Med anledning av motion om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter och av medicinsk specialitet i idrottsmedicin
SoU 1977/78:4
Socialutskottets betänkande 1977/78:4
med anledning av motion om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter och av medicinsk specialitet i idrottsmedicin
Motionen
I motionen 1976/77:1315 (motivering i motionen 1976/77:1314) av Olle Eriksson (c) och Karl-Eric Norrby (s) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning av
1. hur och var idrottsmedicinska serviceenheter bör byggas upp,
2. hur bestämmelser för specialiteten idrottsmedicin bör utformas.
I motionen 1976/77:1314-vilken utmynnar i ett yrkande om forskning och utbildning i idrottsmedicin, vilket behandlats av utbildningsutskottet i betänkandet UbU 1976/77:20 - påpekas att riksdagen genom sitt ställningstagande till förslag grundade på idrottsutredningens betänkande (SOU 1969:29) Idrott åt alla (prop. 1970:29, SU 1970:122, rskr 1970:291) ställt sig bakom idrottsrörelsens kampanjer för ett ökat idrottsutövande i vårt land, inte bara tävlingsidrottande på elitnivå utan framför allt ett ökat motionsidrottande bland befolkningen. Motionärerna anför bl. a. att ett allt bredare motionsidrottande emellertid efter hand får ett ökande behov av specialinriktad medicinsk service. Det påpekas att i andra länder idrottsmedicin har blivit en medicinsk specialitet, medan det i Sverige över huvud taget inte finns någon systematisk utbildning för läkare i idrottsmedicin - vare sig i grund- eller i efterutbildningen - och inte någon idrottsmedicinsk specialitet. Sakkunskapen inom området i vårt land är, sägs det, begränsad till ett fätal läkare med varierande specialitet och med idrottsmedicinsk verksamhet huvudsakligen som fritidsintresse.
Sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och läkarutbildningen m. m.
Socialutskottet har bl. a. i betänkandet 1975/76:42 lämnat en närmare redogörelse för sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och läkarutbildningen m. m., varför utskottet här endast lämnar en mycket översiktlig framställning.
Sjukvårdsorganisationen och sjukvårdsplaneringen
Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har enligt 3 8 sjukvårdslagen (1962:242) att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom,skada, kroppsfeloch barnsbörd. För den öppna läkarvården är landstingskommun (varmed här och i det följande även avses kommun
1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 4
SoU 1977/78:4
som ej tillhör landstingskommun) indelad i läkardistrikt med distriktsläkare i varje distrikt. Sluten vård bedrivs vid sjukhus (lasarett, sjukstugor och sjukhem). Vid sjukhus kan även öppen vård bedrivas. Ansvaret för den sjukvårdande verksamheten ligger på av sjukvårdshuvudmännen anställda distriktsläkare, överläkare (vid lasarett), sjukstuguläkare och sjukhemsläkare. För biträde åt dessa läkare finns vanligen i läkardistrikt tjänster för biträdande distriktsläkare och underläkare samt vid sjukhus tjänster för biträdande överläkare, avdelningsläkare och underläkare. Underläkartjänsterna är utbildningstjänster. För behörighet till övriga här angivna tjänster krävs kompetens som allmänläkare eller specialist inom det medicinska verksamhetsområde som tjänsten avser. Specialistkompetens kan vinnas i ett 40-tal fastställda s. k. medicinska specialiteter. Socialstyrelsen fastställer särskilda behörighetsvillkor för läkartjänst som inte faller inom området för fastställd specialitet.
Landstingen har att upprätta sjukvårdsplaner efter samråd med socialstyrelsen.
Uppgifter beträffande riksplaneringen av hälso- och sjukvården åvilar socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, i vilken bl. a. sjukvårdshuvudmännen är representerade, samt socialstyrelsen. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), som finansieras av staten och sjukvårdshuvudmännen, skall bl. a. främja, samordna och medverka i huvudmännens planeringsverksamhet.
Hos socialstyrelsen. Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar som skall lämna underlag för sjukvårdshuvudmännens planeringsarbete. Hos socialstyrelsen pågår sålunda sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete om vårdstrukturen inom sjukvården. Inom ramen för detta utredningsarbete beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1), vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I principprogrammet rekommenderas att hälso- och sjukvården byggs upp på tre huvudelement, nämligen primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Primärvården, som primärt skall svara för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde och som skall tillhandahållas i första hand vid vårdcentraler och sjukhem, avses omfatta den övervägande delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och huvuddelen av all långtidssjukvård. Länssjukvården skall svara för vården av patienter med sjukdomstillstånd, som kräver tillgång till personella och tekniska resurser, vilka av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus inom varje sjukvårdsområde. Länssjukvården skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och i viss utsträckning vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett). Regionsjukvården (vid regionsjukhus) skall ansvara för det fåtal patienter som erbjuder speciellt svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett antal högt
SoU 1977/78:4
utbildade specialister samt eventuellt också särskild utrustning, som är dyrbar eller svårskött.
Med anledning av ett utredningsuppdrag av regeringen har socialstyrelsen tidigare i år till regeringen överlämnat en av en särskild ledningsgrupp (hälsokontrollutredningen) utarbetad rapport. Hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser. Hälsokontrollutredningen - som begränsade sitt arbete till i huvudsak den del av hälsovården som avser sjukdomsförebyggande och sjukdomsuppspårande åtgärder - fann, att hälsoundersökningar endast var motiverade i den mån det kunde visas, att åtgärderna på ett gynnsamt sätt påverkade dödlighet, sjuklighet och/eller livskvalitet avseende medborgarnas förmåga att uppleva en meningsfull tillvaro i samhället. Utredningen föreslog, att hälsokontroller och annan sjukdomsförebyggande verksamhet - innefattande hälsoupplysning - skall förankras inom primärvården och att ansvaret för planeringen av hälsokontroller och sjukdomsförebyggande verksamhet skall anförtros sjukvårdshuvudmännen. Hälsokontrollutredningen ansåg vidare, att det borde ankomma på varje sjukvårdshuvudman att med hänsyn till förefintlig efterfrågan och tillgång på resurser besluta om inriktning, metoder och organisation för befolkningen av regelbundet återkommande hälsoundersökningar. Utredningen föreslog ett program för dessa undersökningar.
Socialstyrelsen har i enlighet med förslag av hälsokontrollutredningen föreslagit att rapporten med tillhörande bilagematerial skall överlämnas till den år 1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) för beaktande i samband med dess utredningsarbete. Med hänsyn till att denna utredning på ett övergripande sätt skall se över målsättningen för hälso- och sjukvården - innefattande även olika förebyggande åtgärder - samt skall lägga denna översyn till underlag för en ny hälso- och sjukvårdslagstiftning fann socialstyrelsen inte anledning att ta ställning till detaljerna i hälsokontrollutredningens förslag. Inom regeringskansliet har hälsokontrollutredningens rapport remissbehandlats.
Läkarutbildningen
Läkares grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och avslutas med läkarexamen.
Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en allmäntjänstgöring om 21 månader, dels utbildning för allmänläkarkompetens eller specialistutbildning.
Allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) erhålls efter avlagd läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring. Legitimation meddelas av socialstyrelsen.
Allmäntjänstgöringen (AT) skall fullgöras som läkare i underordnad ställning. Tiden om 21 månader fördelas så att för vardera medicin, kirurgi och allmänläkarvård avsätts sex månader och för psykiatri tre månader.
1* Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 4
SoU 1977/78:4
4 Den fortsatta vidareutbildningen (FV) skall i fråga om utbildning för allmänläkarkompetens omfatta tjänstgöringar som läkare under sammanlagt tre och ett halvt år samt i fråga om specialistutbildning tjänstgöringar som läkare från fyra till fem och ett halvt år. Härunder skall läkaren följa systematisk undervisning. Bevis om allmänläkarkompetens och bevis om specialistkompetens - vilken innebär att läkare för för allmänheten tillkännage att han är specialist inom viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild kunnighet däri - meddelas av nämnden för läkares vidareutbildning.
Närmare bestämmelser om bl. a. allmäntjänstgöring för vinnande av legitimation, krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats i kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket och i ett socialstyrelsens cirkulär med föreskrifter om vidareutbildning av läkare (Medicinalväsendets författningssamling, MF 1975:135).
Bevis om specialistkompetens får avse ett 40-tal specialiteter. Den som vill förvärva specialistkompetens skall sedan han fött legitimation som läkare genomgå vidareutbildning bestående av dels huvudutbildning om mellan tre och fem års tjänstgöring i allmänhet helt inom specialiteten, dels sidoutbildning inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen. Sidoutbildningen omfattar tjänstgöring under minst sex månader och högst ett år och sex månader enligt föreskrifter som socialstyrelsen meddelar efter förslag av nämnden för läkares vidareutbildning. Gällande föreskrifter om sidoutbildning m. m. finns intagna i Medicinalväsendets författningssamling MF 1974:143.
Undervisning i idrottsmedicin förekommer integrerad i olika prekliniska och kliniska ämnen under läkarnas grund- och vidareutbildning.
Nämnden för läkares vidareutbildning (NLV) skall bl. a. uppmärksamt följa den medicinska utvecklingen och lämna förslag till regeringen i frågor, som rör krav för specialistbehörighet m. m.
De krav som ställs för att ett medicinskt verksamhetsområde skall erhålla ställning som specialitet är i huvudsak följande.
Specialitet skall vara klart avgränsad mot andra specialiteter och mot den allmänna medicinska verksamheten samt ha sådan karaktär att systematisk undervisning och vetenskaplig forskning kan bedrivas inom dess gränser. Specialitet skall dessutom vara väl infogad i sjukvårdsorganisationen och ha ett tillräckligt antal kompetenta företrädare för att garantera en fortsatt utveckling och möjliggöra utbildning av blivande specialister. Vidare krävs att verksamhetsområdet i fråga skall ha ett behov av minst 150 specialister.
Nämnden för läkares vidareutbildning har i november 1976 beslutat att en översyn skall ske av bestämmelserna om krav för allmänläkarkompetens och specialistkompetens.
SoU 1977/78:4
5 Nuvarande resurser för idrottsmedicinsk service m. m.
Enligt vad som anförs i yttrande av socialstyrelsen över motionen 1976/ 77:1315 hänför sig behovet av medicinska insatser i samband med idrott till dels problemet att avgöra vederbörandes lämplighet att deltaga i mer eller mindre ansträngande idrottsaktiviteter, dels omhändertagandet av de skador som kan uppkomma i samband med idrottsutövning. En medicinsk bedömningav hälsotillståndet inriktas främst på cirkulationsorganen, medan skador som uppkommer vid idrottsutövning i stor utsträckning är av ortopediskkirurgisk natur. För olika typer av idrott - tävlingsidrott, motionsidrott osv. - föreligger olika behov av rådgivning m. m.
För idrott specialinriktad medicinsk service finns i mindre omfattning. Vid lasaretten i Boden, Karlstad, Malmö Växjö samt i Stockholm vid Huddinge sjukhus. Serafimerlasarettet och Södersjukhuset bedrivs idrottsmedicinsk mottagning vissa timmar i veckan vid ordinarie ortopedisk eller kirurgisk poliklinik. 1 Göteborg finns en fristående idrottspoliklinik i huvudmannens regi. Vid Boson på Lidingö finns en idrottspoliklinik i Sveriges riksidrottsförbunds regi. Vid lasaretten i Linköping och Umeå utreds möjligheten av att inrätta speciell mottagning för idrottsutövare. På ett flertal orter i landet bedrivs i landstingens regi hälsokontroll av idrottsmän.
Tidigare riksdagsbehandling
I ovannämnda motion 1976/77:1314 begärdes en utredning av hur behovet av idrottsmedicinsk forskning och undervisning i idrottsmedicin under läkarnas grund- och vidareutbildning borde tillgodoses. På förslag av utbildningsutskottet i ovannämnda betänkande UbU 1976/77:20 avslog 1976/77 års riksdag yrkandet. Utbildningsutskottet anförde bl. a. följande (s. 103).
Enligt utskottets mening finns redan forskningsresurser för idrottsmedicinsk forskning inom medicinsk fakultet och inom den fysiologiska institution vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm som fr. o. m. den 1 juli 1977 överförs till karolinska institutet. Frågor om ”friskvårdsinslag” i läkarutbildning och forskning berörs i dag av ett antal utredningar inom social- och sjukvårdsområdet samt i en särskild utredning utarbetad inom socialstyrelsen. Någon ytterligare utredning nu av dessa frågor kan inte vara nödvändig, varför utskottet avstyrker motionen 1976/77:1314.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1976/77:1315 från socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges riksidrottsförbund samt Sveriges läkarförbund.
Socialstyrelsen har avgivit sitt yttrande efter hörande av bl. a. vissa
Soll 1977/78:4
ledamöter av styrelsens vetenskapliga råd samt styrelsens nämnd för hälsoupplysning.
UHÄ har anmodat konsistorierna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Umeå och Linköping samt vid Karolinska institutet att yttra sig i ärendet samt vid sitt yttrande fogat yttranden från nämnda högskolor.
Med anledning av en underremiss från Uppsala universitet har gymnastikoch idrottshögskolan (GIH) i Örebro direkt till utskottet avgivit yttrande i ärendet. Vidare har ett yttrande inkommit från styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna.
Konsistoriet vid Karolinska institutet har som sitt yttrande åberopat ett yttrande av professorn Bengt Pernow.
Svenska läkaresällskapet har avgivit sitt yttrande efter hörande av bl. a. Läkaresällskapets sektioner för idrottsmedicin, ortopedisk kirurgi, rehabilitering och fysikalisk medicin samt socialmedicin.
I remissinstansernas yttranden har med undantag för Landstingsförbundets yttrande även behandlats frågorna om forskning och/eller utbildning i idrottsmedicin, vilka frågor hänför sig till den av utbildningsutskottet och riksdagen redan behandlade motionen 1976/77:1314.
Frågan om utbildning i idrottsmedicin för läkarna
Läkaresällskapet anför bl. a. att såväl elitidrottsmän som utövare av motionsidrott drabbas av skador och sjukdom, som har samband med den ökade fysiska aktiviteten, och att dessa skador och sjukdomar ofta erbjuder speciella diagnostiska och terapeutiska problem, som läkare utan utbildning i och erfarenhet av idrottsmedicin står främmande inför, varför det synes föreligga ett behov av läkare med kunskaper vad gäller de speciella problem som föreligger i samband med omhändertagande av idrottsskador. Det påpekas att någon enhetlig utbildning av idrottsläkare eller bestämmelser om kunskapsnivå inte finns och att möjligheterna att i dag skaffa sig kunskaper i idrottsmedicinsk sjukvård i Sverige är begränsade till litteraturstudier, bevistande av vissa årliga konferenser och kurser arrangerade av Idrottsmedicinska föreningen och specialförbund inom Riksidrottsförbundet. Härutöver, anförs det, anordnas en årlig skidläkarkurs samt sporadiskt vissa kurser och symposier.
Läkaresällskapet tillstyrker en utredning av hur behovet av undervisning i idrottsmedicin under läkarnas grund- och vidareutbildning bör tillgodoses, varvid enligt Läkaresällskapet särskild hänsyn bör tas till handikappades speciella problem.
Riksidrottsförbundet anser att utbildning i idrottsmedicinska frågor bör ingå i såväl läkares grund- som vidareutbildning och att omfattningen av utbildningen bör utredas.
Riksidrottsförbundet anför att de initiativ som tagits för att få till stånd
SoU 1977/78:4
kurser i idrottsmedicin i NLV:s regi är lovvärda men helt otillräckliga för att tillnärmelsevis tillgodose de kvalitativa och kvantitativa behov idrottsrörelsen och samhället i övrigt i dag har av idrottsmedicinsk service.
Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser att UHÄ bör fä i uppdrag att bereda frågan om inrättande av en särskild kurs i idrottsmedicin inom högskoleorganisationen som skulle kunna stå öppen för studerande vid medicinsk eller annan fakultet, bl. a. för gymnastik- och idrottslärare samt sjukgymnaster.
Styrelsen anser vidare att NLV bör få i uppgift att anordna kurser i idrottsmedicin under läkarnas fortsatta vidareutbildning.
Läkarförbundet tillstyrker en utredning om behovet av idrottsmedicinsk utbildning. Sådan utbildning bör dock enligt förbundet knappast finnas i läkarnas grundutbildning som ett särskild ämne utan snarare ingå i den fortsatta vidareutbildningen, t. ex. i form av NLV-kurser. Det påpekas att för skolläkarna liksom för barnläkarna är utbildning i idrottsmedicin av stor betydelse.
UHÄ anför att ämbetet har för avsikt att under budgetåret 1977/78 börja planera för översyn av utbildningen på läkarlinjen och att behovet av inslag i utbildningen av även idrottsmedicinska moment kommer att prövas i detta sammanhang. Vad beträffar läkarnas vidareutbildning hänvisar UHÄ till den översyn av bestämmelserna för allmänläkar- och specialistkompetens som NLV skall göra. UHÄ anser inte att det föreligger behov av en särskild utredning.
I de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna påpekas bl. a. följande.
Konsistoriet vid karolinska institutet anser att en effektiv och progressiv idrottsmedicin erfordrar en adekvat utbildning av dess utövare och föreslår att idrottsmedicinska moment skall ingå i den medicinska grund- och vidareutbildningen i ämnen som är direkt relevanta för idrottsmedicinen samt att arbets- och idrottsfysiologiska undervisningsmoment bör ingå i ökad omfattning i fysiologiundervisningen för läkare.
Fakulteten och utbildningsnämnden vid universitetet i Linköping anser att utbildning i idrottsmedicin bör bedrivas vid universitetssjukhusen i samarbete med länssjukhus och länsdelssjukhus och framhåller att en grundläggande kurs i idrottsmedicin bör ingå i utbildningen av den blivande läkaren och förslagsvis läggas in i samband med utbildningen i medicin, kirurgi och klinisk fysiologi, dvs. under 6:e-8:e terminen. Fakulteten och utbildningsnämnden anser dessutom att man bör utreda frågan om en eventuell specialistutbildning i idrottsmedicin om fyra och ett halvt år innefattande utbildning i allmän kirurgi, ortopedisk kirurgi, internmedicin och klinisk fysiologi.
Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet framhåller att vidareutbildningens organisation är det angelägnaste området och pekar på att utbildning av distriktsläkare och allmänläkare bör kunna ske på NLV-nivå i ämnesom -
SoU 1977/78:4
rådena preventiv medicin med friskvård, idrottsfysiologi och idrottstraumatologi. För läkare som skall tjänstgöra på idrottspolikliniker, ortopedkirurger eller allmänna kirurger föreslås NLV-kurs i idrottsmedicin.
Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid universitetet i Uppsala instämmer i att undervisningen i idrottsmedicin bör tillgodoses bättre än hittills och främjas på olika sätt. Man skulle, sägs det, kunna uppmana de medicinska linjenämnderna att beakta behovet och man skulle även kunna konstruera korta kurser i idrottsmedicin innebärande 4-5 veckors undervisning om grundläggande arbetsfysiologi, den fysiska träningens metoder och effekter samt idrottsskadornas diagnostik och behandling. Sådana enstaka kurser skulle, sägs det vidare, kunna göras öppna inte endast för läkarstuderande utan även för blivande idrottslärare, sjukgymnaster m. fl. Man är tveksam om det finns underlag för och behov av en särskild kurs i idrottsmedicin under läkarnas vidareutbildning men anser att NLV bör få i uppdrag att överväga åtgärder för en förbättrad klinisk utbildning i idrottsmedicin.
Medicinska fakulteten anför emellertid att så länge man begränsar frågeställningen till motionsidrott torde inom den nuvarande utbildningen de få undervisningsmoment rymmas som kanske behöver tillföras.
Frågan om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter
Kommunförbundet, Läkaresällskapet, Riksidrottsförbundet och Läkarförbundet tillstyrker motionsförslaget om utredning av frågan om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter.
GIH i Örebro uttalar sig för en sådan enhet av visst slag.
UHÄ, Landstingsförbundet och styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser att överväganden om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter ankommer på hälso- och sjukvårdshuvudmännen.
Socialstyrelsen finner inte skäl tillstyrka motionsförslaget om utredning. Styrelsen anser att behovet av idrottsmedicinsk service bör kunna tillgodoses inom ramen för den av styrelsen föreslagna vårdstrukturen för hälso- och sjukvården.
Läkaresällskapet påpekar att det inte i tillräcklig omfattning finns medicinska serviceenheter för undersökning och behandling av skador och sjukdom som drabbar idrottsutövare.
Riksidrottsförbundet framhåller bl. a. att frågor och problem av idrottsmedicinsk natur blivit allt flera och påträngande under senare år och att hithörande frågor i dag är de kanske mest akuta och svårbemästrade för idrotten i stort. Det påpekas att Riksidrottsförbundet tagit vissa initiativ men att det i Sverige f. n. saknas förutsättningar för att i rimlig grad kunna tillgodose idrottens behov av medicinsk kunskap och service. Det framhålls vidare bl. a. att ett medicinskt servicebehov finns såväl inom breddidrotten som inom den mer tävlingsinriktade idrotten. Erfarenheten har visat, sägs det, att medelålders och äldre motionsidrottare utgör en viss riskgrupp vad gäller traumatologiska skador och invärtesmedicinska problem m. m. Det betonas att handikappidrottens behov av särskild medicinsk service är uppenbart. Vad gäller den
SoU 1977/78:4
tävlingsinriktade idrottens behov av medicinsk service påpekar förbundet att detta är mer differentierat och specialiserat än breddidrottens. Det framhålls härvid att det hos hårt tränande idrottsmän ej sällan uppstår skador och vävnadsreaktioner som inte förekommer hos andra och som kräver speciell kunskap och erfarenhet för att igenkännas samt att det alltmer påtagliga behovet av ökad kunskap och information i dopingfrågor är ett annat exempel på tävlingsidrottens speciella problem. Förbundet anser att idrottens behov av medicinsk service bör tillgodoses genom utbyggnad hos landstingen på basen av kunskap hos alla läkare i idrottsmedicinska frågor och med några läkare specialinriktade på detta serviceområde.
Läkarförbundet framhåller att det är angeläget att den av förbundet tillstyrkta utredningen beaktar möjligheterna att utnyttja det kunnande och den organisation som redan existerar. Man bör, anför förbundet, inte utgå från att kanske en enda person på en idrottsmedicinsk enhet kan förena det kunnande och den erfarenhet som kan kombineras i ett samarbete mellan klinisk arbetsfysiologi, invärtesmedicin, företagshälsovård och s. k. friskvård. Det påpekas att idrottsskador torde även i fortsättningen bäst kunna tas om hand av kirurger och ortopeder, att för ungdom i skolåldern skolhälsovården har möjlighet att ge idrottsmedicinsk service samt att barnläkarnas verksamhet också bör uppmärksammas.
GIH i Örebro anför bl. a. att man i dag har relativt liten kunskap om de skador som hör samman med idrottsutövning, varför det sannolikt finns ett behov av en idrottspoliklinik där såväl kirurger som fysiologer, medicinare, frisk- och sjukgymnaster bör samarbeta. Det torde vara logiskt och lämpligt ur många synpunkter, sägs det vidare, att en idrottsmedicinsk serviceenhet byggs upp i anslutning till en gymnastik- och idrottshögskola och i samverkan med medicinsk expertis. GIH påpekar att det genom motionskliniken i Örebro redan har etablerats ett samarbete mellan GIH och regionsjukhuset i Örebro och att GIH i samverkan med regionsjukhuset och socialhögskolan skulle kunna göra studier angående somatiska och sociala effekter av fysisk träning inom olika befolkningsgrupper - inklusive elitidrottsmän. Det stora intresse för och kunskaper om dessa frågor som finns hos flera av regionsjukhusets läkare och GIH:s lärare och ledning samt det goda samarbete som redan existerar talar, framhålls det, för att en idrottsmedicinsk serviceenhet enligt motionärernas intentioner på ett framgångsrikt och lyckosamt sätt skulle kunna genomföras i Örebro.
UHÅ anför bl. a. att det främst måste vara hälso- och sjukvårdshuvudmännens sak att bedöma behovet av en utredning om uppbyggnad av idrottsmedicinska serviceenheter. UHÄ kan, sägs det vidare, utifrån utbildningens och forskningens behov inte se några avgörande skäl för en utredning om just dessa enheters uppbyggnad.
SoU 1977/78:4
10 Landstingsförbundet anför följande.
Vad gäller frågan om idrottsmedicinska servicecentra innehåller motionen ingen närmare beskrivning av begreppet servicecentra. Landstingsförbundet saknar därmed möjlighet att bedöma i vilken utsträckning ett sådant centrum skulle skilja sig från etablerade former av öppen hälso- och sjukvård. Enligt förbundets mening bör det ankomma på varje huvudman att organisera sin sjukvård av de ”idrottstypiska” fallen efter tillgången på resurser.
Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser inte att någon särskild utredning om idrottsmedicinska serviceenheter är erforderlig. Styrelsen anför följande.
Det är riktigt att det ökade idrottandet, framför allt ökningen av fysisk aktivitet och friluftsliv i högre åldrar, medför ett behov av specialinriktad medicinsk service. Läkare med egen idrottserfarenhet och med intresse och kunskap inom idrottsmedicin är bäst lämpade att diagnostisera och behandla många av de olika skador eller besvär som kan uppkomma i samband med idrott. Det rör sig till stor del om stödje- och rörelseorganen (skelett, muskler, lederoch senor), vars sjukvård faller huvudsakligen inom området ortopedisk kirurgi. Det kan röra sig om allvarligare skada (brott eller bristning) eller lättare rubbningar (förslitning, blödning, inflammation). Behandlingen kan omfatta medikamentell eller fysikalisk behandling, vila eller försiktig aktivering etc. Det är särskilt viktigt att behandlingen även omfattar goda råd om hur sådana skador i fortsättningen skall undvikas eller förebyggas.
En idrottsmedicinsk mottagning är därför en tänkbar organisatorisk väg att tillgodose det nämnda behovet. Detta bör beslutas av vederbörande sjukvårdshuvudman eftersom den organisatoriska lösningen sammanhänger med olika lokala omständigheter och behov. En idrottsmedicinsk mottagning borde i första hand vara inriktad på enkel diagnostik och rådgivning, medan speciell diagnostik eller mer omfattande behandling i regel lämpligast sker på befintliga sjukhuskliniker och avdelningar. Denna fråga skulle kunna beredas vidare genom en framställning till Landstingsförbundet och Socialstyrelsen men till slut ankommer det på vederbörande sjukvårdshuvudman att besluta i frågan.
Socialstyrelsen anför under hänvisning till socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (HS 80) följande som sin uppfattning om hur de behov av medicinsk konsultation som uppkommer i samband med idrottsutövande bör tillgodoses.
Det primära ansvaret för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett visst betjäningsområde ligger enligt HS 80 hos primärvården. 1 detta ansvar ligger såväl förebyggande åtgärder som uppgiften att primärt ta hand om människors medicinska problem och att se till att svårigheterna blir avhjälpta på lämpligaste sätt. Hälso- och sjukvårdsinsatser bör integreras helt. Även hälsoupplysning ligger sålunda inom ramen för primärvårdens funktioner.
Socialstyrelsen anser att även större delen av den rådgivande och behandlande idrottsmedicinska insatsen bör kunna utföras inom den framtida primärvården. Den medicinska bedömning om enskilda personers lämplighet för viss idrottsaktivitet samt rådgivning och behandling vid mindre skador (stukningar och sårskador m. m.) i samband med såväl motionsidrott som tävlingsidrott kan utföras av personal inom primärvården
SoU 1977/78:4
(läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster m. fl.). Krävs i det enskilda fallet exempelvis mer omfattande kirurgi eller mer avancerad medicinsk service inom verksamhetsområdena klinisk fysiologi, neurofysiologi m. m. måste dock länssjukvården eller regionsjukvården anlitas.
Allmänt gäller - i ett läge där resurserna är begränsade - att den för vården ansvarige huvudmannen dock har att göra prioriteringar mellan olika vårdområden.
Socialstyrelsen anser sålunda att det ej finns anledning att tillskapa fristående enheter utanför de i den offentliga vårdorganisationen strukturerade vårdfunktionerna.
1 de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna påpekas bl. a. följande.
Medicinska fakulteten och medicinska fakultetens utbildningsnämnd vid universitetet i Linköping instämmer med motionärerna att en ökad idrotts- och motionsaktivitet i vårt land medför ett ökat behov av specialinriktad service. Fakulteten och utbildningsnämnden framhåller att det inom vissa områden redan finns utbyggda serviceenheter som leds av läkare vid universitetssjukhusen, och som i första hand är till för rådgivning till idrottsmän som fått skador i samband med idrottsutövning. Fakulteten och utbildningsnämnden anser att idrottsmedicinska enheter bör inrättas vid universitetssjukhusen i landet samt att man bör överväga att som försöksverksamhet inrätta en idrottsmedicinsk sektion vid något av universitetssjukhusen, förslagsvis regionsjukhuset i Linköping under ledning av en professor. Man tillstyrker förslaget om utredning och föreslår att en allsidigt sammansatt arbetsgrupp snarast tillsätts.
Konsistoriet vid karolinska institutet tillstyrker förslaget om utredning och anser det angeläget att ett idrottsmedicinskt centrum tillskapas i direkt anslutning till ett universitetssjukhus. Konsistoriet anser att flera skäl talar för att detta centrum placeras vid något av karolinska institutets universitetssjukhus.
Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet tillstyrker begärd utredning om idrottsmedicinska serviceenheter.
Medicinska fakulteten och medicinska fakultetens utbildningsnämnd vid universitetet i Uppsala föreslår att en idrottsmedicinsk mottagning inrättas vid några av de större sjukhusen för att man skall få mer erfarenhet av dylika mottagningars funktion och effekter. Det påpekas att det oftast rör sig om enkla besvär eller skador på stödje- och rörelseorganen (skelett, muskler, leder och senor), och att sjukvården till stor del är ortopedisk-kirurgisk men till en del emellertid allmänt internmedicinsk eller berör andra medicinska specialiteter. En idrottsmedicinsk mottagning borde, sägs det, i första hand handlägga endast enklare fall och för mer allvarliga typer av skada hänvisa patienten till sjukhusets ordinarie mottagningar. En idrottsmedicinsk mottagning skulle, sägs det vidare, kunna spela en särskilt viktig roll genom att samla speciell erfarenhet och utge goda råd om hur idrottsskador skall undvikas eller förebyggas.
Fakulteten och fakultetens utbildningsnämnd avvisar motionsförslaget om en särskild utredning beträffande idrottsmedicinska serviceenheter.
Medicinska fakulteten vid Lunds universitet anser det inte lämpligt eller möjligt att för närvarande bygga ut speciella serviceenheter för idrottsmedicin utan menar att behovet av idrottsmedicinsk expertis torde kunna tillgodoses inom den befintliga sjukvårdsapparaten, där i första hand sjukgymnastikav -
SoU 1977/78:4
delningar och ortopediska kliniker bör dimensioneras för att ge erforderlig service.
Medicinska fakulteten vid Umeå universitet är kritisk till frågan om specialinriktad medicinsk service och framhåller att om man vill bygga upp idrottsmedicinen som en serviceinstitution för elit- och tävlingsidrott måste man från början vara beredd på satsningar som verkligen täcker alla aspekter av detta krävande och specialinriktade fält. Förhållandet att i Sverige ett fåtal intresserade specialister sysslar med idrottsmedicin har enligt fakulteten sin förklaring just i de mångskiftande kunskaper som krävs för att tillgodose de speciella behoven som olika idrottsgrenar har.
Frågan om inrättande av medicinsk specialitet i idrottsmedicin
Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet tillstyrker motionsförslaget om utredning av frågan om specialitet för idrottsmedicin.
Socialstyrelsen anser att frågan bör föras över till NLV:s översyn av bestämmelserna för allmänläkar- och specialistkompetens. Även UHÄ och Landstingsförbundet anser att frågan bör prövas av NLV i detta sammanhang.
Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser att det i dagens läge inte finns ett tillräckligt behov av att inrätta specialitet för idrottsmedicin men påpekar med hänsyn till ovannämnda översyn att det vore lämpligt att föra över frågan till NLV för vidare beredning.
Läkaresällskapet och Läkarförbundet kan inte tillstyrka att specialitet för idrottsmedicin inrättas.
Landstingsförbundet anser inte att idrottsmedicin kan betraktas som ett medicinskt verksamhetsområde klart avgränsat mot t. ex. allmän internmedicin, ortopedi eller allmänläkarvård. Landstingsförbundet framhåller att specialistutbildningen för läkare bör anpassas till den sjukvårdsorganisatoriska utvecklingen och att en strävan därvid bör vara att begränsa antalet specialiteter eller i vart fall hålla tillbaka nytillskottet av specialiteter. Det påpekas att utvecklingen följs genom NLV av företrädare för sjukvårdshuvudmännen, myndigheter, läkarna, medicinska fakulteter m. fl.
Läkarförbundet påpekar att idrottsmedicinsk forskning och undervisning anknyter till ett flertal teoretiska och kliniska discipliner såsom fysiologi, klinisk fysiologi, medicinsk rehabilitering, kirurgi, ortopedi, pediatrik m. m.
I de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna påpekas bl. a. följande.
Medicinska fakultetens utbildningsnämnd vid Göteborgs universitet framhåller att idrottsmedicinsk specialitet bör vara realistisk och bli föremål för en utredning som tar sikte på att dra upp riktlinjer för framtiden samt att sådan specialitet förutsätter ett avgränsat medicinskt arbetsområde som i så fall först måste definieras.
Medicinska fakulteten vid Lunds universitet anser inte att det f. n. finns
SoU 1977/78:4
anledning till, ej heller resurser, för inrättandet av en särskild specialitet i idrottsmedicin.
Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid Uppsala universitet anför att det i dagens läge inte finns ett tillräckligt behov av att införa en ny specialitet i idrottsmedicin. Det påpekas att NLV f. n. förbereder en översyn av bestämmelserna för specialistkompetens för läkare och att det därför vore lämpligt att föra över frågan till NLV för vidare beredning.
Frågan om forskning i idrottsmedicin
Socialstyrelsen uttalar sitt stöd för tanken på intensifierad forskning inom friskvårdsområdet. Socialstyrelsen anför bl. a. att eftersom erfarenheterna visar att tävlingsidrottande är förenat med en inte oväsentlig risk för fysisk skada och man från medicinskt håll hävdat att motionsidrottande kan innebära vissa hälsorisker, är det emellertid angeläget att sådan forskning kommer att omfatta hälsobefrämjande effekter respektive skadeverkningar hos utövare av såväl tävlings- som motionsidrott.
UHÅ framhåller bl. a. att det medicinska forskningsrådet varje år tar ställning till hur de resurser rådet disponerar bäst bör användas och att frågan i vilken utsträckning den idrottsmedicinska forskningen kan hävda sig i konkurrens med en lång rad andra angelägna forskningsområden även fortsättningsvis bör avgöras av rådet år från år. Det påpekas att utöver de eventuella resurser forskningsrådet kan komma att ställa till den aktuella forskningens förfogande det också pågår vid universitet och högskolor viss forskning på området.
UHÄ anser inte att det finns behov av en särskild utredning.
Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anför bl. a. att ur vissa synpunkter kan man påstå att en god fysisk kondition har en gynnsam preventiv effekt, nämligen genom att ge en bättre motståndskraft om sjukdom eller skada skulle inträffa, men att det däremot är osäkert om fysisk träning har någon specifik effekt mot t. ex. åderförkalkning och hjärtinfarktsjukdom. Bristen på exakt kunskap om den eventuella förebyggande effekten av fysisk träning eller ändrat näringsintag på vissa sjukdomar hänger, sägs det, bl. a. samman med svårigheter och kostnader att genomföra dylik forskning.
Styrelsen anser att det är angeläget att forskning i idrottsmedicin ges ett tillräckligt stöd men att det också är viktigt att forskningsplaner ges en kritiskvetenskaplig granskning och att resurstilldelning sker enligt nu gällande principer.
GIH i Örebro påpekar att det ständigt ökande intresset för friskvård talar för att tiden är mogen för en intensifierad forskning inom detta område.
Kommunförbundet anför att eftersom den idrottsmedicinska forskningen i landet är otillräcklig, måste detta område mer uppmärksammas som en
SoU 1977/78:4
central uppgift. Dei påpekas att, då dessa frågor inte är speciella för vårt land, möjligheterna till ett nordiskt samarbete bör undersökas.
Läkaresällskapet lämnar vissa uppgifter om var forskning berörande idrottsmedicinen f. n. bedrivs i vårt land samt påpekar att någon samordnande instans för uppläggning och behovsprövning av idrottsmedicinsk forskning emellertid f. n. inte finns, vilket ibland medför dubblerad forskning och forskning inom områden med låg prioritetsgrad. Läkaresällskapet framhåller att det föreligger behov av forskning för att utröna idrottens positiva och negativa följder, förebygga skador och förbättra idrottsmiljön. Vidare framhålls att forskning rörande handikappades speciella problem särskilt bör uppmärksammas.
Riksidrottsförbundet påpekar att Sverige i fråga om idrottsmedicinsk forskningar underutvecklat vid en internationell jämförelse samt anför bl. a. följande.
Eftersom basresurser såsom forskningsinstitution och befattningar saknas, förekommeröver huvud taget ingen organiserad idrottsmedicinsk forskning i vårt land. Den forskning som pågår är splittrad och bedrivs mest som bisyssla av läkare och vetenskapsmän med annan huvudinriktning. Ett huvudskäl till detta - utöver avsaknaden av basresurser - torde vara att idrottsmedicinen inte utgör en egen specialitet i vårt land utan ligger i periferin av diverse andra specialiteter såsom ortopedi, kirurgi, invärtesmedicin, endokrinologi, socialmedicin m. m. Idrottsmedicin är därför inte ett forskningsfält som meriterar i en fortsatt akademisk eller läkarkarriär.
Riksidrottsförbundet framhåller att idrottsmedicinsk forskning är oundgänglig för en från hälsosynpunkt riktig utformning av all idrottsutövning, inte minst motions- och handikappidrott. Förbundet anser det naturligt att forskningsbehovet i första hand tillgodoses genom tillkomsten av ett idrottsmedicinskt centrum vid något undervisningssjukhus.
Läkarförbundet tillstyrker utredning om behovet av idrottsmedicinsk forskning.
I de vid UHÄ:s yttrande fogade yttrandena från de medicinska läroanstalterna påpekas bl. a. följande.
Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet tillstyrker en utredning av behovet av idrottsmedicinsk forskning och ett inrättande av en speciell professur i ämnet idrottsmedicin.
Konsistoriet vid karolinska institutet påpekar att den idrottsmedicinska forskningen är starkt eftersatt i vårt land. Man anför att det är angeläget att den ökande frekvensen somatiska rubbningar och skador av idrottsmedicinsk natur som blivit följden av den hårt drivna elitidrotten och den ökade bredden på motionsidrotten möts med en intensifierad forskning runt dessa problem. Redan idag, sägs det, bedrivs vid karolinska institutet en aktiv och internationellt framträdande grundforskning och tillämpad forskning inom en rad disciplinerav klar relevans för idrottsmedicinen och det ärangeläget att
SoU 1977/78:4
denna forskning ges ökade resurser samt samordnas och inriktas mot specifika idrottsmedicinska problem. Man pekar på det ökande bruket av hormoner och olika slag av ”kosttillägg” och andra preparat och anför att dessa visserligen främst utnyttjas av elitidrottare i resultatförbättrande syfte, men på senare tid även rapporteras från junior- och ungdomsidrotten. Det påpekas att dessa preparat enligt internationella rapporter i vissa fall medför organskador hos den växande individen. Behovet av forskning inom denna sektor av idrottsmedicinen är mycket angeläget, sägs det vidare.
Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid universitetet i Linköping anser att forskningen bör intensifieras inom hela ämnesområdet. Det framhålls att det är väsentligt att den satsning på friskvård som görs i landet får en vetenskaplig utvärdering och att metoder bör tas fram och relevanta undersökningar läggas upp i avsikt att belysa värdet av regelbunden fysisk träning och av riktiga kostvanor för hälsoutvecklingen i samhället.
Medicinska fakulteten vid Umeå universitet anser det mycket angeläget att påvisa sambandet mellan motionsidrott och bättre hälsa men anför att sådan typ av forskning kan utföras av befintliga institutioner och förutsätter inte några idrottsmedicinska specialister.
Medicinska fakulteten vid Lunds universitet motsätter sig inte en speciell utredning angående idrottsmedicinsk forskning men ser ej heller något starkt behov av en dylik utredning.
Utskottet
I motionen 1976/77:1315 av Olle Eriksson (c) och Karl-Eric Norrby (c) begärs utredning om hur och var idrottsmedicinska serviceenheter bör byggas upp samt om hur bestämmelser för medicinsk specialitet i idrottsmedicin bör utformas. I motiveringen till yrkandena - vilken lämnats i motionen 1976/ 77:1314, vari motionärerna tagit upp frågorna om idrottsmedicinsk forskning samt om undervisning för läkare i idrottsmedicin (se UbU 1976/77:20) - påpekas bl. a. att ett allt bredare motionsidrottande medför ett ökande behov av specialinriktad medicinsk service.
Behovet av medicinska insatser i samband med idrott hänför sig främst till prövning av den enskildes lämplighet att delta i mer eller mindre ansträngande idrottsaktiviteter och till omhändertagande av skador som kan uppkomma i samband med idrottsutövning. På ett flertal orter i landet bedriver landstingen (sjukvårdshuvudmännen) hälsokontroll av idrottsmän. Specialinriktad medicinsk service för omhändertagande av idrottsskador m. m. finns dock endast på några orter - huvudsakligen som idrottsmedicinska mottagningar vissa timmar i veckan vid ortopediska eller kirurgiska sjukhuskliniker. Idrottsmedicin förekommer inte som särskilt ämne i läkarutbildningen utan undervisningen som avser idrottsmedicinska moment är integrerad i olika ämnen.
Om planeringen för hälso- och sjukvårdens utveckling samt om läkarnas utbildning m. m. må redovisas följande som bakgrund till utskottets överväganden.
Socialstyrelsen framlade i september 1975 ett principprogram för hälso- och
SoU 1977/78:4
sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1), vilket är avsett att utgöra ett underlag för arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen. I principprogrammet ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av vården skall lämnas på primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett) - samt på regionsjukvården (vid regionsjukhus).
Med anledning av ett utredningsuppdrag angående hälsokontroller och annan förebyggande hälsovård överlämnade socialstyrelsen i början av innevarande år till regeringen utredningsrapporten Hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser. Rapporten, som har remissbehandlats, innehåller förslag om att ett program för hälsoundersökningar skall införas, om att ansvaret för hälsokontroller och annan sjukdomsförebyggande verksamhet skall läggas på sjukvårdshuvudmännen och om att verksamheten skall förankras inom primärvården. Socialstyrelsen föreslog att rapporten skall överlämnas till den av regeringen år 1975 tillkallade hälsooch sjukvårdsutredningen (S 1975:04) för beaktande i samband med denna utrednings arbete. Denna utredning har det övergripande uppdraget att utarbeta en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården.
Läkarutbildningen omfattar dels grundutbildning om fem och ett halvt år som avslutas med läkarexamen, dels allmäntjänstgöring (AT) om 21 månader på underläkartjänster i sjukvården, varefter legitimation som läkare erhålls, dels fortsatt vidareutbildning (FV) - likaledes på underläkartjänster i sjukvården - under tre och ett halvt år till allmänläkarkompetens eller från fyra till fem och ett halvt år till specialistkompetens, som kan erhållas i ett 40- tal medicinska specialiteter. Bevis om allmänläkarkompetens och bevis om specialistkompetens meddelas av nämnden för läkares vidareutbildning (NLV), som bl. a. skall följa den medicinska utvecklingen och lämna förslag till regeringen i frågor som rör krav för specialistbehörighet m. m. NLV beslutade i november 1976 att en översyn skall ske av bestämmelserna om krav för allmänläkarkompetens och specialistkompetens.
Utskottet har gjort motionen 1976/77:1315 till föremål för en omfattande remissbehandling. Yttranden har inhämtats från socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges riksidrottsförbund samt Sveriges läkarförbund. Härjämte har yttranden inkommit från gymnastikoch idrottshögskolan (GIH) i Örebro samt från styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, vilka högskolor genom den 1 juli i år genomförda högskolereformen uppgått i nya högskoleenheter.
Kommunförbundet, Läkaresällskapet, Riksidrottsförbundet och Läkarförbundet tillstyrker motionsförslaget om utredning av frågan om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter. GIH i Örebro uttalar sig för en sådan enhet
SoU 1977/78:4
av visst slag. UHÄ, Landstingsförbundet och styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser att överväganden om inrättande av idrottsmedicinska serviceenheter ankommer på hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen finnér inte skäl tillstyrka förslaget om utredning. Myndigheten anser att behovet av idrottsmedicinsk service bör kunna tillgodoses inom ramen för den av myndigheten föreslagna vårdstrukturen för hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen framhåller att större delen av den rådgivande och behandlande idrottsmedicinska insatsen bör kunna utföras inom den framtida primärvården och att länssjukvården eller regionsjukvården kan anlitas vid behov av mera avancerad medicinsk service m. m.
Motionsförslaget om utredning av frågan om medicinsk specialitet för idrottsmedicin tillstyrks av Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet. Socialstyrelsen, UHÄ, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna och Landstingsförbundet anser att frågan bör omfattas av NLV:s översyn av bestämmelserna för allmänläkar- och specialistkompetens för läkarna. Läkaresällskapet och Läkarförbundet kan inte tillstyrka att specialitet för idrottsmedicin inrättas.
I ovannämnda motion 1976/77:1314 begärde motionärerna en utredning om hur behovet av idrottsmedicinsk forskning och undervisning i idrottsmedicin under läkarnas grund- och vidareutbildning borde tillgodoses. Utredningskravet tillbakavisades emellertid av riksdagen under förra riksmötet på förslag av utbildningsutskottet i betänkandet UbU 1976/77:20. Utbildningsutskottet ansåg (s. 103) att det redan finns forskningsresurser för idrottsmedicinsk forskning inom högskoleorganisationen och påpekade att frågor om s. k. friskvårdsinslag i läkarutbildning och forskning berörs av ett antal utredningar inom social- och sjukvårdsområdet m. m. Någon ytterligare utredning av dessa frågor kunde enligt utskottet inte f. n. vara nödvändig. Socialutskottet vill här tillägga att UHÄ enligt remissyttrandet avser att under innevarande budgetår börja planera för en översyn av läkarutbildningen, varvid även behovet av idrottsmedicinska moment i denna utbildning kommer att prövas.
Med hänsyn till att frågan om behovet av utbildning för läkare i idrottsmedicin sålunda kommer att övervägas och till att utskottet förutsätter att frågan om inrättande av specialitet för läkare i idrottsmedicin kommer att behandlas inom ramen för NLV.s översyn av bestämmelserna om krav för allmänläkar- och specialistkompetens, anser utskottet det inte vara erforderligt med något utredningsinitiativ av riksdagen beträffande utbildning av idrottsmedicinsk expertis.
Utskottet anser i likhet med socialstyrelsen att behovet av idrottsmedicinsk service bör kunna tillgodoses inom ramen för den vård som kommer att kunna lämnas vid en sådan vårdstruktur för hälso- och sjukvården som styrelsen föreslagit. Då det därtill i första hand ankommer på sjukvårdshuvudmännen att pröva om särskilda resurser skall avdelas för idrottsmedicinsk verksamhet inom hälso- och sjukvårdsorganisationen påkallar motionä -
SoU 1977/78:4
rernas utredningskrav beträffande idrottsmedicinska serviceenheter inte någon åtgärd av riksdagen.
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1976/ 77:1315.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1976/77:1315.
Stockholm den 11 oktober 1977
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), Nils Carlshamre (m), Evert Svensson (s). Karin Andersson (c), John Johnsson (s). Bengt Bengtsson (c). Ivar Nordberg (s). Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp) och Iris Mårtensson (s).
-
GOTAB 55565 Stockholm 1977