Med anledning av motioner om vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

SoU 1979/80:5

Socialutskottets betänkande 1979/80:5

med anledning av motioner om vissa lagstiftningsfrågor m. m. på arbetsmiljöområdet

Motionsyrkandena

I motionen 1978/79:514 av Göran Karlsson m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandet 1), att riksdagen begär att regeringen låter utreda tillämpningen m. m. av arbetsmiljölagens ansvarsregler.

I motionen 1978/79:604 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen med bifall till motionen beslutar om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) med följande förslag till lagtext att gälla fr. o. m. 1 juli 1979.

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

4 kap.

4 §

Kvinna som ammar sitt barn får ej Kvinna som ammar sitt barn har vägras ledighet härför. rätt till ledighet med lön för tid som

åtgår för detta ändamål.

I motionen 1978/79:722 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen med bifall till motionen antar följande förslag till ändring av 3 kap. 4 § arbetsmiljölagen (1977:1160) att gälla fr. o. m. den 1 juli 1979.

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

3 kap.

4 §

Arbetstagare skall från ersättningsskyldighet.

För uppehåll i arbetet enligt andra stycket, eller skyddsombuds ingripande enligt 6 kap. 7 §, utgår lön och andra anställningsförmåner på samma sätt som om arbete skulle ha utförts.

I motionen 1978/79:792 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i fråga (yrkandena 2 och 5), att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag som innebär

2. att en utredning tillsätts för att klargöra omfattningen av uteblivna åtal vid allvarliga arbetsolycksfall under 1970-talet samt vilka åtgärder som behövs för att lagen skall tillämpas och ansvar utkrävas,

5. att juridiskt bindande gränsvärde införs för buller och sätts till högst 75

1 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 5

SoU1979/80:5

decibel (A) samt att föreskrifter utarbetas med bindande gränsvärden även för belysning, övriga fysikaliska risker och ergonomiska belastningar.

I motionen 1978/79:793 av Lars Werner (vpk) föreslås, såvitt nu är i fråga (yrkandet 2), att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag som innebär att åtgärder vidtas mot den omfattande underregistreringen av arbetsskada och att ett obligatoriskt anmälande till försäkringskassan från akut- och öppenvårdsinstanser övervägs.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1978/79:792.

I motionen 1978/79:1261 av Per Gahrton (fp) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till nya regler för utseende av skyddsombud i enlighet med de i motionen anförda riktlinjerna.

1 motionen 1978/79:1264 av Karl Hallgren m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till ändring av arbetsmiljölagen innehållande förbud mot användning av diesel- och andra förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i fartygslastrum, slutna lokaler och gruvor samt vid andra underjordsarbeten.

Sanktionssystemet

Arbetsmiljölagen (1977:1160), som trädde i kraft den 1 juli 1978, är utformad som en ramlag och kompletteras av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Till lagen ansluter arbetsmiljöförordningen (1977:1166). Förordningen innehåller bemyndiganden för arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifter om tillämpningen av arbetsmiljölagen. I föreskrifterna görs en precisering av de allmänna bestämmelser som tas upp i arbetsmiljölagen. Dessa föreskrifter är inte direkt straffsanktionerade. De ger i stället möjlighet till ingripande i enskilda fall av yrkesinspektionen i syfte att fä till stånd konkreta åtgärder för att undanröja hälsorisker och förbättra arbetsförhållanden. Enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen kan sålunda yrkesinspektionen meddela föreläggande eller förbud som behövs för att arbetsmiljölagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall efterlevas. Påbudet kan förstärkas med vite. Underlåter någon att vidta åtgärd som åligger honom enligt föreläggande får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som meddelats med stöd av 7 kap. 7 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock inte om föreläggandet eller förbudet har förenats med vite (8 kap. 1 §).

Straffhot för brister i arbetsmiljön inträder således oftast inte förrän tillsynsmyndigheten i det enskilda fallet har meddelat föreläggande eller förbud. I viss utsträckning kan arbetarskyddsstyrelsen dock meddela generella föreskrifter som är direkt straffsanktionerade. Sålunda dömes till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som innehåller krav på förnrövninp piipr

SoU 1979/80:5

förbud mot användning av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne (8 kap. 2 § första stycket). Till böter kan den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelse rörande användande av minderårig i arbete eller mot märkningsföreskrift eller föreskrift om förbud mot att arbete utförs av arbetstagare som tillhör viss riskgrupp m. m. (8 kap. 2 § andra stycket).

Om teknisk anordning eller ämne har använts i strid mot förbud skall förverkande ske av egendomen eller dess värde, om inte detta är uppenbart obilligt.

Har arbetsgivaren åsidosatt föreskrifter eller ej anskaffat erforderliga säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom vållat arbetstagarens död eller åsamkat denne kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa kan straff bli aktuellt enligt 3 kap. 7-8 §§ brottsbalken. Enligt 3 kap.

7 § brottsbalken dömes den som av oaktsamhet vållar annans död för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Enligt 3 kap. 8 § brottsbalken dömes den som av oaktsamhet åsamkar någon sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom kan han enligt 3 kap. 9 § brottsbalken dömas för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 3 kap. 11 § andra stycket brottsbalken får vållande till kroppsskada eller sjukdom, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om målsägande anger brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Sanktionssystemet fick sin nuvarande utformning i huvudsak vid 1973 års reform av arbetarskyddslagen och vid tillkomsten av arbetsmiljölagen år 1977. Sålunda infördes år 1973 möjligheten för tillsynsmyndigheten att sätta ut vite i beslut om föreläggande eller förbud. Bestämmelsen tillkom efter det att arbetsmiljöutredningen i betänkandet (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö hade konstaterat att fattade beslut inte sällan förhalades av arbetsgivarna. Arbetsmiljöutredningen fann också att de straff som utdömts vid brott mot arbetarskyddslagen var låga och föreslog därför förhöjt maximistraff för överträdelse av tillsynsorganens föreläggande, förbud eller föreskrift. Departementschefen såg i propositionen 1973:130 (s. 193) förslaget som en betydelsefull markering av att man måste se allvarligt på överträdelser av det slag som det här gällde. Sådana överträdelser borde i regel medföra kännbar påföljd. År 1973 infördes därför ett straffmaximum på fängelse ett år för överträdelser av tillsynsorganens föreläggande.

Arbetsmiljölagens tillkomst innebar beträffande sanktionssystemet de nyheterna att arbetarskyddsstyrelsen fick vidgade befogenheter att meddela straffsanktionerande föreskrifter samt att tillsynsmyndighetens möjligheter att meddela förelägganden och förbud utvidgades. Vidare infördes en förverkandebestämmelse.

1* Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 5

SoU 1979/80:5

4 I samband med tillkomsten av arbetsmiljölagen diskuterades olika sätt att ytterligare stärka sanktionssystemets effektivitet. Det övervägdes bl. a. att infora ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Vid riksdagsbehandlingen av arbetsmiljölagen väcktes motioner vari yrkades att det skulle införas straffavgifter för juridiska personer. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1977/78:1) avstyrkte utskottet yrkandena och anförde följande (s. 75).

Även om redan de föreslagna reglerna ger myndigheterna viss möjlighet att förhindra att någon gör ekonomisk vinst genom överträdelse av arbetsmiljölagstiftningen anser utskottet att det finns starka skäl som talar för att införa straffavgift för juridisk person såväl i AMLsom i miljöskyddslagstiftningen. Erfarenheten har visat att det ofta är av föga värde från skyddssynpunkt att det finns möjlighet att t. ex. bötfälla enskild företrädare för företag som drivs av juridisk person. Straffavgift för den juridiska person som driver företaget torde vara en betydligt effektivare sanktion och skulle sannolikt i hög grad medverka till att lagstiftningen får den förebyggande verkan som är avsedd. Frågan om ekonomiska sanktioner mot juridiska personer behandlas emellertid f. n. av utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet, och utredningen väntas inom kort lägga fram sitt betänkande. Utskottet anser i likhet med departementschefen att utredningens arbete inte bör föregripas.

En annan fråga rörande sanktionssystemet som diskuterades i samband med tillkomsten av arbetsmiljölagen är möjligheterna att tillämpa brottsbalkens bestämmelser vid allvarliga missförhållanden i arbetsmiljön. 1 propositionen 1976/77:149 anförde departementschefen bl. a. följande (s. 371).

Utöver vad som tidigare har sagts vill jag framhålla att brottsbalkens bestämmelser ger vidsträckta möjligheter att kräva ut ansvar vid allvarliga missförhållanden i arbetsmiljön. I sammanhanget kan erinras om att den som av oaktsamhet orsakar annans död är underkastad straffansvar enligt 3 kap. 7 § brottsbalken. Även den som av oaktsamhet åsamkar annan person kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa kan dömas till straff (3 kap. 8 § brottsbalken). Enligt 3 kap. 9 § brottsbalken är det också straffbart att av grov oaktsamhet utsätta annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Brottet benämns framkallande av fara för annan.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser i arbetsmiljösammanhang måste tas hänsyn till de krav man i dag ställer på arbetsmiljön. Har exempelvis skyddsanordningar varit otillräckliga eller obefintliga eller har brister förekommit i skyddsinstruktioner eller vid planeringen av arbetet, kan sålunda förfarandet falla under de direkta straffbestämmelserna i brottsbalken. Även underlåtenhet kan härvid vara straffbar i de fall då underlåtenheten ter sig lika straffvärd som en positiv handling. Det gäller alltså att utreda om den som är ansvarig för arbetsmiljöns beskaffenhet förfarit oaktsamt, alternativt grovt oaktsamt, när yrkesskada har inträffat eller fara har uppkommit för arbetstagares liv eller hälsa genom missförhållande på arbetsställe. Vid bedömande härav måste stor vikt läggas vid om föreskrift som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat om arbetsmiljöns beskaffenhet blivit åsidosatt.

Arbetsmiljöutredningen tog i sitt slutbetänkande även upp frågan om arbetsgivaransvarets placering. Under remissbehandlingen rönte denna fråga stort intresse. Flera remissorgan efterlyste klargörande uttalanden om det

SoU 1979/80:5

straffrättsliga ansvarets placering. LO krävde att en särskild regel skulle införas om skyldighet för arbetsgivaren att anmäla till yrkesinspektionen om vem som bär arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen. Departementschefen anförde i anslutning härtill i prop. 1976/77:149 följande (s. 373).

Jag vill understryka vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att lagstiftningens bestämmelser följs. Fcr att ett uppdrag skall få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts självfallet att med delegering av ansvaret följer tillräckliga beslutsbefogenheter. Det förutsätts också att den till vilken delegering sker har behövlig erfarenhet och kunnande för uppgiften. Inom förvaltningen måste hänsyn dessutom tas till gällande instruktioner och vid behov ändring göras när delegering bör ske. Mot bakgrund av överväganden av nämnda slag får - om arbetarskyddet eftersatts i fall då delegering har skett - bedömas om arbetsgivaren varken vid val av person, genom bristande tillsyn eller på annat sätt har varit försumlig och därför bör gå fri från ansvar. Jag vill understryka att oklarheter i fråga om ansvarsfördelning därvid alltid måste falla inom företagsledningens ansvar. Har emellertid rätt delegering med åtföljande beslutsbefogenheter skett, kan motsvarande förpliktelser finnas för den som har trätt i arbetsgivarens ställe. Vad gäller möjligheten att på förhand klart fastställa arbetsgivaransvarets placering vill jag framhålla att valet här står mellan en fast placering, varvid man måste bortse från omständigheterna i det speciella fallet, och bestämmelser som ger tillfälle till rimligt spelrum med hänsyn till faktiskt begångna fel. 1 enlighet med ställningstagandet vid 1973 års ändringar finner jag det sistnämnda vara att förorda.

Vid tillkomsten av arbetsmiljölagen behandlades också informations- och utbildningsfrågor.

Arbetsmiljöutredningen framhöll vikten av att polis och åklagare äger tillräckliga kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen och dess tillämpning. Riksåklagaren underströk detta under remissbehandlingen samt upplyste att det satts i gång en omfattande utbildningsverksamhet angående brott på arbetslivets område samt miljöområdet för åklagare. Socialutskottet framhöll (SoU 1977/78:1 s. 75) att det var viktigt att domare, åklagare och poliser fick erforderlig utbildning på arbetsmiljölagstiftningens område.

Inom åklagarväsendet har genomförts fem kursserier om vardera en vecka avseende handläggningen av miljöbrott. Deltagare har varit samtliga länsåklagare, flertalet chefsåklagare i storstäderna samt minst en åklagare från varje åklagarmyndighet. I kurserna har även deltagit representanter för polisoch domarkårerna.

En arbetsgrupp som tillsatts av rikspolisstyrelsen i samråd med riksåklagaren avslutar f. n. arbetet med en handledning som avser utredning av brott i arbetsmiljön. Handledningen skall vara kurslitteratur i en schemalagd utbildningsserie för brottsutredare hos polisen. Till en början kommer 30 poliser från samtliga län att genomgå en tvådagarskurs. Kursdeltagarna skall därefter tjänstgöra som instruktörer i länen.

Brottsförebyggande rådet (BRA) har av regeringen i december 1977 fått i uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Rådet har i enlighet med uppdraget bildat en styrgrupp och tre

SoU 1979/80:5

arbetsgrupper. Dessutom har en särskild handläggare haft i uppdrag att undersöka bl. a. frågor som rör den yttre och inre samhällsmiljön och särskilt med inriktning på arbetarskydd och miljöskydd. Den särskilda handläggaren har i september 1978 presenterat en promemoria rörande kartläggningen av ekonomisk brottslighet på arbetsmiljöområdet. I promemorian redovisas bl. a. visst statistiskt material rörande tillämpningen av arbetarskyddslagens sanktionsbestämmelser. Handläggaren drar av det insamlade materialet slutsatsen att det förekommer förhalningar i inte ringa omfattning av de arbetsmiljömässiga åtgärderna inom företag på bekostnad av arbetstagarnas hälsa. Några större förändringar sedan arbetsmiljöutredningen år 1972 drog samma slutsats kan inte märkas. Vidare konstateras att arbetsolyckor utreds i ringa grad. Anledningen härtill antas bl. a. vara att efter olyckan anskaffas snabbt skyddsanordningar eller andra åtgärder vidtas för att undvika upprepning, varefter yrkesinspektionen är nöjd. Det kan också föreligga svårigheter att fastställa vem som är ansvarig bland arbetsledare för de bristfälliga skyddsanordningarna. Handläggaren anförde avslutningsvis att det fanns anledning att fortsätta den inledda utredningen i bl. a. följande avseenden: undersökning av handläggningen i yrkesinspektionsnämnderna av ärenden om tvångsingripanden, undersökning av möjligheterna att underlätta utredningar om ansvaret för arbetsmiljön i de enskilda företagen och undersökning kring frågan om åtalsregeln vid vållande till kroppsskada.

Förslag rörande den sistnämnda punkten, åtalsprövningen vid vållande till kroppsskada, har i december 1978 lagts fram i en promemoria (PM 1978:7) av brottsförebyggande rådets styrgrupp för översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. I promemorian erinras om att enligt 3 kap. 11 § andra stycket brottsbalken får vållande till kroppsskada eller sjukdom, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagaren endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Det uppges att kravet på angivelse av målsäganden innebären begränsning av de fall av olycksfall i arbetet som kommer under åtal. Det särskilda förhållande som råder mellan arbetsgivare och arbetstagare kan i många fall säkerligen motverka att arbetstagaren tar steget att ange arbetsgivaren till åtal. Det finns anledning att anta att den nära kontakt som råder, särskilt på mindre arbetsplatser, riskerar att störas av en sådan anmälan. Ännu en anledning till att arbetstagaren avhåller sig från att ange arbetsgivaren är sannolikt att arbetstagaren får full ekonomisk ersättning från försäkringssystemet och inte har något ekonomiskt intresse av att få saken prövad. Övervägande skäl talar enligt BRÅ:s mening för att slopa kravet på målsägandeangivelse. Det föreslås därför att 3 kap. 11 § brottsbalken ändras. Förslaget har remissbehandlats och är f. n. föremål för regeringens prövning.

1 två motioner till förra riksmötet (1978/79:685 och 1978/79:1631) framställdes yrkanden rörande åtalsreglerna vid arbetsmiljöbrott. Justitieutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande 1978/79:29 att det är

SoU 1979/80:5

angeläget att det problem som tagits upp av motionärerna skyndsamt tas upp till prövning. Med hänsyn till att frågan vid tidpunkten för behandlingen av ärendet i utskottet var föremål för regeringens prövning, vilken inte borde föregripas, avstyrkte justitieutskottet motionsyrkandena.

Utredningen (Ju 1973:11) om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten avgav i september 1978 betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter. En kartläggande undersökning av korporativt ansvar. Enligt utredningsmannen bör man fråga sig om man inte genom eventuella reformer eller en ändrad användning av de tvångsmedel som står till buds skulle kunna motverka att överträdelser av den ekonomiska och näringsreglerade lagstiftningen lönar sig. Först om denna utväg ej är framkomlig, bör införande av företagsböter övervägas. Vite, förverkande och avgift nämns som tänkbara alternativ till företagsböter. Utredningsmannen lägger inte fram något eget förslag men utvecklar de riktlinjer efter vilka ett reformarbete för införande av företagsböter skulle kunna läggas upp.

En inom justitiedepartementet tillsatt arbetsgrupp har i en promemoria (Ds Ju 1979:10) kompletterat utredningsmannens synpunkter med förslag till lagtekniska lösningar. Promemorian är föremål för remissbehandling.

Kommittén (Ju 1979:01) med uppdrag att utreda frågan om straffrättslig kompensation vid bortfallet av Jorvandlingsstraffet och att göra en översyn av vitesinstitutet skall enligt direktiven bl. a. förutsättningslöst pröva olika vägar att förstärka vitesinstitutets effektivitet och lägga fram förslag till kompletteringar av tvångsmedlen på särskilda områden där det bedöms behövligt. I direktiven uppmärksammas vitesinstitutets brister från effektivitetssynpunkt.

Utredningen (Jo 1976:06) om översyn av miljöskyddslagstiftningen föreslår i delbetänkandet (SOU 1978:80) Bättre miljöskydd I bl. a. att påföljden för överträdelser av miljöskyddslagen som i dag skulle resultera i bötesstraff ersätts av en s. k. miljöskyddsavgift. Avgift skall tas ut så snart man på objektiva grunder kan konstatera att överträdelse skett. Avgiften skall bättre än böter kunna svara mot de ekonomiska kalkyler och värden som kan ligga bakom överträdelser av det här slaget. De skall nå även juridiska personer. Miljöskyddsavgiften skall relateras till basbeloppet och utgå med f. n. högst ca 27 000 kr. för varje dygn som överträdelsen fortgår. Vidare föreslår utredningen att straffmaximum skall höjas till fängelse i högst två år mot f. n. ett år.

Anmälan och registrering av arbetsskador

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977. Enligt LAF räknas som arbetsskada alla skador till följd av olycksfall

SoU 1979/80:5

eller annan skadlig inverkan i arbetet. Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar emot det. Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som har fått kännedom om att någon av hans anställda har drabbats av arbetsskada skall enligt 8 kap. 1 § LAF omedelbart anmäla skadan till försäkringskassan. Enligt 8 § förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd skall anmälan göras hos allmän försäkringskassa om skadan har medfört eller kan antas medföra rätt till ersättning från allmänna försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen. Anmälan skall även göras om skadan har föranlett eller kan antas föranleda sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men. Anmälan skall enligt 9 § förordningen göras på blankett enligt formulär som riksförsäkringsverket fastställer efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen. Försäkringskassan skall enligt 12 § sända en kopia av arbetsskadeanmälan till bl. a. yrkesinspektionen.

Har olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare, skall enligt 2 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta yrkesinspektionen. Detsamma gäller vid tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa.

Enligt 3 kap. 18 § arbetsmiljölagen (1977:1160) kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen meddela föreskrifter i fråga om skyldighet för läkare att hos tillsynsmyndigheten göra anmälan om sjukdom, som kan ha samband med arbete. Med stöd härav har arbetarskyddsstyrelsen i mars 1979 utfärdat kungörelsen (AFS 1979:1) om skyldighet för läkare att anmäla sjukdom som kan ha samband med arbete. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juli 1979.

Den 1 januari 1979 ersattes den gamla yrkesskadestatistiken av ett datorbaserat informationssystem om arbetsskador (prop. 1977/78:74, SoU 1977/78:24, rskr 1977/78:147). Syftet med det nya systemet är att förbättra underlaget för arbetarskyddsstyrelsens förebyggande arbete. Systemet skall i princip omfatta alla skador, fysiska och psykiska, som förvärvsarbetande och vissa andra grupper ådragit sig i arbetet. Arbetarskyddsstyrelsen är huvudman för systemet. Anmälan till systemet är samordnad med vad som gäller inom arbetsskadeförsäkringen. Samma blankett används såväl för arbetsskadeförsäkringens del som för informationssystemets.

Lön under uppehåll i arbetet

Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse icke genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen. Även i vissa andra särskilt angivna fall kan skyddsombud avbryta arbete. För

SoU 1979/80:5

skada till följd av åtgärden är skyddsombudet fri från ersättningsskyldighet. 1 3 kap. 4 § andra stycket arbetsmiljölagen stadgas att arbetstagare som finner att arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa skall snarast underrätta företrädare för arbetsgivaren eller skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagaren underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas är han fri från skadeståndsskyldighet.

1 propositionen 1976/77:149 med förslag till arbetsmiljölag m. m. (s. 339) erinrade departementschefen att LO i sitt remissvar hade tagit upp frågan om ersättning till anställda som berörts av att arbete avbrutits av skyddsskäl. Enligt LO borde denna fråga liksom andra ersättningsfrågor lösas genom avtal mellan partema. Det kunde emellertid finnas grupper av anställda där avtal inte gav fullständig kostnadstäckning. Eftersom det fanns en stark oro på denna punkt bland anställda och skyddsombud, borde enligt LO principen slås fast att full ersättning skall utgå vid skyddsombuds avbrytande av arbete. Departementschefen uttalade att han ansåg att det måste vara en rimlig princip att full ersättning skall utgå när arbete med fog avbryts.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen hänvisade socialutskottet (SoU 1977/78:1 s. 57) med anledning av två motioner om att full lön skall utgå under tid då arbetet är stoppat, till anställningsskyddskommitténs (A 1977:01) arbete. Utredningen skall enligt sina direktiv närmare studera bl. a. frågan om ersättning till arbetstagare vid permittering. Då den av motionärerna aktualiserade frågan hade nära samband därmed förutsatte utskottet att även denna fråga kommer att behandlas av utredningen i dess fortsatta arbete.

Anställningsskyddskommittén (A 1977:01) arbetar f. n. med vissa frågor om provanställning m. m. som enligt direktiven skall handläggas skyndsamt. Förslag rörande frågan om anställningsskydd för arbetstagare som berörs av driftsinskränkningar eller permitteringar beräknas läggas under år 1980.

Gränsvärden för buller m. m.

År 1976 utgav arbetarskyddsstyrelsen anvisningarna nr 110 Buller i arbetslivet med generella regler om åtgärder till förebyggande av skada och ohälsa genom påverkan av buller på arbetsplatsen. I inledningen till anvisningarna sägs bl. a. att risk för bullerskada efter mångårig exponering för buller anses normalt inte föreligga om ljudnivån understiger 85 decibel (A) ekvivalent ljudnivå under en typisk arbetsdag. Enligt anvisningarna skall buller i arbetslokal hållas på en nivå som är godtagbar med hänsyn till verksamhetens art. I verksamhet där arbetstagare exponeras för buller med en ekvivalent ljudnivå överstigande 85 decibel (A) under en typisk arbetsdag skall arbetsgivare i samråd med arbetstagare genomföra systematisk bullerbekämpning och vidta lämpliga hörselskyddande åtgärder. Om buller på arbetsplats ej genom skäliga bullerbegränsande åtgärder kan nedbringas under de riskgränser för hörselskada som anges i svensk standard skall lämpliga hörselskydd tillhandahållas av arbetsgivaren och användas av arbetstagaren.

SoU 1979/80:5

10 Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår f. n. med hög prioritet arbetet med att ta fram föreskrifter om buller.

Övergripande författning om belysning förbereds inom arbetarskyddsstyrelsen. Beträffande inomhusbelysning finns en riktlista utarbetad av Ljuskultur med medel från arbetarskyddsstyrelsen. Listan används t. ex. av företagshälsovårdspersonal vid mätningar. För arbete vid bildskärmsterminaler finns en anvisning från arbetarskyddsstyrelsen (nr 136).

Föreskrifter om laserstrålning förbereds inom arbetarskyddsstyrelsen. En målsättning är att de bör komma ut inom ett år. Beträffande UV-strålning förbereds bl. a. inom strålskyddsinstitutet rekommendationer baserade på internationella gränsvärden. I arbetarskyddsstyrelsens anvisning lil behandlas radiofrekvent strålning.

Föreskrifter om ergonomi (arbetsställningar, lyft- och bärarbete) planeras vid arbetarskyddsstyrelsen. I början av 1980 beräknas föreskrifter om restauranger och storkök vara utarbetade. Allmänt gäller att ergonomiska förhållanden bör beaktas i allt föreskriftsarbete där detta är relevant.

Föreskrifter om arbete i kylda lokaler och hantering av fruset kött förbereds inom arbetarskyddsstyrelsen. En projektplan för föreskrifter om termisk arbetsbelastning skall utarbetas inom styrelsen.

Utseende av skyddsombud m. m.

Enligt 6 kap. 2§ arbetsmiljölagen (1977:1160) skall på arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall även utses på annat arbetsställe, om arbetsförhållandena påkallar det. Skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhålaren. Finns ej sådan organisation, utses skyddsombud av

yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal avdelning av förbund eller med sådan avdelning jämförlig sammanslutning av arbetstagare utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare på arbetsstället (regionalt skyddsombud).

1 6§ arbetsmiljöförordningen (1977:1166) föreskrivs bl. a. att antalet skyddsombud bestämmes efter arbetsställets storlek, arbetets natur och arbetsförhållandena. Vid arbetsställe med flera avdelningar bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdelningar med likartat arbete. Där arbete bedrivs på skift, bör för skiftlag med flera arbetstagare skyddsombud finnas bland arbetstagarna på varje skift.

Enligt förarbetena till arbetarskyddslagen (SOU 1946:60 s. 60) förstås med arbetsställe det lokala avgränsade område, inom vilket arbetsgivare i och för sin verksamhet bedriver arbete, oavsett om detta utförs i arbetslokal, i det fria eller under jord. Samtidigt uttalades att arbetsställe inte alltid får tas i så inskränkt betydelse att därmed skulle avses en och samma lokal, byggnad

arbetstakama. För

arbetsställe där skyddskommitté ej har tillsatts äger

SoU 1979/80:5

eller plats i det fria. Vad som skall räknas som arbetsställe fick i stället vid tvekan bedömas från fall till fall.

Anförda uttalanden har varit vägledande för arbetarskyddsmyndigheterna. Även för olika arbetsmiljöavtal mellan arbetsmarknadens parter har dessa uttalanden bildat grunden. Arbetsmiljöutredningen (SOU 1976:1) ansåg det ogörligt att definiera begreppet arbetsställe i lagen. Departementschefen delade denna uppfattning i propositionen 1976/77:149 (s. 380) men framhöll att man fortfarande fick ta som en utgångspunkt att en skyddsorganisation skall finnas inom det lokala avgränsade område där en arbetsgivare bedriver verksamhet. I det stora antalet fall är det sålunda naturligt att se en lokalt sammanhållen produktionsenhet som ett arbetsställe. Särskilda överväganden är dock nödvändiga vid tillfälliga och rörliga arbetsenheter.

Nuvarande bestämmelser om rätten att utse skyddsombud tillkom såvitt nu är i fråga huvudsakligen år 1974. I prop. 1973:130 (s. 153) anförde departementschefen bl. a. följande.

Några remissinstanser, bland dem LO, har tagit upp frågan om ordningen för utseende av skyddsombud. Utredningens förslag innebär på denna punkt ingen väsentlig förändring av nuvarande regel, enligt vilken det ankommer på arbetstagarna på arbetsstället eller, efter särskild begäran, på lokal organisation som kan anses företräda dem att välja skyddsombud. LO vill få till stånd en anpassning av lagens bestämmelse om utseende av skyddsombud till vad som i enlighet med bl. a. LO:s och SAF:s centrala överenskommelse om arbetarskydd gäller för större delen av arbetsmarknaden, nämligen att skyddsombud i första hand utses av den lokala fackliga organisationen på sätt som denna bestämmer. För egen del ser jag i LO:s förslag en möjlighet att framhäva att arbetarskyddet i företagen är en uppgift av hög angelägenhetsgrad för den lokala fackliga verksamheten. Det står också klart, att den lokala skyddsverksamheten främjas genom att arbetstagarnas representanter i skyddsorganisationen har förankring och förtroende på den fackliga sidan. Jag förordar därför att utredningsförslaget jämkas på denna punkt i enlighet med vad LO anfört. Lagen bör ange att skyddsombud utses i första hand av lokal facklig organisation, som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Härmed åsyftas en till arbetsstället direkt anknuten avtalsbunden verkstadsklubb, företagsklubb eller liknande eller också lokalavdelning av fackförbund, till vilken arbetstagare på arbetsstället är anslutna. Finns inte någon sådan organisation bör skyddsombud utses av arbetstagarna på arbetsstället. Den sålunda föreslagna lagregeln bör bidra till ökad fasthet och effektivitet i bevakningen av att skyddsombud tillsätts. Den bör också leda till att risken minskar för att oklarhet i praktiken uppstår om vem som skall utse skyddsombud.

Riksdagen (SoU 1973:25, rskr 290) biföll propositionen.

Frågan om rätten att utse skyddsombud har därefter behandlats av socialutskottet vid ett flertal tillfällen, nämligen i betänkandena SoU 1975:4 s. 37, 1975/76:40 s. 32 och 1977/78:1 s. 54. Utskottet har därvid avstyrkt motioner med liknande yrkanden som den nu aktuella. Utskottet har uttalat att det är naturligt att kollektivavtalsslutande organisation, som tagit på sig ansvaret för utvecklingen i olika avseenden, även har ansvaret för arbetar -

SoU 1979/80:5

skyddsfrågor. Vidare har utskottet framhållit att kopplingen till kollektivavtalsslutande organisation är uttryck för en princip som används i hela det arbetsrättsliga reformarbetet.

Riksdagen har vidare åtskilliga gånger behandlat minoritetsorganisationers ställning enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet hänvisar i första hand till betänkandena InU 1975/76:5 och 45 (s. 39), AU 1976/77:1 och 5 (s. 22), AU 1977/78:11 samt AU 1978/79:11 (s. 21).

Dieseldrift i vissa slutna utrymmen

Enligt 2 kap. 4 § arbetsmiljölagen (1977:1160) skall luft-, ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden vara tillfredsställande.

Med hänsyn till i gruvor och bergbyggen förekommande dieselavgaser finns särskilda anvisningar i arbetarskyddsstyrelsens Berganvisningar (nr 67), vilka utfärdades i juni 1969 och reviderades i september 1974.1 anvisningarna anges riktvärden för ämnen i dieselavgaser, vilka värden har skärpts i förhållande till de generella anvisningarna nr 100 om hygieniska gränsvärden. Vidare ges där regler om fortlöpande avgaskontroll av dieseldriven utrustning samt om luftkontroll. I anvisningarna sägs att motor bör vara eldriven där så kan ske.

I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1977:1 om Hamnarbete sägs att förbränningsmotordri vet fordon inte får användas i slutet utrymme (lastrum, djuptank, container, järnvägsvagn e. d.) utan att erforderliga åtgärder som säkerställer tillräcklig luftväxling och utspädning av avgaser är vidtagna. I en anmärkning anges att sådana åtgärder kan bestå i att täckluckor öppnas, att till rummet hörande ventilationsanordning hålls i gång eller att särskild ventilationsanordning, t. ex. flyttbar inblåsningsfläkt med slang, ordnas. I anvisningarna sägs vidare att i slutet utrymme böreldrivet fordon användas. I utrymme där förbränningsmotordri vet fordon används och arbetstagare vistas skall halten av koloxid och nitrösa gaser hållas under gällande hygieniska gränsvärden. Vidare ges regler om fordons skick och användning.

I syfte att skapa förutsättningar för att kunna eliminera bruket av förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i utrymmen med dålig ventilation bedrivs olika forskningsprojekt och försöksverksamhet. Exempel på sådana projekt är försök med elektriska hjullastare vid högskolan i Luleå. Även inom industrin bedrivs försök med elektriska arbetsmaskiner.

Riksdagen har flera gånger behandlat motionsyrkanden som bl. a. rört dieseldrift under jord (SoU 1973:25 s. 66, SoU 1974:4 s. 25 och SoU 1975/76:40 s. 31). Yrkandena avstyrktes med hänvisning till pågående forsknings- och utvecklingsarbete samt till arbetarskyddsstyrelsens anvisningar.

Den 26 mars 1979 svarade arbetsmarknadsministern på en interpellation (1978/79:163) rörande dieseldriften. Arbetsmarknadsministern framhöll att

SoU 1979/80:5

det fortfarande inte är klarlagt vilka hälsorisker som är förknippade med dieselavgaser. Han hänvisade till arbetarskyddsstyrelsens anvisningar och till pågående forskningsprojekt och utredningsarbete bl. a. bilavgaskommitténs (Jo 1977:08) uppdrag att utreda behovet av skärpta avgasreningskrav för dieselfordon. Det erinrades vidare om att arbetarskyddsstyrelsen arbetar med att få fram ett bättre underlag för nya eller ändrade föreskrifter på området.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet i skilda avsnitt de i motionerna upptagna spörsmålen.

Arbetsmiljölagens sanktionssysrem

Ansvarsreglerna i arbetsmiljölagen bygger i huvudsak på principen att straffhot i allmänhet inte inträder förrän tillsynsmyndigheten meddelat föreskrifter eller föreläggande om skyddsåtgärder eller förbud mot viss verksamhet och påbudet inte efterkommits. I vissa fall är överträdelser av lagens bestämmelser eller med stöd av lagen utfärdade föreskrifter direkt straffbelagda. Den som åsidosatt föreskrifter eller inte anskaffat erforderliga säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och därigenom vållat arbetstagarens död eller åsamkat denne kroppsskada eller sjukdom kan dömas till straff enligt 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken. Arbetsmiljölagens ansvarsregler kompletteras av bestämmelser om föreläggande av vite, förverkande och tvångsutförande.

I såväl motionen 1978/79:514 (yrkandet 1) som motionen 1978/79:792 (yrkandet 2) kritiseras tillämpningen av ansvarsreglerna som den kommit till uttryck i arbetarskyddsstyrelsens, polisens, åklagarmyndigheternas och domstolarnas hantering av frågor rörande utredning, åtal och påföljd. 1 motionen 1978/79:514 yrkas att regeringen låter utreda tillämpningen m. m. av arbetsmiljölagens ansvarsregler. I motionen 1978/79:792 yrkas att en utredning tillsätts för att klargöra omfattningen av uteblivna åtal vid allvarliga arbetsolycksfall under 1970-talet samt vilka åtgärder som behövs för att lagen skall tillämpas och ansvar utkrävas.

Utskottet anser att det är angeläget att arbetsmiljölagstiftningen ger möjlighet till sanktioner mot arbetsgivare som i olika avseenden åsidosätter sina förpliktelser. Sanktionssystemet skall ha en förebyggande och framåtsyftande effekt och utgöra grund för snabba och verksamma myndighetsåtgärder mot dåliga arbetsmiljöer. Genom tillkomsten av arbetsmiljölagen har ett ändamålsenligt sanktionssystem erhållits. Utskottet anser att det också är angeläget att tillsynsorganen och rättsvårdande myndigheter konsekvent tillämpar sanktionsbestämmelserna mot arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser. Tillsynsfunktionen vilar på både arbetarskyddsstyrelsen och

SoU 1979/80:5

yrkesinspektionen. Den omedelbara tillsynen på arbetsställena utövas av yrkesinspektionen som har skyldighet att vaka över att gällande föreskrifter iakttas. Yrkesinspektionen har byggts ut kraftigt under senare år. Dess arbetsformer har utretts i syfte att skapa en effektivare tillsyn. Genom det nya informationssystemet om arbetsskador har yrkesinspektionen fått ett viktigt hjälpmedel i verksamheten. Under de senaste åren har också åklagare och polis fått ökad information och utbildning på arbetsmiljölagstiftningens område.

Vissa undersökningar - rapporten Straffrättskipning vid arbetsolyckor av Borgström-Thorson, arbetsmiljöutredningens undersökning i betänkandet (SOU 1972:86 s. 182 ff.) Bättre arbetsmiljö, rapporten Straffrättskipning vid dödsolyckor i arbetet av en forskargrupp vid institutionen för hygien vid Umeå universitet och en promemoria rörande kartläggningen av ekonomisk brottslighet på arbetsmiljöområdet av en handläggare hos brottsförebyggande rådet - ger vid handen att det i enskilda ärenden kan ha brustit i kraft och effektivitet hos tillsynsorganen och de rättsvårdande myndigheterna såvitt avser brott på arbetsmiljöområdet. Samtliga undersökningar avser emellertid tillämpningen av arbetarskyddslagen och gäller huvudsakligen tiden före den 1 januari 1974. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det var bl. a. dessa erfarenheter som ledde till den reform av sanktionssystemet som riksdagen antog 1973 och till den ytterligare skärpning av ansvarsreglerna som skedde i samband med arbetsmiljölagens tillkomst. Någon undersökning av tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler har ännu inte ägt rum. Enligt utskottets mening är det angeläget att man med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och att om så erfordras en sådan utredning som efterlyses i motionerna kommer till stånd. Utskottet anser emellertid att man bör avvakta tills den nya lagstiftningen varit i kraft ytterligare någon tid innan man tar ställning till frågan om tillsättandet av en utredning. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det arbete som f. n. pågår i regeringskansliet med frågan om åtalsprövningen vid vållande till kroppsskada och sjukdom och frågan om införande av företagsböter för juridisk person. Av intresse är också miljöskyddsutredningens förslag i betänkandet (SOU 1978:80) Bättre miljöskydd I om s. k. miljöskyddsavgift och förhöjt straffmaximum för brott mot miljöskyddslagen. Förslaget har remissbehandlats och är f. n. föremål för regeringens prövning. Utskottet vill också framhålla att det är angeläget att de av polis- och åklagarmyndigheterna redan inledda utbildningsinsatserna på arbetsmiljöområdet fortsätter. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1978/79:514 yrkandet 1 och motionen 1978/79:792 yrkandet 2.

Anmälan och registrering av arbetsskador

I motionen 1978/79:793 (yrkandet 2) framhålls att arbetsskadestatistiken är viktig för bedömningen av arbetsmiljöns negativa effekter och att särskild

SoU 1979/80:5

uppmärksamhet måste iakttas i fråga om den omfattande underregistrering av arbetsskador som förekommer. Motionärerna efterlyser därför åtgärder mot underregistreringen och önskar att en obligatorisk anmälningsskyldighet till försäkringskassan från akut- och öppenvårdsinstanserna införs.

Det är av flera skäl utomordendigt viktigt att i arbetet inträffade skadefall kommer till försäkringskassans kännedom. Genom anmälan anhängiggörs ett arbetsskadeärende, vilket är förutsättningen för att den skadade skall få den ekonomiska ersättning han kan vara berättigad till. Arbetsskadeanmälan utgör också grunden för arbetsskadestatistiken och är därför av stor betydelse för det förebyggande arbetarskyddet.

I syfte att förbättra underlaget för arbetarskyddets förebyggande arbete infördes den 1 januari 1979 ett nytt datorbaserat informationssystem om arbetsskador. Systemet omfattar i princip alla personskador i arbetslivet och är såvitt gäller skyldigheten att anmäla inträffade skador samordnat med arbetsskadeförsäkringens bestämmelser. Enligt utskottets mening är det nya systemet väl ägnat att förebygga underregistrering av arbetsskador. Några ytterligare åtgärder i enlighet med motionärernas önskemål är därför inte nu påkallade.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det i enstaka fall naturligtvis kan inträffa att varken den skadade eller arbetsgivaren inser att samband föreligger mellan sjukdomen och arbetsförhållandena. Risk föreligger då att skadan inte anmäls till försäkringskassan. I arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1979:1) om skyldighet för läkare att anmäla sjukdom som kan ha samband med arbete föreskrivs emellertid för sådant fall där orsakssambandet mellan sjukdomen och arbetet är föga känt att läkare som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom, som läkaren bedömer kunna ha samband med arbete, skall anmäla sjukdomen till yrkesinspektionen. I en till kungörelsen fogad kommentar framhålls att anmälan enligt kungörelsen inte skall förväxlas med anmälan om arbetsskada.

Det kan enligt utskottets mening förutsättas att läkaren i fall som nyss nämnts upplyser patienten om att denne skall uppmana arbetsgivaren att på föreskrivet sätt anmäla skadan till försäkringskassan. Om arbetsgivaren underlåter att anmäla skada, som han fått kännedom om, kan han dömas till böter. Att införa en skyldighet för läkare att anmäla arbetsskada till försäkringskassan framstår således inte som nödvändigt. Med hänsyn till att anmälan skall innehålla en mängd uppgifter som fordrar arbetsgivarens medverkan synes det också vara mest lämpligt att anmälan görs av arbetsgivaren.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1978/79:793 yrkandet 2.

SoU1979/80:5

16 Lön under uppehåll i arbetet

Enligt 4 kap. 4 § arbetsmiljölagen får kvinna som ammar sitt barn inte vägras ledighet härför. I motionen 1978/79:604 yrkas en ändring av bestämmelsen av innebörd att, då kvinna utnyttjar sin rätt till ledighet för att amma, avdrag på lönen inte får göras.

Motionärerna framhåller att det visserligen finns möjlighet att träffa kollektivavtal om att ersättning skall utgå för den tid som åtgår för att amma barn men att det säkerligen finns många arbetsgivare som vägrar att betala lön för sådan tid. I sådant fall drabbas kvinnorna av en otillbörlig standardsänkning genom kraftiga inkomstbortfall:

Vid riksdagsbehandlingen av arbetsmiljölagen väcktes en motion med ett yrkande av samma innebörd som det nu aktuella. Utskottet avstyrkte motionen och anförde att frågan om vidgade möjligheter till ersättning till föräldrar för det inkomstbortfall som uppstår till följd av ledighet i samband med barnsbörd är en fråga som i första hand får diskuteras i anslutning till utformningen av reglerna för föräldraförsäkringen.

Föräldraförsäkringen har byggts ut successivt under senare år och kommer med verkan från årsskiftet att förbättras ytterligare.

Utskottet anser att vad riksdagen vid tillkomsten av arbetsmiljölagen uttalat i frågan alltjämt äger giltighet. Frågan om ersättning till föräldrar för det inkomstbortfall som uppstår till följd av ledighet i samband med barnsbörd är en fråga som i första hand får diskuteras i anslutning till reglerna för föräldraförsäkringen. Utskottet avstyrker därför motionen 1978/ 79:604.

I motionen 1978/79:722 yrkas att arbetstagare, vars arbete stoppats av skyddsombud eller av arbetstagaren själv, i avvaktan på besked av arbetsgivaren eller skyddsombud om huruvida arbetet skall fortsättas, skall få full lön och andra anställningsförmåner under uppehållet.

Den av motionärerna aktualiserade frågan skall behandlas av anställningsskyddskommittén(A 1977:01) i dess arbete med frågan om anställningsskydd för arbetstagare som berörs av driftsinskränkningar eller permitteringar. Något riksdagens initiativ är därför inte påkallat.

Utseende av skyddsombud m. m.

I motionen 1978/79:1261 hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till nya regler för utseende av skyddsombud i enlighet med de i motionen anförda riktlinjerna.

Motionären anför bl. a. att skyddsarbetet på vissa arbetsplatser blivit bristfälligt organiserat genom att endast organisationer som är bundna av kollektivavtal har rätt utse skyddsombud. För att öppna en effektivare väg till säkerhet på arbetsplatserna föreslås (1) att med arbetsställe skall menas varje arbetsplats inom ett arbetsområde där fem eller flera arbetande är sysselsatta,

SoU 1979/80:5

(2) att avtalsslutande organisation inom arbetsstället måste vara representerad med en majoritet av de arbetande för att äga rätt att utnyttja sin förmånsställning, (3) att annan organisation vilken kan förfoga över majoriteten av de anställda i annat fall äger rätt att utse skyddsombud, (4) att vid skiftarbete eller annat arbete, som bedrivs inom olika perioder, skyddsombud skall finnas tillgängligt på varje skift eller vid varje tillfälle samt (5) att skyddsombud skall finnas tillgängligt på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet för att de arbetande vid behov skall kunna komma i förbindelse med denna.

Frågan om rätten att utse skyddsombud har vid ett flertal tillfällen behandlats av riksdagen. Socialutskottet har givit uttryck för uppfattningen att det är naturligt att kollektivavtalsslutande organisation, som tagit på sig ansvaret för utvecklingen i olika avseenden, även har ansvaret för arbetarskyddsfrågor. Vidare har utskottet framhållit att kopplingen till kollektivavtalsslutande organisation är en princip som används i hela det arbetsrättsliga reformarbetet. Den övergripande frågan om minoritetsorganisationernas ställning inom den arbetsrättsliga lagstiftningen har också behandlats av riksdagen under åren 1976, 1977 och senast hösten 1978 (AU 1976/77:5, 1977/78:11,1978/79:11). Arbetsmarknadsutskottet framhöll bl. a. att det inte har ansetts vara en otillbörlig behandling av minoritetsorganisationer när man av såväl principiella som praktiska skäl har gjort de under senare åren antagna nya arbetsrättsliga lagarna tillämpliga enbart på arbetstagarorganisationer som genom att teckna kollektivavtal med arbetsgivaren har tagit ett medansvar för förhållandena på arbetsplatsen. Enligt socialutskottets mening finns det inte anledning för riksdagen att ändra sitt ställningstagande. Motionen i här aktuell del (att-satserna 2 och 3) avstyrks därför.

Vad gäller övriga av motionären upptagna frågor vill utskottet anföra följande. Enligt 6 § arbetsmiljöförordningen skall antalet skyddsombud bestämmas efter arbetsställets storlek, arbetets natur och arbetsförhållandena. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket antal skyddsombud som bör utses vid ett arbetsställe, eller om arbetsställets indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbetsgivaren och yrkesinspektionen. Vid arbetsställe med flera avdelningar bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdelningar med likartat arbete. Där arbetet bedrivs på skift bör för skiftlag med flera arbetstagare skyddsombud finnas bland arbetstagarna på varje skift. Motionärens önskemål om att skyddsombud skall finnas tillgängligt vid varje skift och att skyddsombud skall finnas tillgängligt på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet är således i princip redan tillgodosett genom nyssnämnda bestämmelse och påkallar därför inte någon riksdagens åtgärd. Enligt utskottets mening är det bl. a. mot bakgrund av nyssnämnda bestämmelse inte heller erforderligt med någon närmare definition av begreppet arbetsställe. Utskottet vidhåller den i samband med tillkomsten av arbetsmiljölagen framförda uppfattningen att vad som skall

SoU 1979/80:5

räknas som arbetsställe måste bedömas från fall till fall. Det avgörande måste vara verksamhetens art och det underlag som krävs för att skapa en fungerande lokal skyddsorganisation. Arbetsställets omfattning får i enskilda fall på det lokala planet avgränsas med stöd bl. a. av de avtal som träffats på arbetsmiljöområdet mellan arbetsmarknadens parter.

Med hänvisning till det anförda avstyrks sålunda motionen 1978/79:1261 även i nu aktuell del (att-satserna 1, 4 och 5).

Gränsvärden m. m.

I motionen 1978/79:792 (yrkandet 5) yrkas att juridiskt bindande gränsvärden införs för buller och sätts till högst 75 decibel (A) samt att föreskrifter utarbetas med bindande gränsvärden även för belysning, övriga fysikaliska risker och ergonomiska belastningar.

Frågan om bindande gränsvärden har mot bakgrund av den alltmer ökande insikten om olika risker i arbetsmiljön kommit att få allt större aktualitet. I propositionen 1976/77:149 med förslag till arbetsmiljölag m. m. betonades särskilt risker genom strålning av olika slag och risker med olika kemiska ämnen. Även faktorer som buller, vibrationer, klimat och belysning kunde enligt departementschefen diskuteras ur gränsvärdessynpunkt. Det framhölls därför att det finns starka skäl för att gränsvärdessystemet skall utsträckas till allt fler kemiska och fysikaliska faktorer i arbetsmiljön efter hand som förutsättningar härför föreligger. Samtidigt nämndes att skilda miljöfaktorer lämpar sig i olika grad för reglering genom gränsvärden. Det forskningsmässiga underlaget finns i vissa fall endast i begränsad omfattning. Socialutskottet anslöt sig i det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1977/78:1 (s. 23) till de i propositionen angivna riktlinjerna för arbetet med gränsvärdesfrågor och framhöll särskilt vikten av att gränsvärdessystemet utsträcks så snart förutsättningarna föreligger.

Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår f. n. med hög prioritet arbete med att ta fram föreskrifter om buller. Vidare pågår eller förbereds arbete med Föreskrifter om bl. a. belysning, ergonomi, vibrationer, strålning samt ventilation och termiskt inomhusklimat. Motionärernas krav är således tillgodosedda så till vida att föreskriftsarbetet pågår på de aktuella områdena. Huruvida det i föreskrifterna kan tas in bindande gränsvärden för de olika faktorerna är däremot en fråga som enligt utskottets mening måste överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen att bedöma på grundval av det forskningsmässiga underlag som föreligger och efter de riktlinjer för arbetet med gränsvärdesfrågor som angavs vid tillkomsten av arbetsmiljölagen. Någon åtgärd från riksdagens sida är inte påkallad med anledning av motionen 1978/79:792 yrkandet 5.

SoU 1979/80:5

19 Dieseldrift i vissa slutna utrymmen

I motionen 1978/79:1264 yrkas förbud mot användningen av diesel- och andra förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i fartyg, slutna lokaler och gruvor samt vid andra underjordsarbeten.

Utskottet anser att det är angeläget att åtgärder vidtas för att eliminera de hälsorisker och olägenheter som är förenade med användningen av dieseldrivna fordon. Arbetarskyddsstyrelsens berganvisningar och hamnarbetsanvisningar innehåller särskilda anvisningar om ventilation, luftkontroll och avgaskontroll vid bruket av förbränningsmotordrivna arbetsfordon. Enligt anvisningarna bör vidare eldrivna fordon användas där så kan ske. I syfte att skapa förutsättningar för att kunna minska bruket av förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i utrymmen med begränsad friskluftstillförsel bedrivs olika forsknings- och försöksprojekt. Dessutom arbetar arbetarskyddsstyrelsen med att få fram ett bättre underlag för nya eller ändrade föreskrifter inom de aktuella områdena.

Ett förbud mot dieseldrivna fordon som yrkas i motionen skulle i nu aktuella arbetsmiljöer innebära ett så drastiskt ingrepp i arbetsprocesserna att produktionen sannolikt skulle omöjliggöras. Mot den redovisade bakgrunden avstyrker utskottet motionsyrkandet men vill uttala att pågående åtgärder i syfte att komma till rätta med de arbetsmiljörisker som är förknippade med dieseldrift i slutna utrymmen bör intensifieras.

Detta ställningstagande innebär att utskottet inte anser det erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1978/79:1264.

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning rörande tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/ 79:514 yrkandet 1 och motionen 1978/79:792 yrkandet 2,

2. beträffande amning på arbetstid att riksdagen avslår motionen 1978/79:604,

3. beträffande lön under tid då arbete är stoppat av skyddsombud att riksdagen avslår motionen 1978/79:722,

4. beträffande juridiskt bindande gränsvärden för buller m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:792 yrkandet 5,

5. beträffande underregistrering av arbetsskador m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:793 yrkandet 2,

6. beträffande utseende av skyddsombud m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1261,

7. beträffande förbud mot dieseldrift i vissa arbetslokaler att riksdagen avslår motionen 1978/79:1264.

Stockholm den 16 oktober 1979

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

SolJ 1979/80:5

20 Närvarande: Göran Karlsson (s), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Kersti Swartz (fp), Mårten Werner (m), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Sven-Gösta Signell (s), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Lena Öhrsvik (s) och Åke Persson (fp).

Reservation

beträffande tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler m. m. (mom. 1 i hemställan) av Göran Karlsson, Evert Svensson, Ivar Nordberg, Kjell Nilsson, Sven-Gösta Signell, Stig Alftin och Lena Öhrsvik (samtliga s) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 14 som börjar med ”Vissa undersökningar” och slutar med ”yrkandet 2” bort ha följande lydelse:

Vissa undersökningar (= utskottet) ägt rum.

Enligt utskottets mening är det angeläget att få en omedelbar uppföljning av tillämpningen av de nya ansvarsreglerna. Detta kan lämpligen ske i form av en utredning i enlighet med yrkandet 1 i motionen 1978/79:514. Utskottet vill i sammanhanget framhålla angelägenheten av att förslag snarast föreläggs riksdagen dels om införande av företagsböter som sanktionsform, dels i fråga om åtalsprövningen vid vållande till kroppsskada m. m. Vidare bör de inledda utbildningsinsatserna på arbetsmiljöområdet för åklagar- och polispersonal intensifieras. Genom utskottets ställningstagande till det nämnda yrkandet tillgodoses i huvudsak även yrkandet 2 i motionen 1978/79:792. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utredning rörande tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler m. m. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:514 yrkandet 1 och motionen 1978/79:792 yrkandet 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

GOTAB 61953 Stockholm 1979