Med anledning av motioner om realisationsvinstbeskattningen
SkU 1977/78:29
Skatteutskottets betänkande 1977/78:29
med anledning av motioner om realisationsvinstbeskattningen
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1977/78:321 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari under punkten 4 hemställs att riksdagen uttalar sin anslutning till de i motionen framlagda förslagen innebärande bl. a. skärpning av realisationsvinstbeskattningen genom att den grundas på följande principer:
a) hela realisationsvinsten bör vara skattepliktig,
b) även realisationsvinst från avyttring av lös egendom avsedd för personligt bruk bör vara skattepliktig,
c) beskattningen av realisationsvinsten bör vara av minst samma skärpa som beskattningen av arbetsinkomster;
1977/78:955 av Bertil Johansson (c) och Martin Olsson (c) vari hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring av kommunalskattelagen att vid uppkommen realisationsvinst på grund av fastighetsförsäljning alla legala möjligheter till uppskov eller avdrag står öppna under samma tidsrymd;
1977/78:956 av Gunnar Johansson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär översyn av reglerna för realisationsvinstbeskattning av jordbruksfastigheter i syfte att åstadkomma en begränsning av det kapital som vid avyttring av fastigheter skall realisationsvinstbeskattas;
1977/78:1441 av Jan Bergqvist m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om beskattning av stora privata innehav av konst, antikviteter o. d.
I motionen 1977/78:321 framställs yrkanden om skärpningar även av förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten. Motionen har i denna del behandlats i utskottets betänkande SkU 1977/78:28.
Gällande bestämmelser m. m.
Realisationsvinst vid avyttring av fastighet
Vinst vid icke yrkesmässig försäljning av fastighet beskattas vid inkomsttaxeringen oavsett innehavstidens längd, det sätt på vilket fastigheten förvärvats och skälet för försäljningen. Beskattningen träffar i stort sett fastighetens värdestegring under innehavstiden utöver vad som hänför sig till förbättringskostnader och penningvärdets fall. Sin nuvarande utformning
1 Riksdagen 1977/78. 6 sami. Nr 29
SkU 1977/78:29
fick reglerna vid riksmötet 1975/76 (prop. 1975/76:180, SkU 63). Den lagstiftning som då genomfördes innebar i första hand ändringar av teknisk karaktär beträffande realisationsvinstbeskattningen i dess helhet, men också en skärpning av beskattningen i vissa hänseenden. Denna skärpning balanserades för fastighetsvinsternas del åtminstone delvis av utvidgade regler för uppskov med beskattningen.
Realisationsvinstreglerna beträffande fastighet återfinns i 35 § 2 mom. och 36 § KL med tillhörande anvisningar. Uppskovsreglerna har intagits i 35 § 2 mom. och i lagen (1968:276) om uppskov i vissa fall med beskattning av realisationsvinst.
Vid vinstberäkningen skall som intäkt tas upp försäljningspriset med avdrag för försäljningsprovision och liknande kostnader. Härifrån medges i princip avdrag för samtliga omkostnader för egendomen (omkostnadsbeloppet), såsom erlagd köpeskilling, stämpelskatt m. m. (ingångsvärdet) och förbättringskostnader m. m., och - i regel - med ett belopp av 3 000 kr. för varje år som bostadsbyggnad under innehavstiden funnits på den avyttrade fastigheten.
Erhållna värdeminskningsavdrag skall i princip avräknas från omkostnadsbeloppet. Ingångsvärdet, förbättringskostnaderna och värdeminskningsavdragen indexuppräknas som framgår av det följande.
Fastighet som förvärvats genom arv, gåva eller liknande anses förvärvad genom det köp, byte eller liknande fång som skett närmast dessförinnan. Vid beräkning av omkostnadsbeloppet skall fastighet, som förvärvats före 1952, anses ha förvärvats den 1 januari 1952, och hänsyn tas inte till omständigheter som inträffat dessförinnan. Man bortser således från förbättringskostnader och värdeminskningsavdrag före 1952.
Ingångsvärdet skall i princip motsvara köpeskillingen. Om fastigheten förvärvats före 1952 skall dock ingångsvärdet anses motsvara 150 % av 1952 års taxeringsvärde eller köpeskillingen om den är högre. Alternativt får den skattskyldige ta upp 150 % av taxeringsvärdet 20 år före avyttringen såsom ingångsvärde, förutsatt att innehavstiden är längre än 20 år. Efter arv eller bodelning i anledning av makes död tillkommer att ingångsvärdet får tas upp till 150 % av taxeringsvärdet året före dödsfallet. Ingångsvärde som beräknas med ledning av 1970 eller senare års fastighetstaxering får dock tas upp endast till 133 % av taxeringsvärdet.
Förbättringskostnader beaktas endast om de uppgått till minst 3 000 kr. under ett år eller om de uppförts på värdeminskningsplan. Kostnader som nedlagts före 1952 får inte medräknas.
Ingångsvärdet för fastigheten, nedlagda förbättringskostnader och återvunna värdeminskningsavdrag omräknas med hänsyn till förändringarna i det allmänna prisläget. Inte heller indexberäkningen får avse tid före 1952. Systemet att beräkna ingångsvärdet med utgångspunkt i ett senare åré taxeringsvärde innebär dock i viss mån en automatisk indexreglering även för tiden före 1952.
SkU 1977/78:29
3 Uppskov med beskattningen av realisationsvinster kan enligt de nya reglerna erhållas om den skattskyldige utnyttjat den avyttrade fastigheten som permanentbostad och inom viss tid förvärvar en ersättningsfastighet där han skall mantalsskrivas. Beskattningen av vinsten sker i så fall först vid avyttring av ersättningsfastigheten genom att uppskovsbeloppet avräknas från ingångsvärdet på denna fastighet. Uppskov kommer i fråga om realisationsvinsten överstiger 10 % av köpeskillingen för den avyttrade fastigheten och är större än 15 000 kr. Om köpeskillingen för ersättningsfastigheten är lägre än köpeskillingen för den avyttrade fastigheten begränsas uppskovsmöjligheterna i motsvarande mån.
Vid expropriation eller liknande tvångsförfarande kan uppskov dessutom erhållas om realisationsvinsten uppgått till 3 000 kr. och den skattskyldige inom viss tid förvärvar en jämförlig fastighet. Reglerna om uppskov vid tvångsförsäljning gäller även i fråga om andra fastigheter än bostadsfastigheter.
För att uppskov skall kunna erhållas gäller att ersättningsfastigheten skall anskaffas inom viss tid. Tidsfristen för anskaffning av ersättningsfastigheten är två år eller - för andra fastigheter än villor - tre år från utgången av deklarationsåret. Dessutom gäller en dispensregel för att tillgodose de fall där särskilda skäl kan anses medföra att en längre tidsfrist är oundgänglig. I sådana fall kan tidsfristerna förlängas med ytterligare högst tre år.
Med anledning av motionsyrkanden om avslag på de i propositionen föreslagna uppskovsreglerna anförde utskottet (SkU 1975/76:63) bl. a. att skäl förelåg för att uppskovsreglerna skulle få omfatta även frivilliga försäljningar och att erfarenheterna av reglerna bör bedömas när resultatet av 1972 års skatteutrednings översyn av skattesystemet föreligger.
Hösten 1977 prövade utskottet (SkU 1977/78:9) en motion som framställts mot bakgrund av svårigheterna att förvärva en ersättningsfastighet. Enligt motionärernas mening borde man här överväga att reducera beskattningen eller att utvidga uppskovsreglerna genom att tillåta andra typer av ersättningsobjekt, t. ex. en rörelse. Utskottet avstyrkte motionen och anförde:
Som framgår av den förut lämnade redogörelsen prövades hithörande frågor ingående i samband med de omfattande ändringar av realisationsvinstbeskattningen som beslutades vid riksmötet 1975/76. Principen är fortfarande att beskattningen endast träffar värdestegringen utöver penningvärdets fall och nedlagda förbättringskostnader. Möjligheterna till uppskov med denna beskattning förbättrades väsentligt. Med hänsyn till de svårigheter som kan föreligga att anskaffa lämplig ersättningsfastighet, förlängdes tidsfristen härför beträffande jordbruksfastigheter till utgången av det fjärde året efter avyttringen med möjlighet dessutom till ytterligare förlängning genom dispens. Vidare tillskapades möjligheter för den som varit bosatt på den avyttrade jordbruksfastigheten att såsom ersättningsfastighet anskaffa en bostadsfastighet. Därmed har enligt utskottets uppfattning hänsyn redan tagits till de omständigheter som åter åberopas i motionen.
1* Riksdagen 1977/78. 6 sami. Nr 29
SkU 1977/78:29
4 Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet motionen. Utskottets betänkande godtogs av riksdagen.
Aktier m. m.
Realisationsvinst på grund av avyttring av aktier m. m. är i sin helhet skattepliktig, om den skyldige innehaft egendomen mindre än två år. Om innehavstiden är två år eller mera, är 40 % av vinsten skattepliktig. Från realisationsvinsten medges ett schablonavdrag med 500 kr. Motsvarande regler gäller beträffande realisationsvinst vid avyttring av andel i aktiefond, delbevis eller teckningsrätt till aktie. Reglerna omfattar också andel i ekonomisk förening eller i handelsbolag eller annan jämförlig rättighet, dock ej aktie eller andel i bostadsaktiebolag eller i bostadsförening som avses i 24 § 3 mom.
Av prop. 1977/78:60, som behandlats i utskottets betänkande SkU 1977/78:17 och godtagits av riksdagen, framgår att departementschefen inom kort kommer att ta upp frågan om en teknisk översyn av aktievinstbeskattningen.
Annan lös egendom än aktier o. d.
Vinst vid försäljning av annan lös egendom än aktier o. d. beskattas i full utsträckning om innehavstiden understiger 2 år. Därefter trappas skatteplikten av stegvis och upphör helt beträffande tillgångar som innehafts 5 år eller mer.
Vid förmögenhetsbeskattningen utgör s. k. inre lösöre såsom möbler, husgeråd, konstverk, boksamlingar och antikviteter icke skattepliktiga tillgångar. För s. k. yttre inventarier (bilar, båtar och hästar m. m.) och smycken gäller däremot att tillgångar av detta slag är förmögenhetsskattepliktiga om det sammanlagda värdet överstiger 1 000 kr.
I samband med 1976 års reform av realisationsvinstbeskattningen hade utskottet att ta ställning till olika motioner med yrkanden om utredning i syfte att införa vinstbeskattning av konst, antikviteter m. m. som innehafts mer än 5 år. Motionerna innehöll också yrkanden om förmögenhetsbeskattning av konst o. d. och om åtgärder för att komma till rätta med kapitalflykt via handel med konst.
Utskottet (SkU 1975/76:63) åberopade, att departementschefen vid sin behandling av hithörande frågor konstaterat att det visserligen kan framstå som önskvärt att även vinster vid försäljning av annan lös egendom än aktier beskattas oavsett innehavstidens längd, men att realisationsvinstkommitténs förslag i detta hänseende avvisats bl. a. med hänsyn till svårigheterna att kontrollera en sådan beskattning. Utskottet instämde i departementschefens bedömning i detta hänseende men förutsatte att frågan togs upp på nytt inom 1972 års skatteutredning eller i samband med ställningstagandet till utred -
SkU 1977/78:29
ningens förslag. Det anförda gällde i motsvarande mån också förmögenhetsbeskattningen av konstsamlingar m. m. Med hänvisning härtill och till att frågan om kapitalflykt till utlandet uppmärksammades inom riksbanken och riksskatteverket avstyrkte utskottet motionerna.
Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.
1972 års skatteutredning
1972 års skatteutredning konstaterar i sitt slutbetänkande Översyn av skattesystemet (SOU 1977:91) att man i dag har fem principiellt olika sätt att beräkna skattepliktig realisationsvinst:
1. 100 % av den reala värdestegringen (gäller för fastigheter, dock att reglerna är ännu något förmånligare för bostadsfastigheter).
2. 100 % av den nominella värdestegringen (gäller för aktier och annan lös egendom vid kortare innehav än två år).
3. En procentuell andel av den nominella värdestegringen (gäller för aktier vid innehav på minst två år och annan lös egendom vid innehav mellan två och fem år).
4. 20 % av försäljningsintäkten (används som supplementärregel för aktier vid innehav på minst två år).
5. Ingen del av värdestegringen beskattas (gäller för annan lös egendom än aktier om innehavet varat minst fem år).
Utredningen anför att de olika reglerna uppenbarligen ger samma resultat endast för det fall att ingen värdestegring alls förekommit, vare sig realt eller nominellt. I övriga situationer blir resultaten markant olika. Hur stora och vilka skillnaderna blir beror på förhållandet mellan inflationstakten och värdestegringstakten. I vissa fall inverkar därtill innehavstidens längd. Vid sin jämförelse av utfallet av de olika modellerna framhåller utredningen bl. a., att det för en principiell diskussion om realisationsvinstbeskattningens utformning är av betydelse att det finns tillgångar där man knappast kan tänka sig att någonsin ha annat än en schablonregel för vinstbeskattningen vid längre innehav, nämligen i fråga om konst, frimärken, mynt etc. där en rimlig bestämning av faktiska anskaffningskostnader ofta måste vara omöjlig att åstadkomma.
Utredningen fortsätter:
Goda principiella skäl kan anföras för ståndpunkten att realisationsvinstbeskattningen genomgående bör vara real som nu i princip gäller för fastigheter. En kombination av real realisationsvinstbeskattning och helt nominell behandling av låneräntor kan emellertid vid inflation medföra stötande resultat. Ett införande av en konsekvent genomförd real realisationsvinstbeskattning skulle därför behöva kombineras med en real behandling även av räntebärande fordringar. 1 första hand är det nämligen det faktum att låntagare med nuvarande regler tjänar på inflationen som är roten till problemen. Den kritik som i dag skjuter in sig på den reala realisations -
SkU 1977/78:29
vinstberäkningen för fastigheter är egentligen riktad mot fel punkt. Fastighetsägarens vinst beror inte på att vinstberäkningen inte är nominell utan på att han gynnas av inflationseffekten på belåningen. Principiellt samma vinster kan göras vid värdesäker placering av upplånade medel i aktier eller annan lös egendom. Möjligheten till högbelåning på förmånliga villkor är visserligen ofta större vid investering i fastigheter än i andra tillgångar, men i gengäld kan en framgångsrik placering med snabb real värdestegring bli betydligt lindrigare beskattad vid alternativa placeringar. Vi vill också framhålla det grundläggande faktum att inga skatteregler kan förhindra att låntagare gynnas och långivare missgynnas om utgående räntor av olika skäl kommit att understiga inflationstakten, vilket ofta varit fallet under senare år.
Det kan inte vara önskvärt att det reella beskattningsresultatet i olika situationer skall bli väsentligen påverkat av vilken den faktiska inflationstakten råkar bli. Såväl den samhällsekonomiska effektiviteten som den fördelningsmässiga rättvisan blir lidande när det inte går att med rimlig säkerhet förutse utfallet av olika avtal och när skilda former av sparande och kapitalplacering blir helt olika behandlade. Enligt vår mening är det därför klart att de inflationseffekter vi diskuterat här, vittnar om brister i skattesystemet. Visserligen bör man kunna ha förhoppningen att inflationen kan pressas ner från de senaste årens särskilt höga nivå, men det förefaller inte rimligt att förlita sig på att den skall kunna hållas så lågt framgent att effekterna i skattesystemet mister sin praktiska betydelse.
Åtgärder för att eliminera eller i vart fall dämpa de nuvarande snedvridande effekterna av icke-inflationsanpassade skatteregler är alltså angelägna. Samtidigt är det väl känt att problemen är mycket svårlösta. Man kan peka t. ex. på möjligheten att införa en konsekvent real beskattning av räntor eller att vid realisationsvinstberäkningen ta hänsyn till hur tillgångar finansierats. Möjligheten av att på kreditmarknaden införa s. k. indexlån har under senaste tid också blivit mycket diskuterad. Att belysa innebörden av dessa olika möjligheter och att klarlägga deras konsekvenser i olika avseenden är emellertid en omfattande utredningsuppgift. Vi har med den tidsfrist som givits oss genom tilläggsdirektiven i november 1976 och så som utredningsarbetet tidigare, med hänsyn till pågående lagstiftningsarbete i fråga om realisationsvinstbeskattningen, varit upplagt inte haft möjlighet att genomföra den. Vi vill därför rekommendera att de problem som sammanhänger med inflationens inverkan på skattesystemet i de avseenden vi här pekat på görs till föremål för en särskild utredning, där bl. a. också effekterna på kreditmarknaden och bostadsfinansieringen kan beaktas. Ett nära samband föreligger med vad vi i avsnitt 8.1 anfört om ränteavdragen och deras betydelse för dagens småhusfinansiering.
I en till betänkandet fogad reservation anför utredningens socialdemokratiska ledamöter bl. a. att avdragssystemet och reglerna om beskattning av realisationsvinster gynnar höginkomsttagarna, som via egna dispositioner - i form av t. ex. upptagande av stora lån - kan få ner den beskattningsbara inkomsten i förhållande till bruttoinkomsterna och sedan använda lånen för att finansiera en privat konsumtion eller för placering i förmögenhetstillgångar som ger starka värdestegringsvinster. Reservanterna fortsätter:
Innebörden i detta är att man omvandlat högt beskattade arbetsinkomster till kapitalinkomster som sedan beläggs med en låg realisationsvinstskatt. Så
SkU 1977/78:29
länge inflationen höll sig på 60-talets nivå spelade dessa möjligheter en mindre roll men med en inflation av nuvarande omfattning skapar dessa orättvisor som enligt vår mening måste föranleda åtgärder.
Här föreligger ett samband mellan avdragssystemet och realisationsvinstbeskattningen som över huvud taget inte har behandlats på ett seriöst sätt av majoriteten i 1972 års skatteutredning. Detta får betraktas som anmärkningsvärt med hänsyn till den under senare år omfattande allmänna diskussionen om skattesystemets orättvisor som just rört denna möjlighet att omvandla arbetsinkomster till klart lägre beskattade eller rent av obeskattade realisationsvinster. Det enda utredningsmajoriteten föreslår på denna punkt är en ny utredning som skall behandla inflationens verkningar vid beräkning av realisationsvinster. Under den tid som utredningen kommer att kräva kommer emellertid ytterligare miljardbelopp att överföras till de höginkomsttagargrupper som utnyttjar dessa möjligheter.
Dessutom kan man inte se frågan om realisationsvinstbeskattningen som enbart en fråga om inflationens effekter. Vi finnér att hela frågan om realisationsvinsternas beräkning, deras beskattning och deras samband med avdragssystemet borde ha tillhört ett av de viktigaste områdena för 1972 års skatteutredning. De krav på ett beaktande av dessa frågor som vi framfört i utredningen har emellertid genomgående avvisats.
Vi framhöll redan tidigare att kombinationen av ränteavdrag, höga marginalskatter för höga inkomsttagare och jämförelsevis låga realisationsvinstskatter utgör en kombination som möjliggjort en snabb förmögenhetsökning åt de höginkomsttagare som utnyttjat dessa möjligheter. Som vi tidigare framhållit kräver vi för den skull en snabb utredning av möjligheterna att skärpa realisationsvinstskatterna. Så länge denna utredning emellertid inte är färdig och gett upphov till den enligt vår mening vid nuvarande höga inflationstakt helt nödvändiga skärpningen av beskattningen kan man motverka dess negativa fördelningspolitiska effekter genom att som ovan föreslogs begränsa ränteavdragen för dessa typer av lån. När sedermera ett nytt förslag till realisationsvinstbeskattning föreligger kan detta föranleda en omprövning av ett eventuellt räntetak och dess konstruktion.
Vänsterpartiet kommunisternas representant i utredningen anser att det är nödvändigt med en genomgripande reform av skattesystemet. Bl. a. måste beskattningen av kapital och kapitalvinster skärpas kraftigt. Skattepolitiken måste användas som ett medvetet instrument för att utjämna förmögenhetsfördelningen. När det gäller realisationsvinsterna understryker reservanterna att en stark anhopning av stora inkomster från s. k. tillfällig förvärvsverksamhet, där realisationsvinsterna ingår, kommer till synes hos inkomsttagare med över 500 000 kr. i bruttoinkomst.
Förslaget i reservationen innebär för realisationsvinstbeskattningens del att hela realisationsvinsten skall beskattas, att även realisationsvinst från avyttring av lös egendom avsedd för s. k. personligt bruk bör vara skattepliktig och att beskattningen skall vara av minst samma skärpa som beskattningen av arbetsinkomster.
SkU 1977/78:29
8 Utskottet
I motionen 1977/78:321 yrkar motionärerna att realisationsvinstbeskattningen skärps och grundas bl. a. på principen att hela vinsten skall beskattas och att beskattningen bör vara av minst samma skärpa som beskattningen av arbetsinkomster.
Det bör framhållas att innebörden av 1976 års omläggning av realisationsvinstbeskattningen i fråga om försäljning av fastigheter är att hela den vinst som uppkommer sedan hänsyn tagits till anskaffningsvärde, nedlagda förbättringskostnader m. m. och inträffade förändringar i penningvärdet i princip skall tas upp till beskattning. Vidare syftade de då genomförda ändringarna i aktievinstbeskattningen till att så långt möjligt tillgodose de rättvisekrav och fördelningspolitiska skäl, som talade för en skärpning av denna beskattning, och samtidigt avväga beskattningen på sådant sätt att den i inte alltför hög grad avviker från fastighetsbeskattningen och realisationsvinstbeskattningen i övrigt. Av det anförda framgår att kraven i motionen i viss utsträckning redan beaktats, åtminstone om man med beskattningen avser att träffa den reala vinst som uppkommer vid avyttringen.
Vinst vid försäljning av annan lös egendom än aktier o. d. beskattas i full utsträckning om innehavstiden understiger två år. Därefter trappas skatteplikten av stegvis och upphör helt beträffande tillgångar som innehafts fem år eller mer. Gällande regler vid förmögenhetsbeskattningen innebär att s. k. yttre inventarier (bilar, båtar o. d. för personligt bruk) och smycken skall förmögenhetsbeskattas, om det sammanlagda värdet härav överstiger 1 000 kr., medan däremot s. k. inre lösöre (möbler, prydnadsföremål m. m. för personligt bruk) utgör icke skattepliktiga tillgångar.
I motionen 1977/78:1441 upprepar motionärerna ett utredningsyrkande från tidigare år i syfte att införa förmögenhetsbeskattning av konstsamlingar och antikviteter m. m. och realisationsvinstbeskattning av tillgångar av detta slag som innehafts fem år eller mer. Även yrkandet i motionen 1977/78:321 avser att få till stånd realisationsvinstbeskattning av lösegendom för privat bruk.
Utskottet har vid sin tidigare behandling av sistnämnda frågor instämt i att det visserligen kan framstå som önskvärt att beskattningsreglerna ändras i nämnda hänseenden men har avstyrkt då aktuella motioner med hänvisning till föreliggande kontrollsvårigheter. Samtidigt har utskottet förutsatt att frågorna skulle tas upp på nytt inom 1972 års skatteutredning eller i samband med ställningstagandena till utredningens förslag.
Skatteutredningen har i sitt numera framlagda slutbetänkande inte gått in på en närmare prövning av realisationsvinstbeskattningens och förmögenhetsbeskattningens utformning men har föreslagit att vissa frågor rörande realisationsvinstbeskattningen blir föremål för en särskild utredning.
Utskottet saknar f. n. skäl att frånträda sin tidigare ståndpukt rörande avvägningen av realisationsvinstbeskattningen. Utskottet förutsätter emel -
SkU 1977/78:29
lertid att den av skatteutredningen förordade utredningen kommer till stånd samt att detaljutformningen av fastighetsvinstbeskattningen och aktievinstbeskattningen liksom de i motionerna berörda frågorna rörande lösegendom kommer att behandlas av den nya utredningen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1977/78:321 i vad avser realisationsvinstbeskattningen och motionen 1977/78:1441.
I motionen 1977/78:956 anför motionärerna att detaljutformningen av realisationsvinstreglema medfört ej åsyftade skärpningar av beskattningen vid avyttring av jordbruksfastigheter, som förvärvats före 1952, och begären översyn av bestämmelserna. Motionärerna åsyftar framför allt den schablonregel som innebär, att man i dessa fall bortser från de förhållanden som inträffat före 1952, och att man regelmässigt skall utgå från ett anskaffningsvärde som motsvarar 150 % av taxeringsvärdet 1952.
Utskottet har inte anledning att nu ta upp dessa frågor till förnyad prövning men har givetvis inte något att erinra mot att effekterna av de nya reglerna får ingå i den planerade utredningen. Med det anförda avstyrker utskottet motionen 1977/78:956.
De uppskovsregler, som gäller i fråga om fastighetsvinster, kan på grund av den begränsade tillgången på jordbruksfastigheter orsaka vissa problem särskilt i samband med expropriation. Reglerna om uppskov med beskattningen förutsätter att en ersättningsfastighet anskaffas, och de svårigheter som ofta föreligger i detta hänseende har bl. a. föranlett att tidsfristerna härför förlängts till fyra år från utgången av det år då jordbruksfastigheten avyttrades med möjlighet till ytterligare förlängning genom dispens.
I motionen 1977/78:955 framhålls att utformningen av dessa regler i förening med svårigheterna att anskaffa ersättningsfastighet kan medföra att uppskov ej kan erhållas. Realisationsvinsten kommer således att beskattas, och när tidsfristen utgått kan den skattskyldige inte längre utnyttja tidigare möjligheter att utjämna realisationsvinstbeskattningen genom att ta en pensionsförsäkring. Det i motionen framställda yrkandet avseratt få till stånd en omedelbar lagändring i detta hänseende.
Utskottet kan vitsorda, att de angivna effekterna givetvis inte är avsedda. Utskottet är emellertid inte berett att utan närmare överväganden utforma förslag till tekniska lösningar av frågan. Vid 1976 års ändringar av uppskovsbestämmelsema anförde utskottet, att erfarenheterna av reglerna bör bedömas när resultatet av skatteutredningens översyn av skattesystemet föreligger. Enligt utskottets uppfattning bör den nu aktuella frågan prövas i detta sammanhang eller eventuellt vid den nu planerade översynen av realisationsvinstbeskattningen. 1 den mån motionen 1977/78:955 inte därmed är tillgodosedd avstyrker utskottet densamma.
SkU 1977/78:29
10 Utskottet hemställer
1. beträffande allmänna skärpningar av realisationsvinstbeskattningen m. m.
att riksdagen avstyrker
a) motionen 1977/78:321 i denna del,
b) motionen 1977/78:1441;
2. beträffande realisationsvinstbeskattningen av jordbruksfastigheter att riksdagen avslår motionen 1977/78:956;
3. beträffande uppskovsreglerna m. m.
att riksdagen avslår motionen 1977/78:955.
Stockholm den 28 februari 1978
På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG
Närvarande: Erik Wärnberg (s), andre vice talmannen Tage Magnusson (m), Alvar Andersson (c), Valter Kristenson (s), Stig Josefson (c), Tage Johansson* (s), Nils Hörberg (fp), Rune Carlstein (s), Tage Sundkvist (c), Olle Westberg i Hofors (s), Hagar Normark (s), Karin Ahrland (fp), Margit Odelsparr (c), Bo Lundgren (m) och Bo Forslund (s).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 57601 Stockholm 1978