Med anledning av motioner om utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

SoU 1977/78:42

Socialutskottets betänkande 1977/78:42

med anledning av motioner om utvecklingen av den psykiatriska vården m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:727 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om tillsättande av en parlamentarisk utredning med uppgift att föreslå en grundläggande omstrukturering av den psykiatriska vården,

2. att riksdagen uttalar att det i direktiven till utredningen bör ingå det

tionsprogram för den psykiatriska vården som presenteras i motionen.

I motionen 1977/78:1396 av Ove Karlsson m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbyggnaden av den psykiatriska vården,

2. att riksdagen uttalar att ökade kunskaper i psykiatri skall ingå i allmänläkarnas utbildning,

3. att riksdagen uttalar att översyn av sjukvårdslagstiftningen bör ske i enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1977/78:727 kritiseras den psykiatriska vården i olika avseenden och utredningsverksamheten om detta vårdområde. Det framhålls bl. a. att vårdstrukturen inom den psykiatriska vården är föråldrad samt att psykiatrin fortfarande har en ensidig biologisk-medicinsk inriktning och använder sig av ett diffust sjukdomsbegrepp.

Motionärerna anför bl. a. att en avgränsning av psykiatrins kompetensområde, inriktning på sektoriserad öppenvård samt minimering av tvånget är nödvändiga förutsättningar för och inslag i den omstrukturering av den psykiatriska vården som nu måste ske och att denna omstrukturering måste innefatta följande.

En plan för avveckling av de stora psykiatriska sjukhusen. Dessa bör ersättas av mindre sjukhus, sjukhem och inackorderingshem för långvarigt psykiskt sjuka. Behandlingshem med arbetsplatser, inackorderingshem och boendekollektiv bör vara led i en behandlingskedja för psykiskt sjuka i behov av planmässig rehabilitering. Mindre enheter för missbruksvård och avdelningar för akutvård bör byggas upp i nära samarbete med öppenvården.

En dem Kratisering av vårdmiljön där patienterna ges möjlighet att delta i utformningen av vårdinnehållet och där ansvaret fördelas mellan olika personalgrupper. Vid många av de institutioner som kan ingå i en framtida psykiatrisk vård är det inte nödvändigt att en läkare är chef.

Förstärkta utbildningsinsatser, innefattande möjlighet till vidareutbildning för alla personalgrupper. Utbildningen bör inriktas bl. a. på att främja en mer demokratisk vårdstruktur.

1 Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 42

SoU 1977/78:42

2 Särskild vikt måste läggas vid invandrargruppernas behov av psykiatrisk vård. Flerspråkig personal med god kännedom om berörda invandrargruppers kulturella och sociala förhållanden måste finnas på samtliga vårdnivåer.

Av stor betydelse är en vettig samordning med socialvården. Ett direkt samarbete mellan socialvård och sjukvård måste ske vid uppbyggnaden av den psykiatriska öppenvården. När det gäller institutionsvård är det viktigt att avgränsningen sker på ett sådant sätt att grupper ej kommer i kläm. Många äldre kan exempelvis vårdas inom den kommunala äldrevården om denna är vettigt utformad och förses med tillräckliga konsultresurser.

Avgränsningsproblemen inom missbruksvården måste studeras, särskilt med tanke på att här föreligger ett primärkommunalt ansvar både för viss öppenvård och för längre tids institutionsvård. Sjukvårdens insatser bör framför allt inriktas på avgiftning och kvalificerad vård av psykotiska tillstånd i samband med alkohol- och narkotikamissbruk. Vård av missbruksproblematik bör bli en självständig medicinsk specialitet.

När det gäller psykiatrins vetenskapliga utveckling är det av stor vikt att biologiskt-farmakologiskt inriktad forskning ej ensidigt prioriteras i meritoch anslagshänseende. Den nuvarande utvecklingen är oroande. Särskilda insatser måste till för att stimulera socialpsykiatriskt inriktat arbete och föratt främja icke medicinares deltagande i forskningen.

Landstingen måste ta ett övergripande ansvar för att seriös psykoterapi finns tillgänglig med rimliga väntetider. Långvarig psykoterapi bör göras helt kostnadsfri, och i övrigt bör denna behandling helt inordnas i sjukförsäkringssystemet.

I motionen 1977/78:13% understryks betydelsen av även psykoterapeutiska behandlingsmetoder inom den psykiatriska vården och angelägenheten av utbildning i psykoterapi. Motionärerna anför bl. a. att den psykiskt sjuke skall inte behöva acceptera det långsamma genomförandet av en god och allsidig vård. I en sådan vård, påpekas det, skall man självklart ha tillgång till alla käqda och beprövade terapeutiska vårdmetoder samt till fortsatt social och psykiatrisk rehabilitering på hemorten, arbetsträning, inackorderingshem och eget boende med tillsyn etc.

Motionärerna framhåller att prioritering av den förebyggande psykiatrin är utomordentligt nödvändig. Då motionärerna räknar med att att man till följd av bristen på psykiatrer måste repliera på allmänläkarna inom öppenvården bör dessa enligt motionärerna få utbildning i psykiatri. Motionärerna påpekar vidare att psykologer, kuratorer och vårdpersonal i öppenvården bör få ökad specialistutbildning.

Motionärerna framhåller vidare att psykiatrerna har en alltför stor arbetsbörda med intygsskrivning till olika institutioner i samhället och att intygsskrivandet bör kunna delegeras till kuratorer och psykologer. Om bestämmelserna i sjukvårdslagen (1962:242) utgör hinder för en delegering av intygsskrivandet från läkarna till andra yrkesgrupper bör enligt motionärerna en översyn göras av sjukvårdslagen.

SoU 1977/78:42

3 Det psykiatriska sjukdomsbegreppet

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har utgivit en skrift Psykatri i omvandling (Spri rapport 12/77), vari det psykiatriska sjukdomsbegreppet beskrivs på följande sätt.

Det psykiatriska sjukdomsbegreppet, som det uppfattas av allmänheten har växlat genom tiderna och är i hög grad beroende av vad människorna uppfattar som sjukdom. Den sociala situationen i vilken människorna lever utgör ett underlag för vad som uppfattas som sjukdom. Sådana problem, symptom och beteendeavvikelser som betecknas som psykisk sjukdom, är ofta vad befolkningen ej tolererar hos sig själva eller i sin närhet eller problem som befolkningen ej har möjlighet att själv ta hand om eller ta ansvar för.

Inom den psykiatriska professionen växlar det psykiatriska sjukdomsbegreppet i stort enligt tre utvecklingslinjer:

En biologisk psykiatri som anknyter till medicinsk och naturvetenskaplig forskning. På detta område har under de senaste åren skett betydande framsteg, som befäst psykiatrins biologiska grundvalar. Förutom att denna forskning avkastat effektiva, framför allt farmakologiska behandlingsmetoder, har man också nått en ökad förståelse för en del sjukdomsgruppers biokemiska underlag. Vissa av de psykiatriska behandlingarna är i nivå med de bäst kartlagda somatiska behandlingsmetoderna. Den biologiska psykiatrin utnyttjar den medicinska sjukdomsmodellen, där psykiska symptom tolkas som följd av sjukliga förändringar i centrala nervsystemet eller i andra organ.

En psykologisk eller psykodynamisk orientering grundad på teorier om personlighetsutveckling och störning av den individuella personlighetens funktion. Behandlingen präglas av psykoterapeutisk metodik, huvudsakligen utvecklad ur psykoanalytiskt tänkande.

En socialpsykiatrisk orientering i vilken man integrerat sociologiska och socialpsykologiska kunskaper och studerat psykisk sjukdom såsom störningar i relationer mellan människor. Såväl diagnostiskt som behandlingsmässigt intresserar man sig inom denna orientering av psykiatrin för familjer, grupper, befolkningsstrukturer etc.

De tre synsätten kompletterar varandra. Få - om ens någon - kan idag utesluta något av synsätten. En bred enighet finns om att psykiska sjukdomar kan vara ärftligt betingade eller förvärvade genom senare uppkomna fysiska defekter, tidigare störningar i personlighetsutvecklingen och/eller i de aktuella relationerna mellan människor.

Inom psykiatrins landamären föreligger ändå som bekant konflikter och motsättningar betingade av den vikt som tillmäts de existerande tre utvecklingslinjerna med dess olika kunskapsunderlag. Härtill kommer svårigheterna att hantera samhällets komplicerade krav som ofta saknar någon given relation till något av dessa tre referenssystem.

Den psykiatriska sjukvårdens organisation m. m.

Organisation

Den övervägande delen av den slutna psykiatriska sjukvården bedrivs vid ca 25 lasarett för uteslutande psykiatrisk vård, vilka i huvudsak utgörs av de tidigare statliga och kommunala mentalsjukhusen. Sluten psykiatrisk

1* Riksdagen 1977/78. 12 sami. Nr 32

SoU 1977/78:42

sjukvård bedrivs även vid vissa sjukhem samt vid psykiatriska kliniker vid lasarett för kroppssjukvård. Vissa av de tidigare mentalsjukhusen har administrativt anknutits som psykiatriska kliniker till näraliggande sjukhus för kroppssjukvård. Vid lasaretten för psykiatrisk vård och vid psykiatriska kliniker bedrivs även öppen vård. Sådan vård bedrivs vidare vid vissa polikliniker och vårdcentraler som har psykiatrer.

Den slutna psykiatriska vården vid lasarett omfattar ca 28 000 vårdplatser, varav endast ca 10 % finns på sådana kliniker vid lasarett för kroppssjukvård som inte utgörs av kliniker vid förutvarande statliga eller kommunala mentalsjukhus. Sjukhemmen för huvudsakligen psykiatrisk vård har ca 6 300 vårdplatser, de motsvarande enskilda vårdhemmen ca 2 500 vårdplatser. Totala antalet vårdplatser för sluten psykiatrisk vård uppgår således till ca 37 000. Med hänsyn till ständigt pågående ombyggnads- och renoveringsarbeten m. m. bör dock antalet disponibla vårdplatser beräknas till ca 35 000. Antalet vårdplatser har varit relativt oförändrat under senare år.

Vissa författningsbestämmelser

Vården vid de sjukhus, som drivs av landstingskommunerna och de kommuner som inte tillhör landstingskommun (sjukvårdshuvudmännen), regleras genom bestämmelserna i sjukvårdslagen (1962:242) och till denna hörande sjukvårdskungörelsen (1972:676). Vård enligt dessa bestämmelser är frivillig och kan således inte förenas med tvångsåtgärder. För de fall psykiskt sjuka måste vårdas oberoende av eget samtycke kan vården beredas enligt bestämmelserna i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Som framgår av namnet är LSPV ett komplement till sjukvårdslagen. Beträffande den statliga sjukhusvården som numera endast omfattar två sjukhus - karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i Uppsala - finns för dessa särskilda reglementen som motsvarar sjukvårdslagens bestämmelser. LSPV kan tillämpas även på sådant sjukhus.

Försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri m. m.

Med sektoriserad psykiatri avses att en organisatorisk enhet bedriver såväl öppen som sluten psykiatrisk vård och har ansvaret för sådan vård för befolkningen inom ett avgränsat område. Verksamheten går ut på att patienterna skall fl den hjälp som krävs där de befinner sig och då den behövs.

Mot bakgrund av bl. a. att Stockholms läns landsting inte som tidigare kunde repliera på Ulleråkers sjukhus i Uppsala i fråga om sluten psykiatrisk vård för befolkningen i bl. a. Nacka och Värmdö kommuner beslutade man år 1974 starta försök med kvalificerad och utbyggd öppen psykiatrisk vård för befolkningen i dessa kommuner som ersättning för slutenvårdsresurserna vid Ulleråkers sjukhus. Området indelades i sektorer och för varje sektor

SoU 1977/78:42

ansvarade s. k. team bestående av läkare, kuratorer, psykologer, sjuksköterskor, skötare och kontorister. Målet för verksamheten var ”att söka och erbjuda anständiga och effektiva alternativ till psykiatrisk sluten vård”. Detta mål skulle nås genom att resurserna skulle fördelas på tre skilda verksamheter inom vilka samtliga i teamen förväntades medverka, nämligen (1) direkt undersökning, behandling, utredning etc.,(2) indirekt service i form av stöd till socialassistenter, allmänläkare, polismän och andra som hade kontakt med hjälpbehövande samt (3) förebyggande verksamhet omfattande identifiering och reducering av risker för psykisk ohälsa.

Hösten 1972 startades i Luleå en verksamhet, vari man skulle pröva arbetsmodeller för en psykiatri som genom betoning av närhet till samhället, psykoterapeutisk grundsyn och familjeorientering skulle utgöra alternativ till sjukhusanknuten psykiatri.

I ovannämnda Spri-rapport Psykiatri i omvandling har närmare uppgifter om nu nämnda försöksverksamhet lämnats samt bl. a. presenterats synpunkter på utvecklingsplanering i enlighet med sektoriseringsprincipen och förutsättningar för och konsekvenser av sektoriserad vårdorganisation.

Allmänt om sjukvårdsplaneringen m. m.

Socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet

Inom socialstyrelsen har under de senaste åren genomförts ett stort antal utredningar om strukturfrågorna inom hälso- och sjukvården. Utredningsarbetet har presenterats i särskilda skrifter om bl. a. den psykiatriska vården, långtidssjukvården och den öppna hälsovården. Inom ramen för utredningsarbetet om vårdstrukturen beslutade socialstyrelsen i september 1975 att redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. I principprogrammet, vilket publicerats som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser, ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård.

Den övervägande delen av vården skall lämnas vid vårdcentraler och vid sjukhem inom primärvården, som skall ha ett förstahandsansvar för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett begränsat geografiskt område. Vid sidan av sjukvårdsuppgifterna skall primärvården ha en klar hälsopolitisk inriktning. De hälsovårdande och förebyggande åtgärderna skall avse såväl den kroppsliga som den psykiska hälsan. Som exempel på åtgärder av nämnda slag redovisar principprogrammet hälsovårdsupplysning, insatser syftande till ökad förståelse för sjukas och handikappades problem, hälsokontroller, skolhälsovård, hälsovård i förskolan, företagshälsovård, förebyggande mödra- och barnhälsovård och familjerådgivning.

I principprogrammet konstateras emellertid också (s. 97) att en stor del av

SoU 1977/78:42

den förebyggande verksamheten emellertid till sin natur är socialpolitisk och att det ter sig naturligt att en utbyggd primärkommunal socialvård tar på sig ett ökat ansvar för förebyggande åtgärder beträffande den psykiska hälsan.

För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett) - samt på regionsjukvården (regionsjukhus).

Vissa förslag av socialutredningen

Socialutredningen (S 1969:29) - som haft i uppdrag att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen - överlämnade i augusti i fjol till socialministern sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg, lagar och motiv samt en sammanfattning av betänkandet (SOU 1977:41). Socialutredningen framlade bl. a. förslag till en socialtjänstlag, som skall ersätta de nuvarande sociala vårdlagarna. Enligt socialutredningen skall den framtida socialtjänsten få ett vidare arbetsområde än dagens socialvård. Vidgningen av arbetsområdet gäller bl. a. de individuellt inriktade insatserna. Enligt 2 § lagförslaget skall kommunerna bl. a. ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Med detta ansvar skall enligt socialutredningen följa skyldighet för kommunen att i samverkan med andra samhällsorgan medverka till att den enskilde får arbete, bereds sjukvård eller får det stöd och den hjälp som han i övrigt behöver. Med detta ansvar skall också följa skyldighet för kommunen att om erforderliga insatser inte kan ges av annan huvudman ge den enskilde erforderligt bistånd. Bland insatser, som i de enskilda fallen kan bli aktuella, nämner socialutredningen fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid problembearbetning.

Efter remissbehandling är socialutredningens slutbetänkande föremål för beredning inom regeringskansliet.

Utredningar om primärvård, äldreomsorger samt samverkan mellan landstingskommuner och kommuner

Inom ramen för ett samarbete mellan socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Spri beträffande utredningar om primärvård, äldreomsorger samt samverkan mellan landstingskommuner och kommuner bedrivs fem utredningsprojekt av betydelse för planeringen av hälso- och sjukvården samt socialvården, nämligen om (1) boende, service och vård för äldre, (2) sjukvård i hemmet och social hemtjänst, (3) omhändertagande av åldersdementa patienter, (4) arbetsuppgifter och kompetens i primärvården samt (5) primärvårdens uppbyggnad.

SoU 1977/78:42

7 Man syftar till att utredningsprojekten skall ge lösningar på problem som är aktuella fram till mitten av 1980-talet. Utredningsarbetet beräknas bli slutfört under innevarande år.

Utredningar om socialt arbete

Inom socialstyrelsen bedrivs ett utredningsprojekt benämnt Socialt arbete - innehåll och form, vilket avses ge underlag till strukturprogram för socialt arbete av motsvarande slag som ovannämnt principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet. Inom socialstyrelsen bedrivs även en utredning om sociala metoder, varvid man skall beskriva och utvärdera arbets- och behandlingsmetoder inom den öppna socialvården.

Socialstyrelsens utredningsarbete om den psykiatriska vårdens målsättning och organisation m. m.

Västmanland-planen

År 1970 framlade socialstyrelsen betänkandet Plan för utbyggnad av den psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands län (Socialstyrelsen redovisar 1970:16). Betänkandet hade utarbetats av en arbetsgrupp som samverkat med Västmanlands läns landsting. Även om förslagen i betänkandet i första hand avsåg Västmanlands län innehöll de mer generellt tillämpbara principer för den psykiatriska sjukvårdens organisation.

Mot bakgrund av osäkerhet om bl. a. det psykiatriska vårdområdets avgränsning, omfattningen av psykiatrins arbetsuppgifter och det psykiatriska vårdbehovets storlek framhölls i betänkandet att man vid planeringen av en ny psykatrisk vårdorganisation bör bygga ut resurserna successivt och att man bör starta med en basorganisation, som tillgodoser vissa oundgängliga behov. Härvid bör man satsa på behandlingsprogram med den enskilde patienten så litet som möjligt lösryckt ur sitt vanliga sociala grupp- och samhällssammanhang. Denna grundläggande inriktning av verksamheten för som följd, framhölls det, att öppna och halvöppna vårdformer bör prioriteras liksom att den slutna vården bör få en adekvat grad av differentiering. Den slutna psykiatriska akutvården föreslogs sålunda omfatta jourcentral med tillgång till bl. a. observationsplatser för 24-timmarsvård och avgiftningsstation för främst alkoholintoxikerade patienter, intermediärvården föreslogs få tillskott av bl. a. dagvårdsresurser, inom rehabiliteringen föreslogs att möjligheter för inackordering av vissa partiellt arbetsföra tillskapades och inom långtidsvården föreslogs tillskott av sjukhem. Vidare framhölls det att social psykiatriskt inriktad verksamhet bör ges ökade resurser, dvs. för vårdinsatser i patientens hemmiljö.

SoU 1977/78:42

8 Utredningen om den psykiatriska vårdens målsättning och organisation m. m

Innan ” Västmanlands-gruppen” avslutat sitt arbete tillsatte socialstyrelsen i november 1970 en arbetsgrupp för att utreda den psykiatriska vårdens målsättning och organisation. Utredningsdirektiven preciserades sedan Västmanland-planen remissbehandlats. Utredningsarbetet, som lades ut på olika expertgrupper, presenterades av socialstyrelsen år 1973 i betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation.

I nämnda betänkande framhålls bl. a. att den kvantitativt största delen av vårdansvaret föi psykiska problem och störningar kan hänföras till den ickespecialiserade personalen i primärvården - distriktssköterskor, allmänläkare, socialassistenter osv. För att arbetsuppgifterna fördenna personal skall kunna fullgöras tillfredsställande måste dock vissa förutsättningar uppfyllas som nu inte föreligger. De behöver en väsentligt förstärkt psykiatrisk-psykologisk grundutbildning, vidareutbildning och efterutbildning. Deras verksamhet måste också organiseras så att möjlighet till handledning och snabbt tillgängliga konsultationer från psykiatriska specialister ges, och verksamheten bör vidare ha karaktären av samordnad social och medicinsk vård.

Huvudansvaret för öppen och viss halvöppen vård av patienter med psykoser samt vissa neuroser och andra speciella problemgrupper förutsätts på primärvårdsnivå åvila specialiserade psykiatriska primärvårdsteam, vilka bl. a. skall ha tillgång till mindre enheter för dagvård. Det psykiatriska primärvårdsteamet bör i första hand bestå av psykiater, psykolog, kurator och sjuksköterska/sjukskötare. Vid dagvårdsenheten bör finnas en sjuksköterska, en mentalskötare samt en arbetsterapeut. För ett primärvårdsområde med 40 000-50 000 invånare beräknas två till tre vuxenpsykiatriska team och ett barnpsykiatriskt team.

På länssjukvårdsnivå skall bedrivas bl. a. sluten korttidsvård samt högkvalificerad öppen vård.

Betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation har remissbehandlats av socialstyrelsen (beträffande den fortsatta behandlingen, se s. 9).

Om den psykiatriska vården i socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet

I socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980- talet, vilket i sina huvuddrag redovisats ovan (s. 5 och 6), anförs att betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation i huvudsak mött instämmande från flertalet remissinstanser men att dock vissa motsättningar mellan olika åsiktsriktningar kvarstår. Det anförs att socialstyrelsen har för avsikt att i annat sammanhang redovisa sina synpunkter på innehåll och avgränsning samt på vissa organisatoriska frågor och samordningsproblem. Vissa grunddrag avseende den psykiatriska

SoU 1977/78:42

vårdens struktur redovisas emellertid i principprogrammet. Dessa grunddrag överensstämmer i stora drag med den struktur som föreslagits i betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation. 1 principprogrammet anförs bl. a. följande.

Särskilt svårt är det att nu bedöma behovet av psykiatriska specialister inom primärvården. Socialvården kommer att utvecklas både till omfattning och innehåll. I strukturmodellen för hälso- och sjukvård förutsätts att det finns en social jourverksamhet i varje kommun och att personalens människokännedom och psykologiska insikter ökat genom den systematiska utbildning som håller på att byggas upp. En på så sätt utvecklad socialvård kan ta hand om en betydande del av sådana hjälpsökande som i kombination med sociala problem (t. ex. samlevnadsproblem) har lättare psykiska besvär och störningar. Dessa personer tas för närvarande om hand inom den psykiatriska sjukvården på grund av brist på alternativa resurser och trots att behovet av medicinsk medverkan i utredning och åtgärdande inte är större än att det kunde tillgodoses genom konsultinsatser. Åtskilliga personer med psykiska störningar och sjukdomar torde därutöver klaras av allmänläkare och barnläkare, ofta i lagarbete med socialarbetare och psykolog.

Förslag till principprogram för psykiatrisk hälso- och sjukvård

På grundval av förslagen i betänkandet Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands län och betänkandet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation samt remissyttrandena över dessa betänkanden har inom socialstyrelsen skett en fortsatt beredning av frågorna om psykiatrins innehåll och avgränsning samt av vissa organisatoriska frågor och samordningsproblem. Beredningsarbetet, vilket utförts av en särskild arbetsgrupp, har i februari i år redovisats samt presenteras i betänkandet Psykiatrisk hälso- och sjukvård, förslag till principprogram (Socialstyrelsen redovisar 1978:5), vilket utges inom kort. Avsikten med förslaget till principprogram (i det följande kallat principprogrammet) är att det - efter remissbehandling och eventuell ytterligare beredning - skall utgöra en komplettering av socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet. Socialstyrelsen beräknas komma att ta ställning till principprogrammet vid årsskiftet 1978- 1979.

Enligt principprogrammet bör området för hälso- och sjukvårdens psykiatriska vårdansvar begränsas till att omfatta sådana vårdbehov som i de enskilda fallen bedöms kräva - samtidigt eller växelvis - insatser av endera medicinskt utbildad personal eller av sådan personal i samverkan med psykologer och socionomer. Hälso- och sjukvårdens ansvar skall därför inte omfatta sådana vårdbehov för vilka krävs insatser av enbart psykologer och socionomer eller därutöver så begränsade insatser av medicinskt skolad personal att de kan tillgodoses i konsultform. Ansvaret för dessa vårdbehov skall sålunda ankomma på andra organisationer, främst socialvården.

Till socialvården skall enligt principprogrammet således hänföras dels de

SoU 1977/78:42

fall för vilka det redan från början är helt klart att det huvudsakligen föreligger behov av sociala och/eller psykologiska åtgärder, dels de fall för vilka det efter utredning inom hälso- och sjukvården visar sig huvudsakligen föreligga behov av sociala och/eller psykologiska åtgärder. Motsvarande principer bör enligt principprogrammet kunna tillämpas vid avgränsningen mot skola, arbetsvärd, kriminalvård m. fl. verksamheter.

Bland uppgifter för socialvården nämns barn- och ungdomspsykologisk verksamhet, familjerådgivning och rehabiliteringen av alkoholister och narkomaner.

För kommunernas del är det i första hand resurser för psykoterapeutisk behandling och för olika former av skyddat boende som krävs för genomförande av principprogrammet. Socialvården förutsätts t. ex. tillgodose behov av miljöterapi och psykoterapi inom sjukvårdshuvudmännens primärvård. Detta synsätt anknyter, påpekas det, till socialutredningens förslag om socialtjänstens ansvar och uppgifter.

Allmänläkaren och distriktssköterskan skall tillsammans ha en central roll inom primärvårdens psykiatriska hälso- och sjukvård. I den mån barnsjukvården ombesörjs av barnläkare skall dock dessa läkare tillsammans med sina medarbetare ha motsvarande uppgifter beträffande den barn- och ungdomspsykiatriska vården på primärvårdsnivå.

Samarbetet mellan primärvården och socialvården förutsätts kunna utvecklas genom arbetslag, som ej endast har att utföra psykiatriska vårduppgifter. Arbetslagens permanenta medlemmar bör enligt principprogrammet vara allmänläkare, distriktssköterskor och socialarbetare. Med regelbundna mellanrum bör också kunna delta t. ex. barnläkare, i psykiatrisk sjukvård vidareutbildad sjuksköterska samt barn- och ungdomspsykolog från socialvården.

Genom primärvårdens samarbete med socialvården skall t. ex. socialarbetaren och barn- och ungdomspsykologen kunna ge allmänläkaren, barnläkaren och annan personal inom primärvården större kunskaper och erfarenheter om sociala, sociologiska och psykologiska arbetsmetoder. Tillsammans med motsvarande impulser från den specialiserade psykiatripersonalen skall också en grund läggas för ett psykoterapeutiskt förhållningssätt även inom primärvården.

Det är viktigt, sägs det, att arbetslagets permanenta medlemmar betjänar samma geografiska område. Detta förutsätter, sägs det vidare, att specialiseringen av arbetsuppgifterna inom såväl primärvården som socialvården begränsas. Samarbetet med socialvården underlättas om det finns en sammanhållen socialarbetargrupp, som kan arbeta med differentierade metoder över ett brett arbetsfält inom ett visst geografiskt område, framhölls det i anslutning härtill.

Den i principprogrammet beskrivna organisationen för psykiatrisk vård inom primärvården avviker från den psykiatriska försöksverksamhet som bedrivs i Nacka och Värmdö kommuner. Här finns särskilda psykiatriska

SoU 1977/78:42

vårdlag sorn utformats i stort enligt de tankegångar som funnits i tidigare utredningsarbete om den psykiatriska vården (jfr. s. 8).

I fråga om vårdformer m. m. framhålls bl. a. följande.

Strävan bör vara att så långt möjligt ersätta sluten vård med öppen och halvöppen vård. Ett av villkoren för detta är att primärkommunerna har resurser för omvårdnad och sysselsättning samt att de i den lokala miljön kan tillgodose behovet av olika bostäder för psykiskt störda.

Inom den psykiatriska långtidsvården bör åstadkommas ett så normalt boende som möjligt. Med olika former av stöd bör det traditionella institutionsboendet i ökande utsträckning kunna ersättas med bl. a. boende under mera hemliknande förhållanden. Långvarigt psykiskt störda bör ges möjlighet att bo i eget hem eller i lägenhet som primärkommunen bör förhyra och ställa till förfogande, eventuellt som s. k. genomgångsbostad. Lindrigt psykiskt störda bör också kunna bo i servicebostäder. För en stor grupp patienter kan inackorderingshem vara en lämplig boendeform. Dessutom behövs mindre, lokala sjukhem. Vård i familjehem är ytterligare en decentraliserad boendeform. En del av dessa resurser bör kunna utnyttjas av patienter som i dag vårdas på de f. d. mentalsjukhusen.

Det s. k. skyddade boendet i den lokala miljön måste kombineras med en kraftig utbyggnad av olika slag av stödjande verksamheter. De som bor i egen lägenhet kan ibland behöva temporär sluten vård. Detta kan vara nödvändigt som avlastning för t. ex. anhörig. Vid dagcentraler bör erbjudas olika aktiviteter med hänsyn till fallenhet och intresse. Olika former av skyddad och halvskyddad sysselsättning bör också anordnas.

Om länssjukvården anförs bl. a. följande.

Den slutna psykiatriska korttidsvården bör i första hand koncentreras till länssjukhusen (centrallasaretten). I län med stora geografiska avstånd kan resurser för sluten psykiatrisk korttidsvård behövas också vid länsdelssjukhus (normallasarett). Vid andra länsdelssjukhus kan det vara tillräckligt att länssjukhuset svarar för öppen vård och konsultverksamhet. Även dagsjukvård bör kunna anordnas vid dessa länsdelssjukhus. En del av korttidsvården måste dock övergångsvis också tillhandahållas på de f. d. mentalsjukhusen.

Den psykiatriska länssjukvårdens främsta uppgift när det gäller vård av alkoholmissbrukare anges vara att svara för sluten korttidsvård under tillnyktrings- och avgiftningsskedena. När det gäller narkotikamissbrukare bör enligt principprogrammet länssjukvårdens akutvård svara för diagnostisering och avgiftning samt för behandlingen av psykiatriska och somatiska komplikationer till följd av missbruket.

Principprogrammet innebär betydande förändringar av de f. d. mentalsjukhusen. All akutintagning bör upphöra vid dessa. En sådan förändring är dock beroende av uppbyggnaden av de psykiatriska vårdresurserna vid länssjukhusen. Takten i denna uppbyggnad behöver dock prövas från fall till fall.

Även efter det att korttidsvården blivit överförd till länssjukhusen måste

SoU 1977/78:42

sannolikt sjukvård bedrivas under lång tid i delar av det byggnadsbestånd som i dag utgör de f. d. mentalsjukhusen. Anläggningarna bör kunna utnyttjas som centrala sjukhem för kvalificerad psykiatrisk långtidsvård samt för åldersdemensvård och annan somatisk långtidsvård m. m.

Länssjukhuset och i förekommande fall länsdelssjukhuset bör tillse att ett nära samarbete med det centrala sjukhemmet kommer till stånd. Ur utbildnings-, utvecklings- och rekryteringssynpunkt är detta angeläget för såväl korttidsvården som långtidsvården. En utvecklingsmässig stagnation vid de centrala sjukhemmen bör på detta sätt kunna undvikas.

Om regionsjukvård sägs bl. a. att sådan vård kan vara erforderlig då undersökning och behandling kräver nära tillgång till den somatiska regionsjukvårdens resurser och då patienterna har sällsynta och/eller komplexa symptombilder.

I principprogrammet understryks behovet av särskild utbildning i psykoterapi. Socialvårdens ansvar och arbetsuppgifter motiverar, sägs det, en bred bas för rekrytering till denna utbildning. Härutöver bör emellertid, sägs det vidare, prövas möjligheterna att anordna någon form av efterutbildning av socialarbetare beträffande det psykoterapeutiska inslaget i den psykiatriska vården.

Dessutom framhålls i principprogrammet att det är angeläget att det psykosociala arbetssättet kan utvecklas ytterligare inom olika vårdområden. Moment med psykosocialt innehåll bör därför föras in i studieplaner för olika utbildningar för pesonal inom framför allt hälso- och sjukvården och socialvården.

Dessutom förutsätts det att sjukvårdshuvudmännen själva ökar sina utbildningsinsatser. Länssjukvårdens personal bör avsätta tid för handledning och utbildning av personal inom primärvården och socialvården. Samtidigt måste emellertid uppmärksammas behovet av utbildning av länssjukvårdens egen personal, inte minst pesonalen på vårdavdelningarna.

Lång tid beräknas krävas för att genomföra principprogrammets intentioner. För detta talar, sägs det, bl. a. de ekonomiska begränsningarna.

Vissa utredningar m. m. av betydelse för psykiatrisk hälso- och sjukvård

1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande - vilken haft till uppgift att göra en översyn av påföljdssystemet för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m. - avgav i april i fjol till chefen för justitiedepartementet betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare med förslag till nya regler för behandling av sådana lagöverträdare. Betänkandet har remissbehandlats.

Inom socialstyrelsen har g/orts en översyn av LSPV. Översynsarbetet redovisades hösten 1977 i betänkandet Lag om viss psykiatrisk vård, förslag

SoU 1977/78:42

av en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp (Socialstyrelsen redovisar 1977:14). Översynsarbetet har i betydande utsträckning avsett frågor om ökad rättssäkerhet för patienter inom den psykiatriska sjukvården. Betänkandet överlämnades i slutet av år 1977 till regeringen varefter det remissbehandlats.

Nu nämnda betänkanden ingår tillsammans med socialutredningens betänkande i arbetsmaterialet för en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet, vilken socialministern hösten 1977 tillsatt för att ta fram ett beslutsunderlag i frågor om vård utan samtycke inom social- och sjukvård m. m.

Med anledning av beslut av 1968 och 1969 års riksdagar över motioner om den psykiska hälso-och sjukvården(ABU 1968:21 och SU 1969:133)uppdrog Kungl. Maj:t i april år 1970 åt socialstyrelsen att utreda den psykiska hälsovården. Som ett första led i utredningsarbetet har socialstyrelsen låtit kartlägga och sammanfatta den debatt som förts på området. I skriften Psykisk hälsa och mänsklig miljö (Socialstyrelsen redovisar 1972:30) har resultatet av denna kartläggning redovisats. Socialstyrelsen har därefter hösten 1975 tillkallat en särskild arbetsgrupp med uppgift att lägga fram konkreta förslag om fortsatt forskning och utredning inom olika områden som har betydelse för den psykiska hälsovården. Resultatet av det fortsatta utredningsarbetet beräknas komma att redovisas inom kort.

År 1974 tillkallades med stöd av ett bemyndigande av regeringen regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) för att utreda regionsjukvårdens organisation m. m. Utredningen behandlar frågor om regionsjukvårdens innehåll och verksamhetsformer, om regionindelningen samt om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna m. m. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

År 1975 tillkallades med stöd av ett bemyndigande av regeringen hälso-och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) med uppdrag att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Enligt direktiven bör den nya lagstiftningen omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet, bl. a. den förebyggande hälsovården.

Inom socialstyrelsen pågår en utredning om mödrahälsovårdens och barnhälsovårdens innehåll och organisation, vilken beräknas bli slutförd under innevarande år. Utredningen skall mot bakgrund av förväntad samhällsutveckling beskriva hur mödrahälsovården och barnhälsovården skall utvecklas och förändras till sitt innehåll. En del av målet för dessa verksamheter skall vara att i samarbete med förlossningsvård, barnsjukvård och socialvård förebygga, tidigt upptäcka och behandla fysiska, psykiska eller sociala störningar eller förändringar.

SoU 1977/78:42

14 Vissa utredningar m. m. av betydelse för utbildning av personal för psykiatrisk hälso- och sjukvård

I budgetpropositionen 1977/78:100 (bil. 12, s. 428 och 429) har regeringen föreslagit att psykoterapiutbildning skall komma till stånd inom den statliga högskoleutbildningen. Psykoterapiutbildningen skall ske i två steg med mellanliggande yrkesverksamhet. Det första steget skall omfatta 30 poäng och det andra 60 poäng. Utbildningsutskottet har i det nyligen avgivna betänkandet UbU 1977/78:22 tillstyrkt regeringens förslag.

Universitets- och högskoleämbetet planerar en översyn av grundutbildningen av läkare, varvid avsikten är att översynsarbetet skall påbörjas under hösten 1978.

Nämnden för läkares vidareutbildning har satt i gång en översyn av bestämmelserna för allmänläkarkompetens och specialistkompetens. Enligt direktiven för översynsarbetet skall man bl. a. överväga frågan om att skapa större sammanhållna block av specialiteter på en första differentieringsnivå efter allmäntjänstgöringen (AT), varefter skulle kunna följa en mera långtgående specialisering. Under översynsarbetet skall man bl. a. även överväga frågan om en förlängning av allmänläkarutbildningen till i nivå med utbildningen för specialistkompetens.

Med stöd av ett bemyndigande av regeringen tillkallades i fjol utredningen (U 1977:6) om vissa vårdutbildningar inom högskolan (VÅRD 77) för att utreda frågan om vissa vårdutbildningar inom högskolan. Huvuduppgiften för utredningen är att lägga fram förslag om principerna för studieorganisationen för i första hand sjuksköterskeutbildningen och vissa specialkurser som den 1 juli 1977 överfördes från gymnasieskolan till högskolan. I direktiven för utredningsarbetet påpekas att nya krav på utbildningen ställts främst av utvecklingen inom hälso- och sjukvårdsområdet och utvecklingen inom socialvårdsområdet samt försöken till samverkan mellan dessa vårdområden. Det påpekas bl. a. att inom psykiatrin pågår en intensiv diskussion om utvecklingen av vårdens former och innehåll.

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner som väckts under de tre senaste riksmötena har begärts utredningarom och ändringar av den psykiatriska vårdens innehåll m. m. På förslag av socialutskottet i betänkandena SoU 1975:5, 1975/76:34 och 1976/ 77:26 har riksdagen avslagit motionerna. Utskottet har erinrat om socialstyrelsens utredningsverksamhet om den psykiatriska vården. Utskottet framhöll i betänkandet SoU 1976/77:26 att det för den psykiatriska sjukvårdens fortsatta utveckling är angeläget att de fortsatta övervägandena utan ytterligare dröjsmål leder till riktlinjer för vårdområdets utveckling i vad avser innehåll och organisation m. m.

SoU 1977/78:42

15 Utskottet

Sluten och öppen psykiatrisk sjukvård bedrivs vid ca 25 lasarett för uteslutande psykiatrisk vård samt vid psykiatriska kliniker vid sjukhus för kroppssjukvård. Härjämte bedrivs sluten vård vid vissa sjukhem och enskilda vårdhem. Antalet disponibla vårdplatser för sluten psykiatrisk vård utgör ca 35 000, varav ca tre fjärdedelar Finns vid lasaretten för uteslutande psykiatrisk vård. Öppen vård ges även vid vissa polikliniker och vårdcentraler, vid vilka läkare som är specialister i psykiatri tjänstgör. Antalet besök i öppen vård beräknades uppgå till drygt 700 000 år 1976.

I motionen 1977/78:727 av Lars Werner m. fl. (vpk) kritiseras starkt den psykiatriska vården. Motionärerna uppehåller sig särskilt vid vårdstrukturen och psykiatrins inriktning. Motionärerna anför bl. a. att huvuddelen av vårdplatserna fortfarande finns på stora psykiatriska sjukhus, vid vilka vårdmiljön är ytterst auktoritär. Dessa sjukhus fungerar som annex till kriminalvården samtidigt som man där både skall bedriva långtidsvård och försöka utföra rehabiliteringsarbete med otillräckliga resurser. Psykiatrin, påpekas det, har fortfarande en ensidig biologisk-medicinsk inriktning och arbetar med ett synnerligen diffust sjukdomsbegrepp, vilket medverkar till att i onödan stämpla människor som psykiskt sjuka. Sådana oklara begrepp läggs också till grund för allvarliga frihetsberövanden. Motionärerna begär att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppgift att föreslå en grundläggande omstrukturering av den psykiatriska vården samt att direktiven för utredningen skall innefatta ett aktionsprogram för den psykiatriska vården, vilket presenteras i motionen. Huvudkraven i detta aktionsprogram är att de psykiatriska sjukhusen skall ersättas med mindre institutioner, att vårdmiljön skall demokratiseras, att utbildningen skall förbättras, att öppen vård skall ges i samarbete med socialvården, att invandrarnas behov av psykiatrisk vård skall beaktas, att missbruksvården skall förbättras samt att resurser för kvalificerad psykoterapi skall finnas hos samtliga landsting.

I motionen 1977/78:1396 av Ove Karlsson m. fl. (s) framhålls bl. a. att en prioritering av den förebyggande psykiatrin är utomordentligt angelägen och att även psykoterapeutiska behandlingsmetoder är av stor praktisk betydelse. Motionärerna anför bl. a. att man i en god och allsidig vård självklart skall ha tillgång till alla kända och beprövade terapeutiska vårdmetoder, liksom till fortsatt social och psykiatrisk rehabilitering på hemorten. Rehabiliteringen bör inrymma möjligheter till arbetsträning och till antingen inackordering eller eget boende med tillsyn. Den psykiskt sjuke skall inte heller behöva acceptera att förbättringar av vården genomförs så långsamt som nu. Motionärerna begär att vad som anförts i motionen om utbyggnaden av den psykiatriska vården skall ges regeringen till känna. Vidare begär motionärerna att ökade kunskaper i psykiatri skall ingå i allmänläkarnas utbildning mot bakgrund av att man - till följd av bristen på psykiatrer - måste repl iera på allmänläkarna inom den öppna vården. Motionärerna begär slutligen - mot

SoU 1977/78:42

bakgrund av att intygsskrivandet för psykiatrer avsevärt reducerar deras tid för patientvårdande arbete - att en översyn skall ske av sjukvårdslagstiftningen så att uppgiften att avge intyg kan delegeras till kuratorer och psykologer.

Även om det fortfarande föreligger stora problem inom den psykiatriska vården sker dock en upprustning både personellt och materiellt. Bl. a. prioriteras psykiatrin vid fördelningen av nya läkartjänster. En förskjutning pågår från slutna till öppna och halvöppna vårdformer. Enligt sjukvårdshuvudmännens planer beräknas antalet besök i öppen vård komma att öka från drygt 700 000 år 1976 till ca 900 000 år 1982. De vårdcentraler, som inrättas, planeras ofta för ett nära samarbete mellan sjukvård och socialvård och bör därigenom utgöra en god bas för öppen psykiatrisk verksamhet. Försöksverksamhet med långt utvecklade öppenvårdsresurser som bl. a. ersättning för sluten vård har bedrivits i Nacka och Värmdö kommuner samt i Luleå kommun. I en av sjukvårdens och socialvårdens planeringsinstitut utgiven rapport (Spri rapport 12/77) Psykiatri i omvandling, för vilken en kortfattad redogörelse lämnats i det föregående (s. 4 och 5), anges vissa uppgifter om denna försöksverksamhet i anslutning till en beskrivning av s. k. sektoriserad psykiatri. Därmed menas att en organisatorisk enhet bedriver såväl öppen som sluten vård och har ansvaret för psykiatrisk vård för befolkningen inom ett avgränsat område.

Socialstyrelsen har i sitt planeringsarbete för hälso- och sjukvården ägnat den psykiatriska vårdens framtida organisation och innehåll m. m. stor uppmärksamhet. Utredningsarbete och överväganden om den psykiatriska vården har presenterats år 1970 i skriften Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län (Socialstyrelsen redovisar 1970:16), år 1973 i skriften Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation och år 1976 i skriften Principprogram för hälso- och sjukvården inför 80-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1). Utmärkande för de överväganden m. m. som redovisats i dessa skrifter, för vilka kortfattade redogörelser lämnats i föregående avsnitt (s. 7-9), är att tyngdpunkten i vårdorganisationen skall förskjutas från de nuvarande lasaretten för uteslutande psykiatrisk vård till vårdcentraler, länsdelssjukhus och sjukhem, där en decentraliserad och differentierad vård skall kunna lämnas. Behovet av ett ökat samarbete med social- och arbetsvärden betonas särskilt. På grundval av de två förstnämnda skrifterna samt remissyttrandena däröver har en särskild arbetsgrupp inom socialstyrelsen fortsatt beredningen av frågorna om psykiatrins innehåll och avgränsning samt av vissa organisatoriska frågor och samordningsproblem. Resultatet av beredningsarbetet presenteras i skriften Psykiatrisk hälso- och sjukvård, förslag till principprogram (Socialstyrelsen redovisar 1978:5), vilken utges inom kort. Efter remissbehandling beräknas socialstyrelsen vid årsskiftet 1978-1979 komma att ta ställning till det i skriften föreslagna principprogrammet för psykiatrisk hälso- och sjukvård. I skriften, för vilken tidigare redogjorts (s. 9-12), föreslås bl. a. att hälso- och

SoU 1977/78:42

sjukvårdens psykiatriska vårdansvar skall begränsas till att omfatta sådana vårdbehov som bedöms kräva vissa insatser av medicinskt utbildad personal. Andra samhällsorgan, främst socialvården, förutsätts skola svara för tillgodoseendet av sådana vårdbehov för vilka det enbart krävs insatser av psykologer eller socionomer. Detsamma gäller insatser av medicinskt skolad personal som är så begränsade att de kan tillgodoses i konsultform. Psykologer och socionomer inom socialvården förutsätts bl. a. skola svara för psykoterapi. På primärvårdsnivån skall allmänläkaren och distriktssköterskan ha en central roll för den psykiatriska hälso- och sjukvården. De förutsätts skola samarbeta nära med socialvårdens personal. Den slutna psykiatriska korttidsvården bör enligt förslaget koncentreras till länssjukhusen (centrallasaretten). Akutintagning vid de nuvarande lasaretten för uteslutande psykiatrisk vård skall upphöra. Dessa lasarett bör enligt förslaget kunna utnyttjas som centrala sjukhem för kvalificerad psykiatrisk långtidsvård, för vård av åldersdementa och somatisk långtidsvård m. m. Särskilt utmärkande för förslaget är att man vill satsa på en öppen vård där patienterna så långt möjligt skall fö stanna kvar i sin egen sociala miljö.

Olika frågor av betydelse för utvecklingen av den psykiatriska hälso- och sjukvården m. m. utreds eller bereds särskilt eller i anslutning till andra frågor, såsom t. ex. frågorna om den framtida socialvårdens innehåll m. m., om psykiatrisk vård utan samtycke, om den psykiska hälsovården och om utbildningen för olika personalkategorier. Närmare uppgifter om det utrednings- och beredningsarbete som här avses har lämnats i tidigare avsnitt av betänkandet.

Med hänsyn till att de i motionerna 1977/78:727 och 1977/78:1396 upptagna frågorna innefattas i det utrednings- och beredningsarbete som i enlighet med det anförda pågår beträffande den framtida utformningen av den psykiatriska vården och beträffande olika frågor som har anknytning till detta vårdområde bör motionerna inte föranleda någon åtgärd av riksdagen. 1 enlighet med vad utskottet tidigare anfört vid behandlingen av frågor om riktlinjer förden psykiatriska vårdens utveckling m. m. (SoU 1976/77:26) vill utskottet emellertid framhålla angelägenheten av att sådana riktlinjer arbetas fram utan dröjsmål.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1977/78:727 samt motionen 1977/ 78:1396.

Stockholm den 11 maj 1978

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

SoU 1977/78:42

18 Närvarande: Göran Karlsson (s)*, Gabriel Romanus (fp), Erik Larsson (c), Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s). Bengt Bengtsson (c), Ivar Nordberg (s), Karl Leuchovius (m), Kjell Nilsson (s), Britt Wigenfeldt (c), Sven-Gösta Signell (s), Ulla Tillander (c)*, Stig Alftin (s)*, Gunnar Biörck i Värmdö (m) och Margot Håkansson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 58088 Stockholm 1978