Om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. (prop. 1980/81:150)

FiU 1980/81:40

Finansutskottets betänkande 1980/81:40

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. (prop. 1980/81: 150)

I proposition 1980/81: 150 (kompletteringspropositionen) har regeringen

i

bilaga 1 Reviderad finansplan (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagendels att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

dels att anta vid propositionen fogade förslag till

2. lag om ändring i lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse,

4. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

5. lag om ändring i lagen (1950: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan, har fogats som Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1981 Bilaga 1.2 1980 års långtidsutredning och remissyttrandena Bilaga 1.3 Förslag till ändrad utbetalning av kommunalskatt, m. m., samt framställning från fullmäktige i riksbanken jämte remissyttranden.

bilaga 2 Reviderat budgetförslag (budgetdepartementet) dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den kommunala ekonomin,

3. anta vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1981/82,

4. godkänna beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1981/82 enligt vid propositionen fogad specifikation,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i anslagsbehållningarna för budgetåret 1981/82,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1981/82.

7. godkänna i propositionen framlagd beräkning av beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

1 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

8. med ändring av förslag i proposition 1980/81: 100 bilaga 20 till Räntor på statsskulden, m. m., för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 29 000 000 000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1981/82, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

10. bemyndiga regeringen att i enlighet med vad som anförts i propositionen besluta om tillfälliga överföringar av medel mellan de fonder hos riksgäldskontoret som finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften på oljeprodukter,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen beträffande

12. översynsprogram,

13. myndigheternas långsiktiga besparingsarbete,

14. statliga kreditgarantier,

15. utnyttjande av finansfullmakten.

Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag, har fogats som Bilaga 2.1 Långtidsbudget för perioden 1981/82-1985/86 Bilaga 2.2 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1980/81

Bilaga 2.3 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret 1981/82

Bilaga 2.4 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret 1981/82

Bilaga 2.5 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 Bilaga 2.6 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1981/82 sedan budgetpropositionen Bilaga 2.7 Lagförslag

bilaga 3 Vissa arbetsmarknadspolitiska insatser (arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. till Arbetsmarknadsutbildning för budgetåret 1981/82 under tolfte huvudtiteln utöver tidigare anvisat anslag anvisa ytterligare 250 000 000 kr.,

2. till Bidrag till utbildningsbidrag och arbetslöshetsersättning för budgetåret 1981/82 under tolfte huvudtiteln utöver tidigare anvisat reservationsanslag anvisa ytterligare 190 000 000 kr.,

3. till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1981/82 under tolfte huvudtiteln utöver tidigare anvisat reservationsanslag anvisa ytterligare 640 000 000 kr.

Propositionen har hänvisats

såvitt avser bilaga 2, Reviderat budgetförslag, moment 3 i hemställan (förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär

FiU 1980/81:40

skatt för budgetåret 1981/82), till skatteutskottet, såvitt avser bilaga 3, Vissa arbetsmarknadspolitiska insatser, till arbetsmarknadsutskottet och i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1981/82, i vad avser hemställan under momenten 4-7 i sitt betänkande angående inkomster och beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, på statsbudgeten för budgetåret 1981/82 (FiU 1980/81: 43), hemställan under moment 8 i sitt betänkande angående anslag till räntor på statsskulden m. m. (FiU 1980/81: 42) och hemställan under moment 9 i sitt betänkande angående bonusränta på konto för likviditetsutjämning (FiU 1981/82: 41).

Med anledning av proposition 150 har följande motioner väckts:

1980/81: 2188 av Gösta Bohman m. fl. (m),

1980/81: 2189 av Göthe Knutson (m),

1980/81: 2190-2192 av Olof Palme m. fl. (s) och 1980/81: 2193 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Motionerna har hänvisats

till skatteutskottet såvitt avser motion 2188 yrkandena 2-4 och motion 2193 yrkandena 8 och 9, till utbildningsutskottet såvitt avser motion 2192, till arbetsmarknadsutskottet såvitt avser motion 2191 och motion 2193 yrkande 6 samt i övrigt till finansutskottet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna motionstiden väckta motioner

1980/81: 181 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c) om den informella ekonomin,

1980/81: 222 av Kerstin Anér (fp) om värdet av det obetalda arbetet, m. m.,

1980/81: 241 av Carl-Henrik Hermansson (vpk) och Jörn Svensson (vpk) om de ekonomiska långtidsutredningarna,

1980/81: 500 av Bengt Wittbom (m) och Sten Svensson (m) om minskad statlig reglering av kommunal verksamhet,

1980/81: 1129 av Jan Fransson m. fl. (s) om effekterna för kommunerna av indragna statsbidrag,

1980/81: 1134 av Johan Olssonm. fl.(c,m) om frisläppande av de allmänna investeringsreserverna,

1980/81: 1526 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) om bättre utnyttjande av resurser för barnomsorg m. m.

FiU 1980/81:40

4 A. EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen 1981

I proposition 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att

dels

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

dels anta vid propositionen fogade förslag till

2. lag om ändring i lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse,

4. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

5. lag om ändring i lagen (1950: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

De vid propositionen fogade lagförslagen är fogade som bilaga 1 till detta betänkande.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har avlämnat gemensam skrivelse (1981-05-12) rörande förslaget om ändrad utbetalning av kommunalskattemedel. Skrivelsen är fogad som bilaga 2 till detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

2188 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen

1. beslutar bifalla vad i motionen anförts angående inriktningen av den ekonomiska politiken,

2190 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,

2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar

1. att avslå förslaget i proposition 1980/81: 150 om godkännande av de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som där förordas och godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,

2. att avslå propositionens förslag till ändrad utbetalning av kommunalskatt, m. m.,

7. att uttala sig för vad som anförs i motionen om ett samhälleligt

FiU 1980/81:40

industrialiseringsprogram med målsättningen att skapa 100 000 nya industriarbeten under 1980-talet och att nödvändiga regeringsinitiativ i enlighet därmed snarast vidtas,

10. att uttala att prisregleringslagen skall tillämpas så att prisstopp införes på alla nödvändighetsvaror,

11. att uttala att diskontot snarast bör sänkas,

12. att uttala att valutalagstiftningen bör tillämpas med skärpt restriktivitet,

13. att godkänna vad som i motionen anförs om att 1980 års långtidsutredning icke kan ligga till grund för den framtida ekonomiska politiken,

14. att uttala sig för vad som i motionen anförs om långtidsutredningens framtida organisation,

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner

181 av Birgitta Hambraeus m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen

1. beslutar anhålla hos regeringen om utredning om den informella ekonomin,

2. beslutar anhålla hos regeringen om experimentverksamhet med kooperativt arbete i grannskap,

3. beslutar anhålla hos regeringen om utredning om rätt till deltidsarbete,

222 av Kerstin Anér (fp) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att nästa långtidsutredning ges uppdraget att i sina kalkyler också inräkna värdet av de tillgångar som skapats och det arbete som utförs vid sidan av de sektorer som nu mäts av nationalräkenskaperna,

2. att riksdagen hos regeringen begär att långtidsutredningen på samma sätt får i uppgift att söka beräkna det illegala arbetets och den svarta ekonomins effekter på samhällsekonomin,

241 av Carl-Henrik Hermansson (vpk) och Jörn Svensson (vpk) vari hemställs

att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att arbetet med de ekonomiska långtidsutredningarna flyttas ut ur kanslihuset,

2. att hos regeringen begära att den ger forskningsrådsnämnden i uppdrag att, i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen, utarbeta nya former för hur ett underlag för den långsiktiga ekonomiska politiken skall utformas,

1134 av Johan Olsson m. fl. (c,m) vari hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att frisläppandet av de allmänna investeringsreserverna bör ske samtidigt som investeringsfonderna släpps fria.

FiU 1980/81:40

6 Propositionen

Föredragande statsrådet Gösta Bohman anför att man måste räkna med en svag internationell utveckling 1981. Den samlade tillväxten i OECD-området förutses sålunda uppgå till blott 1/2 % och arbetslösheten väntas fortsätta att öka. En viss återhämtning väntas komma till stånd mot slutet av året. Denna uppgång förutses främst bäras upp av en ökande konsumtion och ökande investeringar i bl. a. energibesparande åtgärder.

Angående den inhemska ekonomiska politikens inriktning anför föredraganden att vi nu måste dra nytta av de lärdomar som 1970-talets utveckling har att ge. De erfarenheter vi gjort har varit entydiga. När vi fört en jämfört med utlandet restriktiv ekonomisk politik, såsom i början av 1970-talet eller efter 1977 års devalvering, har vår konkurrenskraft förbättrats och förutsättningar skapats för en mer balanserad ekonomisk utveckling. Under tider när den ekonomiska politiken givits en mer expansiv inriktning har konkurrenskraften försämrats och marknadsandelar gått förlorade.

Den tillväxt som vi kan åstadkomma måste i allt väsentligt reserveras för ökad export och för ökade investeringar. Vi måste således både arbeta och spara oss ur krisen. Underskotten i bytesbalans och statsbudget medför däremot att vi inte kan spendera oss ur krisen.

Det förhållandet att manöverutrymmet för efterfrågestimulerande åtgärder nu är starkt begränsat innebär inte att vi skall avstå från en aktiv ekonomisk politik. Denna måste dock ges en i jämförelse med 1970-talet annorlunda inriktning.

För det första måste den svenska ekonomins produktivitet och produktionsförmåga förbättras. Därvidlag ligger tyngdpunkten på skattepolitiken, på åtgärder för att trygga företagens kapitalförsörjning samt på åtgärder för att få en bättre fungerande arbetsmarknad.

För det andra är det nödvändigt att den inhemska konsumtionen hålls tillbaka. Sedan mitten av föregående decennium har den privata konsumtionen stigit endast obetydligt medan däremot den offentliga ökat mycket snabbt. Den förra har dessutom till stor del hållits uppe genom ökade transfereringar som finansierats över de offentliga budgetarna. Nyckeln till en mer balanserad ekonomisk utveckling ligger i viktiga avseenden i att vi kan hålla tillbaka utgiftstillväxten i den offentliga sektorn.

Prognosen för 1981 innebär att den totala produktionsvolymen i Sverige ligger kvar på ungefär samma nivå som 1980. Under loppet av året sker emellertid en viss produktionsökning. Det är svårt att beräkna effekterna härav på arbetsmarknaden. Enligt de överslagskalkyler som gjorts skulle efterfrågan efter arbetskraft sjunka med ungefär 30 000 - 40 000 personer. Därtill kommer ett nytillskott på arbetsmarknaden om ca 25 000 personer. För att möta det försämrade arbetsmarknadsläget har regeringen dels föreslagit en serie åtgärder i propositionen om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning (prop. 1980/81: 126), dels föreslås nu ytterligare åtgärder

FiU 1980/81:40

på arbetsmarknadsområdet och i bostadssektorn. Det är först sedan den internationella efterfrågan tagit fart på nytt som förutsättningar finns att mera påtagligt förbättra det svenska sysselsättningsläget, fastslås det i propositionen.

I propositionen behandlas också Sveriges ekonomiska situation i ett längre perspektiv i anslutning till ställningstagande till 1980 års långtidsutredning (LU 80). Kalkyler och diskussioner i LU 80 är uppbyggda kring två huvudalternativ för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

- LU:s alternativ 1 präglas av kravet på förbättring i vår externa balans. Genom höjd konkurrenskraft och lönsamhet i industrin förutses det bli möjligt att stärka dess ställning på exportmarknaderna och att i viss utsträckning återta de marknadsdelar som förlorats under 1970-talet. En annan viktig grundförutsättning är att de restriktioner på ekonomins utbudssida som gjort sig påminda under slutet av 1970-talet hävs.

Enligt den grundläggande målsättningen för utvecklingen i alternativet minskas bytesbalansunderskottet successivt fram till 1985 för att detta år utgöra ca 2 % av BNP.

- Alternativ 2 beskriver en utvecklingsväg för svensk ekonomi där de centrala trögheterna på ekonomins utbudssida förutsätts kvarstå och där den inhemska konsumtionen fortsätter att expandera enligt ungefär samma mönster som förut. Konsekvenserna härav blir en utveckling som i långa stycken påminner om den som ägde rum under 1970-talets senare hälft. Utgångslägets kraftiga obalans förvärras och på grund av ett stagnerande näringsliv kan den fulla sysselsättningen inte upprätthållas.

Föredraganden anför att han för sin del i stort kan instämma i den bakgrunds- och lägesbeskrivning som ges av långtidsutredningen. Dess analys understryker det självklara förhållandet att nuvarande trender måste brytas om vi skall kunna nå balans i ekonomin. LU visar också att dessa trender inte kan ses som ett resultat av olyckliga tillfälligheter. För att utvecklingen skall kunna vändas krävs en omfattande förändring av den ekonomiska politikens inriktning. Steg i denna riktning har redan tagits genom den ekonomisk-politiska strategi regeringen redovisade i årets budgetproposition och det i februari presenterade ekonomiska handlingsprogrammet.

Utredningen har begränsat sig till att göra en kort summering av de områden där det är av största vikt att förändringar kommer tilli stånd. Startpunkten för denna utgörs av de krav på förändringar som framkommer ur utredningens alternativ 1 för utvecklingen fram till 1985. Dessa är:

- Efter en lång period av stagnation måste industriproduktionen och industriinvesteringarna nu öka igen. För att detta skall vara möjligt måste industrin vinna marknadsandelar både hemma och utomlands. Sysselsättningen i industrin måste under den närmaste femårs-perioden öka med ca 60 000 personer.

FiU 1980/81:40

- Oljeberoendet måste minskas.

- Den privata konsumtionen får öka med endast ca 0,5 % per år under första hälften av 1980-talet.

- Utgiftsökningen i den offentliga sektorn måste bringas ned från 6 å 7 % om året mätt i fasta priser till 1 å 2 % om året.

- Tillväxten i statlig och kommunal konsumtion måste dämpas kraftigt.

Kommunernas konsumtionstillväxt måste begränsas till 1 % om året. Den

av LU återgivna kravbilden utgör ett direkt resultat av LU: s kalkyler och måste bedömas utifrån realismen i de förutsättningar som utredningen arbetat med. Denna kan givetvis på olika punkter diskuteras men det är obestridligt att LU: s kalkyler i stort ger en riktig bild av de krav som måste ställas. Snarast synes utredningen vara väl optimistisk angående förutsättningarna för ökad inhemsk produktionstillväxt och kan därigenom ha underskattat behovet av en anpassning på ekonomins efterfrågesida. Den utveckling för 1981 sorn- nu kan förutses bestyrker farhågorna att anpassningskraven för en återgång mot balans ytterligare skärpts.

Det är enligt LU emellertid inte tillräckligt att komma till rätta med de nu berörda anpassningsproblemen på ekonomins efterfrågesida. För att anpassningskraven inte skall bli större än nödvändigt krävs också att ekonomins tillväxtpotential utnyttjas. Detta kräver i sin tur att en rad restriktioner för den industriella tillväxten undanröjs. De viktigaste av dessa är:

- Låg rörlighet på arbetsmarknaden som försvårar en rekrytering till industrin.

- En svag finansiell position i industrin. Låga vinster och låg soliditet verkar tillbakahållande på investeringsviljan.

- Ett otillräckligt virkesutbud begränsar expansionen i skogsindustrin.

Efter genomgång av LU 80 och remissbehandlingen av densamma anförs

avslutningsvis i propositionen:

Politiken måste ges en sådan inriktning, att den inhemska efterfrågan anpassas till de resurser som står till förfogande. Utrymmet för realinkomstförstärkningar och offentlig utgiftsexpansion är under de närmaste åren utomordentligt begränsat. Överbudspolitik kommer att leda till ökade risker för förstärkt ekonomisk obalans och är ägnad att undergräva förtroendet för politikerna. Den strama efterfrågepolitiken - som syftar till att vidga utrymmet för investeringar och export - måste åtföljas av stimulans av den ekonomiska tillväxten. Möjligheterna härtill måste förbättras genom offensiva insatser på ekonomins utbudssida.

De av långtidsutredningen angivna tillväxthämmande faktorerna i ekonomin måste angripas. Om de inte kan undanröjas, försämras utvecklingsmöjligheterna för vårt näringsliv. Produktivitet och konkurrenskraft måste återställas. Marknadssystemets funktionsförmåga måste förstärkas. Människor och företag måste stimuleras till produktiva och nyskapande insatser. Det måste löna sig för den enskilde att genom egna insatser förbättra sin ställning. Det måste löna sig att satsa på utveckling och nytänkande inom näringslivet. Därmed läggs grunden för förnyad tillväxt. En öppnare arbetsmarknad, ökad investeringsaktivitet och förbättrade finansiella möj -

FiU 1980/81:40

ligheter för vår industri utgör naturliga beståndsdelar i en sådan tillväxtfrämjande process.

Motionerna

I motion 2188 av Gösta Bohman m. fl. (m) understryks att den reviderade finansplanen och det reviderade budgetförslaget som dessa redovisas i årets kompletteringsproposition har utarbetats inom regeringskansliet under moderat medverkan.

Partiet står mot denna bakgrund självfallet fortfarande för innehållet i kompletteringspropositionen och för den ekonomisk-politiska strategi som denna återspeglar.

Med hänsyn till de senaste veckornas politiska händelseutveckling finner motionärerna det däremot nödvändigt att ta upp de skattepolitiska frågeställningarna och kräver i motionen att den av trepartiregeringen i såväl det ekonomiska handlingsprogrammet från den 3 februari som i propositionen om ekonomisk-politiska åtgärder utlovade marginalskattereformen skall fullföljas och genomföras under åren 1982-1984. Vidare tas i motionen upp några aspekter på det fortsatta arbetet med att bringa ned den offentliga utgiftsökningen och få budgetunderskottet under kontroll.

Det har under senare år framstått som klart för allt fler att nuvarande skattesystem med dess mycket höga marginalskatter och starka progressivitet i hög grad har verkat hämmande på den ekonomiska utvecklingen och på ett ändamålsenligt utnyttjande av vårt lands resurser, anförs det i motionen. Det har motverkat arbete, initiativ, företagande och sparande. Det har medverkat till att skapa en växande grå eller svart sektor i vår ekonomi, till en minskad rörlighet och försämrad funktionsduglighet på arbetsmarknaden och till nedgången i nyföretagandet. De höga marginalskatterna är också en av orsakerna till att vi under senare år haft svårt att få fram ett tillräckligt utbud av virke.

Enligt motionärernas bedömning har de höga och under perioden 1970-1977 snabbt stigande marginalskatterna - i förening med en snabbt växande skattebelastning överhuvudtaget - varit en starkt bidragande orsak till uppkomsten av vårt lands nuvarande ekonomisk-politiska svårigheter. En marginalskattereform måste i detta perspektiv vara en vital del i en offensiv ekonomisk-politisk strategi som syftar till att komma till rätta med de ekonomiska problemen och till återställd samhällsekonomisk balans.

I motionen krävs att en marginalskattereform bör genomföras enligt de riktlinjer som den borgerliga trepartiregeringen tidigare utlovat. Den bör ha i stort sett den omfattning som regeringen preciserade i sitt förslag till socialdemokraterna.

Första steget i marginalskattereformen bör tas 1982 och omläggningen bör vara genomförd år 1984.

Indexregleringen av skatteskalan skall bibehållas.

FiU 1980/81:40

10 Avsikten med nuvarande avdragsregler är att anpassa skatten efter inkomsttagarnas skatteförmåga. Avdragsreglerna bör i princip bibehållas. Villaägarnas rätt till ränteavdrag liksom rätten till avdrag för normala underskott i t. ex. inkomstslagen rörelse och inkomst av jordbruksfastighet måste ståfast. Däremot bör, såsom också sker inom ramen för underskottsavdragsutredningen, kunna övervägas huruvida rätten till underskottsavdrag för t. ex. rörelse av hobbykaraktär i sin helhet bör bestå och om inte räntorna på vissa konsumtionskrediter bör betraktas snarare som konsumtionsutgifter än som kapitalutgifter.

Skatteomläggningen bör i princip totalfinansieras. Med totalfinansiering bör därvid avses att statens skatteinkomster efter en omläggning bör vara i stort sett lika stora som de hade blivit om nuvarande skatteregler bibehållits.

I enlighet med vad den borgerliga trepartiregeringen tidigare föreslog bör för 1982 den särskilda skattereduktionen avskaffas. Den tillfälliga särskilda skattereduktionen bör byggas in i skatteskalan. Detta förutsätter en teknisk omläggning av nuvarande skatteskala. I motionen presenteras en skatteskala för år 1982.

Ungefär halva omläggningen för år 1982 skulle finansieras genom det föreslagna borttagandet av den särskilda skattereduktionen. Resterande finansieringsbehov vid en totalfinansierad omläggning uppgår till ca 1 000 milj. kr. Detta bör täckas genom varuskattehöjningar. En höjning av oljeskatten skulle därvidlag också ha ur energipolitisk synpunkt gynnsamma effekter och medverka till en ytterligare begränsning av bytesbalansunderskottet.

I samband med skatteomläggningen sänks marginalskattetaket till 75 %. Det förutsätts, liksom i regeringsförslaget, att de skattesänkningar som marginalskattereformen medför skall beaktas i kommande avtalsförhandlingar på arbetsmarknaden.

För 1984 kan den i motionen föreslagna skatteskalan - allt annat oförändrat - beräknas ge statskassan inkomster som med ca 6 700 milj. kr. understiger vad nuvarande skala skulle ge om inga förändringar vidtogs. Det kan till 1981 års priser antagas motsvara ca 5 360 milj. kr. Efter omläggningen för år 1982 skulle det kvarstående finansieringsbehovet uppgå till ca 4 400 milj. kr. Vid en bedömning av det faktiska finansieringsbehovet inom ramen för en totalfinansierad skatteomläggning måste emellertid enligt motionärernas mening också marginalskattereformens positiva effekter på utbudssidan beaktas. Om arbetsutbudet ökar med 2 å 3 % fram till 1984 skulle därigenom omläggningen i dess helhet ha blivit finansierad. Att antaga att ca 1,5 miljarder kronor i ökade intäkter skulle kunna uppnås genom sådana positiva utbudseffekter bör alltså vara en försiktig beräkning. Med ett sådant antagande skulle statskassan behöva tillföras ca 3 miljarder kronor för att den förutsatta totalfinansieringen skulle kunna realiseras.

Vid sidan av en finansiering via höjda indirekta skatter bör enligt

FiU 1980/81:40

motionärernas mening också möjligheten till finansiering via ytterligare besparingsåtgärder undersökas. En möjlighet borde därvid kunna vara att de besparingar för det allmänna som skulle kunna uppnås genom införandet av karensdagar i sjukförsäkringssystemet skulle användas för detta ändamål. Det kan te sig naturligt att den försämring i försäkringsskyddet som karensdagar skulle leda till kompenseras genom att den uppnådda besparingen används till en sänkning av skatten.

Att idag i detalj binda sig för finansieringen av åtgärder som avser år 1983 och 1984 är enligt motionärernas mening inte meningsfullt. Hur finansieringen skall ske måste nödvändigtvis bli beroende av den konjunkturpolitiska utvecklingen och det svenska näringslivets kostnadsläge i förhållande till andra länder.

I motion 2190 av Olof Palme m. fl. (s) anförs att den kompletteringsproposition som nu förelagts riksdagen utgör ett talande belägg för det misslyckande som drabbat den ekonomiska politik som var trepartiregeringens. Den i finansplanen gjorda prognosen för den ekonomiska utvecklingen för 1981 har måst revideras ned. Samtidigt som BNP-tillväxten blir ännu lägre än vad som förutsågs i januari har efterfrågans sammansättning förskjutits i motsatt riktning jämfört med vad som krävs för att uppnå de långsiktiga balansmålen. Sålunda har man tvingats revidera ned prognoserna för industriinvesteringarna och exporten. Arbetslösheten väntas stiga kraftigt under loppet av 1981. Bilden av ett ekonomisk-politiskt haveri blir fullständig i och med att den efterfrågefaktor - de offentliga utgifterna - vars dämpning utgjorde hörnstenen i trepartiregeringens politik, nu ökar mer än vad man förutsåg i januari.

Trots årets siffermässiga förbättring av handelsbalansen med knappt 6 miljarder kronor, som förväntas under 1981, förbättras bytesbalansen endast med 2 miljarder, något som främst förklaras av att räntebetalningarna till utlandet ökar med 3 miljarder. De långsiktiga följderna av att man tillåtit strukturella underskott i bytesbalansen att utvecklas, börjar nu att bli kännbara och visar hur nödvändigt det är att bryta den nuvarande trenden i statsbudgetens och landets finanser.

Enligt socialdemokraterna har de borgerliga regeringarna sedan 1977 fört en aktiv procyklisk och därmed destabiliserande ekonomisk politik. De borgerliga regeringarna har handlat i strid med inte bara den keynesianska konjunkturmodellen utan också med varje annan känd konjunkturpolitisk teori. Det bör starkt understrykas, anser motionärerna, att lika litet som utformningen av den borgerliga konjunktur- och finanspolitiken tidigare kunnat motiveras utifrån en keynesiansk ekonomisk-politisk modell, lika litet kan de nu helt uppenbara misslyckandena för denna politik skyllas på förmenta brister i en sådan modell.

Mot den nyligen avgångna trepartiregeringens passiva politik och moderata samlingspartiets nykonservativa doktriner förespråkar socialdemokra -

FiU 1980/81:40

terna en aktiv politik för att föra Sverige ut ur krisen. Motionärerna framhåller att man i januari i år (motion 1980/81: 1136) presenterade en strategi för 1980-talets ekonomiska politik. Där angavs tre huvuduppgifter för politiken:

- att bekämpa inflationen (i motion 1136 skisserades ett 10-punktsprogram mot inflationen),

- att upprätthålla produktion och sysselsättning,

- att åstadkomma en rättvis fördelning av produktionsresultatet.

Sedan denna socialdemokratiska ekonomisk-politiska strategi presenterades i januari har trepartiregeringen enligt motionärernas uppfattning i stort sett inte vidtagit några åtgärder som skulle kunna fogas in i en sådan aktiv strategi för att återställa den ekonomiska jämvikten. Man framhåller att ett viktigt undantag är principöverenskommelsen mellan mittpartierna och socialdemokraterna om en reform av marginalskatterna och en begränsning av avdragen.

1980 års långtidsutredning. Långtidsutredningens, i stora drag helt riktiga, beskrivning av den svenska ekonomin utgör i sig en förödande kritik av de borgerliga partiernas ekonomiska politik de senaste fem åren, anser motionärerna. Visserligen förklaras en icke obetydlig del av Sveriges medelfristiga ekonomiska problem av strukturella förändringar och konjunkturella kriser i världsekonomin. Men av LU 80 framgår med all tydlighet att den politik som förts under slutet av 1970-talet inte lyckats föra in landet på en utvecklingsbana mot inre och yttre balans. Tvärtom har obalanserna förstärkts och fördjupats under de senaste åren.

Det dramatiska i nuläget är att om man jämför den ekonomiska utvecklingen under de tre första åren av den av LU 80 diskuterade tidsperioden 1979-1985 nödgas man konstatera att Sverige f. n. i det stora hela följer en tillväxtbana i enlighet med ”katastrofalternativet” 2 såsom det skisseras i utredningen.

Utveckling av bytesbalans, inflationstakt och arbetslöshet enligt LU 80:s två alternativ

1985 alt. 1

alt. 2

Bytesbalansens

-21 642

-16 000

-59 000

milj. kr.

milj. kr.

milj. kr.

Konsumentprisernas ökningstakt

13,7 %

8,4 %1

10,5 %>

Arbetslöshet

2,0%

2,2%

4,5 %

1 avser årlig genomsnittlig inflationstakt 1979-1985

Alternativ 1 i LU 80 utgör ett försök att beskriva en ekonomisk politik för uppnående av extern balans genom en anpassning av de svenska relativa

FiU 1980/81:40

kostnaderna. Mot denna bakgrund är det enligt motionärernas uppfattning uppseendeväckande att LU 80 efter att utförligt ha diskuterat utvecklingen under hela efterkrigstiden inte ägnar den ekonomiska politiken efter 1970-talets mitt någon systematisk analys. Den politik som den första borgerliga regeringen slog in på var ju en utpräglad kostnadsanpassningsstrategi. Detta till trots kännetecknas svensk ekonomi i dag av djupare strukturella obalanser än när denna strategi påbörjades i och med devalveringarna 1977. Erfarenheterna av denna strategi borde ha varit en naturlig utgångspunkt för en diskussion om möjligheterna att framgångsrikt genomföra en kostnadsanpassningsstrategi under de kommande åren, anför motionärerna.

Den nedskrivning av den svenska kronan som genomfördes 1977 fick exceptionellt goda förutsättningar att bli varaktig och därmed framgångsrik genom att löntagarorganisationerna på ett i internationella sammanhang unikt sätt avstod från att kompensera sig för den reallönesänkning som devalveringen utgjorde. Trots detta misslyckades devalveringen. Till helt övervägande del måste förklaringen härtill sökas i utformningen av stabiliseringspolitiken under åren efter devalveringen. Under 1978 gavs således finanspolitiken, mitt i en internationell konjunkturuppgång, en kraftigt procyklisk inriktning. Även penningpolitikens inriktning bidrog till en stark expansion.

Socialdemokraternas enträgna varningar ända sedan 1976 för en ansvarslös överbudspolitik och för faran av en varaktig underbalansering av statsbudgeten har de borgerliga regeringarna inte velat lyssna till, anför motionärerna. Sedan de systematiserat överbudspolitiken i handling genom en ofinansierad expansion av de offentliga utgifterna, söker de nu lasta den offentliga sektorn som sådan för de allvarliga problem som uppstått.

En annan god socialdemokratisk princip var att, i den mån upplåning utomlands skulle ske, denna borde begränsas så att endast företag tilläts ta upp lån. Härigenom fick man en garanti för att utlandsupplåningen användes till produktiva investeringar.

Sammanfattningsvis bär utformningen av den borgerliga stabiliseringspolitiken ett stort ansvar för uppkomsten av de numera strukturella obalanser som kännetecknar den svenska ekonomin, anser motionärerna.

För att i avsaknad av en analys av stabiliseringspolitiken 1977-1981 förklara varför den svenska industrin inte lyckades ta till vara och utnyttja den internationella konjunkturuppgången 1978-1980 för att återvinna marknadsandelar lyfter LU 80 fram rörligheten på arbetsmarknaden. Den yrkesmässiga och geografiska rörligheten sägs ha minskat så mycket att den under uppsvinget 1978-1979 kom att utgöra en begränsning från utbudssidan för tillväxten i allmänhet och inom industrin i synnerhet.

Den minskade rörligheten har även gjorts till ett återkommande tema i regeringens finansplaner och andra politiska dokument, anför motionärerna.

FiU 1980/81:40

14 Motionärerna anser att det är sannolikt att rörligheten på arbetsmarknaden reducerats på grund av olika sociologiska och ekonomiska strukturförändringar. LU 80 presenterar dock inte tillräckliga belägg för de långtgående slutsatser som dras beträffande arbetskraftsutbudets ökade strukturella tröghet. Att arbetskraften skulle vara en avgörande restriktion för tillväxten under de konjunkturförhållanden som rått de senaste åren är likaså inte övertygande belagt. Att den offentliga sektorn skulle ha försvårat industrins rekrytering av arbetskraft är ett påstående som flera remissinstanser till LU 80 , bl. a. AMS, ifrågasatt. Det stora problemet under 1970-talet har inte varit konkurrensen om arbetskraften utan industrisektorns svaga tillväxt.

Motionärerna har också en del metodologiska invändningar mot uppläggningen av LU. Sålunda anför man att någon analys eller diskussion av vilket ekonomiskt-politiskt förlopp som är det bästa i en anpassningsprocess inte förekommer. Hade en dylik ingått i långtidsutredningen hade man klarare kunnat diskutera för- resp. nackdelar med ett snabbare resp. långsammare anpassningsförlopp till balans vid en given tidpunkt.

Ställningstagandet i kompletteringspropositionen till LU 80 präglas av samma vaghet och kraftlöshet som den ekonomiska politiken i övrigt, anser motionärerna.

Sammanfattningsvis konstaterar motionärerna att regeringen i sitt ställningstagande till de balansbrister LU 80 koncentrerar sin analys på, inte förmår beskriva, än mindre konkret genomföra, en trovärdig ekonomisk politik. En logisk slutsats härav är att man inte i sak tar ställning till när balans skall återvinnas i den svenska ekonomin.

I motion 2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) fastslår motionärerna att kapitalismen är i kris. I de flesta kapitalistiska länderna finns stora ekonomiska problem, massarbetslöshet, en kraftig inflation, stagnerande investeringar och utveckling. Över hela den kapitalistiska världen försöker borgarklassen att vältra krisens bördor på de arbetande.

Vad som krävs, säger den borgerliga propagandan, är ett återställande av kapitalismen, så att den får verka utan regleringar. Marknadskrafterna måste styra utvecklingen. Därför måste den privata äganderätten värnas och den offentliga sektorns verksamhet angripas.

Den nu föreliggande kompletteringspropositionen är enligt motionärernas uppfattning ett av uttrycken för denna reaktionära borgerliga politik. Där uttalas som regeringens uppfattning alla de tankegångar som förordas av den nyliberalistiska propagandan. Den politik som förordas ligger också helt i linje härmed.

Motionärerna anför att regeringens ekonomiska politik kan sammanfattas i följande satser: ”Kapitalismen måste få ökat utrymme. Inkomstskillnaderna bör öka. Får de rika mera kan de få råd att investera mera. Vinsterna måste öka, då får de rika lust att investera mera. Härigenom växer industrin och vi kan exportera oss ut ur krisen. Men detta förutsätter att de arbetande

FiU 1980/81:40

håller till godo med låga löner. Det förutsätter också att det finns ledig arbetskraft om industrin skulle vilja ha fler arbetande. Därför måste den offentliga sektorn krympas. Detta är också nödvändigt för ökad balans i ekonomin.”

Den på nyliberalistiska föreställningar grundade regeringspolitiken har fel utgångspunkt om den skulle avse att skapa ordning på landets ekonomi, anser motionärerna. Den bortser också från en rad andra faktiska omständigheter och förhållanden, vilket gör den dömd att misslyckas.

Motionärerna pekar på några sådana omständigheter:

- Sverige har ett stort exportberoende.

- Regeringen ställer den offentliga sektorn mot den privata dvs. mot industriell utveckling.

- Den svenska överklassen saknar inte ekonomiska tillgångar. Inkomstskillnaderna i landet är inte för små.

- Regeringspolitiken vilar på grundsatsen att marknadssystemets funktionsförmåga måste förstärkas. Men detta är en illusion. Marknadssystemet har i ideal form bara fungerat i abstrakta ekonomiska modeller.

- 1980 års långtidsutredning är avsedd att ge regeringspolitiken ett sken av att vara vetenskapligt grundad. Detta är en falsk föreställning. (Motionärerna hänvisar här också till motion 1980/81: 241 (vpk) som också behandlar LU 80.)

Politiken måste i stället inriktas på ökad planmässighet och kontrollerad hushållning, anför motionärerna. Målsättningen måste vara att åstadkomma en socialistisk planhushållning, där landets tillgångar tillhör folket, där de används för ett bättre liv och för att bidra till en rättvis värld. En planerad folkhushållning kan mobilisera landets tillgångar utan rovdrift, den kan avskaffa kriser och arbetslöshet, den kan minska arbetshets och utslagning och återskänka arbetet dess värdighet.

En medveten politik för arbete, ekonomisk utjämning och social trygghet måste bl. a. baseras på de riktlinjer och förslag till åtgärder som anges i punktform nedan. Denna sammanställning av politikens inriktning gör inte anspråk på fullständighet, framhåller motionärerna. Inom de flesta av de områden som tas upp har vpk till innevarande riksmöte riktat mer utförliga förslag. De olika punkterna anger den nödvändiga färdriktningen och riktar uppmärksamheten på några nödvändiga aktuella krav. Det behövs enligt motionärernas uppfattning program:

- för sysselsättning. Målet för ett industrialiseringsprogram bör vara 100 000 nya industriarbetsplatser före 80-talets utgång

- för en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn

- för en demokratisk skattepolitik

- mot spekulation och ekonomisk brottslighet. Bl. a måste valutaregleringen tillämpas med skärpt restriktivitet mot kapitalexporten och stopp måste sättas för industriutflyttning

- mot inflationen. Prisstopp bör omedelbart införas på alla nödvändig -

FiU 1980/81:40

hetsvaror. En kraftig diskontosänkning bör genomföras som inledning till övergång till lågräntepolitik (detta kombineras med skärpt valutakontroll).

Utskottet

Sveriges ekonomi i ett medelfristigt perspektiv

Den ekonomiska utvecklingen under 1970-talet blottade fundamentala batansbrister i vår ekonomi. Tillväxten avtog och inflationstakten skruvades upp. Balansbristerna mognade ut i stora, ökande underskott i bytesbalans och statsbudget. Arbetslösheten kunde emellertid hållas kvar på en låg nivå tack vare omfattande industri- och arbetsmarknadspolitiska insatser.

Den internationella utvecklingen har spelat en mycket stor roll för våra uppkomna svårigheter. Stabiliteten i det internationella ekonomiska systemet minskade under 1970-talet. Under 1950- och 1960-talen spelade den amerikanska ekonomin en dominerande och stabiliserande roll. Dollarn var reservvaluta, och en stabil dollar var en av hörnstenarna i det system av fasta växelkurser som byggdes upp efter kriget (Bretton Woods-systemet). De stabila växelkurserna gentemot dollarn kom utan tvivel att förhindra en alltför snabb expansion och dämpa löneökningarna i industriländerna. Systemet bidrog därmed till den låga inflationstakten under 1950- och 1960-talen.

Konkurrensbetingelserna på världsmarknaden har förändrats bl. a. till följd av den snabba industrialisering som genomförts i vissa av utvecklingsländerna. Utvecklingen har varit särskilt snabb inom processindustrierna. Den produktionsteknologi som används i dessa branscher kan relativt lätt överföras från industriländerna till länder med betydligt lägre lönekostnader. Det uppstår därmed en situation där låglöneländerna genom låga priser tenderar att konkurrera ut verksamheten i i-länderna. En sådan utveckling har sedan länge pågått inom textilindustrin, men under 1970-talet har den också på ett fundamentalt sätt förändrat förutsättningarna för vår varvsindustri och vår järn- och stålindustri.

En betydelsefull roll har givetvis oljeprishöjningarna spelat. Oljeprisstegringarnas betydelse kan för Sveriges del illustreras på följande sätt. Trots att nettoimporten av råolja och petroleumprodukter föll med 16 % i volym mellan 1973 och 1980 steg kostnaderna för oljeimporten under samma period med närmare 500 % mätt i löpande priser.

Självfallet måste Sverige i likhet med andra industriländer anpassa sig till de nya förutsättningarna. Som utskottet har framhållit vid ett flertal tillfällen under de senaste åren kan vi emellertid inte lasta våra problem enbart på utifrån kommande störningar. Det är ett faktum att såväl vår produktionssom exporttillväxt under 1970-talet låg under genomsnittet bland OECDländerna. Vi har haft svårare än de flesta andra industriländer att anpassa oss

FiU 1980/81:40

till de förändrade förutsättningarna.

Totalt sett har konkurrensläget försämrats för svensk industri. Investeringarna i den konkurrensutsatta industrisektorn är för låga. Dålig lönsamhet under en följd av år har successivt gröpt ur soliditeten och gjort företagen mindre investeringsbenägna. Rörligheten och anpassningsförmågan hos kapital- och arbetskraftsresurserna är otillräckliga. De offentliga utgifterna har stigit för snabbt. Ambitionerna att bygga ut den offentliga sektorn har inte i tid och inte i tillräcklig grad anpassats till en nivå som svarat mot de totala resursernas tillväxt.

Enligt utskottets uppfattning måste vi räkna med att använda större delen av 1980-talet för att komma i balans. Vad som krävs är bl. a.:

- att en snabb ökning av industriproduktion och industriinvesteringar kommer till stånd. Skall detta vara möjligt måste konkurrensläget förbättras. Detta innebär krav på en mycket återhållsam löneutveckling. Industrin måste vinna marknadsandelar såväl utomlands som här hemma. Offensiva åtgärder måste vidtas för att bygga ut industrin.

- att den privata och offentliga konsumtionstillväxten kraftigt hålls tillbaka. Utrymmet för den kommunala expansionen under de närmaste åren framöver torde inte vara större än ca 1 % per år att jämföra med en ökning på drygt 4 % per år under 1970-talet. Detta innebär att kommunerna måste begränsa ambitionerna även inom områden som bedöms vara angelägna såsom barnomsorg och långtidssjukvård, samtidigt som den största återhållsamhet krävs på de icke prioriterade områdena.

- att den samlade utgiftsexpansionen i den offentliga sektorn måste ned från en real ökningstakt på 5 % per år till ca 1 % per år. Detta innebär bl. a. att kraftiga neddragningar måste göras i transfereringarna från stat och kommun till företag och hushåll.

-att oljeberoendet måste minskas ytterligare. Utvecklingen under 1980 och 1981 ger vid handen att kraftfulla besparingsåtgärder kan få snabb effekt.

De ovan uppräknade krav, som den ekonomiska politiken under åren framöver måste inriktas på att tillgodose ligger i linje med det huvudalternativ (alternativ 1) som skisseras i 1980 års långtidsutredning (SOU 1980:52). Utskottet delar propositionens bedömning att det är den vägen vi måste vandra under 1980-talet om vi skall kunna trygga sysselsättning och välfärd i Sverige. Då emellertid utvecklingen under 1980 - och av propositionens prognoser att döma även under 1981 - så väsentligt tycks avvika från denna kurs måste vi enligt utskottets uppfattning räkna med att de riktpunkter för 1985 som anges i LU 80 flyttas något framåt i tiden.

Det betyder inte att vi skall pruta på ambitionerna. Tvärtom innebär det förhållandet att anpassningsprocessen redan är kraftigt försenad, att ansträngningarna att föra oss in på rätt bana måste intensifieras. Utskottet

2 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

noterar att regeringen i kompletteringspropositionen nu aviserar att sparmålet i statsbudgeten för budgetåret 1982/83 sätts till minst 12 miljarder kronor. Detta sparmål ligger fast också i den nytillträdda center- folkpartiregeringens program.

Med anledning av vad som anförs i långtidsutredningen och i propositionen om de ekonomiska perspektiven på längre sikt vill utskottet göra några kommentarer på ett par av de centrala områden som behandlas i LU 80.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren behandlat den industriella utvecklingen i Sverige. I FiU 1980/81:10 penetrerades avvägningen mellan industriell expansion och den offentliga sektorns tillväxt och i betänkandet över finansplanen 1981 behandlades den svenska industrins konkurrenssituation (FiU 1980/81: 20).

Industrisektorns utveckling är avgörande för våra möjligheter att komma tillrätta med våra balansproblem. Om detta tycks det råda en allmän politisk enighet. Här vill nu utskottet lägga några synpunkter på sysselsättningsutvecklingen i industrin.

LU: s kalkyler över den industriella utvecklingen enligt alternativ 1 innebär att industriproduktionen förutses växa med i genomsnitt 4,5 % per år mellan

1979 och 1985. Investeringarna antas öka med 8 % per år och produktiviteten med drygt 4 % per år. Antalet sysselsatta i industrin ökar enligt kalkylerna med 60 000 personer under perioden.

Industrisysselsättningen har sedan mitten av 1960-talet följt en relativt jämn, långsiktigt fallande trend. Antalet sysselsatta har i genomsnitt minskat med ca 1/2 % per år. Under andra hälften av 1970-talet accelererade nedgången till närmare 1 1/2 % per år. Utvecklingen såsom den skisseras i LU:s alternativ 1 innebär att sysselsättningen i industrin under givna förutsättningar skall öka med 1 % per år. Det innebär ett markant trendbrott.

Är det sannolikt att en dylik utveckling kan realiseras? Mellan 1979 och

1980 ökade industrisysselsättningen obetydligt och 1980-81 väntas den enligt propositionens bedömningar komma att minska med 25 000-30 000 personer.

I en bilaga till LU 80 om strukturomvandlingen i den konkurrensutsatta delen av industrisektorn analyseras några olika tänkbara utvecklingsförlopp under 1980-talet. Det bör noteras att analysen i LU-bilagan bygger på något andra förutsättningar än i alternativ 1 i huvudrapporten, bl. a. studeras inte utvecklingen inom olika branscher utan tillverkningsindustrin behandlas som en enhet. En slutsats av de beräkningar som redovisas är att sysselsättningen i industrin faller fram till mitten av 1980-talet även vid ett gynnsamt förlopp. Att inte sysselsättningen ökar redan i början av ett expansivt skede beror på att under den omstrukturering som industrin antas genomgå slås några av de mest arbetsintensiva anläggningarna ut och den sysselsättning som skapas av nyinvesteringarna hinner inte kompensera det bortfall som sker genom

FiU 1980/81:40

nedläggningar. Studien belyser hur svårt det är att vända utvecklingen i den konkurrensutsatta industrisektorn. Analysen mynnar ut i krav på en kraftig förbättring av industrins vinstläge (Strukturomvandling och tillväxt i svensk industri under efterkrigstiden, LU 80 bilaga 2).

Till en liknande slutsats i fråga om sysselsättningen i industrisektorn under 80-talet kommer man i en nyligen publicerad undersökning utförd vid Industriens utredningsinstitut (Offentlig service och industriell tillväxt, IUI-rapport 1980:11). Huvuddragen i denna studie har redovisats vid en specialföredragning i utskottet. I studien konstaterar man att det i samtliga alternativ utom i ett s. k. basfall sker en viss minskning av industrisysselsättningen uttryckt i antalet personer redan under 80-talet. Även i det förhållandevis industriexpansiva basfallet blir ökningen av industrijobb under 80-talet begränsad.

Slutsatsen av ovanstående resonemang är att man inte bör överskatta de positiva effekter på sysselsättningen som en i sig välkommen förbättring av industrins konkurrens- och lönsamhetsläge kan få på kort sikt. Enligt utskottets uppfattning är det mot bakgrund av den ovan förda diskussionen nödvändigt att framhålla riskerna med att låta de nuvarande utvecklingstendenserna bestå. Behovet av att förbättra den konkurrensutsatta sektorns position i förhållande till andra sektorer i den svenska ekonomin måste kraftigt understrykas.

En viktig fråga som också diskuteras i LU 80 gäller avvägningen mellan det arbetskraftsbehov som industrin har och den offentliga sektorns arbetskraftsefterfrågan. Även om sysselsättningsökningen i industrin fram till mitten av 1980-talet, netto, blir rätt måttlig kan industrin enligt utskottets uppfattning likväl få rekryteringsproblem. Dessa blir dock troligen främst av kvalitativ natur. Här finns det dock ett konkurrensproblem visavi den offentliga sektorn. De nytillträdande grupperna på arbetsmarknaden, dvs. ungdomar och kvinnor som tidigare arbetat i hemmet, måste i större utsträckning än nu förmås att söka sig till industrin i stället för till den offentliga sektorn som kanske många gånger erbjuder tryggare villkor än företag som arbetar i hård internationell konkurrens. Detta kommer att kräva en omställning och ett nytänkande hos såväl arbetstagare som hos arbetsgivare.Industrijobben måste bli attraktivare på 1980-talet.

När det gäller kalkylerna över produktivitets- och investeringsutvecklingen i LU 80 vill utskottet vidare göra den noteringen att det hade varit värdefullt om betydelsen av ny teknik och av s. k. immateriella investeringar såsom forskning och utveckling, organisation och marknadsföringsåtgärder hade penetrerats mer.

FiU 1980/81:40

20 De kalkyler över kommunal konsumtions- och sysselsättningstillväxt som redovisas i LU 80 sammanfattas i nedanstående tablå.

1974-1979

1979-1985 alt. 1

alt. 2

Årlig procentuell

konsumtionsökning

4,7

1,5

3,8

Årlig procentuell

förändring av antalet sysselsatta

5,5

3,0

4,7

Årlig förändring av

antalet sysselsatta

44 000

30 000

49 000

Utvecklingen enligt alternativ 1 innebär ett antagande om en kraftigare minskning av medelarbetstiden i den kommunala sektorn 1979-1985 än vad som har observerats under den föregående femårsperioden. Denna bedömning bygger troligen på det antagandet att medelarbetstiden för kvinnor 1979-1985 sjunker snabbare än den för män. Genom att den kommunala sektorn har en hög kvinnlig sysselsättningsandel skulle detta få stor effekt på sysselsättningsutvecklingen mätt i antal personer.

Som påpekas i konjunkturinstitutets remissvar på LU hade det varit värdefullt om dessa samband mellan arbetstid och sysselsättning blivit bättre belysta i utredningen. Inte heller i propositionen diskuteras denna fråga. Det finns enligt utskottets uppfattning skäl sorn talar för att man inte får en så kraftig minskning av medelarbetstiderna som antagits i LU 80. Så t. ex. torde den marginalskattereform som skall genomföras ha en positiv effekt på arbetskraftsutbudet. Enligt utskottets mening är det inte sannolikt att en så måttlig årlig kommunal konsumtionstillväxt som 1 % kommer att ge upphov till en så pass kraftig sysselsättningsökning som 30 000 personer per år.

Utskottet övergår nu till att behandla de under den allmänna motionstiden väckta motionerna som behandlar långsiktiga ekonomiska frågeställningar.

I motion 181 anförs att den aktivitet som sker i den ”vita” delen av ekonomin inte räknas in i de etablerade ekonomernas kalkyler. Med den vita ekonomin avser motionärerna allt arbete som utförs utan primär avsikt att tjäna pengar. Långtidsutredningarna bör, enligt motionärernas mening, därför kompletteras med beskrivningar av de värden som skapas i den vita ekonomin. Mycket talar för att den vita sektorn bör öka, framhålls det i motionen. Detta föreslås ske genom att kommunerna uppdelas i grannskap där alla i en kooperativ organisation bör dela ansvar. Regeringen bör därför stödja experimentverksamhet med grannskap i några kommuner. I motionen anförs vidare att vi bör dela på de avlönade jobben för att både män och kvinnor skall få dels ”egna pengar” dels tid till arbete i den vita sektorn, t. ex.

FiU 1980/81:40

i hemmet. Regeringen bör därför utreda hur rätt till deltid för alla skall kunna skapas.

Även i motion 222 krävs att kommande långtidsutredning i sina kalkyler inräknar värdet av de tillgångar som skapas i den lagliga men oregistrerade vita delen av ekonomin. Vidare bör enligt motionärernas mening kommande långtidsutredningar försöka göra en uppskattning av den svarta, illegala, ekonomins effekter på samhällsekonomin.

Utskottet vill understryka att de långtidsutredningar som f. n. görs i Sverige bara är ett av flera beslutsunderlag som tas fram för att beskriva samhällsutvecklingen. I vissa länder, t. ex. i Norge, knyter man ihop studier inom skilda ämnesområden i en sammanhållen rapport (Langtidsprogrammet 1982-1985 Stortingsmelding nr 79, Oslo 1981). Detta kan ha många fördelar. Såvitt utskottet kan finna är det ”langtidsprogram” som tas fram i Norge vad gäller analyser av den ekonomiska utvecklingen emellertid betydligt mindre ambitiöst än de svenska långtidsutredningarna. I LU studeras ekonomiska samband såsom produktion, investering, sysselsättning etc. Utifrån en uppskattad resurstillväxt försöker utredningarna sedan att i ett perspektiv på 5 å 10 års sikt skissera de avvägningsproblem som avtecknar sig när man skall försöka realisera centrala ekonomisk-politiska mål såsom full sysselsättning, extern balans etc. Enligt utskottets uppfattning är den nuvarande inriktningen av LU på en djupanalys av vissa centrala ekonomiska samband ändamålsenlig och ger ett värdefullt underlag för den ekonomiska och den allmänpolitiska debatten.

De värden som skapas genom oavlönade insatser i den vita ekonomin är otvivelaktigt av stor betydelse. Det är dock svårt att numeriskt precisera dessa och att därmed räkna in dem i de produktions- och sysselsättningsberäkningar som görs i dag.

Vad gäller frågan om att belysa utvecklingen av den ”svarta” delen av ekonomin vill utskottet hänvisa till det yttrande till JuU som finansutskottet avgav i höstas i anledning av några motioner om ekonomisk brottslighet och som har behandlats av riksdagen (JuU 1980/81:21 och 40).

Mot bakgrund av det anförda är det enligt utskottets uppfattning inte nu påkallat med några ytterligare initiativ i dessa frågor.

Vad gäller frågan om grannskapskooperativ som väcks i motion 181 vill utskottet hänvisa till det arbete som f. n. pågår inom en referensgrupp för folkrörelsefrågor inom kommundepartementet. Inom ramen för referensgruppens arbete har nyligen en rapport publicerats, ”1 morgon kooperation - ett folkrörelsealternativ”. Enligt utskottets uppfattning bör man avvakta resultatet av det arbete som bedrivs inom kommundepartementet på detta område.

Frågan om deltidsarbete och därtill gränsande problem behandlar riksdagen i anslutning till behandlingen av proposition 1980/81:126 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning (AU 1980/81:21). Något initiativ bör därför inte tas i förevarande sammanhang. Utskottets princi -

FiU 1980/81:40

piella syn på frågan om arbetstidens längd är att det samhällsekonomiska läget inte ger utrymme för någon allmän förkortning av arbetstiden under överblickbar tid.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1, 2 och 3 i motion 181 och yrkandena 1 och 2 i motion 222.

I motion 241 anförs att den senaste långtidsutredningen i allt väsentligt bara är ett försök att ge ett drag av vetenskaplighet åt Gösta Bohmans ekonomiska politik. LU: s uttalade syfte - att ge ett sakligt underlag för debatten om de långsiktiga politiska alternativen - har motionärerna inget att invända mot. Enligt deras uppfattning möjliggör den nuvarande organisationsformen dock inte att LU kan fylla detta syfte.

Utskottet anser att det är utomordentligt angeläget att regeringskansliet förfogar över personal som kan ta fram den typ av beslutsunderlag som en långtidsutredning utgör. Det bör vidare uppmärksammas att ett flertal offentliga myndigheter, privata institutioner och fristående forskare är involverade i det stora arbete som en LU innebär. Enligt utskottets uppfattning garanterar den omfattande remissbehandlingen och den offentliga debatten att LU utsätts för en kritisk granskning. Frågan om hur olika moraliska och politiska värderingar kan påverka analysen inom i detta fall tillämpad samhällsvetenskap är som också framhålls i motionen svårt att ha någon mer bestämd uppfattning om. Ofta tycks det enligt utskottets uppfattning vara så att man ifrågasätter integriteten hos offentliga utredningar mer av det skälet att man ogillar slutsatserna av en undersökning snarare än den utredningsmetodik och de utgångspunkter som utredningen haft.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1 och 2 i motion 241.

De strukturella balansbrister som i dag kännetecknar den svenska ekonomin tar lång tid att komma tillrätta med. Det är därför viktigt att snabbt inleda anpassningsprocessen tillbaka till balans. Vad gäller den ekonomiska politikens inriktning delar utskottet propositionens bedömning att denna bör ha det dubbla syftet att å ena sidan säkerställa ökad produktion och å andra sidan tillse att produktionsökningen används för att förbättra vår bytesbalans. Den svenska ekonomins produktivitet och produktionsförmåga måste därför förbättras. Tyngdpunkten bör ligga på skattepolitiken, på åtgärder för att trygga företagens kapitalförsörjning samt på åtgärder för att få en bättre fungerande arbetsmarknad.

Som framgår av vad utskottet anför i avsnittet om det reviderade budgetförslaget innebär sparmålet för budgetåret 1982/83 en utomordentligt hård budgetprövning. Det kommer att innebära reala nedskärningar i betydande omfattning. Den tillväxt i ekonomin som kan åstadkommas måste i allt väsentligt reserveras för ökad export och ökad kapitalbildning. För att få en klarare bild av hur aviserade nedskärningar korresponderar med de offensiva insatser som beslutats eller som aviseras hade en mer fyllig

FiU 1980/81:40

redovisning i dessa stycken varit av värde.

Ett antal viktiga åtgärder i offensiv riktning har nämligen redan vidtagits eller aviserats. Här kan nämnas stimulans av näringslivets investeringar genom förmånliga avdragsregler, frisläpp av investeringfonder, stimulans av byggnadsverksamhet och industribeställningar. Nu i vår tar riksdagen ställning till tre propositioner som var och en berör centrala näringspolitiska områden, nämligen industri-, energi- och arbetsmarknadspolitiken.

Införandet av skattefondsparandet, åtgärder för att stimulera småföretagsamheten, lindringen av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar liksom översynen av lagstiftningen om anställningsskydd, lagen om ledighet för studier, m. m., skall också ses i ljuset av det ovan angivna syftet att stimulera till offensiva satsningar i näringslivet.

Utskottet vill i sammanhanget särskilt nämna översynen av anställningsskyddslagen, som syftar till att vidga möjligheterna till provanställning av ungdomar samt att ge bättre möjligheter till visstidsanställningar då t. ex. ett företag har extra arbetskraftsbehov vid en konjunkturtopp. Ändrade regler i detta hänseende skulle enligt utskottets mening på ett verksamt sätt bidra till att näringslivet i ökad utsträckning anställer ungdomar som kommer direkt från grund- och gymnasieskolan.

Utformningen av näringspolitiken måste ske med särskilt beaktande av de mindre och medelstora företagens problem. Människans vilja att enskilt satsa i exempelvis ett hantverksyrke eller att i samverkan satsa på nyföretagande bör uppmuntras. Teknisk forskning och utveckling har stor betydelse för förnyelsen av det svenska näringslivet. På sikt bör det också kunna leda till att många större företag blir mindre beroende av utländska företag som underleverantörer.

Viktigast i sammanhanget är en omfattande skattereform som bl. a. syftar till en kraftig sänkning av marginalskatterna. Utskottet har tidigare understrukit behovet av en marginalskattereform. En sådan bör på ett verksamt sätt bidra till att stimulera arbete och sparande.

Kursomläggningen i den ekonomiska politiken 1977 framtvingades av kostnadskrisen 1974-76 och av oljeprishöjningarna. Anpassningsåtgärder ger påtagliga resultat först på sikt. Att anpassa offentlig och privat konsumtion till den faktiska produktionen tar tid. De åtgärder för att stärka marknadshushållningen och för att stimulera den enskildes insatser som uppräknats ovan måste likaså mogna ut innan vi kan skörda frukterna av ansträngningarna.

Utskottet vill kraftigt understryka att det förhållandet att vi i nuvarande ekonomiska situation måste hålla tillbaka den offentliga utgiftsökningen givetvis inte är ett underkännande eller nedvärdering av den offentliga sektorns betydelse. I den offentliga sektorn ingår t. ex. socialförsäkringssystemet som utgör en omistlig del i en modern välfärdsstat. Det är emellertid på längre sikt en ohållbar situation att de offentliga utgifterna växer snabbare än de samlade resurserna. Om detta får fortgå kommer de negativa följderna i

FiU 1980/81:40

form av stagnation, inflation och arbetslöshet att hårdast drabba just dem som det sociala trygghetssystemet är uppbyggt för att skydda. Därför är det oundgängligen nödvändigt att vi bryter den nuvarande negativa utvecklingen och bringar ned underskotten i statsbudget och bytesbalans.

Utskottet noterar att man i motion 2190 (s) anför att LU 80 i stora drag har gett en riktig bild av vårt bekymmersamma ekonomiska läge.

Motionärerna framhåller också att en icke obetydlig del av Sveriges medelfristiga ekonomiska problem förklaras av strukturella förändringar och konjunkturella kriser i världsekonomin. I motionen återfinns också resonemang om uppläggningen av LU och behovet av s. k. förloppsanalys m. m. som utskottet i vissa delar kan instämma i. Kritiken i övrigt av LU 80 och av propositionens ställningstagande till densamma är enligt utskottets uppfattning svepande och allmänt hållen. Förslag till konkreta åtgärder för att komma tillrätta med ett av våra mest akuta och grundläggande problem, nämligen att dämpa den offentliga utgiftsexpansionen, lyser med sin frånvaro. Detta är så mycket mer förvånande som motionärerna anför att utvecklingen sedan LU publicerades allt tydligare följer utredningens katastrofalternativ 2. Man anför dessutom i motionen att målsättningen att avveckla bytesbalansunderskottet till 1990 är otillräcklig. Utskottet noterar att det i motionen inte ges någon beskrivning av det förlopp och de avvägningsproblem som uppstår ifall man sätter målet för extern balans mer ambitiöst än vad som gjorts i LU 80.

I motion 2193 (vpk) anförs att långtidsutredningen redan är inaktuell, eftersom vi av den faktiska utvecklingen att döma tycks befinna oss på väg bort ifrån den väg som utredningen anser leder till samhällsekonomisk balans. Utskottet kan inte dela denna syn. I motionen knyts också an till en del resonemang angående långtidsutredningarnas organisation m. m. som förs i motion 241. Denna motion har utskottet behandlat ovan.

Med det anförda avstyrks yrkandena 13 och 14 i motion 2193.

Sveriges ekonomi 1981

Enligt de bedömningar som redovisas i den reviderade finansplanen väntas den totala produktionstillväxten i OECD-området 1980-81 stanna vid blygsamma 0,5 %. Arbetslösheten väntas fortsätta att stiga i praktiskt taget alla länder. Först mot slutet av 1981 kan en viss återhämtning förutses. De komponenter som i första hand kan väntas bära upp denna är den privata konsumtionsefterfrågan och investeringarna.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige var som framgår av tabell 1 relativt svag i fjol. BNP-tillväxten uppgick till ca 1,5 %. Exporten minskade och importen ökade mycket svagt till följd av bl. a. den svaga konsumtionstillväxten. I år väntas den ekonomiska utvecklingen stagnera i Sverige.

FiU 1980/81:40

Tabell 1 Försörjningsbalans 1980-1981

25 Miljarder kr. 1980,löpande priser

Procentuell volym- förändring

1981 Tillgång

BNP

518,8

1,4

0,2

Import av varor och tjänster

165,2

0,7

-5,4

därav: varor

141,1

0,7

-5,9

Summa tillgång

684,0

1,2

-1,1

Efterfrågan

Bruttoinvestering

101,3

1,7

-1,7

Näringsliv

46,4

4,3

-2,7

därav: industri

17,8

17,0

-4,4

Statliga myndigheter och affärsverk

11,9

6,8

2,8

Kommunala bruttoinvesteringar

19,1

3,5

0,9

Bostäder

23,9

-8,4“

-4,8

Lagerinvesteringar

7,7

1,4*

-1,3>

Privat konsumtion

267,0

-0,1

-1,5

Offentlig konsumtion

154,5

2,9

2,1

Statlig

47,7

1,7

0,0

Kommunal

106,9

3,4

3,0

Export av varor och tjänster

153,4

-2,5

1,5

därav: varor

130,7

-2,6

1,5

Summa efterfrågan

684,0

1,2

-1,1

Inhemsk efterfrågan

530,5

2,5

-1,9

KPI (årsgenomsnitt)

13,7

11,9

Real disponibel inkomst

2,5

-2,0

Bytesbalans

(milj. kr., löpande priser)

-21 642

-19 600

1 Lageromslag i procent av föregående års BNP.

Den inhemska efterfrågan förutses minska med närmare 2 % till följd av mindre privat konsumtion och ett kraftigt omslag i lagerinvesteringarna. Exporten väntas öka med 1,5 % medan importen av varor och tjänster väntas minska med hela 5,5 % i volym. Ökningarna av konsumentpriserna förutsätts stanna vid ca 9,5 % mätt under loppet av 1981. Detta innebär att prisklausuler i löneavtalen ej behöver utlösas.

Den svaga produktionsutvecklingen förväntas leda till en försämring av läget på arbetsmarknaden. I propositionen anges att efterfrågan på arbetskraft väntas sjunka med 30 000-40 000 personer samtidigt som arbetskraftsutbudet förutses öka med 25 000 personer. Rent mekaniskt skulle detta medföra en ökning av den öppna arbetslösheten med ca 60 000 personer. Under 1980 var i genomsnitt 86 000 personer arbetslösa motsvarande 2,0 % av arbetskraften. Hittills under 1981, januari-april, har den öppna arbetslösheten i genomsnitt legat på 98 000 personer.

FiU 1980/81:40

26 Utskottet finner det mindre sannolikt att sysselsättningsläget skulle försämras så drastiskt som de ovan redovisade kalkylerna implicerar. Det skulle nämligen innebära att den genomsnittliga arbetslösheten under 1981 skulle uppgå till närmare 150 000 personer, motsvarande ca 3,5 % av arbetskraften. Med hänsyn till den gynnsamma utvecklingen hittills under 1981 skulle detta sett under loppet av året innebära en dramatisk ökning av arbetslösheten innebärande att den skulle uppgå till drygt 200 000 personer vintern 1981/82.

Arbetsmarknadsläget kommer otvivelaktigt att försämras och åtgärder har också föreslagits för att möta den väntade försvagningen på arbetsmarknaden. Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som sätts in under 1981 ges en sådan inriktning att de inte senare kan komma att verka hämmande på industrins möjligheter att få arbetskraft när konjunkturen vänder uppåt under 1982. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör sålunda inriktas på utbildningsåtgärder och beredskapsarbeten som snabbt kan avvecklas och som inte låser arbetskraften i den offentliga sektorn.

Som framgår av tabell 2 väntas bytesbalansunderskottet i år bli ca 2 miljarder lägre än i fjol.

Tabell 2 Bytesbalans 1980-1981

Milj. kr., löpande priser

prel.

prognos

Export av varor

130 777

143 000

Import av varor

141 332

147 700

Handelsbalans

-10 555

- 4 700

Korrigering av handels-

statistiken

- 615

- 700

Sjöfartsnetto

3 490

3 700

Resevaluta

- 5 314

- 5 700

Övriga tjänster, netto

- 4 994

- 5 500

Korrigering av tjänster

6 019

6 600

Bytesbalans för varor och tjänster

-11969

- 6 300

Transfereringar, netto

- 9 673

-13 300

Bytesbalans för varor, tjänster

och transfereringar

-21642

-19 600

Detta är glädjande men utskottet vill varna för att dra några förhastade slutsatser av denna relativa förbättring av vår externa position. Förbättringen beror till stor del på att den ekonomiska aktiviteten är så svag nu under 1981. Vid ett förbättrat konjunkturläge som bl. a. innebär en högre privat konsumtion, uppbyggnad av insatsvarulager och ökade fasta investeringar

FiU 1980/81:40

torde importen komma att ligga flera miljarder högre än vad som nu förutses för 1981. Detta förhållande antyds också i den utblick mot 1982 som görs i propositionen. I denna utblick förutsätts en ökande tillväxt under 1982 och det framhålls att bytesbalansunderskottet knappast förbättras jämfört med 1981 utan förutses ligga kvar kring ca 20 miljarder kronor.

Då budgetunderskottet väntas fortsätta att växa under 1981 skärps kraven på kreditpolitiken ytterligare enär de avtagande bytesbalansunderskotten medför en något, i och för sig önskvärd, lägre utlandsupplåning än vad som eljest hade varit fallet. När nu en större del av budgetunderskottet måste finansieras på den inhemska kredit- och kapitalmarknaden ökar likviditetspåspädningen i ekonomin med åtföljande risker för ökad inflation.

Det sagda understryker vikten av att man successivt och parallellt avvecklar budget- och bytesbalansunderskotten.

Vad gäller den ekonomiska politiken under 1981 så delar utskottet propositionens bedömning att den måste vara återhållsam. Med de stora underskott som vi har i statsbudget och bytesbalans är vårt handlingsutrymme mycket litet. Betydelsen av att inte hålla efterfrågetrycket här hemma i schack visavi omvärlden är en smärtsam läxa som vi lärt från 1970-talet. Olika försök till s. k. överbryggningspolitik som inneburit att den ekonomiska politiken har givits en för expansiv inriktning har medfört ett försämrat konkurrensläge med åtföljande förluster för industrin av marknadsandelar såväl utomlands som här hemma. Problemet med att hålla pris- och kostnadsutvecklingen under kontroll måste prioriteras. Som utskottet anfört ovan får eventuella påfrestningar på arbetsmarknaden mötas med temporära arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Genom den politik som nu bedrivs läggs en god grund för en gynnsam ekonomisk utveckling när konjunkturen vänder uppåt under 1982. När orderingång och så småningom också produktionen skjuter fart bör det finnas goda möjligheter för industrin att göra betydande produktivitetsvinster och därmed förbättra konkurrens- och lönsamhetsläget.

Utskottet övergår nu till att ta ställning till de i tre partimotioner, från moderata samlingspartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna, väckta yrkandena som rör riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I den socialdemokratiska motionen 2190 upprepar motionärerna de krav och synpunkter som framfördes i motion 1136 i anslutning till finansplanen i januari i år. Utskottet konstaterade då att det i långa stycken rådde samstämmighet i synen på arten av våra ekonomiska problem. Denna bedömning från utskottets sida kvarstår.

Motionärerna tycks också dela uppfattningen att det behövs krafttag för att komma tillrätta med balansbristerna i ekonomin. Man anför bl. a. i rtiotionen att det är nödvändigt med återhållsamhet med de offentliga

FiU 1980/81:40

utgifterna. Mot den bakgrunden är det förvånande att det i motionen inte presenteras några konkreta förslag till besparingar eller ens antyds något riktmärke för hur kraftig återhållsamheten med utgifterna bör vara. Utskottet kan inte finna att det presenteras något genomarbetat alternativ i motionen till den ekonomiska politik som presenteras i propositionen. På vissa punkter av det program som presenteras kan emellertid utskottet instämma, i vart fall i den allmänna form som programmet har i motionen.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 2190.

I motion 2193 (vpk) ges en svepande kritik av den ekonomiska politik som förs i vårt land. Utskottet finner det inte meningsfullt att ta upp en diskussion kring vad motionärerna kallar nyliberalistiska doktriner och enskilda ekonomers tänkande. Utskottet står främmande inför de krav på planhushållning och ökade regleringar som motionärerna ställer.

I motionen väcks i övrigt en rad förslag som riksdagen tidigare har behandlat.

Vad gäller frågan om ett samhälleligt industrialiseringsprogram vill utskottet hänvisa till att riksdagen nu i vår behandlar industripolitiken i ett sammanhang.

När det gäller frågan om prisstopp på nödvändighetsvaror vilk utskottet anföra att det gäller att angripa roten till pris- och kostnadsstegringarna i samhällsekonomin. Det går inte att lagstifta bort obalanser i en ekonomi.

Frågan om diskontots höjd måste avvägas dels mot den internationella ränteutvecklingen, dels möt räntepolitikens roll i den allmänna kreditpolitiken. Det ankommer på regeringen och på fullmäktige i riksbanken att göra dessa bedömningar.

Frågan om valutaregleringen behandlade riksdagen för en månad sedan (FiU 1980/81:35). I det betänkande som riksdagen godkände anförde utskottet att hela valutalagstiftningen och dess tillämpning f. n. är föremål för översyn i valutakommittén (Dir 1977:85) och att innan detta arbete slutförts inga förändringar bör göras i nu gällande lagstiftning eller praxis. Den bedömningen kvarstår.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1, 7, 10, 11, 12 och 13 i motion 2193.

Vad gäller de i motion 2188 (m) angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken noterar utskottet att motionärerna uttrycklingen står för innehållet i kompletteringspropositionen och för den ekonomisk-politiska strategi som denna återspeglar. Motionsyrkandet vad avser den ekonomiska politikens riktlinjer föranleds av den uppgörelse som träffats mellan centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna om en skatteomläggning under kommande år och den politiska händelseutvecklingen i samband därmed. Utskottet konstaterar att de specifika skatteyrkandena i motionen - som hänvisats till skatteutskottet - kommer upp till prövning i annat sammanhang. Någon

FiU 1980/81:40

ytterligare åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion 2188 är enligt utskottets mening sålunda inte erforderlig.

De krav som väcks i motion 1134 angående de allmänna investeringsreserverna är tillgodosedda genom ett regeringsbeslut den 20 mars 1981. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida är enligt utskottets mening mot denna bakgrund inte erforderlig.

Andrad utbetalning av kommunalskattemedel m. m.

I propositionen föreslås en omläggning av statens utbetalning av kommunalskattemedlen så att dessa sammanfaller med kommunernas inbetalning av preliminärskatter och arbetsgivaravgifter. Förslaget som bygger på en skrivelse från riksbanken syftar till att utjämna likviditetsströmmarna i ekonomin samtidigt som kommunernas likviditet begränsas kraftigt. 1 genomsnitt under året rör det sig om ett belopp uppgående till ca 9 miljarder kronor.

Enligt förslaget i propositionen skall kommunalskattemedlen i fortsättningen betalas ut den 24:e varje månad i stället för den 8:e varannan månad med första utbetalning i januari. Samtidigt föreslås kommunernas inbetalningar av preliminärskatt och arbetsgivaravgifter - vilka nu sker växelvis varannan månad - ske varje månad och senareläggas till den 24:e för att sålunda sammanfalla med den tidpunkt då kommunerna erhåller kommunalskattemedlen. Motsvarande föreslås gälla församlingarna.

För staten skulle omläggningen medföra en räntevinst om ca 1 miljard kronor i dagens ränteläge. För kommunerna uppkommer motsvarande ränteförluster. Föredraganden anser att frågan om kompensation till kommunerna för uteblivna ränteinkomster bör tas upp i överläggningar med kommunförbunden.

I riksbankens i det föregående nämnda skrivelse hade förutsatts den 18:e som utbetalningsdag av kommunalskattemedlen. Det är detta förslag som har remissbehandlats. I syfte att ytterligare begränsa kommunernas likviditet har i propositionen i stället föreslagits den 24:e. I en skrivelse till utskottet har de båda kommunförbunden erinrat om att de tillstyrkt förslaget till ändrad utbetalning av kommunalskattemedlen under förutsättning av att kommunerna och landstingen kompenseras för ränteförlusterna. Tillstyrkan gällde emellertid den tidpunkt, den 18:e i varje månad, som föreslagits i riksbankens ovan nämnda skrivelse. Kommunförbunden anför att kommunalskattemedlen, om de utbetalas den 24:e så som föreslås i propositionen, skulle komma kommunerna till handa för sent för att möta kravet på täckningslikvid för löneutbetalningen, så som denna nu normalt sker. Med hänsyn härtill hemställer kommunförbunden att finansutskottet i sitt förslag till riksdagen anger den 22:a i månaden som senaste utbetalningsdag.

Utskottet finner för sin del mycket starka skäl tala för en samordning av

FiU 1980/81:40

tidpunkterna för statens utbetalning av kommunalskattemedlen och kommunernas inbetalning av källskatt och arbetsgivaravgifter. Härigenom uppnås att de stora fluktuationerna i kommunernas likviditet utjämnas, vilket är till fördel för likviditeten i ekonomin i dess helhet.

Beredningen i utskottet har emellertid visat att det med utbetalningsdag den 24:e uppstår betydande problem i fråga om de totala likviditetsströmmarna i ekonomin. Bakom riksbankens förslag om den 18:e som utbetalningsdag ligger det förhållandet att bankerna denna dag varje månad töms på mycket stora belopp när företagen växelvis varje månad betalar in källskatt och arbetsgivaravgifter till staten. Denna utströmning från bankerna balanseras i dag delvis av att bankerna då förfogar över kommunalskattemedlen. Skulle dessa i enlighet med regeringsförslaget nå bankerna först den 24:e varje månad uppkommer mycket stora likviditetsförskjutningar i banksystemet. Detta är inte önskvärt.

Vid en sammanvägning av behovet av så jämna likviditetsströmmar som möjligt i ekonomin - vilket underlättar riksbankens utövande av kreditpolitiken - och det i propositionen uttalade syftet att lägga utbetalningarna av kommunalskattemedlen så sent som möjligt måste enligt utskottets mening kravet på likviditetsutjämning ha företräde. Härtill kommer de synpunkter kommunförbunden redovisat i sin skrivelse som talar mot en alltför sen utbetalningsdag. Utskottet hemställer mot denna bakgrund att riksdagen godtar regeringens förslag till omlagd utbetalning av kommunalskattemedlen med den ändringen att utbetalningsdatum istället för den 24:e fastställs till den 18:e.

Med den lösning som utskottet förordar tillgodoses mer än väl de önskemål de båda kommunförbunden fört fram i skrivelsen till finansutskottet. Det innebär för kommunernas del vidare en väsentligt mindre ränteförlust än enligt förslaget i propositionen. Hänsyn härtill bör givetvis tas vid en diskussion om kompensation till kommunerna och församlingarna.

Med den lösning utskottet förordar erfordras inte heller några ändringar i fråga om tidpunkten för kommunernas och församlingarnas skyldighet att betala in källskatt och arbetsgivaravgifter. Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m., samt förslaget till lag om ändring i lagen om församlingsstyrelse bör ändras i enlighet härmed. Några ändringar i uppbördslagen resp. lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., erfordras inte.

Utskottets ställningstagande innebär i sak att utskottet avstyrker yrkande 2 i motion 2193.

FiU 1980/81:40

31 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1980/81:2188 yrkande 1,1980/81:2190 yrkande 1 och 1980/81:2193 yrkande 1 godkänner vad som förordats i proposition 1980/81:150 bilaga 1 moment 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande i proposition 1980/81:150 bilaga 1 momenten 2-5 framlagt förslag till ändrad utbetalning av kommunalskatt, m. m.,

a. att riksdagen avslår motion 1980/81:2193 yrkande 2,

b. att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m., med den ändringen att i 4 § femte stycket angivet datum (den 24) utbyts mot den 18,

c. att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse med den ändringen att i 84 § tredje stycket angivet datum (den 24) utbyts mot den 18,

d. att riksdagen avslår vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

e. att riksdagen avslår vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1950:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,

3. beträffande den ”informella’’ ekonomin att riksdagen avslår motion 1980/81:181,

4. beträffande värdet av obetalt arbete att riksdagen avslår motion 1980/81:222,

5. beträffande långtidsutredningens organisation att riksdagen avslår motionerna 1980/81:241 och 1980/81:2193 yrkandena 13 och 14,

6. beträffande de allmänna investeringsreserverna att riksdagen avslår motion 1980/81:1134,

7. beträffande program för 100 000 nya industriarbeten att riksdagen avslår motion 1980/81:2193 yrkande 7,

8. beträffande prisstopp på nödvändighetsvaror att riksdagen avslår motion 1980/81:2193 yrkande 10,

9. beträffande sänkning av diskontot att riksdagen avslår motion 1980/81:2193 yrkande 11,

10. beträffande skärpt valutalagstiftning att riksdagen avslår motion 1980/81:2193 yrkande 12.

FiU 1980/81:40

32 B. BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag 1981/82 m. m.

I proposition 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen såvitt nu är i fråga

dels föreslagit riksdagen att . 1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den kommunala ekonomin,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1981/82, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

10. bemyndiga regeringen att i enlighet med vad som anförts i propositionen besluta om tillfälliga överföringar av medel mellan de fonder hos riksgäldskontoret som finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften på oljeprodukter,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen beträffande

12. översynsprogram,

13. myndigheternas långsiktiga besparingsarbete,

14. statliga kreditgarantier,

15. utnyttjande av finansfullmakten.

Socialutskottethar avgivit yttrande över proposition 150 såvitt avser avsnitt 1.8 Riktlinjer för den kommunala ekonomin. Yttrandet (SoU 1980/81: 5 y) är fogat som bilaga 3 till detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

2189 av Göthe Knutson (m) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition 1980/81: 150 som sin mening ger regeringen till känna vadsom i motionen anförts

1. angående behovet av ett administrationsdepartement,

2. om önskvärdheten av att budgetpropositionen anger nollalternativ som beaktar den automatiska produktivitetsökningen (Horndalseffekten),

3. om det olämpliga i en överdimensionerad metodanpassningsverksamhet i dagens budgetläge,

4. om det tveksamma i att vid myndighetsöversyner inrätta nya chefslöneposter i stället för s. k. jobbrotation,

2190 Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som redovisas i motionen,

FiU 1980/81:40

3. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om riktlinjer för den kommunala ekonomin,

2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar

3. att avslå propositionens förslag till allmänna riktlinjer för budgetregleringen och godkänna vad som därom förordas i motionen,

4. att avslå propositionens förslag till riktlinjer för den kommunala ekonomin,

5. att uttala sitt ogillande av vad som anförs i propositionen om inriktningen av myndigheternas långsiktiga besparingsarbete och att uttala sig för vad som anförs därom i motionen,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

500 av Bengt Wittbom (m) och Sten Svensson (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande minskad statlig reglering av kommunernas verksamhet,

1129 av Jan Fransson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar uttala sig för att regeringen tar hänsyn till vad som i motionen anförs när den riktar sina krav på kommunen i olika avseenden, t. ex. återhållsamhet med skatter och nya statliga ålägganden,

1526 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om skyndsam utredning och förslag i syfte att bättre utnyttja knappa resurser inom bl. a. skolans, barnomsorgens, hälso- och sjukvårdens samt missbruksvårdens områden i enlighet med vad i motionen anförts.

Socialutskottet har avgivit yttrande över motion 1526. Yttrandet (SoU 1980/81: 4 y) är fogat som bilaga 4 till detta betänkande.

Propositionen

Budgetutvecklingen under senare år. Statsinkomsternas ökning har bromsats upp under senare år. Detta beror dels på en vikande tillväxttakt i ekonomin, dels på svårigheterna att ytterligare höja ett redan mycket högt skattetryck utan att det får starkt negativa effekter på ekonomin. Utgifternas stegringstakt har inte bromsats upp lika snabbt som inkomstutvecklingen. Denna bristande överensstämmelse har resulterat i ett växande budgetunderskott.

Under perioden 1976/77 - 1979/80 ökade BNP i löpande priser med i genomsnitt drygt 11 % per år, medan statsutgifternas tillväxt var klart snabbare - inemot 17 % i årligt genomsnitt. Statsutgifternas andel av BNP har därigenom ökat från drygt 32 % budgetåret 1976/77 till drygt 37 % 3 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

budgetåret 1979/80. Skälet till den kraftiga ökningen är främst att söka i ökningen av transfereringarna.

Under budgetåren 1980/81 och 1981/82 sker såvitt nu kan bedömas en markant uppbromsning i utgiftstillväxten vilket är en följd av de medvetna åtgärder som vidtagits i detta syfte. Med nu föreliggande prognoser skulle ökningen exkl. statsskuldräntor totalt sett kunna begränsas till i stort sett samma tillväxt som BNP.

För innevarande budgetår har denna uppbromsning kunnat ske genom att i princip inga nya reformer eller utgiftsåtaganden genomförts. Vissa ökade insatser av mer begränsad omfattning har möjliggjorts genom omprioriteringar. Även besparingspaketet från i höstas berörde i viss utsträckning innevarande budgetår. För budgetåret 1981/82 har, utöver en stor restriktivitet med alla former av nya utgiftspåslag, direkta besparingar genomförts om inemot 6 miljarder kronor. I sammanhanget måste understrykas att en förutsättning för att brottet i utgiftstrenden skall bli bestående är en mycket stor återhållsamhet på alla områden framöver.

Det aktuella budgetläget. Av nu tillgängligt underlag att döma kan statsinkomsterna för budgetåret 1981/82 uppskattas till 158,7 miljarder kronor, vilket innebär en mindre uppräkning jämfört med vad som beräknades i budgetpropositionen. En förklaring till statsinkomsternas låga tillväxt är att utfallet av inkomstskatterna år 1980 blev lägre än vad som beräknades i budgetpropositionen, vilket sänker nivån för inkomsterna även för budgetåret 1981/82. Vidare har revideringen av konjunkturbilden medfört att inkomsterna av mervärdeskatten räknats ned.

I budgetförslaget beräknades de totala statsutgifterna för budgetåret 1981/82 till inemot 226 miljarder kronor. Nu föreliggande beräkningar slutar på 233 å 234 miljarder kronor. Ökningen förklaras bl. a. av ökade statsskuldräntor och en ökad belastning på vissa priskänsliga anslag, främst till försvaret och folkpensionerna. Dessutom räknas nu med ytterligare kostnader för arbetsmarknads- och industripolitiken.

1981 års långtidsbudget. Långtidsbudgetarbetets syfte är att kartlägga konsekvenserna för budgetutvecklingen på längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. I långtidsbudgeten görs alltså inte några försök att förutse vilka beslut som statsmakterna kommer att fatta under perioden.

Vad gäller statsinkomsterna grundas beräkningarna på oförändrade skatteregler och avgiftssatser i den mån inte förändringar beslutats eller förutskickats. Beräkningarna utgår beträffande åren 1981-1982 från samma antaganden rörande priser, löner och tillväxt i samhället som presenteras i den reviderade finansplanen. För perioden därefter ansluter sig förutsättningarna för beräkningarna - med vissa modifikationer med hänsyn till den aktuella konjunkturbilden - i stora drag till de antaganden som görs i huvudalternativ 2 i LU 80. Det är det alternativ som leder till ökad obalans,

FiU 1980/81:40

om inte dagens ogynnsamma trender bryts.

Statsinkomsternas årliga procentuella tillväxt under den framförliggande perioden skulle enligt långtidsbudgetkalkylen komma att uppgå till 10,3 % i löpande priser.

I löpande priser beräknas den årliga genomsnittliga ökningen av statsutgifterna, exkl. statsskuldräntorna, under långtidsbudgetperioden uppgå till 7,1 %. Denna relativt låga utvecklingstakt får ses mot bakgrund av långtidsbudgetmetodiken. Statsskuldräntorna växer mycket snabbt under perioden och motsvarar slutåret inemot två tredjedelar av det beräknade underskottet. Sammantaget beräknas de totala statsutgifterna i löpande priser komma att öka med i genomsnitt 9,4 % per år under långtidsbudgetperioden.

När det gäller den statliga konsumtionen baseras beräkningen på förutsättningen om oförändrad ambitionsnivå. För myndighetsanslag och liknande anslag har det s.k. huvudalternativet tillämpats, vilket innebär en real resursminskning om 2 % per år med hänsyn till förutsatt produktivitetsökning. De statliga investeringsutgifterna beräknas minska med 2,1 % under perioden vilket hänger samman med att pågående projekt successivt avslutas. Några nya projekt läggs inte in i beräkningarna.

Transfereringarna (inkl. statsskuldräntor) ökar räknat i fasta priser med 3 % jämfört med 7,7 % under jämförelseperioden. Det bör nämnas att långtidsbudgettekniken hittills har inneburit en undervärdering av den sedermera faktiskt realiserade utvecklingstakten. Pris- och löneomräkningar har således gjorts endast på de anslag som genom indexbindningar eller regelsystem blir föremål för automatiska justeringar, exempelvis folkpensionerna och räntebidragen på bostadsområdet. Beträffande t. ex. barnbidragen finns inga sådana kopplingar och någon uppräkning av barnbidragets storlek med hänsyn till prisutvecklingen har därför inte skett.

Den snabbast växande utgiftsposten under långtidsbudgetperioden är statsskuldräntorna. Enligt beräkningarna i årets långtidsbudget skulle den genomsnittliga årliga ökningen i löpande priser uppgå till över 22 %. För budgetåret 1981/82 beräknas kostnaden för statsskulden uppgå till 29 miljarder kronor och beräknas därefter öka under hela långtidsbudgetperioden för att under periodens sista år uppgå till 65 miljarder kronor.

Underskottet i statsbudgeten beräknas uppgå till 57,7 miljarder kronor budgetåret 1980/81. Enligt långtidsbudgeten växer detta underskott successivt och beräknas vid långtidsbudgetperiodens sista år uppgå till 99 miljarder kronor. Tendensen och styrkan i budgetunderskottens utveckling framstår klart och entydigt.

De värden för statsutgifter, statsinkomster och budgetsaldo som redovisats i långtidsbudgeten styrs i hög grad av de antaganden och förutsättningar för beräkningarna som ställts upp. Förändringar i dessa antaganden får stor inverkan på resultaten. En viktig faktor bakom beräkningarna utgörs av förutsättningarna beträffande sysselsättningen. Sålunda har t. ex. arbets -

FiU 1980/81:40

marknadspolitiken i beräkningarna behandlats enligt gängse långtidsbudgetmetodik, vilket i detta fall leder till en hög grad av schablonmässighet. Även utgifterna för industripolitik kan sägas vara schablonmässigt beräknade. Under perioden 1975/76-1980/81 utgick industripolitiskt stöd motsvarande nära 6 miljarder kronor i genomsnitt per år. I långtidsbudgeten har lagts in utgifter endast för redan beslutade åtgärder. Det innebär i praktiken att praktiskt taget inga resurser avsatts för periodens sista år. Om en försvagning av konjunkturen och allvarliga strukturförändringar skulle föranleda åtgärder för att understödja krisdrabbade företag, stiger således kostnaderna utöver vad som ingår i långtidsbudgetens beräkningar.

De resultat som 1981 års långtidsbudget visar understryker den strukturella balansbrist som finns i statsbudgeten. Analysen av automatiken i främst utgiftsutvecklingen styrker också tidigare gjorda uttalanden av regeringen och riksdagen att de framtida besparingsansträngningarna måste omfatta ingrepp i regelsystem o. d. Besparingar under anslag som bestäms vid årliga beslut och som inte är bundna till någon form av automatik kan aldrig bli av sådan omfattning att trenden i saldoutvecklingen kan brytas.

Automatiken i statsutgifternas utveckling. Utvecklingen av statsbudgetens utgifter präglas i betydande utsträckning av automatik. Med detta menas att utgifterna för ett visst verksamhetsområde förändras utan att statsmakterna varje gång tar ställning härtill. Inte mindre än ca fyra femtedelar av statsutgifterna är automatikstyrda. Åtgärder som syftar till att dämpa eller bryta automatiken är därför av speciellt stort intresse vid överväganden om begränsningar av den statliga utgiftstillväxten. Om de anslag som kännetecknas av automatik lämnas åt sidan i besparingsarbetet blir kraven på besparingar inom andra områden orimligt stora. Vidare kan påpekas att åtgärder som begränsar automatiken kan ha särskilt värde från besparingssynpunkt, eftersom de ofta innebär att storleken på en besparing växer med tiden.

Budgetpolitiska riktlinjer pä längre sikt. De budgetpolitiska slutsatser som kan dras av långtidsutredningens och långtidsbudgetens resultat är relativt entydiga. Om inte omfattande åtgärder vidtas för att förbättra statens finanser kommer statsbudgeten att utvecklas på ett sätt som ej är förenligt med kraven på en förbättrad samhällsekonomisk balans.

Regeringen har tidigare uttalat att det statliga budgetunderskottet som andel av BNP under de närmaste åren måste minska med i genomsnitt en procentenhet per år. För att klara det måste omfattande saldoförstärkande åtgärder sättas in under en följd av år.

Detta mål ligger fast. Förstärkning av budgeten måste i allt väsentligt ske genom besparingar på utgiftssidan. Med hänsyn till budgetsaldots starka beroende av konjunkturutvecklingen är det emellertid lämpligt att också ange ett mål för utvecklingen av vissa delar av statsutgifterna. För enskilda

FiU 1980/81:40

budgetår kan visserligen även statsutgifterna påverkas av konjunktursvängningar och andra tillfälliga faktorer. Utgiftsutvecklingen har emellertid betydligt större stabilitet än budgetsaldots utveckling och ett utgiftsmål bör därför vara ett värdefullt komplement i det kontinuerliga budgetarbetet.

Mot bakgrund av den nu aktuella bilden av budgetutvecklingen under perioden fram t. o. m. budgetåret 1985/86 såsom den framkommit i årets långtidsbudget blir en neddragning av statsutgifterna exkl. statsskuldräntor och vissa konjunkturberoende utgifter med 3 % per år i fasta priser nödvändig. Därvid har beaktats att den ekonomiska utvecklingen bör bli mer positiv än vad som förutsatts i långtidsbudgetkalkylerna bl. a. till följd av de besparingsåtgärder som beräknas komma att vidtas under de närmaste åren.

Följande riktlinjer bör gälla för det fortsatta besparingsarbetet.

1. Automatiken i statsbudgeten måste begränsas.

2. Generella subventioner måste begränsas.

3. Vissa sociala bidragssystem bör ses över i syfte att göra dem mer selektivt inriktade.

4. Möjligheterna bör prövas att införa ökade inslag av självrisk i socialförsäkringssystemet.

5. Statsbidragen till kommunerna begränsas.

6. Produktionen av offentliga tjänster måste effektiviseras.

7. Statliga myndigheters normgivning, bl. a. sådan som grundar sig på allmänt hållen ramlagstiftning, bör bli föremål för en fortlöpande och systematisk översyn i syfte att åstadkomma samhällsekonomiska besparingar.

8. Åtgärder måste vidtas för att ytterligare effektivisera och begränsa statsförvaltningen.

9. Möjligheterna bör övervägas att senarelägga och i tiden sträcka ut statliga investeringar och investeringsprogram.

Budgetpolitiska riktlinjer för budgetåret 1982/83. En utgångspunkt när ett mer konkret sparmål skall fastställas måste givetvis vara den i långtidsbudgeten beräknade utvecklingen. Därav framgår att budgetunderskottet under de kommande åren kommer att öka ungefär i takt med statsskuldräntorna, dvs. omkring 6-7 miljarder kronor per år. Det måste dock tas i beaktande att långtidsbudgeten erfarenhetsmässigt underskattar utgiftsutvecklingen. De besparingar som krävs måste således vara större än de ökade statsskuldräntorna. Vidare måste beaktas att budgetunderskottet för nästa budgetår förutses öka som andel av BNP. Det ökar anpassningsbördan under de kommande åren. Såvitt nu kan bedömas bör konjunkturutvecklingen under budgetåret 1982/83 bli relativt gynnsam, vilket motiverar att sparmålet sätts högre än genomsnittet för den framförliggande femårsperioden. Vid en sammanvägd bedömning av här redovisade faktorer bör sparmålet för

FiU 1980/81:40

budgetåret 1982/83 uppgå till minst 12 miljarder kronor. Detta sparmål måste t. v. anses vara preliminärt.

Avsikten är att de aktuella besparingarna i sin helhet skall redovisas i 1982 års budgetproposition. Om utvecklingen så kräver kan dock vissa åtgärder komma att föreslås redan tidigare.

Några nya reformåtgärder kan inte bli aktuella i 1982 års budgetproposition. Nya åtaganden - hur befogade de i många fall än kan te sig - innebär i nuvarande läge att kravet på besparingar på andra områden stiger i motsvarande mån. Regeringen har i olika sammanhang redan anmält vissa propositioner som avses bli framlagda under nästa budgetår. Eventuella kostnadskonsekvenser på budgeten till följd av sådana propositioner måste finansieras genom omprioritering.

Riktlinjer för den kommunala ekonomin. I propositionen om kommunalekonomiska frågor inför år 1982 bedömdes att det av samhällsekonomiska skäl är nödvändigt att begränsa den kommunala konsumtionsökningen år 1982 till ca 1 %. I detta syfte föreslogs åtgärder för att begränsa det finansiella utrymmet i kommunsektorn år 1982 med ca 1,8 miljarder kronor netto. Åtgärderna utgör samtidigt ett led i strävan att förbättra det statsfinansiella läget. (Riksdagen har sedermera, den 7 maj, beslutat i enlighet med regeringsförslaget.) Även för åren efter 1982 krävs att den kommunala expansionen begränsas till högst 1 % per år. Det skall betonas att ett sådant utrymme för den kommunala sektorn förutsätter en statlig konsumtionsminskning på närmare 1 % per år. Trots den förutsatta uppbromsningen i den kommunala expansionen kan konstateras att den kommunala konsumtionen inom ramen för det tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet de närmaste åren ändå prioriteras framför både privat och statlig konsumtion.

Den särskilda arbetsgruppen om kommunernas ekonomi (KEA), med representanter för regeringskansliet och kommunförbundens kanslier, har i en rapport om kommunernas och landstingskommunernas volymutveckling tagit fram uppgifter som belyser vilka åtgärder som kommer att behöva vidtas för att anpassa utvecklingen av den kommunala konsumtionen till det angivna samhällsekonomiska utrymmet.

Enligt de kalkyler som redovisas i rapporten medför befolkningsutvecklingen samt fullföljandet av vissa beslutade eller planerade reformer och utbyggnadsprogram att den kommunala konsumtionen ökar med 2,7 % år 1982, 2,1 % år 1983 och 1,5 % år 1984. Enbart befolkningskomponenten skulle kräva en årlig ökning på ca 0,5 % för att bibehålla den nuvarande konsumtionsstandarden. Av olika planerade utbyggnader svarar barnomsorg, långtidssjukvård och öppen sjukvård för de största bidragen till angivna volymökningar. Utöver denna volymökning tillkommer enligt KEA en volymökning som hänför sig till olika slag av svårmätbara faktorer.

KEA:s kalkyler ger vid handen att ökningen i konsumtionsnivå är ungefär lika stor för kommunerna som för landstingskommunerna.

FiU 1980/81:40

39 Om den kommunala expansionen skall kunna begränsas till ca 1 % per år måste kraftfulla åtgärder vidtas av såväl stat som kommuner och landstingskommuner.

I propositionen redovisas överväganden om vilka omprövningsåtgärder som måste sättas in för att dämpa volymökningen i kommunernas och landstingskommunernas verksamhet.

På skolans område bör hemkunskapen enligt den nya läroplanen införas på låg- och mellanstadiet endast om det kan ske inom ramen för befintliga resurser. Ett genomförande av den samlade skoldagen kan accepteras endast under förutsättning att det totalt sett inte innebär någon ökad resursanvändning.

Den reformering av gymnasieskolan som riksdagen beslutade om våren 1980 i anledning av den s.k. ungdomspropositionen bör fullföljas eftersom verksamheten i annat fall i stor utsträckning skulle behöva ersättas med särskilda kommunala beredskapsarbeten för ungdomar. Dessa är betydligt mer resurskrävande. Gymnasieskolan kan dock beräknas expandera i en något långsammare takt än vad som framgår av KEA:s beräkningar på denna punkt.

Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) enligt läroplanerna för grundskolans högstadium och för gymnasieskolan bör dras ned i motsvarande mån som grundutbildningen för vuxna (grundvux) tillåts expandera fr. o. m. läsåret 1982/83.

Om kommunerna skall kunna begränsa volymökningen till ca 1 % kommer daghemsutbyggnaden inte att kunna förverkligas i den takt som förutsatts i kommunernas planer. Nya platser i barnomsorgen måste i stor utsträckning tillskapas genom ett effektivare utnyttjande av redan befintliga resurser. Möjligheter till omprioriterings- och rationaliseringsåtgärder måste således utnyttjas i en helt annan utsträckning än tidigare. Det underlättas av ett slopande av den statliga detaljregleringen av barnomsorgen.

När det gäller riksdagens beslut om införande av den nya socialtjänstlagen och regeringens förslag om frivillig tillsyn enligt miljöskyddslagen erinras om att avsikten inte är att kommunernas resursanvändning på grund härav skall öka under de närmaste åren.

För att det skall bli möjligt för landstingskommunerna att dämpa ökningstakten i verksamhetsvolymen de närmaste åren krävs att utbyggnaden av långtidssjukvården begränsas till vad som motiveras av befolkningsförändringarna, dvs. ca 1000 platser per år. En eventuell utbyggnad därutöver bör enbart ske i den utsträckning resurser kan frigöras genom omprioritering.

När det gäller landstingskommunernas planer för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda kommer att föreslås att den underställning av dessa hos socialstyrelsen som f. n. sker upphör.

Inom sjukvården planeras för de närmaste åren mycket omfattande investeringar. Så länge som landstingskommunernas planer utvisar att det

FiU 1980/81:40

fortfarande är aktuellt att bygga stora sjukhus i den omfattning som nu är fallet måste den särskilda prövning av byggnadstillstånd som regeringen gör för byggnader inom sjukvårdssektorn kvarstå.

Förändringar av huvudmannaskapet för den regionala och lokala kollektiva persontrafiken bör genomföras utan krav på ökade bidrag från huvudmännens sida. Verksamhetens anpassning härtill underlättas bl. a. genom borttagande av underställning av kollektivtrafiktaxor.

Även när det gäller kommunernas och landstingskommunernas verksamhet i övrigt är det uppenbart att eventuella utbyggnadsplaner kan behöva omprövas. Det gäller bl. a. planer för sådana verksamheter som äldreservice, öppen och sluten vård, folktandvård och yrkesmedicinsk verksamhet.

Motionerna

I motion 2190 av Olof Palme m. fl. (s) konstateras att statsfinanserna under den borgerliga regeringsperioden försämrats i dramatisk takt.

Det har från regeringens sida tidigare hävdats att ökningen av budgetunderskottet är ett uttryck för en strukturell tendens som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Den borgerliga finanspolitiken skulle således inte bära något speciellt ansvar för den snabba ökningen av budgetunderskottet under de senaste åren.

Denna beskrivning är felaktig, anser motionärerna. Under den socialdemokratiska regeringsperioden ökade statsutgifter och statsinkomster med i stort sett samma takt, eller drygt 5 % om året. Under den borgerliga regeringsperioden har ett kraftigt trendbrott ägt rum. Statsutgifterna har ökat snabbare än tidigare, eller med drygt 6 % om året. Statsinkomsterna har i stort sett stagnerat. Om regeringens prognos för budgetåret 1981/82 besannas, innebär det att statsinkomsterna för detta budgetår realt sett kommer att vara ca 4 % lägre än vad de var budgetåret 1975/76.

11980 års budgetproposition hävdade regeringen att den lyckats bryta den statliga utgiftsökningen. Statsutgifterna skulle mellan budgetåren 1979/80 och 1980/81 öka med endast 8,5 % i löpande priser eller med 15,8 miljarder kronor. Detta motsvarade i fasta priser en mycket blygsam ökning. Den nu framlagda kompletteringspropositionen indikerar en ökning mellan dessa budgetår med 15,4 % eller med 28,1 miljarder kronor.

Under det år som förflutit sedan 1980 års kompletteringsproposition lades fram har regeringen vid främst tre tillfällen föreslagit åtgärder av budgetförstärkande karaktär. Trots alla dessa åtgärder bedöms nu budgetunderskottet för budgetåret 1981/82 bli 75 miljarder kronor, dvs. 10 miljarder mera än vad som angavs i 1980 års långtidsbudget och 17 miljarder kronor mera än underskottet för budgetåret 1980/81. I själva verket har regeringen fullständigt tappat kontrollen över budgetutvecklingen, anser motionärerna.

Det är mot denna bakgrund ytterst anmärkningsvärt att regeringen nästan

FiU 1980/81:40

helt förbigår de i detta sammanhang synnerligen befogade frågorna varför utvecklingen har blivit sådan och hur det kommer sig att regeringens på besparingar inriktade budgetpolitik helt slagit fel.

Det är enligt motionärerna helt nödvändigt att sådana analyser görs i fortsättningen. En första förutsättning för att statsmakterna skall kunna återfå kontrollen över budgetutvecklingen är att den sittande regeringen har viljan och förmågan att bedriva detta analysarbete.

Några faktorer kan under alla omständigheter nämnas som förklarar varför budgetunderskottet för budgetåret 1981/82 nu bedöms bli mycket större än vad fallet var för bara några månader sedan.

- Den allmänna ekonomiska utvecklingen har blivit avsevärt svagare än vad som tidigare antogs. Delvis är detta en konsekvens av den åtstramningspolitik som regeringen fört och som satts in med tyngdpunkten i en internationellt betingad lågkonjunktur. Som följd av detta har dels budgetens inkomstsida försvagats, dels vissa ytterligare utgifter för bl. a. arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser blivit nödvändiga.

- Regeringen har i sina ekonomisk-politiska dokument kraftigt överdrivit de reella budgetförstärkande effekterna av såväl skattehöjningar som utgiftsnedskärningar.

- Regeringen har, liksom vid ett flertal tidigare tillfällen, underskattat de framförliggande prisstegringarna. Statsutgifterna har därför blivit väsentligt större än vad regeringen antagit.

- Regeringens egna åtgärder - eller kanske snarare brist på åtgärder - har ökat budgetunderskottet. Ett flagrant exempel är diskontohöjningen i januari 1981, som försämrar statsfinanserna med ca 4 miljarder kronor.

De statsfinansiella perspektiven under de kommande åren. I de senare långtidsbudgetarna har de borgerliga regeringarna gjort en tämligen realistisk bedömning av budgetunderskottet under det närmast framförliggande budgetåret, men man har regelmässigt underskattat underskottet för de därefter följande budgetåren.

1980 års långtidsbudget innebar i ett hänseende en viktig förändring, anser motionärerna. För första gången ledde kalkylerna till successivt stigande underskott under långtidsbudgetperioden. Tidigare hade man antagit att underskottet skulle stabiliseras, låt vara på en hög nivå. I årets långtidsbudget stiger underskotten i än snabbare takt.

Med hänsyn till tidigare erfarenheter kan bedömningen att underskottet blir ca 75 miljarder kronor under nästa budgetår vara rimlig, medan däremot uppskattningarna för budgetåret 1982/83 och därefter förmodligen utgör underskattningar.

I själva verket skulle ett förverkligande av långtidsbudgetens utgiftsutveckling innebära en kraftig åtstramning jämfört med den utveckling som faktiskt ägt rum under en lång period.

Ett anmärkningsvärt faktum är att långtidsbudgeten i allt väsentligt bygger

FiU 1980/81:40

på antaganden om en allmän ekonomisk utveckling enligt långtidsutredningens s. k. katastrofalternativ (alt. 2). BNP har sålunda antagits öka med endast ca 1 % om året, medan inflationstakten ligger över 10 %. Det är mot denna bakgrund närmast ofrånkomligt att långtidsbudgeten redovisar en mycket allvarlig utveckling av budgetunderskottet.

Regeringens antaganden att detta blir följden av en oförändrad ekonomisk politik enligt hittills förda linjer ter sig också realistiskt.

I motionen uttalar man sin tillfredsställelse med att analysarbetet i långtidsbudgetarna har breddats och fördjupats. Det finns likväl en rad områden, som helt förbigås eller behandlas alltför översiktligt i långtidsbudgetarna och som i framtiden bör bli föremål för mera ingående analyser. I det följande ges några exempel på detta.

Inkomstsidan behöver behandlas utförligare. Regeringen har i sina hittillsvarande långtidsbudgetar helt förbigått effekterna av det omfattande skattefusket. Den okontrollerat kraftiga ansvällningen av olika avdrag har likaså belysts mycket bristfälligt liksom problematiken med den avtagande effektiviteten för olika skattehöjningar, till följd av att dessa påverkar andra skattebaser i neddragande riktning. Denna typ av påverkan finns för övrigt inte bara på inkomstsidan utan också på utgiftssidan och i ett ömsesidigt beroende mellan olika typer av statsinkomster och statsutgifter. Den reella besparingen på statsbudgeten av olika slags utgiftsnedskärningar blir sålunda i praktiken avsevärt mindre än vad en mekanisk framräkning av den initiala spareffekten ger vid handen.

En fråga som nästan helt har förbigåtts är budgetunderskottets betydelse för inflationen i samhället via effekterna på penningmängden. Regeringens bristande intresse för att belysa denna fråga kan ses som ett av många uttryck för dess allmänna likgiltighet för inflationsproblematiken.

De knapphändiga känslighetsanalyser som görs i långtidsbudgeten tillgodoser långtifrån de krav som borde kunna ställas i detta avseende. Det vore av stort intresse att få belyst exempelvis vilka effekter som en konsekvent genomförd tillväxtbefrämjande resp. inflationsbekämpande politik skulle få på statsbudgetens utveckling.

De synpunkter som framförts i motionen bör enligt motionärernas uppfattning ligga till grund för en utvidgning av och ambitionshöjning för arbetet med kommande långtidsbudgetar.

Riktlinjer för den framtida budgetpolitiken. Beträffande det mål regeringen angav i det reviderade budgetförslaget kan nu, ett år efter att det första gången presenterades, konstateras att regeringen helt misslyckats i sina strävanden. I kompletteringspropositionen 1980 angavs visserligen att det kunde bli svårt att sänka budgetunderskottet, mätt som andel av BNP, med en procentenhet redan under budgetåret 1981/82. I gengäld målsattes att budgetunderskottet i nominella termer inte borde få öka mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82.

FiU 1980/81:40

43 Utvecklingen har som nämnts blivit en helt annan. Budgetunderskottet beräknas nu öka med 17 miljarder kronor. Mätt som andel av BNP ökar budgetunderskottet från 10,6 till ca 12,6 % mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82.

Med hänsyn till denna utveckling kan det starkt ifrågasättas huruvida regeringens sparmål är meningsfulla och realistiska. När det gäller de tre nu aktuella sparmålen är det oklart vilken innebörd de har och hur de förhåller sig till varandra. Regeringen har över huvud taget inte redovisat vilka skäl som lett fram till den siffermässiga preciseringen av målen. Motionärerna ser ingen anledning att ansluta sig till de mål som regeringen har satt upp för den kommande budgetutvecklingen.

Socialdemokratin har en positiv syn på den offentliga sektorn. Det är den som svarar för en stor del av den sociala välfärd som under flera decennier byggts upp i vårt land.

Problemet med den offentliga sektorn i dag är till stor del ett finansieringsproblem. De stora och snabbt växande underskotten i statsbudgeten är ett uttryck för att skatteinkomsterna inte räcker till för att täcka de statsutgifter som beslutats av statsmakterna. Det är av flera skäl absolut nödvändigt att begränsa dessa underskott. Budgetunderskottet har ett klart samband med underskottet i bytesbalansen. Detta måste successivt avvecklas, om Sverige inte på sikt skall riskera att mista sitt ekonomiska oberoende och av omvärlden tvingas till mycket drastiska nedskärningar i fråga om social välfärd och sysselsättning. Budgetunderskottet snedvrider kredit- och kapitalmarknaderna och leder, genom att driva upp räntenivån, till att produktiva investeringar inom näringslivet försvåras. Härtill kommer att budgetunderskottet genom att öka penningmängden i ekonomin kan verka direkt inflationsdrivande.

Om utgifternas ökningstakt, så som fallet varit under de senaste åren, ligger högt över ekonomins totala tillväxt, krävs det successiva skärpningar av skattetrycket för att förhindra att underskotten i den offentliga sektorns finanser ökar ytterligare.

Det skulle med andra ord behövas långtgående skattehöjningar av två skäl: dels för att nedbringa det oacceptabelt stora budgetunderskottet, dels för att vid bibehållen ökningstakt för statsutgifterna förhindra att budgetunderskottet på nytt ökar.

Det framstår inte som realistiskt att år från år genomföra så kraftiga skattehöjningar. Ett viktigt skäl till detta är att en höjning av en skatt har en åtstramande inverkan på den ekonomiska aktiviteten. Skattehöjningarna leder därför till att de totala inkomsterna i samhället begränsas, vilket i sin tur medför att även statens inkomster dras ned. Det kommer därför inte att vara möjligt alt sanera statsfinanserna genom att uteslutande eller ens huvudsakligen förlita sig till skattepolitiken.

Utrymmet för fortsatta ökningar av den offentliga konsumtionen måste bedömas mot bakgrund av den totala ekonomins utveckling. Om utrymme

FiU 1980/81:40

skall beredas för att dels öka investeringarna, dels ta ned underskottet i bytesbalansen, måste med nödvändighet konsumtionen hållas tillbaka. Detta gäller inte bara för den privata konsumtionen utan även för den offentliga konsumtionen. Denna kan inte minskas med hänsyn till de angelägna behov som måste tillgodoses även i ekonomiskt kärva tider. Däremot måste ökningstakten nedbringas avsevärt i förhållande till utvecklingen under de senaste åren.

1 första hand gäller det att förhindra att underskottet stiger ytterligare. Redan detta är en svår uppgift, eftersom utgifterna för statsskuldräntor oundvikligen kommer att öka i snabb takt under de närmaste åren. Om budgetunderskottet skall kunna minskas, är det nödvändigt att föra en sådan politik att den ekonomiska tillväxten kan höjas. Det är också en central uppgift att kraftfullt bekämpa inflationen. Ju mer framgångsrik en tillväxtbefrämjande och inflationsbekämpande politik blir, desto mera underlättas uppgiften att sanera den offentliga sektorns finanser.

Kommunernas ekonomi. Regeringen föreslog tidigare i vår, i proposition 1980/81: 116 om kommunalekonomiska frågor inför år 1982, att kommunernas inkomster för år 1982 skulle begränsas med totalt 2,8 miljarder kronor.

Socialdemokraterna förordade i en partimotion (1980/81: 2055) att det konkreta ställningstagandet till detta förslag skulle uppskjutas till dess att kompletteringspropositionen hade lagts fram.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten har nu genomdrivit regeringens besparingsförslag, och de fattade besluten är nu ett faktum. De genomförda åtgärderna slår hårt särskilt mot kommuner som redan i dag befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. De metoder som regeringen valt för att minska kommunernas inkomster är inte acceptabla. Genom regeringens kvartalspolitik försvåras den kommunala planeringen. Inte minst den godtyckliga metoden att minska det kommunala skatteunderlaget från juridiska personer är principiellt betänklig och skapar orättvisor mellan olika kommuner. En följd av regeringens politik kommer oundvikligen att bli att åtskilliga kommuner tvingas höja kommunalskatten 1982. Det finns en klar risk att de redan i dag stora skillnaderna i kommunal utdebitering kan komma att accentueras ytterligare.

Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen att statens utbetalningar av kommunalskattemedel till kommunerna senareläggs, och att de skall ske varje månad i stället för som nu varannan månad. Motionärerna motsätter sig inte detta förslag med hänsyn till de positiva verkningar som detta bör få för riksbankens möjligheter att bedriva en effektiv kreditpolitik. Motionärerna vill dock fästa uppmärksamheten på att valet av betalningsdag kan skapa vissa svårigheter för kommunerna att tidsmässigt klara utbetalningarna av löner. Det bör därför övervägas huruvida betalningarna mellan stat och kommuner i ömse riktning skulle kunna äga rum några dagar tidigare

FiU 1980/81:40

än den 24 varje månad.

I motion 1980/81:2055 avvisades den av regeringen framförda uppfattningen att den kommunala konsumtionen framdeles endast borde få öka med 1 % om året. I stället förordades att den kommunala konsumtionen borde få öka med 2 % i volym 1982. Motionärerna vidhåller denna uppfattning. Ett mål innebärande en årlig 2-procentig konsumtionsökning bör också kunna vara tillämpligt på något längre sikt.

En sådan ram innebär en kraftig dämpning av den kommunala konsumtionsökningen jämfört med vad som tidigare varit fallet. Det bör likväl bli möjligt att inom denna ram klara en fortsatt utbyggnad av långvården och barnomsorgen. Utrymmet för andra standardförbättringar kommer dock att bli mycket ringa. Den av regeringen satta ramen skulle däremot inte medge en sådan utbyggnad, utan i stort sett endast täcka de automatiska kostnadsökningar som kommunerna till följd av befolkningsförändringar m. m. erfarenhetsmässigt brukar drabbas av.

Regeringen har på en rad punkter redovisat sina överväganden om vilka omprövningar som bör ske för att möjliggöra en dämpning av kommunernas och landstingskommunernas konsumtionsökning. I åtskilliga, fall är dessa överväganden mycket allmänt och knapphändigt redovisade. På en rad punkter har kommande propositioner aviserats. Motionärerna avser att återkomma med sina ställningstaganden när dessa propositioner har framlagts. På några punkter vill motionärerna dock redan nu klargöra sina ståndpunkter.

Regeringens besparingsiver riktar sig bl. a. mot samhällets insatser inom den kommunala barnomsorgen. Socialdemokraterna anser att statsmakterna bör stå fast vid sina åtaganden enligt den överenskommelse som träffades med kommunförbundet år 1976.1 motion 1980/81: 1251 redovisades förslag till hur barnomsorgen skall utvecklas. Det kommer inte att gå att infria 1976 års beslut under avsedd tid. Det får dock inte betyda att man släpper ambitionen för barnomsorgen. Inom den ram för konsumtionen om 2 % som förutsätts för den kommunala sektorns utveckling bör därför en fortsatt utbyggnad kunna ske.

I kompletteringspropositionen behandlas även äldreomsorgens utveckling, där regeringen bedömer en ökning med 1 000 platser per år i långtidssjukvården som lämplig. Även detta är en väsentlig nedskrivning av ambitionerna i förhållande till tidigare beslut. Med hänsyn till den utveckling av den kommunala verksamheten som förordas i motionen och genom att landstingen får fortsatta medel från den allmänna försäkringen (enligt proposition 1980/81: 187) bör en fortsatt utbyggnad kunna ske så att nya brister och köer inte uppstår.

I motion 2193 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att regeringen nu främst vill angripa kommunernas verksamhet. Detta vill den göra bl. a. för att skapa en reservarmé av arbetslösa: ”Om uppbromsningen av den kommunala

FiU 1980/81:40

expansionen inte sker tillräckligt snabbt riskerar vi att industrin vid nästa konjunkturuppgång inte kan täcka sina rekryteringsbehov”. Regeringen förordar här också ”en större återhållsamhet med den offentliga konsumtionen och investeringarna än vad som förutsatts i långtidsutredningen”.

De budgetpolitiska riktlinjer som framläggs i propositionen följer också detta mönster. Den offentliga sektorn skall minskas. Bl. a. föreslår regeringen riktlinjer för besparingar inom den offentliga verksamheten som innebär en skärpt social nedrustning och ett hot mot reformer som arbetarrörelsen lyckats erövra efter decennier av politisk och facklig kamp. Bl. a. vill regeringen ”införa ökade inslag av självrisk i socialförsäkringssystemet”. Den vill begränsa statens bidrag till kommunerna, vilket ju drabbar dessas för medborgarnas omedelbara behov så viktiga verksamhet.

Motionärerna anför vidare att det av sysselsättningspolitiska men också av andra centrala samhällsbyggnadsskäl är nödvändigt att utarbeta ett program för planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Att den samlade offentliga sektorn under kommande budgetår redovisar ett underskott utgör inget argument för att minska de socialt viktiga delarna av denna sektors verksamhet. Samhällsservicen i Sverige är inte fullkomlig. Mycket återstår. Ett program bör utarbetas för en planmässig utbyggnad av sektorn. Detta tjänar som en av drivkrafterna i ett ekonomiskt uppsving. Nu är det nödvändigt att de borgerliga attackerna på denna sektor avvisas. Det s. k. 1-procenttaket för kommunala utgifter kan inte godtas. Inte heller kan de riktlinjer som den avgångna regeringen presenterat för ”besparingsarbetet” godtas. De följer en reaktionär linje. Däremot kan lyx- och skrytverksamhet liksom onödig byråkrati inom denna sektor angripas.

Utskottet

Långtidsbudgeten

Den bild som tecknas i årets långtidsbudget av budgetsaldots utveckling är utomordentligt oroande. Underskottet beräknas öka från 58 miljarder kronor budgetåret 1980/81 till 99 miljarder kronor budgetåret 1985/86. Underskottets ökning på 41 miljarder kronor kan jämföras med statsskuldräntornas ökning under perioden på 43,5 miljarder kronor. Den utveckling som beskrivs i årets långtidsbudget är ännu mer oroväckande än den som framkom i förra årets budget. Då beräknades underskottet under perioden 1979/80-1984/85 öka med 30 miljarder kronor och statsskuldräntorna öka med lika mycket. Beräkningarna bekräftar de strukturella faktorer som ligger bakom underskottets tillväxt och som redovisades i förra årets långtidsbudget.

Det ligger i långtidsbudgetarnas karaktär att saldoutvecklingen underskattas. Vid beräkningstillfället beaktas endast de redan fattade besluten och gjorda åtagandena. I långtidsbudgetarna brukar betonas att beräkningarna

FiU 1980/81:40

inte är några försök att förutse den faktiska utvecklingen. Syftet med beräkningarna är att de skall utgöra underlag för analyser av de statsfinansiella förutsättningarna de närmaste åren och för finanspolitiska beslut av statsmakterna.

Långtidsbudgetarna har de senaste åren tilldragit sig allt större intresse. Tidigare behandlades kalkylerna för utgifterna som ett slags minimikalkyler, dvs. man konstaterade att så mycket skulle utgifterna åtminstone öka om inga särskilda åtgärder vidtogs. I själva verket har utgifterna alltid ökat betydligt mer än vad som förutsatts i långtidsbudgetkalkylerna.

Den utveckling som beskrevs i förra årets långtidsbudget var så oroväckande att inte ens denna framräknade utveckling för minimiutgifter ansågs kunna få inträffa. Riksdagen uttalade att betydande besparingar måste företas under de kommande åren. Därmed framstår utgiftsutvecklingen i långtidsbudgeten numera snarare som en övre gräns från vilken besparingar måste göras.

I tabell 3 redovisas budgetsaldots utveckling enligt de senaste årens långtidsbudgetar. Tendensen att budgetsaldots storlek för ett visst år ökar vid varje beräkningstillfälle framgår tydligt. Förutom att nivån har ökat har också den takt i vilket underskottet växer ökat.

Tabell 3. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

Miljarder kronor, löpande priser

1977/78

78/79

79/80

80/81

81/82 82/83 83/84 84/85

85/86

Total för- ändring under LB- perioden

1977 års långtidsbudget

-13,9

-18,0

-14,4

-12,3

-12,0

+ 1,9

1978 års långtidsbudget

-41,8

-38,0

-40,2

-40,2 -42,8

-1,0

1979 års långtidsbudget1

-25,22

-48,2

-49,8

-51,6 -52,4 -54,5

-6,3

1980 års långtidsbudget

-38,72

-57,9

-64,8 -73,7 -74,0 -78,5

-20,6

Årets långtidsbudget

50,02

-74,9 -80,4 -81,8 -89,6

-99,1

-24,2

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna budgetåren 1980/ 81-1983/84.

2 Utfall

Flera budgetförstärkande åtgärder har vidtagits under det senaste året. De ekonomiska framtidsbedömningarna har reviderats jämfört med för ett år sedan. Det har bidragit till att gapet mellan inkomster och utgifter har vuxit i årets långtidsbudget. Det vore emellertid förhastat att därav dra slutsatsen att de budgetförstärkande åtgärder som vidtagits det senaste året skulle ha varit verkningslösa. En rad andra förhållanden spelar också in. Utskottet återkommer härtill i det följande.

De förutsättningar för den ekonomiska utvecklingen som användes i 1980

FiU 1980/81:40

års långtidsbudget byggde i väsentliga delar på reviderade bedömningar av den ekonomiska utvecklingen i 1978 års långtidsutredning. De ekonomiskpolitiska mål som ingick i dessa bedömningar var bl. a. att den öppna arbetslösheten inte skulle överstiga 2 %, inflationen skulle begränsas till 6 å 7 % per år, en viss real ökning skulle åstadkommas för såväl privat som offentlig konsumtion och den externa balansen skulle successivt förbättras med balans uppnådd år 1990. Med de förutsättningar som antogs för den internationella tillväxten skulle tillväxten i den svenska ekonomin ligga kring 2,5-3 % per år under perioden 1979-1985. Exporttillväxten beräknades till 5-6 % per år. För att bytesbalansmålet skulle kunna uppnås erfordrades att importen skulle stanna vid 4 % per år. Bytesbalansunderskottet skulle därigenom år 1985 uppgå till ca 1,5 % av BNP.

Årets långtidsbudget bygger på en jämfört härmed betydligt ogynnsammare utvecklingsbild. Det är den sorn beskrivs i LU 80:s alternativ 2, det alternativ som har betecknats som ett katastrofalternativ. Eftersom långtidsbudgetens syfte är att beskriva utvecklingen vid en oförändrad ambitionsnivå, dvs. att inga genomgripande åtgärder vidtas, har det ansetts lämpligt att basera beräkningarna på de antaganden som beskrivits i alternativ 2. Detta alternativ har redovisats i ett föregående avsnitt. En viss justering av långtidsutredningens utvecklingsbild enligt alternativ 2 har skett med hänsyn till den faktiska ekonomiska utvecklingen 1980 och den som kan förväntas under den närmaste tiden. Bl. a. har hänsyn tagits till de gynnsamma konsekvenserna för utvecklingen av det tvååriga löneavtalet. Volymtillväxten av BNP har antagits till ca 0,1 % år 1981 och förutsatts därefter öka för att i slutet av perioden uppgå till drygt 1 %. Det är således en mer än halverad ökningstakt jämfört med beräkningarna i långtidsbudgeten för ett år sedan. Den årliga prisökningen beräknas ligga mellan knappt 12 % för år 1981 och 10,5 % mot slutet av perioden. Export och import förutsätts i detta alternativ utvecklas på ett sådant sätt att bytesbalansunderskottet växer från 2,5 % av BNP år 1979 till 6,5 % år 1985. Arbetslösheten väntas år 1985 uppgå till 4,3 %.

Utskottet vill redan här slå fast att varken den utveckling som långtidsutredningens alternativ 2 visar upp eller de förutsättningar för den statsfinansiella utvecklingen som den för med sig kan accepteras. Åtgärder måste vidtas för att förhindra en sådan utveckling.

Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt

Utskottet har i det föregående redovisat sin syn på den medelfristiga ekonomiska utvecklingen. En central målsättning är att minska bytesbalansunderskottet, dvs. att minska underskottet i det totala inhemska sparandet. Detta måste få konsekvenser för budgetunderskottet.

Enligt 1981 års långtidsbudget skulle budgetunderskottet budgetåret 1985/86 uppgå till nära 100 miljarder kronor. I LU 80:s alternativ 2 beräknas

FiU 1980/81:40

underskottet för år 1985 till ungefär samma storlek nämligen 108 miljarder kronor. Ett växande budgetunderskott verkar i sig som en likviditetspåspädningför ekonomin. Ett underskott i bytesbalansen innebär emellertid att systemet dräneras i motsvarande grad. Om budgetunderskottet växer samtidigt som man skulle lyckas med att minska bytesbalansunderskottet innebär det att en allt större del av budgetunderskottet måste täckas genom upplåning inom landet. Den kraftiga likviditetsökning som detta ger upphov till kan motverkas genom höjda likviditetskrav för banker och institutionella placerare eller genom ökad upplåning hos allmänheten. Det finns emellertid en gräns för hur höga likviditets- och kassakrav som kan ställas och för försöken att placera en ökad statsupplåning hos företag och allmänhet. Det driver upp räntenivån och pressar tillbaka investeringsviljan. Misslyckas man emellertid med att placera en växande andel av budgetunderskottet på detta sätt, ökar i stället penningmängden kraftigt med åtföljande inflation.

I långtidsutredningens alternativ 2 förutsätts att bytesbalansunderskottet fortsätter att växa till 59 miljarder kronor år 1985. Staten förutsätts svara för 55 miljarder kronor härav. Av det finansieringsbehov som finns inom landet beräknar man i LU 80 att hushållen skall kunna svara för ca 15 miljarder kronor vilket är ungefär tre gånger så mycket som under 1980. Allmänheten skulle därmed tillsammans med kapitalmarknadsinstituten finansiera en tredjedel av budgetunderskottet. Ett lägre bytesbalansunderskott skulle ställa än större krav på allmänheten om inte penningmängden skall tillåtas öka ytterligare. I ett räkneexempel som redovisades i det reviderade budgetförslaget förra året skulle redan ett budgetunderskott om 80 miljarder kronor år 1985 ge en ökning av penningmängden med 25 %, implicerande en inflationstakt på över 20 % om bytesbalansunderskottet skulle antas sjunka något jämfört med 1980 och om allmänheten tillsammans med kapitalmarknadsinstituten skulle svara för en tredjedel av budgetunderskottet.

Det framstår enligt utskottet som uppenbart att målsättningen ett minskat bytesbalansunderskott och dämpad inflationstakt kräver att budgetunderskottets tillväxt begränsas. Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet uttalat sig för i det föregående överensstämmer i sina huvuddrag med den utveckling som beskrivs i långtidsutredningens alternativ 1. Enligt de beräkningar som utförts för detta alternativ skulle det krävas att budgetsaldot hölls ungefär oförändrat i nominella termer räknat från innevarande budgetår dvs. ca 55 miljarder kronor. Det krävs utomordentligt hårda ingripanden för att nå detta mål.

Riksdagen beslöt våren 1980 att målet för den långsiktiga budgetutvecklingen skulle vara att minska underskottets storlek med 1 procentenhet per år räknat som andel av BNP (FiU 1979/80:40). Det innebar enligt de kalkyler som utskottet då redovisade att saldot i nominella tal skulle sjunka något under de närmaste åren. Som utskottet utförligt redovisat i det föregående grundades förra årets långtidsbudget på en revidering av beräkningarna i LU 78. Dessa kalkyler förefaller nu ha varit alltför optimistiska. Mot 4 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

bakgrund av det underlag som nu presenterats i LU 80 torde bedömningarna i den nu framlagda långtidsbudgeten vara mer välgrundade. Detta får enligt utskottets mening emellertid inte tas till intäkt för att skjuta på eller ändra det av riksdagen uppställda långsiktiga målet. Däremot kan det finnas skäl för att komplettera målet med hänsyn till den kortsiktiga finansiella utvecklingen. Utskottet återkommer till detta.

Budgetpolitiska riktlinjer för budgetåret 1982/83

Av tabell 4 framgår att budgetunderskottet budgetåret 1981/82 nu beräknas komma att uppgå till 12,5 % av BNP. Det är högre än den nivå som förutsågs i fjolårets kompletteringsproposition, dvs. innan de olika besparingsåtgärderna sattes in.

Tabell 4. Budgetsaldo 1978/79-1981/82

Miljarder kronor, löpande priser

1978/79

1979/80

1980/81

1981/82

Budgetsaldo

38,7

50,0

57,7

74,9

Andel av BNP (%)

10,5

12,5

I det reviderade budgetförslaget föreslås nu ett sparmål för budgetåret 1982/83 som innebär att det underskott som räknats fram i långtidsbudgeten förbudgetåret 1982/83 skall reduceras med minst 12 miljarder kronor. Det är en något högre målsättning för 1982/83 än den besparing om 1 % av BNP som statsmakterna fastställde i fjol. Det finns enligt utskottets mening starka skäl för att målet nu sätts högre. Beräkningstekniken i långtidsbudgetarna leder i sig till en underskattning av utgiftsutvecklingen och underskottet. Som framgår av tabell 4 beräknas nu underskottet räknat som andel av BNP öka budgetåret 1981/82. Det motiverar enligt utskottet att målet nu sätts högre för åren därefter. Om konjunkturen förbättras budgetåret 1982/83 torde också förutsättningarna att klara detta mål förbättras, men det kommer likväl att krävas mycket kraftfulla åtgärder.

Ett räkneexempel kan belysa svårighetsgraden. Antag att underskottet i sin helhet minskas genom besparingar på utgiftssidan. Enligt långtidsbudgeten beräknas utgifterna exkl. statsskuldräntor uppgå till drygt 213 miljarder kronor budgetåret 1982/83. Efter dessa besparingar skulle de således uppgå till 201 miljarder kronor. Det innebär att utgifterna skulle minska med 1,5 % räknat i löpande priser jämfört med det närmast föregående budgetåret. Med de prisantaganden som görs i långtidsbudgeten för dessa år, ca 7 %, betyder det att utgifterna exklusive statsskuldräntor räknat i fasta priser minskar med ca 8 % jämfört med nivån under det närmast föregående budgetåret 1981/82. Den faktiska utvecklingen mellan åren kan emellertid bli annorlunda,

FiU 1980/81:40

eftersom långtidsbudgetens utgiftskalkyler regelmässigt är lågt räknade och bygger på förutsättningar som kan komma att ändras.

Det bör uppmärksammas att om vissa utgiftsområden skulle uteslutas från den reala nedskärningen, blir anpassningsbördan för övriga områden desto större. I den mån nedskärningar görs som är mindre än 8 % måste andra utgiftsområden beskäras med mer än 8 %. Utesluts exempelvis försvaret och folkpensionerna, som tillsammans svarar för en fjärdedel av utgifterna, innebär det att nivån för övriga utgiftsområden måste skäras ned med över 10%.

Utskottet vill poängtera att vad som här redovisats endast är räkneexempel för att belysa besparingsmålets innebörd och inte uttryck för utskottets prioritering mellan olika utgiftsområden. Utskottets slutsats är emellertid att knappast något utgiftsområde kan undantas från reala nedskärningar i budgeten 1982/83. Som anförs i propositionen måste vidare sparmålet stämmas av mot de åtgärder som kan bli aktuella på budgetens inkomstsida.

Utskottet har vid några tillfällen under det senaste året tagit upp och diskuterat de stora variationerna i den beräknade inkomsttillväxten, främst i inkomstskatter. I ett betänkande våren 1981 påvisade utskottet hur variationer i inkomsttillväxten återverkade på den inkomstskatt som redovisas på statsbudgeten (FiU 1980/81:21, rskr 1980/81:203). I årets långtidsbudget görs också en mycket utförlig analys av sambandet mellan inkomster och inkomstskatter. Enligt utskottets mening kan målet att successivt minska budgetunderskottets storlek inte tillåtas påverkas av variationer i inkomstskatterna som sammanhänger med uppbördsförfarandet.

Det finns därför som utskottet ser det starka skäl för att komplettera det långsiktiga målet för budgetunderskottet med en målsättning för hur statsutgifterna bör utvecklas. I det reviderade budgetförslaget föreslår föredraganden också ett långsiktigt mål för utgifter exkl. statsskuldräntor och vissa konjunkturberoende utgifter. De föreslås minskas med 3 % årligen räknat i fasta priser. Utskottet vill särskilt framhålla att för att detta mål skall kunna leda till minskat budgetunderskott måste den ekonomiska utvecklingen bli betydligt mer positiv än som förutsatts i långtidsbudgeten. I annat fall, och i varje fall under de första åren, torde målet få sättas betydligt högre för att utvecklingen skall kunna vändas.

Av den utförliga och, som utskottet anser, värdefulla redovisning som görs i det reviderade budgetförslaget av automatiken i statsutgifterna framgår att huvuddelen av utgifterna, ca 80 %, är knutna till vissa priser och volymfaktorer som ligger utanför dem som kan påverkas i det egentliga budgetarbetet. För att begränsa tillväxten i dessa utgifter måste nu gällande bindningar till dessa faktorer omprövas och indexbindningar av olika slag begränsas. Det är enligt utskottets mening således nödvändigt att den årliga budgetprövningen går längre än vad som hittills varit fallet. I det budgetläge

FiU 1980/81:40

som nu förutses för de närmaste åren måste den allmänna inriktningen vara att de reala resurserna begränsas inom praktiskt taget alla utgiftsområden. I den mån några områden undantas blir kravet på nedskärningar inom andra områden än starkare.

I det reviderade budgetförslaget redovisas i nio punkter vissa riktlinjer för besparingsarbetet. Utskottet tillstyrker den föreslagna inriktningen men vill särskilt framhålla att om den ekonomiska utvecklingen även fortsättningsvis utvecklas enligt det s. k. katastrofalternativet i LU 80 och som speglas i långtidsbudgetens kalkyler, kommer betydligt kraftigare åtgärder att bli nödvändiga för att bromsa det växande underskottet.

I motion 2190 (s) konstateras att inkomster, utgifter och budgetunderskott i det reviderade budgetförslaget för budgetåret 1981/82 avviker kraftigt från beräkningarna i långtidsbudgeten våren 1980. Motionärerna tolkar detta som att regeringen fullständigt tappat kontrollen över budgetutvecklingen. Motionärerna hävdar att regeringen grovt har missbedömt budgetutvecklingen och effekterna av sina egna förslag.

Utskottet delar inte den uppfattning som framförs i motionen. I det föregående har utskottet utförligt redovisat förutsättningarna för 1980 års långtidsbudget och angett på vilka huvudpunkter de skiljer sig från de förutsättningar man nu arbetar med. Att regeringen redan våren 1980 inte kunde ha den samlade bild av den ekonomiska utvecklingen som redovisades i LU 80 i december 1980 och som ligger till grund för årets beräkningar torde vara förklarligt. Dessutom torde det vara väl känt att beräkningarna i långtidsbudgetarna aldrig har gjort anspråk på att vara prognoser över den framtida faktiska utvecklingen. Utskottet framhöll vid sin behandling av långtidsbudgeten för ett år sedan särskilt att beräkningsmetodiken i sig innebär betydande underskattningar. Det betonades också i förra årets långtidsbudget att förutsättningarna genomgående borde betraktas som optimistiska. ”Sannolikheten för avvikelser i negativ riktning får bedömas vara större än sannolikheten för avvikelser i positiv riktning”, anförde föredraganden. Den främsta förklaringen till att utgifterna nu beräknas bli väsentligt större ligger i att räntenivån stigit kraftigt och det framgick av långtidsbudgetens känslighetsanalyser hur stora dessa effekter är vid en viss räntehöjning. Om avvikelser mellan den faktiska utvecklingen och långtidsbudgetarna kan sägas vara ett uttryck för att regeringen fullständigt tappat kontrollen över budgetutvecklingen, kan detta omdöme gälla för samtliga regeringar som utfört långtidsbudgetberäkningar.

I motionen återkommer socialdemokraterna till de förändringar som skett framför allt på inkomstsidan sedan 1976. Man påstår att om den tidigare utvecklingen hade fått fortsätta skulle budgetunderskottet i år endast ha varit 20 å 25 miljarder kronor.

Det är enligt utskottet inte meningsfullt att göra enkla framskrivningar av det slag som görs i motionen. En analys av den statliga inkomst- och

FiU 1980/81:40

utgiftsutvecklingen måste utgå från den ekonomiska verkligheten. Sverige hade år 1976 de högsta skatterna i världen räknat som andel av BNP. Sverige redovisade enligt OECD:s statistik en skattekvot på över 50 %. Det framstod redan då som uppenbart att skattesystemet måste förändras. Detta kom också till uttryck i den långtidsbudget som den socialdemokratiska regeringen redovisade våren 1976. Det ansågs inte då meningsfullt att i den beräkna skatterna med förutsättningen att skattesystemet skulle vara oförändrat. I stället gjordes en rent schablonmässig framskrivning av de totala statsinkomsterna i takt med den allmänna inkomstutvecklingen i samhället. Det innebar således att man räknade med en oförändrad eller sjunkande skattekvot. Trots dessa avsteg från dittillsvarande praxis ansågs det inte meningsfullt att redovisa inkomstutvecklingen för mer än de tre närmaste åren mot normalt fem år. Det var således uppenbart även för den socialdemokratiska regeringen att skattetrycket inte kunde höjas ytterligare.

Med den förutsättningen var det uppenbart att påfrestningarna på budgetsaldot skulle bli stora. Utgiftsutvecklingen var tämligen stabil under hela 1970-talet. Detta återspeglar den höga grad av automatik som finns på utgiftssidan. Detta redovisas utförligt i årets långtidsbudget och visar på svårigheterna att bryta utgiftsutvecklingen. Det har därför varit oundvikligt att underskottet har ökat. De åtgärder som vidtagits det senaste året har varit de första försöken att bryta den hittillsvarande utvecklingen. Det framstår därför som obegripligt för utskottet när motionärerna motsätter sig att sparmål sätts upp för statsutgifterna med motiveringen att det inte redovisas några skäl för besparingarna. Det är så mycket mer förvånande som motionärerna anger att ökningstakten av den offentliga konsumtionen måste nedbringas avsevärt i förhållande till utvecklingen under de senaste åren.

Utskottet anser att de kalkyler som redovisas i årets långtidsbudget och i LU 80 kraftigt understryker att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att minska det statliga budgetunderskottet. Utskottet tillstyrker därför den inriktning av besparingsarbetet som föreslås i propositionen och avstyrker motion 2190 i motsvarande del.

Utskottet vill också ta upp några synpunkter på redovisningen och innehållet i långtidsbudgetarna som framförs i motion 2190. Utskottet ser liksom motionärerna med tillfredsställelse att analysarbetet i långtidsbudgetarna har breddats och fördjupats. Motionärerna anser att det likväl finns vissa områden som behandlats alltför litet och som i framtiden bör bli föremål för mer ingående analyser. Utskottet berörde ett av dessa områden i sitt betänkande för ett år sedan med anledning av kompletteringspropositionen. Utskottet skrev med anledning av den då aktuella socialdemokratiska motionen att även inkomstsidan kan komma att beröras av arbetet med att minska underskottet (FiU 1979/80:40). Utskottet framhöll emellertid att skattetrycket då var så högt att stora ytterligare höjningar skulle riskera att

FiU 1980/81:40

öka skatteundandragandet i olika former. Utskottet noterar med tillfredsställelse det intryck som argumentationen gjort på motionärerna. I den socialdemokratiska motionen i år efterlyser man utförligare analyser i långtidsbudgeten av effekterna av det omfattande skattefusket. Motionärerna anför bl. a.: ”En annan omständighet som förtjänar att behandlas mer ingående är problematiken med den avtagande effektiviteten för olika skattehöjningar till följd av att dessa påverkar andra skattebaser i neddragande riktning”. Utskottet anser det värdefullt att sådana analyser görs.

I motion 2193 (vpk) anförs att de åtgärder som föreslås i propositionen innebär en skärpt social nedrustning och ett hot mot reformer som arbetarrörelsen lyckats erövra efter decennier av politisk och facklig kamp. Som exempel på detta anförs att regeringen vill införa ökade inslag av självrisk i socialförsäkringssystemet.

Utskottet har i det föregående motiverat behovet av att begränsa statsutgifterna. Det har därvid konstaterats att knappast några utgiftsområden kan undantas från omprövningar, om den hittillsvarande ekonomiska utvecklingen skall kunna brytas. Alltjämt gäller emellertid att de åtgärder som behöver vidtas inte får drabba de sämst ställda i samhället. Det är utskottets uppfattning att om inte erforderliga åtgärder vidtas nu, kommer än kraftigare åtgärder att tvingas fram senare. I ett sådant senare läge kan sannolikt inte ens de sämst ställda grupperna undantas från att beröras av förändringar som kommer att krävas.

Vad gäller förändringar i socialförsäkringssystemet som aviseras i det reviderade budgetförslaget vill utskottet framhålla vad som föredraganden anför. De garantier mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet etc. som socialförsäkringssystemet innebär är grundläggande element i systemet som inte bör sättas i fråga. Utan att så sker bör det emellertid vara möjligt att pröva vissa besparingsmöjligheter inom detta område. Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker motionen i denna del.

Riktlinjer för den kommunala ekonomin

Utskottet har tidigare i en rad sammanhang understrukit att den kommunala verksamheten de senaste åren har expanderat i en takt som gått utöver vad som varit samhällsekonomiskt acceptabelt. Trots överenskommelser mellan regeringen och kommunförbunden har den kommunala konsumtionsökningen legat kvar på nivån 4-5 % samtidigt som utrymmet för konsumtionsökning drastiskt sänkts i vår ekonomi genom avsaktande tillväxt och försämrade bytesförhållanden. För 1980 beräknas den kommunala konsumtionen ha ökat med 3 1/2 % och ökningen innevarande år bedöms bli 3%. Utskottet har i det föregående under finansplaneavsnittet närmare diskuterat förutsättningarna framöver för den fortsatta expansionen inom den offentliga sektorn och särskilt den kommunala konsumtionsutvecklingen.

FiU 1980/81:40

55 För år 1981 har riksdagen vid behandlingen av proposition 1980/81:116 på finansutskottets hemställan ställt sig bakom den dåvarande regeringens bedömning att den kommunala konsumtionen 1982 inte bör tillåtas öka med mer än 1 % i volym (FiU 1980/81:31). Innebörden härav var, enligt utskottet, att endast den volymökning som befolkningsförändringarna ger upphov till ryms inom denna ram. Även inom de prioriterade områdena barnomsorg och långtidssjukvård måste tidigare planer revideras såvida inte utrymme kan skapas genom neddragning av annan befintlig verksamhet. Genom riksdagens beslut nyligen rörande kommunernas ekonomi begränsades kommunernas finansiella utrymme för år 1982.

Finansutskottet konstaterade i sammanhanget att den enda utvägen för att klara en till 1 % sänkt konsumtionstillväxt 1982 var att statsmakterna omprövar flertalet av de reformer som berör den kommunala verksamheten under de närmaste åren. Genomförandet av en rad av de reformer som beslutats av riksdagen på senare tid måste därför skjutas på framtiden. I vilken omfattning och takt dessa reformer skulle genomföras fick närmare prövas när kommunförbundets synpunkter hade inhämtats och när ett fullständigare underlag presenterats i kompletteringspropositionen beträffande kommunernas ekonomiska situation de närmaste åren.

I kompletteringspropositionen åberopas den analys av utrymmet för kommunal expansion som framkommit vid utarbetandet av 1980 års långtidsutredning och remissbehandlingen av den. Föredraganden konstaterar mot den bakgrunden att det även för åren efter 1981 krävs att den kommunala expansionen begränsas till högst 1 % per år. I propositionen redovisas vidare det material som funnits som underlag vid de överläggningar som ägt rum mellan regeringen och kommunförbunden. Enligt detta material medför befolkningsutvecklingen samt fullföljandet av vissa beslutade eller planerade reformer och utbyggnadsprogram att den kommunala konsumtionen ökar med 2,7 % år 1982,2,1 % år 1983 och 1,5 % år 1984. Enbart befolkningskomponenten skulle kräva en årlig ökning på ca 0,5 % för att bibehålla den nuvarande konsumtionsstandarden. Härtill kommer en volymökning uppgående till ca 1/2 % som hänför sig till olika slag av svårmätbara faktorer.

I kompletteringspropositionen redovisas nu vilka omprövningar som enligt regeringens bedömning måste göras i planer och prognoser för den kommunala verksamhetens olika delområden. De föreslagna åtgärderna sammanfattas nedan.

FiU 1980/81:40

56 Verksamhetsområde

Förslag

Nya läroplanen i

Hemkunskap som nytt ämne införs endast om det kan ske inom ramen för

grundskolan

befintliga resurser

Samlad skoldag

Accepteras endast om det inte innebär ökade resursanspråk

Reformering av gym-

1980 års reform fullföljs men expansionen sker i långsammare takt än enligt

nasieskolan

tidigare planer

Kommunal vuxenut- bildning

KOMVUX dras ned till förmån för GRUNDVUX

Barnomsorg

Utbyggnaden kan inte förverkligas i den takt som förutsatts i kommunernas planer. Nya platser tillskapas genom ett effektivare utnyttjande av befintliga resurser. Den statliga detaljregleringen slopas

Socialtjänstlagen

Avsikten är inte att kommunernas resursanvändning skall öka på grund härav

Miljöskyddslagen

under de närmaste åren

Långtidssjukvården

Utbyggnadstakten begränsas till 1 000 platser/år samt därutöver ompriorite- ringar

Psykiskt utvecklings- störda

Underställningen av planer hos socialstyrelsen upphör

Sjukhusbyggnader

Endast investeringar för att upprätthålla oförändrad standard samt ersättnings- investeringar bör göras. Regeringens särskilda prövning av byggnadstillstånd kvarstår.

Kollektivtrafik

Huvudmannaskapsförändringar bör genomföras utan ökade krav på bidrag från huvudmännen. Taxekontrollen upphör.

Äldreservice, öppen o. sluten vård, folk- tandvård, yrkes- medicinsk vård m. fl. områden

Omprövningar, rationaliseringar och ambitionssänkningar erfordras.

I motion 2190 (s) anser man att den kommunala konsumtionen år 1982 i stället borde få öka med 2 % i volym. En årlig konsumtionsökning för kommunerna om 2 % bör enligt motionärernas mening vara tillämplig också på något längre sikt. På en rad punkter där kommande propositioner aviserats avser motionärerna att återkomma när dessa har lagts fram. I fråga om barnomsorgen anför motionärerna redan i nu förevarande sammanhang att statsmakterna bör stå fast vid sina åtaganden enligt tidigare beslut. Inom den ram motionärerna förutsätter för den kommunala sektorns utveckling bör en fortsatt utbyggnad ske. I fråga om äldreomsorgen anser motionärerna med samma förutsättningar att en fortsatt utbyggnad bör kunna ske så att nya brister och köer inte uppstår.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att de nödvändiga omprövningarna nu anges konkret och blir föremål för riksdagens samlade bedömning. Skall den enskilda kommunen ha realistiska möjligheter att ändra sin planering i

FiU 1980/81:40

riktning mot det av statsmakterna uppsatta målet för expansion under år 1982 är det hög tid att besked ges vilka ålägganden från statsmakternas sida som kommunen inte längre behöver känna sig bunden av. Utskottet vill emellertid understryka att det brådskar också med den konkreta utformningen av de nya regler och program som avses ersätta de tidigare. På de områden riksdagens medverkan krävs för att revidera gällande planer avses förslag föreläggas riksdagen i höst. Det torde bl. a. gälla grundskolans läroplan, genomförandet av den samlade skoldagen, frågan om underställning av planer för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och riktlinjerna för den regionala och kollektiva persontrafiken. En proposition om förenklade statliga regler inom barnomsorgen har nyligen förelagts riksdagen.

Finansutskottet har berett berörda utskott tillfälle att yttra sig med anledning av vad som anförs i nu berörda hänseenden i det reviderade budgetförslaget. Socialutskottet har i ett yttrande över propositionen i de delar som rör socialutskottets beredningsområde i fråga om utbyggnaden av barnomsorgen hänvisat till ett av utskottet nyligen avgivet enhälligt betänkande i denna fråga, där utskottet för sin del konstaterat att det inte föreligger någon omständighet som ger anledning ompröva tidigare beslut om barnomsorgsutbyggnaden i vad avser målet för utbyggnaden. Socialutskottet har i betänkandet noterat att det i nuvarande ansträngda läge för kommunerna troligen blir nödvändigt med omdisponeringar för att skapa utrymme för en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen men understryker att hög prioritet även i fortsättningen måste ges åt detta område. De resurser som nu finns inom barnomsorgssektorn eller som kan tillskapas denna måste utnyttjas effektivt. Alla möjligheter till omdisponeringar och rationaliseringar måste tillvaratas. Socialutskottet påpekar i sitt yttrande att eftersom barnomsorgen tillhör de prioriterade områdena inom den kommunala sektorn måste ett ökat utrymme för konsumtion inom sektorn givetvis medföra en snabbare barnomsorgsutbyggnad. Socialutskottet anser det emellertid inte ankomma på utskottet att bedöma vilken volymutveckling för den kommunala konsumtionen som kan accepteras med hänsyn till samhällsekonomin. Vad gäller långtidsvården äger i huvudsak motsvarande resonemang tillämpning, anför socialutskottet.

Finansutskottet vill i sammanhanget påpeka en omständighet som har betydelse för kommunernas möjligheter att i rimlig utsträckning tillgodose efterfrågan på barnomsorg även i det nya läget. Under senare hälften av 1970-talet har varje årskull nyfödda barn varit klart lägre än under 1970-talets första hälft. Det innebär att med den utbyggnad som hittills skett sedan riksdagen år 1976 antog en utbyggnadsplan för barnomsorgen för åren 1977-1981 kan en väsentligt större andel barn av varje årgång få omsorg även vid en reducerad utbyggnadstakt.

Finansutskottet finner sammanfattningsvis att den kommunala konsum -

FiU 1980/81:40

tionsökningen under kommande år måste begränsas till ca 1 %. Givet denna ram är det oundvikligt att avsevärda begränsningar måste göras i av kommunerna antagna planer och att statsmakterna måste frigöra kommunerna från en rad av åtaganden och anvisningar som nu styr kommunernas planering och handlande. Utskottet har - efter det att övriga berörda utskott beretts möjlighet att yttra sig - inga invändningar mot de omprövningar och de ställningstaganden som görs i förevarande avsnitt i det reviderade budgetförslaget. Det innebär att utskottet tillstyrker de i propositionen angivna riktlinjerna för den kommunala ekonomin och att motsvarande yrkanden i motionerna 2190 (s) och 2193 (vpk) avstyrks.

I ett antal motioner tas upp särskilda frågor som rör kommunernas ekonomi.

I motion 1526 yrkas att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och förslag i syfte att bättre utnyttja knappa resurser inom bl. a. skolans, barnomsorgens, hälso- och sjukvårdens samt missbrukarvårdens områden.

Enligt motionärerna måste enskild verksamhet av fullgod kvalitet inom skola, barnomsorg, hälso- och sjukvård, missbrukarvård m. m. få bättre möjlighet att drivas på för konsumenterna likvärdiga villkor med motsvarande offentlig verksamhet. En sådan konkurrens på lika villkor skulle enligt motionärerna inte bara avlasta den offentliga sektorn utan också stimulera till förbättringar och effektiviseringar inom denna samtidigt som medborgarnas valfrihet mellan olika skol- och vårdformer skulle öka.

Socialutskottet, som yttrat sig över motionen i de delar som ligger inom utskottets beredningsområde (SoU 1980/81:4 y), anför beträffande barnomsorgen att utskottet i de av riksdagen godkända betänkandena SoU 1979/80:28 och 1980/81:28 enhälligt avstyrkt liknande motioner under hänvisning i främsta rummet till det arbete som pågår inom familjeekonomiska kommittén (S 1979:06). Socialutskottet finner inte att vad motionärerna anför i motion 1526 motiverar något annat ställningstagande såvitt avser den kommunala barnomsorgen.

Beträffande motionärernas förslag i fråga om nykterhetsvård och vård av narkotikamissbrukare hänvisar socialutskottet till vad utskottet uttalade förra våren vid behandlingen av socialtjänstreformen. Vidare nämner utskottet att i den överenskommelse som för kort tid sedan träffats mellan statens förhandlingsnämnd och företrädare för Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet tas bl. a. vissa frågor upp rörande statsbidrag till institutioner inom missbrukarvården. Socialutskottet, som inte anser att riksdagsbehandlingen av propositionen bör föregripas, avstyrker motionen även i denna del.

FiU 1980/81:40

59 Utöver vad socialutskottet anfört i sitt yttrande vill finansutskottet beträffande motion 1526 i dess helhet anföra följande.

Det gemensamma syftet med de förslag och exemplifieringar som görs i motionen är att åstadkomma ett effektivare resursutnyttjande genom bl. a. ändringar i ersättningssystemen och genom en privatisering av tjänsterna. Detta är enligt utskottet emellertid inte ett tillräckligt skäl för att samla så många verksamhetsområden med sinsemellan mycket olika förutsättningar för en gemensam översyn i en utredning med syfte att bättre utnyttja de knappa resurserna. De syften som anges i motionen är övergripande och bör övervägas vid översynen inom varje enskilt område. Flera av de frågor motionärerna tar upp är också kontinuerligt föremål för prövning i regeringens budgetarbete. Några av de frågor motionärerna tar upp berörs också inom ramen för några av de översynsprojekt som regeringen bedriver inom olika departement.

Utskottet avstyrker med det anförda motion 1526.

I motion 500 anförs att huvuddelen av den kommunala tillväxten kan härledas till ökade uppgifter och regleringar genom lagstiftning i riksdagen. Enligt motionärerna måste därför arbetet i varje berört departement inriktas på att förenkla och begränsa den statliga regleringen av kommunerna. Motionärerna anser att den statskommunala arbetsgruppen borde samordna denna verksamhet. Förslag som kommer fram måste löpande föreläggas riksdagen för beslut så att effekterna för kommunerna snabbt kan resultera i den åtstramning som enligt motionärerna är nödvändig.

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom de relativt preciserade åtgärder i det reviderade budgetförslaget som syftar till att underlätta kommunernas anpassning till den snävare ram för kommunal konsumtionsökning som nu fastställts. Detta synes ligga helt i linje med vad motionärerna vill åstadkomma. De åtgärder som utskottet i det föregående godtagit synes vara tillräckliga f. n. för att hålla den kommunala verksamheten inom de ramar som den samhällsekonomiska situationen kräver. Det kan emellertid inte uteslutas att ytterligare åtgärder kan behöva vidtas senare, om det visar sig i kommunernas budgetarbete att verksamheten tenderar att utveckla sig på ett sätt som strider mot av statsmakterna angivna målsättningar.

Vad gäller de statliga myndigheternas detaljreglering av den kommunala verksamheten, en fråga som tas upp i motionen, anges i det reviderade budgetförslaget att kommunministern inom kort kommer att avisera flera förslag om slopande av statliga kostnadshöjande normer på olika sektorsområden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 500.

FiU 1980/81:40

60 I motion 1129 tas upp effekterna på den kommunala ekonomin av att riksdagen hösten 1980 beslutade att de generella statsbidragen för byggande av kommunala avloppsreningsverk skulle upphöra i och med utgången av budgetåret 1980/81. Beslutet innebar att endast sådana utbetalningar görs som är en följd av redan fattade beslut av statens naturvårdsverk t. o. m. budgetåret 1980/81. Enligt motionärerna är det ett svek mot de kommuner som efter påbörjandetillstånd av statens naturvårdsverk under senare år byggt reningsverk och räknat med statsbidrag. Motionärerna anför att regeringen i olika sammanhang måste ta hänsyn till de negativa effekter som de indragna statsbidragen får för kommunerna.

Utskottet vill med anledning av vad som anförs i motion 1129 framhålla att de påbörjade tillstånd för byggande av kommunala avloppsreningsverk som lämnas av statens naturvårdsverk inte innebär slutligt besked om statsbidrag för anläggningen i fråga. Med den bidragsram som gällde för budgetåret 1980/81 skulle det dröja närmare sju år innan de nu liggande ansökningarna skulle beviljas medel. Det torde därmed vara uppenbart att stödformen mist mycket av sin avsedda verkan. Det hindrar inte att avvecklingen av bidragsgivningen kan medföra problem för enskilda kommuner. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att man vid utformningen av det skatteutjämningssystem, vars sista etapp genomförs år 1982, har beaktat kommunernas kostnader för vatten och avlopp. Vidare anförde föredraganden i proposition 1980/81:20 att de ändrade reglerna för reningsanläggningar de närmaste åren borde kunna beaktas vid prövningen av extra skatteutjämningsbidrag för de mest utsatta kommunerna. Föredraganden pekade i sammanhanget också på att det i vissa fall kan finnas möjligheter att finansiera utbyggnad av reningsverk med arbetsmarknadsmedel.

Sedan motionen väcktes har riksdagen beslutat om nedskärningar av utbetalningar av kommunalskattemedel år 1982 (FiU 1980/81:31). Det påverkar även utbetalningen av skatteutjämningsbidrag. Med anledning härav har riksdagen till de kommuner som drabbas särskilt hårt av förändringarna bemyndigat regeringen att utbetala särskild kompensation om 100 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Utskottet vill i sammanhanget slutligen nämna att utredningen Översyn av statistik och kalkylmetoder för grundgarantin i skatteutjämningssystemet har i uppdrag att bl. a. gå igenom vissa faktorer som särskilt uppmärksammades av remissinstanserna då förslaget lades. De faktorer som enligt föredragandens direktiv särskilt bör prioriteras är vatten- och avloppskostnader.

Utskottet anser inte någon ytterligare åtgärd påkallad i frågan och avstyrker sålunda motion 1129.

FiU 1980/81:40

61 Särskilda frågor

Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av vad som anförs i det reviderade budgetförslaget beträffande det aktuella arbetsläget i översynsprojekten. Riksdagen bör i detta sammanhang endast ta ställning till den sammanfattande redovisningen och inte till innehållet eller inriktningen av de enskilda projekten. Dessa frågor tar riksdagen upp i samband med att de skilda verksamheterna behandlas. Utskottet har inget att erinra mot den redovisning som lämnas, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.

I det reviderade budgetförslaget redovisar föredraganden vissa riktlinjer för myndigheternas långsiktiga besparingsarbete.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. I myndigheternas långtidsbedömningar för perioden 1982/83-1985/86 har dessa i enlighet med de givna direktiven utgått från huvudalternativet, dvs. en real minskning av anslagen med 2 % per år. Dessa bedömningar har legat till grund för långtidsbudgetens beräkningar. Utskottet har i det föregående uttalat att en utveckling enligt vad långtidsbudgeten anger är oacceptabel. Kraftfulla åtgärder måste vidtas för att förhindra en sådan utveckling. Utskottet har också i det föregående framhållit att knappast några verksamhetsområden kan undantas från omprövning. För att myndigheternas resursbehov skall kunna tillgodoses inom de ramar som sparmålet för budgetåret 1982/83 kräver måste budgetprövningen inom regeringskansliet hösten 1981 gå utöver vad tillämpningen av det s. k. huvudalternativet innebär. Mot bakgrund härav bör anvisningarna för myndigheternas långsiktiga besparingsarbete utformas så att en oacceptabel utveckling av statsutgifterna kan undvikas. Utskottet anser att anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar för budgetåren 1983/84 och framöver bör utformas så att de överensstämmer med de sparmål som utskottet förordat. Detta bör ges regeringen till känna.

I motion 2193 uttalar motionärerna sitt ogillande av vad som anförs i propositionen om inriktningen av myndigheternas långsiktiga besparingsarbete. Motionärerna föreslår i stället att ett program utarbetas för en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn.

Utskottet har i det föregående motiverat och tagit ställning för en real minskning av den statliga verksamheten. Utrymmet för expansion i den kommunala sektorn begränsas, som utskottet anfört, till de krav som förändringar i befolkningsstrukturen ger upphov till. Utskottet avstyrker således motionen i denna del.

I motion 2189 diskuteras åtgärder i syfte att öka den statliga administrationens effektivitet.

Motionären anser att ett administrationsdepartement bör inrättas för att regeringen skall få en bättre överblick av byråkratins kostnader och en ökad

FiU 1980/81:40

inriktning av regeringsarbetet mot att bekämpa byråkratin. Departementet skulle bildas genom att den nuvarande lönedelen av budgetdepartementet bröts loss och fick ett samlat ansvar för bl. a. datapolitik, antibyråkrati, decentralisering, personaladministration och statens egna byggfrågor. I motionen hänvisas bl. a. till att man har goda erfarenheter av särskilda administrationsdepartement i Finland och Danmark.

Utvecklingen synes ha gått i riktning mot att koppla samman ansvarsområden av den art motionären nämner. Det bör emellertid ankomma på regeringen att finna formerna för sitt arbete. Någon meningsyttring från riksdagens sida erfordras enligt utskottets mening inte.

En annan synpunkt rörande besparingsarbetet som förs fram i motionen är att man bör räkna med en årlig vardagsrationalisering om 2 % vid varje myndighet, motionären benämner detta Horndalseffekten. Det är enligt motionärens mening från denna justerade nivå som verkliga besparingar skall uppnås.

Utskottet finner tankegången identisk med den som ligger bakom att myndigheterna de senaste åren ålagts att i anslagsframställningarna som huvudalternativ redovisa en neddragning på sina anslag om 2 %. Besparingar av den storleken förutsätts myndigheterna kunna åstadkomma genom rationaliseringar av skilda slag medan verksamheten i sig inte skall bli lidande. Frågan huruvida en sådan neddragning om 2 % är en tillräcklig ”besparing” eller inte har utskottet diskuterat i det föregående. Något särskilt tillkännagivande med anledning av de framförda synpunkterna i motionen torde sålunda inte erfordras.

Yrkandena 3 och 4 i motionen hänger samman med motionärens kritiska inställning till den nyss genomförda omorganisationen av statskontoret. Utskottet, som tillstyrkte förslaget till reviderad organisation av statskontoret (FiU 1979/80:26 och FiU 1980/81:17), noterar att de synpunkter som nu redovisas i motionen inte fördes fram när frågan om ny organisation för statskontoret behandlades av riksdagen. Utskottet vill vidare erinra om att omorganisationen just syftar till att öka statskontorets medverkan i besparingsarbetet genom en omprioritering av verksamheten så att kontoret i ökad utsträckning arbetar efter särskilt givna direktiv från regeringen för varje särskilt rationaliseringsuppdrag och sålunda i ökad utsträckning blir regeringens stabsorgan på rationaliseringsområdet. Det syftet synes överensstämma med vad motionären vill åstadkomma.

Med det anförda avstyrks motion 2189.

I det reviderade budgetförslaget lämnas en utförlig redovisning av utestående statliga kreditgarantier. Syftet med kreditgarantier är att möjliggöra en upplåning som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Garantin ger låntagaren en starkare ställning kreditmässigt. Detta får effekter på kreditmarknaden i och med att andra lån trängs undan. Det kan alltså vara en

FiU 1980/81:40

negativ effekt men samtidigt är syftet med garantierna att gynna en viss verksamhet. Det är viktigt att dessa effekter vägs mot varandra när kreditgarantier beviljas.

De garantier som staten lämnar leder till kostnader för staten i den mån de infrias, dvs. då låntagaren inte uppfyller sina förpliktelser. Det vore enligt utskottet värdefullt att en samlad redogörelse regelbundet lämnades för de direkta kostnader som garantierna leder till.

Utskottet noterar att garantiåtagandena nu nått en ansenlig höjd och förutsätter att den fortsatta utvecklingen följs noggrant.

Utskottet anser att den samlade redovisning över regeringens förslag till förändringar i de statliga garantiramarna som föredraganden fortsättningsvis avser att redovisa regelmässigt fyller ett angeläget informationsbehov. Utskottet välkomnar därför förslaget och har ingenting att erinra mot den redovisning som lämnats i det reviderade budgetförslaget.

I kompletteringspropositionen föreslås att riksdagen ger regeringen bemyndigande att besluta om tillfälliga överföringar av medel mellan de fonder som finansieras av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter och som förvaltas av riksgäldskontoret. De fonder som avses är oljelagringsfonden, oljeprospekteringsfonden, oljeersättningsfonden och fonden för energiforskning. För att undvika de olägenheter som kan uppstå i verksamheten inom resp. fond till följd av att inkomsterna kan variera föreslås att regeringen ges möjlighet att besluta om tillfälliga överföringar av medel mellan dessa fonder.

Utskottet har ingenting att invända mot förslaget under förutsättning att överföringarna är tillfälliga och inte ändrar inriktningen av verksamheten och fördelningen mellan fonderna. Vidare förutsätter utskottet att överföringarna inte har några negativa effekter på den verksamhet som finansieras av den fond från vilken medel överförs.

Regeringen disponerar för innevarande år en finansfullmakt om 2 500 milj. kr. Utskottet har tagit del av den redovisning om hur finansfullmakten har utnyttjats under budgetåren 1979/80 och 1980/81 som lämnats i propositionen och har ingenting att erinra.

Utskottet tillstyrker att en finansfullmakt lämnas till ett belopp om 2 500 milj. kr., som regeringen får disponera på motsvarande villkor som gäller för innevarande budgetår.

Beträffande beräkningen av statsbudgetens inkomster budgetåren 1980/81 och 1981/82, beräkningen av anslagsbehållningarnas utveckling och dispositionen av rörliga krediter samt beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, hänvisar utskottet till betänkande FiU 1980/81:43.

Utskottets sammanställning av statsbudgeten för budgetåret 1981/82 återfinns i betänkande FiU 1980/81:45.

FiU 1980/81:40

64 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1980/81: 2190 yrkande 2 och 1980/81:2193 yrkande 3 godkänner vad som förordats i proposition 1980/81:150 bilaga 2 moment 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin att riksdagen med avslag på motionerna 1980/81:2190 yrkande 3 och 1980/81:2193 yrkande 4 godkänner vad som anförts i proposition 1980/81: 150 bilaga 2 moment 2,

3. beträffande resursutnyttjandet inom offentlig sektor att riksdagen avslår motion 1980/81:1526,

4. beträffande reglering av kommunal verksamhet att riksdagen avslår motion 1980/81:500,

5. beträffande effekterna för kommunerna av indragna statsbidrag att riksdagen avslår motion 1980/81:1129,

6. beträffande översynsprogram att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition 1980/81:150 bilaga 2 moment 12,

7. beträffande myndigheternas långsiktiga besparingsarbete att riksdagen med avslag på motion 1980/81:2193 yrkande 5 och med anledning av vad som anförts i proposition 1980/81: 150 bilaga 2 moment 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande effektivisering av den statliga verksamheten att riksdagen avslår motion 1980/81:2189,

9. beträffande statliga kreditgarantier att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition 1980/81:150 bilaga 2 moment 14,

10. beträffande överföringar av medel mellan vissa fonder att riksdagen bemyndigar regeringen att i enlighet med vad som anförts i proposition 150 bilaga 2 moment 10 besluta om tillfälliga överföringar av medel mellan de fonder hos riksgäldskontoret som finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften på oljeprodukter,

11. beträffande utnyttjandet av finansfullmakten att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition 1980/ 81:150 bilaga 2 moment 15,

FiU 1980/81:40

12. beträffande finansfullmakten att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1981/82, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i proposition 150 bilaga 2 moment 9 intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.

Stockholm den 26 maj 1981

På finansutskottets vägnar

ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m). Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s). Lennart Blom (m). Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Olle Wästberg i Stockholm (fp), andre vice talmannen Thorsten Larsson (c) och Paul Grabo (c).

5 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

66 Reservationer

Vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade Finansplanen 1.

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Den ekonomiska” och på s. 18 slutar med ”behandlas i LU 80” bort ha följande lydelse:

1980 års långtidsutredning är, liksom tidigare långtidsutredningar, inriktad på att beskriva den svenska ekonomins läge och möjliga framtida utvecklingsvägar som ett underlag för statsmakternas beslut om den långsiktiga ekonomiska politikens inriktning. I förhållande till tidigare långtidsutredningar tecknar LU 80 emellertid en utomordentligt mörk bild av den svenska ekonomin. Denna karakteriseras av djupa obalanser i flera avseenden.

Först och främst har utvecklingen under 1970-talet och i synnerhet dess senare hälft lett till ett strukturellt betingat underskott i landets utbyte med utlandet. Detta underskott, som är ett uttryck för att den inhemska produktionen inte räcker till för att bära upp förbrukningen inom landet, finansieras genom upptagande av lån utomlands. Den ökande skuldsättningen utomlands leder i sin tur till ökande räntebetalningar och amorteringar, som ytterligare försämrar betalningsbalansen. På sikt är denna lånefinansiering av inhemsk konsumtion ohållbar inte endast ekonomiskt, utan även politiskt i det att den ökande utlandsskulden riskerar att urholka vår nationella suveränitet i ekonomisk-politiskt hänseende.

För det andra kännetecknas det ekonomiska läget av ett sparandeunderskott i statens finanser som, till synes oberoende av förändringar i den ekonomiska aktiviteten, ser ut att öka med obönhörlig automatik. För innevarande budgetår förutses exempelvis ett budgetunderskott på ca 59 miljarder kronor. Nästa år väntas det stiga till 75 miljarder och enligt långtidsbudgetens kalkyler, som bygger på antagande om oförändrad ambitionsnivå för statens utgifter, skulle man 1985/86 nå ett underskott på ca 100 miljarder. Budgetunderskott av denna storleksordning och av denna strukturella karaktär har starkt negativa konsekvenser för hela ekonomin, inflationstakten drivs upp, ränteläget höjs och reala och långsiktiga investeringar försvåras. Härigenom omöjliggörs en rationell hushållning med våra resurser.

Den höga inflationen - ett i sig säkert tecken på obalans i ekonomin - leder vidare till stora och orättvisa inkomst- och förmögenhetsomfördelningar från sparare till låntagare. När inflationen tillåtits att under en längre period

FiU 1980/81:40

fortgå på den nuvarande tvåsiffriga nivån beskärs möjligheterna att genom en aktiv konjunkturpolitik utjämna den ekonomiska aktiviteten.

Som en följd av dessa obalanser hotas även sysselsättningen i Sverige. Den öppna arbetslösheten, som hittills varit låg i ett internationellt perspektiv, riskerar att öka under de kommande åren.

Denna långtidsutredningens, i stora drag helt riktiga, beskrivning av den svenska ekonomin utgör i sig en förödande kritik av de borgerliga partiernas ekonomiska politik de senaste fem åren. Visserligen förklaras en icke obetydlig del av Sveriges medelfristiga ekonomiska problem av strukturella förändringar och konjunkturella kriser i världsekonomin. Men av LU 80 framgår med all tydlighet att den politik som förts under senare delen av 1970-talet inte lyckats föra in landet på en utvecklingsbana mot infe och yttre balans. Tvärtom har de ovan refererade obalanserna förstärkts och fördjupats under de senaste åren.

Mot denna bakgrund har 1980 års långtidsutredning utarbetat två möjliga alternativa utvecklingsvägar för den svenska ekonomin fram till 1985. Det första alternativet innebär att vårt bytesbalansunderskott halveras fram till 1985 och elimineras till 1990. Det andra - avskräckande - alternativet innebär en låt-gå-politik av samma slag som har utmärkt de borgerliga regeringarna sedan 1976. Ett sådant förlopp skulle innebära ohållbart stora underskott i bytesbalans och den offentliga sektorns finanser. Följden härav skulle bli att den öppna arbetslösheten skulle stiga dramatiskt och inflationen fortgå på den nuvarande höga nivån. I sin förlängning måste detta utvecklingsalternativ leda till en ekonomisk och politisk kris av sådana dimensioner att grunderna för det svenska välfärdssamhället hotas.

Det dramatiska i nuläget är att om man jämför den ekonomiska utvecklingen under de tre första åren av den av LU 80 diskuterade tidsperioden 1979-1985 nödgas man konstatera att Sverige f. n. i det stora hela följer en tillväxtbana i enlighet med ”katastrofalternativet” 2.

Tabell A. Försörjningsbalansens utveckling 1979-1982 samt LU 80:s två alternativ (årlig procentuell volymförändring)

1979-80 1980-81 1981-82 1979-85 1979-85

Alt. 1 Alt. 2

Privat

konsumtion

-0,1

-1,5

-0,5

0,6

1,5

Offentlig

konsumtion

2,9

2,1

0,5

0,9

2,7

Bruttoinvesteringar

1,7

-1,7

2,5

3,6

1,2

därav

industri

17,0

-4,4

-

8,0

-1,8

Export av varor och tjänster

-2,5

1,5

6,0

2,2

Import av varor och tjänster

0,7

-5,4

3,3

3,8

BNP

1,4

0,2

2,4

2,5

1,3

FiU 1980/81:40 68

Tabell B. Utveckling av bytesbalans, inflationstakt och arbetslöshet enligt LU 80:s två alternativ

1985 alt. 1

1985 alt. 2

1. Bytesbalansens

-21 642

-16 000

-59 000

saldo

milj. kr.

milj. kr.

milj. kr.

2. Konsumentprisernas ökningstakt

13,7 %

8,4%'

10,5 %'

3. Arbetslöshet

2,0%

2,2%

4,5%

■avser årlig genomsnittlig inflationstakt 1979-1985

Alternativet 1 utgör ett försök att beskriva en ekonomisk politik för uppnående av extern balans genom en anpassning av de svenska relativa kostnaderna. Mot denna bakgrund är det uppseendeväckande att LU 80 efter att utförligt ha diskuterat utvecklingen under hela efterkrigstiden inte ägnar den ekonomiska politiken efter 1970-talets mitt någon systematisk analys. Den politik som den första borgerliga regeringen slog in på var ju en utpräglad kostnadsanpassningsstrategi. Detta till trots kännetecknas svensk ekonomi i dag av djupare strukturella obalanser än när denna strategi påbörjades i och med devalveringarna 1977. Dessa devalveringar som under åren närmast efter ofta betecknades som framgångsrika, måste nu hänföras till samma kategori som den långa raden av misslyckade devalveringar i andra länder, devalveringar som inte lett till extern balans. Erfarenheterna av denna strategi borde ha varit en naturlig utgångspunkt för den diskussion om möjligheterna att framgångsrikt genomföra en kostnadsanpassning under de kommande åren.

Den nedskrivning av den svenska kronan som genomfördes 1977 fick exceptionellt goda förutsättningar att bli varaktig och därmed framgångsrik genom att löntagarorganisationerna på ett i internationella sammanhang unikt sätt avstod från att kompensera sig för den reallönesänkning som devalveringen utgjorde. Trots detta misslyckades devalveringen. Till helt övervägande del måste förklaringen härtill sökas i utformningen av stabiliseringspolitiken under åren efter devalveringen. Stabiliseringspolitiken gavs nämligen då en utformning som strider mot de elementära krav som måste ställas på en kostnadsanpassning för att denna skall kunna bli framgångsrik. Till dessa hör

att den allmänna efterfrågepolitiken måste verka i samma riktning som devalveringen när det gäller att minska inhemsk förbrukning och öka den inhemska produktionen,

att relativprisförändringen mellan inhemska och utländska varor måste bli varaktig och inte urholkas genom inhemsk inflation,

att relativprisförändringen måste leda till en varaktig omfördelning av inhemsk och utländsk efterfrågan från utländska till inhemska varor och tjänster.

FiU 1980/81:40

69 Så som utförligt dokumenteras i motionen 2190 gav emellertid de borgerliga regeringarna den ekonomiska politiken en inriktning som stod i direkt strid med dessa krav. Således gavs finanspolitiken och penningpolitiken en klart procyklisk utformning och den svenska inflationstakten kom att accelerera och stiga över OECD-genomsnittet. Utskottet konstaterar därför att de borgerliga regeringarnas hantering av stabiliseringspolitiken inte bara dramatiskt snävat in statsmakternas möjligheter att under de närmaste åren aktivt parera utifrån kommande konjunkturfluktuationer, utan också urholkat stabiliseringspolitikens möjligheter som sådana. Eftersom de långoch medelfristiga problemen måste lösas bl. a. genom en riktigt utformad stabiliseringspolitik under en följd av år, är det desto viktigare att orsakerna till den borgerliga stabiliseringspolitikens haveri klart lyfts fram i ljuset.

För att i avsaknad av en analys av stabiliseringspolitiken 1977-1981 förklara varför den svenska industrin inte lyckades ta till vara och utnyttja den internationella konjunkturuppgången 1978-1980 för att återvinna marknadsandelar lyfter LU 80 fram rörligheten på arbetsmarknaden. Den yrkesmässiga och geografiska rörligheten sägs ha minskat så mycket att den under uppsvinget 1978-1979 kom att utgöra en begränsning från utbudssidan för tillväxten i allmänhet och inom industrin i synnerhet.

Den minskade rörligheten har även gjorts till ett återkommande tema i regeringens finansplaner och andra politiska dokument.

En rad allmänna omständigheter talar i och för sig för att arbetskraftens rörlighet kan ha minskat under loppet av 1970-talet. Till dessa omständigheter får räknas bl. a. en förändrad anpassning mellan de arbetssökande och efterfrågan på arbetskraft, främst inom industrin, och den ökade kvinnliga förvärvsfrekvensen, som vid flyttning från en ort till en annan ställer ökade krav på arbetsplatsutbudet på inflyttningsorten. Det ökande småhusboendet torde vidare ha infört trögheter i flyttningsmönstret. Attityderna till flyttningar mellan regionerna har likaså undergått förändringar.

De slutsatser som LU 80 drar av det presenterade materialet är emellertid alltför långtgående. Man klarlägger nämligen inte hur mycket av den i och för sig dokumenterade nedgången i rörlighet som förklaras av en minskning i efterfrågan på arbetskraft, resp. hur mycket som förklaras av en minskning av rörligheten vid given efterfrågan på arbetskraft. Att efterfrågan på arbetskraft är av avgörande betydelse för rörligheten på arbetsmarknaden framhålls av arbetsmarknadsstyrelsen i dess remissyttrande.

Utskottet konstaterar vidare att det är sannolikt att rörligheten på arbetsmarknaden reducerats under loppet av 1970-talet på grund av olika sociologiska och ekonomiska strukturförändringar. Mot denna bakgrund behövs det ökade insatser för att i olika avseenden förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. LU 80 och föredraganden i kompletteringspropositionen presenterar dock inte tillräckliga belägg för att tillgången på arbetskraft skulle ha varit en avgörande restriktion för tillväxten under de konjunkturförhållanden som rått de senaste åren. Att den offentliga sektorn skulle ha

FiU 1980/81:40

försvårat industrins rekrytering av arbetskraft är ett påstående som flera remissinstanser bl. a. AMS ifrågasatt. Det stora problemet under 1970-talet har inte varit konkurrensen om arbetskraften utan industrisektorns bristande expansionskraft.

Utskottet vill göra några ytterligare kommentarer på ett par av de centrala områden som behandlas i LU 80.

dels den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”utredningen haft” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är angeläget att regeringskansliet har egna resurser för att ta fram det viktiga beslutsunderlag för den ekonomiska politiken som en långtidsutredning utgör. Vad gäller metodik och inriktning m. m. av LU-arbetet instämmer utskottet i vad som anförs i den socialdemokratiska partimotionen 2190 i dessa frågor.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”De strukturella” och på s. 24 slutar med ”behandlat ovan” bort ha följande lydelse:

De strukturella balansbrister som i dag kännetecknar den swenska ekonomin och som i betydande utsträckning förklaras av den ekonomiska politik de borgerliga regeringarna fört under andra hälften av 1970-talet, tar lång tid att komma till rätta med. Det är därför viktigt att snabbt inleda anpassningsprocessen tillbaka till balans. Vad gäller den ekonomiska politikens inriktning tillstyrker utskottet de riktlinjer för denna som dras upp i den socialdemokratiska motionen 2190.

Den analys som görs i LU 80 och i kompletteringspropositionen mynnar ut i en passivitetens ekonomiska politik som utskottet avvisar. Så som utvecklats i de socialdemokratiska motionerna 1980/81:1136 och 2190 är en återhållsam utgiftsutveckling inom den offentliga sektorn i och för sig nödvändig, liksom en rad åtgärder för att förbättra utbudet i den svenska ekonomin. Men detta är enligt utskottets åsikt, grundad på de senaste årens erfarenhet, ingalunda tillräckligt för att uppnå den industriella expansion som krävs för att återställa balansen i svensk ekonomi. Med den ensidiga inriktning på sparande i offentlig sektor som utmärkte trepartiregeringens politik är det högst sannolikt att kapacitetsutnyttjandet faller så lågt att inte bara den nödvändiga industriella expansionen omintetgörs utan även att balansbristerna ökas ytterligare.

Mot denna passivitetens politik förordar utskottet i enlighet med de socialdemokratiska förslagen i motionerna 1136 och 2190 en aktiv politik byggd på:

- inflationsbekämpning

- expansion av produktion och sysselsättning

- rättvis fördelning av produktionsresultatet.

FiU 1980/81:40

71 Utifrån en analys av inflationens skadeverkningar på svensk ekonomi konstaterar socialdemokraterna att inflationen framstår som det allvarligaste hotet mot möjligheterna att lösa Sveriges ekonomiska problem. Inflationen leder till lägre tillväxt och därmed lägre sysselsättning, den ökar inkomst- och förmögenhetsklyftorna och försvårar att genom ekonomisk politik nå balans i ekonomin. Därför är det nödvändigt att bryta inflationen genom ett sammanhållet antiinflationsprogram, där orsakerna till inflationen angrips med en rad kraftfulla åtgärder.

I motionen 1136 presenterades ett översiktligt 10-punktsprogram mot inflationen med följande innehåll:

- Bryt upp indexregleringar och liknande inflationsmekanismer.

- Reformera inkomstskatten.

- Minska budgetunderskottet.

- Skärp skatten på reavinster.

- Uppmuntra sparande och motverka konsumtion på kredit.

- Lägg en god grund för avtalsrörelserna.

- Använd prisreglering för att bryta inflationsförväntningarna.

- Använd växelkurspolitik för att utestänga internationella prisstegringar.

- Återupprätta normer och disciplin i den ekonomiska politiken.

- Stimulera produktion och produktivitet.

I motionen slogs fast att industrin har en nyckelroll när det gäller att återskapa jämvikt i bytesbalansen. För att uppnå en dylik expansion är det nödvändigt att sätta in en lång rad medel. Av central betydelse är den svenska industrins konkurrenskraft och en positiv investeringsutveckling, vilket kräver ett tillfredsställande kapacitetsutnyttjande. För att uppnå den önskade industriella expansionen angav socialdemokraterna i denna och andra motioner till vårriksdagen en lång rad åtgärder i fråga om

- industripolitik

- forskning och högre utbildning

- energipolitik

- bostadsbyggande

- skogsindustrins råvaruförsörjning

- investeringar inom kollektivtrafiken

- investeringar i broar och vägar.

För att möjliggöra de nödvändiga och ibland smärtsamma förändringar i ekonomin som inflationsbekämpningen och den industriella expansionen kommer att kräva, är en rättvist utformad fördelningspolitik av avgörande betydelse. I tider när det tillgängliga konsumtionsutrymmet, såväl privat som inom den offentliga sektorn, kommer att vara ytterst begränsat ställs ökade krav på en rättvis fördelning av bördorna. Fördelningspolitiken kommer därför att ställas på hårda prov under de närmaste åren. Socialdemokraterna har anvisat olika vägar för att anpassa fördelningspolitiken till de nya förhållanden som gäller för den svenska ekonomin under 1980-talet.

FiU 1980/81:40

- Reformera skattesystemet genom bl. a. en sänkning av marginalskatterna och en begränsning av avdragen samt genom intensifierade insatser mot spekulaton, skattefusk och skatteflykt.

- Bekämpa inflationen för att stoppa den orättfärdiga omfördelningen av förmögenheter från sparare till låntagare.

- Slå vakt om den fulla sysselsättningen, eftersom sysselsättningen är en av de viktigaste faktorerna bakom en jämnare inkomstfördelning.

- Inför löntagarfonder för att möjliggöra en höjd lönsamhetsnivå inom industrin under fördelningspolitiskt acceptabla förhållanden. En höjd lönsamhet inom industrin är en nödvändig förutsättning för den av socialdemokraterna förespråkade industriella expansionen.

- Se över transfereringarna med hänsyn till deras effektivitet när det gäller att utjämna inkomsterna.

Med det anförda tillstyrks yrkande 1 i motionen 2190 samt avstyrks moment 1 i kompletteringspropositionen.

I motion 2193 (vpk) anförs att långtidsutredningen 1980 redan är inaktuell eftersom vi av den faktiska utvecklingen att döma tycks befinna oss på väg bort från den kurs som utredningen anser leda till samhällsekonomisk balans. Utskottet kan till en del instämma i motionärernas synpunkter. Flera av bedömningarna i LU 80 kan således ifrågasättas. Utskottet finner emellertid att långtidsutredningen i sina stora drag tecknar en helt riktig bild av de balansbrister som kännetecknar Sveriges ekonomi.

I övrigt instämmer utskottet i vad som anförs i motion 2190 angående långtidsutredningarna.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet finner” och på s. 28 slutar med ”har behandlat.” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till att utvecklingen på arbetsmarknaden erfarenhetsmässigt är en eftersläpande effekt av konjunkturutvecklingen i stort, har möjligheterna att avvärja den förestående försämringen på arbetsmarknaden beskurits kraftigt.

För sysselsättningen på sikt är det sjunkande kapacitetsutnyttjandet allvarligt genom de följder detta får för industrins investeringar. Dessa beräknas i år sjunka från en redan i sig otillräcklig nivå. Härigenom försvåras ytterligare den nödvändiga expansionen av vår industri och reduceras våra möjligheter att inom rimlig tid återvinna balans i utbytet med utlandet.

Utskottet vill vidare peka på att även andra delar av regeringens prognos för 1981 är utomordentligt osäkra. Den största risken vidlåter prognosen för inflationens utveckling. Den ökning av konsumentprisindex som redan ägt rum hittills under 1981 gör att det är högst osäkert om det blir möjligt att undvika att prisklausulen i det tvååriga löneavtalet på SAF-LO-området utlöses.

FiU 1980/81:40

73 Den i och för sig svaga exportökning som regeringen förutser är likaså omgärdad av stor osäkerhet. Utskottet noterar i detta sammanhang att den planenkät som årligen görs av Sveriges Industriförbund, pekar på fortsatta förluster av exportmarknadsandelar. Detta till skillnad från regeringens prognos i vilken man utgår från oförändrade marknadsandelar.

När det gäller utvecklingen under 1982 så som den skisseras i den reviderade finansplanen instämmer utskottet med den bedömning som gjorts i motionen 2190. Således finner utskottet att den största osäkerheten i nästa års konjunkturutveckling rör den inhemska inflationsutvecklingen. I avsaknad av effektiva motåtgärder riskerar denna att bli avsevärt högre än vad som nu förutses.

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet de riktlinjer för den ekonomiska politiken som återfinns i regeringens kompletteringsproposition och tillstyrker de i motionen 2190 anförda riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motion 2193 (vpk) ges en skissartad beskrivning av den svenska ekonomins läge som enligt utskottets uppfattning är alltför svepande för att kunna ligga till grund för att kunna föra den fasta ekonomiska politik som nu krävs. De konkreta förslag som framförs i motionen har riksdagen tidigare behandlat.

dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 28 som slutar med ”motion 2193” bort ingå ett avsnitt av följande lydelse:

Skatteuppgörelsen

Utskottet vill i det följande kommentera skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna, centern och folkpartiet angående sänkning av marginalskatterna. Denna åtgärd bör ses som en del av ett större samlat skatteprogram av det slag som ingick i de ekonomisk-politiska riktlinjer som socialdemokraterna presenterade i motionen 1136. Förutom en sänkning av marginalskatterna omfattar detta program begränsningar av avdragsrätten, införande av produktionsfaktorskatt, skärpt förmögenhetsskatt, skärpt skatt på realisationsvinster samt kamp mot skattefusk och skatteflykt.

Syftet med den marginalskattesänkning varom principöverenskommelse nåtts är att främja produktivt arbete och försvåra spekulationsvinster. I detta sammanhang bör det enligt utskottets åsikt dock framhållas att även om marginalskattesänkningen är betydelsefull, så kan den inte tillmätas den överdrivna betydelse, som i synnerhet moderata samlingspartiet tillmäter den, när det gäller att lösa Sveriges ekonomiska problem. Enligt de borgerliga partierna skulle en marginalskattereform medföra oanade positiva effekter på den svenska ekonomin. I moderaternas politiska budskap så som det bl. a. återges i motion 2188 framhålls dessa effekter som så stora att

FiU 1980/81:40

det faktum att reformen inte träder i kraft 1982 skulle innebära stora förluster för folkhushållet. Till detta vill utskottet notera att det är utomordentligt tvivelaktigt att en marginalskattereform i sig skulle få så snabba effekter att de övriga skäl som talar för ett genomförande fr. o. m. 1983 skulle uppvägas. En rad omständigheter talar nämligen för en samlad skattereform. Till dessa hör att det ur rättvise- och fördelningssynpunkt vore oförsvarligt att sänka marginalskatterna utan att samtidigt vidta åtgärder som höjer skatten för personer som systematiskt utnyttjar avdragsmöjligheterna för att sänka sin skattepliktiga inkomst. Den tidsmässiga kopplingen mellan marginalskattesänkningen och avdragsbegränsningen är viktig eftersom den gör det möjligt att för inkomsttagare klart påvisa att det rör sig om en omfördelning av skattetrycket till förmån för arbetsinsatser och sparande och till nackdel för investeringar i icke-produktivt kapital och låntagande. Skulle dessa två reformer däremot genomföras vid skilda tidpunkter skulle de var för sig kunna upplevas som orättvisa. Risk skulle även föreligga att skattesänkningen accepterades medan avdragsbegränsningen inte genomfördes med åtföljande försvagning av statsfinanserna. Då en avdragsreform kräver viss utredning, torde den inte kunna tillämpas för inkomståret 1982.

En ytterligare omständighet som enligt utskottets mening bidrar till att skattereformen bör genomföras med början fr. o. m. 1983 är det faktum att skatteomläggningen förutsätter att en avräkning sker mot bruttolönerna. Skulle sänkningen genomföras fr. o. m. 1982, skulle en omförhandling av gällande tvåårsavtal behöva genomföras med betydande komplikationer för arbetsmarknaden som följd.

Skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och mittpartierna innebär att marginalskattesänkningen skall totalfinansieras. Då man i moderata samlingspartiets motion söker väga in de eventuella positiva effekterna av marginalskattesänkningen på arbetsutbudet, är det med hänsyn till det mycket allvarliga budgetläget påkallat att understryka kravet på totalfinansiering. Utskottet tar därmed avstånd från det betraktelsesätt som återfinns i motion 2188, där man tillgodoräknar statsbudgeten de långsiktiga positiva effekterna på statsinkomsterna av en antagen framtida ökad tillväxt till följd av marginalskattereformen. En dylik ansvarslös hantering av finanspolitiken skulle oundvikligen leda till en ytterligare underminering av statsfinanserna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1980/81:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1980/81:2188 yrkande 1 och 1980/81:2193 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion 1980/81:2190 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1980/81:40

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anser

dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 23 som slutar med ”och sparande” bort ingå ett avsnitt av följande lydelse:

Även i motion 2188 (m) betecknas en marginalskattereform som en vital del i ett ekonomiskt-politiskt program syftande till att komma till rätta med balansbristerna i den svenska ekonomin. Motionen anknyter till uttalandet i propositionen att en marginalskattesänkning är av största vikt bl. a. för att minska kostnadsinflationen, stimulera till ökade arbetsinsatser och ökat sparande samt för att minska incitamenten till skattefusk och skatteflykt.

I propositionen återges regeringens avsikt enligt det ekonomiska handlingsprogrammet av den 3 februari 1981 att sänka marginalskatten för den helt dominerande andelen heltidsarbetande inkomsttagare, att företa motsvarande justering av gällande marginalskattetak och att genomföra reformen i tre steg med början 1982 och fortsättning 1983 och 1984. Motion 2188 har samma inriktning.

Ovan angivna utfästelser i handlingsprogrammet upprepades av statsminister Fälldin i riksdagens allmänpolitiska debatt den 4 februari och i regeringens proposition 118 angående ekonomisk-politiska åtgärder. I samband med presentationen av den sistnämnda propositionen framhöll budgetminister Wirtén: ”En marginalskattereform framstår som den kanske mest angelägna, mest offensiva åtgärden just nu”. Statssekreteraren i budgetdepartementet har i en tidskriftsintervju (Veckans Affärer den 9 april) betecknat det som olyckligt att skjuta på reformens start till 1983.

De synpunkter som anförs i motion 2188 beträffande betydelsen av en snabb och rejäl marginalskattereform för den ekonomiska politiken överensstämmer således med de riktlinjer som anges i propositionen och som har kommit till uttryck i andra uttalanden från regeringshåll. Någon ytterligare åtgärd med anledning av yrkandet 1 i motion 2188 är enligt utskottets mening mot denna bakgrund inte erforderlig.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Vad gäller de” och på s. 29 slutar med ”bakgrund inte erforderlig” bort utgå.

3. Program för 100 000 nya industriarbeten

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Vad gäller frågan” och slutar med ”ett sammanhang” bort ha följande lydelse:

FiU 1980/81:40

76 Vad gäller frågan om ett samhälleligt industrialiseringsprogram måste detta ses i ett större industripolitiskt perspektiv. Utskottet vill här hänvisa till vad som anförs i den socialdemokratiska motionen 1980/81:2020 i anledning av den industripolitiska propositionen.

4. Prisstopp på nödvändighetsvaror

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”När det” och slutar med ”en ekonomi” bort ha följande lydelse:

När det gäller frågan om prisstopp på nödvändighetsvaror vill utskottet anföra att det gäller att angripa roten till pris- och kostnadsstegringarna i samhällsekonomin. I motion 2190 redovisas ett 10-punktsprogram mot inflationen som enligt utskottets uppfattning på ett effektivt sätt angriper orsakerna till prisstegringarna.

5. Sänkning av diskontot

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Frågan om diskontots” och slutar med ”dessa bedömningar” bort ha följande lydelse:

Frågan om diskontots höjd måste avvägas dels mot den internationella ränteutvecklingen, dels mot räntepolitikens roll i den allmänna kreditpolitiken. Enligt utskottets uppfattning bör inte riksdagen överta riksbankens uppgift att sköta räntepolitiken.

6. Skärpt valutalagstiftning

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Frågan om valutaregleringen” och slutar med ”bedömningen kvarstår” bort ha följande lydelse:

I fråga om valutaregleringen får utskottet hänvisa till vad de socialdemokratiska ledamöterna i justitieutskottet anfört i en reservation till justitieutskottets betänkande JuU 1980/81:21. I reservationen har begärts att valutakomittén ges ändrade direktiv i syfte att åstadkomma en skärpning av valutakontrollen. Utskottet får hänvisa till de motiveringar härför som redovisas i den åberopade reservationen.

FiU 1980/81:40

77 Vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag 1981/82 m. m.

7. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Den bild” och på s. 54 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Budgetutvecklingen under den borgerliga regeringsperioden

Statsfinanserna har under den borgerliga regeringsperioden försämrats i dramatisk takt. Budgetunderskottet för det löpande budgetåret (1980/81) beräknas nu bli ca 59 miljarder kronor och för nästa budgetår stiga till 74,9 miljarder kronor. 1981 års långtidsbudget visar att underskottet fortsätter att öka till inemot 100 miljarder kronor vid mitten av 1980-talet.

Det finns skäl att göra en kort historisk rekapitulation av den statsfinansiella utvecklingen under de senaste åren. Under det sista budgetår som den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade fullt ansvar för den ekonomiska politiken, budgetåret 1975/76, uppgick budgetunderskottet till 3,7 miljarder kronor. Det har därefter ökat i mycket snabb takt.

Under den socialdemokratiska regeringsperioden ökade statsutgifter och statsinkomster med i stort sett samma takt, eller drygt 5 procent om året. Under den borgerliga regeringsperioden har ett kraftigt trendbrott ägt rum. Statsutgifterna har ökat snabbare än tidigare, eller med drygt 6 procent om året. Statsinkomsterna har i stort sett stagnerat. Om regeringens prognos för budgetåret 1981/82 besannas, innebär det att statsinkomsterna för detta budgetår realt sett kommer att vara ca 4 procent lägre än vad de var budgetåret 1975/76.

FiU 1980/81:40

78 I nedanstående diagram, som är hämtat från SCB Indikatorer 1981:4, återges utvecklingen för budgetunderskottet sedan 1972.

Strtwit bodjetundcrilurtt 1972 — 1581 Löpande 12-marviderjtål. MiljÄÖtr kr Mtk k>

-60

*40

-30

1972 1973 1974 1975 1975 1977 1971 1973 1980 1981

KL:-}Lv flikv:äld»kontc*%l

Det framgår med önskvärd tydlighet av diagrammet, att ett markant trendbrott inträffade 1976.

11980 års budgetproposition hävdade regeringen att den lyckats bryta den statliga utgiftsökningen. Statsutgifterna skulle mellan budgetåren 1979/80 och 1980/81 öka med endast 8,5 procent i löpande priser eller med 15,8 miljarder kronor. Detta motsvarade i fasta priser en mycket blygsam ökning. Den nu framlagda kompletteringspropositionen redovisar en ökning mellan dessa budgetår med 15,4 procent eller med 28,1 miljarder kronor.

Regeringens felaktiga metoder att sanera statsfinanserna visas av den långa raden av misslyckade försök att hålla budgetunderskottet för 1981/82 under kontroll.

11980 års kompletteringsproposition formulerade regeringen vissa mål för det kommande besparingsarbetet. Ett av dessa mål var att budgetunderskot -

FiU 1980/81:40

tet inte borde få öka i nominella termer mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82. Eftersom långtidsbudgeten angav en ökning med ca 7 miljarder kronor (från 58 till 65 miljarder kronor) sattes besparingsambitionen för budgetåret 1981/82 till 7 miljarder kronor.

Därefter har följande olika åtgärder föreslagits av regeringen

- vid urtima riksdagen beslutades skattehöjningar med drygt 6,5 miljarder -

i oktober presenterades den första sparplanen med besparingar på 6,4 miljarder. Trots dessa två åtgärdsprogram beräknades budgetunderskottet stiga till 60 miljarder för budgetåret 1981/82

- i budgetpropositionen i januari 1981 hade man tvingats att ånyo revidera upp prognosen för underskottet, denna gång till 68 miljarder

- som en följd av bl. a. den allmänna förtroendekris som drabbade den ekonomiska politiken såg sig regeringen tvingad att i mars 1981 lägga fram ett andra sparpaket (prop. 1980/81:118). Detta skulle innebära besparingar på 5 miljarder för helår.

- i det reviderade budgetförslaget har nu underskottet återigen reviderats upp till 75 miljarder kronor.

Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att det är ytterst anmärkningsvärt att regeringen i kompletteringspropositionen nästan helt förbigår de i detta sammanhang synnerligen befogade frågorna varför utvecklingen har blivit sådan och hur det kommer sig att regeringens på skattehöjningar och utgiftsnedskärningar inriktade budgetpolitik helt slagit fel.

Utskottet vill därför rikta uppmärksamheten på den analys av orsakerna till budgetutvecklingen som görs i motionen 2190 (s). Bland olika faktorer bakom den försämrade budgetutvecklingen i förhållande till de olika budgetprognoserna framhåller motionärerna följande:

- Den ekonomiska tillväxten har kraftigt försvagats av regeringens ensidiga åtstramningspolitik. Detta har lett till lägre statsinkomster.

- Regeringen har överdrivit de reella budgetförstärkande effekterna av såväl skattehöjningar som utgiftsnedskärningar.

- Regeringen har underskattat de framförliggande prisstegringarna.

- Bristen på handlingskraft i den ekonomiska politiken har ytterligare spätt på underskotten. Ett exempel härpå är den nödtvungna diskontohöjningen i januari, som försämrade statsfinanserna med 4 miljarder kronor.

I ett längre tidsperspektiv förklaras de senaste årens kraftiga ökningar av budgetunderskottet främst av fyra skäl:

- svag ekonomisk tillväxt

- hög inflationstakt

- dålig kontroll över utgiftsutvecklingen

- urholkning av statsinkomsterna.

FiU 1980/81:40

80 Socialdemokraterna var länge ensamma om att varna för riskerna med den dramatiska ökningen av budgetunderskottet. Under perioden 1976-1979 förringades och förnekades dessa problem av de borgerliga regeringarna. Den socialdemokratiska kritiken mot den ansvarslösa budgetpolitiken bemöttes på ett hånfullt sätt och beskrevs som om den vore ett uttryck för bristande ekonomiska insikter och som om den stod i strid med modern konjunkturpolitisk teori. Från regeringens sida hävdade man att den borgerliga budgetpolitiken innebar ett tillämpande av en keynesiansk efterfrågepolitik och att socialdemokraterna genom sin kritiska granskning av denna politik återgick till ett förkeynesianskt betraktelsesätt.

Den dåvarande borgerliga ståndpunkten var i själva verket en vulgarisering av den keynesianska konjunkturpolitiska teorin. En del av ökningen av budgetunderskottet beror på finansiella transaktioner, som inneburit att ett betydande sparande lyfts över från statsbudgeten till den privata sektorn men med ringa effekter på den totala efterfrågan i ekonomin. I slutet av 1978 lades finanspolitiken om i expansiv riktning, trots att ekonomin då befann sig i en konjunkturuppgång. 1980 gjorde regeringen en helomvändning och övergav då öppet ambitionerna att föra en konjunkturutjämnande politik genom att strama åt ekonomin i en konjunkturnedgång. Som vi tidigare visat har denna politik i praktiken lett till ett ännu större budgetunderskott.

Långtidsbudgeten

Den budgetutveckling för perioden fram till mitten av 1980-talet som skisseras i det reviderade budgetförslaget och i långtidsbudgeten är utomordentligt dyster. Underskottet fortsätter att öka och väntas för budgetåret 1985/86 uppgå till inemot 100 miljarder kronor. Jämfört med kalkylerna i tidigare långtidsbudgetar ligger budgetunderskottet för varje år nu på en avsevärt högre nivå.

FiU 1980/81:40

81 I nedanstående tabell återges de bedömningar av budgetsaldots utveckling som gjorts i de borgerliga regeringarnas olika långtidsbudgetar.

Tabell C. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

Miljarder kronor, löpande priser

1977/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 Total för ändringunder

LBperioden -

1977 års långtids- budget

-13,9

-18,0

-14,4

-12,3

-12,0

+ 1,9

1978 års långtids- budget

-41,8

-38,0

-40,2

-40,2

-42,8 - 1,0

1979 års långtids- budget1

-25,22

-48,2

-49,8

-51,6

-52,4 -54,5 - 6,3

1980 års långtids- budget Årets långtids- budget

-38,72

50,02

-57,9

-64,8

-74,9

-73,7 -74,0 -78,5 -20,6 -80,4 -81,8 -89,6 -99,1 -24,2

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna budgetåren 1980/81-1983/84.

2 Utfall

Det framgår av tabellen att de borgerliga regeringarna i regel grovt har underskattat budgetsaldots utveckling under de följande åren. Detta gällde särskilt i 1977 års långtidsbudget. Då gjordes en allvarlig felbedömning redan för det närmast framförliggande budgetåret (1977/78), trots att kalkylerna för detta år inte hade den mera översiktliga karaktär som vidlåder bedömningarna för senare år under långtidsbudgetperioden utan i själva verket var regeringens förslag till statsbudget för budgetåret 1977/78.

I de senare långtidsbudgetarna har man gjort en tämligen realistisk bedömning av budgetunderskottet under det närmast framförliggande budgetåret men regelmässigt underskattat underskottet för de därefter följande budgetåren.

1980 års långtidsbudget innebar i ett hänseende en viktig förändring. För första gången ledde kalkylerna till successivt stigande underskott under långtidsbudgetperioden. Tidigare hade man antagit att underskottet skulle stabiliseras, låt vara på en hög nivå. I årets långtidsbudget stiger underskotten i än snabbare takt.

Ett anmärkningsvärt faktum är att årets långtidsbudget i allt väsentligt bygger på antaganden om en allmän ekonomisk utveckling enligt långtidsutredningens s. k. katastrofalternativ (alt. 2). BNP har sålunda antagits öka

6 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

med endast ca 1 procent om året, medan inflationstakten ligger över 10 procent. Det är mot denna bakgrund närmast ofrånkomligt att långtidsbudgeten redovisar en mycket allvarlig utveckling av budgetunderskottet.

Analyserna i långtidsbudgeten har i år varit mera ambitiösa än tidigare, vilket bl. a. torde vara en följd av att finansutskottet för ett år sedan gav sådana rekommendationer. Det gäller bl. a. faktorer som automatiken i budgetutvecklingen - främst på utgiftssidan - omständigheter som påverkar statsinkomsternas utveckling och de statliga kreditgarantierna. Redan tidigare har långtidsbudgetarna kompletterats med avsnitt som belyser utvecklingen inom socialförsäkringssektorn och i den kommunala sektorn.

Utskottet ser med tillfredsställelse på att analysarbetet i långtidsbudgetarna har breddats och fördjupats. Det finns likväl en rad områden som helt förbigås eller behandlas alltför översiktligt i långtidsbudgetarna och som i framtiden bör bli föremål för mera ingående analyser. Utskottet skall i det följande ge några exempel på detta.

Inkomstsidan behöver behandlas utförligare. Regeringen har i sina hittillsvarande långtidsbudgetar helt förbigått effekterna av det omfattande skattefusket, liksom av att en växande del av debiterade skatter och avgifter faktiskt inte inbetalas. Den okontrollerat kraftiga ansvällningen av olika avdrag, främst underskotts- och ränteavdragen, har likaså belysts mycket bristfälligt. En annan omständighet som förtjänar att behandlas mera ingående är problematiken med den avtagande effektiviteten för olika skattehöjningar till följd av att dessa påverkar andra skattebaser i neddragande riktning. Denna typ av påverkan finns för övrigt inte bara på inkomstsidan utan också på utgiftssidan och i ett ömsesidigt beroende mellan olika typer av statsinkomster och statsutgifter. Den reella besparingen på statsbudgeten av olika slags utgiftsnedskärningar blir sålunda i praktiken avsevärt mindre än vad en mekanisk framräkning av den initiala spareffekten ger vid handen.

Regeringen har i årets långtidsbudget gjort ett försök att belysa statsskuldens och statsskuldräntornas realekonomiska och fördelningspolitiska betydelse. Vidare behandlas sambanden mellan budgetunderskottets finansiering och förhållandena på kapitalmarknaden. Denna ansats är lovvärd men har knappast lett till att sambanden har klarlagts på ett tillfredsställande sätt. En fråga som nästan helt har förbigåtts är budgetunderskottets betydelse för inflationen i samhället via effekterna på penningmängden. Regeringens bristande intresse för att belysa denna fråga kan ses som ett av många uttryck för dess allmänna likgiltighet för inflationsproblematiken.

De knapphändiga känslighetsanalyser som görs i långtidsbudgeten tillgodoser långtifrån de krav som borde kunna ställas i detta avseende. Det vore av stort intresse att få belyst exempelvis vilka effekter som en konsekvent genomförd tillväxtbefrämjande resp. inflationsbekämpande politik skulle få

FiU 1980/81:40

på statsbudgetens utveckling.

De synpunkter sorn här har framförts bör enligt utskottets uppfattning ligga till grund för en utvidgning av och ambitionshöjning för arbetet med kommande långtidsbudgetar.

Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt

Regeringen anger i det reviderade budgetförslaget åtminstone tre olika mål för det man anger vara besparingar för att påverka den framtida budgetutvecklingen.

För det första upprepar regeringen sitt för ett år sedan fastslagna mål att budgetunderskottet, mätt som andel av BNP, bör minska med 1 procentenhet om året.

För det andra anger regeringen som ett annat långsiktigt mål att statsutgifterna, exkl. statsskuldräntor och vissa konjunkturberoende utgifter, bör minska med 3 procent per år i fasta priser.

För det tredje fastslår regeringen som ett kortsiktigt mål att besparingar om ca 12 miljarder kronor bör ske för budgetåret 1982/83.

Beträffande det förstnämnda målet kan nu, ett år efter att det första gången presenterades, konstateras att regeringen helt misslyckats i sina strävanden. I kompletteringspropositionen 1980 angavs visserligen att det kunde bli svårt att sänka budgetunderskottet, mätt som andel av BNP, med en procentenhet redan under budgetåret 1981/82. I gengäld målsattes att budgetunderskottet i nominella termer inte borde få öka mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82.

Utvecklingen har som nämnts blivit en helt annan. Budgetunderskottet beräknas nu öka med 17 miljarder kronor. Mätt som andel av BNP ökar budgetunderskottet från 10,6 till ca 12,6 procent mellan budgetåren 1980/81 och 1981/82.

Med hänsyn till denna utveckling kan det starkt ifrågasättas huruvida regeringens sparmål är meningsfulla och realistiska. När det gäller de tre nu aktuella sparmålen är det oklart vilken innebörd de har och hur de förhåller sig till varandra. Regeringen har över huvud taget inte redovisat vilka skäl som lett fram till den siffermässiga preciseringen av målen.

Utskottet ser ingen anledning att ansluta sig till de mål som regeringen har satt upp för den kommande budgetutvecklingen, allrahelst som regeringen inte har redovisat de överväganden som ligger till grund för målformuleringarna. Särskilt det kortsiktiga målet, dvs. att spara 12 miljarder kronor under budgetåret 1982/83, ger ett intryck av att huvudsakligen vara en riktpunkt som syftar till att stadga upp budgetarbetet inom den borgerliga regeringen. Utskottet har full förståelse för att detta kan vara nödvändigt men har ingen anledning att medverka i denna interna process. Utskottet noterar dock att det för att åstadkomma detta erfordras att mycket kraftfulla åtgärder vidtas.

FiU 1980/81:40

84 Ett räkneexempel kan belysa svårighetsgraden. Antag att underskottet i sin helhet minskas genom besparingar på 12 miljarder på utgiftssidan. Enligt långtidsbudgeten beräknas utgifterna exkl. statsskuldräntor uppgå till drygt 213 miljarder kronor budgetåret 1982/83. Efter dessa besparingar skulle de således uppgå till 201 miljarder kronor. Det innebär att utgifterna skulle minska med 1,5 procent räknat i löpande priser jämfört med det närmast föregående budgetåret. Med de prisantaganden som görs i långtidsbudgeten för dessa år, ca 7 procent, betyder det att utgifterna exklusive statsskuldräntor räknat i fasta priser minskar med ca 8 procent jämfört med nivån under det närmast föregående budgetåret 1981/82.

Det bör uppmärksammas att om vissa utgiftsområden skulle uteslutas från den reala nedskärningen, blir anpassningsbördan för övriga områden desto större. I den mån nedskärningar görs som är mindre än 8 procent måste andra utgiftsområden beskäras med mer än 8 procent. Utesluts exempelvis försvaret och folkpensionerna, som tillsammans svarar för en fjärdedel av utgifterna, innebär det att nivån för övriga utgiftsområden måste skäras ned med över 10 procent. Det kan ifrågasättas om dylika nedskärningar blir möjliga.

Utrymmet för fortsatta ökningar av den offentiga konsumtionen måste bedömas mot bakgrund av den totala ekonomins utveckling. Ett grundläggande problem som måste lösas är att Sverige som nation lever öve! sina tillgångar. Produktionen är för liten för att bära upp den nuvarande nivån på konsumtion och investeringar. Denna balansbrist yttrar sig i ett stort underskott i bytesbalansen. Det är nödvändigt att avveckla detta underskott. Ett inslag i den politik som måste föras är att stimulera en ökad produktion, vilket i sin tur förutsätter att investeringarna kraftigt kan höjas. Om utrymme skall beredas för att dels öka investeringarna, dels ta ned underskottet i bytesbalansen, måste med nödvändighet konsumtionen hållas tillbaka. Detta gäller inte bara för den privata konsumtionen utan även för den offentliga konsumtionen. Denna kan inte minskas med hänsyn till de angelägna behov som måste tillgodoses även i ekonomiskt kärva tider. Däremot måste ökningstakten nedbringas avsevärt i förhållande till utvecklingen under de senaste åren.

Att på ett mera avgörande sätt nedbringa budgetunderskottet kommer dock inte att bli möjligt vare sig genom skattehöjningar eller utgiftsbesparingar. I första hand gäller det att med sådana åtgärder förhindra att underskottet stiger ytterligare. Redan detta är en svår uppgift, eftersom utgifterna för statsskuldräntor oundvikligen kommer att öka i snabb takt under de närmaste åren. Om budgetunderskottet skall kunna minskas, är det nödvändigt att föra en sådan politik att den ekonomiska tillväxten kan höjas. Det är också en central uppgift att kraftfullt bekämpa inflationen. Ju mer framgångsrik en tillväxtbefrämjande och inflationsbekämpande politik blir, desto mera underlättas uppgiften att sanera den offentliga sektorns finanser.

FiU 1980/81:40

85 Mot bakgrund av vad som ovan anförts tillstyrker utskottet de riktlinjer för det framtida budgetpolitiska arbetet som anförs i motion 2190 och avstyrker propositionen i motsvarande del.

I motion 2193 (vpk) anförs att de åtgärder som föreslås i propositionen innebär en skärpt social nedrustning och ett hot mot reformer som arbetarrörelsen lyckats erövra efter decennier av politisk och facklig kamp. Som exempel på detta anförs att regeringen vill införa ökade inslag av självrisk i socialförsäkringssystemet.

Utskottet har redan uttryckt samma oro som motionen 2190 för konsekvenserna av de djupa balansbrister som uppstått i den svenska ekonomin till följd av den borgerliga ekonomiska politiken. Utskottet har ovan tagit ställning till de riktlinjer som bör vara vägledande för den ekonomiska politiken under 1980-talet. De i motion 2193 framförda kraven bygger enligt utskottets åsikt på alltför svepande och opreciserade förslag för att ligga till grund för budgetpolitikens inriktning. Utskottet avstyrker motionen i denna del.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1980/81:150 bilaga 2 moment 1 och motion 1980/81:2193 yrkande 3 godkänner vad som förordats i motion 1980/81:2190 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Riktlinjer för den kommunala ekonomin

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Utskottet har” och på s. 58 slutar med ”(vpk) avstyrks” bort ha följande lydelse:

Trepartiregeringen bedömde i proposition 1980/81:116 att den kommunala konsumtionen 1982 inte bör tillåtas öka med mer än 1 % i volym. I motion 1980/81:2055 avvisade socialdemokraterna denna regeringens uppfattning. Socialdemokraterna förordade i stället att den kommunala konsumtionen borde få öka med 2 % i volym 1982. Utskottet stöder denna uppfattning. Utskottet anser också att ett mål innebärande en årlig 2-procentig konsumtionsökning bör kunna vara tillämplig på något längre sikt.

En sådan ram innebär en kraftig dämpning av den kommunala konsum -

7 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

tionsökningen jämfört med vad som tidigare varit fallet. Det bör likväl bli möjligt att inom denna ram klara en fortsatt utbyggnad av långvården och barnomsorgen. Utrymmet för andra standardförbättringar kommer dock att bli mycket ringa. Den av regeringen satta ramen skulle däremot inte medge en sådan utbyggnad utan i stort sett endast täcka de automatiska kostnadsökningar som kommunerna till följd av befolkningsförändringar m. m. erfarenhetsmässigt brukar drabbas av.

Regeringen har på en rad punkter redovisat sina överväganden om vilka omprövningar som bör ske för att möjliggöra en dämpning av kommunernas och landstingskommunernas konsumtionsökning. I åtskilliga fall är dessa överväganden mycket allmänt och knapphändigt redovisade. På en rad punkter har kommande propositioner aviserats. Utskottet avser att återkomma med sina ställningstaganden när dessa propositioner har framlagts. På några punkter vill utskottet redan nu klargöra sina ståndpunkter.

Regeringens besparingsiver riktar sig bl. a. mot samhällets insatser inom den kommunala barnomsorgen. Vid 1976 års riksdag fattades, på grundval av en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Kommunförbundet, ett beslut om en utbyggnad av barnomsorgen. Under åren 1977-1981 skulle 100 000 nya platser tillkomma i daghem och 50 000 i fritidshem. Därutöver fastslogs att man i mitten av 80-talet skulle uppnå att barnomsorgen var utbyggd för alla barn till förvärvsarbetande och studerande föräldrar.

De borgerliga regeringsåren har visat oförmågan att klara av riksdagsbeslutet, vilket framgår av följande uppställning:

Tabell D.

År

Daghem

Överenskommelsen

Faktisk/

planerad

Fritidshem

Överenskommelsen

Faktisk/

planerad

16 000

20 500

8 000

5 300

18 000

11 200

9 000

5 400

20 000

12 400

10 000

5 200

22 200

8 400

11 000

5 600

24 000

15 600

12 000

8000 Det är tydligt att man varken klarar av målet i sig eller den stegrade utbyggnadstakten. Genom den borgerliga oförmågan att förverkliga fattade beslut och genom raserandet av den gemensamma sektorns finanser kommer 1976 års beslut inte att infrias.

I kompletteringspropositionen går de borgerliga partierna ännu längre. Man uttalar i kompletteringspropositionen att ”nya platser i barnomsorgen

FiU 1980/81:40

måste i stor utsträckning tillskapas genom ett effektivare utnyttjande av redan befintliga resurser”. Det blir i praktiken fråga om att sätta stopp för barnomsorgens utbyggnad. Eftersom utbyggnadstakten redan sjunkit och än hårdare ekonomiska påfrestningar väntar kommunerna, kommer regeringen säkert att lyckas i sitt syfte.

Finansutskottet anser att statsmakterna bör stå fast vid sina åtaganden enligt tidigare beslut. Därvidlag bör de förslag till hur barnomsorgen skall utvecklas beaktas som redovisas i motion 1980/81:1251. Det kommer som nämnts inte att gå att infria 1976 års beslut under avsedd tid. Det får dock inte betyda att man släpper ambitionen för barnomsorgen. Inom den ram utskottet förutsätter för den kommunala sektorns utveckling bör därför en fortsatt utbyggnad ske.

I kompletteringspropositionen behandlas även äldreomsorgens utveckling, där regeringen bedömer en ökning med 1 000 platser per år i långtidssjukvården som lämplig. Även detta är en väsentlig nedskrivning av ambitionerna i förhållande till tidigare beslut. Med hänsyn till den utveckling av den kommunala verksamheten som utskottet förordar och genom att landstingen får fortsatta medel från den allmänna försäkringen (enligt prop. 1980/81:187) bör en fortsatt utbyggnad kunna ske så att nya brister och köer inte uppstår.

Mot bakgrund härav tillstyrker utskottet i de i motion 2190 angivna riktlinjerna för den kommunala ekonomin och avstyrker motsvarande yrkanden i kompletteringspropositionen och motion 2193.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1980/81:150 bilaga 2 moment 2 och motion 1980/81:2193 yrkande 4 godkänner vad som anförts i motion 1980/81:2190 yrkande 3 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Resursutnyttjandet inom offentlig sektor

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 59 som börjar med ”Det gemensamma” och slutar med ”olika departement” bort ha följande lydelse:

De förslag som framförs i motionen utgår från de nykonservativa tankeströmningar som präglas av en fientlig attityd till den offentliga sektorn. Krav framförs på en ökad privatisering och vidgade, förment ”produktivi -

FiU 1980/81:40

tetshöjande” klyftor i det svenska samhället. Utskottet ställer sig främmande till dessa tankegångar. Den offentliga sektorns gemensamma karaktär är bl. a. ett uttryck för den solidaritetstanke som legat till grund för uppbyggnaden av den moderna svenska välfärdsstaten. En privatisering av olika sociala funktioner i enlighet med de tankegångar motionärerna framför utgör ett hot mot denna solidaritetstanke. Utskottet vill emellertid samtidigt understryka att det på intet sätt är omedvetet om behovet av att den offentliga sektorns tjänsteproduktion fortlöpande effektiviseras och anpassas till behov som ständigt förändras. Erfarenheten visar dock att detta mycket väl kan åstadkommas inom ramen för ett offentligt huvudmannaskap.

10. Reglering av kommunal verksamhet

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 59 som börjar med ”Utskottet har” och slutar med ”olika sektorsområden” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående tagit ställning till riktlinjer för kommunernas ekonomiska utveckling under de närmaste åren. Dessa innebär bl. a. att en 2-procentig årlig volymtillväxt för den kommunala konsumtionen har bedömts kunna vara tillämplig såväl 1982 som på något längre sikt. Med hänsyn till de stora behov som fortfarande är otillfredsställda inom den kommunala sektorn innebär detta mål att en mycket strikt hushållning med resurser blir nödvändig, liksom att resurserna måste utnyttjas på bästa sätt med hänsyn till de lokala behoven.

Vad gäller de statliga myndigheternas detaljreglering av den kommunala verksamheten, en fråga som tas upp i motionen, vill utskottet rikta uppmärksamheten på nödvändigheten att begränsa sådana detaljregleringar som i onödan driver upp kostnaderna för kommunerna. Regeringen har tillsatt den s. k. statkommungruppen (Kn 1980:03) som har till uppgift att ta bort kostnadshöjande statliga detaljregleringar. Resultaten av gruppens arbete har hittills varit mycket magra och till föga glädje för kommunerna. Utskottet förutsätter att regeringen i fortsättningen bedriver detta arbete med en helt annan kraft än tidigare så att konkreta resultat kan åstadkommas inom en snar framtid.

11. Myndigheternas långsiktiga besparingsarbete

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren och Christer Nilsson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 61 som börjar med ”Utskottet vill” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

FiU 1980/81:40

89 Regeringen har i kompletteringspropositionen redogjort för vissa riktlinjer för det fortsatta besparingsarbetet. Av samma skäl som i det föregående anförts beträffande 12 miljarders-målet, finner utskottet att det saknas anledning att ta ställning till dessa för regeringsarbetet interna riktlinjer.

I motion 2193 uttalar motionärerna sitt ogillande av vad som anförs i propositionen om inriktningen av myndigheternas långsiktiga besparingsarbete. Motionärerna föreslår i stället att ett program utarbetas för en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn.

Utskottet har i det föregående diskuterat behovet av en återhållsam utveckling av de offentliga utgifterna under de kommande åren. Utifrån en positiv grundsyn på den offentliga sektorn har utskottet därvid konstaterat att utrymmet för nya reformer är utomordentligt begränsat. Genom en 2-procentig volymtillväxt i den kommunala sektorn och en strikt hushållning med den statliga resursförbruknignen kan den offentliga sektorns tillväxt hållas inom ramen för det samhällsekonomiska utrymmet. Utskottet finner inte att motionärerna i motion 2193 i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till detta krav. Utskottet avstyrker således motionen i denna del.

Särskilt yttrande

Resursutnyttjandet inom offentlig sektor

Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Lennart Blom (alla m) anför:

Huvudtanken i motion 1980/81:1526 är att alla vägar måste prövas för att nedbringa kostnaderna för den offentliga konsumtion som en majoritet i riksdagen kan enas om. Motionärerna har härvid särskilt pekat på betydelsen av att enskild verksamhet och enskilda initiativ får tillfälle att utvecklas på villkor som för konsumenterna är likvärdiga med motsvarande offentlig verksamhet. Härigenom ökar valfriheten, vilket samtidigt stimulerar till konkurrens med den offentliga sektorn och bidrar till dess effektivisering.

Dessa synpunkter understrykes också i den avvikande mening som fogats till socialutskottets yttrande. Där lämnas även en del exempel på områden inom vilka sådan verksamhet i ökad omfattning bör prövas. Någon speciell utredning av dessa frågor torde inte vara nödvändig i dagens läge, men i det fortsatta rationaliseringsarbetet bör denna viktiga aspekt särskilt uppmärksammas, liksom också möjligheterna att i skilda utredningssammanhang rörande delfrågor beakta motionärernas synpunkter och önskemål.

FiU 1980/81:40

90 Bilaga 1

1.1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Kommun är berättigad att under visst år av staten uppbära kommunalskatt med belopp som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av antalet skattekronor och skatteören i kommunen vid det föregående årets (taxeringsåret) taxering, beräknat efter den skattesats som har bestämts för året före taxeringsåret.

Har enligt 4 kap. 4 § kommunallagen (1977:179) annan skattesats slutligt fastställts än den som har bestämts tidigare, skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering som har bestämts i samband med att budgeten fastställdes.

Kommun är berättigad att under visst år av staten såsom förskott uppbära ett belopp som motsvarar produkten av den skattesats som har beslutats för året och det antal skattekronor och skatteören, som enligt taxeringsnämnds beslut rörande det föregående årets taxering till kommunal inkomstskatt har påförts de skattskyldiga. Det nu nämnda beloppet ingår i kommunens fordran hos staten vid ingången av året näst efter det år. då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den kommunalskatt, som kommunen har rätt att uppbära av staten på grundval av taxeringen under året efter det år, då förskottet utanordnas enligt bestämmelserna i femte stycket.

Är antalet hos länsstyrelsen registrerade kyrkobokförda invånare i kommunen vid mitten av augusti månad taxeringsåret större än det var vid mitten av augusti månad två år tidigare, skall förskott, beräknat enligt tredje stycket, ökas i förhållande till ökningen i kommunens invånarantal mellan de angivna tidpunkterna. Sådant ökat förskott ingår i kommunens fordran hos staten och avräknas enligt tredje stycket. Länsstyrelsen skall senast den 10 september lämna kommunen uppgift om det invånarantal och det däremot svarande beräknade antalet skattekronor och skatteören, som skall ligga till grund för ökningen av förskottet.

Belopp, som vid ingången av ett Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos år utgör kommunens fordran hos staten enligt denna paragraf, skall staten enligt denna paragraf, skall

1 Lagen omtryckt 1973:437.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1977: 191.

2 Senaste lydelse 1979: 1161.

FiU 1980/81:40

länsstyrelsen under samma år utanordna till kommunen med en sjättedel i>å åttonde dareti i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är kommunens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som har utbetalats i november månad det föregående året. När särskilda skäl föranleder det får länsstyrelsen dock förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Om det belopp som utbetalades i januari månad icke motsvarar en sjättedel av kommunens fordran, skall den jämkning som föranledes härav ske i fråga om det belopp, som utbetalas i mars månad.

länsstyrelsen under samma år utanordna till kommunen med en tolftedel den 24 i varje kalendermånad. Är kommunens fordran icke uträknad vid u t betalnings tillfäll ena i månaderna januari och februari, skall vid dessa tillfällen utbetalas samma belopp som har utbetalats i december månad det föregående året. När särskilda skäl föranleder det får länsstyrelsen dock förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Om något av de belopp som utbetalades i månaderna januari och februari inte motsvarar en tolftedel av kommunens fordran, skall den jämkning som föranledes härav ske i fråga om det belopp, som utbetalas i mars månad.

Vad som har sagts om kommunalskatt tillämpas på motsvarande sätt i fråga om landstingsskatt. I fråga om församlingsskatt gäller däremot bestämmelserna i 84 § lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

FiU 1980/81:40

1.2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyreise

Härigenom föreskrivs att 84 § lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse1 skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

84 §:

Församling är berättigad att under visst år av staten uppbära församlingsskatt med belopp som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av antalet skattekronor och skatteören i församlingen vid det föregående årets (taxeringsåret) taxering, beräknat efter den skattesats som har bestämts för året före taxeringsåret. Har skattskyldig enligt lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen, skall belopp, som församlingen annars skulle ha varit berättigad att uppbära av staten, nedsättas i motsvarande mån.

Församling är berättigad att under visst år av staten såsom förskott uppbära ett belopp som motsvarar produkten av den skattesats som har beslutats för året och det antal skattekronor och skatteören. som enligt taxeringsnämnds beslut rörande det föregående årets taxering till kommunal inkomstskatt har påförts de skattskyldiga. Det nu nämnda beloppet ingår i församlingens fordran hos staten vid ingången av året efter det år, då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den församlingsskatt, som församlingen har rätt att uppbära av staten på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos år utgör församlingens fordran hos

staten enligt första och andra stvc- staten enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under kena, skall länsstyrelsen under

samma år utanordna till kommun, i samma år utanordna till kommun, i

vilken församlingen är belägen, vilken församlingen är belägen,

med en sjättedel på åttonde dagen i med en tolftedel den 24 i varje kavar och en av månaderna januari, iendermånad. Ar församlingens

mars, maj, juli, september och no- fordran inte uträknad vid utbetal vember.

Är församlingens fordran ningstillfällena i månaderna jantta inte

uträknad vid utbetalningstill- ri och februari skall vid dessa tillfället i januari månad, skall vid det- fällen utbetalas samma belopp som

ta tillfälle utbetalas samma belopp utbetalades i december månad föresom utbetalades i november månad gående år. När särskilda skäl föranföregående år. När särskilda skäl leder det får länsstyrelsen dock för föranleder

det får länsstyrelsen ordna att utbetalning skall ske med

dock förordna att utbetalning skall annat belopp. Om något av de beske med annat belopp. Om del be- lopp som utbetalades i månaderna

lopp som utbetalades i januari må- januari och februari inte motsvarar

nåd inte motsvarar en sjättedel av en tolftedel av församlingens födförsamlingens fordran, skall den rån. skall den jämkning som för -

1 Lagen omtryckt 1976:500.

2 Senaste lydelse 1979: 1162.

FiU 1980/81:40

jämkning som föranleds härav ske anleds härav ske i fråga om det

i fråga om det belopp som utbeta- belopp som utbetalas i mars målas i mars månad. Kommunen nåd. Kommunen skall därefter avskall därefter avlämna medlen till lämna medlen till kyrkorådet,

kyrkorådet.

Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande och till församlingen utanordnad församlingsskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

8 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 40

FiU 1980/81:40

1.3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 24§ 2 morn., 28 §, 54 § 1 mom. samt 55 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 §

2 morn.2 Preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag som avses i 39 eller 40 §, skall betalas senast den 18 i den uppbördsmånad, som infaller närmast efter utgången av den månad, då skatteavdraget gjordes.

2 mom. Preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag som avses i 39 eller 40 §, skall betalas senast den 18 i den uppbördsmånad, som infaller närmast efter utgången av den månad, då skatteavdraget gjordes. Skatt som har innehållits av församling, kommun eller landstingskommun skall dock betalas senast den 24 i denna uppbördsmånad.

28 §3

Kvarstående skatt under 25 kronor uttages ej.

Kvarstående skatt, som uppgår till högst 200 kronor, skall betalas senast den 18 i uppbördsmånaden mars året efter taxeringsåret. Annan kvarstående skatt skall betalas med lika belopp senast den 18 i var och en av uppbördsmånaderna mars och maj året efter taxeringsåret. Om öretal uppkommer skall dock det belopp som skall betalas under uppbördsmånaden mars bestämmas till närmast lägre och det andra beloppet till närmast högre hela antal kronor.

Ifråga om kvarstående skatt som församling, kommun eller landstingskommun har gjort skatteavdrag för är i stället för den 18 den 24 senaste betalningsdag.

54 I mom.4 Arbetsgivare, som har gjort skatteavdrag, skall utan anmaning lämna uppgift (uppbördsdeklaration) om detta till länsstyrelse som avses i 52 § första stycket. Sådan deklaration skall lämnas senast den 18 i den uppbördsmånad som infaller närmast efter utgången

§

I mom. Arbetsgivare, som har gjort skatteavdrag, skall utan anmaning lämna uppgift (uppbördsdeklaration) om detta till länsstyrelse som avses i 52 § första stycket. Sådan deklaration skall lämnas senast den 18 i den uppbördsmånad som infaller närmast efter utgången

1 Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771. • Senaste lydelse 1979:489.

1 Senaste lydelse 1979:489.

4 Senaste lydelse 1979:489.

FiU 1980/81:40

av den månad under vilken skatteavdraget gjordes. Församling, kommun och landstingskommun skall dock lämna deklaration senast den 24 i denna uppbördsmånad.

Efter anmaning av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet är också den, som inte är deklarationsskyldig enligt första stycket, skyldig att avge uppbörd sde klaration.

Uppbördsdeklaration skall avges på heder och samvete samt avfattas på blankett enligt fastställt formulär.

Uppbördsdeklaration skall upptaga

1) arbetsgivarens personnummer, organisationsnummer eller särskilda redovisningsnummer;

2) uppgift om den tid för vilken redovisning lämnas;

3) summan av de belopp som har dragits av för skatt samt fördelning av denna summa på preliminär A-skatt och kvarstående skatt;

4) summan av de lönebelopp på vilka skatteavdrag för preliminär Askatt har beräknats.

av den månad under vilken skatteavdraget gjordes.

55 §

2 mom/ Arbetsgivare skall för varje arbetstagare med inbetalningskort som anges i 33 § eller på blankett enligt fastställt formulär redovisa hur mycket som har dragits av för kvarstående skatt. Därvid gäller bestämmelserna om uppbördsdeklaration i tillämpliga delar.

2 mom. Arbetsgivare skall för varje arbetstagare med inbetalningskort som anges i 33 § eller på blankett enligt fastställt formulär redovisa hur mycket som har dragits av för kvarstående skatt. Därvid gäller bestämmelserna om uppbördsdeklaration i tillämpliga delar. Sådan redovisning skall dock också församling, kommun och landstingskommun lämna senast den 18 i uppbörds månaden.

Vid redovisning enligt första stycket får i stället för inbetalningskort användas förteckning enligt formulär, som länsstyrelsen har godkänt efter förslag av arbetsgivaren.

Riksskatteverket får på ansökan av arbetsgivare medge att skatteavdrag för kvarstående skatt redovisas i annan ordning än som anges i första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981.

5 Senaste lydelse 1979:489.

FiU 1980/81:40

1.4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom föreskrivs att 19, 24, 24 a och 29 §§ lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 19 §2

Den preliminära avgiften skall erläggas under utgiftsåret enligt debitering. Beräknas arbetsgivaravgiften uppgå till högst ettusen kronor skall preliminär avgift debiteras endast om riksförsäkringsverket finnér skäl till det eller om arbetsgivaren begär det.

Avgiften debiteras i en gemensam post, vilken avrundas till närmast lägre hela krontal, som utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med antalet inbetalningstillfällen.

Den preliminära avgiften skall inbetalas med lika belopp senast den 18 i envar av månaderna februari, april, juni, augusti, oktober och december eller, vid debitering under utgiftsåret, i de av dessa månader som infaller under återstoden av året.

Den preliminära avgiften skall inbetalas med lika belopp senast den 18 i envar av månaderna februari, april. juni. augusti, oktober och december eller, vid debitering under utgiftsåret, i de av dessa månader som infaller under återstoden av året. / fråga om avgifter sorn skall erläggas av församlingar, kommuner eller landstingskommuner är dock senaste betalningsdag den 24 i nämnda månader.

Även utan debitering får preliminär avgift, för att nå bättre överensstämmelse med den beräknade slutliga avgiften, erläggas under utgiftsåret eller efter utgången därav.

24 §3

Kvarstående avgift skall erläggas med lika belopp senast den 18 i vardera av månaderna februari och april under andra året efter utgiftsåret, dock att belopp, som skall erläggas i februari, avrundas till närmast lägre hela antal kronor, varvid återstoden erlägges i april, samt att kvarstående avgift om högst femhundra kronor skall erläggas i feb -

Den kvarstående avgiften skall erläggas med lika belopp senast den 18 i vardera av månaderna februari och april under andra året efter utgiftsåret, dock att belopp om högst femhundra kronor skall erläggas i februari. Den kvarstående avgiften tas inte ut om den understiger tjugofem kronor. Vid uppdelning av den kvarstående avgiften skall det

1 Lagen omtryckt 1974:938.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938. • Senaste lydelse 1980:314.

3 Senaste lydelse 1980: 859.

FiU 1980/81:40

mari. Kvarstående avgift under tju- belopp som skall erläggas i februari

gofem kronor uttages icke. avrundas till närmast lägre hela an tal

kronor och återstoden erläggas i april. / fråga om avgifter som skall erläggas av församlingar, kommuner eller landstingskommuner är dock senaste betalningsdag den 24 i nämnda månader.

På den kvarstående avgiften skall arbetsgivaren erlägga särskild avgift med tio procent om den kvarstående avgiften uppgår till högst femtusen kronor, tolv procent om den kvarstående avgiften överstiger femtusen kronor men ej trettiotusen kronor och femton procent om den kvarstående avgiften överstiger trettiotusen kronor. Den särskilda avgiften påförs dock ej om den understiger etthundra kronor.

Vid bestämmande om och med vilket belopp särskild avgift skall utgå, skall i den preliminära avgiften icke inräknas preliminär avgift som avses i 19 § sista stycket och som erlagts efter den 30 april året näst efter utgiftsåret.

Det belopp, varå särskild avgift skall beräknas, avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

24 a 5

Överstiger erlagd preliminär avgift den slutliga avgiften för utgiftsåret, skall riksförsäkringsverket ombesörja att den överskjutande avgiften jämte ränta återbetalas till arbetsgivaren, om summan därav, i förekommande fall efter avdrag för kvarstående avgift, uppgår till minst tjugofem kronor. Vid beräkningen av räntan äger 24 § tredje och fjärde styckena motsvarande tillämpning. Ränta skall ej utgå om räntebeloppet understiger femtio kronor.

Ränta utgår för år enligt den högre av de procentsatser, som i december månad under utgiftsåret fastställts enligt 69 § 1 mom. andra stycket uppbördslagen (1953: 272).

Räntan beräknas för en tid av Räntan beräknas för en tid av

fjorton månader. På ej debiterad fjorton månader. På ej debiterad

preliminär avgift, som erlagts efter preliminär avgift, som erlagts efter

den 18 december under utgiftsåret den 18 december under utgiftsåret

men senast den 30 april påföljande men senast den 30 april påföljande

år, utgår dock räntan för en beräk- år. utgår dock räntan för en beräknad tid av åtta månader. nåd tid av åtta månader. I fråga om

arbetsgivare som är församlingar, kommuner eller landstingskommuner skall sistnämnda ränteberäkning tillämpas på belopp som erlagts efter den 27 december under utgiftsåret men senast den 30 april påföljande år.

29 §

Efter den 18 i envar av de i 19 § Efter senaste betalningsdag i entredje stycket angivna månaderna var av de i 19 § tredje stycket an åligger

det riksförsäkringsverket givna månaderna skall riksförsäk att

upprätta och till vederbörande ringsverket upprätta och till veder -

FiU 1980/81:40

länsstyrelse för indrivning överlämna uppgift i tre exemplar över avgiftsbelopp, som skolat inbetalas till verket men icke erlagts inom föreskriven tid eller, om anstånd beviljats, före anståndstidens utgång.

börande länsstyrelse för indrivning överlämna uppgift i tre exemplar över de avgiftsbelopp som inte har erlagts till verket inom föreskriven tid eller, om anstånd beviljats, före anståndstidens utgång.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981.

FiU 1980/81:40

99 Bilaga 2

Till finansutskottet inkommen skrivelse rörande förslaget om ändrad utbetalning av kommunalskattemedel

Svenska kommunförbundet Landstingsförbundet

(1981-05-12)

I regeringens proposition 1980/81:150 föreslås vissa åtgärder rörande den kommunala likviditeten.

Förslaget innebär att utbetalningen av kommunalskatt fr o m 1981-07-01 skall ske varje månad i stället för varannan månad. Vidare senareläggs utbetalningen från den 8 till den 24 i månaden. Samtidigt ändras kommunernas och landstingens inbetalning av källskatter, kvarskatter och arbetsgivaravgifter till den 24 i månaden.

Kommunförbunden har tidigare yttrat sig över riksbankens utredning i ärendet och tillstyrkt förslaget endast under förutsättning att kommunerna och landstingen kompenseras för de ränteförluster som följer av den ändrade utbetalningsrutinen.

Riksbankens förslag innebar att utbetalningen av kommunalskattemedel skulle ske i anslutning till inbetalningen av källskatter och arbetsgivaravgifter, vilket f. n. sker den 18 i udda resp jämna månader. I propositionen har emellertid utbetalningen - med hänsyn till den totala effekten på likviditeten i banksystemet - förlagts till den 24 i varje månad.

Kommunförbunden vill fästa finansutskottets uppmärksamhet på att nämnda utbetalningsdag är dåligt samordnad med de dagar som gäller för kommunernas löneutbetalningar.

Enligt avtal mellan arbetsmarknadens parter (AB 80 § 13 mom 5) skall lönen utbetalas någon av de sista fem dagarna i månaden. Vidare gäller som en generell regel inom banksektorn att täckningslikvid för löneutbetalning skall lämnas senast två bankdagar före avlöningsdagen. För andra halvåret 1981 måste flertalet kommuner ställa medel till förfogande på följande dagar.

Månad Löneutbetalnings-Täckningslikvid

dag

Juli

Augusti

21 September

Oktober

November

December

FiU 1980/81:40

100 Som framgår av tabellen ovan skulle kommunalskattemedlen, om de utbetalas den 24, komma kommunen tillhanda försent för att möta kravet på täckningslikvid för löneutbetalningen.

Med hänsyn härtill hemställer kommunförbunden att finansutskottet vid sin behandling av här aktuellt ärende föreslår den 22 i månaden som senaste betalningsdag.

Svenska kommunförbundet Landstingsförbundet

Sven Järdler Rune Carlsson

Karl Knutsson

Walter Slunge

FiU 1980/81:40

101 Bilaga 3

Socialutskottets yttrande 1980/81:5 y

över kompletteringspropositionen, såvitt avser riktlinjer för den kommunala ekonomin i den mån de avser socialutskottets beredningsområde Till

finansutskottet

I kompletteringspropositionen ingår i det reviderade budgetförslaget ett avsnitt om riktlinjerna för den kommunala ekonomin (prop. 1980/81:150, bilaga 2, avsnitt 1.8). I hemställan (mom. 2) begärs ett godkännande av vad som anförts om riktlinjernä.

I det reviderade budgetförslaget bereds riksdagen också tillfälle att ta del av vad som i propositionen anförts om översynsprojekt (bilaga 2, avsnitt 2.1 Översynsprogram).

Finansutskottet har i skrivelse till socialutskottet hänvisat till innehållet i de angivna avsnitten och uttalat att socialutskottet vid behov kan yttra sig i berörda frågor.

Socialutskottet avger i det följande yttrande över dels avsnittet i propositionen om riktlinjer för den kommunala ekonomin, såvitt avser utskottets beredningsområde, dels den med anledning av propositionen väckta motionen 1980/81:2190 av Olof Palme m. fl. (s) i motsvarande del.

Utskottet

De krav som ställs på den kommunala verksamheten är stora och det ekonomiska utrymmet för ökade insatser inom sektorn är mycket begränsat. Av samhällsekonomiska skäl är det nödvändigt att begränsa den kommunala konsumtionsökningen år 1982. I proposition 1980/81:116 anges att den kommunala konsumtionen inte bör tillåtas öka med mer än 1 %. I finansutskottets av riksdagen godkända betänkande i ämnet uttalas att av tillgängliga kalkyler framgår att den enda utvägen för att klara också en till 1 % sänkt konsumtionstillväxt 1982 utan kraftiga utdebiteringshöjningar är att statsmakterna omprövar flertalet av de reformer som berör den kommunala verksamheten under de närmaste åren (prop. 1980/81:116, FiU 31, rskr 290).

I kompletteringspropositionen har gjorts bedömningen att även för åren efter år 1982 krävs att den kommunala expansionen begränsas till högst 1 % per år. En sådan begränsning innebär likväl att den kommunala konsumtionen prioriteras framför både privat och statlig konsumtion. Av en i propositionen redovisad rapport av en särskild arbetsgrupp om kommuner -

FiU 1980/81:40

nas ekonomi (KEA) framgår att befolkningsutvecklingen samt fullföljandet av vissa beslutade eller planerade reformer och utbyggnadsprogram medför att den kommunala konsumtionen ökar med 2,7 % år 1982, 2,1 % år 1983 och 1,5 % år 1984. Enbart befolkningskomponenten skulle kräva en årlig ökning på ca 0,5 % för att bibehålla den nuvarande konsumtionsstandarden. Av olika planerade utbyggnader svarar barnomsorg, långtidssjukvård och öppen sjukvård för de största bidragen till angivna volymökningar.

I propositionen sägs vidare att om den kommunala expansionen skall kunna begränsas i önskvärd grad kraftfulla åtgärder måste vidtas av såväl stat som kommuner och landstingskommuner. Det hävdas vidare att det torde bli ofrånkomligt att ompröva takten i utbyggnaden även på de prioriterade områdena för att en samhällsekonomiskt godtagbar utveckling skall kunna realiseras. Efter samråd med socialministern anför budgetministern följande om barnomsorgen (bil. 2 s. 30).

Om kommunernas barnomsorgsplaner så som de redovisades till socialstyrelsen våren 1980 skulle realiseras innebär detta att hela det samhällsekonomiska utrymme som står till buds för ökning av kommunernas konsumtionsvolym intecknas och mer därtill. De uppgifter som nu föreligger rörande barnomsorgsutbyggnaden åren 1980 och 1981 tyder på att en viss uppbromsning har skett i förhållande till angivna planer. Om kommunerna skall kunna begränsa volymökningen till ca 1 % kommer daghemsutbyggnaden inte att kunna förverkligas i den takt som förutsatts i kommunernas planer. Nya platser i barnomsorgen måste i stor utsträckning tillskapas genom ett effektivare utnyttjande av redan befintliga resurser. Möjligheter till omprioriterings- och rationaliseringsåtgärder måste således utnyttjas i en helt annan utsträckning än tidigare. Det underlättas av ett slopande av den statliga detaljregleringen av barnomsorgen. Chefen för socialdepartementet kommer senare i annat sammanhang att återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

Vad som i sistnämnda hänseende åsyftas är en sedan länge aviserad proposition om förenklade statliga regler inom barnomsorgen.

Beträffande utbyggnaden av långtidssjukvården anförs i propositionen följande (bil. 2 s. 30).

För landstingskommunerna utgör utbyggnaden av långtidssjukvården en viktig förklaring till volymökningen de närmaste åren. Här planeras en utbyggnad med närmare 1 800 platser per år. Samtidigt förutsätts satsningar på hemsjukvården och övrig öppen vård. Utbyggnaden av långtidssjukvården är prioriterad. För att det skall bli möjligt för landstingskommunerna att dämpa ökningstakten i verksamhetsvolymen de närmaste åren krävs emellertid att utbyggnaden begränsas till vad som motiveras av befolkningsförändringarna, dvs. ca 1000 platser per år. En eventuell utbyggnad därutöver bör enbart ske i den utsträckning resurser kan frigöras genom omprioritering. Det skall här betonas att prioriteringen av långtidssjukvården inte snävt bör begränsas till enbart den slutna sjukhusvården för äldre. I många fall kan ett alternativ vara att i stället bygga ut sjukvård i hemmet och övrig primärvård samt den sociala hemtjänsten.

FiU 1980/81:40

103 I motion 1980/81:2190 av Olof Palme m. fl. (s) uttalas att - liksom för år 1982 - ett mål innebärande en årlig tvåprocentig konsumtionsökning bör kunna ställas upp på något längre sikt. Motionärerna uttalar att en sådan ram innebär en kraftig dämpning av den kommunala konsumtionsökningen jämfört med vad som tidigare varit fallet. Det bör likväl bli möjligt, anför motionärerna, att inom denna ram klara en fortsatt utbyggnad av långvården och barnomsorgen. Utrymmet för andra standardförbättringar kommer dock att bli mycket ringa. Den av regeringen satta ramen skulle däremot inte medge en sådan utbyggnad, utan i stort sett endast täcka de automatiska kostnadsökningar som kommunerna till följd av befolkningsförändringar m. m. erfarenhetsmässigt brukar drabbas av.

Motionärerna menar att genom vad som anförts i propositionen och som ovan redovisats det i praktiken blir fråga om att sätta stopp för barnomsorgens utbyggnad. Det kommer inte att gå att uppfylla 1976 års riksdagsbeslut om utbyggnaden av barnomsorgen under avsedd tid. Motionärerna anser dock att detta inte får betyda att man släpper ambitionen för barnomsorgen. Inom den av motionärerna förordade ramen för utvecklingen av den kommunala sektorn bör därför en fortsatt utbyggnad ske.

Då det gäller utbyggnaden av långtidsvården uttalar motionärerna att med hänsyn till den utveckling av den kommunala verksamheten som förordas i motionen och genom att landstingen även i fortsättningen får medel från den allmänna försäkringen (prop. 1980/81:187) en fortsatt utbyggnad bör kunna ske så att nya brister och köer inte uppstår.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagens beslut år 1976 om utbyggnaden av barnomsorgen innebär bl. a. ett fastläggande av en målsättning att hela behovet av barnomsorg för barn till förvärvsarbetande och studerande föräldrar samt för barn med behov av särskilt stöd skulle tillgodoses inom en tioårsperiod, dvs. senast i slutet av år 1986.

Socialutskottet har i ett den 14 maj avgivet enhälligt betänkande - efter en redovisning för vad kompletteringspropositionen innehåller i här aktuellt avseende och för aktuella uppgifter rörande barnomsorgsutbyggnaden - anfört följande (SoU 1980/81:40 s. 4).

Utskottet vill för sin del konstatera att det inte föreligger någon omständighet som ger anledning ompröva tidigare beslut om barnomsorgsutbyggnaden i vad avser målet för utbyggnaden. Som framgått av det föregående ställer befolkningsutvecklingen sådana krav på kommunernas resurser att endast ett begränsat utrymme för utbyggnad av barnomsorgen och för insatser på övriga prioriterade områden kan uppnås inom ramen för en acceptabel volymökning. Huruvida det nyss angivna målet kan nås inom den fastställa tioårsperioden är för dagen omöjligt att ange. I det ekonomiskt ansträngda läget för kommunerna blir omdisponeringar troligen nödvändiga för att skapa utrymme för en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen. Utskottet anser att hög prioritet även i fortsättningen måste ges åt detta område.

De resurser som nu finns inom barnomsorgssektorn eller som kan tillföras denna måste utnyttjas effektivt. Alla möjligheter till omdisponeringar och

FiU 1980/81:40

rationaliseringar måste tillvaratas. Utskottet vill i anslutning till vad som anförs i kompletteringspropositionen om slopande av detaljregleringen av barnomsorgen med skärpa understryka angelägenheten av att den väntade propositionen snarast framläggs.

Utskottet vidhåller sitt sålunda redovisade enhälliga ställningstagande rörande barnomsorgsutbyggnaden. Vad som anförts av utskottet står inte i motsättning till det förhållandet att det råder olika meningar om vilken kommunal konsumtionsutveckling som kan accepteras från samhällsekonomisk synpunkt. Eftersom barnomsorgen tillhör de prioriterade områdena inom den kommunala sektorn måste ett ökat utrymme för konsumtion inom sektorn medföra en snabbare barnomsorgsutbyggnad. Det ankommer emellertid inte på socialutskottet att bedöma vilken volymutveckling för den kommunala konsumtionen som med hänsyn till samhällsekonomin kan accepteras.

Då det gäller utbyggnaden av långtidsvården äger vad som anförts om barnomsorgen i huvudsak motsvarande tillämpning.

Stockholm den 19 maj 1981

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s), Mårten Werner (m), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Kersti Swartz (fp), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c) och Anita Persson (s).

Avvikande mening

av Göran Karlsson, Evert Svensson, Anna-Greta Skantz, Ivar Nordberg, Kjell Nilsson, Stig Alftin och Anita Persson (alla s) som anser att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Utskottet vidhåller” och slutar med ”motsvarande tillämpning” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den ökning av den kommunala konsumtionen med 2 % som förordats i den socialdemokratiska partimotionen 1980/81:2190 ger möjlighet till en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen och långvården. Även med en tvåprocentig ökningstakt kommer det dock sannolikt att ta längre tid att infria 1976 års beslut om barnomsorgen än vad som ursprungligen beräknats. Barnomsorgen och långtidsvården tillhör de områden som måste ges hög prioritet. Det råder fortfarande stor brist på platser inom dessa områden och samhället måste även i en kristid söka bevara ambitionerna om en så snabb utbyggnad som möjligt. Utskottet tillstyrker därför bifall till den socialdemokratiska partimotionen.

FiU 1980/81:40

105 Bilaga 4

Socialutskottets yttrande 1980/81:4 y

om utnyttjande av resurser för barnomsorg och missbrukarvård

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över motion 1980/81:1526 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m).

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall anhålla om skyndsam utredning och förslag i syfte att bättre utnyttja knappa resurser inom bl. a. skolans, barnomsorgens, hälso- och sjukvårdens samt missbrukarvårdens områden i enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet

I motionen erinras om att regeringen kommer att i olika avseenden vidta åtgärder i syfte att den kommunala verksamhetens volymutveckling skall kunna rymmas inom samhällsekonomiskt godtagbara ramar under de närmaste åren. De sålunda aktuella åtgärderna är emellertid inte tillräckliga för att möjliggöra att den nödvändiga begränsningen av den kommunala sektorns ökningstakt kan ske utan negativa effekter på trängande vårdbehov, anför motionärerna. De anser att, för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt, enskild verksamhet av fullgod kvalitet inom skola, barnomsorg, hälso- och sjukvård, missbrukarvård m. m. måste få bättre möjlighet att drivas på för konsumenterna likvärdiga villkor med motsvarande offentlig verksamhet. En sådan ”konkurrens” på lika villkor skulle, menar motionärerna, inte bara avlasta den offentliga sektorn utan också stimulera till förbättringar och effektiviseringar inom denna samtidigt som medborgarnas valfrihet mellan olika skol- och vårdformer skulle öka.

Då det gäller barnomsorgen anförs i motionen att det av rättvise- och resursskäl är nödvändigt att nuvarande ensidiga stöd till den kommunala barnomsorgen ersätts med rättvist utformade stöd. Motionärerna hänvisar i anslutning härtill till andra motioner som väckts av företrädare för moderata samlingspartiet. De åsyftade motionerna har behandlats av socialutskottet i de av riksdagen godkända betänkandena Soli 1979/80:28 och SoU 1980/ 81:28. I betänkandena, som varit enhälliga i här aktuellt avseende, har socialutskottet avstyrkt motionerna under hänvisning i främsta rummet till det arbete som pågår inom familjeekonomiska kommittén (S 1979:06). Utskottet finner att vad motionärerna anför i motion 1980/81:1526 inte

FiU 1980/81:40

motiverar något annat ställningstagande till den aktuella frågan. Motionen avstyrks därför såvitt avser den kommunala barnomsorgen.

Då det gäller nykterhetsvård och vård av narkotikamissbrukare anser motionärerna att det är angeläget att ersättningssystemet utformas på ett sådant sätt att enskilda vårdanstalter eller vård som ges av stiftelser och ideella organisationer garanteras likvärdiga möjligheter med dem som gäller förde kommunala institutionerna. Detta är också nödvändigt, anförs det, för att missbrukare med olika vårdbehov skall kunna få den vård och rehabilitering som är bäst just i deras fall.

Utskottet har i olika sammanhang framhållit värdet av enskilda initiativ som komplement till samhällsinsatser då det gäller vården av missbrukare. Utskottet hänvisar härvidlag i första hand till vad utskottet uttalade vid behandlingen förra våren av socialtjänstreformen (SoU 1979/80:44 s. 69). Reformen innebär bl. a. att statens ansvar för institutioner inom socialvården - ungdomsvårdsskolor och statliga nykterhetsvårdsanstalter - skall tas över av landstingskommuner och kommuner. Dessa skall i samverkan genomföra länsvis institutionsplanering. De institutioner som f. n. drivs av icke-kommunal/landstingskommunal huvudman (annan än staten) förutsätts ingå i institutionsplanen och knytas till denna genom vårdavtal.

För kort tid sedan har överenskommelse träffats mellan statens förhandlingsnämnd och företrädare för Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet om statsbidrag vid ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner. Överenskommelsen kommer inom kort att föreläggas riksdagen. I protokollsanteckning har angivits att för institution som drivs av icke-kommunal/ landstingskommunal huvudman skall bidraget utbetalas till den kommun/ landstingskommun till vilken institutionen knutits genom vårdavtal. Den del av faktisk nettokostnad för institutionens drift, som inte täcks genom det statliga bidraget, förutsätts ersättas av vårdtagarnas hemkommuner.

Den träffade överenskommelsen innebär att den valda bidragskonstruktionen skall kunna omprövas på grundval av erfarenheterna från de två första åren (1983 och 1984) under vilka överenskommelsen gäller.

Utskottet, som inte anser att riksdagsbehandlingen av den väntade propositionen rörande statsbidrag till bl. a. institutioner inom missbrukarvården bör föregripas, avstyrker motionen även i här aktuell del.

De övriga frågor som tas upp av motionärerna hänför sig till socialförsäkrings- och utbildningsutskottens beredningsområden.

Stockholm den 7 maj 1981

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

FiU 1980/81:40

107 Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius (m), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s), Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp). Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s) och Maria Lagergren (s).

Avvikande mening

av Karl Leuchovius, Blenda Littmarck och Anita Bråkenhielm (alla m) som anför:

Den kommunala expansionen bör enligt långtidsutredningen begränsas till högst en procents volymökning per år under de kommande åren. Innebörden av detta är enligt FiU 1980/81:31 att “endast den volymökning som befolkningsförändringarna ger upphov till ryms inom den angivna ramen. Sålunda måste även utbyggnaden av de prioriterade områdena barnomsorg och långtidsvård stoppas såvida inte utrymme kan skapas genom neddragning av annan befintlig verksamhet”.

Det är därvid uppenbart att bristen på barnomsorg inte kan täckas enbart genom utbyggnad av kommunal barnomsorg på samma sätt som tidigare. En nytillkommande barndaghemsplats för de minsta barnen - där behovet är störst - kostar inemot 70 000 kr. årligen i drift- och kapitaltjänstkostnader. Kommunerna måste ges ökad frihet att pröva även andra lösningar såsom trefamiljssystem eller kommunala vårdbidrag till hemarbetande flerbarnsförälder.

Inom hälso- och sjukvården och inte minst inom missbrukarvården finns exempel på att enskild verksamhet innebär god vård till för samhället lägre pris. Nya ideer och initiativ har ofta också framgångsrikt prövats inom vårdformer drivna av organisationer och enskilda. Som exempel kan nämnas Länkrörelsen, LP-stiftelsen, Narconon- och Hasselakollektiven.

En tandläkartimme inom privat tandvård kostar betydligt mindre än en timme inom folktandvården (som kan ha andra förtjänster). En nyetablering av tandläkare och privatpraktiserande läkare styrd mot bristområden skulle bidra till en solidarisk försörjning med vårdresurser. En privat vårdgivare blir oftast etableringsorten trogen, och husläkaridén kunde på detta sätt förverkligas för flera.

Socialutskottet har i samband med behandling av socialtjänstlagen gjort vissa uttalanden om betydelsen av enskilda vårdinitiativ (SoU 1979/80:44 s. 68). Enligt vår mening bör - under offentlig kontroll stående - privat verksamhet i ökad omfattning utnyttjas för att främja valfrihet och bättre resursutnyttjande inom barnomsorg, sjukvård och missbrukarvård.

FiU 1980/81:40

108 Innehåll

Inledning 1

A. EKONOMIDEPARTEMENTET

Den reviderade finansplanen 1981 4

Propositionen 6

Motionerna 9

Utskottet 16

Sveriges ekonomi i ett medelfristigt perspektiv 16

Sveriges ekonomi 1981 24

Ändrad utbetalning av kommunalskattemedel m. m. .. 29

Hemställan 31

B. BUDGETDEPARTEMENTET

Reviderat budgetförslag 1981/82 m. m 32

Propositionen 33

Motionerna 40

Utskottet 46

Långtidsbudgeten 46

Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt 48

Budgetpolitiska riktlinjer för budgetåret 1982/83 50

Riktlinjer för den kommunala ekonomin 54

Särskilda frågor 61

Hemställan 64

Reservationer

under A 66

under B 77

Särskilt yttrande 89

Bilagor:

1. Lagförslag 90

2. Skrivelse från Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet 99

3. Socialutskottets yttrande SoU 1980/81:5 y 101

4. Socialutskottets yttrande SoU 1980/81:4 y 105

T abellförteckning:

Tabell 1 Försörjningsbalans 1980-1981 25

Tabell 2 Bytesbalans 1980-1981 26

Tabell 3 Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna 47

Tabell 4 Budgetsaldo 1978/79-1981/82 50

GOTAB 69173 Stockholm 1981