Bet. 1977/78:FiU15

Betänkande 1977/78:FiU15

Typ: Betänkande
Datum: 1978-02-14
Källa: data.riksdagen.se

FiU 1977/78:15

Finansutskottets betänkande 1911118:15

med anledning av i propositionen 1977/78:100 framlagda finansplan och budgetförslag jämte motioner

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels propositionen 1977/78: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari föreslås att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

dels propositionen 1977/78: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser förslagen under

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. (3) att riksdagen bemyndigar regeringen att från och med budgetåret 1978/79 besluta om rätt för affärsverk och myndigheter att placera medel räntebärande i riksgäldskontoret i enlighet med vad i propositionen förordats och

3. (5) att riksdagen bemyndigar regeringen att i riksgäldskontoret disponera en från 125 000 000 kr. till 150 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt som regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet,

dels följande motioner

1977/78: 231 om allmänt prisstopp av Lars Werner m. fl. (vpk),

1977/78: 284 om allmänt prisstopp av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 310 om inkomstpolitiken av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 316 om riktlinjer för den ekonomiska politiken av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 317 om ett kampprogram mot kris och arbetslöshet av Lars Werner m. fl. (vpk),

1977/78: 404 om redovisningen av administrationsersättningen för bostadslån av Per Bergman (s) och Lars Henrikson (s),

1977/78: 654 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 867 om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken av Lars Werner m. fl. (vpk),

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

1977/78: 898 om åtgärder för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 927 om återgång till lågräntepolitiken av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 928 om lantbrukets kreditförsörjning av Ingemar Hallenius (c) och Stig Josefson (c),

1977/78: 932 om införande av prisstopp på dagligvaror av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 935 om lantbrukets kreditförsörjning av Hans Wachtmeister m. fl. (m),

1977/78: 1433 om lantbrukets kreditförsörjning av Karl-Anders Petersson (c),

dels de från näringsutskottet överlämnade motionerna

1977/78: 869 om ett industripolitiskt program m. m. av Lars Werner m. fl. (vpk) i vad avser yrkande 2,

1977/78:1640 om näringspolitiken av Olof Palme m. fl. (s) i vad avser yrkandena 12 och 13,

dels näringsutskottets yttrande (NU 1977/78: 3 y) över motionerna 1977/78: 869 yrkande 2 och 1977/78: 1640 yrkandena 12 och 13.

FiU 1977/78:15

1. EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

I propositionen 100, bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

316 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att riksdagen beslutar att avslå regeringens finansplan och godkänna de i motionen anförda riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

654 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen,

867 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i denna del.

Därutöver behandlas i detta sammanhang följande motioner:

231 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer att ett allmänt prisstopp snarast införs,

284 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om införande av ett effektivt, allmänt och totalt prisstopp,

310 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att riksdagen beslutar att uttala sig mot en statlig styrning av lönepolitiken i form av s. k. ”samhällskontrakt” eller liknande,

317 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen antar ett nationellt program för kamp mot kris och arbetslöshet som — på sätt som utförligare redovisas i motionen — består av följande programpunkter: 1.

Förbud mot avskedanden och permitteringar samt stopp för kapitalflykt och industriutflyttning.

2. Utbyggnad av statliga basindustrier med sikte att höja förädlingsgraden i ekonomin.

FiU 1977/78:15

3. Ett program för förnyelse och utbyggnad av det kollektiva transportväsendet.

4. Program för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i samhället.

5. Förkortning av arbetsdagen till sju timmar nu, med sikte på sextimmarsdag, gällande alla arbetande och utan lönereducering.

6. Nationalisering av privata storbanker och kreditinstitut samt upprättande av samhällsfonder under de arbetandes självständiga förvaltning, genom avsättningar från det privata aktiekapitalet.

7. Genomgripande demokratisering inom alla nuvarande och nya statsföretag.

898 av Olof Palme m. fl. (s) vari — med hänvisning till motiveringen i motionen 897 — hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare åtgärder snarast bör vidtas för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en översyn snarast bör göras av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om kreditpolitiska medel,

927 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att riksdagen i princip uttalar sig för att Sverige bör återgå till lågräntepolitiken och i konsekvens härmed i skrivelse till riksbanken föreslår en sänkning av diskontot till fem (5) procent,

928 av Ingemar Hallenius (c) och Stig Josefson (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad som i motionen anförts rörande förbättring av lantbrukets kreditförsörjning,

932 av Olof Palme m. fl. (s) vari — med hänvisning till motiveringen i motionen 654 — hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prisstopp på dagligvaror,

935 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande behovet av ökad emissionsrätt till landshypotek i syfte att ge lantbruksnäringen en rättvis andel av den långsiktiga kapitalmarknaden,

1433 av Karl-Anders Petersson (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts i syfte att tillförsäkra jord- och skogsbruket tillgång till långsiktigt lånekapital.

Propositionen

Full sysselsättning, rimlig prisstabilitet, ekonomisk tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans är centrala mål för Sveriges ekonomiska politik. En nödvändig förutsättning för att kunna nå dessa mål är

FiU 1977/78:15

att uppnå jämvikt i bytesbalansen, anför föredraganden. Under de senaste åren har emellertid vår balans gentemot omvärlden starkt försämrats. Inflationen har stigit till en oacceptabelt hög nivå. Produktionsutvecklingen har avstannat; industriproduktionen har minskat under tre år i råd. Endast genom betydande arbetsmarknadspolitiska satsningar har sysselsättningen kunnat hållas uppe och en ökning av arbetslösheten undvikas.

När den ekonomiska politiken i Sverige 1974 inriktades på att hålla den inhemska efterfrågan uppe, byggde detta på förhoppningen att vi därigenom skulle kunna överbrygga den internationella lågkonjunkturen och därefter haka på en väntad stark konjunkturuppgång. Återhämtningen i världsekonomin från hösten 1975 och under 1976 gick emellertid långsammare än man räknat med.

Även år 1977 blev en besvikelse. Att de grundläggande förutsättningarna för den svenska överbryggningspolitiken brustit utgör alltså en av förklaringarna till våra problem i dagsläget. Flera av de åtgärder som vidtagits fick därigenom konsekvenser som visade sig bli motsatta dem som eftersträvades. De överlager som med hjälp av lagerstöd byggdes upp under 1975 och 1976 för avsättning när den internationella efterfrågan ökade blev i stället en belastning. Den lageranpassning som så småningom blev nödvändig i det svaga efterfrågeläget ledde till en begränsning av produktionen och ökade påfrestningar på arbetsmarknaden.

Den stagnerade produktionsutvecklingen beror dock, anför föredraganden, i än högre grad på att det svenska näringslivets konkurrenskraft successivt försvagats. Detta sammanhänger främst med de stora kostnadsökningar som ägde rum framför allt under 1975 och 1976 och med nedgången i produktivitetstakten. Arbetskraftskostnaden per producerad enhet ökade därigenom väsentligt mycket mer i Sverige än i våra konkurrentländer. Svenska exportörer tvingades höja priserna mer än konkurrenterna. Vår industri drabbades samtidigt av ökad konkurrens från u-länder som på vissa områden snabbt byggt upp tekniskt avancerad produktion. Resultatet har blivit att den ökning av den samlade världshandeln som ägde rum dessa år i stor utsträckning gått Sverige förbi. Vi förlorade marknadsandelar både utomlands och på vår egen hemmamarknad.

De från 1974 snabbt växande bytesbalansunderskotten sammanhänger till väsentlig del härmed. Sambandet mellan utvecklingen av de relativa kostnaderna och priserna å ena sidan och marknadsandelar å den andra är otvetydigt. För 1977 beräknas bytesbalansunderskottet komma att uppgå till 16 miljarder kr. Sedan oljekrisen har de samlade underskotten gentemot omvärlden kommit att uppgå till 37 miljarder kr.

Även prisutvecklingen i Sverige har naturligtvis ett direkt samband med ökningen av våra arbetskraftskostnader, anför föredraganden. Kostnadsökningarna som under de två åren 1975—1976 uppgick till mer än 40 % är självfallet helt oförenliga med en lugn prisutveckling — inte minst när industriproduktionen under samma period minskar.

FiU 1977/78:15

6 Den s. k. överbryggningspolitiken fördes under bred politisk enighet. Med de förutsättningar som var för handen efter oljekrisen framstod den som riktig, anför föredraganden. Och Sverige lyckades till skillnad från flertalet andra länder inom OECD-området undvika en BNP-minskning 1975. Då de förväntningar politiken byggde på inte infriades, kom våra problem att skjutas på framtiden och att förstoras. Det besannades att förutsättningen för att ett land utan vådliga följder för dess utrikesbalans skall kunna upprätthålla en högre efterfrågan än omvärlden är att dess kostnadsutveckling är långsammare. Åren 1976 och 1977 hade vi en lägre BNP-tillväxt än flertalet med oss jämförbara länder. Så kommer sannolikt att bli fallet också under 1978. Den frist vi skaffade oss ledde också till att den ekonomiska handlingsfriheten nu är mindre än vad den eljest skulle ha varit.

Den ekonomiska politiken har utformats mot den här tecknade bakgrunden. Dess viktigaste kortsiktiga mål är enligt föredraganden att bryta stagnationen på produktionssidan. Stigande produktion, förbättrad produktivitet och ökad tillväxt i vår ekonomi utgör en förutsättning för att klara sysselsättningen. För att den svenska ekonomin skall återvinna sin styrka på något längre sikt måste satsningar göras för ytterligare stimulans av den tekniskt industriella utvecklingen. Genom samlade insatser inom företagsamhet och forskning måste innovations- och produktutvecklingen fördjupas och inriktas på att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft och dess ställning som industrination. Vi bör ta tillvara de avsättningsmöjligheter som öppnas på de nya marknader som successivt växer fram.

Vårt ekonomisk-politiska handlingsutrymme begränsas för närvarande av de växande underskott i bytesbalansen som vi ådragit oss sedan 1974. Tanken på att vi genom inhemsk efterfrågepolitik skulle kunna ”konsumera oss” ut ur dagens svårigheter är i dagsläget helt orealistisk, anför föredraganden. Vi kan t. ex. inte bortse från omvärldens sannolika reaktioner gentemot en sådan politik — som bl. a. skulle kunna ta sig uttryck

Tabell 1. Betalningsbalans 1974—1977

Milj. kr., löpande priser

1977 Handelsbalans

-2 286

-1 988

-3 805

-5 700

Tjänste- och transfereringsbalans

-1 427

-4 714

-6 706

-10 395

Bytesbalans

-4 213

-6 702

-10511

-16 095

Kapitalbalans

7 398

3 303

15 100

Restpost

Valutareservens transaktions-

5 429

4 061

7 495

förändring

Förändring på grund av kurs-

-3 291

-3 147

6 500

rörelser

-1

-863

300 Valutareservens totala förändring

-3 292

5 262

-2 661

6 800

FiU 1977/78:15

1 skärpta svårigheter att finansiera vårt därmed ökande bytesbalansunderskott.

Beslutet att skriva ner den svenska kronans värde och att lämna valutasamarbetet inom den s. k. valutaormen syftade till att stärka den svenska industrins internationella konkurrensförmåga. Effektivt skrevs kronan ned med 15 % under 1977. För att begränsa konsumtionen och hålla tillbaka importen vidtogs vidare ett antal åtstramningsåtgärder, bl. a. en höjning av mervärdeskatten. Sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften med

2 procentenheter från årsskiftet avser att begränsa arbetskraftskostnadsökningen under 1978.

Devalveringen har enligt föredraganden redan haft positiv effekt, även om det dröjer innan man kommer att kunna avläsa en förbättring i bytesbalansen. För 1978 beräknas exporten volymmässigt öka med 5 % — jämfört med en minskning på 0,2 % för 1977. Importen förutses minska med 1,3 %. Att detta inte leder till någon förbättring av bytesbalansen för 1978 sammanhänger med att importprisema okar snabbare än exportpriserna. På kort sikt försämrar nämligen en devalvering bytesförhållandet i varuhandeln. Vi kan enligt föredraganden emellertid nu räkna med en klar förbättring av det volymmässiga förhållandet mellan export och import i jämförelse med de senaste åren.

I fråga om den internationella utvecklingen under 1978 är osäkerheten stor. Vi kan enligt föredraganden inte räkna med någon mer markant vändning uppåt. Den prognos som redovisas i finansplanen utgår från att en omläggning av den ekonomiska politiken i mer expansiv riktning kommer att visa sig ofrånkomlig i de viktigaste OECD-länderna. Detta är en förutsättning för att de mål för utvecklingen som uppställts i de olika länderna skall kunna förverkligas. Skulle den ekonomiska politiken inte ges en sådan mer expansiv prägel, måste produktionsutvecklingen i flertalet länder beräknas bli mycket svag.

I detta perspektiv är utrymmet för löneökningar i vårt land starkt begränsat, anför föredraganden. Exportprognosen förutsätter en förbättring av Sveriges relativa kostnadsläge. En sådan är nödvändig för att jämvikten i bytesbalansen skall kunna återställas på sikt. En förstärkning av vår internationella konkurrenskraft är likaledes nödvändig för en uppgång i industrins nuvarande alltför låga kapacitetsutnyttjande. Den överkapacitet som nu föreligger har allvarligt försämrat lönsamheten och investeringsbenägenheten inom näringslivet. Ytterst går detta ut över sysselsättningen. Den skattesänkning för 1978 som riksdagen fattade beslut om under hösten torde underlätta avtalsuppgörelsen.

Den ekonomiska politiken 1978 ställs inför svåra avvägningar mellan kraven på expansiva och åtstramande finanspolitiska åtgärder. Sett med utgångspunkt i budgetsaldot och statsbudgetens bidrag till den totala efterfrågan blir politiken förhållandevis expansiv. Betraktar vi emellertid utgifterna för konsumtion och investeringar kan det enligt föredraganden

FiU 1977/78:15

konstateras att budgetarbetet har präglats av stramhet. Den statliga konsumtionen minskar t. o. m. något i volym. Ökningen av den statliga sektorns investeringar stannar vid 0,9 %.

Den offentliga sektom tar i Sverige en större del av de samlade tillgångarna i anspråk än vad fallet är i flertalet andra länder. Skattebelastningen har fått sådan tyngd att möjligheterna att åstadkomma åtstramande effekter genom ytterligare skattehöjningar utan negativa följder för prisutvecklingen och tillväxten har blivit alltmer begränsade. En omprövning och förnyad prioritering av olika offentliga åtaganden kommer därför att bli en allt nödvändigare förutsättning för nya reformer. De skattehöjningar i fråga om drivmedel och på vissa utlandsresor som kommer att föreslås har närmast till syfte att påverka konsumtionens inriktning och att minska påfrestningarna på bytesbalansen.

Att totalbudgetens saldo inte desto mindre ökar väsentligt för kalenderåret 1978 sammanhänger enligt föredraganden med den låga tillväxttakten i ekonomin, med de omfattande stödinsatser av industripolitisk och arbetsmarknadspolitisk natur som lågkonjunkturen och vårt ekonomiska läge nödvändiggjort samt med ökade skatteutbetalningar till kommunerna. De budgetmässiga kostnaderna för de industripolitiska satsningarna under 1978 kan beräknas till ca 6,5 miljarder kr. Inom arbetsmarknadspolitiken motsvarade enbart det sysselsättningsprogram som regeringen redovisade i höstas en satsning på ca 2 miljarder kr. Utan dessa åtgärder hade situationen på arbetsmarknaden i dag varit betydligt allvarligare. En rad företag skulle ha tvingats lägga ned med ty åtföljande mänskliga och samhällsekonomiska förluster. Åtskilliga orter med ett enda dominerande företag skulle ha drabbats. En omfattande kapitalförstöring och förlust av industriell kapacitet skulle ha uppkommit. De satsningar det här är fråga om bör enligt föredraganden i stor utsträckning betraktas inte som utgifter utan som investeringar i bibehållen produktionskapacitet inte minst för återställande av jämvikten i bytesbalansen.

Den prognos för utvecklingen under 1978 som redovisas innehåller såväl negativa som positiva inslag, anför föredraganden.

Den ekonomiska återhämtningen kommer inte att gå snabbt. Också under 1978 torde en viss nedgång i industriproduktionen komma att ske. Bruttoinvesteringarna minskar volymmässigt för fjärde året i rad. En uppgång i bostadsbyggandet väntas dock komma till stånd. Liksom under 1977 väntas en nedgång i den privata konsumtionen. Detta är en följd av en åtstramning med sikte på konsumtionen som är nödvändig för att under 1980-talets första hälft återställa jämvikten i bytesbalansen.

Å andra sidan kan nu en uppgång i exporten förutses. Nedgången i totalproduktionen borde också kunna brytas trots att en fortsatt lageravveckling verkar starkt dämpande på industriproduktionen. Under loppet av 1978 bör de senaste årens negativa utveckling på nytt vändas uppåt. Prisstegringarna torde bli lägre än under 1977, då de beräknas ha uppgått

FiU 1977/78:15

till 13,5 %. Därvid bör observeras att en betydande del därav beror på de långsiktigt stabiliserande åtgärder statsmakterna vidtagit — höjda indirekta skatter och nedskrivning av kronans värde.

Att den privata konsumtionen drabbas av åtstramning sammanhänger, enligt vad föredraganden anför, inte blott med det stabiliseringspolitiska kravet att begränsa importen och föra över resurser till exportsidan utan också med den snabba ökning som skett i fråga om den kommunala konsumtionen. Denna ökning beräknas uppgå till närmare 5 % såväl 1977 som 1978 eller till drygt 2,5 miljarder kr., ett belopp som bör jämföras med den beräknade minskningen av den privata konsumtionen, dvs. 1,7 miljarder kr. En väsentligt större återhållsamhet i fråga om kommunala utgiftsökningar framstår som oundgängligen nödvändig under kommande år för att bereda utrymme för en rimlig utveckling av den privata konsumtionen.

De balansproblem och krisföreteelser som vårt land nu har att bekämpa framträdde plötsligt och kom överraskande för många medborgare, anför föredraganden. Vårt folk har länge levt i övertygelsen om att fortsatt välståndsutveckling var någonting en gång för alla givet. Sveriges beroende av skeendet i omvärlden har än en gång bekräftats. Det beror nu i hög grad på oss själva, på vår beredvillighet och förmåga att ta itu med problem, hur snabbt vår ekonomiska hälsa skall kunna återställas.

De regeringspartier som för 15 månader sedan övertog regeringsinnehavet efter många år i opposition ställdes, anför föredraganden, omedelbart inför uppgiften att angripa de svåra problem den svenska ekonomin drabbats av. Den snabba ökningstakten beträffande såväl privat som offentlig konsumtion måste dämpas. En hård prioritering måste ske även i fråga om olika angelägna reformkrav. Stark återhållsamhet måste under några år prägla samhällsutvecklingen.

Det säger sig självt, anför föredraganden, att en sådan omläggning av den ekonomiska politiken kräver förmåga att med fasthet och målmedvetenhet lösa grundläggande problem. Den förutsätter också medvetande i vida folkgrupper om de uppoffringar som krävs på kort sikt för att lägga en grund för en långsiktig återhämtning av vårt lands ekonomi. Under det gångna året har insikten om vidden av våra svårigheter ökat. Den allmänna förståelsen har breddats för de insatser som måste göras.

De första stegen har tagits i en dylik återuppbyggnadspolitik, framhåller föredraganden. Som ett led i strävandena att stabilisera kostnads- och prisutvecklingen har åtgärder vidtagits för att begränsa den privata köpkraften. Även om de innebär en påfrestning i nuläget torde de under loppet av 1978 och 1979 komma att successivt medverka till en påtaglig förbättring i den svenska ekonomin. Steg har tagits och ytterligare insatser kommer att ske för att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft och tekniskt industriella kapacitet. Den anpassningsförmåga som kännetecknat svensk industri talar för att dessa strävanden skall leda till åsyftat

FiU 1977/78:15

resultat. Även i nuvarande hårda internationella konkurrensläge har våra industriföretag visat sig kunna på betydelsefulla områden väl hävda sig i konkurrensen med tekniskt och ekonomiskt starka utländska företag.

Den begränsning i den privata konsumtionen som måste ske med hänsyn till vår samhällsekonomi bör enligt föredraganden betraktas mot bakgrunden av att de enskilda hushållens konsumtion och realt disponibla inkomster under den senaste fyraårsperioden inte oväsentligt stigit. De uppoffringar som nu krävs av de aktivt verksamma grupperna syftar också till att garantera gjorda åtaganden gentemot pensionärer, mot barnfamiljerna och mot människor som förlorat eller riskerar att förlora sin sysselsättning. Ytterst är det alltså fråga om samhällssolidaritet i vidaste mening, avslutar föredraganden.

Motionerna

I tre av motionerna tas upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 316 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) anförs att vi för närvarande i Sverige upplever den djupaste ekonomiska krisen under hela efterkrigstiden.

Det är emellertid inte några isolerade krisproblem för Sverige, utan uttryck för de allt djupare och svårare ekonomiska överproduktionskriserna i det kapitalistiska världssystemet.

De traditionella metoderna inom den ekonomiska politiken för att möta de ständigt återkommande cykliska kriserna blir enligt motionärerna allt verkningslösare. Den konjunkturpolitik som utformats i Sverige och internationellt sedan mitten av 30-talet, som grundar sig på statens ökande roll, når inte längre målsättningen att dämpa krisens effekter. Detta kräver mer direkta ingrepp, som är mer öppna till sin karaktär och som direkt riktar sig mot den arbetande befolkningens uppnådda levnadsstandard och sociala trygghet.

Enligt motionärerna kräver denna situation ett ökat samarbete och enhet bland de demokratiska krafterna och inom arbetarrörelsen i Sverige.

De svåraste ekonomiska problemen i Sverige idag är enligt motionärerna folkets problem att kunna bibehålla sin uppnådda levnadsnivå, den allt mer stigande arbetslösheten, prishöjningstakten, minskningen i industriproduktionen och i tillväxten av nationalprodukten, det låga utnyttjandet av produktionskapaciteten, svåra strukturproblem inom stål-, varvs-, tekoindustrin, underskottet i utrikeshandeln samt den stora utländska upplåningen.

Men dessa problem löses inte genom att försämra levnadsstandarden hos det svenska folket samtidigt som åtgärder utformas för att kraftigt höja vinsterna inom industrin, anför motionärerna.

För att försvara levnadsstandarden och kunna öka sysselsättningen måste följande åtgärder vidtas:

FiU 1977/78:15

— full lönekompensation för 1977 års reallönesänkning

— en avtalsrörelse 1978 med en mobilisering och höjd kampberedskap inom den fackliga rörelsen för att möta arbetsköparnas politiska offensiv och ett resultat som ger höjda reallöner och som under avtalsperioden garanterar ett bibehållet realvärde

— totalt och varaktigt prisstopp

— bort med moms

— inga hyreshöjningar 1978

— höjningar av pensioner, barnbidrag, bostadsbidrag och studielån för ökad köpkraft

— ökade resurser till hälso- och sjukvården

— facklig vetorätt vid permitteringar och nedskärningar

— sju timmars arbetsdag

— kraftig höjning av bostadsbyggandet samt barndaghem och annan social service

— ingrepp mot de internationella bolagens skatteflykt

— skärpt beskattning av arv och förmögenheter, spekulationsvinster på mark och egendom samt skärpt bolagsskatt

— begränsning av kapitalexporten och ökad valutakontroll

— ett fullt förstatligande av handelsstål- och specialstålindustrin, hela varvsindustrin, teko- och glasindustrin

— ett statligt utvecklingsprogram för Norrbotten med bl. a. fullföljandet av Stålverk 80

— ökade statliga industrisatsningar inom det allmänna stödområdet

— stopp för svenska koncernetableringar utomlands

— en ökad förädling inom de statliga företagen och en planmässighet för förbrukning av svenska råvaror och naturtillgångar

— förvandla Fjärde AP-fonden till ett aktivt instrument för statliga industrisatsningar för fler arbetstillfällen

— en statligt ökande styrning över investeringspolitiken tillsammans med de fackliga organisationerna

— utökat samarbete med de socialistiska länderna genom upprättandet av bilaterala långfristiga handels- samt forsknings- och utvecklingsavtal —

utökade bilaterala handelsavtal med utvecklingsländerna inom bl. a. råvara- och energisektorn.

I motionen 654 av Olof Palme m. fl. (s) anförs i fråga om den internationella utvecklingen att den ekonomiska politikens uppläggning i de stora OECD-länderna spelar en viktig roll för att förklara de senaste årens utveckling. Redan tidigt under uppgången 1976 lade man om den ekonomiska politiken i en alltmera restriktiv riktning. Detta gällde i första hand kreditpolitiken, men även finanspolitiken gavs successivt en alltmera restriktiv utformning. Motiven för detta var i stor utsträckning att sö -

FiU 1977/78:15

ka i rädslan för att man snabbt skulle komma in i samma situation som den som vi upplevde 1972—73, då världsekonomin uppvisade mycket kraftiga prisstegringar och på en hel del håll allmänna balansrubbningar. Men den underliggande konjunktursituationen var denna gång mycket svagare än vad den var i början på 1970-talet, vilket ledde till att den restriktiva inriktningen av politiken på nytt förde ner expansionstakten till en alldeles för låg nivå och att arbetslösheten på nytt började öka.

Denna karakteristik av den ekonomiska politikens uppläggning gäller långt ifrån alla länder inom OECD-området. Olikheterna i uppläggningen har successivt blivit allt större mellan länderna. USA har under 1977 fört en i huvudsak expansiv ekonomisk politik med inriktning på att få ner den höga arbetslösheten — även om detta sker till priset av en successivt försämrad utrikeshandelsbalans. Det är i första hand Förbundsrepubliken Tyskland som står för den restriktiva uppläggningen av politiken, men även Japan har i stort sett haft samma inriktning — detta trots att dessa båda länder egentligen har bättre förutsättningar med hänsyn till sin prisstabilitet och utrikeshandelsbalans än något av de andra att föra en efterfrågeskapande och sysselsättningshöjande politik.

Enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer 1978 att kännetecknas av en fortsatt långsam uppgång, anförs det i motionen. Första halvåret kommer visserligen att innebära en viss ökning i tillväxten, men enligt de bedömningar som OECD redovisar kommer ökningen att avta under senare delen av året. Sett från svensk synpunkt innehåller visserligen denna utvecklingsbild en del ljusa inslag. Tillväxten i de för vår export betydelsefulla länderna England och Norge förväntas öka relativt kraftigt samtidigt som läget i Danmark och Finland stabiliseras. Men den allmänna bilden som OECD presenterat för 1978 innebär dock att uppgången i såväl produktion som handel blir fortsatt relativt långsam med klara risker för en ökning av arbetslösheten.

Det finns enligt motionärerna skäl att räkna med att den allmänna utvecklingen under 1978 — även om man skulle vidta olika expansiva åtgärder i Japan och Västtyskland — inte kommer att bli särskilt kraftigt uppåtriktad. Det finns i och för sig inte särskilt mycket som talar för att

FiU 1977/78:15

utvecklingen kommer att vika under loppet av 1978, men ökningarna kommer sannolikt att ligga kvar på en relativt låg nivå. Man får nog även räkna med att arbetslösheten i vår omvärld kommer att bli fortsatt hög.

På något längre sikt förefaller det emellertid finnas anledning att hysa viss tillförsikt. Även om utvecklingen under åren efter 1975 har varit relativt svag och oregelbunden innebär den likväl att produktionen successivt vuxit, och på viss sikt bör detta innebära att förhållandena återigen kommer att normaliseras. Investeringarna kan då på nytt komma igång och lägga grunden för en starkare konjunkturuppgång. Även om det är svårt att mera exakt ange när detta kommer att ske kan man ingalunda utesluta att denna bättre utvecklingsbild kommer att kunna förverkligas redan om något år.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under år 1977 har varit utomordentligt svag, anför motionärerna. Den samlade produktionen — såsom den mäts av bruttonationalprodukten (BNP) — har sjunkit med ca 2 1/2 % mellan 1976 och 1977. Industriproduktionen har minskat med så mycket som 4 1/2 %. Samtidigt har konsumentpriserna ökat med 13 %. Bytesbalansen har kraftigt försvagats och man kan nu registrera ett underskott för 1977 på ca 16 miljarder kr. Även statsfinanserna har på ett avgörande sätt påverkats av den vikande utvecklingen i den reala ekonomin och den accelererade inflationen. Underskottet för det nu innevarande budgetåret skulle enligt regeringens egna bedömningar uppgå till över 30 miljarder kr.

Denna svaga utveckling sammanhänger enligt motionärerna till en viss del med att den internationella konjunkturen inte utvecklades enligt de förväntningar som förelåg för ett år sedan utan försvagades under andra halvåret 1977. Detta är en av förklaringarna till varför exporten blivit klart lägre än vad som förutsågs för ett år sedan. Men regeringens egen politik bär även ett visst ansvar för denna svaga exportutveckling. I motionen pekas i sammanhanget på att vi bättre skulle ha kunnat utnyttja de exportmöjligheter som gavs under första delen av 1977 om lagerstödet helt hade upphört fr. o. m. årsskiftet 1976/77. Detta skulle sannolikt kunnat göras utan att man på kort sikt hade fått några negativa effekter på sysselsättningen — på längre sikt hade däremot produktionsutvecklingen förstärkts samtidigt som även vår handelsbalans under 1977 fått ett välbehövligt tillskott.

Den helt dominerande anledningen till den svaga ekonomiska utvecklingen under 1977 ligger emellertid, anförs det i motionen, på den inhemska efterfrågans område. Den privata konsumtionen har minskat med ca 11/2%, och den samlade kapitalbildningen har minskat med lika mycket som man förutsåg att den skulle öka för ett år sedan. I stor utsträckning är detta ett resultat av den ändrade inriktningen av den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Så sent som i mars 1977 förordade man i riksdagen en fullföljd av de riktlinjer för den ekonomiska po -

FiU 1977/78:15

litiken sorn man uttalat sig för i finansplanen. I början av april lade man emellertid om politiken i en kraftigt restriktiv riktning och bröt därigenom mot de riktlinjer som riksdagen bara några veckor tidigare fattat beslut om.

Ett viktigt led i denna restriktiva politik har varit en accelererad inflation. Såväl besluten om olika punktskattehöjningar som höjningen av mervärdeskatten och de tre olika devalveringar som genomförts har medverkat till detta. Hushållens och löntagarnas inkomster har genom de accelererade prisstegringarna holkats ur, och ett flertal grupper har under 1977 fått se sin standard reducerad. Även utvecklingen på investeringsområdet faller i mycket tillbaka på regeringens eget handlande. I stället för att få en fortsatt uppgång av industriinvesteringarna faller dessa nu mellan 1976 och 1977 med hela 15 %. Vidare har bostadsbyggandet kraftigt reducerats i förhållande till regeringens bedömningar.

Med en ekonomisk politik enligt de riktlinjer som förordades i den socialdemokratiska motionen med anledning av budgetpropositionen 1977 kunde, menar motionärerna, vårt lands ekonomiska läge ha utvecklats mindre ogynnsamt än vad som nu skett. Naturligtvis skulle den långsammare internationella uppgången ha satt sina spår även om den socialdemokratiska inriktningen av politiken hade följts. Men de negativa effekter på exportutbudet som förlängningen av lagerstödet medfört skulle ha kunnat undvikas. Därmed kunde företagen ha haft en bättre utveckling och en starkare finansiell ställning genom ökade lagerutförsäljningar. En klart lägre takt i prisstegringarna hade blivit följden av en politik utan momshöjning.

Sammanfattningsvis kan det enligt motionärerna hävdas att om den ekonomiska politiken 1977 följt de av socialdemokratin angivna riktlinjerna hade produktionsutvecklingen blivit starkare, framför allt till följd av en högre investeringsnivå. Den kraftiga försvagning av statsfinanserna som nu har inträffat hade kunnat undvikas och utlandsupplåningen hade blivit mindre. Människorna hade kunnat beredas sysselsättning inom den egentliga produktionen, och man hade inte behövt ta så mycket av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i anspråk. Med en socialdemokratisk politik hade också fördelningen av inkomster och välfärd blivit mera rättvis än vad den borgerliga regeringens politik lett till. I stället har nu regeringspolitiken skapat ökade klyftor i vårt samhälle. Detta lägger en dålig grund för det arbete på att trygga vår ekonomiska framtid som nu förestår.

Den ekonomiska politiken under kommande år måste enligt motionärerna utgå från följande mål.

— Arbete åt alla och ett fullt utnyttjande av landets produktionsmöjligheter —

En rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden

— En återställd balans i våra utrikesbetalningar

FiU 1977/78:15

— En socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt

— En markant dämpning av prisstegringarna.

Den svenska ekonomin har under 1977 kommit in i ett läge som kännetecknas av en markant brist på balans på ett flertal områden, anför motionärerna. Inget av de mål som enligt socialdemokratin bör gälla för den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit uppfyllt under detta år. Den vikande produktionen har lett till en successiv försvagning av arbetsmarknaden. Behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser har vuxit över alla bräddar. Den borgerliga regeringens skattepolitik har lett till växande klyftor och ökade orättvisor. Underskottet i vår utrikeshandel har vuxit till aldrig tidigare kända nivåer. Vi har inte längre någon tillväxt utan produktionen sjunker, och detta inträffar samtidigt med att vi har en i förhållande till den internationella prisstegringen högre inflation än någon gång tidigare.

Den borgerliga regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär enligt motionärerna i stort sett att denna helt otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år. Arbetsmarknaden kommer att ytterligare försvagas med en ökning av den öppna arbetslösheten som resultat. Underskottet i utrikeshandeln ökar trots de genomförda devalveringarna och trots en ökad export. Produktionen stagnerar och inflationen är fortsatt hög. Den borgerliga regeringen avvaktar passivt det fortsatta händelseförloppet i förhoppningen om att en successivt bättre internationell konjunktur skall lösa landets problem. Man har enligt motionärerna medvetet skapat en stagnation i vårt lands ekonomi för att därigenom dämpa lönekraven i tron att detta kan skapa balans i vårt lands ekonomi.

Problemen för vårt lands ekonomi kommer emellertid inte att vara över bara för att vi får en internationell uppgång under 1978 och 1979, hävdar motionärerna. Många av de långsiktiga strukturproblemen kommer att finnas kvar även om deras yttringar skulle komma att mildras under inflytande av en internationell uppgång. Om man inte ingriper mot strukturproblemen och på en bred front söker skapa för framtiden varaktiga sysselsättningsmöjligheter så löper vi en betydande risk att nästa gång den internationella lågkonjunkturen gör sig kännbar hamna i problem som måhända blir ännu större än de vi har upplevat under 1977 och 1978.

För att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge med balans i vår ekonomi måste den ekonomiska politiken enligt motionärernas mening kännetecknas av följande fem grundegenskaper.

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet i vår ekonomi för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi. Den borgerliga regeringen har tillåtit industriinvesteringarna att sjunka till en för vår framtid oroväckande låg nivå. Detta har skett samtidigt med att bostadsinvesteringarna har varit kraftigt vikande. För att vi med bibehållen full sysselsättning skall kunna arbeta oss ur situationen

FiU 1977/78:15

med brist på balans i vår utrikeshandel måste vi emellertid kraftigt öka investeringarna. Det är i första hand genom ökade investeringar som vi skall lösa problemet med vår konkurrenskraft i förhållande till omvärlden. Ökade investeringar bidrar också till att öka kapacitetsutnyttjandet i vår ekonomi och på nytt få igång inkomstbildningen.

För det andra måste detta komma att leda till en under ett antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Det är i första hand genom en lägre takt i konsumtionsökningen som man skapar ett realekonomiskt utrymme för ökade investeringar. Men det är oacceptabelt att en återhållsamhet från löntagarnas sida ger upphov till omotiverade vinstökningar inom företagen eller förmögenhetsökningar hos kapitalägarna, vilkas disposition ligger utanför löntagarnas möjligheter att påverka. En ökad kapitalbildning åstadkommen genom en dämpad konsumtionstillväxt förutsätter att vi kan lösa frågan om löntagarnas medinflytande över kapitalbildning inom företagen.

För det tredje skärper den dämpade konsumtionstillväxten kraven på en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Den av den borgerliga regeringen genomdrivna indexregleringen av den statliga skatteskalan får för många människor utmanande fördelningspolitiska konsekvenser. Det går knappast att skapa förståelse hos en lågavlönad industriarbetare — hårt drabbad av prishöjningar på nödvändighetsvaror — för en skattepolitik som ger höginkomsttagaren en tre-fyra gånger så stor skattesänkning som han eller hon får. Skall vi kunna skapa den känsla av solidaritet och gemensamt ansvar som är en nödvändig förutsättning för en återhållsam konsumtionsutveckling under kommande år är det nödvändigt att den borgerliga skattepolitiken bringas att upphöra.

För det fjärde måste den ekonomiska politiken inriktas på att målmedvetet nedbringa det stora underskottet i statsbudgeten. Vi har konstaterat, heter det i motionen, att den borgerliga regeringen helt har nonchalerat det av riksdagen godkända, enhälliga uttalandet av finansutskottet (FiU 1977/78:10) om att det enligt utskottets mening är ”uppenbart att den statsbudget för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste utformas med stor restriktivitet” och att ”staten (måste) bringa ned sitt budgetunderskott väsentligt” om man vill hålla tillbaka utlandsupplåningen.

För det femte måste den ekonomiska politiken, med ett starkare inslag av selektiva åtgärder, inordnas i ett långsiktigt och planmässigt återställande av den svenska ekonomins styrka. Den borgerliga regeringen har förlitat sig på generella åtgärder och på de fria marknadskrafternas spel med resultat att investeringarna visat en katastrofal tillbakagång, produktionen minskat och statsfinanserna kraftigt försvagats. Vi har härigenom förlorat värdefull tid. Motionärerna föreslår därför en politik som på ett offensivt och planmässigt sätt löser landets problem och på nytt skapar en tilltro till landets framtid. Man vill göra detta i en anda av

FiU 1977/78:15

konstruktivt samarbete med näringslivet och med arbetsmarknadens parter — ett samarbete som måste präglas av insikten om att ett hårt arbete kommer att krävas av oss alla men att detta arbete kommer att bära frukt i en bättre utveckling och en ökad välfärd under 80-talet. Det planmässiga och målmedvetna arbetet på att återställa framtidstron och styrkan i vårt lands ekonomi kommer att bli det centrala inslaget i en strategi för den ekonomiska politiken under de närmaste åren, hävdas det i motionen.

En kraftig ökning i investeringsverksamheten fyller i dagsläget den dubbla funktionen att dels öka den effektiva efterfrågan och därmed även resursutnyttjandet, dels på sikt förstärka vår kapacitets- och konkurrenskraft, anförs det i motionen. Socialdemokratins politik för att åstadkomma detta innehåller följande åtta åtgärdskomplex:

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital.

2. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar.

3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen.

5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt bl. a. tillsammans med kommunerna.

6. Satsningar för att öka avkastningen i skogsbruket.

7. ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut.

En industriell expansion i vårt land kommer självfallet att ställa starkt ökade krav på företagens kapitalförsörjning. En första grundläggande svårighet uppstår här på grund av den allmänna inriktningen som regeringen gett den ekonomiska politiken. Motionärerna anför vidare att kraven på återhållsamhet på det kreditpolitiska området genom de mycket stora budgetunderskotten successivt kommer att växa sig allt större. Konsekvenserna blir därför allt hårdare begränsningar av lånemöjligheterna inom det ordinarie kreditväsendets ram.

I motionen upprepas bl. a. kravet om inrättande av en särskild strukturfond för att förbättra företagens försörjning med risktagande kapital och därigenom underlätta finansieringen av nya, framtidsinriktade investeringar. Den måste emellertid ges betydligt större finansiella resurser än vad som var aktuellt för ett år sedan. Den bör ges en omslutning på 4 miljarder kr. redan under sitt första verksamhetsår. Den bör inrättas fr. o. m. den 1 juli 1978 och läggas vid sidan av statsbudgeten men ges möjlighet att med statliga garantier gå ut på de internationella lånemarknaderna för att finansiera delar av sin verksamhet. Den bör finansieras genom att en särskild avgift — strukturavgiften — införs på företagens lönesumma fr. o. m. den 1 juli 1978. Denna avgift bör sättas till 2 %,

2 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

vilket innebär att den höjer företagens arbetskraftskostnader med 1 % för helåret 1978. Strukturfonden bör tillföras 2 miljarder kr. av dessa avgiftsinkomster under 1978. Därtill bör den ges möjligheter att låna upp kapital inom en ram på 2 miljarder kr. under sitt första verksamhetsår.

För att kraftigt öka bostadsbyggandet föreslås ett särskilt stående, ränteoch amorteringsfritt lån till de flerfamiljshusbyggen som startas senast den 31 december 1978. Lånet bör beräknas så att det motsvarar mervärdeskatten på de ifrågavarande byggnadsprojekten. Genom den stimulans till byggande som härigenom uppstår räknar motionärerna med att bostadsinvesteringama kraftigt skall öka under såväl innevarande som nästa år.

I motionen presenteras huvudlinjerna i en politik för ökade insatser i fråga om forskning och teknisk utveckling. Resultaten av en vidare satsning på forsknings- och utvecklingsarbete kommer inte att ge några omedelbara resultat, anför motionärerna. Men det är viktigt, menar man, att snabbt bryta den nedåtgående utvecklingen och skapa förutsättningar för en industriell expansion och en stabil ekonomisk tillväxt under 80- talet.

Motionärerna föreslår bl. a. en kraftig ökning av de hittillsvarande avdragsmöjlighetema för kostnader för forskning och utveckling. Nuvarande 10-procentiga avdrag bör sålunda fördubblas till ett 20-procentigt avdrag fr. o. m. innevarande år. Därutöver bör det s. k. ökningsavdraget förbättras ytterligare. Det bör ske på så sätt att företagen under en 3-årsperiod får göra ett extra avdrag med 100 % för den del av forskningsoch utvecklingskostnaderna som — efter hänsynstagande till pris- och kostnadsstegringar — överstiger den genomsnittliga nivån för godkända sådana avdrag under åren 1976 och 1977. Det inkomstbortfall som bidragen skulle medföra och som kan uppskattas till ca 250 milj. kr. bör enligt motionärerna kompenseras genom en motsvarande temporär höjning av den statliga bolagsskatten.

I motionen påtalar motionärerna vad man anser vara regeringens oförmåga att utforma en samordnad sysselsättningspolitik. Därmed växer riskerna snabbt för att arbetsmarknadspolitiken kan ställas inför övermäktiga uppgifter, anför man. Den i dagens läge viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden är därför att den borgerliga stagnationspolitiken bringas att upphöra och vi på nytt börjar föra en ekonomisk politik som innebär ett ökat utnyttjande av vår produktionskapacitet. För att på kort sikt öka arbetskraftsefterfrågan samtidigt som vi långsiktigt förstärker vår produktionskapacitet och därmed även våra sysselsättningsmöjligheter måste investeringarna på bred front bringas att öka.

För att vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi är det nödvändigt att vi kraftigt reducerar takten i inflationen, anför motionärerna. Det är den snabba inflationen som snedvrider investeringsutvecklingen och håller tillbaka kapitalbildningen på en rad för framtiden avgörande

FiU 1977/78:15

områden. Den ger upphov till ett sparande i former som inte bidrar till att öka vår produktionsförmåga. Den ökar även klyftorna i vårt samhälle och lägger de tyngsta bördorna på de lågavlönade och på barnfamiljerna. En omfattande förmögenhetsöverföring sker genom de stora värdestegringarna på fast egendom.

En viktig anledning till den snabba inflationsutvecklingen under 1977 har varit de tre devalveringar som den borgerliga regeringen medverkat till under sitt första regeringsår, heter det i motionen. Genom de höjda importprisema har detta inte endast medfört realinkomstminskningar för löntagarna utan även bidragit till en försämrad kostnadssituation för den långa rad av exportföretag som är beroende av importerade råvaror och halvfabrikat. De borgerliga partiernas devalveringspolitik måste därför upphöra. I dagens läge gäller att varaktigt ta ner den alltför höga inflationstakten i vår ekonomi.

En ytterligare anledning till den snabba inflationsutvecklingen har varit att regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en aktiv prisövervakning och kontroll av prisutvecklingen som man har till sitt förfogande, anförs det i motionen. Motionärerna anser det nödvändigt att snarast återinföra ett prisstopp på dagligvaror.

Självfallet spelar utfallet av den pågående avtalsrörelsen en väsentlig roll för pris- och kostnadsutvecklingen i vår ekonomi. Så länge regeringen fortsätter med sin svaga prispolitik kommer man icke heller att få något förtroende för deklarationer om att inflationen kommer att minska i framtiden, heter det i motionen. Ett sådant förtroende är emellertid nödvändigt för att förväntningarna om fortsatt inflation skall minska och en stabil grund läggas för avtalsarbetet. Den borgerliga regeringen har därtill genom det förslag till skattesänkning för 1978 som riksdagen fattade beslut om i december 1977 lagt en dålig grund för stabiliseringen av vår kostnadsutveckling. Fördelningen av skattesänkningarna kännetecknas av att låginkomsttagarna fick jämförelsevis mycket små sänkningar. Man måste nu i stället avtalsvägen kompensera dessa grupper för den försämring av deras reala standard som den kraftiga inflationen under 1977 kommer att medföra. Detta pressar upp hela nivån på lönekostnaderna på ett sätt som skulle ha kunnat undvikas om man i stället hade valt att besluta i enlighet med det socialdemokratiska förslaget till skatteomläggning för 1978, hävdar motionärerna.

En ytterligare viktig anledning till den ogynnsamma pris- och kostnadsutvecklingen under 1977 har varit den stagnerande utvecklingen i vår ekonomi, anför motionärerna. En vikande produktion leder i de flesta verksamheter till ökade kostnader som då i sin tur leder till ett ökat tryck på priserna. De ökade kostnaderna i t. ex. bostadsbyggandet och detaljhandeln sammanhänger till en inte oväsentlig del med att man under den sista tiden har kunnat registrera en kraftigt vikande aktivitet, vilket haft ogynnsamma kostnadskonsekvenser. Det är därför enligt motionä -

FiU 1977/78:15

remas mening angeläget att produktiviteten på nytt kan bringas att öka och kostnaderna alltså sjunka. Men detta förutsätter att stimulansåtgärderna selektivt styrs till de områden där verkliga reella produktivitetsvinster står att hämta. De expansiva åtgärderna kan emellertid även komma att aktualisera prisingripande åtgärder på områden som är särskilt känsliga för priseffekter av en stigande efterfrågan. Detta framstår exempelvis som nödvändigt på bostadsbyggandets område, där den föreslagna temporära stimulansåtgärden under 1978 bör åtföljas av ett prisstopp på byggnadsmaterial.

I fråga om finanspolitiken pekar motionärerna på att statsbudgeten under innevarande budgetår undergått en nästan dramatisk försvagning. Så sent som i maj 1977 beräknade den borgerliga regeringen att budgetunderskottet för 1977/78 skulle stannat på 13,7 miljarder kr. Enligt budgetpropositionen beräknas underskottet nu till 33,2 miljarder. Regeringen försöker förklara denna dramatiska försvagning med hänvisning till kraftigt ökade insatser för sysselsättningsstöd i olika former, heter det i motionen. En närmare analys av budgetens utveckling ger enligt motionärerna emellertid vid handen att en stor del av försvagningen är en konsekvens av den kraftigt ökade inflationstakten i kombination med den vikande reala tillväxten i ekonomin. Inflationen har — till följd av i första hand olika indexbindningar — kraftigt höjt statsutgifterna samtidigt som inkomstsidan försvagats, dels till följd av den stagnerande ekonomiska utvecklingen, dels även till följd av olika ekonomisk-politiska åtgärder som försvagat statsinkomsterna — t. ex. sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften. Det är därför enligt motionärernas mening missvisande att presentera detta stora budgetunderskott som ett resultat av en aktiv och sysselsättningsskapande ekonomisk politik. Snarare är den en återspegling av den stagnerande utvecklingen under hög inflation som vi upplevt under 1977.

Den utveckling av statsfinanserna som följer av budgetförslaget är enligt motionärernas mening inte förenlig med de mål som på både kortare och längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Att under budgetåret 1978/79 ligga kvar på ett budgetunderskott i storleksordningen 32 miljarder kr. skulle skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Antingen måste en hård kreditransonering tillgripas med negativa följder för en redan svag investeringsutveckling eller också leder den stora statsupplåningen till en likviditetsökning i ekonomin, som okar risken för ytterligare inflationer.

Motionärernas avgörande invändning mot den borgerliga regeringens finanspolitik är emellertid att den leder till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska resurser. Stora belopp används för generella subventioner av näringslivet utan att vare sig sysselsättningen, produktionen eller investeringarna ökar. Finanspolitiken ingår inte som ett led i en offensiv satsning på sysselsättning och kapitalbildning utan är ett resultat

FiU 1977/78:15

av den ekonomiska stagnationen och underutnyttjandet av de produktiva resurserna.

Av dessa skäl förordas i motionen en omläggning av finanspolitiken. Inkomstsidan i budgeten bör förstärkas samtidigt som ett antal åtgärder vidtas för att öka investeringarna och uppnå en bättre användning av vårt lands produktiva resurser. Finanspolitiken bör sålunda ges en inriktning, som stimulerar investeringarna och ökar den produktiva sysselsättningen.

Ett genomförande av motionärernas riktlinjer för den ekonomiska politiken kommer att på kort sikt förbättra resursutnyttjandet och därigenom även statsfinanserna. På längre sikt kommer den betydande satsningen på investeringar och utveckling att leda till en ökad tillväxt och en förstärkning av vårt lands produktionsförmåga, vilket då även kommer att leda till en successiv förstärkning av budgeten, anför motionärerna.

Man understryker i motionen att det bara är i ett sådant perspektiv som man kan acceptera det kraftiga budgetunderskott, som följer även av motionärernas förslag. På sikt torde under alla förhållanden ytterligare åtgärder krävas för att åstadkomma den sanering av statsfinanserna och minska det stora sparandeunderskott i ekonomin som blivit ett resultat av den borgerliga ekonomiska politiken.

Motionärerna menar att regeringen i sin finansplan inte har presenterat någon närmare analys av vilka konsekvenser budgetförsvagningen kommer att få för den svenska kreditmarknaden och för vår utlandsupplåning. Regeringens svaga finanspolitik kommer emellertid sannolikt att utsätta kreditmarknaden och penningpolitiken för mycket svåra påfrestningar, varför dessa förhållanden enligt deras mening måste uppmärksammas. Underskottet kommer även att nödvändiggöra en internationell upplåning som på längre sikt kan rubba tilltron till den svenska ekonomins styrka och därigenom också försvaga vår ställning som låntagare på de internationella marknaderna.

De internationella långivarna kan övergångsvis vara beredda att engagera sig i en omfattande långivning till relativt sett förmånliga villkor under förutsättning att dessa lån används till en förstärkning av landets konkurrenskraft och produktionsförmåga varigenom man på sikt alltså kan nedbringa beroendet av de internationella lånemarknadema. Man kommer däremot med allt större tvekan att ge lån till ett land som finansierar löpande utgifter genom en internationell upplåning utan att den nödvändiga förstärkningen av ekonomin äger rum.

Enligt regeringens budgetförslag skall huvuddelen av det statliga budgetunderskottet finansieras på den inhemska kreditmarknaden, anför motionärerna. Även med en mycket hård kreditransonering torde det vara mycket svårt att, med den omfattning som den borgerliga budgetens underskott har, undvika att detta leder till en betydande ökning av likviditeten i det svenska banksystemet med åtföljande risker för en inflationis -

FiU 1977/78:15

tisk utveckling. Effekterna av det stora budgetunderskottet kan därför bli både en hård kreditransonering med negativa konsekvenser för investeringsutvecklingen och en stark likviditetsökning som kan öka inflationsriskerna. En press uppåt på ränteläget kan inte heller uteslutas.

Den väsentligaste förändringen i den ekonomiska bilden under 1978 (försörjningsbalansen), som bör uppstå genom den i motionen förordade politiken, är enligt motionärerna att vi på nytt kan räkna med en uppgång av de totala bruttoinvesteringarna. I stället för den fortsatta nedgång som regeringen accepterar skulle de kunna öka med inemot 5 %. Satsningen på strukturfonden, investeringsbankens förstärkta utlåningsresurser och ett förbättrat kreditmarknadsläge bör leda till att vi kan bryta den nedåtgående tendensen i fråga om industriinvesteringarna. De bör således kunna hållas på oförändrad nivå 1978. Bostadsinvesteringama kommer att bli klart större än vad de beräknats till i finansplanen. Även de statliga affärsverkens investeringar kommer enligt motionärernas bedömningar att öka kraftigt.

Den av motionärerna föreslagna, tidsbegränsade strukturavgiften kommer att påverka kostnadsläget i näringslivet med ca 1 % mellan 1977 och 1978. För 1979 utgår man från att avgiften kommer att avräknas från lönehöjningsutrymmet. Vid bedömningen av avgiftens ekonomiska konsekvenser för industrin måste, menar motionärerna, hänsyn tas till de mycket stora insatser som enligt förslaget kommer att göras för att tillföra företagen nytt kapital och stödja deras investeringar och tekniska utveckling.

Vissa på hemmamarknaden inriktade näringar kan få en kostnadsökning som inte kan kompenseras på annat sätt än genom höjda produktpriser. Förutom att den totala effekten på prisnivån endast blir några tiondels procent, kan den enligt motionärernas mening motverkas genom de åtgärder i övrigt på det prispolitiska området som föreslås och genom den prisdämpande effekten av ett bättre resursutnyttjande.

Strukturavgiften kommer också att få betalas av kommunerna. Redan av den anledningen bör man, hävdas det i motionen, något revidera ner den kommunala konsumtionens tillväxt 1978 i förhållande till finansplanens kalkyler. Motionärerna tillägger, att det finns mycket som talar för att regeringen överskattat tillväxten av den kommunala konsumtionen. Den kommunala konsumtionens tillväxt torde därför inte bli större med regeringens uppläggning av politiken. Motionärerna uppskattar att den kommunala konsumtionen kommer att tillväxa med ca 3,5 % under 1978.

Den förordade politiken anser motionärerna under 1978 kunna leda till ett något större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsett. Detta bör dock kunna accepteras, eftersom det ingår som ett led i en planerad strategi för att på sikt föra tillbaka den svenska ekonomin till ekonomisk balans. Sammantaget skulle bruttonationalprodukten kunna öka med ca 1 % 1978 i stället för den stagnation som regeringen accepterat.

FiU 1977/78:15

23 Detta är visserligen en låg ökningstakt, men den utgör inledningen till en mer expansiv fas i den svenska ekonomiska utvecklingen, anförs det i motionen.

I motionen 867 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att krisen i den kapitalistiska världsekonomin är den djupaste sedan 1930-talet — en kris där hög arbetslöshet går hand i hand med en kraftig inflation. Trots allt större regeringsingripanden kan krisens slut ännu inte skönjas. Enligt motionärerna har den svenska politiken att försöka kringgå kapitalismens kris misslyckats, över huvud taget har tillväxttakten hittills under 1970- talet varit avsevärt lägre i Sverige än i övriga OECD-länder. Uppfattningen att kapitalismens kris skulle vara mindre i Sverige än på andra håll bygger på att den öppna arbetslösheten i Sverige varit lägre. Förklaringen till detta är emellertid att arbetslöshetens verkliga utveckling döljs genom olika former av statliga insatser, vilka starkt tilltagit i omfattning, framhåller motionärerna.

Det försämrade arbetsmarknadsläget i Sverige skall enligt motionärerna ses mot bakgrund av de minskade investeringarna i den svenska ekonomin, som bl. a. fört ner industriinvesteringarna under 1973 års nivå. Motionärerna framhåller också att inflationstakten är mycket hög. Det framgår sålunda, menar motionärerna, att den svenska ekonomin under hela 1970- talet kännetecknats av kris- och stagnationstendenser som successivt fördjupats.

I fråga om förklaringarna till denna utveckling diskuteras kostnadsutvecklingens betydelse. Utifrån en redovisning av vissa statistiska uppgifter drar motionärerna slutsatsen att orsakerna till ett försämrat konkurrensläge för svensktillverkade varor inte är arbetskraftskostnadsutvecklingen utan att de svenska kapitalisterna i kortsiktigt vinstintresse trissat upp sina priser mer än konkurrentländerna och mer än vad ”kostnadsutvecklingen” skulle motivera. Enligt motionärerna är borgerlighetens kostnadsförklaring ett lumpet trick för att rentvå dem som bär det verkliga ansvaret för krisen: det kapitalistiska systemets överhet och försvarare, storfinansen, och de politiska partier som iklätt sig det direkta medansvaret för den kapitalistiska utvecklingen. Krisens verkliga orsaker finns enligt motionärerna i själva det kapitalistiska systemet som bl. a. gör att produktionen får en alltmer samhällelig karaktär men sker utan samhällelig överblick och planering.

Den svenska ekonomin kännetecknas enligt motionärerna av en höggradig koncentration av kapital, ett starkt utlandsberoende och ett välutvecklat statsunderstöd till kapitalet. Men statsingripandena har underordnats kapitalismens utvecklingslagar och trots deras storlek har kapitalismens motsättningar inte kunnat överbryggas. Enligt motionärerna kan kapitalismen inte befrias från sina motsättningar och sina kriser. Skall kriserna avskaffas måste kapitalismen bort.

FiU 1977/78:15

24 Den borgerliga regeringen bedriver, anför motionärerna, en obeslöjad klasspolitik mot de lönearbetande som tydligast kommer till uttryck i dess ekonomiska politik — en politik som syftar till att stärka exportkapitalets profiter. En förbättrad bytesbalans kan enligt motionärerna uppnås genom andra åtgärder än regeringens: genom en förändring av den inhemska konsumtionens inriktning, genom ökning av produktionen för hemmamarknaden som ersättning för import. Motionärerna anför vidare att den av regeringen framhävda motsättningen mellan den offentliga sektorns utveckling och en industriell utveckling är skenbar. Dessa sektorers utveckling kan betinga varandra och samspela på andra villkor än de där kapitalägarna ständigt gynnas.

Motionärerna tar avstånd från regeringens insatser både för att ge generella stimulanser och för att underlätta den s. k. strukturomvandlingen. Regeringens sysselsättningspolitik syftar enligt motionärerna till att dölja arbetslösheten men ändå hålla en arbetskraftsreserv åt kapitalet. Den syftar däremot inte till att skapa nya bestående och meningsfulla arbetsplatser.

Enligt motionärerna förvärrar regeringens politik krisen. Arbetslöshet, inflation, miljöförstöring och resursslöseri kan, menar man, slutgiltigt endast stoppas genom övergång till en planerad socialistisk hushållning. För att angripa den kapitalistiska krisen och slå tillbaka attackerna mot folkflertalets levnadsstandard krävs enligt motionärerna i dagsläget en ekonomisk politik som bl. a. baserar sig på följande punkter:

1. En plan för utbyggnad av industrin. Denna plan bör ha som en huvudmålsättning: 2.

Satsning på ökad förädlingsgrad inom landet. Industriplanen förverkligas främst genom en utbyggnad av

3. Statliga industrier. För att kunna genomföras kräver industriplanen

4. Samhällsfonder under lönarbetarkontroll. Dessa fonder bör byggas upp dels genom en skärpt beskattning av bolagsvinster, stora förmögenheter m. m., dels genom ett årligt överförande av en viss del av aktiekapitalet i de kapitalistiska bolagen. Detta kräver också

5. Nationalisering av privata affärsbanker och försäkringsbolag så att kreditströmmama inom landet kan komma under verklig kontroll. Dessutom krävs

6. Stopp för kapitalflykt och industriutflyttning. Utöver de krav som är direkt knutna till industriplanen måste följande satsningar och åtgärder vidtas:

7. Utbyggnad och utveckling av den kollektiva trafiken.

8. Ett program för bekämpande av sociala och miljömässiga bristområden.

9. Ökat bostadsbyggande.

10. Kamp mot inflationen. Allmänt prisstopp. Skärpt lagstiftning och ingrepp mot monopolistisk prissättning. Begränsning av kommersiell reklam. Hyresstopp.

FiU 1977/78:15

11. Övergång till lågräntepolitik, varvid ett första steg bör vara en sänkning av diskontot med 1 % under 1978.

12. En ny skattepolitik. En genomgripande skattereform är nödvändig. Dess grundlinje skall vara minskade skattebördor på lönarbetarna och barnfamiljer och pensionärer inom deras led — ökade skatter på stora förmögenheter, bolagsvinster, spekulationsvinster. Detta innebär att indexregleringen av statsskatten måste slopas. Led i en sådan politik är: progressiv stats-kommunal enhetsskatt, beskattning av produktionen, slopad moms, i första hand på mat.

13. Sänkning av militärutgifterna.

14. Sjutimmarsdag, som steg mot sextimmarsdag från den 1/1 1979, full lönekompensation.

15. Ny inriktning av energipolitiken som skall minska efterfrågan på oljeprodukter inom landet och stoppa fortsatt utbyggnad av kämreaktorer.

De flesta av punkterna preciserar motionärerna i särskilda motioner till detta riksmöte. Alla delar av en nödvändig politik ryms emellertid inte inom de 15 punkterna, anförs det i motionen. Ett program mot ungdomsarbetslösheten, åtgärder för att förbättra villkoren för invandrarna, förslag som skall stödja kampen mot kvinnoförtrycket, krav riktade mot den sociala utslagningen osv., vilket är nödvändiga komplement i kampen mot krisen, behandlar motionärerna i andra motioner.

Vissa delar av den ekonomiska politiken ligger inte heller inom parlamentets ram. Det gäller så centrala fält som avtalsrörelsen. Motionärerna anser att tvärtemot regeringens standardsänkningspolitik måste avtalsrörelsen bedrivas så att reallöneförlusterna under 1977 kan återvinnas och full kompensation kan ges för väntade prisstegringar och ökad arbetsintensitet under 1978.

Övriga motioner rör delfrågor inom den ekonomiska politiken.

I motionen 310 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) åberopas en intervju med budgetministem, av vilken det enligt motionärerna framgår att regeringen söker aktualisera en statligt reglerad inkomstpolitik. I finansplanen dementerar ekonomiministern att några sådana planer föreligger, men dess innehåll utgör en bekräftelse på att man från regeringens sida söker styra utvecklingen i den riktningen, hävdar motionärerna.

Motionärerna avvisar bestämt varje försök att söka påtvinga svensk arbetarklass vad som i motionen betecknas som en total inkomstpolitisk lösning av det slag som har använts i åtskilliga andra länder och som har klavbundit arbetarklassens lönekamp. Det är angeläget att riksdagen mycket klart uttalar sig mot sådana tankegångar, anförs det.

I motionen 317 av Lars Wemer m. fl. (vpk) begärs att riksdagen antar ett nationellt program för kamp mot kris och arbetslöshet. Programmet skulle bestå av följande programpunkter:

FiU 1977/78:15

1. Förbud mot avskedanden och permitteringar samt stopp för kapitalflykt och industriutflyttning.

2. Utbyggnad av statliga basindustrier med sikte att höja förädlingsgraden i ekonomin.

3. Ett program för förnyelse och utbyggnad av det kollektiva transportväsendet.

4. Program för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i samhället.

5. Förkortning av arbetsdagen till sju timmar nu, med sikte på sextimmarsdag, gällande alla arbetande och utan lönereducering.

7. Genomgripande demokratisering inom alla nuvarande och nya statsföretag.

Motionärerna vill se det framlagda programmet som den enda typ av systematiskt angrepp på problemen som är förenlig med effektiv kamp mot arbetslöshet och undersysselsättning. Programmets olika avsnitt betingar i långa stycken varandra och utgör en sammanhängande helhet, anförs det. Satsningarna på trafik och sociala bristområden innebär en utvidgning av den nationella marknaden och en bas för de statliga industriernas avsättning. De nya satsningarna på ökat mänskligt kunnande är förutsättningen för uppbyggnaden av en ny teknologisk bas för produktionen. Kamp för verklig makt åt de arbetande framgår som en logisk följd av kampen mot arbetslösheten. Programmet skulle medföra betydande strukturella förskjutningar i produktion och ägande. Detta skulle enligt motionärerna allvarligt försvaga storfinansens maktställning.

Programmet utgör emellertid inte ett avskaffande av kapitalistiska produktionsförhållanden i allmänhet, anförs det i motionen. De nya statsindustrierna arbetar alltjämt under kapitalistiska villkor, även om deras inriktning och deras sammankoppling med en marknad som bygger på ökade samhällsinvesteringar väsentligt modifierar dessa villkor. Men så länge kapitalism råder, kommer alltjämt nya skaror arbetslösa och utslagna att fortskridande framskapas. Varje steg i programmets genomförande kommer dock att möjliggöra en effektivare kamp mot detta problem. Den logiska slutpunkten i denna utveckling är enligt motionärerna övergången till en socialistisk planekonomi.

I motionen 927 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) hävdas att en verkningsfull åtgärd mot inflationen och dess negativa konsekvenser för de breda folklagren är en återgång till lågräntepolitiken. De menar att riksdagen — utan att kränka riksbankens och dess fullmäktiges suveränitet — bör göra principuttalande i denna riktning.

I motionerna 898, 928, 935 och 1433 tas kreditpolitiska frågor upp.

FiU 1977/78:15

27 I motionen 898 av Olof Palme m. fl. (s) begärs dels att åtgärder snarast vidtas för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning, dels att en översyn snarast görs av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om kreditpolitiska medel.

I motiveringen (i motionen 897) anförs att det under år 1977 har uppstått betydande störningar i fråga om byggnadskreditema för bostäder. Många bostadsprojekt har stoppats eller försenats på grund av brist på krediter. Det har lett till minskad sysselsättning och ökad risk för bostadsbrist. Regeringen har, anser motionärerna, när det gäller bostadsbyggandets kreditförsörjning visat en påfallande brist på kraftfullt agerande gentemot bankerna. Motionärerna kräver att regeringen omedelbart vidtar åtgärder för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning.

Motionärerna påpekar att regeringen enligt lagen om kreditpolitiska medel kan förordna om särskild placeringsplikt för att tillgodose behovet av byggnadskrediter. Ett sådant förordnande innebär skyldighet för bank att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsföretag. Enligt motionärerna vet emellertid bankerna att regeringen i det längsta drar sig för att tillämpa ett system, som kommer att medföra stora administrativa insatser och byråkratisk detaljhantering. Därför är det enligt motionärerna nödvändigt att reglerna om särskild placeringsplikt snarast ses över i syfte att så långt som möjligt förenkla tillämpningen av dem. Reglerna kan t. ex. utformas så att placeringsplikten avser grupper eller typer av krediter inom vissa ramar och kanske även kompletteras med ett snabbt verkande påföljdssystem. Likaså bör kravet på kommunal borgen omprövas.

I motionen 928 av Ingemar Hallenius (c) och Stig Josefson (c) påpekas att hypotekslån är en låneform som har mycket stor betydelse för jordbrukets kapitalförsörjning. Efterfrågan på dessa lån överstiger mycket kraftigt tillgången varför hypoteksföreningamas lånekö har ökat under senare år. Situationen vid 1977 års utgång var att det under 1977 söktes lån på tillsammans 1 950 milj. kr. Under samma tid utbetalade lån var 675 milj. kr. Kön har således ökat med 1 275 milj. kr. och uppgår därmed till 3 924 milj. kr. Med oförändrad emissionsrätt, 675 milj. kr./år, är väntetiden i genomsnitt 5,8 år, anför motionärerna. De anser en betydande höjning av Hypoteksbanken limit för 1978 vara nödvändig för att tillgodose lantbrukets berättigade kreditanspråk.

I motionen 935 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) påtalas det angelägna i att jordbrukets kreditbehov tillgodoses inom ramen för tillgängligt utrymme. Investeringsviljan i jordbruket kan, menar motionärerna, inte upprätthållas om det fortlöpande skall råda sådan brist på kapital att finansiering av angelägna projekt först kan ske efter ca 4 år. Den statliga lånegarantigivningen fungerar som ett stöd endast under förutsättning att kreditinstituten kan bevilja lånen. Obligationsutgivningsrätten för

FiU 1977/78:15

landshypoteken har under senare år varit helt otillräcklig, anför motionärerna. För närvarande finns en limit om 675 milj. kr./år avseende obligationsutgivningsrätt för landshypotek, vilket skall sättas i relation till summan av nu inlämnade låneansökningar dvs. ca 4 miljarder kr. Enligt motionärernas mening måste en sund jordbrukspolitik och en ansvarig ekonomisk politik oundgängligen innefatta ett kapitaltillskott till landshypoteken genom ökade emissionsrätter.

I motionen 1433 av Karl-Anders Petersson (c) påpekas att tillgången på långfristigt kapital är av avgörande betydelse för lantbrukets möjligheter att hålla en hög produktionsutveckling och för generationsväxlingen i näringen. Enligt motionären söktes under år 1977 lån om tillsammans 1 950 milj. kr. vid landshypoteksföreningama. Lån utbetalades under samma tid med 675 milj. kr., varför kön ökat med 1 275 milj. kr. till ca 4 miljarder kr. Detta innebär enligt motionären en väntetid på lån i nära 6 år. Genom en väsentligt utökad emissionsrätt till försäljning av hypoteksobligationer skulle lånekön kunna minskas.

I motionerna 231, 284 och 932 tas prispolitiska åtgärder upp.

I motionen 231 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att en prisstegringstakt på runt 10 % och mer, som vi haft under de senaste åren, måste stoppas. En första åtgärd är ett allmänt prisstopp. Prisregleringslagen ger möjligheter till ett sådant. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att den snarast använder prisregleringslagen så att ett allmänt prisstopp sätts i kraft.

I motionen 284 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) begärs att allmänt och totalt prisstopp införs. Ekonomiministern räknar med att priserna skall höjas med 9 % under året. Det finns enligt motionärerna all anledning att befara att de verkliga prishöjningarna blir betydligt större. För svensk arbetarklass gäller det att gå till offensiv för att försvara sina intressen. Krav om rejäla löneökningar måste paras med krav om förstärkt och effektivt prisstopp.

I motionen 932 av Olof Palme m. fl. (s) begärs införande av prisstopp på dagligvaror. 1 motiveringen (i motionen 654) anförs att en anledning till den snabba inflationsutvecklingen har varit att regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en aktiv prisövervakning och kontroll av prisutvecklingen som man har till sitt förfogande. Prisövervakningen och priskontrollen måste skärpas. Detta är av utomordentligt stor betydelse för att man skall kunna skapa det förtroende för en stabil prisutveckling som ingår som en nödvändig förutsättning för en lugn avtalsrörelse under 1978. Enligt motionärernas mening antyder emellertid skrivningarna i finansplanen att regeringen inte avser att göra några större insatser på detta område. Eftersom den borgerliga regeringen inte hel -

FiU 1977/78:15

ler — annat än i undantagsfall — visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade prisökningar bör man snarast återinföra ett prisstopp på dagligvaror, anförs det i motionen.

Utskottet

Den internationella utvecklingen

Den ekonomiska tillväxten i industriländerna blev under år 1977 avsevärt svagare än vad som förutsågs vid årets början. För Västeuropa stannade tillväxten vid endast 2 % mot beräknade 3 å 3 1/2%. För hela OECD-området blev tillväxten 3 1/2 %, även det en lägre tillväxt än vad som kunde förutses vid 1977 års ingång.

Den svagare utvecklingen i industriländerna under år 1977 har främst sin förklaring i några länders ovillighet att ge dragkraft åt uppgången genom att stimulera den inhemska efterfrågan. Samtidigt har en rad andra länder måst föra en mycket stram politik p. g. a. obalans i varu- och tjänsteutbytet med omvärlden. Till dessa senare länder hör Sverige. Endast USA av de stora länderna har mer kraftfullt bidragit till att hålla uppe den internationella efterfrågan. Den restriktiva ekonomiska politiken i flertalet industriländer leder till att efterfrågan blir otillräcklig i förhållande till produktionsförmågan. Industrins investeringar kommer då inte i gång och arbetslösheten ökar. I OECD-länderna är nu mer än 16 miljoner människor arbetslösa.

Någon spontan växtkraft finns inte i världsekonomin. Den behöver stimuleras för att rimlig tillväxttakt skall nås. Utvecklingen under år 1978 blir därför i hög grad beroende av den ekonomiska politik som kommer att föras. I länder som Japan och Förbundsrepubliken Tyskland, vilkas valutaläge är sådant att de borde kunna gå före med stimulansåtgärder, har man hittills inte velat vidta de från världsekonomins synpunkt erforderliga expansiva åtgärderna. En råd andra länder har problem med sin utrikes balans. Förenta staterna väntas dock fullfölja sin efterfrågestimulerande politik och lämna ett positivt bidrag till världsekonomin även under år 1978.

Utskottet noterar att teckningen av den internationella ekonomiska utvecklingen är relativt likartad i regeringens finansplan och i den socialdemokratiska partimotionen 654. Både i finansplanen och i motionen betonas starkt behovet av ekonomiska stimulansåtgärder i framför allt Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. En mer expansiv politik i dessa båda länder skulle gynnsamt påverka den internationella handeln. I ett något längre perspektiv än det nu löpande året finns det enligt motionärerna anledning hysa viss tillförsikt. Investeringarna kan då på nytt komma i gång och lägga grunden för en starkare konjunkturuppgång.

I finansplanen bedöms nu den ekonomiska tillväxten under år 1978

FiU 1977/78:15

komma att uppgå till i runda tal 2 % i Norden, 3 % i Västeuropa och 4 % i OECD-området. Den bedömningen utgår från att någorlunda betydande stimulansåtgärder vidtas i framför allt Förbundsrepubliken Tyskland.

Utskottet konstaterar att förhoppningarna om snara och kraftfulla åtgärder i de förut nämnda länderna för att stimulera den inhemska efterfrågan och därmed på sikt investeringar och import hittills inte har infriats. I Förbundsrepubliken Tyskland, som i detta sammanhang är av primärt intresse från svensk synpunkt, har skilda internationella framstötar avvisats. Det bör emellertid ligga också i överskottsländemas eget intresse att se till att tillväxten inom OECD-området inte blir så svag att det skadar även överskottsländemas exportmöjligheter. Ju längre åtgärderna dröjer, desto svårare blir det att uppnå de tillväxttal för år 1978 som man utgått från i finansplanen.

Enligt utskottets mening talar emellertid en rad faktorer för att man inte behöver hysa alltför stor oro i fråga om den internationella ekonomiska utvecklingen på sikt. Inflationstakten har bringats ned kraftigt. Vidare är kapacitetsutnyttjandet inom industrin i en rad länder nu nere i så låga nivåer att en stimulans av den inhemska efterfrågan kan ske utan risk för okontrollerbara löne- och kostnadsstegringar. Skulle de länder vilka industriländerna i gemen anser bör gå i spetsen för en stimulanspolitik förhålla sig passiva även framöver bör man kunna räkna med att brett upplagda och mer samordnade åtgärder växer fram inom ramen för OECD-samarbetet för att växla över avmattningen i konjunkturen till en mer expansiv fas. Därvid skulle ett stort antal OECD-länder, vart och ett efter sin förmåga, vidta åtgärder som sammantaget skulle ge den internationella konjunkturen erforderlig växtkraft.

Handels- och bytesbalanserna

Den omläggning av den ekonomiska politiken som ägde rum under år 1977 i syfte att förbättra den svenska industrins konkurrenskraft och att genom en begränsning av den privata konsumtionen hålla tillbaka importen har fått kraftigt genomslag i det slutliga utfallet i försörjningsbalansen för år 1977. I de ursprungliga kalkylerna i den preliminära nationalbudgeten för år 1977 bedömdes den privata konsumtionen komma att öka med 2 1/2 % men har nu i stället minskat med 1 1/2 %. Importen bedömdes komma att öka med ca 6 1/2 % men har nu i stället minskat med ca 3 1/2%, räknat i volym. Trots att sålunda importen dragits ned mycket kraftigt har underskotten i handels- och bytesbalanserna likväl blivit större än vad som beräknades vid början av år 1977, då de angavs till 2 700 milj. kr. resp. 11 300 milj. kr. Exporten har nämligen till följd av den matta internationella efterfrågan inte alls utvecklats i den beräknade omfattningen under år 1977. Samtidigt har vi genom devalveringen fått försämrade bytesvillkor, vilket avspeglas i siffrorna.

Enligt riksbankens nu tillgängliga siffror är utfallet för år 1977 följande:

FiU 1977/78:15

31 Tabell 2. Betalningsbalans 1976—1977

Milj. kr., löpande priser

1977 Handelsbalans

-3 805

-5 250

Tjänste- och transfereringsbalans

-6 706

-9 500

Bytesbalans

-10511

-14 750

Kapitalbalans

3 303

15 150

Restpost

4 061

4 400

Valutareservens transaktionsförändring

-3 147

4 819

Förändring på grund av kursrörelser

1 196

Valutareservens totala förändring

-2 661

6 015

I sammanhanget bör nämnas att en omläggning av handelsstatistiken under år 1977 torde ha lett till ett registrerat ökat importvärde med ungefär 1 miljard kr. Försvagningen av handelsbalansen under 1977 jämfört med 1976 förklaras sålunda till största delen av den gjorda omläggningen. Jämfört med de siffror som fanns tillgängliga vid tidpunkten för finansplanens utformning har handelsbalansens underskott för år 1977 reducerats med 400—500 milj. kr. och bytesbalansens underskott med 1 300 —1 400 milj. kr. Restposten är därvid nere i 4 400 milj. kr. mot 7 500 i tidigare sammanställning (jfr s. 6).

Det finns enligt utskottets mening anledning att något kommentera den s. k. restpostens utveckling. Under senare år har en successivt allt större differens uppkommit mellan summan av bytesbalansens och kapitalbalansens saldon och utvecklingen av valutareserven. I princip skall någon skillnad inte uppkomma. De sammantagna differenserna åren 1974— 1977 uppgår till drygt 14 miljarder kr. Som närmare utvecklats i riksbanksfullmäktiges förvaltningsberättelse för år 1977 är det troligt att restposten till en del orsakas av bortfall i rapporteringen av tjänsteexporten. Det innebär att exporten i motsvarande mån har underskattats. Arbete pågår inom ramen för den s. k. betalningsbalansdelegationen för att utröna storleken av detta bortfall. Storleken av tjänsteexporten för år 1977 avses i detta syfte bli föremål för särskild undersökning vid statistiska centralbyrån. En annan orsak till uppkomsten av den stora restposten torde vara strukturella förändringar i handelskreditgivningen.

Även om statistiken skulle ge en något överdriven bild av storleken av underskottet i varu- och tjänsteutbytet med andra länder under senare år förtar detta inte allvaret i vårt bytesbalansproblem. Rörelseriktningen är densamma, ett under perioden successivt kraftigt ökande underskott i bytesbalansen och en snabbt växande upplåning på de internationella kapitalmarknaderna. Enligt riksbankens statistik uppgick den långfristiga utländska upplåningen vid senaste årsskifte till drygt 50 miljarder kr. Självfallet bör man vid en förmögenhetsavstämning för den svenska nationen vara medveten om att t. ex. svenska företag också har tillgångar utomlands även om dessa tillgångar inte utan vidare kan användas för att lätta skuldbördan.

FiU 1977/78:15

32 För år 1978 förutses i finansplanen en fortsatt mycket dämpad utveckling av importen (—1,3 %) och en vändning uppåt av exporten. Den skulle stiga med 5 % räknat i volym. Bakom denna bedömning av exportutvecklingen ligger att vi under år 1978 bör kunna räkna med gynnsamma effekter av att svenska varor fått ett relativt sett sänkt pris till följd av kronans devalvering. Även om de fulla effekterna för exporten av devalveringarna visar sig först på sikt bör man, också enligt utskottets mening, kunna räkna med att svensk industri återvinner marknadsandelar redan under år 1978.

Tabell 3. Bytesbalans för 1977—1978

Milj. kr., löpande priser

prognos

Export av varor

84 740

94 510

Import av varor

90 440

98 160

Handelsbalans

-5 700

-3 650

Korrigering av handelsstatistiken

-275

-295

Sjöfartsnetto

2 800

Resevaluta

-4 000

-4 400

Övriga tjänster, netto

-3 480

-3 900

Transfereringar, netto

-6 240

-8 300

Korrigeringspost

800 Bytesbalans

-16 095

-16 945

Källa: Finansplanen.

I finansplanen beräknas handelsbalansen för år 1978 ge ett underskott om ca 3 1/2 miljarder kr. och bytesbalansen ett underskott om ca 17 miljarder kr. Den förbättring i bytesbalansen jämfört med förutsägelserna i den preliminära nationalbudgeten som inträffade under sista kvartalet

1977 skulle kunna vara ett uttryck för att de åtgärder som vidtagits i syfte att förbättra den svenska konkurrenskraften fått något snabbare och större effekter än som förutsetts. Även om bytesbalansunderskottet för

1978 därigenom skulle bli något mindre än som beräknas i finansplanen vill utskottet betona att storleken av underskottet för år 1978 självfallet inger oro, särskilt mot bakgrund av den rådande osäkerheten i bedömningen av marknadstillväxten för svenska exportvaror.

Den ekonomiska politiken under 1978

Under år 1978 fullföljs enligt de riktlinjer som dräs upp i finansplanen den mycket strama efterfrågepolitiken i vårt land. Den privata konsumtionen beräknas minska för andra året i råd. Statens egen efterfrågan hålls tillbaka. Neddragningen av industrins lager fullföljs under år 1978. Trots fortsatt kraftig ökning av den kommunala efterfrågan, ett markant omslag i bostadsbyggandet och en betydande exportuppgång skulle den samlade efterfrågan under år 1978 ligga kvar på 1977 års nivå. Den samlade produktionen skulle också bli ungefär oförändrad.

FiU 1977/78:15

Tabell 4. Försörjningsbalans för 1976—1978

33 Miljarder kr. 1976

Procentuell volymför- ändring

1976— 1977— 1977 1978

Tillgång

Bruttonationalprodukt

323,8

-2,4

0,2

Import

84,0

-3,6

-1,3

Summa tillgång

407,8

-2,6

-0,1

Efterfrågan

Bruttoinvestering

66,8

-3,4

-1,5

Näringsliv

33,9

-6,2

-8,1

därav: industri

15,7

-15,2

-14,9

Statliga myndigheter och affärsverk

7,9

1,3

0,9

Kommuner

12,1

7,4

4,5

Bostäder

12,9

-9,0

7,4

Lagerinvestering

7,8

(-2,2)*

(-1.1)1

Privat konsumtion

171,5

-1,3

-1,0

Offentlig konsumtion

84,1

3,2

2,8

Statlig

28,1

0,1

-0,4

Kommunal

56,0

4,9

4,5

Tjänstenetto

-2,6

. •

Export

80,2

-0,2

5,0

Summa efterfrågan

407,8

-2,6

-0,1

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Källa: Finansplanen.

I den ekonomisk-politiska debatten har från flera håll forts fram krav om en mer expansiv politik, t. ex. genom en mycket kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna. Enligt förespråkarna för en sådan ekonomisk politik skulle visserligen inte bytesbalansen därigenom förbättras de första åren men pris- och lönekostnadsstegringen skulle dämpas. Exportpriserna skulle då kunna sänkas varigenom efterfrågan ökar. Detta ger utrymme för en kraftig stegring av produktiviteten vilket ytterligare skulle öka konkurrenskraften. Härigenom skulle Sverige snabbt kunna återerövra marknadsandelar som gått förlorade på exportmarknaderna.

Utskottet kan för sin del inte förorda en sådan kursomläggning av den ekonomiska politiken. En alternativ politik av detta slag utgår från en rad förutsättningar och samband i det ekonomisk-politiska handlingsförloppet som i nuvarande läge är högst osäkra. Det är sålunda svårt att ange vilka effekter en sådan politik ytterst får i fråga om det grundläggande syftet att behålla produktionsresurserna i den konkurrensutsatta sektom av vårt näringsliv. En sänkning av arbetsgivaravgiften innebär ju att utrymmet för expansion också okar inom t. ex. den kommunala sektom, i den mån inte sänkningen av arbetsgivaravgifterna allmänt slår ut i en snabbare lönestegringstakt än som annars skulle varit fallet. Under alla

3 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

omständigheter torde en alternativ politik av denna art förutsätta en i hög grad likartad syn på de ekonomiska problemen och den ekonomiska politiken hos alla grupper i samhället.

Huvudlinjen i den nu förda politiken är att genom åtgärder som sänker Sveriges relativa kostnadsläge återvinna konkurrenskraft och andelar på exportmarknaderna. Samtidigt hålls den privata konsumtionen tillbaka för att begränsa importen och motverka en fortsatt överföring av produktionsresurser från den exportinriktade och importkonkurrerande industrin. Denna regeringens politik har huvudmålet gemensamt med den alternativa politik som refererats i det föregående men har enligt utskottets mening en fastare förankring i den politiska verkligheten än vad en mer expansiv politik skulle ha.

I den socialdemokratiska partimotionen 654 förordas en politik som i stora stycken överensstämmer med den som föreslås av regeringen. Också i denna betonas att den privata konsumtionen måste hållas tillbaka och att kapaciteten inom industrin måste hållas uppe i avvaktan på en exportledd konjunkturförbättring. I vissa avseenden förordas emellertid en något annan inriktning av politiken. Huvudlinjen i den av motionärerna förordade politiken är att investeringarna måste bringas att öka inom näringslivet, i den statliga sektorn och på bostadsområdet. I detta syfte föreslås inrättandet av en strukturfond, förstärkning av Investeringsbankens kapital, ökade investeringar i de statliga företagen och på kommunikationsområdet, särskilda ränte- och amorteringsfria lån till flerfamiljshus som påbörjas före årets utgång, m. m. Genom en sådan stimulans av investeringarna skulle enligt vad motionärerna hävdar industriproduktionen hållas bättre uppe samtidigt som nedgången i bruttoinvesteringarna och i industrins investeringar skulle brytas. Enligt motionärerna skulle i stället såväl bruttoinvesteringarna som bostadsinvesteringama öka kraftigt.

Utskottet vill för sin del anföra följande. En grundläggande förutsättning för att investeringarna inom industrin åter skall öka är att kostnadsökningen för svensk industri bromsas upp för att göra svenska varor mer konkurrenskraftiga. Det är detta som är regeringens strategi vid utformningen av den ekonomiska politiken. Därav följer att man inte kan acceptera höjningar av arbetsgivaravgifterna utöver dem som följer av redan fattade beslut. Det socialdemokratiska alternativet innebär såväl en höjning av arbetsgivaravgiften för att finansiera strukturfonden som höjningar av en rad avgifter för egenföretagare jämfört med vad som nu gäller. Ett förverkligande av de förslagen skulle innebära allmänt försämrade lönsamhetsvillkor för företagen, särskilt för småföretagen. Utskottet avstyrker med vad som anförts i nu berörda avsnitt en sådan inriktning av den ekonomiska politiken på de berörda områdena som förordas i motionen 654.

FiU 1977/78:15

35 I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 867 är riktlinjerna för den ekonomiska politiken relativt löst skisserade och av merendels långsiktig art. De mer konkreta åtgärder som förordas i motionen eller i särskilda partimotioner är främst sådana som skulle öka den privata och den kommunala konsumtionen, t. ex. höjda barnbidrag och andra åtgärder för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning samt överlastning av kommunala utgifter på staten. Särskilt anmärkningsvärt är det att motionärerna anser det möjligt att i ett slag och med full lönekompensation sänka arbetstiden från 8 till 7 och därefter 6 timmar. Inte minst för kommuner och landsting skulle ett förverkligande av de förslagen medföra mycket stora kostnadsökningar och problem att rekrytera personal. Över huvud taget skulle den i motionen 867 förordade politiken förvärra de problem Sverige i dag har att brottas med genom att den skulle föra över ytterligare resurser från de varuproducerande och konkurrensutsatta sektorerna i vår ekonomi och permanenta en för stor hemmamarknadssektor. Motionen 867 avstyrks vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

De i det föregående redovisade invändningarna mot den ekonomiska politik som förordas i motionen 867 gäller i än högre grad de riktlinjer som förordas i motionen 316 från arbetarpartiet kommunisterna.

Där framförs som aktuella krav t. ex. avskaffande av moms, inga hyreshöjningar 1978, höjningar av pensioner, barnbidrag, bostadsbidrag och studielån, ökade resurser till hälso- och sjukvården, sju timmars arbetsdag, kraftigt ökat byggande av barndaghem och höjning av annan social service. Motionen 316 avstyrks.

I motionen 310 från arbetarpartiet kommunisterna begärs att riksdagen uttalar sig mot en statlig styrning av lönepolitiken i form av »samhällskontrakt» eller liknande.

Utskottet anser det för sin del olämpligt att riksdagen genom ett uttalande av föreslagen art fullständigt binder staten och arbetsmarknadens parter, varför motionsyrkandet avstyrks.

Sysselsättningspolitiken

I en konjunkturfas som den vi nu upplever, med otillfredsställande efterfrågan utifrån på våra produkter och där vi av bytesbalansskäl inte kan fortsätta en intern expansiv politik, ställs sysselsättningspolitiken på mycket svåra prov. Sverige har genom att utnyttja den rikhaltiga arsenal av arbetsmarknadspolitiska medel som under åren utvecklats i vårt land hittills lyckats med att hålla uppe sysselsättningen samt hålla nere arbetslösheten på en internationellt sett låg nivå. Enligt arbetskraftsundersökningarna är i stort sett samma antal människor sysselsatta i vårt land nu som för ett år sedan.

FiU 1977/78:15

36 Samtidigt har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna nu nått en avsevärd omfattning. Arbetsmarknadsutbildningen har fördubblats under loppet av år 1977 och omfattade i januari månad 1978 ca 90 000 personer. Ca 30 000 av dessa utbildas med stöd av den s. k. 25-kronan, som utgår för utbildning inne i företagen för att permitteringar skall kunna undvikas. Även beredskapsarbetena har ökat kraftigt i omfattning under år 1977.

Det allmänna efterfrågeläget under år 1978 är sådant att arbetsmarknadspolitiken kommer att sättas på ytterligare, hårda prov. Även med betydande näringspolitiska insatser kan det knappast undvikas att den öppna arbetslösheten ökar inom industrin. Antalet varsel ökade kraftigt under senare delen av år 1977, och även om långt ifrån alla varsel går i verkställighet måste man räkna med minskad sysselsättning inom industrin under år 1978.1 den preliminära nationalbudgeten räknar man med att industrisysselsättningen under år 1978 kommer att minska med 30 000—40 000 personer. Härtill kommer den fortgående rationaliseringen inom jord- och skogsbruk liksom en sannolik sysselsättningsminskning inom handeln till följd av volymminskningen inom branschen. I den preliminära nationalbudgeten görs — mot bakgrund av den sysselsättningsökning som sker inom den kommunala sektom — den bedömningen att den öppna arbetslösheten ”på totalnivå” knappast kommer att öka i någon större omfattning under år 1978. Däremot får man räkna med ökade svårigheter och spänningar på olika delarbetsmarknader och mellan olika regioner.

Enligt utskottets mening måste den förda politiken med mycket kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser fullföljas. Vid sidan av de rent mänskliga och sociala motiven härför finns klara samhällsekonomiska motiv. Det är nödvändigt att vi fullföljer ansträngningarna att behålla och bevara de uppbyggda produktionsresurserna inom de konkurrensutsatta sektorerna av vårt näringsliv så att dessa står rustade att snabbt öka produktionen när efterfrågan utifrån tilltar. Det torde därvid vara av avgörande betydelse att svenska företag visar förmåga till anpassning i den hårda konkurrens som då kan väntas.

I motionen 317 presenterar vänsterpartiet kommunisterna vad man benämner ett kampprogram mot kris och arbetslöshet. Programmet har i sitt konkreta innehåll stora likheter med de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förts fram av partiet i motionen 867 om riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. De allmänna invändningar som utskottet haft i det sammanhanget vill utskottet därför anföra även i nu aktuellt sammanhang. I motionen föreslås en rad i och för sig angelägna ting som på sikt bör komma till utförande, t. ex. utbyggnad av det kollektiva transportväsendet och åtgärder för att bekämpa de sociala

FiU 1977/78:15

och miljömässiga bristerna i samhället. Utbrutet ur ett resursmässigt och samhällsekonomiskt perspektiv kan krav av detta slag biträdas av alla. En rad andra krav i motionen har riksdagen avvisat i tidigare sammanhang, och de torde för övrigt komma upp till ny behandling under våren i anledning av separata motioner på ifrågavarande områden. Utskottet avstyrker bifall till motionen 317.

Kreditpolitiken

De svenska kredit- och kapitalmarknaderna kommer att vara hårt ansträngda under år 1978. Det stora budgetunderskottet leder till att staten behöver ta i anspråk en större del av kapitalmarknaden under år 1978 än under de närmast tidigare åren trots att staten till en betydande del täcker sitt lånebehov utomlands. Industriinvesteringarna måste liksom hittills ges förtur, samtidigt som företagen även fortsättningsvis i viss utsträckning måste ta upp lån utomlands.

Sett i ett kreditpolitiskt perspektiv innebär budgetunderskottet att likviditeten ökar såväl inom som utom bankväsendet. För att inte den ökade banklikviditeten skall ge upphov till ökad nyutlåning och ytterligare ökad penningtillgång utanför banksystemet — med de risker detta har för inflationstryck och valutautströmning — har riksbanken med successiv verkan från och med februari månad höjt likviditetskraven för affärsbankerna med 5—6 procentenheter. Härigenom tvingas bankerna genom bl. a. köp av stats- och bostadsobligationer begränsa den eljest möjliga utlåningen. Enligt riksbankens bedömning möjliggör de nya likviditetskraven en fortsatt utlåning till industrin och det övriga näringslivet av ungefär samma omfattning som under föregående år. Kreditgivningen för konsumtionsändamål förutsätts även i fortsättningen bli hårt begränsad.

Bostadsbyggandet bedöms efter flera års kraftig volymmässig minskning komma att öka i omfattning under år 1978. I finansplanen räknar ekonomiministern med en igångsättning om uppemot 60 000 lägenheter. Denna ökning av bostadsbyggandet — som också enligt utskottets mening är högst önskvärd i nuvarande läge — innebär tillsammans med de ökade kostnaderna per lägenhet att också bostadssektorn kommer att kräva ett ökat utrymme på kredit- och kapitalmarknaderna under år 1978.

I motionen 898 (s) begärs, under hänvisning till svårigheterna att få krediter under år 1977, att snara åtgärder vidtas för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning. I samma motion begärs en översyn av reglerna om särskild placeringsplikt i den kreditpolitiska lagstiftningen, eftersom bankerna enligt motionärerna vet att regeringen i det längsta drar sig för att tillämpa ett system som kommer att medföra stora administrativa insatser och byråkratisk detaljhantering.

Sedan motionen i fråga väcktes har överläggningarna mellan delega -

FiU 1977/78:15

tionen för bostadsfinansiering, som förhandlat på regeringens uppdrag, och representanter för bankerna slutförts. Den träffade överenskommelsen har därvid fått ett jämfört med fjolårets överenskommelse mer distinkt innehåll. Vid sidan av det generella åtagandet från bankerna att tillgodose bostadsbyggandets behov av krediter har bankerna, i syfte att undvika svårigheter i kreditgivningen, sålunda sinsemellan träffat en särskild överenskommelse om samarbetet dem emellan under året. Riktpunkten för fördelningen av krediterna på bankgrupper har lagts fast. Vidare innefattar överenskommelsen mellan bankerna en ordning för regional behandling av kreditfrågorna. I fråga om den slutliga finansieringen har bankerna åtagit sig att under året öka nettoinnehavet av bostadsobligationer med 6 miljarder kr. samt fastlagt fördelningen på bankgrupper av detta belopp.

Enligt utskottets bedömning bör den träffade överenskommelsen mellan delegationen för bostadsfinansiering och bankerna genom sitt mer precisa innehåll utgöra en god grund för en tillfredsställande försörjning av bostadsbyggandets krediter under år 1978 och för att problem av den art som uppkom mot slutet av år 1977 skall kunna undvikas. Yrkandet i motionen 898 rörande bostadsbyggandets kreditförsörjning bör därmed vara tillgodosett.

Vad gäller yrkandet i motionen om översyn av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om kreditpolitiska medel har detta krav direkt samband med frågan huruvida bostadsbyggandets kreditförsörjning genom överenskommelser kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Som utskottet redovisat har härvidlag situationen förändrats sedan motionen väcktes. Frågan om utformningen av den kreditpolitiska lagstiftningen kommer upp till avgörande under hösten, eftersom lagstiftningens giltighetstid utgår den 31 december 1978. Då bör ytterligare erfarenhet föreligga på den av motionärerna ifrågasatta punkten. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 898.

I motionerna 928 (c), 935 (m) och 1433 (c) begärs med likartade motiveringar att lantbrukets kreditförsörjning underlättas och att lantbruksnäringens andel av den långsiktiga kapitalmarknaden tillåts öka genom en vidgad emissionsrätt för Hypoteksbanken.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att lantbruksnäringen får en tillfredsställande försörjning med krediter. Som redovisats i det föregående kommer emellertid kapitalmarknaden att vara mycket ansträngd under år 1978. Sålunda upphör allmänna pensionsfondens tidigare snabbt ökande nyutlåningskapacitet, samtidigt som efterfrågan på långa lån ökar inom flera sektorer av vår ekonomi.

Den särskilda frågan om lantbrukets kredit- och kapitalförsörjning har ekonomiministern berört i ett interpellationssvar den 24 januari i år. I

FiU 1977/78:15

fråga om försörjningen med långfristigt kapital pekade ekonomiministern på att Hypoteksbanken har kunnat öka sin utgivning av obligationer från 200 milj. kr. år 1973 till 675 milj. kr. år 1977. Hans allmänna bedömning var, enligt vad som anförs i svaret, att det mot bakgrund av utvecklingen på kapitalmarknaden inte fanns utrymme för någon nämnvärd ökning av Hypoteksbanken utlåningskapacitet. I avvaktan på kapitalmarknadsutredningens betänkande och remissbehandlingen därav samt med hänvisning till de allmänna ekonomiska övervägandena var ekonomiministern inte nu beredd att vidta några konkreta åtgärder.

Enligt vad utskottet inhämtat från riksbanken har banken numera medgett en viss mindre ökning av Hypoteksbanken obligationsemissioner för år 1978, nämligen till 725 milj. kr.

Utskottet är väl medvetet om att det — trots det vidgade utrymme för obligationsemissioner under år 1978 som Hypoteksbanken sålunda tillåts ta i anspråk — kvarstår en lång lånekö. Mot bakgrund av den brist på inhemskt sparande som föreligger under år 1978 och den trängsel på kapitalmarknaden som följer härav kan utskottet emellertid inte ställa sig bakom yrkandena i motionerna 928, 935 och 1433 om särskilda tillkännagivanden till riksbanksfullmäktige och regering om lantbrukets kreditförsörjning och näringens tillgång till långsiktigt lånekapital. Yrkandena avstyrks.

I motionen 927 (apk) begärs att riksdagen uttalar sig för en sänkning av diskontot till 5 %. Det finns enligt utskottet en rad skäl som talar mot att riksdagen bifaller motionen. Ett viktigt skäl är självfallet att den svenska räntenivån inte kan starkt avvika från räntenivån på de internationella marknaderna, särskilt inte i ett läge när företagen i stor utsträckning tvingas utomlands för att låna kapital. Vidare skulle en kraftigt sänkt räntenivå innebära ytterligare svårigheter att mobilisera det kapital från spararna som erfordras under 1978 för att tillgodose bl. a. statens och bostadsbyggandets behov. Yrkandet i motionen 927 avstyrks.

Priser och kostnader

Konsumentpriserna steg med 13 % under loppet av år 1977. Av höjningen kan knappt 5 procentenheter hänföras till höjda priser på dagligvaror, drygt 4 till övriga varor och 4 till prishöjningar på tjänster. Ungefär halva den totala prisstegringen är direkt hänförlig till av stat och kommun beslutade skatte- och taxehöjningar samt direkt inverkan på priserna av devalveringarna.

Det bör noteras att prisutvecklingen mot slutet av år 1977 blev något långsammare än vad som hade kunnat förväntas, trots att prisstoppet avvecklades med utgången av oktober månad 1977. Denna utveckling kan ge vissa förhoppningar om att inflationsförväntningarna i den svenska

FiU 1977/78:15

ekonomin nu i någon mån brutits samtidigt som åtstramningen av konsumenternas köpkraft påverkar köpvilja och köpmönster med hårdnande konkurrens på konsumtionsmarknaden som följd. I den preliminära nationalbudgeten har ökningen av konsumentpriserna under 1978 bedömts komma att uppgå till 9 %.

Inflationstakten i OECD-ländema avtog betydligt under det andra halvåret 1977, särskilt mot slutet av året. I Förbundsrepubliken Tyskland låg t. ex. konsumentpriserna stilla under det andra halvåret. Man bör därför kunna räkna med att de utifrån kommande prisstegringarna i svensk ekonomi — sett isolerat från devalveringseffektema — blir avsevärt lägre under 1978 än vad som var fallet under 1977. Det innebär att kostnadsstegringen i vår egen ekonomi måste hållas tillbaka i all möjlig utsträckning för att svensk industri inte skall gå miste om de positiva effekterna av devalveringarna under år 1977. Som påtalas i finansplanen bör skatteomläggningen för år 1978 medverka till att en avtalsuppgörelse kan träffas på en väsentligt lägre nivå än som annars hade varit möjligt. Sett i perspektivet att svenska varor måste öka sin konkurrenskraft på exportmarknaderna är detta också helt nödvändigt.

I partimotionerna 231 (vpk), 284 (apk) och 932 (s) begärs någon form av prisstopp. I motionen 231 begärs ett allmänt prisstopp. I motionen 284 begärs ett effektivt, allmänt och totalt prisstopp — det framgår inte av motiveringen i motionen om därmed menas att några dispenser från ett allmänt prisstopp över huvud taget inte får lämnas, om kommunala taxehöjningar skall förbjudas etc. I motionen 932 begärs prisstopp på dagligvaror. Man motiverar i motionen kravet med att prisövervakningen och priskontrollen måste skärpas och att regeringen inte visat sig vilja ingripa selektivt mot omotiverade prisökningar.

Utskottet framhöll i höstas i betänkandet 1977/78:10, med anledning av likartade motionsyrkanden, att utskottet inte kan ansluta sig till den oreserverat positiva syn på prisstopp som stabiliseringspolitiskt instrument som de återkommande kraven om prisstopp är uttryck för. Huvudlinjen i inflationsbekämpningen bör vara att prisstegringstendenserna angrips vid grunden genom åtgärder som begränsar företagens kostnadsökningar och förbättrar konkurrensen på marknaderna. Utskottet strök i betänkandet under att en intensiv prisövervakning självfallet bör bedrivas, erinrade om de kompletterande föreskrifter för prisövervakningen som givits pris- och kartellnämnden samt förutsatte att prisutvecklingen följs med uppmärksamhet och att erforderliga ytterligare åtgärder vidtas. Utskottet kan inte se att utvecklingen på prisområdet ger anledning till en ändrad inställning i frågan. Yrkandena om skilda slag av prisstopp i motionerna 231, 284 och 932 avstyrks.

FiU 1977/78:15

41 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 316,1977/ 78: 654 yrkande 1 och 1977/78: 867 yrkande 1 godkänner vad som förordats i propositionen 1977/78: 100 bilaga 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande en statligt reglerad inkomstpolitik att riksdagen avslår motionen 1977/78: 310,

3. beträffande program för kamp mot kris och arbetslöshet att riksdagen avslår motionen 1977/78: 317,

4. beträffande återgång till lågräntepolitiken att riksdagen avslår motionen 1977/78: 927,

5. beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning att riksdagen avslår motionen 1977/78: 898,

6. beträffande lantbrukets kreditförsörjning att riksdagen avslår motionerna 1911/1%: 928, 1977/78: 935 och 1977/78: 1433,

7. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

a. avslår motionen 1977/78: 231,

b. avslår motionen 1977/78: 284,

c. avslår motionen 1977/78: 932.

FiU 1977/78:15

2. BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

I propositionen 100, bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. (3) bemyndiga regeringen att från och med budgetåret 1978/79 besluta om rätt för affärsverk och myndigheter att placera medel räntebärande i riksgäldskontoret i enlighet med vad i propositionen förordats och

3. (5) bemyndiga regeringen att i riksgäldskontoret disponera en från 125 000 000 kr. till 150 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt som regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner rörande riktlinjerna för budgetregleringen:

654 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i motionen,

867 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i denna del.

Därutöver behandlas i detta sammanhang

dels motionen 404 av Per Bergman (s) och Lars Henrikson (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att samtliga ersättningar som staten debiterar för administration av bostadslån m. m. skall redovisas som inkomster under motsvarande anslag,

dels de från näringsutskottet överlämnade motionerna

869 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari — med hänvisning till motiveringen i motionen 867 — såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att uttala sig för upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas kontroll som förordas i motionen 867,

1640 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen 1.

(12) beslutar inrätta en strukturfond fr. o. m. den 1 juli 1978 i enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

FiU 1977/78:15

2. (13) till Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde huvudtiteln anvisar ett investeringsanslag av 2 000 000 000 kr.,

dels näringsutskottets yttrande (NU 1977/78: 3 y) över motionerna 869 yrkande 2 och 1640 yrkandena 12 och 13. Yttrandet återfinns som bilaga till detta betänkande.

Propositionen

Samhällsekonomisk bakgrund. Föredraganden framhåller att omfattningen av påfrestningarna på den svenska ekonomin under det senaste året har blivit allt mer uppenbar. Även om arbetslösheten kunnat hållas på en låg nivå genom en aktiv sysselsättnings- och näringspolitik kännetecknas det ekonomiska läget i övrigt av betydande obalans.

Vid en analys av vårt ekonomiska läge måste enligt föredraganden det höga svenska kostnadsläget spela en central roll. En faktor som kommit att bidra till dagens ekonomiska situation anges vara den förda s. k. överbryggningspolitiken. Riskerna med den förda politiken har kommit att framstå allt klarare i och med den svaga internationella konjunkturutvecklingen. Överlagren medverkar till att pressa priserna och hålla tillbaka en ökning av produktion och sysselsättning. Politiken att stimulera företagen att hålla kvar och utbilda arbetskraften medför i det korta perspektivet en svag produktivitetsutveckling.

Till bilden hör också att vissa branscher drabbats av en strukturkris. Det framhålls vidare att Sveriges teknologiska försprång i viktiga avseenden minskat eller försvunnit.

Föredraganden anför att regeringen genom en målmedveten ekonomisk politik söker förbättra konkurrenskraften och därmed trygga sysselsättningen både på kortare och längre sikt, dämpa kostnadsinflationen, bereda utrymme för ökad export, underlätta strukturomvandlingen och lägga grunden för en snabb förnyelse av vårt näringsliv.

Ett led i denna politik var beslutet i augusti 1977 att skriva ned kronans kurs med 10 % och att lämna samarbetet inom den s. k. valutaormen.

I syfte att dämpa kostnadsinflationen och lägga grunden för en lugn avtalsrörelse 1978 lade regeringen fram förslag om lättnader i den statliga inkomstskatten. För att komma ifrån en skattepolitik som kräver årliga beslut om justeringar av den statliga inkomstskatten föreslogs också att den statliga skatteskalan skall inflationsskyddas fr. o. m. 1979.

Föredraganden framhåller att de snabba höjningarna av arbetsgivaravgifterna under senare år har bidragit till näringslivets kostnadskris. Samtidigt står det klart att vissa höjningar av avgifterna är nödvändiga för att finansiera åtaganden för den sociala tryggheten. I syfte att dämpa ökningstakten i det totala avgiftsuttaget har regeringen därför beslutat

FiU 1977/78:15

att successivt avveckla den allmänna arbetsgivaravgiften. Således sänks uttaget med två procentenheter från den 1 januari 1978.

Föredraganden understryker att Sveriges kreditvärdighet är god men att underskottet i bytesbalansen likväl måste reduceras. Annars riskerar vi att permanenta en för liten utlandskonkurrerande sektor i vår ekonomi. För att balansen i utrikesbetalningarna skall förbättras krävs att sparandet i den svenska ekonomin ökar, vilket kommer att ställa stora krav på finanspolitiken. Vi måste skapa utrymme för den utlandskonkurrerande industrin genom att hålla tillbaka den inhemska konsumtionen, både den offentliga och den privata. I sammanhanget understryks att det i nuvarande läge inte är lämpligt att expandera den offentliga tjänstesektorn i alltför snabb takt. Ett återställande av jämvikten i bytesbalansen kräver att industrins kapacitet ökar, vilket försvåras om produktionsresurserna väsentligen sugits upp av den offentliga sektom. I årets budget är också de statliga konsumtions- och investeringsutgiftema i stort sett oförändrade i reala termer.

För den kommunala verksamheten förutses däremot en betydande tillväxt. Den kommunala konsumtionen beräknas växa med 4,5 % år 1978. Föredraganden anser att samhällets åtaganden inom barnomsorg och långtidssjukvård och även vissa andra högt prioriterade behov kan tillgodoses inom ramen för en betydligt lägre ökningstakt än vad den kommunala planeringen innebär. Enligt föredragandens mening står det klart att en begränsning av den kommunala utgiftsexpansionen är nödvändig om ytterligare kraftiga höjningar av utdebiteringen skall kunna undvikas. Utrymme i statens budget för höjda bidrag till kommunerna föreligger inte utan skulle i sin tur kräva ytterligare statliga skattehöjningar.

För en fortsatt välståndsutveckling och förnyelse av vårt näringsliv krävs enligt föredraganden ett omfattande nyföretagande och utvidgning av livskraftiga branscher och företag. Behovet av att återställa näringslivets lönsamhet skall bl. a. ses mot denna bakgrund. Regeringen söker också långsiktigt främja företagsverksamheten genom näringspolitiska insatser av skilda slag. Insatser för att främja forskning och utveckling har prioriterats i årets budget. Det är vidare nödvändigt att staten bidrar till att göra den nödvändiga strukturomvandlingen i berörda regioner så mjuk som möjligt.

Utgijtsprogrammet. Med hänsyn till den statsfinansiella situationen måste, framhåller föredraganden, tillgängligt resursutrymme reserveras för högt prioriterade ändamål. Hit hör främst sysselsättningsfrämjande åtgärder, näringspolitik och därtill knuten forskning och utveckling samt energibesparande åtgärder. Resurser måste vidare avsättas för att vidmakthålla den sociala tryggheten.

Mot bakgrund av det begränsade resursutrymmet måste andra utgiftsområden stå tillbaka.

FiU 1977/78:15

45 Budgetförslaget innebär att statlig konsumtion och statliga investeringar sammantaget är ungefär oförändrade mätt i reala termer. I flera sektorer tillgodoses prioriterade insatser genom omfördelningar. Enligt föredraganden torde det även framgent bli nödvändigt att i första hand skapa utrymme för nya insatser genom omfördelningar av befintliga resurser.

Statsbudgetens utgiftsökning är i allt väsentligt att hänföra till prisoch löneutvecklingen. En betydande del av utgiftsökningen betingas av indexbundna delar av det sociala trygghetssystemet.

Fyra områden har särskilt prioriterats i budgetförslaget.

Föredraganden framhåller att det är ett primärt mål för regeringens politik att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder värna om sysselsättningen. Åtgärderna måste vidare inriktas på att skapa nya och för framtiden mera varaktiga sysselsättningsmöjligheter.

Anslagen på det arbetsmarknadspolitiska området är i enlighet med budgetteknisk praxis konjunktumeutralt beräknade. Hög beredskap upprätthålls dock för åtgärder utöver vad som täcks av anslagen om så skulle krävas. Arbetsmarknadsverket tillförs ett betydande antal nya tjänster.

Beträffande näringspolitik och därtill knuten forskning och utveckling anförs att budgetförslaget för 1978/79 utgör en etapp i regeringens stegvisa översyn och effektivisering av näringspolitiken. Väsentliga inslag här är småföretagspropositionen och propositionen om stöd till strukturomvandlingen i specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin. Förslag om en samordning av handelsstålindustrin aviseras. I ett senare skede planerar regeringen att lägga fram förslag till riktlinjer för näringspolitiken i ett längre perspektiv. Högskoleväsendet tillförs forskningsmedel för att aktivt kunna stödja utvecklings- och innovationsverksamheten inom näringslivet. Förslag om ytterligare stimulans till teknisk forskning och utveckling aviseras. Till bilden hör också branschpolitiska insatser inom bl. a. dataindustrin, textil- och konfektionsbranschen samt varvsindustrin. Industriverkets branschprogram förstärks.

Social trygghet är, inte minst i nuvarande ekonomiska situation, betydelsefull, anför föredraganden. Åtagandena gentemot barnfamiljer och pensionärer står fast. Ett fortsatt starkt stöd ges till omsorgen om barn och äldre. Åtgärderna för handikappade förstärks. Stödet till barnfamiljerna förstärks genom höjning av barnbidragen från den 1 april 1978 och förbättringar av de statskommunala bostadsbidragen. En förskjutning av tyngdpunkten i bostadsstödet mot hushåll med stor försörjningsbörda föreslås. Även de statliga bostadsbidragen förbättras. Förslag om vidgad lagstadgad rätt till ledighet för småbarnsföräldrar aviseras. Det statliga stödet till kommunernas barnomsorg ökar med ca 770 milj. kr. Reformprogrammet för pensionärerna följs upp genom en höjning av pensionstillskotten. Genom indexregleringen av folkpensioner och ATP

FiU 1977/78:15

är pensionärerna dessutom tillförsäkrade en automatisk kompensation för den allmänna prisutvecklingen.

Det fjärde prioriterade området är energibesparande åtgärder, där omfattande förslag redovisats till en energisparplan för befintlig bebyggelse. Avsevärda insatser görs också för energibesparande åtgärder i näringslivet. Förslag till ny energiforskningsram kommer att föreläggas riksdagen senare under våren.

Utrymme för nya insatser på skilda områden har i stor utsträckning skapats genom besparingar och omfördelningar. I budgetförslaget ges exempel på olika typer av besparingsåtgärder.

På vissa områden har det visat sig möjligt att genomföra beloppsmässigt viktiga besparingsåtgärder. Som exempel nämns bl. a. minskning av ramen för bidrag till kommunala avloppsreningsverk, regeländringar för de statliga bosättningslånen och höjning av beloppsgränsen för högre ersättningsandel inom tandvårdsförsäkringen. På en rad områden genomförs mindre nedskärningar.

Ett flertal anslag eller beslutsramar hålls på oförändrad nominell nivå.

Begränsningar av automatiska kostnadsstegringar genom restriktioner av skilda slag genomförs. Så begränsas t. ex. ökningen av antalet bidragsberättigade studietimmar inom studiecirkelverksamheten till 2 % i förhållande till innevarande budgetår.

På en rad områden har omfördelningar gjorts för att inom oförändrade totala resurser kunna tillgodose angelägna nysatsningar. Sådana exempel finns bl. a. på försvarets område, inom räntebidragssystemet på bostadsområdet och inom bostadsbidragssystemet.

Begränsning och/eller senareläggning av vissa tidigare planerade åtgärder föreslås. Detta gäller bl. a. investeringar för civil försvarsberedskap och anskaffningar av ADB-utrustning för den civila statsförvaltningen.

Särskilda personalminskningsåtgärder föreslås för vissa myndigheter. Flera myndigheter har också givits mindre än schablonmässig pris- och löneuppräkning, vilket skärper kraven på rationaliseringar och produktivitetsförbättringar.

På flera områden höjs taxor och avgifter.

Föredraganden framhåller att ökad vikt även framöver måste fästas vid att successivt få till stånd en omprövning av pågående verksamheter inom den offentliga sektorn och säkerställa att effektivitetsvinster inom myndigheterna tas till vara för att begränsa kostnadsökningarna. Åtgärder i syfte att förbättra statsmakternas beslutsunderlag i dessa hänseenden förutskickas.

I tabell 5. anges utgiftsförändringarna fördelade på viktigare ändamålsgrupper.

FiU 1977/78:15

47 Tabell 5. Statsutgifterna budgetåret 1978/79

(Beloppen avrundade till tiotals milj. kr.)

Ändamål

Folkpensioner, sjukförsäkring m.m.

Utbildning och forskning

Totalförsvar

Statsskuldräntor

Stöd till barnfamiljer

Arbetsmarknads- och regionalpolitik

Kommunikationer

Bostadspolitik

Näringspolitik

Skattebidrag till kommuner

Hälso- och sjukvård

Rätts- och polisväsende

Internationellt bistånd m.m.

Energipolitik

övrigt

Totala statsutgifter

Förslag till Förändring från statsbudget statsbudget 1978/79 1977/78

milj. kr. milj. kr. %

+ 19,4

+ 12,3

+ 11,6

+53,6

+ 12,1

+ 12,8

+ 8,3

+27,4

+ 17,6

+ 19,3

+ 13,3

+ 14,7

+ 10,5

+37,5

+22,9

+23

+18,2

Den offentliga budgetpolitiken. Föredraganden framhåller att budgetförslagets inriktning är ett led i en allmän politik för att på sikt återvinna balans i de utrikes betalningarna under bibehållen hög sysselsättningsnivå och med begränsad prisstegringstakt. Den sociala tryggheten garanteras. Genom att skapa förutsättningar för en framtida balanserad tillväxt läggs grunden för att föra vidare en socialt inriktad reformpolitik och för en fortsatt välståndsutveckling. Mot denna bakgrund accepteras övergångsvis ett betydande underskott i den statliga budgeten.

Jämfört med statsbudgeten för år 1977/78, där budgetunderskottet beräknades till ca 13,9 miljarder kr., innebär det nu framlagda budgetförslaget för 1978/79 en betydande ökning av budgetens underskott. Om man i stället jämför med det utfall som nu förutses för budgetåret 1977/78 innebär emellertid budgetförslaget att underskottet bibehålls på ungefär oförändrad nivå. Utvecklingen av totalbudgetens saldo under budgetåren 1976/77—1978/79 enligt nuvarande beräkningar framgår av tabell 6.

Tabell 6. Totalbudgetens saldo 1976/77—1978/79 (milj. kr.)

1976/77

1977/78

1978/79

Utfall

Ny beräkning

Budget-

förslaget

Inkomster

104 400

lil 400

119 400

Utgifter

114 900

144 600

151 600

Budgetsaldo

-10 500

-33 200

-32 200

FiU 1977/78:15

48 I budgetförslaget analyseras också den offentliga sektorns finansiella sparande, dvs. skillnaden mellan inkomster och utgifter.

Vid beräkningar av statens finansiella sparande elimineras från utgifterna i statsbudgeten utlåning och andra finansiella transaktioner som t. ex. aktieteckning. Statens finansiella sparandeunderskott har ökat från 4,9 miljarder kr. 1976/77 till 19,4 miljarder kr. 1977/78 och beräknas för 1978/79 komma att uppgå till 22,3 miljarder kr. Den lägre nivån jämfört med budgetunderskottet sammanhänger främst med de insatser i form av lån och aktieteckning som ägt rum inom ramen för industripolitiken. 1977/78 belastas i högre grad än 1978/79 av sådana insatser, vilket medför att statens finansiella sparandeunderskott fortsätter att sjunka mellan 1977/78 och 1978/79 trots att budgetunderskottet minskar något.

Vad gäller inkomsterna påverkas både budgeten och det finansiella sparandet av de nyligen fattade besluten rörande inkomstskatten. Den svaga konsumtionsutvecklingen och sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften påverkar inkomsterna av mervärdeskatt och arbetsgivaravgift. Till den beräknade svaga inkomstutvecklingen bidrar också de schablonmässiga antaganden om löne- och prisutvecklingen för år 1979 som på sedvanligt sätt görs vid kalkylen av statsinkomsterna.

Vissa inkomstförstärkningar föreslås. Det gäller bl. a. en höjning av bensinskatten med 25 öre per liter fr. o. m. den 1 maj 1978 och en däremot svarande höjning av kilometerskatten samt införandet av en särskild skatt på utrikes charterresor med flyg med i princip 100 kr. per resa. Dessa åtgärder beräknas öka budgetens inkomster med ca 1 300 milj. kr. budgetåret 1978/79.

På utgiftssidan är den totala ökningen i allt väsentligt betingad av pris- och löneutvecklingen. I reala termer beräknas statens konsumtion och investeringar ligga i stort sett stilla.

Eftersom stora delar av socialförsäkringssystemet helt eller delvis redovisas vid sidan av statsbudgeten bör, anför föredraganden, redovisningen av utvecklingen av statens finansiella sparande kompletteras med en belysning av utvecklingen inom socialförsäkringssektorn. Där överstiger inkomsterna väsentligt utgifterna. Sektorn uppvisar alltså ett positivt finansiellt sparande, vilket i stort sett helt sammanhänger med allmänna pensionsfondens överskott, som år 1977 beräknas uppgå till ca 14,7 miljarder kr. Detta sparande som tidigare steg har dock nu stagnerat. Statens och socialförsäkringssektorns samlade finansiella sparande har gått från ett överskott på 9,7 miljarder kr. 1976/77 till beräknade underskott på 4,9 miljarder kr. 1977/78 och 8,3 miljarder kr. 1978/79. Förändringarna orsakas huvudsakligen av det tilltagande statliga sparandeunderskottet.

Om man skall få ett mått på hela den offentliga sektorns finansiella sparande måste även den kommunala sektom tas in i bilden. Den stod

FiU 1977/78:15

för ett negativt finansiellt sparande på ca 2,5 miljarder kr. 1976 och ca 0,5 miljarder kr. 1977 men beräknas 1978, bl. a. till följd av utdebiteringshöjningar, få ett positivt sparande om närmare 4 miljarder kr.

Den samlade offentliga sektorns finansiella sparande 1976/77—1978/79 framgår av tabell 7.

Tabell 7. Den offentliga sektorns finansiella sparande 1976/77—1978/79 (milj. kr.)

1976/77

1977/78

1978/79

+8 200

-3 100

-6 400

För att det totala sparandeunderskott som bytesbalansunderskottet representerar skall kunna nedbringas måste det inhemska sparandet öka, anför föredraganden. Vid en analys av sparandeutvecklingen kan en indelning göras i hushållssparande, näringsliv och bostäder samt offentlig sektor.

Hushållens sparande beräknas under 1977 ha ökat till ca 11 % av de disponibla inkomsterna och beräknas under 1978 sjunka något. Förslag aviseras om sparstimulerande åtgärder. Föredraganden anser det likväl inte möjligt att räkna med en sådan ökning av hushållssparande! att den totala bilden på kort sikt i någon avgörande grad förändras.

En förbättring av företagens finansiella situation är enligt föredraganden angelägen. Med den utveckling som kan förutses för år 1978 är det dock inte troligt att företagens finansiella sparandeunderskott kommer att minska. Ett stigande bostadsbyggande ställer ökade anspråk på kreditmarknaden.

Den offentliga sektorns upplåningsbehov skulle kunna minskas antingen genom skatte- och avgiftshöjningar eller genom begränsningar i de offentliga utgifterna. Vad gäller statens inkomster föreslås i budgetförslaget för 1978/79 vissa punktskattehöjningar. Föredraganden anför att statliga skattehöjningar därutöver skulle ytterligare beskära hushållens disponibla inkomster i ett läge då dessa ändå beräknas minska realt. Sådana höjningar som begränsar hushållens efterfrågan kan i dagens ekonomiska situation inte undgå att få negativa effekter på sysselsättningen. Höjningar av de lönebaserade skatterna och avgifterna skulle enligt föredraganden få än mer direkta sysselsättningspolitiska konsekvenser.

I fråga om utgifterna framhåller föredraganden att dagens trängda ekonomiska läge inte kan få rubba grunderna för det sociala trygghetssystemet. Vidare är det nödvändigt med en arbetsmarknadspolitik i solidaritetens tecken innefattande en aktiv arbetsmarknadspolitik i samhällets regi och en inkomsttrygghet för dem som drabbas av arbetslöshet. Kostnaderna för detta liksom för nödvändiga strukturförändringar inom näringsgrenar med omställningsproblem måste bäras av samhället. Där 4

Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

emot får en framtida expansion inom industrin inte försvåras genom att tillgängliga produktionsresurser i alltför stor utsträckning avdelats för statens och kommunernas behov. Budgetförslaget är därför restriktivt i den meningen att den statliga konsumtionen inte avses komma att öka. Budgetpolitiken innebär således, framhåller föredraganden, en balansgång mellan å ena sidan kraven på att i en situation med sviktande inhemsk och utländsk efterfrågan upprätthålla sysselsättning och kapacitetsutnyttjande på en rimlig nivå och å andra sidan nödvändigheten av att skapa förutsättningar för en utveckling mot balans i utrikesbetalningama.

Föredraganden framhåller att de ekonomisk-politiska åtgärder som vidtagits för att anpassa vårt kostnadsläge till omvärldens förutses bära frukt i form av en successivt stigande aktivitet i ekonomin. En högre aktivitetsnivå medför förbättrade förutsättningar för en positiv sparandeutveckling. Föredraganden finner det uppenbart att den offentliga sektorn måste lämna ett avgörande bidrag härvidlag. Detta kommer framdeles att ställa krav på såväl en förstärkning av statens inkomster som på en stark restriktivitet vad gäller offentliga utgifter.

Den skattepolitiska utvecklingen. Föredraganden konstaterar att genom beslutet att införa ett automatiskt verkande inflationsskydd för den statliga inkomstskatteskalan motverkas till väsentlig del en av de faktorer som mest påtagligt haft en destabiliserande inverkan i den svenska samhällsekonomin under senare år. Löneförhandlingar på arbetsmarknaden har tidigare inte kunnat föras utan att staten varje år genomfört särskilda skatteomläggningar. Beträffande inflationsskyddets inverkan på statsinkomsterna anför föredraganden att argumentet att staten genom inflationsskyddet avhänder sig stora skatteinkomster kommer farligt nära att framställa inflationen som något positivt, eftersom den leder till ökade statsinkomster. En återblick på utvecklingen hittills under 1970- talet visar dessutom att staten i praktiken inte alls automatiskt kunnat tillgodoräkna sig inkomsterna av den skatteskärpning inflationen i och för sig skulle ha åstadkommit vid oförändrade regler. Den ökning av det totala skatte- och avgiftsuttaget som åstadkommits har i stället berott på riksdagens årliga beslut att höja olika arbetsgivaravgifter och punktskatter. Föredraganden framhåller att samma möjlighet för riksdagen att fatta beslut om en ökning av statens skatteuttag givetvis står öppen även i fortsättningen.

Frågan om i vilken mån olika inslag i skattesystemet verkar automatiskt stabiliserande eller ej är komplicerad, menar föredraganden. Den progressiva inkomstskattens egenskap att vid stigande inkomster verka automatiskt köpkraftsindragande kan i vissa konjunktursituationer verka stabiliserande men är i andra situationer, t. ex. vid stagflation, i stället destabiliserande och samhällsekonomiskt oönskad. Kritiken mot infla -

FiU 1977/78:15

tionsskyddet för att det skulle förvärra de stabiliseringspolitiska problemen förefaller dessutom enligt föredraganden delvis bygga på en missuppfattning av reglernas innebörd. Progressiviteten och den köpkraftsindragande effekten är kvar om inkomsterna under ett löpande år stiger snabbt till följd av avtal eller löneglidning. Sammanfattningsvis är föredraganden av den uppfattningen att inflationsskyddet inte principiellt ändrar det stabiliseringspolitiska problemet.

Nu tillgängligt material pekar enligt föredraganden på att det samlade uttaget av skatter och avgifter till stat, kommun och socialförsäkringar för år 1977 motsvarade ca 53 % av bruttonationalprodukten. Därtill kommer att den utveckling som framkom i långtidsbudgeten för perioden 1977/78—1981/82 pekade på att ytterligare höjningar kan visa sig nödvändiga för att nedbringa de framtida budgetunderskotten.

Här ligger enligt föredraganden ett mycket betydande problem för den framtida skattepolitiken. Redan nuvarande skatteuttag är internationellt sett mycket högt och det ligger i sakens natur att skatternas negativa bieffekter allmänt sett blir starkare ju högre uttagsprocent som blir aktuell. Ekonomiska beslut kommer allt oftare att styras av samhällsekonomiskt ovidkommande skattehänsyn och påfrestningarna på den allmänna skattemoralen ökar. Svårigheterna att i acceptabla former genomföra höjningar av skatteuttaget är också, framhåller föredraganden, betydligt större i ett skede av långsam ekonomisk tillväxt, när konsekvensen oundvikligen måste bli ett stagnerande eller t. o. m. minskande utrymme för privat konsumtion, än de varit under tidigare perioder där den privata standarden kunnat öka snabbt trots stigande skatteuttag. Enligt föredraganden framstår det därför som mycket angeläget att minska påfrestningarna på finanspolitiken genom en bättre anpassning av de offentliga utgifternas tillväxttakt till den reala resursutvecklingen.

Placering av vissa överskottsmedel. I propositionen 1976/77: 130 med förslag till riktlinjer för en modernisering av budgetsystemet föreslogs att affärsverken, utom postverket, samt vissa myndigheter med likartad verksamhet borde beredas möjlighet att på vissa villkor placera överskott av likvida medel räntebärande hos riksgäldskontoret. Riksdagen godtog regeringens förslag (FiU 1977/78: 1, rskr 1977/78: 19).

I enlighet med riksdagens beslut ankommer det på regeringen att besluta om för vilka affärsverk och myndigheter denna möjlighet skall finnas samt att ge närmare föreskrifter beträffande placeringen av medlen. Det ankommer på fullmäktige i riksgäldskontoret att besluta om vilka räntevillkor som skall gälla. För vissa uppdragsmyndigheter som disponerar rörlig kredit finns redan nu möjlighet att placera medel räntebärande.

Då frågan om placering av medel räntebärande inte har något omedelbart samband med omläggningen av budgetsystemet föreslås denna

FiU 1977/78:15

del kunna genomföras redan nu. Regeringen begär ett bemyndigande att besluta härom fr. o. m. budgetåret 1978/79.

Motionerna

I motionen 654 av Olof Palme m. fl. (s) förordas såvitt nu är i fråga mot bakgrund av motionärernas förslag rörande den ekonomiska politikens allmänna inriktning en omläggning av finanspolitiken. Inkomstsidan i budgeten bör enligt motionärerna förstärkas samtidigt som ett antal åtgärder vidtas för att öka investeringarna och uppnå en bättre användning av vårt lands produktiva resurser.

Motionärernas budgetförslag är utformat utifrån följande riktlinjer. Ingen ökning av statens utgifter för löpande konsumtion föreslås. I den mån nya sådana utgifter föreslagits har motsvarande belopp sparats in genom minskade statsutgifter på andra områden. Däremot föreslås en ökning av statens insatser för att öka investeringarna, främja teknisk utveckling och forskning och för att inrikta näringslivets planering på

Tabell 8. I motionen 654 föreslagna förändringar avseende statsbudgetens inkomstsida i förhållande till regeringens budgetförslag för 1978/79 (milj. kr.)

Typ av inkomst

Föreslagen åtgärd

Förändring i för- hållande till regeringens budgetförslag

Statlig inkomstskatt,

förmögenhetsskatt

m.m.

Indexregleringen av statsskatten slopas

Höjd förmögenhetsskatt, ändrad beskattning av familjeföretag

+2 000

+ 355

Socialförsäkrings- avgifter, m.m.

Strukturavgift på 2 %

Avgifter utgår även på förmån i form av bil

Avgifter till barnomsorgen även för egenföretagare, avgift för MBL-utbildning, sänkning av av- giftsfria beloppet för egenföre- tagare

+4 000 + 480

+ 490

Stämpelskatt

Höjning för förvärv av fast egen- dom och tomträtt samt inteckning

440 Vägtrafikskatt

Höjning av fordonsskatten för lastbilar och traktorer m.m.

280 Statens vatten- fallsverk

Ökad inleverans genom minskade kostnader för Ringhals lil

300 Övrigt

Höjd skogsvårdsavgift, höjd annonsskatt, miljöavgifter för industrier för tillstånd och kon- troll, höjt radpris på tipset m.m.

366 Summa

Tillkommer minskade statsskuldräntor

+ 8 711 + 150

Totalt

+8 861

FiU 1977/78:15

53 Tabell 9.1 motionen 654 föreslagna åtgärder för att öka investeringar och stimulera forskning och utveckling

Åtgärd

Utgift på stats- budgeten för 1978/79 (milj. kr.)

Inrättande av strukturfond (2 000 milj. kr. fås genom

upplåning = totalt 4 000 milj. kr.)

2 000

Skogsvårdande åtgärder

Tidsbegränsat forskningsavdrag/bidrag (finansieras

genom höjd bolagsskatt)

—

Offentliga investeringar varav

Energiområdet (Forsmark lil fullföljs. Oskarshamn lil

och Kalixälven byggs)

(100)

Televerket, SJ, vägverket

Bostadsbyggande (räntefritt stående lån till byggande

(290)

av flerfamiljshus)

Utvecklingsbolag för exportsatsningar tillsammans med kommunerna (kollektiva transporter, medicinsk teknik,

(200)

skolteknik)

Statsföretag (bl.a. Karl sborgs verken, LKAB och alternativ

produktion vid varven)

700 Summa

3 614

Tabell 10.1 motionen 654 föreslagna ökningar resp. minskningar av utgifter avseende

offentlig konsumtion m.m. i förhållande till regeringens budgetförslag för 1978/79 (milj. kr.)

Åtgärd

Utgifts-

förändring

Förbättrade bostadsbidrag m.m.

+ 163

Bidrag till långtidssjukvård

+ 150

Forskning och utveckling

+ 54

Särskilda insatser för förskolan

+ 50

Allmän fritidsverksamhet i kommuner

+ 25

Ytterligare förstärkning av arbetsmarknadsverket

+ 20

Skyddade verkstäder

+ 19

Statens bosättningslånefond

+ 19

Stöd till idrotten

+ 8

övrigt

+ 19

Summa utgiftsökningar

+527

Minskade anslag till militärt försvar

-363

Besparingar inom jordbruksdepartementets område

-125

Förändrade låneregler för bl.a. enskilt ägda hyreshus

- 30

Övrigt

- 7

Summa utgiftsminskningar

-525

nya framtidsområden. Det sker enligt motionärerna i syfte att på både kortare och längre sikt öka sysselsättningen, förstärka vår industriella kapacitet och på nytt skapa förutsättningar för en stabil ekonomisk tillväxt. För att finansiera dessa insatser och för att åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning föreslås på inkomstsidan en rad åtgärder som förstärker statens inkomster med ca 9 miljarder kr.

FiU 1977/78:15

54 Motionärernas förslag för att förstärka statsinkomsterna sammanfattas i tabell 8, åtgärder för att stimulera investeringar m. m. i tabell 9 samt ökningar och minskningar av utgifter avseende offentlig konsumtion m. m. i tabell 10.

Sammantaget innebär förslagen enligt motionärerna att budgetunderskottet för 1978/79 kan begränsas till ca 27 miljarder kr. Tar man hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som den ökade aktiviteten i ekonomin leder till så kan enligt motionärerna underskottet uppskattas till omkring 25 miljarder kr.

Motionärernas bedömning av effekterna på samhällsekonomin av regeringens budgetförslag resp. av motionärernas egna förslag har redovisats under punkten 1 i detta betänkande.

I motionen 867 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs såvitt nu är i fråga att ett stort budgetunderskott i nuvarande läge måste accepteras. Det avgörande är emellertid hur medlen används och vilken inriktning politiken får. Motionärerna motsätter sig regeringens utgiftsprogram där gåvo- och subventionspolitiken till de privata företagen prioriteras. Inte heller regeringens politik vad gäller statens inkomster accepteras. Enligt motionärerna kännetecknas regeringens skattepolitik av att ge lättnader för höginkomsttagare och kapitalägare. Motionärerna avvisar inflationsskyddet av inkomstskatteskalorna och menar att kampen mot inflationen måste bedrivas med helt andra medel.

Motionärerna hävdar nödvändigheten av en offensiv politik för att bekämpa den ekonomiska krisen. Man måste satsa på att hålla uppe lönarbetarnas, barnfamiljernas, pensionärernas konsumtion. Medlen är en offensiv lönepolitik, höjda barnbidrag och förbättring av andra åtgärder för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning. Men det avsedda resultatet kan enligt motionärerna ej nås om inte inflationen och prisstegringarna hejdas. Därför krävs energisk kamp mot inflationen — prisstopp, hyresstopp, kamp mot prishöjande skatter, i första hand slopande av momsen på mat.

I övrigt anser motionärerna att man måste satsa på ett stort samhälleligt styrt investeringsprogram för att lägga en fast grund för en progressiv samhällsutveckling och förverkligande av rätten till ett meningsfullt arbete för alla. Det gäller att kraftigt höja förädlingsgraden i den svenska produktionen, att ta fram nya, alternativa produkter och teknik, att bygga ut det kollektiva trafikväsendet, att genomföra ett brett program för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna: utbyggnad av barnomsorgen, utbyggnad av kroppssjukvården och långtidsvården, genomgripande reform av den psykiatriska vården, kamp mot bristerna i arbetsmiljön, sanering av undermåliga bostadsområden och trafikmiljöer, satsning på ökad forskning och utbildning på alla nivåer, insatser för ett rikare kulturliv.

FiU 1977/78:15

55 En medveten industripolitik och en social satsning kräver stora resurser för sin finansiering. Kapitalet måste enligt motionärerna kunna styras i en riktning som motsvarar de samhälleliga målen. Därför kräver man nationalisering av de privata storbankerna och försäkringsbolagen, insatser av AP-fonderna för det statliga industriprogrammet, upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas förvaltning och omfattande en växande del av företagssparandet, skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar.

De förslag till förändring av utgifter och inkomster som vänsterpartiet kommunisterna i olika motioner föreslår i budgetplanen för 1978/79 innebär enligt motionärerna sammanräknade ett något mindre budgetunderskott än regeringens finansplan. Det väsentliga är dock inte detta, utan den helt annorlunda effekten för de arbetandes konsumtionsmöjligheter och för framtidsbyggandet av dessa förslag, anför man.

I motionen 404 av Per Bergman (s) och Lars Henrikson (s) uppmärksammas att i budgetpropositionen (bil. 16 s. 18) redovisas statens inkomster av beslutad administrationsavgift för bostadslån m. m. under det under trettonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget (B 2) Länsbostadsnämnderna.

Staten tillförs emellertid inkomster också på annat sätt för att täcka motsvarande kostnader, framhåller motionärerna. I räntan på bostadslån ingår 0,25 procentenheter till täckning av statens kostnader för utlåningen (prop. 1967: 100 s. 229). Motsvarande belopp borde då, hävdar motionärerna, enligt samma princip och i klarhetens intresse redovisas som inkomst under anslaget resp. länsbostadsnämnderna — eventuellt delvis under anslaget till bostadsstyrelsen.

Utskottet

Budgetförslaget för 1978/79 har lagts fram i en ekonomisk situation som präglas av en förhållandevis svag internationell konjunktur med begränsad efterfrågan på svenska exportprodukter. Likväl förväntas för 1978 den utländska efterfrågan utgöra ett väsentligt mera positivt inslag i den ekonomiska bilden än den inhemska efterfrågan. Den svenska ekonomins dominerande problem är det mycket stora underskottet i våra utlandsaffärer i kombination med underutnyttjandet av vår produktionskapacitet. Som utskottet berört i flera tidigare betänkanden sammanhänger detta i hög grad med försämringen av svenskt näringslivs konkurrenskraft till följd av de snabba kostnadsstegringarna under främst 1975 och 1976.

Finanspolitiken ställs här inför en uppgift som innebär en svår balansgång mellan å ena sidan önskemålen att upprätthålla sysselsättningen och höja kapacitetsutnyttjandet och å andra sidan kravet att vända ut -

FiU 1977/78:15

vecklingen vad gäller våra utrikesbetalningar. Politiken har i detta läge i första hand inriktats mot att stärka den svenska industrins konkurrenskraft på både kort och lång sikt. Utskottet har under punkt 1 av detta betänkande diskuterat möjligheterna att lösa våra ekonomiska problem genom en snabbare ökning av privat och offentlig konsumtion och därvid funnit dessa alternativ alltför riskfyllda sett i ett längre tidsperspektiv.

Mot denna bakgrund har regeringen lagt fram ett budgetförslag som präglas av betydande stramhet vad gäller effekterna på just privat och offentlig konsumtion. Det föreslagna utgiftsprogrammet tar sikte på att värna sysselsättningen, att genom näringspolitiska insatser bidra till en nödvändig strukturomvandling och stärka det svenska näringslivets möjligheter att konkurrera på den internationella marknaden samt att vidmakthålla den sociala tryggheten genom ett fullföljande av gjorda åtaganden gentemot barnfamiljer och pensionärer. Den föreslagna bensinskattehöjningen liksom prioriteringen på utgiftssidan av energibesparande åtgärder syftar bl. a. till att minska vårt beroende av importerade bränslen, vilket är ett led i ansträngningarna att förbättra balansen i våra utrikesbetalningar. Ett väsentligt inslag i arbetet på att stärka vårt näringsliv för framtiden är satsningen på forskning och utveckling.

Utskottet anser de gjorda prioriteringarna riktiga och konstaterar att även det i den socialdemokratiska partimotionen presenterade budgetförslaget innehåller dessa prioriterade områden.

Ett stort problem i svensk ekonomi utgör den svaga investeringsutvecklingen. Utskottet framhöll senast i betänkandet FiU 1977/78: 10 att det bl. a. av detta skäl var angeläget att få till stånd ett ökat bostadsbyggande. Både regeringens budgetförslag och motionen 654 innehåller åtgärder som syftar till att uppnå detta. Enligt utskottets mening bör de åtgärder som regeringen föreslagit vara tillräckliga för att uppnå en avsevärd förbättring av igångsättningen, särskilt som frågan om bostadsbyggandets kreditförsörjning nu bör vara löst på ett tillfredsställande sätt (jfr det kreditpolitiska avsnittet under punkt 1 i detta betänkande). Utskottet finner det tveksamt att, som föreslås i motionen 654, införa ytterligare en låneform i det redan omfattande och relativt komplicerade systemet för statens stöd till bostadsbyggandet. Den närmare bedömningen i denna fråga ankommer emellertid inte på finansutskottet.

Näringslivets investeringar förväntas under år 1978 uppvisa en lika kraftig nedgång som under 1977. Detta sker trots omfattande åtgärder för att stimulera dessa investeringar. Orsaken till att vi ändå har att vänta en nedgång står att finna i det låga kapacitetsutnyttjandet, de alltjämt stora lagren och den otillfredsställande lönsamheten. Problemet måste därför lösas främst genom att kostnadsutvecklingen hålls tillbaka så att svenska företag kan erbjuda konkurrenskraftiga priser. Endast genom en ökad efterfrågan på svenska produkter kan industriinveste -

FiU 1977/78:15

ringarna på nytt fås att öka. En sådan ökad efterfrågan förbättrar kapacitetsutnyttjandet. Detta bör leda till betydande produktivitetsvinster och en förbättrad lönsamhet. Utskottet anser att det socialdemokratiska förslaget om att inrätta en strukturfond finansierad med en s. k. strukturavgift på 2 % av lönesumman direkt skulle motverka sitt syfte, eftersom det höjer företagens kostnader eller, genom en avräkning i kommande avtalsförhandlingar, minskar löntagarnas köpkraft och därmed den inhemska efterfrågan. Det är som konstaterats ovan heller inte brist på kapital som avhåller företagen från att investera. Mot den här angivna bakgrunden kan utskottet inte heller godta de övriga skattepolitiska förslag i motionen 654 som syftar till att öka avgifts- och skatteuttaget från företagen.

Det konkreta förslaget att inrätta en strukturfond och att för budgetåret 1978/79 anvisa ett anslag av 2 miljarder kr. för ändamålet framförs i motionen 1640 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandena 12 och 13. Yrkandena har remitterats till näringsutskottet som beslutat att med eget yttrande överlämna dem till finansutskottet. Näringsutskottet framhåller i sitt yttrande (NU 1977/78: 3y, se bilaga till detta betänkande) att förslaget i motionen 1640 nära överensstämmer med ett motsvarande förslag för ett år sedan, då behandlat i näringsutskottets betänkande 1976/77: 35. Riksdagen avvisade då förslaget.

Näringsutskottet finner — liksom förra året — att den huvudsakliga innebörden av förslaget om en strukturfond är att staten får ytterligare ett instrument för strukturpolitiska insatser. Det specifika för den föreslagna fonden blir enligt utskottet inte de betydande kapitalresurser den skall disponera — dessa allokeras till fonden på bekostnad av företagen själva och andra kapitalkällor — utan de särskilda regler och former som skall gälla för beslut om kapitaltillskott från fonden. Näringsutskottet anför att riktlinjer för fondens verksamhet endast anges summariskt i motionen och anser att en verksamhet med så vittgående statsfinansiella och näringspolitiska konsekvenser som den föreslagna fondens inte kan få komma till stånd utan att riksdagen har haft tillfälle att ta ställning till tämligen detaljerade riktlinjer och regler. Statliga garantier för utrikes upplåning av det slag som motionärerna tänker sig kan inte utställas utan riksdagens bemyndigande, påpekar näringsutskottet.

Invändningar riktas av näringsutskottet vidare mot den föreslagna sammansättningen av strukturfondens styrelse, med majoritet för löntagarorganisationerna. Fonden skulle med den föreslagna utformningen i realiteten bli ett instrument inte för samhällets utan för löntagarorganisationernas strukturpolitik, anför utskottet. Näringsutskottet finner det angeläget att slå fast att de centrala näringspolitiska besluten liksom hittills bör fattas av riksdag och regering, dvs. under politiskt ansvar för beslutsfattarna. Näringsutskottet avstyrker sålunda förslaget om inrättande av en strukturfond.

FiU 1977/78:15

58 Finansutskottet instämmer i de synpunkter som framförts av näringsutskottet. Mot bakgrund härav och av vad finansutskottet från sina utgångspunkter anfört i frågan avstyrker utskottet ifrågavarande yrkanden i motionen 1640.

Näringsutskottet har på motsvarande sätt överlämnat motionen 869 (vpk), såvitt avser upprättande av samhällsfonder under löntagarnas kontroll. De invändningar som riktats mot förslaget om en strukturfond är enligt näringsutskottet i det väsentliga tillämpliga också på det nu nämnda förslaget, vilket alltså även det avstyrks av utskottet.

Finansutskottet delar näringsutskottets uppfattning och avstyrker ifrågavarande yrkande i motionen 869.

Beträffande övriga förslag i motionen 654 som syftar till att öka investeringarna finner utskottet allmänt sett inte heller ökade investeringar i just de statliga företagen vara någon framkomlig väg. Investeringar i de statliga företagen bör liksom i andra företag grundas på ett behov av ökad produktionskapacitet för att möta en förutsedd efterfrågeökning. Vad utskottet nu anfört innebär självfallet inte att utskottet tar avstånd från investeringar i statliga företag i den mån de är på detta sätt sakligt motiverade.

De statliga investeringarna i övrigt hålls i budgetförslaget på en i stort sett oförändrad nivå. Detta är ett uttryck för en strävan att hålla nere hela den statliga sektorns utgiftsanspråk. Utskottet är medvetet om att offentliga investeringar inte sällan är lämpliga att genomföra i ett läge med svag efterfrågan på arbetskraft om de inte långsiktigt binder arbetskraften till den offentliga sektorn och eftersom de inte i någon högre grad ger upphov till import. Utskottet vill därför inte utesluta att statliga investeringar av den typ som föreslås i motionen 654 kan visa sig lämpliga som inslag i sysselsättningspolitiken. Att på detta stadium göra kraftiga uppräkningar av anslagen till SJ, televerket, vägverket m. fl. vore emellertid ett uttryck för en mera långsiktig höjning av nivån på de statliga investeringarna, vilket utskottet inte finner förenligt med de långsiktiga strävandena att hålla tillbaka den offentliga sektorns resursanspråk. Det bör framhållas att investeringsanslagen för affärsverken m. fl. är beräknade så att de ger en marginal om ca 10 % för att möjliggöra ökade investeringsramar om det skulle påkallas av konjunkturmässiga eller andra skäl.

Området forskning och utveckling prioriteras i både budgetförslaget och motionen 654. Utskottet finner en sådan satsning angelägen. Den närmare inriktningen och omfattningen av insatserna får bedömas i ett senare läge, då regeringens förslag på området föreligger, en bedömning som inte i första hand ankommer på finansutskottet.

Underskottet i bytesbalansen är ett uttryck för att det totala sparandet i vår ekonomi är för litet. I budgetförslaget analyseras det finansiella

FiU 1977/78:15

sparandet och möjligheten att förbättra det inom olika sektorer av ekonomin. Föredraganden finner härvid att något avgörande bidrag till ett ökat sparande åtminstone inte på kort sikt kan förväntas från sektorerna hushåll, näringsliv och bostäder. Utskottet delar den uppfattningen, varav följer att huvudansvaret för ett förbättrat sparande måste åvila den offentliga sektorn.

Det offentliga sparandet kan öka antingen genom inkomstökningar eller genom begränsningar i de offentliga utgifterna.

Utvecklingen av de offentliga inkomsterna påverkas dels av tillväxttakten totalt sett i vår ekonomi, dels av skatte- och avgiftsuttaget som andel av bruttonationalprodukten. Beträffande skatteuttaget påpekas i budgetförslaget att detta ökat snabbt under de senaste åren och att det 1977 beräknas uppgå till ca 53 %. Utskottet vill här starkt framhålla föredragandens påpekande att skatternas negativa bieffekter allmänt sett blir starkare ju högre uttagsprocenten blir, bl. a. genom att ekonomiska beslut allt oftare kommer att styras av samhällsekonomiskt ovidkommande skattehänsyn och genom att påfrestningarna på den allmänna skattemoralen ökar. I skeden av långsam ekonomisk tillväxt, som det vi nu upplever, är det också mycket svårt att i acceptabla former genomföra höjningar av skatteuttaget som syftar till att förbättra sparandet, dvs. inkomstökningar som inte motsvaras av utgiftsökningar. Sådana skatte- och avgiftshöjningar leder ju nämligen till stagnerande eller t. o. m. minskande privat konsumtion. Om man dessutom, som i den nuvarande situationen, har ett lågt kapacitetsutnyttjande leder också ett ökat skatteuttag för att höja sparandet till negativa effekter på sysselsättningen. Det bör också framhållas att ett ökat skatteuttag lätt kan leda till minskat sparande i andra sektorer, t. ex. hos hushållen, varigenom något ökat sparande för ekonomin som helhet inte uppnås.

Vad utskottet nu anfört visar klart på betydelsen av ekonomisk tillväxt. En ökad efterfrågan som ger ett högre kapacitetsutnyttjande kommer att förbättra de offentliga inkomsterna. Denna förbättring kommer dock inte ensam att kunna ge en sådan ökning i det offentliga sparandet att bytesbalansunderskottet elimineras. I stället måste stor uppmärksamhet riktas mot de offentliga utgifterna och den hittillsvarande ökningstakten i dessa brytas.

Utgifterna inom socialförsäkringssektorn utgör grundvalen för det sociala trygghetssystemet i vårt samhälle. Här står utfästelserna till pensionärer och barnfamiljer fast. Det innebär att socialförsäkringssektorns utgifter kommer att fortsätta att öka, framför allt till följd av starkt ökade pensionsutbetalningar under åren framöver.

Den kommunala sektorn skulle enligt beräkningar i den preliminära nationalbudgeten få ett positivt finansiellt sparande under 1978 på mellan 3,5 och 4 miljarder kr. Om ett sådant sparande faktiskt uppkommer så sammanhänger det inte med en återhållsamhet på utgiftssidan utan

FiU 1977/78:15

med en extremt stark inkomstökning mellan 1977 och 1978. Dessa ökningar sammanhänger med den tidsmässiga eftersläpningen i utbetalningen av kommunalskattemedlen. Kommunernas skatteinkomster 1977 och 1978 är således ett resultat av de kraftiga löneökningarna 1975 och

1976. Därtill kommer att den kommunala utdebiteringen ökade med 1,86 kr. per skattekrona mellan 1977 och 1978 — den största ökning ett enskilt år som någonsin förekommit.

Enligt utskottets mening är det ytterst angeläget att kommunerna genomför en mycket restriktiv prövning av alla utgifter i budgetarbetet och gör en översyn av sina flerårsplaner. Detta är väsentligt av flera skäl. Utskottet har, senast i betänkandet FiU 1977/78: 10, påtalat att den nuvarande takten i den kommunala utgiftsexpansionen är oförenlig med strävandena att återställa balansen i den svenska ekonomin. Ett finansiellt sparande på 3,5—4 miljarder kr. under 1978 kan synas vara ett uttryck för ett betryggande finansiellt läge för kommunerna. Så är emellertid knappast fallet. Tillväxten i kommunernas skatteinkomster mellan 1978 och 1979 resp. 1979 och 1980 kommer nämligen att ligga på en betydligt lägre nivå än den som inträffade mellan 1976 och 1977 och mellan 1977 och 1978. Denna tillväxt kommer inte — utan fortsatta kraftiga höjningar av utdebiteringarna — att kunna täcka de ökade utgifterna om dessa expanderar i oförändrad takt. Om kommunernas finansiella sparande 1978 inte når upp till den i nationalbudgeten angivna nivån utan stannar vid en lägre nivå — vilket inte kan uteslutas — innebär detta svåra påfrestningar för den kommunala ekonomin sett som helhet under åren 1979 och 1980. Detta gäller särskilt i det perspektiv som nu diskuteras, nämligen den offentliga sektorns samlade sparandesituation och dess effekter på bytesbalansen. Något utrymme för ökad statlig bidragsgivning till kommunerna finns inte i den statliga budgeten. Nya kommunala utdebiteringshöjningar är heller inte acceptabla. Slutsatsen blir enligt utskottets mening att ett återställande av extern balans i vår ekonomi kräver en markant dämpad kommunal expansionstakt under de närmast framförliggande åren, vilket innebär att tillgodoseende av i och för sig angelägna behov kan behöva skjutas på framtiden.

Den hittills gjorda genomgången visar att även vid en dämpad kommunal expansionstakt måste en väsentlig del av den nödvändiga förbättringen av det totala finansiella sparandet åstadkommas inom den statliga sektorn. Utskottet har redan diskuterat möjligheterna till inkomstökningar och funnit dessa begränsade. På utgiftssidan finns också klara begränsningar i handlingsutrymmet. Stora delar av utgifterna är bundna genom långsiktiga åtaganden. Detta gäller bl. a. de delar av det sociala trygghetssystemet som redovisas över budgeten. Storleken på de utgifter som avser statlig konsumtion kan heller inte förändras i någon högre grad, speciellt inte på kort sikt. Under budgetåren 1977/78 och

FiU 1977/78:15

1978/79 finns däremot vissa andra mycket stora utgiftsposter som på sikt bör kunna reduceras väsentligt. Det gäller de arbetsmarknadspolitiska insatserna och de näringspolitiska åtgärderna för vissa särskilt utsatta branscher — utgifter som måste accepteras i nuvarande ekonomiska läge. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder går naturligen ner då vi åter kommer in i en mera normal konjunktursituation. Även pressen på de krisdrabbade branscherna lättar vid en allmän efterfrågeökning särskilt från utlandet. Dessutom kommer genom de gjorda och aviserade åtgärderna de aktuella branscherna att genomgå en strukturförändring som gör dem bättre rustade för framtiden, vilket också minskar behovet av statligt stöd.

Slutsatsen av det nu förda resonemanget är att man på kort sikt måste acceptera ett stort statligt budgetunderskott. Redan nu måste dock största restriktivitet iakttas vad gäller långsiktigt bindande åtaganden. Balansen i vår ekonomi kan endast återställas genom att ökningstakten i de offentliga utgifterna, både på den kommunala och den statliga sidan, bättre anpassas till den reala resursutvecklingen i samhället. Därtill kommer vi att få acceptera en långsam tillväxt i den privata konsumtionen under de kommande åren.

I budgetförslaget räknar föredraganden med att budgetutfallet för 1977/78 slutar på ett underskott av 33,2 miljarder kr. och för 1978/79 på 32,2 miljarder kr. Beträffande innevarande budgetår vill utskottet göra den kommentaren att en stor del av utgifterna beslutas under våren. Erfarenhetsmässigt uppkommer i sådana situationer lätt stora anslagsbehållningar. I propositionen räknas med en ökning av anslagsbehållningarna under året med 1,5 miljarder kr. Med tanke på de mycket stora anslag det här är fråga om kan det inte uteslutas att större belopp än så inte hinner utnyttjas. Om så skulle bli fallet minskar budgetunderskottet för 1977/78 och ökar det i motsvarande mån för 1978/79.

Budgeten för 1978/79 är på nuvarande stadium svår att bedöma i alla detaljer, framför allt med tanke på att i budgetförslaget ingår en post för oförutsedda utgifter på 8 miljarder kr. Avsikten med denna post är att redan i budgetförslaget täcka in effekterna av dels behov som erfarenhetsmässigt uppkommer under löpande budgetår men nu inte kan förutses, dels särskilda propositioner som aviserats i budgetförslaget utan att definitiva belopp där angivits, främst statliga insatser i de problemfyllda industribranscherna handelsstål och varv. På ett område bör emellertid vissa påpekanden göras och det gäller de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Som föredraganden framhåller är anslagen för dessa ändamål för 1978/79 på sedvanligt sätt konjunkturneutralt beräknade. Arbetsmarknadsutvecklingen kan emellertid komma att kräva insatser härutöver under loppet av budgetåret. I den mån utgifter

FiU 1977/78:15

härför inte täcks av det belopp som tagits upp under oförutsedda utgifter kan budgetunderskottet för 1978/79 bli större än vad som angivits i budgetförslaget.

I motionen 654 hävdas att det socialdemokratiska budgetförslaget skulle ge en förstärkning av budgeten med ca 5 250 milj. kr. Denna förstärkning skulle främst ske genom inkomstförstärkningar som enligt motionärerna skulle ge totalt 8,9 miljarder kr. Utskottet har vid sin granskning funnit att vissa invändningar kan riktas mot dessa beräkningar. Genomgående är att motionärerna inte tar hänsyn till skatteadministrativa förhållanden som exempelvis hur uppbördsterminerna infaller. Det gäller sålunda förslaget att slopa indexregleringen av statsskatten som enligt motionärerna skulle ge en inkomstförstärkning med 2 000 milj. kr. Med de förutsättningar motionärerna haft till grund för sin beräkning kan åtgärden enligt utskottets mening inte ge mer än ca 1 200 milj. kr. På samma sätt torde utvidgningen av bamomsorgsavgiften ge 150 milj. kr. i stället för angivna 200 milj. kr., engångshöjningen av förmögenhetsskatten 50 milj. kr. i stället för 250 milj. kr., de ändrade reglerna för beskattning av familjeföretag 70 milj. kr. i stället för 105 milj. kr. och strukturavgiften omkring 3,6 miljarder kr. i stället för 4 miljarder kr. Om det beträffande strukturavgiften sker en avräkning mot löneutrymmet 1979 blir effekten ännu mindre. Lägger man därtill att det i vissa fall knappast är möjligt och i andra fall inte lämpligt att vidta förändringar från den 1 juli 1978, såsom föreslås i motionen, begränsas den påstådda budgetförstärkningen högst avsevärt. Motionärerna har enligt vad utskottet kunnat finna inte heller tagit hänsyn till effekten på statens utgifter av en avgiftshöjning, genom att staten ju också skulle erlägga strukturavgift. En granskning av detta slag ger vid handen att den faktiska förstärkningen av budgeten som skulle följa om motionärernas förslag genomfördes skulle bli avsevärt lägre än den i motionen bedömda.

Om granskningen utvidgas till att avse lämpligheten i att genomföra motionärernas förslag beträffande budgetens inkomstsida finns det än större anledning att visa tveksamhet. Utskottet har för sin del svårt att inse hur en avtalsrörelse för 1979 framgångsrikt skall kunna genomföras om skatteskalorna för 1978 skall behållas ytterligare ett år då inflationstakten under 1978 beräknas till ca 9 %. Utskottet vill i sammanhanget peka på det stora värde det har för parterna i avtalsförhandlingarna att kunna överblicka skatteuttaget under en längre tid än ett år, inte minst för att fleråriga uppgörelser skall vara möjliga. Varken i budgetförslaget eller i motionen görs någon bedömning av den ekonomiska utvecklingen under år 1979. Mot den bakgrunden finner utskottet det mest rimligt att, som sker i budgetförslaget, räkna med ett oförändrat realt uttag av statlig inkomstskatt. Fördelarna med inflations -

FiU 1977/78:15

skyddade skatteskalor behandlade utskottet senast i betänkandet FiU 1977/78:10. Några skäl för att ändra det beslut riksdagen fattat i frågan föreligger enligt utskottets mening inte. Förslaget om att införa en strukturavgift liksom andra förslag i motionen som är ägnade att driva upp företagens kostnader och ytterligare försämra deras lönsamhet har utskottet redan berört i det föregående.

Som utskottet diskuterat i det föregående kan behovet att stärka budgeten inte primärt tillgodoses genom inkomstförstärkningar, särskilt inte på kort sikt. Detta utesluter inte att vissa inkomstförstärkningar kan vara befogade redan nu. I motionen 654 föreslås ett antal sådana åtgärder. Det gäller utvidgning av avgiftsunderlaget till att omfatta förmån i form av bil, höjd stämpelskatt, avgiftsfinansiering av tillståndsgivning och kontroll som följer av miljölagens bestämmelser samt höjning av radpriset på tipset. Några av dessa övervägs enligt vad utskottet erfarit inom regeringskansliet, bl. a. prövas frågan om avgiftsunderlaget vid förmån av bil i anslutning till företagsskatteberedningens nyligen avlämnade betänkande. Det ankommer inte på finansutskottet att i nu förevarande sammanhang framlägga förslag i dessa frågor.

Självfallet bör också alla i motionen framförda förslag till besparingar på utgiftssidan prövas. Beträffande den beloppsmässigt största besparingen, avseende det militära försvaret, vill utskottet dock påpeka att de nya försvarsramarna fastlades så sent som vid slutet av det förra riksmötet.

Motionärernas förslag till utgiftsökningar har utskottet i huvudsak berört i det föregående. Det bör dock framhållas att även motionärerna är av den uppfattningen att budgeten inte får försvagas jämfört med regeringens budgetförslag och att den statliga konsumtionen inte får öka. Då huvuddelen av motionärernas förslag till utgiftsminskningar och inkomstökningar måste avvisas är möjligheterna att tillgodose förslagen till utgiftsökningar begränsade. Som utskottet framhållit finns dock i vissa frågor en hög grad av samstämmighet mellan motionsförslagen och regeringens aviserade intentioner. Frågor av denna art torde komma upp till bedömning senare under riksmötet i anslutning till av regeringen framlagda förslag.

Utskottet kan sålunda ifråga om motionen 654 i stort dela motionärernas uppfattning om vilka utgiftsområden som skall prioriteras. Vissa konkreta förslag till såväl inkomstökningar som utgiftsminskningar finner utskottet värda att beakta. På avgörande punkter kan utskottet emellertid inte godta motionärernas förslag. Det gäller större delen av de föreslagna inkomstförstärkningarna och på utgiftssidan bl. a. en i motionen så central punkt som inrättandet av en strukturfond.

Utskottet tillstyrker de i propositionen förordade riktlinjerna för budgetregleringen och avstyrker de riktlinjer som förordas i motionen 654.

FiU 1977/78:15

64 I motionen 867 förordas en ekonomisk politik och budgetpolitik som radikalt avviker från vad som föreslås i budgetpropositionen. Enligt motionärerna innebär de förslag till förändring av utgifter och inkomster som vänsterpartiet kommunisterna föreslår i olika motioner sammanräknade ett något mindre budgetunderskott än regeringens förslag. Då någon sammanställning över dessa förändringar inte presenteras i motionen har utskottet svårt att följa beräkningarna men finner ändå påståendet något överraskande. I motionen nämns förslag som höjda barnbidrag och andra förbättringar för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning, hyresstopp och slopande av mervärdeskatten på livsmedel. Vidare krävs utbyggnad av det kollektiva trafikväsendet, utbyggnad av barnomsorgen, utbyggnad av kroppssjukvården och långtidsvården, genomgripande reform av den psykiatriska vården, införande av sju timmars arbetsdag med full lönekompensation etc. Enligt motionärerna får kommunalskatterna inte tillåtas öka varför man får anta att staten skall stå för samtliga nu nämnda kostnader. I syfte bl. a. att lätta det ekonomiska trycket på kommuner och landsting föreslås i andra motioner att kommuner och landsting dels skall befrias från skyldighet att erlägga allmän arbetsgivaravgift, dels skall få kompensation för erlagd mervärdeskatt. För att finansiera allt detta och dessutom ett stort samhälleligt styrt investeringsprogram krävs enligt motionärerna stora resurser. Utskottet delar denna uppfattning. Motionärerna anger som finansieringsåtgärder nationalisering av de privata storbankerna och försäkringsbolagen, insatser av AP-fondema för det statliga industriprogrammet, upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas förvaltning och omfattande en växande del av företagssparandet, skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar och ett slopande av gåvo- och subventionspolitiken till de privata företagen samt en allmän företagsavgift beräknad på företagens omsättning som under 1978/79 skall inbringa minst 5 miljarder kr. Det klargörs inte i motionen på vilket sätt nationalisering av banker och försäkringsbolag ökar tillgången på kapital eller hur man skall finansiera de investeringar som nu finansieras via AP-fonderna och som vid bifall till motionen inte skulle rymmas inom deras ram.

Utskottet kan inte finna att de av motionärerna föreslagna åtgärderna skulle medföra en lösning av vårt lands ekonomiska problem. Motionen 837 yrkande 2 avstyrks.

Sammanfattningsvis anser utskottet att man kortsiktigt måste acceptera ett stort budgetunderskott. Redan nu måste emellertid riksdagen i sin. förevarande budgetbehandling ålägga sig att med utomordentlig restriktivitet pröva nya utgiftsanspråk och positivt pröva alla förslag till besparingar och omprövningar av redan pågående verksamheter. Uppmärksamhet måste här ägnas inte bara direkta anslagsyrkanden utan

FiU 1977/78:15

också förslag om ändring av regler och bestämmelser som, om de genomförs, ger upphov till ökade utgifter. Utöver vad som ingår i regeringens budgetförslag bör förslag som ökar kommunernas kostnader eller stimulerar till ökade kommunala utgifter inte tillgodoses.

Särskilda frågor

I budgetförslaget tar föredraganden upp frågan om placering av vissa överskottsmedel. I syfte att effektivisera affärsverkens likviditetsplanering förordades redan i prop. 1976/77: 130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet att affärsverken, utom postverket, samt vissa myndigheter med likartad verksamhet borde beredas möjlighet att på vissa villkor placera överskott av likvida medel räntebärande hos riksgäldskontoret. Riksdagen godtog regeringens förslag (FiU 1977/78: 1, rskr 1977/78: 19). Enligt det av riksdagen fattade principbeslutet ankommer det på regeringen att besluta om för vilka affärsverk och myndigheter denna möjlighet skall finnas. Det ankommer på fullmäktige i riksgäldskontoret att besluta om vilka räntevillkor som skall gälla. Då frågan om placering av medel räntebärande inte har något omedelbart samband med omläggningen av budgetsystemet bör denna del enligt föredraganden kunna genomföras redan fr. o. m. budgetåret 1978/79.

Utskottet delar föredragandens uppfattning och tillstyrker att regeringen ges det begärda bemyndigandet.

Utskottet tillstyrker att ramen för rörlig kredit till vissa myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet vidgas från 125 milj. kr. till 150 milj. kr.

I motionen 404 tar motionärerna upp frågan om redovisningen av viss administrationsavgift. Motionärerna uppmärksammar att den under föregående riksmöte beslutade administrationsavgiften för bostadslån m. m. redovisas som en inkomst under anslaget Länsbostadsnämnderna på tolfte huvudtiteln. Motionärerna framhåller att staten tillförs inkomster också på annat sätt för att täcka motsvarande kostnader, då det i räntan på bostadslån ingår 0,25 procentenheter för täckning av statens kostnader för utlåningen. Inkomsterna härav borde, menar motionärerna, enligt samma princip redovisas som inkomst under anslaget Länsbostadsnämnderna — eventuellt delvis under anslaget till bostadssty reisen.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Den del av räntan på statliga bostadslån som avser att täcka administrationskostnader särredovisas inte i dag utan redovisas tillsammans med övriga ränteinkomster från bostadslån på budgetens inkomstsida under B Inkomster av statens kapitalfonder, inkomsttiteln V: 19 Lånefonden för bostadsbyggande. För budgetåret 1978/79 torde de ifrågavarande inkomsterna

5 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

komma att uppgå till mellan 80 och 90 milj. kr. En förändring i enlighet med motionärernas förslag skulle enligt utskottets mening ställa sig administrativt krånglig utan att informationen förbättrades i någon avgörande grad. Som motionärerna påpekar uppkommer i första hand frågan i vilken mån räntebidragen skall anses täcka en del av de 0,25 procentenheterna. Därefter måste en fördelningsnyckel skapas för att kunna dela upp inkomsterna på de olika myndigheter och anslag där kostnaderna för hanteringen av bostadslånen uppkommer. Härvid torde inte enbart bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna beröras. En sådan förändring bör inte genomföras.

Den förändring som skulle kunna övervägas är att redovisa administrationsavgiften på budgetens inkomstsida i stället för som i budgetpropositionen som en inkomst på utgiftsanslaget. Normalt redovisas dock avgifter av det slag det här är fråga om som uppbördsmedel på anslagen. Avgiften hänför sig till en avgränsbar prestation hos myndigheten i fråga, nämligen själva uppläggningen av lånen. Fördelen med att redovisa avgifterna som uppbördsmedel på anslaget är att en sådan ordning möjliggör att man i regleringsbreven gör knytningar mellan inkomsterna och vissa anslagsposter, t. ex. av innebörd att en viss post eller vissa poster får överskridas av myndigheterna med belopp som sätts i relation till ett belopp varmed inkomsterna under anslaget överskrider de beräknade inkomsterna. På detta sätt kan verksamhetens volym variera utan att myndigheten behöver vända sig till regeringen med begäran om medgivande att överskrida anslag eller anslagsposter.

Utskottet finner den av regeringen föreslagna ordningen för redovisning av de här aktuella avgifterna rationell. Motionen 404 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 654 yrkande 2 och 1977/78: 867 yrkande 2 godkänner vad som förordas i propositionen 1977/78: 100 bilaga 2 moment 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande samhällsfonder att riksdagen avslår motionen 1977/78: 869 yrkande 2,

3. beträffande strukturfond att riksdagen avslår motionen 1977/ 78: 1640 yrkandena 12 och 13,

4. beträffande placering av vissa överskottsmedel att riksdagen bemyndigar regeringen att från och med budgetåret 1978/79 besluta om rätt för affärsverk och myndigheter att placera medel räntebärande i riksgäldskontoret i enlighet med vad som förordats i propositionen 1977/78: 100 bilaga 2,

FiU 1977/78:15

5. beträffande rörlig kredit att riksdagen bemyndigar regeringen att i riksgäldskontoret disponera en från 125 000 000 kr. till 150 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt som regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet,

6. beträffande redovisningen av viss administrationsavgift att riksdagen avslår motionen 1977/78: 404.

Stockholm den 14 februari 1978

På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Karl Erik Olsson (c), Torsten Karlsson (s), Rune Rydén (m), Karin Flodström (s), Per Olof Håkansson (s) och Eva Winther (fp).

FiU 1977/78:15

68 Reservationer

vid punkten 1 EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

1) beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken av Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Torsten Karlsson (s), Karin Flodström (s) och Per Olof Håkansson (s) som anser att

dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Återhämtningen inom OECD-området efter den djupa internationella lågkonjunkturen 1974 och 1975 har varit relativt svag och oregelbunden. Uppgången under 1976 visade sig vara byggd på en alltför svag grund för att bli bestående. En stor del av ökningen härrörde från ett omslag i lagerinvesteringarna, och när effekterna av detta omslag hade ebbat ut under sommaren 1976 tog inte någon ny expansionsfaktor vid utan utvecklingsförloppet bromsades upp.

Till följd av att investeringarna inte kom i gång under 1976 — vilket hade varit ett normalt inslag i detta skede av konjunkturcykeln — har utvecklingen sedan dess varit relativt svag. Första halvåret 1977 tyckte man sig på nytt kunna se tecken på en acceleration i uppgången. Vid sidan av den privata konsumtionens fortsatta ökning började nu både bostadsbyggandet, näringslivsinvesteringama och utrikeshandeln att ge positiva bidrag till uppgången. Men inte heller denna gång blev kraften i tillväxten bestående. Under andra halvåret 1977 har BNP-ökningen i OECD-området fallit tillbaka till drygt 3 %, med konsumtionen som egentligen enda expansiva faktor. Enligt vad som nu kan bedömas har det t. o. m skett en försvagning av lagerinvesteringama.

Inom denna ram av en totalt sett relativt långsamt växande produktion under 1977 har utvecklingen inom de olika OECD-länderna varit markant olika. I USA har visserligen tillväxten blivit något långsammare än vad man kunde registrera för 1976, men den har likväl hållits uppe på nivån 5 % under helåret 1977. Däremot har utvecklingen inom såväl Japan som europeiska OECD varit anmärkningsvärt svag. Den japanska tillväxten i ekonomin har visserligen varit 6% under året, men försvagningen mot senare delen av 1977 har varit betydande. Likaså har utvecklingen i Förbundsrepubliken Tyskland varit mycket svag — särskilt mot senare delen av året då BNP-ökningen endast uppgick till 1 å 2%. En motsatt tidsprofil kan man registrera för Storbritannien som startade åren 1977 med totalt sett vikande produktion men som successivt under året förstärkt den ekonomiska utvecklingen så att man nu för andra halvåret kan registrera en tillväxt på 3%.

FiU 1977/78:15

69 Utvecklingen i de mindre länderna har varit fortsatt svag. Detta gäller i synnerhet de skandinaviska länderna där man bl. a. till följd av ekonomiskpolitiska insatser har kunnat registrera en annan utvecklingsprofd än vad som gällt för de stora länderna. Man motverkade i de skandinaviska länderna framgångsrikt nedgångstendenserna under 1974 och 1975 och kunde då hålla uppe produktion och sysselsättning i långt större utsträckning än vad som var fallet i de stora länderna. Denna expansiva politik medförde emellertid en relativt sett kraftig försvagning av utrikeshandelsbalanserna, vilket nu motiverat en successivt alltmer restriktiv inriktning av den ekonomiska politiken.

Den ekonomiska politikens uppläggning i de stora OECD-länderna spelar en viktig roll för att förklara den utveckling som vi nu kan registrera. Redan tidigt under uppgången 1976 lade man i flera länder om den ekonomiska politiken i en alltmer restriktiv riktning. Detta gällde i första hand kreditpolitiken, men även finanspolitiken gavs successivt en alltmer restriktiv utformning. Motiven för detta var i stor utsträckning att söka i rädslan för att man snabbt skulle komma in i samma situation som den som vi upplevde 1972-1973, då världsekonomin uppvisade mycket kraftiga prisstegringar och på många håll allmänna balansrubbningar. Men den underliggande konjunkturen var denna gång mycket svagare än vad den var i början på 1970-talet, vilket ledde till att den restriktiva inriktningen av politiken på nytt förde ner expansionstakten till en alldeles för låg nivå och att arbetslösheten på nytt böljade öka.

Denna karakteristik av den ekonomiska politikens uppläggning gäller långtifrån alla länder inom OECD-området. Olikheterna i uppläggning har successivt blivit allt större mellan länderna. USA har under 1977 fört en i huvudsak expansiv ekonomisk politik med inriktning på att få ner den höga arbetslösheten - även om detta sker till priset av en successivt försämrad utrikeshandelsbalans. Det är i första hand Förbundsrepubliken Tyskland som står för den restriktiva uppläggningen av politiken, men även Japan har i stort sett haft samma inriktning — detta trots att dessa båda länder egentligen har bättre förutsättningar med hänsyn till sin prisstabilitet och utrikeshandelsbalans än något annat OECD-land att föra en efterfrågeskapande och sysselsättningshöjande politik.

Enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer 1978 att kännetecknas av en fortsatt långsam uppgång. Första halvåret kommer visserligen att innebära en viss ökning i tillväxten, men enligt de bedömningar som OECD redovisar kommer ökningen att avta under senare delen av året. Sett från svensk synpunkt innehåller visserligen denna utvecklingsbild en del ljusa inslag: den för vår export betydelsefulla englandsmarknaden förväntas öka relativt kraftigt samtidigt som läget i Danmark och Finland stabiliseras. Den allmänna bild som OECD presenterat för 1978 innebär dock att uppgången i såväl produktion som handel blir fortsatt relativt långsam med klara risker för en ökning av arbetslösheten i flertalet OECD-länder.

FiU 1977/78:15

70 Vid tolkningen av denna bedömning bör man emellertid erinra sig att OECD genomför sina prognoser under förutsättning av en oförändrad ekonomisk politik. Det innebär sålunda att man tar hänsyn till effekterna av vid prognostillfället kända stimulansåtgärder men förutsätter att några nya sådana åtgärder inte skall vidtas. Detta förklarar till en del den vikande utvecklingen under loppet av 1978. Under böljan av detta år finns det fortfarande anledning att räkna med eftersläpande effekter från tidigare ekonomisk-politiska beslut, men dessa effekter ebbar successivt ut under loppet av året. Detta aktualiserar emellertid frågan om vilken ekonomisk politik som faktiskt kommer att föras under detta år. Att som OECD regelbundet gör - och som man måste göra som en internationell samarbetsorganisation — utgå ifrån en förutsättning om en oförändrad ekonomisk politik fritar inte de nationella beslutsfattarna från ansvaret att bedöma vilka förändringar som kommer att vidtas på det ekonomisk-politiska området.

Enligt vad som nu kan bedömas förefaller det som om man kommer att fullfölja den expansiva inriktningen av politiken i USA under en stor del av 1978, trots de stora underskotten i utrikeshandeln. I och för sig kommer detta att utgöra en expansiv faktor för hela OECD-området, men erfarenheterna från 1977 visar att om denna expansivitet motverkas av en kontraktiv uppläggning av politiken i andra länder så kan nettoeffekten härav ändå bli relativt blygsam. Den centrala frågan är därför vilken politik man kommer att föra i de för den internationella handeln och därigenom även indirekt för oss så viktiga länderna Västtyskland och Japan. Båda dessa länder är utsatta för ett betydande tryck för att föra en mer expansiv ekonomisk politik. Samtidigt måste man emellertid konstatera att båda dessa länder har en produktionsstruktur som i betydande utsträckning är inriktad på exportproduktion. Möjligheterna att via en expansion av den inhemska efterfrågan starta en intern expansion i dessa ekonomier blir därför av naturliga skäl begränsade. Dessa länder är egentligen i större utsträckning än flertalet andra OECD-länder beroende av att den internationella konjunkturen vänder uppåt. Genom det stora bytesbalansunderskott som andra länder har framstår detta emellertid som en inte särskilt sannolik utveckling.

Det finns därför skäl att räkna med att den allmänna utvecklingen under 1978 — även om man skulle vidta olika expansiva åtgärder i Japan och Västtyskland - inte kommer att bli särskilt kraftigt uppåtriktad. Det finns i och för sig inte särskilt mycket som talar för att utvecklingen kommer att vika under loppet av 1978, men ökningstakten kommer sannolikt att ligga kvar på en relativt låg nivå. Med hänsyn till den allra senaste tidens utveckling finns enligt utskottets mening mycket som tyder på att ökningen kommer att bli lägre än den som regeringen förutsatt för 1978. Man får nog även räkna med att arbetslösheten i vår omvärld kommer att bli fortsatt hög.

FiU 1977/78:15

71 På något längre sikt förefaller det emellertid finnas anledning att hysa viss tillförsikt. Även om utvecklingen under åren efter 1975 har varit relativt svag och oregelbunden innebär den likväl att produktionen successivt vuxit, och på viss sikt bör detta innebära att förhållandena återigen kommer att normaliseras. Investeringarna kan då på nytt komma i gång och lägga grunden för en starkare konjunkturuppgång. Även om det är svårt att mera exakt ange när detta kommer att ske kan man ingalunda utesluta att denna bättre utvecklingsbild kommer att kunna förverkligas redan om något år.

Regeringen har baserat mycket av sitt handlande på att vi kommer att få en successivt allt bättre internationell konjunktur. Utan en sådan draghjälp utifrån kommer den svenska ekonomin att hamna i ett närmast krisartat läge under senare delen av 1978 och under 1979.

Även om man inte skulle hamna i denna situation utan den internationella uppgången successivt skulle förstärkas under 1979 finns det enligt utskottets mening anledning framhålla att vi ändå under en lång tid framåt kommer att få brottas med en rad strukturproblem i svensk ekonomi. Vi får med all sannolikhet räkna med en fortsatt mycket kraftig internationell konkurrens med risker för en ökad protektionism. En internationell högkonjunktur under 1979 och 1980 kan möjligen mildra och till en del även dölja behovet av en omstrukturering av vår ekonomi, men detta behov kommer — om man inte redan nu med kraft angriper dessa problem - att göra sig ännu mer gällande nästa gång den internationella konjunkturen försvagas.

Den ekonomiska politiken måste läggas upp med utgångspunkt i detta förhållande.

Utvecklingen under 1977

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har under 1977 varit utomordentligt svag. Den samlade produktionen - såsom den mäts av bruttonationalprodukten (BNP) - har sjunkit med cirka 21/2% mellan 1976 och

1977. Industriproduktionen har minskat med så mycket som 4 1/2%. Samtidigt har konsumentpriserna ökat med 13%. Bytesbalansen har kraftigt försvagats, och man kan nu registrera ett underskott för 1977 på cirka 16 miljarder kr. Även statsfinanserna har på ett avgörande sätt påverkats av den vikande utvecklingen i den reala ekonomin och den accelererade inflationen. Underskottet för innevarande budgetår skulle enligt regeringen bli över 30 miljarder kr.

I den borgerliga regeringens första finansplan i januari 1977 deklarerade man att målen för den ekonomiska politiken skulle vara full sysselsättning, social och regional utjämning, prisstabilitet samt ekonomisk tillväxt. Redan då fanns det anledning att peka på det förhållandet att den borgerliga regeringen — i motsats till vad som gällde under den socialdemokratiska

FiU 1977/78:15

regeringens tid - inte längre hade balans i utrikeshandeln som ett mål för den ekonomiska politiken. Men de övriga målen skulle enligt finansplanen vara vägledande för den borgerliga regeringens ekonomiska politik under dess första regeringsår. När vi nu kan registrera utfallet för detta år kan vi konstatera att regeringen i allt väsentligt har misslyckats med att förverkliga sina ambitioner. Arbetsmarknaden har kraftigt försvagats, den ekonomiska politiken i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet har lett till ökade ekonomiska och sociala klyftor, prisstegringstakten, som väntades ”bli avsevärt långsammare än under de senaste åren”, har inemot tredubblats i förhållande till regeringens målsättning, och tillväxten har för första gången sedan början av 1930-talet varit negativ.

Till en viss del sammanhänger denna svaga utveckling med att den internationella konjunkturen inte utvecklades enligt de förväntningar som förelåg för ett år sedan utan försvagades under andra halvåret 1977. Detta är en av förklaringarna till varför exporten blivit klart lägre än vad som förutsågs för ett år sedan. Enligt utskottets uppfattning bär emellertid även regeringens egen politik ett visst ansvar för denna svaga exportutveckling.

I december 1976 beslöt man att förlänga lagerstödet till den 1 juli 1977. Som påpekas i den socialdemokratiska partimotionen 654 gjorde man samtidigt om detta stöd så att det inte längre primärt syftade till att upprätthålla sysselsättningen utan i stället skulle förhindra en alltför snabb avveckling av dessa lager.

Enligt utskottets mening bör denna åtgärd ha verkat återhållande på de svenska exportföretagens utbud. Man har således anledning att räkna med att vi bättre skulle ha kunnat utnyttja de exportmöjligheter som gavs under första delen av 1977 om lagerstödet helt hade upphört fr. o. m. årsskiftet 1976/77. Detta skulle sannolikt ha kunnat göras utan att man på kort sikt hade fått några negativa effekter på sysselsättningen. På längre sikt hade produktionsutvecklingen förstärkts samtidigt som vår handelsbalans under 1977 hade fått ett välbehövligt tillskott.

Som konstateras i motionen 654 ligger emellertid den helt dominerande anledningen till den svaga ekonomiska utvecklingen under 1977 på den inhemska efterfrågans område. I finansplanen för ett år sedan förutsåg regeringen att den inhemska efterfrågan fortfarande skulle vara väl hävdad under det kommande året. Detta var en nödvändig förutsättning för att produktionen och arbetskraftsefterfrågan skulle kunna hållas uppe. Den privata konsumtionen förutsågs stiga med 2 1/2% och den samlade kapitalbildningen med 3 1/2%. Utvecklingen blev emellertid en helt annan. Den privata konsumtionen har minskat med cirka 11/2%, och den samlade kapitalbildningen har minskat med lika mycket som man förutsåg att den skulle öka för ett år sedan. Enligt utskottets mening är detta i stor utsträckning ett resultat av den ändrade inriktningen av den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Så sent som i mars 1977 förordade man på borgerligt håll i riksdagen att de riktlinjer för den ekonomiska politiken som man

FiU 1977/78:15

uttalat sig för i finansplanen skulle fullföljas. I början av april lade man emellertid om politiken i en kraftigt restriktiv riktning och bröt därigenom mot de riktlinjer som riksdagen bara några veckor tidigare fattat beslut om.

Även utvecklingen på investeringsområdet faller, som utskottet ser saken, i mycket tillbaka på regeringens handlande. I stället för en fortsatt uppgång av industriinvesteringarna föll dessa nu mellan 1976 och 1977 med hela 15 %. En rad omständigheter har försvagat investeringsbenägenheten. Det relativt låga kapacitetsutnyttjande som regeringens politik nu lett till och det på en del håll pressade vinstläget är exempel på sådana faktorer. Men ovanpå dessa har sedan lagrats effekterna av den systematiska svartmålning av den svenska ekonomin och dess framtidsutsikter som den borgerliga regeringen ägnade sig åt under sitt första regeringsår. Den förvirring som man skapat på energiområdet är ytterligare en sådan faktor.

Även bostadsbyggandet har kraftigt reducerats i förhållande till regeringens bedömningar. 1 januari 1977 utgick man ifrån att bostadsbyggandet skulle kunna bli i stort sett oförändrat mellan 1976 och 1977. Vi kan nu konstatera att bostadsbyggandet under år 1977 minskat med bortåt 10% i volym.

Utskottet vill beträffande den ekonomiska utvecklingen under år 1977 avslutningsvis konstatera att man i den socialdemokratiska motionen med anledning av budgetpropositionen 1977 förordade en klart annorlunda inriktning av den ekonomiska politiken. Bl. a. skulle industriinvesteringarna ges ett ökat stöd genom inrättande av en särskild strukturfond, och kraftfulla insatser skulle göras för att dämpa prisstegringarna. Med en ekonomisk politik enligt dessa riktlinjer kunde vårt lands ekonomiska läge ha utvecklats mindre ogynnsamt än vad som nu skett.

Med en socialdemokratisk politik hade enligt utskottets mening också fördelningen av inkomster och välfärd blivit mera rättvis än vad den borgerliga regeringens politik lett till. Regeringspolitiken har nu skapat ökade klyftor i vårt samhälle. Detta lägger en dålig grund för det arbete på att trygga vår ekonomiska framtid som nu förestår.

Den ekonomiska politiken under kommande år

Vårt lands ekonomiska politik för de närmaste åren bör enligt utskottets mening grundas på följande i motionen 654 fastslagna mål:

— Arbete åt alla och ett fullt utnyttjande av landets produktionsmöjligheter

— En rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden

— En återställd balans i våra utrikesbetalningar

FiU 1977/78:15

- En socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt

— En markant dämpning av prisstegringarna.

Allas lika rätt till arbete och trygghet måste utgöra själva grundvalen för vårt lands ekonomiska politik. Ökad arbetslöshet kan inte accepteras som ett medel i den ekonomiska politiken — vare sig det gäller att bekämpa inflationen eller att åstadkomma balans i utrikesbetalningarna. Allas lika rätt till arbete och trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

Även om sysselsättningspolitiken spelar sin självklara roll för att åstadkomma ett jämlikt samhälle måste våra strävanden efter en social och ekonomisk rättvisa prägla också skattepolitiken. Vi måste bygga vidare på det solidaritetens samhälle som fördelar bördorna efter bärkraft och skapa den känsla av gemensamt ansvar som är en nödvändig utgångspunkt för vår politik för framtiden.

För att långsiktigt kunna värna den fulla sysselsättningen är det nödvändigt att återställa järnvikten i våra utrikesbetalningar. Erfarenheter från en lång rad andra länder visar att när ett land väl råkat in i en situation med brist på balans i sin utrikeshandel så blir det allt svårare att återställa balansen ju längre man dröjer med den nödvändiga anpassningsprocessen. De strukturella problemen tilltar samtidigt som ränte- och skuldbördan successivt växer. Samtidigt blir det svårare att ta upp fortsatta lån och långivarna ställer så småningom direkt eller indirekt krav på en ekomomisk politik så utformad att långivarnas intressen tryggas. I många fall har detta tvingat fram en deflationistisk politik med ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard. Politiken i vårt land måste därför inriktas på att vi skall arbeta oss ur den nuvarande underskottssituationen och på nytt komma tillbaka till ett läge med balans i vår utrikeshandel. Det är i sista hand denna balans som på sikt garanterar vårt lands ekonomiska oberoende och vår rätt att själva välja prioriteringarna i den ekonomiska politiken.

För att långsiktigt kunna värna den fulla sysselsättningen och för att kunna fortsätta att bygga ut välfärden och tryggheten i vårt land är det nödvändigt att de ekonomiska resurserna växer. Betydande inteckningar i det framtida resursutrymmet har redan skett på den offentliga konsumtionens område. Den beslutade utbyggnaden av barnomsorgen kommer under en följd av år framöver att ställa krav på ökade resurser, liksom även den fortsatta utbyggnaden av långtidssjukvården. De gjorda åtagandena åt pensionärerna - i form av ATP-reformens genomförande och utställda standardökningsgarantier - tillsammans med det relativt kraftigt ökade antalet äldre ställer likaledes krav på en ökning av våra produktiva resurser. Skall jämvikten i vår utrikeshandel kunna återställas utan att detta leder till risker för den fulla sysselsättningen krävs likaledes att man kan falla tillbaka på en växande produktion. Vi måste därför på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi.

Det är samtidigt ett oeftergivligt krav att de växande resurserna fördelas på ett rättvist sätt och att den ekonomiska tillväxten verkligen leder till en

FiU 1977/78:15

reellt ökad jämlikhet. Det gemensamma ansvaret för framtiden är den på sikt enda hållbara grunden för en fortsatt tillväxt av våra ekonomiska resurser.

Dessutom måste tillväxten ske under hänsynstagande till den sociala och fysiska miljöns krav och på ett sådant sätt att den ekologiska balansen bibehålles. Tillväxten måste i allt större utsträckning länkas in på banor som minskar användningen av icke förnyelsebara råvaror och energikällor. Begränsningar i råvarutillgången leder till att industrin i allt större utsträckning måste basera sin expansion på en ökad förädling.

De internationella prisstegringarna har under 1970-talet varit kraftiga. På grund av vår omfattande utrikeshandel kan vi inte utan mycket omfattande ekonomisk-politiska ingrepp avskärma oss från prisutvecklingen i vår omvärld. Den långsiktiga prispolitiken måste därför inriktas på att begränsa genomslaget och verkningarna av de internationella prisstegringarna.

Det är mot denna bakgrund desto viktigare att vi med kraft bekämpar alla tendenser till prisstegringar som går utöver dem som kommer till vår ekonomi från vår omvärld. Många av de problem som vi upplever i vår ekonomi i dag har sin grund i den särskilt under senare år kraftiga inflationen. Den omfördelar på ett godtyckligt sätt de ekonomiska tillgångarna och skapar nya orättvisor. Den förrycker också företagens investeringsbedömningar och skapar lönsamhet åt ur samhällets synvinkel improduktiva placeringar. Därför måste vi engagera hela vår kraft för att få ner inflationen till en markant lägre nivå. Vi kan nu se klara tendenser till att prisstegringarna avtar i vår omvärld. Med desto större kraft måste vi då ingripa mot den nu alltför höga inflationen.

Människomas rätt till arbete och social trygghet är således det främsta politiska målet. I det svåra ekonomiska läge som landet nu befinner sig måste vi välja en politik som går ut på att arbeta oss igenom svårigheterna och därigenom på nytt skapa de ekonomiska förutsättningarna för en fortsatt utbyggnad av vårt välfärdssamhälle.

Den ekonomiska politikens allmänna inriktning

Den svenska ekonomin har under 1977 kommit in i ett läge som kännetecknas av en markant brist på balans på ett flertal områden. Inget av de mål som bör gälla för den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit uppfyllda under detta år. Den vikande produktionen har lett till en successiv försvagning av arbetsmarknaden. Behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser har vuxit över alla bräddar. Regeringens skattepolitik har lett till växande klyftor och ökade orättvisor. Underskottet i vår utrikeshandel har vuxit till aldrig tidigare kända nivåer. Produktionen sjunker, och detta inträffar samtidigt med att vi har en i förhållande till den internationella prisstegringen högre inflation än någon gång tidigare.

Regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär i stort sett att denna helt

FiU 1977/78:15

otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år. Arbetsmarknaden kommer att ytterligare försvagas med en ökning av den öppna arbetslösheten som resultat. Underskottet i utrikeshandeln ökar trots de genomförda devalveringarna och trots en ökad export. Produktionen stagnerar och inflationen är fortsatt hög.

Denna situation accepterar regeringen utan att i stort sett göra något annat än att hänvisa till de åtgärder som man företog föregående år — då i första hand höjningen av konsumtionsskatterna, sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften och de tre devalveringar som genomförts. Sedan regeringen nu lagt denna grund för sin ekonomiska politik under 1977 avvaktar man passivt det fortsatta händelseförloppet i förhoppningen om att en successivt bättre internationell konjunktur skall lösa landets problem. Man har medvetet skapat en stagnation i vårt lands ekonomi för att dämpa lönekraven i tron att detta kan skapa balans i vårt lands ekonomi.

Enligt utskottets mening kräver det läge som uppstått i vår ekonomi en klar kursändring i den ekonomiska politiken. Politiken måste utformas så att våra knappa ekonomiska resurser blir fullt utnyttjade. Att inte utnyttja människornas vilja till arbete och att inte använda de produktionsresurser som tidigare ansträngningar skapat är och förblir ett slöseri som står i bjärt kontrast till alla de behov som fortfarande gör sig gällande i vår egen ekonomi och i vår omvärld.

Med hänsyn till den djupa balansbrist som den svenska ekonomin hamnat i framstår det inte som möjligt att uppnå vare sig ett läge med fullt kapacitetsutnyttjande eller de andra uppsatta målen under det nu närmast framförliggande året. Vi måste därför besluta oss för en strategi på den ekonomiska politikens område vars genomförande kommer att sträcka sig över en följd av år. Vi måste återskapa styrkan i vårt lands ekonomi, kraftigt öka exportindustrins omfattning och förstärka de svenska exportvarornas konkurrenskraft. För att åstadkomma detta måste vi enligt utskottets uppfattning lösgöra de produktiva krafter som finns i vårt land men som regeringen inte förstått att utnyttja.

Det säger sig självt att om vi får hjälp av en kraftig och ihållande internationell konjunktur så kommer vi att snabbare och med mindre uppoffringar kunna förverkliga de utsatta målen. Skulle däremot den internationella utvecklingen bli fortsatt svag så krävs det desto större ansträngningar och desto längre tid för att vi på nytt skall kunna skapa balans i vårt lands ekonomi. Problemen för vårt lands ekonomi kommer emellertid inte att vara över även om vi får en internationell uppgång under 1978 och 1979. Många av de långsiktiga strukturproblemen kommer att finnas kvar även om deras yttringar skulle komma att mildras under inflytande av en internationell uppgång. Om vi inte ingriper mot strukturproblemen och på bred front söker skapa för framtiden varaktiga sysselsättningsmöjligheter så löper vi en betydande risk att nästa gång den internationella lågkonjunkturen gör sig kännbar hamna i problem som måhända blir ännu större än de vi har upplevt under 1977 och 1978.

FiU 1977/78:15

77 Enligt utskottets mening måste den ekonomiska politiken kännetecknas av följande fem grundegenskaper för att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge med balans i vår ekonomi.

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi. Regeringen har tillåtit industriinvesteringarna att sjunka till en oroväckande låg nivå. Detta har skett samtidigt med att bostadsinvesteringarna har varit kraftigt vikande. För att vi med bibehållen full sysselsättning skall kunna arbeta oss ut ur den nuvarande situationen med brist på balans i vår utrikeshandel måste vi kraftigt öka investeringarna. Det är i första hand genom ökade investeringar som vi skall lösa problemet med vår konkurrenskraft i förhållande till omvärlden. Ökade investeringar bidrar också till att höja kapacitetsutnyttjandet i vår ekonomi och på nytt få i gång inkomstbildningen. Utskottet anger i det följande en rad åtgärder som har denna inriktning.

För det andra måste denna användning av resurserna leda till en under ett antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Det är i första hand genom en lägre takt i konsumtionsökningen som man skapar ett realekonomiskt utrymme för ökade investeringar. Men det är oacceptabelt att återhållsamhet från löntagarnas sida ger upphov till vinstökningar inom företagen eller förmögenhetsökningar hos kapitalägarna, tillgångar vars disposition löntagarna saknar möjligheter att påverka. En ökad kapitalbildning som åstadkommes genom en dämpad konsumtionstillväxt förutsätter att vi kan lösa frågan om löntagarnas medinflytande över kapitalbildning inom företagen.

Den dämpade konsumtionstillväxten skärper för det tredje kraven på en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Indexregleringen av den statliga skatteskalan får för många människor utmanande fördelningspolitiska konsekvenser. Det går knappast att hos en lågavlönad industriarbetare - hårt drabbad av prishöjningar på nödvändighetsvaror - skapa förståelse för en skattepolitik som ger höginkomsttagaren 3—4 gånger så stor skattesänkning som han eller hon får. Skall vi kunna skapa den känsla av solidaritet och gemensamt ansvar som är en nödvändig förutsättning för en återhållsam konsumtionsutveckling under kommande år är det nödvändigt att skattepolitiken åter utformas med sikte på en rättvis fördelning av bördorna.

Budgetens underskott för såväl innevarande som kommande budgetår blir rekordartat. Statsbudgetens underskott uppgår nu till nära 10% av bruttonationalprodukten. 20% av statsutgifterna finansieras innevarande år lånevägen. Dessa svaga statsfinanser tvingar oss att ta stora utländska lån. De utgör dessutom ett latent inflationshot. Den ekonomiska politiken måste därför för det ljärde inriktas på att målmedvetet bringa ned det stora underskottet i statsbudgeten. Utskottet tvingas konstatera att regeringen helt har nonchalerat det av riksdagen godkända, enhälliga uttalandet av finansutskottet (FiU 1977/78:10) att det är ”uppenbart att den statsbudget

FiU 1977/78:15

för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste utformas med stor restriktivitet” och att ”staten (måste) bringa ned sitt budgetunderskott väsentligt” om man vill hålla tillbaka utlandsupplåningen.

För att en statsfinansiell åtstramning skall kunna åstadkommas samtidigt med att man ökar den effektiva efterfrågan måste den ekonomiska politiken utformas med ett betydligt större inslag av selektiva åtgärder än vad regeringen vill använda. I själva verket är regeringens användning av generella åtgärder med låg ekonomisk-politisk effektivitet en viktig anledning till den kraftiga försvagningen av statsfinanserna. Ett exempel på detta är sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften, vilken leder till en försvagning av statsbudgeten med 4 miljarder kr. Genom denna åtgärd avser regeringen att förbättra företagens vinster och därigenom indirekt öka investeringsbenägenheten. Men genom en sådan allmän utspridning av statsmedel skapas självfallet inga garantier för att åtgärden får avsedd effekt på investeringsbenägenheten. Den fördelas dessutom på ett sådant sätt att den i största utsträckning stöder de sektorer inom den svenska ekonomin som inte möter någon utländsk konkurrens - detta i ett läge då behovet av en förstärkning av vår exportindustri och den med importen konkurrerande hemmamarknadsindustrin är större än på mycket länge. Det kan därför med fog hävdas att skattebetalarnas medel skulle kunna användas på ett effektivare sätt.

Utskottet delar den mening som kommer till uttryck i motionen 654, nämligen att man med ett väsentligt större inslag av selektiva åtgärder och med en starkare styrning av stödåtgärderna skulle kunna uppnå större samhällsekonomiska effekter i fråga om t. ex. investeringar och sysselsättning än som nu är fallet, samtidigt som man skulle skapa en i förhållande till regeringens förslag bättre statsfinansiell situation.

En inriktning av den ekonomiska politiken av nu beskrivet slag, med ett starkare inslag av selektiva åtgärder, måste för det femte inordnas i ett långsiktigt och planmässigt återställande av den svenska ekonomins styrka. Regeringen har förlitat sig på generella åtgärder och på de fria marknadskrafternas spel. Resultatet härav är att investeringarna har visat en katastrofal tillbakagång, produktionen har minskat och statsfinanserna har kraftigt försvagats. Vi har härigenom förlorat värdefull tid i arbetet på att åter skapa balans och tillväxt i den svenska ekonomin.

Utskottet ställer sig bakom den av socialdemokraterna förordade politiken, en politik som på ett offensivt och planmässigt sätt löser landets problem och på nytt skapar tilltro till landets framtid. Politiken måste formas i en anda av konstruktivt samarbete med näringslivet och med arbetsmarknadens parter, ett samarbete som måste präglas av insikten om att hårt arbete kommer att krävas av oss alla men att detta arbete kommer att bära frukt i en bättre utveckling och en ökad välfärd under 1980-talet.

Det planmässiga och målmedvetna arbetet på att återställa framtidstron

FiU 1977/78:15

och styrkan i vårt lands ekonomi kommer att bli det centrala inslaget i en strategi för den ekonomiska politiken under de närmaste åren. I det följande redovisar utskottet i kort sammandrag åtgärder på en rad olika områden vilka ingår i en sådan konstruktiv ekonomisk politik.

Politikens konkreta utformning

Regeringen beräknar att den kraftiga nedgången i industriproduktionen kommer att fortsätta även under 1978. Produktionen beräknas då ligga ca 1% lägre än 1974. Denna vikande utveckling leder även till att sysselsättningen kraftigt minskar inom industrin. Enbart mellan åren 1976 och 1978 beräknas denna gå ner med ca 70000 personer. Likaledes beräknas industrins investeringar minska under 1977 och 1978 med omkring 30%. Det innebär att de under 1978 skulle komma att falla tillbaka till ungefär 1970 års nivå.

Orsaken till denna svaga utveckling ligger till en viss del i den internationella konjunkturutvecklingen och i de särskilda strukturproblem som uppträtt i ett antal branscher. Men en stor del av förklaringen får sökas i den allmänna utformning som regeringen givit den ekonomiska politiken med dess starka inslag av i rådande läge ineffektiva generella åtgärder. I ett läge då vi mer än någon gång tidigare under efterkrigstiden behöver en förstärkning av vår industriella produktionskapacitet har regeringen inte kunnat motverka att industriinvesteringarna kraftigt sjunker och sysselsättningen försvagas.

Det är en målsättning av utomordentlig vikt att förändra denna situation och snabbt föra in utvecklingen på nya banor. Det är enligt utskottets mening nödvändigt att återskapa tillförsikten till det svenska näringslivets framtid. Förutsättningarna härför är klart bättre än vad regeringen velat ge intryck av. Den viktigaste förutsättningen är den höga grad av kunskap, skicklighet och initiativkraft som finns på alla nivåer i de svenska företagen. En annan viktig förutsättning är den konstruktiva attityd till näringslivets utveckling och strukturförändring som finns hos de anställda i de svenska företagen och hos de anställdas organisationer. Denna inställning grundas på insikten om att en fortsatt förändring av den svenska industrin är nödvändig för att fullfölja samhällsbyggande och välståndsutveckling. Denna grundinställning har kunnat uppstå till följd av att samhället har kunnat garantera de anställda en social trygghet i omställningsprocessen. Erfarenheterna från andra länder visar klart att de anställda inte på samma sätt är beredda att bejaka förändringar i näringslivet om dessa förenas med arbetslöshet och otrygghet.

Övertygelsen om att näringslivets utveckling är ett gemensamt och ömsesidigt intresse ligger också som en grund för det alltmer omfattande samråd som äger rum och det medinflytande som växer fram på alla nivåer i företagen. Detta gör det möjligt att på ett konstruktivt sätt utnyttja den stora fond av erfarenheter och kunskaper som anställda i de svenska företagen har.

FiU 1977/78:15

80 Industrin är för sin utveckling också i hög grad beroende av en utbyggd och väl fungerande offentlig sektor. Genom den socialdemokratiska politiken på detta område har vi nu uppnått en hög nivå i fråga om t. ex. utbildning, kommunikationer, transporter, energiförsörjning, bostadsförsörjning och inte minst viktigt även barnomsorg. Det är endast genom en väl utbyggd samhällsservice på dessa områden som det är möjligt att vidareutveckla en avancerad industri på ett sätt som upplevs som positivt och som en gemensam angelägenhet för alla medborgare.

Det ligger enligt utskottets mening ett stort ansvar på samhället att skapa sådana betingelser att alla dessa gynnsamma förutsättningar för en industriell utveckling tas till vara i vårt land. Den internationella utvecklingen ställer nu krav på en förstärkning av vår industriella produktionskapacitet och internationella konkurrenskraft. Dessa krav utgör en självklar utgångspunkt vid närings- och investeringspolitikens utformning. En annan sådan utgångspunkt är att industrin även i framtiden skall kunna erbjuda trygga och välbetalda arbetsplatser med god arbetsmiljö.

De nya krav vi ställs inför kan endast förverkligas genom en kraftig ökning av investeringsverksamheten. En sådan ökning fyller i dagsläget den dubbla funktionen att dels öka den effektiva efterfrågan och därmed resursutnyttjandet, dels på sikt förstärka vår kapacitets- och konkurrenskraft.

I det följande redovisar utskottet, i nära anslutning till de riktlinjer som dras upp i motionen 654, åtta områden där denna uppbyggnadspolitik nu måste komma till uttryck.

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital. Möjligheterna att ge krediter till enskilda projekt som också kan vara förenade med ett inte obetydligt risktagande behöver förstärkas. Här spelar investeringsbankens utlåning en väsentlig roll. Mot den bakgrunden bör investeringsbankens eget kapital förstärkas med 500 milj. kr. Detta medelstillskott bör anvisas på tilläggsbudget för innevarande budgetår.

2. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar. Utvecklingen i vårt land har sedan detta förslag första gången lades fram understrukit behovet av en sådan fond. Den måste emellertid ges betydligt större finansiella resurser än vad som var aktuellt för ett år sedan. Den bör ges en omslutning på 4 miljarder kr. redan under sitt första verksamhetsår. Den bör inrättas fr. o. m. den 1 juli 1978 och läggas vid sidan av statsbudgeten men ges möjlighet att med statliga garantier gå ut på de internationella lånemarknadema för att finansiera delar av sin verksamhet. Den bör finansieras genom att en särskild avgift införs på företagens lönesumma fr. o. m. den 1 juli 1978. Denna avgift bör sättas till 2 %, vilket innebär att den höjer företagens arbetskraftskostnader med 1 % för helåret 1978. Strukturfonden bör tillföras 2 miljarder kr. av dessa avgiftsinkomster under 1978. Därtill bör den ges möjligheter att låna upp kapital inom en ram

FiU 1977/78:15

på 2 miljarder kr. under sitt första verksamhetsår. Med hänsyn till den föreslagna finansieringen av fonden och det starka intresse och ansvar för den näringspolitiska utvecklingen som löntagarorganisationerna visar bör dessa tilldelas ett avgörande inflytande i fondens styrelse. Därigenom garanteras även att besluts- och informationssystemen ges en decentraliserad inriktning.

3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet. De mera expansiva och framtidsinriktade delarna av den svenska industrin arbetar i stor utsträckning inom sådana områden som producerar investeringsvaror eller insatsvaror för industrin eller bostadsbyggandet. Staten har här ett stort ansvar för att i största möjliga mån utjämna variationer i investeringsverksamheten genom ekonomisk-politiska insatser. Ett särskilt stående, ränte- och amorteringsfritt lån bör ges till de flerfamiljshusbyggen som startas senast den 31 december 1978. Lånet bör beräknas så att det motsvarar mervärdeskatten på de ifrågavarande byggnadsprojekten. Genom den stimulans till byggande som uppstår härigenom bör bostadsinvesteringarna kunna öka kraftigt under såväl innevarande som nästa år.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen. Särskilda åtgärder måste vidtas för att öka investeringarna i de statliga företagen. Dessa företag måste spela en mera aktiv näringspolitisk roll. Deras av hävd starka inriktning på exporten understryker ytterligare behovet av en investeringsökning på detta område. Mot denna bakgrund bör en särskild inventering göras av investeringsprojekt i de statliga företagen. Redan nu bör man emellertid starta ett antal konkreta utvecklingsprojekt. En investeringsram om 700 milj. kr. utöver det av regeringen beräknade medelsbehovet för 1978/79 bör beslutas.

5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt. Statsmakterna bör ta ledningen inom nya utvecklingsområden och där genom offensiva satsningar skapa förutsättningar för en acceleration av den tekniska utvecklingen. På sikt öppnas därigenom också möjligheter för en ny inriktning av vår export. Tre nya utvecklingsbolag bör startas i detta syfte, två i samarbete med primärkommunerna och ett tredje i samarbete med landstingen.

Det första utvecklingsbolaget skall ha som uppgift att lägga ut en för våra båda bilbolag gemensam beställning av rationella och ekonomiska system för kollektiva persontransporter i städernas innerområden. Likaledes bör staten i samarbete med representanter för primärkommunerna skapa ett utvecklingsbolag för beställning och utveckling av hjälpmedel inom utbildningsområdet. Ett tredje område för denna typ av utvecklingsbolag bör avse medicinsk teknik.

6. Insatser för att öka avkastningen i skogsbruket. I ett särskilt program föreslås en ökning av de skogsvårdande insatserna i syfte att bl. a. öka 6 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

avkastningen i skogen. Det kommer också att skapa ett värdefullt tillskott av sysselsättning i övre Norrland.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet. I en period då de privata investeringarna viker är det av stor betydelse att utnyttja det tillgängliga resursutrymmet för tidigareläggningar av statliga investeringar. Det innebär dels att investeringsutrymme längre fram kan frigöras, dels att vi får ett välkommet tillskott till efterfrågan på investeringsvaror. Den allmänna ekonomiska situationen pekar emellertid på att dessa tidigareläggningar bör koncentreras till de områden där de snabbt påverkar landets samlade produktionsmöjligheter. Det är därför naturligt att koncentrera förslagen till i första hand kommunikationssektorn. Anslagen till de statliga investeringarna inom denna sektor bör ökas med 290 milj. kr.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut. Den förvirring som regeringen har skapat på energiområdet har bl. a. kommit till uttryck i vikande investeringar på detta område. Byggandet av reaktorn Forsmark III bör snabbt återföras till sin ursprungliga plan. Riksdagen bör vidare fatta beslut om en snabb utbyggnad av vattenkraften i Kalixälven.

Teknisk utveckling, forskning och utbildning

Den offensiva satsningen på en ökad kapitalbildning inom det svenska näringslivet måste åtföljas av en förstärkning av forsknings- och utvecklingsarbetet inom företagen och av en intensifierad forskning och utbildning vid högskolorna. Vi måste inrikta vår industri och vår export på områden där vi tekniskt och utbildningsmässigt kan konkurrera med andra länder. Betydelsen av dessa förhållanden understryks av att de svenska företag som lyckats hävda sin ställning på exportmarknaderna även under det hårdnande internationella klimatet under senare år just är de företag som har legat i frontlinjen när det gäller den tekniska utvecklingen.

Det är enligt utskottets uppfattning en viktig uppgift att bryta den nedgående tendensen i fråga om insatserna på forskningens och utvecklingens områden. Det gäller därför att kraftigt förstärka den naturvetenskapliga och tekniska forskningen vid våra universitet och högskolor. Åtgärder bör även sättas in för att stimulera forskning och utveckling i näringslivet. Det gäller att skapa en positiv attityd till forsknings- och utvecklingsverksamhet på alla nivåer i företagen. I dagens läge krävs en kraftig förstärkning av högskolans och forskningsrådens resurser inom främst de naturvetenskapliga och tekniska områdena. Man kan nu lägga grunden även för ett program för ett kraftigt ökat stöd till forsknings- och utvecklingsverksamheten inom den svenska industrin.

Det säger sig självt att resultaten av en sådan kraftig satsning på forsknings- och utvecklingsarbete inte kommer att ge några omedelbara resultat. Men det är viktigt att bryta den nedåtgående utvecklingen och skapa

FiU 1977/78:15

förutsättningar för en industriell expansion och en stabil ekonomisk tillväxt under 1980-talet. Regeringen har redan förlorat värdefull tid och dessutom genom sin oklara industripolitik och förvirrade energipolitik skapat ogynnsamma betingelser för en vändning till det bättre.

Man bör enligt utskottets mening snabbt sätta in ett ökat stöd till företagens eget forsknings- och utvecklingsarbete. Detta bör ske genom en utvidgning av de hittillsvarande möjligheterna till särskilt avdrag för forsknings- och utvecklingskostnader i företagen, ett system som infördes år 1973 på förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Det inkomstbortfall som bidragen skulle medföra bör kompenseras genom en motsvarande, temporär höjning av den statliga bolagsskatten.

Utskottet har i det föregående redovisat huvudlinjerna i en politik som syftar till att motverka stagnationen i den svenska ekonomin och att genom offensiva åtgärder för att få i gång investeringarna påbörja återuppbyggnaden av den svenska ekonomins styrka. Dessa huvudlinjer ansluter nära till den politik som formulerats i den socialdemokratiska partimotionen 654. Utskottet tillstyrker sålunda de riktlinjer för den ekonomiska politiken som dras upp där och avstyrker de riktlinjer som dras upp i finansplanen.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 867 är riktlinjerna för den ekonomiska politiken relativt löst skisserade och av merendels långsiktig art. Motionen rymmer en rad i och för sig önskvärda reformer, inte minst på det sociala området. De är emellertid oftast inte preciserade till sitt innehåll och heller inte insatta i det nuvarande samhällsekonomiska perspektivet. De i motionen uppdragna riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör enligt utskottets mening inte antas av riksdagen.

De i det föregående redovisade invändningarna mot de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen 867 gäller även de riktlinjer som förordas i motionen 316 från arbetarpartiet kommunisterna. Motionen avstyrks.

I motionen 310 från arbetarpartiet kommunisterna begärs att riksdagen uttalar sig mot en statlig styrning av lönepolitiken i form av ”samhällskontrakt” eller liknande.

Utskottet vill för sin del understryka att det i vårt land sedan länge varit en allmän uppfattning att staten inte skall ingripa i avtalsparternas fria förhandlingsrätt. Samtidigt är det uppenbart att statsmakterna bör söka skapa bästa möjliga förutsättningar för att arbetsmarknadens parter skall kunna ta det ansvar för lönebildningen som de fria förhandlingarna ålägger dem. Enligt utskottets mening har regeringen inte åstadkommit sådana förutsättningar för årets avtalsrörelse i och med att skattepolitiken för 1978 klart avviker från av löntagarorganisationerna uttalade önskemål beträffande de fördelningspolitiska effekterna.

Utskottet anser sig dock kunna utgå från att även den nuvarande regeringen iakttar de principer som hittills gällt för statens förhållande till löneförhandlingarna. Motionsyrkandet avstyrks därför.

FiU 1977/78:15

84 Utvecklingen under 1978

Med den av utskottet i det föregående förordade inriktningen av den ekonomiska politiken bör stagnationen i ekonomin kunna brytas och ett första steg tas mot en successiv förbättring av landets ekonomiska läge. Den väsentligaste förändringen i den ekonomiska bilden under 1978, som bör uppstå genom denna politik, är att vi på nytt kan räkna med en uppgång med inemot 5 % av de totala bruttoinvesteringarna i stället för den fortsatta nedgång som regeringen accepterar. Satsningen på strukturfonden, investeringsbankens förstärkta utlåningsresurser och ett förbättrat kreditmarknadsläge bör leda till att vi kan bryta den kraftigt nedåtgående tendensen i fråga om industriinvesteringarna och få en oförändrad nivå

1978. Bostadsinvesteringarna kommer med de föreslagna åtgärderna att bli klart större än vad de beräknas till i finansplanen. Även de statliga affärsverkens investeringar ökar kraftigt.

Den av utskottet förordade tidsbegränsade strukturavgiften påverkar kostnadsläget i näringslivet med ca 0,7 % mellan 1977 och 1978. För 1979 bör man kunna utgå ifrån att avgiften kommer att avräknas från lönehöjningsutrymmet. Vid bedömningen av avgiftens ekonomiska konsekvenser för industrin måste hänsyn tas också till de mycket stora insatser som föreslås i syfte att tillföra företagen nytt kapital och stödja deras investeringar och tekniska utveckling. Avsikten är att de företag och branscher som är inriktade på export och som kan skapa en för framtiden konkurrenskraftig produktion och teknik skall få ett väsentligt större stöd för sin expansion än vad som motsvarar effekten på deras kostnader av att strukturavgiften införs. Med selektiva medel skall således samhällets stöd i högre grad inriktas på den del av vårt näringsliv som måste utvecklas.

Denna inriktning av näringspolitiken innebär att vissa på hemmamarknaden inriktade näringar kan få en kostnadsökning som inte kan kompenseras på annat sätt än genom höjda produktpriser. Förutom att den totala effekten på prisnivån endast blir några tiondels procent, kan den enligt utskottets mening motverkas genom de åtgärder i övrigt på det prispolitiska området som föreslås och genom den prisdämpande effekten av ett bättre resursutnyttjande. Strukturavgiften kommer också att få betalas av kommunerna. Redan av den anledningen bör man något revidera ner den kommunala konsumtionens tillväxt 1978 i förhållande till finansplanens kalkyler.

Det bör dock tilläggas att det finns mycket som talar för att regeringen överskattat tillväxten av den kommunala konsumtionen. Skulle regeringens svaga finanspolitik fullföljas kommer den att utöva ett negativt inflytande på kommunernas lånemöjligheter. Den av riksdagen genomförda indexregleringen av de statliga skatteskalorna försvagar även statsmakternas möjligheter att hjälpa kommunerna medelst ökade transfereringar. Den kommunala konsumtionens tillväxt torde därför bli lägre än vad regeringen

FiU 1977/78:15

angivit. Utskottet uppskattar att den kommunala konsumtionen kommer att öka med ca 3,5 % under 1978.

Den av utskottet förordade politiken kan under 1978 leda till ett något större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsett. Detta bör dock kunna accepteras eftersom det ingår som ett led i en planerad strategi för att på sikt föra tillbaka den svenska ekonomin till ekonomisk balans.

Sammantaget innebär detta att med den av utskottet förordade inriktningen av den ekonomiska politiken så skulle vi få en ökning av bruttonationalprodukten med ca 1 % 1978 i stället för den stagnation som regeringen accepterat. Det är visserligen en låg ökningstakt, men den utgör inledningen till en mer expansiv fas i den svenska ekonomiska utvecklingen.

Sysselsättningspolitiken

Regeringen har inte redovisat någon genomarbetad bedömning av utvecklingen på svensk arbetsmarknad under år 1978. Man nöjer sig med allmänna och svepande omdömen samtidigt som prognoserna i den preliminära nationalbudgeten visar på en ökning av den registrerade arbetslösheten under detta år. Det blir enligt regeringen en arbetsmarknadspolitisk uppgift att hjälpa företagen att behålla sin personalstyrka tills efterfrågan ökar. Den övergripande ekonomiska politikens roll i sammanhanget diskuteras inte.

Från socialdemokratiskt håll i riksdagen har redan påtalats regeringens oförmåga att utveckla en väl sammanhållen och sysselsättningsskapande politik. Senast i motionen 1977/78:58 påtalades regeringspolitikens brister i dessa avseenden. I motionen underströks att i den mån den borgerliga regeringen även fortsättningsvis misslyckas med att utforma en samordnad sysselsättningspolitik så växer riskerna snabbt för att arbetsmarknadspolitiken kan ställas inför övermäktiga uppgifter.

Den i dagens läge viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden är att den borgerliga stagnationspolitiken bringas att upphöra och vi på nytt boljar föra en ekonomisk politik som innebär ett ökat utnyttjande av vår produktionskapacitet. För att på kort sikt öka arbetskraftsefterfrågan samtidigt som vi långsiktigt förstärker vår produktionskapacitet och därmed även våra sysselsättningsmöjligheter måste investeringarna på bred front bringas att öka.

Av särskild betydelse för sysselsättningen är därvid byggnadsverksamheten. Den är något av en motor på svensk arbetsmarknad. Regeringens sätt att sköta byggplaneringen har - förutom att det verkat fördyrande - även förorsakat störningar på arbetsmarknaden. Likaledes har den borgerliga regeringens sätt att hantera energifrågan hotat sysselsättningen för många människor inom byggnads- och verkstadsindustrin. Vid sidan av de stora ekonomiska förluster detta ger upphov till och de påfrestningar vår utrikesbalans blir utsatt för påverkas självfallet även sysselsättningsutvecklingen.

FiU 1977/78:15

86 Utskottet finnér det i och för sig vara angeläget att understryka att de som direkt ansvarar för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsmarknadsdepartementet, använt tillgängliga möjligheter och tagit en rad initiativ för att hålla uppe sysselsättningen. Under år 1977 har det också varit möjligt att begränsa den öppna arbetslösheten. 1 längden är detta emellertid inte möjligt om samtidigt den ekonomiska politiken har en sådan inriktning att efterfrågan i samhället på viktiga områden stagnerar eller sjunker. Arbetslöshetstalen för januari månad i år ger en antydan om de problem vi kommer att möta framöver. Arbetslösheten har enligt arbetskraftsundersökningen för januari stigit till 2,6%, trots att vi nu har fler människor i arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete än tidigare.

Enligt utskottets mening måste de direkta arbetsmarknadspolitiska åtgärderna få mer stöd av den ekonomiska politiken i vårt land för att vi skall klara oss undan en svår arbetslöshet framöver. För att trygga målet full sysselsättning krävs en målmedveten samordning av handlandet inom hela det ekonomisk-politiska verksamhetsområdet. Den berör finanspolitiken, närings- och branschpolitiken, energipolitiken, investeringspolitiken inkl. byggnadsverksamheten, vilka nu alla måste utformas med sikte på att skapa en konkurrenskraftig och stark ekonomi samtidigt som den på kort sikt okar den ekonomiska aktiviteten i vårt land och därigenom även efterfrågan på arbetskraft.

Utskottet förordar, i likhet med vad som anförs i motionen 654, att den ekonomiska politiken läggs om så att bostadsbyggandet och investeringsverksamheten i övrigt kraftigt förstärks och att man återgår till den planering av utbyggnaden på energiområdet som låg till grund för 1975 års energipolitiska beslut.

Regeringens politik har i stor utsträckning gått ut på att konservera vår hittillsvarande sysselsättningsstruktur. För att klara framtidens krav måste vi emellertid på ett helt annat sätt aktivt underlätta omstruktureringar i vår ekonomi och avdela en del av samhällets stöd åt de expanderande företagen. Detta bör inte endast få gynnsamma effekter på arbetsmarknaden utan bör även - till följd av sina gynnsamma effekter på produktiviteten — kunna dämpa pris- och kostnadsstegringarna.

Med den inriktning och utformning som vi föreslår för den ekonomiska politiken bör bättre sysselsättnings- och arbetsmarknadsutveckling uppnås än vad som följer av regeringens politik. Det är självklart svårt att kvantitativt precisera dessa effekter; det nuvarande låga kapacitetsutnyttjandet inom industrin talar för att den uppgång i efterfrågan som följer av vår politik i viss utsträckning inte kommer att leda till någon nyanställning utan i stället till en förbättrad produktivitet - något som man i rådande läge har anledning att välkomna med hänsyn till dess kostnadsdämpande effekter.

Den investeringssatsning som vi föreslår och som omfattar industriinvesteringar, bostadsbyggande, investeringar i statliga företag och påslag på

FiU 1977/78:15

de statliga investeringarna bör leda till en ökning i efterfrågan på arbetskraft, framför allt på byggnads- och anläggningsområdet, men även inom industrin i övrigt. Den finanspolitiska åtstramning som samtidigt ligger i vårt förslag kan emellertid inte undgå att sätta sina spår på arbetsmarknaden. Den kommer sannolikt att föranleda en viss dämpning av arbetskraftsefterfrågan på hemmamarknaden - i synnerhet från kommunernas sida. Den sammanlagda nettoförstärkningen beräknas dock få en relativt betydande omfattning under senare delen av året. Det bör betyda att en ökning av arbetslösheten kan undgås.

I motionen 317 presenterar vänsterpartiet kommunisterna ett kampprogram mot kris och arbetslöshet. Programmet har i sitt konkreta innehåll stora likheter med de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förts fram av partiet i motionen 867 om riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. De allmänna invändningar som utskottet haft i det sammanhanget kan anföras även i nu aktuellt sammanhang. I motionen föreslås en rad i och för sig angelägna ting som på sikt bör komma till utförande, t. ex. utbyggnad av det kollektiva transportväsendet och åtgärder för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i samhället. Utbrutet ur ett resursmässigt och samhällsekonomiskt perspektiv kan krav av detta slag biträdas av alla. En rad andra krav i motionen har riksdagen avvisat i tidigare sammanhang, och de torde f. ö. komma upp till ny behandling under våren i anledning av separata motioner på ifrågavarande områden. Utskottet avstyrker bifall till motionen 317.

Kampen mot inflationen

Under 1977 steg konsumentpriserna med 13 %, och samtidigt steg priserna på dagligvaror med 17 %. Fjolårets inflation kom att bli den största på 25 år och representerar därigenom ett av den borgerliga regeringens hittills största misslyckanden på den ekonomiska politikens område. Detta är desto allvarligare som regeringen i sin finansplan i början av 1977 ställde i utsikt att prisstegringarna på hela den privata konsumtionen endast skulle uppgå till 5—6%. De har nu alltså blivit mer än dubbelt så stora.

För att vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi är det nödvändigt att vi kraftigt reducerar takten i inflationen. Det är den snabba inflationen som snedvrider investeringsutvecklingen och håller tillbaka kapitalbildningen på en rad för framtiden avgörande områden. Den ger upphov till ett sparande i former som inte bidrar till att öka vår produktionsförmåga. Den ökar även klyftorna i vårt samhälle och lägger de tyngsta bördorna på de lågavlönade och på barnfamiljerna. En omfattande förmögenhetsöverföring sker genom de stora värdestegringarna på fast egendom.

En viktig anledning till den snabba inflationsutvecklingen under 1977 har varit de tre devalveringar som regeringen medverkat till under sitt första regeringsår. Genom de höjda importpriserna har detta inte endast medfört

FiU 1977/78:15

realinkomstminskningarför löntagarna utan även bidragit till en försämrad kostnadssituation för den långa rad av exportföretag som är beroende av importerade råvaror och halvfabrikat. Regeringens devalveringspolitik måste därför upphöra. I dagens läge gäller att varaktigt ta ner den höga inflationstakten i vår ekonomi.

En ytterligare anledning till den snabba inflationsutvecklingen har varit att regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en aktiv prisövervakning och kontroll av prisutvecklingen som man har till sitt förfogande. Även under perioder då man tillämpat vad som rubricerats som prisstopp har konsumentpriserna stigit i en betydande omfattning. Enligt vår mening måste prisövervakningen och priskontrollen skärpas. Detta är av utomordentligt stor betydelse för att man skall kunna skapa det förtroende för en stabilare prisutveckling som ingår som en nödvändig förutsättning för en lugn avtalsrörelse under 1978.

Fr. o.m. den 1 november 1977 upphävdes det allmänna prisstopp som regeringen införde i samband med den senaste devalveringen i augusti

1977. Det skulle i stället ersättas med en intensiv prisövervakning, för vilken man angav vissa allmänna riktlinjer i propositionen 1977/78:45 om den ekonomiska politiken. I fråga om sin allmänna uppläggning är dessa riktlinjer överensstämmande med dem som gällde under den socialdemokratiska regeringens tid. Skrivningarna i finansplanen antyder emellertid att regeringen inte avser att göra några större insatser på detta område.

Regeringen har därtill genom det förslag till skattesänkning för 1978 som riksdagen fattade beslut om i december 1977 lagt en dålig grund för stabiliseringen av vår kostnadsutveckling. Fördelningen av skattesänkningarna kännetecknades av att låginkomsttagarna fick jämförelsevis mycket små sänkningar. Man måste nu i stället avtalsvägen kompensera dessa grupper för den försämring av deras reala standard som den kraftiga inflationen under 1977 kommer att medföra. Detta pressar upp hela nivån på lönekostnaderna på ett sätt som skulle kunna ha undvikits om man i stället hade valt att besluta i enlighet med det socialdemokratiska förslaget till skatteomläggning för 1978.

En ytterligare viktig anledning till den ogynnsamma pris- och kostnadsutvecklingen under 1977 har varit den stagnerande utvecklingen i vår ekonomi. En vikande produktion leder i de flesta verksamheter till ökade kostnader som då i sin tur leder till ett ökat tryck på priserna. De ökade kostnaderna i t. ex. bostadsbyggandet och detaljhandeln sammanhänger

FiU 1977/78:15

till en inte oväsentlig del med att man under den sista tiden har kunnat registrera en kraftigt vikande aktivitet vilket haft ogynnsamma kostnadskonsekvenser. Det är därför enligt vår mening angeläget att produktiviteten på nytt kan bringas att öka och kostnaderna alltså sjunka. Men detta förutsätter att stimulansåtgärderna selektivt styrs till de områden där verkliga reella produktivitetsvinster står att hämta. De expansiva åtgärderna kan emellertid även komma att aktualisera prisingripande åtgärder på områden som är särskilt känsliga för priseffekter av en stigande efterfrågan. Detta framstår exempelvis som nödvändigt på bostadsbyggandets område, där den föreslagna temporära stimulansåtgärden under 1978 bör åtföljas av ett prisstopp på byggnadsmaterial.

Prisstegringarna har nu skjutit förnyad fart. Under januari månad steg sålunda den allmänna prisnivån med hela 2,1% och dagligvarorna ännu mer, 2,7 %. Denna mycket snabba prisstegringstakt tyder enligt utskottets mening inte på att inflationstrycket skulle vara på väg att minska i vår ekonomi. Utvecklingen är desto allvarligare som takten i prisstegringarna i industrivärlden i övrigt länge varit i avtagande.

Regeringen har riksdagens bemyndigande att tillgripa prisreglerande åtgärder när detta är befogat för att komma till rätta med inflationsutvecklingen. Regeringen har emellertid inte i handling - annat än i några få undantagsfall — velat selektivt ingripa mot omotiverade prishöjningar. Med hänsyn till det bestående kraftiga inflationstrycket bör riksdagen därför uttala som sin mening att det nu är nödvändigt att ingripa. Enligt utskottets mening bör ingripandet innebära att prisstopp införs på dagligvaror, det varuområde där tendenserna till prisstegringar alltjämt är störst. Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till yrkandet i motionen 932, varav följer att yrkandena i motionerna 231 och 284 om att andra slag av prisstopp bör införas avstyrks.

Kreditpolitik och utlandsupplåning

Regeringen har i sin finansplan inte presenterat någon närmare analys av vilka konsekvenser budgetförsvagningen kommer att få för den svenska kreditmarknaden och för vår internationella upplåning. Regeringens svaga finanspolitik kommer emellertid sannolikt att utsätta kreditmarknaden och penningpolitiken för mycket svåra påfrestningar varför dessa förhållanden enligt utskottets mening måste uppmärksammas. Underskottet kommer att nödvändiggöra en internationell upplåning som på längre sikt kan rubba tilltron till den svenska ekonomins styrka och därigenom också försvaga vår ställning som låntagare på de internationella marknaderna.

Under åren 1974-1976 medverkade den socialdemokratiska regeringen till att företag och i viss utsträckning kommuner i långt större utsträckning än tidigare fick gå utomlands och låna. Trots borgerliga förslag i den riktningen tog staten själv under dessa år inte upp några internationella lån. Den internationella upplåning som skedde under dessa år ingick som ett

FiU 1977/78:15

led i en strategi som på nytt skulle föra tillbaka vårt land till ett läge med balans i våra utrikesaffärer. Genom att låta upplåningen i första hand gå via företagen knöts denna till en kapitalbildning eller till investeringar i lager. De bidrog därigenom antingen till en allmän förstärkning av vår produktionskapacitet eller till en uppbyggnad av lager som sedermera skulle kunna säljas och ge oss tillbaka valutainkomster. I viss mening kan man därför säga att denna internationella upplåning på sikt var ”självavvecklande”.

Den mångdubbelt större internationella upplåning som skett under den borgerliga regeringens tid har däremot inte ingått som ett led i en systematisk förstärkning av vårt lands produktionskapacitet. Den har i stället i betydande utsträckning fått göras för att finansiera löpande utgifter. En sådan situation kan snabbt försvaga vår ställning som låntagare. De internationella långivarna kan övergångsvis vara beredda att engagera sig i en omfattande långivning till relativt sett förmånliga villkor under förutsättning att dessa lån används till en förstärkning av landets konkurrenskraft och produktionsförmåga varigenom man på sikt alltså kan nedbringa beroendet av de internationella lånemarknaderna. Man kommer däremot med allt större tvekan att ge lån till ett land som finansierar löpande utgifter genom en internationell upplåning utan att den nödvändiga förstärkningen av ekonomin äger rum.

Detta förhållande understryker enligt utskottets mening ytterligare vikten av att den ekonomiska politiken läggs om i den av utskottet i det föregående förordade riktningen. Vi måste i väsentligt större utsträckning än vad som följer av regeringens förslag inrikta vår politik på att öka kapitalbildningen. I så fall kan en fortsatt utländsk upplåning försvaras.

Enligt regeringens budgetförslag skall huvuddelen av det statliga budgetunderskottet finansieras på den inhemska kreditmarknaden. Även med en mycket hård kreditransonering torde det vara mycket svårt att, med den omfattning underskottet har, undvika att detta leder till en betydande ökning av likviditeten i det svenska banksystemet med åtföljande risker för en inflationistisk utveckling.

Effekterna av det stora budgetunderskottet kan bli både en hård kreditransonering med negativa konsekvenser för investeringsutvecklingen och en stark likviditetsökning som kan öka inflationsriskerna. En press uppåt på den långa räntan kan inte heller uteslutas. Det är inte minst mot denna bakgrund utskottet förordar en stramare finanspolitik än den regeringen föreslår.

I motionen 898 (s) begärs, under hänvisning till svårigheterna att få krediter under år 1977, att snara åtgärder vidtas för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning. 1 samma motion begärs en översyn av reglerna om särskild placeringsplikt i den kreditpolitiska lagstiftningen, eftersom bankerna enligt motionärerna vet att regeringen i det längsta drar sig för att tillämpa ett system som kommer att medföra stora administrativa insatser och byråkratisk detaljhantering.

FiU 1977/78:15

91 Utskottet vill i denna fråga anföra följande.

Som påtalas i motionens motivering (i motionen 897) kännetecknades 1977 av betydande störningar i fråga om byggnadskrediterna för bostäder. Därigenom förrycktes den planerade igångsättningen med avsevärda förseningar, fördyringar och minskat byggande som följd. Bankernas kollektiva åtagande för 1977 gällde en kreditvolym av storleksordningen 14,5 miljarder kr. för statsbelånat byggande. Trots att igångsättningarna under större delen av året låg väsentligt under de beräknade och att kreditanspråken därmed var lägre än som förutsatts uppstod gång efter annan blockeringar i systemet. Utskottet noterar detta som anmärkningsvärt. En effekt av störningarna var att en onormalt stor andel av igångsättningarna sköts fram till 4:e kvartalet, då ca 35% av samtliga lägenheter påbörjades.

Regeringens senfärdighet i fråga om åtgärden och dess uppenbara ovilja att tillgripa existerande tvångsmedel bidrog också till att sätta finansieringsöverenskommelsen ur spel.

Mot bakgrund av erfarenheterna från föregående år är det därför följdriktigt att, som sker i motionen 898, kräva åtgärder från regeringens sida för att säkra bostadsbyggandets kreditgivning. Sedan motionen i fråga väcktes har överläggningarna mellan delegationen för bostadsfinansiering, som förhandlat på regeringens vägnar, och bankerna resulterat i en överenskommelse för 1978 avseende dels bankernas byggnadskreditgivning, dels deras medverkan till den slutliga finansieringen. Bankerna har dessutom sinsemellan träffat ett särskilt avtal avseende fördelningen av krediterna. En viss regionalisering av kreditärendenas handläggning har tillförts systemet.

Överenskommelsen bygger på samma villkorliga frivillighetsprincip som tidigare. Dess reella innehåll avviker heller inte i nämnvärd grad från tidigare års, även om den yttre ramen något modifierats.

Utskottet finnér det i och för sig värdefullt, att det - i rådande ekonomiska situation och trots den irritation som fjolårets misslyckanden orsakat — varit möjligt att nå en uppgörelse. Hållfastheten och funktionsdugligheten i denna är emellertid beroende av regeringens beslutsamhet att ingripa med full kraft om problem uppstår. En upprepning av 1977 års utveckling kan inte tolereras. Regeringen bör på lämpligt sätt göra detta klart för bankerna liksom den bör undanröja varje tvivel om att den är fullt beredd att tillgripa de extraordinära kreditpolitiska medel som lagstiftningen tillhandahåller. Denna utskottets uppfattning bör riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottet vill också ta fasta på vad som yrkas i motionen 898 - med motivering i motionen 897 — beträffande en snar översyn av reglerna om särskild placeringsplikt. Den kreditpolitiska lagstiftningens giltighet utgår den 31 december 1978. Riksdagen får därför tillfälle att behandla också de nämnda placeringsreglerna under hösten. Inte desto mindre finns skäl att riksdagen nu ger sin mening till känna om inriktningen av det propositions -

FiU 1977/78:15

arbete som regeringen står inför. Utskottet biträder därför yrkandet 2 i motionen 898.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att lantbruksnäringen får en tillfredsställande försörjning med krediter.

Enligt vad utskottet inhämtat från riksbanken har också banken numera medgett en viss ökning av Hypoteksbankens obligationsemissioner för år 1978, nämligen till 725 milj. kr.

Som redovisats i det föregående kommer emellertid kapitalmarknaden att vara mycket ansträngd under år 1978. Sålunda upphör allmänna pensionsfondens tidigare snabbt ökande nyutlåningskapacitet, samtidigt som efterfrågan på långa lån ökar inom flera sektorer av vår ekonomi. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionerna 928, 935 och 1433 om särskilda tillkännagivanden till riksbanksfullmäktige och till regeringen om lantbrukets kreditförsörjning och näringens tillgång till långsiktigt lånekapital.

dels utskottets hemställan under 1, 5 och 7 c bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/78: 100 bilaga 1 samt motionerna 1977/78: 316 och 1977/ 78:867 yrkande 1 och med bifall till motionen 1977/78:654 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:898

a. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört rörande ytterligare åtgärder för att säkra bostadsbyggandets kreditförsöijning,

FiU 1977/78:15

b. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande en översyn av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om kreditpolitiska medel,

7. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

c. med bifall till motionen 1977/78:932 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om prisstopp på dagligvaror.

vid punkten 2 BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

2) beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av KjellOlof Feldt (s), Knut Johansson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Torsten Karlsson (s), Karin Flodström (s) och Per Olof Håkansson (s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ”Budgetförslaget för” och på s. 65 slutar med ”inte tillgodoses” bort ha följande lydelse:

Huvudproblemen i svensk ekonomi kommer under 1978 — liksom det varit under 1977 - att vara det låga kapacitetsutnyttjandet och det mycket stora underskottet i vår bytesbalans. Situationen kännetecknas av stagnerande produktion med en fortsatt försvagning av arbetsmarknaden, sjunkande privat konsumtion, bl. a. till följd av en hög inflationstakt, och en mycket svag investeringsutveckling där industriinvesteringarna under åren 1977 och 1978 beräknas minska med sammanlagt ca 30%.

Som utskottet framhållit under punkten 1 i detta betänkande måste den ekonomiska politiken, för att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge med balans i vår ekonomi, kännetecknas av fem grundegenskaper.

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet i vårekonomi för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi. För det andra måste vi acceptera en under ett antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. En ökad kapitalbildning åstadkommen genom en dämpad konsumtionstillväxt förutsätter dock att vi kan lösa frågan om löntagarnas medinflytande över kapitalbildning inom företagen. För det tredje skärper en dämpad konsumtionstillväxt kraven på en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. För det fjärde måste politiken inriktas på att målmedvetet nedbringa det stora underskottet i statsbudgeten, bl. a. eftersom det utgör ett latent inflationshot och starkt bidrar till bytesbalansunderskottet och därav följande utlandsupplåning. Detta kan åstadkommas bl. a. genom ett starkare inslag av selektiva åtgärder i den ekonomiska politiken. En sådan inriktning måste för det femte inordnas i ett långsiktigt och planmässigt återställande av den svenska ekonomins styrka.

FiU 1977/78:15

94 Det är i detta vidare ekonomisk-politiska perspektiv budgetpolitiken skall ses.

Under innevarande budgetår har statsbudgeten undergått en närmast dramatisk försvagning. Så sent som i maj 1977 beräknade regeringen att budgetunderskottet för 1977/78 skulle stanna på 13,7 miljarder kr. Enligt budgetpropositionen beräknas underskottet nu till 33,2 miljarder kr.

Regeringen försöker förklara denna dramatiska försvagning med hänvisning till kraftigt ökade insatser för sysselsättningsstöd i olika former. En närmare analys av budgetens utveckling ger emellertid vid handen att en stor del av försvagningen är en konsekvens av den kraftigt ökade inflationstakten i kombination med den vikande reala tillväxten i ekonomin. Inflationen har — till följd av i första hand olika indexbindningar - kraftigt höjt statsutgifterna samtidigt som inkomstsidan försvagats, dels till följd av den stagnerande ekonomiska utvecklingen, dels även till följd av olika ekonomisk-politiska åtgärder som försvagat statsinkomsterna — t. ex. sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften. Det är därför missvisande att presentera detta stora budgetunderskott som ett resultat av en aktiv och sysselsättningsskapande ekonomisk politik. Snarare är den en återspegling av den stagnerande utvecklingen under hög inflation som vi upplevt under 1977 och som regeringen utgår från skall fortsätta under 1978.

Det nu föreliggande budgetförslaget för 1978/79 leder till ett underskott som är endast obetydligt mindre än innevarande år. Underskottet skulle sjunka från 33,2 till 32,2 miljarder kr. Regeringens beskrivning av saldoutvecklingen och den allmänna statsfinansiella utvecklingen mellan innevarande och nästkommande budgetår är emellertid i vissa delar missledande. Man har inte klart redovisat att man för nästa budgetår räknar med att utgifterna för arbetsmarknads- och näringspolitiken skall minska med cirka 5 miljarder kr. Detta är emellertid inte i första hand ett uttryck för att regeringen som grunduppfattning har att vi kommer att uppleva en markant förbättring i den ekonomiska aktiviteten. Det är i stället en konsekvens av den beräkningsteknik som man använt och som i fråga om arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser utgår från ett läge med normala konjunkturer. Detta står i klar motsättning till att regeringen i sin konjunkturbedömning och sina samhällsekonomiska analyser redovisat att arbetsmarknadsläget t. o. m. kommer att bli sämre under 1978 än vad det var under 1977 och att vi fortfarande kommer att få kämpa med svåra strukturproblem under en lång tid framöver. Om man tar hänsyn härtill så kommer sannolikt den statsfinansiella utvecklingen under det kommande budgetåret att vid en fullföljd av regeringens ekonomiska politik bli ännu svagare än vad som framgår av den presenterade saldosiffran.

Den utveckling av statsfinanserna, som följer av budgetförslaget, är enligt utskottets mening inte förenlig med de mål som på både kortare och längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Regeringens budgetförslag följer inte de riktlinjer för den ekonomiska politiken, varom riksda -

FiU 1977/78:15

gen beslutade i höstas. I dessa riktlinjer ingick bl. a. uttalandet (FiU 1977/ 78:10) att det var ”uppenbart att den statsbudget för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste utformas med stor restriktivitet”. Att under budgetåret 1978/79 ligga kvar på ett budgetunderskott i storleksordningen 32 miljarder kr. skulle skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Antingen måste en hård kreditransonering tillgripas med negativa följder för en redan svag investeringsutveckling eller också leder den stora statsupplåningen till en likviditetsökning i ekonomin, som ökar risken för ytterligare inflationer.

Utskottets avgörande invändning mot regeringens finanspolitik är emellertid att den leder till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska resurser. Stora belopp används för generella subventioner av näringslivet utan att vare sig sysselsättningen, produktionen eller investeringarna ökar. Finanspolitiken ingår inte som ett led i en offensiv satsning på sysselsättning och kapitalbildning utan är ett resultat av den ekonomiska stagnationen och underutnyttjandet av de produktiva resurserna.

I den socialdemokratiska partimotionen 654 förordas en omläggning av finanspolitiken. Utskottet vill först konstatera att förslagen i motionen självfallet har lagts fram och måste bedömas mot bakgrund av den ekonomiska situation som nu faktiskt råder i vårt land. I den politiska debatten har förekommit en argumentation enligt vilken man lagt ihop förslagen i tidigare socialdemokratiska motioner med de nu framlagda, särskilt vad gäller budgetens inkomstsida. Sådana beräkningar är uppenbart orimliga eftersom den ekonomiska politiken inte haft den inriktning som förordats i dessa tidigare motioner och förslagen där inte beaktats. Det är i stället den av regeringen förordade inriktningen av den ekonomiska politiken som lett fram till dagens situation. Hade man följt de tidigare socialdemokratiska rekommendationerna hade enligt utskottets mening läget i dag varit ett annat och därmed kraven på den ekonomiska politiken andra än de nu är.

Det socialdemokratiska budgetförslaget syftar till att nå ett bättre utnyttjande av våra produktionsresurser än som blir fallet med regeringens förslag och att påbörja arbetet med att åter nå balans i vår ekonomi. I motionen prioriteras därför på utgiftssidan åtgärder för att öka investeringarna, främja teknisk forskning och utveckling och inrikta näringslivets planering på nya framtidsområden. Härigenom kan på både kort och lång sikt sysselsättningen öka, vår industriella kapacitet förstärkas och förutsättningar för en stabil ekonomisk tillväxt skapas. För att finansiera dessa insatser och för att åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning föreslås på inkomstsidan en rad åtgärder som skulle förstärka statens inkomster med närmare 9 miljarder kr.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den svaga investeringsutvecklingen är djupt oroande. Genom en ökning av investeringarna kan dels den effektiva efterfrågan och därmed även resursutnyttjandet öka,

FiU 1977/78:15

dels på sikt vår produktionskapacitet och konkurrenskraft förstärkas. I motionen 654 redovisas ett program i åtta punkter för att få till stånd denna angelägna ökning av investeringarna:

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital.

2. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar.

3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen.

5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt bl. a. tillsammans med kommunerna.

6. Satsningar för att öka avkastningen i skogsbruket.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut.

Detta program skulle för budgetåret 1978/79 medföra ökade utgifter på statsbudgeten med totalt ca 3,6 miljarder kr. Av detta hänför sig den klart största posten, 2 miljarder kr., till strukturfonden. Kostnaderna för ett särskilt, stående, ränte- och amorteringsfritt lån till byggande av flerfamiljshus som startas före detta års utgång beräknas till 200 milj. kr. De statliga investeringarna inom främst kommunikationsområdet föreslås öka med drygt 300 milj. kr. och investeringarna inom den statliga företagsgruppen med 700 milj. kr. Till utvecklingsbolag för exportsatsningar tillsammans med kommunerna föreslås 200 milj. kr. samt till investeringar på energiområdet och till skogsvårdande åtgärder vardera ca 100 milj. kr. Förstärkningen av investeringsbankens aktiekapital föreslås belasta innevarande budgetår.

Utskottet finner det angeläget att ett program av denna omfattning genomförs och anser det budgetmässigt försvarligt med hänsyn till åtgärdernas positiva effekter på samhällsekonomin. Det bör i sammanhanget uppmärksammas att programmets sammansättning är sådan att man endast i begränsad utsträckning får en belastning på vår bytesbalans.

Det konkreta förslaget att inrätta en strukturfond och att för budgetåret 1978/79 anvisa ett anslag av 2 miljarder kr. för ändamålet framförs i motionen 1640 av Olof Palme m.fl. (s), yrkandena 12 och 13. Yrkandena har remitterats till näringsutskottet, som beslutat att med eget yttrande överlämna dem till finansutskottet. Näringsutskottets majoritet avstyrker i yttrandet (NU 1977/78:3y, se bilaga till detta betänkande) motionsyrkandena, framför allt med hänvisning till att löntagarorganisationerna föreslås få majoritet i fondens styrelse.

I en avvikande mening till yttrandet anför näringsutskottets socialdemokratiska ledamöter följande:

FiU 1977/78:15

97 Industrins strukturutveckling är i dagens läge ett av de viktigaste problemen inom näringspolitiken. Staten har på senare år gjort stora ekonomiska insatser för att möjliggöra strukturförändringar inom olika branscher. Den nuvarande regeringens politik härvidlag präglas emellertid av bristande planmässighet och handlingskraft. Man har inte gjort tillräckligt för att förstärka befintliga och skapa nya organ för att långsiktigt tillföra de berörda företagen erforderliga resurser. I stället har staten gripit in med åtgärder som endast inneburit en tillfällig hjälp. Kravet på samhälleligt inflytande över den fortsatta utvecklingen har inte på det sätt som varit önskvärt blivit tillgodosett genom dessa åtgärder.

Som framhålls i motionen 1977/78: 1640 är de instrument för företagens kapitalförsörjning som nu står till buds inte tillräckliga när det gäller att åstadkomma det riskkapital som är en av de väsentliga förutsättningarna för strukturomvandlingen. Utan nya, framtidsinriktade satsningar från företagens sida blir nämligen strukturförändringarna rent defensiva. Några garantier för en positiv utveckling på längre sikt ges då inte. Resurser behövs nu för investeringsinsatser av ny typ. Dessa insatser måste göras selektivt med sikte särskilt på branscher och företag som tekniskt och marknadsmässigt har goda utvecklingsmöjligheter. Det är också viktigt att ingripanden mot oplanerade företagsnedläggningar kan göras utifrån samhällsekonomiska överväganden. Företagsledningarna torde vidare i många fall vara tveksamma om större investeringsprojekt med hänsyn till det aktuella kapacitetsläget. I sådana fall som här nämnts måste det finnas möjligheter till stort risktagande från statens sida, och förräntningskraven måste kunna sättas lågt. Fondens verksamhet kan också få stor betydelse för finansiering av investeringar i mindre och medelstora företag som befinner sig i snabb expansion. De befintliga kapitalmarknad sinstitutionerna räcker inte till för sådana insatser som det här är fråga om. Den föreslagna strukturfonden behövs för att samhället på ett avgörande sätt skall kunna positivt påverka industrins strukturutveckling. Den ekonomiska omslutning som beräknas för begynnelseskedet ter sig realistisk med hänsyn till å ena sidan de krav som kommer att ställas på fonden, å andra sidan statsfinansiella överväganden. Olika former för kapitaltillskott från strukturfonden är tänkbara. Såväl aktieteckning genom nyemission som konvertibla skuldebrev eller motsvarande bör kunna vara aktuella. I vissa fall kan det vara lämpligt att fondens insatser kombineras med tillskott av direkt lånat kapital från t. ex. Sveriges Investeringsbank. De direkta insatserna i statliga företag, t. ex. inom varvs- och stålindustrin, bör göras i annan ordning.

Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1977/78: 1640 i den del som här är aktuell. Vid diskussionen av förslaget har dettas vedersakare inte kunnat ge anvisning om något alternativt sätt att fylla det behov av ytterligare riskkapital som motiverar strukturfondens inrättande. I stället har de koncentrerat sina invändningar på vad som föreslås i fråga om fondens styrelse. Utskottet vill hävda att den konstruktion av styrelsen som motionärerna förordar är väl motiverad. Det är löntagarna som i första hand drabbas av onödiga och illa planerade strukturförändringar. Genom sina organisationer har de både på företagsnivå och centralt visat ett intresse för och ett ansvar för strukturutvecklingen som kunnat väsentligt underlätta de svåra omställningar som det ofta är fråga om.

I anslutning till riksdagens beslut om strukturfonden bör regeringen utfärda närmare bestämmelser för verksamheten i enlighet med de klara

7 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

direktiv som riksdagens bifall till motionen innebär. Förslag om de beslut av riksdagen som kan erfordras för att möjliggöra upplåning från fondens sida bör framläggas utan dröjsmål.

Mot bakgrund av dessa synpunkter och av vad finansutskottet i det föregående anfört om behovet av att vända den negativa utvecklingen av industrins investeringar tillstyrker utskottet ifrågavarande yrkanden i motionen 1640. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag om de bemyndiganden som riksdagen kan behöva lämna för att upplåning från fondens sida skall bli möjlig.

Beträffande de närmare bestämmelser för fondens verksamhet som kan behöva utarbetas finnér utskottet det mest praktiskt och från riksdagens synpunkt mest tillfredsställande om förslag härom framläggs i anslutning till de ovannämnda förslagen om vissa bemyndiganden. Samtliga förslag bör framläggas i så god tid att fondens verksamhet kan påbörjas vid budgetårsskiftet.

Näringsutskottet har på motsvarande sätt överlämnat motionen 869 (vpk) såvitt avser upprättande av samhäll sfonder under löntagarnas kontroll och i yttrandet avstyrkt motionsyrkandet.

Med hänvisning till synpunkterna i den avvikande meningen till näringsutskottets yttrande finner finansutskottet att det syfte som bör vara primärt för motionärerna tillgodoses genom inrättande av en strukturfond. I övrigt vill utskottet hänvisa till den pågående utredningen (Fi 1975: 03) om löntagarna och kapitaltillväxten, som behandlar frågor om löntagarfonder. Ifrågavarande yrkande i motionen 869 avstyrks.

Den offensiva satsningen på en ökad kapitalbildning inom det svenska näringslivet måste åtföljas av en förstärkning av forsknings- och utvecklingsarbetet inom företagen och av en intensifierad forskning och utbildning vid högskolorna. De förslag i detta hänseende som redovisas i motionen 654 finnér utskottet därför väl motiverade. Då även regeringen aviserat förslag i denna riktning torde den närmare bedömningen av hur utökade insatser skall utformas få ske i ett senare skede och ankommer då inte på finansutskottet.

Som utskottet anfört i det föregående är det ytterst väsentligt att stärka budgeten jämfört med regeringens budgetförslag. Detta måste i huvudsak ske genom åtgärder på budgetens inkomstsida. Utskottet har också framhållit det angelägna i en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. I motionen 654 föreslås åtgärder som skulle öka statsinkomsterna med närmare 9 miljarder kr. Dessa förslag har en sådan utformning att de är ägnade att motverka regeringens skattepolitik som skapat och skapar ökade klyftor i vårt samhälle.

Störst effekt på statsinkomsterna har förslagen att införa en strukturavgift på 2% och att inte genomföra den nyligen beslutade indexregleringen av skatteskalorna. Strukturavgiften beräknas ge 4000 milj. kr. under bud -

FiU 1977/78:15

getåret 1978/79. Den innebär ingen egentlig belastning på näringslivet som helhet eftersom huvuddelen av inkomsterna kommer att återföras till företagen genom åtgärderna för att öka investeringarna. Ett slopande av indexregleringen av skatteskalorna ger ökade statsinkomster på 2 000 milj. kr. De negativa effekterna av en indexreglering har utförligt behandlats bl. a. i den socialdemokratiska reservationen till utskottets betänkande 1977/ 78: 10.

En granskning av förslagen i motionen 654 med utgångspunkt i vissa skatteadministrativa förhållanden, såsom hur uppbördsterminerna infaller, gfer vid handen att det kassamässiga utfallet för budgetåret 1978/79 om förslagen genomfördes skulle bli något lägre än vad motionärerna räknat med. För att bedöma förslagens inverkan på samhällsekonomin och fastställa den annorlunda inriktningen av finanspolitiken är dock de belopp som anges i motionen de relevanta. Dock torde effekten av förslaget om en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten ge ca 75 milj. kr. mindre än enligt motionärernas beräkningar, vilket är en effekt av den s. k. 80/85 %-regeln.

Beträffande utgifter för statlig konsumtion uttalas både i regeringens budgetförslag och i motionen 654 att denna inte bör tillåtas öka, vilket är ett uttryck för att utrymmet för en ökning av privat och offentlig konsumtion är mycket begränsat under de närmast framförliggande åren om vår ekonomi skall kunna återföras till balans. I motionen 654 föreslås emellertid besparingar i relation till regeringens utgiftsförslag med ca 525 milj. kr. Samtidigt föreslås ökade utgifter av konsumtionsnatur av motsvarande omfattning eller 527 milj. kr. Besparingarna avser främst utgifter under försvars- och jordbrukshuvudtitlarna. Utgiftsökningarna utgör till en del inslag i satsningen på forskning och utveckling. I övrigt utgör förslagen framför allt ytterligare insatser på det sociala området, bl. a. förbättrat bostadsstöd, utbyggnadsplan för långtidssjukvården, kvalitetshöjande åtgärder inom förskolan, förbättrade bosättningslån m. m. Därutöver föreslås förstärkningar på arbetsmarknadspolitikens område.

Utskottet finner att en omfördelning av konsumtionsutgifter i enlighet med förslagen i motion 654 ligger i linje med de allmänna krav på den ekonomiska politiken som utskottet uppställt i det föregående. Med det anförda tillstyrker utskottet de riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen 654 och avstyrker riktlinjerna i regeringens budgetförslag.

I motionen 867 (vpk) förordas en ekonomisk politik och budgetpolitik som i väsentliga avseenden avviker både från vad som föreslås i budgetpropositionen och från vad utskottet här förordat. Enligt motionärerna innebär de förslag till förändring av utgifter och inkomster som vänsterpartiet kommunisterna föreslår i olika motioner sammanräknade ett något mindre budgetunderskott än regeringens förslag. Då någon sammanställning över dessa förändringar inte presenteras i motionen har utskottet svårt att följa beräkningarna men finner ändå påståendet något överras -

FiU 1977/78:15

kande. I motionen nämns förslag som höjda barnbidrag och andra förbättringar för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning, hyresstopp och slopande av mervärdeskatten på livsmedel. Vidare krävs utbyggnad av det kollektiva trafikväsendet, utbyggnad av barnomsorgen, utbyggnad av kroppssjukvården och långtidsvården, genomgripande reform av den psykiatriska vården, införande av sju timmars arbetsdag med full lönekompensation etc. Enligt motionärerna får kommunalskatterna inte tillåtas öka varför man får anta att staten skall stå för samtliga nu nämnda kostnader. 1 syfte bl. a. att lätta det ekonomiska trycket på kommuner och landsting föreslås i andra motioner att kommuner och landsting dels skall befrias från skyldighet att erlägga allmän arbetsgivaravgift, dels skall få kompensation för erlagd mervärdeskatt. För att finansiera allt detta och dessutom ett stort samhälleligt styrt investeringsprogram krävs enligt motionärerna stora resurser. Utskottet delar denna uppfattning. Motionärerna anger som finansieringsåtgärder nationalisering av de privata storbankerna och försäkringsbolagen, insatser av AP-fonderna för det statliga industriprogrammet, upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas förvaltning och omfattande en växande del av företagssparandet, skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar och ett slopande av gåvo- och subventionspolitiken till de privata företagen samt en allmän företagsavgift beräknad på företagens omsättning, som under 1978/79 skall inbringa minst 5 miljarder kr. Det klargörs inte i motionen på vilket sätt nationalisering av banker och försäkringsbolag ökar tillgången på kapital eller hur man skall finansiera de investeringar som nu finansieras via AP-fonderna och som vid bifall till motionen inte skulle rymmas inom deras ram.

Utskottet kan inte finna att de av motionärerna föreslagna åtgärderna skulle medföra en lösning av vårt lands ekonomiska problem. Motionen 837 yrkande 2 avstyrks.

Sammanfattningsvis anser utskottet att man kortsiktigt måste acceptera ett stort budgetunderskott om än inte av den storlek som regeringen föreslagit. Genom att i stället utforma statsbudgeten enligt de riktlinjer som förordas i den socialdemokratiska partimotionen bör man kunna begränsa underskottet med ca 5 miljarder kr. jämfört med regeringens budgetförslag. För att på detta sätt kunna begränsa budgetunderskottet måste emellertid riksdagen i sin förevarande budgetbehandling ålägga sig att med utomordentlig restriktivitet pröva nya utgiftsanspråk och positivt pröva förslag till besparingar och omprövningar av redan pågående verksamheter. Uppmärksamhet måste här ägnas inte bara direkta anslagsyrkanden utan också förslag om ändring av regler och bestämmelser som, om de genomförs, ger upphov till ökade utgifter.

FiU 1977/78:15

dels utskottets hemställan under 1 och 3 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen 1977/78:100 bilaga 2 moment 1 och motionen 1977/78:867 yrkande 2 samt med bifall till motionen 1977/78:654 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande strukturfond att riksdagen med bifall till motionen 1977/78:1640 yrkandena 12 och 13

a. godkänner de i motionen angivna riktlinjerna för inrättande av en strukturfond fr. o. m. den 1 juli 1978,

b. till Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde huvudtiteln anvisar ett investeringsanslag av 2 000 000 000 kr.,

c. hemställer att regeringen framlägger förslag om närmare bestämmelser för fondens verksamhet och om vissa bemyndiganden i enlighet med vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

beträffande redovisningen av viss administrationsavgift

av Per Olof Håkansson (s) som anför:

De 0,25 procentenheter av räntan på statliga bostadslån som avsetts täcka statens kostnader för denna långivning särredovisas inte i något sammanhang. Det förhållandet att inkomsterna av den nya administrationsavgiften tas upp som inkomst under anslaget till länsbostadsnämnderna kan emellertid leda till uppfattningen att denna senare inkomstpost uttömmande redovisar kostnadsersättningen i denna verksamhet. Syftet med förslaget i motionen 1977/78:404 (s) är i huvudsak att påkalla en bättre och mer lättillgänglig information i dessa frågor. Detta rimliga krav bör inte avvisas med hänvisning till svårigheterna att beräkna inkomstpostens storlek. Syftet kan f. ö. tillgodoses utan att inkomsterna fördelas på olika myndigheter och anslag och utan att man binder sig för en viss avräkning mot utgående räntebidrag. Utskottet avstyrker emellertid motionen.

För att tillgodose motionärernas berättigade önskemål kan i kommande budgetpropositioner i lämpligt sammanhang under anslaget till länsbostadsnämnderna anges de bruttoinkomster som administrationsdelen i bostadslåneräntan tillför statsverket. Härtill kan gärna knytas uppgift om till vilken ungefärlig andel dessa inkomster enligt regeringens mening motsvaras av räntebidrag vid proportionell fördelning därav. För nästa budgetår torde dessa inkomster komma att uppgå till 80-90 milj.kr. Jag förutsätter att regeringen inte har anledning till annat än att efterkomma ett sådant önskemål om förbättrad information.

8 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15 10:

Näringsutskottets yttrande 1977/78:3 y

med anledning av motioner om inrättande av samhällsfonder resp. strukturfond

Till finansutskottet

Till näringsutskottet har hänvisats två motioner vari bl. a. framläggs förslag om inrättande av ”samhällsfonder under löntagarnas kontroll” resp. av en ”strukturfond”. Dessa motioner är

1977/78:869 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari, såvitt här är i fråga, hemställs (2) att riksdagen skall uttala sig för upprättande av samhällsfonder under löntagarnas kontroll som förordas i motionen 1977/78:867,

1977/78:1640 av Olof Palme m. fl. (s), vari, såvitt här är i fråga, hemställs att riksdagen

12. beslutar inrätta en strukturfond fr. o. m.den 1 juli 1978 i enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

13. till Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde huvudtiteln anvisar ett investeringsanslag av 2 000 000 000 kr.

Motionen 1977/78:867, som innehåller motiveringen till yrkandet i motionen 1977/78:869, behandlar den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Den har hänvisats till finansutskottet. Det nyss återgivna förslaget i motionen 1977/78:1640 berörs i motionen 1977/78:654 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen. Denna motion har likaledes hänvisats till finansutskottet.

Näringsutskottet finnér det önskvärt att riksdagen får möjlighet till ett samlat ställningstagande till förslaget om en strukturfond. Förslaget om samhällsfonder synes böra prövas samtidigt med detta. Med följande yttrande överlämnar näringsutskottet därför - under förutsättning av finansutskottets samtycke - motionerna 1977/78:869 och 1977/78:1640 i ovan angivna delar till finansutskottet för att de skall kunna behandlas tillsammans med förslag rörande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen.

Motionerna

I motionen 1977/78:867, som innehåller motivering för bl. a. yrkandet i motionen 1977/78:869, hävdas att den ekonomiska kris som råder har sina verkliga orsaker i det kapitalistiska systemet och förvärras av regeringens politik. För att angripa den kapitalistiska krisen och slå tillbaka attackerna mot folkflertalets levnadsstandard krävs, säger motionärerna, en ekonomisk

FiU 1977/78:15

politik baserad dels på de principiella grunder som anges i motionen, dels på konkreta åtgärder enligt ett program i femton punkter, av vilka de flesta preciseras närmare i särskilda motioner.

En av dessa punkter gäller inrättande av samhällsfonder under löntagarkontroll. Dessa fonder bör, anförs det, byggas upp dels genom skärpt beskattning av bolagsvinster, stora förmögenheter m. m., dels genom ett årligt överförande av en viss del av aktiekapitalet i de kapitalistiska bolagen. Fonderna skall kunna användas för insatser i de existerande företagen men också kunna utgöra en grund för genomförande av en plan för utbyggnad av industrin. Om en sådan plan handlar den första punkten i motionärernas program. Den punkten får anses ingå i de riktlinjer som i samma motion anges för en parlamentarisk utredning med uppgift att utarbeta ett industripolitiskt program. Motionärernas yrkande om en sådan utredning avser näringsutskottet att behandla senare tillsammans med andra motionsyrkanden rörande näringspolitiken.

Motionen 1977/78:1640 innehåller en rad förslag rörande näringspolitiken. De yrkanden i motionen som inte behandlas i detta yttrande torde få tas upp i flera olika betänkanden med hänsyn till sitt samband med skilda ärenden - delvis budgetfrågor - som näringsutskottet har att bereda. Bl. a. finns ett inledande yrkande om riktlinjer för näringspolitiken.

En snabb strukturomvandling av industrin kan, säger motionärerna, innebära betydande tillskott till vår samhällsekonomi i form av utveckling och produktion. En förutsättning är då att arbetskraft och kapital på nya områden får en effektivare sysselsättning än tidigare. Tyngdpunkten i näringspolitiken måste läggas på att stimulera utvecklingen på de områden där den svenska industrin kan uppvisa en överlägsen effektivitet och produktionsförmåga. Satsningarna på framtiden måste ofta vara mycket långsiktiga. 1 detta sammanhang diskuterar motionärerna förhållandena inom några viktiga branscher. De behandlar också frågan om planering och ömsesidig samverkan mellan stat och företag för framtida industriexpansion. En kraftigt ökad forsknings- och utvecklingsverksamhet inom den svenska industrin betecknas som angelägen.

Ökade investeringar och ökat forsknings- och utvecklingsarbete kommer att ställa starkt ökade krav på företagens kapitalförsörjning, framhåller motionärerna. Den återhållsamma kreditpolitiken begränsar lånemöjligheterna inom det ordinarie kreditväsendet. Bättre tillgång till normala bankkrediter skulle f. ö. inte förslå då det gäller mycket stora projekt, som kan vara förenade med ett inte obetydligt risktagande. 1 detta sammanhang föreslås en förstärkning av Sveriges Investeringsbank AB:s eget kapital och ökade möjligheter för allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse att köpa aktier. De särskilda yrkandena härom kommer näringsutskottet att behandla i andra sammanhang.

Den strukturfond som motionärerna kräver - i anslutning till önskemål från Landsorganisationen i Sverige - skall ha till syfte att förbättra företagens

FiU 1977/78:15

försörjning med risktagande kapital och göra det möjligt att finansiera nya, framtidsinriktade satsningar.

Strukturfonden måste nu, hävdas det, få betydligt större finansiella resurser än som var aktuellt för ett år sedan, när ett motsvarande förslag framlades. Möjligheterna till återbetalning och avkastning under de första åren är ovissa. Många projekt kan vara angelägna från samhällsekonomisk synpunkt men först i ett längre perspektiv företagsekonomiskt räntabla. Inte minst med hänsyn till de samhällsekonomiska merkostnader och den kapitalförstöring som kan bli följden av oplanerade företagsnedläggningar är det, säger motionärerna, angeläget att instrument skapas som gör det möjligt att göra samhällsekonomiska avvägningar. I många fall torde också företagsledningarna vara tveksamma om större investeringsprojekt med hänsyn till det aktuella kapacitetsläget. Fonden bör i sådana fall kunna gå in och ta en betydande del av riskerna. Det är därvid naturligt för fonden att i gengäld kräva ett betydande inflytande.

Strukturfondens syfte skall sålunda vara att svara för en nödvändig samhällsfinansiering av sådana projekt inom grupper av företag eller inom enstaka företag som syftar till att lägga grunden för en nödvändig framtida branschstruktur med utvecklingsdugliga och framtidsinriktade företag. Finansieringen bör avse de investeringar som är förenade med detta. Fonden bör inte användas enbart för investeringar i anläggningstillgångar utan också för stora koncentrerade insatser på utvecklings-och marknadssidan. Fondens verksamhet bör, säger motionärerna, även få stor betydelse för finansiering av investeringar i mindre och medelstora företag som befinner sig i en snabb expansion.

För att strukturfonden på ett effektivt sätt skall fungera som ett av medlen inom ramen för en samordnad aktiv näringspolitik bör, anförs det vidare i motionen, i dess styrelse finnas representanter för såväl löntagarnas och näringslivets organisationer som statliga myndigheter. Med hänvisning till den föreslagna finansieringen av fonden och till löntagarorganisationernas starka intresse för den näringspolitiska utvecklingen föreslår motionärerna att dessa organisationer får ett avgörande inflytande i fondens styrelse. Denna bör enligt motionen ha tio ledamöter, av vilka löntagarorganisationerna utser sex, näringslivsorganisationema två och staten två.

I många företag har man, framhålls i motionen, under senare tid reviderat investeringsplanerna. Detta finner motionärerna vara olyckligt för samhällsekonomin. En viktig uppgift för strukturfonden anger de vara att medverka i finansieringen av uppskjutna projekt. Oftast är det, anförs det, ett starkt löntagarintresse att företagens investeringsverksamhet utökas. Genom ett nära samspel mellan fonden, företagsledningarna och de anställda i företagen skulle skapas såväl förutsättningar för som vilja till expansion.

Strukturfonden bör, menar motionärerna, kunna tillföra medel utan att några formella krav på säkerheter uppställs. Även i normala fall bör förräntningskraven kunna ställas ganska lågt och för en viss tid helt kunna

FiU 1977/78:15

efterges, om de samhällsekonomiska motiven är starka. Fonden bör emellertid kräva inflytande som villkor för kapitaltillskottet.

Olika former för kapitaltillskott från strukturfonden anges som tänkbara. Såväl aktieteckning genom nyemission som konvertibla skuldebrev eller motsvarande bör kunna vara aktuella. 1 vissa fall kan det vara lämpligt att fondens insatser kombineras med tillskott av direkt lånat kapital från t. ex. Investeringsbanken. De direkta insatserna i statliga företag,!, ex. inom varvsoch stålindustrin, bör göras i annan ordning.

Strukturfonden börenligt motionen inrättas fr. o. m. den 1 juli 1978 och ges en omslutning av 4 miljarder kronor under första året. Den bör läggas vid sidan av statsbudgeten och få möjlighet att med statliga garantier gå ut på de internationella lånemarknadcrna för alt finansiera sin verksamhet. Den bör också av budgctmcdel(iillförus ett eget kapital om 2 miljarder kronor.

kompletterande förslag om finansiering

I motionen 1977/78:868 (med motivering i motionen 1977/78:867). som har hänvisats till skatteutskottet, föreslås att riksdagen skall besluta att som ett led i finansieringen av de i motionen 1977/78:869 föreslagna samhällslonderna ta ut en allmän lörelagsavgift beräknad på företagens omsättning så att den under budgetåret 1978/79 inbringar minst 5 miljarder kronor.

I motionen 1977/78:1451 (med motivering i motionen 1977/78:654), som likaledes har hänvisats till skatteutskottet, föreslås att riksdagen skall besluta att en särskild strukturavgift skall tas ut med 2 % av lönesumman under perioden den 1 juli 1978-den 31 december 1979. Avgiften skall enligt motionärerna bidra till finansiering av den i motionen 1977/78:1640 föreslagna strukturfonden och övriga insatser för att förstärka vårt lands produktionsförmåga och konkurrenskraft.

Tidigare behandling av förslag om strukturfond

Förslag om inrättande av en strukturfond - enligt i huvudsak samma riktlinjer som nu är aktuella - har tidigare framlagts i en motion under allmänna motionstiden år 1977. Som ram för fondens engagemang under det första verksamhetsåret angavs då 750 milj. kr. Finansieringen skulle ske i särskild ordning, dels genom en arbetsgivaravgift, dels genom en begränsning av juridiska personers rätt till avdrag för debiterad kommunalskatt vid inkomsttaxeringen.

I sitt betänkande rörande förslaget underströk näringsutskottet (NU 1976/ 77:35 s. 8) att industrins strukturutveckling på senare år hade blivit ett av de viktigaste problemen inom näringspolitiken. Den påkallar i hög grad uppmärksamhet och insatser från statens sida, sade utskottet och hänvisade till en rad aktuella exempel:

FiU 1977/78:15

106 Stålindustrin» båda huvudgrenar har just gjorts till föremål för särskilda undersökningar. Närmast skall nu en statlig grupp syssla med frågan om strukturrationaliserng inom stålindustrin. Ett näringspolitiskt program för skogsnäringen avser regeringen att lägga fram nästa år. Inom kort får riksdagen ta ställning till frågan om en genomgripande ändring i varvsindustrins struktur och om stora ekonomiska åtaganden av staten i samband därmed. Likaså får riksdagen ta ställning till förslagom åtgärder för textil- och konfektionsindustrigrna och för den manuella glasindustrin. Skoindustrins villkor har nyligen behandlats. Listan kan utökas. Inom flera branscher finns statliga branschråd med representation för olika intressentgrupper. De problem som sammanhänger med företagsfusioner och företagsnedläggelser uppmärksammas i skilda sammanhang.

Delade meningar kan, anförde utskottet vidare, råda om inriktningen och omfattningen av de statliga ingripandena i olika fall. Om principen att staten måste ta på sig ett långtgående ansvar, också i ekonomiskt avseende, för industrins strukturutveckling föreligger numera enighet.

Motionärernas förslag kunde enligt utskottet sägas syfta till att staten skulle få ytterligare ett instrument för strukturpolitiska insatser. Det gav emellertid anledning till invändningar. Utan att gå närmare in på frågan om strukturfondens finansiering - vad som föreslogs härvidlag behandlades av andra utskott - konstaterade näringsutskottet att motionärerna räknade med en specialdestination av avgiftsmedel till fonden. Invändningar kunde riktas mot en sådan finansieringsprincip. Vidare förordade motionärerna en sådan sammansättning av fondens styrelse att fonden i realiteten skulle bli ett instrument inte för samhällets utan för löntagarorganisationernas strukturpolitik. Det kunde inte utan vidare förutsättas att en sådan ordning skulle stå i överensstämmelse med de hänsyn till såväl samhällets som andra intressenters berättigade intressen varom samma motionärer talade i en annan, samtidigt avlämnad motion.

Utskottet konstaterade att löntagarnas inflytande på företagsnivå på sistone hade förstärkts genom lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och att det på central nivå sedan länge var väl etablerat. Staten borde dock enligt utskottets uppfattning inte delegera till löntagarorganisationerna att - låt vara under medverkan av bl. a. representanter för staten - svara för statligt finansierade näringspolitiska åtgärder av det slag som det i detta fall var fråga om.

Förslaget om inrättande av en strukturfond avstyrktes av utskottet - med reservation av de socialdemokratiska ledamöterna till förmån för förslaget - och avslogs av riksdagen.

Utskottet

Det förslag om inrättande av en strukturfond som framläggs i motionen 1977/78:1640 överensstämmer nära med ett motsvarande förslag för ett år sedan. I båda fallen har som fondens ändamål angivits att svara för en

FiU 1977/78:15

nödvändig samhällsfinansiering av sådana projekt inom grupper av företag eller inom enstaka foretag som syftar till att lägga grunden loren nödvändig framtida branschstruktur med ulvecklingsdugliga och framtidsinriktade företag. Kapitaltillskotten skall kunna ske i olika former, såsom teckning av nyemitterade aktier och av konvertibla skuldebrev. Kraven på säkerhet och förräntning skall kunna ställas lågt; i gengäld skall kraven på inflytande från samhällets sida vara höga. I fondens styrelse skall löntagarorganisationerna ha sex av tio platser, näringslivets organisationer två och staten två. Det förutsätts få ankomma på regeringen att utforma närmare bestämmelserom fonden och dess verksamhet.

Enligt årets motion i ämnet får strukturfonden emellertid väsentligt större omslutning än som föreslogs förra året. Då förordades ett belopp av 750 milj. kr. Denna gång räknar motionärerna med att fondstyrelsen skall kunna disponera 4 miljarder kronor under del första året Vad gäller fondens finansiering har förra årets förslag - som gick ut på specialdestinering av avgiftsmedel till fonden - nu modifierats. I motionen 1977/78:1640 finns ett yrkande att 2 miljarder kronor skall anvisas på statsbudgeten för investering i fonden. Motionärerna uttalar vidare att fonden bör få möjlighet att med statliga garantier ta upp lån på de internationella lånemarknaderna. I motionen 1977/78:1451 - som behandlas av skatteutskottet - föreslås en särskild strukturavgift för alla arbetsgivare, avsedd bl. a. att tillföra staten medel för strukturfonden men ulan formellt samband med denna.

I motsvarande sammanhang förra året framhöll näringsutskottet att industrins strukturutveckling på senare år blivit ett av de viktigaste problemen inom näringspolitiken. Utskottet betonade också att staten i hög grad ägnade uppmärksamhet åt detta problem och därvid gjorde stora ekonomiska insatser. Om principen att staten måste ta på sig ett långtgående ansvar, också i ekonomiskt avseende, för industrins strukturutveckling föreligger numera enighet, konstaterade utskottet. Detta är även nu en självklar utgångspunkt vid bedömningen av förslaget om en strukturfond. Regeringen påminner i finansplanen om statens stora industripolitiska satsningar på senare tid. Specialstålindustrin, tekoindustrierna och dataindustrin är exempel på branscher som omfattas av åtgärder som riksdagen nyligen har beslutat om. En proposition om ytterligare statliga åtgärder på tekoområdet och en om statligt engagemang inom handelsstålsindustrin skall inom kort föranleda riksdagsbeslut. Flera andra branschers strukturproblem är föremål för intensiva överväganden inom regeringskansliet.

Regeringen deklarerar i finansplanen att det är ytterst angeläget att den svenska industrins produktionspotential byggs ut. inte bara genom materiella investeringar utan också i form av ökade marknadsinvesteringar, insatser för forskning och utveckling samt omstrukturering av existerande produktionsapparat. Näringsutskottet utgår från att det råder enighet om detta allmänna mål. När det gäller institutionella åtgärder på kort sikt av betydelse för näringslivets kapitalförsörjning har regeringen aviserat att förslag skall

FiU 1977/78:15

komma rörande dels Sveriges Investeringsbank AB, dels allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse.

Mot här angiven bakgrund finnér utskottet - liksom förra året - att den huvudsakliga inneböftien av förslaget om en strukturfond är att staten får ytterligare ett instrument för strukturpolitiska insatser. Det specifika för den föreslagna fonden blir inte de betydande kapitalresurser den skall disponera - dessa allokeras till fonden på bekostnad av företagen själva och andra kapitalkällor - utan de särskilda regler och former som skall gälla för beslut om kapitaltillskott från fonden. Riktlinjer för fondens verksamhet anges endast summariskt i motionen. Vid utskottsbehandlingen har förslagets förespråkare inte velat närmare utveckla vilket innehåll och vilken grad av precisering som skall känneteckna de bestämmelser som fonden skall arbeta efter. I stället har de hänvisat till att det bör ankomma på regeringen att utforma sådana bestämmelser. Utskottet uppskattar visserligen detta förtroende för den nuvarande regeringen men'anser att en verksamhet med så vittgående statsfinansiella och näringspolitiska konsekvenser som den föreslagna fondens inte kan få komma till stånd utan att riksdagen har haft tillfälle att ta ställning till tämligen detaljerade riktlinjer och regler. Sådana statliga garantier för upplåning utrikes som motionärerna tänker sig kan f. ö. inte utställas utan riksdagens bemyndigande. Frågan om fondens rättsliga ställning är i detta sammanhang betydelsefull.

Invändningar måste vidare riktas mot den föreslagna sammansättningen av strukturfondens styrelse. Motionärerna förordar en styrelse med endast två företrädare för staten mot sex för löntagarorganisationerna-som alltså får majoritet - och två för organisationer inom näringslivet. Fonden skulle följaktligen, som utskottet uttryckte saken förra året, i realiteten bli ett instrument inte för samhällets utan för löntagarorganisationernas strukturpolitik. Principen att löntagarna skall ha ett väsentligt inflytande både på företagsnivå och på central nivå är numera oomstridd och väl etablerad. Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet är ett uttryck härför. Motionärernas förslag går emellertid långt utöver vad denna princip kräver. Det innebär nämligen - för så vitt fondstyrelsens handlingsfrihet inte beskärs genom kraftiga restriktionerenligt regler som regeringen utfärdar, något som knappast kan vara motionärernas mening - att staten till löntagarorganisationerna delegerar huvudansvaret för utformningen av strukturpolitiken. Avgöranden som nu i väsentliga delar träffas av statsmakterna - och som är föremål för stort engagemang inom riksdagen - skulle alltså överföras till den korporativa sfären. Utskottet finner det angeläget att slå fast att de centrala näringspolitiska besluten liksom hittills bör fattas av riksdag och regering, dvs. under politiskt ansvar för beslutsfattarna.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om den kritik som hösten 1977 från socialdemokratiskt håll (NU 1977/78:30 res. 1, s. 17) riktades mot regeringens förslag att en särskild delegation - med nära anknytning till regeringen - skulle tillsättas för att svara för statens medverkan i strukturar -

FiU 1977/78:15

betet inom specialstålindustrin. Den nu föreslagna fondstyrelsen skulle i fråga om både verksamhetsområde och resurser få mångfaldigt större befogenheter än som har givits åt den nyss nämnda delegationen.

Näringsutskottet avstyrker sålunda förslaget om inrättande av en strukturfond. Av vad utskottet har anfört framgår att utskottet därmed inte har gjort något ställningstagande riktat mot fortsatta statliga insatser - genom kapitaltillförsel och annorledes - för att främja en angelägen strukturomvandling inom svensk industri.

Förslaget i motionen 1977/78:869 om upprättande av samhällsfonder under löntagarnas kontroll har nära släktskap med det förslag som har behandlats i det föregående. Det är emellertid än mer skissartat utformat och synes närmast gå ut på en utredning, styrd av ett principuttalande från riksdagens sida. De invändningar som utskottet har riktat mot förslaget om en strukturfond är i det väsentliga tillämpliga också på det nu nämnda förslaget, vilket alltså även det avstyrks av utskottet.

Stockholm den 14 februari 1978

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s). Bengt Sjönell (c). Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s). Fritz Börjesson (c). Sven Andersson i Örebro (fp). Birgitta Hambraeus (c). Lilly Hansson (s). Karl-Anders Petersson (c). Ivar Högström (s). Rune Ångström (fp). Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Wivi-Anne Radesjö (s) och Sivert Andersson (s).

Avvikande mening

av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Ivar Högström, KarlErik Häll, Wivi-Anne Radesjö och Sivert Andersson (alla s) som anser att den del av yttrandet som böijar på s. 107 med ”1 motsvarande” och slutar på s. 109 med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Industrins strukturutveckling är i dagens läge ett av de viktigaste problemen inom näringspolitiken. Staten har på senare år gjort stora ekonomiska insatser för att möjliggöra strukturförändringar inom olika branscher. Den nuvarande regeringens politik härvidlag präglas emellertid av bristande planmässighet och handlingskraft. Man har inte gjort tillräckligt för att förstärka befintliga och skapa nya organ för att långsiktigt tillföra de berörda företagen erforderliga resurser. I stället har staten gripit in med åtgärder som endast inneburit en tillfällig hjälp. Kravet på samhälleligt inflytande över den fortsatta utvecklingen har inte på det sätt som varit önskvärt blivit tillgodosett genom dessa åtgärder.

FiU 1977/78:15

110 Som framhålls i motionen 1977/78:1640 är de instrument för företagens kapitalförsörjning som nu står till buds inte tillräckliga när det gäller alt åstadkomma det riskkapital som är en av de väsentliga förutsättningarna för strukturomvandlingen. Utan nya, framtidsinriktade satsningar från företagens sida blir nämligen strukturförändringarna rent defensiva. Några garantier för en positiv utveckling på längre sikt ges då inte. Resurser behövs nu för investeringsinsatser av ny typ. Dessa insatser måste göras selektivt med sikte särskilt på branscher och företag som tekniskt och marknadsmässigt har goda utvecklingsmöjligheter. Det är också viktigt att ingripanden mot oplanerade företagsnedläggningar kan göras utifrån samhällsekonomiska överväganden. Företagsledningarna torde vidare inte sällan vara tveksamma om större investeringsprojekt med hänsyn till det aktuella kapacitetsläget. I sådana fall som här nämnts måste det finnas möjligheter till stort risktagande från statens sida, och förräntningskraven måste kunna sättas lågt. Fondens verksamhet kan också få stor betydelse för finansiering av investeringar i mindre och medelstora företag som befinner sig i snabb expansion. De befintliga kapitalmarknadsinstitutionerna räcker inte till för sådana insatser som det här är fråga om. Den föreslagna strukturfonden behövs för att samhället på ett avgörande sätt skall kunna positivt påverka industrins strukturutveckling. Den ekonomiska omslutning som beräknas för begynnelseskedet ter sig realistisk med hänsyn till å ena sidan de krav som kommer att ställas på fonden, å andra sidan statsfinansiella överväganden. Olika former för kapitaltillskott från fonden är tänkbara. Såväl aktieteckning genom nyemission som konvertibla skuldebrev eller motsvarande bör kunna vara aktuella. I vissa fall kan det vara lämpligt att fondens insatser kombineras med tillskott av kapital lånat från t. ex. Sveriges Investeringsbank. De direkta insatserna i statliga företag, t. ex. inom varvs- och stålindustrin, bör göras i annan ordning.

Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1977/78:1640 i den del som här är aktuell. Vid diskussionen av förslaget har dettas vedersakare inte kunnat ge anvisning om något alternativt sätt att fylla det behov av ytterligare riskkapital som motiverar strukturfondens inrättande. 1 stället har de koncentrerat sina invändningar på vad som föreslås i fråga om fondens styrelse. Utskottet vill hävda att den konstruktion av styrelsen som motionärerna förordar är väl motiverad. Det är löntagarna som i första hand drabbas av onödiga och illa planerade strukturförändringar. Genom sina organisationer har de både på företagsnivå och centralt visat ett intresse för och ett ansvar för strukturutvecklingen som kunnat väsentligt underlätta de svåra omställningar som det ofta är fråga om.

I anslutning till riksdagens beslut om strukturfonden bör regeringen utfärda närmare bestämmelser för verksamheten i enlighet med de klara direktiv som riksdagens bifall till motionen innebär. Förslag om de beslut av riksdagen som kan erfordras för att möjliggöra upplåning från fondens sida bör framläggas utan dröjsmål.

FiU 1977/78:15

lil

Förslaget i motionen 1977/78:869 har ett visst släktskap med de förslag som nu har behandlats. Det är emellertid mycket skissartat. I huvudsak tycks det gå ut på en utredning, som först på längre sikt skulle kunna ligga till grund för samhälleliga åtgärder. Det syfte som bör vara primärt tor motionärerna tillgodoses genom inrättande av en strukturfond. 1 övrigt vill utskottet hänvisa till den pågående utredningen (Fi 1975:03) om löntagarna och kapitaltillväxten, som behandlar frågor om löntagarfonder. Motionen 1977/78:869 avstyrks sålunda.

FiU 1977/78:15 112

T abell förteckning

Tabell 1 Betalningsbalans 1974-1977 6

Tabell 2 Betalningsbalans 1976—1977 31

Tabell 3 Bytesbalans för 1977—1978 32

Tabell 4 Försörjningsbalans för 1976-1978 33

Tabell 5 Statsutgifterna budgetåret 1978/79 47

Tabell 6 Totalbudgetens saldo 1976/77-1978/79 47

Tabell 7 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1976/77—1978/

79 49

Tabell 8 I motionen 654 föreslagna förändringar avseende statsbud getens

inkomstsida i förhållande till regeringens budgetförslag för 1978/79 52

Tabell 9 I motionen 654 föreslagna åtgärder för att öka investeringar

och stimulera forskning och utveckling 53

Tabell 10 I motionen 654 föreslagna ökningar resp. minskningar av

utgifter avseende offentlig konsumtion m. m. i förhållande till regeringens budgetförslag för 1978/79 53

FiU 1977/78:15 113

Innehåll

Inledning 1

Finansplanen 3

Propositionen 4

Motionerna 10

Utskottet 29

Den internationella utvecklingen 29

Handels- och bytesbalanserna 30

Den ekonomiska politiken under 1978 32

Sysselsättningspolitiken 35

Kreditpolitiken 37

Priser och kostnader 39

Hemställan 41

Budgetförslaget 42

Propositionen 43

Motionerna 52

Utskottet 55

Hemställan 66

Reservationer 68

Finansplanen 68

Budgetförslaget 93

Särskilt yttrande 101

Näringsutskottets yttrande 1977/78: 3y 102

Tabellförteckning 112

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978