Bet. 1979/80:AU3

Med anledning av motioner om anställningsskydd

Typ: Betänkande
Datum: 1979-10-23
Källa: data.riksdagen.se

AU 1979/80:3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:3

med anledning av motioner om anställningsskydd

1 detta betänkande behandlas fem motioner om ändringar i lagen om anställningsskydd. Motionerna väcktes under den allmänna motionstiden i januari 1979. De spörsmål som tas upp av motionärerna berör lagens bestämmelser om uppsägning, permittering och skadestånd.

Motionsyrkandena

Saklig grund för uppsägning och avskedande

1978/79:292 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen uttalar

1. att deltagande i arbetskonflikt, oavsett sådan är lag- eller avtalsstridig, aldrig kan utgöra saklig grund för uppsägning eller avsked,

2. att samarbetssvårigheter med arbetsköpare eller med arbetskamrater, olovlig bortavaro, ordervägran, olämpligt uppträdande o. d. endast i utomordentligt sällsynta fall kan läggas till grund för uppsägning eller avsked och då under förutsättning av den lokala fackliga organisationens godkännande.

Uppsägningstider och skadestånd

1978/79:1051 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med bifall till motionen beslutar anta följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen om anställningsskydd, 11 och 39 §§

Nuvarande lydelse

1 För såväl

Arbetstagare som vid uppsägningen har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren har rätt till en uppsägningstid av tvä mårta -

Motionärernas förslag §

en månad.

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 3

AU 1979/80:3

2 Motionärernas förslag månader.

Avtal om annan uppsägningstid får träffas endast om avtalet gäller längre uppsägningstid än vadsom sägs i andra stycket.

39 §

Åsidosätter arbetsgivaren anses upplöst.

Ifall hos arbetsgivaren.

I stället 60 år.

Vid beräkning extra anställningsmånader.

Skadestånd som avses i denna para- Utgår,

graf får ej i något falt utgå med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren.

Denna lag skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1979.

1978/79:2072 av Allan Åkerlind m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar om komplettering i vad gäller skadeståndsreglerna i lagen om anställningsskydd på ett sådant sätt att det klart framgår att skadeståndet skall jämkas till 0 när det med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och allmän laglydnad framstår som oskäligt att tillerkänna den enskilde eller fackförbundet allmänt skadestånd.

Permittering

1978/79:773 av Birgitta Johansson m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i LAS, som syftar till en vetorätt för den centrala arbetstagarorganisationen mot permitteringar.

1978/79:291 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med bifall till motionen beslutar anta följande som Motionärernas förslag betecknade förslag till lag om ändring i lagen om anställningsskydd (1974:12) 21 § att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979.

Nuvarande lydelse

der, om han har fyllt 25 år, tre månader, om han har fyllt 30 år, fyra månader, om han har fyllt 35 är, fern månader, om han har fyllt 40 år, sex månader, om han har fyllt 45 år.

AU 1979/80:3

3 Motionärernas förslag 21 §

Nuvarande lydelse

Arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår, har rätt till lön och andra anställningsförmåner för överskjutande permitteringstid, såvida ej permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

Arbetstagare, som under anställningstiden blir permitterad har rätt till lön och andra anställningsförmåner för permitteringstiden, såvida ej permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande.

Förmåner som motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån icke sammanhängande.

Uppgifter i anslutning till motionerna Allmänt om lagen om anställningsskydd

Lagen (1974:12) om anställningsskydd antogs av 1973 års riksdag (prop. 1973:129, InU 36, rskr 351). Den trädde i kraft den 1 juli 1974.

Lagens syfte är att förbättra skyddet för bestående anställningar för i princip alla kategorier arbetstagare.

Genom lagen får arbetsgivarna vid nödvändiga omställningar på arbetsplatserna ta större ansvar för arbetstagarna genom att i första hand söka omplacera de anställda och i andra hand ta på sig ökat ekonomiskt ansvar vid friställning av arbetskraft. Den tidigare gällande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt har i lagen ersatts av krav på saklig grund för uppsägning.

Vid permittering har arbetstagaren rätt till full lön i den mån permitteringen varat viss tid.

Lagen innehåller också regler om den turordning som arbetsgivaren skall iaktta vid uppsägning och permittering, regler om företrädesrätt vid återanställning samt skyldighet att varsla och överlägga med arbetstagarorganisationer i samband med bl. a. uppsägning, avskedande och permittering. Vidare stadgas skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen.

Lagens regler är i väsentliga frågor tvingande och kan alltså inte i de styckena sättas ur kraft genom avtal.

Lagen är sedan hösten 1977 föremål för översyn av anställningsskyddskommittén.

1* Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 3

AU 1979/80:3

4 Saklig grund för uppsägning och avskedande

Motionen

Lars Werner m. fl. (vpk) anför i motionen 292 att arbetsdomstolen vid tolkningen av begreppet saklig grund i de avgörande frågorna i allt väsentligt gått arbetsköparna till mötes när det gällt rätten att säga upp eller avskeda arbetare. Det gäller bl. a. vid samarbetssvårigheter och deltagande i strejk.

Motionärerna erinrar om att vpk vid flera tillfällen påtalat det orimliga i att arbetare skall kunna sägas upp eller t. o. m. avskedas därför att de deltar i en arbetsnedläggelse eller annan stridsåtgärd. De anser att frågan är lika aktuell nu som tidigare och kräver därför på nytt att riksdagen skall uttala att deltagande i arbetskonflikt, oavsett om den är lag- eller avtalsstridig eller ej, aldrig skall kunna utgöra saklig grund för vare sig uppsägning eller avskedande.

Vidare anser motionärerna att samarbetssvårigheter, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande o. d. skall få åberopas som grund för uppsägning eller avskedande endast i utomordentligt sällsynta fall. Om en åtgärd av detta slag blir aktuell förutsätts att den har godkänts av den lokala fackliga organisationen. Motionärerna begär att riksdagen skall göra ett uttalande i enlighet med det nu anförda.

Gällande rätt och förarbeten

Ett av de centrala stadgandena i lagen om anställningsskydd är att uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Detta fastslås i 7 §. Lagtexten anger inte vad som skall avses med saklig grund frånsett en regel om att saklig grund inte föreligger om det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Däremot behandlas begreppet saklig grund utförligt i lagens förarbeten, se bl. a. propositionen 1973:129 s. 118-129, 242-243.

Arbetsbrist anses utgöra saklig grund. En uppsägning kan också ha sin grund i arbetstagarens personliga förhållanden. Om uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden uttalas i propositionen bl. a. följande (s. 124):

Uppsägning kan också bli aktuell på grund av förhållande som hänför sig till den anställde personligen. Härvid kan först nämnas fall då arbetstagaren på ett eller annat sätt har misskött sig eller visat bristande lämplighet. Han kan exempelvis ha gjort sig skyldig till olovlig utevaro, ordervägran eller olämpligt uppträdande eller visat sig oförmögen att samarbeta med arbetsgivaren eller med sina arbetskamrater. I sådana fall anser jag, i likhet med utredningen, att bedömningen inte så mycket bör inriktas på vad som har förekommit i det särskilda fallet utan i stället på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade. Först vid klart dokumenterad olämplighet bör kravet på saklig grund anses uppfyllt. Detta innebär bl. a. att uppsägning inte bör kunna ske enbart på grund av något enstaka fall

AU 1979/80:3

av misskötsamhet eller olämpligt uppträdande, såvida inte förseelsen är så allvarlig att arbetstagaren genom förseelsen måste anses ha visat sig klart olämplig för sitt arbete.

Frågan om uppsägning på grund av samarbetssvårigheter uppmärksammades i ett par motioner vid riksdagsbehandlingen av propositionen 1973:129.

Inrikesutskottet anförde i betänkandet InU 1973:36 (s. 33):

För att samarbetssvårigheter och liknande anledningar skall kunna leda till uppsägning måste föreligga allvarliga problem. Stora krav måste ställas på arbetsgivare när det gäller att söka komma till rätta härmed. Det ligger i sakens natur att större företag har större möjligheter att lösa problemen genom omplacering, men detta får inte leda till att mindre företag vid samarbetssvårigheter utan vidare får säga upp den anställde. Generellt sett måste det dock anses otillfredsställande att anställningstryggheten när det gäller personliga förhållanden beror på företagets storlek. De faktiska möjligheterna att nå ett godtagbart resultat kan emellertid vara begränsade, och i sådana fall går det inte att komma ifrån att det enda sättet att lösa problemet kan vara att den berörde arbetstagaren får lämna arbetsplatsen. Utskottet vill i likhet med vad som anförs i motionen 1973:2028 betona att samarbetssvårigheter måste vara av mycket allvarlig art för att de skall berättiga till uppsägning. Utskottet finner det emellertid inte erforderligt med ett uttalande av det slag som yrkas i motionen. Med det anförda har utskottet besvarat de i förevarande sammanhang upptagna motionsyrkandena.

Vpk:s företrädare i utskottet reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.

När det gäller uppsägning eller avskedande av strejkande arbetstagare anfördes följande i propositionen 1973:129 (s. 125):

Ett deltagande i en facklig konflikt utgör givetvis normalt inte grund för uppsägning. En situation där en strejk kan utgöra grund för uppsägning är emellertid den då strejken är lag- eller avtalsstridig. Strejken kan då framstå som ett sådant åsidosättande av den arbetsskyldighet som åvilar arbetstagarna enligt deras anställningsavtal att arbetsgivaren bör ha rätt att vidta uppsägning. Denna fråga är emellertid under övervägande inom arbetsrättskommittén. Jag anser mig därför i detta lagstiftningsärende inte böra uttala annat än att deltagande i en olovlig strejk under vissa förutsättningar måste kunna utgöra grund för uppsägning. I kvalificerade fall -1, ex. när det rör sig om någon som agiterar för eller annars spelar en framträdande roll vid en allvarlig olovlig strejk - bör det även kunna bli fråga om omedelbart avskedande.

Frågan om påföljder vid olovliga konflikter aktualiserades på nytt i propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform. Med anledning av vad som anfördes i propositionen och i anslutning till denna väckta motioner anförde inrikesutskottet (InU 1975/76:45 s. 49-50):

Problemet gäller om uppsägning eller avskedande bör få förekomma vid olovlig strejk samt om skadeståndet för enskild arbetstagare bör vara maximerat till 200 kr. Rätten att säga upp eller avskeda arbetstagare i samband med arbetskonflikt föreslås inte bli reglerad i medbestämmandelagen. Frågor av det slaget skall liksom hittills bedömas enligt lagen om

AU 1979/80:3

anställningsskydd.

I det nu aktuella lagstiftningsärendet gör emellertid departementschefen uttalanden som avses bli vägledande för rättstillämpningen. Departementschefen anser i likhet med arbetsrättskommittén att uppsägning eller avskedande inte skall få förekomma då kollektivavtalsbärande organisation står bakom en olovlig stridsåtgärd. Även för andra fall skall iakttagas stor restriktivitet. Uppsägning eller avskedande avses endast vara tillåtna i vissa kvalificerade undantagsfall. Departementschefen pekar som exempel på två fall för vilka uppsägning eller avskedande bör kunna övervägas. Det ena är när en olovlig arbetskonflikt blir långvarig till följd av att deltagande arbetstagare inte kan förmås att vika från klart avtalsstridiga krav och återgå till arbetet. Det andra fallet är om någon arbetstagare driver fram en strejk i syfte att störa den ordinarie fackliga verksamheten på arbetsplatsen.

Utskottet ställde sig bakom vad departementschefen anfört.

En redovisning för arbetsdomstolens praxis när det gäller grunder för uppsägning eller avskedande lämnas i en bilaga till detta betänkande.

Tidigare riksdagsbehandling

Som påpekas i motionen 292 har vpk tidigare begärt liknande uttalanden från riksdagens sida beträffande uppsägning eller avskedanden på grund av arbetstagarens personliga förhållanden. Vpk-motioner med denna innebörd har behandlats - förutom vid lagstiftningens tillkomst - i betänkandena InU 1974:14, 1975/76:18, 1975/76:45 0fr ovan), AU 1976/77:5, 1977/78:8 och 1978/79:3.

Uppsägningstiden

Gällande rätt

För såväl arbetsgivare som arbetstagare gäller enligt 11 § LAS en uppsägningstid om minst en månad. Om arbetstagaren dels varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna (eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren), dels är 25 år eller äldre har han rätt till längre uppsägningstid. Vid fyllda 25 år är uppsägningstiden två månader, och den förlängs med en månad för varje femårsintervall av arbetstagarens ålder. Längsta uppsägningstid är enligt lagen sex månader och gäller för arbetstagare som har fyllt 45 år. Lagen har ingen motsvarande regel om förlängda uppsägningstider för arbetstagare.

Reglerna är dispositiva. Överenskommelse kan träffas om förmånligare uppsägningstider för arbetstagaren. Rättigheterna enligt lagen kan också inskränkas genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation. Avtal kan också träffas om längre uppsägningstider vid uppsägning från arbetstagarens sida.

AU 1979/80:3

7 Motionen

1 motionen 1051 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att den aktuella bestämmelsen diskriminerar ungdomar, eftersom den betyder att alla som inte har fyllt 25 år inte har lagstadgad rätt till längre uppsägningstid än en månad. Det saknas rimlig motivering för att i en lag om ökat skydd i anställningen föreskriva sämre förmåner på grund av åldern. Dessutom bör det inte vara möjligt att träffa avtal om kortare uppsägningstider än som föreskrivs i lagen. Avtal bör endast få träffas om längre uppsägningstid än sex månader.

Tidigare riksdagsbehandling

De redovisade reglerna överensstämmer med lagförslaget i prop. 1973:129. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget yrkade vpk i partimotionen 1973:2030 att uppsägningstiden skulle bestämmas till sex månader för arbetstagare som enligt propositionsförslaget var berättigade till längre uppsägningstid än en månad.

Inrikesutskottet ansåg att propositionens regler var en rimlig avvägning mellan olika intressen och avstyrkte motionsyrkandet (InU 1973:36 s. 35). Reservation av vpk:s företrädare i utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Vpk-yrkanden om ändring av bestämmelserna i anställningsskyddslagen om uppsägningstider har även behandlats i betänkandena AU 1976/77:5, 1977/78:8 och 1978/79:3.

Permittering

Bestämmelser om permitteringslön

Om arbetsgivare tillgriper permittering är arbetstagaren berättigad till permitteringslön och andra anställningsförmåner. Rätt till permitteringslön m. m. inträder sedan permitteringen varat två veckor i följd eller 30 dagar under samma kalenderår.

Motionerna

I motionen 291 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att bestämmelserna om permitteringslön ger arbetsköparna möjlighet att införa korttidsvecka med ekonomiska förluster för de arbetstagare som drabbas härav. I de fall ersättning utgår från arbetslöshetskassa kommer arbetsköparnas lönekostnader att reduceras på samhällets bekostnad, eftersom kassorna till 90 % finansieras av statskassan. Motionärerna erinrar vidare om att den senaste LO-kongressen beslutat kräva full lön och andra anställningsförmåner från första permitteringsdagen, och de ställer i motionen samma krav. Motionen 773 av Birgitta Johansson m. fl. (s) utgår från avgöranden av

AU 1979/80:3

arbetsdomstolen i vissa i motionen angivna domar (1958:4, 1976:2 och 1978:76). Motionärerna hänvisar till att domen 1978:76 enligt arbetstagarpartens mening på flera punkter innebär väsentliga förändringar av tidigare praxis och till att domen dessutom visar att anställningsskyddslagens regler utgör ett otillräckligt skydd vid permitteringar. I motionen begärs därför att det i lagen skall införas regler om rätt för den centrala arbetstagarorganisationen till veto mot permitteringar.

Avgöranden i arbetsdomstolen

Nedan redovisas i korthet ställningstaganden av arbetsdomstolen i de tre domar, som nämns i motionen 773 av Birgitta Johansson m. fl. (s).

I domen 1958:4 uttalas att permittering inte får ske i sådana situationer där en uppsägning framstår som den naturliga och riktiga åtgärden. I regel torde därför arbetsgivaren, då en uppkommen arbetsbrist kan väntas bli långvarig, inte få tillgripa permittering, utan det riktiga i ett sådant läge torde vara att han genom uppsägningar upplyser arbetarna om att de bör söka sig arbete på annat håll. Arbetsdomstolen tilläde att arbetsgivaren givetvis oavsett arbetstillgången inte heller bör få permittera en arbetare i stället för att uppsäga honom, om avsikten är att arbetaren inte vidare skall användas i arbetsgivarens tjänst.

Domen 1976:2 gällde frågan om ett företag, som var bundet av verkstadsavtalet, kunde ensidigt genomföra intermittent permittering avseende måndagar och tisdagar.

Domstolen konstaterade att permitteringen med säkerhet kunde bedömas pågå i tre månader och kunde komma att pågå längre. Detta var enligt domstolen otvivelaktigt att betrakta som en sådan permittering för längre tid som en arbetsgivare inte har rätt att ensidigt besluta om.

Arbetsgivaren dömdes att betala arbetstagarna ersättning för mistad lön.

Domen 1978:76 avsåg ett större verkstadsföretag. Den omtvistade permitteringen hade av företagsledningen lagts ut under en åttaveckorsperiod med avbrott förarbete under den andra, fjärde och sjätte veckan. Arbetsdomstolen uttalade bl. a. att permittering under en åttaveckorsperiod inte kan antas gå utöver vad en arbetstagare normalt bör vara beredd att acceptera hellre än att sägas upp från anställningen. Företaget ansågs ha rätt att ensidigt besluta om åtgärden.

Domstolen förklarade vidare att företaget inte heller var skyldigt utge permitteringslön i det aktuella fallet.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om permitteringslön

Reglerna om permitteringslön ställdes inte under debatt vid anställningsskyddslagens tillkomst. Vid 1974 års riksdag berördes reglerna i tre motioner.

I en av dessa, av Gustav Lorentzon m. fl. (vpk), yrkades att permitteringslön skulle utgå efter tio dagars permittering (InU 1974:14). Ett liknande yrkande från vpk-håll behandlades senare i betänkandet AU 1976/77:5. Vpkyrkanden om att lön skall utgå från första permitteringsdagen har behandlats i betänkandena AU 1977/78:8 och 1978/79:3.

AU 1979/80:3

9 Skadestånd

Gällande räll

I 38 § lagen om anställningsskydd finns de allmänna reglerna om den skadeståndsskyldighet som kan uppstå för arbetsgivare och arbetstagare som inte iakttar sina förpliktelser enligt lagen.

Skadeståndsskyldighet för arbetstagare uppstår endast om han inte iakttar föreskriven uppsägningstid.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt lagen skall han utge, förutom lön och andra anställningsförmåner, ersättning för uppkommen skada. Detta innebär bl. a. att ersättning skall utgå om arbetsgivaren åsidosätter det formella förfarandet vid uppsägning eller avskedande. Inte bara ekonomiska förluster skall ersättas utan också den kränkning som arbetstagaren kan ha utsatts för genom att exempelvis bli uppsagd utan saklig grund (ideell skada). Även arbetstagarorganisation kan yrka ersättning för ideell skada, t. ex. om organisationen inte fått varsel enligt lagens föreskrifter.

Skadeståndets belopp kan sättas ned om det är skäligt med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter. Paragrafen medger också att fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan äga rum. Jämkningsmöjligheterna gäller dock inte lön under uppsägnings- eller permitteringstid eller andra anställningsförmåner enligt lagen. Sådana förmåner anses inte som skadestånd. Däremot kan avräkning ske för inkomst av annan anställning m. m.

Paragrafen ger ingen precisering av ersättningsbeloppens storlek. I lagens förarbeten uttalas att det synsätt som bär upp lagen om anställningsskydd bör återspeglas i den ersättning för ideell skada som kan komma att dömas ut om arbetsgivaren åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Vid obefogad uppsägning eller ogrundat avskedande bör enligt förarbetena skadeståndsbeloppen sättas väsentligt högre än som skett enligt tidigare praxis.

I 39 § LAS meddelas bestämmelser om särskilt skadestånd. Detta skadestånd kan bli aktuellt i de fall uppsägning eller avskedande har ogiltigförklarats av domstol. Om arbetsgivaren inte vill respektera domstolens förklaring, kan han inte tvingas ta tillbaka arbetstagaren i arbetet. Anställningsförhållandet skall enligt denna paragraf då anses upplöst. I sådana fall kan arbetstagaren i stället kräva särskilt skadestånd, vars storlek avgörs av anställningstidens längd och arbetstagarens ålder. Det utgår med 16 månadslöner om anställningstiden är mindre än fem år, 24 månadslöner om anställningstiden är minst fem år men mindre än tio år och 32 månadslöner om anställningstiden är minst tio år. Har arbetstagaren fyllt 60 år utgår skadestånd i stället med 24,36 resp. 48 månadslöner. Den som har fyllt 45 år får tillgodoräkna sig extra anställningsmånader vid beräkning av anställningstid.

Paragrafen avslutas med en spärregel som innebär att skadestånd aldrig

AU 1979/80:3

kan utgå med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren. Spärregeln har enligt förarbetena kommit till för att undvika att anställda som varit anställda endast kort tid får skadestånd som kan te sig oskäligt högt.

Det särskilda skadeståndet enligt denna paragraf kan inte jämkas. Det kan utgå vid sidan av skadestånd enligt 38 §.

Motionerna

Allan Åkerlind m. fl. (m) noterar i motionen 2072 att arbetsdomstolen i flera mål om uppsägning har uttalat att arbetstagarens agerande måste anses som en allvarlig förseelse. På grund av olika omständigheter har uppsägningen ändå bedömts som ogiltig. Arbetsgivaren har då blivit skyldig att betala inte bara ekonomiskt skadestånd för utebliven lön utan också allmänt skadestånd till den enskilde och hans fackliga organisation. Detta framstår för motionärerna som stötande i vissa fall, t. ex. när den anställde har gjort sig skyldig till tillgreppsbrott.

Möjlighet finns visserligen, fortsätter motionärerna, att jämka det allmänna skadeståndet till noll, men den möjligheten har använts synnerligen sparsamt. De yrkar mot bakgrunden av det anförda att skadeståndsreglerna kompletteras så, att det klart framgåratt skadestånd skall jämkas till noll när det med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och allmän laglydnad framstår som oskäligt att tillerkänna den enskilde eller hans fackliga organisation allmänt skadestånd.

Motionen 1051 av Lars Wemer m. fl. (vpk) tar upp den särskilda regel om begränsning av skadestånd enligt 39 § LAS som innebär att skadeståndet inte utgår med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren. Motionärerna anser att särbestämmelsen i första hand drabbar yngre arbetstagare som i allmänhet har den kortaste anställningstiden. Särbestämmelsen bör utmönstras ur lagen.

Tidigare riksdagsbehandling

Yrkanden från vpk om ändring av 39 § LAS har tidigare behandlats dels vid lagens tillkomst (InU 1973:36), dels senare i betänkandena AU 1976/77:5, 1977/78:8 och 1978/79:3.

Utskottet

I detta betänkande behandlas fem motioner om lagen om anställningsskydd. Motionerna väcktes under den allmänna motionstiden i januari 1979. En del av de spörsmål som aktualiseras i dem har tidigare upprepade gånger prövats av riksdagen.

Lagen om anställningsskydd antogs av riksdagen på hösten 1973 och

AU 1979/80:3

trädde i kraft den 1 juli 1974. På hösten 1977 beslöt regeringen att tillsätta en utredning med uppgift att göra en översyn av lagen. Utredningen har antagit benämningen anställningsskyddskommittén. Enligt direktiven är en av kommitténs centrala uppgifter att pröva frågan om lagens tillämpning vid arbetsbrist och jämförliga situationer (avser bl. a. permitteringsinstitutet). En annan viktig uppgift är att överväga om rörligheten på arbetsmarknaden kan stimuleras genom jämkningar i lagen utan att dess syfte förändras. Kommittén skall dessutom ta upp en rad andra frågor som hör samman med lagstiftningen om anställningstrygghet.

Saklig grund för uppsägning och avskedande

Anställningsskyddslagen utgår från principen att uppsägning från arbetsgivarens sida skal! vara sakligt grundad. Bestämmelsen härom finns i 7 §. Begreppet saklig grund är inte definierat i lagtexten, men i motiven finns utförliga resonemang om hur begreppet skall tolkas. Saklig grund är arbetsbrist men också vissa förhållanden som är hänförliga till arbetstagarens person.

Lars Werner m. fl. (vpk)diskuterar i motionen 292 tolkningen av begreppet saklig grund. Motionärerna anser bl. a. att deltagande i arbetskonflikt aldrig skall utgöra saklig grund för uppsägning eller avskedande, och de begär att riksdagen skall göra ett uttalande med denna innebörd.

Frågan om ett deltagande i en arbetskonflikt skall kunna vara grund för uppsägning eller avskedande behandlades vid tillkomsten av lagen om anställningsskydd. Frågan togs upp på nytt i samband med antagandet av lagen om medbestämmande i arbetslivet. Det fastslogs därvid till en början att rätten att säga upp eller avskeda arbetstagare vid en arbetskonflikt inte bör regleras i medbestämmandelagen utan liksom tidigare bedömas enligt lagen om anställningsskydd. Vidare gjorde departementschefen i propositionen (1975/76:105)om medbestämmandelagen uttalanden avsedda att bli vägledande för rättstillämpningen. Dessa uttalanden innebär att uppsägning eller avskedande inte skall få förekomma då kollektivavtalsbärande organisation står bakom en olovlig stridsåtgärd. Även för andra fall skall iakttas stor restriktivitet. Uppsägning eller avskedande skall endast vara tillåtna i kvalificerade undantagsfall, exempelvis om en olovlig arbetskonflikt blir långvarig till följd av att de deltagande arbetstagarna inte kan förmås vika från klart avtalsstridiga avtalskrav och återgå till arbetet eller om någon arbetstagare driver fram en strejk i syfte att störa den ordinarie fackliga verksamheten på arbetsplatsen.

Riksdagen ställde sig bakom de refererade uttalandena. Denna inställning har därefter bekräftats flera gånger, senast i AU 1978/79:3.

Som framgår av det anförda godtas avskedande eller uppsägning i samband med olovliga konflikter endast i speciella undantagssituationer. Med hänvisning härtill och till att det inte har inträffat något som ger anledning för

AU 1979/80:3

riksdagen att ändra sin tidigare inställning avstyrks motionen i förevarande del.

I samma motion, 292, vill vpk också att riksdagen skall uttala att samarbetssvårigheter, olovlig bortovaro, ordervägran, olämpligt uppträdande etc. skall kunna läggas till grund för uppsägning eller avskedande endast i utomordentligt sällsynta fall. En förutsättning skall vara att den lokala fackliga organisationen har godkänt åtgärden.

De av motionärerna uppräknade exemplen på grunder för uppsägning tillhör fall som ingående diskuterades i samband med lagens tillkomst. Det framhölls därvid att kravet på saklig grund får anses uppfyllt först om arbetstagaren visat en klart dokumenterad olämplighet. Detta innebär bl. a. att uppsägning inte godtas om det enbart gäller något enstaka fall av misskötsamhet eller olämpligt uppträdande, såvida förseelsen inte är av mycket allvarlig art. Dessutom innehåller lagen en regel som innebär att arbetsgivaren innan uppsägning vidtas skall ha prövat om det finns möjlighet att omplacera den anställde. I en bilaga till detta betänkande refereras i korthet hur arbetsdomstolen har dömt i 70 mål från åren 1974-1978 om uppsägning eller avskedande på grund av arbetstagares personliga förhållanden. Varken det materialet eller vad som anförts i motionen ger utskottet anledning att föreslå någon ändring i lagen. Vad särskilt beträffar vpk-kravet att uppsägning eller avskedande skall godkännas av den lokala fackliga .organisationen erinrar utskottet om att lagen innehåller regler om skyldighet för arbetsgivaren att varsla om och, om så begärs, ta upp överläggningar med den fackliga organisationen och den anställde om den tilltänkta åtgärden.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 292 i dess helhet.

Uppsägningstiden

Minsta uppsägningstid är enligt 11 § lagen om anställningsskydd en månad. Flertalet arbetstagare med längre anställningstid än sex månader är emellertid tillförsäkrade längre uppsägningstid. Den är för arbetstagare som har fyllt 25 år två månader och ökar successivt med stigande ålder. Den som är 45 år eller äldre har en uppsägningstid av sex månader. Kollektivavtal om andra uppsägningstider än de i lagen angivna får träffas på förbundsnivå.

Vid sidan av reglerna om uppsägning gäller att arbetsgivaren är skyldig att vissa tider i förväg varsla om ifrågasatt uppsägning eller avskedande. Vid större driftsinskränkningar skall dessutom länsarbetsnämnd underrättas.

1 motionen 1051 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs att uppsägningstiden oavsett arbetstagarens ålder skall bestämmas till sex månader. Motionärerna vill också förbjuda avtal om kortare uppsägningstider.

De stipulerade uppsägningstiderna ansågs vid lagens tillkomst vara en rimlig avvägning mellan olika intressen. Utskottet finner inte anledning frångå denna bedömning. Inte heller finner utskottet skäl att, som motionä -

AU 1979/80:3

rerna yrkar, inskränka de möjligheter till avtalsreglering som finns i dag. Motionen i den aktuella delen avstyrks således.

Permittering

Birgitta Johansson m. fl. (s)tar i motionen 773 upp permitteringsinstitutet. Motionärerna anser att reglerna i lagen om anställningsskydd ger ett otillräckligt skydd vid permittering. Motionärerna hänvisar till en dom av arbetsdomstolen i ett mål om permittering, och de yrkar att förslag läggs fram om ändring av lagen så att centrala arbetstagarorganisationer får vetorätt vid permitteringar.

Kärnfrågan i motionen - att förbättra de anställdas skydd vid permitteringar - har getts stort utrymme i direktiven för anställningsskyddskommittén. I direktiven konstateras det bl. a. att uppmärksamheten har riktats på hur bräckligt anställningsskyddet trots lagens regler kan vara för arbetstagare som berörs av driftsinskränkningar eller permitteringar. Samtidigt, tilläggs det, kan den enskilde arbetsgivaren ställas inför situationer som han själv inte har kunnat påverka och som har gjort det svårt för honom att ensam bära det ekonomiska och sociala ansvar som anställningsskyddslagen lägger på honom. Det framhålls att frågan om arbetsgivarens ekonomiska ansvar när det råder brist på arbete får än större aktualitet mot bakgrunden av det krav på lagstiftning mot permittering som LO har fort fram till arbetsmarknadsdepartementet.

Det ankommer alltså på anställningsskyddskommittén att studera permitteringsinstitutet. Utgångspunkten för kommitténs arbete skall enligt direktiven vara att med förstärkt ekonomiskt skydd för den anställde söka finna anordningar varigenom arbetsgivarens möjligheter att utge uppsägnings- och permitteringslön förbättras i de situationer då andra alternativ inte står till buds. Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet finns det inte någon anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionen som alltså inte bör föranleda någon åtgärd.

Tillgriper en arbetsgivare permittering är arbetstagarna enligt nuvarande regler i anställningsskyddslagen berättigade till permitteringslön och andra anställningsförmåner när permitteringen har varat två veckor i följd eller sammanlagt 30 dagar under samma kalenderår. I motionen 291 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas på en omedelbar ändring i lagen av innebörd att lön skall utgå från den första permitteringsdagen.

Med hänvisning till vad ovan sagts om anställningsskyddskommitténs uppdrag kan utskottet inte biträda yrkandet. Motionen 291 avstyrks därför.

AU 1979/80:3

14 Skadestånd

Om en arbetsgivare utan fog avskedar eller säger upp en anställd kan han av domstol åläggas att utge skadestånd för bl. a. den kränkning den anställde har utsatts för. Sådant s. k. allmänt skadestånd kan också tillerkännas den anställdes fackliga organisation.

Allan Åkerlind m. fl. (m) vänder sig i motionen 2072 mot att skadestånd kan dömas ut i mål där en uppsägning ogiltigförklaras trots att arbetstagaren har gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse, t. ex. ett tillgreppsbrott. De möjligheter till jämkning av skadestånd som finns i lagen om anställningsskydd bör enligt motionärerna kompletteras så att det klart framgår att skadeståndet skall jämkas till noll ”när det med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och allmän laglydnad framstår som oskäligt att tillerkänna den enskilde eller fackförbundet allmänt skadestånd”.

Utskottet vill först stryka under att det är nödvändigt att ha en verkningsfull skadeståndssanktion om anställningsskyddslagens regelsystem skall vara effektivt. En arbetsgivare som utan tillräckliga skäl avskedar eller säger upp en arbetstagare bör därför i princip vara skadeståndsskyldig. Skadeståndsreglerna har emellertid fått en flexibel utformning. Skadeståndets belopp kan sålunda sättas ned med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolarna kan även medge fullständig befrielse från skadeståndsskyldigheten. Den kanske viktigaste faktorn vid bedömning av om skäl för jämkning föreligger är de omständigheter som ligger till grund för arbetsgivarens åtgärd att skilja arbetstagaren från arbetet.

Domstolarna har alltså redan möjlighet att göra erforderliga skälighetsbedömningar i skadeståndsfrågan. Att med lagstiftning gå in och föreskriva hur bedömningen skall vara i vissa typer av fall kan inte komma i fråga. Utskottet avstyrker därför motionen.

Om uppsägning eller avskedande har ogiltigförklarats av domstol och arbetstagaren ändå vägras att komma tillbaka till arbetet, ådrar sig arbetsgivaren skyldighet att betala ett särskilt skadestånd. Detta utgår med belopp motsvarande högst sexton månadslöner om arbetstagaren har varit anställd mindre än fem år. Skadeståndsbeloppen ökar med längre anställningstid och arbetstagarens ålder till maximalt 48 månadslöner. Skadeståndet får dock enligt en särskild spärregel inte utgå med fler månadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader hos arbetsgivaren.

I motionen 1051 yrkar Lars Werner m. fl. (vpk) att spärregeln skall slopas. Motionärerna anser att regeln i första hand drabbar yngre arbetstagare som i allmänhet har den kortaste anställningstiden.

Spärregeln har till syfte att hindra att arbetstagare med endast kort anställningstid tilldöms skadestånd som kan te sig oskäligt högt. Utskottet finner inte skäl att föreslå någon ändring av denna regel och avstyrker därför motionen i förevarande del.

AU 1979/80:3

15 Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande uppsägning på grund av deltagande i arbetskon/likt m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:292,

2. beträffande uppsägningstiden att riksdagen avslår motionen 1978/79:1051 i motsvarande del,

3. beträffande vetorätt vid permitteringar att riksdagen avslår motionen 1978/79:773,

4. beträffande permitteringslön att riksdagen avslår motionen 1978/79:291,

5. beträffande jämkning av skadestånd att riksdagen avslår motionen 1978/79:2072,

6. beträffande slopande av spärregeln för särskilt skadestånd att riksdagen avslår motionen 1978/79:1051 i motsvarande del.

Stockholm den 23 oktober 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors (m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m), Frida Berglund (s), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Marianne Stålberg (s), Bengt Wittbom (m), Sune Johansson (s), Börje Hörnlund (c) och tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp).

AU 1979/80:3 Bilaga

16 Ur arbetsdomstolens praxis åren 1974-1978 beträffande grunder för avskedande och uppsägning

I det följande redovisas 70 mål om avskedande och uppsägning som AD har avgjort åren 1974-1978. Målen är grupperade efter de grunder som åberopats för att anställningen skall upphöra. År och nummer för AD:s dom anges inom parentes.

Olovlig strejk

Olovlig strejk av städpersonal vid hotell. AD ogiltigförklarade avskedandet av två arbetstagare som hade skilts från sina anställningar redan vid början av strejken därför att de enligt arbetsgivarens mening agerat för en olovlig strejk och spelat framträdande roller som ledare för denna (två ledamöter var skiljaktiga och menade att det förelåg saklig grund för uppsägning). AD (enhälligt) ansåg däremot att arbetsgivaren haft fog för att senare avskeda sju andra arbetstagare. AD tog hänsyn till att strejken var långvarig, att den vidhölls för att de två först avskedade skulle återanställas trots att dessa avskedanden kunde omprövas av domstol, vilket de två arbetstagarna också begärde hos AD. Vidare tog AD hänsyn till att arbetstagarna inte efterkom AD:s åläggande om omedelbar återgång till arbetet samt att de vid två tillfällen i samband med centrala förhandlingar avvisade erbjudanden om fortsatt anställning.

I målet avvisade AD invändning från de strejkande om att deltagande i olovlig strejk inte kan leda till avskedande eller uppsägning utan endast till skadestånd. AD hänvisade till tidigare praxis (tre mål från åren 1934, 1968 resp. 1970) och till förarbetena till lagen om anställningsskydd. (1975:31)

Samarbetssvårigheter

Uppsägning Uppsägning av en universitetslektor från en samtidigt

godtagen innehavd befattning som institutionsföreståndare. AD (ma joriteten)

uttalade att det hade förekommit mycket allvarliga samarbetssvårigheter och ansåg att det förelåg saklig grund för uppsägningen från befattningen som föreståndare. Två ledamöter var skiljaktiga. (1977:18)

En expeditionssekreterare (enda anställda) hos ideell förening blev uppsagd på grund av mycket allvarliga samarbetssvårigheter med föreningens styrelse. AD (enhälligt) fann uppsägningen vara sakligt grundad. (1977:122)

Uppsägning En taxitelefonist uppsagd på grund av samarbetssvårighe ogillad

ter sedan hennes arbetskamrater i skrivelse till arbetsgivaren

sagt att de inte kunde samarbeta med henne. AD var ej övertygad om att uppsägningen var den enda rimliga

AU 1979/80:3 Bilaga

17 Uppsägning

godtagen

Avskedande el. uppsägning ogillade -

åtgärden för att arbetet skulle kunna bedrivas i behörig ordning. Uppsägningen inte sakligt grundad. Före uppsägningen hade arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen förhandlat och kommit överens om uppsägningen. Överenskommelsen ansågs inte bindande för arbetstagaren oaktat hon var närvarande vid förhandlingen. Två ledamöter ansåg däremot att arbetstagaren var bunden vid överenskommelsen. (1977:126)

Samarbetssvårigheter som en av flera grunder åberopades av arbetsgivaren i målen 1977:72 (uppsägning) och 1978:61 (avskedande). I båda fallen ogiltigförklarade AD (enhälligt) arbetsgivarens åtgärd.

Olovlig frånvaro

En flygvärdinna med drygt ett års anställningstid uteblev vid tre tillfällen från tjänstgöringen. AD ansåg att försummelserna hade skett medvetet och uttalade vidare att arbetstagaren på ett anmärkningsvärt sätt åsidosatt de för flygtjänsten gällande särskilda krav på ansvar och ordning som uppställts i såväl arbetsgivarens som resenärernas intresse. Uppsägningen befanns därför sakligt grundad. Enhälligt. (1975:4)

En taxichaufför hade under kort tid vid upprepade tillfällen dels påbörjat tjänstgöringen för sent, dels tagit bilen ur trafik under pågående tjänstgöringspass. AD ansåg att saklig grund för uppsägning förelåg. Enhälligt. (1976:44)

En flygvärdinna i ett mindre flygbolag blev uppsagd på grund av upprepad sen ankomst och andra åsidosättanden av tjänsteåliggandena. AD ansåg saklig grund för uppsägningen föreligga. Ej heller fann AD bolaget vara skyldigt att omplacera arbetstagaren på företagets kontor som endast hade ett fåtal anställda. Enhälligt. (1977:151)

Ett restaurangbiträde som uteblev från anställningen en dag blev avskedad för att ha lämnat anställningen utan föregående uppsägning. AD ansåg att det inte ens förelåg grund för uppsägning. Enhälligt. (1976:36)

En städare avskedades sedan han dömts till ett års fängelse för misshandel begången utan samband med anställningen. AD ansåg att frånvaron från arbetet under avtjänandet av straffet ej var saklig grund för uppsägning. Enhälligt. (1978:86)

En tryckare uppsades efter ordervägran vid ett tillfälle och försen ankomst vid flera tillfällen. AD ansåg med hänsyn till omständigheterna att tillräckliga skäl för uppsägning ej var för handen. Tre ledamöter reserverade sig. (1975:22)

AU 1979/80:3 Bilaga

18 Avskedande

godtaget

Fog för uppsägning men ej för avskedande -

Avsked el. uppsägning ogillade

Uppsägning

godtagen

Arbets- eller ordervägran

En instruktör vid ett foretag inom verkstadsbranschen avskedades sedan han vägrat att acceptera en av verkstadsklubben godtagen omplacering till andra arbetsuppgifter. AD fann att arbetstagaren genom sin arbetsvägran medvetet och konsekvent hade brutit mot centrala förpliktelser enligt verkstadsavtalet. Avskedandet var därför befogat. Två ledamöter ville inte gå med på att det fanns fog för avskedandet men ansåg att det förelåg saklig grund för uppsägning. (1978:117)

En föreståndare för optikerbutik avskedades för att han vägrat utföra vissa göromål i den dagliga skötseln av butiken. Butikens ägare och föreståndaren var nära släkt. AD godtog ej avskedandet men ansåg att det förelåg saklig grund för uppsägning. Enhälligt. (1975:42)

En metallarbetare avskedades sedan han vägrat utföra visst arbete, ehuru han först godtagit omplacering till detta. AD godtog ej avskedandet men ansåg saklig grund för uppsägning föreligga. Två ledamöter fann avskedandet vara motiverat. (1978:6)

En elektriker beviljades halvtidsledighet förstudier. Kursen kom inte till stånd. Arbetstagaren vägrade återgå till heltidsarbete innan garanti lämnats om framtida studieledighet. Med anledning härav blev han avskedad. AD fann att arbetstagaren hade varit övertygad om att han hade lagen på sin sida. Domstolen utgick från att han skulle ha återgått till heltidsarbete om han haft klart för sig att han var skyldig göra det. Därför ansåg domstolen att det inte ens förelåg saklig grund för uppsägning. Tre ledamöter ville gå med på att det fanns saklig grund för uppsägning. (1977:1)

En chaufför sades upp för påstådd ordervägran. AD ansåg att ordervägran inte var styrkt och ogiltigförklarade uppsägningen. Enhälligt. (1976:40)

Uppsägning av en textilarbetare för ordervägran ogiltigförklarades av AD med hänsyn till att ordervägran fick antas ha skett under inflytande av psykisk sjukdom. Enhälligt. (1977:168)

Misskötsel av arbetsuppgifter

En tjänsteman som anställts för att sköta företagets bokföring sades upp efter knappt två månaders anställning därför att han inte ansågs ha skött sina arbetsuppgifter tillfredsställande. AD godtog detta och ansåg att arbetstagaren med hänsyn till utbildning och tidigare yrkeserfarenhet inte behövde längre inlärningstid. Företaget var litet och ansågs därför inte heller skyldigt att omplacera arbetstagaren. En ledamot reserverade sig. (1975:68)

AU 1979/80:3 Bilaga

19 Avskedande el. uppsägning ogillade -

Uppsägning av en handelsresande som inte kunde skaffa in så många order att kostnaderna för att ha honom anställd blev täckta ansågs av AD vara sakligt grundad. Enhälligt. (1978:13)

Ett tidningsbud med uppgift att sköta distributionen i två utbärningsdistrikt blev uppsagd sedan distributionen visat sig fungera mindre tillfredsställande och budet avvisat ett erbjudande att i fortsättningen sköta endast ett av distrikten. AD ansåg att det med hänsyn till omständigheterna förelåg saklig grund för uppsägningen. Tre ledamöter hade motsatt uppfattning. (1978:68)

Uppsägning av en bilförsäljare godtogs av AD. Försäljaren hade presterat onormalt lågt försäljningsresultat och förkastat arbetsgivarens erbjudanden om omplacering till kontoristtjänst. Två ledamöter reserverade sig. (1978:161)

En nyanställd kontorist blev först uppsagd på grund av arbetsbrist och därefter avskedad på grund av påstådd misskötsel. AD fann avskedandet vara ogrundat. Två ledamöter var skiljaktiga beträffande skadeståndsbeloppens storlek. (1975:30)

En servitris avskedades för att hon hade serverat sprit utan att iaktta det s. k. mattvånget. AD ansåg att arbetstagaren inte tillräckligt informerats och uttalade att det inte förelåg skäl för vare sig avskedande eller uppsägning. Två ledamöter godtog att saklig grund för uppsägning förelåg. (1975:81)

En försäljningsingenjör avskedades efter kort tids anställning för påstådda försummelser. AD ansåg att arbetsgivaren inte ens visat fog för uppsägning. Enhälligt. (1976:7)

Ett butiksbiträde avskedades för påstådd misskötsel av arbetet, olovlig utevaro m. m. AD ansåg att vad som lagts arbetstagaren till last inte ens var grund för uppsägning. Enhälligt. (1976:13)

Uppsägning av en kassör vid en bowlinghall under påstående av bristande förmåga att utföra arbetet underkändes av AD som fann att olägenheten av arbetstagarens sätt att sköta arbetet inte var så påtaglig att det med hänsyn till omständigheterna fanns saklig grund för uppsägningen. Enhälligt. (1976:87)

Uppsägning av en ingenjör. Påståenden om att arbetstagaren inte var i stånd att klara av sina arbetsuppgifter fann AD inte styrkta. Inte heller ansågs olämpligt uppträdande mot företagets chef vid ett tillfälle vara saklig grund för uppsägningen. Enhälligt. (1977:117)

Avskedande av en resebyråtjänsteman som underlåtit att gå med dagskassan till bank efter arbetstidens slut ogiltigförklarades av AD. Enhälligt. (1978:58)

AU 1979/80:3 Bilaga

20 Uppsägning

godtagen

Avskedande el. uppsägning ogillade -

Avskedande

godtaget

Avskedande

ogillat

Onykterhet

Uppsägning av en fartygsbefälhavare som vid olika tillfällen uppträtt alkoholpåverkad i tjänsten godtogs av AD. Två ledamöter reserverade sig. (1977:223)

Avsked av en arbetstagare (trädgårdsanläggningsarbete) som i några fall uppträtt alkoholpåverkad på arbetsplatsen och i samband därmed även uppträtt olämpligt och störande mot andra anställda. AD ansåg att det inte ens fanns fog för uppsägning. Två ledamöter instämde i att avskedande inte hade bort ske men menade att det förelåg saklig grund för uppsägning. (1977:16)

En typograf med 30-årig anställning vid ett tidningstryckeri avskedades sedan han vid upprepade tillfällen uppträtt alkoholpåverkad på arbetsplatsen. AD ansåg att arbetstagarens alkoholproblem hade sjukdomskaraktär och att det därför inte fanns fog ens för uppsägning. En ledamot menade att det förelåg saklig grund för uppsägning. (1978:22)

Uppsägning av två metallarbetare hos Volvo på grund av kronisk alkoholism och därav förorsakad frånvaro m. m. ogiltigförklarades av AD som tog hänsyn bl. a. till bolagets omfattande resurser. Enhälligt. (1978:139)

Illojalt uppträdande

En försäljningschef avskedades för att ha sökt intressera företagets kunder för att ta upp en med arbetsgivaren konkurrerande tillverkning. Avskedandet godtogs av AD. Enhälligt. (1975:67)

En försäljare avskedades för påstådd illojalitet bestående i att han vid förestående semester skulle ha försökt ta med sig vissa handlingar om företagets verksamhet. AD fann inte styrkt att arbetstagaren avsåg att använda handlingarna på ett sätt som skulle skada företaget. Därför ansågs inte ens saklig grund för uppsägning föreligga. Enhälligt. (1976:102)

Två el-montörer lämnade under pågående anställning in ett anbud på arbete i konkurrens med arbetsgivaren. Sedan deras anbud antagits sade de upp sina anställningar. Arbetsgivaren avskedade dem. AD ansåg att det inte var illojalt mot arbetsgivaren att arbetstagarna lämnade in anbud med hänsyn till att de inte hade någon förtroendeställning i företaget. Anbudet var i detta fall närmast att jämställa med sökande av annan anställning. Sedan anbudet antagits hade de omedelbart sagt upp sig med kort varsel. Avskedandet ansågs med hänsyn härtill inte befogat. Tre ledamöter hade en motsatt uppfattning. (1977:118)

Ay 1979/80:3 Bilaga

21 Avsked el. uppsägning godtagna

Avskedande el. uppsägning ogillade -

Avskedande el. uppsägning godtogs -

Fysiskt våld eller hot

En metallarbetare avskedades på grund av övergrepp mot en produktionstekniker (stryptag, spark i baken m. m.). AD ansåg att det var ett allvarligt övergrepp som inte heller var provocerat. Därför var det inte hinder att avskeda arbetstagaren. Två ledamöter var skiljaktiga med motiveringen att det förekommit viss provokation från teknikersidan och att övergreppet, ehuru klandervärt, inte var så allvarligt att ens saklig grund för uppsägning förelåg. (1976:86)

Ett sjukvårdsbiträde på sjukhem gjorde sig skyldig till ej ringa misshandel av arbetsledare (undersköterska). Biträdet dömdes härför av allmän domstol till villkorlig dom och dagsböter. Den uppsägning som därefter gjordes godtogs av AD. Enhälligt. (1976:51)

En nyanställd metallarbetare gjorde sig skyldig till ringa misshandel av förman (slag mot handen som ledde till skada på finger). Dessutom uttalade han hot om våld. På grund härav blev han avskedad. AD ansåg att det inte förelåg tillräckliga skäl för avskedande men godtog det inträffade som saklig grund för uppsägning. Enhälligt. (1975:17)

Avskedande av en städare på grund av påstått hot om våld. AD ansåg att påståendet inte var styrkt och att det inte fanns ens sakligt skäl för uppsägning. Enhälligt. (1976:117)

Uppsägning av en facklig avdelningsordförande (stuverifacket) för förtal och misshandel av en förman ogiltigförklarades av AD som dock jämkade skadeståndet till noll. En ledamot reserverade sig. (1978:92)

Oärlighet m. m.

En snabbköpskassörska med lång anställningstid dömdes för förskingring sedan hon vid två tillfällen underlåtit att stämpla in sammanlagt ca 55 kr. och tillägnat sig beloppen. AD fann tillgreppen planlagda och ansåg att arbetstagaren åsidosatt den centrala förpliktelsen i anställningsavtalet att ta hand om pengar och redovisa dem för butiksledningen. Fog för avskedande förelåg därför enligt AD. Tre ledamöter ansåg att avskedandet inte var befogat men att saklig grund fanns för uppsägning. (1977:67)

Stuveriarbetare gjorde sig - utom tjänsten - skyldiga till olovlig befattning med smuggelgods och olovlig rusdrycksförsäljning m. m. De dömdes till frihetsstraff av allmän domstol. AD ansåg saklig grund för uppsägning föreligga. (1976:124, 1977:21). Enhälligt.

AU 1979/80:3 Bilaga

22 Avskedande el. uppsägningogillade -

Avskedande

ogillat

En anställd i arbetsledande ställning på ett farjefartyg gjorde sig skyldig till ringa varusmuggling och dömdes härför till böter 400 kr. Han blev avskedad. AD ansåg att avskedandet skett utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Tre ledamöter ville godta att saklig grund förelåg för uppsägning. (1974:57)

En varuhusanställd lämnade på den egna arbetsplatsen i fingerat namn in en filmrulle för framkallning och kopiering. Den anställde tillgrep sedan det färdiga fotoarbetet, värt 23:45 kr. Han blev avskedad. Med hänsyn bl. a. till att det tillgripna hade ett förhållandevis ringa värde ansåg AD att det inte ens fanns saklig grund för uppsägning. Två ledamöter reserverade sig. (1975:59)

En damfrisörelev avskedades för att hon inte hade stämplat in ett bagatellbelopp (1:75) i kassaapparaten. AD ansåg att det inte ens förelåg saklig grund för uppsägning. En ledamot reserverade sig mot att eleven, som genomgick inbyggd gymnasieutbildning, var att anse som arbetstagare i anställningsskyddslagens mening. (1976:106)

En damfrisörska avskedades samma dag som hon dessförinnan sagt upp sig. Påstådd oärlighet m. m. AD ansåg att ingenting i målet tydde på att arbetsgivaren hade befogad anledning att säga upp eller avskeda arbetstagaren. Enhälligt. (1976:133)

En skolledare dömdes till frihetsstraff för bedrägeri och anstiftan till osant intygande begånget i tjänsten samt för olaga försäljning av sprit och öl utom tjänsten. Han avskedades både från rektorstjänsten och från en tjänst som ordinarie adjunkt. AD godtog avskedandet från rektorstjänsten men förklarade avskedandet från adjunktstjänsten ogiltigt. Tre ledamöter ville även gå med på avskedandet från lärartjänsten. (1977:199)

En försäljare på en stormarknad gjorde sig skyldig till tillgrepp av varor för 8:25 kr. och senare samma år till nytt tillgrepp för 10:45 kr. AD ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl för uppsägningen. En ledamot hade motsatt uppfattning. (1977:125)

Vägran att teckna anställningskontrakt m. m.

Arbetstagare avskedades för att de vägrat underteckna anställningsbevis resp. anställningskontrakt. AD ansåg att inte ens saklig grund för uppsägning var för handen. (1976:61, 1976:105). Enhälligt.

AU 1979/80:3 Bilaga

23 Avskedande

ogillat

Uppsägning

godtogs

Avskedande el. uppsägning ogillades -

Uppsägning

godtogs

Påståenden om konsultuppdrag

En kock i en kiosk och barservering avskedades under påstående bl. a. att han var knuten till företaget som konsult. AD ansåg att påståendet inte förtjänade avseende. Enhälligt.

(1976:65)

Två försälj ni ngsingenjörer avskedades. Arbetsgivarens ståndpunkt att de inte varit anställda utan knutna till företaget som konsulter underkändes av AD. Enhälligt. (1978:1)

Facklig anslutning eller aktivitet

Sedan en elektriker anslutit sig till en facklig organisation förhandlade organisationen fram en betydligt högre lön enligt kollektivavtal. Följande dag varslade arbetsgivaren om uppsägning och fullföljde sedan denna. AD godtog att uppsägningen skett på grund av arbetsbrist. Föreningsrättskränkning ansågs ej föreligga men avstängningen från arbetet bedömdes som felaktig och likaså förelåg brott mot bestämmelserna om turordning. Två ledamöter ansåg att föreningsrättskränkning förekommit och att uppsägningen borde ogiltigförklaras. (1978:84)

Samtliga tre arbetstagare i ett företag avskedades sedan de organiserat sig. AD ansåg att ej ens grund för uppsägning förelåg. Skadestånd utdömdes också för föreningsrättskränkning. Enhälligt. (1976:90)

En receptionist vid ett hotell sades upp under påstående bl. a. att hon inte varit i stånd att sköta sina arbetsuppgifter. AD ansåg att arbetstagarens fackliga aktivitet orsakat uppsägningen och dömde ut skadestånd för både uppsägning utan saklig grund och föreningsrättskränkning. Enhälligt. (1978:36)

En fackklubbordförande och ett huvudskyddsombud sades upp på grund av facklig verksamhet. Arbetsgivaren medgav i målet att saklig grund saknades för uppsägningarna. AD utdömde skadestånd även för föreningsrättskränkningar. Enhälligt. (1978:99)

Arbetsbrist

En verkmästare vid en djurpark sades upp på grund av arbetsbrist. Invändning att uppsägningen i själva verket skett på grund av arbetstagarens personliga förhållanden ansågs inte styrkt. Enhälligt. (1976:26)

Fyra hushållslärare vid särskolor sades upp på grund av arbetsbrist. Huvudmannen för skolorna ansågs inte skyldig omplacera lärarna genom omdisposition av undervisningen. Enhälligt. (1976:49)

AU 1979/80:3 Bilaga

24 Uppsägning

ogillades

Avskedande el. uppsägning ogillade -

Uppsägning av en försäljningschef på grund av arbetsbrist godtogs av AD. På grund av arbetstagarens ålder och sjukdom ansågs företaget ej heller ha skyldighet att erbjuda honom annan befattning. Enhälligt. (1977:64)

En kontorist sades upp under åberopande av arbetsbrist som uppkommit efter omorganisation av verksamheten. Påstående av arbetstagaren att uppsägningen skett på grund av personliga förhållanden fann AD ej styrkt. Enhälligt. (1978:110)

En uppsägning av en chaufför bedömdes av AD inte ha skett på grund av arbetsbrist eller annan saklig grund. Enhälligt. (1975:38)

En siffergranskare hos en revisionsbyrå som var under avveckling sades upp med åberopande av arbetsbrist. När uppsägningstiden löpte ut kvarstod emellertid vissa av den uppsagdes arbetsuppgifter. Även frågan om uppsägningen var motiverad av arbetstagarens personliga förhållanden kom att prövas. AD bedömde uppsägningen som inte sakligt grundad. Två ledamöter var skiljaktiga. (1976:28)

En syo-konsulent sades upp på grund av arbetsbrist sedan kommunen omorganiserat syo-verksamheten. AD ansåg att kommunen inte tillfredsställande redovisat de bedömningar som legat till grund för uppsägningen och underlaget för dessa. Uppsägningen ansågs vara utan saklig grund. Enhälligt. (1976:111)

Andra skäl

En lastbilschaufför avskedades för bl. a. vägran att utföra körningar med bilar som hade allvarliga brister. AD ansåg ej ens skäl för uppsägning föreligga. Enhälligt. (1976:97)

Ett affärsbiträde (invandrare) sades upp sedan hon på arbetsplatsen talat om sina planer att frånträda anställningen för att återvända till hemlandet och att ta ut semester utan arbetsgivarens medgivande. AD uttalade att arbetsgivaren borde ha avvaktat slutgiltigt besked från arbetstagaren. Saklig grund för uppsägningen ansågs ej föreligga. Enhälligt. (1977:12)

Restaurangmusiker avskedades från ett tidsbegränsat engagemang redan efter två dagars anställning med hänvisning till att musikerna haft olämplig repertoar, ej varit tillräckligt välklädda samt parkerat sin husvagn på olämpligt sätt. AD ansåg avskedandet obefogat. Enhälligt. (1977:92)

Anställningar har upphört därför att arbetsgivarna har uppträtt så att arbetstagarna trott sig vara avskedade. Arbetsgivarna har ålagts skadestånd för avskedandena därför att ej ens saklig grund för uppsägning ansetts föreligga. Enhälligt. (1978:12, 1978:40)

AU 1979/80:3

25 Innehållsförteckning

Motionsyrkandena 1

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Allmänt om lagen om anställningsskydd 3

Saklig grund för uppsägning och avskedande 4

Uppsägningstiden 6

Permittering 7

Skadestånd 9

Utskottet 10

Saklig grund för uppsägning och avskedande 11

Uppsägningstiden 12

Permittering 13

Skadestånd 14

Utskottets hemställan 15

Bilaga: Ur arbetsdomstolens praxis åren 1974-1978 beträffande grunder

för avskedande och uppsägning 16

GOTA B Stockholm 1979