Med anledning av motion om ersättning för vissa fordonsskador vid olycksfallstransporter m. m.
SfU 1977/78:10
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1977/78:10
med anledning av motion om ersättning för vissa fordonsskador vid olycksfallstransporter m. m.
Utskottet
I den under den allmänna motionstiden i år väckta, till lagutskottet hänvisade motionen 1976/77:668 av Svea Wiklund (c) och Ella Johnsson (c) hemställs att riksdagen måtte uttala att kostnader för vissa skador på fordon som använts vid transporter i samband med olycksfall, akuta sjukdomstillstånd och plötsliga dödsfall skall täckas av trafikförsäkringen.
Lagutskottet har vid sammanträde den 15 november i år beslutat överlämna motionen till socialförsäkringsutskottet med yttrande. Av yttrandet, fogat som bilaga till detta betänkande, framgår att trafikskadeersättning för den typ av skador motionärerna avser kan utgå endast vid transporter av trafikolycksoffer och att skadorna inte kan ersättas från trafikförsäkringen, frivilliga försäkringar eller genom vagnskadegarantier. Lagutskottet framhåller vidare att ersättning inte heller torde kunna utgå med stöd av reglerna i skadeståndslagen och uttalar också tveksamhet i fråga om den skadelidandes möjligheter att, i enlighet med allmänna civilrättsliga grundsatser, få ersättning av den som orsakat skadan.
I likhet med lagutskottet anser socialförsäkringsutskottet starka skäl tala för att skador av ifrågavarande art skall kunna ersättas även i sådana fall då de inte har samband med en trafikolycka. Landstingsförbundet har i yttrande över motionen uttalat den meningen att frågan bör prövas inom ramen för den allmänna försäkringen. Utskottet, som finner den av Landstingsförbundet anvisade lösningen värd beaktande, vill erinra om att det socialpolitiska bidragssystemet från samordningssynpunkt f. n. är föremål för översyn inom socialpolitiska samordningsutredningen. Utredningen skall enligt sina direktiv bl. a. undersöka vilka förbättringar i samordningsavseende som kan genomföras inom ramen för befintliga bidragsformer och för dessa fastlagda principer i fråga om bidragens inriktning och utformning.
Enligt utskottets mening bör frågan om ersättning för skador i de av motionärerna aktualiserade fallen lämpligen prövas av socialpolitiska samordningsutredningen. Utskottet förordar därför att motionen överlämnas till denna utredning.
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionen 1976/77:668 hos regeringen begär att motionen överlämnas till socialpolitiska samordningsutredningen.
1 Riksdagen 1977/78. 11 sami. Nr 10
SfU 1977/78:10 2
Stockholm den 29 november 1977
På socialförsäkringsutskottets vägnar SVEN ASPLING
Närvarande: Sven Aspling (s), Eric Carlsson* (c), Per-Eric Ringaby* (m), Gillis Augustsson (s), Arne Magnusson (c), Helge Karlsson* (s), Britta Bergström (fp), Doris Håvik (s), Maj Pehrsson (c), Eric Marcusson (s), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström* (s), Elis Andersson (c), Barbro Engman (s) och Martin Olsson* (c).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
SfU 1977/78:10
3 Lagutskottets yttrande Bilaga
1977/78:1 y
med anledning av motion om ersättning för vissa fordonsskador vid olycksfallst ransporter
Till socialförsäkringsutskottet
Efter samråd med socialförsäkringsutskottet har lagutskottet beslutat att till socialförsäkringsutskottet överlämna motionen 1976/77:668 av Svea Wiklund (c) och Ella Johnsson (c). Lagutskottet avger följande yttrande.
Motionen
I motionen yrkas att riksdagen uttalar att i motionen berörda kostnader skall täckas av trafikförsäkringen.
Motionärerna framhåller att det vid hastigt påkomna sjukdomsfall inte alltid ges tillfälle att invänta ambulans för transport till läkare utan att taxibil eller privat bil får ombesörja transporten. Enligt motionärerna förekommer vid akuta sjukdomstillstånd och plötsliga dödsfall ofta blodflöde, kräkning m. m. vilket kan tränga in i fordonets dynor och stoppning på säten och dörrar. Rengöringen av fordonet måste handhas av fackman och är både tidsoch kostnadskrävande. Härtill kommer att fordonsägaren inte kan disponera fordonet under den tid rengöringen tar, ca en vecka. Kostnaden härför kan uppskattas till 700 - 1 000 kr.
Enligt motionärerna kan ersättning för de berörda kostnaderna utgå ur trafikförsäkringen då transporten gällt en person som skadats vid trafikolycka. I andra fall åter får fordonsägaren själv svara för kostnaderna eftersom trafik-, vagnskade- och ansvarighetsförsäkringar inte täcker dessa.
Gällande ordning
Den som tillfogas skada till person eller egendom kan under vissa omständigheter få skadestånd av annan. För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s. k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207), innebär att skadan skall ersättas av den som har vållat den uppsåtligen eller av vårdslöshet.
På trafikskadeområdet gäller emellertid särskilda regler i trafikskadelagen (1975:1410) som är fördelaktigare för den skadelidande än de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen. Enligt trafikskadelagen skall den som äger ett motorfordon ha trafikförsäkring. Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik med fordonet. Ersättningen utgår utan att någon behöver göras
SfU 1977/78:10
personligen skadeståndsansvarig. Ersättningssystemet enligt lagen har alltså frikopplats från skadeståndsreglerna och omvandlats till ett fristående försäkringssystem. Trafikskadelagen bygger på principen att skadeersättning skall utgå direkt ur fordonets trafikförsäkring på rent objektiv grund, dvs. oberoende av om någon kan anses vållande till olyckan eller ej. Trafikskadelagens objektiva ansvar gäller bara vissa skador, nämligen personskador som drabbar förare eller passagerare i fordonet eller personer utanför fordonet samt sakskador som drabbar annan egendom än själva fordonet eller egendom som befordras med detta. Som personskador anses bl. a. sjukvårdskostnader och andra utgifter.
För skador på motorfordon och därmed befordrad egendom kan trafikskadeersättning endast utgå när de uppkommer vid kollision med annat motorfordon. Vid sådana kollisionsskador skall ersättning utgå från det andra fordonets trafikförsäkring, om skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av detta fordon eller genom bristfällighet på det fordonet.
Beträffande motorfordon som saknar föreskriven trafikförsäkring eller vars identitet inte kunnat fastställas svarar samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt för trafikskadeersättningen. Försäkringsanstalterna företräds härvid av Trafikförsäkringsföreningen.
Trafikförsäkringen täcker inte skador på det egna fordonet. Bilägaren är för sådana skador hänvisad till förefintlig vagnskadegaranti eller till den möjlighet till ersättning som följer av den frivilliga kaskoförsäkringen som bl. a. omfattar vagnskadeförsäkring. Vagnskadeförsäkringen täcker skador som uppkommit vid trafikolycka, skadegörelse av tredje man och annan yttre händelse. All kaskoförsäkring meddelas med viss självrisk. Även vagnskadegarantier är förenade med villkor om självrisk.
Enligt av Trafikförsäkringsföreningen fastställda regler kan i vissa fall ersättning utgå förs. k. samaritskador. Ersättningen utbetalas från trafikförsäkringen då motorfordon tas i anspråk för att forsla en vid ett trafikolycksfall skadad person till läkare och skada därvid åsamkas fordonet eller de medföljandes kläder genom blodflöde e. d. Ersättningen kan omfatta ersättning för avhjälpande av skadan, stilleståndsersättning enligt de i skadeståndsfall tillämpade grunderna och gottgörelse för samaritkömingen enligt tillämplig taxa då det är fråga om trafikbilägare.
Ersättning utgår inte om transporten skett med ambulansbil eller med motorfordon, som saknat föreskriven trafikförsäkring.
Om det från början är uppenbart att skadeståndsskyldighet för personskadan åvilar viss trafikförsäkringsgivare och om ersättningsanspråket riktas mot honom direkt, bör han enligt reglerna reglera samaritskadan. I övriga fall utbetalas ersättningen genom Trafikförsäkringsföreningen.
I fråga om kostnader för sjuktransporter i allmänhet gäller enligt sjukvårdslagen (1962:242) att landstingskommun skall tillse att det finns en organisation för ambulanstransporter inom sjukvårdsområdet. Skeren sjuktransport
SfU 1977/78:10
med annat fordon än ambulans kan ersättning i vissa fall utgå ur den allmänna försäkringen.
Enligt 2 kap. 5 § lagen (1962:38 Dorn allmän försäkring (AFL) har försäkrad som åtnjutit läkarvård, tandvård och sjukhusvård rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor till och från läkaren, tandläkaren eller vårdinrättningen. Närmare bestämmelser om reseersättning finns intagna i sjukreseförordningen (1975:964). Ersättning kan dock inte utgå för kostnader av den art som berörs i motionen.
Vid arbetsskada gäller enligt 3 kap. 2 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring att den sjuke får rätt till förmåner från arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2 kap. AFL varit tillämplig på honom.
Remissyttranden
Yttranden över motionen har inhämtats från riksförsäkringsverket, Landstingsförbundet, Försäkringsbranschens serviceaktiebolag, Motormännens riksförbund samt Svenska taxiförbundet.
Riksförsäkringsverket anför att verket inte har att administrera trafikförsäkringen.
Landstingsförbundet finner det i sig motiverat att ersättning kan lämnas för rengöring av fordon i de situationer som motionärerna angivit. Enligt förbundet framstår det som skäligt att den som på grund av sjukdom eller skada ofrivilligt förorsakar materiell skada inte drabbas av de kostnader det här gäller. Detsamma gäller den person som frivilligt åtar sig att köra den sjuke till sjukhus. Landstingsförbundet hänvisar till att resekostnadsersättning från den allmänna försäkringen omfattar ersättning för utgifter för följeslagare, vårdare, övernattning, gottgörelse för förlorad arbetsinkomst m. m. Landstingsförbundet anser att det därför ligger nära till hands att överväga om inte den allmänna försäkringen skulle kunna utvidgas till att omfatta även andra kostnader som kan uppkomma vid sjuktransporter såsom kostnader för avhjälpande av sådana skador som beskrivs i motionen.
Landstingsförbundet anser att även om förevarande fråga inte är av någon större omfattning det ändock finns skäl att stödja motionsyrkandet. Enligt Landstingsförbundet bör det prövas om den avsedda kostnaden kan regleras genom den allmänna försäkringen.
Försäkringsbranschens serviceaktiebolag framhåller att reparations- och rengöringskostnader av ifrågavarande slag mera sällan torde överstiga något hundratal kronor. Om t. ex. vagnskadeförsäkringen skulle omfatta sådana skador som beskrivs i motionen skulle de regelmässigt falla inom självriskbeloppet, som är lägst 600 kr.
Motormännens riksförbund uttalar sitt stöd för det i motionen framförda förslaget.
Svenska taxiförbundet framhåller att förbundets medlemmar yrkesmässigt
SfU 1977/78:10
bedriver olycksfallstransporter med taxibilar, sjukbilar, dvs. bårutrustade personbilar, samt ambulanser. Taxiförbundet uppger att sedan sjukvårdslagen kommit att omfatta kravet på tillfredsställande sjuktransportorganisation genom sjukvårdshuvudmannens försorg så har ersättningsfrågorna till ambulansföretag helt reglerats genom avtal med resp. landsting eller motsvarande.
Enligt Taxiförbundet har under en följd av år ersättningsfrågor, som uppkommit på grund av i motionen beskrivna händelser, givit anledning till försök från trafikutövarnas sida att utfå ersättning för skador från olika betalningsinstanser. Taxiförbundet uppger att sjukvårdshuvudmännen vanligen frånsagt sig betalningsansvar och att den sjuke i åtskilliga fall ansett att samhället bör vara betalningsansvarigt för kostnader i samband med transporter av ifrågavarande slag. Denna uppfattning omfattas även av dödsbon. Taxiförbundet uppger att hemkommunens sociala centralnämnd sällan finner anledning att betala skadeersättning annat än i enstaka fall då den transporterade vid tillfallet varit understödstagare. Enligt Taxiförbundet har vidare försäkringskassorna genomgående avsagt sig betalningsansvar i skadefallen.
Enligt Taxiförbundet har dock sjukvårdshuvudmännen med viss regelbundenhet ansvarat för uppkomna kostnader. Härigenom har trafikutövama i viss omfattning kunnat få ersättning efter ett mycket tidsödande förarbete.
Taxiförbundet uttalar sin tillfredsställelse över motionen men vill för sin del framhålla att sjukvårdslagens regler bör ändras på så sätt att sjukvårdshuvudmannen blir ersättningsskyldig för sådana skador som nämns i motionen.
Utskottet
I motionen behandlas ett spörsmål om ersättning för skador på inredningen i privata motorfordon och taxibilar som uppstått i samband med att fordonen använts för sjuk- och olycksfallstransporter. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen kan trafikskadeersättning för denna typ av skador utgå endast vid transporter av trafikolycksoffer. 1 andra fall kan skadorna inte ersättas från trafikförsäkringen eller från frivilliga försäkringar eller vagnskadegarantier. Inte heller torde ersättning kunna utgå med stöd av reglerna i skadeståndslagen eller i socialförsäkringslagstiftningen. Det bör också nämnas att det är osäkert om den skadelidande har möjligheter att få ersättning av den som orsakat skadan i enlighet med allmänna civilrättsliga grundsatser.
Utskottet vill för sin del stryka under att det är angeläget att personer som hastigt insjuknar eller skadas kan föras till sjukhus eller läkare med taxibilar och andra fordon, när ambulanstransport inte är möjlig eller nödvändig. Det är härvid självfallet viktigt att förarna av fordonen har sådana kunskaper att
SfU 1977/78:10
de på ett riktigt sätt kan ta hand om den sjuke eller skadade. Enligt utskottets mening är det också, såsom motionärerna framhåller, av betydelse att fordonsförare, som under transporter av sjuka eller skadade får sina fordon nedsölade av blod, kräkningar e. d., kan få ersättning härför. Om förarna inte hålls skadeslösa för nu angivna slag av skador är risken stor för att deras villighet att åta sig sjuktransporter kommer att minska.
I likhet med motionärerna och flertalet av remissinstanserna anser utskottet därför att starka skäl talar för att ersättning bör kunna utgå för de av motionärerna påtalade skadorna även när dessa inte har samband med ett trafikolycksfall. Enligt utskottets mening är emellertid motionärernas förslag om att ersättningen skall utgå ur trafikförsäkringen inte förenligt med de principer på vilka trafikskadelagen bygger. Man bör därför överväga om inte ersättningsfrågan kan lösas på annat sätt. En möjlighet härvidlag är som Landstingsförbundet framhållit att den allmänna försäkringen utvidgas till att omfatta också kostnader för avhjälpande av sådana skador som avses i motionen. Svenska taxiförbundet har i sitt yttrande pekat på möjligheten till en ändring av sjukvårdslagen. Det ankommer dock inte på lagutskottet att pröva dessa möjligheter.
Stockholm den 22 november 1977
På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM
Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m)*, Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Bernt Ekinge (fp), Arne Andersson i Gamleby (s)*, Åke Gillström (s), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Stina Andersson (c), Anne-Marie Gustafsson (c)*, Joakim Ollén (m) och Birgitta Johansson (s).
* Ej närvarande vid yttrandets justering.
Stockholm 1977