Med anledning av propositionen 1977/78:75 med förslag till ransoneringslag m. m. jämte motion
FöU 1977/78:13
Försvarsutskottets betänkande 1977/78:13
med anledning av propositionen 1977/78: 75 med förslag till ransoneringslag m. m. jämte motion
I propositionen 1977/78: 75 (handelsdepartementet) har regeringen — efter hörande av lagrådet — föreslagit att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
1. ransoneringslag,
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
3. lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning,
4. lag om ändring i oljekrislagen (1975: 197).
Med anledning av propositionen har väckts motionen 1977/78: 1045.
Propositionen
I propositionen föreslås en ny ransoneringslag som skall ersätta allmänna ransoneringslagen (1954: 280). Den nya lagen, som är en fullmaktslag, träder automatiskt i tillämpning om riket kommer i krig. I andra krissituationer får regeringen sätta lagen i tillämpning. Ett beslut härom skall inom viss tid underställas riksdagen för prövning. Den nya lagen skiljer sig från allmänna ransoneringslagen bl. a. genom att den har utformats så att skilda typer av försörjningskriser skall kunna bemästras utan att särlagstiftning behöver tillgripas. Sålunda kan lagen sättas i tillämpning då försörjningssvårigheter har uppstått till följd av någon extraordinär händelse som har inträffat inom landet, s. k. inre kris.
Lagförslagen har följande lydelse.
1 Riksdagen 1977/78.10 sami. Nr 13
FöU 1977/78:13
1 Förslag till Ransoneringslag
Härigenom föreskrives följande.
Inledande bestämmelser
1 § Kommer riket i krig, träder 6—9 §§ i tillämpning.
2 § Regeringen får föreskriva att 6—9 §§ helt eller delvis skall tilllämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer,
1. om riket är i krigsfara,
2. om det till följd av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig eller av annan utomordentlig händelse föreligger knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen.
Föreskrift enligt första stycket 2 skall avse viss tid, högst ett år varje gång.
3 § Föreskrift enligt 2 § första stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår, från början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.
4 § Upphör riket att vara i krig eller i krigsfara som har föranlett föreskrift enligt 2 § första stycket 1, skall regeringen föreskriva att 6— 9 §§ ej längre skall tillämpas. Dock får regeringen, om förutsättningar härför finns, i stället föreskriva att de skall tillämpas med stöd av 2 § första stycket 2.
5 § Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall tillses att den vars rätt beröres icke lider större förfång än som är nödvändigt.
Beslut enligt 13 § 1 får ej utan tvingande skäl meddelas i fråga om förnödenhet, som näringsidkare oundgängligen behöver för sin näring.
Reglering av handel m. m.
6 § Om det är nödvändigt för hushållning med förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att förnödenheten
1. under viss tid icke får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas,
2. får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas endast i den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer,
3. får användas endast för de ändamål, på de villkor och med de
FöU 1977/78:13
begränsningar som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Föreskrift enligt första stycket får meddelas även i fråga om annan förnödenhet, om det behövs för att reglering som där avses skall kunna tillfredsställande kontrolleras.
Föreskrift enligt första stycket 1 eller 2 i fråga om överlåtelse av viss förnödenhet gäller även näringsidkares uttag av förnödenheten ur rörelsen, om ej annat föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
7 § Om det är nödvändigt för hushållning som avses i 6 § eller för kontroll av reglering enligt 6 §, får regeringen föreskriva att viss förnödenhet icke får frambringas, tillverkas, beredas, användas eller yrkesmässigt köpas eller säljas av annan än den som har fått tillstånd därtill av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Särskilda avgifter
8 § Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att clearing skall ske för utjämning av priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag, som införes till riket, eller av priserna på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenhet av samma eller likartat slag, som frambringas, tillverkas eller beredes inom riket.
Med clearing avses i första stycket att i vissa fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas, tillverkas eller beredes inom riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgift och bidrag skall beräknas.
Om särskilda skäl föreligger, får clearing avse även förråd av förnödenhet som finns inom riket när föreskriften om clearing träder i kraft.
9 § Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för förnödenhet som utföres ur riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgiften skall beräknas.
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från clearingavgift och prisutjämningsavgift.
11 § Riksdagen bestämmer hur överskott som kan ha uppstått vid clearing skall användas.
Erlagda prisutjämningsavgifter skall överföras till en fond. Fondens medel skall enligt regeringens närmare bestämmande tillföras näringsgren som har berörts av föreskrift om prisutjämningsavgift.
Inlösen
12 § Har regeringen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet meddelat föreskrift enligt 6 eller 7 § i fråga om den förnödenheten, kan ägare av sådan förnödenhet ansöka att hans förråd av förnödenheten skall inlösas. Ansökan ställes till regeringen men ges in till länsstyrelsen.
It Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr 13
FöU 1977/78:13
4 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall inom en månad från det ansökningen gavs in besluta i fråga om inlösen av förnödenheten för statens eller annans räkning. Har i fall, då inlösen ej sker, föreskrift enligt 6 eller 7 § i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och har föreskriften för ägaren medfört men, som ej är ringa, skall bestämmas att förnödenheten får av ägaren överlåtas eller användas utan hinder av vad som har föreskrivits med stöd av 6 eller 7 §.
Förfogande
13 § Är 6 § i tillämpning och är det oundgängligen nödvändigt för att reglering som där avses skall kunna genomföras, får regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, genom beslut om förfogande för statens eller annans räkning i särskilt fall ålägga
1. näringsidkare, vilken i sin rörelse äger förnödenhet som omfattas av regleringen, att avstå förnödenheten,
2. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar fastighet, gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller transportmedel, arbetsmaskin eller liknande, att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av förnödenhet, som omfattas av regleringen, i den mån det kan ske inom ramen för hans vanliga verksamhet,
3. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar lageranläggning, att förvara förnödenhet som omfattas av regleringen,
4. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar transportmedel, att ombesörja transporter.
14 § Är 6 § i tillämpning och kan beslut om förfogande antagas bli nödvändigt beträffande viss egendom, får regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, i avvaktan på sådant beslut förbjuda näringsidkaren att överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen (dispositionsförbud).
Har ej beslut om förfogande meddelats och blivit gällande mot näringsidkaren inom en månad från det dispositionsförbud enligt första stycket beslutades, upphör förbudet att gälla mot honom. Föreligger särskilda skäl, kan dock myndighet som har meddelat förbudet förlänga tiden med högst en månad.
15 § Näringsidkare som avses med beslut om förfogande eller dispositionsförbud är skyldig att vårda egendomen samt att, om det påfordras, avlämna förnödenhet som skall avstås enligt beslut om förfogande. Tid och plats för avlämnande fastställes av den myndighet som har meddelat beslutet eller av myndighet som regeringen bestämmer.
Kan näringsidkaren icke tillfredsställande fullgöra skyldighet enligt första stycket, skall han utan dröjsmål anmäla detta till den myndighet som har meddelat beslutet eller bestämmelse om fullgörande av det.
Underlåter näringsidkare att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla egendom som omfattas av beslut om förfogande, skall polismyndighet lämna den handräckning som behövs för verkställighet av beslutet.
FöU 1977/78:13
16 § Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blir gällande mot näringsidkaren, när han har fått del av beslutet.
Förnödenhet, som näringsidkare på grund av beslut enligt 13 § 1 eller 2 skall avstå till annan eller framställa för annans räkning, övergår i dennes ägo när den avlämnas eller på annat sätt kommer i hans besittning.
17 § Mot beslut om förfogande och dispositionsförbud som har meddelats av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regeringen genom besvär.
Ersättning
18 § Inlöses förnödenhet enligt 12 §, utgår ersättning för kostnader för tillverkning eller inköp och för transport och lagring av förnödenheten. Ersättning får dock icke bestämmas till högre belopp än som skulle ha utgått om förnödenheten hade avståtts till staten enligt förfogandelagen (1978: 000).
19 § Avstås förnödenhet enligt 13 § 1, utgår skälig ersättning för nödvändiga kostnader vid tillverkning eller återanskaffning eller, om förnödenheten avstås av återförsäljare, vid återanskaffning och återförsälj ning av sådan förnödenhet.
Utövas verksamhet enligt 13 § 2—4, utgår ersättning med hänsyn till nödvändiga kostnader för verksamheten.
20 § Upphör dispositionsförbud att gälla enligt 14 § andra stycket, utgår skälig ersättning för skada som till följd av förbudet har uppkommit på den med förbudet avsedda egendomen.
21 § För åtgärd enligt 15 § första stycket första meningen utgår skälig ersättning.
22 § Ersättning bestämmes med hänsyn till omständigheterna vid den tid då förnödenheten avstås eller verksamheten utövas. Är förnödenheten i färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om inlösen eller förfogande meddelas, bestämmes ersättningen med hänsyn till omständigheterna vid den tidpunkten. Fastställd ersättning får jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.
I fall som avses i denna lag har bestämmelserna i 17 § andra stycket, 36 § och 41—44 §§ förfogandelagen (1978: 000) motsvarande tillämpning.
23 § Ersättning enligt 18—21 §§ bestämmes av oljekrisnämnden såvitt avser inlösen av eller förfogande eller dispositionsförbud beträffande råolja och oljeprodukter som omfattas av oljekrislagen (1975: 197). Bestämmelser om nämnden finns i samma lag.
I annat fall än som avses i första stycket bestämmes ersättning enligt 18 § av lokal värderingsnämnd och ersättning enligt 19—21 §§ av riksvärderingsnämnden. Bestämmelser om dessa nämnder finns i förfogandelagen (1978: 000).
I fråga om bevakning av statens rätt inför nämnderna gäller vad som föreskrives i 13 § oljekrislagen och 28 § förfogandelagen.
FöU 1977/78:13
24 § Talan mot beslut av lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.
Mot beslut av riksvärderingsnämnden eller av oljekrisnämnden får talan ej föras.
Ransoneringsbevis
25 § Bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet vid reglering enligt 6 § (ransoneringsbevis) får icke utbjudas till avyttring mot vederlag eller överlåtas mot vederlag. Ej heller får sådant bevis överlämnas mot vederlag i pengar att användas av annan.
Ransoneringsbevis får icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat vederlag än pengar överlämnas att användas av annan i andra fall eller på andra villkor än som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
26 § Utöver vad i 25 § sägs gäller i fråga om näringsidkare, att han icke får utan vederlag till begagnande av annan överlämna eller ur sin rörelse taga ransoneringsbevis, som han har mottagit i eller för rörelsen, annat än i den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
27 § Ransoneringsbevis får återkallas av myndighet som har utfärdat beviset, om tilldelningen av beviset har föranletts av oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset har utfärdats, enligt gällande föreskrifter icke är berättigad att inneha eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest föranleder att beviset återkallas.
28 § Har ransoneringsbevis återkallats, skall innehavaren genast överlämna beviset till den myndighet som har återkallat det eller, om annan myndighet har angetts i beslutet om återkallelse, till denna myndighet.
29 § Har någon för vilken ransoneringsbevis har utfärdats erhållit flyttningsbetyg till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet som har utfärdat det. Avlider någon för vilken sådant bevis har utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, som har den dödes egendom i sin vård, skyndsamt överlämna beviset till myndigheten.
30 § Vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis gäller även legitimationskort som har utställts av myndighet för att användas vid utdelning av ransoneringsbevis.
Uppgiftsskyldighet m. m.
31 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva, att den som innehar förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen eller förnödenhet, som avses med föreskrift enligt 6 § andra stycket eller 7 §, skall lämna uppgift om innehavet.
32 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva, att den som yrkesmässigt frambringar, tillverkar, bereder, köper, säljer eller i yrkesmässig verksamhet använder förnödenhet som
FöU 1977/78:13
avses med föreskrift enligt 6—9 § skall lämna de skriftliga uppgifter angående rörelsen och föra de anteckningar som finnes behövliga för kontroll av föreskriftens efterlevnad.
33 § I samband med reglering enligt 6 eller 7 § i fråga om energi är var och en skyldig att, i den utsträckning som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna de uppgifter och göra de avläsningar som finnes behövliga för genomförande av regleringen.
Den som råder över utrymme, inom vilket åtgärd enligt första stycket skall vidtagas, skall lämna erforderligt tillträde till utrymmet.
34 § För kontroll av att uppgift enligt 32 eller 33 § är riktig och fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller av annan myndighet, som regeringen bestämmer, tillhandahålla myndigheten handelsböcker och andra affärshandlingar på tid och plats som myndigheten fastställer.
Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 §.
35 § Om uppgiftsskyldig ej efterkommer begäran enligt 34 § eller om det beträffande någon föreligger särskild anledning till kontroll huruvida uppgiftsskyldighet vederbörligen har fullgjorts, får myndighet som avses i 34 § besluta om undersökning" av kontor, fabrik, butik, serveringslokal, lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller förvaringsställe, som han råder över, och om omhändertagande av hans handelsböcker och andra affärshandlingar. Även i fråga om utrymme som avses i 33 § andra stycket får undersökning ske.
Vid undersökning och omhändertagande enligt första stycket skall bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan gälla i tillämpliga delar. Myndigheten utövar därvid den befogenhet som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för undersökningen och omhändertagandet.
36 § Den mot vilken förfogande riktas är skyldig att lämna uppgift om rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egendomen.
Vite m. m.
37 § Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 28 eller 29 §, får länsstyrelsen eller enligt regeringens bestämmande annan myndighet förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten. Detsamma gäller, om någon har eller kan antagas ha underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 31—33 §.
38 § Har reglering enligt 6 § införts i fråga om energi, får förbrukare åläggas att till staten utge särskild avgift (överförbrukningsavgift), om han har
1. förbrukat mer ledningsbunden energi än som har tillkommit honom enligt regleringen,
FöU 1977/78:13
2. misshushållat med energi, som har tilldelats honom, och myndighet till följd därav nödgats tilldela honom ytterligare energi.
Avgiften utgår för överförbrukningen utöver det belopp som skall erläggas såsom vederlag för energin. Den får bestämmas till högst fem eller, om särskilda skäl föreligger, högst tio gånger nämnda belopp. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om grunderna för beräkning och påföring av överförbrukningsavgift. Enligt regeringens bestämmande ålägges avgiften av länsstyrelse, kristidsnämnd eller annan myndighet.
Har den som ålagts överförbrukningsavgift icke kunnat i väsentlig mån påverka förbrukningen eller föreligger eljest särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer befria honom från avgiften.
39 § Underlåter någon att rätta sig efter föreskrift som beträffande viss förnödenhet har meddelats med stöd av 6 § och kan åtgärd enligt 27 § ej vidtagas, får myndighet som regeringen bestämmer under viss tid avstänga honom från att erhålla ytterligare mängd av förnödenheten eller tilldela honom mindre mängd än han eljest skulle erhålla.
Utgöres förnödenheten av ledningsbunden energi, skall den som tillhandahåller denna verkställa beslut enligt första stycket. Härvid har 33 § andra stycket motsvarande tillämpning.
Underlåter någon att fullgöra skyldighet enligt andra stycket, får myndighet som avses i första stycket förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.
40 § Mot beslut om föreläggande av vite enligt denna lag får talan ej föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet.
41 § Har åtal väckts mot näringsidkare för att han beträffande viss förnödenhet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift som har meddelats enligt 6 §, får myndighet som regeringen bestämmer meddela honom förbud att yrkesmässigt saluhålla, överlåta eller använda sådan förnödenhet. Föreligger särskilda skäl, får förbudet omfatta också annan förnödenhet som är föremål för reglering enligt 6 §.
Har åtal väckts mot näringsidkare för att han i väsentlig mån åsidosatt föreskrift som har meddelats enligt 7 §, får om särskilda skäl föreligger förbud som avses i första stycket meddelas honom beträffande förnödenhet, som är föremål för reglering enligt 6 §.
Åtalas någon, som har handlat på näringsidkares vägnar, för brott som avses i första eller andra stycket, har vad där sägs motsvarande tillämpning på såväl den åtalade som näringsidkaren.
42 § Förbud enligt 41 § består till dess reglering enligt 6 § upphör i fråga om förnödenheten. Myndighet som har meddelat förbudet får dock upphäva det dessförinnan. Ogillas åtal för brott som har föranlett förbud, skall myndighet som har meddelat förbudet omedelbart häva det.
43 § Näringsidkare som innehar förråd som omfattas av förbud enligt 41 § har rätt att få förrådet inlöst efter ansökan hos den myndighet som har meddelat förbudet. Härvid skall 18, 22 och 23 §§ tillämpas.
FöU 1977/78:13
9 Ansvarsbestämmelser m. m.
44 § Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen
1. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller enligt eller har meddelats med stöd av 6, 7, 13—15 eller 41 §,
2. lämnar oriktig uppgift i ärende om utfående av ransoneringsbevis eller vid förvärv mot kvitto eller liknande handling av förnödenhet som är föremål för reglering enligt 6 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
3. lämnar oriktig uppgift i ärende om tillstånd enligt 7 § eller ärende som avses i 27 eller 39 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
4. bryter mot 25 eller 26 § eller obehörigen förskaffar sig äkta eller falskt ransoneringsbevis,
5. obehörigen använder ransoneringsbevis som är utfärdat för annan eller återkallat,
6. underlåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 31—34 eller 36 §,
7. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av skyldighet enligt 31—33 eller 36 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
8. inför oriktig uppgift i anteckningar enligt 32 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende.
Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har skett i vinningssyfte eller har avsett en betydande mängd av egendom eller eljest har varit av särskilt farlig art.
Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i första stycket, dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt detta stycke.
45 § Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av vitesföreläggande enligt denna lag, får icke dömas till straff för underlåtenheten.
Den som har ålagts överförbrukningsavgift enligt 38 § får icke dömas till straff för överförbrukningen.
46 § Har näringsidkare ej iakttagit erforderlig omsorg vid omhänderhavandet av förråd av förnödenhet som avses i 6 eller 7 § eller av ransoneringsbevis som har mottagits i eller för rörelsen och kan han till följd därav icke redovisa förrådet eller bevisen i föreskriven ordning, dömes till böter.
Vad i första stycket föreskrives i fråga om ransoneringsbevis har motsvarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 § och andra handlingar som skall upprättas enligt föreskrift utfärdad med anledning av reglering enligt 6 eller 7 §.
47 § Om flera har medverkat till brott som avses i denna lag, har 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande tillämpning.
48 § Näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 44 §, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.
49 § Har någon begått brott som avses i denna lag, skall egendom, som han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har
FöU 1977/78:13
saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller undanhållit, använt, frambringat, tillverkat eller berett, förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.
Äger den brottslige ytterligare sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna förklaras förverkad. Förråd av annan förnödenhet som han äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om särskilda skäl föreligger, också förklaras förverkat.
Vad i första stycket sägs om egendom gäller i tillämpliga delar även ransoneringsbevis.
50 § Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske, om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till ettusen kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljning sökas hos rätten, om omständigheterna medger detta. Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut i ärendet.
51 § Åtal för brott som avses i 46 § får väckas endast efter anmälan eller medgivande av myndighet som regeringen bestämmer.
Särskilda bestämmelser
52 § Talan mot beslut som har meddelats enligt 27 §, 35 §, 38 §, 39 § första stycket, 41 eller 42 § föres hos kammarrätt genom besvär.
Talan mot sådant beslut enligt denna lag som har meddelats av annan myndighet än domstol och som ej avses i första stycket eller i 17 eller 23 § föres hos förvaltningsmyndighet i den ordning regeringen föreskriver. Möjligheten att anföra besvär får därvid begränsas så, att talan får förås hos endast en besvärsinstans.
53 § Förvaltningsmyndighets eller kammarrätts beslut vid tillämpning av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej annat följer av 22 § andra stycket eller föreskrives i beslutet.
54 § När tillämpningen av 6—9 §§ upphör, skall vad som i fråga om förfogande och dispositionsförbud föreskrives i 57, 58, 60 och 61 §§ förfogandelagen (1978: 000) ha motsvarande tillämpning.
55 § Den som på grund av bestämmelse i denna lag har fått kännedom om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av betydelse för folkförsörjningen eller för rikets säkerhet får ej obehörigen yppa eller utnyttja vad han sålunda har erfarit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978, då allmänna ransoneringslagen (1954: 280) skall upphöra att gälla.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
FöU 1977/78:13
2 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom föreskrives att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §i
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehål -
lande. Att koncernbidrag, som icke avräknas i vissa fall och inräknas i går av 43 § 3 mom.
Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges levandskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;
ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital;
svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning å skuld; avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;
belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272);
avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;
utgör sådan omkostnad, ändå skall bruttointäkt hos mottagaren fram Avdrag
må icke ske för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;
ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital;
svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning å skuld; avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;
belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272);
avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;
1 Senaste lydelse 1976:1094.
FöU 1977/78:13
12 Nuvarande lydelse
förlust, sorn är att hänföra till kapitalförlust.
Föreslagen lydelse
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 000);
förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning
Härigenom föreskrives att 1 och 11 §§ lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
1 Kommer riket i krig, träder bestämmelserna i 2 § i tillämpning. När kriget upphört, förordnar regeringen före avslutandet av den riksdagssession som börjar närmast efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skall tillämpas. Detta gäller dock ej i den mån bestämmelserna alltjämt skall tilllämpas på grund av förordnande enligt andra stycket.
Vid krigsfara vari riket befinner sig och under förhållande som avses i 1 § tredje stycket allmänna ransoneringslagen (1954: 280) får regeringen förordna att bestämmelserna i 2 § skall tillämpas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen för prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Sker ej sådan underställning eller godkänner ej riksdagen förordnandet inom två månader från det underställning skett, förfaller förordnandet. Upphör krigsfara som föranlett förordnandet, skall förordnandet upphävas före nästkommande riksdagssessions avslutande.
Föreslagen lydelse
i
Kommer riket i krig, träder bestämmelserna i 2 § i tillämpning. När kriget upphört, förordnar regeringen före avslutandet av det riksmöte som börjar närmast efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skall tillämpas. Detta gäller dock ej i den mån bestämmelserna alltjämt skall tillämpas på grund av förordnande enligt andra stycket.
Vid krigsfara vari riket befinner sig och under förhållanden som avses i 2 § första stycket 2 ransoneringslagen (1978: 000) får regeringen förordna att bestämmelserna i 2 § skall tillämpas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkommande riksmöte underställas riksdagen för prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Sker ej sådan underställning eller godkänner ej riksdagen förordnandet inom två månader från det underställning skett, förfaller förordnandet. Upphör krigsfara som föranlett förordnandet, skall förordnandet upphävas före nästkommande riksmötes avslutande.
1 Senaste lydelse 1977: 205.
FöU 1977/78:13
13 Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §2
Talan mot kristidsnämnds beslut i ärende enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom besvär hos regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom besvär hos regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen får dock föreskriva att talan ej får föras mot länsstyrelses beslut i överklagat ärende.
Kristidsnämnds och länsstyrelses beslut länder till efterrättelse utan hinder av besvär, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.
4 Förslag till
Lag om ändring i oljekrislagen (1975:197)
Härigenom föreskrives att 2 och 7—12 §§ oljekrislagen (1975: 197) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Skall Sverige fullgöra skyldighet Skall Sverige fullgöra skyldighet att begränsa oljekonsumtionen en- att begränsa oljekonsumtionen enligt artiklarna 13 och 14 i det av- ligt artiklarna 13 och 14 i det avtal som anges i 1 §, får regeringen tal som anges i 1 §, får regeringen
föreskriva, att bestämmelserna i föreskriva, att bestämmelserna i
2—5 §§ allmänna ransoneringsla- 6—9 §§ ransoneringslagen (1978:
gen (1954:280), helt eller delvis, 000), helt eller delvis, skall äga
skall äga tillämpning under viss tillämpning under viss tid, högst
tid, högst ett år varje gång. ett år varje gång.
Föreskrift som avses i första stycket skall inom en månad eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkommande riksmöte underställas riksdagen för dess prövning huruvida föreskriften skall bestå. Underlåtes detta eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställningen har skett, är föreskriften förfallen.
Under tid då bestämmelse i 2—
5 §§ allmänna ransoneringslagen äger tillämpning skall även motsvarande föreskrifter i 6—46 §§ samma lag tillämpas. Ersättning vid inlösen skall dock bestämmas
2 Senaste lydelse 1977: 205.
FöU 1977/78:13
14 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
av den nämnd som anges i 8 § denna lag och ej av värderingsnämnd som avses i 10 och 11 §§ allmänna ransoneringslagen.
I fråga om ersättning för egendom som tages i anspråk enligt denna lag äger 18, 20—22 §§, 24 § andra stycket och 25 § allmänna förfogandelagen (1954: 279) motsvarande tillämpning.
I fråga om ersättning för egendom som tages i anspråk enligt denna lag äger 19—21 §§ och 22 § första stycket ransoneringslagen (1978: OOO) samt 17 § andra stycket, 36 § och 41—44 §§ förfogandelagen (1978: 000) motsvarande tillämpning.
Ersättning bestämmes av en nämnd, som består av ordförande och fyra andra ledamöter. Ordföranden och ytterligare en ledamot skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv.
För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.
Ersättning bestämmes av en nämnd, oljekrisnämnden, som består av ordförande och fyra andra ledamöter. Ordföranden och ytterligare en ledamot skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv.
För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i övrigt om ledamot gäller även ersättare.
Mot nämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.
Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare i nämnden. Ledamot och ersättare utses för viss tid.
10 Ledamot och ersättare i nämnden skall vara myndig svensk medborgare.
Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i nämnden skall han ha avlagt domared.
Ledamöterna i oljekrisnämnden utses för viss tid av regeringen.
§
Ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot.
Innan ledamot börjar tjänstgöra i oljekrisnämnden, skall han ha avlagt domared.
11 §
Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på ledamot i nämnden.
Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall tillämpas på ledamot i oljekrisnämnden.
FöU 1977/78:13
15 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Nämnden är beslutför när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande.
Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.
Yppas vid omröstning flera än två meningar, äger bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.
Motionen
I motionen 1977/78: 1045 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen beslutar att avslå propositionen 1977/78: 75 angående ransoneringslag m. m.
Utskottet
Under krig och andra krislägen uppstår i regel knapphet på förnödenheter av olika slag. Samhället måste ha möjligheter att gripa in för att minska skadeverkningar i händelse av försörjningskris. Sådant ingripande måste kunna ske snabbt för att få avsedd verkan. Av detta följer att riksdagens beslut inte kan avvaktas hur önskvärt detta än i och för sig hade varit. Riksdagens inflytande måste dock säkerställas i största möjliga utsträckning. Detta har hittills skett på det sättet att riksdagen har antagit lagar som skall användas i här avsedda situationer men som ger regeringen bemyndigande att besluta om att sätta lagarna i tillämpning. Vår administrativa försvarsberedskap bygger på dessa s. k. fullmaktslagar.
En av erfarenheterna från de försörjningssvårigheter som av olika anledningar förekommit under början av 1970-talet är att den allmänna ransoneringslagen (1954: 280) behövde ses över (FöU 1974: 10, rskr 1974: 36). Regeringens förslag i propositionen 1977/78: 75 bygger på utredningsresultat (Ds H 1975: 3) som har remissbehandlats. Förslaget till ny ransoneringslag bygger i väsentliga delar på allmänna ransoneringslagen. Dess bestämmelser har kompletterats i olika avseenden så att skilda typer av försörjningskris skall kunna bemästras utan att särlagstiftning behöver tillgripas.
Oljekrisnämnden är beslutför när ordföranden och minst tre andra ledamöter är närvarande.
I fråga om omröstning i nämnden skall 16 kap. rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.
FöU 1977/78:13
16 Den föreslagna ransoneringslagen avses kunna tillämpas om riket kommer i krig eller är i krigsfara men också om det till följd av krig eller krigsfara som rått eller av annan utomordentlig händelse föreligger knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen (1—2 §§).
Lagrådet har haft synpunkter på grundlagsstödet för den föreslagna ransoneringslagen såvitt den avser andra krissituationer än i samband med krig och krigsfara. Lagrådet har godtagit den avsedda tillämpningen av 8 kap. 7 § första stycket 3 regeringsformen (RF) men ansett det vara angeläget att avfattningen av detta lagrum bringas till bättre överensstämmelse med ifrågavarande tillämpning. Handelsministern har i samråd med chefen för justitiedepartementet funnit att vad lagrådet har anfört kan tas upp till övervägande i samband med att vissa bestämmelser i RF ses över inom justitiedepartementet. Utskottet anser det vara önskvärt att grundlagsstödet för ransoneringslagen blir helt entydigt.
Handelsministern utvecklar i propositionen närmare vad som enligt hans mening bör förstås med ”annan utomordentlig händelse”. I första hand hänför han dit alla former av fredskris. Med fredskris avses situation då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld (jfr FöU 1976/77: 13 s. 96).
Föredragande statsrådet behandlar utförligt (s. 50—52) vilka ytterligare situationer som bör täckas av uttrycket ”annan utomordentlig händelse”. Det gäller här extraordinära händelser som har inträffat inom landet, s. k. inre kriser. Begreppet bör enligt statsrådets mening tolkas restriktivt och tidsfaktorn tillmätas stor betydelse. Inhemsk facklig stridsåtgärd skall inte anses vara en sådan utomordentlig händelse som får föranleda att regeringen sätter ransoneringslagen i tillämpning. Handelsministern fortsätter:
Detta bör i princip gälla också i fråga om s. k. vild strejk. Endast i mycket speciella undantagsfall bör regeringen få sätta lagen i tillämpning om det är nödvändigt för att förhindra att en allvarlig krissituation uppstår till följd av det avtalsbrott som den vilda strejken utgör. Däremot anser jag i likhet med utredningen att facklig stridsåtgärd i annat land som medför importbortfall och en bristsituation här i landet kan medföra att lagen får tillämpas. Till skillnad från vad som gäller för en inhemsk konflikt på arbetsmarknaden kan statsmakterna inte påverka utvecklingen i det främmande landet.
I motionen 1045 (vpk) hävdas att den möjlighet som handelsministern vill hålla öppen för regeringen att i mycket speciella undantagsfall tillämpa ransoneringslagen i samband med vilda strejker vidgar regeringens fullmakter på ett betänkligt sätt. Utskottet delar inte denna me -
FöU 1977/78:13
ning. Vild strejk kan få konsekvenser som i samhällets intresse måste kunna mötas med åtgärder av det slag som ransoneringslagen syftar till. Som handelsministern framhåller skall det i sådant undantagsfall vara fråga om en allvarlig krissituation.
Ransoneringslagens karaktär av beredskapslag innebär att lagen formellt är i kraft men att den kan tillämpas endast i vissa krislägen.
Om riket kommer i krig avses ransoneringslagen träda i tillämpning automatiskt. För krislägen vid krigsfara och sådana utomordentliga händelser som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i anser föredragande statsrådet att det måste ankomma på regeringen att sätta lagen i tillämpning.
Även beträffande övriga krissituationer, fredskris och inre kris, anser handelsministern — liksom utredningen och flertalet remissinstanser — att kravet på snabbhet och effektivitet väger så tungt att regeringen bör ha möjlighet att sätta ransoneringslagen i tillämpning.
Enligt propositionen skall regeringen — utom i krigsfarefallet — ange under hur lång tid lagen skall vara i tillämpning, högst ett år varje gång. Vidare skall regeringens beslut inom viss tid underställas riksdagen för prövning.
Utskottet tillstyrker de regler som nu har berörts men vill liksom handelsministern betona att regeringen självfallet alltid bör inhämta riksdagens samtycke innan ransoneringslagen sätts i tillämpning, om detta kan ske utan olägenhet. Om regeringen anser sig behöva utnyttja bemyndigandet att sätta regler i ransoneringslagen i tillämpning är ett år den längsta giltighetstiden för varje sådan föreskrift, utom beträffande krigsfara. Utskottet räknar med att det för inre kris inte kommer i fråga att regeringen föreskriver om längre giltighet än sex månader.
Föreskrift av regeringen om tillämpning av ransoneringslagen skall enligt lagförslaget (3 §) underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår (när denna tid utlöper), från början av närmast följande riksmöte. Om underställning inte kommer till stånd eller om riksdagen inte godkänner föreskriften inom två månader från det underställningen skedde skall föreskriften upphöra att gälla.
Enligt motionen 1045 (vpk) behövs en klarare precisering av riksdagens medverkan vid ransoneringslagens tillämpning.
Den föreslagna regeln för underställning överensstämmer med motsvarande regel i regeringens förslag om ny förfogandelag (prop. 1977/ 78: 72, FöU 1977/78: 12). Utskottet tillstyrker de föreslagna tidsfristerna, som ansluter till vad som annars gäller inom beredskapslagstiftningen (jfr 1 § allmän tjänstepliktslag, 1959: 83). Beträffande underställning i samband med uppehåll mellan riksmöten vill utskottet påminna om 8 kap. 6 § andra stycket RF, enligt vilket finans- och skatte -
FöU 1977/78:13
utskotten i vissa skattefrågor får besluta på riksdagens vägnar under tid då riksmöte ej pågår. Lag som de båda utskotten har beslutat skall av regeringen underställas riksdagen inom en månad från början av närmast följande riksmöte.
Utskottet tillstyrker att riksdagen i berörda delar beslutar enligt regeringens förslag. Motionen 1045 (vpk) bör avslås. Inte heller i övrigt har utskottet något att erinra mot förslagen i propositionen.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1045,
2. att riksdagen antar förslaget till ransoneringslag,
3. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
4. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning,
5. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i oljekrislagen (1975: 197).
Stockholm den 28 mars 1978
På försvarsutskottets vägnar BENGT GUSTAVSSON
Närvarande: Bengt Gustavsson (s), Eric Holmqvist (s), Gusti Gustavsson (s), Karl Bengtsson (fp), Gudrun Sundström (s), Gunnar Björk i Gävle (c), Roland Brännström (s), Gunnar Oskarson (m), Ulla Ekelund (c), Hans Lindblad (fp), Karl-Erik Svartberg (s), Olle Aulin (m), Yvonne Hedvall (m) och Stina Eliasson (c).
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780050