Bet. 1979/80:AU10

Med anledning av propositionen 1979/80:56 med förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m. jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1979-12-06
Källa: data.riksdagen.se

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1979/80:10

med anledning av propositionen 1979/80:56 med förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m. jämte motioner -

I betänkandet behandlas de i propositionen 1979/80: 56 (arbetsmarknadsdepartementet) efter föredragning av statsrådet Karin Andersson framlagda förslagen till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet och lag om upphävande av lagen (1979:503) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Utskottet behandlar dessutom de med anledning av propositionen väckta motionerna 1979/80: 116 av AnnaGreta Leijon m.fl. (s) och 1979/80: 124 av Lars Werner m.fl. (vpk).

Sammanfattning

Folkpartiregeringen lade i våras fram en proposition med förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Lagen innehöll två huvudavsnitt, ett om förbud mot könsdiskriminering och ett om skyldighet för arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhet på arbetsplatserna. Till det senare regelkomplexet var kopplat bestämmelser om jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd. Arbetsmarknadsutskottet, som behandlade propositionen, biträdde denna med vissa smärre ändringsförslag.

Riksdagen biföll emellertid propositionen endast i den del som omfattade förbudet mot könsdiskriminering. Lagförslaget i övrigt avslogs i enlighet med en socialdemokratisk reservation. Den lag som sålunda antogs är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1980.

I den proposition som regeringen nu lagt fram föreslås att den i våras antagna lagen skall upphävas och att riksdagen skall stifta en ny lag som i allt väsentligt överensstämmer med det förslag som arbetsmarknadsutskottet förordade i våras. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

Utskottet ansluter sig till den nu framlagda propositionen. Utskottet avstyrker följaktligen dels en socialdemokratisk motion med yrkande om, avslag på denna, dels en vpk-motion med yrkande om bifall till ett lagförslag av samma lydelse som vpk lade fram i våras.

De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet reserverar sig till förmån för den egna motionen.

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 10

AU 1979/80:10

2 Lagförslagen 1 Förslag till

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens ändamål

1 § Denna lag har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet (jämställdhet i arbetslivet).

Förbud mot könsdiskriminering

2 § En arbetsgivare får inte missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes kön.

3 § Missgynnande på grund av kön föreligger när en arbetsgivare vid anställning eller befordran eller vid utbildning för befordran utser någon framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen.

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att beslutet inte beror på någons kön eller att beslutet är ett led i strävanden att främja jämställdhet i arbetslivet eller att det är berättigat av hänsyn till ett ideellt eller annat särskilt intresse, som inte bör vika för intresset av jämställdhet i arbetslivet.

4 § Missgynnande på grund av kön föreligger även när en arbetsgivare

1. tillämpar sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön när de utför arbete, som enligt kollektivavtal eller praxis inom verksamhetsområdet är att betrakta som lika eller som är likvärdigt enligt en överenskommen arbetsvärdering, om arbetsgivaren inte kan visa att de olika anställningsvillkoren beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att de i varje fall inte beror på arbetstagarnas kön,

2. leder och fördelar arbetet på ett sådant sätt att en arbetstagare blir uppenbart oförmånligt behandlad i jämförelse med arbetstagare av motsatt kön, om arbetsgivaren inte kan visa att behandlingen inte beror på arbetstagarnas kön eller att det finns sådana skäl som anges i 3 § andra stycket,

3. säger upp ett anställningsavtal, omplacerar, permitterar eller avskedar någon eller vidtar en annan jämförlig åtgärd till skada för en arbetstagare, om åtgärden beror på arbetstagarens kön.

5 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det föreskriver skillnader mellan kvinnor och män i fråga om anställningsvillkor eller det på annat sätt tillåter sådant missgynnande på grund av kön som anges i 3 och 4§§.

Aktiva åtgärder för jämställdhet

6 § En arbetsgivare skall inom ramen för sin verksamhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja jämställdhet i arbetslivet.

I detta syfte skall arbetsgivaren vidta sådana åtgärder som, med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt, kan krävas för att arbetsförhållandena skall lämpa sig för både kvinnor och män. Arbetsgivaren skall också verka för att lediga anställningar söks av båda könen

AU 1979/80:10

samt genom utbildning och andra lämpliga åtgärder främja en jämn fördelning mellan kvinnor och män i skilda typer av arbete och inom olika kategorier av arbetstagare.

När det på en arbetsplats inte råder i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet och söka se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar. Vad som nu har sagts gäller dock inte om särskilda skäl talar emot sådana åtgärder eller de rimligen inte kan krävas med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt.

7 § I frågor som avses i 6 § får andra regler fastställas i kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal får tillämpa avtalet även på en arbetstagare eller en arbetssökande som inte är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i ett arbete som avses med avtalet eller söker ett sådant arbete.

Bedömningen av vad som enligt 6§ åligger en arbetsgivare som inte är bunden av kollektivavtal enligt första stycket skall göras med beaktande av kollektivavtal i jämförbara förhållanden.

Övriga bestämmelser

8 § Missgynnas en arbetstagare på grund av sitt kön genom en bestämmelse i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger upp ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall bestämmelsen eller rättshandlingen förklaras ogiltig, om arbetstagaren begär det.

Sker missgynnande genom att arbetsgivaren förbigår någon på det sätt som anges i 3 §, skall arbetsgivaren betala skadestånd till den missgynnade för den kränkning som missgynnandet innebär. Begärs skadestånd av flera som har bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen än den som arbetsgivaren har utsett, delas det skadestånd som skulle ha utgått till den missgynnade lika mellan dem.

Missgynnas en arbetstagare på det sätt som anges i 4 §, skall arbetsgivaren betala arbetstagaren skadestånd för den förlust som uppkommer och för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

9 § En arbetsgivare, som inte följer föreskrifterna i 6 §, kan föreläggas vid vite att fullgöra sina skyldigheter. I föreläggandet skall anges hur och inom vilken tid som skyldigheterna skall fullgöras.

För en arbetsgivare, som inte fullgör sina förpliktelser enligt kollektivavtal som avses i 7§ första stycket, gäller vad som föreskrivs om påföljd i avtalet eller i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

10 § Regeringen utser en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd, vilka skall se till att denna lag efterlevs. Jämställdhetsombudsmannen skall därvid i första hand söka förmå arbetsgivare att frivilligt följa lagens föreskrifter. Ombudsmannen skall också i övrigt medverka i strävandena att främja jämställdhet i arbetslivet.

Jämställdhetsnämnden skall bestå av elva ledamöter. Ordföranden och ytterligare fyra ledamöter utses bland personer som inte företräder arbets -

AU 1979/80:10

givar- eller arbetstagarintressen. Ordföranden bör vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare. Av de fyra ledamöterna bör två ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden och två ha erfarenhet av arbete med frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män. Av de övriga sex ledamöterna utses en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, en efter förslag av statens arbetsgivarverk, en efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, en efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation och en efter förslag av Centralorganisationen SACO/SR. För varje ledamot skall finnas en ersättare. Vad som har föreskrivits om ledamöterna gäller även ersättarna. Vid behov får ordföranden tillkalla tillfälliga ersättare.

11 § En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av jämställdhetsombudsmannen lämna de uppgifter om förhållandena i arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för ombudsmannens tillsyn enligt 10 § första stycket.

Arbetsgivaren är skyldig att lämna uppgifter om förhållandena i sin verksamhet även på uppmaning av jämställdhetsnämnden, när nämnden behandlar en framställning om vitesföreläggande enligt 9§ första stycket eller prövar ett vitesföreläggande som jämställdhetsombudsmannen har meddelat.

Om arbetsgivaren inte rättar sig efter en uppmaning enligt första eller andra stycket, kan uppmaningen följas av vitesföreläggande.

12 § Mål om tillämpning av 2-5 och 8§§ handläggs enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även arbetssökande och som arbetsgivare även den hos vilken någon har sökt arbete. Detsamma gäller vid tillämpning i en tvist om 2 — 5 och 8 §§ av reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

I en sådan tvist får jämställdhetsombudsmannen föra talan för en enskild arbetstagare eller en arbetssökande, om den enskilde medger det och om ombudsmannen finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen. Sådan talan förs vid arbetsdomstolen. När en arbetstagarorganisation har rätt att föra talan för den enskilde enligt 4 kap. 5§ lagen om rättegången i arbetstvister, får dock jämställdhetsombudsmannen föra talan endast om organisationen inte gör det. Vad som i den lagen föreskrivs om den enskildes ställning i rättegången, tillämpas även när ombudsmannen för talan.

Förs talan med anledning av uppsägning eller avskedande, gäller i tillämpliga delar 34-37§§, 38§ tredje stycket andra meningen, 39—41 §§ samt 42 § andra stycket lagen (1974: 12) om anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet på motsvarande sätt. Talan som förs av jämställdhetsombudsmannen behandlas därvid som om talan hade förts av arbetstagaren eller av den arbetssökande på egna vägnar.

13 § Vitesföreläggande enligt 9§ första stycket meddelas av jämställdhetsnämnden efter framställning av jämställdhetsombudsmannen. Nämnden meddelar också vitesföreläggande enligt 11 § andra och tredje styckena. Vitesföreläggande enligt 11 § första och tredje styckena meddelas av jämställdhetsombudsmannen.

AU 1979/80:10

5 Mot ombudsmannens beslut att meddela vitesföreläggande får talan föras genom besvär hos jämställdhetsnämnden. Mot jämställdhetsnämndens beslut enligt denna lag får talan inte föras.

14 § Talan om utdömande av vite som har förelagts enligt denna lag förs vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av jämställdhetsombudsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan i den mån avtalet innefattar avvikelser från lagen. Har ett kollektivavtal tillkommit för ett sådant ändamål som anges i 7§ första stycket, gäller dock avtalet.

Ett avtal om pension, som har ingåtts före ikraftträdandet, får tills vidare tillämpas utan hinder av 5 §.

2 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1979:503) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att lagen (1979: 503) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet inte skall träda i kraft.

Motionerna

1979180:116 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition med förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m.

1979180:124 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med avslag på i propositionen 1979/80: 56 framställt förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet beslutar att anta följande

Förslag till

Lag mot kvinnodiskriminering i arbetslivet

1 § Män och kvinnor skall ha lika rätt till arbete och utbildning inom arbetslivet samt ha lika arbetsvillkor.

2 § Diskriminering med avseende på rätt som sägs i 1 § får icke ske.

3 § Med diskriminering menas i denna lag att någon särbehandlas till följd av sitt kön, såvida denna särbehandling inte är ägnad att främja jämställdhet eller är ofrånkomlig för att tillgodose ett intresse som inte rimligen bör vika för intresset av jämställdhet.

AU 1979/80:10

4 § Påstående om att diskriminering förekommit skall godtas om det finns sannolika skäl för detta.

5 § Den som bryter mot denna lag skall ersätta uppkommen skada varvid hänsyn skall tas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Arbetstagarorganisations intresse av att förbudet inte överträds gentemot organisationens medlemmar skall jämväl beaktas vid bedömandet om och i vad mån skada uppkommit.

I de fall där domstol fastställt att en arbetssökande till följd av kön ej erhållit en anställning skall det allmänna skadestånd som utdöms till den arbetssökande uppgå till minst ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring såvida ej lägre belopp yrkats.

6 § Den som vidtagit diskriminerande åtgärd kan av domstol åläggas att vid vite upphöra med detta. Talan om utdömande av vite som har förelagts enligt denna lag förs vid allmän domstol av åklagare.

7 8 Mål om tillämpning av denna lag skall handläggas jämlikt lagen om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även uppdragstagare samt arbets- eller uppdragssökande och som arbetsgivare även uppdragsgivare samt den som erbjuder arbete eller uppdrag. I tvist om överträdelse av 2 § har arbetstagarorganisation rätt till förhandling för en medlem som söker arbete. Därvid skall 64 - 66 och 68 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet tillämpas.

8 § Denna lag utgör ej hinder mot träffande av kollektivavtal om särskilda åtgärder för genomförande av målsättningen i 1 §.

9 8 Regeringen utser jämställdhetsnämnd som skall övervaka denna lags efterlevnad. Jämställdhetsnämnden skall bestå av tretton ledamöter, varav fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, två efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation, en efter förslag av Centralorganisationen SACO/SR, en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, en efter förslag av statens arbetsgivarverk och en efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Av de övriga tre skall en vara ordförande och två ha erfarenhet av arbete som rör jämställdhet mellan kvinnor och män. En av dessa bör vara lagkunnig.

För varje ledamot skall finnas ersättare. Vad som föreskrivits om ledamöterna gäller även ersättarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan i den mån avtalet innefattar avvikelser från lagen.

AU 1979/80:10

7 Utskottet

Regeringen lade våren 1979 fram ett förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (prop. 1978/79: 175). Den föreslagna lagen bestod av två huvudavsnitt. Det ena avsåg förbud mot könsdiskriminering och det andra skyldighet för arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhetsarbete. Till det senare avsnittet var kopplat regler om ett jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd.

Enligt förslaget förbjöds könsdiskriminering vid bl. a. anställning och befordran. Det skulle inte heller vara tillåtet att tillämpa sämre anställningsvillkor eller att fördela arbetsuppgifter uppenbart oförmånligt på grund av någons kön. S. k. positiv särbehandling av ett underrepresenterat kön skulle dock vara tillåten, om den ingick som ett led i strävandena att främja jämställdhet i arbetslivet.

I den föreslagna lagen fanns, som tidigare sagts, också regler om skyldighet för arbetsgivare att inom ramen för sin verksamhet bedriva ett planmässigt och målinriktat jämställdhetsarbete. Arbetsplatserna skulle, t. ex., så långt det var rimligt med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt, anpassas så att de lämpade sig för både kvinnor och män. Andra s. k. aktiva jämställdhetsåtgärder som berördes i lagförslaget tog sikte på rekrytering av arbetssökande eller syftade till en jämnare fördelning mellan könen i skilda typer av arbete och inom olika kategorier av arbetstagare.

På de områden av arbetsmarknaden där det finns s. k. jämställdhetsavtal skulle det enligt förslaget bli en uppgift för arbetsmarknadens parter att ha det primära ansvaret för jämställdhetsarbetet. För arbetsmarknaden i övrigt skulle uppgifterna att övervaka lagstiftningen och främja jämställdhetsarbetet handhas av ett jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd. Jämställdhetsombudet föreslogs också få till uppgift att i vissa fall biträda enskilda personer i diskrimineringstvister.

Propositionen tillstyrktes av arbetsmarknadsutskottet med vissa mindre justeringar (AU 1978/79: 39). De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet reserverade sig för en lag som innehöll bindande regler endast på könsdiskrimineringens område. Vid voteringen i principfrågan biföll kammaren reservationen med 155 röster mot 150 (4 ledamöter avstod). Den av riksdagen antagna lagen, som redovisas i bilaga till detta betänkande, kom sålunda att i huvudsak endast innehålla regler om förbud mot könsdiskriminering.

I den nu framlagda propositionen återkommer de tidigare förslagen beträffande regler om aktiva jämställdhetsåtgärder för den icke kollektivavtalsreglerade delen av arbetsmarknaden och om inrättande av en jämställdhetsnämnd och ett ombud, som nu föreslås bli benämnt jämställdhetsombudsman. Förslaget har med endast redaktionella jämkningar utformats i enlighet med majoritetsförslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande AU 1978/79: 39.

AU 1979/80:10

8 Det föreslås att den nya lagen skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1980 och att den redan antagna lagen, som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1980, skall upphävas.

I två motioner, 116 och 124, från socialdemokraterna resp. vpk yrkas avslag på propositionen. Dessa motioner återspeglar partiernas inställning vid förra riksmötet.

Socialdemokraterna avvisar tanken på lagstiftning som rör det aktiva jämställdhetsarbetet och därmed sammanhängande regler om jämställdhetsnämnd och jämställdhetsombud. Motionärerna hänvisar till traditionerna här i landet som innebär att i första hand arbetsmarknadens parter genom avtal bör reglera frågor som rör förhållandena dem emellan. Lagstiftning har tillgripits endast i de fall då det inte gått att få till stånd en avtalsreglering eller när det funnits särskilda behov av föreskrifter i lag. På det aktuella området har - framhåller motionärerna - de stora organisationerna på arbetsmarknaden visat sig beredda att axla sitt ansvar, vilket bl. a. framgår av redan ingångna jämställdhetsavtal. Motionärerna pekar också på att övervakningsorgan i form av en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd innebär uppenbara risker för att arbetslivet byråkrati seras.

Vpk hänvisar till sin inställning vid förra riksmötet och avvisar tanken på en lagreglering av aktiva åtgärder. Man går även emot förslaget om en jämställdhetsombudsman som enligt motionärerna skulle innebära en övervakning av de fackliga organisationerna. Däremot accepterar vpk att en jämställdhetsnämnd inrättas för att övervaka lagens efterlevnad. Nämnden bör dock till skillnad från vad regeringen föreslår ha en majoritet för arbetstagarnas organisationer.

Vpk-motionen innehåller ett komplett förslag till lag benämnd lag mot kvinnodiskriminering i arbetslivet. Detta lagförslag är identiskt med det vpk presenterade i anslutning till propositionen vid förra riksmötet. Det innehåller regler som på åtskilliga punkter avviker från de antagna reglerna om förbud mot könsdiskriminering. Det gäller bl. a. i fråga om vilka krav som skall ställas på bevisning i diskrimineringstvister. Även utformningen av påföljderna vid könsdiskriminering är annorlunda.

Utskottet vidhåller den uppfattning som utskottet redovisade vid behandlingen i våras av förslaget om en jämställdhetslag. Regler om förbud mot diskriminering och om krav på aktiva åtgärder kompletterar varandra på olika sätt. På arbetsplatser där en mer eller mindre dold diskriminering förekommer kan det vara mera verkningsfullt att ställa krav på åtgärder för att främja jämställdhetsarbete än att driva en process om påstådd diskriminering. Det kanske viktigaste skälet för att genomföra propositionens förslag är dock att det skapar effektivare möjligheter att påverka den del av arbetsmarknaden som står utanför den kollektivavtalsreglerade sektorn. Om man godtar motionärernas inställning skulle hundratusentals arbetstagare varken ha stöd i avtal eller lag när det gäller att driva jämställdhetsfrå -

AU 1979/80:10

gorna. Detta skulle, som utskottet framhöll i våras, medföra en uppdelning av arbetsmarknaden vilket i sin tur skulle strida mot principer som riksdagen uttalat sig för när annan arbetsrättslig lagstiftning har antagits.

Utskottet kan inte heller godta påståendet att bestämmelserna skulle inskränka parternas traditionella frihet att reglera frågor av den här typen genom kollektivavtal. Reglerna i lagen är dispositiva och kan alltså ersättas av kollektivavtal på förbundsnivå. Därigenom skapas utrymme för den anpassning till skilda branschers förhållanden m. m. som behövs. Dessutom är det så att propositionen liksom utskottet förutsätter att innehållet i kollektivavtalen kommer att vara normerande för vad som skall anses som god praxis på arbetsmarknaden i stort. Inte heller jämställdhetsombudsmannens och jämställdhetsnämndens verksamhet bör uppfattas som intrång på kollektivavtalsparternas område. Dessa organ skall i allt väsentligt ha sin verksamhet inriktad på den icke kollektivavtalsreglerade delen av arbetsmarknaden.

Med hänvisning till det anförda och till vad utskottet anförde i betänkandet AU 1978/79: 39 ansluter sig utskottet till de föreliggande lagförslagen och avstyrker de båda motionerna. De olika detaljförslagen från vpk:s sida har bemötts i det nämnda betänkandet, och utskottet får även i de frågorna hänvisa till det dokumentet.

I propositionen föreslås att den nya lagen skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1980. Det innebär ett uppskov med ikraftträdandet av reglerna om förbud mot diskriminering m. m. Dessa skulle ha trätt i kraft vid det kommande årsskiftet.

Som skäl för detta uppskov har åberopats att det från informationssynpunkt är en fördel om en lagstiftning om diskrimineringsförbud och aktiva jämställdhetsåtgärder träder i kraft vid en och samma tidpunkt. Vidare är det nödvändigt att tillföra lagstiftningen vissa processuella regler för diskrimineringstvister och att införa grundläggande bestämmelser i lag om förfarandet hos jämställdhetsnämnden. Slutligen behövs viss tid för de organisatoriska förberedelserna för jämställdhetsombudsmannens och jämställdhetsnämndens verksamhet.

Arbetsmarknadens parter har anslutit sig till bedömningen att lagen bör träda i kraft den 1 juli 1980.

Utskottet delar uppfattningen att samtliga lagregler bör träda i kraft på en gång. Det är uppenbart att detta inte kan ske vid det kommande årsskiftet. Den 1 juli 1980 får anses vara en lämplig dag. Utskottet godtar alltså propositionen även på denna punkt.

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1979/80:116 och 1979/ 80: 124 antar de i propositionen 1979/80:56 framlagda förslagen till

1. lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

AU 1979/80:10

2. lag om upphävande av lagen (1979: 503) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.

Stockholm den 6 december 1979 På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON

När\’arande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors (m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s). Bernt Nilsson (s), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Marianne Stålberg (s), Eva Winther (fp), Nils-Olof Grönhagen (s), Sonja Rembo (m) och Görel Bohlin (m).

Reservation

Avslag på propositionen

Anna-Greta Leijon, Erik Johansson, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Lars Ulander, Marianne Stålberg och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser dels att utskottets yttrande fr. o. m. den del på s. 8 som börjar ”Utskottet vidhåller” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har det inte inträffat något som ger riksdagen anledning att ändra sitt i våras fattade beslut om hur en jämställdhetslag bör utformas.

De stora organisationerna på arbetsmarknaden — på både arbetsgivaroch arbetstagarsidan - har motsatt sig att frågan om skyldighet att vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhetsarbete regleras i lag. Likaså har man ställt sig avvisande till att offentliga övervakningsorgan i form av en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd införes. Det måste finnas mycket starka skäl för att man skall gå mot parternas uppfattning i en fråga av detta slag. Några sådana skäl har inte presterats. En förutsättning för att man skall nå resultat i jämställdhetsarbetet är ett fackligt engagemang i sådana frågor på arbetsplatserna. Det är därför viktigt att riksdag och regering är på samma linje som organisationerna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet propositionen. Likaså avstyrks den av vpk framlagda motionen.

Den i våras antagna lagen skall enligt riksdagens beslut träda i kraft den 1 januari 1980. Då lagen antogs stod det klart att viss kompletterande lagstiftning på det processuella området var erforderlig. Det aviserades att förslag härom skulle föreläggas riksdagen innevarande höst. Något sådant förslag har inte lagts fram. Denna passivitet från regeringens sida måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärd och utskottet vill med skärpa

AU 1979/80:10

reagera häremot. De konstitutionella aspekterna på frågan finns det anledning att ta upp i annat sammanhang.

Utskottet är inte berett föreslå annan tidpunkt för ikraftträdande av lagen än som bestämts tidigare, dvs. den 1 januari 1980. Ofullkomligheterna i de processuella bestämmelserna får man söka klara under en kortare övergångstid. Självfallet måste regeringen göra en extra ansträngning för att snabbt få fram ett kompletterande lagförslag så att övergångstiden blir så kort som möjligt. dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80: 116 avslår propositionen 1979/80: 56 och motionen 1979/80: 124.

AU 1979/80:10 Bilaga: SFS 1979:503

12 Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet;

utfärdad den 14 juni 1979.

Enligt riksdagens beslut1 föreskrivs följande.

1 § Kvinnor och män bör i arbetslivet ha likvärdiga möjligheter till anställning och utbildning. De bör ha samma möjligheter till ansvarsfulla och meningsfyllda arbetsuppgifter och även i övrigt ha likvärdiga arbetsvillkor. Arbetet bör organiseras på ett sätt som främjar jämställdhet i arbetslivet.

Arbetsmarknadens parter har ett särskilt ansvar för förverkligandet av de i första stycket uppställda målen. Detta bör beaktas vid ingående av såväl kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor som sådana kollektivavtal som avses i 32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

2 § En arbetsgivare får inte missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes kön.

4 § Missgynnande på grund av kön föreligger även när en arbetsgivare

1 Prop. 1978/79:175, AU 39, rskr 411.

AU 1979/80:10 Bilaga: SFS 1979:503

6 § Missgynnas en arbetstagare på grund av sitt kön genom en bestämmelse i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger upp ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall bestämmelsen eller rättshandlingen förklaras ogiltig, om arbetstagaren begär det.

Missgynnas en arbetstagare på det sätt som anges i 4 §, skall arbetsgivaren betala arbetstagaren skadestånd för den förlust som uppkommer och för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

7 § Mål om tillämpning av 2-6 §§ handläggs enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även arbetssökande och som arbetsgivare även den hos vilken någon har sökt arbete. Detsamma gäller vid tillämpning i en tvist om 2-6 §§ av reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

Förs talan med anledning av uppsägning eller avskedande, gäller i tilllämpliga delar 34-37 §§, 38 § tredje stycket andra meningen, 39-41 §§ samt 42 § andra stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet på motsvarande sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Ett avtal om pension, som har ingåtts före ikraftträdandet, får tills vidare tillämpas utan hinder av 5 §.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

EVA WINTHER (Arbetsmarknadsdepartementet)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979