vid olika tillfällen för att stimulera sysselsättningen och pressa tillbaka arbetslösheten spände över hela det politiska fältet. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder samordnades med bl. a. riktade kreditpolitiska, näringspolitiska och socialpolitiska åtgärder. Sysselsättningspolitiken bedrevs samordnad i tid och till innehåll.

Denna politik grundades på insikten om att en varaktig grund för sysselsättning, utveckling och trygghet endast kan läggas genom en konsekvent ekonomisk politik, inbegripande en planmässig näringspolitik, en långsiktig branschpolitisk planering samt insatser för stärkt social balans.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen vidtagit under loppet av 1977 har inte utformats som en integrerad del i en samordnad ekonomisk politik. Sålunda har de grundläggande problemen i dagens svenska ekonomi genomgående lämnats därhän vid utformningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Utskottet vill därför understryka vikten av att regeringen bättre samordnar sin allmänna ekonomiska politik med arbetsmarknadspolitiken.

9. Kamp mot inflationen

Hittills i år har priserna på dagligvaror ökat med 16 %. Arets inflation kommer att bli den största på 25 år. Detta är den borgerliga regeringens hittills största misslyckande. Detta är desto allvarligare som regeringen i sin finansplan i början av detta år ställde i utsikt att prisstegringarna på hela den privata konsumtionen endast skulle uppgå till

FiU 1977/78:10

5 %. De ser nu ut att bli inemot 3 gånger så stora. Konsumentprisindex för senaste 12-månadersperiod har stigit med nära 13 %.

För att vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi är det nödvändigt att vi kraftigt reducerar takten i inflationen. Det är den snabba inflationen som snedvrider investeringsutvecklingen och håller tillbaka investeringarna på en rad för framtiden avgörande områden. Den okar även klyftorna i vårt samhälle och lägger de tyngsta bördorna på de lågavlönade och på barnfamiljerna. En omfattande förmögenhetsöverföring sker genom de stora värdestegringarna på fast egendom.

Ett viktigt led i anti-inflationspolitiken är de olika former av prisreglering som statsmakterna kan använda.

I betänkandet FiU 1977/78: 9 har utskottet tillstyrkt att allmänna prisregleringslagen ges förlängd tillämpning under tiden den 21 december 1977—den 20 december 1978.

I flera motionsyrkanden — samtliga behandlas i nu förevarande sammanhang — framställs krav om utvidgat prisstopp. I motionen 22 (—), som väckts med anledning av propositionen 22 om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen, begärs ett allmänt och totalt prisstopp. Dessutom begär motionärerna en åtgärdsplan för att åstadkomma prissänkningar på i första hand alla dagligvaror.

I den likaså med anledning av propositionen 22 väckta motionen 27 (vpk) begärs en sådan tillämpning av allmänna prisregleringslagen att prisstopp tills vidare skall gälla för alla dagligvaror.

I motionen 39 (s) yrkas i moment 17 att allmänt prisstopp återinförs snarast, varvid priserna skall återföras till läget i slutet av oktober månad. Motionärerna konstaterar att de riktlinjer för prisövervakningen som redovisas i propositionen 45 om riktlinjer för den ekonomiska politiken visserligen i fråga om sin allmänna uppläggning överensstämmer med dem som gällde under den socialdemokratiska regeringens tid, men eftersom enligt motionärerna den borgerliga regeringen hittills inte i handling visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade prisökningar bör man i stället återinföra det allmänna prisstoppet. Prisövervakningen och priskontrollen måste enligt motionärerna skärpas. Pris- och kartellnämnden måste i större utsträckning få regeringens aktiva stöd.

Enligt utskottets mening är prisreglering ett i vissa situationer nödvändigt medel i den ekonomiska politiken. Prisstopp har gällt i fråga om baslivsmedel alltsedan december 1972, ett stopp som syftat till att ge konsumenterna den fulla effekten av subventioneringen av baslivsmedel.

Allmänt prisstopp har införts vid två tillfällen under året. Syftet har då varit att hindra att prisstegringarna på importvaror omedelbart förs över på inhemskt tillverkade varor. Även om prisreglerande åtgärder, i form av t. ex. prisstopp, inte är det främsta medlet i en politik för att bekämpa inflationen så är det dock ett viktigt medel. Införande av prisstopp eller andra slag av prisreglering kan sålunda vara av stor be -

FiU 1977/78:10

tydelse för att bryta en utveckling mot accelererande inflation och ge tid för att sätta in andra åtgärder.

Enligt utskottets mening har emellertid regeringen alltför snabbt avvecklat det allmänna prisstopp som infördes i september månad 1977. Utskottet föreslår därför att ett allmänt prisstopp åter införes i en sådan form att man återför priserna till läget i slutet av oktober 1977 — dvs. innan regeringen upphävde prisstoppet. Det kan sedan successivt avvecklas i takt med att den allmänna ekonomiska politiken skapar betingelser för en lugnare prisutveckling.

Prisstoppet bör då efterföljas av en intensiv prisövervakning. Regeringen har i det syftet nu genom särskilda föreskrifter kompletterat pris- och kartellnämndens normala övervakning av priser och marginaler. Enligt de nya anvisningarna skall nämnden övervaka och försöka påverka prisutvecklingen så att några prishöjningar ej sker som kompensation för löneglidning. Vidare skall övervakningen inriktas på att förhindra prishöjningar som vidtas som kompensation för förväntade kostnadsökningar. Slutligen skall övervakningen också ta sikte på att förhindra prishöjningar, avsedda att kompensera för minskad försäljningsvolym. Utskottet konstaterar att det självfallet ingår i övervakningsskyldigheten att anmäla för regeringen när enligt nämndens mening ytterligare åtgärder bör vidtas som kräver regeringsbeslut. Utskottet förutsätter sålunda att regeringen följer prisutvecklingen med större uppmärksamhet än hittills och att erforderliga åtgärder snabbt och beslutsamt vidtas. Utskottet förutsätter även att regeringen i handling ger den prisövervakande myndigheten det stöd som situationen kräver och att man är beredd att ingripa mot omotiverade prishöjningar.

Med det anförda vill utskottet tillstyrka yrkandena i motionen 39 momenten 17 och 18. Utskottet avstyrker yrkandena i motionen 22 om införande av allmänt och totalt prisstopp samt om en åtgärdsplan för att åstadkomma prissänkningar på i första hand alla dagligvaror och i motionen 27 om prisstopp på dagligvaror.

Till frågan om devalveringspolitikens roll i detta sammanhang återkommer utskottet i avsnittet om valutapolitiken.

10. Skatte- och fördelningspolitiken

Skall vi kunna klara de stora insatser för sysselsättningen och för framtidsbyggandet som ligger i de av utskottet förordade riktlinjerna för den ekonomiska politiken måste vi solidariskt dela ansvaret för deras förverkligande. Vi får inte acceptera ökade klyftor vare sig i fråga om inkomster eller förmögenhet som ett medel att på nytt återvinna styrkan i vårt lands ekonomi. I stället måste bördorna bäras efter bärkraft — de redan väl beställda måste acceptera att göra de största uppoffringarna.

Det förslag till en skatteomläggning för 1978 som den borgerliga re -

FiU 1977/78:10

geringen har framlagt i propositionen 1977/78: 49 uppfyller inte enligt utskottets mening kraven på en fördelningspolitisk rättvisa. Låg- och medelinkomsttagama har fått relativt sett för lite av skattesänkningarna. En mera rättvis fördelningspolitisk profil på skatteomläggningen för 1978 är viktig inte minst mot bakgrunden av att avtalsrörelsen eljest kan komma att försvåras. Den fördelningsprofil som finns i propositionen 49 innebär att löntagarorganisationerna måste komma att kräva större kompenserande löneökningar för låglönegrupperna än om fördelningsprofilen hade ett annat utseende.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen föreslår en skatteomläggning utan att ha nått en överenskommelse med löntagarnas organisationer om dess utformning och om att dessa skall beakta de föreslagna skattesänkningarna i sitt avtalsarbete. Utskottet förordar i stället, från sina utgångspunkter, att den i motionen 41 föreslagna skatteomläggningen för 1978 genomförs. Detta förslag ger i jämförelse med regeringens förslag påtagliga förbättringar åt låg- och mellaninkomsttagarna och en betydligt jämnare ökning av de disponibla inkomsterna. I motsats till regeringens förslag skapar det förutsättningar för en lugn avtalsrörelse med möjligheter till en snabb uppgörelse. Förslaget bidrar därför till att dämpa pris- och kostnadsstegringama.

Den i motionen 41 föreslagna förändringen av skatteskalorna kommer att medföra en inkomstförsvagning för statsbudgeten på sammanlagt 1,2 miljarder kr. utöver vad som ligger i regeringens förslag. I avvaktan på redovisningen i budgetpropositionen av statens förväntade inkomster och utgifter under innevarande och kommande budgetår avstår utskottet från att nu uttala sig om finansieringen av hela skatteomläggningen. Utskottet förordar däremot redan nu att den i motionen 41 föreslagna ytterligare skattesänkningen i sin helhet kompenseras genom inkomstförstärkningar. Utskottet återkommer även i närmast följande avsnitt till vissa allmänna frågor om det statsfinansiella läget.

Den behövliga inkomstförstärkningen för 1978 bör i enlighet med motionen i första hand åstadkommas genom en uppräkning av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen med 0,5 procentenheter. Detta framstår som motiverat mot bakgrund av att dessa pensionskostnader fortfarande delvis täcks över statsbudgeten. Sett från företagens synpunkt skapar det socialdemokratiska skatteförslaget och det därmed sammanhängande förslaget till finansiering möjligheter att genomföra avtalsrörelsen till en lägre kostnad än om motsvarande inkomstförbättring för låg- och mellanlönegrupperna skulle ha åstadkommits genom lönehöjningar.

Regeringen har vidare föreslagit att en indexreglering genomförs av de statliga inkomstskatteskalorna. Regeringen avser att genomföra detta trots att en betydande del av remissinstanserna ställt sig avvisande till detta förslag.

FiU 1977/78:10

59 Enligt utskottets mening bör det föreslagna systemet för indexreglering icke genomföras. Det innebär nämligen

— att de fördelningspolitiska orättvisorna förstärks

— att våra möjligheter att föra en effektiv stabiliseringspolitik försvåras

— att inflationen påskyndas

— att statsfinanserna försvagas

— att möjligheterna att finansiellt hjälpa kommunerna försvagas. Utskottet ser särskilt allvarligt på riskerna för att det blir svårare

att föra en effektiv stabiliseringspolitik. Genom indexreglerade skatteskalor bygger man in en destabiliserande mekanism i budgetpolitiken. En acceleration av inflationen under ett år leder sålunda till kraftigare skattesänkningar och en större köpkraft året därefter, vilket kan bidra till att upprätthålla den höga inflationstakten.

Enligt utskottets mening bör effekterna av inflationen på statsskatterna i stället beaktas genom återkommande skatteomläggningar och utformas på ett sådant sätt att man kan uppnå en effektivare inflationsbekämpning och även ta hänsyn till de krav som fördelningspolitiken ställer på vårt skattesystem.

I motionen 42 (vpk) yrkas avslag på regeringsförslaget om skatteomläggning för år 1978. I stället föreslås i motionen en rad andra skattesänkningar: slopande av mervärdeskatten på livsmedel, slopande av 1977 års höjning av mervärdeskatten, slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften för kommuner och landsting. Vidare föreslås ett direkt ytterligare bidrag tilt kommuner och landsting om 1 000 milj. kr. Sammantaget skulle ett förverkligande av förslagen kosta mellan 9 000 och 10 000 milj. kr. I motionen föreslås som kompenserande åtgärder skärpt beskattning av inkomster över 100 000 kr. samt skärpt beskattning av stora förmögenheter, arv och gåvor samt realisationsvinster. Utskottet konstaterar att om man skall få in de ca 4 000 milj. kr. som förslagen kostar utöver regeringsförslaget på denna väg krävs drastiska förändringar i nu gällande regler. Konkreta förslag presenteras inte i motionen. Finansutskottet avstyrker för sin del bifall till en omläggning av detta slag.

I motionen 35 (—) begärs utöver regeringens förslag till skattesänkning en höjning av grundavdraget vid beskattning till 9 000 kr. Ett genomförande av det förslaget innebär för stat och kommun tillsammans ett inkomstbortfall om ca 11 000 milj. kr. Man får anta att motionärerna anser att kommunerna bör kompenseras av staten för sitt inkomstbortfall. Några anvisningar om hur ett sådant jättelikt inkomstbortfall för staten skulle täckas återfinns inte i motionen. Yrkandet bör enligt finansutskottets mening avslås av riksdagen.

Regeringen har valt att inte förändra grundavdraget i det framlagda skatteförslaget för år 1978. I stället har den särskilda skattereduktionen gjorts förmånligare. Utskottet vill i det nu förhandenvarande läget inte

FiU 1977/78:10

motsätta sig detta förslag. Ändringar i grundavdraget inverkar på kommunernas skatteunderlag, och en ändring i nu förevarande sammanhang skulle, som föredraganden anför, föregripa den samlade prövning av kommunernas ekonomi som nu är förestående.

I detta sammanhang noterar utskottet att de ändringar i fråga om folkpensionärernas beskattning som föreslås i propositionen får till effekt att den statliga inkomstskatten minskar med 250 milj. kr. och att kommunernas skatteinkomster ökar i samma mån. Till följd av systemet för utbetalning av kommunalskatt uppkommer emellertid denna överföring till kommunerna först år 1980. Utskottet utgår ifrån att denna effekt ingår i övervägandena i anslutning till kommunalekonomiska utredningens kommande förslag.

Sparande och budgetunderskott

Det stora underskottet i den svenska bytesbalansen är ett uttryck för att sparandet i det svenska samhället är för litet i förhållande till vår resursförbrukning. Detta grundläggande problem togs upp till debatt redan i 1975 års långtidsutredning. I perspektivet att kapitalbildningen långsiktigt behövde öka målsattes i långtidsutredningen en kraftig ökning av det offentliga sparandet. Utvecklingen har emellertid gått i annan riktning. Parallellt med att näringslivets vinster och sparande minskat, har också den offentliga sektorns sparöverskott snabbt reducerats. I propositionen 45 redovisas följande tabell över det beräknade finansiella sparandet 1976—1978 (s. 17):

Tabell 3 Finansiellt sparande 1976—1978

(Milj. kr.)

1978 Bytesbalans

-10 550

-16 460

-18 340

Hushåll

12 050

15 130

16 450

Näringsliv, bostäder Offentlig sektor (inkl. social-

-37 460

-40 850

-35 150

försäkringssektorn)

14 860

9 260

360 Summa

-10 550

-16 460

-18 340

Källa: Konjunkturinstitutet.

Tabellen bygger på konjunkturinstitutets beräkningar. Nedgången i det totala sparandet återspeglar det förhållandet, att underskottet i statsbudgeten ökat mycket snabbt, utan att något kompenserande sparande kommit till stånd i andra sektorer. I den samlade offentliga sektorn är sparandet i socialförsäkringssektorn i nominella tal i huvudsak oförändrat under perioden. För kommunernas del förutses en viss sparökning under 1978 men helt otillräcklig för att väga upp minskningen för staten.

FiU 1977/78:10

61 Översatt i ett budgetperspektiv beräknas enligt riksrevisionsverkets senaste prognos underskottet för innevarande budgetår komma att uppgå till 25,3 miljarder kr. mot i statsbudgeten upptagna 13,8 miljarder kr.

I RRV:s prognos har likväl hänsyn inte kunnat tas till alla de förslag som påverkar budgetsaldot negativt under budgetåret 1977/78.

Om perspektivet sträcks ut till att innefatta budgetåret 1978/79 ter sig det finanspolitiska läget allvarligt. Även om en betydande del av de utgifter som tillkommit innevarande budgetår är av engångskaraktär och efter hand kommer att falla bort från statsbudgeten så tillkommer å andra sidan den fulla effekten av bl. a. de skattesänkningar som redan beslutats eller varom riksdagen kommer att fatta beslut under höstsessionen. Skulle den av regeringen föreslagna indexregleringen av den statliga skatteskalan genomföras kommer skatteinkomsterna att ytterligare försvagas. Samtidigt kan statens inkomster väntas öka i relativt långsam takt så länge tillväxten i den svenska ekonomin är svag och den privata konsumtionen stagnerar. Det är enligt utskottet därför uppenbart att den statsbudget för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste formas med stor restriktivitet.

Ett stort underskott i statsbudgeten innebär att staten för egen räkning måste reservera en stor andel av den inhemska kapitalmarknaden eller ta upp lån utomlands. I sammanhanget bör vägas in att de kapitalanspråk som ställts från två viktiga investeringsområden, bostadssektorn och näringslivet, varit starkt begränsade under år 1977. Bostadsbyggandet har stagnerat och industrins investeringar har minskat kraftigt. Även för år 1978 har konjunkturinstitutet vid given politik förutsett en mycket måttlig investeringsnivå för bostäder och näringsliv. I ett något längre perspektiv är det emellertid uppenbart att båda dessa sektorer kommer att ställa starkt ökade krav på kapitaltillförsel. I det läget blir det inte möjligt att i tillnärmelsevis samma omfattning som f. n. täcka statens upplåningsbehov på den svenska marknaden. Vill vi hålla tillbaka utlandsupplåningen måste staten bringa ned sitt budgetunderskott väsentligt.

Det utrymme som under de närmaste åren kommer att finnas för nya, kostnadskrävande åtaganden inom den offentliga sektorn är därför utomordentligt begränsat.

Detta perspektiv måste även inbegripa den kommunala sektorn. Men enligt utskottets mening är det viktigt att man inom den ram som trots den restriktiva inriktningen av politiken i stort ändå kommer att stå till förfogande för vår inhemska resursförbrukning avdelar så mycket arbetskraft och investeringar åt den kommunala verksamheten att vi kan fullfölja ambitionerna på de mest prioriterade områdena — barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård. Detta kommer att ställa stora krav på de kommunala beslutsfattarna att de verkligen åstadkommer en sådan avvägning att dessa verksamhetsområden får de resurser som

FiU 1977/78:10

behövs för att våra ambitioner på sikt skall kunna förverkligas. Detta kan innebära behov av omprioriteringar inom den kommunala sektom, men såväl den ekonomiska situationen i stort som angelägenheten i dessa behov gör att en sådan process måste accepteras.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp motionerna 1976/77: 51, 631, 993, 1012 och 1023 till behandling. I motionerna framläggs eller begärs en rad olika förslag till åtgärder för att stimulera sparandet. Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att senare framlägga förslag på detta område. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.

Valutapolitiken

Sedan regeringstillträdet har den borgerliga regeringen medverkat till att skriva ned den svenska kronan vid tre tillfällen. De två första nedskrivningarna skedde inom ramen för samarbetet inom den s. k. valutaormen. Den nedskrivning som skedde i augusti 1977 innebar emellertid dessutom att regeringen beslöt att lämna detta valutasamarbete. Sammantaget har dessa tre devalveringar lett till att den svenska kronans kurs skrivits ned med inemot 20 %.

Den borgerliga regeringens tre devalveringar bör ses mot bakgrunden av att den socialdemokratiska regeringen inte medverkat till någon egentlig devalvering sedan 1949. Då beslöt den dåvarande regeringen att följa med det engelska pundet i den mycket kraftiga nedskrivning på 30 % som den engelska regeringen beslutat om. Detta gjorde man tillsammans med flertalet andra länder i Västeuropa. Därefter vidtogs ingen egentlig valutakursjustering under alla åren fram till 1976. Anledningen härtill var främst att den socialdemokratiska regeringen uppfattade en stabil valutakurs som ett viktigt medel att främja en expansion av den internationella handeln och en stabil ekonomisk tillväxt. Genom att undanröja de osäkerheter som ligger i varierande valutakurser kan man ge exportföretagen en utgångspunkt för deras planering som skänker ett visst mått av stadga åt en eljest osäker och svårförutsägbar framtid. En stabil valutakurs kan även vara en väsentlig utgångspunkt för arbetsmarknadens parter när de har att ta ställning till utrymmet för framtida löneökningar.

Såsom framhålls i motion 39 var det också dessa motiv som låg bakom att Sverige 1973 beslöt sig för att ansluta sig till samarbetet inom valuta-ormen. Även om en rad andra valutor — exempelvis pundet och US A-dollarn — skulle komma att flyta i förhållande till valutaormen, skänkte den ändå en viss stabilitet åt de svenska valutaförhållandena. Valutasamarbetet innebar även möjligheter till ett ömsesidigt stöd i syfte att stabilisera växelkurserna när de exempelvis utsattes för spekulativa attacker.

En ytterligare viktig faktor var att Sverige genom detta medlemskap kom att ansluta sig till ett valutaområde som representerade en hög

FiU 1977/78:10

ambition i fråga om stabiliseringen av priserna. Ett mål för den socialdemokratiska politiken på detta område var att föra en sådan valutapolitik att växelkursjusteringar inte bidrog till en inflationistisk utveckling i vårt eget land. Anknytningen till D-marken var i detta fall ett verksamt medel.

I propositionen 45 ges en enligt utskottets mening i långa stycken missledande beskrivning av vad detta valutasamarbete gick ut på. Bl. a. påstås att ett valutasamarbete av detta slag skulle kräva att Sverige i stort sett för en med Förbundsrepubliken Tyskland parallell ekonomisk politik. Enligt utskottets mening är detta ett felaktigt påstående. Medlemskapet i ormen förpliktigade oss att föra en anti-inflationspolitik med samma höga ambition som de övriga medlemsländerna. Något övrigt åtagande i fråga om den ekonomiska politiken skedde inte. Hur man väljer att förverkliga övriga mål — full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, jämnare inkomstfördelning m. m. — har varje enskilt land i detta samarbete att själv besluta över.

Enligt utskottets mening är den grundläggande anledningen till att den borgerliga regeringen lämnade valutasamarbetet inom ormen att man inte tilltror sig möjligheten att kunna föra en effektiv anti-inflationspolitik. Den faktiska inflationsutvecklingen som vi haft under den borgerliga regeringens första år understryker ytterligare det berättigade i denna tolkning.

Konsekvenserna av de tre devalveringar som den borgerliga regeringen medverkat till har också blivit kraftigt ökade importpriser och en därav förorsakad ytterligare ökning av vår inhemska inflationsutveckling. Även bytesbalansen har påverkats negativt och en hel del av den försämring av underskottet i förhållande till utlandet som vi nu kan registrera för 1977 och kan beräkna för 1978 sammanhänger med växelkursförändringarna. Rent fördelningsmässigt innebär även de vidtagna devalveringarna en kraftig omfördelning av den reala köpkraften från hushållen och löntagarna till företagen och kapitalägarna. De leder även till i vissa fall betydande påfrestningar för företag med en stor utländsk skuldsättning och kommuner som tagit utländska lån.

Efter det att man beslutat att lämna samarbetet inom valuta-ormen kommer fortsättningsvis den svenska kronans värde att uttryckas som en effektiv kurs gentemot en grupp (korg) bestående av de 15 viktigaste valutorna i svensk utrikeshandel. I urvalet ingår valutorna för de länder som svarar för minst 1 % av Sveriges utrikeshandel och vars valutor noteras dagligen i Sverige. Med hänsyn till den betydelse USAdollarn har i den totala betalningstrafiken har dess vikt fördubblats. Detta nya system skapar emellertid betydande svårigheter att överblicka den svenska kronkursen i förhållande till de enskilda valutorna. Glidningar kan sålunda inträffa i kurserna som är svåra att förutsäga. Några klara besked om hur valutapolitiken i framtiden kommer att bedrivas

FiU 1977/78:10

har inte heller lämnats. Enligt utskottets mening finns det risk att detta system skapar en ökad osäkerhet som kommer att negativt påverka vår utrikeshandel och beröva exportföretagen en del av det fasta underlag för deras planering som låg i det tidigare systemet. Mot denna bakgrund måste ett huvudsyfte för den ekonomiska politiken vara att ge stabilitet åt den svenska kronkursen framöver och därmed skapa ökad klarhet om den svenska kronans framtida kursutveckling.

För att man skall uppnå det avsedda syftet med en devalvering krävs att den åtföljs av en allmänt restriktiv inriktning av den inhemska ekonomiska politiken. Den borgerliga regeringen har gjort tvärtom. Efter det att den senaste devalveringen offentliggjordes har regeringen på olika sätt annonserat åtgärder som sammantaget innebär en försvagning av finanspolitiken med åtminstone 15 miljarder kr. Enbart sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften och den direkta statsskatten innebär en budgetförsvagning för det kommande kalenderåret på inemot 10 miljarder kr. Om den borgerliga regeringen verkligen menar allvar med sitt tal om att det nu inte skall bli flera devalveringar är det nödvändigt att finanspolitiken stramas åt och att man finner vägar för att motverka effekterna av de budgetförsvagningar som höstens olika åtaganden innebär. I dagens läge måste, såsom utskottet tidigare framhållit, ansträngningarna inriktas på att undvika fortsatta devalveringar och att varaktigt ta ner den alltför höga inflationstakten i vår ekonomi. Den borgerliga regeringens devalveringspolitik måste upphöra.

dels utskottets hemställan under 1, 2, 3 d och 3 e bort ha följande lydelse:

1. beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på propositionen 1977/78: 45 samt motionerna 1977/78: 38 och 1977/78: 40 och med bifall till motionen 1977/78: 39 moment 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag att riksdagen med bifall till motionen 1977/78: 39 moment 6 antar vid motionen fogat Förslag till Lag om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag,

3. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

d. med bifall till motionen 1977/78: 39 moment 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

e. med bifall till motionen 1977/78: 39 moment 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1977/78:10

65 Innehåll

Inledning 1

Propositionen 1

Motionerna 5

Motioner om inriktningen av den ekonomiska politiken 5

Motioner om prispolitiken 13

Motioner om sparstimulerande åtgärder 15

Utskottet 17

Konkurrenskraft och valutapolitik 17

Den internationella utvecklingen 20

Utrikeshandel och bytesbalans 22

Den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken 23

Sparande och budgetunderskott 26

Investeringspolitiken 28

Prispolitiken 31

Skattepolitiken 33

Hemställan 37

Reservation 38

Tillbakablick på utvecklingen 1973—1976 38

Läget under 1977 41

Den internationella utvecklingen 42

Utrikeshandel och bytesbalans 44

Mål och förutsättningar för den ekonomiska politiken 46

En politik för framsteg och industriell utveckling 49

Sparande och budgetunderskott 60

Valutapolitiken 62

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 77004S