Med anledning av motion om kontorsserviceföretagens uppdragsverksamhet på kunders kontor

AU 1979/80: 5

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:5

med anledning av motion om kontorsserviceföretagens uppdragsverksamhet på kunders kontor Motionen

1 motionen 1978/79: 2066 av Sven-Olov Träff m. fl. (m, c, fp) yrkas

1. att riksdagen beträffande kontorsserviceföretagens uppdragsverksamhet på kunders kontor vidtar sådan ändring av arbetsförmedlingslagen att arbetsförmedling ej skall anses föreligga då arbetssökande ingått anställningsavtal av vilket framgår att kontorsserviceföretaget har det totala arbetsgivaransvaret oberoende av arbetsplatsens förläggning,

2. att - om denna hemställan ej bifalls - riksdagen beslutar om ändring i lagen om arbetsförmedling av den innebörden att kontorsserviceföretagens uppdragsverksamhet på kunders kontor undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling.

Gällande bestämmelser

I princip handhas arbetsförmedling i Sverige av det allmänna. 1 begränsad omfattning och i noggrant reglerade former kan dock privat förmedling få förekomma. Frågor härom regleras i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling (arbetsförmedlingslagen). Lagen innehåller inte någon allmän definition av vad som är arbetsförmedling. Under lagen inbegrips emellertid enligt uttrycklig bestämmelse uthyrning av arbetskraft. Har mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos verksamhetens utövare eller av utövaren hos arbetssökande skall nämligen, om det framgår av omständigheterna att det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av arbete åt arbetssökande, verksamheten anses som arbetsförmedling.

Enligt arbetsförmedlingslagen får arbetsförmedling inte bedrivas i förvärvssyfte, dvs. i avsikt att verksamheten skall ge vinst. Arbetsförmedling mot självkostnadsersättning får däremot bedrivas efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Tillstånd får, frånsett ett i det följande behandlat undantag, inte ges till enskild person utan endast till organisationer eller föreningar. AMS fastställer maximiavgifter och meddelar de ytterligare föreskrifter som behövs för verksamheten. När anledning därtill förekommer kan AMS återkalla tillstånd. Likaså kan AMS meddela ändrade villkor eller bestämmelser för verksamhetens bedrivande. Avgiftsfri förmedling får bedrivas utan tillstånd, men anmälan om verksamheten skall göras till AMS inom tre månader från det verksamheten tagit sin början.

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 5

AU 1979/80:5

2 Tillstånd att bedriva s. k. organisationsförmedling har beviljats för artister och musiker och för arbetskraft på kontorsområdet. På det senare området har Kvinnliga kontoristföreningen, Stockholms handelskammare och Västsvenska handelskammaren fått tillstånd.

Genom år 1976 genomförda ändringar i arbetsförmedlingslagen har möjlighet öppnats att bevilja enskild person eller annan tillstånd att i förvärvssyfte bedriva arbetsförmedling för musiker och sceniska artister. Tillstånd får dock ges endast för verksamhet som innefattar förmedling av anställning utomlands åt den som är bosatt i Sverige eller av anställning i Sverige åt den som är bosatt utomlands. Tillstånd som nu nämnts får inte beviljas med mindre sökanden utfåster sig att vid förmedling eller eljest inte uppställa villkor som begränsar aktuella artisters och musikers möjligheter att anlita den offentliga arbetsförmedlingen. Tillstånd får beviljas för högst tre år i sänder. Hittills har tillstånd beviljats endast en enskild person.

AMS är tillsynsmyndighet i fråga om arbetsförmedlingslagens efterlevnad. Den som bedriver enskild arbetsförmedling mot eller utan avgift är skyldig att föra anteckningar över verksamheten, hålla anteckningar tillgängliga för AMS samt i övrigt lämna uppgifter om verksamheten till AMS för att möjliggöra övervakning och samordning med övrig arbetsförmedling.

Brott mot arbetsförmedlingslagen är straffbelagt. Således straffas den som utan tillstånd bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte med böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som eljest utan tillstånd bedriver arbetsförmedling mot ersättning eller försummar sin anmälningsskyldighet till AMS kan dömas till böter. Även den som bereder arbete åt någon efter anvisning genom arbetsförmedling som utan tillstånd bedrives i förvärvssyfte kan straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Åtal för sistnämnda brott får dock väckas endast efter anmälan av AMS.

Från och med den 1 januari 1977 har genom lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet införts regler som ger de kollektivavtalsbärande fackliga organisationerna vetorätt mot entreprenader och inhyming av arbetskraft, som kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal eller annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom branschen.

Reglerna innebär att en arbetsgivare, innan han beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara arbetstagare hos honom, är skyldig att på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal för sådant arbete. Genom denna s.k. primära förhandlingsskyldighet skapas en garanti för att arbetstagarsidan på förhand får kännedom om och möjlighet att påverka ett tilltänkt beslut.

För att inte den primära förhandlingsskyldigheten skall bli en belastning, som inte motsvaras av nämnvärd nytta, har från arbetsgivarens skyldighet att ta initiativet till förhandlingar undantagits vissa fall som typiskt sett inte

AU 1979/80:5

är ägnade att leda till missförhållanden. Undantag från den primära förhandlingsskyldigheten föreskrivs således, om arbetet är av kortvarig och tillfällig natur eller kräver särskild sakkunskap eller om den tilltänkta åtgärden i allt väsentligt motsvarar åtgärd som har godtagits av den kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationen. Om organisationen i ett särskilt fall begär det, är arbetsgivaren dock skyldig att förhandla innan han fattar eller verkställer beslut. I kravet på tillfällighet ligger att arbetet inte får återkomma regelbundet med korta intervaller. Undantaget beträffande arbete som fordrar särskild sakkunskap gäller fall i vilka själva arbetsuppgiften kräver kvalificerade kunskaper och där arbetsuppgiften är av den art som normalt inte förekommer inom arbetsgivarens verksamhet.

År 1976 infördes en lag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen. Lagen har successivt gjorts tillämplig i olika delar av riket och omfattar nu hela landet utom några län i Götaland. Lagen gör undantag för vissa slag av anställningar. Den gäller exempelvis inte vid internrekrytering. Inte heller omfattar den anställningar som är avsedda att vara högst tio arbetsdagar.

Frågans tidigare behandling

Frågan om ändring i arbetsförmedlingslagen för att göra s. k. ambulerande skrivbyråverksamhet tillåten aktualiserades genom motioner vid riksdagarna åren 1962, 1963 och 1965 (2LU 1962:37, 1963:21 och 1965:26). Sedan riksdagen hemställt om utredning av frågan överlämnades år 1965 utredningsuppdraget till sakkunniga för översyn av arbetsförmedlingslagen, som avgav betänkande i ämnet följande år (Ds In 1966:6).

I betänkandet uttalades att det förelåg ett beaktansvärt behov av ambulerande skrivbyråverksamhet, och det föreslogs att lagen skulle ändras så att AMS i viss utsträckning skulle kunna tillåta ambulerande skrivbyråverksamhet med vinstsyfte. De sakkunnigas överväganden mynnade ut i förslag till ändring av arbetsförmedlingslagen.

Utredningen prövade i sammanhanget om deras förslag var förenligt med Sveriges anslutning till internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention 1933: 34 (reviderad 1949:96) angående avgiftskrävande arbetsformedlingsbyråer. Konventionerna innebär att sådana byråer skall avskaffas. Utredningen, som inhämtade yttrande från Internationella arbetsbyrån om konventionernas tolkning, fann att avsteg från konventionerna var möjligt under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar beaktades i det lagförslag som upprättades.

Utredningen var inte enhällig i sitt ställningstagande. En minoritet, representerande Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO) reserverade sig mot majoritetens förslag och föreslog för sin del ingen annan ändring än en eventuell skärpning av straffet för olaga arbetsförmedling. Vid remissbehandlingen av betänkantl Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 5

AU 1979/80:5

det tillstyrktes majoritetens förslag av flertalet remissinstanser, men förslaget avstyrktes av LO, TCO och en majoritet i AMS styrelse. Betänkandet ledde inte till lagstiftning.

År 1969 tillsattes utredningen rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden m. m. Utredningen hade att pröva frågan om effektivare sanktioner vid brott mot arbetsförmedlingslagen. Utredningens förslag låg till grund för den skärpta lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1971.

Undantag för ambulerande skrivbyråverksamhet i arbetsförmedlingslagen prövades av 1970 års riksdag vid två tillfällen. Under vårriksdagen det året avslogs en motion med detta syfte (2LU 1970:19). Frågan återkom motionsledes vid höstriksdagen, som behandlade en proposition om den nyssnämnda skärpningen av straffsatserna i arbetsförmedlingslagen. Även vid det tillfället avslogs motionerna i ämnet. Andra lagutskottet (2LU 1970:93) anförde i anslutning till vad departementschefen uttalade i den aktuella propositionen att det är oförenligt med samhällets ansvar för den enskildes rätt till arbete att samhället tillåter att någon bereder sig vinst på att förmedla arbete åt andra. Den principiella utgångspunkten, fortsatte lagutskottet, borde vara att all arbetsförmedling lämnas kostnadsfritt genom det allmännas försorg. Utskottet hänvisade därutöver till möjligheten att ordna organisationsförmedling antingen kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning.

Företrädare för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet reserverade sig och hemställde att riksdagen skulle begära förslag till 1971 års vårriksdag om sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att den ambulerande skrivbyråverksamheten undantogs från det generella förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte.

Även vid 1971 års riksdag avslogs en motion om ambulerande skrivbyråverksamhet i förvärvssyfte (InU 1971: 12). Inrikesutskottet hänvisade dels till den skärpning av arbetsförmedlingslagen som vidtagits, dels till andra lagutskottets motivering föregående år. I utskottet reserverade sig åter företrädarna för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet. Reservanterna lade därvid fram förslag till lagändring.

Förmedlingsverksamhet på kontorsområdet behandlades också vid 1972 års riksdag (InU 1972:3 s. 11). Det gällde då principerna för tillstånd att driva organisationsförmedling, och ambulerande skrivbyråverksamhet i enskild regi var då inte aktuell.

Frågan återkom genom motion år 1975. Motionärerna ville att ambulerande skrivbyråverksamhet skulle undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling i vinstsyfte. Ett enhälligt inrikesutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande, AU 1975/76:11, följande:

Utskottet är för dagen inte berett att ta ställning i sakfrågan, då den har samband med det större problemet med företagens anlitande av entreprenörer för att utföra delar av produktionen inom den egna verksamheten. Från regeringshåll har tillkännagivits att den aviserade propositionen med

AU 1979/80:5

förslag till lag om medbestämmanderätt på grundval av arbetsrättskommitténs betänkande kommer att innehålla förslag som ger de fackliga organisationerna ett betydande inflytande på företagens möjligheter att anlita entreprenörer eller hyra in arbetskraft. Eftersom propositionen kan ge nya aspekter på den ambulerande skri vby råverksamheten, bör man inte nu företa någon ändring i den aktuella lagstiftningen. Det ter sig naturligt att återkomma i frågan i samband med behandlingen av propositionen.

Frågan kom inte upp i samband med behandlingen av propositionen med förslag till medbestämmandelagen.

Nordisk utredning

Under åren 1976-1977 gjorde en arbetsgrupp under nordiska arbetsmarknadsutskottet en undersökning av uthyrnings- och entreprenadföretag i Norden. Arbetsgruppen redovisade i betänkandet NU A 1978:5 s. 89—90 följande syn på uthyrning av arbetskraft.

Såsom arbetsgruppen har konstaterat i avsnitt 10.5 finns inom olika delar av näringslivet behov av att tillfälligt anlita arbetskraft. Den fråga man därför ställs inför är hur detta behov bäst skall tillgodoses.

Statsmakternas principiella syn i samtliga nordiska länder är att det är samhället som skall svara för förmedlingen av arbetskraft. Strävandena är också att skapa en väl utbyggd offentlig arbetsförmedling som täcker hela arbetsmarknaden samt som snabbt och effektivt kan möta företagens behov av arbetskraft och kan ge de arbetssökande största möjliga frihet i valet av arbete.

Erkännandet av arbetsförmedlingen såsom en samhällsuppgift kan vara vanskligt att förena med andra former för organiserad omsättning av arbetskraft. Detta gäller i stor utsträckning även uthyrning av arbetskraft som, enligt vad arbetsgruppen har framhållit tidigare, i vissa fall står arbetsförmedling nära. Arbetsgruppen har emellertid vid sina överväganden funnit att det också finns former av vad som normalt betraktas såsom uthyrning av arbetskraft som ligger mycket nära entreprenadverksamhet. Enligt arbetsgruppens uppfattning finns det inte anledning att förbjuda denna senare typ av uthyrning när den bedrivs så att olägenheter inte uppkommer. Det torde tvärtom vara så att en del av den verksamhet som går under beteckningen uthyrning av arbetskraft kan fylla en viktig funktion så länge den bedrivs seriöst. Till detta kommer att det här ofta är fråga om arbete som är svårt att få utfört på något annat ändamålsenligt sätt. Visserligen finns det alltid en risk att regler av ifrågavarande slag kringgås. Detta torde dock i och för sig inte vara unikt för denna typ av verksamhet. Arbetsgruppen återkommer till dessa frågor i det följande.

Det avgörande för huruvida en viss verksamhet skall förbjudas är det sätt på vilket den bedrivs eller de konsekvenser som verksamheten får eller kan antas få. Om alla berörda parter, dvs. arbetsmarknadens organisationer och vederbörande myndigheter, är överens om att en viss verksamhet är önskvärd, bör enligt arbetsgruppens uppfattning lagstiftningen inte förhindra den. En grundläggande förutsättning härför är emellertid att verksamheten bedrivs under betryggande kontroll och insyn. Några olägenheter synes då inte behöva befaras. Om ett effektivt kontrollsystem

AU 1979/80:5

skapas, skulle man således kunna medge viss verksamhet som i dag faller utanför det tillåtna området. En tänkbar metod är bl. a. en dispensmöjlighet för arbetsmarknadsmyndigheterna, som utövas i nära samverkan med arbetsmarknadens parter.

Vad arbetsgruppen nu har anfört gäller inte bara uthyrning av arbetskraft. Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om företagens möjligheter att tillfälligt låna ut arbetskraft till varandra. Sådan utlåning kan många gånger vara ett bättre alternativ än uppsägning eller permittering av den övertaliga arbetsstyrkan. Även här gäller att verksamheten normalt bör ske under myndighetskontroll och i samverkan med arbetsmarknadens parter.

Den principiella syn på uthyrning av arbetskraft som ovan har redovisats torde i och för sig gälla alla yrkesområden. Det finns emellertid ett område inom vilket sådan uthyrning sedan länge har haft tämligen stor omfattning, nämligen när det gäller s. k. skrivbyråverksamhet (vikarbureauverksamhet). Detta tyder på att företagens behov av tillfällig arbetskraft på detta område är särskilt stort och att företagen i viss utsträckning föredrar att tillgodose detta behov genom anlitande av skrivbyråer i stället för att vända sig till den offentliga arbetsförmedlingen. Skrivbyråverksamheten synes också kunna erbjuda såväl arbetsgivare som arbetstagare vissa fördelar jämfört med den offentliga arbetsförmedlingen. Även om principiella hänsyn talar för att även denna typ av arbetskraft bör förmedlas genom den offentliga arbetsförmedlingens försorg, finns det enligt arbetsgruppens uppfattning på detta speciella område anledning att tillåta uthyrning av arbetskraft, så länge som rekryteringen av arbetskraft inte fullt ut kan tillgodoses av den offentliga arbetsförmedlingen. Genom en sådan ordning kan man tillgodose ett behov hos såväl företagen som de arbetstagare som söker denna typ av anställning. Det måste dock ske under betryggande kontroll från samhällets sida.

Framställning till arbetsmarknadsdepartementet

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska kontorsserviceförbundet och Svenska skrivbyrå- och kontorstryckeriförbundet har den 10 februari 1978 gjort en framställning till arbetsmarknadsdepartementet. Organisationerna begär att en ändring i arbetsförmedlingslagen skall övervägas, så att det klart framgår att kontorsserviceföretagens verksamhet inte är att betrakta som förmedling av arbetskraft. Arbetsförmedling skall sålunda inte anses föreligga då en arbetssökande ingått ett sådant anställningsavtal med arbetsgivare att det av detta framgår att arbetsgivaren/företaget har ansvaret gentemot kunden för den anställdes arbetsinsatser. Det borde enligt organisationerna framgå tydligare i arbetsförmedlingslagen att det är skenanställningar i syfte att kringgå lagen som skall förhindras.

I andra hand borde enligt organisationerna 1966 års utredningsförslag prövas.

I framställningen uppges att de tretton medlemmarna som ingår i Svenska kontorsserviceförbundet under år 1976 hade sammanlagt 1 653 personer

AU 1979/80:5

sysselsatta på kunders kontor och att de effektuerat 13 000 uppdrag om sammantaget ca 590 000 arbetstimmar.

I framställningen sägs att kontorsserviceföretag har bedrivit verksamhet ända sedan 1920-talet. Det anförs vidare bl. a.:

Verksamheten i dag bland kontorsserviceföretagen präglas av en viss osäkerhet huruvida verksamheten är helt förenlig med arbetsförmedlingslagen. Som tidigare nämnts finns ingen klar definition på begreppet arbetsförmedling. Företag som bedriver ambulerande skrivbyråverksamhet tvingas därför till långtgående administrativa och byråkratiska omvägar för att kunna bedriva verksamheten. Sålunda påtar man sig enbart till art och omfång klart avgränsade och i tiden begränsade uppdrag hos kunden. Detta för med sig vissa orimliga konsekvenser: om det avtalas att en av skrivbyråns medarbetare på kundens kontor skall utföra en viss typ av skrivverksamhet, exempelvis fakturering, får han inte utan vidare utföra annat skrivarbete, såsom brevutskrift. För detta fordras att kunden vänder sig till skrivbyrån, för att denna i sin tur skall kunna ge direktiv till den hos kunden verksamme medarbetaren. Kunden kan heller inte få hjälp från en skrivbyrå med personal som vikarierar för en hos kunden sjuk eller semesterledig anställd. Vissa sysslor kan ett kontorsserviceföretag över huvud taget inte åta sig, exempelvis telefonväxelarbete, allmänna skrivgöromål m.m. För organisationsförmedlingarna finns däremot ej motsvarande krav, vilket innebär att konkurrensen blir snedvriden inom denna företagssektor.

Kontorsserviceföretagens uppgift är att utföra uppdragsverksamhet antingen stationärt eller hos kunderna med av hos sig anställd personal. Detta servicearbete är jämförbart med det som utföres av ett städbolag, ett rörbolag osv. - servicearbeten som icke ifrågasättes vara arbetsförmedling.

Det förekommer t. ex. att viss del av en order utföres stationärt och viss del hos en kund, vilket visar det inkonsekventa i att den senare delen då skulle anses vara arbetsförmedling och således olaglig.

I samband med anställning av personal sker oftast testning. Kontorsserviceföretagen erbjuder också vidareutbildning på sina kontor för de som önskar komplettera sina kunskaper. De instrueras exempelvis i systematisk maskinskrivning, standardiseringsnormer, kännedom om stenciler och annan kontorsutrustning, rättelser, avstavningsregler, nya skrivmaskiner med data etc. Detta skiljer kontorsserviceföretagen från organisationsförmedlingarna liksom från arbetsförmedlingen.

Kontorsserviceföretagens anställda har - i motsats till de som arbetar inom de icke vinstdrivande organisationsförmedlingarna - också vissa andra förmåner, bland vilka kan nämnas av företagen betald gruppliv- och olycksfallsförsäkring, subventionerade luncher, vidareutbildning, kurser, semesterförmåner m. m. De anställda kontaktas personligen och per telefon för instruktion om arbetsuppgifter och i samband därmed diskuteras önskemål eller eventuella problem förknippade med varje uppdrag; ett nödvändigt led i kontorsserviceföretagens personaladministrativa rutiner. Det är också av värde för personalen att uppdragen noga följs upp hos kunderna.

Ett väsentligt argument för att helt ”legalisera” verksamheten och ge möjligheter för en expansion för kontorsserviceföretagen, är att arbetsta -

AU 1979/80:5

gama har varit synnerligen nöjda med denna arbetsform. 1 samband med en uppvaktning hos inrikesministern 1970 samlade ett brev (se bilaga) till denne över 700 underskrifter. I detta framgår klart de kontorsanställdas stora intresse för den typ av verksamhet kontorsserviceföretagen bedriver och de arbetsformer som hänger samman med denna.

I och med denna reglering av entreprenadverksamheten har de ambulerande skrivbyråernas ställning förändrats. Den efterföljande vetorätten för de fackliga organisationerna kan sålunda omintetgöra en skrivbyrås entreprenadarbete hos en kund. Har kunden kollektivavtal, måste det arbete som skrivbyrån anlitas för att utföra vara av kortvarig och tillfällig natur eller fordra särskild sakkunskap. Detta kan vara svårt att avgöra, och därmed har de fackliga organisationerna fått ett betydande inflytande över den ambulerande skrivbyråverksamheten. Vetorätten får dock enbart användas om anlitandet av entreprenör, dvs. skrivbyrån i detta fall, ”kan antagas medföra åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för arbetet eller att åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområden”. Syftet med lagen är att komma till rätta med företag som söker undgå de skyldigheter som lagstiftning och kollektivavtal uppställer till skydd för de anställda. Även på denna punkt kan dock tolkningstvister uppstå. Men det stora problemet är att lagparagrafen kan missbrukas, vilket SHIO bl. a. påpekat i bifogade uttalande från maj 1977.

Från centralt fackligt håll har emellanåt hävdats att någon skrivbyrå ej skött sina skattemässiga och sociala åtaganden som lagen föreskriver. Med den nya medbestämmandelagen har de fackliga organisationerna nu en möjlighet att själva angripa eventuella problem av det slaget, varför detta argument mot kontorsserviceföretagen torde bortfalla.

Förutom medbestämmandelagen ger lagen om anställningsskydd från 1974 nya perspektiv på den ambulerande skrivbyråverksamheten.

För det första har arbetstagarens anställningsskydd i och med den lagen stärkts i så måtto, att han ej utan saklig grund kan sägas upp. Vidare har uppsägningstiderna förlängts och turordningsregler införts som innebär att en tidigare anställd har företräde då företaget åter efter en nedgångsperiod kan börja nyanställa. De flesta kontorsserviceföretag tillämpar projektanställning förde medarbetare som arbetar utanför skrivbyrån. Deras arbetstrygghet garanteras av nämnda turordningsregler.

Den andra aspekten på anställningsskyddslagen är att det i 5:e paragrafen stadgas att ”anställning gäller tills vidare om ej annat avtalats. Avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete får träffas endast om det föranledes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Avtal om anställning för viss tid får dock träffas om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat.”

Men eftersom med vikariat menas att en arbetstagare ersätter annan person under dennes frånvaro på grund av semester, sjukdom, ledighet för havandeskap och motsvarande, innebär den passusen inte att möjlighet därmed finns för företag att anlita vikarier exempelvis p. g. a. hög arbetsbelastning.

Över huvud taget är möjligheten till tidsbegränsad anställning begränsad i lagen där denna anställningsform är föranledd av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Lagen medger knappast visstidsanställning om detta endast beror på konjunktur eller säsongtoppar i produktionen, dvs. omständigheter som inte har med arbetsuppgifterna att göra. För visstids -

AU 1979/80:5

anställning i sådana fall av ”extra arbetskraft” fordras kollektivavtal. Sådana avtal har man från fackligt håll varit synnerligen obenägen att gå med på.

Anställningsskyddslagen har sålunda försvårat för företag och myndigheter att tillgodose behovet av tillfällig arbetskraft för kontorsgöromål genom anlitandet av arbetssökande från arbetsförmedlingen. Lagen har sålunda indirekt haft till effekt att bredda marknaden för den ambulerande skribyråverksamheten.

De senare årens lagstiftning på arbetsrättsområdet har stärkt anställningsformen som sådan, och på så sätt givit de anställda ökat skydd. Detta ligger helt i linje med kontorsserviceföretagens verksamhet och borde sålunda vara ett argument för en legalisering av systemet med ambulerande skrivbyråer. Dessa har ej heller något emot att ett striktare system införs, varvid exempelvis kollektivavtal tecknas med berörda arbetstagarorganisationer. Problemet har varit att organisationsgraden är låg hos de anställda inom denna företagsgrupp. De fackliga organisationerna har ej heller hittills visat något intresse att organisera dessa människor. Om ett kollektivavtal kunde ingås för denna arbetstagarkategori skulle anställningsskyddet stärkas och medbestämmandelagen bli tillämplig. Detta borde ligga i linje med de fackliga organisationernas målsättning.

Organisationernas framställning har remissbehandlats. En majoritet i AMS styrelse liksom LO, TCO och SACO/SR ställer sig avvisande till framställningen. Kommerskollegium har, efter hörande av handelskamrama, tillstyrkt en snabbutredning som kartlägger kontorsserviceföretagens verksamhet och lägger fram förslag till en lagteknisk lösning så att verksamheten inte kommer att stå i strid med arbetsförmedlingslagen. Även SAF stöder framställningen från organisationerna. De båda kommunförbunden uttalar att de inte vill motsätta sig en utredning för att skapa ökad klarhet. Förbunden pekar dock på att organisationsförmedlingama bör kunna fylla de särskilda behov som inte kan tillgodoses av arbetsförmedlingen.

Utskottet

Det finns särskilda företag, skrivbyråer, som erbjuder kontorsservice av olika slag. Verksamheten kan bedrivas dels genom att kunderna lämnar uppdrag som utförs på skrivbyråns kontor, dels genom att anställda sänds ut till företag som har ett tillfälligt behov av arbetskraft. Den senare typen av verksamhet har i vissa fall ansetts strida mot lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt denna lag är det nämligen förbjudet att bedriva arbetsförmedling i vinstsyfte. Som arbetsförmedling räknas även s. k. uthyrning av arbetskraft. Uthyrning innebär att en arbetsgivare systematiskt efter beställning låter anställda arbeta hos andra personer eller företag, varvid arbetet utförs på i huvudsak samma villkor som om beställaren varit arbetsgivare även formellt sett. För att undvika att komma i konflikt med lagen söker skrivbyråerna att konstruera avtalen med kun -

AU 1979/80:5

derna som uppdrag, vilka är i förväg bestämda och avgränsade. Denna gränsdragning är vansklig. AMS granskar f. n. om arbetet vid ett antal kontorsserviceföretag bedrivs i enlighet med lagen.

1 motionen yrkas att lagen skall ändras så att uthyrning av anställda vid kontorsserviceföretagen inte skall betraktas som arbetsförmedling. I andra hand yrkas att denna typ av verksamhet genom ett särskilt stadgande skall undantas från det generella förbudet mot vinstsyftande förmedling.

Frågan om hur man skall se på skrivbyråernas uppdragsverksamhet på kundernas kontor har varit aktuell alltsedan högsta domstolen år 1962 i ett par fall förklarade att sådan verksamhet stred mot lagen. Olika förslag om att legalisera verksamheten har emellertid fallit. Det har visserligen erkänts att skrivbyråerna fyllt ett behov så till vida att de på ett snabbt och säkert sätt kan ställa arbetskraft till förfogande för vikariat eller andra kortare engagemang, men det har hävdats att i den mån den offentliga arbetsförmedlingens service är otillräcklig de särskilda behoven borde tillgodoses genom de s. k. organisationsförmedlingarna. När det gäller kontorsarbetskraft finns det nämligen organisationer, två i Stockholm och en i Göteborg, som har tillstånd att bedriva arbetsförmedling. Vid sådan förmedling får avgift tas ut av arbetsgivaren, men den får endast täcka kostnader för förmedlingen och således inte ge vinst. Verksamheten övervakas av AMS. Detta är f. ö. det enda slag av avgiftskrävande förmedling som i dag tillåts vid sidan av förmedlingen på artist- och musikerområdet.

Enligt utskottets uppfattning är de nuvarande förhållandena inte tillfredsställande. Det kan å ena sidan hävdas att det uppenbarligen finns ett behov av den typ av service på kundernas kontor som skrivbyråerna kan erbjuda. Det finns också arbetssökande som efterfrågar det slag av korttidsarbete det här gäller. För att inte komma i konflikt med lagen anser sig byråerna vara nödsakade att organisera arbetet på ett sätt som berörda anställda och beställare uppfattar som krångligt och byråkratiskt och som likväl är diskutabelt sett från lagens utgångspunkt. Å andra sidan har det anförts principiella invändningar mot att tillåta privat arbetsförmedling. Uppsplittring av arbetsmarknaden på olika organ som bedriver förmedling är också i princip till nackdel för de arbetssökande.

Utskottet är på grundval av det föreliggande materialet inte berett att tillstyrka något av de yrkanden som framställs i motionen. Frågan bör belysas ytterligare. Utskottet föreslår därför att regeringen låter kartlägga hur arbetsmarknaden ser ut och fungerar för korttidsanställda på kontorsområdet.

Man bör undersöka de arbetssökandes behov och önskemål samt skapa sig en bild av i vilken omfattning dessa kan tillgodoses inom ramen för den nuvarande ordningen. I sammanhanget bör beaktas frågor om anställningsvillkor, anställningsskydd m. m. och vilken betydelse medbestämmandelagens regler om förhandlings- och vetorätt vid entreprenader och uthyrningsverksamhet har. Den offentliga arbetsförmedlingens och organisa -

AU 1979/80:5

II

tionsförmedlingarnas liksom kontorsserviceföretagens roller bör belysas och ställas i relation till de önskemål som arbetsgivarna och de arbetssökande kan ha. Även kostnads- och resursaspekter, bl. a. för den offentliga förmedlingens del, bör tas med i utredningsarbetet. Kartläggningen bör i första hand avse förhållandena i Stockholm, Göteborg och Malmö, men den bör även ge en bild av läget i några andra orter av varierande storlek i olika delar av landet.

Sedan kartläggningen slutförts bör man ta ställning till om det finns anledning att ändra nuvarande ordning och om detta i så fall kan ske inom ramen för den gällande lagstiftningen. Särskilt bör undersökas den offentliga arbetsförmedlingens möjligheter att förbättra sin service till arbetssökande och arbetsgivare mot bakgrund av den ökade användningen av ADB i förmedlingsarbetet. Om det bedöms att lagen bör justeras i något hänseende, t. ex. för att bereda visst utrymme för kontorsserviceföretagens verksamhet, måste Sveriges förpliktelser enligt den år 1949 reviderade ILO-konventionen nr 96 beaktas. Det bör inte komma i fråga alt rubba våra åtaganden enligt denna konvention. I sammanhanget bör också nämnas att det kan finnas skäl att se över 1935 års lag även från lagtekniska utgångspunkter.

Utredningsarbetet bör bedrivas under medverkan av arbetsmarknadens parter. Även kontorsservicebranschen bör vara representerad.

Regeringen bör underrättas om vad utskottet sålunda anfört.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2066 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om kartläggning m. m. av arbetsmarknaden för korttidsanställda på kontorsområdet.

Stockholm den 20 november 1979

På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Margit Odelsparr (c), Marianne Stålberg (s), Eva Winther (fp), Sune Johansson (s). Börje Hörnlund (c). Lahja Exner (s), Nils-Olof Grönhagen (s), Sonja Rembo (m) och Görel Bohlin (m).

Reservation

Anna-Greta Leijon, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Marianne Stålberg, Sune Johansson, Lahja Exner och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser att utskottets yttrande, fr. o. m. det stycke på s. 10 som böijar ”Frågan om”, och hemställan bort ha följande lydelse:

AU 1979/80:5

12 Frågan om att tillåta privat arbetsförmedling i den form skrivbyråerna önskar bedriva den, dvs. genom att hos skrivbyråerna tillfälligt anställd personal ställs till förfogande för tjänstgöring på kundernas kontor, har prövats flera gånger under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Vid samtliga tillfällen har förslag om lagändring avvisats med motivering att arbetsförmedling här i landet i princip skall bedrivas av det allmänna och att avgiftskrävande förmedling endast bör tillåtas i undantagsfall och då — frånsett viss arbetsförmedling för artister — mot ersättning enbart för förmedlingsorganets kostnader (organisationsförmedling).

Vid bedömning av frågor av detta slag måste stor hänsyn tas till uppfattningarna hos de fackliga organisationerna. LO, TCO och SACO/SR har i remissyttranden över en framställning hos regeringen med samma syfte som den aktuella motionen uttalat sig mot förslag till ändringar i lagen. Samma inställningar redovisar en stor majoritet av AMS styrelse.

Utskottet är heller inte berett förorda att man ändrar lagen i den riktning motionärerna tänker sig. Erfarenheterna visar att de särskilda servicekrav som finns i fråga om korttidsarbete på kontorsområdet kan tillgodoses genom den verksamhet som vissa organisationer efter tillstånd bedriver.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2066.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979