Bet. 1979/80:JoU26

Med anledning av motion om svensk text på importerade livsmedelskonserver

Typ: Betänkande
Datum: 1980-02-05
Källa: data.riksdagen.se

JoU 1979/80:26

Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:26

med anledning av motion om svensk text på importerade livsmedelskonserver Motionen I

motionen 1978/79:1007 av Karin Flodström m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om bestämmelser som förser importerade livsmedelskonserver med svensk text.

Enligt motionen är konsumenternas svårigheter att få relevant information om en vara före köp dokumenterad. Motionärerna anser att det är ett konsumentintresse att alla importerade varor skall vara försedda med förklarande text på svenska. Några sådana bestämmelser finns inte i dag. I marknadsföringslagen § 3 finns bestämmelser om informationsplikt för företagen. Enligt dessa kan marknadsdomstolen ålägga näringsidkare att vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. För att detta skall ske måste emellertid ett ärende anmälas till marknadsdomstolen. Det skulle innebära en förenkling som vore till fördel för konsumenterna om alla importerade varor försågs med svensk text innan de salufördes på marknaden. Det är enligt motionärerna främst inom livsmedelsområdet som det finns ett behov härav.

Gällande bestämmelser, m. m.

Enligt 13 § livsmedelslagen (1971:511) skall färdigförpackat livsmedel som saluhålls vara tydligt och otvetydigt märkt med följande uppgifter,

1. livsmedlets slag,

2. livsmedlets sammansättning,

3. livsmedlets nettovikt eller nettovolym vid förpackningstillfället,

4. anvisning hur livsmedlet skall förvaras, om förvaringssättet är av betydelse för livsmedlets hållbarhet,

5. beräknad hållbarhetstid, om denna är begränsad,

6. förpackarens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort eller, om namnet eller firman är allmänt känd, endast namnet, firman eller förkortning därav,

7. sådana uppgifter i övrigt av betydelse för konsumenterna som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan begränsa märkningsskyldigheten enligt första stycket 1-6.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 26

JoU 1979/80:26

märkning enligt första stycket av annat Kvsmedel än färdigförpackat.

Enligt 25 § livsmedelskungörelsen (1971:807) meddelar livsmedelsverket bestämmelser om märkning enligt 13 § första stycket 7 samt andra och tredje styckena livsmedelslagen (1971:511). Bestämmelser om kvalitetsmärkning av matpotatis meddelas av lantbruksstyrelsen.

I förarbetena till gällande livsmedelslagstiftning behandlades frågan om att i livsmedelsstadgan införa regler om användningen av främmande språk vid märkning av livsmedel.

Livsmedelsstadgekommittén (LSK) fann det mest realistiskt och rimligt att åt den framtida tillsynsmyndigheten överlåta avgörandet om vad som med hänsyn till utvecklingen och omständigheterna i övrigt borde läggas i kravet på märkning på ett ”otvetydigt sätt” när det gällde frågan om främmande språk. Därvid borde i första hand de rent hygieniska intressena bevakas. Enligt LSK:s uppfattning var detta särskilt viktigt beträffande kravet på förvaringsanvisning, som enligt LSK borde meddelas på svenska språket eller genom ett fullt förståeligt symbolspråk. Beträffande övriga obligatoriska uppgifter ansåg LSK att en avvägning borde göras mellan konsumenternas intresse av att få en fullt otvetydig information och de konsekvenser en kompletterande märkning kunde föra med sig i form av höjda konsumentpriser.

I propositionen 1971:61 med förslag till livsmedelslag m. m. uttalade departementschefen i denna del att han ansåg det vara tillräckligt att kräva att märkningen skulle ske på ett tydligt och otvetydigt sätt. Att märkningen skulle var otvetydig innebar att obligatoriska uppgifter inte fick lämnas i kod utan skulle vara utformade i klartext. Märkning borde också kunna ske på främmande språk. Vid riksdagsbehandlingen (JoU 1971:41) godtogs uppfattningen att märkning skulle få ske på främmande språk, även om det givetvis vore önskvärt att alla livsmedel märktes på svenska. En generell föreskrift härom väntades emellertid i hög grad försvåra eller rentav hindra en fortsatt import av betydelsefulla livsmedel. Tillämpningen av kravet på ”otvetydig märkning” borde enligt riksdagen skärpas så att märkning på svenska föreskrevs där så visade sig möjligt. Samtidigt ansåg riksdagen att det var eftersträvansvärt att det beträffande livsmedel med utländsk text i livsmedelsbutikerna hölls en översättning på svenska tillgänglig för allmänheten.

Vid sin tillämpning av kravet på ”otvetydig märkning” har livsmedelsverket kommit fram till att märkning på norska, danska, engelska, tyska, eventuellt franska och även andra språk kan accepteras när benämningarna inte kan anses vara alltför främmande för en svensk konsument (t. ex. italienska, spanska, portugisiska). En förutsättning är att märkningen inte anses vilseledande för en svensk konsument.

JoU 1979/80:26

föreskriven märkning företrädesvis ske på svenska språket. I fråga om modersmjölksersättning och välling för spädbarn skall dock förvaringsanvisning och anvisning om hur livsmedlet skall beredas för konsumtion alltid vara avfattade på svenska språket (ur 11 § SLV FS 1978:17).

3§ marknadsföringslagen (1975:1418) innehåller bestämmelser enligt vilka näringsidkare under vissa omständigheter kan åläggas informationsplikt. En sådan tvingande åtgärd, som skall vidtas av marknadsdomstolen, kan endast vidtas då den är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Utgångspunkten för lagstiftningen är emellertid att näringsidkare förutsätts lämna tillfredsställande information om sina produkter och att om ytterligare information behövs skall detta åstadkommas genom frivilliga överenskommelser mellan berörda näringsidkare och konsumentverket och utfärdande av riktlinjer av konsumentverket. Något formellt krav på att frivilliga åtgärder skall ha visat sig otillräckliga innan en tvångsvis åtgärd vidtas finns dock inte.

Marknadsföringslagen innehåller inga bestämmelser om vilket språk aktuell information skall vara avfattad på. Ej heller behandlas denna fråga i den till underlag för lagen liggande propositionen (1975/76:34). Däremot berörs språkfrågan i ett av betänkandena som ligger till grund för propositionen (”Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken”, SOU 1973:20). På sid. 85 i betänkandet står bl. a.: ”För att ge konsumenterna erforderlig information torde det i åtskilliga fall vara nödvändigt att myndigheterna utfärdar anvisningar om hur (varu)deklarationerna skall utformas. Härvid bör man ta ställning till bl. a. frågan om märkning på främmande språk. En avvägning bör därvid ske mellan konsumentens intresse av otvetydig information och de konsekvenser som en föreskrift om deklaration på svenska språket kan ha för priset på varan. Som huvudregel bör dock enligt varudeklarationsutredningens mening gälla att deklaration skall ges på svenska språket (ev. annat skandinaviskt språk)”.

Konsumentverket har i vissa av sina riktlinjer föreskrivit att viss information skall vara avfattad på svenska. Sålunda föreskriver t. ex. riktlinjerna för marknadsföring av naturmedel (KOVFS 1977:8) att med vissa undantag information skall lämnas på svenska.

Internationellt samarbete

Ett omfattande internationellt samarbete bedrivs inom en rad olika organ med inriktning på föreskriftsarbetet på livsmedelsområdet eller de handelspolitiska aspekterna härav. Här kan nämnas samarbetet i den gemensamma FAO/WHO Codex Alimentarius Kommissionen, EG, ESE, EFTA och inom Nordiska rådet. I det aktuella sammanhanget synes främst samarbetet inom ramen för den gemensamma FAO/WHO Codex Alimentarius Kommissionen, EFTA, Nordiska rådet och EG vara av intresse.

JoU 1979/80:26

4 Den gemensamma FAO/WHO Codex Alimentarius Kommissionen har som uppgift att bl. a. utarbeta och fastställa internationella standarder för livsmedel. Således har en allmän standard beträffande märkning av färdigförpackade livsmedel (CAC/RS 1-1969) utarbetats. Enligt standardens punkt 4.2 skall använt språk vara godtagbart för landet där livsmedlet i fråga är avsett att saluföras. Vidare bör i stället för ommärkning en kompletterande märkning tillåtas om originalmärkningen inte är på ett acceptabelt språk.

I EFTA har vid olika tillfällen studerats frågan om innehållsdeklaration på importlandets språk. EFTA:s handelsexpertkommitté har med anledning av en framställning om att innehållsdeklaration skall anges på importlandets språk i en rapport till EFTA:s råd (dokument EFTA/CTE 3/76) uttalat att den inte kunde rekommendera att EFTA skulle införa egna regler med innebörden att innehållsdeklaration på konsumentprodukter måste anges på det importerande landets språk (par 46). EFTA:s råd noterade rapporten samtidigt som den beträffande innehållsdeklaration av färdigförpackade livsmedel rekommenderade EFTA-regeringarna att så långt möjligt tillämpa Codex Alimentarius Kommissionens allmänna standard om märkning av färdigförpackade livsmedel liksom särskilda Codexstandarder innehållande märkningsföreskrifter.

Ett nordiskt samarbete (mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige) på livsmedelsområdet har existerat sedan en längre tid. På bl. a. danskt initiativ upprättades 1971 en nordisk ämbetsmannakommitté för harmonisering av livsmedelslagstiftningen. Denna kommitté har till uppgift att klarlägga förekommande skillnader i de nordiska livsmedelslagstiftningarna och söka uppnå enhetliga regler så att de nordiska länderna i största möjliga utsträckning också skall kunna inta gemensamma ståndpunkter i det internationella harmoniseringsarbete som pågår på området.

Ämbetsmannakommittén har behandlat en rad frågor, bl. a. märkningsbestämmelsema för livsmedel. I fråga om det språk märkningsuppgifterna skall vara avfattade på enades kommittén 1972 om följande (Nordiska rådets berättelse om samarbete på livsmedelslagstiftningens område - Förtryck C 18/s, 1976):

”1. All merkning skal vaere tydelig og utvetydig.

2. Dagligvarer bör vaere merket på det nasjonale språk.

3. Ved importerte varer og varer for eksport er det fra dansk, norsk og svensk side enighet om at merkning pa fremmed språk godtas. Finland krever at teksten også skal vaere avfattet på finsk.”

Nordiska rådets social- och miljöutskott har i skrivelse 1977-04-02 till Nordiska rådets presidium angående märkningsregler för livsmedel i Finland bl. a. anfört att ”när det gäller märkning av olika dagligvaror finner utskottet att denna bör ske utifrån likartade principer i de nordiska länderna. Att därvid danska, norska och svenska språken är fritt utbytbara i dessa tre länder finner utskottet naturligt.”

JoU 1979/80:26

5 I EG pågår ett harmoniseringsarbete som även avser livsmedel. Bl. a. har EG antagit ett rådsdirektiv rörande märkning av livsmedel (79/112/EEC, publicerat i JO L 33/79) enligt vilket medlemsstaterna skall säkerställa att försäljning inom respektive territorium av livsmedel förbjuds om märkningen inte är på ett språk som är lättförståeligt för köparen såvida inte andra åtgärder vidtagits för att säkerställa att köparen är informerad. Bestämmelserna hindrar inte att märkningen får ske på flera språk.

Sveriges åtaganden på det handelspolitiska området beträffande s. k. tekniska handelshinder

Sverige har genom olika överenskommelser t. ex. enligt EFTA-konventionen samt enligt frihandelsavtalet med EG åtagit sig att följa vissa generella regler när det gäller varuutbytet med utlandet. I EFTA-konventionen liksom i Sveriges frihandelsöverenskommelse med EG gäller som en av grundprinciperna - vid sidan av reglerna om tullfrihet på industrivaruområdet - att inga nya kvantitativa importrestriktioner får införas och att sådana restriktioner som fanns vid överenskommelsernas ingående avvecklas mellan de kontraktsslutande parterna (artikel 10 resp. artikel 13). Dessa regler omfattar även åtgärder med motsvarande/samma verkan som kvantitativa restriktioner och omfattar därför en rad olika s. k. icke tariffära handelshinder som t. ex. olika tekniska och administrativa hinder för handelsutbytet (orsakade av föreskrifter om utformning, märkning, provning osv. av varor som är föremål för internationell handel).

Avsteg från frihandelsöverenskommelsernas bestämmelser om förbud mot införande och krav på avskaffande av kvantitativa importrestriktioner etc. kan stödjas på de särskilda undantagsklausuler som finns i avtal (artikel 12 i EFTA och artikel 20 i avtalet med EG). Dessa undantagsmöjligheter gäller t. ex. säkerhetsföreskrifter som är nödvändiga för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa. Generellt gäller dock att sådana undantag skall vara nödvändiga för att uppnå uppställda syften och ej får utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan avtalsparterna.

Utöver angivna generella regler enligt EFT A-konventionen har inom EFTA upprättats en procedur enligt vilken EFTA-länderna skall notifiera varandra om nya tekniska föreskrifter eller ändringar i befintliga föreskrifter (den s. k. INCI-proceduren). Enligt proceduren skall bl. a. redovisas om föreslagen föreskrift är identisk med eller avviker från tekniska specifikationer som utarbetats av internationellt eller regionalt organ och om möjligt skall skäl till avvikelsen anges.

För att möjliggöra att erforderlig hänsyn tas till Sveriges internationella åtaganden på det handelspolitiska området har ett särskilt samrådsförfarande upprättats mellan kommerskollegium och föreskriftsgivande myndigheter. Enligt kungörelsen (1973:233) föreligger skyldighet för myndighet att

JoU 1979/80:26

underrätta kommerskollegium om föreskrifter eller anvisningar i fråga om teknisk utformning, märkning eller beskaffenhet i övrigt av vara som är föremål för internationell handel. Finns anledning att antaga att sådan föreskrift eller anvisning kan medföra handelshinder av väsentlig betydelse skall myndigheten i fråga samråda med kollegiet innan beslut fattas. Enligt särskilt regeringsbrev (1973-04-13) skall kollegiet härutöver pröva huruvida och i vilken omfattning övriga EFTA-länder skall notifieras om sådana föreskrifter. Genom notifikationssystemet ges medlemsländerna i EFTA möjligheter att inkomma med synpunkter över föreslagna svenska tekniska föreskrifter.

Vidare kan här erinras om den inom GATT träffade särskilda överenskommelsen om tekniska handelshinder vilken Sverige förväntas ratificera inom kort. Överenskommelsen, som träder i kraft den 1 januari 1980, innehåller bl. a. bestämmelser om förslag till tekniska föreskrifter som kan ha väsentlig inverkan på andra parters handel. Härav skall, då det redan finns eller inom kort kommer att finnas relevanta internationella standarder, dessa eller relevanta delar av dem användas som grundval för nationella föreskrifter. Avvikelse kan få göras i vissa angivna fall bl. a. för skydd av människors hälsa eller säkerhet. I sådant fall åligger det part att på begäran vederbörligen kunna förklara varför avvikelsen skett. Härutöver finns i överenskommelsen bestämmelser om bl. a. notifikation och tillhandahållande av upplysningar och dokument avseende föreslagna tekniska föreskrifter och certifieringssystem.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från statens livsmedelsverk, kommerskollegium och konsumentverket. Kommerskollegium har bifogat av kollegiet inhämtade yttranden från Sveriges grossistförbund och Industrins Livsmedelsgrupp. I livsmedelsgruppen ingår Kemikontorets livsmedelssektion, Köttbranschens Riksförbund, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Choklad-, Konfektyr- och Kexfabrikantföreningen, Svenska Kvarnföreningen och Sveriges Bageriförbund.

Remissinstanserna uttrycker i allmänhet förståelse för att det kan vara ett konsumentintresse att märkning av importerade livsmedelskonserver sker på svenska. Samtliga vänder sig dock mot förslaget att införa allmänt tvingande regler härom i lagstiftningen.

Statens livsmedelsverk (SLV) anför, under hänvisning till att i motionen särskilt nämns fruktkonserver, att dessa i allmänhet består av hela, halverade eller skivade frukter i lag med eller utan socker. Dessutom förekommer s. k. ”Fruktcocktail” med olika frukter i bitar och halvor - benämningarna på frukterna är dock inte alltför olika de svenska benämningarna, t. ex. ”Apples” = äpplen eller ”Peaches” = persikor. Vanligtvis finns dessutom avbildning av frukterna utanpå konservburkarna. Beträffande fruktkonser -

JoU 1979/80:26

ver torde det därför ganska klart framgå för de flesta svenska konsumenter vad som ingår i burken. Tillagningsanvisningar, förvaringsanvisningar och hållbarhetsmärkning saknas i allmänhet på dessa produkter eftersom det knappast finns några skäl för att lämna sådan information i dessa fall.

Enligt SLV har inga klagomål heller inkommit till verket rörande just märkningen på importerade fruktkonserver. Därtill kommer att många invandrare har lättare att förstå en text avfattad på t. ex. engelska än på svenska.

SLV anser att just konserver ej vållat några problem från läslighetssynpunkt. Mot bakgrund av det sagda och med hänsyn till risken att obligatorisk text på svenska kan orsaka och uppfattas som handelshinder och till att en sådan märkning kan medföra högre kostnader för produkterna, avstyrker SLV bifall till motionen.

Kommerskollegium vill ej heller tillstyrka de åtgärder som föreslås i motionen. Kollegiet har dock i och för sig förståelse för att det kan vara ett konsumentintresse att information på importerade livsmedelskonserver skall vara avfattad på svenska. Den betydande import som det här är fråga om och de praktiska och ekonomiska konsekvenser som bestämmelser av ifrågavarande slag skulle medföra gör dock - med hänsyn till Sveriges handelspolitiska förpliktelser - svårt för kollegiet att biträda motionen. Därvid bör även beaktas att den föreslagna åtgärden allmänt sett går emot hittillsvarande svenskt agerande vad gäller liknande åtgärder i utlandet. Härutöver tillkommer enligt kollegiet olika frågeställningar och synpunkter i övrigt som belyser det komplicerade i att utarbeta och tillämpa bestämmelser som förser importerade livsmedelskonserver med svensk text.

Kollegiet anför i anslutning härtill bl. a. följande.

1. Motionärerna utgår från att det är ett konsumentintresse att importerade livsmedelskonserver förses med svensk text. Detta intresse skulle uppenbarligen vara liktydigt med att få otvetydig information om livsmedlet i fråga. Härtill kan endast tillfogas att det också kan vara ett konsumentintresse att få tillgång till ett varierande utbud av varor och detta till billigast möjliga pris per vara. Nämnda förhållanden har även berörts i yttrandet från Industrins Livsmedelsgrupp. Samtliga konsumentaspekter bör enligt kollegiet beaktas, varför en avvägning bör ske mellan konsumentens intresse av otvetydig information och de konsekvenser som bestämmelser om svensk text på importerade livsmedelskonserver kan ha för utbudet av och priset på varan.

2. Motionärerna anger vissa siffror som visar att importens andel av livsmedelskonsumtionen i Sverige är betydande. Av den statistik som redovisas i bilaga 3' framgår även att importvärdet av livsmedelskonserver totalt liksom importvärdet från EG, EFTA respektive de nordiska länderna är betydande. För vissa av varorna svarar de nordiska länderna för en betydande del av importen. Detta är ett förhållande som enligt kollegiet bör beaktas särskilt med hänsyn till de handelspolitiska åtaganden Sverige gjort mot ifrågavarande länder.

1 Ej bifogad

Joll 1979/80:26

3. Motionärerna nämner inget om det internationella samarbetet på livsmedelsområdet, ett arbete som även berör språkfrågan. Av särskild betydelse är härvid det arbete som bedrivs i den gemensamma FAO/WHO Codex Alimentarius Kommissionen och i Nordiska rådet. Den allmänna märkningsstandarden beträffande färdigförpackade livsmedel lämnar i princip fritt för importlandet att bestämma vilket språk som skall användas, men i det nordiska sammanhanget har likheten i de skandinaviska språken betonats och de danska, norska och svenska språken ansetts fritt utbytbara. Även detta är enligt kollegiet ett förhållande som bör beaktas i sammanhanget.

4. I motionen preciseras ej närmare vem som skall svara för ifrågavarande märkning eller hur denna skall genomföras i praktiken. Kollegiet anser att även dessa frågor aktualiserar ett antal praktiska och ekonomiska problem vilka bör beaktas i sammanhanget. Motionärerna konstaterar att den svenska marknaden och det svenska språkområdet anses för små för att det skall vara möjligt att förse importprodukterna med svensk text. Mot denna bakgrund torde det vara tveksamt om de utländska tillverkarna lägger upp särskilda tillverkningsserier med svensk märkning. Ett generellt krav på att livsmedlen skall vara märkta på svenska redan vid importtillfället torde därför medföra att vissa livsmedel över huvud taget inte kommer den svenske konsumenten till del. I den mån särskilda tillverkningsserier för den svenska marknaden läggs upp i utlandet kommer detta att medföra fördyringar för den svenske konsumenten. Skalfördelarna med långa tillverkningsserier skulle minska. Motionärerna synes närmast ha en ommärkning eller kompletteringsmärkning av importerade livsmedel före saluhållandet i åtanke. Även ett sådant krav medför praktiska och ekonomiska problem. Särskilt gäller detta om varje enskild konservburk eller motsvarande förpackning skall behöva märkas på svenska. Dylika konsumentförpackningar levereras i stor utsträckning i fabrikantförpackningar vilket gör det möjligt för detaljisten att direkt exponera varan i fabrikantemballaget. Att vid importtillfället eller hos importören/grossisten bryta dessa förpackningar för om- eller kompletteringsmärkning skulle förutom praktiska olägenheter medföra kostnader som i slutändan skulle belasta konsumenterna. Att låta detaljisten utföra märkningen skulle medföra ett flertal praktiska problem. Dessutom är det tveksamt om detaljisten enligt gällande livsmedelslagstiftning kan sägas ha ett ansvar för att livsmedlet märks. Enligt lagens 14 § skall då det gäller importerade färdigförpackade livsmedel den som först saluhåller livsmedlet i landet svara för att obligatorisk märkning utförs.

5. Motionärerna specificerar inte vilken information som man önskar ha på svenska. Önskemålet torde dock knappast avse annan än den information som enligt marknadsföringslagen är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller sådan information som är obligatorisk enligt livsmedelslagen. Även om man nu avser sådan information kan det finnas skäl att närmare studera de enskilda uppgifter som är obligatoriska enligt livsmedelslagen och fråga sig vilka eventuella uppgifter som bör anges på svenska. I sammanhanget kan erinras om att livsmedelsstadgekommittén som exempel på uppgift som bör vara meddelat på svenska språket eller genom ett fullt förståeligt symbolspråk endast angav förvaringsanvisningen (SOU 1970:6 sid. 240 f). Tilläggas kan att förvaringsanvisning på helsteriliserade konserver, dvs. helkonserver, inte ansågs behövlig av livsmedelsstadgekommittén (ibid § 244). Även detta utgör förhållanden som enligt kollegiet bör beaktas i sammanhanget.

JoU 1979/80:26

6. Motionärernas hemställan avser importerade livsmedelskonserver. Ingen differentiering görs mellan olika typer av livsmedelskonserver. Mera vanligen förekommande konserver avses uppenbarligen bli behandlade på samma sätt som mera lyxbetonade livsmedel och varor i övrigt med en begränsad avsättning. I sammanhanget kan det finnas skäl att erinra om livsmedelsstadgekommitténs uttalande (SOU 1970:6 sid. 241) beträffande andra obligatoriska uppgifter än de som avser förvaring att strängare krav måste uppställas för näringsmässigt viktiga livsmedel som dagligen förekommer i kosten än för mera lyxbetonade livsmedel och varor i övrigt med en begränsad avsättning. I det senare fallet väntades kundkretsen ha förutsättningar att rätt tolka uppgifter på främmande språk och i övrigt känna till hur dessa speciella livsmedel skall hanteras. Också dessa förhållanden bör enligt kollegiet beaktas i sammanhanget.

Även konsumentverket ställer sig tveksamt till att införa tvingande regler att förse alla importerade livsmedelskonserver med svensk text på förpackningen.

Sådana regler kan få prishöjande effekt på varor som importeras i liten mängd. Det kan gälla specialvaror som importeras för att tillgodose olika invandrargruppers behov och önskemål. Svensk text på dessa varor torde inte vara nödvändig. Det kan också gälla tillfälliga varupartier som importeras t. ex. i samband med dagligvaruhandelns kampanjaktiviteter. För dessa varor bör enligt verkets mening fullgod information på svenska kunna lämnas på skylt i butiken eller i reklammaterial, som bifogas varan. Verket anför vidare bl. a.

Då frågan nu åter väcks önskar konsumentverket framhålla att det enligt verkets mening är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt att det vid marknadsföring av färdigförpackade livsmedel lämnas otvetydig och för konsumenten lätt förståelig information om varans egenskaper och kvalitet, dess användning och förvaring. Konsumentverket anser därför att informationen på importerade livsmedel så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt bör lämnas på svenska språket.

Konsumentverket anser att tvingande bestämmelser att förse importerade livsmedelskonserver med svensk text bör införas då otvetydig eller lättförståelig information är av särskild betydelse från hälsosynpunkt. Föreskriven märkning av barnmat och andra specialdestinerade livsmedel skall således enligt verkets mening ske på svenska språket, om ej livsmedelsverket medger annat. Likaså anser verket att sådana förvaringsanvisningar som är obligatoriska enligt livsmedelslagstiftningen skall lämnas antingen på något av de nordiska språken eller genom ett fullt förståeligt symbolspråk.

Konsumentverket förutsätter slutligen att importerade livsmedelskonserver förses med svensk text då motsvarande text på främmande språk kan vara vilseledande.

Industrins Livsmedelsgrupp delar uppfattningen att det från konsumentsynpunkt vore en fördel om utländska produkter vore försedda med svensk text. Sannolikt skulle dock åtskilliga av de produkter som i dag importeras hit gå Sverige förbi om särskilda krav på svensk text restes. De svenska konsumenterna skulle då kunna gå miste om konserverade sydländska

JoU 1979/80:26

frukter och bär, vilka inte kan odlas eller tillverkas här i landet av klimatologiska skäl.

För sådana varor där konkurrens föreligger med svenska varor kan man nog utgå ifrån att de utländska tillverkarna av ren självbevarelsedrift åsätter produkterna svensk text. Livsmedelsgruppen är av den uppfattningen, att kan inte konsumenterna tillgodogöra sig texten, köper man inte produkten om det finns alternativ. En självsanering äger således rum.

Livsmedelsgruppen vill däremot betona vikten av att när de importerade produkterna märks på engelska, tyska, franska, norska eller danska, så skall de märkningskrav som stipuleras i 1971 års livsmedelslag och dess följdförfattningar följas. I detta hänseende föreligger ännu i dag brister.

Sveriges grossistförbund anser det knappast realistiskt att ställa sä höga krav som att begära svensk text på importerade livsmedelskonserver. Förbundet anför i anslutning härtill följande.

Det är ett självklart intresse att konsumenterna kan ges en sådan information, att de gör ett så rationellt köp som möjligt. Därvidlag är givetvis när det gäller livsmedel den information som lämnas på förpackningen den mest väsentliga. Sedan den svenska livsmedelslagstiftningen trädde i kraft 1972 har också - förutom de grundläggande kraven rörande information om livsmedelsslag, förpackare/tillverkare, nettovikt, innehållsdeklaration m. m. - ytterligare krav tillkommit och i stor utsträckning tillgodosetts rörande uppgifter om enskilda tillsatsämnen såsom konserveringsmedel och färgämnen. I ett särskilt fall - nämligen barnmat - har också ställts krav på att märkning skall ske på svenska språket.

Mot denna bakgrund finner vi det därför förvånande att motionärerna kan påstå att konsumenternas svårigheter att få en relevant information om en vara före köp är väl dokumenterad när det gäller livsmedelsområdet.

Att - som motionärerna hävdar - upprätta krav på märkning av färdigförpackade livsmedel på svenska språket torde enligt vår mening i betydande grad komma att medföra tekniska handelshinder, vilket knappast kan anses stå i överensstämmelse med de åtaganden, som Sverige gjort i internationella handeissammanhang.

Även om en allt större del av vår befolkning har vissa kunskaper i minst ett främmande språk - företrädesvis engelska - så kan vi i och för sig förstå motionärernas ambitioner att få önskad information på ett lättillgängligt språk, helst svenska.

Mot detta måste man enligt vår mening då ställa de problem en sådan ordning skulle komma att medföra. Sverige är en förhållandevis liten marknad, och för flertalet produkter skulle en specialmärkning på svenska språket komma att medföra ökade kostnader och därmed ett högre pris.

Enligt vår mening föreligger också uppenbar risk för att en stor del av vårt färdigförpackade livsmedelssortiment skulle ta andra vägar än till den svenska marknaden, vilket i sig skulle medföra försämrad konkurrens och därigenom också på sikt försämra konsumentens möjlighet att göra ett rationellt och gott köp.

Vi vill också i sammanhanget understryka de problem, som svensk livsmedelsindustri kan få när motsvarande krav kommer att ställas från andra länder om specifika märkningskrav, vilka avviker från internationell praxis.

JoU 1979/80:26

11 Avslutningsvis vill vi framhålla att konkurrensen inom dagligvaruområdet i Sverige med de blockbildningar som under senare år alltmera profilerats borgar för att de varor som saluföres är av sådan kvalitet, att de olika handelsblocken är beredda ansvara för deras kvalitet. I detaljhandeln är man också angelägen om att för varor med utländsk text lämna konsumenten eventuellt erforderliga informationer rörande varan.

Utskottet

I föreliggande motion påpekas att ca 13 % av den totala livsmedelskonsumtionen i landet utgörs av importerade varor. På vissa områden, bl. a. i fråga om fruktkonserver, är importen i det närmaste hundraprocentig. Enligt motionen medför avsaknaden av uppgifter på svenska beträffande t. ex. varans innehåll och användning att konsumenterna ofta inte får den information som man behöver för att kunna göra ett rationellt inköp. Svårast drabbas de svaga konsumentgrupperna därvidlag. Motionärerna framhåller att det skulle innebära en förenkling som vore till fördel för konsumenterna om alla importerade varor försågs med svensk text innan de saluförs på marknaden.

Enligt 13 § livsmedelslagen (1971:511) skall färdigförpackat livsmedel som saluhålls vara tydligt och otvetydigt märkt med uppgift om livsmedlets slag och sammansättning samt dess nettovikt eller nettovolym vid förpackningstillfället. På samma sätt skall livsmedlet vara försett med anvisning hur det skall förvaras, om förvaringssättet är av betydelse för livsmedlets hållbarhet. Märkningen skall vidare innefatta uppgift om beräknad hållbarhetstid, om denna är begränsad, och om förpackningens eller tillverkarens namn eller firma samt hemort eller, om namnet eller firman är allmänt känd, endast namnet, firman eller förkortning därav.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva att märkning skall innehålla andra uppgifter av betydelse för konsumenterna. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan också begränsa den i föregående stycke angivna märkningsskyldigheten.

I 25 § livsmedelskungörelsen (1971:807) har regeringen bemyndigat livsmedelsverket att meddela bestämmelser om märkning av livsmedel i sist berörda båda avseenden.

I förarbetena till gällande livsmedelslagstiftning behandlades frågan om att i livsmedelsstadgan införa regler om användningen av främmande språk vid märkning av livsmedel.

JoU 1979/80:26

eller genom ett fullt förståeligt symbolspråk. Beträffande övriga obligatoriska uppgifter ansåg LSK att en avvägning borde göras mellan konsumenternas intresse av att få en fullt otvetydig information och de konsekvenser en kompletterande märkning kunde föra med sig i form av höjda konsumentpriser.

I propositionen 1971:61 med förslag till livsmedelslag m. m. uttalade departementschefen i denna del att han ansåg det vara tillräckligt att kräva att märkningen skulle ske på ett tydligt och otvetydigt sätt. Att märkningen skulle vara otvetydig innebar att obligatoriska uppgifter inte fick lämnas i kod utan skulle vara utformade i klartext. Märkning borde också kunna ske på främmande språk. Vid riksdagsbehandlingen (JoU 1971:41) godtogs uppfattningen att märkning skulle få ske på främmande språk, även om det givetvis vore önskvärt att alla livsmedel märktes på svenska. En generell föreskrift härom väntades emellertid i hög grad försvåra eller rentav hindra en fortsatt import av betydelsefulla livsmedel. Tillämpningen av kravet på ”otvetydig märkning” borde enligt riksdagen skärpas så att märkning på svenska föreskrevs där så visade sig möjligt. Samtidigt ansåg riksdagen att det var eftersträvansvärt att det beträffande livsmedel med utländsk text i livsmedelsbutikerna hölls en översättning på svenska tillgänglig för allmänheten.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen uttrycker i ärendet hörda remissinstanser i allmänhet förståelse för att det kan vara ett konsumentintresse att märkning av importerade livsmedelskonserver sker på svenska. Bl. a. framhåller konsumentverket att informationen på importerade livsmedel så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt bör lämnas på svenska språket. Enligt verkets mening bör införas tvingande bestämmelser att importerade livsmedelskonserver skall förses med svensk text då otvetydig eller lätt förståelig information är av särskild betydelse från hälsosynpunkt. Samtliga remissinstanser vänder sig dock eller ställer sig tveksamma gentemot förslaget att införa bestämmelser om att alla importerade livsmedelskonserver skall förses med svensk text på förpackningen. I remissyttrandena pekas bl. a. på risken att regler om obligatorisk text på svenska kan orsaka och uppfattas som handelshinder. I motionen föreslagen åtgärd skulle dessutom allmänt sett strida mot hittillsvarande svenskt agerande vad gäller liknande åtgärder i utlandet.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till synpunkten att det i och för sig vore önskvärt att alla livsmedel märktes på svenska. Mot bakgrund av de i det föregående redovisade uttalandena som utskottet gjorde i samband med livsmedelslagens antagande och som utskottet anser alltjämt böra gälla finner emellertid utskottet inte motiverat att i livsmedelslagen införa några tvingande regler om sådan märkning.

Det bör sålunda enligt utskottets mening alltjämt ankomma på livsmedelsverket att meddela erforderliga bestämmelser i ämnet.

Av föregående redogörelse framgår att livsmedelsverket vid sin tillämp -

JoU 1979/80:26

ning av kravet på ”otvetydig märkning” har kommit fram till att märkning på norska, danska, engelska, tyska, eventuellt franska och även andra språk kan accepteras när benämningarna inte kan anses vara alltför främmande för en svensk konsument (t. ex. italienska, spanska, portugisiska). En förutsättning är att märkningen inte anses vilseledande för en svensk konsument.

Om en märkning på främmande språk inte kan uppfattas som otvetydig, anser sig livsmedelsverket ha rätt att kräva märkning eller kompletteringsmärkning på svenska. Enligt livsmedelsverkets kungörelse om barnmat bör föreskriven märkning företrädesvis ske på svenska språket. I fråga om modersmjölksersättning och välling för spädbarn skall dock förvaringsanvisning och anvisning om hur livsmedlet skall beredas för konsumtion alltid vara avfattade på svenska språket.

Utskottet, som för egen del vill understryka vikten av att uppgifter om barnmat, särskilt spädbarnsmat, alltid lämnas på ett för konsumenterna klart och lättförståeligt sätt, har inte funnit anledning till erinran mot livsmedelsverkets tillämpning av livsmedelslagen i nu redovisat hänseende.

Utskottet utgår från att livsmedelsverket med uppmärksamhet fortlöpande följer utvecklingen på förevarande område och vidtar de åtgärder som kan befinnas påkallade för att syftet med livsmedelslagstiftningens bestämmelser om märkning av livsmedlen skall bli tillfredsställande tillgodosett, såväl i fråga om inhemska som importerade varor. Mot bakgrund av vad i det föregående anförts finner utskottet motionen inte påkalla någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:1007.

Stockholm den 5 februari 1980

På jordbruksutskottets vägnar HANS WACHTMEISTER

Närvarande: Börje Stensson (fp). Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Sven Lindberg (s), Åke Wictorsson (s)*, Sven Eric Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s)*, Lennart Brunander (c), Torkel Lindahl (fp)*, Martin Segerstedt (s)*, Ingvar Eriksson (m), Maja Ohlin (s)* och Bertil Jonasson (c)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB