Detaljhandel
Näringsutskottets betänkande 1989/90: NU2
Detaljhandel
Ärendet
I detta betänkande behandlas fyra motioner om detaljhandel. De avser utredning om åtgärder för förnyelse inom dagligvaruhandeln, bankservice m.m. i landsbygdsbutiker och stöd till närbutiker.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. En motion (c), i vilken en utredning begärs rörande statens åtgärder för att främja förnyelse inom dagligvaruhandeln, avstyrks med hänvisning till den bevakning av handelns utveckling som redan sker genom myndigheter och andra organ. Tre reservationer (m; c, mp; fp) föreligger. I två motioner (fp) behandlas den försöksverksamhet med bankservice i dagligvarubutiker som inleddes i mitten av 1980-talet. Enligt motionärerna har bankinspektionens sedan en tid skärpta regler gjort en sådan verksamhet ointressant. Utskottet, som betonar förekomsten av motstående intressen i frågan, finner inte att utvecklingen av alternativa former för bankservice försvåras genom bankinspektionens nya bestämmelser. I en reservation (m, fp, c, mp) förespråkas en fortsatt försöksverksamhet. Vidare begärs i en motion (mp) ett samhällsstöd till närbutiker så att butiksnedläggningar kan undvikas. Yrkandet avvisas av utskottet som finner konsumentintresset tillgodosett genom befintliga stödformer och kommunala varuförsörjningsplaner. Motionen följs upp i tre reservationer (m, fp; c; mp).
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är följande:
1988/89:N214 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts rörande den framtida inriktningen av statens åtgärder för att främja förnyelse och utveckling av dagligvaruhandel.
1989/90
NU2
1 Riksdagen 1989190.17sami. Nr NU2
1988/89:N242 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos 1989/90:NU2 regeringen begär att bankinspektionen får i uppdrag att liberalisera reglerna för bankservice i landsbygdsbutiker.
1988/89:N253 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det skall tas fram ett system för stöd till närbutiker som beskrivs i motionen.
1988/89:N316 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (4) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om landsbygdsbutikerna.
Motivering
I ett välfärdssamhälle är det viktigt med en väl utvecklad och decentraliserad kommersiell service, heter det i motion 1988/89:N214 (c).
Närhet till service sparar både tid och pengar för konsumenterna, samtidigt som tillgången till sådan service för många är en nödvändighet för att de skall kunna bo kvar i sin hembygd. Motionärerna betonar vidare att glesbygdsproblem kan finnas också i storstadsregioner. 1 motionen erinras även om den kommersiella servicens sysselsättningsskapande effekter. Inom dagligvaruhandeln har under de senaste årtiondena skett en betydande koncentration, påpekas det. Omkring år 1960 fanns det ca 30 000 butiker jämfört med dagens ca 9 000.
Samtidigt har antalet stormarknader och servicebutiker ökat kraftigt.
Dagligvaruhandeln har stagnerat, hävdas det i motionen. Det finns emellertid ett behov av utveckling och förnyelse inom dagligvaruhandeln, anser motionärerna, som finner det särskilt intressant att olika former av även annan service än den som i dag tillhandahålls av dagligvarubutiker prövas. Många handlare har, uppges det, uttalat ett intresse för att överta hemtjänstens uppgifter vid inköp av dagligvaror.
Kompletterande uppgifter för dagligvaruhandeln skulle kunna tillgodose konsumenternas allmänna behov av service, anför motionärerna, som samtidigt uttalar att riksdagens beslut nyligen om en förstärkning av det s.k. glesbygdsstödet var en riktig åtgärd.
Under en tid har det bedrivits försöksverksamhet med bankservice i vissa landsortsbutiker, sägs det i motion 1988/89:N242 (fp). Till följd av bankinspektionens skärpta bestämmelser blir denna verksamhet urvattnad och ointressant, vilket i sin tur medför en ytterligare uttunning av landsbygdsservicen. Motionären beskriver den onda cirkel som uppkommer för landsbygden genom en växelverkan mellan minskad service och minskat kundunderlag. Enligt motionären har försöket med "bank i butik" fungerat bra från såväl konsumenternas som butiksinnehavarnas synpunkt. Bankinspektionen har beslutat att den tidigare tillåtna insättningsverksamheten inte längre får förekomma. Kunderna får inte heller, enligt vad som sägs i motionen, göra uttag på andra
bankers konton. Motionären anför att vissa banker och butiksinnehavare förgäves har försökt förmå bankinspektionen och det berörda departementet att bli mer generösa i denna fråga. Det är, enligt motionären, lätt att flagga med kampanjer som "Hela Sverige ska leva" medan steget är långt då det gäller att leva upp till ett sådant motto.
Att kunna handla i närheten av bostaden är viktigt, sägs det i motion 1988/89:N253 (mp). Vid sidan av funktionen att tillhandahålla dagligvaror har närbutiken en viktig social uppgift och bidrar till mänskliga kontakter. Det blir emellertid allt vanligare att dagligvarubutiker i bostadsområdena läggs ned, samtidigt som handeln koncentreras till ett fåtal större köpcentra — ofta utanför tätorterna. Enligt motionärerna har detta sin grund bl.a. i att ett litet antal mycket stora och kapitalstarka affärskedjor styr utvecklingen. Lokalisering av stora köpcentra utanför tätorterna är olycklig av flera skäl, anser de. Att man måste använda bil för att kunna göra inköp medför ökat buller och utsläpp av avgaser och därmed en ökad miljöförstöring. Äldre och handikappade blir mer beroende av samhällets hjälp för sina inköp.
Den beskrivna utvecklingen leder, enligt motionärerna, bl.a. till ökade kostnader för samhället. Mot den bakgrunden vore det bättre med ett samhällsstöd direkt till närbutiker i glesbygder. Ett sådant stöd behövs också i städerna, hävdar motionärerna och föreslår att det skall tas fram ett sådant system för stöd till närbutiker.
I motion 1988/89:N316 (fp) framhålls att butiken utgör stommen i den serviceapparat som är nödvändig i en levande landsbygd. Enligt motionärerna är det s.k. glesbygdsstödet en förutsättning för en bärkraftig butik på vissa orter. En annan åtgärd som sägs kunna bidra till förbättrad lönsamhet hos landsbygdsbutikerna är att låta dem bli centraler för flera serviceslag. Motionärerna nämner post- och apoteksservice som exempel och knyter samtidigt an till de av bankinspektionen skärpta bestämmelserna för bankservice i butik. Motionärerna säger sig sakna förståelse för bankinspektionens åtgärd, som får till följd att glesbygdsbutiker förmenas en servicegren.
Uppgifter i anslutning till motionerna Frågor rörande detaljhandeln
Rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn
År 1985 inrättades inom industridepartementet ett råd (I 1984:D) med uppgift att underlätta kontakterna mellan handeln och regeringen. Denna åtgärd var delvis en följd av den ändrade departementsindelningen år 1983, genom vilken det tidigare handelsdepartementets ansvar rörande inrikes handel delades upp på andra departement. Sålunda tillfördes industridepartementet struktur- och näringspolitiska
1989/90: NU2
1* Riksdagen 1989190.17sami. Nr NU2
frågor medan finansdepartementet fick ansvar för näringsrättsliga regler avseende konsumentskydd, konkurrens, etablering, affärstider och priser. Genom ändrad indelning år 1989 har ansvaret för de näringsrättsliga frågorna överförts till civildepartementet. Även inom andra departement handläggs frågor med anknytning till handeln och övriga delar av tjänstesektorn. Justitiedepartementet ansvarar sålunda för civilrättslig lagstiftning på området, t.ex rörande köp och avtal. Bostadsdepartementet handhar plan- och byggnadslagstiftningen, i vilken återfinns regler om etablering av handeln.
Rådet, som numera benämns rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn, har en viss samordnande roll beträffande regeringens olika uppgifter inom berörda områden. Denna utövas genom att rådet följer utvecklingen inom bl.a. inrikes handel och tar initiativ till åtgärder inom dessa områden. Bland de frågor som behandlas kan nämnas avregleringsåtgärder, skattefrågor, importbestämmelser, glesbygdsfrågor, forskning, teknisk utveckling och utbildning samt strukturutveckling. Inom ramen för rådets verksamhet har nyligen tagits initiativ till en långtidsutredning rörande handeln. Syftet är att presentera de mest sannolika utvecklingslinjerna för svensk detalj- och partihandel fram till år 2000. Utredningen, som administreras av Handelns utredningsinstitut (HUI), beräknas vara klar under hösten 1989.
I rådet ingår företrädare för handeln och den övriga tjänstesektorn (Sveriges köpmannaförbund, Sveriges livsmedelshandlareförbund, ICA Essve AB, Kooperativa förbundet, Grossistförbundet svensk handel och Tjänsteförbundet). Vidare ingår företrädare för de anställda inom handeln (Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet) liksom för vissa myndigheter (statens pris- och konkurrensverk och konsumentverket). Ordförande är en statssekreterare i industridepartementet och vice ordförande planeringschefen i civildepartementet.
Riksdagsbehandling
Industriminister Ivar Nordberg besvarade i februari 1989 (RD 1988/89:72 s. 47) en fråga (1988/89:461) om åtgärder för att trygga dagligvaruhandeln. Kjell Ericsson (c) hade frågat vilka åtgärder som regeringen avsåg att vidta för att förhindra en omfattande utslagning av våra dagligvarubutiker.
I sitt svar konstaterade statsrådet att strukturutvecklingen inom detaljhandeln till största delen bestämdes av konkurrensen melian olika butiker och distributionsformer. Genom konkurrensen, fortsatte han, kunde en hög effektivitet uppnås i distributionsledet, till godo för konsumenterna. Industriministern betonade att kommunerna inom ramen för den kommunala planeringen hade möjligheter att påverka detaljhandelns lokalisering och struktur, bl.a. med hjälp av kommunala varuförsörjningsplaner. Han anförde vidare att det ankom på industridepartementet att följa och analysera strukturutvecklingen inom handel och distribution. Detta skedde, fortsatte han, bl.a. inom ramen för rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn. Statsrådet hänvi -
1989/90:NU2
sade också till de olika projekt inom distributionsområdet som departementet på olika sätt hade stött. Han nämnde därvid som exempel ett uppdrag åt statens pris- och konkurrensverk (SPK) att utveckla ett system för analys av strukturförändringar. Ytterligare ett exempel var ett uppdrag åt Handelns planinstitut rörande s.k. externa handelsetableringar. Projektet syftade till att ge ökad kunskap om effekterna av etablering av köpcentra m.m. utanför tätorter. (Enligt vad som numera har erfarits kommer projektet att redovisas under hösten 1989.) Särskilt vad gäller glesbygden erinrade industriministern om konsumentverkets uppgifter i fråga om varuförsörjning i sådana områden och om stödet till kommersiell service i glesbygd.
Slutligen tog industriministern upp frågeställarens uttalande om att man bl.a. i glesbygdsområdena borde kunna överväga att samla serviceverksamheter av olika slag, exempelvis till lanthandeln. Statsrådet underströk att detta var tankegångar som han fann anledning att pröva i positiv anda.
Statsrådet Margot Wallström besvarade i april 1989 (RD 1988/89:98) en interpellation (1988/89:184) om koncentrationen av dagligvaruhandeln. Carl Frick (mp) hade frågat vilka åtgärder statsrådet avsåg att vidta för att på ett effektivt sätt motverka en utveckling bestående i "en stadig koncentration av dagligvaruhandeln till stora eller större köpcentra", så att många grupper lätt kunde komma till affärer för inköp av dagligvaror. I sitt svar hänvisade statsrådet till kommunernas möjligheter att genom den nya plan- och bygglagen påverka varuförsörjning och butiksutveckling. Hon pekade samtidigt på riskerna för att utvecklingen mot en effektivare varudistribution generellt kunde försvåras genom en sådan kommunal planering och framhöll att konsumenternas prioriteringar mellan t.ex. låga priser och närhet till butiker så långt som möjligt borde vara styrande.
Glesbygdsfrågor Förordningen om glesbygdsstöd
Under 1970-talet infördes ett särskilt stöd för glesbygden. Detta har under årens lopp ändrats och utvidgats, bl.a. i fråga om de geografiska områden som stödet omfattar och om formerna för stödet. Av förordningen (1985:619, senast ändrad 1988:699) om glesbygdsstöd framgår att stöd kan lämnas för att främja sysselsättning och service i glesbygd. Stödet ges i fyra former, nämligen till företag, intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser, kommersiell service och samhällelig service. Syftet med stödet till kommersiell service är att upprätthålla en med hänsyn till geografiska och befolkningsmässiga förhållanden tillfredsställande försörjning med dagligvaror eller drivmedel i glesbygder.
I vissa fall kan stöd lämnas även till fackhandelsservice.
1989/90:NU2
5 Till näringsidkare lämnas stödet i form av avskrivningslån, investeringslån, kreditgaranti eller — från år 1988 — servicebidrag. Även kommuner som helt eller delvis betalar hemsändning av dagligvaror kan få stöd. En förutsättning är dock att kommunen har upprättat en varuförsörjningsplan som skall ligga till grund för bedömningen av stödbehovet. Stöd får inte otillbörligt gynna viss näringsidkare.
Det är länsstyrelsen som prövar frågor om kommersiell service i glesbygd. Samråd skall ske med berörd kommun, köpmannaorganisation och konsumentförening. I principiellt viktiga ärenden skall samråd ske med konsumentverket som har ansvar för stödet till kommersiell service. Den till konsumentverket knutna glesbygdsnämnden biträder verket i detta arbete.
Konsumentverket undersöker regelbundet effekterna av stödet till kommersiell service i glesbygd. I många fall har butiken kunnat inte bara vara kvar utan även förbättras i kvalitetshänseende. Enligt verket råder i dag en samstämmig uppfattning hos myndigheter, kommuner och handel om att stödet till kommersiell service i glesbygd är en effektiv stödform. Konsumentverket har fortlöpande informationsutbyte med myndigheter m.m. på lokal och regional nivå i syfte att snabbt få till stånd ändringar av förordningen eller andra åtgärder. Den kunskap som erhålls är viktig också som underlag för de många olika utvecklingsprojekt som konsumentverket initierar eller medverkar i. Ett exempel härpå är ett projekt som syftar till att effektivisera den av samhället subventionerade hemdistributionen av dagligvaror. I Bollnäs kommun har nyligen gjorts en undersökning om möjliga alternativ till hemtjänstens inköp av dagligvaror för sina vårdtagare. Som ett resultat härav pågår nu ett försöksprojekt i denna kommun. Olika projekt har genomförts eller pågår i andra områden, t.ex. Ekerö, Kortedala och Jönköping.
Under tiden den 1 juli 1973— den 30 juni 1988 har sammanlagt ca 210 milj. kr. beviljats för stöd till kommersiell service i glesbygd. Under budgetåret 1987/88 erhöll 208 näringsidkare 23 milj. kr. i investeringsstöd och 68 näringsidkare 3 milj. kr. i driftstöd (numera servicebidrag). Under motsvarande tid erhöll 136 kommuner ett sammanlagt bidrag om 4 milj. kr. till hemsändningsservice. Totalt uppgick således den del av glesbygdsstödet som avser kommersiell service till 30 milj. kr. under detta budgetår.
Riksdagens revisorers förslag rörande glesbygdsstödet
Riksdagens revisorer har i april 1989 till riksdagen överlämnat ett förslag (1988/89:26) om utvärdering av glesbygdsstödet. Revisorernas granskning har visat att uppföljningen och utvärderingen av stödet behöver förbättras. De föreslår därför bl.a. att en expertgrupp tillsätts med uppgift att utarbeta riktlinjer i detta syfte. Vidare har revisorerna funnit att möjligheten att ge kompletterande stöd i form av konsultinsatser, t.ex. i fråga om ekonomistyrning och marknadsföring, är mycket liten. De föreslår att formerna för ett sådant stöd utreds.
1989/90:
Förslaget har remitterats till arbetsmarknadsutskottet, som avser att 1989/90:NU2 behandla det under riksmötet 1989/90.
Regionalpolitiska kommittén
I direktiven till den hösten 1987 tillkallade regionalpolitiska kommittén (dir. 1987:48) anfördes att denna noggrant borde analysera drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen sedan mitten av 1970-talet. I direktiven hette det vidare att samhället har ett övergripande ansvar för att grundläggande samhällsservice upprätthålls i alla delar av landet. Åtgärder för att allmänt förbättra näringslivsmiljön i skilda regioner vad gäller teknisk kompetens, utbildning, kommunikationer m.m. har fatt en allt större betydelse för att åstadkomma regional utveckling. Därför måste regionalpolitiska hänsyn vägas in på många politikområden, anfördes det. Inte minst för att servicen i glesbygdsområden skall behållas och förbättras är det viktigt att verksamheten inom olika samhällssektorer inriktas efter de annorlunda förhållanden som råder i dessa områden jämfört med i tättbebyggda områden.
Kommittén har nyligen lagt fram sitt huvudbetänkande (SOU 1989:55) Fungerande regioner i samspel. I detta behandlas bl.a. stöd till den privata sektorn. Kommittén föreslår att allmänt kostnadssänkande stöd bör begränsas till subvention av arbetskraftskostnader. Vidare sägs att det regionalpolitiska stödet i större utsträckning bör användas för att stödja marknads-, produkt- och kompetensutveckling. När det gäller stöd till investeringar i maskiner och byggnader gör kommittén vissa överväganden i fråga om lokaliseringsbidrag till befintliga företag. Hittills gällande regler har inneburit en begränsning i fråga om vilka slags verksamheter som får lokaliseringsstöd. Kommittén har härvid övervägt om ytterligare näringsgrenar borde omfattas. Den har t.ex. uppmärksammats på att det i inlandets centralorter kan vara svårt för delar av handeln att anpassa sina lokaler, bygga nytt eller vidta liknande åtgärder eftersom hyreskostnaderna efter ombyggnad eller nybyggnad blir för höga. Svårigheten från stödsynpunkt är, enligt kommittén, att de verksamheter som det här är fråga om arbetar med en lokal marknad. Detta gör i sin tur att ett eventuellt stöd kan verka lokalt konkurrenssnedvridande. Därför säger sig kommittén inte vara beredd att lämna förslag i detta avseende. Samtidigt erinrar den om att det inom ramen för glesbygdsstödet finns möjligheter att stödja lokal fackhandel.
Kommittén har låtit göra en särskild uppföljning av glesbygdsstödets effekter. Denna visar, enligt kommittén, att erfarenheterna av stödet är positiva hos länsstyrelserna, kommunerna och de företag som söker stöd. Kommittén har vidare tagit del av den granskning av glesbygdsstödet som riksdagens revisorer har genomfört. Kommittén lämnar inget förslag till ändring av glesbygdsstödet. De förändringar som har föreslagits i det regionalpolitiska stödet till den privata sektorn beräknas komma att innebära att denna stödform blir smidigare och bättre svarar mot landsbygdsföretagens behov och förutsättningar. Kommittén 7
anför att behoven av att vidga glesbygdsstödets användning därför inte 1989/90: längre är lika stora. Däremot kommer det att bli angeläget att utveckla de stödformer inom glesbygdsstödet som inte direkt riktas till företagen utan mer tar sikte på en förbättring av närmiljön. Kommittén hänvisar till den s.k. landsbygdskampanjen, under vilken behovet av insatser i fråga om bl.a. serviceförsörjningen hade framkommit.
Kommittén har också behandlat frågor rörande styrning och organisation. Den anser att ingen offentlig service bör få dras in på landsbygden innan möjligheter till samordning med annan service har prövats.
Härvid bör posten utgöra en basresurs. Kommittén betonar vikten av att den statliga sektorspolitiken så långt som möjligt avregleras, så att effektiva och lokalt anpassade lösningar i län och kommuner underlättas. Kommunernas vidgade roll i regionalpolitiken tas också upp av kommittén. Deras betydelse ligger bl.a. i att de skapar rambetingelser för näringsliv och hushåll. Alla de uppgifter som kommunerna har innebär, enligt kommittén, att dessa får en allt viktigare roll som nätverksbyggare.
I fråga om statlig verksamhet finner kommittén det vara av största vikt att nya organisationsformer prövas som möjliggör samverkan mellan olika huvudmän. Syftet härmed skall vara att utveckla en rimlig servicenivå på landsbygden men också att ge incitament till nytänkande och effektivisering av hela den offentliga sektorn.
Bankservice i butik Verksamhet m.m.
Under 1960-talet hade bankservice i dagligvarubutiker en viss utbredning i glesbygden. Det var i första hand sparbanker och föreningsbanker som på detta sätt tillhandahöll banktjänster. Olika faktorer, däribland bankinspektionens skärpta krav på ett bankkontors kassaorganisation och på inbrotts- och rånskydd, medförde en successiv indragning av denna verksamhet. Denna process har gått långsamt i föreningsbankerna, som i mitten av 1980-talet alltjämt hade 20— 30 sådana bankkontor kvar. Vid denna tidpunkt gjorde samtidigt sparbankerna en nysatsning på vad som kom att benämnas "bank i butik".
På bankinspektionens rekommendation skulle verksamheten genomföras på försök. Det beräknas att år 1987 omkring 20 butiker var engagerade i projektet "bank i butik". Verksamheten har bestått i att en dagligvarubutik i sin ordinarie kassaexpedition och med egen personal handlägger enklare bankkassaärenden. Exempel på sådana ärenden är verkställande av insättning och uttag på motbokslösa bankkonton. Uppdragen har utförts för bankens räkning. Till grund för verksamheten har legat ett samarbetsavtal mellan berörd sparbank och butiken.
Vid utformningen av systemet biträdde bankinspektionen med synpunkter på avtal, teknisk lösning i fråga om kassaterminal m.m. Samarbetet och ansvarsfördelningen reglerades närmare i avtalet mellan banken och butiken. I avtalen föreskrevs sålunda vilken typ av kassaterminal som butiken skulle installera. En sådan terminal skulle var för sig registrera banktransaktioner och butikens försäljning. Butiken åtog sig att hålla två skilda kassor, en för vartdera ändamålet. Även sekretess- och ansvarsfrågor reglerades liksom frågor om försäkring, utbildning av personal samt säkerhets- och annan utrustning. I avtalen kunde också förhållandet till andra bankers kunder regleras. I vissa avtal fanns härvidlag en särskild punkt av innebörd att även kunder hos andra banker än den avtalsslutande skulle kunna utnyttja bankservice i den berörda butiken. Denna punkt i avtalet mellan de avtalsslutande enskilda parterna var baserad på att butiken — på grund av insättningsverksamheten — var att anse som bankkontor. Därmed var också det på centralt håll träffade avtalet mellan bankerna om bl.a. honorering av andra bankers checkar tillämpligt.
Bankinspektionen utfärdade i december 1987 allmänna råd till banker som kom att innebära att butiksbankerna inte längre var att anse som bankkontor. Närmare redogörelse för dessa råd lämnas i nästa avsnitt.
Från den nu beskrivna försöksverksamheten "bank i butik" skall skiljas begreppet "kontantutbetalning hos näringsidkare". Den avgörande skillnaden är att butiken i det förra fallet anses som bankkontor. Det är härvid den avtalsslutande banken som bär ansvaret för verksamheten. I fråga om kontantutbetalningsservice är butiken inte ett bankkontor, och det är den enskilda näringsidkaren som bär ansvaret. Det är sålunda han som har att avgöra om han i det enskilda fallet vill lämna sådan service. Denna verksamhet kan ses som en utbyggnad av den service som sedan länge är etablerad i bl.a. butiker. Den bygger i sin tur på avtal mellan butikerna och deras organisationer å ena sidan och centrala bankorganisationer å andra sidan och gäller betalning med check eller kontokort vid köp. Kontantutbetalningsservice kan ske i olika varianter. Den tidigast etablerade består i att butiken vid köp accepterar den avtalande bankens checkar eller kontokort i stället för kontanter. I vissa fall kan butiken lämna ut en viss mellanskillnad i kontanter vid köp mot kundens check eller kontokort. I de nu nämnda fallen förutsätts kunden samtidigt ha gjort ett köp; till grund för betalningen ligger sålunda en köpnota. Under senare tid har ytterligare en variant utvecklats. I syfte att främja bankservicen i glesbygd eller upprätthålla bankservicen under även andra tider än då bankkontor har öppet har vissa banker avtalat med näringsidkare om att dessa skall tillhandahålla en kontohavare kontanter mot check, kontokort eller en liknande betalningsanvisning. I det sistnämnda fallet krävs således inte något samtidigt köp hos den berörde näringsidkaren.
1989/90:NU2
9 Handelsanställdas förbund har i skilda sammanhang framfört vissa 1989/90:NU2
invändningar mot bankverksamhet i butik. Om kunderna i en butik
skall kunna ta ut en summa kontanter med hjälp av t.ex. betalkort
förutsätter detta, enligt förbundet, att en större summa pengar än
normalt kommer att finnas i butikerna. Förbundet finner det sannolikt
att bankverksamhet i butik ytterligare ökar risken för rån och de hot
som är påtagliga för de handelsanställda.
Föreningen Landsbygdshandelns främjande, i vilken ingår ICA,
Vivo-Favör, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges livsmedelshandlareförbund och konsumentverket, har bl.a. genom en skrivelse i januari 1989 till bankinspektionen uttryckt stor oro för effekterna av inspektionens nya bestämmelser. I skrivelsen, i vilken även delegationen för glesbygdsfrågor (giesbygdsdelegationen, I 1977:02) är delaktig, hävdar föreningen att de skärpta kraven omöjliggör bankfunktionen i butik. Föreningen har också tagit initiativ till utvärdering av försöksverksamheten med "bank i butik", bl.a. i form av undersökning av kundattityder. Enligt föreningen finns ingenting som tyder på en ökad frekvens av oegentligheter i den hittills bedrivna försöksverksamheten. Beträffande risken för rån och inbrott i butiker med bankfunktion hävdar föreningen att mängden kontanter minskar i butiker med en sådan funktion jämfört med övriga; pengarna från butikens dagskassa används för utbetalning till bankkunderna.
Bankinspektionens allmänna råd
Bankinspektionens allmänna råd till banker angående bankkontors verksamhet och bankservice i butik m.m. (BFFS 1987:22) utfärdades, som nyss nämnts, i december 1987 och avsågs att träda i kraft omedelbart. Inspektionen sade sig emellertid kunna avvakta utgången av år 1988.
Frågan om formerna för verksamheten vid ett bankkontor hade aktualiserats genom den försökverksamhet med bankservice i butik som bl.a. sparbankerna hade bedrivit i ett antal livsmedelsbutiker.
Beslutet att utfärda de allmänna råden fattades sedan inspektionen hade tagit del av remissvar på en inom inspektionen upprättad promemoria i ämnet. I denna sammanfattades de fördelar och nackdelar som inspektionen funnit framträdande i frågan om huruvida bankkontorsetablering i detaljhandelsmiljö kunde vara förenlig med kravet på säkerhet och sund utveckling inom bankområdet. Till de förra hörde dels fördelen av att människor i glesbygd kunde få bekvämare möjligheter att uträtta enklare bankärenden, dels vissa kostnadsfördelar från bankens synpunkt jämfört med konventionell kontorsetablering. Till nackdelarna hörde en risk för fler inbrott och rån vid en ökad etablering av "butikskontor". Vidare kunde upptäckt av eventuella
oegentligheter försvåras genom att samma kassör vanligen hade hand om såväl bank- som butikskassan. Slutligen kunde lojalitetskonflikter uppstå genom den butiksanställdes dubbla roller. Promemorian hade remitterats till bankorganisationerna, PKbanken, Sveriges köpmannaförbund, bank- och handelsanställdas organisationer samt riksbanken.
Den bankservice som vissa banker erbjöd i butikskassa hade inbegripit mottagande av insättningar. Därmed var expeditionsstället att anse som bankkontor enligt bankrörelselagen (1987:617). Även om det inte fanns regler som hindrade fri kontorsetablering var det, enligt bankinspektionen, ofrånkomligt att vissa standardkrav måste uppställas i fråga om organisationsformerna för ett bankkontor. Inspektionen hänvisade härvid till de allmänna kraven enligt gällande lagstiftning på säkerhet och en sund utveckling av bankverksamheten. Inspektionen fann det inte förenligt med kraven i lagstiftningen att en bank etablerar bankkontor hos andra näringsidkare i former som förutsätter sammanblandning av verksamheter. De fördelar som enligt sparbankerna och föreningsbankerna fanns kunde bankerna, enligt inspektionens mening, till största delen ändå uppnå genom andra former av betalningsförmedling hos näringsidkare, exempelvis s.k. kontantutbetalningsservice. Bankinspektionen fann vidare att ingen remissinstans hade pekat på behovet för kunder i t.ex. glesbygd att kunna göra insättningar eller andra inbetalningar som motiv för inrättande av bankkontor i butiksmiljö. Slutligen anförde inspektionen att flertalet remissinstanser hade fäst uppmärksamheten på säkerhets- och kontrollproblemen.
Den s.k. kontantutbetalningsservicen hos näringsidkare anses inte vara en sådan verksamhet att den omfettas av bestämmelserna om bankkontor. Inte heller gäller bestämmelserna den ut- och inlåning som posten, t.ex. via lantbrevbärare, förmedlar åt PKbanken.
Riksdagsbehandling
Finansminister Kjell-Olof Feldt besvarade i december 1988 (RD 1988/89:42) en fråga (1988/89:280) om bankservicen på landsbygden. Gudrun Norberg (fp) hade frågat vad det ansvariga statsrådet ämnade göra för att landsbygdens folk i fortsättningen skulle kunna fa en god bankservice. Hon hänvisade härvid till bankinspektionens skärpta bestämmelser.
Finansministern redogjorde i sitt svar för de gällande bestämmelserna och betonade att dessa hade tillkommit för att tillgodose de allmänna krav på en banks säkerhet och en sund utveckling av bankverksamheten som uppställs i bankrörelselagen (1987:617). Han erinrade vidare om att inspektionen endast hade uppställt vissa krav men däremot inte utfärdat något allmänt förbud. Kraven ställdes emellertid på ett sådant sätt, fortsatte han, att det kunde befaras att bankerna skulle finna det olönsamt att upprätthålla inlåningsservice i
1989/90:NU2
butikerna. Finansministern hänvisade också till att erfarenheterna av försöksverksamheten hade visat att möjligheten att göra insättningar på bankkonto utnyttjades i mycket liten omfattning; han ansåg därför att det inte behövde innebära så stora nackdelar att insättningar inte längre tilläts.
I maj 1989 besvarade finansministern (RD 1988/89:114 s. 37) en interpellation av Knut Wachtmeister (m) om bankinspektionens rekommendationer. Statsrådet tillfrågades dels om han ansåg det tillfredsställande att en rekommendation i praktiken innebar ett förbud som dessutom inte kunde överprövas, dels om han avsåg att vidta några åtgärder för att åstadkomma ett klarare och mer tillfredsställande rättsläge. Bakgrunden till frågorna var att bankinspektionen i ett angivet fall hade uttalat att en planerad verksamhet inte skulle vara förenlig med god sed och därmed hade utgått från att verksamheten inte skulle komma till stånd.
Sammanfattningsvis anförde finansministern att han — av de skäl som han hade utvecklat i sitt svar — inte ansåg att bankinspektionen skulle upphöra med att ge ut allmänna råd eller att ge besked på förhand om hur inspektionen ser på olika allmänna eller enskilda frågor inom inspektionens tillsynsområde. Han hänvisade vidare till den pågående beredningen av kreditmarknadskommitténs betänkande (1988:29), Förnyelse av kreditmarknaden. Kommittén hade föreslagit bestämmelser som skulle göra det möjligt att i vissa fall erhålla formella, och därmed också överklagbara, förhandsbesked.
Utskottet
Utredning om dagligvaruhandeln
Det finns i dag behov av förnyelse och utveckling inom dagligvaruhandeln, heter det i motion 1988/89:N214. Särskilt intressant, anser motionärerna, vore att pröva olika former av service och tjänster direkt i anslutning till butiken. Inköpsuppgifter inom hemtjänsten nämns som exempel på en sådan ny funktion för dagligvaruhandeln. Motionärerna tar fasta på dagligvaruhandelns betydelse såväl från konsumentsynpunkt som från sysselsättningssynpunkt och anser att regeringen bör låta utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att främja dagligvaruhandeln.
Utskottet delar den uppfattning om dagligvaruhandelns stora betydelse som kommer till uttryck i motionen. Det finns ett flertal statliga myndigheter och andra organ som fortlöpande bevakar utvecklingen i bl.a. de avseenden som åsyftas i motionen. Bland dessa organ kan nämnas statens pris- och konkurrensverk, konsumentverket och delegationen för glesbygdsfrågor (I 1977:02). I fråga om inköpsuppgifter inom hemtjänsten, som i motionen nämns som exempel på tillkommande funktioner för dagligvaruhandeln, vill utskottet hänvisa till den
1989/90:
försöksverksamhet som bedrivs inom ramen för olika projekt, initierade eller under medverkan av konsumentverket. Uppgifter av mer övergripande slag när det gäller att följa utvecklingen inom denna del av distribution och annan varuförsörjning ankommer på rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn (I 1984:D). I detta råd möts regelbundet representanter för handelns skilda intressentgrupper och för berörda departement och myndigheter för utbyte av information och uppslag. Enligt utskottets mening tillgodoses de krav som ställs i motionen genom de nu nämnda organen. Utskottet vill samtidigt peka på att det i första hand är en uppgift för handeln och dess organisationer att ansvara för utvecklingsinsatser. Mot bakgrund av det sagda finner utskottet inte att en statlig utredning är påkallad. Motion 1988/89:N214 (c) avstyrks därför.
Bankservice i butik
I mitten av 1980-talet inleddes en försöksverksamhet med bankservice i främst dagligvarubutiker som bl.a. innefattade möjlighet för kunder att göra insättningar på sitt bankkonto. Bankinspektionen fann att verksamheten i vissa delar inte överensstämde med gällande lagstiftning och utfärdade s.k. allmänna råd med skärpta bestämmelser. Dessa bestämmelser har undanröjt enskilda handlares intresse för att erbjuda kunderna bankservice i butik, hävdas det i motion 1988/89:N242 (fp). Samma uppfattning förs fram i motion 1988/89:N316 (fp). I denna sägs att försöken med bankservice i butik har blivit mycket uppskattade av landsbygdsbefolkningen. Motionärerna säger sig sakna förståelse för bankinspektionens ingrepp. Riksdagen borde därför begära att bankinspektionen liberaliserar de berörda reglerna.
Dagligvaruhandeln har en ytterst viktig funktion i glesbygden, B inte minst från social synpunkt. Statsmakternas viljeinriktning när det gäller upprätthållande av den kommersiella servicen i glesbygden kommer till uttryck bl.a. genom förordningen (1985:519, senast ändrad 1988:699) om glesbygdsstöd och den organisation som finns för utvecklandet av servicen i glesbygd.
I fråga om bankservice i butik finner utskottet att två intressen står emot varandra. Konsumenternas intresse av en bankservice som innefattar även möjlighet till insättningar måste vägas mot behovet av skydd mot tillgrepp av olika slag. Bankinspektionens bestämmelser innebär inte något förbud mot inlåningsverksamhet via butiker, och råden är endast rekommenderande. Det möter heller inget formellt hinder att en butik tecknar samarbetsavtal med fler än en bank. Det kommer således även i fortsättningen att vara den berörda bankens sak att göra avvägningen mellan alternativa former att tillhandahålla olika slag av bankservice.
1989/90:NU2
13 Vidare vill utskottet erinra om de pågående projekt som syftar till 1989/90:NU2 en förbättrad bankservice för konsumenterna, bi a. vad gäller öppethållandetider. En sådan verksamhet utgör s.k. kontantinlösen. Diskussionen om nya distributionsformer för finansiella tjänster pågår intensivt.
Den tekniska utvecklingen på detta område är snabb. Någon risk att utvecklingen avstannar till följd av bankinspektionens regler kan utskottet därför inte se. Mot bakgrund av det sagda avstyrker utskottet motionerna 1988/89:N242 (fp) och 1988/89:N316 (fp), den senare i berörd del.
Stöd till närbutiker
Mångå äldre och handikappade har svårt att på egen hand klara de dagliga inköpen. De tvingas bli beroende av samhällets hjälp, bl.a. som en följd av de många butiksnedläggningarna, heter det i motion 1988/89:N253 (mp). Ett samhällsstöd direkt till närbutiker såväl i glesbygder som i städerna vore ett bättre alternativ. Det skulle, hävdas det i motionen, innebära minskade kostnader för samhället men framför allt en ökning av den enskilda konsumentens valfrihet och möjlighet till social samvaro.
1 det föregående (s. 5) har en redogörelse lämnats för förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd, särskilt vad gäller den del som hänför sig till den kommersiella servicen. Vidare har omnämnts projekt i vissa områden som avser hemsändning i glesbygd och varuförsörjning för äldre och handikappade.
Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt med tillgång till dagligvaror inom rimligt avstånd från bostaden. Det är angeläget med en fortlöpande bevakning av utvecklingen av frågor inom detta område. Utskottet vill erinra om det stödsystem för glesbygdsservice som tillkom under 1970-talet. Detta stöd har successivt förbättrats för att tillgodose de ändrade krav som utvecklingen har medfört. Enligt utskottets mening har statsmakterna inte anledning att ändra systemet för stöd till kommersiell service i glesbygd. 1 den mån en förbättring av stödet behövs, bör denna kunna ske inom det nuvarande systemet.
Utskottet finner således att några nya statliga stödformer för det åsyftade ändamålet inte är motiverade.
En förutsättning för att s.k. hemsändningsbidrag skall kunna utgå till en kommun är att denna har upprättat en varuförsörjningsplan.
Enligt utskottets mening bidrar även förekomsten av sådana planer till en ändamålsenlig ordning när det gäller att tillgodose konsumentintresset.
Motion 1988/89:N253 (mp) avstyrks sålunda.
14 Hemställan
1989/90:NU2
Utskottet hemställer
1. beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling
att riksdagen avslår motion 1988/89:N214,
2. beträffande bankservice i landsbygdsbutiker
att riksdagen avslår motion 1988/89:N242 och motion 1988/89:N316 yrkande 4,
3. beträffande stöd till närbutiker
att riksdagen avslår motion 1988/89:N253.
Stockholm den 10 oktober 1989 På näringsutskottets vägnar
Hadar Cars
Närvarande: Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m), IngaBritt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp). Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (vpk), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Krister Skånberg (mp).
Reservationer
1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling (mom. 1, motiveringen)
Per Westerberg, Nic Grönvall och Gunnar Hökmark (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med "Utskottet delar" och slutar på s. 13 med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
De myndigheter och andra organ som följer utvecklingen inom bl.a. dagligvaruhandeln fyller vissa funktioner. Detta gäller framför allt att utgöra forum för utbyte av erfarenheter och uppslag. Enligt utskottets mening är det emellertid inte en uppgift för staten att ansvara för förnyelse och utveckling i dagligvaruhandeln. Utskottet vill i detta sammanhang också peka på de risker som statliga stöd till näringsverksamhet innebär. I fråga om dagligvaruhandeln kan sådana stöd medföra att anpassningen till konsumenternas behov hämmas. Butiksstrukturen kan sålunda på längre sikt komma att bli resultatet av administrativa beslut snarare än av marknadens utveckling. Med det nu anförda avstyrker utskottet motion 1988/89:N214 (c).
2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling (mom. 1)
Roland Larsson (c) och Krister Skånberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande sorn börjar på s. 12 med "Utskottet delar" och slutar på s. 13 med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar visserligen att åtskilliga myndigheter och andra organ har uppgifter i fråga om handeln och särskilt dagligvaruhandeln. Samtidigt finner utskottet att de konkreta resultaten härav ännu inte har visat sig. Det finns åtskilliga realistiska förslag till åtgärder som, om de genomfördes, skulle kunna verksamt bidra till en bättre service för konsumenterna, särskilt i glesbygden. Sådana åtgärder skulle också medverka till att de lokala dagligvarubutikerna ges goda förutsättningar att inte bara leva vidare utan också att kunna utvecklas. Ett samlat grepp i fråga om ändamålsenliga åtgärder och en öppen redovisning av dessa kan åstadkommas genom en offentlig utredning. Regeringen bör därför, såsom föreslås i motion 1988/89:N214 (c), föranstalta om en sådan utredning.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N214 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling (mom. 1, motiveringen)
Hadar Cars (fp) och Gudrun Norberg (fp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med "Utskottet delar" och slutar på s. 13 med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning om dagligvaruhandelns stora betydelse som kommer till uttryck i motionen. Åtskilliga myndigheter och andra organ har uppgifter i fråga om handeln och särskilt dagligvaruhandeln. Denna myndighetsinblandning kan emellertid inte sägas vara entydigt positiv för detaljhandeln. Exempelvis innebär plan- och bygglagen en alltför stor styrmöjlighet för kommunerna vad gäller butiksetableringar och konkurrensmöjligheter.
Utskottet anser emellertid att det på vissa orter behövs ett glesbygdsstöd för att man skall få en bärkraftig butik. Utan ett stöd till butiker i glesbygd kan sådana ofta inte existera och därmed följer en allmän avveckling av butiker. Men det finns också andra möjligheter än ekonomiskt stöd som kan hjälpa en landsbygdsbutik att bli bärkraftig, nämligen kommunikationer, kringservice och olika kompletterande funktioner.
1989/90:NU2
16 Enligt utskottets mening är en mindre grad av myndighetsutövning 1989/90:NU2 att föredra än den som för närvarande förekommer. Det är heller inte en uppgift för staten att ansvara för förnyelse och utveckling i dagligvaruhandeln. Mot bakgrund av det sagda finner utskottet inte att en statlig utredning är påkallad. Motion 1988/89:N214 (c) avstyrks därför.
4. Bankservice i landsbygdsbutiker (mom. 2)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och Krister Skånberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med "Dagligvaruhandeln har" och slutar på s. 14 med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Enligt vad utskottet har erfarit har den integrering av dagligvaruhandel och bankverksamhet som motionerna gäller utgjort ett väl fungerande alternativ till upprätthållande av regelrätta bankkontor. Detta gäller särskilt i glesbygdsområden. Verksamheten har kunnat ske i väl ordnade former samtidigt som bankkundernas intresse av tillgång till bankservice har kunnat tillgodoses.
Bankinspektionen har genom sina allmänna råd ställt upp vissa krav till skydd mot tillgrepp och oegentligheter. Utskottet ifrågasätter emellertid om inte kraven har kommit att bli mer långtgående än vad som motiveras av säkerhets- och kontrollskäl. De skärpta bestämmelserna infördes utan att någon egentlig utvärdering av försöksverksamheten hade gjorts. Sålunda pekade inspektionen endast på befarade risker, inte på faktiskt inträffade händelser.
Utskottet vill understryka att ett sådant samarbete mellan banker och butiker, som avses i motionerna, bör ske i den utsträckning som det är kommersiellt betingat. Någon styrning från statens sida bör därför inte förekomma och regler som onödigtvis hämmar effektivisering av verksamheten bör tas bort.
Mot bakgrund av vad som har anförts finner utskottet att försöket med bankverksamhet i butik bör ges ytterligare möjligheter att visa vilka kundbehov som kan tillgodoses. Detta torde förutsätta att bankinspektionens allmänna råd liberaliseras i berörda delar. Innan inspektionen på nytt tar ställning bör en ingående utvärdering ske, vid vilken även företrädare för bankkunderna, dvs. konsumenter och företag, och för glesbygdens intressen bör ges tillfälle att inkomma med synpunkter. Regeringen bör dra försorg om att vad som nu har sagts blir genomfört. Utskottet tillstyrker därmed motionerna 1988/89:N249 (fp) och 1988/89:N316 (fp), den senare i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande bankservice i landsbygdsbutiker att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N242 och motion 1988/89:N316 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 17
5. Stöd till närbutiker (mom. 3, motiveringen)
1989/90:
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark (m) och Gudrun Norberg (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill — — — (= utskottet) — — — är motiverade.
Motion 1988/89:N253 (mp) avstyrks med det nu anförda.
6. Stöd till närbutiker (mom. 3, motiveringen)
Roland Larsson (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att utvecklingen av den kommersiella servicen i olika delar av landet följs. I fråga om glesbygdens försörjning med dagligvaror vill utskottet erinra om de möjligheter till stöd som ges enligt glesbygdsförordningen. Det finns emellertid skäl att möjliggöra en ytterligare utvidgning av detta stöd genom en ökning av länsanslagen.
Vad gäller sådana områden som inte är att anse som glesbygd delar utskottet motionärens uppfattning om att den ökande frekvensen av ■iedlagda närbutiker är olycklig. Äldre, handikappade och personer som inte har bil eller som av andra skäl har svårt att ta sig till de köpcentra, dit handeln numera har koncentrerats, har kommit att stå utanför en tidigare självklar social gemenskap. Till detta kommer att denna strukturförändring i dagligvaruhandeln medför ökade och — med stor sannolikhet — helt onödiga kostnader för samhällsekonomin. Utskottet anser emellertid att kommunerna genom sin fysiska planering och genom upprättande av varuförsörjningsplaner har goda möjligheter att motverka denna negativa utveckling. Några nya statliga stödformer för det åsyftade ändamålet finner utskottet därför inte vara motiverade. Med det sagda avstyrks motion 1988/89:N253 (mp).
7. Stöd till närbutiker (mom. 3)
Krister Skånberg (mp) anser
deb att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning om att den ökande frekvensen av nedlagda dagligvarubutiker i närheten av bostäderna är olycklig. Äldre, handikappade och personer som inte har bil eller som av andra skäl har svårt att ta sig till de köpcentra dit handeln numera har koncentrerats har kommit att stå utanför en tidigare självklar social gemenskap. Till detta kommer att denna strukturförändring i dagligvaruhandeln medför ökade och — med stor sannolikhet — helt onödiga kostnader för samhällsekonomin. Ingen kan dock begära att en butiks -
ägare skall fortsätta att driva en olönsam närbutik av hänsyn till andras 1989/90:NU2
sociala behov. Utskottet anser därför att samhället bör träda in och
erbjuda effektiva stödformer. Att nuvarande stöd inte är tillräckligt
visar sig genom att butiksdöden fortsätter; detta gäller även i områden
som inte kan betecknas som glesbygd i traditionell bemärkelse. Med
vad utskottet nu har anfört tillstyrks motion 1988/89:N253 (mp).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande stöd till närbutiker att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N253 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
1989/90: NU 2
Innehåll
Ärendet 1
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Yrkanden 1
Motivering 2
Uppgifter i anslutning till motionerna 3
Frågor rörande detaljhandeln 3
Rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn 3
Riksdagsbehandling 4
Glesbygdsfrågor 5
Förordningen om glesbygdsstöd 5
Riksdagens revisorers förslag rörande glesbygdsstödet ... 6
Regionalpolitiska kommittén 7
Bankservice i butik 8
Verksamhet m.m 8
Bankinspektionens allmänna råd 10
Riksdagsbehandling 11
Utskottet 12
Utredning om dagligvaruhandeln 12
Bankservice i butik 13
Stöd till närbutiker 14
Hemställan 15
Reservationer
1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling
(m) 15
2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling
(c, mp) 16
3. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling
(fp) 16
4. Bankservice i landsbygdsbutiker (m, fp, c, mp) 17
5. Stöd till närbutiker (m, fp) 18
6. Stöd till närbutiker (c) 18
7. Stöd till närbutiker (mp) 18
gotab 90053, Stockholm 1989