Med anledning av motioner rörande vissa bestämmelser i vägtrafikkungörelsen m. m.
TU 1979/80:25
Trafikutskottets betänkande 1979/80:25
med anledning av motioner rörande vissa bestämmelser i vägtrafikkungörelsen m. m.
Utskottet har i betänkandet TU 1979/80:2 behandlat motioner angående trafiksäkerhet, vilka väckts under den allmänna motionstiden under riksmötet 1978/79. I detta betänkande behandlas motioner om trafiksäkerhetsfrågor, vilka väckts under den allmänna motionstiden under innevarande riksmöte.
Motionerna
I motionen 1979/80:167 av Stig Alftin (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att genomföra fortbildning i trafikkunskap och regelbundna hälsokontroller av förare.
I motionen 1979/80:209 av Elisabeth Fleetwood (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om skyndsam försöksverksamhet med temperaturvarning för vissa vägsträckor i enlighet med vad som i motionen föreslagits.
I motionen 1979/80:300 av Ove Karlsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär återinförande av bestämmelser i terrängtrafikkungörelsen om att backanordning på terrängskoter skall finnas.
I motionen 1979/80:431 av Jan-Eric Virgin (m) yrkas att riksdagen uttalar att vid prov för erhållande av körkort skall ingå även frågor om uppträdande och åtgärder i samband med viltolyckor i trafiken.
I motionen 1979/80:537 av Blenda Littmarck (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om att 75 § 2 st vägtrafikkungörelsen upphävs.
I motionen 1979/80:916 av Maj Pehrsson och Stina Andersson (båda c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skyldighet för gångtrafikant att, på väg som saknar gångbana, i mörker vara försedd med reflexanordning eller lykta.
I motionen 1979/80:1334 av Pär Granstedt (c) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder så att nymonterade bilbälten kommer att förses med enhetliga lås.
I motionen 1979/80:1355 av Lennart Pettersson (s) yrkas att riksdagen anhåller att regeringen snarast framlägger förslag om obligatorisk användning av bilbälte också för baksätespassagerare.
1 Riksdagen 1979180. 15 sami. Nr 25
TU 1979/80:25
2 I motionen 1979/80:1356 av Sixten Pettersson (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att motionen överlämnas till utredningen om transport av farligt gods för beaktande.
I motionen 1979/80:1540 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkandet 4), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om hastighetsbegränsning.
I motionen 1979/80:1741 av Eric Rejdnell och Margot Håkansson (båda fp) yrkas att riksdagen uttalar sig för att en utredning tillsätts som får i uppdrag att snarast se över frågorna kring och om bilbältet.
I motionen 1979/80:1748 av Allan Åkerlind (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att alla generella hastighetsbegränsningar som visar mer än 50 km i timmen som högsta tillåtna hastighet på vägar utanför tätorter skall omvandlas till rekommenderade hastigheter.
Utskottet
Motioner som berör vägtrafikkungörelsen (1972:603), VTK
I den socialdemokratiska partimotionen 1979/80:1540 yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkandet 4), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om hastighetsbegränsning. Motionärerna framhåller därvid att enligt uppgifter från trafiksäkerhetsverket (TSV) minskade genom den tillfälliga hastighetsbegränsningen sommaren 1979 - då högsta tillåtna hastighet sänktes från 110 till 90 km i timmen - antalet omkomna med inte mindre än 40 procent på de aktuella vägsträckorna. Detta sägs bekräfta ett självklart faktum, nämligen att lägre fart också medför minskad olycksrisk. Motionärerna framhåller vidare att bränsleförbrukningen samtidigt gick ned med 2,6 procent, vilket skall jämföras med en beräknad ökning på mellan 3 och 4 procent. Mot bakgrund av det anförda föreslås att TSV ges i uppdrag att i ökad utsträckning införa hastighetsbegränsning till 90 km i timmen.
Utskottet vill med anledning av motionen erinra om riksdagens beslut år 1979 (prop. 1978/79:36, TU 1978/79:10, rskr 1978/79:127), varigenom lades fast ett system med en allmän differentierad hastighetsbegränsning. Systemet byggde i sin tur på en försöksverksamhet, genom vilken TSV samt rikspolisstyrelsen och statens vägverk tagit fram en metod för att fastställa lämplig hastighetsgräns med hänsyn till väg- och trafikförhållandena. Metoden utgår från att olyckskvoten används som trafiksäkerhetsmått och innebär i princip att varje framställning om en höjning av hastighetsgräns prövas mot ett visst högsta olyckskvotsvärde. I betänkandet framhöll utskottet att möjligheten att med beaktande av trafiksäkerhetens krav anpassa hastighetsgränserna till vad som upplevs som rimligt av trafikanterna är en viktig förutsättning för att bestämmelserna skall efterlevas. Utskottet
TU 1979/80:25
konstaterade att det prövade systemet hade haft gynnsamma effekter från trafiksäkerhetssynpunkt. Ett system med den principiella uppläggning som redovisats borde därför fastläggas. Samtidigt borde olika frågor som rör hastighetsregleringen studeras vidare i syfte att uppnå ökade trafiksäkerhetsvinster.
Med anledning av nämnda uttalanden har regeringen uppdragit åt TSV att i samråd med rikspolisstyrelsen ytterligare utveckla systemet med differentierade hastighetsgränser. Så har också skett och numera tillämpas ett förfinat system där förutom olyckskvoten även vägens bredd och linjeföring beaktas. Vidare tas stor hänsyn till trafikbuller och energiåtgång. När den särskilda hastighetsbegränsningen upphörde den 16 oktober 1979 höjdes - efter en prövning enligt detta system - hastigheten till 110 km i timmen på ca 75 procent av de aktuella vägsträckorna. För närvarande pågår en fortlöpande uppföljning av vad denna återgång till en högre hastighet har inneburit, särskilt med avseende på förändringar i olyckskvoten.
Även utskottet finner det angeläget att man tar till vara de positiva erfarenheterna från den ifrågavarande särskilda hastighetsbegränsningen. Det är också enligt utskottets mening viktigt att, såsom skett, viss restriktivitet iakttas vid bestämmandet av hastighetsgränser över 90 km i timmen. Emellertid torde redan det förfinade systemet för differentiering av hastighetsgränserna i sig medföra sådan restriktivitet. Utskottet förutsätter också att TSV fortlöpande prövar frågor av det slag varom här är fråga och därvid särskilt beaktar förändringar i olyckskvoten. På grund av det anförda synes något särskilt uppdrag till TSV att i ökad utsträckning införa hastighetsbegränsningar till 90 km i timmen ej vara erforderligt. När det gäller frågan om särskilda åtgärder för att minska bränsleförbrukningen får utskottet hänvisa till vad utskottet anfört om energibesparande åtgärder på trafikområdet i betänkandet TU 1979/80:18 med anledning av motioner om den statliga trafikpolitiken. Motionsyrkandet i fråga bör på grund av det anförda ej föranleda någon särskild riksdagens åtgärd.
I motionen 1979/80:1748 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att alla generella hastighetsbegränsningar som visar mer än 50 km i timmen som högsta tillåtna hastighet på vägar utanför tätorter skall omvandlas till rekommenderade hastigheter.
Utskottet har tidigare, senast i det av riksdagen godkända betänkandet TU 1979/80:2, behandlat en motion av likartad innebörd. Utskottet hänvisade i det sammanhanget till ett tidigare uttalande i ämnet - TU 1978/79:10 - varvid utskottet framhållit att olika frågor som rörde hastighetsregleringen borde studeras vidare i syfte att uppnå ökade trafiksäkerhetsvinster. I ett sådant sammanhang syntes även frågan om rekommenderade farter kunna prövas i en eller annan form inom ramen för gällande system. Slutligen underströks vikten av att bilisterna genom lämplig information bibringas sådan förståelse för hastighetsgränserna att de av dem upplevs som meningsfulla. Dessa
1* Riksdagen 1979180. 15 sami. Nr 25
TU 1979/80:25
uttalanden ägde enligt utskottet alltjämt giltighet och i viss utsträckning syntes även syftet med den ifrågavarande motionen kunna tillgodoses. På grund av det sålunda anförda avstyrkte utskottet motionen.
Utskottet finner nu ej skäl frångå sin tidigare bedömning och avstyrker därför den här berörda motionen. Samtidigt vill utskottet framhålla att det ej kan dela motionärens uppfattning att det förhållandet att en majoritet av bilisterna överträder hastighetsbestämmelserna skulle motivera slopandet av de generella hastighetsbegränsningarna. I stället bör - såsom utskottet tidigare uttalat - informationen utformas på ett sådant sätt att hastighetsgränserna upplevs som meningsfulla. Enligt utskottet är det också viktigt att kunna ingripa mot hastighetsöverträdelser redan innan en olycka har inträffat. Att, såsom motionären förordat, kunna beivra överträdelser av rekommenderade hastigheter i de fall då en olycka har hänt är enligt utskottets uppfattning ett jämförelsevis dåligt instrument för att åstadkomma höjd trafiksäkerhet.
I motionen 1979/80:916 (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skyldighet för gångtrafikant att, på väg som saknar gångbana, i mörker vara försedd med reflexanordning eller lykta.
Den i motionen aktualiserade frågan har vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen. Utskottet har därvid betonat vikten av att ansträngningar görs för att genom information och propaganda höja användningsfrekvensen beträffande reflexer eller lykta för gångtrafikanter på väg i mörker. Däremot har utskottet ej varit berett att föreslå lagstiftningsåtgärder i ämnet. Utskottet anser alltjämt att detta är den riktiga vägen att gå när det gäller att i detta hänseende höja trafiksäkerheten för de oskyddade trafikanterna. Arbetet med att genom olika slag av information uppnå detta syfte pågår också ständigt inom såväl TSV som vissa intresseorganisationer. Frågan behandlas vidare av trafiksäkerhetsutredningen. Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen i fråga.
1 motionen 1979/80:537 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om att 75 § 2 st VTK upphävs. I bestämmelsen föreskrivs att förare av motordrivet fordon skall vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att fordonet brukas av annan. En överträdelse av bestämmelsen bestraffas jämlikt 164 § 1 st 5 p VTK med böter högst 500 kr. Enligt motionen har bestämmelsen tolkats så att en förare under straffansvar är skyldig att låsa sitt fordon för att hindra att detta tillgrips av annan. Att på detta sätt straffbelägga en underlåtenhet är enligt motionären ägnat att nedsätta tilltron till rättssamhället, varför bestämmelsen bör upphävas.
Utskottet har i det tidigare berörda betänkandet TU 1979/80:2 behandlat en motion med enahanda yrkande. Utskottet framhöll däri att den ifrågavarande bestämmelsen har tillkommit på grund av den internationella överenskommelse som regeringen träffat genom 1968 års konvention angående vägtrafik, den s. k. Wien-konventionen. Motsvarande stadgande i
TU 1979/80:25
konventionen syftar uttryckligen till att förhindra olycka. Stadgandet i VTK avser därför egentligen ej att förhindra biltillgrepp. Utskottet uttalade vidare att föreskriften ej kan anses som betydelselös ur trafiksäkerhetssynpunkt. Med hänsyn härtill och då den bygger på ett internationellt åtagande ansåg sig utskottet ej berett att föreslå att straffbestämmelsen i fråga hävs. Utskottet förutsatte emellertid att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på problemet och i lämpligt sammanhang tar upp frågan till eventuell förnyad prövning. Under hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet motionen i fråga.
Utskottet finner ej skäl att frångå sin tidigare bedömning i ämnet och avstyrker därför den nu berörda motionen.
Frågor som rör användningen och konstruktionen av bilbälten har tagits upp i tre motioner. I motionen 1979/80:1334 (c) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder så att nymonterade bilbälten kommer att förses med enhetliga lås. I motionen 1979/80:1355 (s) yrkas att riksdagen snarast framlägger förslag om obligatorisk användning av bilbälte också för baksätespassagerare. Slutligen yrkas i motionen 1979/80:1741 (fp) att riksdagen uttalar sig för att en utredning tillsätts som får i uppdrag att snarast se över frågorna kring och om bilbältet.
När det gäller den först berörda frågan anser utskottet nu liksom tidigare att det får anses betydelsefullt att bilbälten förses med en enkel och lätthanterlig låsmekanism och att olikheter i låskonstruktionerna elimineras. I betänkandet 1977/78:2 hänvisade utskottet till att dessa frågor uppmärksammats inom TSV samt inom Nordiska trafiksäkerhetsrådet, som nyligen behandlat en rapport i ämnet. Resultatet av pågående arbete borde enligt utskottet avvaktas. Såsom framhålls i den nu berörda motionen har dessa samordningssträvanden hittills inte lett till praktiska resultat i det hänseende motionären begär. Utskottet vill emellertid framhålla att arbetet med frågorna för den skull inte avstannat. Hithörande spörsmål behandlas särskilt inom den internationella standardiseringsorganisationen (ISO), där Sverige företräds av en expertkommitté inom Sveriges Mekanstandardisering (SMS). I kommittén ingår representanter för bl. a. TSV, Väg- och trafikinstitutet (VTI) och bilindustrin. Utskottet anser att den fråga som tagits upp i förevarande motion i första hand bör lösas genom det sålunda bedrivna arbetet. Med hänsyn till vad utskottet uttalat om det angelägna i att finna en tillfredsställande lösning på frågorna förutsätter utskottet att man i det internationella samarbetet från svensk sida aktivt verkar för att finna en sådan lösning. Under hänvisning till det anförda avstyrks motionen 1979/80:1334.
Vad härefter angår frågan om obligatorisk användning av bilbälte för baksätespassagerare framhåller motionären att gjorda undersökningar tyder på att, om alla baksätespassagerare använde bilbälte, dödstalen i trafiken skulle kunna sjunka väsentligt. Enligt vad utskottet erfarit torde detta
TU 1979/80:25
antagande vara riktigt. Utförda olycksanalyser visar klart att passagerare är säkrare om de är fastspända än om de inte använder bilbältet, såväl i framsom i baksätet. För närvarande lär emellertid - såsom motionären anför - mindre än fem procent av dem som färdas i baksätet använda bilbälte. Mot bakgrund härav bör informationen om värdet av att använda bilbälte även i baksätet intensifieras. Först sedan den frivilliga bilbältesanvändningen väsentligt ökat synes det vara möjligt att införa sådan lagstiftning som motionären efterlyser. Vidare torde viss ytteligare forskning på området vara önskvärd. Det gäller särskilt frågor som rör s. k. bilbältesgeometri, dvs. bältets anläggning mot kroppen. Det har nämligen visat sig att ett bälte med olämpligt placerade fästpunkter kan förorsaka allvarliga skador genom att retardationskraften tas upp på felaktiga ställen på kroppen. Vid en sammantagen bedömning av det nu anförda finner sig utskottet f. n. inte berett att tillstyrka motionärens förslag. Under hänvisning härtill avstyrker utskottet motionen 1979/80:1355.
I motionen 1979/80:1741 tas upp frågor som berörts i de båda nyss nämnda motionerna. Således framhålls att det inte är tillfredsställande med så många olika sorters bilbälten och fästanordningar. Därför behövs enligt motionärerna en begränsning av antalet godkända bilbälten. Vidare påpekas att bilbältesgeometrin ytterligare måste studeras, i all synnerhet innan man inför bilbältestvång för baksätespassagerare. För att bilbältet även fortsättningsvis skall få den tilltro av gemene man som är önskvärd måste enligt motionärerna kraven på bilbältet ökas. I regel är det fästpunkternas placering som är problemet. Vidare provas inte bilbältet i sin rätta miljö, dvs. i den bil vari det skall sitta.
Även utskottet finner det angeläget att forskningen kring bilbältet utvecklas i den riktning motionärerna förordat. Viktigt är också att det även i dessa frågor sker ett internationellt samarbete i avsikt att uppnå en långtgående standardisering. Med hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört, till pågående forskningsarbeten och till berörda standardiseringssträvanden torde emellertid någon särskild utredning i ämnet f. n. ej erfordras. Utskottet avstyrker därför motionen i fråga.
Förarutbildning
Frågor som rör förarutbildning tas upp i två motioner. I motionen 1979/80:167 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att genomföra fortbildning i trafikkunskap och regelbundna hälsokontroller av förare. I motionen 1979/80:431 (m) yrkas att riksdagen uttalar att vid prov för erhållande av körkort skall ingå även frågor om uppträdande och åtgärder i samband med viltolyckor i trafiken.
I den först nämnda motionen framhålls att man genom bättre information och trafikutbildning kan nå ökad trafiksäkerhet. Därför har ställts stora krav på bättre grundutbildning för att erhålla körkort. Lika viktigt borde det enligt
TU 1979/80:25
motionen vara att ge goda möjligheter till kontinuerlig utbildning, framför allt en teoretisk sådan med hänsyn till de nya lagar och tillämpningsregler, nya vägmärken m. m. som tillkommer under åren. Vidare förordas att alla förare skall genomgå regelbundna hälsokontroller, exempelvis vart tionde år. Vid hög ålder kunde kontrollen ske ännu tätare.
I motionen 1979/80:431 framhålls som lämpligt att införa ett obligatoriskt moment i körkortsutbildningen som syftar till att informera och utbilda eleverna i färdigheter att bemästra situationer i samband med viltolyckor i trafiken. Samtidigt skulle upplysning kunna ges om speciellt viltrika stråk vid större vägar inom det län där eleven får sin körkortsutbildning.
Utskottet vill när det gäller de nu berörda frågorna hänvisa till det arbete som bedrivs inom trafiksäkerhetsutredningen. Utredningen har bl. a. att behandla frågor som rör körkortsutbildning. I sitt senaste delbetänkande (Ds K 1979:11) Trafikant- och förarutbildning har utredningen tagit upp spörsmål av det slag som aktualiserats i motionen 1979/80:167. Utredningen erinrar i betänkandet om att frågan om periodisk förnyelse av körkort tidigare behandlats i ett flertal offentliga utredningar. Sålunda belystes frågan i bilförarutredningens betänkande (SOU 1965:42) Körkortet och trafikutbildningen. Utredningen ansåg sig inte kunna förorda en allmän periodisk förarkontroll. Som motiv härför angavs att den eventuella vinsten från trafiksäkerhetssynpunkt inte stod i rimligt förhållande till den kontrollorganisation som erfordras. Departementschefen anslöt sig till utredningens ståndpunkt. I körkortsutredningens betänkande (SOU 1970:26) Körkort och körkortsregistrering togs frågan upp på nytt. Där föreslogs att körkorten skulle förnyas periodiskt och att giltighetstiden skulle vara tio år. Huvudmotivet var att körkortet skulle rätt kunna fylla sin uppgift som behörighetsoch legitimationshandling. Utredningen ansåg vidare att en sådan förnyelse skulle skapa ökade möjligheter att införa någon form av periodisk förarkontroll. Föredragande departementschefen (prop. 1971:65) anslöt sig till utredningens förslag och framhöll att man genom regelbundna utbyten av körkort kunde få en anknytning till omprövning av förarkompetensen för det fall att man i framtiden skulle finna en sådan motiverad. Genom 1972 års körkortslagstiftning infördes den föreslagna bestämmelsen att körkort skulle bli ogiltigt om det inte förnyades inom en tioårsperiod (15 § körkortslagen). Med anledning av föredragandens uttalanden och med hänsyn till att nästa omgång utbyte av körkort torde börja i slutet av år 1982 har trafiksäkerhetsutredningen ansett sig böra överväga om det kan vara motiverat att utbyte av körkortshandlingen förenas med en omprövning av förarkompetensen. Utredningen hänvisar i frågan till en rapport från transportforskningsdelegationen (1978:8) Äldre bilförares säkerhet. Därvid konstateras att, när det gäller att ta ställning till om och när en omprövning av hälsotillstånd och körskicklighet är motiverad, frågan huruvida den eventuella vinsten från trafiksäkerhetssynpunkt står i rimlig proportion till de samhällsekonomiska konsekvenserna är av avgörande betydelse. Utredning -
TU 1979/80:25
en har inte kunnat finna belagt att så är fallet och föreslår därför att frågan än en gång skjuts på framtiden. Det är enligt utredningen emellertid angeläget att för framtida ställningstagande bättre underlag finns tillgängligt. En intensifierad forskning på området sägs därför vara nödvändig. Utredningen avser att slutföra sitt uppdrag under år 1980.1 slutbetänkandet kan enligt vad utskottet erfarit även frågor som rör förarutbildningen komma att aktualiseras.
Även utskottet finner det angeläget att förarutbildningen fortlöpande ses över och att frågor av det slag motionärerna berört därvid beaktas. Av det föregående torde emellertid framgå att hithörande frågor behandlas av trafiksäkerhetsutredningen, vars arbete befinner sig i ett slutskede. Som också framhållits har utredningen i ett av sina betänkanden direkt berört en av de nu motionsledes väckta frågorna. Vid sina överväganden med anledning av utredningens förslag har alltså regeringen att ta ställning i denna fråga. Utskottet förutsätter att i sammanhanget beaktas även spörsmål av bl. a. de slag som motionärerna behandlat. Någon särskild framställning från riksdagens sida med anledning av motionerna i fråga synes därför inte nödvändig. Under hänvisning härtill avstyrker utskottet de berörda motionerna.
Övriga trafiksäkerhetsmotioner
I motionen 1979/80:209 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om skyndsam försöksverksamhet med temperaturvarning för vissa vägsträckor i enlighet med vad som i motionen föreslagits. Sådan temperaturvarning skulle enligt motionen ske genom att stora termometrar sätts ut på vissa platser, exempelvis i anslutning till servicestationer, vägangivelsetavlor, informationsskyltar m. m.
Olika typer och instrument för att varna väghållare och trafikanter för halka har sedan 1950-talet prövats med växlande framgång, såväl i Sverige som utomlands. De senaste proven har utförts av VTI på uppdrag av statens vägverk. Proven har avsett att utveckla en väderstation i syfte att förbättra väghållarens beslutsunderlag genom att i förväg informera om uppkommande halka och helst automatiskt varna för denna. Den utrustning som konstruerats registrerar vissa i detta sammanhang viktiga väderleksdata, såsom luft- och marktemperatur samt luftfuktighet. Registreringen sker med inställbara tidsmellanrum och de åtta senaste avläsningarna lagras i ett minne. Informationen är tillgänglig via det allmänna telefonnätet och den ges i verbal form. På grundval av de uppgifter väghållaren sålunda erhåller kan han besluta om erforderliga åtgärder i syfte att bekämpa bl. a. halka. Resultatet av det inom VTI bedrivna arbetet har sammanfattats i en rapport (1979:183) Automatisk väderstation med verbal informationsöverföring.
Självfallet delar utskottet motionärens uppfattning att man kontinuerligt måste söka nya vägar och metoder för att höja trafiksäkerheten på gator och
TU 1979/80:25
vägar. När det gäller att komma till rätta med de trafiksäkerhetsproblem som föranleds av halka kan också något slag av temperaturvarnare vara av värde. Emellertid framstår härvid den i motionen förordade lösningen som mindre lämplig. Orsaken härtill är att en uppgift enbart om temperatur på vägbanan eller i luften inte är tillfyllest för att kunna bedöma förekomsten av halka på vägen. Snarast föreligger en risk att en sådan uppgift kan föranleda bilisterna att dra felaktiga slutsatser om vägbanans skick och invagga dem i en falsk säkerhet. I stället förefaller den av VTI bedrivna försöksverksamheten som en bättre lösning på det i motionen aktualiserade problemet, och en vidareutveckling av de angivna väderstationerna är enligt utskottets mening angelägen. Försöksverksamheten i fråga torde f. ö. i allt väsentligt tillgodose syftet med den ifrågavarande motionen. Under hänvisning härtill avstyrker utskottet motionen.
I motionen 1979/80:300 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär återinförande av bestämmelser i terrängtrafikkungörelsen om att backanordning på terrängskoter skall finnas. Motionärerna erinrar därvid om att det tidigare föreskrevs i 11 § terrängtrafikkungörelsen (1972:594) att backanordning skulle finnas i de fall skoterns vikt översteg 200 kg. Bestämmelsen upphävdes under hösten 1979. Motionärerna framhåller att skotern i många sammanhang används som arbetsredskap. Eftersom den vidare är relativt tung måste det från arbetarskyddssynpunkt ses som mycket otillfredsställande att fordonet saknar backningsanordning. Många olyckstillbud sägs ha inträffat där utgången skulle kunnat bli mycket allvarligare om inte backningsanordning funnits.
När kravet på backväxel togs bort motiverades åtgärden med att kravet i vissa sammanhang setts som ett exempel på bestämmelser som leder till onödigt krångel utan att ge några egentliga fördelar. Det bör nämligen erinras om att TSV hade möjlighet att medge dispens från det berörda kravet och att så var vanligt förekommande. Från TSV har framhållits att man inte kunnat finna någon anledning att kräva att det skall finnas backväxel på snöskotrar, vare sig från trafiksäkerhetssynpunkt eller av annan orsak. Såvitt är känt för TSV har avsaknaden av backningsanordning inte heller förorsakat någon olycka. Denna uppfattning bekräftas bl. a. i en undersökning som företagits vid regionsjukhuset i Umeå och som avser snöskoterolycksfall under vintersäsongen 1978-1979. Även utförda prov som avsett att utröna behovet av backväxel på snöskoter bekräftar den uppfattning som redovisats från TSV. Proven har även visat att skoterns totala vikt inte varit av avgörande betydelse för möjligheten att hantera en skoter efter stopp eller fastkörning i terräng. Slutligen må framhållas att de snöskotrar som används som arbetsredskap regelmässigt är försedda med backningsanordning. Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte finna att det föreligger något behov av att återinföra kravet på en backväxel hos snöskotrar och avstyrker därför den berörda motionen.
TU 1979/80:25
10 I motionen 1979/80:1356 (m) framhålls att riskerna från olycksfalls- och miljösynpunkt vid transport a v farligt gods är betydande. En säkerhetsåtgärd som bör prövas är ett system med dubbelkommando av vissa lastfordonstyper. Det yrkas i motionen att riksdagen hos regeringen begär att motionen överlämnas till utredningen om transport av farligt gods för beaktande.
Utredningen (K 1979:01) om transport av farligt gods tillkallades efter regeringens bemyndigande den 11 januari 1979. Enligt direktiven för utredningen (Dir 1979:1) har den särskilt förordnade utredaren att göra en samlad översyn av frågorna när det gäller transport av farligt gods och bl. a. överväga nya eller förbättrade regler för nationella vägtransporter av sådant gods. Vidare bör undersökas om det föreligger behov av auktorisation av dem som utför ifrågavarande transporter. Redan av direktiven framgår således att utredaren har att överväga olika lösningar för att åstadkomma den förbättring i säkerhetshänseende som motionären efterlyser. Med hänsyn härtill synes ej erforderligt att särskilt överlämna den berörda motionen för utredningens beaktande. Utskottet avstyrker därför motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. att riksdagen lämnar utan åtgärd motionen 1979/80:1540 yrkandet 4 om hastighetsbegränsning till 90 km i timmen,
2. att riksdagen avslår motionen 1979/80:1748 om utformningen av de generella hastighetsbegränsningarna,
3. att riksdagen avslår motionen 1979/80:916 om skyldighet för gångtrafikant att i mörker bära reflexanordning eller lykta,
4. att riksdagen avslår motionen 1979/80:537 om upphävande av skyldigheten att låsa motorfordon,
5. att riksdagen
a. avslår motionen 1979/80:1334 om enhetliga lås på bilbälten,
b. avslår motionen 1979/80:1355 om obligatorisk användning av bilbälte för passagerare i baksäte,
c. avslår motionen 1979/80:1741 om bilbälten,
6. att riksdagen
a. avslår motionen 1979/80:167 om fortbildning i trafikkunskap, m. m.,
b. avslår motionen 1979/80:431 om körkortsutbildningen,
7. att riksdagen avslår motionen 1979/80:209 om temperaturvarning för vägtrafikanter,
8. att riksdagen avslår motionen 1979/80:300 om backväxel på snöskoter,
TU 1979/80:25
9. att riksdagen avslår motionen 1979/80:1356 om ökad säkerhet vid transport av miljö- och hälsofarligt gods.
Stockholm den 6 maj 1980
På trafikutskottets vägnar BERTIL ZACHRISSON
Närvarande: Bertil Zachrisson (s), Rolf Clarkson (m), Bertil Jonasson (c). Essen Lindahl (s). Rolf Sellgren (fp). Nils Hjorth (s). Rune Torwald (c). Birger Rosqvist (s), Sixten Pettersson (m), Olle Östrand (s). Anna Wohlin-Andersson (c), Ove Karlsson (s), Per Stenmarck (m). Rune Johansson (s) och Erik Börjesson (fp).
Reservationer
1. Hastighetsbegränsning till 90 km i timmen (mom. 1)
Bertil Zachrisson, Essen Lindahl, Nils Hjorth, Birger Rosqvist, Olle Östrand, Ove Karlsson och Rune Johansson (alla s) anser att
dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”Även utskottet” och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande lydelse:
Även utskottet finner det angeläget att man tar till vara de positiva erfarenheterna från den ifrågavarande särskilda hastighetsbegränsningen. Dessa erfarenheter med en markant minskning av såväl antalet omkomna som olycksriskerna borde dock enligt utskottets mening ha beaktats i större utsträckning och därvid föranlett en mindre omfattande återgång till den högre hastighetsgränsen 110 km i timmen. Detta synes särskilt befogat när det gäller vägsträckor i anslutning till storstadsregioner. Redan de trafiksäkerhetsvinster som härigenom erfarenhetsmässigt skulle kunna uppnås talar med styrka för att TSV bör ges sådant uppdrag som förordas i motionen. Härtill kommer de möjligheter till bränslebesparingar som framhållits i motionen. Dessa kan uppnås inte endast genom en lägre hastighet utan även genom ett förändrat körsätt, bl. a. med undvikande av onödiga hastighetsförändringar. För att uppfylla nu nämnda strävanden bör såsom motionärerna anfört en intensiv information om hastighetens betydelse för säkerheten i trafiken och dess samband med energibesparing och renare luft komma till stånd. Vad utskottet nu anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.
TU 1979/80:25
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. att riksdagen med anledning av motionen 1979/80:1540 yrkandet 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om hastighetsbegränsning till 90 km i timmen,
2. Backväxel på snöskoter (mom. 8)
Bertil Zachrisson, Essen Lindahl, Nils Hjorth, Birger Rosqvist, Olle Östrand, Ove Karlsson och Rune Johansson (alla s) anser att
dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”När kravet” och slutar med ”berörda motionen.” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del instämma i vad motionärerna anfört om behovet av en backväxel på snöskotern. Såsom framhålls i motionen har många olyckstillbud inträffat där utgången skulle ha kunnat bli mycket allvarligare om inte backningsanordning funnits. Det är därför främst från arbetarskyddssynpunkt angeläget att det berörda kravet på backväxel åter förs in i terrängtrafikkungörelsen. Det förhållandet att en sådan bestämmelse i något sammanhang kan ses som exempel på onödigt krångel och byråkrati är enligt utskottets mening av underordnad betydelse i jämförelse med strävan att åstadkomma ett bättre arbetarskydd. Även andra slag av åtgärder - såsom införande av generell hastighetsbegränsning - för att komma till rätta med de problem i form av olycksfall, buller och andra miljöstörningar som förorsakas av att snöskotrar framförs i höga hastigheter är enligt utskottets mening nödvändiga. Under hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen i fråga.
dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:300 hos regeringen begär återinförande av bestämmelsen i terrängtrafikkungörelsen om att backanordning på terrängskoter skall finnas,
GOTAB 65118 Stockholm 1980