Om förnyelsefonder, m. m. (prop. 1984/85:86)

FiU 1984/85:9

Finansutskottets betänkande 1984/85:9

om förnyelsefonder, m. m. (prop. 1984/85:86) Sammanfattning

I propositionen föreslås att alla företag med en vinst på minst 500 000 kr. år 1985 skall sätta av 10% av vinsten på förnyelsefond. Sådan fond skall användas för utbildning av företagets anställda och för forsknings- och utvecklingsarbete.

Propositionen innehåller också förslag om att inbetalningskvoten vid avsättning till allmän investeringsfond skall höjas från nuvarande 50 % till 75%.

I fyra motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas avslag på båda förslagen. I ytterligare tre motioner föreslås vissa jämkningar eller kompletteringar i förslaget om förnyelsefonder.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag och avstyrker motionerna.

I två gemensamma reservationer av företrädare för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet i utskottet avvisas propositionens förslag resp. begärs att det s. k. FoU-avdraget skall återinföras. Enligt reservanterna är de föreslagna förnyelsefonderna obefogade eftersom det är en överlevnadsfråga för företagen att utbilda sin personal och att bedriva en framsynt forskning och utveckling.

I en reservation av vänsterpartiet kommunisternas företrädare i utskottet krävs bl. a. att syftet med förnyelsefonderna vidgas. Alla med mindre än tio års skolunderbyggnad bör ges rätt till ett års vuxenutbildning med bibehållen lön. I samma reservation avvisas också ett i propositionen gjort uttalande om att förnyelsefonderna skall beaktas vid beräkningen av löneutrymmet i avtalsrörelsen.

Företrädare för moderata samlingspartiet och centerpartiet i utskottet framför i ett särskilt yttrande kritik mot att utskottet avvisat ett krav om att inhämta yttrande från lagrådet över propositionens förslag med hänvisning till att en fördröjning av ärendet skulle leda till avsevärt men.

1 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr9

FiU 1984/85:9

2 Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

proposition 1984/85:86 om förnyelsefonder, m. m.,

de med anledning av propositionen väckta motionerna 1984/85:262 av Stig Josefson m. fl. (c),

1984/85:263 av Sivert Andersson (s),

1984/85:264 av Catarina Rönnung m. fl. (s),

1984/85:265 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1984/85:266 av Ove Eriksson (m),

1984/85:267 av Björn Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp),

1984/85:268 av Lars Tobisson m. fl. (m).

Utskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttrandet (SkU 1984/85:3y) återfinns som bilaga till betänkandet.

Representanter för Sveriges industriförbund har inför utskottet redovisat sina synpunkter på propositionens förslag och även överlämnat en skrivelse i ärendet.

Propositionens hemställan och lagförslag

I proposition 86 har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om inbetalning på förnyelsekonto,

2. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond.

De i propositionen framlagda lagförslagen har följande lydelse:

FiU 1984/85:9

1 Förslag till Lag om inbetalning på förnyelsekonto

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter skall, om företagets huvudsakliga verksamhet avser jordbruk, skogsbruk, fastighetsförvaltning eller rörelse, betala in medel på ett räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto) enligt bestämmelserna i denna lag.

Regeringen får, om det finns synnerliga skäl, medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala in medel på förnyelsekonto.

Företag, som avses i första stycket och som betalar in medel på förnyelsekonto, har rätt till avdrag enligt bestämmelserna i 4 § för det belopp som

1 räkenskaperna har avsatts till en särskild fond (förnyelsefond).

Livförsäkringsanstalter samt bostadsföretag, som avses i 2 § 7 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, får inte betala in medel på förnyelsekonto.

2 § Inbetalning på förnyelsekonto skall göras med ett belopp som motsvarar 10 procent av företagets justerade årsvinst under der beskattningsår för vilket taxering i första instans sker år 1986 eller - om företaget på grund av förlängning av räkenskapsåret inte skall taxeras detta år - år 1987. Understiger den justerade årsvinsten 500000 kronor behöver inbetalning på förnyelsekonto inte göras.

Med justerad årsvinst avses årsvinsten enligt fastställd balansräkning sedan årsvinsten, i den mån den påverkats av nedan angivna poster,

a) ökats med erlagda eller beräknade allmänna svenska skatter,

b) ökats med belopp som har avsatts till allmän investeringsfond enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond och annan liknande fond,

c) ökats med belopp som har donerats till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål,

d) minskats med restituerade allmänna svenska skatter,

e) minskats med belopp som enligt 6 § lagen om allmän investeringsfond har återförts från lagerinvesteringskonto jämte tillägg på sådant belopp,

0 justerats med belopp som har föranlett ändring av årsvinsten på grund av överföring av allmän investeringsfond och annan liknande fond samt

g) ökats med belopp som har tagits i anspråk för av- eller nedskrivningar eller koncernbidrag utöver vad som kan godtas vid inkomsttaxeringen.

Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än tolv månader skall den justerade årsvinsten jämkas med hänsyn till detta. Skall företaget taxeras för två beskattningsår skall årsvinsten för de båda beskattningsåren läggas samman, varefter vinsten jämkas med hänsyn till de båda beskattningsårens sammanlagda längd.

Har företaget vidtagit några åtgärder som kan antas ha tillkommit i syfte att helt eller delvis undgå skyldighet att betala in medel på förnyelsekonto skall vid bestämmande av underlaget för insättningsskyldigheten bortses från sådana åtgärder.

3 § Inbetalning till förnyelsekonto skall ha kommit ett riksbankskontor till handa senast den dag, då företaget enligt 34 § 1 eller 2 mom. taxeringslagen (1956:623) skall ha avlämnat självdeklaration för beskattningsåret.

Inbetalning som har gjorts senare än i första stycket sägs men senast den

FiU 1984/85:9

15 oktober under taxeringsåret skall också godtas. 1 dessa fall skall företaget betala en särskild avgift till statsverket. Avgiften är 1 procent av det för sent inbetalade beloppet för den kalendermånad då beloppet rätteligen senast skulle ha betalats in och därefter 1 procent av beloppet för varje påböijad kalendermånad till dess inbetalning sker.

Den särskilda avgiften skall betalas inom den tid som länsstyrelsen bestämmer. Betalas inte avgiften inom föreskriven tid utgår restavgift enligt 58 § 1 mom. första stycket uppbördslagen (1953:272) på avgiftsbeloppet. Den särskilda avgiften och restavgiften får drivas in i samma ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen.

Avgifterna är inte avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Skall företaget inte taxeras år 1986 är företaget skyldigt att göra en preliminär inbetalning till riksbanken med belopp som motsvarar 10 procent av den justerade årsvinsten eller - i förekommande fall - den jämkade årsvinsten, beräknad enligt 2 §, som hänför sig till det eller de beskattningsår för vilket taxering sker år 1985. Inbetalningen skall ha kommit ett riksbankskontor till handa senast den 30 april 1986. Finner företaget, vid avlämnandet av sin självdeklaration till 1987 års taxering, att ett större belopp skall betalas in till förnyelsekonto än vad som preliminärt har betalats in, skall företaget betala in vad som fattas senast den dag, då företaget enligt 34 § 1 eller 2 mom. taxeringslagen skall ha avlämnat sin deklaration. Bestämmelserna i andra - fjärde styckena gäller även företag som avses i detta stycke.

Riksbanken skall lämna bevis till företaget om inbetalning till förnyelsekonto.

Riksbanken skall till statens industriverk och länsstyrelsen översända uppgifter angående de för beskattningsåret gjorda inbetalningarna till förnyelsekonto senast den 31 maj under taxeringsåret eller, om beloppet har betalats in vid senare tidpunkt, snarast därefter.

4 § Vid beräkning av nettointäkt av fastighet eller av rörelse enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har företag, som avses i 1 §, rätt till avdrag för belopp som i räkenskaperna har avsatts till förnyelsefond. Avdrag medges inte med högre belopp än vad företaget - i enlighet med bestämmelserna i 2 § - senast den 15 oktober under taxeringsåret har betalat in till förnyelsekonto. Avdraget får göras vid taxeringen det år då insättningen senast skall ha skett eller — om företaget på grund av förlängning av räkenskapsåret inte skall taxeras nämnda år - vid påföljande års taxering.

Ett företag kan inte få avdrag för avsättning till förnyelsefond i mer än en förvärvskälla.

5 § Om ett företag, som enligt bestämmelserna i denna lag är skyldigt att betala in medel till förnyelsekonto, inte har gjort detta senast den 15 oktober under taxeringsåret skall som skattepliktig intäkt tas upp ett särskilt tillägg som svarar mot det belopp som sålunda inte har betalats in till riksbanken.

6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan besluta att förnyelsefond får tas i anspråk för ändamål som avses i

7 § första stycket. Beslut som nu sagts skall förses med de villkor som är påkallade och kan gälla samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller visst eller vissa företag.

FiU 1984/85:9

5 Förnyelsefond som har avsatts i viss förvärvskälla får tas i anspråk i samma förvärvskälla eller i annan förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk får. om det finns särskilda skäl. medge att förnyelsefond som avsatts i förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse tas i anspråk i inkomstslaget annan fastighet.

Till ansökan att ta förnyelsefond i anspråk skall fogas yttranden från de lokala arbetstagarorganisationer som är bundna av kollektivavtal i förhållande till företaget. Ansökningen skall avslås om organisationer som har avstyrkt ansökningen företräder fler anställda hos företaget än organisationer som har lämnat ansökningen utan erinran. Har berörda centrala arbetstagarorganisationer träffat överenskommelse om annan ordning för de anställdas inflytande än vad som nu sagts gäller dock vad som föreskrivs i överenskommelsen.

Saknas lokala arbetstagarorganisationer som avses i föregående stycket skall de anställda på lämpligt sätt beredas tillfälle att avge yttrande. Även sådant yttrande skall fogas till företagets ansökan.

Beslut om att förnyelsefond får tas i anspråk skall tillställas företaget, riksbanken och länsstyrelsen.

7 § Förnyelsefond får tas i anspråk för utgifter för utbildning av arbetstagare hos företaget samt för utgifter för forskning och utvecklingsarbete. Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge att förnyelsefond tas i anspråk för annat ändamål än nu sagts.

Belopp, som har avsatts till förnyelsefond. får las i anspråk endast för arbete som utförs, inventarier som levereras och i övrigt kostnader som hänför sig till tid efter bokslutsdagen.

Ianspråktagande av förnyelsefond får inte avse begagnade inventarier. 1 fråga om inventarier som företaget har anskaffat från en näringsidkare med vilken företaget är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap får fonden tas i anspråk endast om inventarierna har tillverkats under beskattningsåret.

Om förnyelsefond får tas i anspråk för byggnadsarbete eller arbete på markanläggning får företaget, såvida arbetet hänför sig till flera beskattningsår och avdrag på grund av arbetet inte redan har skett, under det sista året ta fonden i anspråk för avskrivning av tillgångarna eller för täckande av kostnaderna med högst ett belopp som svarar mot uppkomna kostnader under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts gäller också i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg eller luftfartyg och i fråga om byggnadsinventarier och markinventarier.

Med byggnader, inventarier och markanläggningar förstås vid tillämpning av denna lag tillgångar som vid inkomsttaxeringen behandlas enligt de bestämmelser som gäller för byggnader, maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier respektive markanläggningar. Motsvarande gäller i fråga om byggnadsinventarier och markinventarier. Som inventarier anses dock inte tillgångar som avses i punkt 6 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen (1928:370).

8 § Har beslut enligt 6 § meddelats får företaget från förnyelsekontot ta ut medel som svarar mot den del av förnyelsefonden som får tas i anspråk. Utbetalning får inte göras före utgången av juni månad det år då den mot inbetalningen svarande avsättningen har prövats vid taxeringen i första instans.

FiU 1984/85:9

6 Har utbetalning skett skall ett belopp som svarar mot det utbetalade beloppet tas i anspråk av förnyelsefonden i enlighet med beslutet.

9 § Sedan fem år har förflutit från den dag då inbetalning på förnyelsekonto har gjorts, har företaget rätt att efter uppsägning hos riksbanken få tillbaka den kvarstående delen av medlen. Därvid skall en mot återbetalningen svarande del av fonden omedelbart tas upp som skattepliktig intäkt i den förvärvskälla där fondavsättningen har gjorts.

Om det finns synnerliga skäl, får regeringen medge att återbetalningen sker före utgången av den i första stycket angivna tiden.

10 § Har en förnyelsefond eller en del av en sådan fond tagits i anspråk enligt denna lag, utgör det ianspråktagna beloppet inte skattepliktig intäkt. Å andra sidan får sådana utgifter, för vilka fonden har tagits i anspråk, vid taxeringen inte dras av som driftkostnad. Har fonden tagits i anspråk för anskaffning av en anläggningstillgång, skall vid beräkning av avskrivningsunderlag för tillgången räknas endast den del av utgifterna som inte har täckts av det ianspråktagna beloppet.

11 § Förnyelsefond skall återföras till beskattning om

a) fonden har tagits i anspråk utan tillstånd,

b) medel har tagits ut från förnyelsekonto med stöd av beslut enligt 6 § utan att en mot de utbetalade medlen svarande del av fonden har tagits i anspråk i enlighet med beslutet,

c) företaget har träffat avtal om överlåtelse eller pantsättning av medel på förnyelsekonto,

d) företaget vid beskattningsårets utgång inte driver jordbruk, skogsbruk, fastighetsförvaltning eller rörelse,

e) företaget genom fusion enligt 14 kap. 1, 2 eller 8 § aktiebolagslagen (1975: 1385), 96 § 1 mom. lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar eller 78 § lagen (1955:416) om sparbanker skall anses upplöst och fonden inte enligt fjärde stycket har övertagits av det övertagande företaget,

f) beslut har fattats att företaget skall träda i likvidation eller

g) beslut har meddelats att företaget skall försättas i konkurs.

Återföringen till beskattning skall göras i den förvärvskälla där avsättningen har gjorts.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk får, om det finns särskilda skäl, medge att en förnyelsefond, som skall återföras till beskattning enligt första stycket d, får behållas under viss tid. Efter utgången av denna tid skall den kvarstående fonden återföras till beskattning i enlighet med vad som nyss sagts.

Vid sådan fusion, som avses i 2 § 4 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, får moderbolaget eller den övertagande föreningen i beskattningsavseende överta en förnyelsefond. Har fonden övertagits skall det anses som om moderbolaget eller den övertagande föreningen har gjort inbetalning till riksbanken den dag då dotterbolaget eller den överlåtande föreningen gjorde inbetalningen. Vad som har sagts nu gäller även i fråga om fusion enligt 78 § lagen om sparbanker.

Vad i första - fjärde styckena sägs om förnyelsefond skall i förekommande fall gälla en del av en sådan fond.

12 § Om en förnyelsefond skall återföras till beskattning enligt 11 § första stycket skall som skattepliktig intäkt i den förvärvskälla, där avsättning -

FiU 1984/85:9

en har gjorts, tas upp ett särskilt tillägg som svarar mot 50 procent av det återförda beloppet.

Regeringen får, om det finns synnerliga skäl. medge befrielse från tillägget.

13 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk får, om det finns särskilda skäl, medge att ett företags förnyelsefond helt eller delvis övertas av ett annat företag. För sådant medgivande krävs

a) att det ena företaget är moderföretag och det andra företaget dess helägda dotterföretag eller

b) att båda företagen är helägda dotterföretag till samma moderföretag eller

c) att det ena företaget är ett svenskt aktiebolag vars aktier till mer än 90 procent ägs av moderföretaget tillsammans med eller genom förmedling av ett eller flera av dess helägda dotterföretag och det andra företaget antingen är ett annat sådant aktiebolag eller också moderföretaget eller dess helägda dotterföretag.

Vid tillämpningen av det föregående stycket avses med moderföretag svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening eller svensk sparbank och med helägt dotterföretag svenskt aktiebolag vars aktier till mer än 90 procent ägs av moderföretaget.

I beslut om övertagande av en förnyelsefond skall anges i vilken förvärvskälla hos det övertagande företaget som fonden skall anses avsatt.

Riksbanken skall på framställning av det överlåtande företaget överföra medel, som svarar mot den del av förnyelsefonden som skall övertas med stöd av beslutet, från företagets förnyelsekonto lill ett motsvarande konto för det övertagande företaget.

Har en förnyelsefond övertagits skall det anses som om det övertagande företaget gjort avsättning till fonden och inbetalning till riksbanken vid den tidpunkt då det överlåtande företaget gjorde avsättningen och inbetalningen.

14 § Medel, som har betalats in på förnyelsekonto, får utbetalas endast

a) i fall som avses i 8 § första stycket,

b) i fall som avses i 9 §,

c) om förnyelsefond i fall som avses i 11 § första stycket d och e helt eller delvis har återförts till beskattning.

d) om beslut har meddelats att företaget skall försättas i konkurs,

e) om förnyelsefond helt eller delvis har överförts till ett annat företag och medlen därför skall överföras till det andra företagets förnyelsekonto eller

0 om företaget har inbetalat mer än det belopp som skall betalas in på kontot.

Tidigare inbetalade medel skall anses ha utbetalats före senare inbetalade medel.

1 fall som avses i första stycket c skall länsstyrelsen på framställning av företaget besluta om utbetalning av mede! som svarar mot den del av fonden som har återförts till beskattning i den mån medlen inte tidigare har återgått till företaget.

I fall som avses i första stycket f skall länsstyrelsen på framställning av företaget besluta om utbetalning av det överskjutande beloppet.

Har medel betalats ut från ett förnyelsekonto skall riksbanken underrätta statens industriverk och länsstyrelsen om detta.

FiU 1984/85:9

15 § Företag som skall betala in medel till förnyelsekonto skall i självdeklarationen lämna uppgifter om beräkningen som skall ligga till grund för inbetalningsskyldigheten. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt formulär som fastställs av riksskatteverket.

Företag som vid beskattningsårets utgång har förnyelsefond eller som under beskattningsåret har avvecklat sin förnyelsefond skall i självdeklarationen lämna uppgifter om fondens storlek, användning och avveckling. Uppgifterna skall lämnas i två exemplar på blankett enligt formulär som fastställs av riksskatteverket. Till deklarationen skall fogas bevis från riksbanken angående inbetalning på förnyelsekonto.

Efter anmaning är ett företag, som avses i I §, skyldigt att lämna uppgifter enligt första stycket. Anmaningen får utfärdas av chef för taxeringsenhet eller revisionsenhet, taxeringsnämnd eller taxeringsintendent. I anmaningen får vite föreläggas. Bestämmelserna om vite i 123-125 §§ taxeringslagen (1956:623) gäller i tillämpliga delar på sådant vite.

16 § Taxeringsnämnden skall, i fråga om företag som nämnden skall taxera till statlig inkomstskatt, lämna uppgift till länsstyrelsen om förnyelsefonder som finns vid beskattningsårets utgång och förnyelsefonder som har avvecklats under beskattningsåret. Har uppgifter enligt 15 § första stycket inte lämnats av företag, som kan antas vara skyldiga att göra detta, skall taxeringsnämnden anmäla detta till länsstyrelsen.

17 § Länsstyrelsen skall snarast möjligt efter det att taxeringsnämndernas arbete beträffande visst års taxering har avslutats till statens industriverk översända de i 15 § andra stycket angivna uppgifterna. Sådana uppgifter behöver inte lämnas beträffande företag som inte har medgivits avdrag för avsättning till förnyelsefond. Har beslut om avdrag för avsättning till förnyelsefond eller ianspråktagande av fonden ändrats, skall länsstyrelsen snarast meddela statens industriverk detta.

18 § Förnyelsefonder skall stå under tillsyn av statens industriverk. Företag med förnyelsefond skall på anmaning till verket lämna de uppgifter om fondens storlek, användning och avveckling som verket behöver.

Hos statens industriverk och länsstyrelsen skall föras register över förnyelsefonder.

Hos riksbankens huvudkontor i Stockholm skall föras register över samtliga förnyelsekonton.

19 § Statens industriverks beslut enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär.

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Kammarrättens beslut får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

FiU 1984/85:9

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond

Härigenom föreskrivs att 3, 8, 9 och 14 §§ lagen (1979:609) om allmän investeringsfond skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

3 §

Föreslagen lydelse

Avdrag medges inte med högre belopp än fyra tredjedelar av det belopp som har inbetalats på räntelöst konto i riksbanken (konto för investering). För att medföra rätt till avdrag skall inbetalningen ha kommit riksbankskontor till handa under det beskattningsår som avsättningen avser eller därefter men senast den dag, då företaget enligt 34 § 1 mom. eller 34 § 2 mom. taxeringslagen (1956:623) skall ha avlämnat självdeklaration för beskattningsåret.

Inbetalning som har gjorts senare än vad som sägs i första stycket men senast den 30 juni under taxeringsåret skall, om företaget begär det, medföra samma rätt till avdrag. I nu avsedda fall skall företaget betala en särskild avgift till statsverket. Avgiften är fyra procent eller - om inbetalning har gjorts senast en vecka efter den i första stycket angivna dagen - en procent av det för sent inbetalade beloppet.

Den särskilda avgiften skall betalas inom den tid som länsstyrelsen bestämmer. Betalas inte avgiften inom föreskriven tid utgår restavgift enligt 58 § 1 mom. första stycket uppbördslagen (1953:272) på avgiftsbeloppet. Den särskilda avgiften och restavgiften får drivas in i den ordning som gäller för indrivning av restförd skatt enligt uppbördslagen.

Avgifterna är inte avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Avdrag medges inte med högre belopp än två gånger det belopp som har inbetalats på räntelöst konto i riksbanken (konto för investering). För att medföra rätt till avdrag skall inbetalningen ha kommit riksbankskontor till handa under det beskattningsår som avsättningen avser eller därefter men senast den dag, då företaget enligt 34 § 1 mom. eller 34 § 2 mom. taxeringslagen (1956:623) skall ha avlämnat allmän självdeklaration för beskattningsåret.

8 §

Har beslut enligt 4 eller 6 § meddelats får företaget från konto för investering ta ut medel som svarar mot hälften av den del av den allmänna investeringsfonden som skall eller får tas i anspråk. Utbetalning får inte göras före utgången av november månad det år då den mot inbetalningen svarande avsättningen har prövats vid taxeringen i första instans.

Har utbetalning skett skall ett belopp som svarar mot två gånger det utbetalade beloppet tas i anspråk av den allmänna investeringsfonden i enlighet med beslutet.

Har beslut enligt 4 eller 6 § meddelats får företaget från konto för investering ta ut medel som svarar mot tre fjärdedelar av den del av den allmänna investeringsfonden som skall eller får tas i anspråk. Utbetalning får inte göras före utgången av november månad det år då den mot inbetalningen svarande avsättningen har prövats vid taxeringen i första instans.

Har utbetalning skett skall ett belopp som svarar mot fyra tredjedelar av det utbetalade beloppet tas i anspråk av den allmänna investeringsfonden i enlighet med beslutet.

FiU 1984/85:9

10 Nuvarande

Föreslagen lydelse

Sedan fem år har förflutit från ingången av det kalenderår under vilket inbetalning till konto för investering har gjorts, får företaget utan särskilt tillstånd ta ut medel som svarar mot trettio procent av de inbetalade medlen minskat med medel som under femårsperioden har betalats ut enligt 14 8 första stycket (fria sektorn). Med inbetalade medel avses inte medel som företaget enligt 13 8 fjärde stycket har övertagit från annat företag.

Har företaget tagit ut medel ur den fria sektorn skall under det beskattningsår. då uttaget skett, ett belopp som svarar mot två gånger de utbetalade medlen tas i anspråk av den allmänna investeringsfonden för ändamål som avses i 5 8 första stycket a)-d).

Har företaget tagit ut medel ur den fria sektorn skall under det beskattningsår. då uttaget skett, ett belopp som svarar mot fyra tredjedelar av de utbetalade medlen tas i anspråk av den allmänna investeringsfonden för ändamål som avses i 5 8 första stycket a)-d).

14 8:

Medel, som har inbetalats till konto för investering, får utbetalas endast

a) i fall som avses i 8 8 första stycket.

b) i fall som avses i 9 8 första stycket.

c) om allmän investeringsfond i fall som avses i 11 8 första stycket a)-g)

helt eller delvis har återförts till beskattning.

d) om beslut har meddelats att företaget skall försättas i konkurs,

e) om allmän investeringsfond helt eller delvis har överförts till annat företag och medlen därför skall överföras till annat företags konto för investering eller

0 om företaget för visst beskattningsår inbetalat mer än hälften av det belopp som företaget avser att avsätta till allmän investeringsfond eller för vilket avdrag vid taxeringen har medgetts enligt bestämmelserna i 2 8.

f) om företaget för visst beskattningsår inbetalat mer än tre fjärdedelar av det belopp som företaget avser att avsätta till allmän investeringsfond eller för vilket avdrag vid taxeringen har medgetts enligt bestämmelserna i 2 8.

Tidigare inbetalade medel skall anses ha utbetalats före senare inbetalade medel.

I fall som avses i första stycket c) skall länsstyrelsen på framställning av företaget besluta om utbetalning av medel som svarar mot hälften av den återförda fonden i den mån medlen inte tidigare har återgått till företaget. Sådant beslut får inte utan medgivande av taxeringsintendent fattas förrän taxeringen för det

I fall som avses i första stycket c) skall länsstyrelsen på framställning av företaget besluta om utbetalning av medel som svarar mot tre fjärdedelar av den återförda fonden i den mån medlen inte tidigare har återgått till företaget. Sådant beslut får inte utan medgivande av taxeringsintendent fattas förrän taxeringen

1 Senaste lydelse 1981:299. : Senaste lydelse 1981:299.

FiU 1984/85:9

11 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

beskattningsår, då återföringen har för det beskattningsår, då återfö skett,

har vunnit laga kraft. ringen har skett, har vunnit laga

kraft.

I fall som avses i första stycket O skall länsstyrelsen på framställning av företaget besluta om utbetalning av det överskjutande beloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Därvid gäller följande.

1. De nya bestämmelserna i 3 § tillämpas första gången vid 1985 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock vid denna taxering för företag vars räkenskapsår avslutas före den 31 december 1984.

2. Äldre bestämmelser i 8, 9 och 14 §§ tillämpas om inbetalning av de ifrågavarande medlen till konto för investering har gjorts enligt de äldre bestämmelserna i 3 §.

3. Har avdrag vid 1985 års taxering medgetts på grundval av den äldre lydelsen av 3 § skall länsstyrelsen vid behov underrätta riksbanken om detta. Riksbanken skall vid underrättelse enligt 15 § sista stycket ange om det utbetalade beloppet avser medel som inbetalats enligt de äldre eller de nya bestämmelserna i 3 §.

Motionsyrkandena

Avslag på propositionen

I motion 262 av Stig Josefson m.fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:86.

I motion 266 av Ove Eriksson (m) hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1984/85:86 om förnyelsefonder, m. m.

I motion 267 av Björn Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp) hemställs att riksdagen avslår proposition 1984/85:86.

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1984/85:86 om förnyelsefonder, m. m.

Lag om förnyelsefonder

I motion 265 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

2. att riksdagen beslutar att återbetalning från förnyelsefonderna av kvarstående medel efter 5 år ej sker, utan tillfaller staten för utbildning, forskning och utveckling:

FiU 1984/85:9

12 Föreslagen lydelse

9§

Sedan fem år har förflutit från den dag då inbetalning på förnyelsekonto har gjorts, har företaget rätt att efter uppsägning hos riksbanken få tillbaka den kvarstående delen av medlen. Därvid skall en mot återbetalningen svarande del av fonden omedelbart tas upp som skattepliktig intäkt i den förvärvskälla där fondavsättningen har gjorts.

Om det finns synnerliga skäl, får regeringen medge att återbetalningen sker före utgången av den i första stycket angivna tiden.

Motionärernas förslag

Sedan fem år har förflutit från den dag då inbetalning på förnyelsekonto har gjorts, tillfaller den kvarstående delen av medlen staten för åtgärder inom utbildning, forskning och utveckling.

Koppling mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar

I motion 265 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att uttaget till förnyelsefonderna ej bör beaktas vid förhandlingarna om lönerna för år 1985.

Utbildningsinsatser

I motion 264 av Catarina Rönnung m. fl. (s) hemställs att riksdagen uttalar sig för att folkhögskolan skall ingå som en av de anordnare av utbildning av företagsanställda som enligt proposition 1984/85:86 får ta i anspråk medel ur förnyelsefonderna.

I motion 265 av Lars Wemer m. fl. (vpk) hemställs

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till bred vuxenutbildning inom det tekniska området enligt vad i motionen anförs.

Allmän investeringsfond

I motion 266 av Ove Eriksson (m) hemställs

2. att riksdagen, därest yrkande 1 inte skulle bifallas, beslutar att ekonomiska föreningar också i framtiden till riksbanken skall inbetala 50 % av en avsättning till investeringskonto.

FoU-avdraget

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) hemställs

2. att riksdagen återinför lagstiftningen om det s. k. FoU-avdraget.

FiU 1984/85:9

13 FoU-insatser

I motion 263 av Sivert Andersson (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av en utvärdering av företagens FoU-verksamhet.

Propositionen

I propositionen föreslås att företag, vars årsvinst 1985 uppgår till minst 500000 kr. och vars huvudsakliga verksamhet avser jordbruk, skogsbruk, fastighetsförvaltning eller rörelse, skall betala in ett belopp motsvarande 10 % av vinsten till ett spärrat, räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningen är avdragsgill om företaget gör en lika stor avsättning till förnyelsefond.

Förnyelsefonden får användas för att finansiera utbildning av anställda i företag. Fondutnyttjandet bör därvid syfta till att förbättra de anställdas möjligheter att utföra arbetsuppgifter i företaget. Särskild hänsyn skall tas till de grupper av anställda som hittills fått liten del av utbildningsresurserna. För nyrekryterad arbetskraft föreligger också normalt ett påtagligt utbildningsbehov. Utbildningen kan äga rum inom företaget eller externt genom anlitande av de resurser som finns hos t. ex. studieförbund, AMU-center eller det reguljära utbildningsväsendet.

Förnyelsefonderna får också användas för att finansiera interna eller externa forsknings- och utvecklingsinsatser som är av betydelse för företagens långsiktiga utveckling. Användningsområdet är därvid inte begränsat till åtgärder av teknisk eller naturvetenskaplig natur utan fonderna föreslås också kunna utnyttjas för t. ex. ekonomiskt och administrativt inriktat forsknings- och utvecklingsarbete liksom för mera marknadsinriktade utvecklingsprojekt.

Förnyelsefonderna är i första hand avsedda för löpande omkostnader, dvs. sådana kostnader som är direkt avdragsgilla vid taxeringen. Inget hindrar emellertid att förnyelsefonden utnyttjas även för investeringar i byggnader och utrustning i samband med utbildning, forskning eller utvecklingsarbete. Däremot bör anskaffning av tillgångar som över huvud taget inte är avdragsgilla inte kunna finansieras med hjälp av förnyelsefond.

Ett företag som vill utnyttja sin förnyelsefond - och därmed kunna disponera medlen på förnyelsekontot — skall ansöka om detta hos regeringen eller statens industriverk. Till ansökningen skall fogas yttranden från berörda arbetstagarorganisationer. Som huvudregel gäller att en ansökan skall avslås om organisationer som avstyrker ansökningen företräder fler anställda än organisationer som lämnar ansökningen utan erinran.

Kontomedel som inte kunnat disponeras i samband med fondutnyttjande skall enligt förslaget betalas tillbaka till företaget efter fem år.

Propositionen innehåller vidare ett förslag om att inbetalningskvoten vid

FiU 1984/85:9

avsättning till allmän investeringsfond skall höjas. Som motiv härför anges att skattesatsen för aktiebolag under senare år har överstigit den del av avsättningsbeloppet som skall betalas in till riksbanken (inbetalningskvoten). Fr. o. m. år 1985 uppgår skattesatsen till 52 %. Därtill kommer för vissa företag vinstdelningsskatt. Den låga inbetalningskvoten gör att det även för ett företag som inte har några aktuella investeringsprojekt kan te sig mer förmånligt att göra avsättning till investeringsfond än att betala skatt.

Den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten innebär att ett belopp motsvarande 75 % - och inte som nu 50 % — av avsättningen skall betalas in till riksbanken. Höjningen leder till att mer likviditet dras in i högkonjunkturlägen och att en större del än hittills av utgifterna för investeringar och andra åtgärder kan finansieras av riksbanksmedlen. Höjningen av inbetalningskvoten är således väl förenlig med investeringsfondssystemets allmänna uppbyggnad, framhålls det i propositionen.

Den nya bestämmelsen berör avsättningar som görs i bokslut per den 31 december 1984 och senare.

Motionerna

I motion 262 av Stig Josefson m. fl. (c) avvisas förslaget om förnyelsefonder.

För att fondmedlen skall få tas i anspråk krävs, påpekar motionärerna, ett byråkratiskt ansökningsförfarande, där först de lokala fackföreningarna skall yttra sig varefter statens industriverk skall besluta. Redan i dag är det självfallet en strategisk överlevnadsfråga för varje företag att utbilda sin personal samt bedriva framsynt forskning och utveckling inom sitt verksamhetsområde. För detta behövs inga statliga pekpinnar eller byråkratiska ansökningsförfaranden, hävdar motionärerna.

Motionärerna tror inte att fonderna, såsom förutsätts i propositionen, skall komma att påverka 1985 års avtalsrörelse. Regeringen föreslog för ett år sedan införande av kollektiva löntagarfonder för att åstadkomma en avtalsrörelse på låg nominell nivå. Avtalsrörelsen blev emellertid i realiteten ett fiasko. Inget talar för att förnyelsefonderna nu skall få större effekt på avtalsförhandlingarna än vad löntagarfonderna fick.

Även den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten vid avsättningar till allmän investeringsfond avvisas av motionärerna.

Orsaken till att regeringen vill höja inbetalningskvoten från nuvarande 50 % till 75 % är att aktiebolagens skattesats (52 %) och vinstdelningsskatten (20 %) tillsammans gör det skattemässigt förmånligt för vissa företag att göra avsättning till allmän investeringsfond, även om de inte har några aktuella investeringsplaner. Motionärerna framhåller att centern har tagit bestämt avstånd från kollektiva löntagarfonder och därmed också från vinstdelningsskatten. Denna skatt kan därför enligt deras mening självfallet inte anföras som motiv för en höjning av inbetalningskvoten.

FiU 1984/85:9

15 Att bolagsskattesatsen med några procentenheter överstiger 50 % anser de inte i sig vara tillräckligt skäl för att höja kvoten.

I motion 263 av Sivert Andersson (s) erinras om olika åtgärder som vidtagits på företagsbeskattningens område. Enligt motionären finns det risk för att den samlade effekten av åtgärder som sätts in på skatte- och FoU-området inte får den stimulerande effekt på grundläggande framåtsyftande tekniskt utvecklingsarbete som krävs för att svensk industri skall förmå att upprätthålla konkurrenskraften.

Regeringen bör därför snarast genomföra en utvärdering av hur de samlade åtgärderna på beskattnings- och stödområdet påverkar FoUinsatserna och investeringarna i den framtidsinriktade tekniken i industrin.

I motion 264 av Catarina Rönnung m. fl. (s) påpekas att folkhögskolorna är väl lämpade för att tillgodose de kortutbildades utbildningsbehov. Det borde därför vara självklart, hävdar motionärerna, att även folkhögskolorna räknas in bland de utbildningsanordnare som skall täcka det utbildningsbehov som anges i propositionen.

I motion 265 (vpk) karakteriseras förslaget om förnyelsefonder som lovvärt. Motionärerna är dock kritiska mot vissa detaljer i förslaget och anser att det behöver kompletteras i vissa andra hänseenden.

Så t. ex. vänder de sig mot att det i propositionen förutsätts att förnyelsefonderna skall beaktas vid beräkningen av det tillgängliga löneutrymmet vid 1985 års avtalsförhandlingar. Enligt motionärerna måste riksdagen i ett uttalande avvisa denna koppling mellan avtalsrörelse och förnyelsefonder.

Motionärerna anser också att det är fel att de tillgångar som finns kvar i förnyelsefonderna efter fem år skall betalas tillbaka till företagen. Dessa medel bör i stället tillfalla statskassan för att fördelas om till utbildning, forskning och utveckling på andra områden i samhället.

Förnyelsefondernas syfte måste enligt motionärernas mening utvidgas. Utbildningen måste ges en bred inriktning för att motverka en ytterligare uppdelning på arbetsmarknaden mellan dem som kan tillgodogöra sig den nya utvecklingen och andra som får mindre kvalificerade och mindre intressanta arbetsuppgifter.

Motionärerna föreslår därför att alla som har mindre än tio års skolgång får rätt till ett års vuxenutbildning. Utbildningen skall innehålla allmän utbildning, utbildning om data och teknik samt facklig partsutbildning kring den nya tekniken. För att denna reform skall få ett verkligt innehåll för arbetare och låginkomsttagare måste full lönekompensation utgå.

Genom ett rullande utbildningsprogram skall alla med mindre än tio års skolgång få rätt till vuxenutbildning. Ersättare för dem som går till denna vuxenutbildning skall i första hand vara ungdomar under 25 år.

Den breda vuxenutbildning inom det tekniska området som motionärerna förespråkar kan enligt deras mening finansieras genom ett ökat uttag till

FiU 1984/85:9

förnyelsefonder. Ett sådant system skulle innebära att även de anställda i offentlig verksamhet skulle kunna ges möjlighet att delta i denna utbildning.

I motion 266 av Ove Eriksson (m) avvisas de i propositionen föreslagna åtgärderna i sin helhet. Om detta förstahandsyrkande inte skulle vinna bifall, bör enligt motionären undantag i vart fall göras för de ekonomiska föreningarna. För dessa bör sålunda inbetalningskvoten till allmän investeringsfond även i fortsättningen utgöra 50%. I annat fall kan nämligen ekonomiska föreningar finna det vara mer fördelaktigt att minska sina vinster genom att dela ut efterlikvid till medlemmar. Ett sådant agerande vore emellertid mycket olyckligt, eftersom det skulle minska en förenings möjlighet att bygga upp sin kapitalbas under en högkonjunktur.

I motion 267 av Björn Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp) avvisas såväl förslaget om förnyelsefonder som förslaget att höja inbetalningskvoten till allmän investeringsfond.

Förnyelsefonderna ses av motionärerna som ett försök att ”köpa” LO:s medverkan till låga löneavtal. Sådana försök och ingripanden under pågående avtalsrörelse är dock dömda att misslyckas, anser motionärerna. All erfarenhet tyder på detta, både från år 1980 och tidigare liksom från den nuvarande regeringen i samband med införandet av de kollektiva löntagarfonderna.

Motionärerna finner det anmärkningsvärt att de fackliga organisationerna föreslås få vetorätt i fråga om hur förnyelsefonderna skall utnyttjas. Anmärkningsvärt är enligt deras mening också att företag som befinner sig i allvarlig ekonomisk kris skall kunna ges dispens och få använda de fonderade medlen för andra ändamål än utbildning och forskning.

Motionärerna delar regeringens bedömning att behovet av utbildning för de anställda är stort. Det nu aktuella förslaget kommer emellertid inte att kunna utnyttjas för utbildnings- eller forskningsinsatser förrän under senare delen av 1986. Motionärerna anser det väsentligt att den nödvändiga utbildningen kan intensifieras tidigare än så. De har för avsikt att presentera ett förslag i detta syfte i januari 1985.

Den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten till allmän investeringsfond visar enligt motionärerna att regeringen uppenbarligen befarar att alltför stora belopp skall komma att avsättas till investeringsfonderna och att inbetalningarna till löntagarfonderna därför blir mindre än vad regeringen anser lämpligt. De anser emellertid inte att skillnaden mellan nuvarande inbetalningskvot på 50 % och nu gällande skattesats på 52 % är något motiv för att radikalt höja inbetalningskvoten till 75 %.

Motionärerna vänder sig också mot att den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten kommer att ge vissa effekter som skulle kunna uppfattas som retroaktiva även om förslaget i sig formellt sett inte är det. Höjningen skall nämligen tillämpas redan vid 1985 års taxering som avser inkomster och rörelseresultat uppkomna under år 1984. I praktiken har företagen redan

FiU 1984/85:9

gjort de flesta överväganden och dispositioner som avser detta inkomstår, och då naturligtvis under förutsättning att gällande regler för avsättning till investeringsfond skall bestå.

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) avvisas förslaget i propositionen i sin helhet. Motionärerna förordar i stället för förnyelsefonder att det s. k. FoU-avdraget återinförs.

I motionen erinras om att regeringen utgår från att förnyelsefonderna beaktas vid beräkningen av tillgängligt löneutrymme. Enligt motionärernas uppfattning finns det ingenting som tyder på att de nya fonderna får någon dämpande effekt på lönekraven.

Användandet av förnyelsefondernas medel skall godkännas av regeringen eller statens industriverk. Sådant beslut skall förses med de villkor ”sorn är påkallade”. Lagförslaget öppnar således möjligheter för statsmakterna att styra investeringsinriktningen i företagen, påpekar motionärerna.

Facket får dessutom en vetorätt genom att företags ansökan om utnyttjande av fondmedel måste bifallas av arbetstagarorganisationer som företräder fler anställda än organisationer som lämnar ansökningen utan erinran.

Facket och staten (industriverket) antas alltså bättre än företagsledningarna kunna avgöra vilken inriktning ett företags utbildnings- och forskningsinsatser bör ha. Men motionärernas uppfattning är att företagen själva är bäst lämpade att bedöma hur deras egna vinstmedel skall användas.

Motionärerna finner det uppenbart att det är facket och inte de anställda som skall få ökat inflytande. Om på en arbetsplats det stora flertalet är oorganiserade skall en organisation, som företräder minoriteten, ändå kunna stoppa en ansökan även om majoriteten av de anställda är positiv till förslaget.

Med hänsyn till lagförslagets omfattning och den nya syn på avvägningen mellan anställda och fackliga organisationer som där kommer till uttryck bör, anser motionärerna, vederbörande utskott föranstalta om att ärendet granskas av lagrådet.

Motionärerna säger också nej till den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten för avsättning till allmän investeringsfond. Inbetalningskvoten bör motsvara skatteskulden. Eftersom skattesatsen uppgår till 52 % finns det enligt motionärerna ingen anledning att höja den 50-procentiga inbetalningskvoten.

Motionärerna påpekar att både förslaget till höjd inbetalningskvot och förslaget att införa förnyelsefonder av allt att döma föranleds av att regeringen önskar dra in likviditet från företagen för att få ett billigt bidrag till finansieringen av budgetunderskottet. Motionärerna anser det väsentligt att en stram penningpolitik bedrivs genom åtgärder som begränsar penningmängdens tillväxt. Detta bör emellertid ske genom generella penningpolitiska insatser och inte genom att företagen tvingas sätta in medel på räntelösa konton i riksbanken.

FiU 1984/85:9

18 Utskottet

Förnyelsefonder

Lagförslaget om förnyelsefonder har inte underställts lagrådet för yttrande innan propositionen överlämnades till riksdagen. Med anledning härav har inom finansutskottet yrkats att utskottet skulle låta lagrådet granska förslaget. De skäl som därvid åberopats är dels lagförslagets omfattning, dels den nya syn på avvägningen mellan anställda och fackliga organisationer som kommer till uttryck i det.

En remittering av förslaget till lagrådet skulle medföra att ärendet inte hinner slutbehandlas av riksdagen i år. Enligt utskottets mening skulle ett sådant dröjsmål leda till avsevärt men. Därvid har bl. a. anförts hänsyn till ärendets samband med pågående löneförhandlingar. Utskottet har därför med stöd av 4 kap. 10 § riksdagsordningen beslutat att inte inhämta lagrådets yttrande.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att lagförslaget om förnyelsefonder är i tekniskt avseende utformat i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto. Denna lag bygger i sin tur på lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto. Föreskrifterna i lagförslaget och de båda tidigare lagarna är i vissa hänseenden identiska. Skillnaderna dem emellan avser — förutom ändamålet och de anställdas inflytande över fondens användning - i huvudsak kretsen av inbetalningsskyldiga företag och den tid under vilken medlen skall vara spärrade på kontot.

Även om arbetstagarsidans företrädare alltså inte formellt tillerkänts samma inflytande i de båda tidigare lagarna har deras inflytande även i dessa sammanhang i praktiken varit starkt. Visserligen har det inte förelegat något formellt hinder mot att bifalla en ansökan som avstyrkts av de anställda. Men i de fåtal fall då en ansökan avstyrkts av en majoritet av de anställda har den regelmässigt avslagits. Det kan också nämnas att den formella vetorätt som de lokala fackliga organisationerna nu föreslås få över förnyelsefondernas utnyttjande inte är någon principiell nyhet. Redan i den första lagen av detta slag — lag (1974:325) om avsättning till arbetsmiljöfond — fanns nämligen en föreskrift om att arbetsmiljöfond fick disponeras endast om flertalet av arbetstagarsidans ledamöter i företagets skyddskommitté eller företagsnämnd hade tillstyrkt användningen.

Det nu framlagda lagförslaget utgår sålunda från en serie liknande lagar. Med hänsyn härtill skulle enligt utskottets mening en lagrådsgranskning knappast kunna tillföra ärendet något nytt.

Utskottet övergår så till att behandla propositionen och de motioner som väckts med anledning av den.

Förnyelsefonderna kan enligt utskottets uppfattning inte ses som en isolerad åtgärd. De bör sättas in i ett större ekonomiskt-politiskt sammanhang. Följande bakomliggande omständigheter bör därvid särskilt uppmärksammas.

FiU 1984/85:9

19 Arbetet med att återställa balansen i ekonomin kräver en väl avvägd politik, i vilken nödvändiga stabiliseringspolitiska åtgärder kombineras med en rättvis fördelningspolitik.

Skall obalansen undanröjas fordras en betydande tillväxt i industrisektorn. Vinsterna i den konkurrensutsatta delen av näringslivet har ökat och måste under flera år framöver ligga på ungefär samma höga nivå som rådde under 1960-talet för att den nödvändiga expansionen skall komma till stånd. Kraven på hög lönsamhet i industrin förstärks dessutom av att sparandeunderskott och inflation har ökat lönsamheten i finansiella placeringar. För att industrins andel av produktionen skall öka måste tillväxten i konsumtionen hållas tillbaka.

Med svensk ekonomis starka utlandsberoende kan industrins konkurrenskraft i längden bara upprätthållas om vår pris- och kostnadsutveckling anpassas till omvärldens. Utskottet har i samband med behandlingen av riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt (FiU 1984/85:6) anslutit sig till kravet att pris- och kostnadsökningen måste begränsas till en nivå som är lägre än konkurrentländernas. Först då kan svensk export fortsätta att vinna nya marknadsandelar, vilket är en förutsättning för att nå balans i våra transaktioner med omvärlden. Utskottet underströk i det sammanhanget att det är nödvändigt att pris- och lönebildningen ändras för att inte den svenska ekonomin skall fastna i en destruktiv devalveringscykel med hög inflation, försämrade reallöner, svag tillväxt och ökande underskott i bytesbalansen och statsbudgeten.

Behovet av att dämpa pris- och löneutvecklingen är med andra ord mycket stort. Arbetsmarknadens parter har vid överläggningar med regeringen ställt sig bakom målet att inflationen skall begränsas till 3 % under loppet av år 1985. De har också anslutit sig till bedömningen att detta förutsätter att den totala lönekostnadsökningen samma år inskränker sig till 5 %.

När krav på hög vinstnivå förenas med krav på dämpad löneutveckling framkommer fördelningspolitiska motsättningar som ställer stabiliseringspolitiken inför svåra och konfliktfyllda awägningsproblem. Skall en varaktig industriell tillväxt säkerställas måste medborgarna kunna räkna med att den utdelning som gjorda uppoffringar leder till fördelas rättvist och utnyttjas för att bygga upp och stärka vår konkurrenskraft.

Regeringens förslag till förnyelsefonder bör enligt utskottets mening prövas i skenet av dessa omständigheter.

I propositionen föreslås att aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter skall med vissa undantag betala in ett belopp motsvarande 10 % av 1985 års vinst på spärrat, räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningsskyldighet föreligger bara för de företag vilkas vinst överstiger 500000 kr. Inbetalningen är avdragsgill om företaget gör en lika stor avsättning till en förnyelsefond.

Förnyelsefonderna får utnyttjas för utbildning av anställda och för forsknings- och utvecklingsarbete. Ett företag som vill utnyttja sin förnyelse -

FiU 1984/85:9

fond skall ansöka om detta hos statens industriverk (SIND). Ansökan skall åtföljas av yttrande från de lokala arbetstagarorganisationerna vid företaget. För att ansökningen skall kunna bifallas måste den ha tillstyrkts av organisationer som tillsammans företräder en majoritet av de fackligt anslutna vid företaget.

I fyra av de sju motioner som väckts i ärendet avvisas förslaget om förnyelsefonder helt. Yrkande av denna innebörd framförs i motion 262 av Stig Josefson m. fl. (c), motion 266 av Ove Eriksson (m), motion 267 av Björn Molin (fp) och Per Arne Aglert (fp) samt motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m). De motiv som anförs för avslagsyrkandet är bl. a. att förnyelsefonderna är obehövliga eftersom det redan i dag är en strategisk överlevnadsfråga för varje företag att utbilda sin personal samt att bedriva ett framsynt forskningsoch utvecklingsarbete. Motionärerna vänder sig också mot den ställning som de fackliga organisationerna tilldelas genom vetorätten liksom mot vissa föreskrifter i lagförslaget, som sägs öppna möjlighet för statsmakterna att styra investeringsinriktningen i företagen.

Skatteutskottet, som beretts tillfälle att yttra sig i detta ärende, har inte funnit anledning till erinran mot regeringsförslaget.

Förnyelsefondernas ändamål skall enligt regeringsförslaget vara att finansiera utgifter för utbildning av anställda hos företagen samt för forskningsoch utvecklingsarbete. Förnyelsefonderna medför sålunda att en del av företagens vinster kanaliseras till åtgärder som särskilt kommer de anställda till del och som samtidigt befrämjar och utvecklar det samlade kunnandet i. svenskt näringsliv. Enligt finansutskottets mening kan förnyelsefonderna därmed på ett verkningsfullt sätt bidra till att stärka näringslivets konkurrenskraft. Vinstindragningarna liksom det förhållandet att de anställda ges ett mer direkt inflytande över dispositionen av dessa medel skapar, som utskottet ser det, också gynnsamma förutsättningar för att löneökningarna nästa år skall hållas på en samhällsekonomiskt försvarbar nivå.

Det är med hänsyn härtill utskottets uppfattning att en del av företagens vinster år 1985 bör sättas av i särskilda förnyelsefonder på det sätt som regeringen föreslagit.

Såsom framgår av skatteutskottets yttrande kan dock inom vissa näringsgrenar problem uppkomma i samband med tillämpningen av de föreslagna föreskrifterna. Inbetalningsplikten skall nämligen bestämmas med utgångspunkt i ett företags justerade årsvinst, dvs. vinsten före avsättning till bl. a. investeringsfond. Detta kan komma att innebära problem för företag inom rederinäringen, som i samband med en fartygsförsäljning avsätter medel till fond för nyanskaffning av fartyg. I likhet med skatteutskottet förutsätter emellertid finansutskottet att sådana och liknande problem kan lösas inom ramen för den dispens som regeringen i särskilda fall skall ha möjlighet att ge.

Med hänsyn till förnyelsefondernas ändamål är det enligt utskottets mening naturligt att de anställda får ett avgörande inflytande över vilka

FiU 1984/85:9

åtgärder som skall vidtas. Lika naturligt faller det sig att man liksom i andra medbestämmandefrågor kanaliserar detta inflytande via de i demokratisk ordning valda fackklubbarna vid företagen. Den åtskillnad som görs i motion 268 mellan löntagarinflytande och inflytande utövat av fackliga organisationer är som utskottet ser det felaktigt. Skall de anställda kunna utöva ett inflytande i olika frågor med någon styrka krävs att de har ett instrument för sin samverkan. Utskottet har svårt att se att det därvid skulle finnas ett bättre alternativ än den klubbstyrelse eller den avdelningsstyrelse som de anställda själva varit med om att utse genom fackliga val.

Till skillnad från de särskilda och de allmänna investeringsfonderna - som i första hand tar sikte på investeringar i realkapital — är förnyelsefondernas främsta syfte att stimulera till satsningar i kunnande. I propositionen anges att en förnyelsefonds uppgift är att finansiera ett företags utbildning, forskning och utvecklingsarbete. Avsikten är därvid enligt föredraganden att fonden skall stimulera till insatser som annars inte skulle komma till stånd. Användningen av fonderna skall således leda till ökade insatser på de aktuella områdena.

Fondutnyttjande för utbildning bör enligt regeringsförslaget syfta till att förbättra de anställdas möjligheter att utföra arbetsuppgifter i företaget. Särskild hänsyn skall därvid tas till de grupper av anställda som hittills fått liten del av utbildningsresurserna. För nyrekryterad arbetskraft föreligger normalt också ett påtagligt utbildningsbehov, framhåller föredraganden, som även vill fästa uppmärksamheten på det förhållandet att kvinnor ofta innehar befattningar som riskerar att bortrationaliseras vid införandet av ny teknik i företagen.

På forsknings- och utvecklingsområdet föreslås fonderna få utnyttjas såväl för interna som för externa insatser. Så t. ex. skall fonderna kunna användas för att finansiera även insatser vid universitet och högskolor och andra organ som bedriver forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för företagens långsiktiga utveckling. Det kan t. ex. gälla finansiering av vetenskaplig utrustning.

Utskottet har inget att erinra mot de allmänna riktlinjer för fondutnyttjandet som sålunda ges i propositionen. Utskottet vill emellertid i sammanhanget betona följande. Syftet med fonderna bör ytterst vara att befästa företagens utvecklingsmöjligheter. Det är därför, som utskottet ser det, angeläget att begreppen utbildning, forskning och utveckling ges en vid innebörd. Då öppnas möjlighet för företagen att i samverkan med arbetstagarna utforma lösningar som är direkt anpassade till egna förutsättningar och behov.

Hänsyn bör tas till att ett litet företag inte har samma utbildningsbehov och behov av forsknings- och utvecklingsarbete som ett stort. Även i andra avseenden föreligger skillnader som bör beaktas. Ett företag kan för att befästa sina utvecklingsmöjligheter t. ex. behöva satsa på vidareutbildning av

FiU 1984/85:9

personal. Ett annat kan däremot ha mer att vinna på att vidareutveckla en produkt, medan ett tredje företag kan nå sina största framgångar genom att utveckla och förbättra sin marknadsföring.

I likhet med föredraganden vill utskottet med hänsyn härtill betona att även mera marknadsinriktade utvecklingsprojekt bör kunna ingå i användningsområdet. Det kan som utskottet ser det gälla utbildning i marknadsföring eller kartläggning av nya marknadsområden. Även olika typer av produktutvecklingsåtgärder bör kunna komma i fråga för fondanvändningen.

Utgångspunkten bör vara att den faktiska beslutanderätten över medelsanvändningen skall ligga hos företaget och de anställda. Det bör vara tillräckligt med att företagsledning och anställda gemensamt kommer fram till vilka satsningar som bäst främjar företaget. Dessa bör själva kunna avgöra om åtgärderna faller inom ramen för något av de tre angivna användningsområdena. En sådan beslutsordning ligger, som utskottet ser det, väl i linje med att de anställda nu föreslås få ett vidgat inflytande över fondanvändningen. Alltjämt bör dock gälla att SIND skall pröva ansökningar om att få disponera medel på förnyelsekonto. Denna prövning bör emellertid, i likhet med vad som sägs i propositionen, främst bestå i att se till att de formella villkoren för tillståndsgivningen är uppfyllda. Vad utskottet här anfört om utnyttjandet av förnyelsefonderna bör ges regeringen till känna.

Förnyelsefonderna har ett mycket nära samband med löneförhandlingarna. Fondernas ändamål och den omständigheten att de i första hand skjuter in sig på mer vinstrika företag bör såsom utskottet tidigare påpekat kunna bidra till att löneökningarna under nästa år hålls på en samhällsekonomiskt försvarbar nivå. I likhet med föredragande statsrådet förutsätter utskottet sålunda att förnyelsefonderna beaktas vid beräkningen av tillgängligt löneutrymme.

I motion 265 (vpk) begärs att riksdagen i ett uttalande skall avvisa den koppling som görs i propositionen mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar. Av vad som nyss anförts framgår emellertid att utskottet inte kan biträda ett sådant uttalande.

I samma motion riktas också invändningar mot förslaget att tillgångar som finns kvar \ förnyelsefonderna efter fem år skall betalas tillbaka till företagen. Enligt motionärerna borde dessa medel i stället tillfalla statskassan för att fördelas om till utbildning, forskning och utveckling på andra områden i samhället.

Utskottet vill med anledning härav erinra om följande. Även om ett företag inte fritt förfogar över de medel som hålls innestående på förnyelsekonto, tillhör medlen hela tiden företaget. Till saken hör också att medel, som inte använts för avsett ändamål, skall tas upp till beskattning när de efter fem år betalas tillbaka till företaget. Dessa principer har varit vägledande även vid utformningen av tidigare förslag till obligatoriska fondavsättningar.

FiU 1984/85:9

23 Enligt utskottets mening finns det inte anledning att nu frångå denna ordning.

Samma motionärer anser också att syftet med förnyelsefonderna måste vidgas. Enligt deras mening bör alla som har mindre än tio års skolgång ges rätt till ett års vuxenutbildning inom det tekniska området. Under utbildningsåret skall full lön utgå. Ersättare för dem som deltar i utbildningen skall i första hand rekryteras bland ungdomar under 25 år. Denna breda satsning på vuxenutbildning kan enligt motionärerna finansieras genom ett ökat uttag till förnyelsefonderna. Därigenom skulle även de som är anställda i offentlig verksamhet kunna tillgodogöra sig denna utbildning, framhåller motionärerna.

Såsom utskottet redan framhållit bör den utbildning som kan komma till stånd genom utnyttjande av förnyelsefonder syfta till att förbättra de anställdas möjligheter att utföra arbetsuppgifter i företaget. Särskild hänsyn bör därvid tas till de grupper av anställda som hittills fått liten del av utbildningsresurserna. Motionärernas förslag om ett rullande utbildningsprogram av generell karaktär förutsätter emellertid helt andra lösningar, som skulle innebära att grundtanken med förslaget om förnyelsefonder skulle gå förlorad. Utskottet avvisar därför motionärernas förslag även i denna del.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 265 yrkandena 1-3.

I motion 264 av Catarina Rönnung m. fl. (s) erinras om att den utbildning som skall anordnas med hjälp av fonderna enligt propositionen skall äga rum inom företaget eller externt inom t. ex. studieförbund, AMU-center och det reguljära utbildningsväsendet. Motionärerna anser att även folkhögskolan bör räknas in bland de utbildningsanordnare som skall täcka det aktuella utbildningsbehovet. De hemställer därför att riksdagen skall göra ett uttalande om folkhögskolorna av denna innebörd.

Utskottet vill med anledning härav påpeka att folkhögskolorna står principiellt fria i förhållande till utbildningssystemet i övrigt. Utbildningsutskottet har i ett nyligen avgivet yttrande till arbetsmarknadsutskottet (UbU 1984/85:1 y) anfört att det finns skäl att slå vakt om denna självständighet hos folkhögskolorna och avstyrkt en motion, i vilken begärs att den nya AMU-organisationen skall samverka också med folkhögskolorna.

I de fall det bedöms lämpligt bör enskilda arbetstagare kunna utnyttja utbildningen vid en folkhögskola liksom hos andra utbildningsanordnare. Enligt finansutskottets mening finns det dock inte anledning att genom ett riksdagsuttalande binda folkhögskolorna till en uppdragsverksamhet med anknytning till förnyelsefonderna. Utskottet avstyrker med det anförda motion 264.

FiU 1984/85:9

24 De allmänna investeringsfonderna

Aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter har sedan länge haft rätt att till allmän investeringsfond sätta av upp till halva årsvinsten (före skatt och avsättningar). En sådan avsättning är avdragsgill om ett belopp motsvarande 50 % av avsättningsbeloppet betalas in på ett räntelöst konto i riksbanken.

I propositionen föreslås att inbetalningskvoten skall höjas till 75 %.

Den föreslagna höjningen avvisas i motionerna 262, 266, 267 och 268.

Skatteutskottet har i sitt yttrande inte funnit anledning till erinran mot regeringens förslag. Skatteutskottet anser därför att finansutskottet bör tillstyrka förslaget.

Som motiv för höjningen anförs i propositionen att skattesatsen för aktiebolag under senare år har överstigit den del av avsättningsbeloppet som skall betalas in till riksbanken. Fr. o. m. år 1985 kommer skattesatsen att uppgå till 52 %. Därtill kommer för vissa företag vinstdelningsskatt. Den låga inbetalningskvoten gör, sägs det vidare, att det även för ett företag som inte har några aktuella investeringsprojekt kan te sig mer förmånligt att göra avsättning till investeringsfond än att betala skatt.

Utskottet anser att den föreslagna höjningen är befogad, eftersom nuvarande ordning innebär att företagen kan förbättra sin likviditet genom att göra fondavsättningar. Höjningen är inte bara ägnad att begränsa likviditetstillväxten i ekonomin utan innebär också att utbetalningen i samband med utnyttjandet av fonden höjs från 50 % till 75 % av investeringsbeloppet. Fonden blir därigenom intressant att använda inte bara för anskaffande av realkapital utan också för andra slags investeringar.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 262 samt 266-268 i nu berörd del.

I motion 266 begärs i ett andrahandsyrkande att ekonomiska föreningar inte skall omfattas av den föreslagna höjningen av inbetalningskvoten. Om ett sådant undantag inte görs kan, enligt motionären, en ekonomisk förening finna det vara mer fördelaktigt att minska sin vinst genom att dela ut efterlikvid till medlemmarna i stället för att göra avsättning till investeringsfond. Ett sådant agerande vore enligt motionären olyckligt, eftersom det skulle minska föreningens möjligheter att bygga upp sin kapitalbas under en högkonjunktur.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att från och med innevarande år är skattesatsen för aktiebolag och ekonomiska föreningar densamma. Även i flera andra avseenden behandlas de båda företagsformerna lika. Något bärande skäl för att i detta sammanhang undanta ekonomiska föreningar anser utskottet inte föreligga. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 266 yrkande 2.

FiU 1984/85:9

25 Övriga motionsyrkanden

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) begärs att FoU-avdraget skall återinföras. Skatteutskottet har i sitt yttrande erinrat om att utskottet så sent som i oktober 1984 behandlat samma fråga (SkU 1984/85:2). I det av riksdagen godkända betänkandet fann skatteutskottet det därvid inte motiverat med ett återinförande av detta avdrag. Denna uppfattning vidhåller nu skatteutskottet.

Finansutskottet ansluter sig till den bedömning som skatteutskottet har gjort. Enligt finansutskottets mening bör sålunda samhällsstöd av olika slag i första hand utgå i form av bidrag och inte genom avdrag vid beskattningen. Med hänvisning härtill avstyrks motion 268 yrkande 2.

Skatteutskottet har i sitt yttrande också tagit upp den i motion 263 av Sivert Andersson (s) aktualiserade frågan om en utvärdering av företagens Fältverksamhet. Skatteutskottet anser att motionen bör avstyrkas eftersom det kan förutsättas att en utvärdering fortlöpande kommer att äga rum utan särskild begäran av riksdagen.

Även finansutskottet utgår från att regeringen utan särskilt initiativ från riksdagen fortlöpande kommer att följa hur FoU-insatser och investeringar i den framtidsinriktade tekniken i industrin påverkas av omläggningen av företagsbeskattningen och det ökade forskningsstödet. Någon åtgärd från riksdagens sida synes inte påkallad. Utskottet avstyrker därför motion 263.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1984/85:86

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:262,1984/85:266 yrkande 1, 1984/85:267 och 1984/85:268 yrkande 1,

2. beträffande förnyelsefonder

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:265 yrkande 2 antar i proposition 1984/85:86 moment 1 framlagt förslag till lag om inbetalning på förnyelsekonto samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande kopplingen mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar att

riksdagen avslår motion 1984/85:265 yrkande 1,

4. beträffande vuxenutbildning inom det tekniska området att riksdagen avslår motion 1984/85:265 yrkande 3,

5. beträffande uttalande om folkhögskolorna att riksdagen avslår motion 1984/85:264,

6. beträffande lagen om allmän investeringsfond

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:266 yrkande 2 antar i proposition 1984/85:86 moment 2 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

FiU 1984/85:9

7. beträffande återinförande av FoU-avdrag

att riksdagen avslår motion 1984/85:268 yrkande 2,

8. beträffande utvärdering av företagens Foll-verksamhet att riksdagen avslår motion 1984/85:263.

Stockholm den 11 december 1984

På finansutskottets vägnar ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Per-Axel Nilsson (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Britta Hammarbacken (c) och Berit Bölander (s).

Reservationer

1. Avslag på proposition 1984/85:86

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Britta Hammarbacken (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Förnyelsefonder Lagförslaget” och på s. 24 slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

I proposition 1984/85:86 föreslås att vissa företag, vilkas årsvinst uppgår till minst 500000 kr., skall betala in ett belopp motsvarande 10 % av vinsten till ett räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningen skall vara avdragsgill om företaget i räkenskaperna gör en motsvarande avsättning till fömyelsefond. Med vinsten förstås den justerade årsvinsten, dvs, vinsten efter bokslutsdispositioner men före vinstdispositioner och skatt. Förnyelsefonden får användas för i första hand utbildning av arbetstagare hos företaget samt forskning och utvecklingsarbete.

Finansministern framhåller att förslaget om förnyelsefonder i tekniskt avseende är utformat i huvudsaklig överensstämmelse med lagen om inbetalning på särskilt investeringskonto. I sak innebär emellertid den nya fonden i två betydelsefulla hänseenden en nyhet i förhållande till de särskilda investeringsfonderna och vinstfonderna. Det ena gäller ändamålet, det andra och i sammanhanget kanske mest anmärkningsvärda de anställdas inflytande

FiU 1984/85:9

på fondens användning. Den lokala arbetstagarorganisation vid företaget som företräder majoriteten av företagets anställda skall sålunda ha vetorätt när det gäller fondmedlens användning, och denna majoritetsregel skall gälla även om företaget har andra anställda än sådana som företräds av avtalsslutande organisationer. Med hänsyn härtill och då lagstiftningen försetts med en generalklausul liknande den som gäller inom beskattningsrätten borde enligt utskottets uppfattning regeringen — innan propositionen lades - ha remitterat ärendet till lagrådet för yttrande. Så har inte skett. Redan av formella skäl bör enligt utskottets mening förslaget därför avvisas.

I övrigt vill utskottet framhålla följande. Ett huvudsyfte med propositionen sägs vara att främja utbildning samt forsknings- och utvecklingsarbete. Såvitt utskottet kan bedöma är emellertid det egentliga syftet med propositionen, som tillkommit på LO:s initiativ, att försöka hålla löneökningarna på en ekonomiskt försvarbar nivå. Enligt utskottets mening är det osannolikt att förnyelsefonderna kommer att få denna effekt. Erfarenheterna av de kollektiva löntagarfonderna ger inte stöd för något sådant antagande.

I likhet med motionärerna bakom motion 262 anser utskottet det vara en överlevnadsfråga för företagen att utbilda sin personal och att bedriva framsynt forskning och utveckling inom sitt verksamhetsområde. Att genom tvingande regler driva företagen till sådana insatser finner utskottet obefogat och meningslöst och detta så mycket mer som reglerna genom sin utformning automatiskt kommer att leda till ökad byråkrati och ökat krångel och dessutom öppnar möjligheter för statsmakterna att styra investeringsinriktningen i företagen.

Fond- och skattetrycket på Sveriges företagare har ökat påtagligt efter regeringsskiftet 1982. Enbart för inkomståret 1985 har beslut hittills fattats om skattehöjningar och likviditetsindragningar för näringslivet på sammanlagt ca 20 miljarder kronor. Detta riskerar att göra de svenska företagen svagare och mindre uthålliga vid en kommande konjunkturavmattning. Även mot den bakgrunden synes förslaget om ytterligare låsning av företagens likvida medel olyckligt.

Sammanfattningsvis är således förslaget om förnyelsefonder även i sak så illa motiverat att utskottet inte kan biträda det. Genom ett sådant ställningstagande tillgodoses avslagsyrkandena i motionerna 262, 266, 267 och 268. Motionerna 263, 264 och 265 bör däremot inte föranleda någon åtgärd.

Vad utskottet anfört innebär i viss mån också ett ställningstagande till propositionens förslag om en uppräkning av inbetalningskvoten vid avsättning till allmän investeringsfond. Enligt utskottets mening saknas anledning att införa regler om ytterligare avsättning av företagens vinstmedel till allmän investeringsfond. Enbart den omständigheten att skattesatsen för bolag och ekonomiska föreningar m.fl. fr.o.m. 1985 års taxering uppgår till 52% påverkar inte denna bedömning, eftersom utskottet inte anser att vinstdelningsskatten bör inverka på inbetalningskvotens storlek. Utskottet anser

FiU 1984/85:9

således att propositionen bör avslås även i denna del, vilket innebär att motionerna 262 samt 266—268 tillgodoses även såvitt nu är i fråga.

dels den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Skatteutskottet har” och slutar med ”motion 263” bort utgå,

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på proposition 1984/85:86

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:262, 1984/85:266 yrkande 1, 1984/85:267 och 1984/85:268 yrkande 1 avslår proposition 1984/85:86 om förnyelsefonder m. m.,

2. Förnyelsefonder m. m.

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”En remittering” och slutar med ”lagrådets yttrande” bort ha följande lydelse:

En remittering av förslaget till lagrådet skulle medföra att ärendet inte hinner slutbehandlas av riksdagen i år. Enligt utskottets mening skulle ett sådant dröjsmål leda till avsevärt men. Därvid har bl. a. anförts hänsyn till att införandet av förnyelsefonderna skulle försenas ett år. Utskottet har därför med stöd av 4 kap. 10 § riksdagsordningen beslutat att inte inhämta lagrådets yttrande.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Förnyelsefonderna kan” och på s. 19 slutar med ”dessa omständigheter” bort utgå.

dels den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Förnyelsefondernas ändamål” och slutar med ”regeringen föreslagit” bort ha följande lydelse:

Förnyelsefondernas ändamål skall enligt regeringsförslaget vara att finansiera utgifter för utbildning av anställda hos företagen samt för forskningsoch utvecklingsarbete. Förnyelsefonderna medför sålunda att en del av företagens vinster kanaliseras till åtgärder som särskilt kommer de anställda till del, och som samtidigt befrämjar och utvecklar det samlade kunnandet i svenskt näringsliv. Enligt finansutskottets mening kan förnyelsefonderna därmed på ett verkningsfullt sätt bidra till att stärka näringslivets konkurrenskraft. Det är även en riktig princip att samhället tar ett övergripande ansvar för utbildning, forskning och utveckling, ett ansvar som dock behöver utvecklas utöver dessa förnyelsefonder.

Det är med hänsyn härtill utskottets uppfattning att en del av företagens vinster bör sättas av i särskilda förnyelsefonder.

FiU 1984/85:9

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet har” och på s. 23 slutar med ”yrkandena 1-3” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i och för sig inget att erinra mot de allmänna riktlinjer för fondutnyttjandet som ges i propositionen. Enligt utskottets mening måste dock fömyelsefondernas syfte utvidgas. Utbildningen måste ha en bred inriktning så att det inte sker en ytterligare uppdelning på arbetsmarknaden mellan dem som kan tillgodogöra sig den nya utvecklingen och andra som får mindre kvalificerade, mindre intressanta arbetsuppgifter.

Många inom arbetslivet har bakom sig en kortvarig skolgång. De som en gång lämnat skolan brukar vanligtvis ej heller senare i livet ta del av samhällets utbildningsresurser. Det finns i dag klara samband mellan skolbakgrund och arbetslöshet. Ur demokratisk synvinkel är det därför mycket viktigt att alla med kort skolgång får möjligheter att komplettera sin bristfälliga utbildning. Ökad vuxenutbildning är också motiverad utifrån den snabba tekniska utvecklingen.

Utskottet föreslår därför att alla som har mindre än tio års skolgång får rätt till ett års vuxenutbildning. Utbildningen skall innehålla allmän utbildning, utbildning om data och teknik samt facklig partsutbildning kring den nya tekniken. För att denna reform skall få ett verkligt innehåll för arbetare och låginkomsttagare måste full lönekompensation utgå.

I överensstämmelse med vad som förordas i motion 265 (vpk) bör ett rullande utbildningsprogram läggas upp. Ersättare för dem som går till denna vuxenutbildning skall i första hand vara ungdomar under 25 år. Att gå in som ersättare för vuxenstuderande skapar som utskottet ser det heller inga konstgjorda jobb som konkurrerar ut ordinarie arbetskraft. Lönekostnaderna till vuxenstuderande och ersättare bör fördelas jämnt mellan företagen, annars finns risk att många företag blir ovilliga att anställa arbetskraft med kort skolgång.

Vuxenutbildningen i denna form bör påbörjas snarast. Den bör stegvis byggas ut och målet bör vara att ge var och en som önskar det möjlighet att gå igenom den skisserade utbildningen.

Kostnaderna för en sådan här satsning med vuxenutbildning och ersättare för dessa kommer att bli avsevärt mindre än vad andra åtgärder för utbildning och arbetsmarknadspolitiska satsningar skulle bli.

Finansieringen av en bred vuxenutbildning inom det tekniska området som utskottet här föreslår kan ske genom ett ökat uttag till förnyelsefonder. Ett sådant system skulle innebära att även de i offentlig verksamhet skulle kunna tillgodogöra sig denna utbildning.

Enligt regeringens förslag skall de föreslagna förnyelsefonderna vara en del av 1985 års avtalsförhandlingar. I propositionen förutsätts att förnyelsefonderna skall beaktas vid beräkningen av det tillgängliga löneutrymmet. Denna pekpinne från finansministern kommer ovanpå den begränsning av det totala löneutrymmet som redan proklamerats av regeringen. Det finns som utskottet ser det ingen anledning att de arbetande skall avstå skäliga

FiU 1984/85:9

löneökningar på grund av förnyelsefonder. Vad Sverige behöver är både löneökningar för de arbetande och utbildning, forskning och utveckling. Dessa åtgärder står dessutom inte i någon som helst motsättning till varandra utan bidrar snarare till en rättvisare fördelning mellan kapital och arbete. Utskottet förordar därför att riksdagen i ett uttalande avvisar kopplingen mellan avtalsrörelse och förnyelsefonder.

De tillgångar som finns kvar i fömyelsefonderna efter fem år, dvs. medel som inte utnyttjas, skall enligt regeringen då betalas tillbaka till företagen. Detta anser utskottet vara fel. Utskottet vill i stället förorda att de medel som finns kvar på förnyelsekonto skall tillfalla statskassan för att fördelas om till utbildning, forskning och utveckling på andra områden i samhället.

dels utskottets hemställan under 2, 3 och 4 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förnyelsefonder

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:265 yrkande 2 antar i proposition 1984/85:86 moment 1 framlagt förslag till lag om inbetalning på förnyelsekonto med den ändringen att 9§ skall erhålla följande som Reservantens förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Reservantens förslag

9§

Sedan fem år har förflutit från den dag då inbetalning på förnyelsekonto har gjorts, har företaget rätt att efter uppsägning hos riksbanken få tillbaka den kvarstående delen av medlen. Därvid skall en mot återbetalningen svarande del av fonden omedelbart tas upp som skattepliktig intäkt i den förvärvskälla där fondavsättningen har gjorts.

Om det finns synnerliga skäl, får regeringen medge att återbetalningen sker före utgången av den i första stycket angivna tiden.

Sedan fem år har förflutit från den dag då inbetalning på förnyelsekonto har gjorts, tillfaller den kvarstående delen av medlen staten för åtgärder inom utbildning, forskning och utveckling.

3. beträffande kopplingen mellan förnyelsefonder och löneförhandlingar att

riksdagen med bifall till motion 1984/85:265 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande vuxenutbildning inom det tekniska området

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:265 yrkande 3 hos regeringen hemställer om förslag till bred vuxenutbildning inom det tekniska området i enlighet med vad utskottet anfört,

FiU 1984/85:9

3. Återinförande av FoU-avdrag

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Flugo Hegeland (m) och Britta Hammarbacken (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Övriga motionsyrkanden" och slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Riksdagen beslutade förra hösten att med verkan fr. o. m. den 1 januari 1984 avskaffa det särskilda avdraget för kostnader för forskning och utveckling. Detta s. k. FoU-avdrag infördes år 1973.

I motion 268 yrkas att FoU-avdraget skall återinföras.

Ett återinförande av FoU-avdraget kan på ett bättre sätt än förnyelsefonder tillgodose kravet på utbildning, forskning och utveckling inom företagen. Detta avdrag hade enligt entydiga uttalanden från näringslivets sida haft väsentlig betydelse för den långsiktiga planeringen för forskningsinsatser och för finansieringen av nya forskningsprojekt. När det permanentades av riksdagen med verkan fr. o. m. 1983 års taxering, rådde bred politisk enighet om angelägenheten av att statsmakterna på olika sätt skulle stödja forskning och utveckling inom företagen. Det bör också framhållas att det är företagen själva och inte myndigheterna som beslutar om de olika forskningsinsatsernas omfattning och inriktning. Enligt utskottet innebar det tidigare avdragssystemet att företagen slapp den hämsko som ett bidragssystem i allmänhet drar med sig i form av byråkratisk kontroll och prövning.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motion 268 yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande återinförande av FoU-avdrag

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:268 yrkande 2 hemställer att regeringen snarast möjligt framlägger förslag om återinförande av FoU-avdraget,

Särskilt yttrande

Krav på lagrådsremiss

Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Britta Hammarbacken (c) anför:

Förslaget till lag om inbetalning på förnyelsekonto har inte varit remitterat till lagrådet. Som skäl för denna underlåtenhet åberopas inte i propositionen att lagförslaget är av enkel beskaffenhet. Det anges i stället att lagstiftnings -

FiU 1984/85:9

ärendet äger samband med pågående löneförhandlingar, varför det är angeläget att riksdagen hinner behandla ärendet i år.

Lagförslaget är av stor omfattning. Det avser ett helt nytt ändamål och innehåller en hittills oprövad föreskrift om facklig organisations vetorätt. I lagförslagets 2 § återfinns också en generalklausul av samma typ som inom beskattningsrätten.

Mot denna bakgrund framfördes vid utskottets behandling av ärendet ett yrkande om remiss till lagrådet. Bakom detta yrkande ställde sig sju av utskottets 15 ledamöter, vilket innebar att den anslutning som krävs enligt RO 4 kap. 10 § förelåg.

Vid en förnyad omröstning uttalade utskottet med åtta röster mot sju att det dröjsmål som skulle uppkomma vid en remiss till lagrådet skulle leda till allvarligt men. På denna grund förvägrades med stöd av 10 § andra stycket den av minoriteten begärda lagrådsremissen.

Enligt förarbetena är rätten att erhålla upplysningar och yttranden, bl. a. från lagrådet, konstruerad som en minoritetsrättighet. Grundlagberedningen förutsatte (SOU 1972:15 s. 244) att utskotten skulle visa generositet med att föranstalta om sakmaterial, som en minoritet önskade få tillfört behandlingen. Samma utredning underströk, att om utskottsmajoriteten med hänvisning till ”avsevärt men” avvisar minoritetens begäran, bör utskottet i sitt betänkande ange skälen för detta sitt ställningstagande.

Utskottsmajoriteten är inte enig om motiveringen för att ej efterkomma vår begäran om lagrådsremiss. Utskottets socialdemokrater hänvisar till ärendets samband med pågående löneförhandlingar. En ledamot ur majoriteten hävdar tvärtom att förnyelsefonderna inte får ha något samband med lönerörelsen. I en reservation på denna punkt hävdar han, att ett dröjsmål skulle leda till avsevärt men med hänsyn till att införandet av förnyelsefonderna skulle dröja.

Vi anser, att utskottsmajoriteten inte levt upp till grundlagens anda, när den med skilda motiveringar avvisar minoritetens begäran om lagrådsremiss. Kravet på riksdagen att försäkra sig om att dess beslut är lagtekniskt korrekta kan inte underordnas hänsyn till pågående löneförhandlingar eller allmän brådska med att få till stånd en nyordning.

FiU 1984/85:9

33 Bilaga

Skatteutskottets yttrande 1984/85:3 y

om förnyelsefonder (prop. 1984/85:86)

Till finansutskottet

I proposition 1984/85:86 föreslås att vissa företag, vilkas årsvinst uppgår till minst 500 000 kr. skall betala in ett belopp motsvarande 10 % av vinsten till ett räntelöst konto i riksbanken (förnyelsekonto). Inbetalningen skall vara avdragsgill om företaget i räkenskaperna gör en motsvarande avsättning till förnyelsefond. Med vinsten förstås den justerade årsvinsten, dvs. vinsten efter bokslutsdispositioner men före vinstdispositioner och skatt. Förnyelsefonden får användas för i första hand utbildning av arbetstagare hos företaget samt forskning och utvecklingsarbete.

Förslaget om förnyelsefonder är i tekniskt avseende utformat i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto, vilken i sin tur bygger på lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto. Skillnaderna mellan de särskilda investeringsfonderna och förnyelsefonderna avser - förutom ändamålet och de anställdas inflytande på fondens användning - i huvudsak kretsen av inbetalningsskyldiga företag och den tid under vilken medlen skall vara spärrade på kontot. Från de synpunkter skatteutskottet har att företräda har utskottet inte funnit anledning till erinran mot förslaget. De skäl som i vissa motioner åberopas till stöd för avslag på propositionen i denna del ändrar inte denna bedömning. Utskottet vill emellertid erinra om att inbetalningsplikten skall bestämmas med utgångspunkt i företagets justerade årsvinst, dvs. vinsten före avsättning till bl. a. investeringsfond. Detta kan komma att innebära problem för företag inom rederinäringen som i samband med en fartygsförsäljning avsätter medel till fond för nyanskaffning av fartyg. Utskottet förutsätter att sådana och liknande problem kan lösas inom ramen för den dispens som regeringen i särskilda fall har möjlighet medge.

Enligt lagen om allmän investeringsfond är aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter f. n. berättigade till avdrag för avsättning till sådan fond vid beräkning av såväl beskattningsbar inkomst som underlag för vinstdelningsskatt. För rätt till avdrag krävs att ett belopp motsvarande 50 procent av avsättningsbeloppet betalas in på ett räntelöst konto i riksbanken.

I propositionen föreslås att inbetalningskvoten höjs till 75 procent.

Skatteutskottet har inte funnit anledning till erinran mot detta förslag och anser därför att det bör tillstyrkas av finansutskottet.

I motion 268 av Lars Tobisson m. fl. (m) yrkas att FoU-avdraget återinförs.

FiU 1984/85:9

34 Sivert Andersson (s) begär i motion 263 en utvärdering av den inverkan de samlade åtgärderna på beskattnings- och stödområdet haft och har på FoU-insatserna och investeringarna i den framtidsinriktade tekniken i industrin.

Frågan om återinförande av FoU-avdraget behandlade skatteutskottet så sent som i oktober i år. Utskottet framhöll därvid bl. a. (SkU 1984/85:2) att samhällsstöd av olika slag i första hand lämpligen bör utgå i form av bidrag och inte genom avdrag vid beskattningen. Utskottet hänvisade också till att kritik i olika hänseenden riktats mot FoU-avdraget som stödform och till att riksdagen under våren 1984 beslutat om olika åtgärder i syfte att stimulera förnyelse och utveckling av industrin. Mot den bakgrunden ansåg utskottet det inte motiverat att återinföra FoU-avdraget. Utskottet vidhåller sin av riksdagen godkända uppfattning i denna fråga och anser således att finansutskottet bör avstyrka motion 268 i denna del.

Vad särskilt angår den i motion 263 aktualiserade frågan om en utvärdering av samhällsstödet till FoU-verksamhet kan det mot bakgrund av de åtgärder på detta område som nyligen beslutats av riksdagen enligt utskottets mening förutsättas att en utvärdering fortlöpande kommer att äga rum utan särskild begäran av riksdagen. Utskottet anser följaktligen att även denna motion bör avstyrkas av finansutskottet.

Stockholm den 5 december 1984

På skatteutskottets vägnar RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), Olle Westberg (s), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s), Kjell Johansson (fp), Anita Johansson (s), Lars Hedfors (s), Ewy Möller (m) och Bruno Poromaa (s).

Avvikande mening

Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius (c), Kjell Johansson (fp) och Ewy Möller (m) anser att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med ”Förslaget om” och slutar med ”av finansutskottet” bort ha följande lydelse:

Finansministern framhåller att förslaget om förnyelsefonder i tekniskt avseende är utformat i huvudsaklig överensstämmelse med lagen om inbetalning på särskilt investeringskonto, vilken i sin tur bygger på lagen om insättning på särskilt vinstkonto. I sak innebär emellertid den nya fonden i två betydelsefulla hänseenden en nyhet i förhållande till de särskilda investeringsfonderna och vinstfonderna. Det ena gäller ändamålet, det andra

FiU 1984/85:9

och i sammanhanget kanske mest anmärkningsvärda de anställdas inflytande på fondens användning. Den lokala arbetstagarorganisation vid företaget som företräder majoriteten av företagets anställda skall sålunda ha vetorätt när det gäller fondmedlens användning, och denna majoritetsregel skall gälla även om företaget har andra anställda än sådana som företräds av avtalsslutande organisationer. Med hänsyn härtill och då lagstiftningen försetts med en generalklausul liknande den som gäller inom beskattningsrätten borde enligt utskottets uppfattning regeringen — innan propositionen lades — ha remitterat ärendet till lagrådet för yttrande. Så har inte skett. Redan av formella skäl bör enligt utskottets mening förslaget därför avvisas.

I övrigt vill utskottet framhålla följande. Ett huvudsyfte med propositionen sägs vara att främja utbildning samt forsknings- och utvecklingsarbete. Såvitt utskottet kan bedöma är emellertid det egentliga syftet med propositionen, som tillkommit på LO:s initiativ, att försöka hålla löneökningarna på en ekonomiskt försvarbar nivå. Enligt utskottets mening är det osannolikt att förnyelsefonderna kommer att få denna effekt. Erfarenheterna av de kollektiva löntagarfonderna ger inte stöd för något sådant antagande.

Ett bättre sätt att tillgodose kravet på utbildning, forskning och utveckling inom företagen hade enligt utskottets mening varit att bibehålla FoUavdraget. När detta avdrag, som enligt entydiga uttalanden från näringslivets sida haft väsentlig betydelse för den långsiktiga planeringen för forskningsinsatser och för finansieringen av nya forskningsprojekt, permanentades av riksdagen med verkan fr. o. m. 1983 års taxering, rådde bred politisk enighet om angelägenheten av att statsmakterna på olika sätt stödde forskning och utveckling inom företagen. Det är mot den bakgrunden svårförståeligt och beklagansvärt att regeringen ansett sig böra med vpk:s hjälp slopa FoUavdraget redan fr. o. m. 1984.

I likhet med motionärerna bakom motion 262 anser utskottet det vara en överlevnadsfråga för företagen att utbilda sin personal och att bedriva framsynt forskning och utveckling inom sitt verksamhetsområde. Att genom tvingande regler driva företagen till sådana insatser finner utskottet obefogat och meningslöst och detta så mycket mer som reglerna genom sin utformning automatiskt kommer att leda till ökad byråkrati och ökat krångel och dessutom öppnar möjligheter för statsmakterna att styra investeringsinriktningen i företagen.

Fond- och skattetrycket på Sveriges företagare har ökat mycket snabbt efter regeringsskiftet 1982. Enbart för 1985 har beslut hittills fattats om skattehöjningar och likviditetsindragningar för näringslivet på sammanlagt ca 20 miljarder kr. Även mot den bakgrunden synes förslaget om ytterligare låsning av företagens likvida medel godtyckligt och omotiverat.

Sammanfattningsvis anser således skatteutskottet att förslaget om förnyelsefonder även i sak är så illa underbyggt att det bör avstyrkas av finansutskottet. Genom ett sådant ställningstagande tillgodoses avslagsyrkandena i motionerna 262, 266,267 och 268. Motionerna 263, 264 och 265 bör däremot

FiU 1984/85:9

inte föranleda någon åtgärd.

Vad utskottet anfört innebär i viss mån också ett svar på propositionens förslag om en uppräkning av inbetalningskvoten vid avsättning till allmän investeringsfond. Enligt utskottets mening saknas anledning att införa regler om ytterligare avsättning av företagens vinstmedel till allmän investeringsfond. Enbart den omständigheten att skattesatsen för bolag och ekonomiska föreningar m. fl. fr. o. m. 1985 års taxering uppgår till 52 % påverkar inte denna bedömning, eftersom utskottet inte anser att vinstdelningsskatten bör inverka på inbetalningskvotens storlek. Utskottet anser således att propositionen bör avslås även i denna del, vilket innebär att motionerna 262 samt 266-268 tillgodoses även såvitt nu är i fråga.

FiU 1984/85:9 37

Innehåll

Sammanfattning 1

Inledning 2

Propositionens hemställan och lagförslag 2

Motionsyrkandena 11

Propositionen 13

Motionerna 14

Utskottet 18

Förnyelsefonder 18

De allmänna investeringsfonderna 24

Övriga motionsyrkanden 25

Hemställan 25

Reservationer

1. Avslag på proposition 1984/85:86 (m, c, fp) 26

2. Fömyelsefonderm. m. (vpk) 28

3. Återinförande av FoU-avdrag (m, c, fp) 31

Särskilt yttrande

Krav på lagrådsremiss (m, c) 31

Bilaga

Skatteutskottets yttrande (SkU 1984/85:3 y) 33