Näringsutskottets betänkande om detaljhandel

Näringsutskottets betänkande

om detaljhandel

NU

1987/88:3

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner om detaljhandel. De avser torghandel, etableringshinder inom handeln samt statligt och kommunalt bedriven detaljhandel.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker tre motioner som på olika sätt berör detaljhandeln. En motion (m) om behovet av platser för torghandel avstyrks med hänvisning till pågående översyn av regleringen av bl.a. denna handel. I en annan motion (c) har mot bakgrund av etableringshinder för detaljhandeln begärts en lag som garanterar näringsfriheten. Yrkandet avvisas av utskottet, som anser att kommunerna måste kunna utöva inflytande över butiksetableringar. I en reservation (m, fp) krävs att plan- och bygglagen (1987:10) skall omarbetas så att den inte kan användas för att styra handelns utveckling. Vidare begärs en kartläggning av hur näringsfriheten kan förstärkas genom lag. Det senare kravet stöds i ytterligare en reservation (c). Utskottet tar slutligen avstånd från den kritik mot statligt och kommunalt bedriven detaljhandel som framförs i en motion (fp). Denna får stöd i en reservation (m, fp, c).

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1986/87:N336 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av platser för torghandeln i landets kommuner.

1986/87:N348 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till en lag som garanterar näringsfriheten.

1986/87:N408 av Hadar Cars (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att offentliga organ inte bör bedriva detaljhandel i annan utsträckning än som är nödvändigt och utgör ett direkt utflöde av den verksamhet de har inrättats för.

1 Riksdagen 1987188.17sami. Nr3

Motivering

I motion 1986/87:N336 (m) erinras om att upplåtelse av område för torghandel är en kommunal angelägenhet. Kommunen avgör självständigt om platser för torghandel skall ställas till förfogande eller ej. Om kommunen väljer att inte utse ett torg till allmän försäljningsplats måste tillstånd sökas i varje enskilt fall då någon vill bedriva sådan handel.

Torg- och marknadshandeln samt den ambulerande handeln har, anför motionärerna, många fiender som i dessa handelsformer ser en fara för den bofasta handeln. Kommunpolitikerna utsätts därför ibland för påtryckningar att fatta beslut som försvårar för torghandeln. Detta kan ske dels genom att man inte upplåter någon plats för torghandel, dels genom att man fastställer så höga torghyror att handeln blir olönsam. Kommunen har också möjlighet att prioritera den fasta torghandeln genom att tillämpa taxor som är starkt differentierade mellan fast saluplats och tillfällig sådan. Vidare påpekas i motionen att ordningsstadgeutredningen har föreslagit att kommunerna skall få rätt att besluta om begränsningar i torghandelns varusortiment.

Det bör, menar motionärerna, vara konsumenternas sak att avgöra behovet av torghandel. Om ingen efterfrågan finns kommer försäljningen att upphöra. Samtliga kommuner borde åläggas att upplåta platser för denna typ av handel.

Kommunerna måste upphöra med sina trakasserier mot storköpshandeln, anförs i motion 1986/87:N348 (c). Där sägs att många kommuner utnyttjar det kommunala planmonopolet för att förhindra ej önskad detaljhandelsetablering. Detta missbruk, heter det, riskerar att drabba de enskilda konsumenternas väl. Människorna bör själva få bestämma var de skall göra sina inköp.

Enligt motionären är det framför allt den storköpshandel som riktar sig till bilburna kunder som har kommit i skottgluggen för kommunernas övergrepp. Detta träffar i stor utsträckning barnfamiljerna, vilka med hänsyn till den höga graden av yrkesverksamhet inte anser sig hinna med att göra sina inköp i butiker av traditionellt slag. De affärer som är belägna utanför den egentliga bebyggelsen kan också erbjuda fördelaktiga priser och goda parkeringsmöjligheter.

Det finns, sägs det i motionen, ingen anledning för kommunerna att tvinga fram en centraliserad detaljhandel. Fruktan för att närbutikerna skulle försvinna förefaller oberättigad; i landets tätorter har konkurrensen i stället drivit fram ett ökat öppethållande. Motionären medger att storköpshandeln har försämrat lönsamheten för vissa lanthandlare men anser att andra faktorer är mer betydelsefulla härvidlag. Ett förbud mot storköpshandeln skulle därför inte räcka till för att lindra lanthandelns problem.

I motionen påpekas att regeringsrätten i domar har fastslagit att kommunerna haft rätt att hindra t.ex. livsmedelshandel i fastighet som ligger på ett område som är avsett för industriändamål. Detta, anför motionären, skulle aldrig ha kunnat ske om lagbestämmelserna hade inrymt ett stadgande om näringsfrihet liknande det som fanns i 1864 års näringsfrihetsförordning. Mot denna bakgrund begärs i motionen att det i lag skall fastslås att det principiellt sett råder näringsfrihet i landet och att denna frihet kan begränsas endast av

NU 1987/88:3

skäl som stödjer sig på ett starkt allmänintresse. Dessa intressen borde anges i lagtexten, som inte borde inrymma någon generalklausul.

Det framstår, sägs i motion 1986/87:N408 (fp), som besynnerligt att stat och kommun har börjat bedriva detaljhandel inom områden utanför den egna kompetensen eller de ramar som har uppställts för verksamheten. Som exempel på sådan handel anger motionären televerkets försäljning av bl.a. cykelreflexer och kassettband i telebutikerna, Landstingens inköpscentrals försäljning genom postorder av bl.a. sport- och rekreationsartiklar till anställda inom vissa landsting och Stockholms stads försäljning av varor från sitt materiellager till de kommunanställda.

Detaljhandeln hör enligt motionären till de områden som har fått en nöjaktig utformning genom marknadens försorg. Därför borde de offentliga organens möjligheter att bedriva detaljhandel beskäras. Stat och kommun borde av principiella skäl inte ta på sig uppgifter som kan lösas tillfredsställande på den öppna marknaden. Motionären anför vidare praktiska skäl för sin ståndpunkt. Han anser att det sällan är möjligt för berörda organ att göra en rättvisande fördelning av kostnaderna mellan den nu aktuella försäljningen och övrig verksamhet. Därmed föreligger risk för att otillbörliga subventioner skapas, vilket snedvrider konkurrensen och motverkar strävandena att få en väl fungerande detaljhandel.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Torghandel

Gällande rättm.m.

Uttryckliga bestämmelser om upplåtelse av område för torghandel saknas i gällande rätt. 1 1868 års ordningsstadga för rikets städer angavs att det ankom på stadsfullmäktige att bestämma vilka torg, hamnar och dylika ställen som skulle vara upplåtna till allmänna försäljningsplatser. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den nu gällande allmänna ordningsstadgan (1956:617). I lagen (1975:985) om tillfällig handel förstås med sådan handel att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring. Från lagens tillämpning har dock undantag gjorts för bl.a. torghandel.

Kommunernas befogenhet att upplåta visst område för torghandel anses följa av allmänna kommunalrättsliga grundsatser enligt 1 kap. 4 § kommunallagen (1977:179). Det anses att en kommun inte har någon skyldighet att utse ett sådant område.

Försäljningsstånd och liknande anordningar får enligt allmänna ordningsstadgan (2 §) inte ställas upp på allmän plats inom stadsplanelagt område utan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd krävs dock inte för försäljning på område som är upplåtet till allmän försäljningsplats. Om kommunen inte tillåter en allmän torghandel krävs sålunda tillstånd för den som vill bedriva sådan handel. Kommunerna har tillerkänts ett avgörande inflytande vid tillståndsprövningen. Innan polismyndigheten meddelar tillstånd skall näm -

NU 1987/88:3

1* Riksdagen 1987188.17 sami. Nr 3

ligen yttrande inhämtas från kommunen, och om denna avstyrker får tillstånd inte lämnas.

Närmare föreskrifter om torghandeln kan ges i lokal torghandelsstadga och lokal ordningsstadga. Sådana stadgar antas av kommunfullmäktige och underställs länsstyrelsen för prövning.

För upplåtelse av torgplats kan kommunen - med stöd av lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. - debitera avgift enligt grunder som fastställs av kommunfullmäktige. Avgift får tas ut med det belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med uthyrningen, kommunens kostnader i samband med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna och övriga omständigheter.

Ordningsstadgeutredningen, som har haft i uppdrag att göra en översyn av allmänna ordningsstadgan, avlämnade våren 1985 sitt slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag. I detta föreslås ingen saklig ändring av de tidigare nämnda bestämmelserna i 2 § allmänna ordningsstadgan rörande försäljning på allmän plats. De föreslagna ändringarna är endast av redaktionell karaktär.

Dock anser utredaren - lagman Erik Neergaard - att kommunerna bör få ökade möjligheter att föreskriva begränsningar i fråga om varusortimentet vid torghandel. Enligt nuvarande bestämmelser får sådana begränsningar utfärdas endast om det är påkallat av hänsyn till den allmänna ordningen. Utredningens förslag innebär att kommunerna skall kunna inskränka sortimentet även när annat än ordningsskäl talar härför. Detta kan vara aktuellt för att skydda särpräglade eller känsliga miljöer eller när kommunen vill koncentrera försäljningen av vissa varor till särskilda platser. Vidare kan knappheten på torghandelsplatser ibland tala för att en sortimentsbegränsning bör få göras.

Utredaren säger sig vara medveten om att den föreslagna möjligheten att begränsa varusortimentet kan användas i konkurrensbegränsande syfte. Han anser dock att det inte finns anledning att befara att kommunerna skulle använda den utökade befogenheten för att åstadkomma från samhällssynpunkt olämpliga konkurrensbegränsningar eller mer långtgående inskränkningar i näringsfriheten än nödvändigt. Bedömningar av näringspolitisk natur är vanliga i den kommunala planeringen, framhålls det. Vidare förutsätter utredaren att kommunerna vid avvägningen av om sortimentsbegränsningar bör införas beaktar värdet för kommuninvånarna av en torghandel med ett inte alltför begränsat varuutbud.

Ordningsstadgeutredningens betänkande har remissbehandlats. Härvid har förslaget om ökad möjlighet för kommunerna att begränsa torghandelns varusortiment tillstyrkts av bl.a. Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmannaförbund, medan bl.a. näringsfrihetsombudsmannen, statens prisoch kartellnämnd, Företagareförbundet och Sveriges grossistförbund har ställt sig avvisande till det. Utredningens förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.

NU 1987/88:3

4 Översyn av regleringen av vissa former av tillfällighetshandel

NU 1987/88:3

Regeringen beslöt i mars 1985 att en särskild utredare skulle tillkallas för att se över regleringen av den tillfälliga handeln, marknadshandeln och torghandeln. Enligt utredningsdirektiven (dir. 1985:8) har utredaren som övergripande uppgift att med konsumenternas sammanvägda intressen för ögonen söka skapa en modern reglering av skilda former av yrkesmässig tillfällighetshandel. Regleringen bör inte vara mer ingripande än vad som föranleds av de skyddsintressen som har motiverat det nuvarande regelsystemet. Den bör också, sägs det i direktiven, ges en klarare avgränsning än vad som synes vara fallet med gällande rätt. Allmänt sett bör reglerna vara enkla att tillämpa. Strävan bör vidare vara att så långt som möjligt avlasta enskilda företag och myndigheter.

Beträffande översynens närmare innehåll sägs med avseende på torghandeln följande:

När det gäller torghandeln finns inga regler som tar sikte på den fasta handelns konkurrensförhållanden, även om vissa kommuner kan ha använt sin hävdvunna rätt att pröva torghandeln utifrån sådana kriterier. Det är enligt min mening önskvärt att förutsättningarna för två handelsformer som ligger varandra så nära som tillfällig handel och torghandel samordnas bättre i detta hänseende. Reglerna bör utformas så att konsumenternas grundläggande behov av fast service kan tryggas samtidigt som utrymme skapas för alternativa distributionsformer. I sammanhanget vill jag erinra om att kommunerna har ett allmänt ansvar för varuförsörjningen i kommunen och planerar för den.

Utredaren skall vidare överväga om viss handel är så bagatellartad eller annars av så ringa betydelse att den oavsett förhållandena i övrigt kan helt eller delvis undantas från regleringen, t.ex. genom värdegränser eller liknande kriterier. Aven myndighetsorganisationen på berörda områden skall ses över. Därvid skall en lösning eftersträvas som innebär att myndighetsuppgifterna så långt möjligt samlas på en hand. Utredaren har också till uppgift att lägga fram förslag som syftar till att vissa tekniska brister i de nuvarande regelsystemen skall undanröjas.

Som utredare har departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand tillkallats. Han planerar att redovisa resultatet av sitt arbete i början av år 1988.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade våren 1983 en motion (s) med krav på en översyn av lagen om tillfällig handel. Sådan handel får enligt lagens huvudregel bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen. Enligt motionärerna hade tillämpningen av lagen efter hand mjukats upp, trots att det från början var meningen att den skulle vara restriktiv. Med hänvisning till konkurrensen inom handeln förordade de en striktare tillämpning vid tillståndsgivningen. I motionen berördes även torghandeln. Mot bakgrund av att denna handel hade ökat kraftigt i omfattning begärdes att reglerna för torghandel skulle göras mer samstämmiga med de bestämmelser som gäller för andra former av detaljhandel utanför butiksväsendet.

Motionen avslogs på förslag av näringsutskottet (NU 1982/83:54). Utskot -

tet förutsatte att det ansvariga statsrådet noga följde utvecklingen på området och skulle ta initiativ till en översyn av lagen om tillfällig handel när det bedömdes erforderligt. Samma ställningstagande hade utskottet redovisat hösten 1980 (NU 1980/81:4) och våren 1981 (NU 1980/81:32) med anledning av motioner (fp) om att tillståndskravet för tillfällig handel skulle upphävas. Riksdagen ställde sig även vid dessa tillfällen bakom utskottets förslag och avslog motionerna.

Våren 1985 behandlade riksdagen senast frågor om den tillfälliga handeln, dock utan att beröra torghandeln. Härvid avstyrkte näringsutskottet (NU 1984/85:24) motioner (s) angående lagen om tillfällig handel med hänvisning till den beslutade översynen. De borgerliga partiernas företrädare i utskottet avstyrkte motionerna med en delvis annorlunda motivering. De ansåg att det i direktiven för nämnda översyn vad gäller lagen om tillfällig handel, som utskottet då hade anledning att uppmärksamma, borde ha framgått att utredaren förutsättningslöst skulle pröva om regleringen alls behövs. Riksdagen följde utskottet.

Näringsfrihet

Lagreglering av näringsfriheten

Förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet (näringsfrihetsförordningen) tillkom i anslutning till skråväsendets avskaffande. Utgångspunkten i förordningen var att all näringsverksamhet i princip skulle vara fri. Enligt den inledande bestämmelsen hade svensk man eller kvinna rätt att bedriva handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Från denna grundprincip gjordes åtskilliga undantag i fråga om olika yrken och för försäljning av vissa varor. Härutöver innehöll förordningen regler om bl.a. gårdfarihandel och realisation samt utlänningars rätt att bedriva näringsverksamhet.

Förordningen upphävdes vid årsskiftet 1968-1969 och ersattes av vissa andra författningar (prop. 1968:98, 3LU 1968:63, rskr. 1968:333). I dessa medtogs dock ingen bestämmelse om näringsfrihet. Principen om full frihet för svenska medborgare att idka näringsverksamhet uppfattades som självklar, och det ansågs därför att det inte skedde någon ändring i rättsläget om stadgandet upphävdes utan att ersättas av annan bestämmelse med motsvarande innehåll (3LU 1968:63 s. 58). I propositionen erinrades också om att den då verksamma grundlagberedningen hade att pröva frågan om grundlagsskydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna och att det därvid torde komma att klarläggas om en allmän näringsfrihetsförklaring lämpligen kunde tas in i grundlagen. Folkpartiets, högerpartiets och centerpartiets företrädare i tredje lagutskottet förordade i en reservation att näringsfrihetsförordningen såvitt gällde dess bestämmelse om näringsfrihet inte skulle upphävas i avvaktan på grundlagberedningens ställningstagande. Detta vann dock alltså inte riksdagens gillande.

Grundlagberedningen hade tillkallats år 1966 för att fortsätta och slutföra det arbete på en ny författning som hade inletts av författningsutredningen. Beredningen, som år 1972 avlämnade sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) Ny

NU 1987/88:3

regeringsform, Ny riksdagsordning, lade inte fram något förslag om att näringsfriheten skulle grundlagsfästas. Detta hade tidigare författningsutredningen föreslagit, men förslaget kritiserades vid remissbehandlingen för att vara alltför urholkat eller rentav meningslöst.

De regler om medborgerliga fri- och rättigheter som skrevs in i 1974 års regeringsform (1974:152) och som i huvudsak bygger på grundlagberedningens slutbetänkande betecknades redan vid sin tillkomst som ett provisorium. Mot denna bakgrund tillkallades 1973 års fri- och rättighetsutredning för att på nytt överväga frågan om reglering i grundlag av skyddet för enskildas frioch rättigheter. Utredningen fann att det inte gick att i regeringsformen föra in ett starkare skydd för näringsfriheten än det som författningsutredningen hade föreslagit. Då ett sådant skydd skulle bli ihåligt stannade utredningen för att näringsfriheten inte borde inkluderas bland de fri- och rättigheter som grundlagen särskilt skyddar. Detta blev också riksdagens ståndpunkt då den i juni 1976 beslutade om vissa ändringar i regeringsformen angående de medborgerliga fri- och rättigheterna (prop. 1975/76:209, KU 1975/76:56, rskr. 1975/76:414). De borgerliga partiernas företrädare i konstitutionsutskottet begärde i reservationer att näringsfriheten skulle tas med bland stadgandena i 1 kap. 2 § regeringsformen om de grundläggande målen för den samhälleliga verksamheten. Detta avslogs dock av riksdagen.

Vid riksdagsbehandlingen våren 1979 av proposition 1978/79:195 om förstärkt skydd för fri- och rättigheter m.m. avslogs på förslag av konstitutionsutskottet (KU 1978/79:39) motioner med krav på grundlagsskydd av näringsfriheten. Med instämmande i vad som hade uttalats i propositionen anförde utskottet enhälligt att erfarenheterna av bl.a. den utbyggnad av rättighetsskyddet som hade skett genom 1976 års reform borde avvaktas innan initiativ togs till förändringar.

Riksdagen har därefter med samma motivering avslagit liknande motionsyrkanden vid upprepade tillfällen. Senast skedde detta hösten 1986 (KU 1986/87:17). Moderata samlingspartiets, folkpartiets och centerns företrädare i konstitutionsutskottet anförde i en reservation att närings- och yrkesfriheterna är kringskurna av olika bestämmelser och regleringar. De ansåg att en utredning borde få i uppdrag att klarlägga i vilka avseenden en förstärkning av dessa friheter kunde ske i grundlag och annan lag.

Reglering av användningen av mark och byggnader för handelsändamål

Det kommunala planmonopolet regleras numera genom plan- och bygglagen (1987:10; PBL), som trädde i kraft den 1 juli 1987 samtidigt som byggnadslagen (1947:385) upphörde att gälla. PBL har gett kommunerna något större möjligheter än tidigare att styra etableringar inom handeln.

I 2 kap. PBL finns övergripande bestämmelser om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse. Där sägs bl.a. (2 kap. 4 §) att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse skall finnas möjligheter att anordna kommersiell service. Kraven på planläggning preciseras i 5 kap., som behandlar detaljplan. Genom en sådan plan skall (5 kap. 1 §) en prövning av markens

NU 1987/88:3

lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning ske.

Detaljplanen får (5 kap. 7 §) innehålla bestämmelser om bl.a. byggnaders användning och om placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter. I motiveringen till plan- och bygglagen anges (prop. 1985/86:1 s. 576 f.) att det i vissa fall kan finnas behov av en mer preciserad angivelse av byggnaders användning, t.ex. för handelsändamål, än vad som dittills hade förekommit. Inom ramen för planeringen, sägs det, bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som möjligt. Detaljplanen måste utformas så att den ger möjlighet t.ex. till etablering av nya butiksformer. Begreppet handelsändamål bör inte preciseras ytterligare i detaljplan om det inte finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att en för konsumenterna lämplig butiksstruktur skall möjliggöras. Andra skäl kan vara hänsyn till omgivningen och hänsyn till kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det enskilda fallet.

I planen bör en skarp gräns kunna dras mellan handelsområden och industriområden. Vidare bör en huvudsaklig användning av kvartersmark för partihandel eller detaljhandel kunna anges liksom att detaljhandel får eller inte får avse skrymmande varuslag. I motiveringen uttalas vidare att livsmedelshandeln i vissa lägen kan behöva begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling. Som exempel på fall då en begränsning kan bli aktuell nämns stormarknader och bensinstationer. Det har förutsatts att sådana begränsningar görs endast i fall då kommunen har utrett serviceförhållandena i berörda områden och utredningen visar att begränsningarna är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur.

Förslag från 1986 års livsmedelsutredning

Nyligen har 1986 års livsmedelsutredning avlämnat sitt betänkande (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. Utredningen tillsattes för att utreda konkurrensförhållanden och prisbildning inom livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln. Utredare har varit generaldirektör Lars Hillbom.

En central slutsats i betänkandet är att konkurrenstrycket måste öka i hela den svenska livsmedelskedjan. För livsmedelshandeln innebär det bl.a. att olika typer av hinder för etablering av butiker och nya distributionsformer bör undanröjas. Enligt utredaren kan det kommunala planmonopolet verka konserverande på butiksstrukturen; ofta skyddas den befintliga handeln på bekostnad av nyetableringar. Han anser att Svenska kommunförbundet bör tillse att plan- och bygglagen tillämpas så att sådana negativa effekter inte uppstår. Om detta skulle visa sig otillräckligt föreslås en översyn av lagen i detta avseende.

Näringsfrihetsombudsmannens prövning

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har under senare år behandlat ett flertal ärenden rörande etableringshinder inom dagligvaruhandeln. Under åren 1983-1985 prövade NO sammanlagt ca 25 etableringsfall. Därefter har

NU 1987/88:3

ärendefrekvensen minskat drastiskt. Sålunda har hittills under år 1987 endast ett fall behandlats.

Anledningen till NO:s prövning har i regel varit att näringsidkare har begärt en granskning av om kommunala beslut i etableringsfrågor har varit förenliga med konkurrenslagen (1982:729). Denna lag kan endast tillämpas mot konkurrensbegränsande åtgärder som har vidtagits av näringsidkare. NO har dock i samband med lagens tillkomst tilldelats vissa särskilda uppgifter vid sidan av dem som lagtexten ger direkt uttryck för. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1981/82:165) och instruktionen för NO (1982:1048) skall NO från konkurrenssynpunkt granska olika former av etableringshinder, uppmärksamma om vissa samhällsåtgärder i sig får olämpliga konkurrensbegränsande effekter och, där så är påkallat, verka för att inslag som onödigtvis begränsar konkurrensen undviks.

NO har i flertalet fall ställt sig bakom näringsidkarna och förordat att kommunen skall tillåta den aktuella etableringen. I ett beslut år 1983 med anledning av ett ärende i Örebro har NO utvecklat sin principiella syn på etableringsfrågan. Detta beslut har ingående refererats i näringsutskottets yttrande (NU 1985/86:3 y) till bostadsutskottet i samband med riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till ny plan- och bygglag.

NO påpekar i beslutet att tillkomsten av nya butiksformer har stor betydelse för konkurrensen och därmed för produktivitetsökningen inom detaljhandeln. Om man vill ha en produktivitetsökning i handeln på en ort och mot denna ökning svarande fördelar för konsumenterna får därför inte tillkomsten av nya konkurrenskraftiga butiksformer motverkas. Enligt NO bör kommunernas möjligheter att hindra butiksetableringar inte utnyttjas annat än då det kan påvisas klara nackdelar som inte uppvägs av fördelar för konsumenterna.

Under senare år har NO i två prövningsärenden funnit övervägande nackdelar med de aktuella etableringarna och därför inte tillstyrkt dessa.

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel Televerkets konkurrensutsatta sektor

Televerket har ett övergripande ansvar för telekommunikationerna i landet. Verket har emellertid inget formellt monopol på att upprätta och tillhandahålla teleförbindelser. Uppgiften att förvalta det allmänna telenätet ger dock med de stordriftsfördelar som är förknippade härmed televerket ett faktiskt monopol på området. Därutöver har verket ensamrätt att tillhandahålla vissa utrustningar som ansluts till telenätet. Ensamrätten omfattar numera huvudsakligen endast höghastighetsmodem och abonnentväxlar. Televerket har beslutat att monopolet beträffande höghastighetsmodemen skall upphöra den 1 mars 1988. Vidare har en referensgrupp för telefrågor knuten till kommunikationsdepartementet föreslagit - i en departementspromemoria (Ds K 1987:9) Tele i förändring - att också ensamrätten rörande abonnentväxlar skall upphävas.

I samband med ett riksdagsbeslut i december 1980 om vissa åtgärder på teleområdet uttalade riksdagen att televerkets konkurrensutsatta verksam -

NU 1987/88:3

het i princip borde drivas i bolagsform (prop. 1980/81:66, TU 1980/81:9, rskr. 1980/81:132). Dock undantogs vissa konkurrensutsatta tjänster som ansågs utgöra en integrerad del av televerkets verksamhet. För att det skulle skapas tillräckliga garantier för att den konkurrensutsatta sektorn inte skulle subventioneras av monopolverksamheten ålades televerket att särredovisa den konkurrensutsatta verksamhetens intäkter och kostnader. Föredragande statsrådet - kommunikationsminister Ulf Adelsohn - erinrade vidare i propositionen om att näringsfrihetsombudsmannens uppgift att bevaka konkurrensfrågor självfallet avsåg även televerket.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har i en rapport (SPK:s utredningsserie 1986:10), som publicerades sommaren 1986, redovisat en granskning av televerkets särredovisning av den konkurrensutsatta sektorn. Sammanfattningsvis konstateras där att verkets redovisning innehåller betydande brister beträffande principerna för fördelning av samkostnaderna vid teleområdena. Televerkets uppdelning av administrations-, avskrivnings- och räntekostnader på monopolsektorn resp. den konkurrensutsatta sektorn innebär enligt SPK att den senare sektorn genomgående belastas med lägre kostnader än vad som är motiverat.

SPK anser att det med televerkets nuvarande organisation inte är möjligt att åstadkomma en garanterat tillförlitlig särredovisning av den konkurrensutsatta sektorns intäkter och kostnader. För detta, sägs det i rapporten, krävs att denna sektor organisatoriskt separeras från televerkets övriga verksamheter.

Frågan om den konkurrensutsatta delen av televerkets verksamhetsområde borde drivas i bolagsform har diskuterats i riksdagen vid ett flertal tillfällen. Senast skedde detta våren 1987 i samband med behandlingen av proposition 1986/87:99 om ledning av den statliga förvaltningen. Härvid avstyrkte konstitutionsutskottet (KU 1986/87:29) på förslag av trafikutskottet (TU 1986/87:3 y) motioner om en överföring av televerkets konkurrensutsatta verksamhet till ett eller flera bolag. Trafikutskottet hänvisade till att det inom kommunikationsdepartementet pågår särskilda överväganden om utformningen av den framtida telepolitiken och vilken roll televerket därvid skall spela. Motionerna fick stöd av moderata samlingspartiets, folkpartiets och centerns företrädare i de båda utskotten. De ansåg att regeringen borde tillsätta en förutsättningslös parlamentarisk utredning med uppgift att bl.a. se över monopol- och konkurrensfrågorna inom televerket. Detta förslag vann dock inte riksdagens gillande.

I motion 1986/87:N408 (fp) berörs bl.a. televerkets försäljning av cykelreflexer och kassettband i telebutikerna. Dessa butiker - totalt i landet omkring 130 butiksenheter - tillhandahåller produkter, tjänster och service inom telekommunikationsområdet. Därutöver saluförs ibland vissa andra varor. Dessa säljs under en speciell period, ofta i anslutning till en marknadsföringskampanj. Förutom nyssnämnda artiklar har det gällt produkter som termosar, paraplyer och väskor. Omsättningen från denna försäljning beräknas av televerket uppgå till 2-3 milj. kr. per år. Enligt uppgift från verket avser man att begränsa försäljningen av detta sortiment.

NU 1987/88:3

10 Landstingens inköpscentrals försäljning tili landstingsanstalt

NU 1987/88:3

Landstingens inköpscentral, LIC, ekonomisk förening är ett affärsdrivande företag som till övervägande del ägs av Sveriges landsting. LIC säljer varor och tjänster inom vårdsektorn till landstingen men också till andra köparkategorier såsom privatpraktiserande läkare och industrier samt på export. Omsättningen uppgick år 1986 till ca 1,3 miljarder kronor. Härav svarade egenproducerade produkter för ungefär en tredjedel.

Sedan juni 1986 bedriver LIC en postorderförsäljning till anställda hos landsting och kommuner utanför landsting. Dessförinnan hade företaget en försäljning av egna produkter till enbart LIC:s personal. Värmlands och Västerbottens läns landsting, Malmö sjukvårdsförvaltning och Gotlands kommun är inte engagerade i verksamheten. En postorderkatalog distribueras till ca 400 000 landstingsanställda två gånger per år. Katalogen produceras och bekostas av LIC medan landstingen finansierar utsändningen. Enligt företaget tillhör ca 80 % av varorna i katalogen LIC:s produktsortiment. Därutöver erbjuds de anställda att köpa bl.a. produkter inom friskvårds- och hälsoområdena samt vissa kläder. Dessa varor inköper LIC huvudsakligen från företagets reguljära leverantörer av sjukvårdsmateriel m.m.

Omsättningen från postorderförsäljningen har för år 1987 budgeterats till 4 milj. kr. Det motsvarar i genomsnitt 10 kr. per landstingsanställd.

Stockholms stads försäljning till kommunanställda

Stockholms gatunämnd beslöt i juni 1985 att medge försäljning av artiklar från kommunens materielförråd till personal anställd i Stockholms stad. Verksamheten kom i gång i december samma år.

Från förråden kan de kommunanställda köpa bl.a. trädgårdsredskap, verktyg, elmateriel, bilvårdsartiklar, mjukpapper, städmateriel och husgeråd. Produkterna säljs till kommunens självkostnadspriser, vilka enligt uppgift från kommunen ligger 15-50 % under motsvarande butikspriser. Omsättningen från försäljningen uppgick år 1986 till 1,1 milj. kr., vilket motsvarar i genomsnitt ca 20 kr. per anställd.

Försäljningen skall enligt kommunen ses som en personalförmån, men den syftar också till att öka kunskapen om materielförråden.

Utskottet

Torghandel

Torghandel får bedrivas endast om den har sanktionerats av kommunen. Det Finns visserligen inga uttryckliga lagbestämmelser om upplåtelse av område för torghandel, men de allmänna kommunalrättsliga grundsatserna i kommunallagen (1977:179) anses ge kommunerna befogenhet men ej skyldighet att utse sådant område. Om kommunen väljer att inte upplåta en allmän torghandelsplats krävs tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) i varje enskilt fall då någon vill bedriva torghandel. Tillstånd lämnas av

polismyndigheten. Kommunen har yttrande- och vetorätt vid tillståndsprövningen.

I motion 1986/87:N336 (m) begärs ett riksdagsuttalande om behovet av platser för torghandel. Samtliga kommuner borde åläggas att upplåta sådana platser. Utbredningen och omfattningen av torghandeln skall avgöras av konsumenterna och inte av kommunerna. Enligt motionärerna motverkas torghandeln av hänsyn till den bofasta handeln, t.ex. genom att vissa kommuner inte upplåter torghandelsplatser eller genom att man debiterar höga torghyror. I motionen pekas också på att ordningsstadgeutredningen har föreslagit (se s. 4) att kommunerna skall få ökade möjligheter att begränsa varusortimentet vid torghandel.

Som framgår av det föregående (s. 5) pågår för närvarande efter beslut av regeringen en översyn av gällande reglering av olika former av tillfällighetshandel, inkl. torghandel. I utredningsdirektiven sägs bl.a. att regleringen inte bör vara mer ingripande än vad som är nödvändigt utifrån de skyddsintressen som har motiverat det nuvarande regelsystemet. Beträffande konkurrensförhållandet mellan den fasta handeln och torghandeln anförs att bestämmelserna bör utformas så att konsumenternas grundläggande behov av fast service kan tillgodoses samtidigt som utrymme skapas för alternativa distributionsformer. Utredningen planerar att redovisa resultatet av sin översyn i början av nästa år. Enligt vad utskottet har erfarit kommer utredningen även att överväga frågan om sortimentsbegränsningar i torghandeln.

Mot bakgrund av den pågående översynen finner utskottet inte skäl att förorda något riksdagsinitiativ i denna fråga. Motionen avstyrks därför.

Näringsfrihet

Vid årsskiftet 1968-1969 upphävdes 1864 års näringsfrihetsförordning (se s. 6) och ersattes av vissa andra författningar. I dessa medtogs inte någon bestämmelse om allmän näringsfrihet liknande den som fanns i förordningen. Principen om näringsfrihet uppfattades som självklar, och det ansågs därför att det inte erfordrades något stadgande om denna frihet. Folkpartiet, högerpartiet och centerpartiet intog dock en annan ståndpunkt och hävdade att bestämmelsen om näringsfrihet borde behållas i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete rörande en ny författning.

Tillämpningen av det kommunala planmonopolet visar att det behövs en lag som garanterar näringsfriheten, anförs i motion 1986/87:N348 (c). Genom detta monopol har många kommuner kunnat hindra ej önskvärda etableringar av storköpshandel utanför stadskärnorna. Detta har, sägs det i motionen, främst drabbat barnfamiljer som av tids- och kostnadsskäl föredrar att göra sina inköp i just denna typ av handel. Motionären anser att kommunerna har en obefogad rädsla för att storköpshandeln skall tvinga fram en nedläggning av butiker i tätorterna. Storköpshandeln borde inte heller ses som den avgörande orsaken till lanthandelns problem.

I motionen begärs att riksdagen hos regeringen skall hemställa om ett förslag till lag som garanterar näringsfriheten. Endast när ett starkt allmänintresse föreligger skall denna frihet kunna beskäras. Motionären

NU 1987/88:3

skulle helst vilja få till stånd ett grundlagsskydd för näringsfriheten men anser att det är tillräckligt att principen kommer till uttryck i vanlig lag. Det framgår inte av motionen hur en sådan lagbestämmelse skulle kombineras med reglerna om det kommunala planmonopolet. Något yrkande om en ändring av dessa framställs inte av motionären.

Det kommunala planmonopolet regleras sedan den 1 juli 1987 genom planoch bygglagen (1987:10; PBL). I det föregående (s. 7) har redovisats de bestämmelser i lagen som ger kommunerna möjlighet att styra etableringar inom handeln. I lagen sägs att en prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan. I sådan plan skall användningen av kvartersmark m.m. anges. Planen får innehålla bestämmelser om byggnaders användning. I lagens förarbeten anges bl.a. att detaljplanen måste utformas så att den möjliggör etablering av nya butiksformer och att den inte bör göras mer detaljerad än vad som är nödvändigt. Beträffande livsmedelshandeln uttalas att den i vissa lägen kan behöva begränsas eller helt förbjudas av hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling. Stormarknader och bensinstationer nämns som exempel på fall då en begränsning kan bli aktuell.

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till plan- och bygglag tog näringsutskottet upp frågan om kommunernas inflytande över etableringar inom varudistributionen i ett yttrande (NU 1985/86:3 y) som våren 1986 avgavs till bostadsutskottet. Härvid betonade näringsutskottet - med instämmande i vad som anfördes i propositionen - att den kommunala planeringen måste ge utrymme för förändring och förnyelse för att möjliggöra en rationell utveckling av handeln. Utskottet ansåg att den föreslagna utformningen av bestämmelserna i PBL var fullt förenlig med kravet på förnyelse.

Vad gäller handeln med livsmedel fann utskottet det rimligt att kommuner skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar som antas kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på butiksstrukturen. Vidare räknade utskottet med att näringsfrihetsombudsmannen (NO) även fortsättningsvis skulle bevaka utvecklingen på området och därvid verka för att inslag som onödigtvis begränsar konkurrensen undviks.

Med det sagda avstyrkte näringsutskottet två motioner (fp) med krav på att förslaget till PBL skulle omarbetas så att inte detaljplaner skulle kunna användas till att styra utvecklingen av handeln. Motionerna fick stöd i en avvikande mening (m, fp).

Bostadsutskottet (BoU 1986/87:1) var av samma uppfattning som näringsutskottet och avstyrkte motionerna, vilka som framgår av det tidigare avslogs av riksdagen. Moderata samlingspartiets och folkpartiets företrädare i bostadsutskottet hävdade i reservationer att det inte behövs någon kontroll av detaljhandelns etablering. I en annan reservation (c) anfördes att det fick anses rimligt att man i detaljplan skulle kunna reglera byggnaders användning i stort genom att göra en gränsdragning mellan handel och industri men att någon reglering därutöver -1.ex. uppdelning av olika typer av handel - inte borde få göras.

Näringsutskottet har inte funnit något skäl att frångå den uppfattning som kom till uttryck i utskottets nyssnämnda yttrande. Det finns anledning för samhället att med allvar se på de problem för konsumenterna och för handeln

NU 1987/88:3

som i vissa fall kan uppstå vid etablering av nya stora butiksenheter. Kommunerna måste därför kunna utöva inflytande över detaljhandelns etableringar. Utskottet vill samtidigt understryka att en viktig förutsättning för att handeln skall kunna utvecklas rationellt är att den kan förändras och förnyas, t.ex. genom att nya butiksformer kan införas. Som utskottet tidigare anfört ger plan- och bygglagen utrymme för detta. Utskottet har för övrigt noterat (se s. 8) att antalet prövningsärenden hos NO rörande etableringshinder inom handeln har minskat avsevärt sedan år 1985.

Av det sagda följer att utskottet inte kan tillstyrka införandet av en lag om näringsfrihet som, för att den från motionärens synpunkt skulle vara meningsfull, skulle kräva ett upphävande av bestämmelserna i plan- och bygglagen om kommunernas möjligheter att reglera butiksetableringar. Motionen avstyrks sålunda.

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel

I motion 1986/87:N408 (fp) uppmanas riksdagen göra ett uttalande till regeringen om att offentliga organ inte bör bedriva detaljhandel annat än som följer av den verksamhet de har inrättats för. Motionären fäster uppmärksamheten på televerkets försäljning av bl.a. cykelreflexer och kassettband i telebutikerna, försäljning till landstingsanställda av t.ex. sportoch rekreationsartiklar från Landstingens inköpscentral, LIC, ekonomisk förening och Stockholms stads försäljning av varor från sitt materiellager till anställda inom kommunen. Han ställer sig frågande till de kostnadsförutsättningar som gäller för denna handel och menar att det är stor risk för att den detaljhandel som statliga och kommunala organ bedriver subventioneras av övrig verksamhet. Fara föreligger därmed för att konkurrensen på marknaden snedvrids på den privata handelns bekostnad. Enligt motionären bör därför de offentliga organens möjligheter att bedriva detaljhandel beskäras. Även av principiella skäl borde staten och kommunerna koncentrera sig på de uppgifter som inte tillfredsställande kan lösas på den öppna marknaden.

I det föregående (s. 10 f.) har redogjorts för omfattningen av den aktuella försäljningen från televerket, LIC och Stockholms stad. Omsättningen uppgår i vart och ett av fallen till mellan 1 och 4 milj. kr. per år. Televerkets försäljning sker ofta i anslutning till reklamkampanjer och har avsett förutom de av motionären nämnda produkterna t.ex. paraplyer, väskor och termosar. LIC:s och Stockholms stads försäljning riktar sig enbart till anställd personal inom landstingen resp. kommunen och har främst ett personalvårdande syfte.

Motionen utmynnar alltså i ett yrkande om ett riksdagsuttalande av innebörd att statliga och kommunala organ inte skall ägna sig åt denna typ av försäljning. Då ett sådant allmänt uttalande knappast skulle vara verkningsfullt, i varje fall inte gentemot kommunal verksamhet och gentemot den försäljning som bedrivs av LIC, som är ett landstingsägt företag, har motionens förespråkare vid utskottsbehandlingen föreslagit att riksdagen i stället med anledning av motionen skall hos regeringen begära en kartläggning av omfattningen av denna form av detaljhandel. En sådan redovisning skulle sedan ligga till grund för överväganden om erforderliga åtgärder.

NU 1987/88:3

14 I likhet med motionären anser utskottet att konkurrensutsatt verksamhet hos statliga och kommunala organ inte bör subventioneras av monopolverksamhet eller skattemedel. Detta torde det i själva verket råda bred enighet om. För televerkets del har det tagit sig uttryck i beslut om att den konkurrensutsatta verksamheten inom verket skall särredovisas (se s. 9). Vidare ingår det bland de konkurrensvårdande myndigheternas uppgifter att fortlöpande bevaka dessa frågor. Som tidigare beskrivits (s. 10) redovisade statens pris- och kartellnämnd (SPK) sommaren 1986 en granskning av televerkets särredovisning av den konkurrensutsatta sektorn. Enligt vad utskottet har erfarit avser näringsfrihetsombudsmannen att med anledning härav ta upp överläggningar med televerket angående verkets särredovisning och produktkalkylering.

Utskottet finner inte anledning att ifrågasätta den försäljning hos televerket som motionären har uppmärksammat. Att vissa speciella produkter utöver det vanliga sortimentet saluförs i samband med marknadsföringskampanjer förekommer även inom den privata detaljhandeln. Vidare konstaterar utskottet att många privata företag erbjuder sina anställda möjlighet att göra förmånliga inköp på liknande sätt som LIC och Stockholms stad gör. LIC är ett affärsdrivande företag, och landstingens bidrag till den aktuella verksamheten består enbart i att man finansierar utsändningen av postorderkatalogen, enligt uppgift från LIC till en årlig kostnad av för närvarande 2:60 kr. per anställd. Stockholms stad säljer produkter ur sitt materiellager till självkostnadspris. Som tidigare angivits uppgick denna försäljning år 1986 till i genomsnitt 20 kr. per anställd. Utskottet ser inget anmärkningsvärt i dessa personalvårdande åtgärder.

Utskottet vill avslutningsvis ta klart avstånd från den negativa inställning till statlig och kommunal verksamhet inom den konkurrensutsatta sektorn som motionären förespråkar. Utskottet har inget att erinra mot att det i statlig och kommunal regi bedrivs verksamhet som konkurrerar med privat företagande under förutsättning att det härvid inte förekommer någon subventionering.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion 1986/87:N408 (fp) inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Den avstyrks alltså.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande torghandel

att riksdagen avslår motion 1986/87:N336,

2. beträffande näringsfrihet

att riksdagen avslår motion 1986/87:N348,

3. beträffande statligt och kommunalt bedriven detaljhandel att riksdagen avslår motion 1986/87:N408.

Stockholm den 10 november 1987 På näringsutskottets vägnar Nils Erik Wååg

NU 1987/88:3

15 Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson (s), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Per Westerberg (m), Bo Finnkvist (s), Jörn Svensson (vpk), Sven-Åke Nygårds (s), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c), Lars Ahlström (m), Mats Lindberg (s) och Leo Persson (s).

Reservationer

1. Näringsfrihet (morn. 2)

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg (fp) och Lars Ahlström (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Näringsutskottet har” och slutar på s. 14 med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Enligt näringsutskottets uppfattning har tillkomsten av nya konkurrenskraftiga butiksformer stor betydelse för att handeln skall kunna öka produktiviteten. Detta har även näringsfrihetsombudsmannen uttalat i samband med prövning av kommunala beslut på området (se s. 9). Plan- och bygglagens bestämmelser innebär dock att etableringsfriheten inom handeln är beskuren på ett avgörande sätt. Det kommunala planmonopolet kan därför ha en konserverande inverkan på butiksstrukturen, vilket också 1986 års livsmedelsutredning nyligen har framhållit (se s. 8). Försöken att bromsa detaljhandelns utveckling genom regleringar gynnar varken branschens eller konsumenternas intressen. Det måste, menar utskottet med instämmande i vad som sägs i motion 1986/87:N348 (c), vara konsumenternas fria val av inköpsställe som skall styra butiksbeståndets utveckling. Utskottet förordar därför att plan- och bygglagen omarbetas så att den inte skall kunna användas för att styra utvecklingen av handeln. Detta krav ligger i linje med vad moderata samlingspartiets och folkpartiets företrädare i utskottet anförde (NU 1985/86:3 y) i samband med riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till plan- och bygglag. Regeringen bör nu se över lagen med nämnda syfte och därefter återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.

Näringsfriheten inskränks emellertid inte bara av det kommunala planmonopolet utan också till följd av andra monopol, bidragsbestämmelser, vissa reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav, etableringskontroll m.m. En av marknadsekonomins grundpelare är en fri företagsetablering. Utan ett fritt tillträde hotas näringslivets dynamik. Utskottet anser därför - i likhet med vad moderata samlingspartiets, folkpartiets och centerns företrädare i konstitutionsutskottet uttalade (KU 1986/87:17) när riksdagen senast (se s. 7) behandlade frågan om ett grundlagsskydd för näringsfriheten - att det finns skäl att genom en utredning söka klarlägga hur denna frihet kan förstärkas genom lag. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en sådan utredning.

NU 1987/88:3

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande näringsfrihet att riksdagen med anledning av motion 1986/87:N348 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Näringsfrihet (mom. 2)

Ivar Franzén (c) och Jan Hyttring (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Näringsutskottet har” och slutar på s. 14 med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Enligt näringsutskottets uppfattning måste kommunerna vid behov kunna utöva ett visst inflytande över byggnaders användning. Plan- och bygglagen har som tidigare nämnts varit i kraft sedan den 1 juli 1987. Även om lagen, som utskottet ser det, ger utrymme för en alltför långtgående reglering av handelns etableringar är utskottet inte nu - fyra månader efter lagens ikraftträdande-berett att förorda några förändringar i denna. Det finns dock skäl att i ett senare skede göra en utvärdering av lagens effekter på butiksetableringar inom detaljhandeln.

Utskottet menar emellertid att det är angeläget att omedelbart uppmärksamma andra inskränkningar i näringsfriheten. Dessa uppbärs av olika former av monopol, bidragsbestämmelser, vissa reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav, etableringskontroll m.m. Mot denna bakgrund anser utskottet - med instämmande i vad moderata samlingspartiets, folkpartiets och centerns företrädare i konstitutionsutskottet anförde (KU 1986/87:17) när riksdagen senast (se s. 7) behandlade frågan om ett grundlagsskydd för näringsfriheten - att det finns anledning att genom en utredning söka klarlägga hur denna frihet kan förstärkas genom lag. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en sådan utredning.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande näringsfrihet att riksdagen med anledning av motion 1986/87:N348 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel (mom. 3)

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c) och Lars Ahlström (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”1 likhet” och slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan i stort instämma i det principiella resonemang som förs i motion 1986/87:N408 (fp). Det går en väsentlig skiljelinje mellan privat detaljhandel och sådan som bedrivs i statlig och kommunal regi. I den förra måste verksamheten bära sig med de intäkter som skapas på marknaden. I den senare kan försäljningen delvis finansieras genom monopolverksamhet eller med skattemedel.

NU 1987/88:3

17 Principen om konkurrensneutralitet i de statliga affärsverkens verksamhet torde vara oomstridd. För televerkets del har det tagit sig uttryck i beslut om att den konkurrensutsatta verksamheten inom verket skall särredovisas. Som tidigare beskrivits (s. 10) har statens pris- och kartellnämnd påtalat betydande brister i verkets särredovisning. Det är, menar utskottet med instämmande i vad som sägs i motionen, nästan ofrånkomligt med sådana brister. Även vid en långtgående särredovisning kan verksamheter inom affärsverkens ram på olika sätt åtnjuta konkurrensfördelar.

Den typ av försäljning till de anställda som LIC och Stockholms stad bedriver kan förefalla vara av mindre omfattning totalt sett och därför oväsentlig från konkurrenssynpunkt. För den enskilda handel som säljer det aktuella sortimentet kan dock en subventionering av den s.k. personalförsäljningen få besvärande effekter. Att jämföra den aktuella verksamheten hos LIC och Stockholms stad med den försäljning till anställda som förekommer hos privata företag är inte korrekt. Privata företag har ingen möjlighet att finansiera försäljningen med bidrag från monopolverksamhet eller med skattemedel. De produkter som dessa företag säljer till de anställda är vidare huvudsakligen identiska med dem som företaget tillhandahåller i sin normala verksamhet. I dessa fall konkurrerar så att säga företagen med sig själva.

Enligt utskottets mening finns det därför anledning att i ett första skede undersöka omfattningen av den berörda verksamheten hos statliga och kommunala organ. Regeringen bör tillse att en sådan kartläggning kommer till stånd och därefter lägga fram förslag för riksdagen om de åtgärder som kan föranledas därav. För de statliga affärsverkens del bör förslagen ta sikte på att verken skall upphöra med sådan försäljning som ligger utanför deras verksamhetsområde.

Utskottet anser att riksdagen genom ett uttalande till regeringen bör ansluta sig till vad utskottet här har anfört. Därmed blir motion 1986/87:N408 (fp) i allt väsentligt tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande statligt och kommunalt bedriven detaljhandel att riksdagen med anledning av motion 1986/87:N408 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1987/88:3

18 Innehåll NU 1987/88:3

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Yrkanden 1

Motivering 2

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Torghandel 3

Gällande rätt m.m 3

Översyn av regleringen av vissa former av tillfällighetshandel 5

Tidigare riksdagsbehandling 5

Näringsfrihet 6

Lagreglering av näringsfriheten 6

Reglering av användningen av mark och byggnader för handels ändamål

7 Förslag från 1986 års livsmedelsutredning 8

Näringsfrihetsombudsmannens prövning 8

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel 9

Televerkets konkurrensutsatta sektor 9

Landstingens inköpscentrals försäljning till landstingsanställda .... 11

Stockholms stads försäljning till kommunanställda 11

Utskottet 11

Torghandel 11

Näringsfrihet 12

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel 14

Hemställan 15

Reservationer 16

1. Näringsfrihet (m, fp) 16

2. Näringsfrihet (c) 17

3. Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel (m, fp, c) 17

gotab Stockholm 1987 13967