Kollektiv sakförsäkring
Näringsutskottets betänkande 1989/90:NU1
Kollektiv sakförsäkring
1989/90
NU1
Ärendet
I detta betänkande behandlas fern motioner med yrkanden om lagstiftning rörande kollektiv sakförsäkring eller om översyn av negativa konsekvenser föranledda av denna försäkringsform.
Sammanfattning
Motionerna har föranletts av att bl.a. en del fackförbund har infört kollektiv hemförsäkring (grupphemförsäkring) för medlemmarna. De går i huvudsak ut på att sådan försäkring skall tillåtas bara om den grundas på individuell anslutning. Försäkringsverksamhetskommittén (majoriteten) har ansett det tillräckligt med reservationsrätt för gruppmedlemmarna. Regeringen har anslutit sig till denna uppfattning och därvid inte funnit behov av några nya lagregler. Förhållandena på området har fatt utförlig belysning i en skrivelse — med tillhörande undersökningspromemoria — från försäkringsinspektionen till finansdepartementet. Utskottet, som ser positivt på kollektiv sakförsäkring, avstyrker motionerna. En reservation (m, fp, c, mp) stöder motionärernas krav.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är följande:
1988/89:N201 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en översyn av de negativa konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt föranlett för konsumenterna samt de konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt får för en framtida sund utveckling av försäkringsväsendet.
1988/89:N210 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning.
1 Riksdagen 1989190.17sami. Nr 1
1988/89:N221 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (2) 1989/90:NU1
— med motivering i motion 1988/89:L703 — att riksdagen av regeringen begär förslag om lagstiftning som säkrar individens rätt att fritt välja sakförsäkring.
1988/89:N335 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari — med motivering i motion 1988/89:A753 — yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om kollektiva försäkringsformer.
1988/89:N350 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag innebärande att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.
Motivering
Försäkringsverksamheten i Sverige grundar sig på fri konkurrens på en öppen marknad, framhålls det i motion 1988/89:N210 (m). Denna förutsättning riskerar enligt motionären att slås sönder om t.ex. fackförbund tillåts teckna kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar hos ett enda bolag. Effekten blir då högre hemförsäkringspremier för alla kategorier. När fackförbundsavdelningar etc. har tecknat kollektiva gruppförsäkringar har det inträffat att offerter inte har inhämtats från andra försäkringsbolag än Folksam. Detta är betänkligt, menar motionären, och än mer betänkligt är att sådana försäkringar har tecknats hos Folksam trots att andra bolag har erbjudit bättre och billigare alternativ. Tecknandet av hemförsäkringar, bilförsäkringar m.m. borde till försäkringstagarnas fromma utsättas för samma konkurrens som all annan verksamhet. Kritik riktas vidare mot att fackliga organisationer genom styrelsebeslut har anslutit sina medlemmar
— och ibland även dessas makar — till kollektiva sakförsäkringar, ibland med premiebetalning genom löneavdrag. Uppfattningen att ett krav på individuell anslutning skulle strida mot föreningsrätten avvisas. Staten måste, heter det, ha möjlighet att skydda individerna mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet. För personer som inte får plats inom de kollektiv som kan avtala om gruppförsäkringar kan det, säger motionären också, i framtiden bli svårt att fa erforderligt försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som hittills har präglat försäkringsväsendet skjuts sålunda åt sidan.
Innebörden av yrkandet i motion 1988/89:N335 (m) framgår av ett avsnitt i motion 1988/89:A753 om lagarna på arbetsmarknaden. Regeringen har godtagit att organisationer får teckna kollektiv hemförsäkring med giltighet för alla medlemmar som inte reserverar sig. Detta kan inte accepteras, säger motionärerna. Endast försäkring med positiv anslutning bör medges.
Den kollektiva hemförsäkringen medför, sägs det i motion 1989/90:NU1 1988/89:N201 (fp), en rad negativa konsekvenser som försäkringsverksamhetskommittén, regeringen och riksdagen inte har tagit hänsyn till.
För en individuellt tecknad hemförsäkring, som tar hänsyn till riskskillnaderna och tillämpar skälighetsprincipen, kan premierna för samma försäkringsbelopp variera enligt förhållandet 1:7, medan premievariationen vid kollektiv hemförsäkring endast är 1:1,5. Motionärerna menar att vederbörande försäkringsbolag antingen låter de individuellt tecknade hemförsäkringarna subventionera de kollektiva eller har satt premienivån för de senare alltför lågt för att "köpa in sig" på marknaden. En slutsats är vidare att hushåll i storstäderna inom den kollektiva försäkringens ram subventioneras av hushåll i landsorten.
Genom att negativ avtalsbindning accepteras i fråga om kollektiv hemförsäkring har en omfattande dubbelförsäkring uppkommit, hävdar motionärerna vidare. De menar att information inte är tillräcklig för att detta problem skall elimineras.
Motiveringen för yrkandet i motion 1988/89:N221 (fp) finns i motion 1988/89:L703. Staten bör, säger motionärerna, verka för ökad konkurrens och valfrihet på bank- och försäkringsmarknaderna, inte begränsa etableringar, utbud och konkurrensmedel. Beträffande de kollektiva sakförsäkringarna anses det dock erforderligt med en skärpt reglering, som stärker konsumenternas ställning. Den av vissa LOförbund tillämpade negativa anslutningsformen uppges ha lett till att åtminstone 100 000 hushåll alldeles i onödan betalar för dubbla hemförsäkringar.
Utvecklingen av kollektiva sakförsäkringar utan individuell anknytning innebär grundläggande förändringar av både principiell och praktisk natur, anförs det i motion 1988/89:N350 (c). Genom att premierna inte påverkas av skaderisken sätts skälighetsprincipen ur spel. Den form för upphandling som tillämpas medför att ett bolag ensidigt gynnas. Den enskilde riskerar vidare att få "en försäkringssituation som inte är harmoniserad", dvs. att bli dubbelförsäkrad.
Bakgrund
Näringsutskottet har hösten 1987 i betänkandet NU 1987/88:1 (s. 4— 29) lämnat utförliga uppgifter till underlag för riksdagens beslut med anledning av motioner rörande kollektiv sakförsäkring som då förelåg. I ett inledande avsnitt redogörs bl.a. för två av fackförbund ingångna avtal om kollektiva hemförsäkringar och för åtgärder som föranletts därav. Ett avsnitt ägnas åt aktuella författningsbestämmelser. Försäkringsverksamhetskommitténs överväganden och förslag i delbetänkandet (SOU 1985:34) Gruppförsäkring redovisas tämligen ingående. Efter en sammanfattning av remissutfallet belyses argumentationen i ämnet ytterligare med referat av vad ett antal remissinstanser har uttalat i vissa särskilda frågor. Ett beslut av regeringen med anledning av betänkandet återges i väsentliga delar. Vidare refereras högsta dom- 3
1* Riksdagen 1989/90.17sami. Nr 1
stolens dom i ett mål som gällde prövning av föreningsbeslut om 1989/90:NU1 kollektiv hemförsäkring samt beslut och uttalanden av konsumentverket, försäkringsinspektionen och näringsfrihetsombudsmannen. Slutligen finns redogörelser för tidigare behandling av motioner i ämnet och för ett antal interpellations- och frågedebatter. — Den följande översikten överensstämmer väsentligen med den framställning som närmast föregår utskottets ställningstagande i betänkandet NU 1987/88:1.
Systemet med kollektiv försäkring innebär att avtal sluts om en mer eller mindre standardiserad försäkring att gälla för en avgränsad grupp av försäkringstagare. Det finns tre huvudtyper av sådana grupper. Föreningsgrupper omfattar medlemmar i en sammanslutning, t.ex. en fackförening eller en bostadsrättsförening. Personalgrupper bildas av anställda vid en arbetsplats eller elever vid en skola. Ekonomigrupper utgörs av personer vilka såsom sparare eller låntagare är kunder hos ett kreditinstitut.
Med hänsyn till anslutningsformen kan man urskilja tre slag av gruppförsäkring. Vid individuell anslutning ankommer det på de medlemmar i gruppen som så önskar att själva ansluta sig till försäkringen genom anmälan eller annan aktiv handling. Ett ursprungligt ramavtal för gruppen i dess helhet kommer då att kompletteras med individuella försäkringsavtal för dessa gruppmedlemmar. Anslutning med reservationsrätt innebär att varje medlem i gruppen omfattas av ett för denna gemensamt försäkringsavtal, ifall han inte förklarar att han vill stå utanför försäkringen. En obligatorisk gruppförsäkring har en gruppmedlem inte rätt att ställa sig utanför.
Det finns åtskilliga exempel på kollektiva sakförsäkringar av äldre datum. De medlemmar i Stockholms kooperativa bostadsförening som bor i föreningsfastigheter är obligatoriskt anslutna till en grupphemförsäkring, som infördes för över 40 år sedan. Sveriges advokatsamfund,
Svenska jägareförbundet och en del andra organisationer har ingått avtal om ansvarsförsäkringar som är obligatoriska för medlemmarna.
En gruppsakförsäkring med individuell anslutning är den båtförsäkring som ett antal båtorganisationer gemensamt erbjuder sina medlemmar.
Den första av de nu uppmärksammade grupphemförsäkringarna kom till år 1982. Svenska elektrikerförbundet träffade då avtal med Folksam om en kollektiv hemförsäkring med obligatorisk anslutning av medlemmarna. Ett liknande avtal mellan Svenska målareförbundet och Folksam kom till stånd år 1984. Med anledning av Elektrikerförbundets åtgärd begärde försäkringsinspektionen hos regeringen att försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) skulle få tilläggsdirektiv att föreslå lagstiftning om kollektiv sakförsäkring. Regeringen fann att redan givna direktiv borde leda till erforderlig utredning. När Målare -
förbundets initiativ kom föreläde försäkringsinspektionen Folksam att 1989/90:NU1 inte bringa det aktuella försäkringsavtalet till verkställighet. Detta föreläggande undanfördes av regeringen, som dock uttalade att ytterligare avtal om kollektiv sakförsäkring inte borde godtas förrän statsmakterna hade tagit ställning till denna försäkringsform.
Underlag för ett sådant ställningstagande har regeringen erhållit genom försäkringsverksamhetskommitténs delbetänkande Gruppförsäkring och remissyttrandena över detta. Regeringen har i april 1986 lagt betänkandet till handlingarna såvitt rör frågor om gruppförsäkring på personförsäkringsområdet. I det sammanhanget förklarade regeringen att den inte då fann skäl för några särskilda lagregler om framtida gruppsakförsäkringar. Regeringsbeslutet innehåller emellertid ett klart uttalande mot obligatorisk gruppsakförsäkring; försäkringsinspektionen förväntas ingripa mot nya avtal därom. Det förutsätts att försäkringsverksamhetskommitténs synpunkter vad gäller bl.a. information och villkorsutformning blir beaktade och att berörda myndigheter bevakar hur konkurrensen på försäkringsmarknaden utvecklas. Det nyss berörda uttalandet om hinder tills vidare för gruppsakförsäkringar skall inte längre gälla. Regeringen har aviserat att den skall ta slutlig ställning i fråga om gruppsakförsäkring när den behandlar kommitténs huvudbetänkande. Detta — (SOU 1987:58) Försäkringsväsendet i framtiden
— har avlämnats hösten 1987.
Försäkringsverksamhetskommitténs huvuduppgift har varit att se över vissa principer i försäkringsrörelselagen (1982:713). Av betydelse när det gäller gruppförsäkring är särskilt skälighetsprincipen, vilken bl.a. aktualiserar frågan om i vilken mån premiedifferentiering bör tillämpas. 1 sammanhanget betydelsefulla regler finns även i flera andra lagar. 1 lagen (1927:77) om försäkringsavtal bör de bestämmelser observeras som innebär att en skada inte ersätts till mer än sitt fulla värde, även om till följd av dubbelförsäkring mer än ett bolag har uppburit premier för att bära risk för skadan. Konsumenträttsliga regler i bl.a. marknadsföringslagen (1972:1418) är också tillämpliga på försäkringsområdet. Ett problem med konsumentförsäkringslagen (1980:38), som likaledes syftar till konsumenternas skydd, är att den inte utan vidare gäller för sådana gruppförsäkringar som diskussionen här främst rör sig om.
Olika myndigheter har, som redan antytts, agerat med anledning av avtalen om kollektiv hemförsäkring. Försäkringsinspektionen har begärt bl.a. att försäkringsbolagen i god tid innan nya sådana avtal ingås skall lämna en rad uppgifter om avtalets räckvidd och innebörd.
Inspektionen har vidare, som redovisas i ett senare avsnitt (s. 6), genomfört en särskild undersökning av de olika försäkringsbolagens gruppförsäkringslösningar. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har fäst regeringens uppmärksamhet på svårigheter för NO att följa utvecklingen på denna marknad. Vissa marknadsföringsåtgärder avseende grupphemförsäkring har föranlett ingripanden av konsumentverket.
5 Saken har också föreningsrättsliga aspekter. Det finns inte någon 1989/90:NU1 särskild lagstiftning om ideella föreningar, t.ex. arbetstagarorganisationer. Av allmänna rättsprinciper anses emellertid följa att en medlem i en ideell förening kan få rättsligen prövat om ett beslut som har fattats av föreningens högsta beslutande organ är förenligt med stadgarna.
Några medlemmar i Elektrikerförbundet har fört klandertalan mot förbundsstyrelsens beslut om avtal med Folksam om obligatorisk grupphemförsäkring för medlemmarna. Högsta domstolen har år 1987
— till skillnad från underinstanserna — lämnat deras talan utan bifall.
Uppgifter och synpunkter från försäkringsinspektionen
Inledning och sammanfattning
Försäkringsinspektionen har i enlighet med sin uppgift att följa utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet genomfört en särskild undersökning av de olika försäkringsbolagens gruppförsäkringslösningar.
Den har redovisats i en promemoria, som inspektionen med skrivelse den 20 januari 1989 har överlämnat till finansdepartementet. I skrivelsen framför inspektionen synpunkter på några av de frågor som kan väntas bli föremål för särskild uppmärksamhet när regeringen skall ta slutlig ställning till gruppförsäkringsfrågan. Dess uppgifter och synpunkter beträffande vissa särskilda frågor redovisas i senare avsnitt.
Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen:
1. Inspektionen har inte funnit anledning att frångå sin i princip positiva inställning till att grupplösningar används även på sakförsäkringsområdet.
2. Inspektionen anser att för gruppbildningarna bör gälla att en grupp skall ha ett självständigt och varaktigt ändamål och inte ha tillkommit enbart för att utgöra bas för ett gemensamt försäkringsskydd men att några strikta regler för gruppbildningar inte bör fastställas.
3. Inspektionen anser att det nu tillämpade förbudet för gruppsakförsäkringar med obligatorisk anslutning bör upprätthållas även i framtiden men att det bör begränsas till konsumentförsäkringar, dock med undantag för s.k. leverantörsförsäkringar. Någon lagstiftning för att upprätthålla förbudet anses för närvarande inte nödvändig.
4. Försäkringsbolagen bör inte förbjudas att medverka vid försäkringslösningar på konsumentförsäkringsområdet där en gruppföreträdare är avtalspart och svarar för försäkringspremien och använder sig av reservationsrättsmetoden som anslutningsform. För att detta skall godtas från sundhetssynpunkt måste dock gälla att en fullödig information ges till gruppmedlemmarna angående reservationsmöjligheten.
Det förutsätts därvid — och för inspektionen är ej något annat känt
— att den som ställer sig utanför försäkringen inte heller drabbas av några avgifter för finansieringen av gruppens premie.
5. Vad avser tillämpningen av skälighetsprincipen har inspektionen inte funnit skäl för en inställning som innebär att en riskklassindelning nödvändigtvis måste gälla vid gruppsakförsäkring. Detta gäller oavsett om anslutningen sker via frivillig anmälan eller på annat sätt. Inspektionen konstaterar emellertid att frågan om riskklassindelning kommer att behandlas vid statsmakternas ställningstagande till föreliggande utredningsförslag angående den närmare innebörden av skälighetsprincipen.
6. På grundval av försäkringsrättskommitténs kommande förslag bör ses till att för gruppförsäkringar lagfästs regler som ger den enskilde gruppmedlemmen ett konsumentskydd som är likvärdigt med det som nu enligt konsumentförsäkringslagen gäller för individuella försäkringar.
7. Inspektionen bör i samarbete med NO vaka över utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden för att uppmärksammas om utvecklingar kan leda till negativa konsekvenser för medborgare som inte ingår i gruppförsäkringslösningar. Vid statsmakternas kommande behandling av gruppförsäkringsfrågan bör klaras ut de av NO i särskild ordning framförda frågorna rörande möjligheten att närmare följa utvecklingen i konkurrenshänseende.
Avslutningsvis kan inspektionen konstatera att gruppförsäkringsmarknaden är stadd i en snabb utveckling. Inhämtade uppgifter blir därför snart inaktuella. Inspektionen avser att fortlöpande följa utvecklingen och vid behov påtala förhållanden som kan stå i strid med grundprinciperna i försäkringsrörelselagen.
Utvecklingen på gruppförsäkringsområdet
Den kollektiva sakförsäkringen har hittills fått sin största betydelse på hemförsäkringsområdet. Genom 72 gruppavtal, av vilka 65 hade ingåtts år 1986 eller senare, hade den 1 februari ca 496 000 gruppmedlemmar (ca 13 % av samtliga hushåll) sina hem försäkrade. Av de 72 avtalen avsåg 10, omfattande 73 000 gruppmedlemmar, sådana försäkringar — enligt försäkringsverksamhetskommitténs terminologi äkta gruppförsäkringar — där gruppen och inte de enskilda gruppmedlemmarna är försäkringstagare. När det gällde kollektiva försäkringar med individuella försäkringsavtal — oäkta gruppförsäkringar — hade det under de senaste åren blivit alltmer vanligt att det gruppavtal som ingåtts mellan en organisation och en försäkringsgivare omfattat inte bara hemförsäkringar utan också andra försäkringar som konsumenter brukar teckna för enskilt bruk. Sålunda fanns kollektiv villaförsäkring, fritidshusförsäkring, trafikförsäkring, övrig motorförsäkring och båtförsäkring, tillsammans omfattande ca 294 000 gruppmedlemmar.
Det totala antalet hemförsäkringar steg från 1 912 000 vid slutet av år 1982 till 2 282 000 vid slutet av år 1987. De olika försäkringsbolagens andelar av antalet försäkringar var vid de angivna tidpunkterna följande: Folksam 29 % resp. 37 %, Länsförsäkringsbolagen 23 % resp. 22 %, Skandia 20 % resp. 14 %, Trygg-Hansa 16 %, Wasa 8 % och övriga riksbolag 4 % resp. 3 %.
1989/90:
Försäkringsrörelsekommittén berörde möjligheten av att Folksam 1989/90:NU1 kunde komma att få en monopolställning på marknaden för kollektiv hemförsäkring på grund av sin koppling till fackföreningsrörelsen.
Kommittén menade att Länsförsäkringsbolagen, vilkas verksamhet i hög grad är inriktad på konsumentförsäkring, i ett sådant läge skulle hamna i en markant försämrad situation. Av de nyss angivna uppgifterna framgår att Folksam på senare år har stärkt sin redan tidigare starka ställning på hemförsäkringsmarknaden. Skandias minskade andel förmodas delvis sammanhänga med premiehöjningar som bolaget vidtog år 1986 och som redan samma år medförde en viss volymförlust. En förklaring till att Länsförsäkringsbolagen och övriga riksbolag utom Skandia inte uppvisade en minskning av sina bestånd skulle kunna vara att en betydande del av de grupphemförsäkrade är dubbelförsäkrade.
Dubbelförsäkring *
I försäkringsinspektionens promemoria redovisas vissa beräkningar rörande förekomsten av dubbelförsäkring. Folksam har år 1988 gjort en undersökning av de bolagsinterna dubbelförsäkringsfellen. Därvid påträffades ca 20 000 misstänkta fall. I alla dessa kontaktades försäkringstagarna. Den individuella försäkringen annullerades i förekommande fall, varvid försäkringstagaren fick tillbaka delar av den tidigare inbetalda premien. Stickprovsundersökningar hos Länsförsäkringsbolagen gav vid handen att en inte obetydlig andel av hushållen var d u b be lfö rsäkrade.
Med utgångspunkt i uppgifter om den normala ökningen av hemförsäkringsbeståndet — med hänsyn till bl.a. förändringen av antalet hushåll — och om andelen oförsäkrade i olika socialekonomiska grupper har försäkringsinspektionen sökt dra mera bestämda slutsatser om dubbelförsäkringens omfattning. Om 20 % av de LO-medlemmar som anslutit sig till den kollektiva hemförsäkringen tidigare varit oförsäkrade skulle antalet dubbelförsäkrade hushåll vid utgången av år 1987 ha varit ca 45 000, dvs. ca 1,1 % av samtliga hushåll. Om i stället endast 15 % av de LO-anslutna saknat hemförsäkring skulle 60 000— 65 000 hushåll, dvs. 1,5 å 1,6 %, ha varit dubbelförsäkrade.
En inte oväsentlig förklaring till frekvensen av dubbelförsäkring anses vara att avtalet för en individuellt tecknad försäkring i många fell måste löpa ut innan försäkringen kan sägas upp av försäkringstagaren.
I övrigt borde, sägs det i promemorian, dubbelförsäkringen kunna fås att minska genom målinriktad och enkel information.
8 Skälighetsprincipen
1989/90:
Av 19 kap. 5 § försäkringsrörelselagen framgår att premierna skall vara skäligt avvägda med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader samt omständigheterna i övrigt. Till premieskäligheten hör också frågan i vad mån en riskklassindelning bör ske. Den fråga som framför allt diskuterats i samband med gruppsakförsäkring gäller i vad mån krav kan ställas på en riskklassindelning när det är fråga om en äkta gruppförsäkring, där alltså gruppen som sådan sluter avtalet med försäkringsbolaget. I sådana försäkringar kan gruppföreträdaren (t.ex. en förening) finansiera sin premie via medlemsavgifter eller på annat sätt. Försäkringsinspektionen delar försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning att det inte är möjligt att med tillämpning av försäkringsrörelselagen ge föreskrifter om förekommande uttag av avgifter från medlemmarna. Skälighetsbedömningen får alltså begränsas till att avse den totalpremie som gruppföreträdare har att erlägga. Om någon gruppmedlem tycker att den avgift som tas ut av honom är för hög har han möjlighet att frånträda försäkringen. Det får då förutsättas att han befrias från avgiften för gruppförsäkringen.
Vad gäller oäkta gruppförsäkring, som bygger på att individuella avtal kompletterar gruppavtalet, visar inspektionens undersökning att det förekommer lösningar såväl med som utan riskklassindelning. Inspektionen har inte funnit anledning att i de undersökta fallen hävda att användningen av enhetspremier skulle vara oförenlig med skälighetsprincipen.
Inspektionen utgår ifrån att frågor om riskklassindelning kommer att beröras i den kommande propositionen på grundval av försäkringsverksamhetskommitténs betänkande (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten.
Undersökningen visar att beträffande hemförsäkringsområdet gäller att gruppförsäkringarna — såväl äkta som oäkta — regelmässigt är förmånligare än vanliga individuella försäkringar i två hänseenden. Dels gäller försäkringen för samtliga personer som är bosatta i samma bostad som försäkringstagaren/gruppmedlemmen, dels är allt lösöre försäkrat till fulla värdet. Inspektionen betecknar det som angeläget att försäkringsrättskommittén i sitt kommande betänkande om skadeförsäkring lägger fram förslag som leder till att försäkringstagarna får i princip samma villkorsskydd oavsett om konsumentförsäkringen är en individuell försäkring eller avser en gruppförsäkring.
Anslutningsformer
Mot bakgrund av de fördelar för konsumenterna som är förknippade med grupplösningar anser försäkringsinspektionen att det inte finns anledning att hårt knyta gruppbildningsmöjligheten till vad som gäller på gruppersonförsäkringsområdet. De inom detta område använda kategorierna, personalgrupper, föreningsgrupper och ekonomigrupper,
utgör dock en lämplig utgångspunkt. Det allmänna krav som försäkringsverksamhetskommittén angav, nämligen att gruppen skall ha ett självständigt och varaktigt ändamål och inte ha tillkommit enbart för att utgöra bas för ett gemensamt försäkringsskydd, bör emellertid upprätthållas så att uppkomsten av instabila gruppförsäkringar undviks.
Det nu sagda avser enbart lämpligheten av gruppbildningen som sådan. I fråga om vilka krav i olika hänseenden som bör gälla vid användningen av grupplösningar anför inspektionen bl.a. följande.
När det gäller s.k. äkta gruppsakförsäkring tillåts inte lösningar som innebär att gruppmedlemmen saknar möjlighet att ställa sig utanför försäkringen (härvid bortses från några äldre typer av gruppförsäkringsavtal). En gruppmedlems anslutning skall alltså ske genom frivillig anmälan eller genom att han inte utnyttjar en reservationsrätt.
I fråga om oäkta gruppförsäkring gäller att endast frivillig anslutning får förekomma. En metod med negativ klausul (reservationsrätt) godtas sålunda inte eftersom en sådan metod inte anses förenlig med marknadsföringslagen.
En central fråga är här om det i praxis rådande förbudet mot äkta gruppsakförsäkringar med obligatorisk anslutning skall upprätthållas även i framtiden. Inspektionen anser att det inte har framkommit något som motiverar att man frångår detta förbud. Den hänvisar härvidlag till det krav på sundhet som gäller för försäkringsväsendet. Det får anses åligga inspektionen att även utan en uttrycklig lagregel ingripa mot framtida gruppförsäkringsavtal som bygger på obligatorisk anslutning. Inspektionens uppfattning är sålunda att någon lagstiftningsåtgärd inte behövs för att sagda förbud skall kunna upprätthållas.
En annan fråga är om ett försäkringsbolag skall tillåtas sluta gruppsakförsäkringsavtal där en gruppmedlem blir omfattad av försäkringen inte endast via frivillig anmälan till gruppföreträdaren utan också via underlåtenhet att utnyttja en reservationsrätt. Vid bedömningen härav konstateras till en början att det gäller en intern gruppfråga, i vissa fall av föreningsrättslig karaktär. Inspektionen anser att reservationsrättsmetoden, i likhet med vad som befunnits riktigt i obligatoriefrågan, bör omöjliggöras endast om det är nödvändigt med hänsyn till sundhetskravet i försäkringsrörelselagen. I vågskålen till förmån för denna metod skall läggas att försäkringskostnaden till följd av en förenklad administration blir inte oväsentligt lägre än om frivillig anmälan krävs. Mot metoden talar å andra sidan att risken för dubbelförsäkring ökar, om informationen om reservationsrätten är bristfällig.
Försäkringsinspektionens bedömning är att undersökningen inte visar på sådana förhållanden att det nu finns anledning att utifrån försäkringsrörelselagen ingripa mot försäkringslösningar där gruppföreträdaren klarlägger vilka medlemmar som vill omfattas av försäkringen via reservationsrättsmetoden. Det sägs emellertid vara en självklar uppgift för inspektionen att även i fortsättningen bevaka att försäkringslösningar är förenliga med sundhetskravet bl.a. i vad gäller
1989/90:NU1
den information som går ut till gruppmedlemmarna. I den mån 1989/90:NU1
dubbelförsäkjingssituationer ändå uppkommer måste självfallet rättelse
ske. Om det skulle visa sig att dubbelförsäkringsproblemen inte kan
bemästras — till men för försäkringstagarna från kostnadssynpunkt
— bör frågan om reservationsrättsmetodens tillåtlighet tas upp till ny
prövning.
Det nu sagda tar närmast sikte på sådana försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen, dvs. hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseförsäkring, trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring samt båtförsäkring. Inspektionen anser alltså att förbudet mot obligatorisk anslutning inte bör gälla sådana krav på obligatorisk ansvarsförsäkring som ibland ställs upp av yrkessammanslutningar och andra organisationer. Det huvudmotiv som ligger bakom förbudet i fråga om konsumentförsäkringar, nämligen risken för dubbelförsäkring, gör sig inte gällande vid sådana försäkringar.
Vissa leverantörsförsäkringar, t.ex. ur- och glasögonförsäkringar, kan också ses som s.k. äkta gruppförsäkringar. Fråga uppkommer då om förbudet mot obligatorisk anslutning skall upprätthållas även för sådana försäkringar, med innebörd att den som inte önskar få försäkringen skall ha rätt att avstå därifrån och då också erhålla en reducering av varupriset. Inspektionen anser att sagda förbud inte bör gälla för sådana försäkringar. Det främsta skälet för detta är att konsumenten vet om att försäkringen medföljer för det fall han vill köpa just den vara som det är fråga om. Om någon invändning skall riktas mot denna typ av erbjudande torde det närmast få ske med utgångspunkt i marknadsföringslagen; frågor härom ankommer det på konsumentverket att pröva.
Vissa strukturfrågor
En strukturfråga som togs upp av försäkringsverksamhetskommittén och som därefter har diskuterats i den allmänna debatten gäller risken för att en utbredd användning av gruppförsäkringslösningar på konsumentförsäkringsområdet kan försvåra möjligheterna till försäkring på rimliga villkor för de medborgare som inte kan omfattas av en gruppförsäkring. Kommittén kom fram till att risken för en sådan utveckling var tämligen ringa. Den nu gjorda undersökningen inger enligt försäkringsinspektionen inte heller farhågor för negativa effekter av nämnt slag. Inspektionen tillägger dock att det ännu är för tidigt att dra en bestämd slutsats i frågan.
En annan strukturfråga som har samband med användningen av gruppsakförsäkringar avser frågan huruvida ett av försäkringsbolagen,
Folksam, i praktiken genom sina samband med fackföreningsrörelsen kan skaffa sig en dominerande ställning på hemförsäkringsmarknaden och andra konsumentförsäkringsområden.
11 Det är, säger försäkringsinspektionen, en given utgångspunkt för ett 1989/90:NU1 sunt och effektivt försäkringsväsen att produkt- och priskonkurrens kan råda i största möjliga utsträckning. Det ankommer sålunda på näringsfrihetsombudsmannen (NO) och försäkringsinspektionen att bevaka konkurrensförhållandena på forsäkringsmarknaden, främst med hänsyn till bestämmelserna i konkurrenslagen (1982:729).
Frågan är då vad som skall bevakas av myndigheterna och vilka åtgärder som kan aktualiseras av dessa.
Till en början bör då slås fast att konkurrenslagen i vart fall inte i praktiken medger att ingripande görs mot den som tecknar en försäkring utan att ha begärt offerter från flera försäkringsbolag. Detta gäller lika för en gruppföreträdare, ett företag och andra försäkringskunder.
Däremot kan ingripande tänkas ske mot ett företag, t.ex. ett försäkringsbolag, som säljer produkter eller tjänster under omständigheter som är konkurrensbegränsande.
Inspektionen uppfattar det mot denna bakgrund som inspektionens och NO:s uppgift att dels följa utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden och, om det finns anledning till det, till statsmakterna redovisa eventuella behov av lagstiftningsåtgärder, dels undersöka om det finns anledning till ingripande mot försäkringsbolag om det i något hänseende utbjuder sina tjänster under konkurrensbegränsande former.
Det är för närvarande inte möjligt att presentera en heltäckande redovisning för hur upphandling av gruppförsäkringar sker. Det kan enligt försäkringsinspektionen knappast bli aktuellt att genomföra en reglering som tvingar enskilda försäkringskunder att genomföra ett upphandlingsförfarande. Inspektionen erinrar emellertid om att staten och kommunerna i sina upphandlingsreglementen har skapat garantier för affärsmässighet i sin upphandling. På motsvarande sätt borde det vara ett försäkringstagarintresse att försäkringar av nu ifrågavarande slag upphandlas på ett aflärsmässigt sätt. Med tanke på de krav som gruppmedlemmarna i vart fall på sikt kan väntas ställa på försäkringsprodukter från kostnads- och servicesynpunkt är det, säger inspektionen, möjligt att konkurrensaspekterna kommer att tilläggas ökad vikt så att fri och öppen konkurrens kommer att råda vid upphandlingen.
Sammanfattningsvis säger inspektionen på denna punkt dels att det är svårt att fullständigt kartlägga hur upphandlingen av gruppförsäkringstjänsterna sker, dels att något utrymme för åtgärder från inspektionens sida när det gäller grunderna för en organisations val av försäkringsbolag inte föreligger.
12 Tidigare riksdagsbehandling
1989/90: NU 1
Motioner rörande kollektiv sakförsäkring med obligatorisk anslutning behandlades hösten 1984 (NU 1984/85:11) och våren 1985 (NU 1984/85:16). De avstyrktes av näringsutskottet med hänvisning bl.a. till pågående utredningsarbete och avslogs av riksdagen. I reservationer (m, c, fp) påyrkades att riksdagen skulle understryka vikten av att de problem som den aktuella försäkringsformen var förknippad med skulle bli grundligt behandlade.
En redogörelse för behandlingen vid de tidigare tillfällena finns i näringsutskottets betänkande NU 1987/88:1 (s. 27). I detta behandlade näringsutskottet utförligt ett antal motioner i ämnet från åren 1986 och 1987. Efter sin redogörelse för olika bestämmelser och sakförhållanden sammanfattade utskottet argumentationen för och emot kollektiva sakförsäkringar på följande sätt:
En allmänt erkänd fördel med kollektiva försäkringsformer är att kostnaderna för försäkringsskyddet blir inte oväsentligt lägre än vid individuell försäkring till följd av att administrationen blir enklare och att den dyrbara ackvisitionen av nya försäkringstagare kan inskränkas. En annan fördel är att försäkringsskyddet blir mera utbrett, eftersom avtalen kommer att omfatta även gruppmedlemmar som tidigare har varit oförsäkrade. Förespråkare för de omdiskuterade försäkringarna pekar på ytterligare fördelar. Genom att stora organisationer uppträder på försäkringstagarsidan uppnås bättre balans mellan parterna på försäkringsmarknaden. De enskilda försäkringstagarna får genom organisationernas förmedling ökade möjligheter att komma till tals. Inom ramen för sin informationsverksamhet och på annat sätt kan organisationerna främja skadeförebyggande åtgärder, som i det långa loppet också medför lägre försäkringskostnader. Det kan hävdas att införandet av kollektiva sakförsäkringar stimulerar produktutvecklingen även på de individuella försäkringarnas område och sålunda medverkar till en nyttig konkurrens inom branschen.
Kritiken mot de kollektiva sakförsäkringar som gruppmedlemmarna ansluts till utan individuell anmälan riktar sig mot en rad olika förhållanden. Reservationsrätten utnyttjas i praktiken inte så ofta som skulle kunna anses motiverat; kravet på reservation av den som vill stå utanför kan för övrigt betraktas som integritetskränkande. Den som reserverar sig får inte alltid ekonomisk kompensation för att han avstår från försäkringen. Individens valmöjligheter inskränks sålunda. Eftersom många hushåll kan omfattas av mer än en kollektiv hemförsäkring finns risk för att dubbelförsäkring — som inte medför några favörer vid skadereglering — blir vanligt förekommande. Kostnadsjämförelser försvåras av att s.k. helkundsrabatter kan falla bort. Det ifrågasätts om avsaknaden av premiedifferentiering inom kollektiven är förenlig med skälighetsprincipen. I vart fall kan den minska försäkringstagarnas intresse för skadeförebyggande åtgärder. Det finns risk för bristande konkurrens vid upphandlingen av kollektiva försäkringar. En tendens att det kooperativa försäkringsbolaget Folksam särskilt
gynnas påverkar strukturutvecklingen inom försäkringsbranschen. Om en mycket stor andel av dem som behöver försäkring omfattas av kollektiva försäkringar kan restpopulationen bli så liten att vissa personer får svårt att erhålla erforderligt försäkringsskydd till rimlig kostnad.
Utskottet konstaterade att det i huvudsak var ett av tre förekommande slag av gruppförsäkringar som var under debatt, nämligen sådan gruppförsäkring till vilken en medlem i ett kollektiv blir ansluten om han inte uttryckligen reserverar sig. Majoriteten inom försäkringsverksamhetskommittén hade, framhöll utskottet, hävdat att denna typ av försäkring borde godtas, en minoritet att den borde förbjudas. Regeringen hade anslutit sig till den förra uppfattningen och — till skillnad från kommittén — inte ansett det nödvändigt med några särskilda lagregler om framtida gruppsakförsäkringar. I händelse att nya avtal skulle träffas om obligatorisk gruppförsäkring utan reservationsrätt hade regeringen förutsatt att försäkringsinspektionen skulle ingripa. Gruppsakförsäkring med individuell anslutning var däremot, påpekade utskottet, en allmänt accepterad försäkringsform.
För egen del anförde utskottet följande:
Utskottet har vid tidigare tillfållen betonat värdet av att kollektiva försäkringsformer blir tillämpade också på sakförsäkringsområdet. Fördelarna härmed är som redovisats stora. Försäkringskostnaderna för hushållen kan sänkas väsentligt, och försäkringsskyddet blir mer utbrett, inte minst bland ungdomar. Utifrån de marknadsekonomiska värderingar som motionärernas partier brukar göra sig till tolk för borde man särskilt uppskatta att införandet av kollektiva sakförsäkringar medverkar dels till bättre balans i relationerna mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, dels till konkurrens och produktutveckling på försäkringsmarknaden. Det sistnämnda har redan kommit till synes genom nya initiativ av bolag som har märkt ett bortfall av hemförsäkringskunder. Vissa nackdelar kan självfallet också påvisas. Åtminstone för fackföreningsrörelsens del borde emellertid den demokratiska beslutsprocessen garantera att dessa övervägs noga innan avtal om gruppförsäkring träffas. Det är anmärkningsvärt att motionärerna — från vilkas sida man brukar plädera för en långtgående avreglering — nu finner det nödvändigt med en ny lagstiftning som skulle begränsa bl.a. de fackliga organisationernas frihet att verka för medlemmarnas bästa. Att en sådan lagstiftning skulle innebära ett intrång i den hävdvunna föreningsrätten borde ge anledning till särskild tvekan.
Mot här angiven bakgrund har utskottet ingenting att erinra mot det preliminära ställningstagande i frågan om kollektiv sakförsäkring som kommer till uttryck i regeringens nyss redovisade beslut.
1989/90 :NU1
14 Utskottet noterade att såväl försäkringsinspektionen som andra myndigheter noga följde utvecklingen på området. Regeringens slutliga ställningstagande till försäkringsverksamhetskommitténs förslag i ämnet borde, tilläde utskottet, kunna bli underbyggt även med bedömningar av hur strukturutvecklingen inom försäkringsbranschen skulle komma att påverkas. Utskottet avstyrkte motionerna med uttalande av att det inte fanns skäl för något initiativ i saken från riksdagens sida.
I en reservation (m, fp, c) framfördes en rad invändningar mot den form av grupphemförsäkring som det var tal om. Reservanterna avvisade påståendet att en lagstiftning med krav att gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning skulle innebära intrång i föreningsrätten. Enligt reservationen borde riksdagen hos regeringen begära förslag till en lagstiftning innebärande att kollektiv försäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.
Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.
Tre nya motioner i ämnet väcktes under allmänna motionstiden år 1988. De avslogs av riksdagen sedan de avstyrkts av näringsutskottet (NU 1987/88:14), som anförde att det — förutom att ytterligare några fackliga organisationer hade beslutat införa kollektiv hemförsäkring för sina medlemmar — inte fanns några nya omständigheter att notera. Även vid detta tillfälle gavs i en reservation (m, fp, c) stöd åt kravet på lagstiftning om att kollektiv sakförsäkring skulle, om inte särskilda skäl talade för undantag, vara baserad på individuell anslutning.
Utskottet
De fem motioner som behandlas här ger, liksom motsvarande motioner vid flera tidigare tillfällen, uttryck för en reaktion mot de kollektiva hemförsäkringar i facklig regi som har införts under 1980-talet. Motionerna 1988/89:N210 (m) och 1988/89:N350 (c) innehåller mera utförliga resonemang utmynnande i krav på en lagstiftning som förbjuder andra kollektiva sakförsäkringar än sådana med individuell anslutning. I den senare sägs dock att särskilda skäl kan tala för undantag från huvudregeln. Kravet på att denna skall slås fast i lag ställs också, med mera summarisk motivering, i motionerna 1988/89:N335 (m) och 1988/89:N221 (fp). I det förra fallet tas frågan upp i ett större, arbetsrättsligt sammanhang. I det senare påkallas en skärpt reglering på de kollektiva sakförsäkringarnas område. Motion 1988/89:N201 (fp), slutligen, präglas av samma principiella synsätt som de övriga motionerna; yrkandet i denna motion avser inte omedelbart ytterligare lagstiftning utan en översyn av vilka konsekvenser den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt har fatt för konsumenterna och hur de kan påverka förutsättningarna för en framtida sund utveckling av försäkringsväsendet.
1989/90: NU 1
15 I det föregående har utskottet först — i anslutning till sin utförliga 1989/90:NU1 framställning i ämnet hösten 1987 (NU 1987/88:14) — redogjort för de sakförhållanden som motionerna avser, för försäkringsverksamhetskommitténs betänkande om gruppförsäkring, vilket regeringen ännu inte slutgiltigt har tagit ställning till, och för åtgärder och uttalanden av regeringen och olika myndigheter. Vidare har utskottet refererat fakta, resonemang och slutsatser som försäkringsinspektionen har redovisat i en skrivelse till regeringen i början av år 1989. Till grund för skrivelsen ligger bl.a. en enkät, avseende förhållandena den 1 februari 1988, vilken inspektionen har riktat till flertalet riksbolag och större lokala bolag inom sakförsäkringsbranschen.
Försäkringsinspektionen säger sig inte ha funnit anledning att frångå sin i princip positiva inställning till att grupplösningar används på sakförsäkringsområdet liksom tidigare på personförsäkringsområdet.
Det noteras att en kollektiv hemförsäkring regelmässigt är förmånligare än en vanlig individuell försäkring — den gäller samtliga personer som är bosatta i samma bostad som gruppmedlemmen, och allt lösöre är försäkrat till sitt fulla värde. Inspektionen anser liksom tidigare att förbudet mot gruppsakförsäkringar med obligatorisk anslutning bör upprätthållas men menar att det för närvarande inte behövs någon lagstiftning för att så skall ske. Den godtar reservationsrättsmetoden som anslutningsform i fall då en gruppföreträdare är avtalspart och svarar för försäkringspremien; härvid förutsätts att gruppmedlemmarna får fullödig information om reservationsmöjligheten. I fråga om skälighetsprincipens tillämpning på de kollektiva sakförsäkringarnas område hänvisar inspektionen i huvudsak till den generella prövning av principens innebörd som statsmakterna kan väntas göra på grundval av försäkringsverksamhetskommitténs förslag. Eventuella negativa konsekvenser av utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden skall uppmärksammas av inspektionen och av näringsfrihetsombudsmannen.
Inspektionen förklarar att den avser att fortlöpande följa utvecklingen och vid behov påtala förhållanden som kan stå i strid med grundprinciperna i försäkringsrörelselagen (1982:713).
Försäkringsinspektionens skrivelse har blivit tillgänglig efter det att motionerna väcktes. Den innehåller, som har framgått, väsentliga sakupplysningar samt nyanserade ställningstaganden — i flera hänseenden preliminära — i de bedömningsfrågor som utvecklingen på den kollektiva sakförsäkringens område aktualiserar. Utskottet, som ser positivt på att möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas, tar fasta på inspektionens nyss återgivna uttalande om sina fortsatta aktiviteter. Liksom inspektionen vill utskottet vidare hänvisa till den kommande vidare prövningen av försäkringsverksamhetskommitténs förslag. Utskottet vill särskilt understryka att ett förbud mot gruppsak -
försäkring med obligatorisk anslutning redan tillämpas utan att vara lagstadgat. Någon framställning till regeringen om lagstiftningsåtgärder eller om särskild översyn av kollektiva hemförsäkringars konsekvenser finner utskottet inte skäl för. Alla fem motionerna i ämnet avstyrks sålunda.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:N201 och 1988/89:N210, motion 1988/89:N221 yrkande 2 och motionerna 1988/89:N335 och 1988/89:N350.
res. (m, fp, c, mp)
Stockholm den 19 oktober 1989 På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer (m) och Kjell Ericsson (c).
Reservation
Hadar Cars (fp), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Karin Falkmer (m) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med "Försäkringsinspektionens skrivelse" och slutar på s. 17 med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Det material och de synpunkter som försäkringsinspektionen ytterligare har framlagt minskar inte styrkan i invändningarna mot den form av grupphemförsäkring som diskussionen om kollektiv sakförsäkring i huvudsak handlar om. Kravet på fri konkurrens mellan försäkringsgivare och fritt val för försäkringstagare eftersätts när fackliga organisationer upphandlar försäkringstjänster för medlemmarna. Ett utbrett bruk av kollektiva sakförsäkringar kan komma att leda till vittgående strukturförändringar inom försäkringsbranschen. För personer som
1989/90:NU1
inte får plats inom de kollektiv sorn kan avtala om gruppförsäkringar 1989/90:NU1 kan det i framtiden bli svårt att få erforderligt försäkringsskydd för rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som hittills har präglat försäkringsväsendet blir sålunda åsidosatt. Den utveckling som redan är i full gång kan visa sig vara omöjlig att vända.
Från bl.a. fackliga organisationers sida har hävdats att en lagstiftning som slår vakt om kravet att gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning skulle innebära intrång i föreningsrätten. Utskottet står främmande för detta synsätt. Staten måste ha möjlighet att skydda individerna mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet. Vad det gäller är endast att förhindra att vissa organisationer medverkar till skadliga förändringar inom försäkringsväsendet. Frågan om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får prövas i annat sammanhang.
I enlighet med vad här har sagts finner utskottet det angeläget att regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till försäkringsverksamhetskommitténs betänkande om gruppförsäkring och därvid låter de synpunkter som har framförts av reservanterna i kommittén bli vägledande. Riksdagen bör sålunda få förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell anslutning.
Lagbestämmelser av denna innebörd skulle, som det heter i motion 1988/89:N221 (fp), säkra individens rätt att fritt välja sakförsäkring.
Utskottet har med det sagda tillstyrkt denna motion liksom motionerna 1988/89:N210 (m), 1988/89:N335 (m) och 1988/89:N350 (c), vilka likaledes syftar till en sådan lagstiftning. Försäkringsinspektionen har som nämnts förklarat att den fortsätter att bevaka utvecklingen på gruppförsäkringsmarknaden. Någon begäran till regeringen om en särskild ytterligare översyn av vissa kollektiva hemförsäkringars konsekvenser, såsom föreslås i motion 1988/89:N201 (fp), finner utskottet därför inte erforderlig. Det egentliga ändamålet med denna motion tillgodoses emellertid om den begärda lagstiftningen kommer till stånd.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N210, motion 1988/89:N221 yrkande 2 och motionerna 1988/89:N335 och 1988/89:N350 och med anledning av motion 1988/89:N201 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.