Bet. 1979/80:SoU16

Med anledning av propositionen 1978/79:220 om samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. jämte motioner

Typ: Betänkande
Datum: 1979-12-11
Källa: data.riksdagen.se

SoU 1979/80:16

Socialutskottets betänkande 1979/80:16

med anledning av propositionen 1978/79:220 om samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. jämte motioner Propositionen

1 propositionen 1978/79:220 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.,

2. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242).

3. lag om ändring i transplantationslagen (1975:190).

4. lag om ändring i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen,

5. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

6. lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryr ket,

7. lag om ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket,

8. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning. Lagförslagen redovisas i bilaga I till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anför på s. 2.

I samband med propositionen behandlar utskottet fyra motioner. Motionsyrkandena redovisas i följande avsnitt.

Motionerna

Under den allmänna motionstiden år 1979 väckt motion

I motionen 1978/79:1281 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen begär omorganisation av ansvarssystemet inom sjukvården enligt de riktlinjer som anges i motionen.

Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1979/80:15 av Göran Karlsson m. fl. (s) föreslås att riksdagen beslutar avslå förslaget om inrättande av obligatoriska förtroendenämnder.

I motionen 1979/80:16 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m. s och c) hemställs att 40 § andra punkten i det till propositionen fogade förslaget till lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. erhåller följande lydelse:

1 Riksdagen 1979IH0. 12 sami. Nr 16

SoU 1979/80:16

”2. enskild som enligt 24 § första stycket äger anmäla fråga om disciplinansvar, om hans anmälan icke har tagits upp till prövning."

I motionen 1979/80:45 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att riksdagen beslutar

1. att med avslag på propositionen 1978/79:220 i vad avser ändringar i utkrävandet av ansvar för tjänstefel hos regeringen anhålla om en översyn av gällande lagstiftning om övriga offentliganställdas ansvarsförhållanden,

2. att till 24 § fogas en rätt för hälso- och sjukvårdspersonal i händelse av oberättigad kritik att själva underställa ansvarsnämnden ärenden för bedömning.

Utskottet

Inledning

En central uppgift för samhället är att erbjuda den enskilde en god hälsooch sjukvård. Personalens åligganden inom hälso- och sjukvården är i stor utsträckning centralt reglerade. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet. Genom bestämmelser om inspektionsrätt samt rapporterings- och anmälningsskyldighet kan socialstyrelsen följa personalens verksamhet. Socialstyrelsens disciplinära befogenheter i förhållande till medicinalpersonalen utövas av medicinalväsendets ansvarsnämnd, som är en särskild nämnd inom styrelsen. Tillsynsbefogenheter tillkommer även sjukvårdshuvudmännen inom deras ansvarsområden samt JO och JK i fråga om personal i offentlig verksamhet.

En rad utredningar har under senare tid sysslat med utformningen av den framtida hälso- och sjukvården. Medicinalansvarskommittén hade i uppdrag att göra en allsidig översyn av reglerna om samhällets tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården. Utredningen lämnade år 1978 sitt huvudbetänkande (SOU 1978:26) Hälso- och sjukvårdspersonalen, ansvarsfrågor, samverkan personal-patienter. I betänkandet framlades bl. a. ett förslag till lagom tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl. Remissinstanserna var i allmänhet positiva till utredningsförslaget. Efter överarbetning inom socialdepartementet har betänkandet lagts till grund för föreliggande proposition.

Propositionen innehåller i huvudsak följande.

Flera förslag läggs fram som syftar till att stärka patientens ställning i vården. En lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. föreslås träda i kraft den 1 juli 1980. Lagförslaget innehåller bl. a. bestämmelser om allmänna åligganden för personalen, om ansvar för fel och försummelser i vården och om ordningen för ansvarets utkrävande samt om återkallande av legitimation. Frågor om disciplinansvar skall handläggas av en central anvarsnämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, som skall vara fristående från socialstyrelsen. Nämndens uppgifter blir ungefär desamma

SoU 1979/80:16

som de som medicinalväsendets ansvarsnämnd nu har. Nämndens nio ledamöter utses av regeringen. Fyra av ledamöterna utses efter förslag av Landstingsförbundet, LO, TCO och SACO/SR. Ärende skall kunna upptas av nämnden på anmälan av socialstyrelsen, patienten eller en nära anhörig till denne, JO och JK. Nämndens slutliga beslut får överklagas av socialstyrelsen och av enskild part som beslutet angår om beslutet gått honom emot samt av JO och JK. En nyhet i jämförelse med gällande rätt är att en patient, som anmält ärendet till ansvarsnämnden, har besvärsrätt. Möjligheterna för en patient som vårdas inom den enskilda hälso- och sjukvården att få ta del av sin journal utvidgas. Nya regler föreslås beträffande patientens möjligheter att få en journal eller del därav förstörd. Det särskilda straffrättsliga ansvaret för hälso- och sjukvårdspersonalen begränsas. Förslag läggs fram om inrättande av landstingskommunala s. k. förtroendenämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienter och personal samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar.

Utskottet finner det angeläget att patienternas ställning inom hälso- och sjukvården förbättras genom ökad insyn och medverkan i vårdarbetet, ökad rättssäkerhet och stärkt skydd för den personliga integriteten. De genom propositionen framlagda förslagen är enligt utskottets mening väl ägnade att uppfylla dessa krav och ligger väl i linje med de önskemål som tidigare i olika sammanhang framförts på en reform av lagstiftningen om tillsyn inom hälsooch sjukvården. Utskottet finner det särskilt tillfredsställande att tillsynen enligt förslaget i princip kommer att omfatta alla som arbetar i vården och som på något sätt medverkar i vårdarbetet. Förslaget om inrättande av en från socialstyrelsen fristående hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är, som framhålls av bl. a. flera remissinstanser, ägnat att stärka allmänhetens förtroende för nämndens saklighet och opartiskhet. Till detta bidrar bl. a. att nämndens uppgifter begränsats till handläggning av ärenden angående sådana förseelser som nämnden har särskild kompetens att bedöma, dvs. sådana som haft betydelse för vården eller behandlingen.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att en lagstiftning om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen bör genomföras och att den bör ha den inriktning som anges i propositionen. Detta gäller även i fråga om förslaget om inrättande av s. k. förtroendenämnder hos sjukvårdshuvudmännen. Utskottet anser dock att förtroendenämnder t. v. endast bör inrättas försöksvis under en period av fem år.

I det följande kommer utskottet att behandla propositionen i de delar som berörs av motionsyrkanden och i övrigt i den mån utskottet funnit anledning att närmare kommentera de framlagda förslagen. Det bör dock redan här nämnas att utskottet kommer att tillstyrka förslaget om lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl., dock att utskottet föreslår att vissa tillägg görs till 40 § angående JO:s och JK:s talerätt. Utskottet tillstyrker också den föreslagna följdlagstiftningen. Med hänsyn till utskottets i det föregående redovisade inställning beträffande förtroendenämnder avstyrker

1* Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 16

SoU 1979/80:16

utskottet regeringens förslag om ändringar i sjukvårdslagen. I stället föreslår utskottet att riksdagen antar ett inom utskottets kansli upprättat förslag till lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. Lagens giltighet har begränsats till fem år. Dess materiella innehåll i övrigt överensstämmer med de av regeringen föreslagna ändringarna i sjukvårdslagen.

Utskottet noterar att, som framhålls i propositionen, det kan förväntas att de bestämmelser i den nya lagstiftningen som har att göra med tystnadsplikt och handlingssekretess kommer att ändras sedan riksdagen tagit ställning till regeringens nyligen framlagda förslag om ny sekretesslag m. m. (prop. 1979/80:2).

Det straffrättsliga ansvaret m. m.

För dem som är verksamma inom hälso- och sjukvården är brottsbalkens (BrB) allmänna regler om straff tillämpliga på brott som begås under verksamhetens utövande. Således kan läkare, sjuksköterskor och andra göras ansvariga t. ex. för vållande till kroppsskada eller sjukdom (BrB 3:8) eller vållande till annans död (BrB 3:7).

De yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område som utövar myndighet är underkastade reglerna i 20 kap. BrB om oriktig myndighetsutövning, dvs. myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning (BrB 20:1), mutbrott (BrB 20:2) samt brott mot tystnadsplikt (BrB 20:3). För att ansvar för vårdslös myndighetsutövning skall ifrågakomma fordras att oaktsamheten varit grov. Straffet för detta brott är böter eller fängelse i högst ett år.

20 kap. BrB erhöll sin nuvarande utformning i samband med 1975 års ämbetsansvarsreform. Enligt den ordning som gällde till utgången av år 1975 fanns i BrB fyra s. k. självständiga ämbetsbrott, dvs. gärningar som var straffbara endast om de begicks av ämbetsmän. Dessa ämbetsbrott var tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel. Sistnämnda brott bestod i att en ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Bestämmelsen skulle tillämpas endast om gärningen inte utgjorde tjänstemissbruk eller annars var särskilt belagd med straff. Med ämbetsmän avsågs i huvudsak statliga och kommunala tjänstemän. Som påföljd för ämbetsbrott kunde ådömas suspension eller avsättning, eventuellt i kombination med annan påföljd enligt BrB. Bestämmelserna i BrB kompletterades av vissa regler om disciplinstraff - varning, löneavdrag, suspension och avsättning - i statstjänstemannalagen (1965:274). Genom 1975 års ämbetsansvarsreform ville man få till stånd en avsevärd inskränkning av det straffbara området, en mera rationell bestämning av den personkrets som skulle vara underkastad straffansvar samt ett närmande mellan den offentliga och den privata marknadens sanktionssystem. Bl. a. avskaffades det dittillsvarande ämbetsansvaret. Det straffbara området

SoU 1979/80:16

enligt 20 kap. BrB inskränktes till sådana brottstyper som framstod som särskilt straffvärda. Som ersättning för det upphävda ansvaret för tjänstefel infördes dels bestämmelsen om vårdslös myndighetsutövning, dels reglerna om disciplinpåföljd för offentligt anställda i lagen (1976:600) om offentlig anställning.

I ett avseende är hälso- och sjukvården särreglerad från straffrättslig synpunkt, nämligen på det sättet att den personal som är verksam inom hälso- och sjukvården är underkastad ett allmänt straffansvar som går längre än det som numera gäller för offentligt anställda i allmänhet. Enligt 1 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. (i det följande kallad 1975 års tillsynslag) får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet meddela föreskrifter om åligganden för den som utövar verksamhet inom hälso- och sjukvård. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller som hindrar eller undandrar sig inspektion av socialstyrelsen kan enligt 4 § dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Stadgandet i fråga ersätter äldre straffbestämmelser i en rad författningar rörande vissa yrkesutövare på det medicinska området. I 3 § 1975 års tillsynslag finns vidare en gemensam bestämmelse om tystnadsplikt för anställda inom hälso-och sjukvården. Straff för brott mot tystnadsplikten kan ådömas enligt 20 kap. 3 § BrB. Straffbestämmelsen i 4 8 har erhållit sitt materiella innehåll genom att socialstyrelsen med stöd av 1975 års tillsynslag utfärdat kungörelsen (MF 1975:158) med föreskrifter om åligganden m. m. för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Vid lagens tillkomst framhölls att straffbestämmelserna i 3 och 4 88 mot bakgrund av medicinalansvarskommitténs pågående arbete och av de vid denna tidpunkt förestående ändringarna i ämbetsansvarsbestämmelserna i viss mån var av provisorisk karaktär (prop. 1975:8 s. 72).

Här bör också nämnas att det i speciallagstiftningen finns flera straffbestämmelser, som riktar sig mot medicinska yrkesutövare, bl. a. i abortlagen (1974:595) och steriliseringslagen (1975:580). I andra fall, t. ex. i transplantationslagen (1975:190) och obduktionslagen (1975:191), saknas straffregler i själva speciallagen. Åtminstone i vissa fall torde straff ändå kunna utdömas med tillämpning av den tidigare nämnda 4 8 i 1975 års tillsynslag (se medicinalansvarskommitténs huvudbetänkande s. 65).

I propositionen föreslås att 1975 års tillsynslag upphävs. Straffbestämmelsen i 4 8 föreslås inte få någon motsvarighet i ny lagstiftning. Det finns enligt föredragande statsrådet inte skäl att för hälso- och sjukvårdspersonalen behålla ett allmänt straffansvar som går längre än det som numera gäller för offentligt anställda i allmänhet. I propositionen framhålls att, som JO påpekat under remissbehandlingen av medicinalansvarskommitténs betänkande, straffbestämmelserna ifråga redan i dag torde sakna betydelse. Vidare erinrar föredraganden om att utrymmet för ansvar enligt brottsbalken är större inom hälso- och sjukvården än inom annan offentlig verksam -

SoU 1979/80:16

het.

Förslaget att det särskilda straffrättsliga ansvaret för läkare och annan sjukvårdspersonal skall tas bort kritiseras i motionen 1979/80:45. I motionen anförs att den uttunnade ansvarslagstiftning, som för några år sedan infördes beträffande övriga offentliganställda, har väckt blandade känslor inte bara bland allmänheten. Lagstiftningen i fråga påstås utgöra ett otillbörligt skydd för överhetssamhället och ett hinder för enskilda medborgare att få rätt gentemot myndigheterna. Det är enligt motionären viktigt att varje beslutsfattare inom en myndighet alltid känner att han handlar under ansvar och att ansvaret kan komma att utkrävas. Detta gäller inte minst inom sjukvården. Enligt motionärens uppfattning finns det ingen anledning att å ena sidan underlätta för felaktigt behandlade medborgare att vinna rättelse i sak men å andra sidan försvåra att rättsliga sanktioner utlöses mot den felande befattningshavaren. Det framstår som vida mer angeläget att förbättra möjligheterna för enskilda personer att utkräva ansvar av beslutsfattare inom den offentliga verksamheten i stort än att försämra dessa möjligheter även inom sjukvården. En motsvarighet till 5 § i den föreslagna lagen bör enligt motionären införas i de författningar som reglerar övriga offentliganställdas kontakt med allmänheten. Stadgandet i fråga innehåller en bestämmelse om allmänna åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen. Personalen skall enligt bestämmelsen vinnlägga sig om att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård och så långt möjligt utforma och genomföra vården i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt samt. i den mån det inte skulle motverka ändamålet med vården, kunna få upplysningar om sitt hälsotillstånd och om olika behandlingsmöjligheter. Motionen utmynnar i denna del i ett yrkande om att propositionen skall avslås i vad den avser ändringar i tjänstefelsbestämmelserna och att riksdagen skall begära en översyn av lagstiftningen om offentliganställdas ansvarsförhållanden.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att det inte längre finns skäl att för hälso- och sjukvårdspersonalen behålla ett allmänt straffansvar som går längre än det som nu gäller för andra offentligt anställda. Visserligen torde, som bl. a. JO anfört, straffbestämmelserna i 1975 års tillsynslag sakna praktisk betydelse. Det kan emellertid enligt utskottets mening inte vara förenligt med dagens samhällsförhållanden att personal inom hälso- och sjukvården om så bara i princip skall vara underkastad straffansvar för så gott som varje förseelse i tjänsten. Även om straffbestämmelsen i 1975 års tillsynslag upphävs kommer f. ö. hälso- och sjukvårdspersonalen fortfarande att i betydande omfattning vara underkastad straffansvar. Bestämmelsen bör därför upphävas utan att ersättas av något motsvarande stadgande. Utskottet vill erinra om att bestämmelsen redan vid sin tillblivelse år 1975 förutsattes vara av provisorisk karaktär.

Vad angår motionsyrkandet om en översyn av gällande lagstiftning om övriga offentliganställdas ansvarsförhållanden vill utskottet erinra om att den

SoU 1979/80:16

nya lagstiftningen under de snart fyra år som förflutit sedan ämbetsansvarsreformen genomfördes har varit föremål för en livlig diskussion. I riksdagen har en rad motioner väckts i ämnet med yrkande bl. a. om en utvärdering av vad ämbetsansvarsreformen har inneburit för svensk offentlig förvaltning. När frågan senast behandlades, uttalade riksdagen att en dylik utvärdering framstod som påkallad inom någon tid (JuU 1978/79:5). Utskottet delar uppfattningen att en sådan översyn bör komma till stånd och vill hänvisa till att den nuvarande regeringen i regeringsförklaringen den 12 oktober 1979 anfört att tiden är inne att se över 1975 års ämbetsansvarsreform. Enligt vad utskottet har inhämtat avser chefen för justitiedepartementet i enlighet härmed att inom kort begära regeringens bemyndigande att tillkalla en utredning rörande straff- och disciplinansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet. Utredningen avses att få i uppdrag att kartlägga tillämpningen av det nuvarande straff- och disciplinansvarssystemet och att pröva om ändringar i regleringen är påkallade. Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten att utredningen bl. a. skall uppmärksamma frågan om lämpligheten av en utvidgning av det straffbara området enligt 20 kap. 1 § BrB samt frågor om samordning mellan de straffrättsliga och disciplinära påföljdssystemen. Med hänsyn härtill finns det enligt utskottets mening inte någon anledning för riksdagen att ta något sådant initiativ som motionären föreslår. Motionen 1979/80:45 avstyrks därför i aktuell del (yrkandet 1).

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att justitieutskottet i dagarna behandlar motioner med yrkanden liknande det nu aktuella (JuU 1979/ 80:5).

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

Sammansättning och uppgifter

Som framgått av den tidigare redogörelsen föreslås i propositionen att medicinalväsendets ansvarsnämnd ersätts med en hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, som ges en fristående ställning i förhållande till socialstyrelsen.

I den under den allmänna motionstiden i januari 1979 väckta motionen 1978/79:1281 begärs en omorganisation av ansvarssystemet inom sjukvården enligt i motionen angivna riktlinjer. Enligt motionärerna bör medicinalväsendets ansvarsnämnd ersättas med en reguljär administrativ domstol, bestående av fem ledamöter. Av dessa bör enligt motionärernas uppfattning tre vara lagfarna, däribland ordföranden, en representera medicinalpersonalen och en patientintressena. Handläggningen inför domstolen bör vara muntlig. På begäran av part bör domstolen kunna förordna om handläggning bakom slutna dörrar. Allt relevant material, däribland patientjournalerna, föreslås kunna bli tillgängligt för parterna och domstolen. Vidare bör enligt motionärerna en tjänst som patientombudsman inrättas. Dennes uppgift

SoU 1979/80:16

skall vara att dels allmänt bevaka patienternas intressen inom sjukvården, dels föra patienternas talan inför domstolen. Varje patient skall enligt motionärernas förslag dock fritt kunna välja ombud.

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom regeringens förslag om en hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd med den sammansättning som anges i propositionen och avvisar följaktligen motionsförslaget om att nämnden skall bestå av tre juristledamöter samt en representant vardera för medicinalpersonalen och patientintressena. Utskottet vill hänvisa till att frågan om i vad mån de sist nämnda grupperna bör vara representerade i nämnden ingående diskuterats såväl i kommitténs betänkande som i propositionen. Som framhålls i propositionen bör dock förslag om lämplig ledamot som framförs av patient- eller handikapporganisationerna beaktas i all rimlig utsträckning. Vad angår de i motionen framförda synpunkterna på handläggningen i nämnden vill utskottet anföra följande. Förfarandet inför nämnden är i princip skriftligt. Muntlig förhandling skall dock få förekomma när det kan antas vara till fördel för utredningen (28 § lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.). Nämnden avgör om muntlig förhandling skall äga rum. Den angivna ordningen är utmärkande för den svenska förvaltningsprocessen i allmänhet (jfr 9 § förvaltningsprocesslagen 1971:291) och innebär, i jämförelse med gällande rätt på medicinalansvarsområdet, en utvidgning av patientens/anmälarens möjligheter att muntligen få framföra sina synpunkter inför nämnden. Det finns enligt utskottets mening inte anledning anta att patientens intressen skulle bli bättre tillgodosedda om förfarandet som huvudregel vore muntligt. Självfallet bör dock nämnden ta hänsyn till parternas önskemål om handläggningsformen. När det gäller motionsförslaget om att allt relevant material, däribland patientjournalerna, bör vara tillgängligt för parterna vill utskottet erinra om att detta kan sägas vara en utgångspunkt också i propositionen. Enligt huvudregeln på detta område (35 §) skall part, innan ett ärende avgörs, ha fått kännedom om det som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och i regel också ha fått tillfälle att yttra sig över vad som framkommit. Rätten att få ta del av allt material är visserligen inskränkt genom den i 36 § intagna hänvisningen till 14 § förvaltningslagen, vilket medför att t. ex. patientjournaler, som är sekretessbelagda enligt 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen), inte utan vidare kan utlämnas. Som anförs i propositionen skall dock parten av nämnden på annat sätt upplysas om innehållet i det sekretessbelagda materialet i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och om det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet (prop. s. 65). Bestämmelserna torde inom kort komma att behöva ändras som en följd av riksdagens kommande ställningstagande till propositionen 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m. m. (se 7 kap. förslaget till sekretesslag).

Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet motionen 1978/

SoU 1979/80:16

79:1281. Med anledning av vad som anförs i motionen om inrättande av en tjänst som patientombudsman hänvisar utskottet till vad utskottet kommer att anföra i avsnittet Förtroendenämnder.

Partsställning

Förfarandet i disciplinärenden inom den offentliga förvaltningen betraktas enligt gällande rätt som en intern angelägenhet mellan myndigheten och den anställde. Den som har anmält en tjänsteman till myndigheten för fel och försummelse har ingen formell rätt att medverka vidare i utredningen. Enligt en vedertagen grundsats inom den offentliga rätten anses anmälningens funktion vara inskränkt till det påpekande som ligger i anmälan. Även disciplinförfarandet för medicinalpersonalen bygger på denna uppfattning. En patient som har gjort en anmälan har alltså ingen rätt att vidare medverka i ärendet. I praxis har dock nämnden godtagit att anmälaren får ta del av viss utredning.

I propositionen föreslås att frågor om disciplinansvar skall tas upp inte som nu endast på anmälan av socialstyrelsen - eller av JO eller JK enligt särskilda bestämmelser - utan även på anmälan av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, en nära anhörig till honom. I frågor om återkallande av legitimation skall dock socialstyrelsen eller den som saken gäller vara exklusivt behöriga (24 §). Med andra ord kan patienten i disciplinärenden få ställning som part med rätt att verka för sakens utredande och att ta del av utredningsmaterialet.

I motionen 1979/80:45 anförs att även läkare och annan medlem av sjukvårdspersonalen bör ha rätt att underställa ansvarsnämnden ärenden som berör dem själva. Det förekommer enligt motionären att patienter eller anhöriga belastar enskilda läkare med långvarig korrespondens rörande påstådda felaktigheter i behandlingen utan att för den skull vilja göra en anmälan till ansvarsnämnden. Den angripne bör enligt motionärens uppfattning ha rätt att freda sig mot fortsatt förföljelse genom att själv låta ansvarsnämnden pröva ärendet. I motionen yrkas att ett tillägg av denna innebörd görs till 24 § i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdslagen m. fl.

Utskottet får, när det gäller frågan om vem som skall ha rätt att anhängiggöra ett ärende i ansvarsnämnden, anföra följande. Sedan nämnden skilts från socialstyrelsen är det naturligt att styrelsen som tillsynsmyndighet för personalen ges rätt att anmäla ärenden i den utsträckning som anges i 24 § i lagförslaget. Sådan behörighet bör också tillkomma JO och JK. En nyhet i förhållande till nuvarande ordning är förslaget att ge även patienten partsställning. Förslaget har i propositionen (s. 26) motiverats bl. a. med att det för patienternas rättssäkerhet och tilltro till ansvarsnämndens verksamhet är nödvändigt att patienten ges tillfälle att spela en mer aktiv roll i det disciplinära förfarandet än den anmälaren i ett disciplinärende i allmänhet

SoU 1979/80:16

har. Möjligheterna att få till stånd en fullständig utredning i varje ärende skulle vidare öka. Utskottet instämmer i dessa synpunkter. Gentemot tanken på att ge patienten partsställning i disciplinärenden har vissa remissinstanser hävdat att patientens intresse att få någon fälld till ansvar är av underordnad betydelse och att det patientintresse som bör tillgodoses är möjligheten att få fastställt om den medicinska behandlingen varit riktig. Patienten har nämligen numera möjlighet att erhålla ersättning för behandlingsskador m. m. genom den allmänna patientförsäkringen eller läkemedelsförsäkringen. Anmälningar, som skulle avse en ren ”fastställelsetalan” huruvida en behandling varit riktig från medicinsk synpunkt, bör dock enligt utskottets mening inte tillåtas. Prövningsförfarandet inför nämnden bör vara inriktat på om disciplinpåföljd bör ådömas eller inte. Med hänsyn härtill och till vad utskottet i övrigt anfört i denna fråga tillstyrker utskottet att patienten eller, i vissa fall, en nära anhörig till patienten ges den föreslagna behörigheten. Utskottet vill understryka att inte alltför stora krav bör ställas på den enskilde när det gäller utformningen av anmälningens innehåll. Som framhålls i propositionen (s. 60) bör man inte kunna fordra mera i detta hänseende än att anmälan skall vara en utgångspunkt för en utredning av saken från nämndens sida. Detta återspeglas i utformningen av 26 § i lagförslaget. Enligt utskottets mening bör man t. ex. inte kunna kräva att anmälan innehåller ett ansvarsyrkande i snäv juridisk mening. Såsom detta stadgande utformats skulle högre krav inte heller kunna ställas på en anmälan från t. ex. socialstyrelsen. Utskottet tar dock för givet att en anmälan från socialstyrelsen alltid kommer att innehålla såväl ett yrkande om t. ex. disciplinpåföljd som en fullständig motivering till stöd för yrkandet.

Utskottet känner viss sympati för den i motionen 1979/80:45 framförda tanken att hälso- och sjukvårdspersonal av de skäl motionären angivit skulle få rätt att underställa ansvarsnämnden ärenden för bedömning. Det kan inte uteslutas att enstaka fall av personförföljelse skulle kunna upphöra om en anmälan kunde göras och bli prövad i enlighet med förslaget. Enligt utskottets uppfattning skulle dock en utvidgning av kretsen av behöriga anmälare i enlighet med motionsförslaget komma att få liten praktisk betydelse. Någon direkt motsvarighet till en sådan anmälningsrätt för andra yrkesgrupper torde inte heller finnas. Utskottet anser inte att erfarenheterna ger vid handen att det f. n. skulle finnas tillräckliga skäl att särbehandla hälso- och sjukvårdspersonalen i det aktuella hänseendet. Som utskottet redan redovisat kommer det inom kort att tillkallas en utredning rörande straff- och disciplinansvaret för offentliga funktionärer. Utskottet förutsätter att en sådan utredning kommer att ta upp frågor som den som aktualiserats genom motionen. Något särskilt initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen bör dock inte tas. Motionen 1979/80:45 avstyrks därför i nu aktuell del (yrkandet 2).

SoU 1979/80:16

11 Besvärsrätt

Inom den offentliga förvaltningen gällde tidigare att endast den som ådömts disciplinpåföljd kunde överklaga myndighetens beslut i disciplinärenden. I samband med ämbetsansvarets avskaffande fick även JO och JK rätt att överklaga beslut i disciplinmål om de anser att den anställdes handlingsrätt bedömts alltför välvilligt av myndigheten. Bestämmelser härom återfinns i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen och lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn samt i lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA). Enskild anmälare har inte besvärsrätt.

Beslut av medicinalväsendets ansvarsnämnd kan överklagas hos kammarrätten i Stockholm. Mot beslut som innebär att en befattningshavare avskedats med stöd av bestämmelserna i LOA förs dock talan i allmän underrätt eller i arbetsdomstolen (16 kap. 1 § LOA).

Talan mot beslut av ansvarsnämnden angående disciplinpåföljd kan föras av den som ådömts påföljden. Beträffande JO:s och JK:s talerätt är rättsläget något oklart. Utskottet återkommer i det följande till denna fråga. Patienten har inte besvärsrätt.

1 propositionen föreslås att besvärsrätt mot ansvarsnämndens beslut skall tillkomma socialstyrelsen, enskild anmälare om beslutet gått honom emot samt den anmälde. Vidare tilläggs JO och JK besvärsrätt i samma Utsträckning som i det allmänna disciplinära förfarandet. Beträffande förslaget att ge patienten besvärsrätt anför föredragande statsrådet i propositionen (s. 28) att de särskilda skäl som anförts för att ge patienten partsställning i nämnden också kan åberopas för att ge patienten rätt att överklaga ansvarsnämndens beslut. En parallell skulle enligt föredraganden kunna dras med en målsägande i brottmålsprocessen. Målsäganden har rätt att fullfölja talan och göra anspråk på straffrättslig påföljd i högre instans.

I motionen 1979/80:16 anförs att den enskildes besvärsrätt i fråga om beslut av ansvarsnämnden är alltför vidsträckt enligt regeringsförslaget. Motionärerna anser att 40 § första stycket andra punkten bör uppta en regel av innebörd att enskild, som enligt 24 § första stycket äger anmäla fråga om disciplinansvar, får föra talan mot slutligt beslut av ansvarsnämnden endast om hans anmälan inte tagits upp till prövning. Motionsförslaget överensstämmer med det förslag som framlades av medicinalansvarskommitténs majoritet. I sin motivering till yrkandet framhåller motionärerna att ett införande av besvärsrätt för anmälare skulle placera personalen inom hälsooch sjukvården i en särställning i förhållande till personal inom andra samhällsområden. Förhållandena inom sjukvårdssektorn är enligt motionärerna inte så speciella att en sådan särställning är motiverad. Utnyttjas besvärsrätten kan en följd bli långvariga processer i flera instanser. En sådan ordning skulle innebära en stor påfrestning för personalen och motverka önskemålen om förkortade handläggningstider för disciplinmålen. Motionä -

1** Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 16

SoU 1979/80:16

rerna framhåller att en yrkesutövare som frias i en disciplinprocess inte har möjlighet att få ersättning för sina rättegångskostnader. Med anledning av de jämförelser som görs i propositionen mellan anmälaren i ärende inför ansvarsnämnden och målsäganden i brottmål erinrar motionärerna om vissa uttalanden i oktober 1978 av justitieutskottet i ett motionsärende (JuU 1978/79:5) om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet. Justitieutskottet konstaterade att begränsningar i målsägandens rätt till enskilt åtal och enskilt anspråk mot vissa högre tjänstemän länge funnits i svensk rätt och motiverats av önskemålet att motverka obefogat åtal eller ogrundad talan om ersättning. Enligt justitieutskottet fanns ej anledning frångå dessa principer. Justitieutskottet ansåg att det från allmän och enskild synpunkt var tillfyllest att frågan om åtal mot ifrågavarande tjänstemän kunde väckas av åklagare, JO och JK. Samma betraktelsesätt bör enligt motionärerna anläggas på situationen inom sjukvården. Motionärerna anför även internationella förhållanden till stöd för sin inställning, bl. a. de s. k. malpractice - advokaternas verksamhet i USA, vilken anges nästan ha förlamat den amerikanska sjukvården.

Socialutskottet vill inledningsvis erinra om att någon motsvarighet till den föreslagna möjligheten för anmälare att överklaga ansvarsnämndens beslut i sak inte torde finnas på det disciplinära området. Traditionellt har ju disciplinärenden ansetts vara en sak mellan myndigheten och den anmälde. I konsekvens härmed har enskild anmälare, som framgått ovan, inte tillerkänts ställning som part i disciplinärendet. Än mindre har det varit aktuellt att ge anmälaren besvärsrätt mot myndighetens beslut. Detta hindrar självfallet inte att en annan ordning kan övervägas beträffande beslut som fattats av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Av avgörande betydelse bör vara om fördelarna med en besvärsrätt överväger nackdelarna. Utskottet vill erinra om att flera motionsförslag om att tillerkänna patient besvärsrätt har framlagts i riksdagen. I en motion vid 1976/77 års riksmöte anfördes sålunda att av rättssäkerhetsskäl möjligheter borde skapas för patient att överklaga medicinalväsendets ansvarsnämnds beslut på samma sätt som läkare kan göra. Motionen avslogs dock av riksdagen under hänvisning till medicinalansvarskommitténs pågående arbete (mot. 1976/ 77:267, SoU 1976/77:38). I två reservationer i kommittébetänkandet föreslogs att patienten skulle erhålla full besvärsrätt.

Utskottet har i det föregående godtagit förslaget att patienten skall kunna vara part i förfarandet inför ansvarsnämnden. De skäl som anförts för att ge patienten en sådan rätt talar enligt utskottets mening i viss mån också för att tillerkänna honom besvärsrätt. Det skulle visserligen kunna invändas att patienten redan i ansvarsnämnden haft möjlighet att bidraga till att utredningen i ärendet blivit fullständig och att det är föga troligt att patienten kan tillföra ärendet nya synpunkter i andra instans. Det är vidare uppenbart att behovet av en besvärsrätt för en anmälare i hög grad minskas genom att socialstyrelsen samt, enligt särskilda bestämmelser, JO och JK har besvärs -

SoU 1979/80:16

rätt, och detta även i fall när dessa myndigheter inte själva gjort någon anmälan i ärendet eller haft ställning som part i ansvarsnämnden. Enligt det synsätt som bär upp propositionsförslaget när det gäller patientens ställning i ansvarsprocessen är förfarandet emellertid inte en angelägenhet enbart mellan myndigheten/ansvarsnämnden och personalen. För den enskilde måste det framstå som ologiskt att han inte skulle ha samma rätt som sin motpart att besvära sig över beslutet. Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning (s. 29) att personalen kan behöva ett skydd mot obefogade anklagelser. Det kan med hänsyn härtill te sig otillfredsställande att en befattningshavare inom hälso- och sjukvården som friats av ansvarsnämnden på talan av enskild i sådana fall skall behöva stå till svars inför ytterligare en instans. Utskottet vill framhålla att olägenheterna härmed dock kan begränsas. Vad exempelvis gäller själva handläggningsförfarandet bör observeras att kammarrätten kan avvisa överflödig utredning (8 § förvaltningsprocesslagen) samt att förfarandet i kammarrätten i regel är skriftligt även om muntlig förhandling skall hållas på begäran av part om förhandlingen inte är obehövlig och särskilda skäl inte talar emot sådan förhandling (9 §). I fråga om de kostnader som uppkommer för parterna vill utskottet fästa uppmärksamheten på att förvaltningsprocesslagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning av allmänna medel åt parter som inställt sig till muntlig förhandling (15 8) och åt vittnen eller sakkunniga (26 8). Vidare kan allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) utgå i viss utsträckning (se 9 8 i denna lag). Vad angår den i motionen gjorda analogin mellan ärenden som avgjorts av ansvarsnämnden och brottmålen, vari målsägandens talerätt begränsats, vill utskottet hänvisa till att den av chefen för justitiedepartementet aviserade utredningen om straff- och disciplinansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet (se ovan s. 7) enligt vad utskottet erfarit även torde komma att få se över gällande bestämmelser om rätt för målsäganden att väcka och till högre rätt fullfölja åtal och skadeståndstalan på grund av brott som begåtts i utövningen av offentlig tjänst. Vid övervägande av samtliga omständigheter finner utskottet att förslaget att tillerkänna patienten besvärsrätt i den omfattning som anges i propositionen bör tillstyrkas. Utskottet vill tillägga att reglerna om patients besvärsrätt självfallet bör omprövas om det skulle visa sig att den föreslagna ordningen leder till orimliga konsekvenser för hälso- och sjukvårdspersonalens del. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionen 1979/80:16 och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

Utskottet vill avslutningsvis ta upp en fråga som rör JO:s och JK:s besvärsrätt. Som utskottet redan framhållit är frågan om dessa myndigheters besvärsrätt i medicinalansvarsärenden oklar enligt gällande rätt (se medicinalansvarskommitténs huvudbetänkande s. 122 f.). Genom hänvisningen i 40 8 andra stycket lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. till JO-instruktionen och lagen om justitiekanslerns tillsyn har JO och JK erhållit besvärsrätt i ärenden om disciplinansvar enligt denna lag. Därmed

SoU 1979/80:16

har en anpassning skett till vad som gäller för övriga offentliganställda. I ett par avseenden torde dock skillnader kvarstå. 116 kap. 3 § LOA regleras vissa frågor rörande JO:s och JK:s rätt att anföra besvär mot myndighets beslut enligt LOA. I första stycket anges bl. a. att sådan talan skall väckas inom fyra veckor från det beslutet har meddelats. En motsvarande bestämmelse har inte införts i förslaget till lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Enligt utskottets mening finns det ingen anledning att göra en åtskillnad mellan ärenden rörande hälso- och sjukvårdspersonal och övriga ansvarsärenden i det aktuella hänseendet. Ett tillägg bör därför göras till 40 § andra stycket av innebörd att, när JO eller JK anför besvär enligt lagen, talan skall väckas inom fyra veckor från det beslutet har meddelats. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att om annan än JO eller JK anför besvär mot ansvarsnämndens beslut gäller enligt 12 § förvaltningslagen (1971:290) att besvärshandling skall ha kommit in till kammarrätten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Enligt utskottets mening bör detta gälla även när socialstyrelsen anför besvär utan att dessförinnan ha haft ställning som part i ärendet i ansvarsnämnden. Härav följer att ansvarsnämndens beslut alltid skall tillställas socialstyrelsen. En erinran härom bör enligt utskottets mening intas i ansvarsnämndens instruktion.

Enligt 16 kap. 3 § andra stycket LOA får, med anledning av talan från JO:s eller JK:s sida mot myndighets beslut rörande disciplinpåföljd, avskedande m. m., domstolen ålägga eller skärpa disciplinpåföljd endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Med denna bestämmelse avsågs att domstolen vid sin prövning främst skulle beakta allmänna synpunkter (KU 1975/76:22 s. 77). Riksdagens JO-utredning - som på sin tid föreslog bestämmelsen - framhöll i betänkandet (SOU 1975:23) JO-ämbetet, uppgifter och organisation (s. 166) att stadgandet markerade att det inte var några specifika arbetsgivarintressen som skulle tillvaratas utan medborgarnas intresse av korrekt tjänsteutövning. Medicinalansvarskommittén föreslog att patienten inte skulle erhålla besvärsrätt mot ansvarsnämndens avgöranden i sak. Kommittén ansåg att patientens intresse i disciplinförfarandet inom hälso- och sjukvården i stället skulle tillvaratagas av JO eller JK. Med anledning härav föreslog kommittén ingen motsvarighet till den nyss nämnda bestämmelsen i 16 kap. 3 § andra stycket LOA. I propositionen föreslås, som framgått, att patienten skall erhålla full besvärsrätt. En bestämmelse motsvarande regeln i 16 kap. 3 § andra stycket LOA har dock inte införts i lagen. I propositionen anförs endast att JO, JK och socialstyrelsen självfallet har möjlighet att överklaga ansvarsnämndens beslut i sak då det är påkallat från allmän synpunkt.

Med hänsyn bl. a. till att patienten enligt vad utskottet anfört i det föregående tilläggs besvärsrätt och följaktligen kan bevaka sina egna intressen i disciplinförfarandet i kammarätten bör enligt utskottets mening- i analogi med vad som gäller för disciplinmål i allmänhet - gälla att, när endast JO eller JK överklagat ansvarsnämndens beslut, disciplinpåföljd får åläggas

SoU 1979/80:16

eller skärpas endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Ett tillägg med denna innebörd bör göras till 40 § lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. och tas in som ett nytt stycke. Enligt utskottets mening bör en motsvarande begränsning inte föreskrivas beträffande ärenden där socialstyrelsen anfört besvär mot ansvarsnämndens beslut om disciplinpåföljd.

Övriga frågor beträffande ansvarsnämnden

I detta avsnitt berör utskottet främst ett par frågor rörande samordningen av verksamheten mellan hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och socialstyrelsen.

I propositionen förutsätts att den s. k. officialprincipen skall gälla vid handläggningen av ett disciplinärende i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Detta kommer till uttryck i 27 § lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Enligt detta stadgande åligger det ansvarsnämnden att se till att ärendena blir tillräckligt utredda. Nämnden får bl. a. rätt att fordra in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för utredningen.

Utskottet har ingen invändning mot denna ordning. Av propositionen framgår emellertid inte klart vem som skall handha den rent utredande verksamheten i den nya nämnden. F. n. gäller att ärendena bereds av s. k. handläggare inom socialstyrelsens lagbyrå 1 i samarbete med föredragandepersonal från de olika fackbyråerna. Dessutom anlitas ett antal fristående jurister, vilka sätter upp förslag till beslut mot timersättning. I nämnden föredras ärendena i första hand av chefen för den byrå dit ärendet huvudsakligen hör eller av andra tjänstemän, som generaldirektören bestämmer. Som sådana anlitas även läkare som på deltid och vid sidan av sin ordinarie yrkesutövning som läkare tjänstgör i socialstyrelsen. Antalet sådana föredragande uppgick år 1978 till omkring 30. En konsekvens av att ansvarsnämnden jämte kansli skiljs från socialstyrelsen i organisatoriskt hänseende bör bli att nämndens kansli övertar de uppgifter som fullgörs av handläggarna på första lagbyrån. Nämnden bör enligt utskottets mening vidare ha möjlighet att genom sitt kansli utföra kompletterande utredningar, exempelvis förhör med den som anmälts i ett ärende. I övrigt bör personal från socialstyrelsen samt från nämnden eller styrelsen fristående personal anlitas som utredare eller föredragande i den utsträckning som nämnden finner lämpligt. Det bör i sammanhanget påpekas att inspektionsrätten ligger kvar hos socialstyrelsen (4 §). Detta understryker nödvändigheten av att samarbetet i utredningsfrågor mellan ansvarsnämnden och socialstyrelsen fortsätter.

Den nya ansvarsnämnden bör enligt propositionen (s. 30) tillföras de ekonomiska och personella resurser som medicinalväsendets ansvarsnämnd nu disponerar. Detta framgår även av den proposition om socialstyrelsens

SoU 1979/80:16

uppgifter och organisation m. m. som under hösten framlagts för riksdagen (prop. 1979/80:6, s. 114 not 3). Den nuvarande ansvarsnämndens personal har, enligt vad utskottet inhämtat, inom socialstyrelsen fullgjort vissa uppgifter som framdeles skall ligga kvar hos socialstyrelsen. En del av dessa uppgifter har direkt betydelse för den blivande ansvarsnämndens verksamhet. Hit hör t. ex. utredningar som föranletts av anmälningar enligt 10 § tredje stycket sjukvårdskungörelsen (”lex Maria”-ärenden), utredningar i behörighetsärenden samt utredningar i ärenden där anmälan från socialstyrelsen till ansvarsnämnden övervägs. Socialstyrelsen torde vidare komma att få avge ett antal yttranden till ansvarsnämnden i medicinska frågor. Utskottet vill framhålla att det är angeläget att såväl socialstyrelsen som ansvarsnämnden har tillräckliga resurser att lösa de uppgifter dessa myndigheter har att utföra till följd av den nu aktuella lagstiftningen, särskilt mot bakgrund av de f. n. stora ärendebalanserna i medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Slutligen vill utskottet här framhålla att bestämmelserna i den föreslagna lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. avser frågor om disciplinansvar, återkallelse av legitimation m. m. Beträffande nämndens arbetsformer, anslagsfrågor och andra administrativa spörsmål bör handläggningsbestämmelser meddelas i nämndens instruktion.

Förtroendenämnder

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för propositionens innehåll föreslår regeringen att en eller flera s. k. förtroendenämnder inrättas i varje landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun. Förtroendenämnden skall vara ett organ för kontakt, information och förmedling av hjälp inom resp. sjukvårdsområde. Dess verksamhet skall vidare tjäna till att ytterligare förankra patientfrågorna i den löpande verksamheten. Förekomsten av ett sådant organ skulle enligt föredragande statsrådet även medföra en ökad uppmärksamhet och självprövning hos dem som har ansvaret för patientvården. Enligt förslaget skall det stå sjukvårdshuvudmännen fritt att inrätta en särskild nämnd för uppgiften eller att lägga uppgiften på någon annan, befintlig nämnd, dock inte på sjukvårdsstyrelsen eller direktionen. Nämndens ledamöter skall väljas av landstinget. Antalet ledamöter bör inte vara under fem. En närmare redogörelse för nämndens verksamhet och uppgifter lämnas i propositionen (s. 32). Författningsmässigt regleras nämndens ställning och huvudsakliga uppgift i ett föreslaget tillägg till sjukvårdslagen (1962:242). Av stadgandet framgår vidare att bestämmelserna i 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) är tillämpliga när det gäller frågor om val och valbarhet, beslutsförhet m. m.

I motionen 1979/80:15 föreslås att förslaget om skyldighet för landstingen att inrätta förtroendenämnder skall avslås. Motionärerna framhåller att det är angeläget att sjukvårdshuvudmännen intensifierar ansträngningarna att

SoU 1979/80:16

hjälpa och informera patienterna men att förslaget om obligatoriska förtroendenämnder står i strid med de allmänna strävandena på kommunallagstiftningens område att undvika bindande lagregler om kommunal nämndorganisation. Sjukvårdshuvudmännen bör enligt motionärerna i stället få utforma verksamheten efter lokala förutsättningar och förhållanden. I motionen erinras om att möjlighet att inrätta lokala förtroendenämnder redan finns enligt gällande lag. Eftersom ansvarsnämndens beslut skall publiceras minskar enligt motionärerna betydelsen av att ha en särskild förtroendenämnd. Landstingen själva kan beakta ansvarsnämndens praxis i sin egen verksamhet.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det sedan många år tillbaka i olika sammanhang har framförts krav på samhälleliga insatser för att förbättra möjligheterna till kontakt och information mellan patienterna och sjukvårdshuvudmännen. I riksdagen har under en följd av år väckts motioner med yrkanden om inrättande av patient- eller vårdombudsmannatjänster med en fristående ställning i förhållande till sjukvårdshuvudmännen (SoU 1971:37, 1972:3,1973:10,1974:15,1975:10,1975/76:33 och 1976/77:9). Riksdagen har under senare år vid sin behandling av den angivna frågan hänvisat till medicinalansvarskommitténs pågående arbete. Åtskilligt har gjorts av de kommunala och landstingskommunala sjukvårdshuvudmännen för att tillgodose patienternas behov av information, medinflytande och rättssäkerhet. Bl. a. har försöksverksamhet med s. k. patientombudsmän startats i vissa landstingskommuner. Utskottet hänvisar till vad som i detta hänseende anförs i propositionen (s. 31). Det nu anförda visar enligt utskottets mening att det föreligger behov av ett organ hos sjukvårdshuvudmännen med de uppgifter som i propositionen lagts på de föreslagna förtroendenämnderna. Utskottet delar uppfattningen i propositionen att en kommunal eller landstingskommunal nämnd på ett helt annat sätt än enskilda ”patientombudsmän” o. d. kan ge verksamheten den tyngd som behövs för att patienternas intressen skall kunna tillgodoses. Det kan emellertid ifrågasättas om sjukvårdshuvudmännen bör åläggas att inrätta förtroendenämnder eller om det, som föreslås i motionen 1979/80:15, bör överlämnas åt resp. huvudman att själv avgöra om den vill lösa de nu berörda frågorna om information m. m. på ett annat sätt. Kommunallagen (1977:179) ger sjukvårdshuvudmännen möjlighet att inrätta särskilda organ, t. ex. för ändamål som de nu aktuella. Enligt utskottets uppfattning bör statsmakterna visa stor återhållsamhet när det gäller att tvinga på kommun och landsting nya verksamheter. En bärande tanke bakom kommunallagsreformen 1977 var att kommun och landsting skulle lämnas största möjliga frihet att anpassa sina arbetsformer till de lokala förhållandena. Med förslagen avsåg lagstiftaren bl. a. att skapa större enhetlighet och enkelhet i nämndorganisationen (KU 1976/77:25 s. 1 f.). Regeringsförslaget om obligatoriska förtroendenämnder kan från dessa utgångspunkter möjligen ifrågasättas.

Utskottet har efter att ha vägt de olika skälen mot varandra funnit att

SoU 1979/80:16

reformen på sjukvårdsinformationens område inte skulle få den önskade genomslagskraften om inte inrättandet av förtroendenämnder görs obligatoriskt. Det bör, som framhålls i propositionen, dock stå sjukvårdshuvudmännen fritt att inrätta en särskild nämnd eller att lägga uppgiften på en annan befintlig nämnd. Enligt utskottets uppfattning bör det senare alternativet av bl. a. ekonomiska skäl i allmänhet framstå som mer attraktivt, särskilt i ett inledningsskede. Sjukvårdshuvudmännen får stor frihet att utforma verksamheten efter lokala förhållanden och förutsättningar.

På grund av vad utskottet nu anfört anser utskottet att verksamheten bör få karaktär av försöksverksamhet. Denna bör pågå i fem år. Under den angivna perioden bör verksamheten i huvudsak få den inriktning som anges i propositionen (s. 31-33). Innan försöksverksamheten upphör bör en utvärdering av förtroendenämndernas arbete komma till stånd. Först efter en utvärdering bör man ta slutlig ställning till hur verksamheten bör utformas på längre sikt.

Att verksamheten sålunda endast ges försökskaraktär bör enligt utskottets mening medföra, att de i propositionen föreslagna ändringarna i sjukvårdslagen nu inte genomförs. I stället bör målen och ramen för förtroendenämndernas verksamhet anges i en särskild lag. På grund härav har inom utskottets kansli upprättats ett förslag till lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården (se bil. 2). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1980 och upphöra att gälla den 30 juni 1985. Det materiella innehållet i lagen överensstämmer med innehållet i de av regeringen föreslagna ändringarna i sjukvårdslagen.

Vad utskottet nu anfört innebär att yrkandet i motionen 1979/80:15 delvis tillgodoses.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande omorganisation av ansvarssystemet inom sjukvården att riksdagen avslår motionen 1978/79:1281,

2. beträffande anmälningsrätt för hälso- och sjukvårdspersonal att riksdagen avslår motionen 1979/80:45 yrkandet 2,

3. beträffande besvärsrätt för patienter att riksdagen avslår motionen 1979/80:16,

4. beträffande besvärsrätt för JO och JK att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:220 antar 40 § förslaget till lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. med följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

SoU 1979/80:16

19 Regeringens förslag Utskottets förslag

40 §

Talan mot ansvarsnämndens beslut som är slutligt får förås av

1. socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,

2. enskild som enligt 24 § första stycket har anmält en fråga om disciplinansvar, om beslutet har gått honom emot,

3. annan som beslutet angår, om det har gått honom emot.

Om rätt för riksdagens ombudsmän och justitiekanslern att söka ändring i beslut om disciplinansvar finns det bestämmelser i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen och i lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. Talan skall väckas inom fyra veckor från det beslutet har meddelats.

Med anledning av talan som anges i andra stycket får dock disciplinpåföljd åläggas eller skärpas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

5. beträffande straffrättsligt ansvar att riksdagen avslår motionen 1979/80:45 yrkandet 1,

6. beträffande förtroendenämnder att riksdagen dels avslår det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) (moment 2) dels med anledning av propositionen och motionen 1979/80:15 antar vid betänkandet som bilaga 2 fogat förslag till lag om förtroendenämnder, inom hälso- och sjukvården,

7. att riksdagen antar de genom propositionen framlagda lagförslagen i den mån de inte omfattas av utskottets hemställan ovan under 4 och 6.

Stockholm den 11 december 1979

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp). Karl Leuchovius (m). Rune Gustavsson (c), Anna-Greta Skantz (s). John Johnsson (s), Blenda Littmarck (m). Kersti Swartz (fp). Anita Bråkenhielm (m). Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), LenaÖhrsvik (s), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s) och Sigvard Persson (c).

SoU 1979/80:16

20 Särskilda yttranden Besvärsrätt för patienter (mom. 3)

1. Karl Leuchovius (m), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Anita Bråkenhielm (m), Karin Israelsson (c) och Sigvard Persson (c) anför:

När det gäller disciplinansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet är vår grundinställning att generella regler så långt möjligt bör tillämpas för olika grupper.

Utskottet har i enlighet med propositionens förslag beslutat föreslå riksdagen att besvärsrätt mot ansvarsnämndens beslut angående disciplinpåföljd skall tillkomma socialstyrelsen, enskild anmälare om beslutet har gått honom emot samt den anmälde. Dessutom tilläggs JO och JK besvärsrätt i samma utsträckning som i det allmänna disciplinära förfarandet. Som anförts i motionen 1979/80:16 innebär förslaget att besvärsrätten i disciplinärenden inom hälso- och sjukvården utvidgats i jämförelse med medicinalansvarskommitténs förslag. Kommittén föreslog beträffande enskilds rätt att överklaga ansvarsnämndens beslut att en patient, som icke anser sig kunna godta ansvarsnämndens avgörande, skulle få möjlighet att begära JO:s och JK:s ingripande för att få till stånd en överprövning. Dessutom framhölls att socialstyrelsen kunde tillvarata det allmännas intresse genom att göra anmälan till ansvarsnämnden och föra talan mot nämndens beslut.

Vi förutsätter att den aviserade utredningen rörande straff- och disciplinansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet kommer att granska även reglerna för disciplinansvar inom hälso- och sjukvården.

2. Anna-Greta Skantz (s) anför:

Utskottet föreslår att en patient som anmält ett ärende till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skall ha rätt att anföra besvär mot nämndens beslut i sak. Utan att vilja reservera mig emot utskottsförslaget är jag för min del tveksam till riktigheten av att nu genomföra en sådan reform. Enligt min mening innebär förslaget att hälso- och sjukvårdspersonalen särbehandlas på ett sätt som skulle kunna anses stå i strid med intresset att jämställa denna personal med övriga offentligt anställda när det gäller omfattningen av det disciplinrättsliga ansvaret. Det hade enligt min mening varit att föredra att riksdagen avvaktat resultatet av den aviserade utredningen rörande straffoch disciplinansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet innan förslaget genomförts i denna del. Att besvärsrätt för anmälare nu införs på hälso- och sjukvårdsområdet bör enligt min mening i alla händelser inte få bli avgörande för den nyssnämnda utredningens bedömning i frågan huruvida besvärsrätt för anmälare framdeles bör finnas i ärenden om disciplinpåföljd rörande offentligt anställda i allmänhet, däri inbegripet personalen inom hälso- och sjukvården.

SoU 1979/80:16

21 Bilaga 1

I propositionen 1978/79:220 framlagda lagförslag (1-8)

(Förslaget 1 har, med viss ändring såvitt avser 40 §, tillstyrkts av utskottet. Förslaget 2 har avstyrkts och ersatts av lagförslag i bilaga 2. Förslagen 3-8 har tillstyrkts av utskottet.)

1 Förslag till

Lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag

1. personal vid sjukhus eller andra inrättningar för vård av patienter som drivs av det allmänna eller av enskilda med bidrag från det allmänna eller efter särskilt tillstånd,

2. den som i annat fall i egenskap av legitimerad yrkesutövare meddelar vård åt patienter eller tillhör personal som biträder en sådan yrkesutövare i vården,

3. personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken gäller särskilda föreskrifter,

4. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som skall omfattas av lagen enligt föreskrift av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av socialstyrelsen.

Vid tillämpningen av första stycket 2. jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande behörighet.

2 § Hälso- och sjukvårdspersonalen står i yrkesutövningen under tillsyn av socialstyrelsen.

3 § Regeringen bemyndigas att meddela sådana föreskrifter om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen, som behövs till skydd för enskilda eller för verksamhetens bedrivande i övrigt.

Regeringen får överlåta åt socialstyrelsen att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

4 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att inspektera hälso- och sjukvårdspersonalens verksamhet.

Allmänna åligganden

5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall vinnlägga sig om att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Han skall så långt det är möjligt utforma och genomföra vården i samråd med patienten. Han skall

SoU 1979/80:16

visa patienten omtanke och respekt.

Den som har ansvaret för vården skall, i den mån det inte kan antas motverka ändamålet med vården, se till att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmöjligheter som står till buds. Om upplysningarna inte kan lämnas till patienten skall de i stället lämnas till en nära anhörig till honom.

6 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen får inte röja något som i arbetet har meddelats honom i förtroende eller obehörigen uppenbara vad han i arbetet har fått veta om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Vad som har sagts nu medför dock ej någon inskränkning i den skyldighet att lämna uppgifter som följer av någon annan författning.

7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall efter anmaning lämna socialstyrelsen de handlingar och upplysningarom verksamheten som styrelsen behöver för sin tillsyn. I anmaningen får vite föreläggas.

Patientjournal

8 § Beträffande journaler som enligt särskild föreskrift förs över meddelad vård eller behandling gäller, utöver vad som följer av andra bestämmelser, vad som föreskrivs i 9-11 §§.

9 § Om rätten att ta del av en journal inom den allmänna hälso- och sjukvården finns det särskilda föreskrifter.

En journal inom den enskilda hälso- och sjukvården skall på begäran av patienten genast eller så snart som möjligt tillhandahållas honom för läsning eller avskrivning på stället eller i avskrift, om det kan ske utan att ändamålet med vården eller behandlingen motverkas eller någons personliga säkerhet sätts i fara.

10 § Frågor om utlämnande av journal enligt 9 § andra stycket prövas av den som är ansvarig för journalen. Anser denne att journalen eller någon del av den inte bör lämnas ut, skall han genast med eget yttrande överlämna frågan till socialstyrelsen för prövning.

11 § På ansökan av patienten får socialstyrelsen förordna att en journal som förvaras inom hälso- och sjukvården helt eller delvis skall förstöras. En förutsättning för detta är dels att godtagbara skäl anförs för ansökan, dels att handlingen uppenbarligen inte behövs för sökandens vård eller behandling eller att det uppenbarligen inte finns allmänna skäl för att den bevaras.

Innan ansökan slutligt prövas, skall den som ansvarar för journalen beredas tillfälle att yttra sig.

SoU 1979/80:16

23 Disciplinansvar

12 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning och felet ej är ringa, får disciplinpåföljd åläggas honom. Disciplinpåföljd är erinran och varning.

Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även den som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men nu inte längre gör det.

Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han deltagit i strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.

13 § Har åtgärd vidtagits för att åtala den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen, får disciplinärt förfarande enligt denna lag ej inledas eller fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden.

Anmälan till åtal skall ske, om den mot vilken disciplinpåföljd ifrågasätts är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för vilket fängelse är föreskrivet.

Anmälan till åtal skall göras av socialstyrelsen om annat inte följer av 38 § andra stycket.

14 § Har den som avses bli föremål för disciplinpåföljd enligt denna lag inte inom två år efter förseelsen erhållit underrättelse enligt 29 § eller motsvarande underrättelse från riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern, får påföljd ej åläggas.

Återkallelse av legitimation m. m.

15 § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall återkallas om den legitimerade

1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,

2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande,

3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot återkallelse inte föreligger från allmän synpunkt.

Har någon på grund av auktorisation i ett annat nordiskt land erhållit legitimation inom hälso- och sjukvården och återkallas den auktorisationen, skall även legitimationen återkallas.

16 § Om det finns grundad anledning anta att legitimation bör återkallas enligt 15 § första stycket 2., får den legitimerade åläggas att låta sig undersökas av den läkare som anvisas honom.

Har förordnande om läkarundersökning givits, får legitimationen återkallas för tiden till dess frågan om återkallelse av legitimationen har prövats slutligt.

SoU 1979/80:16

17 § Har en legitimation återkallats, skall en ny legitimation meddelas när förhållandena medger det.

18 § Bestämmelserna i 15-17 §§ om återkallelse av legitimation gäller även annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

19 § Frågor om disciplinansvar enligt denna lag prövas av en särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Nämnden prövar även frågor som avses i 15-18 §§ samt andra frågor om begränsning av legitimerade yrkesutövares behörighet.

20 § Ansvarsnämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter. De utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall vara erfaren i domarvärv. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård. Av dem utses en efter förslag av Landstingsförbundet, en efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, en efter förslag av Tjänstemännens Centralorganisation och en efter förslag av Centralorganisationen SACO/SR. De fyra återstående ledamöterna utses bland personer som kan anses särskilt företräda allmänhetens intresse.

För varje ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare som skall utses av regeringen för samma tid som ledamoten. Vad som sägs i första stycket om behörighetsvillkor och om förslagsrätt gäller också i fråga om ersättare.

Har förslag till ledamot eller ersättare ej avgivits, skall regeringen trots detta förordna ledamöter och ersättare i tillräckligt antal.

21 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra ledamöter. Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas. Anmäler ledamot förfall, skall ersättare för honom kallas.

Ordföranden får ensam fatta beslut som ej innefattar slutligt avgörande i sak. Vad som nu har sagts gäller inte beslut enligt 16 § eller utdömande av vite enligt 27 § andra stycket.

Ärenden som har avgjorts enligt andra stycket skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

22 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

23 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden gäller bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Ordföranden säger sin mening först.

SoU 1979/80:16

25 Handläggningen i ansvarsnämnden

24 § Frågor om disciplinansvar skall tas upp på anmälan av socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, en nära anhörig till honom.

Andra frågor som avses i 19 § tas upp på anmälan av socialstyrelsen eller på ansökan av den som saken gäller.

Om rätt för riksdagens ombudsmän och för justitiekanslern att göra anmälan som avses i första stycket finns det särskilda föreskrifter.

25 § Ärende hos ansvarsnämnden skall anhängiggöras skriftligen.

26 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att talan inte tas upp till prövning.

27 § Ansvarsnämnden skall se till att ärendena blir tillräckligt utredda. Överflödig utredning skall avvisas.

Nämnden får fordra in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för utredningen. Därvid får vite om högst 1 000 kronor föreläggas den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen. Utdömandet av vitet ankommer på nämnden.

28 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma, när det kan antas vara till fördel för utredningen.

29 § Anmälan eller ansökan enligt 24 § och det som hör till handlingen skall överlämnas till den mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid.

En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att talan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.

30 § Den som har förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid muntlig förhandling.

Den som svarar skall ange om han godtar eller motsätter sig den åtgärd som sätts i fråga. Motsätter han sig ifrågasatt åtgärd, bör han ange skälen för det och de bevis som han vill åberopa.

31 § Om det inte är onödigt skall ansvarsnämnden ge anmälaren tillfälle att ta del av svaret och det som hör till svaret samt även ge honom viss tid för att skriftligen yttra sig.

SoU 1979/80:16

32 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden hämta in yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att lämna yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i frågan.

I fråga om sakkunniga gäller 40 kap. 2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän och andra som är skyldiga att lämna yttrande utgår endast om det är särskilt föreskrivet.

Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.

33 § Finner ansvarsnämnden att ett vittne eller en sakkunnig behöver höras vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en skriftlig handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta hos den allmänna underrätt inom vars område den person vistas som skall höras eller på annat sätt berörs av åtgärden.

Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten anställa förhör eller meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i til lämpliga delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling.

34 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd att hans frånvaro inte utgör hinder för ärendets vidare handläggning och avgörande.

Enskild part, som har inställt sig till en muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om ansvarsnämnden finner att han skäligen bör ersättas. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

35 § Innan ett ärende avgörs skall parten ha fått kännedom om det som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv. Han skall också ha fått tillfälle att yttra sig över det, om det inte föreligger sådana skäl mot det som anges i 29 § andra stycket.

36 § Bestämmelserna i 14 § förvaltningslagen (1971:290) om begränsningar i rätten att ta del av det som har tillförts ett ärende gäller i tillämpliga delar i fråga om underrättelse enligt 29 § första stycket, 31 och 35 §§.

37 § Bestämmelserna i 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:290) skall tillämpas även på beslut enligt 16 §.

38 § Disciplinärende beträffande arbetstagare får överlämnas av ansvarsnämnden till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma på honom, om det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden inte är påkallad från

SoU 1979/80:16

allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens rätt.

Finner ansvarsnämnden i ett där anhängigt ärende att förutsättningarna enligt 13 § andra stycket för anmälan till åtal föreligger, skall nämnden fullgöra anmälningsskyldigheten.

Talan mot beslut m. m.

39 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätt genom besvär.

40 § Talan mot ansvarsnämndens beslut som är slutligt får föras av

1. socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,

2. enskild som enligt 24 § första stycket har anmält en fråga om disciplinansvar, om beslutet har gått honom emot,

3. annan som beslutet angår, om det har gått honom emot.

41 § Talan mot annat beslut av ansvarsnämnden än som avses i 40 § får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot.

42 § Mot ansvarsnämndens beslut, som inte innebär att ärendet avgörs, får talan föras endast i samband med talan mot beslutet i själva ärendet. Talan får dock föras särskilt när nämnden

1. ogillat en invändning om jäv mot ledamot av nämnden eller en invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. förordnat om saken i avvaktan på ärendets avgörande,

4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför nämnden, om underlåtenheten att iaktta föreläggandet kan medföra särskild påföljd för denne,

5. utdömt vite eller

6. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.

43 § I fråga om talan mot socialstyrelsens beslut enligt 10 § gäller i tillämpliga delar 40 b § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Har socialstyrelsen avslagit ansökan om förstöring av journal, förs talan hos regeringen genom besvär.

Mot socialstyrelsens beslut som innebär bifall till ansökan får talan inte föras.

SoU 1979/80:16

44 § Beslut i frågor som avses i 19 § andra stycket skall omedelbart gälla om inte annat förordnas.

45 § Om inte något annat har föreskrivits, är socialstyrelsen motpart till den yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller kammarrättens slutliga beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är också han yrkesutövarens motpart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Genom lagen upphävs lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl.

1. Bestämmelsen i 9 § andra stycket nya lagen tillämpas inte på journalanteckningar som har tillkommit före lagens ikraftträdande.

2. Den som inte är att hänföra till medicinalpersonal enligt kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende får inte åläggas disciplinpåföljd enligt den nya lagen för fel som har begåtts före lagens ikraftträdande.

3. Vid handläggning i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd av sådana ärenden om disciplinansvar eller återkallelse av legitimation som inkommit till socialstyrelsen före den nya lagens ikraftträdande tillämpas i stället för 24-37 §§ nya lagen motsvarande äldre bestämmelser för ärendets handläggning i medicinalväsendets ansvarsnämnd.

4. Vad i 3 § lagen med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. föreskrivs om tystnadsplikt skall alltjämt gälla för den personal som avses i lagen och som inte tillhör den i 1 § nya lagen avsedda hälso- och sjukvårdspersonalen.

2 Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjukvårdslagen (1962:242) dels att 35 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10a §, av nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10a §

1 mom. I landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun skall finnas en eller flera förtroendenämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienter och hälso- och sjukvårdspersonal samt

SoU 1979/80:16

29 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att ät patienter förmedla den hjälp som förhållandena påkallar.

Landstingskommunen eller kommunen får tillsätta särskild förtroendenämnd eller uppdra åt annan nämnd att vara förtroendenämnd. När flera förtroendenämnder finns skall varje nämnd fullgöra de uppgifter som sägs i första stycket för viss del av sjukvårdsområdet eller för viss sjukvårdsinrättning.

2 mom. Ifråga om särskild förtroendenämnd tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande sätt.

35 §'

Den som är eller varit ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion må ej till obehörig yppa något om patients hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

Den som är eller varit ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, förtroendenämnd eller direktion må ej till obehörig yppa något om patients hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1975:102.

SoU 1979/80:16

3 Förslag till

Lag om ändring i transplantationslagen (1975:190)

Härigenom föreskrivs i fråga om transplantationslagen (1975:190) dels att rubriken närmast före 11 § skall lyda ”Besvär m. m.", dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Utför någon uppsåtligen ingrepp i strid med denna lag dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen Härigenom

föreskrivs att 21 § lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §■

Ombudsman skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för prövning av klagomål och andra ärenden.

När ombudsman enligt regeringsformens föreskrifter begär upplysningar och yttranden, får han förelägga vite om högst 1 000 kronor. Ombudsman får utdöma försuttet vite.

Kan det misstänkas att befattningshavare som sägs i 7 § gjort sig skyldig till förseelse, för vilken disciplinpåföljd bör åläggas, och kan det befaras att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 § första stycket lagen (1976:600)om offentlig anställning ej kan tillställas honom inom två år efter förseelsen, får ombudsman

Kan det misstänkas att befattningshavare som sägs i 7 § gjort sig skyldig till förseelse, för vilken disciplinpåföljd bör åläggas, och kan det befaras att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 § första stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning ej kan tillställas honom inom två år efter förseelsen, får ombudsman

1 Senaste lydelse 1977:1023.

SoU 1979/80:16

31 Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

utfärda sådan anmaning. utfärda sådan anmaning. Anmaning

som nu har sagts galler även som underrättelse enligt 29 § lagen (0000:000) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl.

När ombudsman är närvarande vid domstols eller myndighets överläggningar har han ej rätt att yttra sin mening.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

5 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §'

Besvär över kammarrättens beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.

Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.

Vad som sägs i första stycket gäller Vad som sägs i första stycket gäller ej mål om utlämnande av allmän ej talan i mål om utlämnande av

handling. allmän handling och talan, som i mål

om disciplinansvar fores av riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1977:1034.

SoU 1979/80:16

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket Härigenom

föreskrivs i fråga om lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket1 dels att 3-7 a §§ skall upphöra att gälla, dels att 12 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §2

Talan mot socialstyrelsens beslut Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 2-5, 7 eller i särskilt fall enligt enligt 2 eller i särskilt fall enligt 9 §

9 § föres hos kammarrätten genom föres hos kammarrätten genom bebesvär. svär.

Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos regeringen genom besvär.

Beslut, som socialstyrelsen eller kammarrätten meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket Härigenom

föreskrivs i fråga om lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandiäkaryrket1 dels att 4-8 §§ skall upphöra att gälla, dels att 13 § skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse av (1960:408)

3 § 1976:605

4 § 1971:621

5 § 1971:1169

6 § 1975:682

7 § 1971:621 7a § 1972:666.

2 Senaste lydelse 1975:682.

1 Senaste lydelse av (1963:251)

4 § 1976:606

5 § 1971:622

6 § 1971:1170

7 § 1975:683

8 § 1971:622.

SoU 1979/80:16

33 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §2

Talan mot socialstyrelsens beslut Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 3-6, 8 eller 10 § föres hos enligt 3 eller 10 § föres hos

kammarrätten genom besvär. kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos regeringen genom besvär.

Beslut, som socialstyrelsen eller kammarrätten meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig

anställning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

4 §

Disciplinpåföljd som avses i 1-3 §§ får ej åläggas

1. krigsman, som är underkastad ansvar enligt 21 kap. brottsbalken,

2. medicinalpersonal som i sin 2. hälso- och sjukvårdspersonal, yrkesutövning står under socialsty- som i sin yrkesutövning står under relsens inseende, om förseelsen har socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i

skett i denna yrkesutövning, denna yrkesutövning av sådan beskaf fenhet

att den skall prövas av hälsooch sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. veterinär, som står under lantbruksstyrelsens inseende, om förseelsen har skett i utövning av veterinäryrket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

2 Senaste lydelse 1975:683.

Soll 1979/80:16

34 Bilaga 2

Av socialutskottet framlagt förslag till lag om förtroendenämnder inom hälsooch sjukvården

Förslag till

Lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården.

1 8

För den sjukvård som en landstingskommun och en kommun som inte tillhör landstingskommun ombesörjer enligt sjukvårdslagen (1962:242) skall det finnas en eller flera förtroendenämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar.

Landstingskommunen eller kommunen får tillsätta särskild förtroendenämnd eller uppdra åt någon annan nämnd att vara förtroendenämnd. När flera förtroendenämnder finns, skall varje nämnd fullgöra de uppgifter som sägs i första stycket för en viss del av sjukvårdsområdet eller för en viss sjukvårdsinrättning.

2 §

I fråga om de särskilda förtroendenämnderna tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande sätt.

3 §

Den som är eller har varit ledamot eller suppleant i en förtroendenämnd får inte till någon obehörig yppa något om vad han i denna egenskap har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980 och gäller till utgången av juni 1985.

GOT AB 64067 Stockholm 1979