Med anledning av motioner om riktlinjer för offentlig upphandling
FiU 1977/78:4
Finansutskottets betänkande 1977/78:4
med anledning av motioner om riktlinjer för offentlig upphandling I
detta betänkande behandlas motionerna
1976/77:439 av Sivert Andersson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de i upphandlingsbestämmelserna ingående bestämmelserna i enlighet med vad som anförts i motionen,
1976/77:440 av Georg Danell (m) vari hemställs att riksdagen anhåller att regeringen upphäver Kungl. Maj:ts kungörelse om skyldighet för statlig myndighet att anlita flygföretaget Crownair Flygtjänst AB Swedair (SFS 1973:598),
1976/77:441 av Pär Granstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att anhålla hos regeringen om instruktioner, av innebörd att statliga förvaltningar skall använda returpapper och oblekt slipmassepapper i sin verksamhet, samt
1976/77:594 av Fritz Börjesson (c) vari hemställs att riksdagen anhåller hos regeringen om initiativ i syfte att möjliggöra en ökad upphandling inom svenskt näringsliv från de affärsdrivande verken.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 440 från Swedair AB och över motionen 441 från Postverket.
Motionerna
1 motionen 439 anförs att den offentliga upphandlingen sker inom ramar som innebär att anbuden skall prövas med beaktande av samtliga affärsmässigt betingade omständigheter. Vid denna bedömning vägs priset, kvalitén och prestanda in. Andra omständigheter som kan vägas in är anbudsgivarens ekonomiska och tekniska resurser samt hans insikt och erfarenheter. Vid avgörandet bedöms anbudsgivarens vederhäftighet och pålitlighet när det gäller att fullgöra åtaganden. Inget hinder föreligger inom ramen för affärsmässighetsprincipen att öva kontroll av om anbudsgivaren slutit kollektivavtal såvida detta är nödvändigt för att bedöma om han kan fullgöra sina åtgärder.
Detta innebär emellertid inte att samhället som stor beställare av varor och tjänster alltid uppträder på ett sådant sätt att dess ansvar för hur branschförhållandena utvecklas kan utövas. En översyn av affärsmässighetsbegreppet bör därför göras, så att samhällets upphandlande organ får skyldighet att
1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 4
Fil) 1977/78:4
försäkra sig om att anbudsgivaren tillämpar avtalsenliga villkor gentemot sin personal och i övrigt utför sin prestation enligt god affärssed.
I motionen 440 anför motionären bl. a. att statliga myndigheter genom en kungörelse (SFS 1973:598) är skyldiga att anlita Crownair vid behov av taxiflyg.
Argumentet för ett monopol var att det av beredskapsskäl behövde byggas upp ett statligt företag som i krigsläge kunde garantera ett visst antal plan. Marknaden bedömdes vid den tidpunkten vara så pass osäker att man inte kunde utgå från att de privata företagen kunde uppfylla detta behov.
Oavsett om det 1973 fanns skäl att hävda ett statligt flygmonopol av redovisat slag, kan alla argumenten för ett monopol i dag avvisas, anser motionären. I dag finns det en rad seriösa, stabila företag på marknaden. Några beredskapsskäl kan således inte längre finnas för att bibehålla monopolet för Swedair. Någon anledning att ytterligare befästa Swedairs starka ställning på marknaden av andra skäl kan ej heller anses råda. Ur näringspolitisk synvinkel är det också principiellt förkastligt att tillåta ett monopol på en marknad som i övrigt präglas av en typisk småföretagarstruktur, anför motionären.
I motionen 441 anförs att massa- och pappersindustrin är en av de svenska industrigrenar som vållar de största föroreningsproblemen. Verksamheten är mycket energikrävande. Under senare år har man också tvingats konstatera att branschens råvarubas sviktar.
Det krävs givetvis en lång rad åtgärder för att råda bot på de nämnda problemen. Av stor betydelse är valet av papperskvalitéer. Vid slipmasseframställning kan man använda 80-90 % av stocken medan användningsgraden vid andra framställningsmetoder ligger vid ca 50 %. Blekningen av papper är mycket energikrävande och kräver en omfattande användning av kemikalier, vilket försvårar utsläppsproblemen.
Statsförvaltningen är en mycket stor papperskonsument. Om de statliga myndigheterna systematiskt skulle gå in för att använda de mest miljövänliga papperssorterna, skulle detta innebära en stor påverkan på marknaden och dessutom säkert få efterföljd av många andra konsumenter. De statliga förvaltningarna bör därför föregå med gott exempel genom att systematiskt använda returpapper och oblekt slipmassepapper i sin verksamhet. Rent praktiskt torde detta inte leda till några olägenheter, anför motionärerna.
I motionen 594 anförs att alla möjligheter att stödja det inhemska näringslivet och den svenska industrin bör tillvaratas, om vi skall kunna upprätthålla en full sysselsättning och samtidigt minska vårt importberoende.
Därför bör enligt motionären de statliga verken i så stor utsträckning som möjligt lägga sina beställningar på materiel hos den svenska industrin. Sådana beställningar bör också kunna ses som ett medel att stödja regioner med brist
FiU 1977/78:4
på arbetstillfällen och sålunda utgöra ett instrument i en aktiv regional- och sysselsättningspolitik. Som exempel nämner motionären att statens järnvägar i årets budgetproposition erhållit ett investeringsanslag för ombyggnad av rullande materiel, vilket skulle kunna utnyttjas på ett sådant sätt att det ger en regional sysselsättningseffekt.
Remissyttrandena
I sitt yttrande över motionen 440 redovisar Swedair AB bakgrunden till gällande kungörelse om skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair. Skyldigheten är enligt bolaget att se som del av de garantier som var nödvändiga för att de åsyftade flygtransportresurserna skulle kunna skapas inom Crownair.
Bolaget åberopar i yttrandet kungörelsens bestämmelse att företaget inte behöver utnyttjas för statliga flygtransporter om det är uppenbart att företaget inte lämpligen bör anlitas. Swedair säger sig i flera fall ha avböjt uppdrag från statliga myndigheter. Enligt Swedairs mening fungerar samarbetet med de statliga myndigheterna smidigt.
Swedair redovisar i yttrandet en omsättning vid Crownair för år 1976/77 om ca 100 milj. kr. och ca 400 anställda. Av omsättningen faller ca 7 milj. kr. på statliga myndigheters beställningar av flygtrafiktjänster. Om en del av den flygtidsproduktion för vilken organisationen byggts upp nu skulle komma att bortfalla, skulle det kunna medföra ekonomiska konsekvenser i form av avvecklingskostnader för personal och materiel.
Bolaget yrkar att utskottet avstyrker förslaget i motionen.
Yttrandet har i sin helhet fogats som bilaga 1 till detta betänkande.
Motionen 441 har för yttrande remitterats till postverket, som är central upphandlande myndighet i fråga om kontorsmateriel, bl. a. papper. I sitt yttrande anför postverket bl. a. att det självfallet inte finns något att erinra mot sådana anvisningar som snabbare leder till en övergång till trähaltigt papper (s. k. TH-papper). 1 förhållande till den totala förbrukningen av skrivpapper inom landet är måhända statsförvaltningens inte av sådan storleksordning att valet av TH-papper framför träfritt papper (s. k. TFpapper) kan väntas få någon betydande ekonomisk effekt. Men föreskrifter för statsförvaltningen kan leda till en ändrad konsumtionsinriktning även hos andra förbrukargrupper, främst kanske kommuner och landsting.
I fråga om motionens förslag att statliga förvaltningar skall åläggas att använda returpapper i sin verksamhet anför postverket att man med returpapper i branschen avser sådant papper som insamlats för att efter den första användningen återföras till pappersbruken. De svenska finpappersbruk som tillverkar papper för skrivändamål av de slag som det här är fråga om använder sig vid sin tillverkning inte av annan återvinningsmassa än den de kan få ut av det ”spillpapper” som uppstått i den egna tillverkningen. Skälet
FiU 1977/78:4
härtill sägs vara dels att de saknar utrustning för den speciella behandling som returpapper måste undergå innan det kan användas för framställning av återvinningsmassa, dels att de mängder återvinningsmassa som hittills kunnat framställas av insamlat returpapper funnit användning vid tillverkningen av tidningspapper, vissa typer av kartong och wellpapp.
Postverket anför att en mer accentuerad brist på vedråvara och andra i dag inte kända förhållanden i framtiden dock kan leda till att landets finpappersbruk finner sig kunna och böra använda återvinningsmassa i sin tillverkning. En förutsättning härför är också ökad tillgång på returpapper. Om och när dessa ändrade förhållanden inträder torde det kunna bli aktuellt med föreskrifter om hur statsförvaltningen skall förhålla sig till av återvinningsmassa tillverkat papper i sin verksamhet.
Postverkets yttrande har i sin helhet fogats till betänkandet som bilaga 2.
Utskottet
I motionen 439 begärs en översyn av affärsmässighetsbegreppet, så att samhällets upphandlande organ får skyldighet att försäkra sig om att anbudsgivaren tillämpar avtalsenliga villkor gentemot sin personal och i övrigt utför sin prestation enligt god affärssed.
Utskottet behandlade vid föregående riksmöte ett nästan identiskt krav (motionen 1975/76:690). I det utförliga betänkande som utskottet därvid avgav och som godkändes av riksdagen anförde utskottet (FiU 1976/ 77:1):
Som utskottet redan framhållit är kravet på affärsmässighet den grundläggande principen för den statliga upphandlingen. Som motionärerna påpekar ingår enligt anvisningarna i affärsmässigheten inte enbart en bedömning av produkten utan även av leverantören. Hänsyn behöver tas till bl. a. tidigare erfarenheter av anbudsgivaren, dennes ekonomiska och tekniska resurser, hans insikt och erfarenhet liksom vederhäftighet och pålitlighet när det gäller att fullgöra sina åtaganden. Motionärernas krav kan alltså i viss mån tillgodoses inom ramen för affärsmässighetsprincipen, nämligen så tillvida som en kontroll av t. ex. om anbudsgivaren slutit kollektivavtal är nödvändig för att bedöma dennes möjligheter att fullgöra sina åtaganden.
Om myndigheterna generellt skall åläggas den typ av kontroll som motionärerna föreslår måste det anses som en begränsning av affärsmässighetsprincipens tillämpning. Sådana begränsningar skall enligt gällande riktlinjer beslutas av regeringen och inte av enskilda myndigheter. Motionärernas krav kan inte tillgodoses enbart genom en ändring av anvisningarna utan måste då föranleda en ändring av kungörelsen.
Det faktum att beslut om begränsning av affärsmässighetsprincipen inte ankommer på enskilda myndigheter utan skall hänskjutas till regeringen är ett uttryck för den bedömningen att det många gånger kan vara svårt för myndigheterna att göra dessa avvägningar. Det är utskottets mening att så är fallet även beträffande de av motionärerna framförda förslagen. Utskottet delar, i likhet med riksrevisionsverket, motionärernas uppfattning att
FiU 1977/78:4
samhället som stor beställare bör ha ett ansvar för hur branschförhållandena utvecklas på de marknader där samhället uppträder som köpare. Som riksrevisionsverket påpekar behöver dock detta inte innebära att ansvaret överlåts på de enskilda upphandlande myndigheterna.
Den kontroll en enskild myndighet kan göra blir naturligen av mera formell art. Exempelvis kan myndigheten försäkra sig om att kollektivavtal föreligger vid den tidpunkt då leveransavtal skall slutas. Det intressanta är emellertid vilka förhållanden som gäller under den tid arbetet pågår. Detta kan myndigheten inte påverka när ett anbud väl godtagits.
Problemet med s. k. grå arbetskraft är ett problem inom vidare sektorer av näringslivet än där offentliga myndigheter uppträder som köpare och bör enligt utskottets mening angripas i mera generella former. Utskottet vill framför allt peka på de möjligheter som skapats genom lagen om medbestämmande i arbetslivet.
1 lagen finns regler (38-40 §§) som syftar till att förhindra att s. k. grå arbetskraft får arbeta i företagen eller att eljest arbete utförs på villkor, som innebär att lag eller avtal kringgås. Stadgandena innebär att en arbetsgivare är förhandlingsskyldig, primärt eller i vissa fall på initiativ av arbetstagarorganisation, om han överväger att låta utföra visst arbete på arbetsplatsen med arbetskraft som inte har anställning där.
Om arbetstagarorganisation efter förhandlingen bedömer att den aktuella entreprenaden eller uppdraget kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal eller eljest skulle strida mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde kan organisationen förbjuda att entreprenaden kommer till stånd.
De nämnda reglerna är tillämpliga även på det offentliga området och torde verksamt kunna bidra till att lösa de problem motionärerna avser.
Osund konkurrens på entreprenadmarknaden kan också uppkomma genom att företag inte fullgör sina skyldigheter i fråga om inbetalning av skatt och olika former av avgifter. Inom finansdepartementet har upprättats promemorian Ansvar för skatt vid entreprenad m. m. (Ds Fi 1976:4). Promemorian innefattar förslag till en lag om särskilt uppdragsgi varansvar för skatt m. m. Lagen avses äga tillämpning när rörelseidkare har lämnat uppdrag åt juridisk person eller fysisk person som inte är anställd hos rörelseidkaren att för dennes räkning utföra arbete här i landet på arbetsplats i hans rörelse.
De föreslagna reglerna innebär i första hand skyldighet för rörelseidkare som lämnar uppdrag av detta slag att utan anmaning lämna kontrolluppgift om bl. a. uppdragstagarens namn och ersättningens storlek. Fullgörs inte uppgiftsskyldigheten blir uppdragsgivaren enligt förslaget solidariskt ansvarig för skatt och arbetsgivaravgift som uppdragstagaren inte har betalat i vederbörlig ordning.
Förslagen avser rörelseidkare. Offentliga myndigheter omfattas sålunda inte. Syftet är dock bl. a. att mera allmänt motverka osund konkurrens och bidra till en väl fungerande entreprenadmarknad.
Utskottet ansåg sammanfattningsvis att de problem motionärerna tagit upp borde angripas med generella metoder och inte genom att ålägga enskilda upphandlande myndigheter en kontroll av det slag motionärerna förordat.
Utskottet vidhåller i nu förevarande sammanhang denna sin uppfattning. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.
FiU 1977/78:4
6 På en punkt vill utskottet komplettera framställningen i nyssnämnda betänkande. Det har nämligen ifrågasatts huruvida offentlig myndighet - trots vad som stadgas i medbestämmandelagen - har rätt att lämna ut information om upphandlingsärende med hänsyn till vad som föreskrivs i sekretesslagen (SFS 1937:249). I princip föreligger enligt 34 i} 2 st obligatorisk sekretess intill dess att avtal slutits. Tvekan kan emellertid råda huruvida löntagarorganisations förhandlingsrätt kan anses ingå i myndighetens anbudsprövning. I förslaget till ny sekretesslag, Handlingssekretess och tystnadsplikt (Ds Ju 1977:11), ges myndighet uttrycklig rätt att lämna ut uppgift till arbetstagarorganisation enligt vad som föreskrivs om rätt till information i arbetslivet. Om lagförslaget antas kommer sålunda full klarhet att föreligga och sekretesslagstiftningen inte lägga hinder i vägen för tillämpning av medbestämmandelagens 38-40 i upphandlingssammanhang.
I motionen 440 yrkas att riksdagen anhåller att regeringen upphäver kungörelsen om skyldighet för statlig myndighet att anlita Crownair AB vid flygtransporter. I yttrande över motionen yrkar Swedair att utskottet avstyrker motionen.
Sedan motionen väcktes i januari 1977 har regeringen tillsatt en utredning om särställning för vissa myndigheter och företag vid leverans till staten m. m. Enligt direktiven till utredaren (Dir. 1977:86) skall förekommande monopol och liknande arrangemang vid leveranser till staten göras till föremål för en samlad översyn. Syftet skall vara att kartlägga i vilken utsträckning skälen för en monopol- eller särställning är så starka att ett bibehållande är motiverat. Som exempel på arrangemang som särskilt bör uppmärksammas vid undersökningen nämns Swedair AB:s monopol enligt kungörelsen (1973:598) om skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair Swedish Ltd AB.
Enligt utskottets mening bör utredningens resultat avvaktas innan ställning tas i frågan. Motionsyrkandet avstyrks sålunda.
I motionen 441 begärs instruktioner av innebörd att statliga förvaltningar skall använda returpapper och oblekt slipmassepapper i sin verksamhet.
Den aktuella frågeställningen har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet vid flera föregående tillfällen. I samband med behandlingen av propositionen 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall hade jordbruksutskottet (JoU 1975:10) sålunda att ta ställning till ett motionsyrkande med begäran om bestämmelser om att statlig upphandling av pappersprodukter inriktas på att produkterna skall innehålla en stor andel återvunnet papper och att produkterna utformas så att senare återvinning underlättas. Utskottet ifrågasatte därvid lämpligheten och behovet av bestämmelser om obligatorisk inblandning av returpapper vid produktionen av pappersprodukter som upphandlas av staten. Det borde ankomma på regeringen och vederbörande förvaltningsmyndigheter att närmare bestäm -
FiU 1977/78:4
ma i hithörande frågor, och utskottet utgick från att man därvid hade uppmärksamheten riktad på behovet av så ändamålsenlig pappershantering som möjligt. Jordbruksutskottet ansåg ett riksdagens initiativ obehövligt, vilket också blev riksdagens beslut.
I det yttrande över nu aktuellt motionsyrkande som avlämnats av postverket redovisas likaså vissa omständigheter som talar mot att staten i sin upphandling skulle tvinga fram användning av återvinningsmassa vid landets fmpappersbruk. Möjligen kan frågan senare bli aktuell, menar postverket. Utskottet delar här postverkets uppfattning att särskilda föreskrifter i vart fall inte för närvarande bör aktualiseras.
Den andra tankegången i motionen är att staten bör använda oblekt slipmassepapper i sin verksamhet, med hänsyn till den bättre användningen av vedråvaran och den miljövänligare produktionsmetoden detta innebär. Postverket bekräftar i sitt yttrande att vedråvaran utnyttjas avsevärt bättre vid framställning av den mekaniska massa som används vid framställning av trähaltigt s. k. TH-papper. Postverket redovisar vidare att kvaliteten för THpapper förbättrats på senare år och verket erbjuder numera statsmyndigheterna papper till duplikatorer även i TH-kvalitet. Detta papper är ungefär 15 96 billigare än motsvarande träfria papper (s. k. TF-papper).
I sammanhanget bör nämnas att konstitutionsutskottet i sitt betänkande 1977/78:4 avstyrkt att riksdagen övergår till trähaltigt papper för riksdagstrycket. Avstyrkandet grundas bl. a. på ett yttrande från riksarkivet, som hänvisar till det trähaltiga papperets dåliga arkivbeständighet.
Finansutskottet har förståelse för tankegångarna i motionen 441, även med beaktande av att det trähaltiga papperet är mindre lämpligt i arkivsammanhang. Att döma av de uppgifter som redovisas i postverkets yttrande torde det trähaltiga papperet ha goda möjligheter att hävda sig framöver, såväl kvalitets- som prismässigt. För det trähaltiga papperet talar också pappersbrukens egenintresse av att bättre ta till vara vedråvaran. Med en tilltagande råvarubrist kan prisskillnaden förutses öka mellan trähaltigt och träfritt papper, varvid myndigheterna kan förutsättas inte onödigtvis använda den senare papperstypen. Utskottet anser det dock inte nu vara erforderligt med något riksdagens initiativ i frågan. Det bör ankomma på regeringen att följa frågan och ta erforderliga initiativ. Motionsyrkandet avstyrks.
I motionen 594 begärs initiativ i syfte att möjliggöra en ökad upphandling inom svenskt näringsliv från de affarsdrivande verken. Motionären anser att de statliga verken i så stor utsträckning som möjligt bör lägga sina beställningar på materiel hos den svenska industrin.
Som utskottet närmare redogjort för i betänkandet 1976/77:1 är de statliga myndigheterna bundna av upphandlingskungörelsens bestämmelser. Där fastslås affärsmässigheten som vägledande princip och myndigheterna får inte på egen hand inskränka sin upphandling till enbart svenska företag. Dessa bestämmelser är en direkt följd av de internationella åtaganden Sverige
FiU 1977/78:4
gjort på upphandlingsområdet. När beredskaps- eller sysselsättningsskäl talar för en upphandling inom landet bör det som hittills ankomma på regeringen att i varje enskilt fall göra den nödvändiga avvägningen mot andra länders intressen. Det bör enligt utskottets mening inte komma i fråga att riksdagen härvidlag drar upp någon handlingslinje för regeringen. Yrkandet avstyrks.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen avslår motionen 1976/77:439,
2. att riksdagen avslår motionen 1976/77:440,
3. att riksdagen avslår motionen 1976/77:441,
4. att riksdagen avslår motionen 1976/77:594.
Stockholm den 25 oktober 1977
På finansutskottets vägnar BJÖRN MOLIN
Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson (c), Knut Wachtmeister (m), Torsten Gustafsson (c), Arne Pettersson (s). Anton Fågelsbo (c), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Torsten Karlsson (s), Rune Rydén (m), Rune Johansson i Åmål (s) och Karin Flodström (s).
FiU 1977/78:4
9 Bilaga 1
Yttrande över motionen 1976/77:440
Swedair AB (1977-08-15)
Motion 1976/77:440 om statlig myndighets skyldighet att anlita flygbolaget Swedair. Remissyttrande.
Med anledning av att riksdagens finansutskott berett Swedair AB tillfälle till yttrande över rubricerade motion, får vi härmed anföra nedanstående synpunkter i frågan.
Inom flygvapnet fanns tidigare ett antal smärre propellerdrivna flygplan för transport av personal och lättare materiel. Dessa flygplan var primärt avsedda utgöra kärnan i och fylla förstahandsbehovet av försvarsmaktens samlade behov av lätta transportflygplan under beredskap eller krig. Flygplanen användes också för den fredsmässiga verksamheten varvid kapaciteten dock icke utnyttjas till fullo.
Då större delen av dessa flygplan närmade sig tidpunkten för utrangering uppkom frågan om en eventuell ersättningsanskaffning. Det framstod då som naturligt att överväga om den kapacitet som var nödvändig för att snabbt kunna täcka försvarsmaktens förstahandsbehov av lätta flygtransporter under beredskap och krig i fred skulle kunna nyttiggöras på ett rationellare sätt än genom att direkt ingå i flygvapnets organisation. För att en organisation utanför flygvapnet skulle kunna uppfylla försvarsmaktens krav måste denna dock ha erforderlig stadga och en så långt möjligt standardiserad utrustning. Personalen bör dessutom ha vana att utföra militära transportuppdrag.
I Kungl. Maj:ts proposition 1973:124 konstaterades bl.a. att ett tiotal flygplan av typ Pembroke ingående i flygvapnets transportflygorganisation av åldersskäl skulle komma att avvecklas under de närmaste följande åren. Vidare konstaterades att ersättningsanskaffning för dessa flygplan ej planerades inom försvaret eftersom det fredstida flygtransportbehovet ej motiverade ett bibehållande av den dåvarande kapaciteten.
För att försvarets transportflygkapacitet i händelse av beredskapstillstånd eller krig skulle kunna bibehållas på en oförändrad nivå, erfordrades att en samlad flygtransportresurs motsvarande de avvecklade Pembroke-planen skapades på annat sätt. 1 den nämnda propositionen 1973:124 konstateras att en smidig lösning på frågan skulle erhållas om Svenska Utvecklings AB aktiepost (50 96) i dåvarande Crownair AB övertogs av Kungl. Maj:t genom försvarsdepartementet. Vidare sägs i propositionen att man, genom att till Crownair i huvudsak föra samman de fredstida statliga flygningarna av det slag som lämpligen skulle kunna utföras av bolaget, skulle skapa eri organisation, som hade kapacitet att tillgodose även de behov, som kan förutses för försvaret i en beredskaps- eller krigssituation. Det ansågs
FiU 1977/78:4
naturligt att statliga myndigheter såväl inom som utanför krigsmakten skulle utnyttja bolagets tjänster i fredstid. Sedan riksdagen antagit propositionen utfärdades i juni 1973 Kungl. Maj:ts kungörelse om skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair(SFS 1973:598). Härigenom tillkom del av de garantier, som var nödvändiga för att den åsyftade ersättningen för flygvapnets avvecklande flygtransportresurser skulle kunna skapas inom Crownair.
Om den aktuella flygtransportresursen hade bibehållits inom flygvapnets ram hade säkerligen en strävan varit att utnyttja ifrågavarande resurs även för annan statlig verksamhet. Enligt Swedairs mening är emellertid bolaget såsom affärsföretag bättre skickat att på ett rationellt sätt nyttiggöra denna flygplanflotta. Detta förutsätter emellertid att företaget kompenseras försina åtaganden. Nu sker detta genom den garanti för beläggning som kungörelsen SFS 1973:598 innebär.
Kungörelsen innehåller en bestämmelse om att företaget inte behöver utnyttjas för statliga flygtransporter om det är uppenbart att företaget ej lämpligen bör anlitas. Swedair har också i flera fall av olika skäl avböjt uppdrag från statliga myndigheter. Enligt Swedairs mening fungerar samarbetet med de statliga myndigheterna smidigt. De skiftande behoven inom statsförvaltningen har kunnat tillgodoses på ett praktiskt och rationellt sätt.
Crownair har utvecklats från ett bolag som 1971/72 hade en omsättning på ca 1.8 mkr och ett fåtal anställda till ett bolag som 1976/77 har en omsättning på ca 100 mkr och ca 400 anställda. Stora ansträngningar har vidare gjorts för att efterhand standardisera flygplanbeståndet. Av omsättningen faller ca 7 mkr på statliga myndigheters beställningar av trafikflygtjänster. En del av de investeringar, som bolaget gjort är hänförliga till personal och materiel ingående i den transportflygresurs, varom proposition 1973:124 och SFS 1973:598 handlar. Om en del av den flygtidsproduktion, för vilken organisationen byggts upp nu skulle komma att bortfalla, skulle det kunna medföra ekonomiska konsekvenser i form av avvecklingskostnader för personal och materiel. Storleken av de avvecklingskostnader, som skulle uppkomma blir beroende av sättet för en eventuell avveckling av förmånsställningen i fråga om statliga flygningar och då främst av tidsfaktorn.
Mot bakgrund av ovan beskrivna förhållanden måste bolaget för sin del yrka att utskottet avstyrker i motionen anfört förslag.
Representanterna för LIN och ABA i Swedairs styrelse, herrar Hörjel och Norlin, vill för sin del därutöver framhålla att - \^id ett eventuellt bifall till det i motionen framlagda förslaget - bolaget av statsmakterna skall gottgöras för de ekonomiska konsekvenser i form av avvecklingskostnader som ett borttagande av förmånskungörelsen kan medföra.
Högaktningsfullt SWEDAIR AB
Olle Hedberg
FiU 1977/78:4
11 Bilaga 2
Yttrande över motionen 1976/77:441 Postverket
Administrativa avdelningen (1977-05-27)
Remiss av motion 1976/77:441 om användning inom den statliga förvaltningen av returpapper m. m.
(1 bilaga)1
Med anledning av rubricerade remiss får postverket meddela följande. Postens centralupphandling, som organisatoriskt ingår i resultatenheten Postens inköpscentral, anlitas av en stor del av statsförvaltningen vid inköp av framför allt kontorsmaskiner och övrig kontorsmateriel. Anskaffandet av kontorsmateriel, bl. a. papper för olika ändamål, sker på av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag.
Papper för skrivändamål m. m. kan delas upp i fyra grupper enligt följande sammanställning.
1. Papper för skrift för hand med blyerts- och färgpennor, kulpennor, bläck: vitt papper av kemisk massa eller sådan massa med inblandning av mekanisk massa (konceptpapper), ytvikter 60-80 g/m2.
2. Papper för maskinskrift: vitt eller kulört papper av kemisk massa eller sådan massa med inblandning av mekanisk massa eller vitt papper av lump med inblandning av kemisk massa (papper Svenskt arkiv), ytvikter 45-112 g/m2.
3. Papper till duplikatorer (alko-, lito- och stencilduplikatorer): vitt eller kulört papper av kemisk massa eller sådan med inblandning av mekanisk massa, ytvikter 70-100 g/m2.
4. Papper till kopiatorer som arbetar enligt indirekt elstatmetod: i regel vitt papper av kemisk massa eller av sådan massa med inblandning av mekanisk massa, ytvikt 80 g/m2.
Papperen kan alltefter användningsområde erhållas med linjering, hålslagning m. m.
Formaten är i regel A 3 och A 4 men för anteckningsblock finns också formaten A 5 och A 6.
Upphandlingen av de nämnda papperskvaliteterna uppgår till 5 000-6 000 ton per år med tyngdpunkten på gruppen 3. Inom denna grupp är upphandlingen för litoduplikatorer (offsetpapper) den dominerande.
1 Ej här återgiven.
FiU 1977/78:4
12 När Postverket 1930 fick uppdraget att svara för anskaffningen av bl. a. skrivpapper för statsförvaltningen fanns redan 1905 och 1924 meddelade föreskrifter om de papperskvaliteter som skulle användas. Det var först och främst normalpapper för handlingar som skulle förvaras för längre tid eller ständigt eller som var utsatta för stor nötning. Normalpapperen är numera ersatta av papper Svenskt arkiv.
Därutöver skulle emellertid finnas papper tillverkat av kemisk massa med tillsats av lump. Papperet var avsett för räkenskapshandlingar, bokföringsböcker o. d. Vidare skulle det finnas träfritt papper för hand- och maskinskrift, tillverkat av kemisk massa, s. k. TF-papper. För handskrift skulle dessutom finnas s. k. konceptpapper, tillverkat av kemisk massa med inblandning av mekanisk massa, dvs. trähaltigt papper(TH-papper). Slutligen fanns det en särskild kvalitet av träfritt papper för stencilduplikatorer, tillverkad av kemisk massa (TF-papper).
Av olika skäl minskade efterfrågan på konceptpapper så att detta papper på senare år uteslutande använts vid tillverkning av anteckningsblock i småformaten A 5 och A 6. Den främsta orsaken till den minskade efterfrågan var att kvaliteten hos papperet ansågs vara alltför låg - papperet hade dålig hållbarhet vad gällde lagring men också i fråga om nötning, det hade dålig raderfasthet och det hade inte rent vit färg. En annan anledning var att priset på papperet så småningom kom att alltmer närma sig priset på motsvarande papper av kemisk massa. Detta senare förhållande ledde till att pappersbruken blev rätt ointresserade av att fortsätta tillverkningen.
Sedan ett par år tillbaka har de pappersbruk som det här är fråga om, de s. k. finpappersbruken, emellertid på nytt börjat intressera sig för att tillverka papperskvaliteter för skrivändamål i vilka ingår mekanisk massa upp emot 60 % av den totala massamängden. Skälen härtill är:
- De gångna årens framsteg på papperstillverkningens område gör det i dag möjligt att framställa TFI-papper i kvaliteter med sådana egenskaper som förr gällde endast TF-papper.
- Tillgången på vedråvara har blivit knappare; vid framställning av kemisk massa är det endast ungefär 50 % av vedråvaran som utvinns i form av massa - vid mekanisk massa är utbytet, som sägs i motionen, 80-90 % av ved råvaran.
- De stigande massa vedspriserna gör det angeläget för pappersbruken att söka få ut så stor mängd papper som möjligt ur tillgänglig mängd vedråvara.
De nya TH-papperen tillverkas huvudsakligen för användning i duplikatorer, främst då sådana som arbetar enligt litometoden. Postverket har i enlighet med de föreskrifter som finns meddelade i den s. k. skrivmaterielkungörelsen (SFS 1968:414) beaktat de nya signalerna och erbjuder numera statsmyndigheterna papper till duplikatorer i såväl TF- som TH-kvalitet. TH -
FiU 1977/78:4
papperet ställer sig ungefär 15 % billigare än motsvarande TF-papper.
I motionen talas om oblekt slipmassepapper. Därmed torde avses papper av kemisk massa med inblandning av mekanisk massa. Begreppet mekanisk massa är enligt tillfrågad sakkunskap riktigare att använda i dag då man inte längre är hänvisad till uteslutande ett slipförfarande vid framställningen av massan.
Av det föregående har framgått att Postverket redan tillhandahåller statsförvaltningen papper av det slag som avses i motionen, men självfallet finns intet att erinra mot sådana anvisningar som snabbare leder till en övergång till TH-papperen. I förhållande till den totala förbrukningen av skrivpapper inom landet är måhända statsförvaltningens inte av sådan storleksordning att valet av TH-papper framför TF-papper kan väntas få någon betydande ekonomisk effekt. Men föreskrifter för statsförvaltningen kan leda till en ändrad konsumtionsinriktning även hos andra förbrukargrupper, främst kanske kommuner och landsting. Enligt inhämtad uppgift har Stockholms kommun vid nyligen avslutad upphandling av ca 750 ton skrivpapper bestämt att ca 150 ton eller 20 % av totalkvantiteten skall levereras i TH-kvalitet.
Mot motionens förslag att använda ”oblekt slipmassepapper” (i gängse språkbruk alltså TH-papper) har tillfrågad expert påpekat att papper för duplikatorer måste ha viss ljushet som inte kan uppnås på annat sätt än genom att papperet bleks i samband med tillverkningen. Blekningen kan emellertid numera uppnås med sådana metoder - ofta i slutna förlopp - att utsläppen av vid blekningen använda kemikalier kan kontrolleras så att de inte föranleder några skador på miljön.
Däremot må det framhållas att vid tillverkningen av papper för skrivändamål över huvud taget inte bör användas s. k. optiska vitmedel. De är enligt experter på området helt onödiga och tillför inte här aktuella papperskvaliteter några egenskaper av betydelse för deras användning. En inom den grafiska industrin arbetande arbetsgrupp har f. ö. nyligen enats om att rekommendera att optiska vitmedel undviks vid papperstillverkningen.
I motionen föreslås också att statliga förvaltningar skall åläggas att använda returpapper i sin verksamhet. Med returpapper avser man i branschen sådant papper som insamlats för att efter den första användningen återföras till pappersbruken. Där sker sedan sortering, tvättning etc. och omvandling till s. k. återvinningsmassa. Återvinningsmassan kan därefter användas vid tillverkningen av nytt papper. Vi har utgått från att motionärerna med returpapper avsett papper som framställts med återvinningsmassa som ingående råvara.
Det kan konstateras att de svenska finpappersbruk som tillverkar papper för skrivändamål av de slag som det här är fråga om inte vid sin tillverkning använder sig av annan återvinningsmassa än den de kan få ut av det "spillpapper" som uppstått i den egna tillverkningen.
Skälet till att finpappersbruken inte använder sig av återvinningsmassa
FiU 1977/78:4
från utifrån köpt returpapper sägs vara dels att de saknar utrustning för den speciella behandling som returpapperet måste undergå - framför allt kvalitetssortering, avlägsnande av tryckfärger m, m. - innan det kan användas för framställning av återvinningsmassa, dels att de mängder återvinningsmassa som hittills kunnat framställas av insamlat returpapper funnit användning vid tillverkningen av tidningspapper, vissa typer av kartong och wellpapp.
I framtiden kan dock en mer accentuerad brist på vedråvara och andra i dag inte kända förhållanden leda till att landets finpappersbruk finner sig kunna och böra använda återvinningsmassa i sin tillverkning. En förutsättning härför är också ökad tillgång på returpapper. Om och när dessa ändrade förhållanden inträder torde det kunna bli aktuellt med föreskrifter om hur statsförvaltningen skall förhålla sig till av återvinningsmassa tillverkat papper i sin verksamhet.
I Svensk papperstidning nr 6/1977 har intagits en artikel, rubricerad Returpappersmarknaden under 1976. Artikeln bifogas denna skrivelse1.
Detta ärende har avgjorts av administrative direktören Karl Axel Löfgren. Föredragande har varit byrådirektör Nils Johnson. Dessutom har byrådirektören Karl-Axel Eriksson närvarit vid ärendets avgörande.
Karl AxeI Löfgren
Nits Johnson
1 Ej här återgiven.
AB 55832 Stockholm 1977