Näringsutskottets betänkande om vissa detaljhandelsfrågor
Näringsutskottets betänkande
om vissa detaljhandelsfrågor
NU
1985/86:3
Ärendet
I detta betänkande behandlas två motioner från allmänna motionstiden år 1985. De gäller en aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och kartellnämnd och tidningsdistributionen i glesbygd.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker en motion (s) med förslag att statens pris- och kartellnämnd (SPK) skall ges en aktiv prisöverläggningsroll men framhåller bl. a. betydelsen av verkets allmänna utredningsverksamhet avseende pris- och konkurrensförhållanden. Ett motionskrav (c) om att likformiga villkor skall gälla för tidningsdistributionen avstyrks också. Därvid erinrar utskottet om att förslag om ett särskilt stöd till tidningsdistribution i glesbygden tidigare har avvisats av statsmakterna. Utskottet utgår emellertid från att den aviserade nya pressutredningen kommer att uppmärksamma den fråga som tas upp i motionen.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är följande:
1984/85:1424 av Grethe Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen föreslår att statens pris- och kartellnämnd ges möjlighet att genom överläggningar med företagen påverka prisutvecklingen i sin helhet samt prissättningen inom detaljhandelsledet.
1984/85:568 av Rolf Rämgård m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att i avtalet om presstödet mellan staten och tidningarna krav [skall] finn[a]s om att distributionen av tidningar till läsekretsen skall ske på likformiga villkor.
Motivering
I motion 1984/85:1424 (s) erinras om att en sänkt inflationstakt är ett viktigt
mål för den ekonomiska politiken. Regeringens överläggningar med arbets- 1
1 Riksdagen 1985186.17sami. Nr 3
marknadens parter om utrymme för löneökningar syftar till att detta mål skall nås. När det gäller hushållens ständiga utgifter - främst livsmedels-, transport-, beklädnads- och hyresutgifter - finns dock, sägs det i motionen, en del inslag där prissättningen inte i första hand är avhängig av lönekostnader. Sådana inflationsfaktorer kan främst påverkas genom insyn i prissättningen och överläggningar med företagen.
Också parti- och detaljhandelns fördelning av sina marginaler mellan olika varor är viktig. Den kan leda till orättvisa kostnadspåslag inom vissa varugrupper, menar motionärerna. De exemplifierar med påläggsmarginaler för textilier, grönsaker samt kött- och charkuterivaror, områden där leverantörspriserna kan vara mycket varierande men hanteringskostnaderna är likartade för en och samma varutyp.
I motionen anförs, med det nu sagda som bakgrund, att statens pris- och kartellnämnd (SPK) i nuvarande inflationssituation spelar en alltför passiv roll. Direktiven för SPK medger inte att nämnden genom överläggningar med företagen söker påverka prisutvecklingen i en för konsumenterna gynnsam riktning. I nämndens nuvarande instruktion ingår endast uppgiften att undersöka, analysera och informera om prisutvecklingen. Denna verksamhet har visat att prisutvecklingen i stort har varit för snabb för att svara mot regeringens övriga ekonomiska politik. Samtidigt måste SPK också vara passiv vad gäller frågan om krontalspålägg i detaljhandeln, trots att en lösning av detta problem har förväntats under flera år. En försöksverksamhet med en prissättning som är relaterad till hanteringskostnaderna i handeln borde kunna inledas. Det finns således, hävdar motionärerna, flera aktuella skäl för att SPK bör tilldelas en mera aktiv påverkande roll i prisövervakningen. Detta innebär inte att administrativa rutiner som är betungande för företagen eller myndigheten behöver utvecklas.
I motion 1984/85:568 (c) anförs att glesbygdsbutikerna har dåliga villkor vid försäljning av tidningar och tidskrifter. Dessa butiker har som regel relativt liten omsättning och klassificeras därför av Svenska tidningsutgivareföreningens distributör, Presam AB, såsom B-återförsäljare. Sådana återförsäljare har väsentligt sämre villkor vid försäljning av pressalster än omsättningsmässigt stora återförsäljare, vilka klassificeras som A-återförsäljare. Två effekter härav uppmärksammas i motionen. Den ena är risken för att tidningar och tidskrifter inte når den potentiella läsekretsen på lika villkor. Den andra är att landsbygdshandelns möjligheter att överleva kan försämras ytterligare.
I det förstnämnda avseendet erinrar motionärerna om att stora summor i form av statligt presstöd varje år tillförs olika tidningsutgivare i avsikt att den fria opinionsbildningen skall främjas. Ett statligt ekonomiskt stöd till tidningarna kan, menar de, vara befogat endast om tidningarna kan nå läsekretsen och detta på så lika villkor som möjligt. I det avtal om ekonomiskt stöd som - enligt motionärernas uppfattning - finns mellan tidningarna och staten borde sålunda finnas krav på att distributionen av tidningarna till läsekretsen skall ske på likformiga villkor.
NU 1985/86:3
2 Uppgifter i anslutning till motionerna
NU 1985/86:3
Aktiv prisöverläggningsroll för SPK
Riktlinjer för SPK:s verksamhet
Statens pris- och kartellnämnd skall enligt sin instruktion (1983:407) följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet med undantag av bankväsendet och annan företagsamhet, över vilken bankinspektionen har tillsyn, samt försäkringsväsendet. Det åligger nämnden särskilt bl. a. att insamla och analysera uppgifter om priser och marginaler för förnödenheter och tjänster i olika förädlings- och distributionsled inom landet, att genom sammanställning av sådana uppgifter samt av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen, att undersöka prisbildningen inom ett visst område av näringslivet om prisutveckling, konkurrensförhållanden eller andra omständigheter ger anledning till det, samt att, då nämnden finner att bestämmelse i 2-9 §§ allmänna prisregleringslagen (1956:236) bör träda i tillämpning, utan dröjsmål anmäla det till regeringen.
Enligt en tidigare gällande bestämmelse skulle SPK genom överläggningar med företag, organisationer och andra prissättare söka påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning. Vid utgången av juni 1982 togs SPK:s aktiva prisöverläggningsroll bort genom ändring i instruktionen.
I anslutning till regeringens beslut att det allmänna prisstopp som hade införts i oktober 1982 skulle upphöra den 1 mars 1983 fattades också beslut om riktlinjer för den prisövervakning som SPK skulle bedriva efter prisstoppet. Riktlinjerna är formulerade på följande sätt:
Nämndens prisövervakning skall ha till väsentligt syfte att klarlägga förekomsten av prishöjningar som kan komma i konflikt med övergripande samhällsekonomiska mål. Prisövervakningen skall härvid inriktas på att analysera huruvida prishöjningar planeras eller genomförs som kompensation för förväntade kostnadsökningar, s. k. löneglidning eller minskad försäljningsvolym. Vidare skall nämnden analysera i vilken utsträckning olika branschers produktivitetsutveckling kommer till uttryck i prissättningen. Analysen skall vidare ske med beaktande av bl. a. sådana förhållanden som ändrade marknadsförutsättningar och företagens investeringsbehov.
Prisövervakningen skall särskilt inriktas på de varu- och tjänsteområden för vilka med tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) föreskrivits skyldighet att förhandsanmäla prishöjningar och i övrigt på områden av stor betydelse för den privata konsumtionen eller där konkurrensen är ofullständig.
Det åligger nämnden att underrätta regeringen och informera allmänheten om pris- och marginalutvecklingen inom de övervakade områdena. Om nämnden finner att planerade eller genomförda pris- eller marginaländringar är anmärkningsvärda mot bakgrund av riktlinjerna för prisövervakningen skall nämnden utan dröjsmål anmäla det till regeringen.
Att nya riktlinjer för SPK:s prisövervakning skulle komma att beslutas hade aviserats redan i 1983 års finansplan (prop. 1982/83:100 bil. 1 s. 16). En utgångspunkt borde därvid vara, anförde i samband härmed finansminister Kjell-Olof Feldt, att företagen själva skall avgöra vilka priser som skall
tillämpas. Ingripanden från det allmännas sida i syfte att påverka prissättningen i enskilda fall borde ske sparsamt.
Enligt ett pressmeddelande från finansdepartementet i anslutning till regeringsbeslutet om slopande av det allmänna prisstoppet fanns inga planer på en återgång till den löpande direkta påverkan på enskilda företags prissättning som hade tillämpats fram till mitten av år 1983. Om utvecklingen av prisnivån inom visst område skulle påkalla särskilda åtgärder kunde regeringen naturligtvis på nytt besluta om prisstopp eller andra prisregleringar, sades det i pressmeddelandet, där det också angavs att regeringen genom SPK noga skulle komma att följa den fortsatta prisutvecklingen.
Tidigare riksdagsbehandling av motion om prissättningen inom detaljhandeln
Under allmänna motionstiden år 1984 väcktes en motion (s) av delvis samma innebörd som den här aktuella. Yrkandet gick ut på att riksdagen skulle anhålla att SPK fick i uppdrag att vid överläggningar med handels- och marknadsföringsorganisationer kräva sådana kostnadsrelaterade prispåslag som inte diskriminerade produkter av högre kvalitet eller av svensk tillverkning. Till skillnad från vad som är fallet i den nu aktuella motionen poängterades inte särskilt prisförhandlingar som medel i inflationsbekämpningen. Motionen avslogs av riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU 1984/85:6). Utskottet redogjorde inledningsvis för hur ett flertal motioner om prissättningsfrågor rörande framför allt beklädnadshandeln tidigare hade behandlats av riksdagen. Utskottet anförde vidare:
Även om exempel från beklädnadsvarubranschen anförs är resonemangen
inte begränsade till denna sektor av detaljhandeln. Yrkandet är
generellt utformat och går ut på att SPK skall kräva kostnadsrelaterade
prispåslag. Utskottet kan instämma i att den prissättningsproblematik som
har beskrivits inte torde vara unik för beklädnadsdetaljhandeln. Den är
emellertid speciellt uttalad inom denna bransch. En av anledningarna är att de procentuella påslagen är väsentligt högre (genomsnittligt 90-100 %) för kläder och skor än för många andra detaljhandelsprodukter, för vilka pålägg om 25-60 % är vanligt förekommande. När det gäller kläder och skor får därför procentpåslagen en relativt sett större effekt på priserna. Att prissättningsmetoderna inom beklädnadsdetaljhandeln har uppmärksammats skall emellertid framför allt ses mot bakgrund av de svåra strukturanpassningsproblem som har drabbat svensk teko- och skoindustri. Svårigheterna har varit så stora att det har ansetts motiverat att ifrågasätta riktigheten i prissättningsmetoderna inom detaljhandelsledet för varor från just dessa branscher. Några särskilda skäl till att regeringen genom SPK generellt skulle ingripa i detaljhandelns prissättning och därvid kräva att kostnadsrelaterade prispåslag tillämpas föreligger enligt utskottets mening inte. Ett sådant förfarande skulle innebära ett alltför långtgående ingrepp i prisbildningen inom svensk detaljhandel, vilken i allt väsentligt får förutsättas äga rum på marknadsmässiga villkor och utifrån marknadsmässiga bedömningar. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om SPK:s åliggande enligt instruktionen att bl. a. insamla och analysera uppgifter om priser och marginaler för förnödenheter och tjänster i olika förädlings- och distributionsled inom landet, att genom sammanställning av sådana uppgifter och av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen samt att undersöka prisbildningen inom ett visst område av näringslivet om prisutveckling, konkurrensförhål -
NU 1985/86:3
landen eller andra omständigheter ger anledning till det.
Utskottet noterar samtidigt att SPK:s aktiva prisöverläggningsroll, sådan den kommit till uttryck i instruktionen togs bort vid utgången av juni 1982 och att regeringen har uppgivit att den inte har några planer på en återgång till den löpande direkta påverkan på enskilda företags prissättning som tillämpades fram till denna tidpunkt.
Från konsumentsynpunkt kunde enligt utskottet flera aspekter läggas på den fråga som aktualiserades i motionen. Ändrade prissättningsmetoder kunde komma att gynna vissa konsumentgrupper men missgynna andra. Under förutsättning av oförändrade marginaler totalt skulle t. ex. en minskning av påläggsprocenten för varor i högre prisklasser leda till att det behövdes större påslag för de billigare produkterna. Detta riskerade att stå i strid med intresset av att lågprisalternativ kan erbjudas konsumenterna.
Utredningsuppdrag om företagens prissättningsbeteende
Med hänvisning till att prisutvecklingen spelar en avgörande roll för stabiliseringspolitiken och att kunskaperna om prisbildningsprocessen är begränsade har finansdepartementet i september 1985 uppdragit åt SPK att för långtidsutredningen 1987 (LU 87) genomföra en undersökning av företagens prissättningsbeteende. Undersökningen skall avse viktigare branscher och omfatta producent-, distributions- och handelsled.
Med utgångspunkt i känd teori och med hjälp av SPK:s praktiska erfarenheter av prisbildningen skall modeller för prisbildningen tas fram. Utifrån dessa modeller skall skattningar av empiriska samband för långtidsutredningens modellsystem utarbetas. Kartläggningen skall inriktas främst mot prisutvecklingens beroende av marknadssituation, import- och exportförhållanden, kostnadssamband och produktionsförhållanden, speciellt kapacitetsutnyttjandet. Även frekvensen av prisändringar skall studeras. Hur förväntningar om den framtida pris- och kostnadsutvecklingen påverkar prissättarna vill finansdepartementet också ha belyst. Utredningen skall vara avslutad till sommaren 1986.
Tidningsdistribution i glesbygd Tidnings- och tidskriftsdistributionen i allmänhet
I en rapport år 1978 om tidningsdistributionen i glesbygder har konsumentverket redovisat vissa uppgifter om tidnings- och tidskriftsdistributionen. Redogörelsen i det följande är hämtad ur denna rapport. Uppgifterna har dock uppdaterats.
Tidningar och tidskrifter säljs antingen via abonnemang eller som lösnummer. Abonnerade tidskrifter distribueras av postverket medan abonnerade tidningar distribueras av särskilda distributionsföretag, nämligen Tidningstjänst AB (knutet till postverket), PS Distributions AB (ett bolag inom PIA-koncernen), Pressens Morgontjänst AB (ägt av Stockholms morgontidningar) och KB Tidningsbärarna (ägt av tidningar i Skåne). Dessa fyra företag samt postverket förmedlar den samdistributionsrabatt som ingår i det statliga presstödet och som utgår till abonnerade dagstidningar.
NU 1985/86:3
5 Lösnummerdistributionen av tidningar och tidskrifter sköts av Presam AB (ett bolag inom PIA-koncernen). Presam distribuerar så gott som alla lösnummer av tidskrifter och över 90 % av dagstidningarnas lösnummerupplaga. Den resterande delen av lösnummerupplagan distribueras av tidningarna själva. Det kan nämnas att Presam och det tidigare nämnda PS Distributions AB den 1 december 1985 kommer att brytas ut ur PIAkoncernen och bilda en separat koncern.
Distribution och försäljning av tidningar och tidskrifter reglerades tidigare av ett avtal mellan Svenska tidningsutgivareföreningen (TU) och AB Svenska Pressbyrån. Vid bildandet av Pressbyråkoncernen (nuvarande PIA-koncemen) år 1976 överfördes avtalet på Presam. Enligt avtalet mottar Presam leveranserna i kommission med returrätt för osålda exemplar. Förhållandet mellan enskilda utgivare och Presam regleras genom särskilda kontrakt. Kontrakten innehåller bestämmelser om opartisk distribution och försäljning och om beräkningsregler för ersättning till Presam. Vidare finns klausuler om försäljningsfrämjande åtgärder samt om samråd med utgivarna om upplagereglering och spridning m. m. Ersättningarna baseras på principen pris efter prestation och är avsedda att täcka Presams självkostnader för distributionen. Presam debiterar också utgivaren för de frakter som avser distributionen utanför utgivningsorten.
Presam distribuerar till ca 17 000 återförsäljare, av vilka ca 14 500 är s. k. A-återförsäljare och ca 2 500 s. k. B-återförsäljare. Av de senare är 1 200-1 300 livsmedelshandlare och 500-600 bensinhandlare.
I Presams allmänna leveransbestämmelser ingår att resp. utgivare skall medge att tidningar och tidskrifter levereras i kommission till återförsäljarna. Leverans sker som regel fraktfritt till försäljningsstället.
Enligt leveransbestämmelserna måste en A-återförsäljare ha en försäljning av tidningar och tidskrifter som överstiger 5 030 kr. per månad (brutto men - liksom gäller samtliga siffror i det följande - exkl. mervärdeskatt). A-återförsäljarna har full returrätt för osålda exemplar. Någon distributionsavgift tas inte ut. En A-återförsäljare har 21,5 % i provision på försäljningen av tidningar och 20,5 % på försäljningen av tidskrifter.
En B-återförsäljare måste sälja för minst 950 kr. per månad. Om en B-återförsäljare under sex på varandra följande månader inte i genomsnitt uppnått denna kvalifikationsgräns förlorar han försäljningsrätten. En Båterförsäljare betalar en viss distributionsavgift för rätten att vara återförsäljare. Om han får upplagan levererad till affären är avgiften för närvarande 173:80 kr. per månad. B-återförsäljare som själva hämtar tidningarna till affären från t. ex. posten eller busshållplatsen betalar 121:10 kr. per månad. Minsta leverans av dagstidningar till en B-återförsäljare är två exemplar per nummer. En B-återförsäljares rätt att returnera osålda tidningar och tidskrifter är begränsad enligt vissa regler, där returrätten är knuten till antal mottagna exemplar under ett kvartal. Försäljningsprovisionerna är för närvarande för en B-återförsäljare 23 % på tidningsförsäljningen och 22 % på försäljningen av tidskrifter.
Enligt uppgift från Presam pågår för närvarande diskussioner om ändringar i distributionsvillkoren. I denna diskussion har, i första hand från tidskriftsutgivarnas sida, framförts önskemål om höjningar av såväl omsätt -
NU 1985/86:3
ningsgränserna för A- resp. B-återförsäljare som av den månadsavgift de senare betalar. Det skulle röra sig om större höjningar än som föranleds av den indexuppräkning av de aktuella beloppen som regelbundet äger rum. Motivet äf att de fasta distributionskostnaderna i vissa fall är mycket höga.
I diskussionen har framförts olika förslag till lösningar, såsom att det skall göras en åtskillnad mellan olika B-återförsäljare och att det skall tillämpas olika omsättningsgränser för dagstidningar och för tidskrifter. Något beslut i frågan väntas inte förrän under år 1986.
Förslag från konsumentverket om slopad distributionsavgift för vissa B-återförsäljare
Regeringen uppdrog år 1977 åt konsumentverket att undersöka möjligheterna att tillföra glesbygdshandeln vidgade servicefunktioner. Kooperativa förbundet och Sveriges livsmedelshandlareförbund hemställde hos regeringen om åtgärder syftande till att underlätta för försäljningsställena i glesbygder att tillhandahålla tidningar och tidskrifter. Regeringen uppdrog åt konsumentverket att beakta dessa skrivelser i sitt utredningsarbete.
I en rapport den 30 november 1978, Tidningsdistributionen i glesbygder, anförde konsumentverket bl. a. följande:
Inom ramen för projektet butiksutveckling i glesbygd strävar konsumentverket efter att tillföra glesbygdsbutiker vidgade servicefunktioner, som kan stärka deras livskraft. Försäljning av tidningar och tidskrifter är en sådan intäktsskapande funktion som kan bidra till att hålla kvar en lokal butik och därmed trygga befolkningens dagligvaruförsörjning.
Ur allmän synvinkel är det viktigt att alla hushåll får möjligheter att följa och delta i samhällsdebatten via pressen och att de kan välja den tidnings- och tidskriftsläsning de önskar. För glesbygdens hushåll begränsas dessa möjligheter om inte den lokala butiken tillhandahåller tidningar och tidskrifter. F. n. verkar de regler som gäller för de s.k. B-återförsäljarna, nämligen minimigräns för försäljningen, begränsad returrätt och distributionsavgift hindrande på glesbygdsbutikernas möjligheter att sälja tidningar och tidskrifter. Speciellt gäller detta de små glesbygdsbutikema.
Konsumentverket anförde därefter att flera olika förslag hade övervägts och fortsatte:
Konsumentverket har dragit slutsatsen att ett slopande av distributionsavgiften för B-återförsäljare inom kategorin livsmedelshandel, belägen utanför kommuncentra, skulle vara den lämpligaste åtgärden för att ekonomiskt underlätta för försäljningsställena i glesbygd att tillhandahålla tidningar och tidskrifter. Med denna utformning ansluter sig det föreslagna stödet till uppdragets syfte liksom till syftet bakom stödet till kommersiell service i glesbygd (SFS 1973:608 och senare ändringar). Ett slopande av distributionsavgifterna enbart för livsmedelshandel utanför kommuncentra skulle innebära en kostnad på drygt 1,0 mkr/år.
Konsumentverket räknade med att det föreslagna systemet skulle innebära att ett visst antal nya återförsäljare av tidningar och tidskrifter skulle tillkomma. Den totala kostnaden för ett statligt stöd skulle därmed uppgå till ca 1,3 milj. kr. per år, beräknat efter de distributionsavgifter som då gällde.
NU 1985/86:3
7 Remissynpunkter på konsumentverkets förslag
NU 1985/86:3
Efter remiss avgavs yttranden över konsumentverkets rapport av socialstyrelsen, postverket, presstödsnämnden, statens kulturråd, näringsfrihetsombudsmannen (NO), SPK, länsstyrelserna i Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, dagspresskommittén, glesbygdsdelegationen, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges livsmedelshandlareförbund (SSLF), Petroleumhandelns riksförbund, Riksförbundet Kiosk & gatukök, Tobaks- & servicehandelns riksförbund, Sveriges kioskägares riksförbund, ICA-förbundet, Kooperativa förbundet (KF), Distributions AB DAG AB, Pressbyråföretagen AB och Svenska veckopressens tidningsutgivareförening. Yttranden inkom dessutom från Kiruna, Pajala och Vilhelmina kommuner, Norrlandsförbundet och Konsumentföreningen Västerbotten.
Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrkte konsumentverkets förslag. Förslaget avvisades av NO samt kiosk- och servicehandelns organisationer, som var principiellt tveksamma till subvention knuten till försäljning av en viss produktgrupp. NO anförde att det var fråga om en form av driftstöd men utan den restriktivi tet som gällt för denna stödform. Om samhället ville utjämna effekten av regionala skillnader borde stöd i form av skattetekniska åtgärder riktade till såväl konsumenter som företag övervägas. SPK ville inte motsätta sig ett stöd men fann det angeläget att kostnadsuppgifter togs fram före ett ställningstagande. På några punkter fanns skiljaktiga meningar bland dem som i övrigt stödde förslaget. Beträffande återförsäljarnas branschtillhörighet anförde några instanser att inte endast livsmedelshandlare borde slippa avgiften. NO, SPK och Petroleumhandelns riksförbund ville att också bensinstationer skulle undantas. DAG AB, glesbygdsdelegationen och kioskhandelns organisationer ansåg att i princip alla B-återförsäljare borde slippa avgiften. I fråga om geografisk avgränsning ansåg SSLF och ICA att alla B-återförsäljare, även de i kommunernas centralorter, skulle omfattas av förslaget.
Regeringens och riksdagens behandling av konsumentverkets förslag
Moderata samlingspartiet föreslog i en partimotion med anledning av proposition 1978/79:112 om regionalpolitik att en förbättrad tidningsdistribution i glesbygd i princip enligt konsumentverkets förslag (se s. 7) skulle genomföras. Näringsutskottet (1978/79:5 y), som yttrade sig i frågan till arbetsmarknadsutskottet, sade sig dela motionärernas uppfattning i saken och ansåg att riksdagen borde uttala att regeringen snarast möjligt skulle förelägga riksdagen en proposition grundad på konsumentverkets förslag. Enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning (AU 1978/79:23 s. 81) borde emellertid frågan om tidningsstöd övervägas ytterligare. Utskottet noterade att frågan var under beredning i regeringskansliet. Regeringen borde återkomma med förslag till riksdagen sedan denna beredning slutförts, anförde arbetsmarknadsutskottet. Riksdagen anslöt sig till detta uttalande.
Frågan om villkoren för mindre tidningsåterförsäljare i glesbygd togs härefter upp i proposition 1981/82:113 om program för regional utveckling och resurshushållning. I propositionen redovisade industriminister Nils G.
Åsling konsumentverkets förslag i dess huvuddrag och konstaterade att den sammanlagda kostnaden för förslagets genomförande, med hänsyn till aktuell nivå för distributionsavgiften, skulle bli 1,75 milj. kr. per år. Han anförde därefter (s. 153):
Vid remissbehandlingen av förslaget har huvuddelen av remissinstanserna tillstyrkt förslaget, men det har även framförts flera tungt vägande invändningar mot ett genomförande.
För egen del vill jag anföra följande. Ett genomförande av förslaget skulle minska kostnaderna för varje B-återförsäljare med endast ca 1 400 kr./år och torde därför få begränsad effekt på dessa företags verksamhetsförutsättningar. En subvention skulle också bli generell och därmed även utgå när stöd inte behövs. Denna ordning skulle därmed avvika från de principer om individuell prövning som gäller för det övriga glesbygdsstödet. Så som förslaget är konstruerat skulle det även leda till problem vid den geografiska och branschmässiga gränsdragningen mellan butiker som skulle slippa avgiften och de som alltjämt skulle erlägga den. Härtill bör läggas att handläggningen av dessa frågor skulle kräva betydande administrativa insatser. Mot denna bakgrund bör enligt min mening något särskilt stöd till tidningsdistributionen i glesbygd inte inrättas.
Förslaget föranledde inte några erinringar från riksdagens sida (AU 1981/ 82:23).
Samhällsstöd till pressen
Enligt förordningen (1981:409) om statligt stöd till dagstidningar kan stöd utgå i form av produktionsbidrag, etableringsstöd, utvecklingsbidrag, samverkansbidrag, samdistributionsrabatt och lån ur pressens lånefond. De olika stödformerna har följande huvudsakliga syfte, nämligen produktionsbidraget: att stödja utgivningen av dagstidningar i marknadsmässigt underläge, etableringsstödet: att underlätta såväl startandet av nya fådagarstidningar som sådana tidningars övergång till flerdagarsutgivning, utvecklingsbidraget: att stärka dagstidningar med en svag ställning på marknaden genom tillfälliga insatser,
samverkansbidraget: att underlätta produktions-, annonsförsäljnings- och branschsamverkan mellan tidningar, samdistributionsrabatten: att underlätta samarbete mellan dagstidningar när det gäller distributionen och län ur pressens lånefond: att underlätta investering eller annan åtgärd som behövs för att stärka en dagstidnings konkurrensförmåga på längre sikt, företrädesvis samverkansåtgärder.
Anslaget till stöd till dagspressen är upptaget på utbildningsdepartementets huvudtitel och uppgår innevarande budgetår till drygt 484 milj. kr. För organisationstidskrifter finns ett stöd om 39 milj. kr. Stöden administreras av presstödsnämnden. Vissa andra former av statliga subventioner förekommer också.
Något avtal mellan staten och tidningarna om presstödet i den form som antyds i motionen finns inte.
NU 1985/86:3
9 Ny pressutredning
I 1985 års budgetproposition (prop. 1984/85:100 bil. 10 s. 89) har utbildningsministern meddelat sin avsikt att, efter det att femte pressutredningen har avslutat sitt arbete, föreslå regeringen att i enlighet med riksdagens beslut (KU 1983/84:17, rskr. 1983/84:163) låta en parlamentarisk pressutredning fortsätta utredningsarbetet och företa en förutsättningslös översyn av hela presstödssystemet. Direktiven till utredningen torde komma att beslutas under hösten 1985.
Stöd till kommersiell service i glesbygd
Stöd till kommersiell service i glesbygd kan lämnas för att trygga försörjningen med dagligvaror och drivmedel i glesbygder. Under budgetåret 1984/85 uppgick stödet till närmare 19 milj. kr. Härav svarade det s. k. investeringsstödet (avskrivningslån/investeringslån) för 75 % fördelat på drygt 130 butiker. Vidare tecknades kreditgarantier för lån på sammanlagt 2,5 milj. kr. Driftstöd lämnades med sammanlagt ca 1,5 milj. kr. till drygt 40 butiker. Till kommuner som subventionerar hemsändning av varor lämnades statligt stöd med ca 2,5 milj. kr.
Under de drygt tio år som stödet till kommersiell service har funnits har omkring 700 butiker i glesbygd fått möjlighet att leva vidare. Enligt konsumentverket har därmed ca 200 000 glesbygdsbor och ca 30 000 fritidsboende fått en tryggare varuförsörjning genom att de har kvar en dagligvarubutik inom rimligt avstånd. I proposition 1984/85:115 om regional utveckling och utjämning uttalar industriminister Thage G. Peterson (bil. 14 s. 100) att stödet har haft mycket positiva effekter för varuförsörjningen i glesbygden. Det saknas grund för förändringar av denna stödform, anför han.
Vissa uttalanden av näringsfrihetsombudsmannen
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) yttrade sig sommaren 1975 till konstitutionsutskottet över en motion (s) om översyn av pressens distributionsformer. Motionärerna ansåg att (dåvarande) Pressbyråns monopolställning motiverade en sådan översyn. NO kommenterade i detta sammanhang distributionsformerna för lösnummerförsäljning och anförde bl. a.:
Vad särskilt gäller Pressbyråns distribution av lösnummer anser NO att denna fungerar enligt principer som är godtagbara från de synpunkter NO har att beakta. Mot bakgrund av tryckfrihetsförordningens regler om distribution av skrift och Pressbyråns dominerande ställning vad gäller lösnummerdistributionen måste särskilt stora krav ställas på att företaget tillämpar generösa regler som inte verkar diskriminerande vare sig mot tidningsutgivare eller återförsäljare.
NO hänvisade härefter till det avtal mellan Svenska tidningsutgivareföreningen och - vid den tidpunkten - AB Svenska Pressbyrån vilket reglerade lösnummerdistributionen och erinrade om att Pressbyrån före år 1964 hade tillämpat ett system med nyetableringskontroll. Detta hade medfört åtskilliga klagomål till NO från detaljister som vägrats försäljningsrättigheter. Det
NU 1985/86:3
aktuella systemet hade därefter införts av Pressbyrån efter kontakter med NO-ämbetet. NO hade i några fall erhållit klagomål från återförsäljare på tillämpningen av leveransvillkoren. Inte vid något tillfälle hade NO i dessa fall funnit anledning att rikta allvarligare anmärkningar mot Pressbyrån.
Hösten 1977 behandlade NO två anmälningar mot Presam AB, vari hävdades att Presam tillämpade diskriminerande försäljningsvillkor gentemot de s. k. B-återförsäljarna. NO anförde i besluten att de skillnader i försäljningsvillkor som förelåg mellan olika återförsäljare inte kunde anses otillbörligt missgynna sådana återförsäljare som av olika skäl endast uppnådde en förhållandevis liten försäljning. NO fann därför inte skäl att i dåvarande läge vidta ytterligare åtgärder i saken.
Utskottet
Aktiv prisöverläggningsroll för SPK
Motion 1984/85:1424 (s) går ut på att statens pris- och kartellnämnd (SPK) skall få till uppgift att mera aktivt påverka prisutvecklingen genom överläggningar med företagen. Motionärerna anför två huvudskäl till stöd för sitt förslag - behovet av inflationsbekämpning och önskemålet om en mera rättvisande prissättning inom handeln relaterad till de faktiska hanteringskostnaderna.
Utskottet behandlar här förslaget först i ett generellt perspektiv. Därefter kommenteras den särskilda situation som inträder då regeringen har beslutat om prisregleringsåtgärder.
När utskottet förra året behandlade en motion med liknande krav - den gången särskilt inriktade på att detaljhandelns påslag borde relateras till kostnaderna - avvisades förslaget. Motiveringen var att den tilltänkta ordningen skulle innebära ett alltför långtgående ingrepp i prisbildningen inom detaljhandeln. Det fick förutsättas att denna prisbildning i allt väsentligt ägde rum på marknadsmässiga villkor och utifrån marknadsmässiga bedömningar, anförde utskottet, som också framhöll att ändrade prissättningsmetoder kunde komma att gynna vissa konsumentgrupper men missgynna andra. Det som anförs i den nu aktuella motionen ger enligt utskottets mening inte anledning till ändrat principiellt ställningstagande. Detta gäller med avseende på bägge de syften som motionärerna anger för den föreslagna aktiva prispåverkan. Utskottet vill i sammanhanget erinra om ett uttalande av finansminister Kjell-Olof Feldt i 1983 års finansplan. Inför fastställandet av nya riktlinjer för SPK:s prisövervakning anförde han att det borde vara en utgångspunkt för dessa riktlinjer att företagen själva skulle avgöra vilka priser som skulle tillämpas. Ingripanden från det allmännas sida i syfte att påverka prissättningen i enskilda fall borde ske sparsamt.
Denna grundläggande inställning till myndighetspåverkan på företagens prissättning bör även fortsättningsvis vara styrande för SPK:s prisövervakande verksamhet. Utskottet vill emellertid framhålla betydelsen av SPK:s allmänna utredningsverksamhet avseende pris- och konkurrensförhållanden. Genom sin prisövervakning och information i anslutning till denna - t. ex. genom lokala prisnivåundersökningar - bidrar SPK till att hålla
NU 1985/86:3
priserna tillbaka. På så sätt kan nämnden aktivt påverka prisbildningen även om detta inte sker i den form som motionärerna efterlyser. Utskottet noterar vidare att en utredning om företagens prissättningsbeteende som regeringen nyligen har gett SPK i uppdrag att genomföra (se s. 5) torde kunna ge information som är väsentlig från motionärernas utgångspunkt.
Utskottet vill också påpeka att SPK i särskilda situationer kan få en sådan aktiv prisöverläggningsroll som motionärerna efterlyser. Så har varit fallet under det prisstopp som infördes i mars 1985 och successivt avvecklades fram till den 19 oktober. Genom ett regeringsbeslut den 14 mars 1985 fick SPK sålunda i uppdrag att förhandla med företrädare för företagen om vilka prisstegringar som kunde föranledas av faktiska kostnadsökningar, inkl. lönekostnadsökningar inom den 5-procentiga ram som hade accepterats av parterna på arbetsmarknaden.
Med hänsyn till det som här har anförts anser utskottet att motion 1984/85:1424 (s) inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Tidningsdistributionen i glesbygd
Tidningar och tidskrifter borde, sägs det i motion 1984/85:568 (c), distribueras på lika ekonomiska villkor oavsett om återförsäljaren har hög eller låg omsättning. Enligt det system med s. k. A- och B-återförsäljare - med större resp. mindre omsättning - som Svenska tidningsutgivareföreningen och Presam AB har kommit överens om är detta inte fallet. Därigenom är det risk för att potentiella läsare inte nås på lika villkor. Motionärerna vill att det statliga presstödet skall förenas med krav på att distribution av tidningar skall ske på likformiga villkor. De pekar också på att glesbygdshandelns överlevnadsmöjligheter kan ytterligare försämras genom den gällande ordningen.
Utskottet har i den inledande redovisningen lämnat vissa uppgifter om hur tidnings- och tidskriftsdistributionen är organiserad. Där har också redogjorts för ett förslag från konsumentverket år 1978 som låg i linje med intentionerna i motion 1984/85:568 (c). Förslaget gick ut på att den distributionsavgift som vissa B-återförsäljare, nämligen livsmedelshandlare utanför kommuncentra, betalar skulle slopas och att staten skulle överta ett motsvarande betalningsansvar. Förslaget fick vid remissbehandling stöd av flertalet instanser (se s. 8 f.). Det avvisades emellertid av regeringen våren 1982 med hänsyn till sina begränsade effekter för det enskilda företaget, subventionens generella karaktär, gränsdragningssvårigheter och den betydande administration som skulle krävas. I samband med den då aktuella riksdagsbehandlingen framfördes inga synpunkter i frågan som avvek från regeringens. En kort orientering om presstödet och stödet till kommersiell service har också lämnats i den inledande redovisningen.
Utskottet vill först framhålla att något sådant avtal om presstöd mellan staten och tidningarna som motionärerna talar om inte finns och att en lösning på det problem de tar upp skulle behöva utformas på ett annat sätt än vad de föreslår.
Utskottet instämmer i att systemet med olika ekonomiska villkor för skilda kategorier av lösnummerdistributörer av tidningar och tidskrifter kan ha verkningar som är viktiga att uppmärksamma såväl från presspolitisk som från konsumentpolitisk synpunkt.
NU 1985/86:3
12 Att en tillfredsställande detaljhandelsservice kan upprätthållas i glesbygderna är ett väsentligt önskemål. Varje förändring, även på marginalen, av glesbygdshandelns verksamhetsbetingelser, t. ex. genom bortfall av olika ombudsfunktioner, kan påverka dess möjligheter att överleva. Ett av huvudskälen bakom konsumentverkets nyssnämnda förslag om slopad distributionsavgift för vissa B-återförsäljare var intresset av att glesbygdshandelns överlevnadsmöjligheter skulle förbättras. Försäljning av tidningar och tidskrifter är, anförde konsumentverket, en sådan intäktsskapande funktion som kan bidra till att hålla kvar en lokal butik och härmed trygga befolkningens dagligvaruförsörjning. I detta perspektiv finns enligt utskottets mening skäl att uppmärksamma utvecklingen av de diskussioner om viss skärpning av återförsäljarvillkoren som nu förs (se s. 6). Samtidigt vill utskottet erinra om att tanken på en särskild stödform för att tidningsdistributionen i glesbygd skall underlättas avvisades av regeringen och riksdagen för några år sedan. De invändningar som då anfördes mot förslaget torde fortfarande ha relevans. Utskottet vill också framhålla att det inom ramen för glesbygdsstödet finns ett särskilt stöd till kommersiell service i glesbygd.
Sett i ett bredare konsumentpolitiskt perspektiv är det viktigt att konkurrens mellan olika företag och företagsformer kan ske på likartade och rättvisa villkor. I det nu aktuella fallet har skillnader i distributionskostnader motiverat ett system med delvis olika ekonomiska förutsättningar för större resp. mindre återförsäljare av tidningar och tidskrifter. Från näringsutskottets utgångspunkt finns inga principiella invändningar att anföra häremot. Det synes emellertid angeläget att systemet tillämpas på ett ekonomiskt välgrundat och icke-diskriminerande sätt - särskilt med tanke på den helt dominerande ställning som Presam intar som distributör av lösnummer av tidningar och tidskrifter. Utskottet noterar att NO i vissa sammanhang har uttalat sig om systemet med B-återförsäljare. NO har därvid sanktionerat systemet men samtidigt uttalat att särskilt stora krav måste ställas på att det centrala distributionsföretaget - Presam - tillämpar generösa regler som inte verkar diskriminerande mot vare sig tidningsutgivare eller återförsäljare. Utskottet fäster vikt vid att NO även fortsättningsvis följer utvecklingen.
Det tillkommer knappast näringsutskottet att mera ingående behandla den i motionen väckta frågan från presspolitisk synpunkt. Utskottet utgår från att den utredning med uppgift att företa en förutsättningslös översyn av hela presstödssystemet som regeringen har aviserat (se s. 10) kommer att uppmärksamma frågan i sitt arbete.
Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet att motion 1984/85:568 (c) inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och kartellnämnd
att riksdagen avslår motion 1984/85:1424,
NU 1985/86:3
2. beträffande tidningsdistributionen i glesbygd att riksdagen avslår motion 1984/85:568.
Stockholm den 5 november 1985
På näringsutskottets vägnar
Nils Erik Wååg
Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson (s), Olof Johansson (c), Rune Jonsson (s), Birgitta Johansson (s), Sten Svensson (m), Åke Wictorsson (s), Ivar Franzén (c), Jörn Svensson (vpk), Bo Finnkvist (s), Per Westerberg (m), Reynoldh Furustrand (s), Gudrun Norberg (fp) och Lars Ahlström (m).
Särskilda yttranden
1. Aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och kartellnämnd
Christer Eirefelt (fp), Olof Johansson (c), Sten Svensson (m), Ivar Franzén (c), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg (fp) och Lars Ahlström (m) anför:
Regeringen har två år i rad reagerat på den höga inflationstakten med att införa prisstopp. Detta är helt verkningslöst på längre sikt. Det som åstadkoms är att prisstegringarna förskjuts framåt i tiden. Vi erinrar om att moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet i annat sammanhang har motsatt sig en förlängning av prisregleringslagen med motivering bl. a. att både teoretisk analys av t. ex. prisregleringskommittén i betänkandet (SOU 1981:40) Prisreglering mot inflation? och empiriska erfarenheter tyder på att långvarig användning av prisstopp och överläggningar om priser med enskilda företag eller branscher inte har någon återhållande effekt på prisstegringstakten. Det nu sagda har ytterligare utvecklats i en reservation till finansutskottets betänkande FiU 1984/85:4 om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen.
Lika litet som genom prisstopp har regeringen genom andra ekonomiskpolitiska åtgärder lyckats med den inflationsbekämpning som har givits så hög prioritet. Från våra partiers sida har föreslagits en rad mer effektiva sätt att hålla nere inflationen: minskning av utgifterna hos stat och kommun, sänkning av marginalskatterna, avreglering av näringslivet och förändring av den offentliga sektorn, avskaffande av löntagarfonderna och skapande av incitament för en bättre fungerande lönebildning.
2. Aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och kartellnämnd
Jörn Svensson (vpk) anför:
Motion 1984/85:1424 (s) innehåller flera poänger och vidrör en problematik som ständigt ökar i aktualitet genom den ekonomiska utvecklingen. Prissättningen har i växande utsträckning kommit att påverkas av monopo -
NU 1985/86:3
listiska tendenser inom näringslivet. Även prismanipulationer inom handeln har fått ökad utbredning i och med de stora affärskedjornas stärkta grepp över marknaden. Dessa faktorer har betydande relevans för inflationstendenserna, något som i hög grad förbises i den ekonomiska diskussionen med dess ensidiga och delvis felaktiga koncentration på lönerna. Det finns därför skäl att fortsättningsvis rikta skärpt uppmärksamhet gentemot prissättning och kartellisering. Att hävda att prissättning är ”marknadens” och storföretagens ensak är att utlämna konsumenterna och att hänge sig åt illusioner beträffande den nutida marknadens och prisbildningens struktur och mekanismer.
NU 1985/86:3