Med anledning av motioner om ansvaret för elinstallationer

NU 1977/78:16

Näringsutskottets betänkande 1977/78:16

med anledning av motioner om ansvaret för elinstallationer Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1976/77:64 av Tommy Franzén (vpk) och Rolf Hagel (vpk), vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till sådan ändring av elinstallatörsförordningen att endast den behörige installatören personligen skall kunna göras straffrättsligt ansvarig för felaktighet eller skada som uppkommit till följd av fel vid sådan elinstallation som avses i 3 § elinstallatörsförordningen, om felet icke varit uppsåtligt,

1976/77:528 av Gusti Gustavsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om ett förslag till ändring av gällande regler så att dessa utformas så att såväl skadestånds rättsligt som straffrättsligt strikt ansvar för elinstallationsarbete åvilar den behörige installatören.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från statens industriverk, Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet.

Motionerna

I motionerna kritiseras gällande regler för ansvarighet vid elinstallationsarbeten. Det sker mot bakgrund av en dom år 1976 av Svea hovrätt. I domen fälldes en montör - anställd hos en installatör som innehade föreskriven behörighet - till ansvar enligt brottsbalken för felkopplingar.

Enligt motionen 1976/77:528 finns det i lagstiftningen och övriga bestämmelser om elinstallationsarbeten ingenstans föreskrivet att ansvaret kan åvila den enskilde befattningshavaren. Tvärtom har lagstiftarna enligt motionärerna ansett att ansvaret skall vila på andra personer och då i första hand den behörige installatören. Domen visar att rättsläget, trots en omfattande lagstiftning och detaljreglering, är oklart, anser motionärerna.

I motionen 1976/77:64 påpekas att på den montör som i det aktuella fallet fällts till ansvar inga som helst krav ställts från myndigheter eller annat håll att han skulle ha genomgått skola som motsvaras av behörighet eller liknande. Till grund för meddelande av installatörsbehörighet ligger däremot bl. a. viss utbildning. Det är därför enligt motionärerna orimligt att lägga ansvaret för felaktiga installationer på någon annan än den behörige installatören så länge garantiansvar föreligger. En felkoppling tillkommer inte medvetet och därför skall den som utför arbetet inte heller kunna åläggas ansvar annat än om uppsåt kan bevisas, menar motionärerna. De erinrar i

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 16

NU 1977/78:16

detta sammanhang om att arbetstagare numera kan åläggas skadeståndsansvar för fel och försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger. I praktiken torde utdömandet av skadestånd i det närmaste förutsätta uppsåt från skadevållarens sida, uttalar motionärerna. De anser att endast den behörige installatören personligen skall kunna göras straffrättsligt ansvarig för felaktighet eller skada som har uppkommit till följd av fel vid sådan elinstallation som avses i 3 § elinstallatörsförordningen, om felet icke varit uppsåtligt.

Ansvarsregler vid elinstallationsarbeten

Straffrättsliga bestämmelser

Uppkommer person- eller sakskada genom brott eller föreligger risk för att sådan skada skall uppkomma genom brottsligt förfarande skall, i fråga om den straffrättsliga bedömningen, brottsbalkens bestämmelser om brott mot liv och hälsa (3 kap.), skadegörelse (12 kap.) osv. gälla för så vitt inte specialstraffsrättsliga regler är tillämpliga. Sådana regler finns i en mängd författningar och är vanliga bl. a. inom den näringsrättsliga lagstiftningen.

Vad särskilt angår förhållandena när det gäller elinstallationer av den typ som har aktualiserats genom motionerna återfinns vissa regler om straffrättsligt ansvar i elinstallatörsförordningen (1975:967). Förordningen ersatte den 1 april 1976 den s. k. behörighetskungörelsen från 1939. Enligt 3 § elinstallatörsförordningen får elinstallationsarbete - med vissa undantag - utföras endast av den som har meddelats behörighet till detta (elinstallatör) eller av yrkesman, om arbetet utförs under överinseende av elinstallatör hos vilken yrkesmannen är anställd eller vilken är anställd i samma företag som yrkesmannen. Elinstallatör skall tillse att yrkesman som utför installationsarbete under hans överinseende hårde kunskaper och färdigheter som fordras för arbetet samt att den anläggning eller anordning som arbetet har avsett inte tas i bruk förrän den har blivit kontrollerad i behövlig omfattning genom elinstallatörens försorg. I 15 § finns bestämmelser om straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utför elinstallationsarbete i strid mot vad som föreskrivs i 3 § eller som underlåter att utöva tillsyn som åligger honom enligt 3 §. Det bör understrykas att straffbudet enbart tar sikte på den situationen att installatören ej har följt de formella bestämmelserna om tillsyn m. m. i 3 §. Har skada uppkommit som en indirekt följd av bristande tillsyn eller kontroll blir däremot brottsbalkens regler tillämpliga1.

Enligt allmänna straffrättsliga principer är var och en i straffrättsligt hänseende ansvarig för sina handlingar, även om någon annan har att utöva tillsyn i syfte att förebygga att misstag begås. Detta hindrar naturligtvis inte

'Även behörighetskungörelsen innehöll vissa ansvarsregler, i huvudsak motsvarande innehållet i 3 och 15 §§ elinstallatörsförordningen. Dock fanns i kungörelsen ingen motsvarighet till förordningens stadgande om tillsyn.

NU 1977/78:16

att även den som brustit i tillsyn kan dömas för gärningen, bl. a. enligt reglerna om medverkan m. m. i 23 kap. brottsbalken. Domstolarna kan även finna att vållandet i så hög grad ligger den senare till last att den som har gjort sig skyldig till det egentliga felet - t. ex. en montör som gjort en felaktig elinstallation - kan undgå ansvar.

Reglerna om straffrättsligt ”företagaransvar” kan möjligen sägas innebära en viss modifiering av principen att var och en straffas efter måttet av sin skuld. En fråga är då i vilken utsträckning en företagare enligt gällande rätt kan göras straffrättsligt ansvarig för felaktigheter som begåtts i hans rörelse men till vilkas uppkomst han själv inte direkt medverkat. En utförlig redogörelse angående företagaransvarets förekomst och innebörd i straffrättsliga sammanhang har lämnats i justitiedepartementets promemoria (Ds Ju 1975:23) Vissa specialstraffrättsliga problem.

De typer av företagaransvar som förekommer benämns självständigt företagaransvar och accessoriskt företagaransvar. Med s. k. självständigt företagaransvar i straffrättsligt hänseende avses det straffansvar som läggs på ett företags chef eller företagsledningen på grund av förseelser som begås i företagets verksamhet. Denna placering av ansvaret sker antingen genom att ett straffbud direkt eller indirekt riktas mot företagaren (med användande av termer som ”arbetsgivare”, ”tillverkare”, ”ägare”, ”innehavare” m. m.) såsom s. k. specialsubjekt, legalt företagaransvar, eller genom att domstolar eller åklagare i sin praxis lägger ansvaret på företagaren även i fall där denne inte direkt utpekats av straffbudet men heller ingen annan utpekats.

En liknande form av företagaransvar utgör det s. k. accessoriska företagaransvaret. Karakteristiskt för detta är att det ges uttryckliga regler om att företagaren ansvarar för brott som begåtts i hans rörelse av någon annan än han själv (bl. a. vissa stadganden om redaransvar i sjölagen). En äldre form av accessoriskt företagaransvar är s. k. husbondeansvar. I stadganden som föreskriver husbondeansvar, s. k. husbondestadganden, betecknas företagaren som ”husbonde”. Denne åläggs ansvar för förseelser vilka begås av personal, som vanligen anges med termerna ”husfolk och i hans arbete antagen person”.

Syftet med såväl det självständiga som det accessoriska företagaransvaret i dess modema former är främst att förmå företagaren att energiskt övervaka att hans rörelse drivs författningsenligt. Många gånger befinner sig emellertid företagaren i en sådan situation att han inte kan genomföra en sådan övervakning effektivt, och emellanåt skulle det vara rättspolitiskt mindre lämpligt att utkräva en sådan övervakningsplikt av honom. Särskilt gäller detta stora företag, där det är omöjligt för högste chefen att i detalj övervaka företagets verksamhet, men även i mindre företag kan chefen möta svårigheter i detta hänseende på grund av sjukdom, ålder, bristande erfarenhet eller bortovaro. I sådana fall kan det vara motiverat att delegera företagaransvaret till chefer eller självständiga befattningshavare på ett lägre plan inom företaget, t. ex. platschefer, fabrikschefer och avdelningschefer.

NU 1977/78:16

4 Möjligheter till sådan delegation har också skapats av rättsordningen, först till stor del genom lagstiftning men sedermera huvudsakligen genom rättspraxis utan uttryckligt stöd i lagtext, ehuru ofta med stöd i författningarnas förarbeten.

I den tidigare nämnda departementspromemorian konstateras bl. a. att lagregler om självständigt företagaransvar är tämligen vanliga inom specialstraffrätten, vilket, anförs det, inte är förvånande om man betänker att många specialstraffrättsliga författningar har till syfte att reglera utövningen av en viss näring och att det vid stiftandet av en sådan författning ligger nära till hands att lägga vissa med företagets drift förbundna skyldigheter med särskild tyngd på näringsidkaren själv.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är frågan om det, för att företagaren skall kunna straffas, krävs att han har förfarit oaktsamt eller uppsåtligt eller om s. k. strikt ansvar föreligger, dvs. ansvar oberoende av om han iakttagit normal aktsamhet eller inte.

Vid legalt företagaransvar är till en början att observera att ett flertal stadganden mer eller mindre noggrant anger vilka förutsättningar på det subjektiva planet som erfordras för straffbarhet. Vanligen krävs uppsåt, inte sällan endast oaktsamhet eller grov oaktsamhet. 1 många fall anges inte i lagen vilket subjektivt rekvisit som erfordras. I allmänhet torde i sådana fall få förutsättas att åtminstone vårdslöshet skall ligga företagaren till last (promemorian s. 90). Även vid företagaransvar enligt rättspraxis anses gälla att företagaren måste ha varit åtminstone vårdslös för att straffansvar skall inträda. I promemorian framhålls att man beträffande vissa företagarstadganden av förarbeten och rättspraxis kan sluta sig till att strikt ansvar inträder hos företagaren eller att mycket lindrig oaktsamhet leder till ansvar. Det är, anförs det, dock uppenbart att antalet sådana fall avtagit och att nu endast ett fåtal bestämmelser med strikt företagaransvar kvarstår.

För att en ”husbonde” skall kunna göras ansvarig enligt de s. k. husbondestadgandena krävs i princip att den underordnades förseelse har begåtts med husbondens ”vetskap” eller med ”hans vetskap och vilja”, med andra ord att husbonden har haft uppsåt i straffrättslig mening. Viss osäkerhet synes råda i frågan om huruvida i den situationen att husbondeansvar utkrävs även den underlydande kan straffas för sin förseelse (promemorian s. 120).

Vad till sist angår annat accessoriskt företagaransvar än husbondeansvar förekommer sådant ansvar både som företagaransvar och i samband med förseelser som helt saknar anknytning till någon av huvudmannen bedriven rörelse. I subjektivt hänseende synes alltid krävas att företagaren för att kunna göras ansvarig skall ha haft eller bör ha haft vetskap om gärningen. Enligt vad som anförs i den ovannämnda promemorian torde, vid samtliga fall av lagstadgat accessoriskt ansvar, möjlighet finnas att straffa såväl den som förverkligat gärningen som företagaren.

Av det sagda framgår sammanfattningsvis att svensk rätt innehåller vissa

NU 1977/78:16

regler om företagaransvar men att förekomst av företagaransvar på ett visst område i regel inte utesluter att även annan person än företagaren - ordet företagare här använt i egentlig mening - kan göras straffrättsligt ansvarig för en felaktighet som begåtts vid utövandet av rörelsen.

Skadeståndsrättsliga bestämmelser

Den 1 juli 1972 trädde en ny skadeståndslag(1972:207, omtryckt 1975:404) i kraft. Lagen innebar en väsentlig ändring i reglerna om anställdas skadeståndsansvar. Fram till skadeståndslagens tillkomst gällde att arbetstagaren hade ett i princip oinskränkt skadeståndsansvar för skador han själv vållat. På vissa verksamhetsområden - särskilt där risken för omfattande skador var särskilt stor - kunde han dock få nedsättning i oskäligt betungande ansvar. Även om arbetstagaren inte kunde åberopa någon jämkningsregel av sådant slag inträffade det emellertid endast sällan att arbetstagaren verkligen krävdes på skadestånd. I praktiken fordrades det nämligen i allmänhet ett särskilt klandervärt beteende från arbetstagarens sida för att skadestånd skulle utgå. En viktig nyhet i skadeståndslagen är att principen om fullt skadeståndsansvar inte längre gäller ens formellt. Enligt 4 kap. 1 $ är arbetstagaren skadeståndsrättsligt ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Paragrafen är tillämplig såväl när det gäller skadestånd till arbetsgivaren (t. ex. när denne utövar sin regressrätt) som i fråga om skadestånd till skadelidande arbetskamrat eller utomstående person. Den kan även åberopas då försäkringsregress är aktuell. Att arbetstagaren blir skadeståndsskyldig endast när ”synnerliga skäl” föreligger innebär att skyldigheten inträder endast i undantagsfall.

Att man i lagen starkt inskränkt arbetstagarens skadeståndsansvar skall ses mot bakgrunden av att uttryckliga bestämmelser om generellt och i princip oinskränkt s. k. principalansvar för arbetsgivare införs. Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen skall således den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Ersättningen till den skadelidande för sakskada kan dock enligt en bestämmelse i 6 § jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Skadeståndslagen är dispositiv, dvs. reglerna skall tillämpas om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1 kap. 1 § skadeståndslagen). Om det exempelvis finns skadeståndsrättsliga bestämmelser i annan lagstiftning eller i kollektivavtal skall dessa gälla framför skadeståndslagen. Sådana bestämmelser avviker i allmänhet på det sättet från skadeståndslagens regler att de föreskriver ett skadeståndsansvar som är strängare i fråga om förutsättningarna för ersättningsskyldighet. Ett exempel på detta utgör skadeståndsreg -

NU 1977/78:16

lema om ”rent objektivt skadeståndsansvar” - dvs. ansvar oberoende av fel eller försummelse - i jämvägsansvarighetslagen. Det bör emellertid understrykas att en företagare, även om rent objektivt skadeståndsansvar föreligger gentemot den skadelidande, enligt dessa specialskadeståndsrättsliga stadganden i regel har regressrätt gentemot en arbetstagare som av oaktsamhet vållat skadan. (Ett av de fåtaliga undantagen härifrån återfinns i atomansvarighetslagen, enligt vilken regressrätt kan utövas mot fysisk person endast om denne har vållat skadan uppsåtligen.) Av vissa uttalanden i skadeståndslagens förarbeten synes å andra sidan framgå att skadevållande arbetstagares ställning i specialstraffrättsliga sammanhang ej skall vara sämre än om skadeståndslagen varit tillämplig.

Av det anförda kan den slutsatsen dras att det efter skadeståndslagens tillkomst mycket sällan torde bli aktuellt att utkräva skadestånd av arbetstagaren och detta oavsett om skadeståndslagen eller andra skadeståndsregler skall tillämpas.

Elinstallatörsförordningen innehåller inga särskilda skadeståndsregler. I princip är alltså skadeståndslagen att tillämpa i fråga om skador som uppkommer till följd av bristfälliga installationer. Av den tidigare redogörelsen följer att det i framtiden endast undantagsvis kan bli aktuellt att kräva t. ex. en elmontör i underordnad ställning på skadestånd även om montören förfarit felaktigt vid installationen.

Bestämmelser i kollektivavtal

I gällande kollektivavtal mellan Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet avseende elektriska installationsarbeten (Elinstallationsavtalet 15 maj 1977-31 mars 1978) finns i 12 § vissa regler av intresse i detta sammanhang.

I mom. 6 stadgas bl. a. att arbetaren är skyldig att noggrant följa allmänna föreskrifter angående elektriska anläggningar ävensom de särskilda bestämmelser som är utfärdade angående anslutning till ortens elektricitetsverk. I varje fall där oklarhet råder skall arbetaren tillfråga arbetsbefälet, som lämnar förklaring och upplysningar. Enligt mom. 7 skall varje arbete överlämnas till en ledande montör. Denne är ansvarig för arbetets utförande enligt gällande föreskrifter och arbetsbefälets order samt utövar tillsyn över hjälparbetarnas arbetstid och uppförande. Oegentligheter skall ovillkorligen genast inrapporteras till arbetsbefälet. I mom. 8 uttalas att arbetare med mindre än tre års fackvana betraktas som lärling och, med vissa undantag, inte får sättas att självständigt utföra installation för belysning eller kraft.

I motionerna åberopat rättsfall

1 det följande refereras de delar av åtalet, Stockholms tingsrätts överklagade dom den 25 april 1975 och Svea hovrätts dom den 27 februari 1976 som torde vara av störst intresse mot bakgrund av vad motionärerna anfört.

NU 1977/78:16

7 Åklagaren yrkade ansvar på personerna M., R. och A. enligt 3 kap. 8 § och 9 § brottsbalken för grovt vållande till kroppsskada och för framkallande av fara för annan enligt i huvudsak följande gärningsbeskrivning. Ett elinstallationsföretag installerade hösten 1969 - våren 1970 elektrisk värme i två fastigheter i Stockholm. Därvid blev i två lägenheter höljena till vissa värmepaneler spänningsförande med 220 volt till följd av felaktiga kopplingar. Vidare kom i en av dessa lägenheter manteln till en till installationen hörande s. k. kuloledning i kontakt med ett av de spänningsförande panelhöljena, varför även denna mantel och genom överledning även andra kulomantlar blivit spänningsförande med 220 volt. Panelhöljena och kuloledningsmantlarna blev genom den felaktiga installationen livsfarliga att beröra, i vart fall till slutet av oktober 1972. Vid denna tidpunkt tillfogades en kvinna avsevärd kroppsskada då hon genom samtidig beröring med ett panelhölje och ett kuloledningshölje fick elektrisk ström med spänning av 380 volt genom handen och därvid erhöll brännskador. - Ansvariga för vad som förekommit var enligt åklagaren personerna M. i egenskap av företagets behörige installatör, R. i egenskap av arbetsledare med uppgift att leda och fördela installationsarbetet samt A. som varit s. k. ledande montör. Genom att ej med erforderlig noggrannhet utfärda anvisningar och övervaka arbetena och genom att ej sedan arbetena utförts företaga eller låta företaga isolationsmätningar eller på annat sätt förvissa sig om att vad som installerats ej var spänningsförande, hade de enligt åklagaren förfarit grovt oaktsamt och utsatt personer som haft anledning att vistas i de aktuella lägenheterna för livsfara samt åsamkat en person avsevärd kroppsskada.

[De av åklagaren åberopade lagrummen i brottsbalken innehåller följande. Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år(BrB 3:8). Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år (BrB 3:9).]

Vid sin bedömning av ansvarsfrågan erinrade Stockholms tingsrätt inledningsvis om de vid denna tidpunkt gällande föreskrifterna i behörighetskungörelsen1 och om bestämmelserna i gällande kollektivavtal mellan Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet angående s. k. ledande montör2. Tingsrätten konstaterade bl. a. att M. sedan 1930- talet innehade föreskriven behörighet, att arbetsledaren R. uppfyllde de fordringar som gällde för att erhålla behörighet men ej innehade sådan och att montören A. sedan 1930-talet arbetat som yrkesman i branschen. Vidare redogjordes för de direktiv för kontrollåtgärder som utfärdats av företagsledningen och tillställts samtliga montörer. Montören A. hade haft att övervaka cirka sex andra montörer och lärlingar på arbetsplatsen och vid vissa tillfällen riktat anmärkningar mot deras arbete. Vidare uppgav A. att han visste vilken montör som hade utfört den felaktiga koppling som orsakat olyckan, men han ville ej uppge dennes namn. Tingsrätten fann att den behörige installatören M. hade förfarit på det sätt som är brukligt inom branschen. Systemet kunde enligt tingsrätten sägas innebära att den behörige installatören överlåter den

'Föreskrifterna i behörighetskungörelsen har återgetts ovan (s. 2).

2Dessa bestämmelser överensstämmer med nu gällande kollektivavtal, vilket har återgetts ovan (s. 6).

NU 1977/78:16

närmare kontrollen av arbetet till en arbetsledare och en ledande montör. M. befanns därför icke ansvarig för de påtalade felaktigheterna, varför åtalet ogillades. Skiljaktiga meningar anmäldes dock, bl. a. av ordföranden som ansåg att M. visserligen inte hade uppfyllt behörighetskungörelsens krav på kontroll men att i åtalat hänseende den oaktsamhet M. visat ej hade varit tillräckligt grov för att föranleda ansvar. Åtalen mot arbetsledaren R. och montören A. ansåg tingsrätten styrkta, och de dömdes båda enligt 3 kap. 8 § och 9 § brottsbalken för grovt vållande till kroppsskada och för framkallande av fara för annan. Ordföranden och en nämndeman ville dock frikänna arbetsledaren, eftersom de ansåg att denne hade anledning räkna med att montören A. var kompetent att utföra detaljarbetet vid installationen och företa erforderliga rutinkontroller.

Målet överklagades till Svea hovrätt, som fastställde den friande domen beträffande M., ogillade åtalet mot arbetsledaren R. och fastställde tingsrättens dom beträffande montören A. i ansvarsdelen.

Beträffande åtalet mot M. erinrade hovrätten om dennes skyldighet enligt behörighetskungörelsen att kontrollera det installationsarbete som utförts av övriga anställda. Hur en sådan kontroll skulle anordnas fick enligt hovrätten avvägas med hänsyn till installationens art och vederbörande yrkesmäns erfarenhet. Den i målet aktuella installationen bedömdes av hovrätten som relativt enkel. Med hänsyn härtill och till att M. hade utsett R. som arbetsledare och A. som ledande montör, vilka båda fick anses vara väl skickade för sina uppgifter, kunde det enligt hovrätten i och för sig inte ha krävts av M. att denne personligen skulle ha vidtagit sådana kontroller som kunde ha avslöjat de i målet aktuella felkopplingama. Enligt hovrättens mening hade det emellertid ålegat M. i hans egenskap av behörig installatör att ge anvisningar för prov av de ifrågavarande panelerna och anordna effektiv kontroll av att sådana prov företogs. Detta hade M. underlåtit och han hade därigenom, uttalade hovrätten, brustit i sin kontrollskyldighet enligt 2 § 1 mom. behörighetskungörelsen. Genom denna oaktsamhet hade M. enligt hovrätten uttsatt de personer som uppehållit sig i lägenheterna för livsfaraoch av oaktsamhet vållat kvinnans skador. Hovrätten bedömde dock icke M:s oaktsamhet som grov. Till följd härav ogillade hovrätten talan för framkallande av fara för annan. Åtalspunkten vållande av kroppsskada kunde hovrätten av formella skäl inte ta upp till prövning - målsäganden hade nämligen inte angivit brottet till åtal.

Beträffande åtalet mot arbetsledaren R. anförde hovrätten att R. med hänsyn till A:s yrkeskunnighet och långa erfarenhet av installationsarbeten inte haft anledning att räkna med annat än att A., som ledande montör, var kompetent att utföra detaljarbetet vid installationen och göra erforderliga rutinkontroller. Med beaktande härav kunde det enligt hovrätten bl. a. inte anses ha ålegat R. att undersöka sådana detaljer som hur kopplingar utfördes eller att verkställa avprovning av skyddsjordningar och dylikt. Hovrätten, som fann att R. inte förfarit oaktsamt, ogillade därför åtalet.

I fråga om åtalet mot montören A. uttalade hovrätten bl. a. att den främsta anledningen till att de aktuella panelerna inte hade kopplats i överensstämmelse med kopplingarna i gruppcentralerna torde ha varit bristande samarbete mellan A., som utfört kopplingarna i gruppcentralerna, och de honom underställda montörer, som utfört kopplingarna i panelerna. Om A. gjort vederbörliga kontroller kunde det enligt hovrättens bedömning tagas för visst att ifrågavarande felkopplingar inte skulle ha gjorts eller i vart fall inte varit bestående när anläggningen anslöts till elnätet. Hovrätten fann A:s forsum -

NU 1977/78:16

9 Remissyttranden

Normalt är, enligt stålens industriverk, straffreglerna i 15 § elinstallatörsförordningen tillräckliga för att felaktig installation skall kunna beivras. Vid en elektrisk installation kan emellertid i vissa fall slarv i sådana elementära detaljer, att de praktiskt inte låter sig kontrolleras av behörig installatör, medföra så allvarliga konsekvenser att det finns ett naturligt utrymme för tillämpning av vissa av brottsbalkens regler i en sådan undantagssituation. Enligt industriverkets uppfattning finns ingen anledning till ändring av denna gällande ordning.

Också Elektriska arbetsgivareföreningen är negativ till motionärernas yrkanden. Föreningen instämmer i uppfattningen i motionen 1976/77:528 att ansvaret enligt olika säkerhetsföreskrifter för elektriska installationsarbeten i första hand vilar på den behörige installatören men påpekar att det i det aktuella målet endast gällt att tillämpa brottsbalkens regler. Uttalandet i motionen 1976/77:64 att felkopplingar inte tillkommer medvetet och åberopandet av de skadeståndsrättsliga reglerna som grund för en förändring anser föreningen bygga på en orimlig tankegång. Konsekvensen skulle, uttalar föreningen, bjuda att trafikolyckor - som ju också tillkommer oavsiktligt - när de vållas av arbetstagare i tjänsten inte heller skulle kunna medföra ansvar för vårdslöshet i trafik.

Svenska elektrikerförbundet ställer sig däremot bakom motionärernas yrkanden. Förbundet menar att praxis beträffande ansvaret för installationsarbeten är otillfredsställande och att ansvarsfördelningen vid sådana arbeten sker slentrianmässigt och på ett sätt som strider mot elinstallatörsförordningen. Förbundet anför:

De i elbranschen verksamma företagen är, bortsett från ett fåtal storföretag, regelmässigt mindre företag med lokal verksamhet. Den särskilda lagstiftningen för att tillgodose samhällets krav på säkerhet bevakas av flera myndigheter och utmynnar i ett flertal lagar och förordningar av olika karaktär. Regleringen av elsäkerheten som således är omfattande och detaljerad torde inte få anses anpasssad till branschens förhållanden och det är förståeligt att avvikelser från lagstiftarens intentioner ofta förekommer i företagens praktiska arbeten. Å andra sidan måste kraven på kunskap och efterlevnad av lagstiftningens bestämmelser ställas avsevärt högre än som föranleds enbart av en anpassning till företagens praktiska verksamhet. Ur alla synpunkter måste det anses olämpligt att överlämna frågan om ansvaret för installationsarbeten till rättspraxis som för avgörande i det enskilda fallet beaktar en branschpraxis som får anses otillfredsställande. En lösning ur detta dilemma är att ställa högre krav på utbildning för erhållande av behörighet.

Utbildningen bör därvid omfatta även andra områden än de specifikt eltekniska t. ex. arbetsmarknadslagstiftning, arbetsmiljö och företagsskötsel ur ekonomiska och administrativa synvinklar.

De nu föreslagna åtgärderna är emellertid av mera långsiktig karaktär men bör självfallet beaktas vid eventuella lagstiftningsåtgärder.

De omedelbara lagstiftningsåtgärder varom motionärerna hemställer bör

NU 1977/78:16

ses mot bakgrund dels av att ansvarsfördelningen vid installationsarbete torde ske slentrianmässigt och på ett sätt som strider mot elinstallatörsförordningen och dels att det i motionerna åberopade rättsavgörandet inom yrkeskåren upplevs som djupt orättfärdigt och ger upphov till känslor av olust och osäkerhet.

Svenska Eiektrikerförbundet anser att redan av det sistnämnda skälet lagstiftningsåtgärder bör vidtas och ställer sig sålunda bakom motionärernas krav.

Förarbeten till elinstallatörsförordningen

I en promemoria till industridepartementet den 24 november 1970 med förslag till ny kungörelse angående behörighet att utföra elektriskt installationsarbete redovisade kommerskollegium resultatet av en översyn av den då gällande behörighetskungörelsen.

Efter remissbehandling år 1971 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium att dels komplettera förslaget i vissa avseenden, dels förbereda förslag till föreskrifter för tillämpningen av den föreslagna författningen. Arbetet skulle ske i samråd med representanter för huvudorganisationer och myndigheter som berördes av eller eljest var sakkunniga i behörighetsfrågor.

Uppdraget övertogs år 1973 av statens industriverk, som år 1974 till industridepartementet redovisade ett förslag till ny elinstallatörskungörelse jämte tillämpningsbestämmelser.

Den nämnda promemorian år 1970 innehåller bl. a. en sammanställning av de utslag angående förseelser mot behörighetskungörelsen som hade inkommit till kollegiet under åren 1939-1968. Sammanställningen visar enligt kollegiet att det inte fanns någon entydig syn på sådana förseelser (promemorian s. 13). Vidare diskuteras hur behörighetssystemet bör utformas, varvid bl. a. berörs frågan om vilken kontrollskyldighet som skall anses åvila en behörig installatör.

Enligt promemorian (s. 13) är det vid installationsföretag i allmänhet företagets chef som har behörighet. Kollegiet fortsätter:

Även i stora företag är det vanligt att det bara finns en behörig installatör. Vid kommunala elverk brukar elverkschefer eller driftschefer ha behörighet och i allmänhet också arbetsgivaransvar enligt arbetarskyddslagen. I stor utsträckning har även verkmästare och montörer behörighet av klass B eller C. Elverkschefen eller driftschefen torde dock utåt gälla som företagets behörige installatör. Inom de stora kraftföretagen är det företrädesvis avdelningschefer som fungerar som behöriga installatörer. Inom de medelstora distributionsföretagen torde vederbörande chef ha behörighet medan de mindre distributionsföretagen ofta torde anlita utomstående installatörer för installationsarbeten. Härav följer att elektriska installationer i stor utsträckning utföres av elektriska yrkesmän som själva icke innehar behörighet, men arbetar under kontroll av behörig installatör. Kontrollen över utförda arbeten torde till övervägande delen utövas av arbetsledning och arbetsbefal och i

NU 1977/78:16

huvudsak endast när det gäller större arbeten utövas av den behörige installatören. 1 stor utsträckning torde kontrollen från den behörige installatörens sida utövas på så sätt att denne upprättar eller kontrollerar arbetsplanerna samt har uppsikt över att de yrkesmän som utför arbetena har tillräcklig erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter och därjämte efter arbetets slutförande genom samtal med arbetsbefälet förskaffar sig kännedom om hur detta utförts.

Under rubriken Kravet på kontroll av installationsarbeten anförde kollegiet följande (s. 50-53):

Kompetensregleringen innebär att installationsarbete får utföras-förutom av behörig installatör - av yrkesman anställd hos behörig installatör eller av yrkesman anställd i samma företag som sådan installatör, under förutsättning tillika att yrkesmannen utför arbetet under kontroll av den behörige installatören. Kungörelsen anger inte hur denna kontroll skall vara beskaffad.

I förarbetena framhölls att den behörige installatören bör utöva ledningen av arbetet och är ansvarig för hur detta utföres av de arbetare han anlitar. Vidare underströks skyldigheten att ha viss uppsikt över arbetet men det klargjordes inte hur omfattande uppsikten skall vara. Inte heller rättstillämpningen ger något entydigt svar på denna fråga. I det fåtal utslag där frågan beröres finns exempel både på uppfattningen att den behörige installatören har att genom besök på platsen kontrollera arbetet och på uppfattningen att kontrollen får avvägas med hänsyn till arbetets art och montörens erfarenhet.

Den oklarhet som råder i förevarande hänseende har medverkat till att kontrollen är av varierande omfattning inom olika företag. Det synes vara en vanlig företeelse att även företag med betydande verksamhet och stort antal montörer har endast en behörig installatör. I ett litet företag kan den behörige installatören vara närvarande och kontrollera flertalet arbetsmoment men ju större företaget är desto mindre möjligheter har han att personligen utöva en effektiv kontroll. I stor utsträckning torde kontrollsystemet fungera på det sättet att den behörige installatören avväger kontrollen med hänsyn till vederbörande yrkesmans kompetens. Är den yrkesman som beordrats att utföra visst arbete ovan vid arbetet, torde den behörige installatören anse det nödvändigt att i detalj kontrollera hans arbete. Är det däremot uppenbart att yrkesmannen är väl förtrogen med arbetet, lär på många håll kontroll av detta slag endast undantagsvis förekomma. Den behörige installatören torde i stor utsträckning uppfatta sin kontrolluppgift så att han har ansvar för att arbetet anförtros tillräckligt erfarna och sakkunniga yrkesmän och att han också kan till annan delegera funktionen att på arbetsplatsen kontrollera hur arbetet utförts.

Kritiska synpunkter anföres ibland mot den nuvarande ordningen och det finnes enligt kollegiets mening anledning överväga om det är lämpligt och möjligt att närmare ange vilken kontroll den behörige installatören skall utöva över förekommande arbeten.

Kollegiet har härvid övervägt om ett kontrollsystem liknande det som gäller i Norge och som innebär att vissa kvalifikationskrav uppställes inte endast för installatörer utan även för montörer bör införas i vårt land. Enligt de norska elverkens installationsbestämmelser är en installatör skyldig att alltid ha fullt utlärda, kompetenta och väl uppövade montörer. En montör får inte ha fler än två hjälparbetare eller lärlingar med på arbetet och de skola

NU 1977/78:16

alltid arbeta under tillsyn och ledning av montören.

Kollegiet har emellertid inte ansett sig böra föreslå att regler liknande de norska införes i Sverige. Enligt kollegiets mening skulle ett system av detta slag i många fall bli onödigt betungande och inte vara tillräckligt motiverat ur säkerhetssynpunkt. Det bör också beaktas att de norska bestämmelserna gäller inom ramen för ett auktorisationssystem. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att inordna sådana bestämmelser i en kompetensreglering och ålägga den behörige installatören ansvar för deras efterlevnad. Hans ställning i företaget är ofta sådan att han inte kan påverka utformningen av organisationen och mot den bakgrunden ter det sig orimligt att pålägga honom ansvar exempelvis för hur många hjälparbetare som biträder varje montör.

En analys av olika installationsarbeten visaratt de i viss utsträckning består av moment som inte kräver egentl ig elektrisk sakkunskap. Som exempel kan nämnas att problemen i samband med framdragande av friledningar-även sådana med högre spänningsnivåer - till stor del rymmer hållfasthetsfrågor och problem om framkomligheten i terräng och andra spörsmål som inte ärav elektrisk natur. Även vissa avsnitt av inomhusinstallationer består av åtgärder som inte fordrar särskild elektrisk sakkunskap. Vad nu sagts innebär givetvis inte att kontrollen skulle kunna undvaras men det är svårt att i detalj precisera hur noggrann den bör vara och det skulle uppenbarligen inte vara rationellt om en behörig installatör skulle vara skyldig att ha kontinuerlig uppsikt över varje moment i ett arbete. Ett generellt utformat krav på kontroll skulle leda till kostnadsökningar som i det stora antalet fall inte är motiverade av säkerhetsskäl. Det är å andra sidan erforderligt att bättre än som nu sker i behörighetskungörelsen klargöra innebörden av kravet på kontroll över installationsarbeten.

En särskild bestämmelse om installatörens skyldigheter härvidlag bör införas i kungörelsen. Däri bör föreskrivas att installatören har att övervaka att envar yrkesman som utför installationsarbete under hans ledning besitter sådan yrkeskunnighet som i varje särskilt fall erfordras samt att anläggning innan den tas i bruk efter utfört installationsarbete kontrolleras i den utsträckning som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall är erforderlig.

Det skulle i och för sig vara önskvärt att i kungörelsen närmare ange i vilken omfattning kontroll sker och i vilken utsträckning den behörige installatören själv bör utöva kontrollen. Det är emellertid knappast möjligt att i en lagstiftning på ett tillräckligt differentierat sätt ange kontrollskyldigheten. I 14 § detaljmotiveringen föreslås att kollegiet skall bemyndigas utge tillämpningsföreskrifter till behörighetskungörelsen. Med den uppläggning av dessa föreskrifter som skisseras i detaljmotiveringen bör det enligt kollegiets mening vara lättare att däri klargöra exempelvis vilka arbetsmoment som kräver kontroll från den behörige installatörens sida och i vilken utsträckning kontrolluppgiften bör kunna delegeras till underordnad personal.

Vid utfärdandet av sådana föreskrifter är det naturligt att rådgöra med den samrådsgrupp för behörighetsfrågor, som föreslås skola knytas till kollegiet.

Kommerskollegiums ursprungliga förslag till ny kungörelse innehöll en bestämmelse enligt vilken behörig installatör skulle övervaka bl. a. att yrkesman, som utför installationsarbete under hans ledning, besitter för arbetet erforderlig kunnighet. Som har framgått av det föregående förutsattes

NU 1977/78:16

i promemorian också att kollegiet skulle utfärda tillämpningsföreskrifter till den nya kungörelsen. I dessa tillämpningsföreskrifter skulle enligt promemorian närmare kunna klargöras vilka arbetsmoment som krävde kontroll från den behörige installatörens sida och i vilken utsträckning kontrolluppgiften skulle kunna delegeras till underordnad personal.

I industriverkets förslag år 1974 till ny elinstallatörskungörelse hade denna föreskrift omarbetats något. Enligt förslaget skulle elinstallatör tillse att yrkesman som utför arbete under hans överinseende har för arbetet erforderliga kunskaper och färdigheter samt att den anläggning eller anordning som arbetet avsett ej tages i bruk förrän den genom elinstallatörens försorg kontrollerats i den utsträckning som krävs med hänsyn till omständigheterna.

Industriverkets förslag - liksom ett förslag till tillämpningsbestämmelser - hade utarbetats efter överläggningar i en s. k. samrådsgrupp för elinstallatörsfrågor. I denna samrådsgrupp ingick företrädare för bl. a. Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet. Gruppen diskuterade bl. a. frågan om installatörernas kontrollerande funktion. Enighet rådde därvid om att det är omöjligt att närmare precisera vad som skall kontrolleras och hur kontroll skall ske. -1 industriverkets förslag till tillämpningsbestämmelser berördes inte denna fråga. Frågan aktualiserades inte heller av de närmast berörda parterna under den remissbehandling av förslaget som skedde innan elinstallatörsförordningen utfärdades år 1975. Som framgått av den föregående redogörelsen (s. 2) för nu gällande bestämmelser ansluter sig dessa nära till industriverkets förslag.

Enligt 17 § elinstallatörsförordningen meddelas närmare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning av statens industriverk. Verket har år 1976 utfärdat kungörelse (SIND FS 1976:2) med tillämpningsbestämmelser till förordningen. I dessa tillämpningsbestämmelser berörs inte frågan om hur elinstallatör skall utföra sina åligganden enligt 3 § elinstallatörsförordningen.

Utskottet

De två motioner som utskottet behandlar i detta betänkande innehåller kritik mot gällande ansvarsregler i fråga om elinstallationsarbeten. Kritiken framförs mot bakgrund av en dom år 1976 av Svea hovrätt. 1 målet, som avsåg felaktiga elinstallationer vilka ledde till kroppsskador, åtalades en behörig installatör, en arbetsledare och en elmontör för grovt vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan. Endast montören fälldes till ansvar.

Frågor om tillsyn och kontroll av elinstallationsarbeten regleras sedan den 1 april 1976 i elinstallatörsförordningen (1975:967). Dessförinnan gällde den s. k. behörighetskungörelsen (1939:219) med i huvudsak samma ansvarsregler. Enligt 3 § elinstallatörsförordningen får elinstallationsarbeten i regel

NU 1977/78:16

utföras endast av s. k. behörig installatör eller av yrkesman under installatörens överinseende. Installatören skall se till att yrkesmannen har erforderlig kompetens. Anläggningen skall, innan den tas i bruk, kontrolleras genom installatörens försorg. Om installatören eller annan uppsåtligen eller av oaktsamhet utför installationsarbete i strid med bestämmelserna eller underlåter att utöva föreskriven tillsyn kan han dömas till böter (15 §). Om skada eller skaderisk uppkommer till följd av felaktig installation kan dock brottsbalkens regler om t. ex. brott mot liv och hälsa bli tillämpliga. Har flera personer medverkat till skadan svarar de i straffrättsligt hänseende var och en för sin skuld.

Särskilda skadeståndsregler för elinstallationsförhållanden finns inte. Numera gäller på detta område skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser. Beträffande skada som uppkommer genom fel eller försummelse i tjänsten gäller som huvudregel att arbetsgivaren, oavsett vem inom företaget som direkt har förorsakat skadan, blir skadeståndsskyldig gentemot den skadelidande. Är arbetstagaren vållande till skadan är han ansvarig endast om synnerliga skäl föreligger. Detta innebär att arbetstagaren endast i undantagsfall kommer att kunna avkrävas ersättning.

Enligt motionen 1976/77:64 bör elinstallatörsförordningen (1975:967) ändras så att endast behörig installatör personligen - och alltså inte yrkesman som utför arbetet - skall kunna göras straffrättsligt ansvarig för felaktighet eller skada som har uppkommit till följd av fel vid sådan elinstallation som avses i 3 § nämnda förordning, om felet icke varit uppsåtligt.

I motionen 1976/77:528 föreslås att ansvarsreglerna utformas så att såväl skadeståndsrättsligt som straffrättsligt strikt ansvar för elinstallationsarbete åvilar den behörige installatören. Enligt motionärerna har lagstiftarna ansett att ansvaret för felaktiga installationer skall vila på andra personer än den enskilde befattningshavaren och då i första hand på den behörige installatören.

Av remissyttranden över de båda motionerna framgår att statens industriverk - som handlägger behörighetsfrågor, meddelar föreskrifter för verkställigheten av elinstallatörsförordningen och är chefsmyndighet för statens elektriska inspektion - inte ser någon anledning till ändring av gällande ordning. Också Elektriska arbetsgivareföreningen motsätter sig motionärernas förslag. Dessa stöds däremot av Svenska elektrikerförbundet, som menar att den aktuella domen grundas på en branschpraxis i fråga om arbetsledning och ansvarsfördelning som är otillfredsställande och som dessutom strider mot elinstallatörsförordningen. Inom yrkeskåren upplevs enligt förbundet det i motionerna åberopade rättsavgörandet som djupt orättfärdigt.

Utskottet vill för sin del framhålla följande. En huvudprincip i svensk straffrätt är att, om flera personer deltar i eller medverkar till brott, var och en av dessa straffas efter måttet av sin skuld. Denna princip upprätthålls även när brottet har vållats genom fel eller försummelse i tjänsten och oavsett

NU 1977/78:16

.15

tjänstens art. Yrkandet i de båda motionerna på denna punkt - nämligen att arbetstagare vid elinstallationsarbeten aldrig skall kunna ådömas straff eller skall dömas endast om han har förfarit uppsåtligt - skulle, såvitt utskottet kan finna, innebära att en för svensk straffrätt unik ordning (möjligen med undantag av vissa äldre bestämmelser om s. k. husbondeansvar) införs just för elinstallationsarbeten. Utskottet kan inte finna detta motiverat. Liknande skäl kan anföras gentemot yrkandet om strikt skadeståndsansvar för den behörige installatören utan möjlighet för denne att föra regresstalan mot försumlig arbetstagare. Utskottet är därför inte berett att förorda några särbestämmelser för elinstallationsarbeten i skadeståndshänseende men vill understryka att syftet med motionen 1976/77:528 i denna del synes vara i huvudsak tillgodosett genom det sätt varpå arbetsgivarens och arbetstagarens skadeståndsansvar har reglerats i skadeståndslagen.

Bl. a. omständigheterna i det av motionärerna åberopade rättsfallet visar dock enligt utskottets uppfattning att förhållandena inte är helt tillfredsställande när det gäller tillsyn och kontroll av att elinstallationer av nu ifrågavarande typ görs på ett riktigt sätt. I samband med elinstallatörsförordningens tillkomst diskuterades, såsom framgått, inom industriverket möjligheten att i tillämpningsbestämmelser precisera vilka moment i en elinstallation som skulle kräva kontroll av den behörige installatören personligen och följaktligen också i vilken utsträckning kontrolluppgiften skulle kunna delegeras. Diskussionen ledde dock fram till uppfattningen att sådana föreskrifter inte var lämpliga. Utskottet finner det emellertid angeläget att regeringen och vederbörande myndigheter mot bakgrund av vunna erfarenheter ånyo överväger behovet av tillämpningsföreskrifter på området, ägnade att skapa garanti för en effektiv tillsyn av elinstallationsarbeten.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1976/77:64 och 1976/ 77:528 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört rörande den tillsynsskyldighet som enligt 3 § elinstallatörsförordningen (1975:967) åligger elinstallatör.

Stockholm den 24 november 1977

På näringsutskottets vägnar FRITZ BÖRJESSON

Närvarande: Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), KarlAnders Petersson (c), Ivar Högström (s), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Rune Jonsson i Husum (s), Holger Bergqvist (fp), Wivi-Anne Radesjö (s) och Lars Ljungberg (m).

GOTAB 56010 Stockholm 1977