Med anledning av propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret jämte motioner

FöU 1977/78:11

Försvarsutskottets betänkande 1977/78:11

med anledning av propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret jämte motioner

I betänkandet behandlas förslag som regeringen - efter föredragning av statsrådet Eric Kronmark-har förelagt riksdagen i propositionen 1977/78:65 (försvarsdepartementet). Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1977/78:426, 427, 536, 537, 682, 1032, 1033, 1035, 1040, 1041 och 1044.

Försvarsutskottet har berett jordbruks- och civilutskotten tillfälle att lämna yttranden över propositionen såvitt avser markfrågor jämte motioner. Inkomna yttranden redovisas i bilagorna 1 och 2.

Utskottet har under beredningen av ärendet gjort studiebesök vid Sundsvalls luftvärnsregemente (Lv 5), Skånska luftvärnsregementet i Malmö (Lv 4) och Södra skånska regementet med utbildningsverksamhet i Ystad och Revingehed (P 7/Fo 11). I samband med en studieresa hösten 1977 inom Östra civilområdet/militärområdet har utskottet besökt bl. a. garnisonen i Linköping.

Propositionen

I propositionen har regeringen föreslagit riksdagen att

1. godkänna de förslag till förändringar i arméns fredsorganisation som föredragande statsrådet har förordat,

2. med ändring av sitt tidigare beslut godkänna att arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola skall vara lokaliserad till Göteborg samt

3. bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad föredragande statsrådet har förordat.

Bakgrund

Försvarets fredsorganisationsutredning (FFU) tillsattes i februari 1967 för att utreda bl. a. omfattningen och arten av lämpliga strukturförändringar i försvarsmaktens fredsorganisation. Sedan sin tillkomst har utredningen lämnat ett flertal delbetänkanden. Flera riksdagsbeslut rörande försvarsmaktens organisation är grundade på dessa.

I mars 1976 lämnade utredningen slutbetänkandet (Ds Fö 1976:1) Försvarets fredsorganisation Del 1: Utgångsvärden. Förslaget har utarbetats bl. a. enligt de kompletterande direktiv som utredningen fick i maj 1974. I dessa framhölls bl. a. att det var angeläget att militära och andra samhälleliga

1 Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr II

FöU 1977/78:11

synpunkter beaktas och värderas på ett tidigt stadium vid överväganden om förändringar i försvarets fredsorganisation. Vidare angavs att försvarets ökade behov av mark för övningsändamål alltmer har kommit att konkurrera med behov av mark för andra ändamål och att utredningen bl. a. därför borde studera möjligheterna att på olika sätt minska behovet av ytterligare mark för försvarsmakten. Följderna av rationaliseringsåtgärder för den anställda personalen borde också beaktas och de värnpliktigas intressen uppmärksammas.

I mars 1977 fick fredsorganisationsutredningen ytterligare tilläggsdirektiv. Av direktiven framgick bl. a. att utredningen före juni månads utgång år 1977 borde redovisa förslag till i första hand minskningar motsvarande tre-fyra regementsadministrationer inom armén och marinen. Om möjligt borde utredningen också vid samma tillfälle lämna förslag som syftar till att minska den lokala förvaltningsorganisationen främst inom marinen. I utredningsarbetet måste enligt direktiven ingå en samlad bedömning av sådana förhållanden som inte enkelt kan föras samman i en lönsamhetskalkyl, särskilt regionalpolitiska, kommunalpolitiska och personalpolitiska frågor. Vidare skulle långsiktiga bedömningar av förutsättningarna för att kunna behålla fredsförband göras med hänsyn bl. a. till konkurrensen om mark i närheten av de aktuella tätorterna. Fredsorganisationsutredningen - i vilken sedan juni 1974 ingår företrädare förde fyra största riksdagspartierna - har i enlighet med de givna tilläggsdirektiven utarbetat och i maj 1977 lämnat slutbetänkandet (Ds Fö 1977:3) Försvarets fredsorganisation Del 2: Armén och del av marinen.

Förslagen i propositionen bygger på de båda hittills lämnade delarna av fredsorganisationsutredningens slutbetänkande. I propositionen lämnas därför - efter en redogörelse för nuvarande ordning m. m. (s. 4-9) - en sammanfattning av innehållet i betänkandena och däröver lämnade remisssvar.

Utredningsförslag

I första delen av slutbetänkandet har försvarets fredsorganisationsutredning övervägt utgångspunkterna för sitt arbete. Bl. a. anser utredningen att möjligheterna till kostnadsminskningar bör tillvaratas genom att utbildningskapaciteten vid nuvarande anläggningar utnyttjas helt. Vissa etablissement kan då läggas ned. Utredningen behandlar därefter frågan om mark och anläggningar m. m. för utbildningsverksamheten och konstaterar att vissa fredsförband inom armén f. n. har otillräcklig tillgång på övningsmark. Utredningen anser dock att behovet av ytterligare markanskaffning för försvarets del måste begränsas och föreslår vissa åtgärder som stöd för en sådan strävan. Utredningen framhåller i det sammanhanget att mark som tillhör domänverket bör kunna användas som ersättningsmark åt markägare som tvingas avstå mark för militära behov. Lantbruksnämndernas instruk -

FöU 1977/78:11

tion föreslås vidare ändras så att det klart framgår att lantbruksnämnderna skall lämna biträde med anskaffning av ersättningsmark. I betänkandet diskuteras också förhållandet mellan militära och övriga samhälleliga intressen, varvid utredningen framhåller att försvaret bör stödja regionalpolitiska strävanden och att den fysiska riksplaneringen bör följas av försvarets myndigheter. Vid konkreta förslag avseende fredsorganisationen avser utredningen att sträva efter att undvika nedläggning av förband som har stor betydelse för sysselsättningen. En annan utgångspunkt i utredningsarbetet bör vara att förband avvecklas där konkurrensen om mark är starkast. Utredningen föreslår vidare ökad parlamentarisk representation i försvarets fastighetsnämnd. Nämnden bör också enligt utredningens mening tillföras expertis i skogs- och lantbruksfrågor. Remissinstanserna har i huvudsak biträtt de synpunkter som utredningen har fört fram.

Vid sina överväganden i den andra delen av slutbetänkandet har försvarets fredsorganisationsutredning tillämpat de principiella utgångsvärden som redovisats i slutbetänkandets första del. Den konstaterar för det första att gällande planer för krigsorganisationens utveckling ger vid handen att antalet värnpliktiga under utbildning kommer att minskas för främst förband ur pansartrupperna, luftvärnet och trängtrupperna. För det andra finner utredningen att arméns utbildningsorganisation i framtiden får ett överskott av utbildningskapacitet som är mest markant inom Södra militärområdet men även framträder inom övriga militärområden utom Bergslagens militärområde. Utredningen har därför vid sitt fortsatta arbete koncentrerat intresset på förband som tillhör dessa truppslag och militärområden och därvid bl. a. granskat marktillgångar och byggnadsbestånd samt tagit hänsyn till regionaloch personalpolitiska, operativa samt värnpliktssociala faktorer. Utredningen har dessutom prövat olika alternativs ekonomiska lönsamhet. Som resultat av dessa överväganden föreslår fredsorganisationsutredningen att Sundsvalls luftvärnsregemente (Lv 5) skall läggas ned, att Svea trängregemente (T 1) inom Linköpings garnison skall lokaliseras tillsammans med Livgrenadjärregementet (1 4/Fo 41) och Svea artilleriregemente (A 1) samt att Skånska luftvärnsregementet (Lv 4) i Malmö skall flyttas till Ystad och där ingå i Södra skånska regementet (P 7/Fo 11). Den stridsfordonsutbildning som f. n. bedrivs i Ystad föreslås bli flyttad till Revingehed och av chefen för Skånska dragonregementet (P 2) samordnas med motsvarande utbildning vid P 2. Nuvarande stabs- och trossutbildning vid P 7/Fo 11 föreslås bli samlad till P 2 i Hässleholm och stridsfordonsutbildningen där på lång sikt bli överförd till Revingehed.

Utredningen har i ett tidigare betänkande (Ds Fö 1972:4) föreslagit att Göta luftvärnsregemente (Lv 6) skulle läggas ned bl. a. med hänsyn till den då rådande osäkerheten om möjligheterna att i framtiden tillgodose behovet av mark. Eftersom detta behov enligt utredningens uppfattning numera kan tillgodoses, har den med tillämpning av sina grundläggande principer föreslagit att Lv 6 skall behållas och Lv 5 i stället dras in.

1* Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr II

FöU 1977/78:11

4 Utredningen redovisar vidare vissa överväganden om flottans och kustartilleriets utbildningsorganisation samt föreslår att den s. k. OLLI-organisationen (organisation i lägre regional och lokal instans) skall ses över för att skapa rationellare förbandsproducerande enheter, som inom garnison eller försvarsområde hålls samman av en administration. Därvid skulle enligt utredningen uppnås dels en rationellare produktionsledning, dels vissa personalbesparingar. Slutligen anger utredningen vissa markanskaffningar som behövs för att förbättra utbildningsbetingelserna vid ett antal förband.

Fredsorganisationsutredningen har vidare bl. a. övervägt nedläggning av Smålands artilleriregemente (A 6) i Jönköping. Utredningen kommer därvid till slutsatsen att A 6 bör vara kvar i Jönköping och tillförsäkras godtagbara utbildningsbetingelser genom en förbättring av Skillingaryds skjutfält.

Fredsorganisationsutredningen tar också upp arméförbanden inom garnisonen i Visby till behandling. De bör, anser utredningen, i enlighet med vad utredningen tidigare har föreslagit (Ds Fö 1974:1) slås samman till ett arméregemente utan att den nuvarande lokaliseringen t. v. förändras.

Utredningen redovisar också vissa överväganden om marinens utbildningsorganisation men föreslår inte nu några förändringar i denna.

Remissinstanserna, bl. a. överbefälhavaren och chefen för armén, biträder med några undantag i stort sett utredningens förslag. Beträffande organisationen av pansarutbildningen i Skåne anser överbefälhavaren och chefen för armén att utredningsförslaget i denna del leder till oklara och komplicerade ledningsförhållanden. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att nedläggningen av Lv 5 och de åtgärder som avser Lv 4 och P 7/Fo 11 ger alltför litet ekonomiskt utbyte för att uppväga de negativa konsekvenserna för den personal som berörs av förslaget. Liknande synpunkter framför Centralorganisationen SACO/SR. Länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län finnér att utredningen har tagit alltför liten hänsyn till de regional- och sysselsättningspolitiska synpunkterna och avstyrker därför förslagen till den del de avser åtgärder inom resp. län. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som har gjort en egen ekonomisk kalkyl över lönsamheten av de föreslagna åtgärderna i Skåne, anser dessutom att frågan bör prövas först i samband med nästa försvarsbeslut. Sundsvalls och Malmö kommuner avstyrker förslagen att lägga ned Lv 5 resp. flytta Lv 4.

Föredragande statsrådet

Försvarsministern säger sig i allt väsentligt kunna biträda de utgångspunkter som försvarets fredsorganisationsutredning i den första delen av slutbetänkandet har redovisat som grund för sitt arbete.

När det gäller handläggningen av markfrågorna erinrar han om att riksdagen har uttalat (CU 1975/76:1, rskr 1975/76:45) att större frågor om markanvändningen även inom totalförsvaret skall behandlas och bedömas

FöU 1977/78:11

under hänsynstagande till riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Inom ramen för dessa riktlinjer gör, anför han vidare, försvarets fastighetsnämnd avvägningar mellan försvarets behov och det övriga samhällets intressen vid sina utredningar om markförvärv för försvaret. Han tar i sammanhanget upp frågan om fastighetsnämndens sammansättning och redovisar att den utökade parlamentariska representation i nämnden som utredningen har föreslagit numera är tillgodosedd. Antalet riksdagsledamöter i nämnden har ökats från en till tre. Nämnden har också tillförts en expert från vardera lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.

Försvarsministern framhåller i likhet med utredningen att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att skaffa ersättningsmark åt de markägare som mot sin vilja tvingas avstå från mark och som vill fortsätta sin verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen. Han säger sig dela utredningens uppfattning att mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark. Han har i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet. Den föreslagna ändringen i lantbruksnämndens instruktion behöver enligt försvarsministerns uppfattning inte vidtas eftersom lantbruksnämnderna kan biträda vid anskaffningen av ersättningsmark med tillämpning av sin nuvarande instruktion.

De förslag till strukturrationalisering av arméns organisation som fredsorganisationsutredningen har lagt fram i andra delen av slutbetänkandet biträds också i huvudsak av försvarsministern. Han finner dem innebära en balanserad lösning på arméns långsiktiga strukturella problem. Nackdelarna från regionalpolitiska och värnpliktssociala m. fl. synpunkter blir enligt hans mening mindre än vid varje annat möjligt alternativ.

Beträffande förslaget om nedläggningen av Lv 5 i Sundsvall erinras om att utredningen valt mellan att föreslå nedläggning av antingen Lv 5 eller Lv 6 i Göteborg. Försvarsministern konstaterar att ett genomförande av förslaget beträffande Lv 5 innebär vissa olägenheter från beredskaps- och rekryteringssynpunkt. Inför nödvändigheten att minska luftvärnets fredsorganisation med ett förband anser han emellertid att olägenheterna blir än större om i stället Lv 6 skulle läggas ned. Han understryker att detta hans ställningstagande innebär att tillgången på övningsmark för Lv 6 måste säkerställas för överskådlig tid.

I propositionen föreslås att eftersom Lv 6 blir kvar i Göteborg bör riksdagens tidigare beslut (prop. 1975/76:190, FöU 1975/76:39, rskr 1975/ 76:375) att flytta arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola (RMS) från Göteborg till Östersund omprövas. Detta beslut hade som förutsättning att Lv 6 skulle dras in i enlighet med fredsorganisationsutredningens tidigare förslag. En viss ekonomisk vinst kan uppnås genom att inte flytta skolan.

Rörande föreslagna organisationsändringar i Skåne, som i huvudsak godtas, anför försvarsministern i likhet med överbefälhavaren och chefen för armén att de föreslagna ändringarna i organisationen för utbildning av pansarförband kan leda till oklara och komplicerade ledningsförhållanden. Det bör -

FöU 1977/78:11

anser han - ankomma på regeringen att, mot bakgrund av de principer som har legat till grund för OLLI-organisationen, besluta om organisationen i Ystad, Hässleholm och Revingehed.

En samlad lokalisering av TI med andra förband i Linköping biträds också i propositionen. Beträffande A 6 i Jönköping delar försvarsministern utredningens uppfattning att en nedläggning av A 6 varken är lämplig eller lönsam under förutsättning att förbandet kan erbjudas godtagbara övningsbetingelser.

I propositionen avböjs förslaget att slå samman arméförbanden i Visby. Förbanden skulle efter en sådan sammanslagning enligt försvarsministern liksom f. n. vara spridda i avvaktan på att frågan om övningsmark för det nya förbandet löses. I det sammanhanget görs i propositionen vissa uttalanden om den framtida militära verksamheten på Gotland.

Utredningens förslag om översyn av OLLI-organisationen biträds inte heller av försvarsministern. Han anför som motiv härför, att huvuddelen av de myndigheter som berörs har kunnat verka under relativt kort tid i den nya organisationen. Det vore fel att i ett sådant läge, delvis på grundval av svårigheter som hänger samman med övergången, på nytt utreda organisationen. Han anser att OLLI-organisationen bör utvecklas mot ökad rationalitet inom ramen för den allmänna rationaliseringssträvan som överbefälhavaren har att företräda. Bl. a. bör ges möjligheter att bättre anpassa organisationen till skiftande lokala förhållanden.

Rörande organisationsförändringarna vid marinen anför försvarsministern - i avvaktan på tredje delen av utredningens slutbetänkande - att det för honom ter sig nödvändigt att marinens verksamhet i Göteborgsområdet minskas, varvid berörda myndigheter så långt möjligt bör samordnas med varandra. Det kan därvid bli nödvändigt att överväga storleken av utbildningskontingenten vid Älvsborgs kustartilleriregemente (KA 4).

Beträffande de ekonomiska följderna av förslagen hänvisar försvarsministern till att utredningen har beräknat de tillkommande investeringskostnaderna för att genomföra dess förslag till ca 115 milj. kr. Härutöver beräknas ca 20 milj. kr. för flyttningskostnader m. m. Dessa ökade kostnader av engångskaraktär skall - anför han -jämföras med en beräknad minskning av drift- och personalkostnader om ca 25 milj. kr. för år när förslagen är genomförda. Sammanlagt innebär förslagen en besparing av ca 340 milj. kr. under den studerade 20-årsperioden. I det sammanhanget erinras om att kostnaderna för investeringar som utredningen har ansett nödvändiga för att genomföra förslagen ligger nära i tiden medan besparingarna kommer först längre fram. Detta medför att förslagen framstår som lönsammare om man använder en längre kalkylperiod än den utredningen utnyttjat.

Beträffande genomförandet anförs i propositionen att de föreslagna åtgärderna i Skåne och Sundsvall bör prioriteras. Mot denna bakgrund föreslås att en samlad lokalisering av T 1 med 1 4/Fo 41 och A 1 genomförs i den takt som tillgången på medel för investeringar samt övnings- och utbildningsbe -

Föll 1977/78:11

tingelserna medger. Försvarsministern erinrar vidare om att försvarets personalnämnd anser att verksamheten vid berörda förband bör trappas ned planmässigt, om tiden mellan beslut och genomförande av förändringarna överstiger två år. Enligt försvarsministerns mening bör ett sådant förfarande prövas, inte minst av hänsyn till den anställda personalen. Han biträder vidare chefens för armén mening att flyttningen av Lv 4 i tiden måste anpassas till införandet av den modifierade Hawkroboten.

Motionerna

1977/78:426 av Bo Forslund (s) och Stig Olsson (s) vari yrkas att riksdagen beslutar uttala att Lv 5 inte läggs ned förrän motsvarande sysselsättningstillfällen tillförsäkras.

1977/78:427 av Svante Lundkvist m. fl. (s)vari yrkas att riksdagen beslutarge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående direktiv till lantbruksnämnderna om markkompensation.

1977/78:536 av Martin Olsson m. fl. (c, m och fp) vari yrkas att riksdagen beslutar uttala att Lv 5 skall behållas.

1977/78:537 av Åke Polstam (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller

1. att det ekonomiska underlaget för en samlokalisering av förbanden i Linköping omprövas,

2. att om det därvid skulle visa sig motiverat låta verksamheten vid T 1 fortsätta t. v.,

3. att så snart som möjligt låta samordna vissa funktioner inom garnisonsorten Linköping.

1977/78:682 av Eric Holmqvist m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen med avslag på yrkandena i propositionen 1977/78:65 i skrivelse till regeringen ger till känna att Lv 4 bör bibehållas i Malmö samt att vid P 7/Fo 11 bibehålls eller utökas nuvarande utbildning såväl i Ystad som i Revingehed.

1977/78:1032 av Olle Aulin (m) och Joakim Ollén (m) vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av utbildningsorganisationen för arméns förband i Skåne.

1977/78:1033 av Britta Bergström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att de i prop. 1977/78:65 föreslagna förändringarna beträffande Lv 4 och P 7/Fo 11 får anstå t. v. och att frågan blir föremål för ytterligare utredning.

1977/78:1035 av Stina Eliasson (c) och Per Stjernström (c) vari yrkas att riksdagen uttalar att artilleriets kadett- och aspirantskola omlokaliseras från Jönköping till Östersund.

FöU 1977/78:11

1977/78:1040 av Birger Nilsson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar uttala att radar- och luftvärnsmekanikerskolan enligt riksdagens beslut våren 1976 skall lokaliseras till Östersund.

1977/78:1041 av Rolf Rämgård (c) vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om Älvdalens skjutfält.

1977/78:1044 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen beslutar uttala att Lv 4 inte flyttas från Malmö.

Utskottet

Markfrågor

Fredsorganisationsutredningen har i första delen av sitt slutbetänkande övervägt utgångspunkterna för sitt arbete. Försvarsministern säger sig i allt väsentligt kunna biträda vad utredningen har anfört. Han uppehåller sig i detta avsnitt särskilt vid markfrågorna. Han delar därvid fredsorganisationsutredningens uppfattning att det är viktigt att försvarsmaktens markinnehav inte ökas mer än vad som är nödvändigt för att skapa tillfredsställande utbildningsmöjligheter. En avvägning mellan försvarets behov och det civila samhällets intressen måste alltid göras. Försvarsministern pekar i likhet med utredningen på åtgärder som skulle kunna begränsa behovet att anskaffa ytterligare mark för försvaret. Han finner dock att oavsett vilka sådana åtgärder som vidtas blir det nödvändigt att genom nya markförvärv skapa godtagbara övningsförhållanden vid vissa förband. Försvarsministern understryker vidare att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att anskaffa ersättningsmark åt de markägare som mot sin vilja tvingas avstå från mark och som vill fortsätta sin verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen. Han uttalar i det sammanhanget att mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark. Han erinrar också om att fredsorganisationsutredningen har föreslagit att lantbruksnämndernas instruktion ändras så att det klart framgår att lantbruksnämnderna skall lämna biträde med anskaffning av ersättningsmark. Han finner emellertid att den föreslagna ändringen inte är nödvändig, eftersom lantbruksnämnderna enligt sin nuvarande instruktion bör kunna biträda vid anskaffning av ersättningsmark.

I motionen 1977/78:427 (s) framhålls att domänverkets mark utgör sysselsättningsunderlag för verkets anställda och försörjningsunderlag för dess arrendatorer. Någon outnyttjad mark finns enligt motionärernas åsikt inte under domänverkets förvaltning. De delar i och för sig den uppfattning som framförs i propositionen att aktiva brukare som tvingas avstå från mark så långt möjligt bör kunna få ersättningsmark. Därvid bör dock i första hand komma i fråga de stora arealer skogs- och jordbruksmark som ägs av fysiska personer som inte har sin huvudsakliga sysselsättning i skogs- och jordbru -

FöU 1977/78:11

ket. Lantbruksnämnderna bör inrikta sina förhandlingar på sådana markägare när det gäller att anskaffa ersättningsmark. Kompensationsmark till icke aktiva brukare anses inte böra komma i fråga. Förhandlingarna bör enligt motionärerna i övrigt föras efter arronderingsmässiga lämplighetsprinciper och vara markägarneutrala.

Försvarsutskottet har berett jordbruks- och civilutskotten tillfälle att avge yttrande såvitt gäller markfrågor.

Civilutskottet har begränsat sin behandling av propositionen till förslaget att riksdagen skall bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad försvarsministern har förordat såvitt det gäller markfrågor. Ett sådant riksdagens bemyndigande skulle, anför civilutskottet, närmast täcka åtgärder för statens medverkan att anskaffa ersättningsmark åt markägare. Utskottet erinrar om att i ett fall där den slutliga bedömningen innebär att ett försvarets markanspråk skall tillgodoses ställer expropriationslagen inte krav på annat än att ersättning skall betalas i pengar. Den i 2 kap. 12 § expropriationslagen givna regeln att expropriationstillstånd inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt har ansetts vara ett uttryck för en princip att möjligheten till en frivillig uppgörelse först bör undersökas innan expropriation tillgrips. Detta innebär emellertid inte, framhåller civilutskottet, någon skyldighet förden exproprierande att söka tillhandahålla ersättningsmark. En allmän princip att försvaret vid expropriation skall följa särskilda kompensationsgrunder anser utskottet inte vara lämplig. Uttalandet i propositionen att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att anskaffa ersättningsmark vid förvärv av mark för försvarsändamål torde, enligt civilutskottets mening, inte få uppfattas som ett komplement till ersättningsreglerna som kan grunda anspråk i expropriationsfall. Uttalandet är närmast att anse som en riktlinje för vissa statliga organs handlande. Enligt civilutskottets uppfattning är bedömningen av riktlinjens lämplighet ett utflöde av allmänpolitiska riktlinjer och därmed ytterst en jordbrukspolitisk fråga. Uttalandet att mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark är enligt civilutskottets mening också snarast ett uttryck för en viss viljeinriktning beträffande dispositionen av statens markinnehav - en fråga som närmast faller under näringsutskottets bedömning i den mån den inte utgår från jordbrukspolitiska bedömningar.

I sitt yttrande erinrar civilutskottet vidare om de riktlinjer för hushållningen med mark och vatten som riksdagen har godkänt. I det sammanhanget anför civilutskottet bl. a. att begreppet högvärdig jordbruksmark numera (CU 1975/76:1 s. 12-13) skall definieras med hänsyn tagen även till lantbrukets betydelse för den lokala sysselsättningen och det lokala serviceunderlaget.

Jordbruksutskottet kan för sin del ansluta sig till motionärernas uppfattning att frågor om anskaffning av ersättningsmark bör lösas bl. a. efter arronderingsmässiga lämplighetsprinciper. Vad i motionen har anförts om

FöU 1977/78:11

sysselsättningseffekter m. m. vid avstående av mark torde, anser jordbruksutskottet, kunna tillämpas på flertalet markägarkategorier. Enligt utskottets mening finns ingen anledning att vare sig undanta eller särskilt framhålla någon ägarkategori när det gäller att ställa kompensationsmark till förfogande. Jordbruksutskottet biträder alltså den i propositionen framförda uppfattningen att även mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark.

Jordbruksutskottet erinrar i sammanhanget om att 1974 års jordförvärvsutredning i dagama har lämnat ett betänkande med förslag till ny jordförvärvslag. Förslaget syftar bl. a. till att en betydligt större del av marköverlåtelserna än f. n. skall omfattas av lantbruksnämndernas tillståndsprövning. Ett genomförande av utredningens förslag skulle bl. a. leda till att lantbruksnämndernas möjligheter att medverka i nu aktuella markärenden ytterligare förbättrades.

Med hänvisning till det anförda förordar jordbruksutskottet att riksdagen bifaller propositionen såvitt gäller markfrågor och avstyrker bifall till motionen 427. Jordbruksutskottets ställningstagande är inte enhälligt.

Försvarsutskottet har inte något att invända mot vad försvarsministern har anfört om avvägningen i markfrågor mellan det militära försvarets och det civila samhällets intressen. Enligt utskottets mening skall vad som i propositionen har anförts rörande samhällets medverkan vid anskaffning av ersättningsmark åt jordägare inte tolkas som förslag till ändring av gällande regler om expropriation. Civilutskottet har närmare berört frågan i sitt yttrande. Uttalandet är närmast att anse som en riktlinje för vissa statliga organs handlande inom ramen för gällande regler. Enligt föredragande statsrådet är det inte aktuellt med några instruktionsändringar för berörda myndigheter.

När det gäller att ställa kompensationsmark till förfogande bör som jordbruksutskottet har framhållit ingen ägarkategori särskilt undantas eller framhållas. Även mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark. Utskottet har alltså inte något att invända mot uttalandena i propositionen om anskaffning av ersättningsmark och delar synpunkterna från jordbruks- och civilutskotten. Motionen 1977/78:427 (s) bör avslås.

Personalminsknings/nål

Som utgångspunkt för behandlingen av de organisationsändringar inom arméns fredsorganisation som föreslås i propositionen vill utskottet något uppehålla sig vid behovet av personalminskningar inom försvarsmaktens organisation.

De ekonomiska villkoren för det militära försvaret medför omplaneringar inom krigsorganisationen som (år betydelse även för fredsorganisationen.

FöU 1977/78:11

11 Redogörelsen i det föregående visar att gällande planer för krigsorganisationens utveckling innebär att antalet värnpliktiga under utbildning vid pansartrupperna, luftvärnet och trängtrupperna kommer att minska. Vidare får arméns utbildningsorganisation i framtiden ett överskott på kapacitet inom vissa militärområden.

Under de senaste åren har lönekostnadernas andel i det militära försvarets totala ekonomiska ram tenderat att öka kraftigt. En sådan utveckling medför att utrymmet för att skaffa materiel m. m. samt att bedriva utbildning och annan angelägen verksamhet minskar i motsvarande grad. För att möta denna utveckling har gjorts stora ansträngningar för att minska personalkostnaderna. Genom målmedvetna insatser har antalet anställda inom försvaret sedan år 1972 minskat med omkring 3 000. Trots dessa personalminskningar har lönekostnadernas andel av försvarskostnaderna ökat om än i lägre grad än den annars skulle ha gjort.

Programplan för det militära försvaret för perioden 1977/78-1981/82 utarbetades av överbefälhavaren i tre alternativa ekonomiska nivåer (A, B och C). I A-nivån räknade han med en minskning med 1 400 anställda under perioden. Nivån B innefattade en reducering av personalen med 2 500. Målet för personalminskningarna i C-nivån inriktades mot en minskning med 3 000 anställda.

Riksdagens beslut våren 1977 om bl. a. riktlinjerna för det militära försvarets fortsatta utveckling innebar att man t. v. skulle planera för en personalminskning enligt nivå B, dvs. en minskning med 2 500 anställda under perioden 1977-1982 (prop. 1976/77:74 bil. 1 s. 131-132, FöU 1976/ 77:13 s. 72, rskr 1976/77:311). Bl. a. räknades med reduceringar motsvarande 3-4 regementsadministrationer. Personalminskningar inom den centrala administrationen och förvaltningen beräknades också genomföras.

Regeringen har därefter aktualiserat personalminskningar av större omfattning. Med anledning av propositionen 1977/78:63 har utskottet helt nyligen behandlat förslag till riktlinjer för personalminskningar på central och högre regional nivå inom försvarsmakten (FöU 1977/78:9).

Nedläggning av Lv 5

Med anledning av förslaget att lägga ned Lv 5 i Sundsvall har väckts två motioner, 1977/78:426 (s) och 1977/78:536 (c, m och fp).

I motionen 426 framförs bl. a. uppfattningen att man i propositionen helt har utelämnat regional- och sysselsättningspolitiska synpunkter på förslagen rörande Lv 5. En nedläggning av Lv 5 skulle, anför motionärerna, tillsammans med den negativa utvecklingen i övrigt under senaste åren i Sundsvallsregionen leda till att man helt eliminerar effekterna av utlokaliseringen till Sundsvall av statliga verk. Man kan också enligt motionärerna med fog ifrågasätta de ekonomiska besparingar som anges i propositionen. Ökade kostnader för repetitionsutbildning m. m. på Åstöns skjutfält har bl. a. inte

FöU 1977/78:11

beaktats. Enligt motionärerna bör riksdagen uttala att Lv 5 inte läggs ned förrän motsvarande sysselsättningstillfällen tillförsäkras bygden.

I motionen 1977/78:536 behandlas också frågan om nedläggning av Lv 5 från bl. a. regionalpolitiska synpunkter. Speciellt i län med sysselsättningssvårigheter får, anför man, nedläggning av statlig verksamhet inte ses endast från ekonomisk synpunkt för den berörda verksamheten, utan de regionalpolitiska och samhällsekonomiska följderna av nedläggningen måste också beaktas. Att ersätta de arbetstillfällen som faller bort vid nedläggning av Lv 5 skulle, anför motionärerna vidare, säkerligen kosta samhället mer än de eventuella inbesparingar i försvarsbudgeten som nedläggningen kan komma att leda till. Markfrågan utgör inte heller ett hinder för fortsatt verksamhet i Sundsvall. En nedläggning innebär också att luftvärnets bästa skjutfält, Åstön, skulle bli mindre utnyttjat och dyrare att driva. Avvecklingen av Lv 5 skulle enligt motionärernas uppfattning också leda till ökade investeringsbehov vid andra förband inom luftvärnet samtidigt som kapitalförluster uppstår i Sundsvall. Mot förslaget talar enligt motionen också de nackdelar för personal och värnpliktiga samt den försämrade befälsrekrytering som följer av nedläggningen. Som ytterligare skäl mot nedläggningen anförs försvagningen av mobiliserings- och insatsberedskapen i Sundsvallsområdet.

Motionärernas bedömning av de följder som en nedläggning av Lv 5 skulle få leder dem till att hemställa att riksdagen liksom år 1958 (prop. 1958:110, SU 1958:B 98, rskr 1958:125) skall avvisa förslaget att lägga ned Lv 5.

Som underlag vid behandlingen av förslaget att lägga ned Lv 5 har utskottet utöver propositionen och angivna motioner haft bl. a. de synpunkter av länsstyrelsen i Västernorrlands län och av Sundsvalls kommun som har lämnats i en promemoria till utskottet.

Utskottet finnér att i såväl motionerna som promemorian har framförts åtskilliga skäl som talar för att Lv 5 inte skall läggas ned. För att behålla förbandet talar särskilt regionalpolitiska synpunkter. Frågan måste emellertid ses i perspektivet av den långsiktiga utvecklingen av försvarsmakten och därmed sammanhängande personalminskningsmål m. m. Det militära försvaret tilldelas sedan länge särskilda ekonomiska ramar och har att inom dem skapa största möjliga försvarseffekt. Fredsorganisationens rationalitet i förhållande till krigsorganisationen blir därmed, med nuvarande ekonomiska planeringsinriktning, en tvingande nödvändighet.

De negativa effekterna på det regionalpolitiska planet liksom följderna för värnpliktiga och personal m. m. av nedläggningen av Lv 5 måste också vägas mot motsvarande följder vid andra möjliga lösningar för att åstadkomma den nödvändiga nedskärningen av organisationen.

Dessa synpunkter sammantagna har lett till uppfattningen att riksdagen bör föreslås följa regeringens förslag om nedläggning av Sundsvalls luftvärnsregemente. Motionerna 1977/78:426 (s) och 1977/78:536 (c, m och fp) bör därför avslås.

FöU 1977/78:11

13 Organisationsförändringarna i Skåne

Beträffande regeringens förslag om ändringar av arméns fredsorganisation i Skåne har väckts motionerna 1977/78:682 (s), 1977/78:1032 (m), 1977/ 78:1033 (fp) och 1977/78:1044 (c). RegeringsfÖrslaget innebär att Lv 4 i Malmö flyttas till Ystad och där samordnas med P 7/Fo 11. Enligt propositionen bör det ankomma på regeringen att, mot bakgrund av de principer som har legat till grund för OLLI-organisationen, besluta om organisationen i Ystad, Hässleholm och Revingehed.

I motionen 1977/78:682 (s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att Lv 4 bör behållas i Malmö samt att vid P 7/Fo 11 bör bibehållas eller utökas nuvarande utbildning såväl i Ystad som i Revingehed. I motiveringen för yrkandet erinrar motionärerna inledningsvis om att Lv 4 och P 7/Fo 11 f. n. är de enda fredsförbanden i Malmöhus län. Förslaget innebär, framhåller motionärerna, att andelen värnpliktiga som kan utbildas inom länet reduceras ytterligare. Detta är olämpligt från värnpliktssocial synpunkt. Vidare anförs i motionen bl. a. att varken fredsorganisationsutredningen eller departementschefen när det gäller övervägandena rörande flyttningen av Lv 4 har uppmärksammat vad som uttalades i direktiven till utredningen om att beakta regionalpolitiska, kommunalpolitiska och personalpolitiska frågor. I motionen riktas också kritik mot utredningens kostnadsberäkning och uppfattning att mark tillgångarna för skjutfält är otillräckliga om Lv 4 behålls i Malmö. Såvitt motionärerna kan finna är den valda lösningen i Skåne med en hel serie flyttningar av utbildningslinjer samt av personal och materiel den sämsta tänkbara. Omkring 500 personer berörs medan den av utredningen för hela denna väldiga omställning beräknade möjliga personalbesparingen stannar vid ett hundratal tjänster.

Motionärerna finnér det vidare anmärkningsvärt att överbefälhavaren och chefen för armén enligt uppgift i propositionen kan godta att kuppförsvarsberedskapen går ned, detta framför allt med hänsyn till att närvaron av ett militärt förband i Malmö tidigare har ansetts betydelsefull. Slutligen framhåller motionärerna att tyngdpunkten för frivilligverksamheten inom länet ligger i Malmö. En flyttning av Lv 4 skulle därför allvarligt försämra möjligheterna att ge frivilligorganisationerna erforderlig service med medlemsbortfall och minskad verksamhet inom Malmöområdet som följd.

I motionen 1977/78:1032 (m) anförs vissa grundläggande principer för fredsorganisationen för en värnpliktsarmé. Mot bakgrund av dessa krävs en översyn av utbildningsorganisationen för arméns förband i Skåne.

Enligt motionärerna bör de värnpliktiga utbildas och mobiliseras så nära hemorten som möjligt. Utbildningen bör även ske i rätt miljö, dvs. utbildning bör ske i terräng och klimat som stämmer överens med krigsplanläggningens krav.

Motionärerna anför sammanfattningsvis att en flyttning av Lv 4 från

FöU 1977/78:11

14 Malmö till Ystad strider mot de av dem redovisade principerna för fredsorganisationen. Lv 4 borde ligga kvar i Malmö och tillföras värnpliktiga i första hand från Malmöregionen. Den utbildningskapacitet som f. n. finns på de skånska pansarförbanden - utöver den som behövs för utbildning av pansarförband - borde utnyttjas för utbildning av infanteriförband. Om man av kostnadsskäl ändå måste besluta om flyttning av Lv 4 från Malmö till Ystad, är det med hänsyn till försvaret av Skåne och värnpliktstillgången i Sydskåne ett önskemål att Revingehed byggs ut ytterligare utöver fredsorganisationsutredningens förslag för grundutbildning av både pansar- och infanteriförband.

Även motionen 1977/78:1033 (fp) syftar till ytterligare utredning av organisationen i Skåne. I motionen understryks de värnpliktssociala olägenheter som följer av genomförandet av de föreslagna organisationsändringarna i Skåne. Flyttningen av Lv 4 till Ystad bryter enligt motionärernas uppfattning också mot principen att mobiliseringsplatserna och fredsorganisationen så mycket som möjligt bör stämma överens med krigsorganisationen. I motionen understryks vidare att problemet med skjutfältet i Falsterbo och markfrågorna i Malmö har överdrivits. Lv 4:s betydelse för kuppförsvarsberedskapen och frivilligverksamheten i Malmö åberopas också av motionärerna som skäl att inte flytta förbandet.

Även i motionen 1977/78:1044 (c) berörs problemen för de värnpliktiga vid flyttning av Lv 4 liksom förbandets betydelse för sysselsättningen i Malmö. Det måste också enligt motionären ifrågasättas om det är riktigt att lämna Malmö utan regemente med hänsyn till dess utsatta geografiska läge. Motionären uttalar sammanfattningsvis att varken fredsorganisationsutredningen eller regeringen har presenterat ett material som visar att vid sammanvägning av samhällsekonomiska, försvarsekonomiska, beredskapsoch värnpliktssociala synpunkter det skulle vara motiverat med en flyttning av Lv 4.

Utskottet har vid sina överväganden rörande de föreslagna organisationsändringarna i Skåne funnit att värnpliktssociala motiv talar för att behålla Lv 4 i Malmö. För de värnpliktiga i Malmöområdet medför en nedläggning av Lv 4 ökade avstånd till de förband där de skall utbildas. Det uppstår också olägenheter för den personal som berörs av förändringarna. Även för frivilligverksamheten i Malmö kan en nedläggning få negativa konsekvenser.

Utskottet finnér det emellertid också nödvändigt att vid bedömningen väga in hur utbildningsorganisationen skall utformas på sikt och beakta behovet av besparingar inom försvarsmakten.

Utskottet har funnit att de starkaste skälen talar för att riksdagen nu fattar beslut om flyttning av Lv 4 och övriga organisationsändringar i Skåne i enlighet med förslaget i propositionen. De frågor om bl. a. samordningen mellan Lv 4 och P 7/Fo 11 och organiserandet av pansarutbildningen i Skåne som kräver fortsatt utredningsarbete bör lösas skyndsamt. Den berörda

FöU 1977/78:11

personalen bör snarast möjligt kunna ges besked om den slutliga organisationsutformningen. Utredningsarbetet bör enligt utskottets mening bedrivas med inriktning på att skapa klara och entydiga ansvars- och ledningsförhållanden inom den berörda organisationen i Skåne. Därvid bör också beaktas möjligheterna att bygga ut utbildningsverksamheten i Revingehed. Motionerna 682, 1032, 1033 och 1044 bör avslås.

Samlokalisering av förband i Linköping

I propositionen förordas en samlad lokalisering av T 1 med I 4/Fo 41 och A 1 i Linköping.

1 motionen 1977/78:537 (c) yrkas bl. a. att riksdagen hos regeringen anhåller att det ekonomiska underlaget för en samlokalisering av förbanden i Linköping omprövas. Som motiv för sina yrkanden anför motionären bl. a. att utredningens beräkningar, som visar på en total besparing av 90 milj. kr. under en 20-årsperiod eller ca 6 milj. kr. om året efter genomförd flyttning, har gjorts för ett par år sedan och nu helt säkert behöver omprövas. Besparingseffekten skall, anför motionären, bl. a. ses mot den nuvarande standarden på T l:s etablissement. Det är bevisligen i gott skick och skulle kunna utnyttjas ännu i åtskilliga år för samma ändamål som hittills. Därigenom görs enligt motionärens uppfattning den största besparingen. På sikt kan naturligtvis en överflyttning av T 1 bli nödvändig, men den bör knappast ske i den takt som föreslås i propositionen. Under tiden bör vissa funktioner kunna samordnas mellan förbanden på garnisonsorten och ytterligare besparingar därmed göras.

1 propositionen anförs att förläggningen av T 1 till det gemensamma etablissementet för 14/Fo 41 och A 1 bör genomföras i den takt som tillgången på medel för investeringar samt övnings- och utbildningsbetingelserna medger. Enligt förslaget i propositionen kommer alltså verksamheten vid T 1 att fortsätta på nuvarande plats t. v. Utskottet utgår ifrån att den takt för genomförandet av flyttningen som förordas gör det naturligt att framgent hålla beräkningsunderlaget aktuellt. Någon särskild omprövning behövs därför enligt utskottets mening inte. Utskottet utgår också från att man i avvaktan på en flyttning tar till vara alla möjligheter att samordna funktioner inom garnisonen i Linköping. Sådana åtgärder kan också tänkas påverka beräkningsunderlaget. Riksdagen bör emellertid nu i princip godkänna den föreslagna ändringen. Något uttalande i enlighet med yrkandena i motionen 537 är inte påkallat.

Övriga frågor

Propositionsförslaget att riksdagen skall ompröva sitt tidigare beslut (prop. 1975/76:190, FöU 1975/76:39, rskr 1975/76:375) att omlokalisera arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola (RMS) från Göteborg till Östersund kritiseras i motionen 1977/78:1040 (s). Motionärerna anser att regionalpoli -

FöU 1977/78:11

tiska skäl talar för att man inte ändrar ståndpunkt i denna lokaliseringsfråga.

Vid den tidpunkt då man beslöt om RMS lokalisering till Östersund ansågs svårigheterna att lösa markfrågorna i Göteborgsområdet vara så stora att man övervägde att lägga ned Lv 6. Detta var ett väsentligt skäl för beslutet att omlokalisera skolan till Östersund. Läget har ändrats eftersom regeringen nu tar ställning för att Lv 6 skall behållas. Markfrågorna anses nu kunna lösas. Försvarsministern uttalar att tillgången på övningsmark för Lv 6 måste säkerställas för överskådlig framtid.

Även utskottet räknar med att Lv 6 skall behållas, markfrågorna kunna lösas även på lång sikt och förbandet ligga kvar i Göteborg. Utskottets ställningstagande bygger på att både övningsmöjligheterna på Kviberg och skjutfältet vid Sisjön kan behållas den närmaste 20-årsperioden. Utskottet biträder därför regeringens förslag att RMS skall behålla sin nuvarande lokalisering. Motionen 1040 bör alltså avslås.

Med anknytning till frågan om nedläggning av A 6 i Jönköping påminner försvarsministern om att chefen för armén har lämnat förslag till regeringen om utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Förslaget har remitterats till försvarets fastighetsnämnd. Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län i sin preliminära redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen behandlat den ifrågasatta utvidgningen av skjutfältet. Vissa motsättningar råder mellan skilda intressen om en framtida utvidgning. Försvarsministern vill mot denna bakgrund avvakta fastighetsnämndens förslag. Om det visar sig att fältet inte kan utvidgas, anser han att man skall överväga möjligheterna att avlasta detta genom att omlokalisera artilleriets kadett- och aspirantskola (ArtKAS) till annat artilleriförband. Av bl. a. utbildningsmässiga och regionalpolitiska skäl bör därvid Östersund vara en alternativ förläggningsort för skolan.

I motionen 1977/78:1035 (c) tas fasta på försvarsministerns uttalande om ArtKAS. Enligt motionärerna är det sannolikt att utvidgningen av Skillingaryds skjutfält inte kan genomföras med hänsyn till den starka lokala opinionen mot denna. Riksdagen bör - anser motionärerna - redan nu uttala att skolan skall omlokaliseras från Jönköping till Östersund.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa bearbetningen av frågan om markbehovet för A 6 genom något uttalande enligt motionen 1035.

Med anledning av propositionen har också väckts motionen 1977/78:1041 (c), som behandlar användningen av Ä!\ dalens skjut falt. Motionären anser bl. a. att man bör bygga ut servicen vid fältet så att den fasta personalen ökas.

Utskottet är medvetet om att Älvdalens skjutfält är mycket användbart. Frågan om dess utnyttjande hänger nära samman med hur man organiserar artilleriets fredsförband. Eftersom propositionen inte innehåller några förslag

FöU 1977/78:11

härom bör riksdagen nu inte uttala sig enligt motionen 1041. Frågan om fältets utnyttjande utreds f. n.

Utskottet vill något beröra förutsättningarna för den frivilligaförsvarsverksamheten i Sundsvall och Malmö. Frivilligverksamheten är beroende bl. a. av tillgång på instruktörer, fordon och annan materiel för utbildning. Genom nedläggningen av Lv 5 och flyttningen av Lv 4 förlorar verksamheten det stöd man nu har av förbanden i bl. a. dessa avseenden. Inte minst i Malmöområdet, med stor befolkning och en omfattande frivilligverksamhet, skulle förlusten av fredsförbandets stöd kunna bli kännbar. Enligt utskottet mening bör man därför vidta åtgärder som leder till att man får goda förutsättningar för frivilligverksamheten på dessa båda orter även i fortsättningen.

Avslutningsvis vill utskottet också uppehålla sig vid genomförandet av de organisationsändringar som utskottet tillstyrker. Vissa frågor av det slaget har utskottet behandlat i samband med förslagen beträffande Skåne och Linköping.

Personalfrågorna är självfallet mycket viktiga. Liksom försvarsministern förutsätter utskottet att de problem som kan uppstå för den anställda personalen begränsas så långt det är möjligt, bl. a. genom att organisationsförändringarna genomförs i nära samarbete mellan militära myndigheter, statens personalnämnd, försvarets personalnämnd och berörda personalorganisationer. Personalminskningar bör genomföras i samband med naturliga avgångar och i förening med en effektiv omplaceringsverksamhet.

Utskottets hemställan

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och hemställer

1. att riksdagen beträffande markfrågor avslår motionen 1977/ 78:427,

2. att riksdagen beträffande nedläggning av Sundsvalls luftvärnsregemente med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1977/78:426 och 1977/78:536 godkänner vad föredragande statsrådet har förordat,

3. att riksdagen beträffande organisationsförändringar i Skåne med bifall till propositionen samt med avslag på motionerna 1977/ 78:682, 1977/78:1032,1977/78:1033 och 1977/78:1044 godkänner vad föredragande statsrådet har förordat,

4. att riksdagen beträffande samlokalisering avförband i Linköping med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/ 78:537 godkänner vad föredragande statsrådet har förordat,

5. att riksdagen beträffande lokaliseringen av artilleriets kadett- och aspirantskola avslår motionen 1977/78:1035,

6. att riksdagen beträffande Älvdalens skjut/alt avslår motionen 1977/78:1041,

FöU 1977/78:11

7. att riksdagen i övrigt godkänner de förslag till förändringar i arméns fredsorganisation som föredragande statsrådet har förordat,

8. att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/78:1040 med ändring av sitt tidigare beslut godkänner att arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola skall vara lokaliserad till Göteborg,

9. att riksdagen bemyndigar regeringen att vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad föredragande statsrådet har förordat.

Stockholm den 2 mars 1978

På försvarsutskottets vägnar PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m), Bengt Gustavsson (s), Eric Holmqvist (s), Georg Pettersson (c), Gusti Gustavsson (s), Karl Bengtsson (fp), Gudrun Sundström (s), Gunnar Björk i Gävle (c), Roland Brännström (s), Gunnar Oskarson (m), Åke Gustavsson (s), Ulla Ekelund (c), Evert Hedberg (s), Hans Lindblad (fp) och Stina Eliasson (c).

Reservationer

1. Vissa markfrågor

Bengt Gustavsson, Eric Holmqvist, Gusti Gustavsson, Gudrun Sundström, Roland Brännström, Åke Gustavsson och Evert Hedberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 10 börjar ”Med hänvisning” och slutar ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till det anförda förordar jordbruksutskottet att riksdagen bifaller propositionen såvitt gäller markfrågorna och avstyrker bifall till motionen 427. Jordbruksutskottets ställningstagande är inte enhälligt. Avvikande mening har anmälts av Svante Lundkvist m. fl. (s). De anser att riktlinjerna för domänverkets verksamhet (prop. 1968:103, JoU 1968:32, rskr 1968:269) inte ger stöd för att verket skall bidra med kompensationsmark. Vidare borde jordbruksutskottet enligt deras mening ha erinrat om att domänverket har ansvar såväl för sysselsättningen av sina anställda och arrendatorer som för råvaruleveranserna till sina kunder i skogsindustrin.

Försvarsutskottet delar den uppfattning som har framförts i den avvikande meningen i jordbruksutskottet. Försvarsutskottet vill också understryka vad civilutskottet har anfört om att expropriationslagen inte ställer krav på annat

FöU 1977/78:11

än att ersättning skall betalas i pengar. Utskottet kan inte ställa sig bakom försvarsministerns uttalande om ersättningsmark. Domänverket bör i vart fall inte utpekas som den markägare som skall avstå mark. Som motionärerna har påpekat borde icke-aktiva markägare i första hand komma i fråga när det gäller anskaffning av ersättningsmark.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad försvarsutskottet nu har anfört om ersättningsmark.

dels att utskottets hemställan (s. 17) i momentet 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen beträffande markfrågor med anledning av propositionen och med bifall till motionen 1977/78:427 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

2. Organisationsförändringar i Skåne

Eric Holmqvist (s) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 14 börjar ”Utskottet har vid sina” och på s. 15 slutar ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Fredsorganisationsutredningen har i ett tidigare betänkande (Ds Fö 1972:4) föreslagit att Lv 4 och Lv 6 skulle slås samman till ett större luftvärnsregemente i Halmstad. Vid remissbehandlingen av betänkandet rådde enighet bland de militära myndigheterna om att Lv 4 borde vara kvar i Malmö. Överbefälhavaren motsatte sig av militära skäl bestämt en flyttning eller indragning av Lv 4. Även chefen för armén anförde flera motiv för att förbandet inte skulle flyttas från Malmö, bl. a. värnpliktssociala. Den proposition som grundades på betänkandet (prop. 1973:135) tog heller inte upp utredningens förslag i denna del. Motivet härför var främst de värnpliktssociala nackdelar som följer av att en kommun av Malmös storlek lämnas helt utan utbildningsförband. När nu frågan om flyttning av Lv 4 från Malmö på nytt har aktualiserats biträder överbefälhavaren och chefen för armén förslaget. Enligt utskottets mening är det svårt att se någon bärande grund för denna ändrade inställning. I varje fall är de negativa följderna för den värnpliktiga ungdomen i Malmöhus län oförändrat stora.

Lv 4 och P 7/Fo 11 är som påpekas i motionen 1977/78:682 f. n. de enda fredsförbanden i Malmöhus län. Motionärerna erinrar om att vid dessa förband grundutbildas f. n. varje år omkring 1 300 värnpliktiga eller en tredjedel av länets årskontingent av värnpliktiga. Motionärerna fortsätter:

Om de båda regementenas förläggningskapacitet utnyttjas helt skulle ca 1 700 värnpliktiga kunna utbildas inom länet. För att Lv 4 skall kunna beredas plats inom de förläggningsutrymmen som finns i Ystad förutsätts en betydande neddragning av den utbildning som nu bedrivs där och totalt vid P 7. Även om pansarutbildningen på Revingehed utökas, innebär förslaget att andelen värnpliktiga som kan utbildas inom länet reduceras och att allt fler

FöU 1977/78:11

värnpliktiga kommer att utbildas utanför länet, vilket utöver de ökade olägenheter detta medför för de värnpliktiga också ökar utbildningskostnaderna i form av resekostnader och traktamenten.

Enligt utskottets mening har när det gäller organisationsändringarna i Skåne alltför liten vikt tillmätts de värnpliktssociala följderna. Förslagen strider i denna del också mot grundprincipen att värnpliktig personal inte bör få för långt mellan utbildningsplats och bostadsort. Bl. a. denna princip har enligt utredningen varit vägledande i dess arbete.

Även i andra avseenden innebär förslaget avsteg från grundprinciperna för utredningsarbetet, såsom undvikande av omfattande personalomflyttningar, hänsynstagande till rekryteringsförutsättningar och utbildning i rätt miljö. Som exempel på detta kan nämnas konsekvenserna för den anställda personalen i Skåne. Omkring 500 personer berörs av organisationsändringarna medan den beräknade besparingen stannar vid ett hundratal tjänster. I likhet med vad som har anförts i motionen 682 finnér utskottet den föreslagna lösningen i varje fall från personalsynpunkt vara den sämsta tänkbara.

Markproblemen i Malmö och Falsterbo har-som flera remissinstanser har framhållit - överbetonats. Därför kan enligt utskottets mening inte heller åberopas sådana skäl för organisationsförändringarna. Detta i all synnerhet som enligt vad utskottet har inhämtat flyttningen av Lv 4 till Ystad kan komma att aktualisera behov av ytterligare mark där.

Mot genomförande av förslaget talar också de sysselsättningsproblem som uppstår i Malmö vid en nedläggning av Lv 4 liksom de olägenheter för frivilligverksamheten som skulle följa därav.

Utskottet anser därför sammanfattningsvis att P 7/Fo 11 bör ha kvar sin utbildning i Ystad liksom i Revingehed samt att Lv 4 bör stanna kvar i Malmö. En ökad administrativ samordning mellan förbanden inom Fo 11 bör dock kunna ske liksom man i propositionen förutsatt kan ske inom även andra försvarsområden.

Vad utskottet har anfört om organisationsförändringar i Skåne bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan (s. 17) i momentet 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen beträffande organisationsförändringar i Skåne med avslag på propositionen, med anledning av motionerna 1977/ 78:1032 och 1977/78:1033 samt med bifall till motionerna 1977/ 78:682 och 1977/78:1044 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

Föll 1977/78:11

21 Särskilt yttrande

av Stina Eliasson (c).

Jämtlands län är en hårt drabbad region i den rådande arbetsmarknadssituationen. Varje tillskott av arbetstillfällen är därför värdefullt för länet. Den tidigare beslutade lokaliseringen av arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola (RMS) till Östersund föreslås nu ändras. Skolan avses ligga kvar i Göteborg. Detta har jag viss förståelse för med hänsyn både till försvarsekonomin och till arbetsmarknadssituationen i Göteborg, där det råder varvskris. Men då borde också Östersunds kommun kompenseras genom annan verksamhet.

I motionen 1977/78:1035 (c) har föreslagits att riksdagen beslutar att artilleriets kadett- och aspirantskola (ArtKAS) i Jönköping omlokaliseras till Östersund. Föredragande statsrådet antyder denna möjlighet i propositionen 1977/78:65 och det hade i och för sig varit önskvärt att utskottet tagit ställning enligt motionsförslaget. Att inte föregripa pågående utredningsarbete och kommande ställningstaganden beträffande markbehovet för A 6 i Jönköping har dock vägt tyngst för utskottet.

Genom det tidigare beslutet inleddes en planering i Östersunds kommun för starten av RMS där. Ett riksdagsbeslut nu om ändrad lokalisering av ArtKAS till Östersund hade inneburit att kommunens kringinvesteringar i form av bostäder etc. kunnat utnyttjas vid den avsedda tidpunkten. Ett sådant beslut hade också varit mycket betydelsefullt för sysselsättningen i kommunen.

FöU 1977/78:11

22 Bilaga 1

Jordbruksutskottets yttrande 1977/78:2 y

över propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret såvitt avser markfrågor jämte motion

Till försvarsutskottet

Genom beslut den 24 januari 1978 har försvarsutskottet berett jordbruksutskottet tillfälle att avge yttrande över propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret, såvitt avser markfrågor (s. 40-41), jämte motioner.

Propositionen

I propositionen framläggs - på grundval av betänkanden från försvarets fredsorganisationsutredning och avgivna remissyttranden - bl. a. vissa förslag till förändringar i arméns fredsorganisation. I samband härmed utvecklar försvarsministern, såvitt nu är i fråga, vissa synpunkter på ett av de områden som utredningen har behandlat, nämligen markfrågorna. Utredningen konstaterar vid behandlingen av frågan om mark och anläggningar m. m. för försvarets utbildningsverksamhet att vissa fredsförband inom armén f. n. har otillräcklig tillgång till övningsmark. Utredningen anser dock att behovet av ytterligare markanskaffning för försvarets del bör begränsas och föreslår vissa åtgärder som stöd för sådan strävan.

Försvarsministern anför (prop. s. 40-41) i detta hänseende bl. a. att han för egen del i allt väsentligt kan biträda de utgångspunkter för det fortsatta arbetet som försvarets fredsorganisationsutredning har redovisat. När det gäller behovet av mark för den militära utbildningen anser han i likhet med utredningen att det är viktigt att försvarsmaktens markinnehav inte ökas mer än vad som är nödvändigt för att skapa tillfredsställande utbildningsmöjligheter. En avvägning mellan försvarets behov och det civila samhällets intressen måste alltid göras.

I propositionen erinras om att riksdagen har uttalat (CU 1975/76:1, rskr 1975/76:45) att större frågor om markanvändning även inom totalförsvaret skall behandlas och bedömas under hänsynstagande till riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Inom ramen för dessa riktlinjer gör försvarets fastighetsnämnd avvägningar mellan försvarets behov och det övriga samhällets intressen i samband med sina utredningar om alla större markförvärv för försvaret. Utredningen har föreslagit en utökning av den parlamentariska representationen i nämnden och att nämnden tillförs expertis i skogs- och lantbruksfrågor. Med stöd av regeringens bemyndigande har försvarsministern utökat den parlamentariska representationen från en

FöU 1977/78:11

till tre ledamöter. Vidare har nämnden tillförts en expert från vardera av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.

Försvarsministern pekar i likhet med utredningen på åtgärder som skulle kunna begränsa behovet av att anskaffa ytterligare mark för försvaret. Åtgärderna torde dock enligt försvarsministern i regel bara kunna medföra begränsade minskningar av markbehovet. Nya vapen med längre skottvidder och ökad flexibilitet och rörlighet hos förbanden för med sig ökade krav på tillgång till lämplig mark för övningar. Oavsett vilka åtgärder som vidtas för att begränsa markbehovet framhålls det som nödvändigt att genom nya markförvärv skapa godtagbara övningsförhållanden vid vissa förband.

Försvarsministern anser i likhet med utredningen att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att anskaffa ersättningsmark åt de markägare som mot sin vilja tvingas avstå från mark och som vill fortsätta sin verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen. Han delar utredningens uppfattning att mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark. I denna fråga har samråd skett med chefen för industridepartementet. I anslutning till ett förslag av utredningen att lantbruksnämndernas instruktion skall ändras så att det klart framgår att nämnderna skall biträda vid anskaffning av ersättningsmark anför försvarsministern att sådant biträde enligt hans mening bör kunna lämnas med tillämpning av nämndernas nuvarande instruktion.

Motionen

Med anledning av propositionen har väckts ett antal motioner. Jordbruksutskottet har i förevarande sammanhang funnit anledning att begränsa sitt yttrande till att avse motionen 1977/78:427 av Svante Lundkvist m. fl. (s).

I motionen 1977/78:427 hemställs att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående direktiv till lantbruksnämnderna om markkompensation.

Utskottet

Anspråk på markförvärv i syfte att tillgodose försvarets utbildningsbehov kan ofta komma i konflikt med det civila samhällets intressen, inte minst jordbruksnäringens. Från de synpunkter utskottet har att företräda delar utskottet den i propositionen framförda uppfattningen om det angelägna i att behovet av ytterligare markanskaffningar för försvarets del kan begränsas. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den allmänna princip i fråga om åkerarealens användning som riksdagen fastställt vid behandlingen av prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m. såvitt avser produktionsmålet och livsmedelsberedskapen (JoU 1977/78:10 s. 19, rskr 1977/78:103). Enligt denna princip bör våra resurser i fråga om jordbruksjord i framtiden utnyttjas för jordbruksproduktion och den brukningsvärda åkerjorden skyddas från exploatering för andra ändamål.

FöU 1977/78:11

24 Som i nyssnämnda sammanhang framhölls är det samtidigt ofrånkomligt att viss mindre del av vår nuvarande åkerareal även i framtiden kommer att tas i anspråk för andra angelägna samhällsändamål. Härav följer bl. a. att det i viss utsträckning får accepteras att sådan mark i det allmännas intresse tas i anspråk för att tillgodose försvarets behov. Utskottet anser i likhet med försvarsministern att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att anskaffa ersättningsmark åt de markägare som mot sin vilja tvingas avstå från mark och som vill fortsätta sin verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen. Enligt utskottets uppfattning har lantbruksnämnderna här en viktig uppgift att fylla. Som försvarsministern anfört bör biträde med anskaffning av ersättningsmark kunna lämnas med tillämpning av nämndernas nuvarande instruktion.

Utredningen har i förevarande sammanhang anfört bl. a. att även mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark. Försvarsministern, som i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet, delar utredningens uppfattning härvidlag. Enligt motionen 427 kan det dock inte accepteras att just domänverket utpekas som den markägare som skall avstå från mark. Motionärerna framhåller att domänverkets mark utgör sysselsättningsunderlag för verkets anställda och försörjningsunderlag för dess arrendatorer. Någon outnyttjad mark finns enligt motionärernas åsikt inte under domänverkets förvaltning. Man delar i och för sig den uppfattning som framförs i propositionen att aktiva brukare som tvingas avstå från mark så långt möjligt bör kunna erhålla ersättningsmark. Med hänvisning till att det f. n. finns stora arealer skogs- och jordbruksmark ägda av fysiska personer som inte har skogs- eller jordbruk som sin huvudsakliga sysselsättning framhåller motionärerna att det i första hand är denna kategori markägare som borde komma i fråga när det gäller att avstå från ersättningsmark. Lantbruksnämnderna bör, anser man vidare, inrikta sina förhandlingar på sådana markägare när det gäller att anskaffa ersättningsmark. Kompensationsmark till icke aktiva brukare anses inte böra komma i fråga. Förhandlingarna bör enligt motionärerna i övrigt föras efter arronderingsmässiga lämplighetsprinciper och vara markägarneutrala.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till uppfattningen att frågor om anskaffning av ersättningsmark bör lösas bl. a. efter arronderingsmässiga lämplighetsprinciper. Vad i motionen anförts om sysselsättningseffekter m. m. vid avstående av mark torde kunna tillämpas på flertalet markägarkategorier. Enligt utskottets mening finns ingen anledning vare sig att undanta eller särskilt framhålla någon ägarkategori när det gäller att ställa kompensationsmark till förfogande. Utskottet biträder således den i propositionen framförda uppfattningen att även mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark.

Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att 1974 års jordförvärvsutredning i dagarna avgivit ett betänkande med förslag till ny jordförvärvslag. Förslaget syftar bl. a. till att en betydligt större del av marköverlåtelserna än f. n. skall omfattas av lantbruksnämndernas tillståndsprövning.

FöU 1977/78:11

25 Ett genomförande av utredningens förslag skulle bl. a. leda till att lantbruksnämndernas möjligheter att medverka i nu aktuella markärenden ytterligare förbättrades.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet bifall till propositionen i remitterat hänseende och avstyrker motionen 427.

Stockholm den 14 februari 1978

På jordbruksutskottets vägnar SVANTE LUNDKVIST

Närvarande: Svante Lundkvist (s). Hans Wachtmeister (m), Maj Britt Theorin (s), Bertil Jonasson (c). Grethe Lundblad (s), Eric Enlund (fp), Sven Lindberg (s), Filip Johansson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c). Håkan Strömberg (s), Tage Adolfsson (m), Rune Johnsson i Mölndal (c) och Sven Eric Lorentzon (m).

Avvikande mening

av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (samtliga s) som anser att utskottets yttrande från och med det stycke som på s. 3 börjar med ”Utskottet kan” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att de av statsmakterna givna riktlinjerna för domänverkets verksamhet (prop. 1968:103, JoU 1968:32) inte ger stöd för att verket skall bidra med kompensationsmark. Som anförts i motionen 427 har domänverket ett ansvar såväl för sysselsättningen av sina anställda och arrendatorer som för råvaruleveranserna till sina kunder i skogsindustrin. De sociala olägenheter som ofta uppstår när försvaret tar mark i anspråk bör enligt utskottets mening inte lastas över på domänverkets anställda och arrendatorer. Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte ansluta sig till den uppfattning som skrivningen i propositionen ger uttryck för, nämligen att just domänverket är den markägare som skall avstå mark. Som motionärerna anfört bör i stället de markägare som inte kan betraktas som aktiva brukare komma i fråga när det gäller att anskaffa ersättningsmark. Utskottet biträder även vad motionärerna i övrigt anfört i fråga om kompensationsmark. Direktiv för lantbruksnämndernas medverkan i handläggningen av nu aktuella markärenden synes böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas synpunkter.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av propositionen och motionen 427.

FöU 1977/78:11

26 Civilutskottets yttrande 1977/78:1y

över propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret jämte motionen 1977/78:427, allt såvitt gäller markfrågor

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har 1978-01-24 berett civilutskottet tillfälle att lämna yttrande över propositionen 1977/78:65, såvitt avser markfrågor, jämte motioner.

I propositionen föreslås riksdagen bl. a. bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad försvarsministern förordat.

Nät det gäller markfrågorna har försvarsministern (s. 40-42) tagit upp behovet av mark för den militära utbildningen, försvarets fastighetsnämnds verksamhet, åtgärder som skulle kunna begränsa behovet att anskaffa ytterligare mark för försvaret, medverkan till att anskaffa ersättningsmark samt allmänhetens tillträde till försvarets markområden.

I motionen 1977/78:427 (s) föreslås riksdagen ge regeringen till känna vissa i motionen anförda riktlinjer för medverkan vid anskaffning av ersättningsmark.

Utskottet

Civilutskottet har begränsat sin behandling av propositionen till förslaget att riksdagen skulle bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad försvarsministern förordat när det gäller markfrågor. Ett sådant riksdagens bemyndigande skulle då närmast täcka åtgärder för statens medverkan till att anskaffa ersättningsmark åt vissa markägare.

1 ett fall där den slutliga bedömningen innebär att ett försvarets markanspråk skall tillgodoses ställer expropriationslagen (ExL) inte krav på annat än att ersättning skall betalas i pengar. Den i 2 kap. 12 § ExL givna regeln att expropriationstillstånd inte skall meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt, har ansetts vara ett uttryck för en princip att möjligheten till en frivillig uppgörelse först bör undersökas innan expropriation tillgrips. Detta innebär emellertid inte någon skyldighet för den exproprierande att söka tillhandahålla ersättningsmark. En allmän princip att staten vid expropriation skulle följa särskilda kompensationsgrunder är inte lämplig.

När nu i propositionen uttalas att samhället så långt det är möjligt måste

FöU 1977/78:11

medverka till att anskaffa ersättningsmark vid förvärv av viss mark för försvarsändamål torde detta inte få uppfattas som ett komplement till ersättningsreglerna som kan grunda anspråk i expropriationsfall. Uttalandet är närmast att anse som i forsta hand en riktlinje för vissa statliga organs handlande - en riktlinje som avses få praktisk effekt genom att efter formellt förordnande eller indirekt styra lantbruksmyndigheternas och domänverkets handlande. Bedömningen av riktlinjens lämplighet är då ytterst en jordbrukspolitisk fråga om särskilda insatser av lantbruksnämnderna för - som det anges i propositionen -de markägare som vill fortsätta sin verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen. Bedömningen i de fall som här avses blir då ett utflöde av allmänna jordbrukspolitiska riktlinjer. Uttalandet att mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark blir då också snarast ett uttryck för en viss viljeinriktning beträffande dispositionen av statens markinnehav - en fråga som närmast faller under näringsutskottets bedömning i den mån den inte utgår från jordbrukspolitiska bedömningar. Den i motionen 1977/78:427 (s) upptagna frågan om den närmare utformningen av ett bemyndigande liksom frågan om i vilken mån just förvärv för försvarsändamål bör underlättas genom särskilda åtgärder faller därmed utanför civilutskottets bedömning.

När det gäller de uttalanden till statsrådsprotokollet i markfrågorna som inte direkt täcks av hemställan i propositionen har utskottet inte funnit anledning till erinringar. Uttalandet att det är viktigt att försvarsmaktens markinnehav inte ökas mer än vad som är nödvändigt för att skapa tillfredsställande utbildningsmöjligheter kan knappast väcka någon gensaga. Vidare har, enligt vad utskottet erfarit, formerna för återkommande samråd mellan länsstyrelser, kommuner och militära myndigheter utvecklats och gett förutsättningar för ett mera öppet meningsutbyte än vad som tidigare varit fallet. Frågan har tidigare berörts i betänkandet CU 1975/76:1 (s.21-22). De åtgärder som vidtagits för att tillföra försvarets fastighetsnämnd ytterligare representation markerar nämndens roll i beredningsarbetet-en roll som inte syftar till att hävda sektorsintressen utan att tillföra regeringen ett allsidigt material som bakgrund till avvägningar mellan motstående intressen. Utskottet har slutligen noterat att fortifikationsförvaltningen och försvarsgrenscheferna utarbetat anvisningar till ledning för behandling av frågor rörande allmänhetens tillträde till övnings- och skjutfält. Dessa anvisningar har emellertid kommit vid sådan tidpunkt att de inte kunnat tillämpas i den senaste omgången av riksplanearbetet.

Utskottet vill i detta sammanhang slutligen erinra om de riktlinjer för hushållningen med mark och vatten som riksdagen godkänt. Dessa riktlinjer har inte direkt rättsverkan utan förutsätts bli preciserade i den kommunala planeringen. De statliga myndigheterna har ålagts beakta dessa riktlinjer i samtliga beslut som rör markanvändningen. Därmed har sålunda även de militära myndigheterna att i här aktuella sammanhang beakta de riktlinjer som gäller bl. a. när fråga uppkommer om att ta i anspråk jordbruksmark för

FöU 1977/78:11

andra ändamål. Enligt civilutskottets mening bör till utgångspunkt vid avvägningarna tas de riktlinjer som gäller för hela landet vid avvägningar mellan tätortsutbyggnad och jordbruk: högvärdig jordbruksmark bör inte tas i anspråk om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. Detta innebär ett krav på att hushålla med de produktiva resurserna. Begreppet högvärdig jordbruksmark skall numer (CU 1975/76:1 s. 12-13) definieras med hänsyn tagen även till lantbrukets betydelse för den lokala sysselsättningen och det lokala serviceunderlaget. Avvägningar av denna typ blir ofta svåra att göra i ett sent skede av planeringen. För att de restriktiva utgångspunkterna skall få verklig betydelse har särskilda krav ställts på en översiktlig planering som beaktar jordbrukets intressen. I landets viktigaste jordbruksbygder skall sålunda kommunerna samarbeta med varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd föratt utarbeta regionala jordbruksmarksprogram. Detta krav har ställts på 90 kommuner i tio län. Även i vissa andra områden bör jordbruksfrågorna ägnas särskild uppmärksamhet. Översiktliga planer som beaktar jordbrukets intressen bör utarbetas för vissa expansiva tätorter i drygt ett hundratal kommuner. Inom jordbrukets primära intresseområden skall slutligen riktlinjer som beaktar jordbruksintressena anges i kommunöversikt.

Stockholm den 14 februari 1978

På civilutskottets vägnar PER BERGMAN

Närvarande: Per Begman(s), Oskar Lindkvist (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Lars Henrikson (s), Karl-Erik Strömberg (fp), Thure Jadestig(s), Anna Eliasson (c), Maj-Lis Landberg (s), Birgitta Dahl (s), Kerstin Andersson i Hjärtum (c), Magnus Persson (s), Eric Hägelmark (fp), Torsten Sandberg (c), Göthe Knutson (m) och Rolf Dahlberg (m).

GOTAB 57689 Stockholm 1978